Ds 2004:41
Ekonomiskt utsatta barn
Sammanfattning och huvudresultat
I regeringens uppdrag till arbetsgruppen lyfts särskilt fram vikten av att få fördjupade kunskaper kring två frågor: 1) hur stort är problemet och vilka barn skall räknas som ekonomiskt utsatta och 2) hur påverkas barn av att under en längre tid leva i en familj som har en ekonomiskt besvärlig situation, exempelvis långvarigt beroende av ekonomiskt bistånd. Det är kring dessa två frågor som detta synteskapitel är uppbyggt. Dessutom lyfter vi fram de områden där åtgärder behövs samt diskuterar de kunskapsluckor vi uppmärksammat under arbetets gång.
Hur många barn är ekonomiskt utsatta?
Att svara på denna fråga direkt utan en metoddiskussion är omöjligt. Studier av ekonomisk utsatthet och konsekvenser av denna karakteriseras av många olika metodproblem (se vidare nedan). I kapitel 1 har vi visat att uppgifter om hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer i Sverige varierar. Därför är det viktigt att poängtera att något enkelt svar inte finns och att de som svarar på frågan ska avkrävas en noggrann redovisning av de val man har gjort och metoder som använts.
Vi har i denna rapport valt att fokusera på några olika mått i analyser av hur många ekonomiskt utsatta barn som finns i Sverige. Det första måttet vi använder (som snarare beskriver risken för ekonomisk utsatthet än ekonomisk utsatthet i sig) är andelen individer med en registrerad disponibel inkomst per konsumtionsenhet (för definitioner m.m. se kapitel 3) under 60 procent (%) av registrerad disponibel medianinkomst för hela befolkningen. Måttet är enligt EU en indikator på risk för fattigdom – ”Risk of Poverty” – och används enligt överenskommelse i alla EU-länder. Detta mått är mycket känsligt för vilka antaganden som görs vid justering av den disponibla inkomsten för försörjningsbördan, dvs. med avseende på
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
den s.k. konsumtionsenhetsskalan. Det är för det mesta därför resultat som presenteras i internationella jämförelser skiljer sig från de resultat som presenteras i analyser som enbart avser Sverige (i och med att de internationella jämförelserna är gjorda för att kunna jämföra olika länder antar de också schablonmässigt relativt stora ”stordriftsfördelar” när man delar hushållens inkomster på de olika hushållsmedlemmarna inklusive barnen). En mer utförlig diskussion och exempel på hur metodval kan påverka resultaten presenteras nedan. I de studier som avser enbart svenska förhållanden använder vi Socialstyrelsens/Välfärdsbokslutets konsumtionsenhetsskala.
Den redovisade inkomsten fångar inte alltid hushållens verkliga ekonomiska situation. Måttet, andelen under 60 % av medianinkomsten, är särskilt problematiskt att använda för hushåll som har en låg (ett givet år) nominell inkomst men som har tillgång till kontanta medel vid behov (ex. företagare). I de jämförelser av barns levnadsförhållanden som görs i kapitel 5 visas också att de barn vars föräldrar är företagare med inkomster under 60 % av medianen har levnadsförhållanden liknande dem som gäller barn i familjer med högre inkomster.
Djupare analyser av sambandet mellan kombinationen låg inkomstklass och barns levnadsvillkor styrker slutsatsen att en majoritet av låginkomsttagare som är egna företagare skiljer sig från låginkomsttagare som är anställda. Det är bland annat därför forskarna konstaterar i kapitel 5 att den gängse definitionen av låginkomsttagare verkligen är problematisk – närmare 40% av dem i den lägsta inkomstdecilgruppen är företagare, medan bara något fler än 10% är det i övriga decilgrupper. Trots detta går det inte att utesluta företagarna ur gruppen med låga inkomster vid studien av ekonomisk utsatthet utan man får ta hänsyn till detta i resonemanget kring de resultat man presenterar. Vi har också därför valt att komplettera måttet andelen under 60 % av medianinkomsten med andra mått för att kunna svara på frågan hur många ekonomiskt utsatta barn det finns i Sverige idag. Samtidigt används detta mått för internationella jämförelser.
År 2002 levde 12,3 %, eller 235 000, av samtliga barn 0–17 år i familjer med en låg ekonomisk standard, mätt som en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten för befolkningen.
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
Det andra måttet som vi använder och som beskriver ekonomisk utsatthet är andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd (tidigare benämnt socialbidrag). Måttet avspeglar den samhällssyn som rådde respektive år avseende vad som räknas som en ekonomiskt utsatt situation. Måttet har tidigare använts som indikator på försörjningsproblem och ekonomisk utsatthet.
Andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd är direkt beroende dels av den av regeringen beslutade riksnormen för ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidragsnormen) dels av individens val att söka ekonomiskt bistånd eller inte och dels av vilken bedömning socialtjänsten gör av deras behov. Vissa hushåll har ekonomiskt bistånd enbart under någon eller några månader av året. Andra behöver bistånd under lång tid. När det gäller barns levnadsförhållanden anses långvarig ekonomisk utsatthet ha mer negativa effekter än tillfälliga ekonomiska problem.
År 2002 levde ca 147 000 barn i familjer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det motsvarar 7,6 % av samtliga barn.
Det tredje måttet vi använder är ett mått där en indirekt och en direkt indikator på ekonomiska problem kombineras. De barn som bor i 20 % av samtliga hushåll som har lägst inkomst och som samtidigt saknar kontantmarginal (definierat som att inte kunna få fram 14.000 kronor inom en vecka vid en oförutsedd situation) betraktas som ekonomiskt utsatta. Fördelen med detta mått är att det exkluderar barn som har en låg nominell inkomst men som har tillgång till kontanta medel vid behov (majoriteten av dessa är barn till företagare). Vidare exkluderar det barn i hushåll där inkomsterna är goda men som av vissa orsaker har svårt med löpande utgifter, problem som kan vara temporära. Forskare menar i kapitel 5 att detta mått identifierar en grupp som man kan rubricera som (relativt) ”ekonomiskt utsatta” med jämförelsevis hög grad av reliabilitet och validitet.
År 2002 fanns det 8,0 % eller ca 155 000 barn som levde i hushåll med 20% lägst inkomst som samtidigt saknade kontantmarginal.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Med dessa tre mått har vi täckt ett brett fält av möjliga utfall när det gäller antalet ekonomiskt utsatta barn. Som vi visat i rapporten har alla mått sina brister antingen genom att de överskattar antalet barn som vi vanligtvis betraktar som ekonomiskt utsatta eller underskattar antalet ekonomiskt utsatta barn beroende på att människor inte söker (eller inte beviljas) ekonomiskt bistånd. Samtidigt riskerar varje exkludering av olika grupper från beräkningar att en del ekonomiskt utsatta barn inte räknas med.
Att vara ekonomiskt utsatt eller ha ekonomiskt bistånd är inte synonymt med fattigdom. Individer och hushåll som mottar ekonomiskt bistånd ska inte betraktas som fattiga eftersom bistånd ges för att familjerna skall kunna leva på en skälig levnadsnivå. Samtidigt är det så att barns utsatthet ökar med tiden de lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det fanns drygt 50 000 barn i de ca 22 300 familjer som hade ekonomiskt bistånd nästan hela år 2002 (10–12 månader).
Kort uppdatering
Antalet barn i familjer som får ekonomiskt bistånd någon gång under år 2003 har minskat med drygt 3 % jämfört med år 2002 och uppgår till ca 142 700 barn. Även antalet barn i familjer med bistånd 10-12 månader har minskat till ca 48 500.
Andel ekonomiskt utsatta barn - Sverige i ett internationellt perspektiv
Internationella jämförelser hjälper oss att relatera andelen ekonomiskt utsatta barn i Sverige till motsvarande andel i andra länder för att få perspektiv på omfattningen och bättre förstå mekanismerna bakom problematiken.
I internationella jämförelser av fattigdom används oftast andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under en viss gräns, 50 eller 60 % av medianinkomsten i det egna landet som mått på ekonomisk utsatthet. Som påpekats ovan tillämpar EU det senare måttet som en indikator på andelen individer eller hushåll som riskerar att bli ekonomiskt utsatta. OECD och många forskare använder fortfarande 50 % av medianen som mått på andelen ekonomiskt utsatta. I och med att vi an-
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
vänder olika datakällor och olika studier refererar vi i den internationella jämförelsen till båda gränserna.
För att beskriva hur utvecklingen varit med avseende på hur många ekonomiskt utsatta barn som finns i Sverige i ett internationellt perspektiv används den senast tillgängliga informationen från Luxembourg Income Studies (LIS). LIS databasen innehåller jämförbara inkomstdata för ett stort antal OECD-länder. Vi har också haft tillgång till preliminära OECD data för ett antal länder för vilka det saknas information i LIS.
Analyserna visar att variationen i hur många barn som är ekonomiskt utsatta i de olika OECD-länderna är mycket stor.
Enligt LIS data är andelen ekonomiskt utsatta barn, mätt som andelen med disponibel inkomst under 60 % av medianen, lägst i de nordiska länderna av alla OECD-länder.
De mellaneuropeiska länderna (bl.a. Tyskland) har genomgående högre andel ekonomiskt utsatta barn än de nordiska länderna, men lägre andel än de sydeuropeiska länderna. Högst andel ekonomiskt utsatta barn återfinns, förutom delvis i de sydeuropeiska länderna (t.ex. Italien), framförallt i de engelsktalande länderna USA, Storbritannien, Kanada och Irland. Om vi använder 40 eller 50 % av medianen som gränsen för ekonomisk utsatthet förändras i vissa fall ländernas inbördes positioner. Däremot förändras inte nämnvärt grupperingarna av länder efter andelen ekonomiskt utsatta barn.
Preliminära OECD data för de nordiska länderna visar att också andelen ekonomiskt utsatta barn, mätt som andelen med disponibel inkomst under 50 % av medianen ligger kring 3-4 % och är lägst av alla OECD-länder.
Det finns ett starkt samband mellan andelen ekonomiskt utsatta i hela befolkningen i ett land och andelen ekonomiskt utsatta barn. I länder med en relativt låg andel ekonomiskt utsatta i befolkningen är även andelen ekonomiskt utsatta barn låg. Detta gäller framförallt för de nordeuropeiska länderna. Sverige, Norge och Finland har, enligt LIS data, de lägsta andelarna av ekonomiskt utsatta när man jämför ekonomisk utsatthet för hela befolkningen bland OECD-länderna. I länder med generellt större andel ekonomiskt utsatta som USA och Storbritannien är också andelen ekonomiskt
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
utsatta barn hög. Barn och barnfamiljer har i de flesta EU-länderna en genomsnittligt högre risk att hamna i ekonomisk utsatthet än vuxna utan hemmavarande barn.
Det bör också påpekas att omfattningen av subventionerade eller fria offentliga tjänster till barnfamiljerna påverkar barns levnadsförhållanden och omfattningen av ekonomisk utsatthet. Där kan länderna skilja sig kraftigt åt utan att det framgår av jämförelserna av andelen med en disponibel inkomst under 60 % av medianen. Tvärtom räknas skatter, som helt eller delvis bekostar sådana tjänster, bort från de redovisade disponibla inkomsterna utan att värdet av olika förmåner läggs till. På samma sätt påverkar utformningen av olika avgifter som barnomsorgsavgifter, avgifter för fritidsaktiviteter eller skolavgifter det ekonomiska utrymmet och därmed barns levnadsförhållanden. Detta tas inte heller hänsyn till vid jämförelser av disponibla inkomster. Det är också viktigt att poängtera att andelen ekonomiskt utsatta barn i olika länder beror - med den definition som används – på inkomstfördelningen i respektive land.
Utvecklingen under de senaste åren
Andelen ekonomiskt utsatta barn (som bor i familjer som mottagit ekonomiskt bistånd) ökade kraftigt i Sverige mellan år 1990 och 1996 varefter den successivt har minskat. Biståndstagandet har därefter kontinuerligt minskat sedan 1997 men mönstret är något olika för olika hushållstyper. För ensamstående kvinnor med barn är det en kraftig minskning från 1997, medan minskningen kommer tidigare för den lilla gruppen ensamstående män med barn. Andelen sammanboende med barn och ekonomiskt bistånd i befolkningen är lägre och både ökar och minskar i en långsammare takt under 1990-talet. År 2002 var andelen ekonomiskt utsatta barn mycket lägre än i början av perioden. Andelen ensamstående mammor med ekonomiskt bistånd har minskat från 33 % år 1990 till 23 % år 2002. Under samma period har andelen ensamstående pappor med ekonomiskt bistånd minskat från 16 till 6,3 %.
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
Antalet barn med bistånd någon gång under år 2002 var 23 000 barn eller 13 % lägre än år 1990. Jämfört med år 1996 hamnar minskningen på 41 % eller 103 000 barn. Å andra sidan, trots att antalet barn i familjer med bistånd under 10–12 månader också har minskat kraftigt (med 37 000 barn) sedan den högsta noteringen från år 1996, är det fortfarande 18 000 fler barn (58 % fler) med ekonomiskt bistånd under 10–12 månader år 2002 jämfört med år 1990.
Andelen barn 0–17 år i familjer med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten för befolkningen har å andra sidan fluktuerat mellan åren men sett över hela perioden har det skett en tydlig ökning. Barns och deras familjers position jämfört med individer utan barn försämrades fram till år 1996. Skillnaderna minskade sedan något under perioden 1996–2000, för att åter öka under år 2002.
Sammantaget präglas utvecklingen sedan början av 1990-talet av två olika motsatta trender. Medan andelen ekonomiskt utsatta barn tydligt minskat har andelen med långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Ökningen under perioden 1991-2002 är också tydlig för andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet.
Sverige i ett internationellt perspektiv
Det är alltid vanskligt att jämföra utveckling över tid för olika länder. T.ex. kan en liten förändring av observationsperioden visa på olika trender. Detta beroende bl.a. på att olika länder befinner sig i olika konjunkturlägen vid olika tidpunkt. Förändringen över en tidsperiod kan också te sig olika beroende på om vi studerar andelen som ligger under 50 eller 60 % av medianinkomsten.
Svenska barns ekonomiska situation har i en internationell jämförelse och under lång tid varit mycket god. Liknande gäller de övriga nordiska länderna. Under 1990-talet har dock Sverige och Norge haft olika utveckling. Medan andelen barn med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten minskat i Norge har den ökat något i Sverige.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Den kraftigaste ökningen av andelen ekonomiskt utsatta barn under 1990-talet skedde i Österrike och Italien. Det land där andelen ekonomiskt utsatta barn minskat mest under 1990-talet är Norge.
Barn till ensamstående mammor och utrikes födda föräldrar de mest utsatta
Barn till ensamstående mammor och barn till utrikes födda föräldrar löper större risk än andra barn att bli ekonomiskt utsatta.
Barn till ensamstående föräldrar
1990-tals krisen drabbade barn till ensamföräldrar relativt hårt. Det är också tydligt att barnen och deras familjer drabbades hårdare av den ekonomiska nedgången under 1990-talet än vuxna utan barn.
Den ekonomiska standarden varierar mellan olika familjekonstellationer och en avsevärt större andel av barnen i ensamförälderfamiljer lever i en situation med risk för ekonomisk utsatthet.
År 2002 levde 24,1 %, eller 88 000, av samtliga barn till ensamstående föräldrar med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten för befolkningen. Detta kan jämföras med att motsvarande andel för barn till sammanboende var 9,5 % eller 148 000 barn. Andelen barn i ensamförälderfamiljer som har en låg ekonomisk standard har ökat från 10 % 1991 till 24 % år 2002.
För barn till sammanboende föräldrar ökade andelen med knappt två procentenheter. Många barn till ensamstående föräldrar har en ekonomisk standard strax över gränsen, mellan 60 och 70 % av medianen. Vartannat barn till ensamstående föräldrar har en disponibel inkomst under 70 % av medianinkomsten och denna andel ökar också kraftigare under perioden 1991-2002 jämfört med andelen under 50 respektive 60 %. Särskilt tydligt är detta under de första tre åren på 2000-talet.
Ensamstående kvinnor med barn har högst biståndstagande i befolkningen. Nästan en av fem ensamstående mammor hade ekonomiskt bistånd år 2002. Till skillnad mot sammanboende med
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
barn där utrikes födda utgör majoritet av biståndstagarna, är de flesta ensamstående med barn som får bistånd någon gång under året inrikes födda. Utrikes födda är dock överrepresenterade i biståndssystemet i förhållande till sin andel i befolkningen också bland ensamstående kvinnor med barn.
Långvarigt ekonomiskt bistånd, bistånd under 10–12 månader år 2002 som andel av befolkningen, var vanligast bland ensamstående mammor.
Barn till utrikes födda
Omkring en fjärdedel av samtliga barn i Sverige har på ett eller annat sätt en utländsk bakgrund. Det är vanligare att barnet är fött i Sverige men med en av föräldrarna, eller båda födda utomlands än att barnet själv invandrat. Flera studier pekar på att barn med utrikes födda föräldrar är en särskilt ekonomiskt utsatt grupp. Men det finns stora skillnader inom denna grupp beroende på vilket land föräldrarna kommer ifrån. Även förälders vistelsetid i landet har betydelse för risken att hamna i ekonomisk utsatthet. Barn vars föräldrar levt i Sverige under kort tid har en svagare position än de med föräldrar som bott länge i Sverige.
Risken för ekonomisk utsatthet är högst bland barn vars föräldrar kommer från länder utanför Europa (exkl. OECD-länder). Bland dessa barn lever vart annat i familjer med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten. Risken för ekonomisk utsatthet är också mycket hög för barn vars föräldrar kommer från Europeiska länder som står utanför EU (ca 30 % av dessa har en låg ekonomisk standard).
Barnfamiljer med utrikes födda föräldrar är kraftigt överrepresenterade i systemet för ekonomiskt bistånd. I över hälften (55 %) av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd är någon förälder utrikes född, oftast båda. De flesta barnfamiljer med bistånd där någon av föräldrarna är utrikes född är gifta/sammanboende. En stor del av dem hade varit kort tid i Sverige. I närmare 40 % av familjerna hade minst en utrikes född förälder bott högst 4 år i Sverige.
Endast drygt 10 % av barnfamiljerna med bistånd hade 4 barn eller fler. Andelen utrikes födda föräldrar ökar med antalet barn.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Det fanns minst en utrikes född förälder i 77 % av familjerna med 4 eller fler barn.
Närmare en tredjedel av barnfamiljerna med bistånd – ca 22 300 familjer – fick ekonomiskt bistånd under minst 10 månader 2002. Det fanns minst en utrikes född förälder i ca 80 % av dessa barnfamiljer. I 40 % av familjerna hade den som mottog familjens bistånd (registerledaren) varit högst fyra år i Sverige. Andelen flyktingfamiljer var 23%.
Det var fler gifta/sammanboende med barn än ensamstående med barn som hade bistånd 10–12 månader 2002. I nästan alla barnfamiljer (94%) med bistånd 10–12 månader med gifta/sammanboende vuxna var minst en förälder utrikes född. Även de flesta ensamstående föräldrar var utrikes födda.
Ensamföräldrarna och utrikes födda – Sverige i ett internationellt perspektiv
Barn till ensamföräldrarna och framförallt ensamstående mammor är överrepresenterade bland ekonomiskt utsatta i alla OECDländer. Högst andel ensamstående mammor med en disponibel inkomst under 50 % av medianen återfinns i USA och Kanada där nära hälften av mödrarna och deras barn är ekonomiskt utsatta. Österrike och Irland kommer inte långt efter. De lägsta andelarna av ekonomiskt utsatta ensamstående mammor och deras barn återfinns i Norge (år 2000 var andelen ensamstående mammor med en disponibel inkomst under 50 % av medianen 11,3 %) och i Sverige (12,9 %).
Familjer som tillhör en etnisk minoritet eller har ett utländskt ursprung har en ökad risk att hamna i ekonomisk utsatthet. Studier visar att detta gäller både stora länder som USA, Kanada, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna.
Barns ålder, klass och region
En större andel av 0–5-åringar än av äldre barn lever i familjer med risk för ekonomisk utsatthet. År 2002 gällde det 17 % av de yngsta mot 7 % bland 16–17-åringar. I samtliga åldersgrupper har andelen ökat från 1991 till 2002 men mer bland yngre än bland äldre barn.
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
Det innebär att skillnaderna mellan åldersgrupper ökat under perioden.
Den största andelen ekonomiskt utsatta barn är barn 0 till 5 år till ensamstående föräldrar. Nästan 4 av 10 av dessa barn bodde i familjer som hade ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002. Vidare har andelen barn 0–5 år till en ensamstående förälder som riskerar ekonomisk utsatthet ökat kraftigt under de senaste åren, från 15 % år 1991 till 47 % år 2002.
Det är också tydligt att skillnaderna mellan dessa barn och övriga grupper ökat mellan 1991 och 2002.
Socioekonomisk tillhörighet
Var tionde barn vars föräldrar är arbetare eller lägre tjänstemän är ekonomiskt utsatt. Motsvarande tal för barn till högre tjänstemän är 3 %. En relativt stor andel av barn med studerande föräldrar, 6 av 10, är ekonomiskt utsatta.
Skillnaden mellan barn till sammanboende och ensamstående föräldrar är utifrån de beskrivningar som getts ovan förväntad, dvs. en större andel av barnen med ensamstående förälder som är arbetare är ekonomiskt utsatta. Samtidigt lever en relativt stor andel barn vars föräldrar är företagare eller jordbrukare i familjer med en låg ekonomisk standard. Dock är det få av dessa barn som lever i familjer som mottar ekonomiskt bistånd. Detta är en indikation på problemet med att använda inkomst som en indikator på ekonomisk utsatthet. Sannolikt är den under ett givet år redovisade inkomsten för företagare eller jordbrukare inte ett bra mått på deras och deras barns verkliga levnadsstandard.
Regionala skillnader
Det finns stora kommunala skillnader i biståndstagandet bland barn, och skillnaderna ökar ytterligare om indelningen skulle göras på stadsdelsnivå.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Den högsta andelen barn i familjer med bistånd hade Malmö med 24 % av barnen i kommunen. Nästan lika hög andel hade Landskrona (21 %) och Göteborg (15 %). Den lägsta andelen hade Forshaga kommun med 0,4 %, följd av Danderyd och Vellinge, där båda hade mindre än 1 % barn med bistånd av samtliga barn i kommunen.
Det fanns ännu större kommunala skillnader i andelen barn i hushåll med långvarigt bistånd än med bistånd totalt. Av alla barn i befolkningen 2001 levde 2,8 % i familjer med långvarigt bistånd. I fem kommuner fanns sammantaget 42 % av barnen med långvarigt bistånd. Av barnen i Malmö och Landskrona levde 16 respektive 12 % av barnen i familjer med långvarigt bistånd. Göteborg, Stockholm och Helsingborg hade också höga andelar. Det fanns även kommuner som bara hade några enstaka barn i långvariga biståndshushåll – mindre än 1 promille av barnen i kommunen. Det gällde t.ex. Kiruna, Färgelanda, Norberg och Övertorneå.
Definitionen av ekonomisk utsatthet spelar också en viktig roll för de regionala skillnaderna i andelen ekonomiskt utsatta barn. Å ena sidan som vi visat i kapitel 3 lever en relativt större andel barn med en disponibel inkomst lägre än 60 % av medianen i den s.k. ”tätbygden” än i Stockholm. Å andra sidan mottar en avsevärt lägre andel barn ekonomiskt bistånd i tätbygden än man skulle kunna förvänta sig givet de relativt lägre redovisade inkomsterna. Vidare är variationen stor inom olika regioner, framförallt gäller det de tre storstadsområdena. Medan vissa förortskommuner har en mycket hög ekonomisk standard återfinns de mest ekonomiskt utsatta familjerna i delar av storstäderna.
Hur förklaras utvecklingen av ekonomisk utsatthet bland barn?
Som vi visat ovan är det barn till ensamstående mammor och utrikes födda föräldrar som är kraftigt överrepresenterade bland de ekonomiskt utsatta. Båda grupperna möter hinder på arbetsmarknaden. Det är också viktigt att påpeka att en stor del av de ensamstående mammorna är utrikes födda. Många studier har visat att behovet av ekonomiskt bistånd till stor del beror på arbetslöshet, oftast på grund av att man saknar arbetslöshetsersättning. Det gäller framförallt unga och nyanlända utrikes födda personer som
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
ännu inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Arbetslöshet är en viktig orsak även till barnfamiljernas försörjningsproblem. Det bör dock påpekas att anledningen sällan är nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. Den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen ger ofta inga större försämringar av familjens ekonomi. Istället handlar det om att t.ex. många ensamstående föräldrar med bistånd under lång tid inte har någon löneinkomst alls och deras anknytning till arbetsmarknaden är svag. Vuxna i barnfamiljer med bistånd, inskrivna vid arbetsförmedlingen, har ofta inte kvalificerat sig för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Trots att andelen biståndstagare som är arbetslösa utan ersättning sjunkit något under senare år, är fortfarande var tredje biståndstagare arbetslös utan ersättning (År 2002 var andelen 34 % för barnfamiljer, lägre för ensamstående föräldrar och högre för sammanboende föräldrar.)
Problem med anknytning till arbetsmarknaden är särskilt uttalat för barnfamiljer med långvarigt ekonomiskt bistånd (under 10– 12 månader). Analyser visar att för år 2001 hade få av dessa någon löneinkomst alls under det studerade året.
Det som förklarar den ökade andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet är framförallt två olika skeenden. Den viktigaste anledningen är utvecklingen på arbetsmarknaden. Detta gäller båda de grupper som utgör majoriteten bland föräldrarna till de ekonomiskt utsatta barnen.
Tidigare studier har visat att ensamföräldrar drabbades hårdare av den stigande arbetslösheten under början av 1990-talet jämfört med de flesta andra grupper. En gemensam trend för samtliga barnfamiljer är att sysselsättningsgraden minskar under mitten av 1990-talet men att den därefter återhämtar sig något. Jämfört med år 1990 är den dock lägre för samtliga familjetyper år 2003. För vissa grupper har problemen att etablera sig på arbetsmarknaden varit fortsatt bekymmersam, detta gäller framförallt ensamstående kvinnor med barn 0–6 år för vilka sysselsättningsgraden minskat. Visserligen minskade den för samtliga grupper men minskningen var mycket kraftigare och återhämtningen svagare för ensamstående kvinnor med små barn. Detta har medfört att skillnaderna i sysselsättningsgrad ökat jämfört med övriga familjetyper.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Ensamföräldrarnas sysselsättningsgrad är fortfarande lägre och deras arbetslöshet högre än den var i början av 1990-talet. Samma förhållande gäller de utrikesfödda föräldrarna. För ensamstående kvinnor med barn 0–6 år låg sysselsättningsgraden på en mycket lägre nivå år 2003 (63 %) än den gjorde år 1990 (79 %). För ensamstående kvinnor med barn 7–16 år har det varit en minskning från 91 till 79 %.
Ensamstående med barn har under hela perioden haft en högre relativ arbetslöshet än sammanboende föräldrar. Arbetslösheten ökade också kraftigare för de ensamstående föräldrarna under mitten av 1990-talet, både för föräldrar med barn 0–6 år och barn 7–16 år. Ökningen var dock mycket kraftigare och nivån generellt sett högre för småbarnsföräldrarna. Skillnaden mellan kvinnor och män är relativt små. Från mitten av 1990-talet är dock arbetslösheten något högre för kvinnorna. Jämfört med början av perioden har arbetslösheten ökat för samtliga grupper fram till 2003 med mellan 2 och 8 procentenheter.
Ensamstående kvinnor med barn arbetar oftare heltid jämfört med sammanboende kvinnor med barn. Samtidigt har under perioden heltidsarbete blivit allt vanligare bland de förvärvsarbetande. Från slutet av 1990-talet är heltidsarbete vanligare än deltidsarbete båda bland ensamstående och sammanboende småbarnsmammor. Pappor har under hela perioden haft en hög och i stort sett oförändrad andel med heltid.
Andelen sysselsatta ensamstående mammor är lägre idag än i början av 1990-talet. De sysselsatta ensamstående mammorna arbetar dock heltid i större utsträckning idag än som var fallet i början av 1990-talet.
Den andra anledningen är att den största delen av de familjeekonomiska stöden är nominellt oförändrade utan politiska beslut, dvs. stöden är icke indexerade. Detta betyder att när de som finns på arbetsmarknaden ökar sina inkomster genom löneökningar, är underhållsstödet, bostadsbidrag (inkomstgränserna nominellt oförändrade), barnbidrag och lägsta nivån i föräldraförsäkringen oförändrade och de föräldrar vars huvuddel av inkomsten kommer från dessa stöd halkar efter i inkomstutvecklingen. Det bör här dock påpekas att både barnbidrag och lägsta nivån i föräldraförsäkringen har höjts i omgångar under de senaste åren. Vidare har maxtaxan i
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
barnomsorgen införts och skatten har sänkts i några omgångar (3/4 av pensionsavgiften har kompenserats genom sänkt skatt). Reformen maxtaxa medförde lägre barnomsorgsavgifter för hushållen, och har i viss mån bidragit till barnfamiljernas förbättrade ekonomi. Det ska också påpekas att den ekonomiska standarden för barnfamiljerna som helhet ökat under de senaste åren. Att disponibel inkomst för förvärvsarbetande föräldrar ökat förklaras av framför allt höjda reallöner, men också till viss del av sänkt skatt och höjt barnbidrag. Hur som helst är det ensamstående föräldrar, som vi visat i kapitel 3, som har en stor del av sin inkomst från de olika familjepolitiska stöden och som följaktligen inte hänger med fullt ut i inkomstutvecklingen.
Urholkning av de familjepolitiska förmånerna i fasta priser som vi beskrivit i kapitel 10 har förstärkts genom att ett antal förslag som var ämnade att gynna barnfamiljer i samband med den stora skattereformen inte genomförts. 1990-talets lågkonjunktur slog hårt mot barnfamiljerna, först genom den kraftigt ökade arbetslösheten och med viss eftersläpning genom de nedskärningar inom familjepolitiken som den statsfinansiella krisen nödvändiggjorde.
Innan de familjepolitiska stöden skars ner i mitten av 1990-talet påverkades barnfamiljernas situation av att ett antal planerade reformer uteblev. Detta gällde de aviserade höjningarna av barnbidrag och bostadsbidrag i samband med skattereformen.
Skattereformen som infördes år 1991 innebar sänkt skatt på arbets- och kapitalinkomster samt höjd moms. Som ett led i denna avskaffades två familjerelaterade skatteavdrag, förvärvsavdrag till barnfamiljer och skattereduktion för hemmamakar och ensamstående med barn. Reformen var ursprungligen tänkt att gynna barnfamiljer betydligt mer än hushåll utan barn.
Den sammantagna effekten på några familjepolitiska förmåner är följande:
Om skattereformens intentioner följts fullt ut borde ett värdesäkrat (uppskriven med KPI) barnbidrag år 2002 varit drygt 12 000 kr, och i denna mening är barnbidraget år 2002 något för lågt. Fram till 2004 har det reala värdet på barnbidraget sänkts något och är värt ca 11 100 kr i 2002 års prisnivå. I förhållande till vad som var avsikten enligt skattereformen, har barnbidraget från år 1991 minskat med ca 5 % till 2002 och med 8 % till 2004, det vill säga nästan en månadsutbetalning.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Bidragsförskott till ensamstående med barn utgick med 40 % av basbeloppet per barn till och med 1996. Från och med år 1997 utgår det med 14 076 kr/år och barn, vilket sammanfaller med det tidigare bidragsförskottet (från år 1994). I fast penningvärde har detta stöd minskat under perioden. Under perioden 1991–2002 har underhållsstödet minskat realt med ca 1 400 kr/år och barn (9 % lägre). Fram till 2004 minskar stödet med ytterligare 350 kr/år och barn, så från ett ännu längre perspektiv (1988–2004) är minskningen 14 %.
I spåren av lågkonjunkturen i mitten på 1990-talet gick bostadsbidragen upp, men har sedan minskats kraftigt, och från år 1991 till år 2002 har mer än 25 % av de genomsnittliga bostadsbidragen försvunnit. Detta beror bl.a. på att hushåll faller ur systemet då den allmänna lönenivån ökar. Inte heller gränserna för den bidragsgrundande bostadskostnaden har ändrats under de senaste åren. Bostadsbidraget har kommit att framförallt fungera som ett stöd för ensamstående med barn.
Utvecklingen av andelen personer med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten och andelen med ekonomiskt bistånd skiljer sig åt. Det finns flera förklaringar till det. Utvecklingen av disponibel inkomst beror på bl.a. löneutvecklingen men också på utvecklingen av andra inkomster som bidrag, socialförsäkringsersättningar och kapitalinkomster. Nivån för ekonomiskt bistånd utgår ifrån prisutvecklingen för de varor och tjänster som ingår i skälig levnadsnivå. Här bör också tilläggas att den genomsnittliga reala disponibla inkomsten per konsumtionsenhet har ökat för barnfamiljer med en låg ekonomisk standard.
Vad kan förklara skillnader i andelen ekonomiskt utsatta barn mellan olika länder?
Studier som försökt klarlägga skillnader i andel ekonomiskt utsatta barn i olika länder har framförallt fokuserat på följande områden: förälderns/föräldrarnas anknytning till arbetsmarknaden, socialpolitikens betydelse (framförallt olika transfereringar), samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden och familjens storlek och sammansättning.
Familjens anknytning till arbetsmarknaden har stor betydelse för hur många ekonomiskt utsatta barn det finns i ett visst land, även om det inte alltid visar sig möjligt att försörja familjen på den lön som föräldrarna eller föräldern erhåller. Sverige och Norges jäm-
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
förelsevis låga andelar ekonomiskt utsatta barnfamiljer (framförallt ensamstående mammor) kan förklaras med att dessa länder har mycket högre andel sysselsatta ensamstående mammor än de flesta andra länder. Dagens arbetsmarknad förändras dock i hög takt i OECD-länderna. Det betyder att lågutbildade ensamstående mammor, samt i många fall utrikes födda personer kan vara i behov av extra stöd för att få fäste på arbetsmarknaden.
Andelen ekonomiskt utsatta bland hushåll där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar visar en stor variation mellan olika OECDländer. Detta gäller både bland ensamstående och sammanboende föräldrar. Ensamstående föräldrar utan arbete är dock den mest utsatta gruppen. Andelen ekonomiskt utsatta ensamstående föräldrar utan arbete varierar mellan en fjärdedel i de nordiska länderna och nästan samtliga i USA.
Givet att såväl lönernas struktur som föräldrars anknytning till arbetsmarknaden samt utformning av skatter och transfereringar skiljer sig väsentligt åt mellan länderna är det viktigt att analysera hur andelen ekonomiskt utsatta bland dem som arbetar varierar mellan olika länder. Ensamstående föräldrar med arbete är i mycket mindre utsträckning ekonomiskt utsatta i de nordiska länderna än i alla andra länder. Skillnaderna i andelen ekonomiskt utsatta ensamföräldrar med arbete är påtagliga mellan å ena sidan Finland, Sverige och Norge med 3 till 5 % ekonomiskt utsatta och Italien, Storbritannien, Tyskland och USA å andra sidan med 25 till 40 % ekonomiskt utsatta ensamföräldrar med arbete. Att vara ekonomiskt utsatt är vanligare bland förvärvsarbetande ensamförälder än bland sammanboende par med endast en förvärvsarbetande. Det speglar generella löneskillnader mellan kvinnor och män samt utformningen av skatte- och transfereringssystemen i de olika länderna.
Resultaten ovan antyder att det finns stora skillnader mellan länder när det gäller nivåer i de institutionella stöden till barnfamiljer och till arbetslösa. Detta för oss in på nästa förklaring som lyfter fram socialpolitikens och framförallt transfereringarnas betydelse. Flera studier visar att inkomsttransfereringar har stor betydelse för ekonomisk utsatthet bland barn i OECD-länderna och många gånger förmår lyfta barnfamiljerna över en ekonomisk utsatthetsgräns. De kontanta familjestöden är nödvändiga för att skydda en stor grupp barn från ekonomisk utsatthet och omfattningen av de familjepolitiska stöden är en av huvudförklaringarna till att andelen ekonomiskt utsatta barn är lägre i de nordiska länderna än i andra länder. Analyser av LIS data visar att det finns ett
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
tydligt negativt samband mellan graden av generositet i föräldraledighet och ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer. Länder med betald föräldraledighet har en lägre andel ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Enligt en OECD studie är familjestöden särskilt betydelsefulla för ensamförälderhushåll med förvärvsinkomster och parhushåll med låga inkomster och många barn.
Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden har också betydelse för hur många barn som kommer att hamna i ekonomisk utsatthet. Höga marginaleffekter i form av ökad inkomstskatt, ökade avgifter och reducerade bidrag (inklusive familjepolitiska stöd) kan leda till att det relativa utbytet av att arbeta blir så lågt att det inte lönar sig att arbeta. Internationella jämförelser visar att marginaleffekterna både vid övergång från arbetslöshet till arbete och vid ökad arbetsinsats är relativt höga i Sverige. Studier visar också att generella stöd med en tydlig arbetslinje är att föredra framför inkomstprövade barnbidrag eller andra inkomstprövade familjepolitiska stöd, riktade till de ekonomiskt utsatta familjerna (som riskerar att skapa negativa incitament för viljan att arbeta).
En annan mycket viktig faktor som förklarar en stor del av skillnaderna i omfattningen av ekonomisk utsatthet bland barn i de olika länderna är statens och kommunernas stöd till barnfamiljer via de offentliga tjänsterna i form av t.ex. subventionerad barnomsorg och barnhälsovård som en del i den generella välfärdsmodellen. Tillgång till barnomsorg är enligt flera internationella studier en central förutsättning för att inte minst ensamstående föräldrar ska kunna komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden. Internationella jämförelser har visat att länder som har en välutbyggd generell välfärd (både i form av inkomstbortfallsrelaterade transfereringar med generösa ersättningsnivåer och tillgängliga offentliga tjänster) tenderar att ha lägre ekonomisk utsatthet. Genom att de offentliga tjänsterna (framförallt barnomsorg) underlättar förvärvsarbete spelar de en viktig roll bakom den låga andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer i Sverige och de nordiska länderna.
Familjesammansättningens betydelse lyfts ibland fram som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan olika länder i andel ekonomiskt utsatta barn. Detta beroende på att familjer med många barn har fler att försörja eller att familjer med bara en vuxen försörjare har mindre inkomster att bidra med till försörjningen. Familjens sammansättning och struktur har förändrats i västvärlden, särskilt gäller detta under andra halvan av förra seklet.
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
Vissa länder har etablerat stabila nya mönster andra är fortfarande i en förändringsfas. Det handlar om skilsmässor och separationer, om samboförhållanden och ensamförälderhushåll. Andelen som gifter sig har minskat i många länder och skilsmässorna har permanentats på en hög nivå. I Sverige inträffade många av dessa demografiska förändringar jämförelsevis tidigt. Även om gifta par och deras barn fortfarande utgör den vanligaste familjekonstellationen har den minskat i andel jämfört med de flesta andra familjetyper.
Det visar sig dock att de två första förklaringarna bakom skillnaderna i ekonomisk utsatthet mellan olika länder som redovisats ovan är mycket viktigare än förändringar i familjesammansättningen. När det gäller familjer med många barn är det viktigt att påpeka att samtidigt som barnafödandet minskat i de flesta OECD-länder har andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer antingen ökat eller varit stabil. Vidare är det en genomgående trend i OECD-länderna att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat under de senaste tio åren. Särskilt gäller detta i några av de nordiska och sydeuropeiska länderna.
Ensamförälderhushåll har blivit allt vanligare i de flesta OECDländer. Dock är variationen stor mellan länderna. Där man initialt haft få ensamförälderhushåll stiger andelen alltjämt. Endast Grekland har under de senaste 10 åren haft en minskande andel barn i ensamförälderfamiljer.
Det finns inget tydligt samband mellan andelen barn som bor med en ensamstående mor i ett land och andelen av dessa som är ekonomiskt utsatta. Högst andel ensamstående mödrar finns i Storbritannien följt av USA med i båda fallen höga fattigdomsandelar bland dessa. Men andelen ensamstående föräldrar är nästan lika hög i Sverige med relativt mycket lägre andel ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Det betyder att en hög andel ekonomiskt utsatta barn i ett land inte kan förklaras med att landet har en hög andel ensamstående mödrar. Även beräkningar gjorda utifrån LIS data avfärdar detta och visar att den relativt höga andelen ekonomiskt utsatta ensamföräldrar och deras barn står för en mycket liten del av variationerna i andelen ekonomiskt utsatta mellan länderna.
Ekonomisk utsatthet och barns levnadsförhållanden, konsekvenser här och nu
Barnens välfärd/ofärd har många dimensioner. Den ekonomiska utsattheten är bara en av dessa. Därför presenterar vi i denna rapport
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
också en studie av barns och ungdomars välfärd i ett ”här och nu”perspektiv och sambandet mellan ekonomisk utsatthet och barns levnadsvillkor. Barns levnadsförhållanden analyseras med hjälp av ett unikt material som bygger på information från barn och ungdomar, 10–18 år gamla, som intervjuats om sina levnadsförhållanden inom ramen för Levnadsnivåundersökningen (LNU) 2000 samt SCB:s Undersökning om Levnadsförhållanden (ULF) år 2001 och 2002.
En stor majoritet av alla barn har bra levnadsförhållanden. Barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta hushåll har dock en lägre levnadsnivå än andra barn och ungdomar. Detta gäller ett flertal områden och i vissa fall är skillnaderna betydande.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer har bristande resurser och lägre levnadsnivå inom en rad olika områden – dock inte inom alla de studerade områdena. Inom flera områden tycks det också som om barnen kompenseras genom att föräldrarna – eller kanske mor- och farföräldrar eller andra släktingar – försöker hålla barnen ”skadeslösa” för den svaga hushållsekonomin.
Den bostad och närmiljö som barn hamnar i är starkt styrd av föräldrarnas ekonomiska resurser. En svag familjeekonomi innebär oftare trångboddhet och mer sällan att barnen kan ha ett eget rum. Hyresboende dominerar stort, medan andra barn i mycket hög grad bor i villa eller radhus. Detta påverkar också grannskapet och närområdet i stort, liksom vilken skolmiljö man hamnar i. En av de kanske otrevligaste konsekvenserna av att leva i ett resurssvagt hushåll är att det ofta innebär att barn lever i en otrygg närmiljö.
Föräldrarnas ekonomi har också återverkningar på barnens egna ekonomiska resurser, även om det är troligt att en viss kompensation äger rum. Barn och ungdomar i hushåll som är ekonomiskt utsatta har mer sällan en egen ekonomisk buffert och man äger något färre saker. Man har också betydligt svårare att leva ett socialt liv i paritet med kamraterna. Det tycks dock inte finnas särskilt stora skillnader i månatliga inkomster (genom fickpengar eller arbete) eller i hur mycket man lönearbetar. En tolkning är därmed att det inte är så mycket den löpande ekonomin som är svag hos barn från resurssvaga familjer, utan marginalerna som är små: om man skulle behöva något utöver det löpande har man svårt att mobilisera ekonomiska resurser. Följden är troligen att nivån på dessa barns vardagsekonomi inte är det största problemet, utan känslan
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
av att inte kunna göra något extra – som t.ex. att följa med kompisarna på en konsert eller köpa något speciellt åtråvärt men dyrt.
Relaterat till såväl familjens ekonomi som den egna ekonomin är barns och ungdomars sociala liv och fritidsutnyttjande. Såväl graden som formen av fritidens aktiviteter har samband med ekonomiska resurser.
Ekonomiskt utsatta barns upplevelse av ”relativ deprivation” gör det svårt att hävda att bristen på ekonomiska resurser i hushållet inte har negativa konsekvenser för barn och ungdomar – även om det skulle vara så att det inte skulle finnas några långsiktigt negativa konsekvenser av en fattig uppväxt.
Ekonomiskt utsatta barn deltar mindre ofta i organiserade fritidsaktiviteter och tillbringar mindre tid i fritidshus, samt reser mindre. Man umgås mindre med kompisar hemma och har över huvud taget ett mindre socialt umgänge, enligt våra mått. Samtidigt kan skillnaderna i de speciellt kostnadskrävande sysselsättningarna tyckas små, t.ex. att resa under sommarlovet. Detta kan peka mot att en kompensation äger rum: Det är möjligt att föräldrar prioriterar barnen och deras situation på bekostnad av den egna. Det kan också vara så att man får hjälp av släktingar och/eller bekanta. Samtidigt lyckas en sådan kompensation inte fullt ut utan barn i ekonomiskt utsatta familjer erfar i högre grad andra brister. Analyserna visar därtill på betydelsen av barns och ungdomars egen ekonomi som en resurs att använda för att påverka sina levnadsförhållanden både i samverkan med, men även oberoende av, familjens ekonomi.
Till skillnad från den egna ekonomin, boendet och fritidsaktiviteterna erfar barn från ekonomiskt utsatta hem inte några stora problem i skolan, med själva skolarbetet.
Barnen upplever att de får hjälp av lärarna och takten på undervisningen är på det hela taget rimlig. Även om det inte kan uteslutas att anspråksnivåerna delvis styr dessa resultat kan det också vara så att grund- och gymnasieskolor i Sverige erbjuder en relativt likvärdig skolmiljö, i alla fall utifrån hur barnen själva upplever densamma.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
I de analyser som presenteras i kapitel 5 finner man samband mellan ekonomisk utsatthet och olika aspekter av både materiella och immateriella levnadsförhållanden. Bland de senare återfinns t.ex. psykosomatiska och psykiska besvär.
Att en problematisk ekonomi kan utgöra en riskfaktor för barns hälsa har framkommit i andra studier. Ekonomiska svårigheter under barndomen har också relaterats till vuxen hälsa. Många av de skillnader i levnadsvillkor som påvisats i kapitel 5, t.ex. sociala relationer och aktiviteter, boende, upplevelse av trygghet och den egna ekonomiska och materiella situationen, kan vara bidragande orsaker till att man finner motsvarande skillnader i hälsa. Just barns egen ekonomi visades också vara kopplad till barn och ungdomars hälsa.
Från analysen i kapitel 5 står det klart att det finns samband mellan hushållets ekonomi och barns levnadsvillkor inom många områden. Men att barn i ekonomiskt utsatta familjer har det sämre än andra behöver förstås inte bero på de bristande ekonomiska resurserna; dvs. om de individer som identifierats som ekonomiskt utsatta skulle få en bättre ekonomisk situation är det inte säkert att problemen försvinner. Det finns flera skäl att vara försiktig med kausala slutsatser. Ett är att det kan finnas en selektion in i gruppen ekonomiskt utsatta. Säg t.ex. att föräldrar med nedsatt hälsa eller sociala problem är överrepresenterade bland gruppen ekonomiskt utsatta. Det skulle då kunna vara så att det är deras hälsotillstånd eller problem som återspeglar sig i barnens levnadsvillkor. En annan möjlighet är att det finns en etnisk diskriminering som ligger bakom några av resultaten. Eftersom gruppen ekonomiskt utsatta innehåller många invandrare kanske det är just deras invandrarskap som gör att barnen har lägre levnadsnivå. De multivariata analyser som genomförts och där forskarna kontrollerat för föräldrarnas invandrarstatus, analyser som i ett par fall visat att denna kan spela in, men att det även vid jämförelse av barn med svenskfödda föräldrar finns kvarvarande nackdelar med att komma från ekonomiskt resurssvaga hem. Andra problem är svårare. Exempelvis är ett klassiskt problem att det finns omätta faktorer som vi inte kunnat hantera, t.ex. föräldrarnas sociala problem.
När det gäller barns och ungdomars boende, otrygghet i närområdet, samt egen ekonomi är det långsökt att tänka sig att nackdelarna för barn från ekonomiskt utsatta familjer inte skulle kunna härledas just från hushållets bristande ekonomiska resurser. Å andra sidan, när det gäller sociala relationer och hälsa samt skol-
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
prestationer är frågan mer komplicerad. Här är de potentiella direkta ekonomiska mekanismerna mindre tydliga och det finns flera konkurrerande förklaringar, t.ex. i termer av föräldrarnas hälsa. Att kunna närma sig en kausal tolkning skulle kräva ytterligare fördjupade analyser (och det finns ändå en gräns över vilken man inte kommer med våra datamaterial).
Samtidigt konstaterar forskarna att trots den försiktiga attityd man bör ha när man drar slutsatser från urvalsundersökningar och där den kausala ordningen kan vara omöjlig att fastställa, är huvudresultaten från kapitel 5 ändå tydliga: Barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta hushåll har lägre levnadsnivå än andra barn och ungdomar. Detta gäller ett flertal områden och i vissa fall är skillnaderna betydande. Det är vidare sannolikt att dessa skillnader har sociala och hälsomässiga konsekvenser (även om denna slutsats måste vara preliminär). Det förefaller troligt att en omfördelning av ekonomiska resurser till gruppen ekonomiskt utsatta skulle minska problemen för barn och ungdomar från dessa hem, men det är inte möjligt att säga med hur mycket eller om ett sådant direkt ekonomiskt stöd skulle vara det mest effektiva.
Vräkning av barnfamiljer: Förekomst, orsaker och konsekvenser
Enligt de beräkningar som presenteras i kapitel 6 vräktes cirka 1000 barnfamiljer år 2001 i Sverige. Lägger man därtill att det i de flesta av dessa hushåll ingår fler än ett barn, är det årligen uppskattningsvis mellan 1500 och 2000 barn vars liv påverkas av en vräkning. Men problemet med svag position på bostadsmarknaden gäller självfallet inte enbart de barnfamiljer som blir vräkta under ett givet år. Flera av dem som vräkts saknar ett eget boende ett drygt år efter vräkningen vilket betyder att de är hemlösa. (Mer om barn utan hem kommer nedan.)
Vräkta hushåll har en problematisk ekonomisk situation. Mer än hälften av de intervjuade barnfamiljerna hade socialbidrag under vräkningsåret. Huvudskälet till vräkning är ekonomiskt; det formella skälet är vanligen obetald hyra och som bakomliggande orsaker anges ofta arbetslöshet och ekonomiska problem.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Den förändring som gjordes i socialtjänstlagen per 1 januari, 1998 med syfte att stärka barnperspektivet, verkar inte ha fått fullt genomslag när det gäller vräkningar. Andelen barnfamiljer som vräktes år 2001 är ungefär densamma som tio år tidigare.
I en utvärdering av hur denna lagändring stärkt barnperspektivet framförde också Länsstyrelsen i västra Götaland mycket skarp kritik. De fann ”det anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått”. Därtill ska läggas Skatteverkets konstaterande att ”barn som upplever att deras föräldrar/vårdnadshavare av olika anledningar är föremål för förrättning löper naturligtvis stor risk för negativ påverkan”. Kritiken mot de samhälliga instanser som ska motverka marginalisering och social exkludering, i detta sammanhang främst socialtjänsten, blir därmed hård. I synnerhet som det i flera fall handlar om hushåll med tillfälliga och relativt små skulder. Flertalet barnfamiljer hade hyresskulder som understeg 20 000 kronor, ett belopp som är lägre än vad en genomsnittlig vräkning kostar.
I kapitel 6 konstateras vidare att vräkningen påverkar såväl barnens materiella standard som deras trygghet och att barnets bästa inte tycks komma i främsta rummet i myndigheternas hantering av dessa situationer. Ett trängre boende, där många gånger stora delar av deras saker är magasinerade, samt svårigheter och skamkänslor för att ta hem kompisar innebär en försämring av de vräkta barnens levnadsstandard och uppväxtvillkor. Situationen efter vräkningen har för många av de intervjuade barnfamiljerna inneburit ett problematiskt och osäkert boende. De har under längre eller kortare tid varit hänvisade till högst tillfälliga lösningar som boende på hotell och/eller inneboende hos släktingar eller bekanta.
Barn utan hem
Malmö är ett typiskt exempel på en kommun med alla de kännetecken som också gäller för andra kommuner med höga hemlöshetstal: tillväxtkommun med bostadsbrist, konkurrens om billiga bostäder, hög ekonomisk utsatthet och stor inflyttning, inte minst av stora barnfamiljer med rötter i andra länder.
I Malmö stads inventering av bostadslösa den 1 oktober 2001 är definitionen på bostadslös ”personer som ofrivilligt saknar egen
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
bostad och som uttryckt detta som ett problem i kontakten med socialtjänsten”. Det visar sig att av de 1 455 bostadslösa personerna (=vuxna, vår kommentar) är 146 ensamstående med barn och 128 gifta eller sammanboende med barn. De har tillsammans 493 barn i åldrarna 0–18 (vilket är en ökning med 175 barn jämfört med 1 oktober, 2000). Av rapporten framgår inte barnens ålder, kön eller etnicitet, men vi kan ana att det finns en överrepresentation av barn med annan etnisk bakgrund än svensk, eftersom det totala antalet (vuxna) bostadslösa (med eller utan barn) i Malmö uppges vara 985 svenskar och 470 av annan nationalitet.
Beskrivningen från Malmö visar också att många av föräldrarna har sitt ursprung i ett annat land än Sverige. Ingen av dem har någon anknytning till arbetsmarknaden och alla har försörjningsstöd eller andra ersättningar från samhället och måste betraktas som ekonomiskt utsatta. Barnen har svårt att regelbundet delta i verksamheten i förskola och skola och det är tydligt att den besvärliga boendesituation ytterligare försvårar barnens möjligheter att integreras i samhället. Flera av barnen har upplevt problematiska familjeförhållanden med separationer, konflikter och familjevåld. Det var uppenbart att deras boendesituation hade trasslat till det med skolgången.
Om föräldrarna/familjen är hemlös betyder det att barnen inte har något hem. De saknar den stabilitet och kontinuitet i tillvaron som är en förutsättning för att känna trygghet. Ett hem är mer än en bostad, det är en plats med känslomässig innebörd. Vräkningar är en väg till hemlöshet. En annan väg är att inte få komma in på bostadsmarknaden. I kapitel 7 visar vi att just detta spelar roll för många hemlösa barnfamiljer. Det framgår att familjerna saknar den typ av referenser, som hyresvärdarna efterfrågar. De har inget arbete och ingen fast inkomst, kan inte hänvisa till tidigare längre boenden och regelbundna hyresinbetalningar, de har inga släktingar och bekanta som borgar för dem. Det antyds i enkätsvaren att vissa grupper med t.ex. romskt eller arabiskt ursprung diskrimineras på bostadsmarknaden.
Den vanligaste orsaken till hemlöshet bland de intervjuade barnfamiljerna i kapitel 7 var dock en förändrad familjesituation. Socialsekreterarnas uppgifter tyder på att det ofta var frågan om familjekonflikter och familjevåld, där mamman och barnen hade varit tvungna att lämna den tidigare lägenheten och hade haft svårt att hitta en annan bostad.
Vi vet inte idag hur många hemlösa barn som finns i Sverige. Hemlöshetskartläggningar som gjorts i Sverige det senaste decen-
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
niet tyder på att det i storstäderna finns en grupp barn (0–18 år) som bor tillsammans med sina hemlösa föräldrar.
I Socialstyrelsens nationella kartläggning 1999 konstaterades att en tredjedel av landets drygt 8 000 hemlösa hade barn under 18 år och hälften av alla de 380 kvinnorna som hade barn hade också själva vårdnaden om dem, trots att de var hemlösa.
Ekonomisk utsatthet och barns livschanser, vad säger forskningen?
Det har bedrivits väldigt lite svensk forskning om effekterna av en ekonomiskt utsatt barndom.
Den övergripande slutsatsen från den forskning som bedrivits, företrädelsevis nordamerikansk sådan, är att det finns signifikanta inkomsteffekter för de flesta studerade utfall (låga inkomster har negativa effekter för hälsa som barn och vuxen, barns kognitiva utveckling, utbildningsnivå, framtida ekonomisk utsatthet, ungdomsbrottslighet m.m.), men att effekterna är kvantitativt små. Denna slutsats gäller när man kontrollerar bort effekterna av andra relevanta variabler (t.ex. föräldrarnas utbildning, kognitiv förmåga, relationer i familjen). Att överföra utländska forskningsresultat på svenska förhållanden är dock inte helt oproblematiskt till följd av skillnader i social struktur och kultur.
Svensk forskning visar att barn från familjer med lägre socioekonomisk position har en ökad risk för dödlighet, sjuklighet och skaderisk. Studierna har dock inte försökt särskilja effekterna av t.ex. inkomst och utbildning. När det gäller allmän psykisk ohälsa finns svensk forskning som specifikt studerat effekten av ekonomisk knapphet och då funnit att de mest ekonomiskt utsatta barnen mår sämre.
Det finns en växande litteratur som pekar på att socioekonomiska förhållanden under barndomen påverkar hälsoutfallet i vuxen ålder. I vilken utsträckning låg inkomst svarar för kausalitet är dock något som framtida forskning får svara på.
Den amerikanska forskningen om barns kognitiva utveckling är något tvetydig, men forskare som påpekat betydelsen av kontroll för föräldrarnas egna kognitiva förmåga menar att inkomsteffekterna är små. Senare års forskning har pekat på vikten av att studera en kognitivt stimulerande miljö som en mellanliggande mekanism
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
påverkad av inkomst. Man bör även uppmärksamma att det kan vara de allra minsta barnens utveckling som påverkas mest negativt.
Med hänsyn till att vi ovan konstaterat att ekonomisk utsatthet är högre bland barn 0–5 år än bland andra barn är det viktigt att uppmärksamma att forskningen visar att ekonomisk utsatthet under de tidiga barnaåren verkar vara mest ofördelaktigt och att det finns tendenser att de långsiktiga konsekvenserna av ekonomisk utsatthet visar sig på flera områden (hälsa, kognitiv utveckling,…) också beroende av ålder (lägre ålder mer negativ påverkan).
Det finns tydliga empiriska samband mellan socioekonomisk position och övergången till högre studier bland svenska barn. Endast en mindre del av effekten verkar dock kunna hänföras till familjens ekonomiska resurser, även om ny svensk forskning visar att barn till ensamstående föräldrar kan påverkas mer. Föräldrarnas egen utbildning är den variabel som bäst förklarar det socioekonomiska sambandet.
Båda svenska och utländska forskare finner empiriska samband mellan ekonomiskt utsatt barndom och ekonomisk utsatthet i vuxenlivet. I vilken utsträckning detta kan tolkas som ett orsakssamband är dock oklart. Eventuellt kan ekonomisk utsatthet förstås som en riskfaktor som tillsammans med andra riskfaktorer kan skapa kausalitet.
Svensk forskning om ungdomsbrottslighet har främst studerat eventuella samband med föräldrarnas socioekonomiska status - inte med ekonomisk utsatthet - och finner endast ett svagt samband. Internationell forskning verkar dock visa att det finns ett visst samband mellan fattigdom och ungdomsbrottslighet. Detta uppkommer möjligen på ett indirekt sätt via barnens hemmiljö och relationerna till föräldrarna.
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
Det behövs mer svensk forskning som studerar konsekvenserna av en ekonomiskt utsatt barndom. Denna forskning bör försöka isolera ekonomins kausala effekter och inte bara studera allmänna socioekonomiska skillnader. Samtidigt är det angeläget med studier av hur kombinationer av olika sociala risker (t.ex. missbruk, ohälsa, fattigdom) påverkar barns livschanser, det finns nämligen forskning som visat att det ofta är närvaron av många risker samtidigt som leder till negativa konsekvenser.
Framtida forskning bör också studera i vilken utsträckning effekter är icke-linjära, dvs. om sambanden är starkare för de allra fattigaste grupperna.
Den forskning som har bäst förutsättningar att kunna svara på frågan om konsekvenser av en ekonomiskt utsatt barndom är longitudinella studier där ett stort antal barn följs noggrant (socialt, psykologiskt, medicinskt och ekonomiskt) under hela uppväxten långt in i vuxenlivet.
Inom ramen för arbetsgruppens arbete har en sådan longitudinell studie påbörjats. Preliminära resultat tyder på att barn som levt i familjer med ekonomiskt bistånd har högre dödlighetsrisker och sämre hälsa än andra barn.
Socialtjänsten och barnperspektivet
Enligt socialtjänstlagen ska socialtjänsten ta hänsyn till barnens situation vid beslut om ekonomiskt bistånd. Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för år 2000 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning av förändrad lagstiftning inom socialtjänsten under perioden 1999–2001. Där skulle särskilt beskrivas hur bestämmelserna om barnets bästa fått genomslag i socialtjänstens verksamhet och särskilt vid socialbidragshandläggning.
Länsstyrelsernas tillsyn och Socialstyrelsens uppföljningar visar att barnperspektivet generellt inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Exempelvis har Länsstyrelsen i Stockholms län, i en granskning av akter med barnen i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd, funnit att barnperspektivet endast i några enstaka fall genomsyrar ärenden. I de flesta fall var dokumentationen helt koncentrerad på de vuxna och deras behov. Det förekom nästan aldrig någon reflektion över
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
barnens specifika situation, trots att det var uppenbart att många barn lever under svåra omständigheter.
Socialtjänstens handlande leder till tydliga signaler till klienterna att, enligt en rapport från Länsstyrelsen i Västra Götaland, det inte var någon idé att ansöka om annat än försörjningsstöd. Detta, tillsammans med att många barnfamiljer saknade information om möjligheten att ansöka om bistånd för barns speciella behov, att hembesök sällan förekom och att barnens behov sällan framgick av dokumentationen, resulterade i slutsatsen att barnen knappast finns med som enskilda individer i akterna. Vidare konstaterar Länsstyrelsen i Västra Götaland att samtliga kommuner i regionen saknar system för att uppmärksamma barn och barns situation. Länsstyrelsen i Västra Götaland har också uppmärksammat de brister som funnits i socialtjänstens hantering av vräkningar och funnit det anmärkningsvärt att socialtjänsten, trots vetskap om barnens situation, inte medverkat till trygga boenden för barnen. Samtidigt, som det visats i kapitel 7, har de ekonomiskt utsatta familjerna svårt att få en bostad p.g.a. bland annat bostadsbrist i storstäderna. Detta leder att det blir allt svårare för socialtjänsten att hjälpa till med boende.
Ovan beskrivna exempel är bara några av de många rapporter som under de senaste åren uppmärksammat de stora brister som finns när det gäller socialtjänstens barnperspektiv i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Konsekvenser för barnen som i fallet med vräkningar kan bli stora.
Samtidigt pågår det många olika projekt och initiativ. Insatser görs dagligen i kommunal regi, genom ideella organisationer eller i samverkan mellan de båda för att förbättra situationen för barn som lever i en ekonomiskt utsatt situation. Till exempel har Botkyrka kommun antagit en handlingsplan som avser lokal samverkan för människor utan arbete och/eller i behov av rehabilitering. Botkyrka kommun, försäkringskassan i Botkyrka, Sydvästra sjukvårds och produktionsområdena, arbetsförmedlingarna i Tumba och Hallunda, samt arbetsförmedlingen Rehab Tullinge har gjort en överenskommelse med syftet att samverkan ska leda till självförsörjning för fler individer och bättre folkhälsa i kommunen. Vidare pågår samverkan i Eskilstuna kommun med syfte att synliggöra barn till psykiskt sjuka föräldrar så att de ska kunna få rätt stöd och hjälp. Stockholms Fryshus sommarläger för ensamstående mammor och deras barn och Drömmarnas Hus i Rosengård i Malmö (ett hus för barns och ungdomars kultur), är andra projekt
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
på det lokala planet som syftar till att stödja ekonomiskt utsatta barn.
Inom ramen för regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att leda ett utvecklingsarbete för att utveckla metoder som motverkar hemlöshet pågår sex projekt (bl.a. Bra boende i Bergsjö i Göteborg, Mosippan i Malmö, SDF Rosengård och Hållbart boende i Helsingborg) som är helt eller delvis inriktade på barnfamiljer. Samtliga projekt kommer att utvärderas grundligt för att metodutvecklingens resultat skall kunna spridas till alla kommuner i landet.
Det finns också vissa tendenser att den dystra bilden av hur man inom socialtjänsten beaktar barnens situation delvis håller på att förändras. I det perspektivet ger den rapport där Socialstyrelsen sammanställt resultat av tillsynen för år 2003 hopp om att en förändring är på gång. Allt fler kommuner utvecklar skriftliga riktlinjer för att bättre beakta barnperspektivet vid handläggning av ekonomiskt bistånd.
Det måste samtidigt betonas att, som en undersökning presenterad i avsnittet 10.5 visar, ett stort arbete återstår innan ett barnperspektiv får fullt genomslag i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Den refererade studien har gjorts i syfte att undersöka arbetssätt som används i socialbidragsärenden och hur barnens situation behandlas vid handläggning av ekonomiskt bistånd. Studien visar oroande tendenser. Från svaren på frågan ”Pratade socialsekreteraren och du idag om hur barnen har det när ni gick igenom din ekonomi för att bestämma om du är berättigad till socialbidrag?” framgår det att i hälften av alla samtal om ekonomiskt bistånd barnens situation inte alls berördes. Detta samtidigt som 7 av 10 av de intervjuade personerna ansåg att den svaga ekonomin påverkar barnen på något speciellt sätt. De som svarat att den svaga ekonomin påverkar barnen har fått en följdfråga om hur påverkan sker. Sextio procent av dessa lyfter fram kategorierna ”Inskränkningar av materiellt slag” och ”Ekonomin räcker knappt till det basala”. Barnfamiljerna får främst inskränka inköpen av saker till familjen och barnen. Maten får bli av enklare slag och man har inte råd att kosta på sig något extra. Den svaga ekonomin gör också att det blir svårt att ge barnen pengar till fritidsintressen eller aktiviteter som kostar pengar.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att trots en del positiva signaler kvarstår det faktum att barnens situation sällan blev uppmärksammad vid mötet mellan klienter och handläggare av ekonomiskt bistånd. Studien avsåg förhållandena år 2002, fyra år efter det att socialtjänstlagen kompletterats med bestämmelser som ålägger
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
socialtjänsten att ta hänsyn till barnets bästa i alla ärenden som rör barn.
Insatser från frivilligorganisationer ett viktigt komplement
Insatser från frivilligorganisationer och enskilda spelar en viktig roll för delar av socialtjänsten och för människors välfärd i allmänhet. För att lyfta fram det stora arbete som utförs av organisationer som arbetar med frågor om ekonomiskt utsatta barn har vi bett några av organisationerna att själva berätta om sin verksamhet. Deras berättelser kompletterar den bild vi presenterat ovan. Samtidigt verkar de också understryka indikationerna på att avgifter förknippade med barns vardag och fritidsaktiviteter har ökat under senare år.
Det valda sättet att räkna och val av statistiskt underlag avgör hur många ekonomiskt utsatta barn det blir
Ovan har vi redogjort för de svårigheter som finns när det gäller att definiera ekonomisk utsatthet. Men också givet samma definition är det många gånger så att sättet att räkna och val av statistiskt underlag har stora effekter på hur många ekonomiskt utsatta barn som identifieras. Detta är viktigt att uppmärksamma när vi ska förhålla oss till olika rapporter om ekonomiskt utsatta barn. Nedan lyfter vi fram ett metod och ett underlagsval som har stora konsekvenser för resultatet.
Metod – val av konsumtionsenhetsskalan
En av de viktigaste förklaringarna till skillnader i antal ekonomiskt utsatta barn som framkommer i olika undersökningar är det sätt på vilket man väljer att justera för försörjningsbördan i familjen, dvs. valet av konsumtionsenhetsskala (KE-skala). En konsumtionsenhetsskala består av vikter som gör det möjligt att jämföra inkomster för hushåll med olika struktur. Hushållets struktur kan beskrivas utifrån flera olika variabler, t.ex. antal medlemmar, förekomsten av barn, kön och ålder på medlemmarna, var i landet hushållet bor etc. I den enklaste formen ger konsumtionsenhetsskalan alla hushållsmedlemmar samma vikt. Det medför att vid jämförelser av hushållsinkomster används inkomsten per capita
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
som jämförelsevariabel. Normalt antas dock att konsumtionsenhetsskalor omfattar någon form av avtagande kostnader för att uppnå en viss konsumtionsnivå. En sådan skala tar hänsyn till att hushållets utgifter för att uppnå konsumtionsnivån visserligen ökar i takt med antalet medlemmar, men att ökningen är mindre för tillkommande hushållsmedlemmar, s.k. stordriftsfördelar.
Definitionen av konsumtionsenhetsskalan är inte självklar trots att den har stor betydelse vid en tolkning av hushållens ekonomiska standard. Det bör noteras att det inte finns någon konsensus kring frågan om vilken som är den ”korrekta” konsumtionsenhetsskalan. Att inte alls justera för hushållssammansättningen kan dock indirekt tolkas som att en extrem KE-skala tillämpas vilken antar att försörjningsbördan är helt orelaterad till antalet personer i hushållet. Särskilt betydelsefullt är valet av KE-skala vid jämförelser av grupper vars hushållsstorlek varierar, exempelvis barnfamiljer. Då analyser avser trender över tid för olika grupper är däremot valet av konsumtionsenhetsskala av mindre betydelse.
En jämförelse av fem konsumtionsenhetsskalor
visar att graden
av stordriftsfördelar varierar kraftigt mellan de olika skalorna. Detta leder i sin tur till stora skillnader i beräknad disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Det är framförallt beräkning av inkomsten för barnen och deras familjer som påverkas. Barnfamiljernas genomsnittliga disponibla inkomst per konsumtionsenhet varierar mellan 125 000 kronor enligt den svenska KE-skalan och 161 000 kronor enligt OECD-skalan. Den beräknade inkomsten varierar alltså med ca 30 % beroende på skalan. Detta får förstås stora effekter på hur många barn som beräknas riskera ekonomisk utsatthet.
En jämförelse av andelen barn under 60 % av medianinkomsten visar att andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet varierar från 8,5 enligt PEL-skalan och 8,8 enligt OECD skalan till 12,9 enligt den svenska KE-skalan. Däremellan hamnar våra beräkningar gjorda med Socialstyrelsens/Välfärdsbokslutets skala 11 % och beräkningar gjorda med EU-s skala, 9,9 % år 2001. Omräknat i antal barn 0–17 år rör det sig om en differens mellan extremvärdena på som mest 84 000 barn.
1
Socialstyrelsen/Välfärdsbokslutets skala som vi använder, av utredningen ”om översyn av
den ekonomiska statistiken” föreslagen svensk KE-skala, PEL-skala som används av Finansdepartementet, OECD:s och EU:s konsumtionsenhetsskala.
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
Skillnaderna i utfall beroende på de olika skalorna är framförallt stora för barn med ensamstående förälder samt för barn till sammanboende föräldrar med många syskon. Till exempel visar våra beräkningar att andelen barn till ensamstående som riskerar ekonomisk utsatthet var 16,9 % år 2001. Om vi hade använt den svenska KE-skalan skulle vi ha hamnat på 25,7 %.
Underlag – att välja taxeringsregister eller intervjuundersökning
Vad som ytterligare påverkar beskrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard är hur väl det går att bestämma familjesammansättningen i undersökningsmaterialet. Våra resultat bygger framförallt på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar HEK (Hushållens Ekonomi). HEK är mer pålitlig för beräkningar av barnfamiljernas ekonomi än andra inkomstundersökningar i och med att i HEK information om familjesammansättning hämtas från intervjuer. Ett alternativ till att intervjua individer om deras familjeförhållanden är att hämta uppgifter från Registret över totalbefolkningen (RTB). I Inkomst- och taxeringsregistret (IoT) används registeruppgifter för såväl familjeförhållande som inkomster. Hur påverkar detta beskrivningen av andelen barn som tillhör familjer med en låg ekonomisk standard? SCB har för arbetsgruppens räkning beräknat hur många barn/ individer som utifrån IoT respektive HEK definieras ha en låg ekonomisk standard. Beräkningarna har gjorts utifrån identiska definitioner av den disponibla inkomsten i HEK och IoT.
En jämförelse av de två undersökningar visar att det föreligger stora skillnader i antalet barn till ensamstående 0–17 år (enligt HEK 377 000 och enligt IoT 413 000) och mycket stora skillnader i antalet vuxna utan barn (enligt HEK 4 578 000 och enligt IoT 4 051 000). Dessa skillnader har förstås mycket stora konsekvenser för beräkningen av antalet ekonomiskt utsatta barn.
Det som kanske är ännu mer anmärkningsvärt är att Sverige som ett land med lång tradition på befolkningsstatistikens område (tabellverket inrättades redan 1749) inte idag, år 2004, har tillförlitlig information om hushållssammansättningen och antalet hushåll.
Beroende på skillnaderna i antalet ensamstående respektive sammanboende hushåll och antalet hushåll med barn respektive
Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41
utan barn blir beräkningen av ekonomisk standard oftast högre när man utnyttjar HEK än när man använder IoT. Andelen barn med risk för ekonomisk utsatthet blir följaktligen lägre i HEK än IoT. Skillnaderna är dock relativt små när det gäller kategorin samtliga barn i olika åldersgrupper samt kategorin barn till sammanboende föräldrar. I dessa kategorier är skillnaden störst för barn 0–5 år, ca 2 procentenheter och för barn till sammanboende föräldrar, som mest 1,3 procentenheter.
Å andra sidan är skillnaderna mycket stora mellan IoT och HEK för barn till ensamföräldrar. Andelen med risk för ekonomisk utsatthet är avsevärt större enligt IoT. Störst är skillnaden för de yngsta barnen där det skiljer så mycket som 7,8 respektive 10,7 procentenheter. För barn till ensamstående 0–17 år är skillnaden omkring 5 procentenheter. Omräknat till antal motsvarar detta omkring 30 000 barn. Procentuellt blir skillnaderna mycket stora för samtliga åldersgrupper i kategorin barn till ensamstående.
Kunskapsluckor
Vi har ovan lyft fram behov av svensk forskning där konsekvenserna av en ekonomiskt utsatt barndom studeras med inriktning att isolera ekonomins kausala effekter. Vidare behöver vi fler longitudinella studier, där barn kan studeras både i nuet och följas över tid. Det är också viktigt att kunna samla information som kommer från barnen själva.
När det gäller barnfamiljernas ekonomi saknas det en samlad analys av vad avgifter inom barnomsorg och skola (t.ex. avgifter för kommunal musikskola, badhus, kulturinstitutioner, skolmat, barns terminskort på kollektivtrafiken och skolutflykter) betyder för familjernas ekonomi. En analys av kommuners och landstings avgifter gentemot barn skulle öka kunskapen och ge en bättre bild av barnfamiljernas verkliga kostnader. Kunskapen är särskilt viktig för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Även inom föreningslivets olika områden saknas en samlad bild med avseende på deltagaravgifter. Samtidigt är det viktigt att betona att också värdet av offentlig finansierade tjänster kräver mer uppmärksamhet i fördelningspolitiska studier.
Sverige saknar idag ett s.k. ”Lägenhetsregister”. Ett sådant är nödvändigt för tillförlitlig registerinformation om antal hushåll och antal ensamstående föräldrar och för information om den ekonomiska situationen för barn till ensamstående föräldrar.
Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat
Vi saknar idag statistik om hur många hemlösa barn det finns i Sverige. Det saknas också information om hur många barn som vräks varje år. Bristen på kunskap om hemlöshetsproblematiken har uppmärksammats i ett flertal offentliga utredningar.
Områden där åtgärder krävs
Utvecklingen av ekonomisk utsatthet bland barn och ekonomiskt utsatta barns levnadsförhållanden påverkas av utvecklingen på många politikområden: integrationspolitik, introduktion av nyanlända invandrare, arbetsmarknadspolitik, socialtjänstpolitik, familjepolitik, folkhälsopolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, skattepolitik, statistik och forskning.
Vi har i rapporten visat att sysselsättningsgraden bland ensamstående föräldrar och utrikes födda föräldrar är mycket lägre idag än den var i början av 1990-talet. En stor grupp av ekonomiskt utsatta barn är barn till nyanlända invandrare (t.ex. i 40 % av familjerna med ekonomiskt bistånd under minst 10 månader år 2002 hade den som mottog familjens bistånd (registerledaren) varit högst fyra år i Sverige). Bland barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd finns många arbetslösa som inte kvalificerat sig för arbetslöshetsersättning. Vi har uppmärksammat vräkningar, hemlöshet, brister i socialtjänstens hantering av barnperspektivet vid handläggning av ekonomiskt bistånd, urholkning av vissa transfereringar, sämre hälsa och försämrade levnadsförhållanden i övrigt bland ekonomiskt utsatta barn, behov av forskning och statistik.
Samtidigt kan vi konstatera att en stor majoritet av svenska barn har bra levnadsförhållanden och att Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, har ett mindre problem med ekonomisk utsatthet bland barn än många andra utvecklade länder.
1. Inledning
1.1. Uppdraget
Regeringen beslutade den 18 juni 2003 att tillsätta en arbetsgrupp inom Socialdepartementet med uppdrag att göra en samlad analys av både den ekonomiska situationen och övriga levnadsförhållanden för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Avsikten är att resultatet av arbetet ska utgöra underlag för regeringens arbete med att minska andelen ekonomiskt utsatta barn och att förbättra levnadsförhållandena för dessa barn.
I direktiven framhålls att arbetsgruppen dels ska sammanfatta kunskaper om hur ekonomisk utsatthet definieras dels beskriva både omfattning av och orsaker till utsatthet bland barn. Barns levnadsförhållanden inklusive barns egna upplevelser ska beskrivas och arbetsgruppen bör pröva vägar till förbättring av den befintliga kunskapen om barn. Arbetsgruppen ska också visa på insatser ägnade att minska omfattningen av utsatthet bland barn.
Flera av de områden som ska belysas har varit föremål för olika utredningar och dessa utgör viktiga underlag för arbetsgruppen liksom underlag framtagna av internationella organisationer. Regeringen lyfter särskilt fram vikten av att få fördjupade kunskaper kring två frågor som tidigare uppmärksammats på det av Socialdepartementet arrangerade kunskapsseminariet den 21 februari 2003, om barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.
1
Dessa frågor är
1) hur stort är problemet och vilka barn skall räknas som ekonomiskt utsatta och 2) hur påverkas barn av att under en längre tid leva i en familj som har en ekonomiskt besvärlig situation, exempelvis långvarigt beroende av socialbidrag.
1
Barn i ekonomiskt utsatta familjer, Rapport från Socialdepartementets seminarium i
februari 2003, Socialdepartementet, artikelnummer S2003.028.
Inledning Ds 2004:41
”Sammanfattningsvis skall gruppen:
- belysa effekten av alternativa mått på ekonomisk utsatthet,
- beskriva omfattningen av antalet barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer,
- beskriva och analysera orsaker till den ekonomiska utsattheten,
- belysa skatte- och fördelningspolitikens påverkan på hushållens ekonomi,
- analysera konsekvenserna av att leva i ekonomiskt utsatta familjer,
- systematisera befintlig kunskap och fakta om barn i ekonomiskt utsatta familjer,
- sammanställa och analysera den forskning som finns om barn i ekonomiskt utsatta familjer,
- identifiera de samhällsområden som är viktiga för regeringens fortsatta arbete med att begränsa omfattningen av barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.”
1.2. Underlag
Rapporten grundar sig på underlag som dels tagits fram direkt för arbetsgruppen, dels funnits tillgängligt på annat sätt i statistik, forskning och andra utredningar.
Den till arbetsgruppen knutna referensgruppen har kontinuerligt följt arbetet och förmedlat värdefulla synpunkter och kommentarer samt i vissa fall även bidragit med egna texter och analyser.
Särskilda uppdrag för arbetsgruppens räkning har utförts av Bengt Eklind, Socialdepartementet, Björn Halleröd, Umeå universitet och Kjell Jansson, Statistiska Centralbyrån (kapitel 3), Karin Mossler, Socialstyrelsen (kapitel 4), Jan O. Jonsson och Viveca Östberg, Stockholms universitet (kapitel 5), Anders Nilsson & Janne Flyghed, Stockholms universitet (kapitel 6), Gunvor Andersson och Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet (kapitel 7), Per-Erik Yngve, Socialdepartementet (kapitel 8), Annika Puide, IMS Socialstyrelsen (kapitel 10) och nio frivilliga organisationer: Majblomman, Stockholms stadsmission, Rädda Barnen, Kriminellas revansch i samhället KRIS, Barnens rätt i samhället BRIS, Riksbryggan, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar RBU, Riksorganisationen Sveriges Makalösa Föräldrar och Riksförbundet för social och mental hälsa RSMH (kapitel 11).
Inledning
1.3. Alla barn har lika värde
Att alla barn har lika värde och att alla barn – utan åtskillnad – skall ha samma utvecklingsmöjligheter är grundläggande principer som slås fast i FN:s konvention om barnets rättigheter. Dessa principer utgör tillsammans med den generella välfärden basen för regeringens arbete. Enligt artikel 27 i FN:s konvention om barnets rättigheter har alla barn rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.
Ekonomiskt utsatta barn växer upp med avsevärt sämre levnadsförhållanden än andra barn. Deras livskvalitet försämras inte bara genom lägre konsumtion. De riskerar också bl.a. sämre hälsa. Ekonomiska svårigheter begränsar handlingsfriheten både för barn och vuxna och inte minst gäller det möjligheten till val av bostad och fritidsaktiviteter.
Många barn bär med sig ”utsattheten” in i vuxenlivet och för den vidare till nästa generation. De belastas med ett ”negativt arv”, med sämre möjligheter än andra. Flera studier har belagt ett samband mellan låg socioekonomisk position i barndomen och sämre hälsa, utbildning och inkomster i vuxen ålder och i vissa fall har ekonomisk utsatthet direkt kunnat utpekas som bakomliggande orsak till detta.
Barn är beroende av sin omgivning och får förlita sig på resurserna i den familj där de lever. De har små möjligheter att påverka sina egna levnadsförhållanden. Det vilar därför ett särskilt ansvar på samhället att hjälpa barn ut ur ekonomisk utsatthet.
Det finns också ett samhällsekonomiskt perspektiv. Med ekonomisk utsatthet bland barn riskerar både individer och samhälle gå miste om utbildningspotential och bidrag till arbetskraften. Denna aspekt är kanske särskilt betydelsefull för kommande årtionden med en åldrande befolkning och förväntad brist på arbetskraft.
De yngres välfärd och speciellt situationen för de ekonomiskt utsatta barnen är en allmän angelägenhet och det är få områden kring vilka den politiska uppslutningen är lika bred. Studier av ekonomiskt utsatta barn är därför vanliga och socialpolitiskt fokuserade undersökningar tas ofta som intäkt för tillståndet i samhället. Publikationer som behandlar förändringen i andelen ekonomiskt utsatta barn eller hur denna andel skiljer sig mellan nationer får också stor uppmärksamhet.
Studier av ekonomiskt utsatta barn karakteriseras av flera inom forskningen kända metodproblem. En ofta diskuterad fråga är hur man bäst skall mäta och avgränsa ekonomisk utsatthet, där bl.a.
Inledning Ds 2004:41
absoluta och relativa mått ställs mot varandra; i praktisk forskning tycks det dock finnas en konsensus om vissa definitioner av fattigdom, även om definitionen (som när de som tjänar mindre än 50 % eller 60 % av medianinkomsten räknas som ekonomiskt utsatta) är delvis godtycklig. Ett allvarligare problem är hur man skall kunna gå från en beskrivning av skillnader i resurser eller beteenden mellan barn i hushåll med olika ekonomiska resurser till en tolkning i kausala termer – att ekonomisk utsatthet har negativa konsekvenser och inte bara negativa samband. Samtidigt är det viktigt att frågan om hur många barn som är ekonomiskt utsatta inte förvandlas till en akademisk sifferexercis. Några citat från det verkliga livet får påminna om vikten av att trots allehanda metodproblem försöka ge en så allsidig beskrivning som möjligt av ekonomisk utsatthet bland barn i dagens Sverige:
“Jag äger inte nå’t… Jag har en väska med några kläder och saker och som jag har mina skolböcker i… som det knappt är lönt att packa upp.”
”Nu är det tre år sen vi hade ett riktigt hem. Det var då det hemska riktigt började. Först så började jag och min mamma flytta runt hela tiden, hela tiden, hos olika vänner, en vän hit, en kompis dit, fram och tillbaka, tills min mamma började hitta andrahandskontrakt”.
”Jag har inte råd att låta mina barn följa med på skolutflykter, dom får vara hemma. Min dotter säger att hon är sjuk för hon skäms för att säga som det är.”
Så kan ekonomisk utsatthet se ut med de drabbades ord. Det kan handla om barn med en ensamstående, lågavlönad mamma, om barn i invandrarfamiljer där föräldrarna har svårt att få jobb, om barn med många syskon, om barn till sjuka och marginaliserade föräldrar och om barn i familjer som vräkts och bor på campingplats.
1.4. Vem är fattig?
Alla har sin uppfattning om vad som menas med fattigdom. Det är ett värdeladdat begrepp med olika innebörd för olika människor. Ofta finns det en koppling mellan ekonomin och andra delar av livet. För att på ett tydligt sätt poängtera att det handlar om brister i barns ekonomiska situation har arbetsgruppen i denna rapport
Inledning
valt att använda begreppet ekonomisk utsatt i stället för begreppet fattig (se diskussionen nedan). I de sällsynta fall där begreppet fattig och ekonomiskt svag eller andra liknande begrepp dyker upp ska dessa läsas som ekonomiskt utsatt.
Bakgrunden till vårt val av begrepp är inte svår att hitta. Utgångspunkten är hur man i västvärlden sett och ser på fattigdom. Det handlar då oftast inte om svält eller djup fattigdom utan snarare om låg levnadsstandard och otillräckliga ekonomiska resurser. Men även i denna snävare bemärkelse är det inte uppenbart vad som är en låg levnadsstandard eller vad som menas med att ha otillräckligt med pengar. Å ena sidan kan man ha så mycket att man klarar sig å andra sidan kan det vara ”lite” jämfört med vad andra har.
Vilka olika aspekter omfattar då fattigdom och vad är det som gör det så problematiskt? En av de första att i modern tid systematiskt analysera fattigdom var engelsmannen Seebohm Rowntree
2
. Han definier ade två typer av fattigdom. De ”primärt” fattiga var de som hade en inkomst som inte räckte till en förutbestämd nivå av nödvändigheter
3
. Hans sätt at t beräkna fattigdomsstreck har stått som modell för miniminormer inom socialpolitik i flera länder, däribland den svenska socialbidragsnormen. Begreppet ”sekundär fattigdom” definierade Rowntree utifrån observationer vid hembesök hos de intervjuade. Den bestämdes med utgångspunkt från uppenbara tecken på nöd oc h elände.
4
Definitionen av primär fattigdom har kommit att framhållas som prototypen för ett så kallat absolut fattigdomsmått. Måttet användes för att definiera fattiga vid två olika tidpunkter utan att någon justering gjordes för förändringar i den allmänna livsstilen. Man kan säga att begreppet återspeglar absoluta behov vilka är oberoende av historiska och sociala förhållanden
5
.
Fattigdomsmått som utgår från budgetkalkyler bygger på att det är individers bristande ekonomiska resurser som är grunden för en oacceptabelt låg levnadsstandard. Men det är inte säkert att de ekonomiska resurserna ger en rättvis bild eftersom olika individer kan ha olika behov av konsumtion. Sjukdomar och handikapp höjer levnadsomkostnaderna. Andra kan ha tillgångar som inte är lätta att
2
Rowntree var dock inte först med att studera fattigdom. Hans arbete inspirerades till viss
del av Charles Booths klassiska studie Life and Labour of The People in London omkring 1880.
3
Rowntree 1902
4
Halleröd 1991
5
ibid.
Inledning Ds 2004:41
mäta som t.ex. odlingsmark eller kan självvalt ha prioriterat att leva ett liv med små ekonomiska resurser.
En annan syn på fattigdom och en kritik mot de absoluta fattigdomsmåtten kom i slutet av 1970-talet. Fattigdom ställdes i relation till den allmänna livsstilen i samhället.
6
Gränsen för en relativ
fattigdom bör höjas allteftersom den allmänna levnadsstandarden ökar. För att kunna relatera till den allmänna livsstilen, krävs information om vad denna livsstil innebär.
Det renodlade relativa synsättet på fattigdom har även det kritiserats i olika sammanhang. Kritikerna har påpekat att fattigdom är någo t mer än att ha relativt mindre än andra.
7
De menar att
begreppet har både absoluta och relativa inslag och ser en fara i att enbart se det som ett relativt mått. Det blir lätt ”bara” ett mål för jämlikhet. Förekomsten av ojämlikhet är i sig själv ingen indikator på fattigdom om inte ”nivån” på människors låga levnadsstandard också beaktas. Att tillämpa absoluta mått behöver inte heller innebära att de är statiska i tid och rum. I praktiken varierar ofta en absolut definierad fattigdomsgräns över tid. Sammanfattningsvis och som det har påpekats ovan i den praktiska forskningen är de relativa måtten, som andelen med en disponibel inkomst under 50 % eller 60 % av medianinkomsten, de som oftast används som mått på ekonomisk utsatthet eller risk för ekonomisk utsatthet.
1.5. Olika undersökningar
Uppgifter om hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer i Sverige varierar. De beräkningar som gjorts ger ofta olika utfall och skillnaderna är i vissa fall betydande. Det skiljer ibland drygt 5 procentenheter mellan olika mått, tänkta att visa hur många barn som lever i en ekonomiskt utsatt situation (tabell 1.1). En orsak är naturligtvis att ekonomisk utsatthet definieras på olika sätt, men även med samma mått kan utfallen bli olika beroende på de antaganden som görs och det dataunderlag som används. Till exempel visar SCB:s beräkningar (utifrån SCB:s årliga undersökning av hushållens ekonomi (HEK-data år 2001)) att bland barn 0-17 år hade 12,9 procent en låg ekonomisk standard mätt som 60 procent av medianinkomsten
8
. Enlig t samma mått och genom att använda samma datakälla, men med något annorlunda antaganden,
6
Townsend 1979
7
se t.ex. Sen 1985
8
SCB 2003
Inledning
visar Finansdepartementets beräkningar att 8,3 procent av barnen levde i familjer med låg ekonomisk standard år 2001
9
. Skillnaden i utfall mellan dessa två mått beror framförallt på hur den disponibla inkomsten justerats för hushållets sammansättning, via valet av konsumtionsenhetsskala. Hur olika konsumtionsenhetsskalor påverkar antalet och andelen barn med låg ekonomisk standard beskrivs i kapitel 3.
Tabell 1.1 Andelen barn (0-17 år) som lever i ekonomisk utsatthet år 2001 utifrån olika källor
Studie Underlag Definition
År Andel
SCB
HEK 60% under medianinkomst 2001 12.9
Finansdep. HEK 60% under medianinkomst 2001 8.3 SCB HEK/register ekonomiskt bistånd 2001 9.0 Socialstyrelsen HEK/register ekonomiskt bistånd 2001 9.0 Rädda Barnen register ekonomiskt bistånd 2001 8.3 SCB HEK låg inkomststandard 2001 9.0 Socialstyrelsen HEK låg inkomststandard 2001 8.0 Rädda Barnen register låg inkomststandard 2001 8.0 Rädda Barnen register låg inkomststandard och ekonomiskt bistånd
2001 13.6
Ekonomiskt bistånd till familjer med barn redovisas som ett mått på ekonomisk utsatthet av SCB, Socialstyrelsen och Rädda Barnen vilka beräknat att mellan 8 och 9 procent av samtliga barn 0-17 år levde i familjer som mottagit bistånd någon gång under 2001.
Utifrån en annan definition av ekonomisk utsatthet vilken ställer inkomsterna i relation till utgifterna, s.k. inkomststandard, visar SCB:s beräkningar att omkring 9 procent av barnen hade en låg ekonomisk standard år 200 1
10
. En liknande siffra, 8 procent, redovisas i Socialstyrelsens rapport om sociala förhållanden 2003 samt av Rädda Barnen
11
. Rädda Barnen har utöver dessa mått föreslagit ett kombinerat mått där barn definieras som fattiga om familjen har en låg inkomststandard och/eller mottar ekonomiskt bistånd. Enligt detta mått definierades 13.6 procent av samtliga barn som fattiga år 2001.
9
Prop. 2003/2004.
10
SCB 2003
11
Socialstyrelsen 2004; Salonen 2003
Inledning Ds 2004:41
1.6. Problematiskt att mäta
Vi har ovan konstaterat att definitionen av ekonomisk utsatthet är komplicerad och att olika undersökningar ger olika svar på frågan om hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Givet att ekonomisk utsatthet är detsamma som en oacceptabelt låg levnadsstandard så innebär detta mätproblem. Vad är då levnadsstandard och hur mäter man den? Ett sätt att se på individers levnadsnivå är att relatera den till de resurser, i form av materiella förutsättningar, som krävs för att uppnå välbefinnande
12
. Denna tanke är en av grunderna till de svenska levnadsnivåundersökningarna
13
. I des sa definieras levnadsnivå som bland annat individers förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer och säkerhet, resurser med vars hjälp en individ medvetet kan kontrollera och påverka sina livsvillkor
14
. I res onemanget ingår också att varje resurs måste ses i ett sammanhang. Så är t.ex. värdet av utbildning beroende av arbetsmarknadens sätt att fungera
15
.
I den teoretiska diskussionen kring människors välfärd har man alternativt fokuserat på behovstillfredsställelse
16
istället för på
resurser
17
. En viktig skillnad är att resursperspektivet ser till människors möjligheter att agera och inte på resultatet av en individs handlande. Utifrån ett resursperspektiv är levnadsnivån flerdimensionell och den kan inte (och bör inte) summeras i något enskilt mått såsom t.ex. pengar. Det är alltså omöjligt att med denna ansats avgöra om en individs levnadsnivå förändras över tid eftersom ekonomin kan försämras medan andra välfärdskomponenter förbättras. Det går inte heller att säga om levnadsnivån i ett land ökar eller minskar. Däremot kan fördelningen av välfärd studeras, och det kan vara betydelsefullt att se om det rör sig om en generell förbättring eller om vissa grupper har fått det bättre eller sämre. Välfärd används som en samlingsbeteckning för olika levnadsförhållanden vilka ses som grundläggande för människors möjligheter att styra sina liv. Ofta handlar det dock om att studera ofärd snarare än välfärd. Det är lättare att avgöra vad som brister i människors levnadsförhållanden. Välfärdskommittén definierade
12
Titmuss 1962
13
Johansson 1970; 1979
14
ibid. 1970
15
se t.ex. Eriksson och Åberg 1984
16
Allardt 1975
17
se t.ex. Ericsson och Uusitalo 1987; Thålin 1990
Inledning
välfärd ”med utgångspunkt i individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”.
Sens tankegångar har haft stor betydelse för resonemangen ovan och han har utvecklat det genom att skilja på begreppen resurser, förmågor och funktioner. Med resurser avser Sen de materiella förutsättningar som krävs för att uppnå välbefinnande. Det räcker dock inte med resurser utan människor måste också ha förmågan att kunna tillgodogöra sig dessa. Resultatet av en individs resurs och förmåga definierar Sen som funktion. En grundläggande idé hos Sen är att individer har möjligheter att göra individuella val. Detta innebär att personer som besitter både resurser och förmågan att uppnå välbefinnande men ändå väljer att avstå inte skall betraktas som fattiga
18
.
Det är avsaknaden av funktioner som Sen betecknar som absolut fattigdom. Emellertid behöver olika individer olika stor mängd av materiella resurser för att uppnå välbefinnande. Mellan samhällen med olika konsumtionsmönster varierar dessutom den mängd resurser som behövs för att uppnå välbefinnande. Som ett resultat av detta bör enligt Sen fattigdomsgränser i inkomstfördelningen vara relativa.
Att tillämpa Sens angreppssätt fullt ut i empiriska undersökningar skulle vara problematiskt
19
. En orsak är att det är svårt att finna ”rimliga” fattigdomsgränser men framförallt skulle man bli tvingad att avgöra om varje individ har förmågan att tillgodogöra sig eventuella resurser. Det skulle också vara nödvändigt att avgöra om en frånvaro av vissa funktioner skett av fri vilja eller inte. En viktig aspekt att ha i åtanke när mätning av ekonomisk utsatthet diskuteras är att det i många fall endast handlar om bestämningsfaktorer, ofta i form av materiella resurser, och inte om fattigdom i en absolut mening. Ett fattigdomsstreck handlar om att för en speciell tid och för ett särskilt område avgöra vid vilken inkomstnivå som den genomsnittliga försörjningsförmågan försvinner eller kraftigt försämras. Ett sätt att mäta levnadsstandarden är att studera de olika delarna i levnadsstandarden genom att direkt fråga människor hur de lever. Ett annat vanligt sätt är att helt enkelt definiera fattiga som individer med en förhållandevis låg inkomst. I ett beslut av EU:s ministerråd 1975 definieras de fattiga som ”individer eller familjer vilkas resurser är så små att de utesluter
18
Sen 1992
19
se t ex Halleröd 1991
Inledning Ds 2004:41
dem från en lägsta acceptabel levnadsnivå i det land de lever”
20
.
Denna och liknande definitioner antyder att fattigdom inte kan entydigt definieras eftersom den i grunden är relativ, har olika nivåer och flera dimensioner
21
. Dess underliggande tvetydigheter måste beaktas och översättas när fattigdomsmått etableras. Detta är också grunden för att vissa är tveksamma till att använda uttrycket och hellre säger ”låg inkomst” eller ”ekonomisk utsatthet” än ”fattigd om”
22
.
Ekonomisk utsatthet inbegriper olika grader eller nivåer av tillstånd. Det är här viktigt att göra skillnad mellan de hushåll som har en utsatt ekonomisk situation men ännu har en levnadsnivå över vad som anses som miniminivån och hushåll med långt ifrån tillräckligt med resurser. Till den senare gruppen hör människor som finns utanför de sociala systemen såsom till exempel hemlösa.
Ekonomisk utsatthet är vidare mångdimensionell eftersom den inte bara består av en otillräcklighet av resurser utan också omfattar en ansamling av deprivation i relation till inkomst, boende och hälsa. Det handlar om att vara utestängd från viktiga delar av livet. Vad som är livskvalitet och vad den omfattar har beskrivits och utvecklats i levnadsnivåundersökningarna
23
och teoretiserats i Sens
ansats om ”capability”. Ansatsen i denna rapport är emellertid mer pragmatisk i sättet på vilket de betydelsefulla dimensionerna av ekonomisk utsatthet identifieras.
Slutligen innehåller ekonomisk utsatthet en tidsaspekt. Att vara ekonomiskt utsatt några månader är mindre problematiskt än att vara utsatt under flera år. Det är alltså viktigt att skilja mellan kortvarig utsatthet, som kan bero på en plötsligt sänkt inkomst, och långvarig strukturell ekonomisk utsatthet, som beror på en urholkning av individers eller hushålls socioekonomiska position, och som ger sig uttryck i en permanent brist på resurser.
1.7. Skälig levnadsnivå
Vid vilken nivå kan en individ eller familj i praktiken räknas som ekonomiskt utsatt och vad är skälig levnadsnivå? I socialtjänstlagen framgår att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av
20
Översättning från Atkinson et al. 2002.
21
ibid.
22
Atkinson et. al 2002 s. 78ff
23
se t.ex. Eriksson och Åberg 1987
Inledning
socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå och biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå definieras dock inte närmare i lagtexten eller i lagens förarbeten. Vad som avses med skälig levnadsnivå kan inte fastställas en gång för alla, utan måste bl.a. bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever och anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig.
Sedan år 1998 utgörs försörjningsstödet av två olika delar. Den första delen bestäms av regeringen, regleras i Socialtjänstförordningen och kallas för riksnorm. Riksnormen omfattar skäliga levnadskostnader för:
- livsmedel
- kläder och skor
- lek och fritid
- förbrukningsvaror
- hälsa och hygien
- dagstidning, telefon och TV-avgift
När priser och konsumtionsmönster förändras ändras också beloppen i riksnormen. Konsumentverkets pris och konsumtionsundersökningar för skäliga levnadsomkostnader ligger till grund för dessa justeringar.
Den andra delen utgörs av försörjningsstöd till kostnader för t.ex. boende, hushållsel, arbetsresor, avgift till a-kassa och fackförening och hemförsäkring.
Utöver försörjningsstöd har den enskilde rätt till ekonomiskt bistånd till sin livsföring i övrigt. ”Med begreppet (livsföring i övrigt) avses alla de olika behov som den enskilde kan ha för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå och som inte omfattas av försörjningsstödet. Det kan vara fråga om bistånd till läkarvård eller tandvård, glasögon, möbler, husgeråd, vinterkläder, vård- och behandlingsinsatser för missbrukare, hemtjänst, särskilt boende för äldre och funktionshindrade m.m. Det är inte möjligt att lämna en uttömmande uppräkning av vilka insatser eller behov som skall anses ingå. En individuell bedömning måste, liksom är fallet nu, göras i varje enskilt
Inledning Ds 2004:41
fall”
24
. Dessa beh ov bedöms av kommunen i varje enskilt fall när ansökningen prövas.
1.8. Socialbidrag (ekonomiskt bistånd) som ”fattigdomsmått”?
Grundtanken i att de som mottar ekonomiskt bistånd är fattiga bygger på att de är berättigade till ekonomiskt stöd eftersom de har en lägre levnadsstandard än vad som är skäligt. Men om de nu får stöd innebär det att de upphör att vara fattiga. Detta synsätt innebär att socialbidraget borde ses som ett fattigdomsreducerande mått istället för fattigdomsmått. Socialbidraget säger dock en del om hur stor del av befolkningen som är ekonomiskt utsatt. Statistik visar att socialbidragstagare i genomsnitt har en lägre materiell standard jämfört med dem som inte erhåller socialbidrag. I den förra gruppen upplever 46 procent brister i materiell standard jämfört med 9 procent i den senare gruppen. Det bör dock noteras att 54 procent av socialbidragstagarna inte upplever att de har brister i materiell standard, samtidigt som en del personer utan socialbidrag upplever brister
25
.
En annan fråga är om alla som har rätt till ekonomiskt bistånd verkligen ansöker om stödet. Statistik visar att det är en förhållandevis låg andel av hushållen med en årsinkomst under socialbidragsnormen som faktiskt söker och beviljas socialbidrag
26
. De t kan finnas flera orsaker till detta. Till en liten del finns det felaktigheter i de register som jämförelsen baseras på vilket gör att inkomsterna undervärderas för en del individer. En del individer kan också ha tillgångar vilka kan säljas för att täcka tillfälliga ekonomiska problem. Samtidigt finns det individer som fått ekonomiskt bistånd trots att de har en årsinkomst över normen. Detta kan bero på att många erhåller bidrag endast några månader om året medan inkomsten avser hela året. Men det finns också individer som inte vill söka bidrag på grund av skamkänslor förknippade med socialtjänsten och att vara socialbidragstagare. Analogt med resonemanget ovan visar studier att alla ekonomiskt utsatta (mätt som individer med inkomst under en viss nivå av inkomst) inte är bidragsmottagare och att inte alla bidrags-
24
25
26
ibid.
Inledning
mottagare är ekonomiskt utsatta
27
. Berä kningar från Finansdepartementet visar att cirka 70 procent av individerna med låg inkomst varken har socialbidrag eller upplever brister i sin materiella standard. Vidare har ca 70 procent av de som upplever brister i materiell standard vare sig låg inkomst eller socialbidrag
28
.
Det är också viktigt att skilja på de mottagare med en mycket låg inkomst och låg levnadsstandard som uppbär bidrag under en längre period och de som (enbart) haft tillfälliga ekonomiska problem och erhållit stöd vid något enstaka tillfälle.
1.9. Ekonomiskt utsatta barn
För att få en bild av de svenska förhållandena i ett internationellt perspektiv inleder vi rapporten med kapitel 2 där internationella jämförelser av ekonomisk utsatthet bland barn presenteras. I internationella jämförelser används oftast andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under en viss gräns, ofta 60 procent av medianinkomsten i det egna landet, som mått på ekonomisk utsatthet. Detta är också det mått som EU tillämpar som en indikator på andelen individer som riskerar att bli ekonomiskt utsatta. OECD använder dock fortfarande 50 procent av medianen som mått på andelen ekonomiskt utsatta. I och med att vi använder olika datakällor och olika studier kommer vi i kapitel 2 att referera till båda gränserna. Rekommendationen om att använda inkomstförhållandena från det egna landet i internationella jämförelser slogs fast bl.a. i ett beslut av EU:s ministerråd från år 1975 där de fattiga definierades som ”individer eller familjer vilkas resurser är så små att de utesluter dem från en lägsta acceptabel levnadsnivå i det land de lever”
29
.
När det gäller en fördjupad analys av de svenska förhållanden har vi i denna rapport valt att beskriva utvecklingen utifrån två mått vad gäller analyser av hur många ekonomiskt utsatta barn som finns i Sverige. Det första måttet vi använder, och vilket snarare beskriver risken för ekonomisk utsatthet än ekonomisk utsatthet i sig, är andelen individer med en registrerad disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av registrerad disponibel medianinkomst för hela befolkningen (fortsättningsvis också refererad till låg ekonomisk (redovisad) standard). Detta mått är
27
Hagenaars & de Vos 1988; Halleröd 1991
28
29
översättning från Atkinson et al 2002
Inledning Ds 2004:41
enligt EU en indikator på risk för fattigdom – ”Risk of Poverty”
30
och används enligt överenskommelse i alla EU-länder.
I kapitel 3 ges en beskrivning av hur många barn det är som lever i familjer med en låg ekonomisk standard. Vi analyserar förhållanden från år 1991 fram till år 2002 och analyserna görs utifrån bl.a. familjesammansättning, ålder, svensk eller utländsk bakgrund samt socioekonomisk och regional tillhörighet. I samma kapitel ges en detaljerad beskrivning och analys kring hur olika definitioner och antaganden påverkar skattningarna av andelen ekonomiskt utsatta barn.
Låg ekonomisk standard är en indikator som baseras på indirekta mätningar av risken för ekonomisk utsatthet (det görs med hjälp av inkomstuppgifter som samlats in från register eller enkäter). Dess indirekta karaktär består i att det är attribut, vanligtvis ekonomiska resurser, och antal med låg redovisad ekonomisk standard snarare än levnadsstandard eller upplevd ekonomisk utsatthet som registreras. Ansatsen har flera fördelar i och med att informationen om individers och hushålls ekonomiska situation finns relativt lätt tillgänglig.
Men det finns många problem med att identifiera risken för ekonomisk utsatthet via den information som finns i register och som återspeglar en registrerad årsinkomst (se bl.a. de inledande avsnitten i kapitel 5). Det är skälet till att man på många håll, bl.a. i Sverige, också söker mäta levnadsstandarden direkt. Då handlar det även om andra dimensioner än bara brist på ekonomiska resurser.
År 1968 genomfördes den första genomarbetade undersökningen om svenska folkets levnadsförhållanden. Den gick ofta under namnet Låginkomstutredningen. Den avrapporterades i flera delar som rapporter i SOU. Efter denna undersökning beslöts att SCB årligen ska genomföra en undersökning om levnadsförhållanden, ULF. SCB har därför genomfört ULF varje år sedan mitten av 1970-talet. Dessutom har Socialforskningsinstitutet, SOFI, fått i uppdrag att vid olika tider upprepa låginkomstutredningen eller Levnadsnivåunderökningen, LNU, där man har försökt följa samma individer som var med i undersökningen 1968. Den senaste undersökningen genomfördes för år 2000. Frågorna kopplade till ekonomisk utsatthet handlar bland annat om vilka varor och tjänster ett hushåll konsumerar samt möjligheten att på kort tid få fram en summa pengar, det vill säga vilken kontantmarginal hushållet har.
30
Atkinson 2000
Inledning
En uppsättning självrapporterade variabler mäter i vilken grad respondenten pga. bristande ekonomiska resurser tvingats att avstå från konsumtion av varor och tjänster. Dessa variabler kan i sin tur användas för att bygga upp ett så kallat deprivationsindex som används för att beräkna låg materiell standard. Medan relativt låg inkomst således utgör en indirekt indikator på risk för ekonomisk utsatthet, utgör deprivationsindex en direkt indikator på graden av materiell standard. Den redovisade inkomsten fångar inte alltid hushållens verkliga ekonomiska situation. Det finns hushåll som trots en relativt låg registrerad inkomst har en hög materiell standard. Det kan också finnas hushåll som trots en relativt god registrerad årsinkomst inte har råd att konsumera vissa typer av varor. Analysen i kapitel 3 kompletteras med en jämförelse av andelen med en låg ekonomisk standard i meningen ovan och andelen med låg materiell standard.
Det andra måttet som beskriver ekonomisk utsatthet är andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd (tidigare benämnt socialbidrag). Det analyseras i kapitel 4. Det är viktigt att visa båda måtten bl.a. beroende på att andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd är direkt beroende dels av den av regeringen beslutade riksnormen för ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidragsnormen) dels av individens val att söka eller inte och dels vilken bedömning socialtjänsten gör av deras behov, medan andelen med en registrerad disponibel inkomst under 60 procent av den registrerade medianinkomsten för befolkningen är beroende av den taxerade (registrerade) inkomsten.
Biståndstagande innebär att hushåll inte kan försörja sig genom eget arbete. Inkomstförhållandet i hushållet återspeglas här i behovet av ekonomiskt bistånd. Biståndstagandet kan i sig minska individens självständighet och få konsekvenser för hela familjen, konsekvenser som även kan gå utöver de rent ekonomiska. Måttet avser här den samhällssyn som rådde respektive år avseende en ekonomiskt utsatt situation och har tidigare använts som indikator på försörjningsproblem och ekonomisk utsatthet
31
.
Detta mått visar också på den viktiga distinktionen mellan begreppen fattigdom och ekonomisk utsatthet. Som påpekats ovan, biståndstagande är inte synonymt med fattigdom. Individer och hushåll som mottar ekonomiskt bistånd ska inte betraktas som fattiga eftersom bistånd ges för att familjerna skall kunna leva på en
31
Se t.ex. Halleröd 1991.
Inledning Ds 2004:41
skälig levnadsnivå. En beskrivning av biståndstagarna, inte minst av dem med en betydande långvarighet i biståndstagandet, ger en bild av vari försörjningssvårigheterna för ekonomiskt utsatta består och visar vilka grupper som är mest utsatta för risken att hamna i fattigdom. Det är också viktigt att påpeka att skillnaden mellan hushåll som mottar ekonomiskt bistånd är stor, allt ifrån stöd under en enstaka månad till att vara beroende av stödet under flera månader eller år.
Barnens välfärd/ofärd har många dimensioner. Den ekonomiska utsattheten är bara en av dessa. Det är mer eller mindre omöjligt att sammanföra alla välfärdens dimensioner och deras mål till ett enda övergripande kvantitativt mått. En viktig aspekt när man diskuterar barns levnadsnivå är i vilken utsträckning bristande ekonomiska resurser begränsar och påverkar barns levnadsvillkor. De svenska undersökningarna om barns levnadsförhållanden bygger på den idén. Men här har valet av resurser anpassats till barns förhållanden. Därför kommer vi i denna rapport att också studera barns och ungdomars välfärd i ett ”här-och-nu”-perspektiv och sambandet mellan ekonomisk utsatthet och barns levnadsvillkor. Denna analys presenteras i kapitel 5.
1.10. Ekonomisk utsatthet och dess konsekvenser
”Jag är mentor åt en elev som har mycket grav skrivdyslexi. Han går i sjuan och kan inte läsa sina egna anteckningar eller ens anteckna och han har ett stort behov utav en bärbar dator…….Föräldrarna har ej ekonomiska möjligheter att köpa en dator till honom. Jag har som mentor försökt ragga pengar till en bärbar dator då jag ser hur han lider varje dag. I ett längre perspektiv måste han använda datorn för att klara sig. Kan Ni hjälpa mig med den saken? Jag hoppas att detta kan vara räddningen för denna lilla pojke, som har hela livet framför sig”.
”Pojken går i specialklass, utifrån sitt intresse, som bara finns i stan, men får inte SL-kort av kommunen, också avslag på sportkläder. Flickan har fått nej på ansökan om fotbollskläder”.
För barn gäller här och nu och konsekvenser av ekonomisk utsatthet är det som saknas just nu, saker som man inte kan köpa, skolutflykter som ligger utanför mammas och pappas resurser, semesterresor som inställs, fritidsaktiviteter som upphör. Barnet själv kanske inte tänker på att den kärva ekonomin också kan påverka livet som vuxen, inverka på hälsa, utbildning och framtida
Inledning
inkomster. Men samtidigt är konsekvenserna här och nu påtagliga. Beskrivning av barns levnadsförhållanden här och nu som presenteras i kapitel 5 kompletteras med analyser och beskrivningar av vräkta barn i kapitel 6. Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser som någon kan råka ut för och det drabbar också barnfamiljer. Orsaken till vräkning är i de allra flesta fall ekonomisk. Vräkningen och de problem det för med sig innebär att en redan svår situation förvärras. I en översyn om ekonomiskt utsatta barn är det naturligt att uppmärksamma de familjer som mister sin bostad. Inte alla vräkta familjer blir hemlösa. Ibland kan åtminstone barnen flytta in hos andra släktingar, ibland kan socialtjänsten ställa upp med jourlägenhet eller andra tillfälliga lösningar. Men ett antal barn och barnfamiljer är trots det utan hem. Därför presenteras delresultat från ett pågående projekt i Malmö om Barn utan hem samt en kort genomgång av hemlöshet bland barn i kapitel 7.
När det gäller de långsiktiga konsekvenserna av ekonomisk utsatthet görs en genomgång av forskning kring utsatthetens långsiktiga konsekvenser i kapitel 8. Sådan forskning har varit mycket begränsad i Sverige. Genomgången är fokuserad på forskning med mer generella anspråk och skiljer på sådan som handlar om barn i Sverige och Norden och annan forskning. Den handlar huvudsakligen om framtida effekter av ekonomisk utsatthet i barndomen men tar också upp några fall av kortsiktiga effekter. Dessa rör hälsa och kognitiv utveckling och behandlas främst för att de i sin tur även har betydelse på längre sikt. Ett antal teoretiska perspektiv på konsekvenser av barnfattigdom exemplifieras i de studier som presenteras.
1.11. Samhällets stöd
I Sverige och i andra nordiska länder tillämpas en generell välfärdsmodell där en av de viktigaste grundpelarna är arbetslinjen. Individen och familjen ska i första hand kunna försörja sig genom förvärvsarbete. Möjligheter för både män och kvinnor att förena familjeliv och förvärvsarbete blir grundläggande. Detta sägs ofta vara en förklaring till att ekonomisk utsatthet bland barn och barnfamiljer och i synnerhet bland ensamföräldrar är lägre i Norden än i andra länder.
I kapitel 9 Samhällets stöd ges en övergripande beskrivning av den svenska familjepolitikens olika delar och på vilket sätt den
Inledning Ds 2004:41
ekonomiskt direkt eller indirekt stödjer familjer med barn. Kapitlet behandlar förändringarna som har skett i de ekonomiska familjepolitiska stöden bl.a. föräldraförsäkring, barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag. En stor del av de kostnader som är förknippade med att ha barn subventioneras i Sverige genom våra välfärdssystem.
Vidare behandlas barnomsorgen och andra offentliga tjänster som kommer barnfamiljerna till del. Andra delar, som dock inte behandlas här, är mödravård, barnavård, barnhälsovård och fri tandvård. Avgifternas betydelse tas också upp i samma kapitel.
I kapitel 10 fokuserar vi på socialtjänstens agerande gentemot ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Som sista skyddsnät mot fattigdom när andra försörjningskällor är otillräckliga är socialtjänstens insatser mycket viktiga för ekonomiskt utsatta barns levnadsförhållanden. Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för år 2000 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning åren 1999-2001 av hur bestämmelserna om barnens bästa fått genomslag i socialtjänstens verksamhet. Ett urval av olika uppföljningsrapporter från länsstyrelserna och en sammanfattning av ett projekt där Socialstyrelsen och länsstyrelserna sammanställt kunskap om barn och långvarigt ekonomiskt bistånd presenteras.
Ett av avsnitten ger exempel på metoder som tillämpas för att stödja barn i ekonomiskt utsatta familjer. Här ingår både insatser i kommunal regi och sådana som genomförs av ideella organisationer men även sådana som sker i samverkan mellan de båda. Dessa är inte tänkta att vara heltäckande, inte heller är de på något sätt representativa eller utvärderade av arbetsgruppen. Samtidigt tycker vi att dessa bidrag får ses i ljuset av alla de initiativ och insatser som dagligen görs.
Vi presenterar också resultat av en ny genomgång av hur ett urval kommuner beaktar barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd.
1.12. De mest utsatta barnen vet vi väldigt lite om
Trots att Sverige har en omfattande statistik och forskning kring människors levnadsförhållanden saknas i stor utsträckning information om de allra sämst ställda. Registerstatistik om riktigt låga inkomster är osäker för att inte säga obefintlig. Det är praktiskt taget omöjligt att urskilja personer med riktigt låga inkomster från dem med dolda, oregistrerade inkomster. De sämst ställda före-
Inledning
kommer troligen i lägre utsträckning än övriga barn i de stora intervjuundersökningarna. De hör till dem som inte nås per telefon eller brev och som inte heller gärna svarar på frågor. Andra kunskapsluckor framträder också i de olika kapitlens analyser. Dessa sammanfattas i ett avsnitt i sammanfattningskapitlet.
Många ekonomiskt utsatta kan ha kontakt med socialtjänsten, andra hör till dem som nås av frivilligorganisationernas hjälp, en del återfinns på kvinnojourer och härbärgen och andra uppträder stundtals i polismyndighetens register eller hos kronofogden.
Trots att arbetsgruppen genom olika uppdrag försökt belysa förhållandena för de mest utsatta barnen (se bl.a. kapitel om vräkningar och hemlöshet) är våra kunskaper om dessa barns levnadsförhållanden fortfarande begränsade. Insatser från frivilligorganisationer kan spela stor roll för människor som inte vill ta kontakt med socialtjänsten eller där ekonomiskt bistånd inte räcker till, i varje fall inte vid tillfälliga svårigheter. I avsnitt 11 kommer nio frivilligorganisationer till tals. De ger sin syn på ekonomisk utsatthet bland barn och beskriver på vilket sätt organisationen ger stöd. Många av dessa frivilligorganisationer ger en levande bild av hur livet kan se ut för ekonomiskt utsatta barn och deras föräldrar. Frivilliga organisationer fångar också en del av sådant som inte går att utläsa från den offentliga statistiken och därför utgör deras bidrag ytterligare en pusselbit i den komplicerade bild av ekonomisk utsatthet i dagens Sverige som arbetsgruppen försökt beskriva i denna rapport. I bilaga 2 refereras barns egna resonemang kring ekonomisk utsatthet så som det framgått från diskussioner i barn- och familjeministerns särskilda ”unga referensgrupp”.
Inledning Ds 2004:41
Referenser
Allardt, E. (1975). Att Ha, Att Älska, Att Vara. Lund: Argos förlag.
Atkinson, T.; Cantillon, B.; Marlier, E. & Nolan, B. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion. Oxford, England: Oxford University Press.
Eriksson, R. & H. Uusitalo, (1987). ”The Scandinavian approach to welfare research” sid. 177-193 i R. Erikson, J. E. Hansen, S. Ringen & H. Uusitalo (red.) The Scandinavian Model: Welfare States and Welfare Research. Armonck: M. E. Sharpe.
Erikson, R. & R. Åberg (red.), (1984). Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma och Institutet för social forskning.
Haagenars A., J. och K. de Vos (1988) The Definition and Measurement of Poverty. Journal of Human Resources 23.
Halleröd B. (1991) Den svenska fattigdomen. Arkiv, Lund.
Johansson, S. (1970). Om levnadsnivåundersökningen. Stockholm: Allmänna förlaget.
Johansson, S. (1979). Mot en teori för social rapportering. Stockholm: Institutet för social forskning.
Proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag mm.
Proposition 2003/04:100 Bilaga 3 : Fördelningspolitisk redogörelse.
Rowntree B.S. (1901) Poverty: A Study of Town Life. Macmillan, London.
Salonen, T. (2003). Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003. Stockholm: Rädda Barnen.
Sen A. (1985) Comodities and capabilities, Amsterdam, North-Holland.
Inledning
Sen A. (1992) Inequality Reexamined. Cambridge/MA, Harvard University Press.
SCB (2003) Inkomstfördelningsundersökningen 2001. Redovisning på riksnivå. HE 21SM 0301. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Socialdepartementet (2003) Barn i ekonomiskt utsatta familjer, Rapport från Socialdepartementets seminarium i februari 2003, artikelnummer S2003.028.
Socialstyrelsen (2003) Socialstyrelsens allmänna råd om ekonomiskt bistånd SOFS 2003:5 (S).
Socialstyrelsen (2004). Folkhälsa och sociala förhållanden. Lägesrapport 2003. Stockholm.
SOU (1999) Socialtjänst i utveckling SOU 1999:97. Stockholm Fritzes.
Tåhlin, M. (1990) ”Politics, dynamics and individualism the Swedish approach to level of living research”, Social Science Research 22:155-180.
Titmuss (1962) Income Distribution and Social Change (1962) London, Allen and Unwin
Townsend P. (1979) Poverty in the United Kingdom. London, Penguin Press.
2. Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
2.1. Inledning
Internationell forskning kring individers och hushålls ekonomiska situation är relativt omfattande. Tyvärr gäller inte detsamma barns ekonomi och levnadsstandard även om intresset och antalet studier ökat under senare år. Bristen på forskning kan delvis förklaras av att barn generellt delar familjens eller hushållets ekonomiska förhållanden. Samtidigt är det svårt att fånga barns egna upplevelser. Ofta kan man inte särskilja enskilda hushållsmedlemmars levnadsförhållanden och kunskapen är förvånansvärt begränsad om hur familjen fungerar som resurs för barns olika behov.
I detta kapitel beskriver vi barns ekonomiska utsatthet i ett internationellt perspektiv och lyfter också fram några förklaringar till de stora variationerna i barns ekonomiska utsatthet mellan länder. Beskrivningarna bygger framför allt på relativa mått och utgår från beräkningar av disponibel inkomst. Som ett komplement ges en kort analys utifrån transfereringar och ekonomiskt bistånd i några länder.
För att beskriva hur många barn det är som lever i ekonomiskt utsatta familjer i några länder används den senast tillgängliga informationen från Luxembourg Income Study (LIS)
1
. I vissa fall beskrivs utvecklingen från mitten av 1990-talet. Jämförelserna begränsar sig till förhållanden i några utvalda västerländska industrialiserade länder i första hand OECD-länderna, för vilka jämförbara data är tillgängliga. Barns situation i U-länder är en fråga som ligger utanför denna analys. De problem dessa barn möter skiljer sig vida från de i västvärlden och kräver andra typer av analyser och insatser. Det återspeglas bland annat i att Världsbanken definierar någon som fattig om personen har mindre än en dollar per dag att leva på.
1
För en beskrivning av LIS se appendix.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Familjernas ekonomiska situation bestäms i stort sett av föräldrarnas förhållanden. Själva har barnen sällan några större inkomstkällor. Vi fokuserar i möjligaste mån på barnen och beskriver den ekonomiska standarden i de familjer barnen tillhör. Hur resurserna är fördelade inom familjerna har vi ingen information om.
2.2. Barns ekonomiska utsatthet i olika länder
Barns levnadsförhållanden har alltmer kommit att hamna i fokus och är en viktig fråga för allt fler länder. Inom OECD pågår ett antal projekt som uppmärksammar barnens situation. Det handlar bland annat om ”Early Childhood Education and Care” ECEC och om en familjevänlig politik. Den senare handlar om möjligheterna att kombinera förvärvsarbete och familjeliv.
2
Enskilda länder har
satt upp mål för att reducera eller eliminera andelen ekonomiskt utsatta barn, bland andra har Storbritannien också angett en tidpunkt för när dessa mål skall vara uppfyllda.
3
Barns levnadsförhållanden kan och brukar belysas utifrån ett flertal olika ”utfallsmått” av vilka ekonomisk utsatthet hör till de mest betydelsefulla. Andra mått på barns situation handlar om övergrepp och vanvård, socioemotionella, fysiska och kognitiva problem och prestationsproblem i skol an.
4
I en del länder har också
problem som hög barnadödlighet, avhopp från skolan, tonårsgraviditeter och social inklusion/exklusion fått ökad uppmärksamh et.
5
”Social exkludering” och ”barnfattigdom” har blivit en viktig fråga inom EU.
6
Frågan är framförallt aktuell i Storbritannien
7
och
Frankrike
8
men också i Sverige, trots svenska barns relativt sett
goda situation.
9
I internationella jämförelser av fattigdom används oftast andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under en viss gräns, ofta 60 procent av medianinkomsten i det egna landet som mått på ekonomisk utsatthet. Detta är också det mått som EU tillämpar som en indikator på andelen individer eller hushåll som riskerar att bli ekonomiskt utsatta. OECD använder dock fortfarande 50 procent av medianen som mått på
2
OECD 2001a; 2001b; 2001c; 2002
3
Kamerman et al 2003; Smeeding & Vleminxk 2001
4
Micklewright and Stuart 2000
5
Unicef 2002
6
Mejer och Linden 2000; Micklewright 2000; Saranceno 2002
7
Hills och Waldfogel 2002; Waldfogel 2002
8
Kamerman et al 2003; Smeeding & Vleminxk 2001
9
Biterman och Borjeson 2002
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
andelen ekonomiskt utsatta. I och med att vi använder olika datakällor och olika studier kommer vi i denna internationella jämförelse att referera till båda gränserna.
Barn och barnfamiljer i EU-länderna har en genomsnittligt högre risk att hamna i ekonomisk utsatthet än vuxna utanför barnfamiljerna. I vissa fall är risken större bland barn än bland pensionärer.
10
Det är ett skäl till att kampen mot ekonomisk utsatthet bland
barnen och deras familjer blivit en särskilt viktig fråga. År 1996 levde i genomsnitt 21 procent av barnen inom EU i familjer med en låg ekonomisk standard (under 50 procent av disponibel medianinkomst) medan detta var fallet för 16 procent av vuxna utan barn. För hushåll där den huvudsaklige försörjaren var arbetslös var utsattheten ännu högre. Situation är likartad i USA och Kanada dock med högre andelar ekonomiskt utsatt barn.
2.3. Lägst andel ekonomiskt utsatta i Norden
De mått som redovisas är i första hand andelen barn som tillhör familjer med mindre än 60 procent av disponibel medianinkomst. För att justera för familjens försörjningsbörda har hänsyn också tagits till antalet familjemedlemmar.
11
I tabellen redovisas även an-
delar med mindre än 40 respektive 50 procent av disponibel medianinkomst (metoder och data beskrivs mer ingående i appendix).
Variationen mellan länder är mycket stor. Andelen barn under gränsen 60 procent av medianen är lägst i tre av de nordiska länderna, Norge, Finland och Sverige. Svenska barns ekonomiska situation har i en internationell jämförelse och under lång tid varit mycket god. Liknande gäller de övriga nordis ka länderna.
12
Danmark hade dock i slutet av 1990-talet en högre andel med en låg ekonomisk standard än övriga nordiska länder och låg på ungefär samma nivå som de bäst ställda av de mellaneuropeiska länderna. Dessa har genomgående högre andel ekonomiskt utsatta barn än Norge, Finland och Sverige men lägre andel än det enda sydeuropeiska land som vi kunnat redovisa här, Italien. Högst andel ekonomiskt utsatta barn återfinns enligt samma beräkningar förutom i Italien i USA, Storbritannien, Kanada och Irland. I det fall gränsen sätts till 40 eller 50 procent av medianen förändras i vissa
10
Mejer och Siermann 2000.
11
Den disponibla inkomsten är beräknad per konsumtionsenhet. Se vidare not till tabell.
12
(se t ex Smeeding & Vleminckx 2001, OECD 1999a; OECD 1999b; OECD 1999c; OECD 2001).
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
fall ländernas inbördes positioner. Däremot förändras inte nämnvärt grupperingarna av länder efter andelen ekonomiskt utsatta barn.
Det finns ett samband mellan den allmänna nivån av andelen med en låg ekonomisk standard i ett land och andelen ekonomiskt utsatta barn. I länder med en relativt låg andel utsatta i befolkningen är nivån även låg bland barnen. Detta gäller framförallt de nordeuropeiska länderna. I länder med generellt större andel ekonomiskt utsatta som USA och Storbritannien är också andelen hög bland barnen. Under de senaste två decennierna har andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard i dessa länder genomgående varit högre än för den vuxna befolkningen.
13
Vad
som dock inte framgår av talen är att utsattheten också är mer uttalad, spridd och varaktig bland de yngre barnen i dessa länd er.
14
Endast i länder med relativt låg andel ekonomiskt utsatta för hela befolkningen är barnen genomsnittligt bättre ställda än befolkningen som helhet.
13
se t ex Brooks-Gunn, Duncan och Maritato 1997; Hill och Jenkins 2001
14
se t ex Mejer och Linden 2000; Bradbury, Jenkins och Micklewright 2001
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 1. Barn i familjer med en låg ekonomisk standard jämfört med samtliga individer. Slutet av 1990-talet. Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet
15
under 60
procent av medianen i det egna landet
0 5 10 15 20 25 30 35
No rge Finland Sverige Tyskland
Ho lland B elgien Frankrike Danmark Österrike Luxembo urg
P o len
Irland Kanada
Italien
Sto rbritannien
USA
Hela befo lkningen B arnfattigdo m
Källa: Luxembourg Income Study
15
Antalet konsumtionsenheter i hushållet utgörs av kvadratroten av antalet personer i hushållet. Samma ekvivalensskala används i samtliga tabeller från LIS. Valet av ekvivalensskala påverkar sannolikt jämförelserna mellan länderna i mindre grad.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 1. Andel ekonomiskt utsatta utifrån tre olika gränser Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 40, 50 eller 60 procent av medianen i det egna landet
Land År Hela Befolkningen Barn
Procent av Medianen Procent av Medianen
40 50 60 40 50 60
Danmark 1997 5,7 9,2 17,1 5,6 8,7 14,5 Finland 2000 2,1 5,4 12,4 1,3 2,8 8,0 Norge 2000 2,9 6,4 12,3 1,6 3,4 7,5 Sverige 2000 3,8 6,5 12,3 1,8 4,2 9,2
Holland 1994 4,9 8,1 13,7 4,9 8,1 12,9 Frankrike 1994 3,4 8,0 14,1 2,9 7,9 14,3 Belgien 1997 3,3 8,0 14,4 3,2 7,7 13,7 Irland 1996 4,0 12,3 21,8 5,0 14,4 23,6 Luxemburg 2000 1,4 6,0 12,5 2,1 9,1 18,3 Tyskland 2000 4,9 8,3 13,1 4,6 6,8 11,2 Österrike 1997 4,4 8,0 14,2 6,5 10,2 17,3 Italien 2000 7,3 12,7 19,9 10,5 16,6 26,5
USA 2000 10,8 17,0 23,8 14,1 21,9 30,2 Kanada 1998 7,6 12,8 19,7 9,2 16,3 23,8 Storbritannien 1999 5,8 12,5 21,3 5,5 15,4 27,0 Källa: Luxembourg Income Study. Anm. Europeiska länder har delats in i tre kluster i enlighet med Esping-Andersons (1990) typologi.
2.4. Ingen ökad ekonomisk utsatthet bland barnen
Trots en ökad uppmärksamhet kring barns ekonomiska utsatthet finns det inga belägg för att andelen skulle ha ökat generellt under 1990-talet.
16
Det tycks inte heller kunna skönjas någon tydlig trend
vad avser skillnaden mellan länder under denna period och inte heller har barnens andel bland de ekonomiskt utsatta ökat. Enligt en studie på LIS-data minskade andelen barn som tillhör familjer med låg ekonomisk standard under 1990-talet i några länder, medan
16
Vleminckx och Smeeding 2001; Unicef Innocenti 2000; Förster 2000
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
den steg i andra länder och höll sig relativt konstant i de flesta övriga länder.
17
Trots att det skulle gå att belägga att barnfattigdomen minskat/ökat i enskilda länder mellan två specifika år skulle en liten förändring av observationsperioden istället kunna visa en motsatt trend. Förändringen över en tidsperiod kan också te sig olika beroende på om gränsen sätts till 50 eller 60 procent av medianinkomsten. Det man emellertid kan säga om andelen barn som lever i familjer med en låg ekonomisk standard är att det funnits och fortfarande finns stora variationer mellan länder. Med några få länder undantagna är det också slående att det skett relativt små förändringar under den period som redovisas i tabell 2 nedan.
Den största ökningen av andelen ekonomiskt utsatta barn noteras för Österrike mellan åren 1987 och 1997. Ökningen är cirka 7 procentenheter om beräkningen görs utifrån en gräns satt till 60 procent av medianinkomsten men knappt 4 procentenheter om strecket sätts till 40 procent. Den förhållandevis kraftiga ökningen i andelen barn med en låg ekonomisk standard för Sverige mellan 1992 och 2000 kan till stor del förklaras av val av tidpunkt för observationerna. År 1992 hade Sverige just drabbats av en lågkonjunktur som ännu inte hade påverkat hushållens ekonomi fullt ut. Den därpå kommande nedgången i ekonomin och de nedskärningar som gjordes hade dock effekter ända till 2000.
18
17
Bradbury, Jenkins och Micklewright 2001
18
SCB 2003. Det bör också noteras att analysenheten förändrats över tid. År 1992 tillämpades familjeenhet medan 2000 räknades samtliga individer med gemensam kosthushållning med i hushållet, se vidare beskrivning av kosthushåll i kapitel 3.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 2. Förändring i andelen med låg ekonomisk standard Förändring i procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet
19
under 40, 50 eller 60 procent av medianen i det egna landet
Land År Hela Befolkningen
Barn
Procent av Medianen Procentav Medianen
40 50 60 40 50 60 Danmark 92–97 1,9 2 2,4 3,2 3,7 4,1 Finland 91–00 –0,5 –0,3 1,2 0,1 0,5 2,5 Norge 91–00 0,6 0 0,2 –0,2 –1,8 –2,5 Sverige 92–00 –0,3 –0,2 0,2 0,2 1,2 3
Belgien 88–97 1,4 3,4
3 1,9 3,9 2,4
Frankrike 89–94 –1,4 –0,9 –1,4 –1 –0,4 –1,2 Holland 91–94 1,1 1,8 1,5 0 0 –0,9 Irland 87–96 –0,4 1,2 1,8 0,3 0,6 –1,5 Luxembourg 91–00 0,5 1,3 0,1 1,3 3,7 1,7 Tyskland 89–00 1,6 2,8 2 2,3 2,2 0,5 Österrike 87–97 1,6 1,3 2,5 3,9 5,4 7,4 Italien 89–00 2,9 3 2,4 5,4 5,3 5,3
Storbrit. 91–99 –0,9 –2,1 –1,5 –3,1 –3,1 0,1 Kanada 87–98 0,7 1,4 2,2 0 1,4 1,8 USA 91–00 –0,7 –0,5 0,3 –2,6 –2,4 –1,3 Källa: Luxembourg Income Study. LIS. Anm. Europeiska länder har delats in i tre kluster i enlighet med Esping-Andersons (1990) typologi.
2.5. Ekonomiskt utsatta under flera år
Det är en avsevärd skillnad i att ha en låg ekonomisk standard under något enstaka år jämfört med att vara ekonomiskt utsatt år efter år.
Att mäta inkomströrligheten är ett sätt att få en uppfattning om hur många hushåll eller individer som är ekonomiskt utsatta under flera år. En studie genom förd av OECD
20
analyserar förhållandena
under första halvan av 1990-talet i Sverige, USA, Storbritannien,
19
Antalet konsumtionsenheter i hushållet utgörs av kvadratroten av antalet personer i hushållet. Samma ekvivalensskala används i samtliga tabeller från LIS. Valet av ekvivalensskala påverkar sannolikt jämföreslerna mellan länderna i mindre grad.
20
Oxlet mfl. 2000.
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Nederländerna, Kanada och Tyskland. Studien visar att skillnaden i andelen med en låg ekonomisk standard mellan Sverige och USA, ökar kraftigt när man jämför andelen ekonomiskt utsatta över längre tid. Vidare framgår det av OECD:s jämförelse att inkomströrligheten är störst i Sverige och Nederländerna och minst i USA och Storbritannien. Andelen långvarigt ekonomiskt utsatta (ekonomiskt utsatta under en hel sexårsperiod) var nästan sex gånger så stor i USA som i Sverige. Vidare var 31,5 procent av invånarna i USA ekonomiskt utsatta någon gång under den undersökta sexårsperioden. Detta är nästan tre gånger så stor andel som i Sverige. Sverige hade den lägsta andelen ekonomiskt utsatta av alla studerade länder.
Studien visar vidare att de länder som har lägst andel ekonomiskt utsatta under ett givet år, också är de länder som har den högsta inkomströrligheten. I analysen drar man slutsatsen att länder med högre andel ekonomiskt utsatta under ett givet år också har högre andel som förblir utsatta under lång tid.
2.6. Jämlika och ojämlika länder
De andelar med en låg ekonomisk standard som rapporteras för olika länder utifrån olika studier säger ofta litet om hur många individer eller familjer som lever på gränsen att hamna i ekonomisk utsatthet. Inte heller säger de mycket om hur stor andel som har relativt goda inkomster. För att nyansera bilden är det möjligt att beräkna hur stor andel av barnhushållen som har en inkomst strax över gränsen för ekonomisk utsatthet eller med andra ord ligger på gränsen att betraktas som utsatta. Barn som tillhör familjer med en inkomst mellan 50 och 70 procent av medianinkomsten i det egna landet kallar vi här ”nästan utsatta”. Också enligt detta mått har de nordiska länderna en låg andel ekonomiskt utsatta barn.
Studerar man däremot andelen barn i de olika länderna som har en ”genomsnittlig inkomst” det vill säga mellan 75 och 150 procent av medianinkomsten uppvisar Norge, Sverige, Danmark och Finland de högsta andelarna på mellan 66 och 70 procent. Skillnaderna är stora jämfört med framförallt de engelsktalande länderna och Italien. I dessa länder tillhör knappt 40 procent av barnen till familjer med inkomster under 75 procent av medianinkomsten för befolkningen medan detta är fallet för drygt 20 procent av de nordiska barnen.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
De länder som uppvisar högst andel ekonomiskt utsatta barn har också högst andel barn i rika familjer. Så är det i de engelsktalande länderna och i Italien. Inkomstspridningen är stor i dessa länder. I Norden, där spridningen är liten, skiljer sig inkomsterna i genomsnitt mindre från medianinkomsten och det är få inkomstsvaga men också få rika.
Tabell 3. Ekonomiskt svaga och ekonomiskt starka Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 upp till mer än 150 procent av medianen i det egna landet.
Land År Andel av
medianen
< 50 % 50–75% 75–150% >150%
Danmark 1997 8.7 16.0 66.9 8.4 Finland 2000 2.8 20.9 66.2 10.1 Norge 1995 3.9 18.8 70.1 7.3 Sverige 2000 4.2 17.8 67.4 10.6
Belgien 1997 7.7 17.4 62.2 12.8 Frankrike 1994 7.9 21.6 54.9 15.6 Holland 1994 8.1 18.3 64.4 9.1 Luxemburg 1994 4.5 28.8 56.7 10.0 Tyskland 2000 6.8 20.0 62.4 10.8 Österrike 1997 10.2 24.9 55.2 9.7 Italien 1995 20.2 24.6 38.7 16.5
Australien 1994 15.8 22.6 49.4 12.2 Storbritannien 1999 15.4 25.5 42.1 17.0 Kanada 1998 16.3 20.4 50.1 13.3 USA 2000 21.9 19.7 41.9 16.5 Källa: Luxembourg Income Study
2.7. Skillnader i ekonomisk utsatthet
Varför varierar då den ekonomiska utsattheten för barnen och deras familjer mellan länderna? En förklaring kan naturligtvis vara problem och svårigheter att mäta och jämföra barns ekonomiska situation mellan länder. Som tidigare påpekats är ofta dataunderlaget bristfälligt och dessutom kan definitioner av såväl inkomster som hushållsbegrepp i varierande grad skilja sig åt. Men
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
trots att detta beaktas så bekräftar åtskilliga studier såväl skillnadernas existens som struktur.
Studier som försökt klarlägga skillnader i andel ekonomiskt utsatta barn i olika länder har framförallt fokuserat på följande områden:
- förälderns/föräldrarnas anknytning till arbetsmarknaden,
- socialpolitikens betydelse (framförallt olika transfereringar)
- samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden,
- familjens storlek och sammansättning.
Familjer som tillhör en etnisk minoritet eller har ett utländskt ursprung har en ökad risk att hamna i ekonomisk utsatthet. Detta gäller för bland annat USA, Kanada, Frankrike, Tyskland.
21
.
Sannolikt gäller det även för många andra länder. Även i Sverige lever en relativt större andel av familjerna med utländsk bakgrund i ekonomisk utsatthet. De är också överrepresenterade bland familjer med långvarigt beroende av ekonomiskt bistånd.
22
2.8. Anknytningen till arbetsmarknaden
Familjens anknytning till arbetsmarknaden har stor betydelse även om det inte alltid visar sig möjligt att försörja familjen på den lön som föräldrarna eller föräldern erhåller. Såväl lönernas struktur som föräldrars anknytning till arbetsmarknaden skiljer sig väsentligt åt mellan länder.
En av OECD gjord jämförelse av risken att hamna i ekonomisk utsatthet beroende på hushållstyp visar att hushåll där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar löper den högsta risken
23
. Andelen ekonomiskt utsatta i den gruppen visar också den största variationen mellan länderna både bland ensamstående och sammanboende föräldrar. Resultaten antyder att det finns stora skillnader mellan länderna vad gäller nivåer i de institutionella stöden till barnfamiljer och till arbetslösa. Bland de länder som vi redovisar har de allra flesta högre och ofta betydligt högre tal bland ensam-
21
Se bland annat Hernandez och Charney 1998; Frick och Wagner 2000; Jeandidier et al 2000: Glasman 2000.
22
Franzén 2003; Nordenstam 2002; Socialstyrelsen 200X
23
Förster 2000.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
föräldrar utan jobb än bland sammanboende med barn där ingen förvärvsarbetar.
Forskning visar att i familjer där någon av föräldrarna är arbetslös ökar risken för ekonomisk utsatthet. Särskilt stor är risken för dem med långa perioder av arbetslöshet och för familjer där bägge föräldrarna är arbetslösa. I de flesta av EU:s medlemsländer brukar dessa familjer lyftas fram som de mest utsatta.
24
Antalet barn som tillhör hushåll utan förvärvsarbetande vuxen har ökat i de flesta OECD länder. År 1996 levde 7,5 procent av alla barn inom OECD i denna typ av hushåll. I genomsnitt bodde hälften av dessa barn med en ensamstående förälder. Andelen barn som bor med två vuxna där en arbetar har dock minskat över tiden. I genomsnitt bor omkring en tredjedel av barnen i denna typ av familj.
25
Inte oväntat är risken för ekonomisk utsatthet mindre vanlig i familjer där en förälder förvärvsarbetar jämfört med hushåll där ingen förvärvsarbetar. Återigen är det ensamföräldrarna, och då särskilt de ensamstående mödrarna, som uppvisar de högsta andelarna ekonomiskt utsatta i de flesta länder. Att ha en låg ekonomisk standard är vanligare bland förvärvsarbetande ensamförälder än bland sammanboende par med endast en förvärvsarbetande.
I ekonomiskt utsatta hushåll med barn lever i genomsnitt mer än 60 procent av barnen med åtminstone en förvärvsarbetande. Barnhushåll i vilka ingen av föräldrarna arbetar omfattar i genomsnitt endast en tredjedel av de utsatta hushållen med barn. Omkring hälften av dessa är ensamförälderfamiljer. Länder med stor andel ekonomiskt utsatta ensamförälderfamiljer är Tyskland, Holland, Norge samt Storbritannien
I några länder är förvärvsverksamheten för ensamstående föräldrar relativt hög, så är fallet t.ex. i Sverige och Norge. Det bidrar till en lägre andel ekonomiskt utsatta ensamföräldrar generellt i dessa två länder. Förvärvsintensiteten har ökat dramatiskt, delvis som ett resultat av en ökad utbildningsnivå bland kvinnor. Mellan 1996 och 2001 ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen i EU länderna med omkring fem procentenheter. Även mäns sysselsättningsgrad ökade, dock inte lika mycket, vilket medfört att skillnaderna mellan könen i detta avseende fortsätter att minska. År 2001 var skillnaden
24
Se bland annat Biterman och Bojerson 2002; Duncan och Brooks-Gunn 1997; Phipps 1999; Statistics Canada 2001; Vleminckx och Smeeding 2001.
25
Förster och Pearson 2001
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
omkring 18 procentenheter.
26
Trots dessa framsteg har kvinnor i
många länder problem att komma in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland kvinnor är högre än för män. År 2001 var arbetslösheten inom EU-länderna 8,6 för kvinnor och 6, 4 för män (ibid.).
Tabell 4. Ekonomiskt utsatta hushåll med och utan jobb Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 procent av medianen i det egna landet
Land År Hela befolkningen
Ensamföräldr ar
Sammanboende föräldrar
Arbet
ar ej
Arbetar Ingen
a r b e t a
r
En Bägge
Danmark 1994 4,7 34,2 10,0 6,0 3,6 0,4 Finland 1995 4,9 9,9 3,0 3,6 3,5 1,5 Norge 1995 4,4 29,6 4,6 30,6 3,9 0,1 Sverige 1995 6,4 24,2 3,8 9,5 6,0 0,8
Belgien 1995 7,8 22,8 11,4 16,1 2,8 0,6 Frankrike 1994 7,5 45,1 13,3 37,5 7,3 2,1 Holland 1995 6,3 41,3 17,0 51,4 4,7 1,2 Tyskland 1994 9,4 61,8 32,5 44,8 5,6 1,3 Grekland 1994 13,9 36,8 16,3 22,0 15,1 5,0 Italien 1993 14,2 78,7 24,9 69,8 21,2 6,1
Storbritannien 1995 11,9 69,4 26,3 50,1 19,3 3,3 Australien 1994 9,3 42,1 9,3 18,3 8,9 5,0 USA 1995 17,1 93,4 38,6 82,2 30,5 7,3 Källa: Vleminckx och Smeeding 2001 eds, Oxley et al sid. 384–385, samt Förster (2000) p. 101.
2.9. Socialpolitikens betydelse – transfereringar
Resultaten ovan antyder att det finns stora skillnader mellan länderna när det gäller nivåer i de institutionella stöden till barnfamiljer och till arbetslösa. Detta för oss in på nästa förklaring som
26
ibid.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
lyfter fram socialpolitikens betydelse (framförallt omfattning av transfereringar). Flera studier visar att inkomsttransfereringar ofta förhindrar ekonomisk utsatthet bland barn i OECD-länderna genom att lyfta barnfamiljerna över gränsen för ekonomisk utsat thet
27
. De kontanta b idragen hindrar en stor grupp barn från ekonomisk utsatthet och omfattningen av de familjepolitiska stöden är en viktig förklaring till att andelen ekonomiskt utsatta barn är lägre i de nordiska länderna än i andra länder. Analyser av LIS data visar att det finns ett tydligt negativt samband mellan graden av generositet i föräldraledighet och ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer. Länder med betald föräldraledighet har en lägre andel ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Enligt en OECD stud ie
28
är
familjestöden särskilt betydelsefulla för ensamförälderhushåll med förvärvsinkomster och parhushåll med låga inkomster och fler barn.
Skillnader i politiska instrument betyder att i vissa länder minskar andelen med en låg ekonomisk standard (jämfört med före skatter och transfereringar) med så mycket som 20 procent, medan i andra minskar andelen med så litet som 5 pr ocent
29
. Oxley et al har funnit att de kontanta familjestöden är nödvändiga för att skydda en stor grupp barn från ekonomisk utsatthet i Belgien, Frankrike, Holland, Storbritannien och Österrike, medan stöden var klart för låga i Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanie n
30
.
De fann också att familjestöden var särskilt betydelsefulla för hushåll/familjer med förvärvsinkomster, särskilt gällde detta ensamförälderhushåll och parhushåll med låga inkomster. En annan studie av barns ekonomiska utsatthet, gällande Kanada, USA, Holland, Norge och Storbritannien, visar att inkomsttransfereringar har stor betydelse i samtliga dessa länder utom USA.
31
Det finns emellertid en risk att behovsprövade barnbidrag, riktade till de ekonomiskt svagaste familjerna, kan skapa negativa incitament för viljan att arbeta. Denna risk är, enligt en OECDrapport
32
, särskilt stor i låglöneyrken med låga kvalifikationskrav på
arbetet.
Som påpekades ovan beror skillnader mellan länder också på variationer i lönenivåer, arbetstidsmönster och skatter mellan
27
Se bland annat Bradbury och Jäntti 1999 och 2000; Oxley et al 2001; Vleminckx och Smeeding 2001.
28
Oxley et al 2001.
29
OECD 2003.
30
Oxley et al 2001.
31
Phipps,1999.
32
Oxley et al 2001.
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
länderna. De negativa incitamenten för att vilja arbeta kan bero på att en ökning av arbetsinkomsten inte påverkar den disponibla inkomsten s.k. marginaleffekter eller fattigdomsfälla. Det kan också vara så att den disponibla inkomsten inte ökar alls, eller endast marginellt, när en person övergår från arbetslöshet till arbete, s.k. arbetslöshetsfälla. En jämförelse
33
av marginaleffekterna
inom OECD och för en familjetyp (ensamstående med två barn) visar att Sverige har något högre marginaleffekter (omkring 55 procent
34
) än i de flesta andra EU länder. I sex av EU länderna är
dock marginaleffekterna högre än i Sverige. Vad gäller skillnader mellan länder i fråga om arbetslöshetsfällor visar samma studie att marginaleffekten vid övergången från arbetslöshet till arbete för merparten av länderna ligger runt 80 procent
35
för gruppen
ensamstående med två barn.
Som en kompletterande bild kan noteras att, i en internationell jämförelse, relativt sett få av de som blir arbetslösa i Sverige är arbetslösa under en längre period
36
.
2.10. Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden
Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden har också stor betydelse för hur många barn som kommer att hamna i ekonomisk utsatthet. Olika studier visar att inkomstprövade barnbidrag eller andra inkomstprövade familjepolitiska stöd, riktade till de ekonomiskt utsatta familjerna, kan skapa negativa incitament för viljan att arbeta. Familjepolitiska stöd med höga marginaleffekter kan leda till att det relativa utbytet av att arbeta blir så låg att det inte lönar sig att arbeta. Därför är generella stöd med en tydlig arbetslinje att föredra och stöden med de höga marginaleffekterna bör minimeras.
Det har betydelse för barnens ekonomiska situation hur stat och kommun på olika sätt stödjer barnfamiljer.
En annan mycket viktig faktor som förklarar en stor del av skillnaderna i omfattningen av ekonomisk utsatthet bland barn i de olika länderna är statens och kommunernas stöd till barnfamiljerna. Det kan vara både genom direkta ekonomiska stöd och genom
33
Näringsdepartementet 2003.
34
Beräknat vid en genomsnittlig industriarbetarlön. För en detaljerad beskrivning se Näringsdepartementet 2003 s.92ff.
35
Beräknat vid en genomsnittlig industriarbetarlön.
36
Se OECD 2003.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
subventionerad service i olika former, t.ex. i form av subventionerad barnomsorg och barnhälsovård som en del i den generella välfärdsmodellen. Tillgång till barnomsorg är enligt flera internationella studier en central förutsättning för framförallt ensamstående föräldrar skall kunna komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden. Internationella jämförelser har visat att länder som har en välutbyggd generell välfärd tenderar att ha lägre ekonomisk utsatthet.
37
Det betyder att för Sverige och de nordiska länderna spelar de
offentliga tjänsterna en viktig roll bakom den låga andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Kvinnlig förvärvsverksamhet i kombination med offentlig barnomsorg i vissa länder, bl.a. Sverige, har kraftigt bidragit till att begränsa den ekonomiska utsattheten inte minst bland ensamstående mödrar.
Det finns också ett antal analyser som på makronivå visar ett relativt starkt samband mellan ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer och familjepolitikens omfattning och struktur. Detsamma gäller på individnivå.
38
Några forskare menar att den ekonomiska
familjepolitiken har en viktig roll framöver för att minska den ekonomiska utsattheten (och indirekt för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer) i många europeiska länd er.
39
Analyser av LIS data visar att det finns ett tydligt negativt samband mellan graden av generositet i föräldraledighet och andelen med en låg ekonomisk standard bland barnfamiljer. Länder med betald föräldraledighet har en lägre andel barnfamiljer med låg ekonomisk stan dard
40
.
2.11. Ekonomiskt bistånd – internationella jämförelser
Socialbidrag kan, som påpekats i kapitel 1, utgöra en indikation på ekonomisk utsatthet. Liksom jämförelser av inkomster mellan länder är jämförelser av socialbidrag komplexa. En orsak är att systemen kan vara mycket detaljerade där olika typer av ersättningar ingår i ett land men inte i ett annat. Till exempel hanteras bostadsbidraget i Sverige via socialförsäkringarna medan det i andra länder är ett utpräglat stöd inom socialbidragssystemet.
I en studie kring transfereringar och ekonomiskt bistånd i Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Österrike, Italien och
37
Cantillon och Van den Bosch 2002; Solera 2001; Ferrarini 2003).
38
Forssen 1998; Palme och Kangas 2000; Solera 2001 resp Smeeding & Vleminkx 2001; Jeandidier & Albisier 2002
39
Cantillon & Van den Bosch, 2002
40
Ferrarini (2003)
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Spanien
41
har man undvikit detta problem genom att beräkna den
Garanterade Lägsta nivån av inkomst (GLI) i respektive land.
42
GLI
omfattar den totala disponibla nettoinkomsten för en familj där ingen arbetar och där man är utanför arbetslöshetsförsäkringen. Inkomsten består således av de familjeekonomiska stöd man fortfarande är berättigad till samt olika typer av socialbidrag.
Denna inkomst jämförs med en gräns för ekonomisk utsatthet. Den definieras som andelen individer med en inkomst under 50 procent av genomsnittlig disponibel inkomst i respektive land och justerad för försörjningsbörda. Jämförelserna görs sedan för olika familjesammansättningar och olika antal barn. För jämförbarhetens skull redovisas i tabell 5, GLI omräknad med s.k. real växelkurs eller PPP (Purchasing Power Parity). Kvoten mellan GLI och det nationella måttet visar om bidragen räcker för att lyfta familjerna över gränsen för låg ekonomisk standard. Ett värde över 100 innebär att den garanterade lägsta inkomsten är större än gränsen. Stöden förmår ge familjen en inkomst som tar dem över fattigdomsstrecket. Är kvoten under 100 innebär det att stöden inte räcker till.
Som utgångspunkt för analysen klassificerar länderna i tre kluster i enlighet med Esping-Andersons (1990) typologi (se appendix) De nordiska länderna har en garanterad lägsta inkomst som genomgående ligger över gränsen för låg ekonomisk standard d.v.s. stöden räcker genomsnittligt till. Socialpolitiken, som här inkluderar delar av socialförsäkringen och behovsprövade stöd inklusive socialbidrag, är ofta tillräckliga för att hindra barnfamiljer att hamna i ekonomisk utsatthet. Detta gäller också Österrike.
41
För Österrike och Spanien redovisas förhållanden i de mest gynnsamma delarna i respektive land.
42
Kazepov och Sabatinelli 2001.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
I Tyskland och i de sydeuropiska länderna är den definierade gränsen genomgående högre än den garanterade lägsta inkomsten varför stöden inte räcker till. I grunden handlar det om olika syn på välfärd och på vilket sätt och i vilken grad staten griper in.
43
Även om kontanta familjepolitiska stöd och anknytningen till arbetsmarknaden var för sig är av betydelse för att minska andelen barn i familjer med en ekonomiskt utsatt situation är de ensamma otillräckliga som instrument för att eliminera ekonomisk utsatthet bland barn.
44
Andra interventioner är också nödvändiga.
45
Flera
studier menar att familjerelaterad ekonomisk utsatthet är lägst i de länder som har en kombination av förvärvsarbete, kontanta transfereringar och offentlig barnomsorg, där den senare främjar föräldrars möjlighet att komb inera arbete och familj.
46
Några studier förespråkar den svenska modellen som åtgärd för att minska ekonomisk utsatthet bland barn i Europa. Det som framförallt lyfts fram är kombinationen av familjepolitik, hög förvärvsfrekvens bland kvinnor, barnomsorg för att underlätta arbete och familj och möjligheten till föräldraledighet.
47
43
(se t.ex. Esping Andersen, 1994).
44
Bradbury och Jäntti 2001
45
se också Ross, Roberts och Scott 2000; Skoufias och McClafferty 2001
46
(Palme och Kangas, 2000; Cantillon och van Den Bosch 2002; Ferrarini 2003
47
(se t.ex. Cantillon & van den Bosch 2002; Kamerman et al 2003).
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Tabell 5. Garanterad lägsta inkomst jämförd med gränsen för låg ekonomisk standard Garanterad lägsta inkomst (GLI) i landet omräknad med PPP och GLI/gränsen för låg ekonomisk standard.
Land Ensamstående med
Par med
1 barn 2 barn 3+ barn 1 barn 2 barn 3+ barn
Danmark GLI 1 325 1 556 1 768 1 757 1 951 2 099 Relativ GLI 149 131 119 135 122 111 Finland GLI 895 1 174 1 421 1 166 1 420 1 661 Relativ GLI 127 125 121 113 112 111 Sverige GLI 884 1 176 1 230 1 346 1 434 1 715 Relativ GLI 121 122 110 115 109 110 Tyskland GLI 876 1 180 1 404 1 032 1 322 1 548 Relativ GLI 92 93 88 74 77 76 Österrike* GLI 1 052 1 349 1 718 1 356 1 698 2 021 Relativ GLI 113 112 110 99 101 101 Italien GLI 896 1 039 1 167 978 1 106 1 224 Relativ GLI 95 82 74 71 65 61 Spanien** GLI 434 500 567 500 566 634 . Relativ GLI 58 51 46 46 42 40 Källa: Kazepov och Sabatinelli (2001) Gräns för låg ekonomisk standard = procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 procent av medianen i det egna landet. OECD.s ekvivalensskala *= Mest generösa delen av Österrike (övre Österrike) **= Områden i Spanien med de bästa utfallen(Baskien)
2.12. Familjesammansättningens betydelse
Familjesammansättningens betydelse lyfts ibland fram som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan olika länder i andel ekonomiskt utsatta barn. Detta beroende på att familjer med många barn har fler att försörja eller att familjer med bara en vuxen för-
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
sörjare har mindre inkomster att bidra med till försörjningen. Familjens sammansättning och struktur har förändrats i västvärlden, särskilt gäller detta under andra halvan av förra seklet. Vissa länder har etablerat stabila nya mönster medan andra fortfarande är i en förändringsfas. Det handlar om skilsmässor och separationer, om samboförhållanden och ensamförälderhushåll. Andelen som gifter sig har minskat i många länder och skilsmässorna har permanentats på en hög nivå.
48
I Sverige inträffade
många av dessa demografiska förändringar jämförelsevis tidigt. Även om gifta par och deras barn fortfarande utgör den vanligaste familjekonstellationen har den minskat i andel jämfört med de flesta andra familjetyper.
Ensamförälderhushåll har blivit allt vanligare. Dock är variationen stor mellan länder. Där man initialt haft få ensamförälderhushåll stiger andelen alltjämt. Barnafödandet har minskat i de flesta EU länder men också i många andra länder. De nordiska länderna hade dock under slutet av 1980-talet en unik positiv utveckling av födelsetalen samtidigt som det fortsatte att sjunka i Väst- och Sydeuropa. Men från början av 1990-talet sjönk eller stagnerade barnafödandet också i Norden. Nedgången i Sverige var dock exceptionell och de övriga nordiska länderna har idag en högre fruktsamhet än Sverige. Barnen (under 15 år) utgör i EUländerna omkring 17 procent av befolkningen och ca 21 procent av befolkningen i OECD.
49
En genomgående trend är att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat under de senaste tio åren, särskilt gäller detta i några av de nordiska och sydeuropeiska länderna. Familjens sammansättning har stor betydelse för barns levnadsförhållanden. Det är belagt i flera studier att risken att hamna i ekonomisk utsatthet är högre för familjer med en ensamstående mor men också för familjer med många barn.
50
I samtliga redovisade länder är den ekonomiska utsattheten mer utbredd i ensamförälderhushållen än i familjer med sammanboende föräldrar. I USA och Kanada är nära hälften av mödrarna ekonomiskt utsatta. Australien, Österrike och Irland kommer inte långt efter. De lägsta andelarna återfinns i Norge och Sverige med drygt 10 procent.
48
Kamerman et al 2003
49
Förster och Pearson 2002: Eurostat 2003
50
se bland annat Biterman och Bojerson 2002; Duncan och Brooks-Gunn 1997; Phipps 1999; Statistics Canada 2001; Vleminckx och Smeeding 2001
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Det finns inget tydligt samband mellan andelen barn som bor med en ensamstående mor och andelen av dessa som är ekonomiskt utsatta. Högst andel ensamstående mödrar finns i Storbritannien följt av USA med i båda fallen höga andelar ekonomiskt utsatta. Men i Sverige, som också har hög andel ensamföräldrar, är andelen mycket lägre.
En hög andel ekonomiskt utsatta barn i ett land förklaras inte av att landet har en hög andel ensamstående mödrar. Beräkningar utifrån LIS data avfärdar detta och visar att den relativt höga andelen ekonomiskt utsatta bland ensamföräldrar står för en mycket liten del av variationerna i ekonomisk utsatthet mellan länderna.
51
Det visar sig att de tre förklaringarna (se ovan) bakom skillnaderna i ekonomisk utsatthet mellan olika länder som redovisats ovan är mycket viktigare än förändringar i familjesammansättningen. Inte heller andra befolkningsförändringar verkar ha något stort förklaringsvärde för skillnaderna i ekonomisk utsatthet mellan OECD-länderna. Till exempel, när det gäller familjer med många barn är det viktigt att påpeka att samtidigt som barnafödandet minskat i de flesta OECD-länder har andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer antingen ökat eller varit stabil. Vidare är det en genomgående trend i OECD-länderna att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat under de senaste tio åren, särskilt gäller detta i några av de nordiska och sydeuropeiska länderna.
51
Bradbury och Jäntti 1999 s.24
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 6. Barn och föräldrar med en låg ekonomisk standard Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 procent av medianen i det egna landet
Land ÅR Samtliga Samman- Ensam- Andel som
barn boende stående bor med en-
föräldrar mor samst.mor %
Danmark 1997
8.7
4.9 30.2 14.1
Finland 2000
2.8
2.1 – 12.8
Norge 2000
3.4 2.0 11.3 14.5
Sverige 2000
4.2
2.3 12.9 17.8
Belgien 1997
7.7
7.2 – 8.9
Frankrike 1994
7.9
6.1 25.3 9.3
Holland 1994
8.1
6.6
26.4
7.6
Irland 1996
14.4 11.1 43.4 10.3
Luxemburg 2000
9.1
7.7 – 6.7
Storbritannie n
1999 15.4
10.0 34.0 21.7
Tyskland 2000
6.8
2.7 35.5 12.3
Österrike 1995
15.0
11.4 44.0 10.8
Italien 2000
16.6
16.5 – 4.9
Spanien 1990
12.2
11.5 25.4 4.9
Australien 1994
15.8
11.9 46.3 10.6
Kanada 1998
16.3
10.5 49.6 14.3
USA 2000 21.9 14.8 49.3 19.5 Källa: Luxembourg Income Study
2.13. Att minska andelen ekonomiskt utsatta barn
Ekonomisk utsatthet bland barn är ett prioriterat ämne i de flesta OECD länder. Detta gäller i viss mån även de länder som redan har en relativt låg andel ekonomiskt utsatt a barn.
52
Framförallt har de
anglosaxiska länderna och EU satt barnens ekonomiska situation på agendan.
53
Det finns ett antal länder med mycket höga andelar
som har ett större arbete framför sig för att få till en dramatisk minskning.
54
52
Nordenstam 2002
53
se t.ex Unicef Innocenti Center 2000; Bradbury och Jäntti 2001.
54
Phipps 1999
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
De länder med lägst andel barn i ekonomiskt utsatta familjer, framförallt de nordiska länderna, har lyfts fram som föredömen i bekämpandet av ekonomisk utsatthet bland barn.
55
Några av de faktorer som lyfts fram är:
- medvetenhet och uppmärksamhet kring barns ekonomiska utsatthet trots redan relativt goda förhållanden,
- fokusering på arbete, full sysselsättning och hög kvinnlig förvärvsverksamhet,
- generella system snarare än behovsprövade,
- sociala rättigheter utifrån medborgarskap snarare än familjeställning eller arbetsställning,
- jämn inkomstfördelning,
- möjlighet att förena arbete och familj,
- vidmakthållande av ett gott skatteunderlag och
- höga sociala utgifter.
55
se Unicef 2000; Kamerman et al 2003
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Referenser
Atkinson, T.; Cantillon, B.; Marlier, E. & Nolan, B. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion. Oxford, England: Oxford University Press.
Biterman, D. & Borjeson, M. eds. (2002). Social Report 2001. The national report on social conditions in Sweden. International Journal of Social Welfare 11, Special Supplement.
Bradbury, B. & Jantii, M. (1999). Child Poverty Across Industrialised Nations. Florence, Italy: UNICEF Innocenti Center.
Bradbury, B. & Jantii, M. (2001). Child Poverty Across the Industrialised World: evidence from the Luxembourg Income Study, in Koen Vleminsckx and Timothy Smeeding, Eds., Child Well-Being Child Poverty, and Child Policy in Modern Nations: What Do We Know? Bristol, England: University of Bristol, The Policy Press. 11–32.
Bradbury, B., Jenkins, S.P., & Micklewright, J. (2001). Eds. The Dynamics of Child Poverty in Industrialised Countries. Cambridge, England: Cambridge University Press.
Brooks-Gunn, J. and Duncan, G. (1997). The effects of poverty on children. The Future of Children,Special Issue, Children and Poverty. 7(2), 55–71.
Cantillon, B., Ghysels, J., Mussche, N., Van Dam, R. (2001), 'Female employment differences, poverty and care provisions', European Societies, jrg. 3, 4, p. 447–469.
Cantillon B. och K. Van den Bosch (2002)Social Policy Strategies to Combat Income Poverty of Children and Families in Europé. Working Paper No. 336. Luxembourg Income Study Working Paper Series.
Duncan, Greg & Jeanne Brooks-Gunn (2000), Family Poverty, Welfare Reform, and Child Development, Child Development 71: 188–96.
Eurostat (2003), The social situation in the European Union 2003.
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Ferrarini T (2003) Parental Leave Institutions in Eighteen Post-war Welfare States. Doktorsavhandling, Institutet för Social Forskning. Stockholms universitet.
Forssen, K. (1998) “Child Poverty and Family Policy in OECD Countries.” Luxembourg Income Study Working Paper, No. 178. Luxembourg.
Frick, J. & Wagner, G. (2000). “Short Term Living Conditions and Long Term Prospects of Immigrant Children in Germany.” Berlin, Germany: German Institute for Economic Research. Discussion Paper # 229.
Franzén E. (2003) I välfärdsstatens väntrum. Studier av invandrares socialbidragstagande. Doktorsavhandling, Institutionen för Socialt Arbete, Göteborgs universitet.
Förster, M., assisted by M. Pellizzari (2000), “Trends and driving factors in income inequality and poverty in the OECD area”, OECD Labour Market and Social Policy Occasional Papers, No. 42, Paris.
Förster, M. and M. Pearson (2000), “Income distribution in OECD countries”, OECD Development Centre Conference on Poverty and Income Inequality in Developing Countries: A Policy Dialogue on the Effects of Globalisation, Paris, November/December.
Glasman, D. (2000). Des ZEP aux REP: Pratiques et Politiques. Toulouse: Editions SEDRAP.
Hernandez, D. & Charney, E. (Eds.) (1998). From Generation to Generation: The Health and Well-Being of Children in Immigrant Families. Washington, DC: National Research Council.
Jeandidier, B., Hausmann, P., Vleminckx, K., De Wever, R., Zanardelli, M. (2000). Dans quelle mesure les transferts de politique familiale et d’aide sociale réduisent-ils la pauvreté des enfants? Une comparaison France-Luxembourg-Etats-Unis. Document PSELL No 121. Luxembourg: Ed. CEPS.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Kamerman S. B., Neuman M., Waldfogel J., och J. Brooks-Gunn (2003 ) Social Policies,Family Types and Child Outcomes in Selected OECD Countries, DELSA/ELSA/WD/SEM(2003)6
Kangas O. och J. Palme J (2000) Does Social Policy Matter? Poverty Cycles in OECD Countries, International Journal of Health Services, 30 (2).
Kazepov, Y. and Sabatinelli, S., “How Generous are Social Assistance Schemes ?”, Social Assistance in Europe : a comparative study on minimum income in seven European countries, M. Heikkilä and E. Keskitalo (eds.), STAKES National Research and Development Centre for Welfare and Health, Gummerus Printing, Saarijärvi.
Mejer, L. & Linden, G. (2000) Persistent income poverty & social exclusion in the European Union. Statistics in Focus. Population and Social Conditions. Luxembourg: Eurostat.
Micklewright, J. & Stewart, K. (2000). The Welfare of Europe’s Children: Are EU Member States Converging? Bristol, Eng.: The Policy Press, University of Bristol.
Nordenstam, U. (2002) “ECEC (Early Childhood Education and Care) for Children from Low-Income Families and Bi-Lingual Children in Sweden,” Country Paper, OECD Workshop on ECEC for Bi-Lingual Children and Children in Low-Income Families. Oslo, Norway, June 6–7, 2002. Processed.
Näringsdepartementet (2003) Benchmarking av näringspolitiken 2003 – Sverige i ett internationellt perspektiv. Näringsdepartementet Ds 2003:62.
OECD. (1999a). Early Childhood Education and Care: Norway Background Report and Country Note,1999. Paris, France: OECD Publications.
OECD. (1999b). Early Childhood Education and Care: Sweden Background Report and Country Note,1999. Paris, France: OECD Publications.
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
OECD. (1999c) A Caring World: The New Social Policy Agenda. Paris, France: OECD Publications.
OECD. DEELA/ELSA/WP1 (2000) 6. Family Friendly Policies: The Reconciliation of Work and FamilyLife. Paris, France: OECD Publication.
OECD. (2000). Early Childhood Education and Care Policy in Finland: Background Report. Prepared for the OECD Thematic Review of ECEC Policy. Paris, France: OECD Publications.
OECD. (2001a) Starting Strong: Early Childhood Education and Care. Paris, France: OECD Publications.
OECD. (2001 b) “Family-Friendly Policies; Social Policy Aspects of Child Development.” Proposal.
OECD. (2001c) “Balancing Work and Family Life,” Chapter 4, in Employment Outlook, Paris, France: OECD Publications.
OECD. (2003) Employment Outlook Paris, France: OECD Publications.
Oxley, H., T.T. Dang and P. Antolin (2000), “Poverty dynamics in six OECD countries”, OECD Economic Studies No. 30, pp. 7–52, Paris.
Oxley, H., T.T. Dang, M. Förster and M. Pellizzari (2001), “Income inequality and poverty among children and households with children in selected OECD countries: trends and determinants”, in Child Well-being, Child Poverty and Child Policy in Modern Nations: What Do We Know?, Smeeding and Vleminckx (eds.), pp. 371–405, The Policy Press, Bristol.
Phipps, S. (1999). An International Comparison of Policies and Outcomes for Young Children. Canadian Policy Research Network, Inc. Ottawa, CN: Renoulf Publishers.
SCB 2003. Inkomstfördelningsundersökningen 2001. Redovisning på riksnivå. HE 21SM 0301. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Solera, C. “Income and Transfer Support for Mothers Employment,” in Koen Vlemincks & Timothy Smeeding Eds. (2001). Child Well-Being, Child Poverty, and Child Policy in Modern Nations: What Do We Know? Bristol, England: University of Bristol, The Policy Press.
Smeeding, T.M., P. Saunders, J. Coder, S. Jenkins, J. Fontall, A. Hagenaars, R. Hauser, and M. Wolfson. 1993. “Poverty, Inequality and Family Living Standards Impacts Across Seven Nations: The Effect of Noncash Subsidies for Health, Education and Housing,” Review of Income and Wealth, 39(3).
Unicef Innocenti Center. Florence, Italy. (2002) Report Card, A League Table of Educational Disadvantage in Rich Nations.
Vleminckx, Koen & Timothy Smeeding (red) (2001), Child Welllbeing, child poverty, and child policy in modern nations, Bristol: The Policy Press.
Östberg, Viveca (2001), Hälsa och välbefinnande, i Barns och ungdomars välfärd, SOU 2001:55
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
Appendix
Att jämföra ekonomisk utsatthet bland barn mellan länder
Internationella jämförelser av andelen barn i familjer som lever i en ekonomiskt utsatt situation utgår vanligtvis från en relativ beskrivning av den ekonomiska utsattheten. Det mest använda måttet är andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst under en viss gräns, ofta 60 procent av medianinkomsten i det egna landet. Hushållens disponibla inkomster räknas om till disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Det innebär att man tagit hänsyn till antalet medlemmar i familjen. Detta är också det mått som EU tillämpar som en indikator för ”risk för fattigdom”.
56
Eftersom det är medianen i respektive land som redovisas kommer gränsen, räknat i absoluta värden, att vara olika stora i de olika länderna. Gränsen för ekonomisk utsatthet i Sverige skiljer sig alltså från det i t.ex. Danmark och Finland. Även om justeringar görs för hur mycket pengarna är värda i respektive land, dvs. omräkning med köpkraftsparitet, skulle gränsen sannolikt skilja sig åt mellan länder.
Beräkningar av antalet individer som har en inkomst under en viss gräns säger inte så mycket om den genomsnittliga inkomstnivån bland de ekonomiskt utsatta. Per definition kan den utsatte ha såväl 59 procent som 9 procent av medianinkomsten. Genom att även redovisa 40 respektive 50 procentgränserna ges dock en mer nyanserad bild av struktur på ekonomisk utsatthet i de olika länderna.
Förutom de relativa måtten tillämpar OECD absoluta nivåer. För att kunna jämföra olika länders belopp brukar man då räkna om dem med hjälp av s.k. real växelkurs eller köpkraftspariteter (PPP). Även om metoden har sina svagheter ger den viss information om hur mycket man får för sina inkomster i olika länder.
57
Få
studier tillämpar direkta mått i jämförelser mellan länder.
58
Vid
komparativa analyser av barns ekonomiska situation handlar det nästan uteslutande om förekomsten av låg inkomst och då den inkomst familjen eller hushållet har. Information om direkta observationer av individers och i synnerhet barns upplevelser av sina levnadsförhållanden är i allmänhet svårare att ta fram. Inkomststatistik och information om transfereringar och individers ekono-
56
Eurostat 2000; Smeeding 2002
57
Se t.ex. Bradbury och Jäntti 1999.
58
Ibid.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
miska situation är däremot omfattande. Redovisningarna nedan kommer därför framförallt att bygga på sådan statistik.
Omfattningen av subventionerade eller fria offentliga tjänster till barnfamiljerna påverkar också levnadsnivån.
59
Där kan länderna
skilja sig kraftigt åt utan att det framgår av måttet på ekonomisk utsatthet. Tvärtom räknas skatter, som helt eller delvis bekostar sådana tjänster, bort från de redovisade disponibla inkomsterna utan att värdet av olika förmåner läggs till
Jämförbarheten av inkomster mellan länder är alltid problematisk, framförallt därför att kulturella och institutionella förhållanden skiljer sig åt. Men även nivån på levnadsstandarden mätt på andra sätt uppvisar stora skillnader. Till och med inom ett land kan den variera högst avsevärt. Ett stort problem, om alls möjligt att avgöra, är hur man upplever ekonomisk utsatthet och om det upplevs på samma sätt i olika länder.
Dataunderlag
Det finns flera olika källor ur vilka man kan hämta jämförbara data över barns eller barnfamiljers ekonomiska situation. Utöver nationella undersökningar och registerdata har Luxembourg Income Study (LIS) sedan 1983 samlat in data från ett tjugotal länder i syfte att öka möjligheterna till jämförelser av inkomster och inkomstfördelning mellan länder. I praktiken är LIS-databasen en samling av inkomstundersökningar i vilka det finns information om inkomster, transfereringar etc. för hushåll och individer. Andra statistikkällor för analyser av inkomstfördelning och ekonomisk utsatthet är bland andra EUROSTAT och OECD.
De resultat som redovisas ovan utifrån LIS data är i huvudsak hämtade från sammanställd statistik på LIS hemsida (www.lisproject.org). Även om LIS anses innehålla den bäst lämpade informationen för jämförelser av inkomster mellan länder finns det en mängd faktorer att vara observant på. Detta gäller såväl vid beräkningar av ekonomisk utsatthet som vid tolkning av utfallen. För det första ingår ett begränsat antal länder och år i jämförelsen. För det andra är uppgifterna insamlade vid givna tidpunkter varför länder kan befinna sig i olika faser av konjunkturen. Detta behöver dock inte försvåra jämförbarheten. De flesta länder inom EU delar den internationella konjunkturens
59
se Smeeding et.al. (1993).
Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer
svängningar. Trots det kan enskilda länders konjunkturer befinna sig i andra faser.
Medan vissa länders inkomstuppgifter härrör från enkätundersökningar har bland annat Sverige hämtat uppgifter från inkomstregister. Den definition på disponibel inkomst sin tillämpas här skiljer sig från den som används i den officiella svenska inkomststatistiken. Innebörden av inkomstbegreppet är dock densamma även om LIS gjort omräkningar för att underlätta jämförelser mellan länder.
Välfärdsregimer
En teori som har fått stor spridning vad gäller analyser kring individers och familjers försörjningsproblematik är sociologen Esping-Andersens (1990) typologisering av policysystem. Han definierar tre olika välfärdsregimer, den liberala, konservativa och socialdemokratiska och för att analytiskt kunna särskilja dessa utgår han från samspelet mellan tre olika försörjningssystem; marknaden, staten och familjen.
Den välfärdsstat till vilken Sverige, och de nordiska länderna räknas, är den socialdemokratiska. I den antas staten ha ett grundläggande ansvar för medborgarnas villkor. Bidragen är till största delen generella och ges utifrån allmänna kriterier till grupper som antas vara i behov av dem, i några få fall utges behovsprövade bidrag. De generella stöden är kombinerade med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en hög offentlig service gentemot barnfamiljer. Detta bidrar till möjligheten att kombinera arbete och familjeliv och genererar en låg andel barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.
Den liberala välfärdsstaten utgår från att individen har ansvar för att finna sin försörjning från marknaden. Stöd från staten utgår i princip då individerna misslyckas med detta. Vissa stöd, såsom pensioner, kan dock ges lika till alla medborgare, i övrigt är merparten av stöden behovsprövade. Stöden är i de flesta fall är riktade till de grupper som har störst behov. Individen och familjen har ett stort eget ansvar att klara av sin egen försörjning och litet stöd från staten utgår för att underlätta möjligheten att kombinera arbete och familjeliv. Som en konsekvens kännetecknas liberala välfärdsregimer av en relativt hög andel barn i ekonomiskt utsatta familjer. Exempel på liberala välfärdsstater är Storbritannien och USA.
Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
I den konservativa välfärdsstaten, såsom t.ex. Tyskland och Frankrike, är familjen försörjningsenheten i samhället. Stöden kanaliseras därför till familjen vilken har ansvar för medlemmarnas försörjning. En stor del av de socialpolitiska stöden är obligatoriska och kopplade till yrkestillhörighet. Exempel på stöd är pensioner. Staten har inte något direkt ansvar för barntillsyn eftersom detta ansvar anses ligga på familjen. Andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer i dessa länder ligger på en nivå mellan de två andra regimerna.
Även om det inte enligt Esping-Andersens typologi finns några renodlade välfärdsregimer som bygger på antingen familj, stat eller marknad så finns en förklaringspotential till deras samspel. Typologien är också användbar och har tillämpats för att förklara enskilda länders speciella välfärdsprofiler, men också förekomsten av och orsakerna till försörjningsproblem och ekonomisk utsatthet.
3. Barn i familjer med låg ekonomisk standard
3.1. Inledning
Som det nämnts i kapitel 1 har vi valt att använda ett antal olika angreppssätt för att ge en så korrekt bild som möjligt av hur många barn som lever i en ekonomiskt utsatt situation. Analysen i detta kapitel kommer att baseras på måttet andelen individer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av disponibel medianinkomst för hela befolkningen. Sextio procent av medianen är en indikator på risk för fattigdom
1
och används enligt överens-
kommelse i alla EU-länder. Det betyder att indikatorn mäter risken för ekonomisk utsatthet och inte ekonomisk utsatthet i sig. Fortsättningsvis refereras indikatorn låg ekonomisk standard i meningen låg (redovisad) ekonomisk standard. Det bör här också påpekas att EU successivt börjat tillämpa 50-procentsgränsen som standardmått på ekonomiskt utsatthet.
Detta kapitel försöker alltså beskriva hur många barn det är som lever i familjer med en låg ekonomiskt standard. Vi redovisar förhållanden från 1991 fram till år 2002 och beskrivningen görs utifrån bl.a. familjesammansättning, ålder, svensk eller utländsk bakgrund samt socioekonomisk och regional tillhörighet.
Vi kompletterar beskrivningen med en jämförelse mellan andelen med låg ekonomisk standard i meningen ovan och andelen med låg materiell standard såsom den framgår från uppgifter som individerna själva lämnat i intervjuundersökningar. En uppsättning självrapporterade variabler mäter i vilken grad respondenten pga. bristande ekonomiska resurser tvingats att avstå från konsumtion av varor och tjänster. Dessa variabler bygger i sin tur upp ett s.k. deprivationsindex som används för att beräkna andelen individer eller hushåll med låg materiell standard. Medan låg inkomst således utgör en indirekt indikator på låg ekonomisk standard är depriva-
1
Se t.ex. Atkinson et.al. (2002).
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
tionsindex en direkt indikator på graden av materiell standard. Den redovisade inkomsten fångar inte alltid hushållens verkliga ekonomiska situation. Det finns hushåll som trots en relativt låg registrerad inkomst har en hög materiell standard. Det kan också finnas hushåll som trots en relativt god registrerad årsinkomst inte har råd att konsumera vissa typer av varor. Det är anledningen till att vi ansett det viktigt att komplettera inkomstmåtten med direkta mått.
I därpå följande avsnitt görs en beskrivning och analys av faktorer som påverkar förekomsten av låg ekonomisk standard bland barnen och deras familjer.
När det handlar om det redovisade antalet och andelen barn som lever i familjer med risk för ekonomisk utsatthet beror detta till stor del på beräkningsgrunder och metoder. Några av dessa metoder beskrivs och analyseras i kapitlet.
I nästa kapitel fokuserar vi på barn i familjer som mottar ekonomiskt bistånd.
3.2. Att beräkna låg ekonomisk standard
Beskrivningen från olika undersökningar av hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer refererad ovan tydliggör vikten av att vara uppmärksam på vad som mäts men också på hur det mäts. Det finns ett antal frågor att ta ställning till innan det är möjligt att beräkna hur många individer som är ekonomiskt utsatta. De mest centrala frågorna och olika ställningstaganden i rapportens beräkningar beskrivs i följande punkter. En mer detaljerad beskrivning och analys kring hur olika definitioner och antaganden påverkar skattningarna av andelen ekonomiskt utsatta barn görs i de avsnitt som följer samt i appendix.
- Barn definieras i huvudsak som individer i åldrarna från 0 till och med 17 år. I vissa fall i åldrarna 0-19 år.
- Definitionen av hushåll
- Med hushåll avses om inte annat anges s.k. kosthushåll, vilket omfattar alla personer som bor i samma bostad och har gemensam ”hushållning”.
- Definitionen av inkomst
- Med inkomst menas, om inte annat anges, individens eller hushållets disponibla inkomst.
- För att ta hänsyn till hur många personer i hushållet som skall dela på inkomsten justeras denna med en
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
konsumtionsenhetsskala. Om inte annat anges redovisas den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet (också benämnd ekonomisk standard).
- Vid beräkningar av disponibel inkomst per konsumtionsenhet används, om inte annat anges, den konsumtionsenhetsskala som togs fram av SCB på uppdrag av Socialstyrelsen
2
och som även användes av kommit-
tén Välfärdsbokslut
3
. For tsättningsvis benämns denna Soc/Vfb-skalan. Resultat utifrån fyra andra konsumtionsenhetsskalor beräknas och diskuteras också.
- Den tidsenhet som används för att mäta inkomster är kalenderår.
- Trots att kosthushållet utgör inkomstenheten är analysenheten i de flesta fall individer. Detta innebär att när vi studerar andelen med låga inkomster får varje individ inom kosthushållet samma betydelse dvs. hushållets individer antas leva på samma ekonomiska standard.
- Dataunderlaget är SCB:s undersökning om Hushållens Ekonomi (HEK) åren 1991, 1993-2002.
- Risk för ekonomisk utsatthet eller Låg ekonomisk standard definieras som att ha en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av disponibel medianinkomst för befolkningen.
I och med att vi nu för in antaganden som skiljer sig jämfört med de som tillämpades i föregående kapitel kommer bilden att se annorlunda ut. Generellt kommer en större andel individer i beskrivningen att ha en låg ekonomisk standard. Det är dock viktigt att påpeka att resultaten i den internationella jämförelsen fortfarande gäller och att svenska barns ekonomiska situation i det sammanhanget har varit och är mycket god.
3.3. Andel barn med låg ekonomisk standard
Hur många barn lever i familjer som enligt detta mått riskerar hamna i en ekonomisk utsatt situation? Enligt beräkningar i tabell 1 levde 12,3 procent, eller 235 000, av samtliga barn år 2002 i familjer med en låg ekonomisk standard, mätt som en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen.
2
Socialstyrelsen 1999
3
Jansson (2000).
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Enligt tabellen är det vanligare att barn och barnfamiljer riskerar en ekonomiskt utsatt situation än att vuxna utan barn gör det. Det är dock viktigt att notera att resultatet är beroende av vilken ekvivalensskala som används (se vidare avsnitt 3.6.3). Mätt över samtliga individer minskade andelen med en låg ekonomisk standard något fram till år 1994, figur 1. Sett över hela perioden har andelen dock ökat.
Tabell 1. Risk för ekonomisk utsatthet. År 2002 Andel Individer i hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. År 2002. Procent och antal..
Andel(antal) under 60% av medianen
Barn 0–17 år 12,3(235 000) Vuxna utan barn 9,8(447 000) Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Andelen barn 0–17 år i familjer med en låg ekonomisk standard har fluktuerat mellan åren men sett över hela perioden har det skett en tydlig ökning
4
. Barns po sition jämfört med individer utan barn försämrades fram till 1996. Skillnaderna har sedan under perioden 1996–2000 minskat något, för att åter öka under år 2002. Om man även studerar andelen med en inkomst i ett band kring 60 procents gränsen, såsom i figur 2 finner man att ju högre gräns (andelen under 70 procent) desto kraftigare framstår förändringarna under perioden. Med en lägre gräns (under 50 procent av medianinkomsten för befolkningen) noteras en långsam och jämn ökning. Att inte bara andelen under 60 utan också andelen under 70 procent av medianen tenderar att öka från år 2000 skulle, om utvecklingen fortsätter, kunna leda till att en allt större andel av barnen kommer att leva i familjer med en disponibel inkomst på gränsen till låg ekonomisk standard. En slutsats man kan dra är att den nedre delen av fördelningen har varit förhållandevis stabil och att det som styr utvecklingen av hur många som hamnar under gränsen för låg ekonomisk standard är den valda gränsen i sig. I följande avsnitt ges en fördjupad beskrivning av barn i familjer med en låg ekonomisk standard och hur det i olika grad samvarierar med bland annat barns ålder, familjesituation och boendeort.
4
Bilden förändras inte nämnvärt då beskrivningen görs för barn 0-19 år. Andelen minskar
genomgående med någon tiondels procentenhet.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 1. Andel individer med en låg ekonomisk standard. Andel individer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianen för befolkningen. År 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 20 25
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
Barn 0-17 år
Vuxna utan hemmavarande barn
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 2. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard samt andelen under 50 respektive 70 procent. Andelen barn 0-17 år i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50, 60 och 70 procent av medianen för befolkningen. År 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 20 25
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
70 procent
60 procent
50 procent
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
3.3.1. Barns ålder
Under barnens uppväxt förbättras ofta familjens ekonomi. De äldre barnen har i genomsnitt äldre föräldrar, vilka jämfört med yngre har en något högre löneinkomst. När barnen blir äldre kan föräldrarna även utöka sitt förvärvsarbete och ofta ökar också deras löner.
I figur 3 beskrivs andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard för några åldersgrupper. En större andel av 0–5-åringar än av äldre barn lever i familjer med risk för ekonomiskt utsatthet.
5
År
2002 gällde det 17 procent av de yngsta mot 7 procent bland 16–17åringar. I samtliga åldersgrupper har andelen ökat mellan 1991 och 2002 men mer bland yngre än bland äldre barn. Det innebär att skillnaderna mellan åldersgrupper ökat under perioden.
5
Detta bekräftar också kommittén Välfärdsbokslutets resultat, se Fritzell (2001)s.158.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 3. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard i olika åldersgrupper. Andel barn i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelat i ålderskategorier. 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 20 25
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
0-5 år
6-15 år
16-17 år
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Jämförelserna ovan bygger på hushållens disponibla årsinkomst. Inkomster kan och brukar ofta variera över åren och påverkas av om någon av föräldrarna tillfälligt jobbar deltid, är föräldraledig eller sjukskriven. Det är naturligtvis också så att samhällsekonomin har betydelse för enskilda barnfamiljers ekonomiska standard. För att få en säkrare bild av hur barns risk för ekonomisk utsatthet över en längre period redovisas i tabell 2 genomsnittlig andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard under två perioder. Den första beskriver den ekonomiska krisen i mitten av 1990-talet, åren 1994–1996 medan den andra avser uppgången i ekonomin, åren 2000–2002. Tabellen bekräftar den tidigare bilden att andelen med en låg ekonomisk standard ökat. I genomsnitt hade drygt 9 procent av barnen en låg ekonomisk standard under krisåren medan andelen var ett par procentenheter högre under början av 2000-talet.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 2. Genomsnittlig andel individer med en låg ekonomisk standard 1994-1996 och 2000-2002. Andel individer i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. uppdelat efter barns ålder jämfört med vuxna utan barn. Genomsnitt 1994-1996 och 2000-2002. Procent.
Andelen under 60 procent av medianinkomsten
1994–1996 2000–2002 0–5 år 11,3 14,7 6–15 år 8,9 10,4 16–17 år 6,3 6,8 Samtliga barn 0–17 9,5 11,3 Vuxna utan hemmaboende barn
7,0 9,4
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
3.3.2. Familjesammansättning
Den ekonomiska standarden varierar mellan olika familjekonstellationer och en avsevärt större andel av barnen i ensamförälderfamiljer lever i en situation med risk för ekonomiskt utsatthet. Detta förhållande har inte förändrats under den period som redovisas i figurerna nedan. Faktum är att andelen barn i ensamförälderfamiljer som har en låg ekonomisk standard har mer än fördubblats under perioden, från 10 procent år 1991 till 24 procent år 2002. För barn till sammanboende föräldrar ökade andelen med knappt två procentenheter.
1990-tals krisen drabbade barn till ensamföräldrar relativt hårdare. Det är också tydligt att barnen och deras familjer drabbades hårdare av den ekonomiska nedgången under 1990-talet än vuxna utan barn. Det gäller även om man enbart ser på barn med sammanboende föräldrar. De hade under hela 1990-talet en sämre situation än sammanboende utan barn.
Även bland ensamstående utan barn har många en låg ekonomisk standard. Utvecklingen ligger ungefär på samma nivå som för ensamstående med barn. Variationen mellan åren för ensamstående med barn kan förklaras av en ansamling av hushåll med inkomster nära gränsen för ekonomisk utsatthet. En liten förändring av medianinkomsten mellan två år kan därför påverka hur stor andel av gruppen som räknas till dem med låg ekonomisk standard.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
För att få en uppfattning om hur många barn till ensamstående föräldrar som har inkomster under respektive över gränsen för en låg ekonomisk standard redovisas också andelen under 50 respektive 70 procent av medianinkomsten för befolkningen. En relativt låg andel av dessa barn har en svag ekonomisk situation, dvs. en låg andel under 50 procent. En mycket högre andel har dock en ekonomisk standard strax över gränsen, utifrån 70 procent av medianen. Denna andel ökar också kraftigare under perioden jämfört med andelen under 50 respektive 60 procent, särskilt tydligt är detta under början av 2000-talet.
Figur 4. Andel individer med en låg ekonomisk standard uppdelad efter familjesammansättning. Andel individer i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter familjestatus. 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 2 0 25
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
Ensamstående utan barn
Sammanboende utan barn
Barn med sammanboende föräldrar Barn med ensamstående förälder
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 5. Andel barn med en ensamstående förälder med en låg ekonomisk standard samt andelen under 50 respektive 70 procent. Andelen barn 0-17 år med en ensamstående förälder med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50, 60 och 70 procent av medianen för befolkningen. År 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
50 procent 60 procent
70 procent
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
3.3.3. Antal syskon
Att den ekonomiska standarden varierar mellan olika familjekonstellationer beror naturligtvis på skillnader i försörjningsbörda. För ensamstående föräldrar handlar det om förekomsten av endast en lön och kostnader förknippade med ytterligare hushållsmedlemmar, i detta fall barn. För barn till sammanboende föräldrar finns det oftast två förvärvsinkomster, men ju fler familjemedlemmar som skall försörjas på inkomsten desto mindre del blir det till var och en.
6
I figur 6 redovisas hur stor andel av barn med syskon som lever i familjer med en låg ekonomisk standard
7
. En tydlig bild är att ju fler syskon barnen har desto större andel riskerar att hamna i eko-
6
Notera igen att vi studerar individens (barnets) ekonomiska standard i det hushåll
individen bor. Varje individ tilldelas hushållets disponibla inkomst per konsumtionsenhet.
7
Tyvärr tillåter inte datamaterialet en uppdelning av ensamförälderhushåll med olika antal
barn. Notera att barn definieras här som 0-19 år. En redovisning för 0-17 år skulle i detta fall ge marginellt högre andel med låg ekonomisk standard.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
nomisk utsatthet. Relativt få barn med inga eller endast ett syskon lever i familjer med låg standard. Andelen är dock avsevärt högre för barn med många syskon och över perioden är den för flera år högre än den för barn med en ensamstående förälder. Notera också att den ökande trenden är mer uttalad bland barn med en ensamstående förälder.
Figur 6. Andel barn 0-19 år med en låg ekonomisk standard uppdelad efter familjesammansättning och antal syskon. Andel barn 0-19 år i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter familjestatus och antal syskon. 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 20 25
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
Barn med ens ams t åend e fö räld er
Barn med s ammanb o end e fö räld ar o ch ing a s ys ko n
Barn med s ammanb o end e fö räld rar o ch 1 s ys ko n
Barn med s ammanb o end e fö räld rar o ch 2 eller fler s ys ko n
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Även om äldre föräldrar i genomsnitt har högre förvärvsinkomster kan den ekonomiska standarden i familjen bli sämre eller ökningen senareläggas om det till exempel tillkommer syskon i familjen. Den ekonomiska standarden kan också försämras för barnen vid en separation. Det är alltså flera faktorer, både yttre och inre, som påverkar familjens ekonomi och hur den utvecklas under barndomens lopp. Negativa ekonomiska effekterna kan vidare förstärkas om de
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
inträffar under en lågkonjunktur, då de allmänna försörjningsvillkoren är sämre.
En analys gjord av SCB
8
visar att effekterna för individen till stor
del beror på familjens förutsättningar för försörjning såsom situationen på arbetsmarknaden och förändringar i välfärdssystemet. Förutsättningarna har varierat under 1990-talet. Under åren i mitten på decenniet var förutsättningarna sämre men har därefter i genomsnitt förbättrats för barnen och deras familjer. SCB:s beräkningar visar bland annat att för 6-åringarna som levde med sammanboende föräldrar och 3 år senare har upplevt en separation minskade i genomsnitt den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet. Detsamma gällde för 9-åringarna när de studerades igen vid 13 års ålder. Minskningen var dock mindre för de barn som upplevde en separation i slutet av 1990-talet då konjunkturen vänt uppåt.
3.3.4. Barns ålder och familjesammansättning
Jämförelser av barns ekonomiska utsatthet efter ålder och familjesammansättning, dvs. om de har ensamstående eller sammanboende föräldrar, pekar på några tydliga mönster. Barn i förskoleåldern och som har ensamstående föräldrar är den grupp som har den lägsta ekonomiska standarden. Det är också tydligt att skillnaderna mellan dessa barn och övriga grupper ökat mellan 1991 och 2002.
Även bland äldre barn med en ensamstående förälder har andelen med låg ekonomisk standard ökat och ligger i genomsnitt över den för barn med sammanboende föräldrar. För barn med sammanboende föräldrar har visserligen andelen ökat men inte alls i samma utsträckning. Åldersmönstret går också igen för barn till sammanboende föräldrar, dvs. en större andel av de yngre barnen lever i familjer med låg standard, även om skillnaderna är mindre.
8
SCB (2002).
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 7. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard uppdelad efter ålder och familjesammansättning. Andel barn i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter barnets ålder och familjestatus. 1991, 1993-2002. Procent.
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
B a rn 0-5 å r till e ns a m s tå e nde fö rä lde r B a rn 6-17 å r till e ns a m s tå e nde fö rä lde r B a rn 0-5 å r till s a m m a nbo e nde fö rä ldra r B a rn 6-17 å r till s a m m a nbo e nde fö rä ldra r
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
3.3.5. Regionala och lokala skillnader
Barnfamiljers ekonomiska standard ser olika ut beroende på var i landet de bor. I genomsnitt är det en något större andel barn i storstäderna som lever i familjer som riskerar en ekonomiskt utsatt situation. Beräkningarna nedan visar på omfattningen i landets regioner (s.k. H-regioner) år 2001, se figur 8. Störst andel återfinns i och kring Göteborg och Malmö och lägst andelar i större städer.
Variationen är dock större inom respektive region men framförallt inom de tre storstadsområdena. Medan vissa förortskommuner har en mycket hög ekonomisk standard återfinns de mest ekonomiskt utsatta familjerna i delar av storstäderna.
9
Tyvärr är skatt-
9
Salonen (2003)
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
ningar av ekonomisk standard och utsatthet på kommun och stadsdelsnivå förknippade med en relativt stor osäkerhet. Befintliga register i vilka dylika analyser är möjliga (registret över totalbefolkningen och inkomst och taxeringsregistret) överskattar andelen barn som lever med en ensamstående förälder (se vidare analys i detta kapitel).
Figur 8. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard uppdelad efter regioner
10
.
Andel barn i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter regioner. År 2001. Procent.
0 5 10 15 20 25
Göteborg
Malmö
Tätbygd
Mellanbygd
Stockholm
Glesbygd
Större städer
Procent
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Trots metodologiska svårigheter är det viktigt att få en uppfattning om hur många barn som lever i familjer med låg ekonomisk standard i olika regioner, kommuner och stadsdelar. Ett bidrag ges i Rädda Barnens rapporter.
11
I Salonen 2003 definieras
barnfattigdom som att barnen lever i familjer som har en låg
10
Indelningen i regioner är gjord enligt SCBs så kallade H-regioner.
11
Salonen 2002a, 2002b, 2003. Även om de metodologiska problemen inte lösts i dessa rapporter ger resultaten en viss vägledning kring regionala och lokala skillnader.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
ekonomisk standard och/eller mottar ekonomiskt bistånd.
12
Analyserna i rapporten bygger på uppgifter från SCB:s inkomst- och taxeringsregister och omfattar förutom samtliga kommuner i landet även stadsdelar i Stockholm, Göteborg och Malmö.
13
Bland kommuner med en låg andel barnfamiljer med låg ekonomisk standard återfinns många kranskommuner i storstadsregionerna. Störst andel återfinns i de tre storstadsregionerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, vilket delvis bekräftas av beräkningarna i denna rapport. Enligt Salonen är barnfattigdomen minst i landets välbärgade förortskommuner.
De senaste tio åren har antalet barn ökat mer i storstäderna än i övriga landet. Detta återspeglar delvis den strukturella omflyttning som skett med ökade flyttströmmar till storstadsområdena och en fortsatt utflyttning från gles- och landsbygden. En stor del av de inflyttningar som skett från utlandet har också koncentrerats till storstadsområdena och ofta i de så kallade miljonprogramsområdena där bostäder funnits tillgängliga. Totalt ökade antalet barn i de tre storstäderna mellan år 1991 och år 2001 med ca 42 000 medan de i övriga landet minskade med 2 000. I början av 2000talet bodde vart sjunde barn i någon av de tre storstäderna. Därmed har det skett en utjämning av andelen barn mellan storstad och övriga landet.
3.3.6. Barn i familjer med utlandsfödda föräldrar
Då man studerar ekonomisk utsatthet på lokal nivå är det ofrånkomligt att inte också relatera till andelen barn med ”utländsk bakgrund” och aspekter kring segregation. Flera studier pekar på att barn med utrikesfödda föräldrar är en särskilt utsatt grupp.
14
Men
det finns stora skillnader inom denna grupp när det gäller ekonomisk standard. Skillnaderna mellan grupperna har också ökat under 1990-talet. Vidare är barnfamiljer med minst en utrikes född förälder kraftigt överrepresenterade i systemet för ekonomiskt bistånd (se vidare kapitel 4 i denna rapport). Hur stora skillnaderna är
12
Inkomststandard definieras som disponibel inkomst per KE dividerat med en nämnare bestående av utgiftsnorm plus en norm för boendekostnad (se Salonen 2003 s.16). Ett värde under 1 innebär en låg inkomststandard. Vi noterar också att sättet på vilket detta sammansatta fattigdomsmått konstruerats är okonventionellt och kan ifrågasättas.
13
Uppgifterna om barnens inkomster beräknas utifrån ett familjebegrepp och inkomstdefinition i SCB:s Inkomst- och Taxeringsregister. Denna datakälla överskattar antalet barn till ensamföräldrar. Se vidare analys i detta kapitel.
14
Se t.ex. Fritzell (2001); SCB (2003a); Salonen (2003); Socialstyrelsen (2004).
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
beror bland annat på vilket land föräldrarna kommer ifrån men också på vistelsetiden i Sverige
15
.
Omkring en fjärdedel av samtliga barn har på ett eller annat sätt en utländsk bakgrund.
16
Det är vanligare att barnet är fött i Sverige
men med en av föräldrarna, eller båda födda utomlands än att barnet själv invandrat. År 2001 var ca 107 000 barn i åldern 0 – 17 år själva födda utomlands medan 164 000 barn som var födda i Sverige hade föräldrar som båda var födda utomlands. Knappt 200 000 barn hade en förälder född utomlands. Sammantaget hade ca 480 000 barn någon form av utländsk bakgrund.
Variationen, mellan storstädernas stadsdelar, i andel barn med utländsk bakgrund är mycket stor. Enligt Salonens beräkningar (2003) var spridningen 1991 mellan 10 och 90 procent medan den ökat år 2001 till mellan 6 procent (Styrsö i Göteborg) och 95 procent (i Rinkeby i Stockholm). I tolv stadsdelar – fyra i vardera storstad – utgör barn med utländsk bakgrund en majoritet av stadsdelens samtliga barn. Vad studien särskilt pekar på är att skillnaden mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund i storstäderna generellt sett har ökat mellan 1991 och 2001. Inte i någon stadsdel är andelen med låg ekonomisk standard bland barn med utländsk bakgrund lägre än för barn med svensk bakgrund i samma stadsdel (år 2001).
Situationen för barn som tillsammans med sina familjer under 1990-talet lämnade krigshärjade länder är givetvis annorlunda än för många av de barn som är födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar och som ofta levt i Sverige under många år. Under åren 1992–1995 tog Sverige emot ett stort antal flyktingar. Merparten, omkring 80 000, kom från det forna Jugoslavien. Till största delen var det familjer med barn eller personer i barnafödande ålder som kom till Sverige. De första åren efter invandringen är många till stor del beroende av ekonomiskt stöd.
Det är viktigt att påpeka att de karakteristika som tillskrivs individer i form av utlandsfödd eller annan etnisk bakgrund inte i sig är en förklaring till ekonomisk utsatthet. Däremot har denna grupp ofta en svag anknytning till arbetsmarknaden och därmed i viss mån socialförsäkringssystemet (se vidare kapitel 4 om barnfamiljer och biståndsstagande)
17
.
I tabell 3 och figur 9 redovisas den ekonomiska standarden för barn med föräldrar födda i norden och utomlands samt för vuxna
15
ibid.
16
SCB (2003a)
17
Läsaren hänvisas även till Integrationsverket 2003.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
utan barn. I tabellen redovisas referenspersoner födda i Sverige och Norden i kategorin Norden. Kategorin Norden + övriga länder omfattar endast sammanboende vuxna där en av de sammanboende är född i norden och den andre utanför norden. Referensperson och eventuell sammanboende född utanför norden klassas i tabellen som född Utanför norden. Denna kategori delas därefter upp i övriga EU plus sex OECD länder, Övriga Europa samt Övriga länder
18
.
Enligt resultaten i denna rapport har utrikes föddas situation inte nämnvärt förbättrats under den redovisade perioden. En fortsatt stor andel av barn med föräldrar födda utanför norden lever med en låg ekonomisk standard. Vad som är oroande är att trenden tycks fortsätta mot ökade skillnader. Det är dock stor skillnad om en eller bägge föräldrar är födda utanför norden. Andelen med låg ekonomisk standard är avsevärt lägre bland barn med en förälder född utanför norden än när bägge är födda utanför norden. Notera dock att ökningen har varit något större jämförd med nordenfödda.
Även förälders vistelsetid i landet har betydelse för risken att hamna i ekonomisk utsatthet. Barn vars föräldrar levt i Sverige under kort tid har en svagare position än de med föräldrar som bott länge. Utvecklingen under den redovisade perioden antyder att det inte heller i detta avseende skett någon dramatisk förbättring för någondera kategorin
19
.
18
Fördelningen på födelseregion kan grovt delas in i EU/EES 30%, Övriga Europa 22%, Afrika 5%, USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien 1,5%, Latinamerika 5,5%, Asien 22,5%, Turkiet 3% och okänd/statslös 10% (Integrationsverket 2004).
19
Se också kapitel 4 i denna rapport.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 3. Andel individer med en låg ekonomisk standard. Barn i familjer med utlandsfödd förälder samt vuxna utan barn. Andel individer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten. Uppdelat efter födelseland. Procent.
Andel under 60 procent av medianinkomsten
Barn 0–19 år med föräldrar födda i
1991 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Norden
1
6,5 8,7 7,6 5,9 6,8 7,2 6,6 7,8
Norden + övr länder (sammanboende)
2
6,4 9,5 9,0 12,1 133,4 7,3 10,3 13,4
Utanför Norden
23,3 36,4 38,7 40,5 43,0 34,6 39,9 40,5
därav Övriga EU15 + 6 OECD
3
6,9 12,0 14,3 32,7 32,5 4,3 12,8 17,3
Övriga Europa
19,7 33,2 38,9 30,3 26,5 38,4 35,0 31,4
Övriga länder
28,5 40,2 39,9 46,1 51,0 36,3 44,9 49,7
Vuxna utan barn Norden
1
7,0 6,6 6,6 5,7 6,3 7,1 7,1 7,5
Norden + övr länder (sammanboende)
2
2,4 7,1 5,1 7,2 7,8 4,7 6,7 7,9
Utanför Norden
21,8 27,8 31,0 30,8 32,7 30,1 31,9 32,6
därav Övriga EU15 + 6 OECD
3
20,7 23,2 38,8 33,1 35,7 33,6 31,4 33,2
Övriga Europa
13,0 19,2 22,5 18,6 20,0 22,8 26,5 26,0
Övriga länder
28,8 35,6 35,2 38,4 41,7 34,3 37,2 38,1
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
1
Referensperson och ev. sammanboende är född i Norden.
2
Sammanboendehushåll där en av de sammanboende är född i Norden
och den andre utanför Norden.
3
Hushåll där referensperson och ev. sammanboende är född i Australien,
Nya Zealand, Japan, Kanada, USA, Schweiz eller EU exklusive Norden.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 9. Andel barn 0-19 år i familjer med en låg ekonomisk standard. Andel barn 0-19 år i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter föräldrar födda i respektive utanför norden. År 1991, 1993-2001. Procent.
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Procent
Vuxna uta n ba rn fö dda i No rde n
B a rn 0-19 å r m e d fö rä ldra r fö dda i No rde n
B a rn 0-19 å r m e d fö rä ldra r fö dda uta nfö r No rde n
Vuxna uta n ba rn fö dda uta nfö r No rde n
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
3.3.7. Socioekonomisk tillhörighet
Förvärvsarbete är den i särklass viktigaste inkomstkällan för såväl familjer med som familjer utan barn. Lönen varierar beroende på vilka typer av arbete familjeförsörjarna har och det finns ett tydligt samband mellan lön och socioekonomisk klass
20
. Arbetare och lägre tjänstemän har i genomsnitt en lägre lön än mellan- och högre tjänstemän och kvinnor har i genomsnitt en lägre lön än män. Även för barn vars föräldrar är arbetare eller lägre tjänstemän är andelen med låg ekonomisk standard högre än för barn till tjänstemän, vilket framgår av tabell 4 som redovisar genomsnittet för åren 2000–2002. I gruppen övriga ingår de som ej kan klassificeras. Den kategorin är därför svår att tolka.
20
En beskrivning av den socioekonomiska indelningen återfinns i Appendix.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Barn i företagar-
21
och jordbrukarhushåll har genomsnittligt höga
andelar med låg ekonomisk standard. Tidigare analyser har dock pekat på att många företagare har högre ekonomisk standard än vad som redovisas i inkomststatis tiken.
22
För att kontrollera om
inkomsten i detta fall är en lämplig indikator på låg ekonomisk standard redovisas även andel barn i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd. Resultaten i tabellen visar att endast två procent av företagar/jordbrukarbarnen tillhör familjer som mottagit ekonomiskt bistånd. Detta trots att inte mindre än 28 (ensamståendes barn) respektive 17 procent (sammanboendes barn) noteras för låg ekonomisk standard. Sannolikt deklarerar många av dessa föräldrar en lägre inkomst än vad deras verkliga levnadsstandard motsvarar.
Inte oväntat är andelen med låg ekonomisk standard mycket stor för gruppen ej förvärvsarbetande nämligen mellan 40 och 50 procent. Detta är en mycket högre andel än för ej förvärvsarbetande vuxna utan barn. Kategorin ej förvärvsarbetande har vidare delats upp i studerande, de som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionärer samt en restpost övriga. Bortsett från gruppen övriga, vilken återigen är svårtolkad, är det en större andel av barn med studerande föräldrar som har en ekonomiskt utsatt situation. Något färre av dem som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionärer har en ekonomiskt utsatt situation men jämfört med övriga kategorier är andelen mycket hög.
Även om det går att urskilja vissa skillnader mellan ensamstående och sammanboende med barn bland de ej förvärvsarbetande är det svårt att skönja några tydliga mönster. De höga andelarna för de båda måtten på ekonomisk utsatthet för ej förvärvsarbetande är dock en tydlig indikation på att det är en grupp som har en mycket låg ekonomisk standard, hur man än mäter.
21
Som företagare räknas personer som vid intervjun har angett att den huvudsakliga sysselsättningen är som företagare. De ska dessutom ha deklarerat på näringsbilaga till allmänna självdeklarationen. För förvärvsarbetande med både lön och företagarinkomst har arbetstidens omfattning för respektive arbetsinsats varit styrande vid klassificeringen till anställd/företagare.
22
Se t.ex. kapitel 5 i denna rapport.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Tabell 4. Andel barn 0–19 år som lever i ekonomiskt utsatt familjer. Genomsnitt år 2000–2002 i procent. Andel barn i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten i befolkningen samt andel som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd. Procent.
Barn 0–19 år med ensamstående föräldrar
Låg ekonomisk standard Ekonomiskt bistånd
Förvärvsarbetande 9,8
9,8
Arbetare och lägre tjänstemän
9,7
12,5
Mellan och högre tjänstemän
3,3
2,8
Övriga
34,0
37,3
Jordbrukare och företagare
27,5
2,2
Ej förvärvsarbetande
40,2
49,3
Studerande
52,0
64,7
Arbetslös, sjuk, pensionär
23,7
34,7
Övriga
73,0
61,5
Barn 0–19 år med sammanboende föräldrar
Låg ekonomisk standard Ekonomiskt bistånd
Förvärvsarbetande 5,9
3,1
Arbetare och lägre tjänstemän
5,5
5,0
Mellan och högre tjänstemän
1,8
1,0
Övriga
15,4
11,1
Jordbrukare och företagare
16,6
1,8
Ej förvärvsarbetande
45,0
43,9
Studerande
55,5
65,1
Arbetslös, sjuk, pensionär
28,7
27,6
Övriga
85,1
68,5
Vuxna utan barn Låg ekonomisk standard Ekonomiskt bistånd Förvärvsarbetande 2,9 2,2 Arbetare och lägre tjänstemän 2,0 3,4 Mellan och högre tjänstemän 0,8 0,8 Övriga 7,8 4,9 Jordbrukare och företagare 12,1 1,4 Ej förvärvsarbetande 23,6 11,1 Studerande 36,6 12,6 Arbetslös, sjuk, pensionär 7,5 8,6 Övriga 87,4 22,3 Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
3.3.8. Låg ekonomisk och/eller materiell standard
För familjer med en låg ekonomisk standard används inkomsten som en indirekt indikator för att mäta ekonomisk utsatthet. Som vi såg i föregående avsnitt fångar inte alltid inkomsten den verkliga ekonomiska situationen i hushållet. Det kan finnas hushåll som trots en relativt god registrerad årsinkomst har svårt att klara löpande utgifter. Men det kan också vara en omvänd situation där hushåll som trots en relativt låg registrerad inkomst har en hög materiell standard.
För att få en uppfattning om förekomsten av dessa två varianter, och i vilken mån de sammanfaller, har professor Björn Halleröd åt arbetsgruppen gjort beräkningar utifrån ULF-undersökningen 1998. I analysen jämförs hushållens (registrerade) ekonomiska standard med frågor om materiell standard ställda direkt till urvalspersonerna, så kallade direkta mått. Som indikatorer på materiell utsatthet används en uppsättning variabler som mäter i vilken grad respondenten tvingats att avstå från konsumtion av varor och tjänster pga. bristande ekonomiska resurser. Måttet, ett så kallat deprivationsindex, mäter graden av materiell standard .
23
Enligt beräkningarna utifrån ULF-undersökningen har 7,7 procent av befolkningen i åldrarna 20–70 år en ekonomisk standard under 60 procent av den disponibla inkomsten för hela befolkningen. I tabell 5a redovisas, uppdelat på familjetyp, dels de 7,7 procent med låg ekonomisk standard dels redovisas de 7,7 procent av befolkningen som har lägst materiell standard. Gränsen för låg ekonomisk standard utgör på detta sätt en ”godtycklig” gräns för låg materiell standard.
Bland barnfamiljerna är det genomgående en högre andel som rapporterar låg materiell standard jämfört med den registrerade ekonomiska standarden. Undantag är sammanboende med 2 eller fler barn. För vissa familjetyper är skillnaderna betydande. En avsevärt större andel av ensamstående med barn rapporterar en låg materiell standard i förhållande till deras registrerade ekonomiska standard.
För att svara på frågan hur många av familjerna med låg ekonomisk standard som också har en låg materiell standard redovisas i tabell 5b, uppdelat efter familjetyp, andelen med enbart låg ekono-
23
Se t.ex. Halleröd (1998); Halleröd (2001); Fördelningspolitisk redogörelse bilaga 3 i Vårpropositionn 2003
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
misk standard, enbart låg materiell standard samt andel med både låg ekonomiskt och materiell standard.
24
En större andel av barnhushållen har en rapporterat låg materiell standard jämfört med den (redovisade) ekonomiska standarden. Bland sammanboende med 2 eller fler barn är det dock en lägre andel som rapporterar en låg materiell standard.
Andelen med ”både/och” är markant lägre för alla grupper utom en och indikerar en låg grad av överlappning mellan de båda måtten. Det är således få individer som har både en låg ekonomisk standard och rapporterar en låg materiell standard. Undantaget är här ensamstående med 2 eller fler barn. För denna kategori har en lika stor andel låg ekonomisk och materiell standard. Resultatet kan tolkas som att för ensamstående med 2 eller fler barn förefaller bristerna i materiell standard ha en starkare koppling till avsaknaden av ekonomiska resurser jämfört med övriga familjetyper. Att den låga materiella standarden för denna grupp i högre grad beror på låg disponibel inkomst framkommer också i kapitel 5 i denna rapport.
24
Se även kapitel 5 i denna rapport.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 5a. Fördelningen efter hushållstyp och andelen med låg ekonomiskt/materiellt standard (ULF-undersökningen 1998)*. Procent.
Antal Procent av
befolkningen
Andel med låg ekono-
misk standard
Andel med låg
materiell standard
Ensamstående utan barn
1369
26,8
9,4
13,7
Ensamstående med 1 barn
103
2,0
5,9
19,0
Ensamstående med 2 eller fler barn 108
2,1 18,3 33,9
Sammanboende utan barn
1842
36,1
3,2
3,0
Sammanboende med 1 barn 454
8,9
6,2
7,3
Sammanboende med 2 eller fler barn 872
17,1 14,2 5,6
Tre eller fler vuxna
183
3,6
6,5
4,0
Tre eller fler vuxna med barn 177
3,5
8,4
6,3
Totalt 5109
100 7,7 7,7
*Hushåll med nollinkomst samt personer som bor i föräldrahushållet är uteslutna
Tabell 5b. Fördelningen efter hushållstyp och andelen med låg ekonomiskt/materiellt standard (ULF-undersökningen 1998)*. Procent.
Ej låg
ekonomisk
eller materiell standard
Både låg ekonomisk och materiell
standard
Enbart låg ekonomisk
standard
Enbart låg
materiell standard
Ensamstående utan barn
78,9
1,6
7,4
12,1
Ensamstående med 1 barn
77,0
2,0
4,0
17,0
Ensamstående med 2 eller fler barn
56,9
9,2
9,2 24,8
Sammanboende utan barn
94,5
0,4
2,5
2,7
Sammanboende med 1 barn 88,4
2,2
4,2
5,1
Sammanboende med 2 eller fler barn 83,3
2,6 11,0 3,1
Totalt 86,3
1,6 5,9 6,2
*Hushåll med nollinkomst samt personer som bor i föräldrahushållet är uteslutna
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
3.4. Ekonomisk standard – utveckling över tid
Vi har ovan studerat andelen barn som tillhör familjer med en låg ekonomisk standard. För vissa grupper, framförallt barn med en ensamstående förälder, barn med utlandsfödda föräldrar och barn med många syskon, har andelen med en låg ekonomisk standard ökat. Detta behöver dock inte innebära att enskilda grupper fått en försämrad ekonomisk situation mätt i reala termer. Beskrivningen ovan gäller ju den ekonomiska standarden i förhållande till den övriga befolkningen.
Hur ser det då ut, har barnen och deras familjer också fått en sänkt ekonomisk standard i reala termer och hur har den utvecklats jämfört med övriga grupper?
Jämfört med den vuxna befolkningen utan barn har barnen och deras familjer en lägre ekonomisk standard, mätt som disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Tidigare analyser kring utvecklingen av barns ekonomiska standard visar att det skett relativt stora förändringar mellan olika grupper.
25
Det har bland annat
konstaterats att barnfamiljerna tappat relativt sett och i synnerhet gäller detta ensamföräldrarna. Den ekonomiska situationen för barnen och deras familjer försämrades fram till 1996/97, varefter en återhämtning skedde för merparten av befolkningen.
I tabell 6 beskrivs utvecklingen av den ekonomiska standarden för individer i olika familjetyper. Här talar vi alltså om förändringar på gruppnivå. 1991 års småbarn jämförs med 2002 års småbarn dvs. olika individer vid de två tillfällena. Vad som framförallt är tydligt utifrån tabellen är att barn som bor med en ensamstående förälder generellt har en lägre ekonomisk standard än andra grupper och lägst är standarden för ensamstående med små barn. Vidare är den ekonomiska standarden lägre för familjer med många barn. Detta gäller för barn med såväl sammanboende som ensamstående föräldrar.
Mellan 1991 och 2002 har den ekonomiska standarden mätt i reala termer ökat för de flesta familjetyper. Den enda grupp för vilken den ekonomiska standarden minskat något är ensamstående med små barn (0–5 år).
Den största ökningen i ekonomisk standard återfinns i gruppen personer över 75 år och gruppen småbarn (0–5 år) med sammanboende föräldrar. Ökningen i ekonomisk standard är genomgående lägre för gruppen barn till en ensamstående förälder. Efter nedgången under mitten av 1990-talet ökade inkomsten i samtliga
25
Se t.ex. Välfärdsbokslutets arbete Jansson (2000) och Fritzell (2001).
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
typer av barnfamiljer men ökningen var störst för gruppen barn till sammanboende föräldrar. Medan barn till sammanboende år 1999 hade en högre disponibel inkomst än barn till sammanboende i början av perioden dröjde det till år 2001 innan barn till ensamstående föräldrar hade samma inkomstnivå som barn till ensamstående före krisen.
Tabell 6. Uvecklingen av ekonomisk standard. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet* för individer. Medianvärden i tkr. 2002 års priser.
1991 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 02/91
Barn 0–5 år 109,2 100,5 104,1 110,2 112,7 120,5 124,8 129,5 +18,7
6–15 år 116,4 106,2 107,0 112,8 117,3 122,7 127,5 133,6 +14,8 16–17 år 134,3 121,9 121,7 121,8 124,5 136,9 140,1 144,6 +7,7 0–17år 115,0 105,4 107,1 112,6 116,7 123,7 128,2 133,5 +16,2
Barn till ensamstående
0–5 år 93,3 80,4 85,5 87,7 88,5 92,7 93,2 91,1 –2,4 6–15 år 104,3 94,1 94,9 96,7 99,3 102,4 105,6 106,0 +1,7 16–17 år 112,7 104,1 102,4 104,2 109,6 108,8 115,0 115,7 +2,7 0–17år 103,2 92,1 93,9 96,1 99,0 102,0 104,9 104,8 +1,6
Barn till sammanboende
0–5 år 112,2 103,5 107,9 113,9 115,8 125,4 130,0 135,4 +20,8 6–15 år 120,6 110,5 111,8 117,8 122,8 130,9 135,1 140,9 +16,8 16–17 år 139,3 128,4 128,8 126,8 132,5 148,5 150,2 156,7 +12,5 0–17år 118,1 109,3 111,6 117,0 121,4 130,3 135,0 140,4 +18,8 1 barn 0–19 år 148,5 136,1 140,2 141,3 148,9 156,3 165,1 166,8 +12,3 2 barn 0–19 år 124,7 115,5 119,1 123,3 129,3 136,9 139,8 148,0 +18,7 3+ barn 0–19 år
103,6 93,8 94,7 101,5 104,3 112,4 116,0 121,9 +17,6
Vuxna utan hemmavarande barn
18–29 138,4 121,9 120,3 123,0 131,9 139,5 145,6 145,8 +5,4 30–49 163,0 150,7 149,3 157,4 158,7 163,7 176,2 178,9 +9,8 50–64 167,4 163,8 167,6 170,0 177,3 190,6 192,4 198,8 +18,8 65–74 121,1 125,9 127,1 127,5 132,6 133,3 135,5 140,1 +15,7 75 – 91,9 100,8 100,2 101,2 104,9 104,5 107,3 112,6 +22,5
Samtliga 0 år –
127,5 120,8 121,9 125,3 131,2 138,1 142,4 147,9 +16,0
Källa: SCB, HEK-undersökningen. * Soc/Vfb-skalan
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Utvecklingen för barn med föräldrar födda i andra länder redovisas i tabell 7. Det är tydligt att barn med föräldrar födda i norden har fått en ökad ekonomisk standard under perioden 1991, 1996–2002, drygt 17 procent mätt i reala termer. Även för barn till sammanboende föräldrar där en är född utanför norden har standarden ökat. Den ekonomiska standarden för barn med bägge föräldrarna födda utanför norden har däremot ökat med knappt 3 procent. Denna kategori är dock mycket heterogen. Vid en uppdelning enligt tabellen uppvisar endast hushåll där föräldrarna är födda i övriga länder en minskad ekonomisk standard.
Jämfört med vuxna utan hemmavarande barn har barn med föräldrar födda utanför Norden haft en något bättre utveckling av sin ekonomiska standard. Undantaget är barn med föräldrar födda i övriga Europa.
Tabell 7. Ekonomisk standard för barn och deras familjer samt för vuxna utan barn. Uppdelat efter födelseland. Disponibel inkomst per konsumtionenhet* för individer, medianvärden i tkr. 2002 års priser.
Barn 0–19 år med föräldrar födda i 1991 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 02/91 Norden
1
118,9 110,4 111,9 118,0 121,2 129,1 134,0 139,1 +17,1
Norden + övr länder (sammanboende)
2
121,9 108,8 105,9 111,6 116,8 131,1 133,4 140,3 +15,1
Utanför Norden
93,1 78,5 80,3 80,6 86,3 93,1 93,2 95,8 +2,9
därav Övriga EU15 + 6 OECD3
112,7 120,1 94,5 88,9 92,9 103,1 131,1 119,3 +5,9
Övriga Europa
93,1 79,4 82,8 87,8 96,4 102,0 97,5 102,8 +10,3
Övriga länder
91,1 76,1 78,5 79,4 78,4 90,0 87,9 89,2 -2,1
Vuxna utan hemmavarande barn
Norden1 133,6 129,0 130,1 133,7 140,0 147,0 150,6 156,6 +17,2
Norden + övr länder (sammanboende)
2
147,7 128,0 136,0 139,7 145,6 158,3 164,9 170,4 +15,4
Utanför Norden
105,6 88,8 87,7 89,2 97,4 103,2 106,4 105,9 +0,3
därav Övriga EU15 + 6 OECD
3
115,9 114,4 92,9 105,0 100,6 108,1 116,7 122,5 +5,7
Övriga Europa
114,7 94,1 94,1 94,0 109,0 110,2 115,4 111,0 -3,3
Övriga länder
95,3 81,0 84,0 84,8 86,6 96,8 98,7 99,9 +4,9
Källa: SCB, HEK-undersökningen. *Soc/Vfb-skalan
1
Referensperson och ev. sammanboende är född i Norden.
2
Sammanboendehushåll där en av de sammanboende är född i Norden
och den andre utanför Norden.
3
Hushåll där referensperson och ev. sammanboende är född i Australien,
Nya Zealand, Japan, Kanada, USA, Schweiz eller EU exklusive Norden.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
3.5. Bakomliggande faktorer
3.5.1. Sysselsättning och arbetslöshet
En viktig komponent i hushållens ekonomiska standard är förekomsten av förvärvsarbete. Tidigare studier har visat att ensamföräldrar drabbades hårdare av den stigande arbetslösheten under början av 1990-talet jämfört med de flesta andra grupper.
26
Figur
10a och 10b beskriver utvecklingen av sysselsättningsgraden för kvinnor respektive män efter familjestatus (ensamstående eller sammanboende). En gemensam trend för samtliga grupper är att sysselsättningsgraden minskar under mitten av 1990-talet men att den därefter återhämtar sig något. Jämfört med 1990 är den dock lägre för samtliga familjetyper år 2003. För vissa grupper har problemen att etablera sig på arbetsmarknaden varit fortsatt bekymmersam, detta gäller framförallt ensamstående kvinnor med barn 0– 6 år för vilka sysselsättningsgraden minskat. Visserligen har den minskat för samtliga grupper men minskningen var mycket kraftigare och återhämtningen svagare för ensamstående kvinnor med små barn. Detta har medfört att skillnaderna mellan familjetyper har ökat.
Samtidigt har under perioden heltidsarbete blivit allt vanligare bland de förvärvsarbetande. Från slutet av 1990-talet är heltidsarbete vanligare än deltidsarbete båda bland ensamstående och sammanboende småbarnsmammor. Så har det länge varit bland mödrar med äldre barn men under 1990-talet till idag har heltidsarbetet dominerat alltmer. Pappor har under hela perioden haft en hög och i stort sett oförändrad andel med heltid.
Den relativa arbetslösheten dvs. andelen arbetslösa i förhållande till antal personer i arbetskraften beskrivs i Figur 10c och 10d uppdelad efter sammanboende och ensamstående med barn. Ensamstående med barn har under hela perioden haft en högre relativ arbetslöshet än sammanboende föräldrar. Arbetslösheten ökade också kraftigare för de ensamstående föräldrarna under mitten av 1990-talet, både för dem med barn 0–6 år och dem med barn 7–16 år. Ökningen var dock mycket kraftigare och nivån generellt sett högre för småbarnsföräldrarna. Skillnaden mellan kvinnor och män är relativt små. Från mitten av 1990-talet är dock arbetslösheten något högre för kvinnorna. Jämfört med början av perioden har arbetslösheten ökat för samtliga grupper fram till 2003 med mellan 2 och 8 procentenheter.
26
Se t.ex. Fritzell (2001) och Lundborg (2000).
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Den sammantagna effekten av dessa förändringar på utvecklingen av barnfamiljernas ekonomiska standard är inte självklar. Å ena sidan har ökningen i arbetslöshet och den minskade sysselsättningen påverkat barnfamiljernas genomsnittliga disponibla inkomst negativt å andra sidan arbetar en större andel av föräldrarna i arbetskraften heltid. Frågan är om utvecklingen på arbetsmarknaden ensam kan förklara den kraftiga ökningen av andelen barn i familjer med låg ekonomisk standard. I följande avsnitt analyseras därför hur några av de ekonomiska stöden till barnfamiljerna har förändrats under samma period.
Figur 10a. Föräldrars sysselsättningsgrad. År 1990-2003. Föräldrar med barn 0-6 år efter familjetyp. Procent
0 20 40 60 80 100
19
90
19
91
19
92
19
93
19
94
19
95
19
96
19
97
19
98
19
99
20
00
20
01
20
02
20
03
Procent
S a m m a n b o e n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år S a m m a n b o e n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år
Källa: SCB, AKU
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 10b. Föräldrars sysselsättningsgrad. År 1990-2003. Föräldrar med barn 7-16 år efter familjetyp. Procent
0 20 40 60 80 100
19
90
19
91
19
92
19
93
19
94
19
95
19
96
19
97
19
98
19
99
20
00
200
1
200
2
20
03
Procent
S a mma nb o e nd e män me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år
S a mma nb o e nd e kv inno r me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år
Ens a ms t åe nd e män me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år Ens a ms t åe nd e kv inno r me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år
Källa: SCB, AKU
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 10c. Föräldrars arbetslöshet. År 1990-2003. Föräldrar med barn 0-6 år efter familjetyp. Procent
0 5 10 15 20 25 30
19
90
19
91
19
92
19
93
19
94
19
95
19
96
19
97
19
98
19
99
20
00
20
01
20
02
20
03
Procent
S a m m a n b o e n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år S a m m a n b o e n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år
Källa: SCB, AKU
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 10d. Föräldrars arbetslöshet. År 1990-2003. Föräldrar med barn 7-16 år efter familjetyp. Procent
0 5 10 15 20 25 30
19
90
199
1
199
2
19
93
199
4
199
5
19
96
19
97
19
98
19
99
20
00
20
01
20
02
20
03
Procent
S a m m a n b o e n d e m än m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år S a m m a n b o e n d e k v in n o r m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år E n s a m s t åe n d e m än m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år E n s a m s t åe n d e k v in n o r m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år
Källa: SCB, AKU
3.5.2. Inkomsternas sammansättning och familjepolitikens betydelse
Mellan 1991-2002 har den disponibla inkomsten för ensamstående med barn utvecklats svagare än för sammanboende med barn och sämre än för familjer utan hemmavarande barn. Vad är det som förklarar denna utveckling? Ligger förklaringen bara i att ensamstående med barn fått en sämre arbetsmarknad, eller kan utvecklingen av familjestöden förklara utvecklingen?
De bidrag som i första hand har till uppgift att stärka ekonomin för barnfamiljer är barnbidrag, bostadsbidrag samt för ensamstående med barn underhållsstöd. Dessa bidrag har genomgått betydande förändringar under denna tidsperiod (en mer detaljerad beskrivning återfinns i kapitel 9 Samhällets stöd).
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
- Det reala värdet på barnbidraget har efter nedgången i mitten av 1990-talet återställts till något högre nivåer än i början av 1990-talet.
- Under perioden 1991–2002 har underhållsstödet/underhållsstöd minskat med ca 1 400 kr/år och barn (9 procent lägre) i fasta priser.
- I spåren av lågkonjunkturen i mitten på 1990-talet gick bostadsbidraget upp, men har sedan minskats kraftigt och är år 2002 mer än 25 procent lägre i fasta priser än år 1991.
Det vore naturligt att anta att summan av dessa bidrag gått ned under den undersökta tidsperioden. Både bostadsbidraget och underhållstödet har visat en nedåtgående tendens, medan barnbidraget är förhållandevis oförändrat. I tabell 8 redovisas summan av dessa bidrag för olika familjetyper. I beloppen ingår för åren 1991 och 1993 även ett särskilt bidrag till ensamstående med barn på 1 800 kr/år för hela hushållet. Notera att på grund av beräkningstekniska skäl skiljer sig antagandena i detta avsnitt från de som gällt i tidigare kapite l
27
.
Tabell 8. Mottagna bidrag (barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag) per konsumtionsenhet uttryckt i 2002 års priser. Medelvärde, PEL-skalan.
1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 24 954 24 977 23 939 20 816 19 894 Ensamstående 2–barn 42 326 40 527 35 786 36 312 35 342 Sammanboende 1 barn 6 717 6 121 5 463 5 258 6 019 Sammanboende 2 barn 11 043 9 978 8 773 8 909 10 466 Sammanboende 3–barn 20 107 19 178 16 102 15 714 17 771 Samtliga 7 099 7 255 6 225 6 021 6 453 Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.
De i tabell 8 redovisade bidragen har efter hand minskat, räknat i fasta priser. Höjda barnbidrag de sista åren har inneburit att för sammanboende med barn har dessa bidrag höjts sedan mitten av 1990-talet. Bostadsbidragen, som i första hand är ett bidrag till ensamstående med barn, har emellertid minskat kraftigt under hela
27
Av praktiska skäl har ett hushållsbegrepp använts, där barn, minst 18 år, som bor hos sina föräldrar räknas som eget hushåll. Vidare skiljer sig inkomstdefinitionerna åt och den konsumtionsenhetsskala som används är PEL-skalan. De ändrade antagandena har i detta fall ingen betydelse för utfallen.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
perioden, och de höjda barnbidragen har ej kunnat kompensera detta.
I början av 1990-talet sjönk sysselsättningsgraden mer bland ensamstående med barn än bland andra grupper. Efter år 1993 har sysselsättningen för de olika hushållstyperna följt en parallell kurva. Utifrån denna information skulle man vänta sig att även marknadsinkomsterna skulle utvecklas parallellt, bortsett från början av 1990-talet då utvecklingen för ensamstående skulle vara sämre. Emellertid har utvecklingen för ensamstående snarast varit bättre.
Bland ensamstående mödrar med småbarn har andelen heltidsarbetande ökat med ca 7 procentenheter mellan 1991 och 2002. Detta är åtminstone en delförklaring till den relativt snabba ökningen av marknadsinkomster för ensamstående med barn
28
. Yt terliggare en förklaring skulle kunna vara att det finns en grupp relativt högt upp i inkomstfördelningen, som ökat sina inkomster särskilt kraftigt. Ensamstående med barn har emellertid relativt små marknadsinkomster, och kombinerat med att bidragen ovan har minskat i betydelse samt att marknadsinkomsterna generellt sett har ökat under perioden innebär detta att
1. Barnbidraget, underhållsstödet och bostadsbidraget som andel av disponibel inkomst har för ensamstående med barn minskat mer än för andra barnfamiljer. För ensamstående med minst 2 barn har andelen minskat med 10 procentenheter. 2. Den disponibla inkomsten för ensamstående med barn har ökat långsammare än för andra grupper. Mellan år 1991 och år 2002 ökade den med knappt 2 procent mot 19 procent för sammanboende med barn och 13 procent för samtliga individer.
28
Sammanboende småbarnsmammor har ökat sitt heltidsarbete i ungefär samma omfattning som de ensamstående småbarnsmammor, men detta ger inte samma genomslag i inkomstmätningarna, då även mannens inkomster beaktas för de sammanboende (SCB, AKU)
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Tabell 9. Bidragens (barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag) andel av disponibel inkomst. Redovisning för individer, PEL-skalan. Procent.
Procent av disponibel inkomst (Barnbidrag+ underhållsstöd +bostadsbidrag)
1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 20,9% 21,8% 21,1% 17,0% 15,6% Ensamstående 2–barn 40,9% 40,1% 35,8% 34,1% 30,5% Sammanboende 1 barn 4,0% 4,1% 3,8% 3,0% 3,3% Sammanboende 2 barn 7,7% 7,3% 6,8% 5,9% 6,2% Sammanboende 3–barn 16,3% 16,4% 14,6% 12,2% 12,5% Samtliga 5,0% 5,4% 4,6% 3,9% 3,9% Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.
Tabell 10. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer. Medianvärden i tkr per konsumtionsenhet, 2002 års priser.*
1991 1996 1999 2000 2001 2002 02/91
Barn (0-17 år ) till ensamstående 103,2 92,1 99,0 102,0 104,9 104,8 1,6 Barn (0-17 år) till sammanboende 118,1 109,3 121,4 130,3 135,0 140,4 18,8 Barn till sammanboende 1 barn 0-19 år 148,5 136,1 148,9 156,3 165,1 166,8 12,3 2 barn 0-19 år 124,7 115,5 129,3 136,9 139,8 148,0 18,7 Minst 3 barn 0-19 år 103,6 93,8 104,3 112,4 116,0 121,9 17,6 Samtliga vuxna utan hemmavarande barn 137,7 133,9 144,0 150,3 154,5 160,2 16,4 Källa: SCB, HEK-undersökningen. *Antaganden enligt definitioner i föregående avsnitt.
Förhållandena för personer med låg ekonomisk standard
Barnbidragets, underhållsstödets och bostadsbidragets sammantagna andel av den disponibla inkomsten har minskat över tid och denna utveckling är särskilt accentuerad för låginkomsttagare.
För sammanboende med barn minskar bidragens andel av disponibel inkomst med 5–7 procentenheter mellan år 1991 och år 2002. För ensamstående med barn är minskningen mycket större och
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
allra störst för de med minst 2 barn, där nämnda bidrag minskat från 77 till 50 procent.
Tabell 11. Bidragens (barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag) andel av disponibel inkomst för de med en låg ekonomisk standard. Redovisning i procent för individer. PEL-skalan.
Medelvärden Procent av disponibel inkomst Barnbidrag+ underhållsstöd + bostadsbidrag Samtliga under 60% av medianen 1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 46,5% 42,8% 41,5% 33,3% 32,4% Ensamstående 2–barn 77,3% 51,3% 47,9% 47,9% 49,7% Sammanboende 1 barn 18,0% 14,9% 15,6% 15,4% 13,2% Sammanboende 2 barn 27,7% 30,2% 25,8% 21,9% 19,4% Sammanboende 3–barn 38,6% 38,9% 49,5% 33,3% 31,8% Samtliga 12,8% 17,9% 18,2% 14,9% 13,1% Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.
Tabell 12. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer med en låg ekonomisk standard. I 2002 års priser, medelvärde. PEL-skalan.
Medelvärden Disponibel inkomst/KE 2002 års priser
Personer under 60% av medianen Utveckling 2002/1991
1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 51 918 47 448 56 610 64 824 64 837 1,249 Ensamstående 2–barn 52 066 59 270 65 402 68 848 74 026 1,422 Sammanboende 1 barn 60 956 53 999 57 739 53 973 63 923 1,049 Sammanboende 2 barn 61 584 47 723 56 353 61 170 66 733 1,084 Sammanboende 3– barn
65 157 58 359 45 212 64 497 71 687 1,100
Samtliga
53 609 46 997 51 034 56 915 63 599 1,186
Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.
Att de nämnda bidragens andel av den disponibla inkomsten minskar för personer, som tillhör barnfamiljer i allmänhet och ensamstående med barn i synnerhet innebär dock inte att den reala inkomsten minskar. Tvärtom ökar den och särskilt för ensamstående med 2 barn. Marknadsinkomsten för denna grupp har, visser-
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
ligen från en mycket låg nivå, ökat med 22 procent
29
. Ett skäl är a tt i och med en markant ökad andel låginkomsttagare bland ensamstående med barn, kommer helt nya grupper med säkerligen högre grad av förvärvsarbete att klassificeras som låginkomsttagare, varpå marknadsinkomsterna av denna naturliga orsak kommer att bli högre. Lägg också märke till att den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet inte sjunker med ökat antal barn för låginkomsttagarna vilket den däremot gör när vi studerar samtliga individer
30
.
Sammantaget visar analyserna i detta och föregående avsnitt att den ökade andelen ensamföräldrar med en låg ekonomisk standard i huvudsak beror på att värdet på de icke indexerade bidragen realt har minskat i värde. Samtidigt har sysselsättningsgraden minskat och arbetslösheten ökat för gruppen. Den ökade andel ensamstående kvinnor med barn som jobbar heltid, och den därpå följande ökningen i marknadsinkomster, har inte till fullo kunnat kompensera för detta bortfall.
3.6. Beräkningsantaganden som påverkar hur många barn som definieras som ekonomiskt utsatta
Inledningsvis påpekades att den bild som ges i detta kapitel av andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer skiljer sig från beskrivningen i kapitel 2. De nivåer på andelar som redovisats är i många fall högre här. Den viktigaste förklaringen till nivåskillnaden är det sätt på vilket man väljer att justera för försörjningsbördan i familjen, dvs. valet av konsumtionsenhetsskala. I följande avsnitt ges en kort beskrivning av denna metod samt hur den påverkar beskrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard.
3.6.1. Konsumtionsenhetsskalor
I beskrivningarna ovan justerades hushållets disponibla inkomst med hänsyn till hur många personer som delade på inkomsterna
31
.
29
Egna beräkningar HEK-undersökningen.
30
Orsaken till detta är att vi för låginkomsttagare enbart studerar personer under en viss inkomst och därmed elimineras det inkomstsamband, som beror på hushållstypen.
31
Syftet med konsumtionsenhetsskalor är att göra det möjligt att jämföra ekonomisk standard för hushåll med olika sammansättning. Man kan även väga in andra aspekter, t.ex. tid och glädjen av att ha barn, (se diskussion i Gustafsson 2002). Inkomst antas dock inte i sig utgöra någon välfärd. Det är genom att inkomsten kan användas till konsumtion av olika
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Detta gjordes med hjälp av en s.k. konsumtionsenhetsskala eller ekvivalensskala (hädanefter används synonymt KE-skala, konsumtionsenhetsskala och ekvivalensskala).
En konsumtionsenhetsskala består av vikter som gör det möjligt att jämföra inkomster för hushåll med olika struktur. Hushållets struktur kan beskrivas utifrån flera olika variabler, t.ex. antal medlemmar, förekomsten av barn, kön och ålder på medlemmarna, var i landet hushållet bor etc. I den enklaste formen ger konsumtionsenhetsskalan alla hushållsmedlemmar samma vikt, vilket medför att vid jämförelser av hushållsinkomster används inkomsten per capita som jämförelsevariabel.
Normalt antas dock att konsumtionsenhetsskalor omfattar någon form av avtagande kostnader för att uppnå en viss konsumtionsnivå. En sådan skala tar hänsyn till att hushållets utgifter för att uppnå konsumtionsnivån visserligen ökar i takt med antalet medlemmar, men att ökningen är mindre för tillkommande hushållsmedlemmar, s.k. stordriftsfördelar.
Definitionen av konsumtionsenhetsskalan är inte självklar trots att den har stor betydelse vid en tolkning av hushållens ekonomiska standard. Beroende på skalans konstruktion och vad den är ämnad att kontrollera för så kommer den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet att bli olika stor för olika skalor. Nedan analyseras utfallen för flera olika skalor
32
.
- Den ekvivalensskala som tidigare användes i den officiella statistiken utgick endast från de delar av konsumtionsutgifterna som omfattades av socialbidragsnormen i början av 1990-talet. Dessa kunde också sättas i relation till rådande basbelopp. Ekvivalensskala som används i beräkningarna ovan tar utöver utgifterna också hänsyn till utgifter för boende, fackföreningsavgifter samt lokala resor. Skalan är normerad till 1,0 för ett hushåll med endast en person. För varje ytterligare vuxen individ i hushållet sätts vikten till 0,55 och för barn 0,47. Skala har tidigare beräknats av SCB i samband med Socialstyrelsens rapport om långvarigt socialbi-
varor och tjänster som hushållen når välfärd. Det är således hushållens konsumtionsmöjligheter som skalan försöker göra jämförbar genom att ta hänsyn till kollektiva varor, stordriftsfördelar, hushållsmedlemmarnas egenskaper, m.m. (SOU 2002:73, s.96).
32
För en ingående diskussion kring KE-skalor samt jämförelser av föreslagna skalor hänvisas till Förbättrad statistik om hushållens inkomster, SOU 2002:73 kapitel 5.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
dragstagande under 1990-talet
33
samt i Välfärdsbokslutets ana-
lyser
34
. Skalan benämns fortsättningsvis Soc/Vfb-skalan.
Soc/Vfb -skalan Vuxen person 1 1,00 Sammanboende person 2 0,55 Barn 0-17 år 0,47 Övriga 18 – år 0,55
- En alternativ konsumtionsenhetsskala är den som föreslogs i utredningen Förbättrad statistik om hushållens inkomster.
35
Skalan används numera i vid redovisning av den officiella inkomststatistiken. Utredningen gav KE-skalan namnet svensk konsumtionsenhetsskala. Svensk KE-skala bygger på en korg av varor och tjänster som hushållet konsumerar och vilken benämns Baskonsumtionsnivå. Varukorgen täcker kostnader för livsmedel, kläder/skor, hygienartiklar, fritid/lek, boende, barnomsorg, medicin, läkarvård, lokala resor, fackavgift/a-kassa, tandvård, glasögon, semester, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och TV, hemförsäkring, el samt möbler och husgeråd. I varukorgen ingår såväl budgetposter som i första hand antas variera efter individens ålder och kön, som poster vars innehåll i huvudsak beror på hur många personer som hushållet består av.
Svensk KE-skala Ensamboende 1,00 Andra vuxen 0,58 Ensamboende med delat boende 1,12 Ytterligare vuxen 0,61 Barn 0-19 0,48
- En tredje KE-skala är den s.k. EU-skalan för vilken ensamboende tillskrivs en vikt på 1,0 och ytterligare vuxen i hushållet en vikt på 0,5. Barn, 0-13 år tillskrivs 0,3 och äldre barn 0,5.
- Finansdepartementets konsumtionsenhetsskala (den s.k. PELskalan)
36
baseras på konsumtionsvikter enligt norm för social-
bidrag kompletterad med en schablonmässig boendekostnad enligt
33
Socialstyrelsen (1999).
34
Se t.ex. Jansson (2000); Fritzell (2001).
35
36
Se t.ex. Prop. 1999/2000:100 bilaga 3.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
"trångboddhetsnorm 2". Den bygger på den av riksdagen fastställda riksnormen för socialbidrag kompletterad med schablonmässiga kostnader för boende, möbler och vård. För familjer med upp till fyra barn överensstämmer PEL-skalan väl med en empirisk skala som bygger på de nya riksnormer för socialbidragen (inklusive bostadskostnader m.m.) som beslutades av riksdagen 1997. Denna norm har parametriserats enligt följande formel: Hushållets vikt=(antal vuxna+0,7*antal barn)
0.7
- I början av 1990-talet lät OECD tre fristående forskare använda en mikrodatabas med inkomstuppgifter från många länder, däribland Sverige, för att komma fram till en ny OECD-skala, OECD 3. De viktigaste egenskaperna är att den är enkel och att stordriftsfördelarna är stora. Den disponibla inkomsten justeras med kvadratroten ur antalet hushållsmedlemmar.
Det bör noteras att det inte finns någon konsensus kring frågan om vilken som är den ”korrekta” ekvivale nsskalan.
37
Att inte justera alls
för hushållssammansättning kan dock indirekt tolkas som att en extrem KE-skala tillämpas vilken antar att försörjningsbördan är helt orelaterad till antalet personer i hushållet. Särskilt betydelsefullt är valet av KE-skala vid jämförelser av grupper vars hushållsstorlek varierar, exempelvis barnfamiljer. Då analyser avser trender över tid för olika grupper är däremot valet av ekvivalensskala av mindre bety delse.
38
Utfall och tolkning av disponibel inkomst per konsumtionsenhet kan illustreras genom en tabell och en figur. I tabell 13 har utifrån KE-skalorna beräknats de vikter vilka hushållets disponibla inkomst divideras med. I figur 10 har en fiktiv disponibel inkomst på 300 000 dividerats med dessa vikter. Som framgår av figuren är den justerade disponibla inkomsten, eller om man så vill den ekonomiska standarden, lägre i de hushåll som har relativt fler hushållsmedlemmar.
37
Se t.ex. diskussioner i Buhmann m.fl. (1988); Atkinson, Rainwater och Smeeding (1995).
38
Fritzell (2001).
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Tabell 13. Konsumtionsvikter för några familjetyper enligt valda konsumtionsenhetsskalor
Soc/Vfb PEL Svensk EU* OECD3 Ensamboende utan barn 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 Sammanboende utan barn 1,55
1,62 1,58 1,50 1,41
Ensamboende med 1 barn
1,47
1,45 1,60 1,30 1,41
Ensamboende med 2 barn
1,94 1,85 2,08 1,60 1,73
Ensamboende med 3 barn
2,41
2,21 2,56 1,90 2,00
Sammanboende med 1 barn
2,02
2,00 2,06 1,80 1,73
Sammanboende med 2 barn
2,49
2,36 2,54 2,10 2,00
Sammanboende med 3 barn
2,96
2,69 3,02 2,40 2,24
Källa: HEK. *Barn 0-13 år.
Graden av stordriftsfördelar varierar kraftigt mellan de olika skalorna. Tabell 13 visar hur hushållsvikten ökar med antalet personer i hushållet. Den skala som ger lägst grad av stordriftsfördelar är den svenska KE-skalan. KE-skalorna med relativt sett hög grad av stordriftsfördelar är OECD och EU-skalan. Resultaten från en undersökning av Björn Gustafsson om allmänhetens inställning ligger ganska nära den skala som Finansdepartementet tagit fram, PEL-skalan.
39
Hur påverkas då den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet av dessa skalor? Om hushållets disponibla inkomst antas vara 300 000 ger detta disponibel inkomst per konsumtionsenhet för olika familjetyper enligt beskrivningen i figur 11. En jämförelse av de fem skalorna visar att det för ensamboende utan barn inte är någon skillnad vilken skala som används och att skillnaderna är relativt små för sammanboende utan barn. För hushåll med barn är den ekonomiska standarden genomgående lägre då den svenska KE-skalan tillämpas och skillnaderna är mycket stora för gruppen ensamstående med barn. Även Soc/Vfb-skalan ger låga värden på barnhushållens ekonomiska standard. Som en konsekvens ger dessa två KE-skalor en något större andel (och större antal) barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. En redovisning av dessa beräkningar återfinns i nästa avsnitt.
39
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 11. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet vid en antagen disponibel hushållsinkomst på 300 000 kronor.
- 50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000
Ensamboende
utan barn
Sammanboende
utan barn
Ensamboende
med 1 barn
Ensamboende
med 2 barn
Ensamboende
med 3 barn
Sammanboende
med 1 barn
Sammanboende
med 2 barn
Sammanboende
med 3 barn
Kronor
EU
OECD
PEL
Svensk
Soc/Vfb
3.6.2. Barns ekonomiska standard vid olika antaganden om konsumtionsenhetsskala
Valet av konsumtionsenhetsskala påverkar i hög grad beskrivningen av den ekonomiska standarden mellan olika individer. I tabell 14 redovisas disponibel inkomst per konsumtionsenhet beräknade utifrån Soc/Vfb-skalan, PEL-skalan, OECD(3)-skalan, EU-skalan och svensk konsumtionsenhetsskala. Skillnaderna i utfall mellan skalorna är förhållandevis större för barnen och deras familjer än för vuxna utan hemmaboende barn. Huvudorsaken är att barnens familjer i genomsnitt omfattar fler hushållsmedlemmar vilket ger större skillnader i skalornas storlek.
Den svenska konsumtionsenhetsskalan ger det lägsta värdet på ekonomisk standard men också den största skillnaden mellan grupperna. Soc/Vfb-skalan ger de näst högsta skillnaderna i ekonomisk
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
standard. Högst värden blir det då OECD skalan tillämpas, såväl för barnfamiljerna som för den vuxna befolkningen. För denna skala är också skillnaderna minst. Lägst värden för den vuxna befolkningen ger PEL skalan.
Tabell 14. Disponibel medianinkomst per KE. År 2001. Kronor i tusental
Soc/Vfb PEL OECD3 EU Svensk 0-17år 128,2 136.8 161.1 146.8 124.6 18-år*
154,5
150.8 163.8 157.7 152.3
Kvoten0-17 år / 18- år
1,205 1,102 1,017 1,074 1,222
Källa: SCB, HEK-undersökningen. *Utan hemmaboende barn
3.6.3. Beräkningar av andelen barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer utifrån olika mått och antaganden
De resultat som redovisats i huvuddelen av detta kapitel har beräknats med justering för försörjningsbördan utifrån en konsumtionsenhetsskala Soc/Vfb-skalan. För att få en uppfattning om hur denna skiljer sig från beräkningar utifrån de övriga skalorna vad gäller andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard redovisas resultat från olika beräkningar i tabell 15. Notera att beräkningarna avser år 2001
40
.
Vid jämförelser av andelen under 60 procent av medianinkomsten ger den svenska KE-skalan genomgående högre andel barn som lever i ekonomisk utsatta hushåll. Näst högst värden ger Soc/Vfb-skalan. Skillnaden mellan skalorna varierar från ett par till drygt tio procentenheter. Omräknat i antal barn 0-17 år rör det sig om en differens på som mest 84 000 barn. I de fall då barn inte finns i hushållet ger däremot den svenska KE-skalan den lägsta andelen låg ekonomisk standard och Soc/Vfb-skalan de näst lägsta andelarna. Variationen mellan de beräknade andelarna är störst för barn med en ensamstående förälder samt för barn till sammanboende föräldrar med många syskon (tabell 15).
Det bör också noteras att valet av KE-skala påverkar den bild som ges av storleken på de relativa skillnaderna mellan olika
40
Orsaken till att beräkningarna ej gjorts för år 2002 är att underlag för svensk KE-skala ej ännu var tillgänglig.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
grupper. För den svenska konsumtionsenhetsskalan liksom för Soc/Vfb-skalan är andelen barn med risk för ekonomiskt utsatthet större än andelen vuxna utan barn med risk för ekonomiskt utsatthet. För de övriga skalorna gäller det omvända. I övriga beskrivningar ger skalorna likartade relationer av ekonomisk utsatthet, dock med skillnader i nivåer. Till exempel lever, enligt samtliga skalor en större andel av barnen 0-5 år i familjer med låg ekonomisk standard än barn 6-17 år, figur 12b. Även för andelen barn som lever med en ensamstående förälder ger KE-skalorna en större andel med låg ekonomisk standard än för barn som lever med sammanboende föräldrar.
De höga andelarna enligt Soc/Vfb-skalan för barn med sammanboende föräldrar och många syskon beror på att varje barn givits en konstant vikt (0,47), figur 12c. Detta gör att stordriftsfördelarna avtar med familjens storlek. Eller med andra ord, varje ytterligare barn tillskrivs lika stor försörjningsbörda.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Tabell 15. Andelen under 60 procent av disponibel medianinkomst för olika hushåll och konsumtionsenhetsskalor. Procent år 2001.
svensk EU OECD3 PEL Soc/Vfb
Barn
0-5 år
14,6 10,5 12,3 11,4 12,8
6-17 år
12,2 9,6 7,4 7,4 10,3
16-17 år
9,6 10,0 5,9 5,2 7,8
0-17år 12,9 9,9 8,8 8,5 11,0
Barn till ensamstående
0-5 år
43,2 26,1 43,4 30,1 30,7
6-17 år
21,6 15,6 17,7 11,8 13,7
16-17 år
15,4 16,3 11,4 6,0 9,2
0-17år 25,7 17,6 22,6 15,3 16,9
Barn till sammanboende
0-5 år
10,3 8,1 7,6 8,5 10,0
6-17 år
9,6 7,9 4,5 6,2 9,3
16-17 år
7,7 8,0 4,1 4,9 7,3
0-17år 9,8 8,0 5,4 6,9 9,5 1 barn 0-19 år 4,6 4,8 4,4 4,7 4,5 2 barn 0-19 år 5,8 5,3 4,7 5,0 5,5 3+ barn 0-19 år 17,2 13,3 6,2 9,7 16,8
Vuxna utan barn
18-29 17,2 20,5 24,1 19,1 17,2 30-49 7,6 9,4 11,3 8,4 7,8 50-64 4,5 5,5 6,2 4,8 4,4 65-74 6,8 11,3 13,6 9,7 7,1 75 - 13,4 23,5 32,3 18,7 14,0 18-65 år 8,7 10,6 12,4 9,6 8,8 18- 9,2 12,8 15,8 11,1 9,3
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 12a. Andel barn i familjer med låg ekonomisk standard jämfört med vuxna utan barn. Andel individer i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen för disponibel inkomst för hela befolkningen med tillämpning av olika konsumtionsenhetsskalor. År 2001
0 5 10 15
0-17år 18-65 år (ej hemmavarande barn)
Procent
svensk EU OECD3 PEL
Soc/Vfb
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Figur 12b. Andel barn i familjer med låg ekonomisk standard uppdelat efter olika åldersgrupper. Andel individer i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen för disponibel inkomst för hela befolkningen med tillämpning av olika konsumtionsenhetsskalor. År 2001
0 5 10 15
0-5 år
6-17 år
0-17år
Procent
svensk EU OECD3 PEL
Soc/Vfb
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Figur 12c. Andel barn i familjer med låg ekonomisk standard uppdelat efter familjetyp. Andel individer i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen för disponibel inkomst för hela befolkningen med tillämpning av olika konsumtionsenhetsskalor. År 2001
0 5 10 15 20 25 30
Barn 0-17 år med ensamstående
förälder
Barn 0-17 år med sammanboende
föräldrar
Procent
svensk EU OECD3 PEL
Soc/Vfb
Källa: SCB, HEK-undersökningen.
3.6.4. Jämförelse mellan taxeringsregister och intervjuundersökning
Vad som ytterligare påverkar beskrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard är hur väl det går att beskriva familjesammansättningen i undersökningsmaterialet. Analyser i detta kapitel bygger på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar HEK (Hushållens Ekonomi). I HEK hämtas information om familjesammansättning från intervj uer.
41
Ett alterna-
tiv till att intervjua individer om deras familjeförhållanden är att hämta uppgifter från Registret över totalbefolkningen (RTB). I Inkomst- och taxeringsregistret (IoT) används registeruppgifter för såväl familjeförhållande som inkomster. Hur påverkar detta be-
41
En mer detaljerad beskrivning återfinns i appendix.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
skrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard?
SCB har åt arbetsgruppen beräknat hur många barn/individer som utifrån IoT respektive HEK definieras ha en låg ekonomisk standard. Beräkningarna har gjorts utifrån identiska definitioner av den disponibla inkomsten i HEK och IoT. I Den konsumtionsenhetsskala som används är den svenska KE-skalan, vilken beskrevs ovan varför resultaten skiljer sig från redovisningarna i tidigare avsnitt.
Det totala antalet barn i landet är något högre enligt IoT, tabell 16. För barn 6–15 år är skillnaden 7 000 barn och för gruppen 0–17 år 3 000 barn. Antalet barn till ensamstående är däremot avsevärt högre i IoT än i HEK medan barn till sammanboende genomgående är högre i HEK. Den största skillnaden återfinns i gruppen barn till ensamstående 0–17 år. Den största procentuella skillnaden återfinns bland barn till ensamstående (18–19 år, 16–19 år och 6–15 år). Ett skäl är att IoT inte fångar in barn i hushåll med sammanboende utan gemensamma barn. De kommer att räknas som barn till ensamstående.
Tabell 16. Antal individer. År 2001. IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 544 000 543 000 +1 000 6–15 år 1 165 000 1 158 000 +7 000 16–17 år 205 000 210 000 –5 000 0–17år 1 914 000 1 911 000 +3 000 Barn till ensamstående 0–5 år 75 000 72 000 +3 000 6–15 år 281 000 253 000 +28 000 16–17 år 57 000 52 000 +5 000 0–17år 413 000 377 000 +36 000 Barn till sammanboende 0–5 år 468 000 471 000 –3 000 6–15 år 884 000 905 000 –21 000 16–17 år 148 000 158 000 –10 000 0–17år 1 501 000 1 534 000 –33 000 Vuxna utan barn 18– 4 051 000 4 578 000 –527 000 Källa: SCB. IoT: RTB familjer där värnpliktiga är exkluderade. HEK: Kosthushåll där värnpliktiga är exkluderade. Helårshushåll.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Barns ekonomiska standard är i de flesta fall högre utifrån beräkningarna i HEK-urvalen. Detta gäller alla åldersgrupper av barn. För barn med sammanboende föräldrar är inkomsten oftare lägre HEK än i IoT.
Skillnaden för barn till en ensamstående förälder är omkring 6 000 kronor för barn 0–5 år och 4 000 kronor för barn 0–17 år. Den största procentuella skillnaden återfinns bland barn (0–5 år) med en ensamstående förälder. Även i absoluta termer är skillnaden störst för barn till en ensamstående förälder.
Tabell 17. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet i kronor, år 2001. Inkomstdefinition enligt den officiella inkomststatistiken. Svensk KEskala.
IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 121 318 122 935 – 1 617 6–15 år 123 132 124 594 – 1 463 16–17 år 133 005 137 575 – 4 569 0–17år 123 524 125 533 – 2 009 Barn till ensamstående 0–5 år 81 632 87 754 – 6 122 6–15 år 94 243 99 177 – 4 934 16–17 år 104 687 107 808 – 3 120 0–17år 93 274 97 712 – 4 438 Barn till sammanboende 0–5 år 127 395 128 655 – 1 260 6–15 år 133 034 133 794 – 760 16–17 år 145 798 147 867 – 2 068 0–17år 132 347 133 474 – 1 127 Vuxna utan barn 18– 142 134 152 020 – 9 887 Källa: SCB
Andelen barn med risk för ekonomisk utsatthet skiljer sig litet åt mellan de två inkomstregistren när det gäller kategorin samtliga barn i olika åldersgrupper samt kategorin barn till sammanboende föräldrar. I dessa kategorier är skillnaden störst för barn 0–5 år, ca 2 procentenheter och för barn till sammanboende föräldrar, som mest 1,3 procentenheter.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Skillnaderna är dock mycket stora mellan IoT och HEK för barn till ensamföräldrar. Andelen med risk för ekonomiskt utsatthet är avsevärt större enligt IoT. Störst är skillnaden för de yngsta barnen där det skiljer så mycket som 7,8 respektive 10,7 procentenheter.
För barn till ensamstående 0–17 år är skillnaden omkring 5 procentenheter. Omräknat till antal är detta omkring 30 000 barn. Procentuellt blir skillnaderna mycket stora för samtliga åldersgrupper i kategorin barn till ensamstående. För barn till sammanboende 0–17 år är skillnaden endast någon halv procentenhet motsvarande cirka 10 000 barn.
Tabell 18. Andelen barn i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. År 2001. Procent. Inkomstdefinition enligt den officiella inkomststatistiken. Svensk KEskala. IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 16,6 14,1 2,5 6–15 år 13,1 12,5 0,6 16–17 år 9,3 9,3 0,0 0–17år 13,7 12,6 1,1 Barn till ensamstående 0–5 år 51,0 40,3 10,7 6–15 år 27,3 22,1 5,3 16–17 år 16,6 14,9 1,7 0–17år 30,2 24,5 5,6 Barn till sammanboende 0–5 år 11,1 10,1 1,0 6–15 år 8,6 9,8 –1,2 16–17 år 6,6 7,5 –0,9 0–17år 9,2 9,7 –0,5 Vuxna utan barn 18– 9,0 9,2 –0,2 Källa: SCB
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tabell 19. Antal barn i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. År 2001. Inkomstdefinition enligt den officiella inkomststatistiken. svensk KEskala. IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 90 560 76 661 13 899 6–15 år 152 610 144 369 8 241 16–17 år 19 137 19 563 – 426 0–17år 262 307 240 595 21 712 Barn till ensamstående 0–5 år 38 270 29 005 9 265 6–15 år 76 742 55 806 20 936 16–17 år 9 470 7 762 1 708 0–17år 124 581 92 553 32 029 Barn till sammanboende 0–5 år 52 050 47 728 4 322 6–15 år 75 826 88 511 – 12 685 16–17 år 9 696 11 822 – 2 127 0–17år 137 669 148 056 – 10 387 Vuxna utan barn 18– 363 346 419 816 – 56 470 Källa: SCB
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Referenser
Atkinson, T.; Cantillon, B.; Marlier, E. & Nolan, B. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion. Oxford, England: Oxford University Press.
Buhmann B., L. Rainwater, G. Schmaus & T. Smeeding, 1988.”Equivalence Scales, Well-being, Inequality and Poverty: Sensitivity Estimates across Ten Countries using the Luxembourg Income Study Database”, Review of Income and Wealth, 34:115–14
Fritzell, J. 2001. ”Inkomstfördelningens trender under 1990-talet”, i Fritzell, J. & J. Palme (red.), Välfärdens finansiering och fördelning.
SOU 2000:57. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
Gähler, M. 2001. ”Bara en mor”, i Bergmark, Å. (red.) Ofärd i välfärden, SOU 2001:54. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
Halleröd B. 1998. Poor Swedes, Poor Britons: A Comparative Analysis of Relative Deprivation. In Empirical Poverty Research in a Comparative Perspective, ed. HJ Andreß. Aldershot: Ashgate Publising Ltd
Halleröd B. 2001. Unemployment and Economic Hardship: A Longitudinal Study of Labour Market Marginalization and Consumption. In Employment, Unemployment, and Marginalisation, ed. B Furåker. Stockholm: Almqvist & Wicksell International
Gustafsson B. 2002a. Konsumtionsenhetsskalor – några principiella synpunkter och exempel. Bilaga 3 i SOU 2002:73. Förbättrad statistik om hushållens inkomster. Fritzes. Stockholm.
Gustafsson B. 2002b. Allmänhetens åsokter om miniminivåer och konsumtionsenhetsskala – en empirisk studie. Bilaga 4 i SOU 2002:73. Förbättrad statistik om hushållens inkomster. Fritzes. Stockholm.
Integrationsverket 2003 ”Rapport Integration 2002”. Malmö: Integrationsverket.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Integrationsverket 2004 ”Rapport Integration 2003”. Trelleborg: Integrationsverket.
Jansson, K. 2000. ”Inkomstfördelningen under 1990-talet”, i Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning, SOU 2000:40. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut Stockholm: Fritzes.
Lundborg, P. 2000. “Vilka förlorade jobbet under 1990-talet?” I Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:37. Stockholm: Fritzes.
Prop. 2002/2003:1, vol. 6, UO12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn.
Proposition 2002/03:100 Bilaga 3 : Fördelningspolitisk redogörelse
Proposition 2003/04:100 Bilaga 3 : Fördelningspolitisk redogörelse.
Salonen, T. 2002a. Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt barnindex. Stockholm: Rädda Barnen.
Salonen, T. 2002b. Barns ekonomiska utsatthet – 2000. Stockholm: Rädda Barnen.
Salonen, T. 2003. Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003. Stockholm: Rädda Barnen.
SCB 2002. Barnens del av kakan. Välstånd och fattigdom bland barn 1991-1999. Demografiska rapporter 2002:1. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
SCB (2003a) Barn och deras familjer 2001. Del 1: Tabeller om familjesammansättning, separationer mellan föräldrar, boende, inkomster, barnomsorg och föräldrars sysselsättning. Demografiska rapporter 2003:1.1. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
SCB 2003b. Inkomstfördelningsundersökningen 2001. Redovisning på riksnivå. HE 21SM 0301. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB 2004. Förmögenhetsstatistik 2002 – sammansättning och fördelning. Örebro. Statistiska centralbyrån.
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Socialstyrelsen 1999. Långvarigt socialbidragstagande under 1990talet (1999:5)
Socialstyrelsen 2004a. Folkhälsa och sociala förhållanden. Lägesrapport 2003. Stockholm.
SOU 2002:73. Förbättrad statistik om hushållens inkomster. Fritzes. Stockholm.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Appendix
Dataunderlag
Analyser i detta kapitel bygger på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar HEK (Hushållens Ekonomi). Undersökningens upplägg finns beskrivna i de årliga Statistiska meddelandena från SCB (se t.ex. SCB 2003). Merparten av uppgifterna i HEK kommer från olika typer av register. Även om det är möjligt att fråga individer om deras inkomster, skatter och övriga transfereringar är arbetsinsatsen mycket omfattande och få dylika undersökningar har genomförts. Det finns också en relativt stor risk för felrapportering av faktiska inkomster eftersom individen kan ha svårt att omfatta hela sin ekonomiska situation. Olika typer av register brukar därför anses som mer tillförlitliga. Inkomst- och taxeringsregistret (IoT) är en årlig undersökning som omfattar hela Sveriges befolkning. Statistiken baseras på registeruppgifter från Skatteverket (bl.a. uppgifter från taxeringen), Riksförsäkringsverket, CSN och andra myndigheter. Registret innehåller bl.a. arbetsinkomst, sammanräknad förvärvsinkomst, kapitalinkomst, skatter, avdrag, transfereringar (bidrag) och förmögenhet.
Utöver uppgifter från register innehåller HEK också uppgifter från en intervjuundersökning med urvalspersonerna, vilken bland annat ger information om familjesammansättning. Ett alternativ till att intervjua individer om deras familjeförhållanden är att hämta uppgifter från Registret över totalbefolkningen (RTB). I RTB skapas familjesammansättningen genom att de individer som är folkbokförda på samma fastighet och som enligt RTB har en relation med varandra sammanförs till en familj. Med relation avses här någons make/maka, registrerade partner, biologiska föräldrar, adoptivföräldrar eller vårdnadshavare.
Det finns dock ett antal problem med att använda registerbaserade uppgifter avseende familjesammansättningen. I vissa fall går det inte att finna en relation mellan barn och förälder varför barn felaktigt kan registreras som barn till ensamstående i RTB. Dessa barn går inte att sammanföra med de vuxna som barnen i verkligheten sammanbor med och därmed saknas också uppgifter om familjens inkomster. Även för barn som lever i sambofamiljer där de vuxna saknar gemensamma barn registreras en felaktig familjesammansättning. Det betyder att barn som bor med endast mamma eller pappa inte nödvändigtvis bor med en ensamstående förälder. Det kan vara så att mamma/pappa har flyttat samman med
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
en ny partner (utan att vara gift och/eller inte fått barn med sin nya partner). Barnens föräldrar kan också vara folkbokförda på samma fastighet men bo i olika lägenheter. För de barnen noteras också en felaktig familjesammansättning. Medan de första typerna felregistreringarna utgör ett problem vid beräkningar av barns ekonomiska standard är den sista av ringa betydelse (SCB 2003).
HEK är främst inriktad på att redovisa inkomster men under senare år har undersökningen kompletterats med uppgifter om hushållens utgifter för boende och barnomsorg. Kombinationen av intervjudata direkt från hushållen och registerdata gör att ett stort antal frågeställningar kan belysas med denna undersökning. Det gör också HEK till den undersökning som är bäst lämpad för att mäta hushållens och därmed också barnens ekonomiska standard. I rapporten har använts data från elva årgångar (1991, 1993–2002). För att få en mer korrekt hushållssammansättning har endast data från de som besvarat intervjufrågorna analyserats. Bortfallet i intervjun har också varierat över åren, från 17 till 30 procent. För att minska risken att bortfallet påverkar resultaten på ett snedvridande sätt har vi tillämpat en s.k. kalibreringsmetod. Denna metod utnyttjar känd information om olika befolkningsgrupper och inkomstsummors storlek. Denna teknik har använts för beräkningarna i huvudunderlaget, dvs. kosthushållen.
Metod
Population
Beskrivningar och analyser utgår från de årsinkomster som hämtas från olika administrativa register. Vi beräknar därför inkomsten för de hushåll där de vuxna, 18 år och äldre, har varit folkbokförda i Sverige hela undersökningsåret, s.k. helårshushåll. Det vore snedvridande att låta hushåll med inkomster som härrör från kortare tid än ett år ingå i en fördelningsstudie. De som utelämnas är främst invandrare eller återvändande svenskar som anlänt till Sverige under året. Även personer som är folkbokförda i Sverige men som har levt utomlands under undersökningsåret har utelämnats.
Vi har också undantagit de hushåll där vi funnit värnpliktsersättningar. Den värnpliktige har fått en stor del av sin försörjning från det militära vilket vi inte kan sätta ekonomiska värden på. Vi kan därför inte göra relevanta jämförelser med andra hushåll. Omfattningen av antalet som gör sin första värnpliktstjänstgöring har va-
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
rierat över åren men uppskattningsvis har vi minskat antalet hushåll med ca 20–40 000.
Beskrivning av befolkningen utgår från förhållandet den 31 december respektive år för åren 1993–97. För 1991 och 1992 gäller det förhållanden som varat mesta tiden under året.
Analysenheten är individer. Även om vi först måste mäta inkomsten för hushållen har vi att studera den ekonomiska välfärden för individer. Vi gör det genom att på varje individ i hushållet lägga ut hushållets disponibla inkomst/ke och använda denna inkomst som ett mått på ekonomisk standard i hushållet. Vi ser det inte som att varje individ själv förfogar över det krontalsbelopp som finns. Metoden bygger in ett antagande att den ekonomiska standarden mätt med disponibel inkomst/ke är lika fördelad inom hushållen. I olika forskningsansatser har andra försökt komma tillrätta med hur resurser fördelas inom hushållen. Vi har antagit att alla medlemmar i hushållet har lika tillgång och möjlighet till samma ekonomiska standard. Vill man vara tydlig kan man läsa tabellerna som att de speglar individer som tillhör hushåll med en viss ekonomisk standard, disponibel inkomst/ke.
Definitionen av barn
Att använda 18 år som övre gräns för när man ska räknas som barn motiveras av att man i Sverige och i många andra länder är myndig från och med denna ålder. Enligt FN:s barnkonvention räknas man också som barn tills man fyller 18 år. Det har dock blivit allt vanligare att ”barn” över 17 års ålder bor kvar i föräldrahemmet under t.ex. studietiden. En annan aspekt är att föräldrar har försörjningsskyldighet för sina barn tills det år de fyllt 19 år, givet att det går i gymnasieutbildning. Utgångspunkten i denna rapport är barn mellan 0–17 år, dock kommer några av beräkningarna nedan även att redovisa situationen för 0–19 åringar. En förutsättning är dock att de bor med sina föräldrar. Kvarboende barn som är 20 år klassificeras inte som barn men tillhör hushållet.
Hushållsbegreppet
Att kunna identifiera hushåll med barn i dataunderlaget är en förutsättning för att ge en korrekt bild av barns och barnfamiljers ekonomiska standard. Det är också viktigt att kunna definiera olika
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
hushållstyper eftersom olika familjesammansättningar har olika försörjningsbörda.
Definitionen av hushåll i denna rapport är om inte annat anges kosthushåll. Med kosthushåll menas det hushåll som utgörs av alla personer som den 31 december undersökningsåret bodde i samma bostad och hade gemensam ”hushållning”. Ett kosthushåll kan bestå av flera generationer, syskon eller kompisar som bor tillsammans och har gemensam hushållning. Personer som normalt tillhör kosthushållet men som tillfälligt befann sig på annan ort på grund av arbete, studier eller militärtjänstgöring ingår i kosthushållet. Barn, som bor lika mycket hos båda föräldrarna, räknas med om de var folkbokförda i det aktuella hushållet.
Vid en redovisning på individnivå är det fråga om förhållandet i det kosthushåll individen tillhör, dvs. hushållets ekonomiska standard påförs samtliga personer i hushållet och redovisningen sker på individnivå. Vid hushållsredovisning tilldelas hushållet referenspersonens karakteristika. Uppgifter om inkomster avser årlig inkomst. Därför har endast den del av befolkningen som varit folkbokförd i Sverige under hela inkomståret tagits med i beräkningarna.
Inkomst
Barnens ekonomiska standard bestäms framförallt av föräldrarnas inkomster men också av olika bidrag och ersättningar från samhället. Familjens samlade inkomster inklusive bidrag, minus skatt och andra negativa transfereringar, brukar definieras som disponibel inkomst. Uppbyggnaden av inkomsten kan beskrivas schematiskt med följande uppställning:
+ lön + företagarinkomst + ränta och utdelningar + kapitalvinster (ej förluster) + olika typer av socialförsäkringar inkl. erhållet underhållsbidrag + skattefria transfereringar inkl studielån från CSN – skatt och allmänna egenavgifter + fastighetsskatt i eget boende – skattereduktion för ränteutgifter i eget boende – betalt underhållsbidrag, återbetalt studielån och periodiskt understöd = disponibel inkomst
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Företagarinkomsten hämtas från den redovisning som enskilda näringsidkare har lämnat till skattemyndigheten. I vissa fall är dessa inkomster negativa varför de i analysen nedan kodats om till 100 kronor. Denna åtgärd har en marginell inverkan på såväl inkomstfördelning som andelen ekonomiskt utsatta. Värdet 100 kronor placerar dessa företagare ändå bland de hushåll som har en mycket låg inkomst. Det är dock ett problem att inkomsten i många fall inte återspeglar individens verkliga ekonomiska standard, t.ex. kan det finnas förmögenhet vilken inte går att urskilja i datamaterialet nedan. Nedan görs därför en fördjupad analys av företagares ekonomiska standard jämfört med förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande.
Kapitalvinst utgörs av den eventuella vinst som uppkommer vid försäljning (realisering) av tillgångar, t.ex. aktier, fonder eller fastigheter. Kapitalvinsterna påverkade i hög grad spridningen av hushållens inkomster under 1990-talet och början av 2000. Under 1990-talet varierade hushållens kapitalvinster kraftigt mellan åren beroende på förändringar i beskattningen av kapitalvinster, aktiekursernas upp- och nedgång samt fastighetsprisernas uppgång under senare delen av 1990-talet. Under perioden 1996–2000 berodde ökningen framförallt på att hushållen realiserade den kraftiga värdeökningen i aktier och aktiefonder. Mellan 2000 och 2001 minskade dock värdet på aktier och aktiefonder kraftigt vilket ledde till minskade kapitalvinster. Effekten blev en sänkt inkomstnivå för hushållen med de högsta inkomsterna, vilket i sin tur ledde till en minskad inkomstspridning (SCB 2003). I denna definition av disponibel inkomst ingår kapitalvinster.
Utöver arbetsinkomster utgör den ekonomiska familjepolitiken och dess stöd en viktig inkomstkälla för barnfamiljerna, dessa återfinns under positiva transfereringar. Sammansättningen och betydelsen av dessa stöd variera beroende på om barnen lever med en eller två föräldrar. Stöden är särskilt betydelsefulla för barn med en ensamstående förälder och för familjer med många barn.
Negativa transfereringar slutligen består till största delen av skatt men också av bland annat betalt underhållsbidrag, återbetalt studielån och pensionspremier.
Vad som inte ingår i definitionen av disponibel inkomst ovan är bland annat värdet av det som produceras i hemmet och den nytta familjen har av offentlig konsumtion till exempel genom subventionerad barnomsorg och läkarvård och fri tandvård. Däremot brukar barns egna inkomster, såsom feriearbete och eventuella
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
kapitalinkomster inkluderas. Beräkningar från SCB
42
kring 60 procent av 16–17 åringar hade egna arbetsinkomster, för barn 13–15 år var andelen 16 procent. Inkomsterna var ofta små, under 10 000 kronor och ett fåtal tjänade 20 000 kronor eller mer.
Definitionen av disponibel inkomst varierar mellan olika studier, framförallt gäller detta vad som skall räknas som inkomst. Disponibel inkomst har justerats i jämförelse med den definition som används i den officiella statistiken. I olika anvisningar förespråkar man att man ska göra en beräkning av inkomst av eget hem. Vare sig i den officiella statistiken eller i dessa beräkningar görs en sådan beräkning.
Fastighetsskatt. I den officiella statistiken ingår fastighetsskatt i den skatt som dras ifrån hushållens inkomster när disponibel inkomst beräknas. För egnahemsägare innebär det att man får en högre skatt än vad boende i hyresrätt och bostadsrätt debiteras, allting annat lika. Med högre skatt får man en mindre disponibel inkomst. Fastighetsskatt på de fastigheter som boende i hyresrätt och bostadsrätt bor i betalas av fastighetsägaren. Man får därför anta att den övervältras på de boende via den hyra och avgift man betalar till fastighetsägaren. I denna studie har vi valt att betrakta fastighetsskatten för boende som en utgift och inte något som påverkar den disponibla inkomsten. Det innebär att fastighetsskatt för boende för egnahemsägare inte får påverka disponibel inkomst utan påverka boendeutgiften.
Ränteutgifter för boendet. Samma asymmetri uppstår när det gäller ränteutgifter för boende. I den officiella statistiken beräknas skatten efter den debitering som skattemyndigheterna fastställer. Ränteutgiften i sig är ingen negativ inkomst i fördelningsanalyser. Däremot leder ränteutgifter till skattereduktion vid taxeringen, dvs. den som har ränteutgifter får en reduktion i sin skatt och därmed ger en högre disponibel inkomst i den officiella statistiken. I denna studie har vi återfört skattereduktion för ränteutgifterna för boende. Vi får en jämförelse mellan olika boendeformer som är neutral.
Fastprisberäkning. Inkomsterna har räknats om till fasta priser till 2002 års prisnivå med hjälp av årsmedeltal för konsumentprisindex.
42
SCB (2003b)
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Tillgångar och förmögenhet
Det produceras ingen årligen återkommande statistik över individers och familjers förmögenhet. SCB har dock för år 1999 sammanställt uppgifter om tillgångar och skul der.
43
Utifrån dessa är det
möjligt att redovisa uppgifter om barns och deras familjers tillgångar och nettoförmögenhet detta år. Tyvärr är det dock inte möjligt att koppla denna information till uppgifterna i HEK och därmed inte heller möjligt att analysera konsekvenserna för barnens ekonomiska standard då tillgångar och förmögenhet räknas in.
Med nettoförmögenhet menas samlade tillgångar minus skulder. Det finns dels reala tillgångar och dels finansiella tillgångar. De finansiella tillgångarna består av exempelvis bankmedel, aktiefonder, börsnoterade aktier och räntefonder. De reala tillgångarna är oftast en villa, bostadsrätt, fritidshus eller annan fastighet. Uppgifter om tillgångar och skulder har hämtats från kontrolluppgifter och fastighetstaxeringsregister. Förmögenheten är mycket snett fördelad i befolkningen och ett fåtal äger mycket. År 1999 ägde den rikaste tiondelen drygt 70 procent av den samlade nettoförmögenheten.
Under barndomen är det främst föräldrar och äldre släktingar som sparar åt barnen. Ofta handlar det om ett långsiktigt sparande till bland annat körkort, bostad eller studier. Men barnen sparar också själva t.ex. för att kunna köpa någon efterlängtad sak. SCB redovisar tillgångar och skulder som finns i kontrolluppgifter eller redovisade i självdeklarationen, däremot saknas uppgifter om övrigt sparande. Barnens tillgångar utgörs till allra största delen av bankmedel, aktier eller andelar i aktiefonder. Det är dock sällsynt att barn äger fastigheter. Omkring 90 procent av barns nettoförmögenhet 1999 utgjordes av finansiella tillgångar.
Nettoförmögenhet ökar med barnens ålder, dock har inte alla barn tillgångar. Minst hälften av barnen saknade eller hade små besparingar. Medianen, värdet i mitten, var 1999 drygt 2 000 kronor för barn 0–17 år och det var drygt 40 procent av barnen som helt saknade besparingar enligt kontrolluppgift. Den genomsnittliga nettoförmögenheten för barn 0–17 år var drygt 30 000 kronor. Skillnaden mellan flickors och pojkars nettoförmögenhet var mycket liten.
43
SCB (2004)
Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Några indelningsgrunder
Förvärvsarbetande 20–64 år
För att klassificeras som förvärvsarbetande ska man ha en arbetsinkomst som överstiger ett basbelopp, 36 900 kronor år 2001. Företagare med inkomst av näringsverksamhet betraktas dock som förvärvsarbetande även om arbetsinkomsten understiger detta belopp. De som har en arbetsinkomst som överstiger ett basbelopp, men som vid intervjun angett att de studerar räknas som studerande (ej förvärvsarbetande) om arbetsinkomsten är mindre än tre och ett halvt basbelopp. Anställda är de personer som har klassificerats som förvärvsarbetande (har en arbetsinkomst som är större än ett basbelopp) och som inte klassificerats som företagare. Anställda kan dock ha företagarinkomst/näringsinkomst.
Som företagare räknas personer som vid intervjun har angett att den huvudsakliga sysselsättningen är som företagare. De ska dessutom ha deklarerat på näringsbilaga till allmänna självdeklarationen. För förvärvsarbetande med både lön och företagarinkomst har arbetstidens omfattning för respektive arbetsinsats varit styrande vid klassificeringen till anställd/företagare.
Övrig socioekonomisk indelning följer den som används av SCB i statistiken över inkomstfördelningen. Indelningen baseras dels på yrkets normala organisationstillhörighet och dels på yrkets normala utbildningskrav. Till huvudkategorin "arbetare" förs yrken som normalt är organiserade inom LO medan övriga anställda förs till tjänstemän. Undergrupperna har sedan klassificerats efter yrkets utbildningskrav
Studerande
Som studerande betecknas de som i intervjun uppgett att deras huvudsakliga sysselsättning över året har varit studier. Har man haft arbetsinkomst över 3,5 prisbasbelopp, motsvarar 132 500 kr år 2002, blir man däremot klassad som anställd eller företagare.
Arbetslösa, sjuka och pensionärer
Till gruppen "arbetslösa, sjuka och pensionärer" räknas personer som har arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller förtidspension som utgör mer än 50 procent av förvärvsinkomsten.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41
Övriga ej förvärvsarbetande
Till gruppen "övriga ej förvärvsarbetande" förs de som inte kan klassificeras som studerande eller "arbetslösa, sjuka och pensionärer"
En grov indelning har gjorts efter födelseland. Indelningen beskrivs i anslutning till respektive tabell. Vid redovisning av andel med inkomst mindre än olika proportioner av medianvärde så beräknas detta för hela undersökningspopulationen, dvs. för samtliga individer.
4. Barnfamiljers biståndstagande
Karin Mossler
Rätten till ekonomiskt bistånd (tidigare benämnt socialbidrag) regleras i socialtjänstlagen och prövas i varje enskilt fall. Biståndet har dubbla syften. Det ska enligt gällande lagstiftning dels ge individen möjlighet att leva på en skälig levnadsnivå, dels utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv.
Biståndstagandet beror på hur många i befolkningen som har ekonomiska svårigheter och som söker hjälp för dessa, lagstiftning och regelverk för det ekonomiska biståndet och socialtjänstens bedömning av behovet av bistånd. Vilka som behöver ekonomiskt bistånd har varierat över tid. Många studier har visat att behovet av ekonomiskt bistånd till stor del beror på arbetslöshet, oftast på grund av att man saknar arbetslöshetsersättning. Det gäller framförallt unga och nyanlända utrikes födda personer. Arbetslöshet (oftast utan arbetslöshetsersättning) är en viktig orsak även till barnfamiljernas försörjningsproblem. Många föräldrar med bistånd under lång tid har inte någon löneinkomst alls och deras anknytning till arbetsmarknaden är svag.
En annan grupp i biståndssystemet är de som inte kvalificerat sig för sjukpenning, förtidspension/aktivitets- och sjukersättning eller (före 2003 när äldreförsörjningsstödet trädde i kraft) ålderspension. Biståndstagare kan också behöva kompletterande bistånd för att lönen eller olika försäkringsersättningar inte räcker till försörjningen. Till socialtjänstens traditionella grupp av personer med försörjningsproblem hör även de med flera svårigheter än rent ekonomiska. Det kan vara sociala problem, psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. Ensamstående inrikes födda män är överrepresenterade i denna grupp.
1
Denna sammanställning utgår huvudsakligen från Socialstyrelsens statistik och
rapportering.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Biståndstagande bland barnfamiljer är inte automatiskt synonymt med fattigdom. Ekonomiskt bistånd ges för att familjerna ska kunna leva på en skälig levnadsnivå, för att de inte ska vara ”fattiga”. Biståndstagandet beror också i hög utsträckning på hur bidrags- och försäkringssystem är konstruerade. Kostnader för flyktingars
försörjning belastar sedan 1985 biståndssystemet under
deras första tid i Sverige. Statlig ersättning ges dock till flyktingmottagandet. Det innebär att flyktingar vanligen är biståndstagare under introduktionstiden i Sverige, innan de kommit in på arbetsmarknaden. För utrikes födda personer varierar biståndstagandet med etnicitet och biståndstagandet sjunker med vistelsetiden i Sverige.
Trots dessa reservationer innebär ändå biståndstagandet bland barnfamiljer att föräldrar inte kan försörja sina barn genom eget arbete. Det minskar deras självständighet och får, speciellt om det pågår under längre tid, konsekvenser för hela familjen även utöver de rent ekonomiska.
4.1. Inkomstförhållanden och andra orsaker till biståndstagande
Inkomstförhållandena i befolkningen påverkar självklart behovet av ekonomiskt bistånd. Bland biståndstagare är det som väntat lägre andel som har löneinkomst än övriga befolkningen. De flesta med långvarigt bistånd kompletterar inte en låg inkomst av förvärvsarbete med bistånd. De flesta har ingen löneinkomst alls. Olika transfereringssystem – även biståndssystemet – bidrar till att lyfta barnfamiljernas inkomster och minskar därmed den ekonomiska utsattheten samt utjämnar inkomster mellan familjer utan barn och med.
Det är stor skillnad i disponibel inkomst per konsumtionsenhet (konsumtionsenhet är ett mått för att jämföra inkomsten för hushåll med olika sammansättning) mellan olika hushållstyper, åldrar och om man är född i eller utanför Sverige. Den disponibla inkomsten är den inkomst man disponerar (”lön plus bidrag minus
2
Flykting har i detta sammanhang en administrativ definition enligt lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa utlänningar. En person som flytt till Sverige räknas i statistiken över ekonomiskt bistånd som flykting från och med det år denne fått arbets- och uppehållstillstånd samt ytterligare tre kalenderår. Därefter upphör personen att redovisas som flykting och redovisas under ”utrikes född”. Introduktionsersättning kan ges istället för försörjningsstöd om flyktingen följer en introduktionsplan som utgår från statens målsättningar på detta område.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
skatt”). För vuxna ökar inkomsten med ålder upp till pensionsåldern. Kvinnor har genomgående lägre inkomst från förvärvsarbete än män, oavsett var i livscykeln de befinner sig (prop. 2002/03:1, bilaga 3). De står också oftare utanför arbetsmarknaden än män.
Ensamstående med barn har lägst disponibel inkomst per konsumtionsenhet av alla hushållstyper, oavsett om man är inrikes eller utrikes född. Sammanboende med barn har betydligt högre disponibel inkomst per konsumtionsenhet, även om deras inkomst är lägre än för sammanboende utan barn (Socialstyrelsen, 2004). Dessa inkomstförhållanden återspeglas på olika sätt i biståndstagandet.
I befolkningen som helhet är det framförallt kvinnor som är ensamstående föräldrar. Ensamstående kvinnor med barn arbetar oftare heltid jämfört med sammanboende kvinnor. De är oftare sjuka och arbetslösa jämfört med ensamstående pappor och upplever oftare ekonomiska svårigheter (Socialstyrelsen, 2004).
4.1.1. Redovisning behövs ur flera perspektiv
Biståndtagande kan belysas ur en mängd olika aspekter. Det är vanligt att man redovisar antal personer eller hushåll som har bistånd någon gång under året eller en viss del av året. Det ger en bild av biståndstagargruppens storlek och sammansättning. Redovisningen delas ofta upp på hushållstyp, kön och ålder samt vistelsetid i Sverige. Lika viktigt är att beskriva hur vanligt biståndstagande är i olika grupper av befolkningen.
Dessa två sätt att beskriva biståndstagandet – gruppen biståndstagare och andelen i befolkningen – kan ge delvis olika bilder. Ensamstående kvinnor med barn är t ex en mindre grupp bland dem som får bistånd. Däremot har ensamstående mammor högst biståndstagande av alla hushållstyper i befolkningen. Båda bilderna behövs för att beskriva biståndstagandet på ett åtgärdsinriktat sätt.
På samma sätt kan man beskriva biståndstagandet bland barnfamiljer ur ett hushållsperspektiv och ur ett barnperspektiv. I registret över ekonomiskt bistånd går det tyvärr inte att följa enskilda barn över flera år, bara deras familjer. Antalet biståndstagande ensamstående och sammanboende hushåll med barn ger en bild, antalet barn som lever i en familj med bistånd delvis en annan. En familj med två vuxna och 8 barn och en familj med en vuxen och 1
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
barn räknas ju båda som ”ett hushåll”, fast den första familjen bidrar med 8 gånger så många barn.
Det krävs således många redovisningar för att ge en bild av biståndstagandet, vilket tyvärr komplicerar framställningen. I det följande ges därför en beskrivning både utifrån antalet hushåll med barn och med ekonomiskt bistånd, antalet barn i familjer med bistånd och hur vanligt biståndstagandet är för familjer och barn i befolkningen.
4.1.2. Vanligaste barnfamiljen med bistånd är ensamstående föräldrar
År 2002 fick drygt 73 000 hushåll med barn – eller 6,3 procent av alla barnfamiljer – ekonomiskt bistånd någon gång under året. Barnfamiljer utgjorde ungefär en tredjedel av alla hushåll som fick bistånd. Närmare 60 procent av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd var ensamstående föräldrar, oftast kvinnor med barn. Det var också den familjetyp som hade högst biståndstagande i befolkningen. Nästan en av fem ensamstående mammor hade ekonomiskt bistånd 2002.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
Tabell 1 Antal hushåll med ekonomiskt bistånd 2002. Alla åldrar där inte annat anges.
Hushållstyp Antal hushåll
med bistånd
Andel av bistånds-
hushållen
Biståndshushållens andel av
hushållen i befolkningen
1
Hushåll med barn 0–17 år, varav
73 271
34
6,3
ensamstående kvinnor med barn 0–17 år
39 281
18
23
ensamstående män med barn 0–17 år
4 565
2,1
6,3
gifta/sammanboende par med barn 0–17 år
29 140
13
3,2
Hushåll utan barn
162 906
69
6,6
varav hushåll –64 år utan barn
2
145 175
61
5,9
Samtliga biståndshushåll
3
217 777
100
6,0
1
Antalet hushåll i befolkningen är skattade tal enligt SCB:s AKU-under-
sökning.
2
Jämförelsen med övriga hushåll görs med dem i yrkesaktiv ålder efter-
som de flesta hushåll med barn är yngre än 65 år.
3
Inklusive okänd hushållstyp.
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.1.3. Längst bidragstid för sammanboende med barn
Barnfamiljer med bistånd fick bidrag under i genomsnitt 6,1 månader 2002. Det var något längre bidragstid än de 5,6 månader som biståndstagande barnlösa hushåll i yrkesverksam ålder hade. Det var vidare skillnad i biståndstid mellan barnfamiljer med en eller två vuxna. Sammanboende med barn hade högst genomsnittlig bidragstid av alla hushållstyper. Ensamstående föräldrar hade kortare genomsnittlig biståndstid, även jämfört med hushåll utan barn.
Barnfamiljer fick totalt 3,2 Mdr kr i ekonomiskt bistånd under 2002, vilket var 38 procent av de totala utbetalningarna. I medeltal fick en barnfamilj 43 600 kr år 2002 eller ca 7 200 kr per månad. Beloppet var något högre än för hushåll utan barn. Det är naturligt, eftersom biståndet till en barnfamilj oftast ska täcka försörjningen
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
för fler personer. Den lilla gruppen ensamstående pappor med barn får något högre ekonomiskt bistånd per månad än ensamstående mammor. Det förklaras inte av skillnader i barnantal. Av biståndets storlek kan man dock inte dra några slutsatser om ensamstående kvinnors och mäns behov behandlas lika eller inte. Biståndet är ett tillägg till andra inkomster för att nå en skälig levnadsnivå.
Tabell 2 Genomsnittlig tid med ekonomiskt bistånd samt genomsnittligt belopp per månad 2002 för olika hushållstyper. Avrundat till närmaste hundratal kronor. Alla åldrar där inte annat anges.
Hushållstyp Genomsnittlig biståndstid Bidrag/månad Hushåll med barn, varav 6,1 7 200 ensamstående kvinnor med barn 5,4 5 900 ensamstående män med barn 4,8 6 400 Sammanboende par med barn 7,1 8 700 Hushåll utan barn 5,7 5 700 varav hushåll –64 år
1
utan barn
5,6
5 700
Samtliga biståndshushåll
2
5,8
6 200
1
Jämförelsen med övriga hushåll görs med dem i yrkesaktiv ålder.
eftersom de flesta hushåll med barn är yngre än 65 år.
2
Inklusive okänd hushållstyp.
Källa: Socialstyrelsens officiella statistik 2002.
4.2. Skillnader i biståndstagande för inrikes och utrikes födda
Försörjningsproblemen för utrikes och inrikes födda föräldrar med bistånd uppvisar olika mönster och har delvis olika orsaker. För att underlaget ska återspegla detta och vara åtgärdsinriktat behöver biståndstagandet därför särredovisas för barn till inrikes och utrikes födda föräldrar.
Barnfamiljer med utrikes födda föräldrar är kraftigt överrepresenterade i systemet för ekonomiskt bistånd. I över hälften (55 %) av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd är någon förälder utrikes född, oftast båda. Även om man räknar bort barnfamiljer som kommit till Sverige som flykt ingar
3
och får ekonomiskt
bistånd under sin introduktionstid kvarstår överrepresentationen. Det är stor skillnad på hur vanligt biståndstagande var bland
3
Se tidigare definition
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
ensamstående och sammanboende inrikes och utrikes födda föräldrar. I biståndstagande barnfamiljer med sammanboende vuxna var de flesta föräldrar utrikes födda. Tidigare sambandsanalyser (bl.a. Socialstyrelsen, 1999) har visat att sammanboende inrikes födda föräldrar mycket sällan behöver bistånd, även om en förälder är arbetslös. Bland ensamstående med barn som får bistånd någon gång under året var däremot de flesta föräldrarna inrikes födda. Även bland ensamstående kvinnor med barn var dock utrikes födda föräldrar överrepresenterade i biståndssystemet i förhållande till sin andel i befolkningen.
Diagram 1. Antal biståndshushåll med barn 2002 uppdelat på hushållstyp samt inrikes och utrikes födda föräldrar.
0
5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 35 000 40 000 45 000
Ensamstående kvinnor
m barn
Gifta/samboende med
barn
Ensamstående män m
barn
M inst en förälder som är flykting
M inst en utrikes född förälder exkl flyktingar Inrikes född(a) förälder/rar
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik tabell 3.
4.2.1. Biståndstagandet avtar med vistelsetiden i Sverige
De flesta biståndstagande barnfamiljer med någon utrikes född förälder var gifta/sammanboende. En stor del av dem hade varit kort tid i Sverige. I närmare 40 % av familjerna hade minst en utrikes född förälder bott högst 4 år i Sverige. Bland ensamstående föräldrar var andelen med kort vistelsetid mindre. Som beskrevs inledningsvis får flyktingar vanligen bidrag via biståndssystemet under introduktionstiden i Sverige. För dem och övriga utrikes födda personer sjunker biståndstagandet med vistelsetiden i Sverige.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Diagram 2. Antal biståndshushåll med barn 2002 uppdelat efter utrikes födds förälders vistelsetid i Sverige. Förälders ålder –64 år.
0
5 000 10 000 15 000 20 000 25 000
Gif t a/sam m a n bo e n de
m ba r n
E n sam st åe n de k v in n o r m ba r n
E n sa m st å e n de m än m
ba r n
A ntal
20-w år i Sverige 10-19 år i Sverige 5-9 år i Sverige - 4 år i Sverige
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.2.2. Flest flerbarnsföräldrar är utrikes födda
I debatten framhålls ofta flerbarnsfamiljers svårare ekonomiska situation som en orsak till biståndstagande bland barnfamiljer. De flesta (74 procent) barnfamiljer som fick ekonomiskt bistånd hade dock högst två barn 2002. Endast drygt tio procent av barnfamiljerna med bistånd hade 4 barn eller fler. Andelen utrikes födda föräldrar ökar med antalet barn. Det fanns minst en utrikes född förälder i 77 procent av familjerna med 4 eller fler barn.
En vanlig föreställning är att de flesta barn i familjer med ekonomiskt bistånd har unga föräldrar. Men det stämmer inte. Endast 2 procent av föräldrarna som tar emot barnfamiljens bistånd (benämnd registerledaren i statistiken över ekonomiskt bistånd) är under 20 år och 9 procent är 20–24 år. Majoriteten, 67 procent, är i åldern 30–49 år.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
4.3. Långvarigt biståndstagande bland familjer med barn
En del av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd får bidrag under endast några få månader. Andra behöver bistånd under lång tid. Barns utsatthet ökar med tiden de lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Regering och riksdag har slagit fast att biståndssystemet ska vara ett yttersta skyddsnät, främst vid tillfälliga ekonomiska problem. Det långvariga biståndstagandet kan därmed sägas vara en brist i måluppfyllelsen.
Vad som ska anses som "långvarigt bistånd" är inte självklart. Minst tio månaders bistånd under ett kalenderår är ett sätt att definiera långvarighet. Denna definition har länge använts i den officiella statistiken. Ett annat sätt är att mäta det sammanlagda antalet bidragsmånader under en följd av år.
4.3.1. Fler sammanboende med långvarigt bistånd
Närmare en tredjedel av barnfamiljerna med bistånd – ca 22 300 familjer – fick ekonomiskt bistånd under minst 10 månader år 2002. Det fanns minst en utrikes född förälder i ca 80 % av dessa barnfamiljer. I 40 procent av familjerna hade den som mottog familjens bistånd (registerledaren) varit högst fyra år i Sverige. Andelen flyktingfamiljer
var 23 %.
Det var fler gifta/sammanboende med barn än ensamstående med barn som hade bistånd 10–12 månader 2002. Som redovisats tidigare var det tvärtom bland alla biståndstagare (1–12 månader). I nästan alla (94 %) barnfamiljer med gifta/sammanboende vuxna var minst en förälder utrikes född. Även de flesta ensamstående föräldrar var utrikes födda.
4
Se tidigare definition.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Diagram 3. Antal barnhushåll med bistånd 10–12 månader 2002 uppdelat på hushållstyp samt inrikes och utrikes födda föräldrar samt flyktingar.
0
2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 14 000
Gifta/samboende med
barn
Ensamstående kvinnor
m barn
Ensamstående män m
barn
Inrikes född(a) förälder/rar
M inst en utrikes född förälder exkl flyktingar
M inst en förälder som är flykting
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
Av tabellen nedan framgår att andelen med bistånd 10–12 månader år 2002 var något högre för hushåll med barn jämfört med hushåll i yrkesverksam ålder utan barn. Flyktingar (se tidigare definition) hade som väntat högst andel med långvarigt bistånd, följt av andra utrikes födda föräldrar. Lägst andel bistånd 10–12 månader hade inrikes födda föräldrar. Störst var skillnaden i långvarighet för inrikes och utrikes födda gifta/sammanboende föräldrar.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
Tabell 3. Antal hushåll 2002 med bistånd 10–12 månader per år i förhållande till antalet hushåll med bistånd någon gång under året. Andelen bistånd 10–12 månader delas upp på hushållstyper och inrikes/utrikes födda. Alla åldrar. Procent.
Andel 10–12 månader för hushållstyperna
Samtliga Inrikes födda Utrikes födda,exkl.
flyktingar
Flyktingar
Andel hushåll med barn och med bistånd
31 15 39 63
Gifta/samboende par med barn
41 11 43 67
Ensamstående mammor
24
16
35
51
Ensamstående pappor
18
12
26
46
Hushåll – 64 år
1
utan barn
25
19
34
46
1
Jämförelsen med övriga hushåll görs med dem i yrkesaktiv ålder efter-
som de flesta hushåll med barn är yngre än 65 år. Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.3.2. Ensamstående kvinnor med barn har oftast långvarigt bistånd
En delvis annan bild får man om man jämför antalet hushåll med bistånd under lång tid i förhållande till hushållstypens storlek i befolkningen. En sådan jämförelse visar att hushåll med barn har något högre långvarigt biståndstagande än hushåll utan barn, men skillnaden var inte stor, 1,9 % av befolkningen mot 1,5 %. Bistånd under 10–12 månader år 2002 i befolkningen var vanligast i hushållstypen ensamstående mammor, där 5,5 % hade långvarigt bistånd.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Tabell 4: Antal hushåll –64 år med bistånd 10–12 månader 2002 samt andel i befolkningen.
Ensam-
stående med barn
Samman-
boende med barn
Hushåll med barn
Hushåll utan barn
Kvinnor Män Antal hushåll 2 002 9 473 829 11 907 22 209 36 826 Andel i befolkningen 5,5% 1,1% 1,3% 1,9% 1,5% Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.3.3. Hälften med långvarigt bistånd hade fortfarande bistånd efter fem år
För en del av barnfamiljerna med bistånd kvarstår de ekonomiska problemen under längre tid. Mycket talar för att det finns betydande långvarighet i biståndstagandet för vissa barnfamiljer. Av alla barnfamiljer med bistånd år 1996 hade en tredjedel bistånd även uppföljningsåret år 2001. Av de 36 procent som hade långvarigt bistånd år 1996 hade närmare hälften bistånd även år 2001. Hög grad av långvarighet visar även en uppföljning av dem som hade långvarigt bidrag år 1991 (Socialstyrelsen 1999) och år 1993 (Bergmark och Bäckman 2001).
4.4. Antalet barn med ekonomiskt bistånd
Ovanstående redovisning har utgått ifrån antalet barnfamiljer med ekonomiskt bistånd. Som nämnts tidigare är det viktigt att också beskriva antalet barn som lever i familjer med bistånd. År 2002 levde ca 147 000 barn (0–17 år) i 73 000 familjer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det motsvarar 7,6 procent av alla barn i befolkningen. Drygt hälften av barnen bodde med en ensamstående mamma. Även om man ser biståndstagandet ur barnens perspektiv var barn med utrikes födda föräldrar kraftigt överrepresenterade. Närmare 60 % av barnen hade minst en utrikes född förälder. De flesta av dem levde med gifta/sammanboende föräldrar. Tidigare analyser (bl.a. Socialstyrelsen, 1999) har visat att sammanboende inrikes födda föräldrar mycket sällan behöver bi-
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
stånd. Majoriteten av barnen till inrikes födda föräldrar var däremot barn till en ensamstående mamma.
Diagram 4 Antal barn 0–17 år i familjer med ekonomiskt bistånd 2002 uppdelat på hushållstyp och föräldrarnas födelseland. Alla åldrar.
0
10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000 80 000
Ensamstående kvinnor m barn
Gifta/samboende
med barn
Ensamstående män
m barn
Minst en förälder som är flykting
Minst en utrikes född förälder exkl flyktingar Inrikes född(a) förälder/rar
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
Som beskrivits tidigare ökar barns utsatthet med tiden de lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det fanns drygt 50 000 barn i de ca 22 300 familjer som hade ekonomiskt bistånd nästan hela 2002, 10–12 månader. Av dessa hade de allra flesta minst en utrikes född förälder. Till skillnad från biståndstagandet oavsett bidragstid levde de flesta av dessa barn med föräldrar som var gifta/sammanboende. En del av dessa familjer var flyktingar med kort tid i Sverige.
Däremot var – som för biståndstagandet generellt – de flesta barn med inrikes född(a) förälder/föräldrar barn i en familj med en ensamstående förälder. Ser man till barnen i ensamstående familjer hade dock något förvånande de flesta en utrikes född mamma. Till skillnad från barnfamiljer med bistånd någon gång under året fanns närmare 40 % av barnen med långvarigt bistånd i stora barnfamiljer
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
(fyra eller fler barn). Nästan alla av dem, 92 procent, hade utrikes födda föräldrar.
Diagram 5 Antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd 10–12 månader 2002 uppdelat på hushållstyp och föräldrarnas födelseland
0
5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 35 000
Gifta/samboende
med barn
Ensamstående kvinnor m barn
Ensamstående
män m barn
Minst en förälder som är flykting Minst en utrikes född förälder exkl flyktingar Inrikes född(a) förälder/rar
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.5. Stora kommunala skillnader i långvarigt biståndstagande bland barn
Det finns stora regionala skillnader i andelen ekonomiskt utsatta barn. Också här spelar definitionen av ekonomiskt utsatthet en viktig roll. Som framgår av kapitel 3 lever en stor andel barn med en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianen i den s.k. ”tätbygden”. Å andra sidan mottar en avsevärt lägre andel barn ekonomiskt bistånd i tätbygden än man skulle kunna förvänta sig givet de relativt lägre inkomsterna. Vidare är variationen stor inom olika regioner, framförallt gäller det de tre storstadsområdena. Medan vissa förortskommuner har en mycket hög ekonomisk standard återfinns de mest ekonomiskt utsatta familjerna i delar av storstäderna (Salonen 2003). Därför är det angeläget att när det
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
gäller ekonomiskt bistånd i stället för region fokusera på hur det ser ut i de olika kommunerna.
Tabell 5. Kommuner med högst respektive lägst andel barn (%) i biståndsfamiljer.
Högsta andel 1991 1996 2002
Malmö 19 Malmö 27Malmö 24
Skinnskatteberg 15 Landskrona 25Landskrona 21
Göteborg 15 Göteborg 22Göteborg 15
Ljusnarsberg 14 Norrköping 21Dorotea 13 Botkyrka 14 Botkyrka 20Eskilstuna 13 Perstorp 14 Ljusnarsberg 19Gullspång 13 Norberg 14 Bräcke 19Örebro 13 Nyköping 14 Surahammar 19Högsby 12 Eskilstuna 14 Eskilstuna 18Lycksele 12 Nordanstig 13 Klippan 18Ödeshög 11
Lägsta andel 1991 1996 2002 Öckerö 4 Härryda 5Täby 2 Lidingö 4 Götene 5Svedala 2 Lomma 3 Forshaga 5Kävlinge 2 Tranemo 3 Täby 5Nykvarn 2 Kungälv 3 Bollebygd 5Lidingö 1 Tjörn 3 Kävlinge 5Lomma 1 Täby 3 Vellinge 3Säter 1 Danderyd 3 Lidingö 3Vellinge 1 Vellinge 2 Öckerö 3Danderyd 1 Stenungsund 1 Danderyd 2Forshaga 0 Källa: Socialstyrelsen
Det fanns stora kommunala skillnader i biståndstagandet bland barn, och skillnaderna ökar ytterligare om indelningen skulle göras på stadsdelsnivå. Den högsta andelen barn i familjer med bistånd hade Malmö med 24 procent av barnen i kommunen. Nästan lika hög andel hade Landskrona (21 procent) och Göteborg (15 procent). Den lägsta andelen hade Forshaga kommun med 0,4 procent, följd av Danderyd och Vellinge, där båda hade mindre än 1 procent barn med bistånd av samtliga barn i kommunen. När det gäller förändringar över tid är det intressant att notera att Malmö haft högst andel under hela perioden. Göteborg har också
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
genomgående hög andel barn med ekonomiskt bistånd, där har dock skett en kraftig minskning mellan 1996 och 2002. Vidare framgår det av tabellen att Botkyrka som haft hög andel både 1991 och 1996, år 2002 inte längre finns med bland de tio kommuner med högst andel ekonomiskt utsatta barn.
Det fanns ännu större kommunala skillnader i andelen barn i hushåll med långvarigt bistånd än med bistånd totalt. Av alla barn i befolkningen år 2001 levde 2,8 procent i familjer med långvarigt bistånd. I fem kommuner fanns sammantaget 42 procent av barnen med långvarigt bistånd. Nästan alla fanns i utrikes födda familjer. Av barnen i Malmö och Landskrona levde 16 respektive 12 procent av barnen i familjer med långvarigt bistånd. Göteborg, Stockholm och Helsingborg hade också höga andelar. Det fanns även kommuner som bara hade några enstaka barn i långvariga biståndshushåll – mindre än 1 promille av barnen i kommunen. Det gällde t.ex. Kiruna, Färgelanda, Norberg och Övertorneå.
4.5.1. Många är arbetslösa
Arbetslöshet, framförallt utan arbetslöshetsersättning, är en viktig orsak till ekonomiska problem och behov av ekonomiskt bistånd för barnfamiljer. I mitten av 1990-talet var de flesta biståndstagare inskrivna vid arbetsförmedlingen (70 % år 1996, Socialstyrelsen, 1999). År 2000 hade andelen inskrivna minskat men var fortfarande hög. Nästan hälften, 45 % av de vuxna med barn var inskrivna någon gång under året (specialbearbetning av SCB:s undersökning LINDA).
Andelen biståndstagare som är arbetslösa utan ersättning har sjunkit under senare år. Andelen år 2003 var i genomsnitt 33 % för barnfamiljer, lägre för ensamstående föräldrar och högre för sammanboende föräldrar. Medan andelen utan ersättning var lägre år 2003 jämfört med år 1998 för ensamstående med barn (28 % år 2003) var den något högre för sammanboende med barn (41 %).
Tidigare analyser av biståndstagare med bistånd under 10–12 månader utifrån SCB:s HEK-undersökning (Socialstyrelsen, 2004) visade att många inte hade någon löneinkomst alls under det studerade året 2001. Urvalet är dock för litet för särredovisning på hushållstyp.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
4.5.2. Barnfamiljernas ekonomi har förbättrats
Det finns olika sätt att belysa ekonomisk utsatthet. Ett sätt är att jämföra andelen som har en inkomst under en viss nivå. Ofta används nivån för ekonomiskt bistånd, ”socialbidragsnivån”, som riktmärke (se kapitel 1). Denna nivå är politiskt bestämd. Ett annat sätt är att belysa andelen män och kvinnor vars inkomst inte räcker för att klara skäliga levnadskostnader för vardagens utgifter. Det kan göras med utgångspunkt från Konsumentverkets (KOV) beräkningar med tillägg för vissa utgiftsposter (se not till diagram 6), här benämnt KOV-nivån. KOV-nivån tar hänsyn till hushållets sammansättning och beräknas utifrån aktuella konsumtionsmönster och prisnivåer för varje enskilt år.
En sådan beräkning visar att andelen som har en inkomst under KOV:s nivå har varierat under 1990-talet. För barnfamiljer märks en ökning av andelen med låg inkomst under mitten av 1990-talet. Sedan år 1997 har framförallt andelen ensamstående mammor med inkomst under en skälig inkomstnivå minskat kraftigt. År 2001 var andelen med inkomst under KOV:s nivå inte längre högst för ensamstående mammor.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Diagram 6. Andel hushåll med disponibel inkomst under en beräknad KOVnivå
1)
efter hushållstyp 1991 samt 1993–2002.
0 5 10 15 20 25 30
1991 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001
År
Procent
Ensamstående kvinnor med barn
Ensamboende kvinnor Ensamboende män Sammanboende med barn Sammanboende utan barn
Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 1991, 1993–2001, redovisad i Socialstyrelsen, Jämställd socialtjänst? 2004.
1
KOV-nivån bygger på Konsumentverkets beräkningar av kostnaderna för
en rimlig konsumtion av livsmedel, kläder/skor, hygien, fritid/lek, förbrukningsvaror, hemförsäkring, möbler, husgeråd, dagstidning, telefon, TV och TV-licens m.m. Beloppen täcker även ett visst sparande för att kunna ersätta förslitna/urvuxna varor som köps mer sällan. Beräknade kostnader är tillagda för utgiftsposter som inte ingår i Konsumentverkets beräkningar: boende, hushållsel, barnomsorg, lokala resor och fackföreningsavgift.
4.6. Ensamstående mammors biståndstagande har minskat mest
Dessa inkomstförhållanden återspeglas också i statistiken över ekonomiskt bistånd. Biståndstagandet har minskat för samtliga hushållstyper under de senaste 12 åren, men mest för barnfamiljer. Antalet barnfamiljer med ekonomiskt bistånd har minskat med 25 procent under 1990–2002. Minskningarna är störst för samman-
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
boende med barn men är stora även för ensamstående föräldrar. Antalet hushåll i yrkesverksam ålder utan barn har minskat mindre, med ca 6 procent.
Tabell 6. Förändring av antalet hushåll 18–64 år med bistånd 1990 och 2002 i antal och procent.
Ensamstående
med barn
Samman
boende
med barn
Hushåll med barn
Hushåll utan barn
18–64 år
Kvinnor Män Antal hushåll 2 002 39 281 4 565 29 140 72 986 144 791 Förändring 1990– 2002 –7 298 –633 –9 883 –17 814 –9 867 Förändring 1990– 2002 i procent –16% –12% –25% –20% –6,4% Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
Hur många hushåll med barn som får ekonomiskt bistånd beror inte bara på hur vanligt det är med försörjningsproblem utan också på hur många barnfamiljer som finns i befolkningen. Om försörjningssituationen för barnfamiljer är oförändrad men antalet barnfamiljer minskar så blir det också färre barnfamiljer som behöver bistånd. Men även en jämförelse av biståndstagandet i befolkningen år 1990 respektive år 2002 visar kraftiga minskningar, framförallt för ensamstående med barn. Skillnaden i biståndstagande mellan familjer med och utan barn har också minskat mellan år 1990 och år 2002. Barnfamiljers biståndstagande är nu endast något högre 2002 än hushåll i yrkesverksam ålder utan barn. Fortfarande hade dock närmare en av fyra ensamstående mammor ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Tabell 7: Andel hushåll 18–64 år i befolkningen med ekonomiskt bistånd 1990 och 2002. Procent.
Ensam-
stående med barn
Samman-
boende med
barn
Hushåll med barn
Hushåll utan barn
Kvinnor Män
Andel 2 002
23
6,3
3,2
6,3
5,8
Andel 1990 33 16 4,2 8,2 6,7 Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
Minskningarna i biståndstagande för alla barnfamiljer har inträffat framförallt från år 1997, men mönstret är något olika för olika hushållstyper. För ensamstående kvinnor med barn är det en kraftig minskning från år 1997, medan minskningen kommer tidigare för den lilla gruppen ensamstående män med barn. Andelen sammanboende med barn och ekonomiskt bistånd i befolkningen är lägre och både ökar och minskar i en långsammare takt under 1990-talet.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
Diagram 7 Andel hushåll 18–64 år med ekonomiskt bistånd i befolkningen 1990–2002.
0 5 10 15 20 25 30 35 40
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Ensamstående män med barn Ensamstående kv. med barn Sammanboende par med barn Hushåll utan barn Hushåll med barn
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.7. Högre långvarigt biståndstagande än 1990
Även för barnfamiljer med långvarigt ekonomiskt bistånd har biståndstagandet minskat sedan toppen år 1997. Men fortfarande är biståndstagandet 50 procent högre år 2002 än år 1990. Mest har biståndstagandet 10–12 månader ökat jämfört med år 1990 för sammanboende med barn. Det långvariga biståndstagandet för den lilla gruppen ensamstående män med barn har ökat mindre.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Tabell 8: Förändring av antalet hushåll med bistånd 10–12 månader 1990 och 2002 i antal och procent. Alla åldrar.
Ensam-
stående med
barn
Samman-
boende med
barn
Hushåll med
barn
Kvinnor Män Antal hushåll 2 002 9492 835 12042 22369 Förändring 1990–2002 3055 127 4287 7469 Förändring 1990–2002 i procent 47% 18% 55% 50% Källa: Socialstyrelsen.
För att jämföra utvecklingen av antalet barnfamiljer med bistånd någon gång under året med dem som har bistånd 10–12 månader kan man indexera utvecklingen och sätta 1990 års nivå till 100. Av diagrammet nedan framgår då den kraftiga ökningen av det långvariga biståndstagandet för familjer med barn år 1997, och den kvarstående högre nivån på biståndstagandet även år 2002.
Diagram 8 Antal hushåll (oavsett ålder) med ekonomiskt bistånd 1990-2002 för hushåll med barn. Index 1990=100.
0 50 100 150 200 250
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Hushåll med barn 10-12 månader
Hushåll med barn 1-9 månader
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
4.7.1. Stor minskning av antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd
Som väntat återspeglas minskningen av biståndstagandet bland barnfamiljer även i en minskning av antalet barn i familjer med ekonomiskt bistånd. Antalet barn med bistånd någon gång under året har minskat med 23 000 barn eller 13 procent jämfört med år 1990. Även antalet barn i familjer med bistånd 10–12 månader har minskat sedan toppen år 1997, men det är fortfarande 18 000 fler barn (58 procent fler) med ekonomiskt bistånd 10–12 månader år 2002 jämfört med år 1990.
Diagram 9 Antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd, någon gång under året och under 10-12 månader, 1990-2002.
0
50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd Antal barn i familjer med bistånd 10-12 månader
Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.
4.8. Sammanställning
Sammanfattningsvis var mer än hälften av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002 en ensamstående förälder. I mer än hälften av barnfamiljerna fanns minst en förälder
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
som var utrikes född. De flesta barnfamiljer med bistånd hade högst två barn. Bland barnfamiljer med bistånd 10–12 månader år 2002 dominerade gifta/sammanboende med barn. Nästan 90 % av familjerna hade minst en förälder som var utrikes född. Både antal barn och antal barnfamiljer med ekonomiskt bistånd har minskat 1990-2002. Det långvariga biståndstagandet, 10–12 månader under ett år, har däremot ökat.
Sammanställning
1. Ekonomiskt bistånd någon gång under 2002 Antal barn i familjer med bistånd Ca 147 000 barn levde i familjer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002. Det motsvarar 7,6 % av befolkningen. Drygt hälften av barnen, 53 %, hade en ensamstående förälder. Av alla barn hade 60 % minst en förälder som var utrikes född. 12 % av barnen hade minst en förälder som räknades som flykting i biståndssystemet. Drygt hälften av barnen fanns i en- eller tvåbarnsfamiljer, 25 % i fyra eller fler barn. Antal barn med ekonomiskt bistånd har minskat med 23 000 eller 13 % år 2002 jämfört med år 1990. Även i relation till antalet barn i befolkningen är det minskningar.
Antal barnfamiljer med bistånd Det fanns ungefär 43 000 familjer med ekonomiskt bistånd år 2002, varav 60 % var ensamstående föräldrar. Det motsvarar 6,4% av befolkningen. 55 % av minst en av föräldrarna var utrikes född. 11 % av minst en av föräldrarna räknades som flykting i biståndssystemet. 73 % fanns i en- eller tvåbarnsfamiljer och 11% var familjer med 4 eller fler barn. Antal hushåll med barn och med bistånd någon gång under året har minskat 1990– 2002 med ca 19 400 eller 21%.
2. Ekonomiskt bistånd 10–12 månader år 2002 Antal barn i familjer med bistånd 10–12 månader Ca 50 000 barn levde i familjer med bistånd 10–12 månader år 2002. Det motsvarar 2,6 % av befolkningen. Av barnen hade en mindre andel, 38 %, en ensamstående förälder. 83 % hade minst en förälder som var utrikes född. 23 % av barnen hade minst en förälder som räknas som flykting i biståndssystemet. 43 % av barnen fanns i en- eller tvåbarnsfamiljer, 33 % i fyra- eller fler-
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
barnsfamiljer. Antal barn i familjer med bistånd 10–12 månader har ökat sedan år 1990 med 58 % eller 18 400. Det är ökningar även i relation till antalet barn i befolkningen.
Antal barnfamiljer med bistånd 10–12 månader Det fanns ungefär 22 000 barnfamiljer med bistånd 10–12 månader år 2002, varav 46 % var ensamstående föräldrar. Det motsvarar 1,9 % av befolkningen. 89 % av minst en av föräldrarna var utrikes född. 23 % av minst en av föräldrarna räknades som flykting i biståndssystemet. Antal barnhushåll med bistånd 10–12 månader har ökat 1990–2002 med 50 % eller ca 7 500 hushåll. Den procentuella ökningen har varit störst för gifta/sammanboende med barn.
4.9. Resultatet av biståndstagandet
En viktig fråga är hur väl biståndssystemet lever upp till sitt kort- och långsiktiga syfte för barnfamiljer. På kort sikt ska biståndssystemet utgöra ett skyddsnät och ge människor i ekonomisk kris en skälig levnadsnivå och på lång sikt hjälpa dem till egen försörjning. I vilken utsträckning är biståndet då ett skydd mot fattigdom för barnfamiljer? På vilken ekonomisk nivå lever man?
4.9.1. Andel under en beräknad biståndsnivå
För att få en uppfattning om befolkningens – och biståndstagares – ekonomiska situation görs ofta schabloniserade beräkningar av en genomsnittlig utgiftsnivå under ett år, biståndsnivån. Denna utgår från riksnormen (3 370 kr/mån år 2004 för en ensamstående) med tillägg för de beräknade kostnader man har rätt att få ersättning för enligt lagstiftningen. Det gäller till exempel skälig bostadshyra och arbetsresor. Det är dock viktigt att notera att bistånd alltid bygger på en individuell behovsprövning och att en genomsnittligt beräknad nivå kan både över- och understiga nivån i det enskilda fallet.
Ungefär 8 procent av barnen som var födda i Sverige levde i barnfamiljer som hade en inkomstnivå under biståndsnivån 2001. Det var vanligare att barnfamiljer med utrikes födda föräldrar hade en disponibel inkomst under en beräknad biståndsnivå även inklusive det ekonomiska bistånd som ges. En av fyra utrikes födda
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
barn levde år 2001 i en familj som inte hade en årsinkomst som nådde upp till en beräknad skälig levnadsnivå. Andelen sjönk med vistelsetiden i Sverige. Lägst andel med låg inkomst fanns bland dem som var födda inom Norden, följt av personer födda i ”västländer” och Europa.
En del – men långt ifrån alla – barnfamiljer med en årsinkomst under en beräknad biståndsnivå hade ekonomiskt bistånd. Det kan finnas flera skäl till det. En låg årsinkomst kan bero på att man t ex valt att arbeta mindre för att få mer tid för barnen och/eller dra ner på utgifterna genom att t ex bo billigare. Vissa familjer kan ha en förmögenhet som gör att de varken söker – eller skulle få – ekonomiskt bistånd.
Det var vanligt att biståndstagare överlag – trots ekonomiskt bistånd – inte nådde upp till den beräknade biståndsnivån. Det gällde framförallt familjer med bistånd nästan hela året. Drygt 30 procent av de inrikes födda och drygt 40 procent av de utrikes födda personerna med bistånd 10–12 månader hade en årsinkomst under den beräknade biståndsnivån.
Det behöver dock inte betyda att socialtjänsten är ”snål”. Befolkningens inkomster redovisas inte per månad i statistiken. Det går därför inte att utläsa inkomsten för just de månader hushållen har ekonomiskt bistånd. Därför kan många hushåll som får ekonomiskt bistånd under endast ett par månader ha en årsinkomst som är betydligt högre än biståndsnivån. Om de fått ett arbete efter en biståndsperiod på några månader höjer denna löneinkomst deras genomsnittliga årsinkomst. Detta förklarar dock inte den låga årsinkomsten för personer som har bistånd nästan hela året.
En låg årsinkomst kan vidare bero på att man levt sparsamt månaderna innan eller efter man fick bistånd, att man levt på sina besparingar, lånat av släkt och vänner eller har låga utgifter, t ex för boendet.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
Tabell 9 Andel hushåll med en disponibel inkomst (inklusive ekonomiskt bistånd) under en beräknad biståndsnivå
år
2001.
Hushållstyp Inrikes födda Utrikes födda Ensamboende med barn (efter föräldrarnas födelseland)
Kvinnor 13 24
Män 8,5 28
Sammanboende med barn (efter föräldrarnas födelseland)
2,0 18
Kvarboende barn 0–19 år (efter barnens födelseland)
8,2 25
Ekonomiskt bistånd
22
41
varav 10–12 månader
31
42
Samtliga hushåll 20–64 år i befolkningen
4,2
14,5
Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 2001.
1
Antal ensamstående utrikes födda män med barn är för litet för redovisning.
Beräkningar som SCB utfört på uppdrag av Socialstyrelsen visar att ensamstående mammor tidigare var den hushållstyp som hade störst andel med inkomst under biståndsnivån. Men de senaste åren har deras ekonomiska situation förbättrats. Andelen ensamstående kvinnor med barn med låga inkomster har minskat markant sedan år 1996 och var år 2001 inte längre högst bland hushållstyperna. Utrikes ensamstående mammor har dock oftare låg inkomst jämfört med inrikes födda mammor.
Det var vanligast att barn till utrikes födda föräldrar hade en inkomst under nivån för ekonomiskt bistånd. Därefter kommer barn med en inrikes född ensamstående mor, följd av barn till sammanboende föräldrar födda i Sverige.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Diagram 10 Andel med disponibel inkomst under nivån för ekonomiskt bistånd efter hushållstyp 1991, 1993-2001
0 5 10 15 20 25 30
1991 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001
År
Procent
Ensamstående kvinnor med barn Ensamboende kvinnor
Ensamboende män Sammanboende med barn Sammanboende utan barn
Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 2001.
4.10. Svårt att klara ekonomin
En viktig aspekt på biståndssystemets funktionssätt är individernas egen upplevelse av sin ekonomiska situation. Detta kan belysas bl.a. med hjälp av SCB:s ULF-undersökning, där man tillfrågas om sin och familjens ekonomiska situation. Ensamstående med barn upplevde i betydligt högre utsträckning än andra hushållstyper att man hade svårt att klara löpande utgifter – 53 procent av dem hade det år 2000. Bland sammanboende med barn angav 16 procent dessa svårigheter jämfört med 19 procent i hela befolkningen 20-64 år. Det var som väntat betydligt vanligare i familjer som sökt socialbi drag
de senaste tolv månaderna att man sade sig ha haft
svårt att klara löpande utgifter. Omkring 60–70 % angav det. Kvinnor i familjer som sökt socialbidrag upplevde sig ha en mer ansträngd ekonomisk situation än männen. Högre andel kvinnor än män angav att de haft svårt att klara löpande utgifter. Det låga antalet hushåll medger tyvärr inte en särredovisning på typ av barnfamilj med ekonomiskt bistånd.
5
Ekonomiskt bistånd benämns fortfarande socialbidrag i ULF-undersökningen.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
4.11. Ett skyddsnät mot fattigdom
Även om biståndstagare har låga inkomster även med bistånd fyller biståndssystemet en mycket viktig funktion när det gäller att förbättra barnfamiljers ekonomiska situation och vara ett skyddsnät mot fattigdom. Om man tagit bort allt ekonomiskt bistånd som gavs år 2001 skulle det ha funnits ca 30 000 fler barn i familjer med en inkomst under en beräknad biståndsnivå.
Störst betydelse har biståndssystemet för grupper där många har ekonomiskt bistånd; ensamstående föräldrar och utrikes födda barn. Andelen utrikes födda barn i familjer med en så låg inkomst skulle öka från 25 procent till 35 procent. Av diagrammet nedan framgår t ex att biståndssystemet ökar den disponibla inkomsten med ca 25 000 kr per år för utrikes födda barn 0–19 år som bor kvar hos sammanboende föräldrar.
Diagram 11 Genomsnittlig ökning av disponibel inkomst (kr/år) pga ekonomiskt bistånd för olika familjetyper i befolkningen (20-64 år), 2001.
0
5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000
Ensamboende
kvinnor med
barn
Ensamboende män med barn
Sammanboende
med barn
Kvarboende
barn 0-19 år
Samtliga
hushåll 20-64 år
i befolkningen
Inrikes födda Utrikes födda
Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 2001.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
4.12. Vuxna med dålig ekonomi förefaller prioritera barnens konsumtion
I vilken utsträckning påverkas barnen av föräldrars ansträngda ekonomiska situation? En mindre stud ie
tyder på att föräldrar med
dålig ekonomi försöker skydda sina barn. Socialstyrelsen och SCB har samarbetat kring en liten pilotstudie med extra frågor i den avslutande intervjun med de hushåll som deltog i SCB:s undersökning Hushållens utgifter (HUT) det första kvartalet år 2003.
Barnfamiljer med dålig ekonomi prioriterade att lägga pengarna på barnens konsumtion. Av de hushåll som angivit att de haft svårt att få pengarna att räcka till var det ungefär tre av fyra hushåll som angav att det framförallt var de vuxna i familjen som fick avstå från sådant man annars skulle köpt eller gjort. Nästan inga svarade att det främst var barnen som fått avstå. Ensamstående med barn tvingades avstå från eller dra ner på det mesta, för en femtedel även boendet. Drygt 80 procent sade sig bara ibland eller aldrig ha råd att unna sig något extra. Det var drygt 40 procent av de ensamstående med barn som ibland eller ofta måste låna pengar för att få ekonomin att gå ihop, något som var ovanligt bland övriga.
Liksom i många andra studier framträder bilden av ensamstående föräldrars ekonomiska utsatthet. Nästan 60 procent av de ensamstående med barn hade haft svårt att få pengarna att räcka till löpande utgifter för mat, hyra och räkningar under varje eller några av de tolv senaste månaderna jämfört med knappt 20 procent av sammanboende med barn. Det kan också jämföras med ca 25 procent av ensamstående utan barn och knappt 10 procent av sammanboende utan barn.
4.12.1. Barnperspektiv i biståndshandläggningen
När man levt länge på ekonomiskt bistånd påverkas hushållet av att ha avstått från allt som inte är direkt nödvändigt under lång tid. Särskilt stor inverkan kan detta ha på barnen. Riksnormen bygger på beräkningar som inte inkluderar t ex godis och snacks, husdjur, gäster, presenter vid jul och födelsedagar (Socialstyrelsen, 2003a, s 62). För barn och familjer som levt länge på ekonomiskt bistånd är den individuella behovsprövning därför särskilt betydelsefull.
Ett barnperspektiv på ekonomiskt bistånd innebär att barnets situation ska uppmärksammas också när vuxna vänder sig till
6
Socialstyrelsen, Jämställd socialtjänst? 2004 samt Välfärdsbulletinen nr x 2004
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
socialtjänsten med en ansökan om ekonomiskt bistånd. Bestämmelsen om ett barnperspektiv i socialtjänsten trädde i kraft 1998 (prop. 1996/97:124, s. 100) i syfte att stärka barnens ställning. Ekonomiska biståndsutredningar har dock traditionellt ett tydligt vuxenperspektiv (Socialstyrelsen, 2003a). Länsstyrelsernas tillsyn och Socialstyrelsens uppföljningar (Socialstyrelsen och länsstyrelsen, 2003) visar att barnperspektivet inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning i handläggningen av ekonomiskt bistånd. En kommunal studie visade att endast var tjugonde kommun år 2000 uppgav att barnperspektivet fanns inskrivet i lokala riktlinjer, var politiskt beslutat och skulle dokumenteras i beslutsunderlag (Puide och Minas, 2002). Bara 15 procent av de studerade kommunerna svarade att man tog särskild hänsyn, så att barns behov av fritidsaktiviteter, skolresor samt koloni- eller lägervistelse tillgodosågs. Samverkan i ekonomiska bidragsärenden mellan ekonomigrupp samt barn- och ungdomsgrupp angavs inte fungera särskilt bra.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna har tillsammans givit ut en rapport som stöd för länsstyrelsernas tillsyn (Socialstyrelsen och länsstyrelsen, 2003). Där preciseras vad ett barnperspektiv i handläggningen av ekonomiskt bistånd kan innebära för en utveckling av barnperspektivet i kommunerna. En mer utförlig genomgång av barnperspektivet i biståndshandläggningen presenteras i kapitel 10.
Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41
Referenser
Bergmark, Å. & Bäckman, O. (2001), Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet. I: Bergmark, Å. (red.) Ofärd i välfärden.: Fritzes: Stockholm. (SOU 2001:54)
Halleröd, B. (2003), ”Varför får folk socialbidrag? Analys av socialbidragstagandets bestämningsfaktorer”. Socialvetenskaplig tidskrift 2003;2–3:238–266.
Jonasson, I. Långvariga Socialbidragstagare. Stockholms universitet. Socialhögskolan. 1996.
Prop. 2002/03:1, bilaga 3.
Puide, A & Minas, R (2002) Klartläggning av kommuneras arbete med socialbidrag. Socionomen 3/2002.
SCB (1999, 2001), specialbearbetning av ULF-undersökning.
SCB (2001), specialbearbetning av HEK-undersökningen.
Socialstyrelsen (1999:5), Långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet. Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2002), Vårdens värde Vad får vi för pengarna i vård och omsorg? Uppsala: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2003), Social tillsyn 2002. Resultat av länsstyrelsernas tillsyn. Socialstyrelsen. 2003.
Socialstyrelsen (2003a), Ekonomiskt bistånd, Stöd för rättstillämpning och handläggning av ärenden i den kommunala socialtjänsten. Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2003b), Socialtjänsten i Sverige En översikt 2003. Socialstyrelsen.
Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande
Socialstyrelsen och länsstyrelsen (2003), Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd. Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2004), Jämställd socialtjänst Ett könsperspektiv på socialtjänsten. Socialstyrelsen.
SOU 2000:38, Välfärd, vård och omsorg. En antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
Spahic, L (2003). En longitudinell studie över nya långvariga socialbidragstagare. Stockholm: Matematiska institutionen vid Stockholms universitet. 2003.
Starrin, B. & Kalander Blomkvist, M. En studie om socialbidragstagares ekonomiska, sociala och hälsomässiga förhållanden. Karlstad. 2001.
5. Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt utsatta 10–18-åringar: Analys av Barn-LNU och Barn-ULF
Jan O. Jonsson och Viveca Östberg
5.1. Inledning
De yngres välfärd och speciellt omsorgen om barn i resurssvaga familjer är en allmän angelägenhet och det är få områden kring vilka den politiska uppslutningen är så bred i Sverige. Studier av barnfattigdom är därför vanliga och socialpolitiskt fokuserade undersökningar tas ofta som intäkt för tillståndet i samhället. Publikationer som behandlar förändringen i andelen fattiga barn (Salonen 2002) eller hur denna andel skiljer sig mellan nationer (Bradbury och Jäntti 2001) får också stor uppmärksamhet.
Utgångspunkten för studier av barnfattigdom är att barn far illa av bristen på ekonomiska resurser och att en sådan brist riskerar att hindra deras utveckling. I dagens välfärdssamhällen är sannolikt de klassiska mekanismerna – svält eller åtminstone undernäring – inte särskilt utbredda. Istället är det troligt att andra processer gör att ekonomiskt utsatta barn erfar lägre levnadsnivå än andra. Att blottlägga sådana processer är en viktig fråga för forskningen och helt avgörande för hur eventuella negativa effekter skall kunna förhindras eller mildras.
Studiet av konsekvenser av fattigdom för barn karakteriseras av flera inom forskningen kända metodproblem. En ofta diskuterad fråga är hur man bäst skall mäta och förstå fattigdom, där bl.a. absoluta och relativa mått ställs mot varandra; i praktisk forskning tycks det dock finnas en konsensus om vissa definitioner av fattigdom, även om denna konsensus (som när de som tjänar mindre än 60% av medianinkomsten räknas som fattiga) är godtycklig. Ett allvarligare problem är hur man skall kunna gå från en beskrivning av skillnader i resurser eller beteenden mellan barn i hushåll med olika ekonomiska resurser till en tolkning i kausala termer – att (den relativa) fattigdomen har negativa konsekvenser och inte bara negativa korrelat. Inom samhällsvetenskapen måste vi ofta basera våra tolkningar av kausala kedjor på osäkra
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
tillvägagångssätt (det är t.ex. sällan att vi har tillgång till naturliga experiment). Den bästa metoden i detta fall vore att kunna studera förändringar i barns levnadsförhållanden som ett utfall av förändringar i hushållets ekonomiska resurser, något som dock av datatekniska skäl oftast är svårt. Det finns även andra sätt att närma sig frågan om kausalitet som vi diskuterar närmare nedan. Det är viktigt att inse att om vi inte kan göra en kausal koppling trolig är socialpolitiska insatser i värsta fall helt meningslösa; i själva verket är en slutsats av några av de mest elaborerade studierna av konsekvenser av fattigdom för barn att en omfördelning av inkomster (eller annat ekonomiskt stöd) inte skulle ha märkbara effekter, åtminstone att andra åtgärder sannolikt vore mycket mer verkningsfulla (Mayer 1997; Blau 1999).
1
Emellertid finns även andra problem i studier av konsekvenserna av fattigdom för barn, problem på basis av vilka vi faktiskt kan ifrågasätta tolkningen att det inte finns några, eller bara marginella, sådana konsekvenser. Ett sådant gäller vilka ”konsekvenser” man mäter. I de flesta studier är man intresserad antingen av aggregerad statistik som berör ”barnrelevanta” indikatorer, t.ex. barnadödlighet (t.ex. Hauser, Brown och Prosser 1997; Micklewright och Stewart 2000), eller också fokuseras barns skolrelaterade förmågor och prestationer eller (problem-)beteenden (Duncan och Brooks-Gunn 1997). Alltför sällan behandlas barns egna resurser och välbefinnande och alltför sällan rör analysen hur de har det ”här och nu”.
2
sådant perspektiv gjort sig gällande (Qvortrup 1994; Näsman 1995; Jonsson och Östberg 2001; Ben-Arieh m.fl. 2001) och därmed har andra indikatorer kommit i fokus. Det är tänkbart, kanske t.o.m. troligt, att en uppväxt i (relativ) fattigdom har negativa konsekvenser som är nog så kännbara, utan att därför leda till långsiktiga problem i vuxen ålder. Det kan gälla exempelvis egna ekonomiska resurser – och därmed möjligheten att leva ett liv på samma nivå som ens kamrater – det psykiska välbefinnandet eller
1
Det är svårt att avgöra om dessa studier lyckas göra korrekta skattningar av konsekvenserna
av fattigdom för barn, men de gör åtminstone seriösa försök att komma runt kausalitetsproblematiken.
2
Barndomen och ungdomen ses ibland som ett tillfälligt och övergående tillstånd, men de
villkor som råder under den tiden har förstås ett värde i sig. En barndom präglad av goda levnadsförhållanden är en god sak under den tid den varar och har betydande värden helt utöver de eventuella positiva psykologiska eller fysiologiska konsekvenser den kan ha senare i livet. Problem som barn och ungdomar erfar är på motsvarande sätt ett utslag av dåliga levnadsförhållanden även om de inte ger bestående nedsättningar av levnadsnivån – precis som för vuxna, för övrigt. Det finns inga etiskt hållbara argument för att barns problem skulle vara mindre viktiga för att de eventuellt växer ifrån dem.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
sociala relationer. Detta innebär förstås inte att inte långsiktiga problem bör studeras, bara att vi inte enbart bör göra detta.
Ett annat problem, relaterat till det förra, är att informationen om barnens förhållanden i existerande studier oftast är indirekta, i praktiken ofta är härledd från uppgifter om föräldrar eller hushåll; alternativt handlar informationen om barnen men kommer från föräldrarna. Detta innebär att vi i alltför hög grad saknar direkt kunskap om vilka resurser barn och ungdomar själva förfogar över och hur de ”mår”. I amerikansk forskning, som dominerar fältet, är de barnrapporterade indikatorerna oftast bestående av tester eller andra mått på (skol)prestationer, medan beteendeindikatorer ofta kommer från lärare eller föräldrar. När det gäller vissa indikatorer på ungas levnadsförhållanden – t.ex. ekonomiska medel, sociala relationer och psykiskt välbefinnande – går det inte att använda indirekta mått, åtminstone inte utan risk för feltolkningar. Exempelvis kunde vi i en tidigare studie över barns och ungdomars levnadsnivå visa att när informationen kommer från föräldrarna finner man en påtaglig skillnad i psykiskt välbefinnande mellan barn från olika familjetyper (barn till ensamstående föräldrar mår sämre), medan skillnaden är liten när måtten på välbefinnande baseras på information från barn och ungdomar själva (Jonsson och Östberg 2003).
Ytterligare ett problem är att fattigdom inte bara är något som är relativt i förhållande till medmänniskor, utan något som fluktuerar över tid. Det antas ofta att “persistent” eller åtminstone långvarig fattigdom har värre konsekvenser än tillfälliga svackor i hushållsekonomin. När vi studerar sambandet mellan hushållets inkomst och barnens levnadsförhållanden vid en viss tidpunkt (tvärsnitt) kommer detta att underskattas i den utsträckning den årliga inkomsten inte är ett bra mått på en mer stadigvarande ekonomisk standard. En ofta citerad amerikansk undersökning (Duncan 1984) visade att inkomströrligheten var förvånansvärt stor och att därför många hushåll som var fattiga ett år kunde ha en rimlig inkomst året efter. Studier av inkomstlikhet mellan generationer som använder ett mått som baserar sig på flera års inkomster ger betydligt högre samband mellan föräldrars och vuxna barns inkomster än tvärsnittsskattningar, från korrelationer runt 0.2 till 0.4 (Solon 1989). Problemet är att vi inte vet, från dessa studier, i hur hög grad flera års uppgifter verkligen mäter en allvarligare grad av fattigdom eller om det helt enkelt reducerar mätfelet i fattigdomsmåttet; vissa resultat talar för att inkomströrligheten är betydligt överskattad p.g.a. mätfel (Breen
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
och Moisio 2004). När vi skall studera sambanden mellan hushållsinkomst och barns välfärd på tvärsnittsbasis uppträder samma typ av problem och även här visar sig mått på inkomster över en längre tid ge ett starkare samband med olika utfall (Pagani, Boulerice och Tremblay 1997).
Tidigare forskning har också uppmärksammat att det inte är klarlagt om bristande resurser har en starkare korrelation till utfall i unga år eller senare under ungdomen. En studie som framstår som en av de mest tillförlitliga visar att fattigdom under de tidiga barnaåren verkar vara mest ofördelaktigt (Duncan m.fl. 1998), men detta kan bero på vilket utfall som studeras.
I denna studie kommer vi att använda information från barn och ungdomar, 10–18 år gamla, som intervjuats om sina levnadsförhållanden inom ramen för Levnadsnivåundersökningen (LNU) 2000 samt SCB:s Undersökning om Levnadsförhållanden (ULF) år 2001 och 2002. Vi kommer därmed att ha goda möjligheter att studera barns och ungdomars välfärd i ett ”här-och-nu” perspektiv och därmed förhoppningsvis kasta ett nytt ljus över sambandet mellan ekonomisk utsatthet och levnadsvillkor. Vi kommer dock inte att inom ramen för denna studie djupare analysera kausala mekanismer. Därmed måste frågan om sambanden vi finner är en konsekvens av ekonomisk utsatthet eller beror på något annat – t.ex. att en gemensam faktor ligger bakom såväl inkomsten som barnens levnadsvillkor – lämnas obesvarad till ett senare tillfälle. För vissa analyser av barns levnadsvillkor är detta, som kommer att framgå nedan, dock inget påtagligt problem.
Att identifiera en grupp ekonomiskt utsatta barn
En första uppgift är att försöka definiera en grupp barn och ungdomar som lever i hushåll som är ekonomiskt utsatta, eller (relativt) fattiga. En rimlig utgångspunkt är att utgå från hushållsinkomsten och sedan justera den för antalet personer som bor där (genom en s.k. ekvivalensskala). Därigenom får man information om ”inkomst per konsumtionsenhet”, vilket är en teoretiskt relevant indikator i den utsträckning som inkomsterna fördelas jämnt över dem som ingår i hushållet. Just detta antagande gör måttet osäkert: i en tidigare studie (Jonsson och Östberg 2001) framstod det som troligt att föräldrar i utsatt ekonomisk situation kompenserar sina barn, s.a.s. håller dem skadeslösa, så långt möjligt, för hushållets svaga ekonomiska resurser. I våra analyser
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
nedan är det dock lämpligt att utgå från hushållets inkomster eftersom detta är socialpolitiskt relevant. Vi kommer att komplettera dessa analyser med sådana där vi studerar olika utfall på basis av barnets egna ekonomiska resurser – bestämda utifrån direkt information från dem, snarare än härledda från information på hushållsnivå.
Att använda inkomst som grund för en definition av ekonomiskt utsatta barn är alltså nödvändigt men knappast tillräckligt. Inkomsten är förstås inte den enda grunden för hushållens ekonomi. Direkta transfereringar från far- och morföräldrar, förmögenhet och arv påverkar också barns och ungdomars ekonomiska situation. Viktigare är dock att inkomsten framförallt är en god indikator på anställdas ekonomiska situation, men inte nödvändigtvis företagares. I det följande kommer vi att ta hänsyn till sådana invändningar genom att förutom inkomst använda direkta indikatorer på ekonomiska svårigheter.
Datamaterial
Få riksrepresentativa och innehållsmässigt breda undersökningar innehåller direkt information från såväl barn som från föräldrar. I Sverige gjordes en sådan studie i samband med insamlingen av data för Levnadsnivåundersökningen (LNU) år 2000. I LNU2000 intervjuades drygt 5.000 vuxna respondenter (18-75 år gamla) om sina levnadsförhållanden i ett brett perspektiv (många hade också intervjuats tidigare, år 1991, 1981, 1974 och några även år 1968). Nu intervjuades dessutom i en särskilt undersökning (kallad Barn-LNU) 1 304 av deras barn, 10-18 år gamla, som bodde i hushållet åtminstone en tredjedel av tiden (Jonsson och Ös tberg 2001).
3
Även denna studie var upplagd så att barnens levnadsnivå – definierad som olika typer av resurser (ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga, etc.) – registrerades via direkta frågor. Frågorna hade i huvudsak en ”objektiv” karaktär, dvs. till skillnad från många andra studier av barn och ungdomar var det inte främst frågan om attityder eller subjektiva värderingar utan fokus låg på faktiska omständigheter och reellt beteende (även om vissa levnadsförhållanden, t.ex. psykiskt välbefinnande, mäts med
3
Barn-LNU finansierades, som en del av LNU2000 av VR:s och FAS gemensamma s.k.
Longitudinella kommitté. Den offentliga utredningen ”Bokslut Välfärd” bidrog också ekonomiskt och avrapporteringen av Barn-LNU gjordes inom ramen för den (Jonsson och Östberg 2001).
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
subjektiva indikatorer). Metoden som användes för att intervjua barnen var självadministrerad ”hörenkät” – barnen fick en ”freestyle” (en bandspelare) med intervjufrågorna på ett band efter vilket de fyllde i ett svarsformulär (se närmare Jonsson, Östberg och Låftman 2001).
När denna studie gjorts, med gott resultat, fortsatte datainsamlingen med stöd av ett forskningsanslag från FAS inom ramen för SCB:s s.k. ULF-undersökning (en årlig studie av samma typ som LNU, brett upplagd) (se Vogel m.fl. 1997). Sålunda genomfördes den första Barn-ULFen år 2001, på exakt samma formulär som Barn-LNU 2000. Antalet intervjuade barn var 1 439.
På basis av erfarenheterna från dessa studier företogs en vidareutveckling av formuläret och 2002 gjordes uppföljningen i anslutning till insamlingen av den reguljära ULF 2002 (antalet svarande var nu 1 402). I denna rapport har vi slagit ihop dessa tre datamaterial. Som framgår av Tabell 0:1 blir det totala antalet barn 4 145, vilket ger oss relativt goda möjligheter att också studera delgrupper definierade genom t.ex. familjetyp och invandrarstatus. Bortfallet ligger totalt på 16.1% och är något ökande. Bastal och bortfall framgår av Tabell 0:1. Totalt sett ger undersökningarna information om födelsekohorterna 1982-92, vilket framgår av Tabell 0:2.
Tabell 0:1. Antal svarande 10–18-åringar i Barn-LNU 2000 samt i Barn-ULF 2001 respektive 2002. Bortfallsandelar. Oviktade frekvenser.
Svar Bortfall Totalt % svar % bortfall
Barn-LNU 2000
1 304
225 1 529 85.3% 14.7%
Barn-ULF 2001
1 439
260 1 699 84.7% 15.3%
Barn-ULF 2002
1 402
310 1 712 81.9% 18.1%
Totalt
4 145
795 4 940 83.9% 16.1%
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Tabell 0:2. Antal svarande i Barn-LNU 2000, Barn-ULF 2001 samt Barn-ULF 2002 efter födelseår. Oviktade frekvenser.
Födelseår Barn-LNU 2000 Barn-ULF 2001 Barn-ULF 2002 Totalt 1982 90 90 1983 134 104 238 1984 126 125 108 359 1985 137 131 126 394 1986 157 150 127 434 1987 140 144 138 422 1988 161 198 169 528 1989 174 193 190 557 1990 185 191 187 563 1991 203 197 400 1992 160 160 Totalt 1 304 1 439 1 402 4 145
Barn-ULF 2003, som är färdiginsamlad men ännu inte i analyserbart skick, använde samma formulär och finansierades av FAS och Institutet för social forskning, med bidrag från Socialdepartementet.
4
Närmare information om datamaterialen,
liksom tankarna bakom undersökningen, ges i Jonsson och Östberg (2001, 2003).
Hur generaliserbara är uppgifterna?
Normalt sett vill vi i urvalsundersökningar uttala oss om en s.k. population, i detta fall alla barn i Sverige i åldrarna 10-18 år. För att göra detta ekonomiskt och praktiskt möjligt intervjuar man ett slumpmässigt valt stickprov som får representera denna population. Detta stickprov kommer i sin tur att bestå av en grupp som inte svarar och en svarandegrupp (i vårt fall 4 145 personer). De resultat vi erhåller vid analyser av svarandegruppen måste alltid betraktas som skattningar och det finns statistiska metoder för att beräkna hur troligt det är att dessa estimat så att säga ”träffar” värdet i populationen. Hur representativ svarandegruppen är går inte att säga med säkerhet eftersom bortfallet kan vara av systematisk natur (om t.ex. det skulle finnas fler fattiga barn som inte kan eller vill delta). I vårt fall kompliceras frågan om representativitet genom att
4
Just nu pågår datainsamlingen för Barn-ULF 2004, nu finansierat av Socialdepartementet.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
bortfall uppstår i två steg, först när det gäller bortfallet av föräldrar, sedan bortfallet av barn. Ett sätt att försöka korrigera för skattningsfel är att använda olika typer av information (om urvalsgruppen eller populationen) för att konstruera vikter för olika delgrupper – exempelvis kan vi låta varje 18-åring i vårt urval ”väga” lite mer än andra åldersgrupper eftersom bortfallet är något högre bland dessa (och vi kan bestämma denna vikt genom att jämföra hur stor andel av vår svarandegrupp, 10–18 år, som består av 18-åringar relativt vad fallet är i befolkningen i samma åldrar).
Genom vårt urvalsförfarande kommer också barn och ungdomar att ha olika chanser att bli valda, därför att stickprovet består av vuxna (alltså barnens föräldrar). Det barn som bara har en förälder (eller bara bor med en förälder mer än två tredjedelar av tiden) har hälften så stor sannolikhet att bli vald att delta som det barn som bor med två föräldrar. I extremfallet kan ett barn ha chansen att ingå i urvalet genom fyra olika vuxna – om barnet har delat boende mellan separerade föräldrarna som var och en bor samman med en ny partner (eftersom styvbarn också ingår i urvalet). Då vi har relativt god information om barnens familjesituation kan vi dock ganska enkelt konstruera en vikt som korrigerar för detta.
5
När det gäller med vilken säkerhet vi kan generalisera till populationen barn i Sverige, 10–18 år gamla, är den allra viktigaste frågan den om skilda urvalssannolikheter. Vi använder därför i alla analyser en vikt som justerar för detta.
6
För bortfallen kan vikter
konstrueras för bortfall när det gäller ålder, kön, region, utbildning och inkomstklass för vuxenurvalet och vuxensvarandegruppen och för en rad olika variabler när det gäller barnsvarandegruppen (eftersom vi har föräldrainformation om hushållet och till viss del också om barnet). Eftersom vi ännu inte har tillgång till jämförbara vikter i våra tre datamaterial har vi emellertid inte gjort det i denna rapport. Preliminära analyser visar att detta knappast har någon
5
Ytterligare en dimension av representativiteten gäller barn i våra åldrar som inte bor med
någon vuxen. De kommer inte att kunna ingå i vårt urval eftersom de s.a.s. inte har någon förälder som de sorterar under hushållsmässigt. I Barn-LNU gjorde vi en skattning av denna grupp och kunde konstatera att den är liten och med största sannolikhet inte påverkar resultaten (Jonsson, Östberg och Låftman 2001, avsnitt 1.4). Gruppen är heller inte central i detta sammanhang, då vi studerar sambandet mellan föräldrarnas ekonomi och barnens levnadsförhållanden.
6
I vår totala svarandegrupp utgör de med vikten 0,25 (som alltså har fyra vuxna att bli
utvalda genom) 2,4%, de som har tre vuxna (och en vikt på 0,33) utgör 3,4%, de som har två (vikt=0,5) 85,5% och de som bara har en vuxen (vikt=1) är 8,6% av svarandegruppen på 4 145 personer. Denna fördelning baserar sig på identisk information och är mycket snarlik i de tre undersökningarna.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
stor betydelse för resultaten i allmänhet, men det finns skillnader i skattningar för delgrupper som kan vara märkbara.
7
Det är viktigt att innan vår resultatredovisning understryka att det inte är möjligt på basis av våra data att göra någon precis skattning av populationstal, t.ex. försöka räkna fram hur många barn som lever under ekonomiskt utsatta förhållanden (detta görs dock betydligt mer elaborerat i andra bidrag till denna utredning). Vi kommer generellt att söka testa skillnader mellan grupper för att utröna om de är statistiskt signifikanta och vi kommer att rapportera detta – men man får inte förledas att tro att detta löser frågan om generaliserbarhet. Emellertid är det ingen tvekan om att resultaten är ”säkra” nog för att utgöra en bas för slutsatser om mer betydande skillnader mellan grupper – jämför t.ex. Tabell 1:4 nedan för ett exempel på att vi kan dra slutsatsen att fler barn till invandrare än till infödda svenskar som lever under ekonomiskt utsatta förhållanden, även om vi inte kan precisera exakt hur mycket större denna andel är.
5.2. Vilka barn är ekonomiskt utsatta?
För att följa övriga studier inom föreliggande utredning sökte vi först och främst använda en vanlig definition av ”relativt fattiga”, nämligen dem som har inkomster under 60% av medianinkomsten (i detta fall hushållets sammanlagda inkomster per konsumtionsenhet). I Barn-ULF 2001 och 2002 utgör den gruppen barn ungefär sex procent av alla 10-18-åringar. Hur fördelas då dessa över samhällsklasser? Eftersom inkomstmåttet är baserat på ett enda års inkomster finns det anledning att tro att föräldrarnas klassposition är en varaktigare ekonomisk indikator (inkomster tenderar att variera mer år-från-år än yrke och klass) och därtill kommer frågan om företagarnas inkomster. Tabell 1:1 visar fördelningen av hushållets samhällklass över den enkla dikotomin ’ekonomiskt utsatta – ej ekonomiskt utsatta’ barn.
7
Man kan notera att problem som kommer från icke-representativitet i urval respektive från
systematiska bortfall kommer att påverka skattningar av andelar i populationen, men inte nödvändigtvis samband. Exempelvis är bortfallet av barn som bor i ombildade familjer större än bland andra barn (speciellt om det är styvföräldern som är urvalsperson i vuxenintervjun) (Jonsson, Östberg och Låftman 2001, Tab. 1.4) och därmed underskattar vi dessa barns andel i populationen. Men sambandet mellan familjetyp och utbildning – för att ta ett exempel – kommer bara att påverkas om de barn i ombildade familjer som inte svarar har en annan fördelning på utbildningsvariabeln än de som svarar; och det finns betydligt mindre anledning att befara att så skulle vara fallet.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Den mycket starka överrepresentationen bland företagare i den ekonomiskt utsatta gruppen indikerar ett problem för en enkel inkomstdefinition av ekonomisk utsatthet. I Tabell 1:2 har vi istället gjort två kategorier av ekonomiskt utsatta, en som består av barn till företagare och föräldrar som är högre tjänstemän (de är inte särskilt många, men det är troligt att inkomsten är ett dåligt mått på deras ekonomiska resurser och därför är det rimligt att lägga dem med företagarna) och en som består av barn till övriga tjänstemän och arbetare. För att ha en någorlunda stor grupp att analysera har vi urskilt de 15% av barnen som bor i hushåll med de lägsta inkomsterna. Detta nya mått har vi sedan korstabulerat med tre andra indikatorer på ekonomisk utsatthet, att inte ha kontantmarginal (definierat som att inte kunna få fram 14 000 kronor inom en vecka vid en oförutsedd situation), att ofta vara orolig för familjens ekonomi under det kommande året, samt att ha haft svårt med de löpande utgifterna för mat, hyra, räkningar, m.m. under de senaste 12 månaderna.
Tabell 1:1. Andelen i olika samhällsklasser bland ekonomiskt utsatta barn jämfört med ej ekonomiskt utsatta. Barn-ULF 2001 och 2002.
Övre medel Lägre medel Företagare Arbetare
I II–III IV VI–VII Totalt Låginkomst 10 17 42 31 100 Ej utsatta 23 36 11 30 100 Alla 22 35 13 30 100
Tabell 1:2. Andelen i olika grupper av ekonomiskt utsatta (15% lägsta inkomster) som saknar kontantmarginal; som ofta är oroliga för den egna ekonomin; samt som har haft svårt med löpande utgifter under de senaste 12 månaderna.
% Saknar kon-
tantmarginal
% Orolig för eko-
nomin
% Svårt med löpande utgifter
Låginkomsttagare 51.6 25.7 47.3 Låg inkomst, företagare
3.3 6.6 25.0
Ej låg inkomst
13.5
10.1
17.0
Alla 17.7 11.8 21.0
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Det förefaller klart att de ekonomiskt utsatta barn vars föräldrar är företagare är mycket mer lika de 85% som har högre inkomster än de övriga i låginkomstgruppen (dvs. de från tjänstemanna- och arbetarhem). Djupare analyser av sambandet mellan kombinationen låg inkomstklass och barns levnadsvillkor styrker slutsatsen att låginkomsttagare som är egna företagare är en grupp som är betydligt mindre lika anställda låginkomsttagare än övriga anställda (visas ej här). Det är värt att notera att den gängse definitionen av låginkomsttagare verkligen är problematisk – närmare 40% av dem i den lägsta inkomstdecilgruppen är företagare, medan bara något fler än 10% är det i övriga decilgrupper.
Men Tabell 1:2 visar också att det bland anställda finns ett starkt, om än långt ifrån perfekt, samband mellan ekonomisk utsatthet definierat som låg inkomst och definierat via direkta indikatorer (att inte ha kontantmarginal m.m.). Anledningen till att sambandet inte är perfekt är förstås delvis att förmögenheter m.m. inte ingår liksom att konsumtionsnivån inte ingår i måtten (t.ex. lån).
I fattigdomsforskningen har diskrepansen mellan definitionen av fattiga baserad på inkomst och på mer direkta indikatorer på ”deprivation” (t.ex. genom frågor liknande dem i Tabell 1:1-2 eller genom mått på konsumtion) ofta lyfts fram som en viktig fråga (t.ex. Halleröd 1991; Whelan et al. 2001). Eftersom en anledning är att det finns kategorier för vilka inkomst inte är en god indikator på ekonomisk utsatthet skulle man kunna inskränka analyserna av ekonomiskt utsatta barn till barn till anställda, men det vore förstås olyckligt att på detta sätt exkludera en (okänd) andel barn som verkligen hör till gruppen utsatta. Att enbart använda mått på deprivation, t.ex. genom direkta frågor om kontantmarginal eller om svårigheter att klara utgifter för hyra, mat etc. har nackdelen att hushållets handhavande av ekonomiska resurser och planeringen av ekonomin kommer in i bilden – exempelvis kan välbeställda hushåll där konsumtionsnivån är hög (och där man t.ex. kan ha stora lån) hamna i den utsatta gruppen. Eftersom det finns det skäl att anta, speciellt givet resultaten i Tabell 1:1 och 1:2, att kombinationen låg inkomst och deprivation fångar ekonomisk utsatthet, kan man dock i de dataset i vilka båda indikatorerna finns identifiera en kategori där nackdelarna med inkomst- respektive deprivationsmåtten i hög grad kan undvikas.
Vi har laborerat med olika kombinationer men fastnat för följande definition: De barn som bor i de 20% av hushållen som har lägst inkomst som samtidigt saknar kontantmarginal betraktas som
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
ekonomiskt utsatta.
8
Detta mått har två stora fördelar. För det
första exkluderar det barn (framförallt till företagare) som har en låg nominell inkomst men som har tillgång till kontanta medel vid behov. För det andra exkluderar det barn i hushåll där inkomsterna är goda men som av vissa orsaker har svårt med löpande utgifter, problem som kan vara temporära. Vi menar att detta identifierar en grupp som man kan rubricera som (relativt) ”fattiga” med jämförelsevis hög grad av reliabilitet och validitet.
Innan vi börjar redovisningen, baserat på det mått vi beskrivit, kan det vara av intresse att fråga sig hur det relaterar till socialbidragstagande. Ett alternativt (och vanligt) sätt att definiera ekonomiskt utsatta barn är att använda information om hushållet har haft socialbidrag under ett givet år (en information som dock måste komma från register för att vara reliabel). En fördel med detta mått är att det normalt sett gjorts en ekonomisk utredning om hushållets ekonomi innan socialkontorets beslut om socialbidrag. En nackdel är dock att många berättigade inte söker socialbidrag; vissa känner inte till möjligheten och andra uppfattar det som stigmatiserande att leva på socialbidrag. Det är svårt att veta hur många som inte söker, men andelen kan vara upp mot 80% (SOU 1999; Gustafsson 2002). Vi har tillgång till registerinformation om socialbidrag för våra data från 2001 enbart och har därför valt att inte använda måttet i denna studie. En jämförelse för detta år visar att det är en ganska stor överlappning mellan ekonomiskt utsatthet som vi definierat den och socialbidragstagande (Tabell 1:3). Emellertid visar tabellen också det man kunde förvänta från tidigare studier (Halleröd 1991), nämligen att det är ganska många av de ekonomiskt utsatta som inte har socialbidrag (i våra data, ungefär hälften). Vi kan också se att närmare 40% av de som har socialbidrag faller utanför vår definition av ekonomiskt utsatta. Anledningen till detta är troligen att det finns låginkomsttagare som uppger att de har möjlighet att skaffa fram kontanter, men att detta sker genom lån från andra släktingar (t.ex. föräldrar eller syskon) eller på andra sätt som inte räknas hushållsekonomin tillgodo i en socialbidragsutredning.
Det kan förefalla förbryllande att olika definitioner av fattigdom identifierar olika hushåll. Emellertid måste man komma ihåg att det
8
Inkomstmåttet är som tidigare totala disponibla hushållsinkomster per konsumtionsenhet.
Notera att även om vissa skulle befara att de 20% av hushållen som har lägst inkomst också innefattar hushåll på en rimlig inkomstnivå, inkluderar gruppen egna företagare vars ekonomiska standard är betydligt bättre än deras inkomstposition – sammantaget är det alltså en betydligt mindre grupp än 20% av de anställda som inkluderas i vår definition.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
inte finns en nominell grupp ekonomiskt utsatta i samhället som vi försöker fånga. Denna grupp är istället en som vi definierar på något sätt. Utanför den definierade gruppen finns många hushåll – och därmed många barn – som i väsentliga avseenden liknar denna och som kanske har ungefär samma problem. I ett test på våra barndata från 2001 jämförde vi barnens egna kontantmarginal (se vidare Figur 3:1) bland de ekonomiskt utsatta (som vi definierat dem) utan socialbidrag med dem som enbart hade socialbidrag samt med gruppen som både definierats som ekonomiskt utsatta och hade socialbidrag. Resultatet (visas ej) var att alla dessa tre grupper skilde sig markant från övriga barn men inte alls sinsemellan. Det är inte säkert att detta gäller andra utfallsvariabler, men det talar för att oavsett definition kommer det ”i närheten av” den grupp som definieras som ekonomiskt utsatta alltid att finnas barn som lever under liknande omständigheter. Samtidigt tror vi att flera av dessa definitioner – inklusive den vi själva förespråkar – är rimliga i det att de fångar en grupp barn som väl representerar de ekonomiskt utsatta (när vi med denna term tänker på barn som har ekonomiska problem i allmänhet, snarare än de som fångas av en speciell definition). Eftersom vårt syfte är att studera konsekvenser av ekonomisk utsatthet torde det vara tillräckligt att finna en sådan representativ grupp.
9
Tabell 1:3. Andelen ekonomiskt utsatta barn som hade socialbidrag under året, samt andelen med socialbidrag som definierats som ekonomiskt utsatta. Barn-ULF 2001.
Har socialbidrag Ej socialbidrag
Totalt
Ekonomiskt utsatta
47,5
52,5
100%
Ej utsatta
2,4
97,6
100%
Ekonomiskt utsatta
62,2
4,3
Ej utsatta
37,8
95,7
Totalt 100% 100%
9
Vi har för säkerhets skull gjort en rad analyser av alternativa mått, inklusive indikatorer på
att hushållet har svårigheter med löpande utgifter samt inkomststandard mindre än ett (där inkomsten är omvandlad till köpkraft). I huvudsak är slutsatserna vi skulle dra om levnadsförhållanden bland barn i ekonomiskt utsatta hem från dessa olika definitioner desamma, även om det finns skillnader mellan olika typer av utfall. Den definition som vi använder här är dock en av dem som tydligast tycks fånga en skillnad i levnadsvillkor mellan barn som lever i ekonomisk utsatthet och andra barn.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Hur stor andel av 10–18-åringarna är då ekonomiskt utsatta enligt vår definition? Enligt våra data gäller det för 8,5% av dem år 2000, 7,8% år 2001 och 6,7% år 2002. Nivån är förstås, som indikerats ovan, godtycklig men identifierar i alla fall en grupp som storleksmässigt är relativt lik den som brukar urskiljas.
10
som om det är en nedåtgående trend i andelen ekonomiskt utsatta barn, men skillnaderna mellan undersökningsåren är inte statistiskt signifikanta och kan alltså spegla en ren slumpvariation. Dessutom är inte definitionerna helt identiska mellan LNU-data (2000) och ULF-data (2001 och 2002).
11
Vilken är då den demografiska sammansättningen av gruppen som vi definierar som ekonomiskt utsatta? I likhet med andra studier (bl.a. i denna utredning) finner vi en överrepresentation av barn till ensamstående mödrar, till invandrare, till arbetslösa, samt till personer med okvalificerade arbetar- eller lägre tjänstemannayrken. Tabell 1:4 visar att mer än var femte 10–18-åring som lever med en ensamstående mamma är ekonomiskt utsatt. Det innebär att de utgör en påtaglig del av den gruppen, ungefär 40%, medan hälften av de ekonomiskt utsatta har två föräldrar. Barn till invandrare har en än mer utsatt position, ungefär 30% av de med utomeuropeiska föräldrar eller föräldrar från fattiga länder (där även syd- och östeuropeiska invandrare räknats in) tillhör gruppen ekonomiskt utsatta (skattningarna är osäkra på grund av små bastal). Totalt sett är också barn till invandrare en betydande delgrupp, minst 40% av alla ekonomiskt utsatta 10–18-åringar har ingen svenskfödd förälder; andelen är troligen högre beroende på att invandrarna är överrepresenterade i bortfallet i LNU och ULF.
10
Skattningen på 7,8% för 2001 kan jämföras med andelen barn som lever i hushåll som haft socialbidrag någon gång under året – den andelen är 5,9%.
11
Uppgifterna om disponibel hushållsinkomst är inte identiska, ekvivalensskalan är uträknad utifrån skilda hushållsuppgifter, samt frågan om kontantmarginal gäller i LNU en summa av 12,000 kronor och i ULF (2001) 14,000 kronor. Dessa skillnader är inte särskilt stora och vi är inte oroliga för jämförbarheten när det gäller frågan om sambandet mellan ekonomisk utsatthet och andra välfärdsdimensioner – dock är det inte tillrådligt att fästa avseende vid små skillnader i materialet. Andelarna som rapporterats ovan är mer känsliga för definitionsskillnader än sambanden som vi redovisar nedan.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Utifrån två enkla demografiska karakteristika – ensamstående mödrar och invandrare – kan vi alltså med stor säkerhet identifiera gruppen ekonomiskt utsatta. I våra data skattar vi andelen ekonomiskt utsatta bland barn som bor med sina två biologiska föräldrar, varav åtminstone en är svenskfödd, till mellan 2% och 3% av 10–18-åringarna – för barn till skilda föräldrar och/eller invandrare är motsvarande skattning 15%–20% och denna grupp utgör sammantaget tre fjärdedelar av gruppen ekonomiskt utsatta (detta kan ej ses i tabellen).
12
De inledande analyserna av ekonomiskt utsatta barn och ungdomar leder till en ganska klar bild av gruppens sammansättning. Den bärande frågan nu är dock om de barn som är ekonomiskt utsatta enligt vår definition också har sämre levnadsförhållanden än de barn som bor i hushåll med bättre ekonomiska resurser. Följande fem avsnitt ägnas åt denna fråga.
12
Den lägre skattningen gäller LNU, den högre ULF.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Tabell 1:4. Andelen ekonomiskt utsatta (20% lägsta inkomster samt saknar kontantmarginal) i olika delgrupper (vänstra kolumnen, radprocent) samt sammansättningen av gruppen ekonomiskt utsatta (högra kolumnen, kolumnprocent). Barn-LNU 2000, Barn-ULF 2001– 02 där ej annat anges. Viktade frekvenser.
% ekono-
miskt utsatta i respektive
kategori
% av de eko-
nomiskt ut-
satta som
utgörs av
denna kategori
Familjetyp Två biologiska föräldrar (70,1%)
5,6
51,2
Ensamstående mor (14,8%)
21,1
40,6
Ensamstående far (4,2%)
6,5
3,5
Omgift mor (8,5%)
2,7
2,9
Omgift far (1,9%)
4,7
1,2
Övriga (0,5%) 9,1 0,6 Totalt/summa 7,7 100,0
Invandrarstatus
a
Minst en svensk förälder (89,1%)
4,9
60,0
Västvärlden (Norden, västeuropa, USA) (2,5%)
13,2 4,5
Invandrare från ”fattigare” länder (8,4%)
30,7 35,5
Totalt/summa 7,3 100,0
Samhällsklass Över-medelklass (I) (22,8%) 1,0 3,8
Lägre medelklass (II–IIIa) (33,4%)
4,3 22,7
Egna företagare och jordbrukare (IV) (13,2%)
0,7 1,5
Arbetare, lägre okval tjmän (IIIb, VI–VII) (30,6%)
14,8 72,0
Totalt/summa 6,3 100,0
Arbetslöshet
b
Ingen förälder arbetslös
6,0
64,4
Någon förälder arbetslös
33,3
35,6
Totalt/summa 8,5 100,0
Intervjuad förälder arbetslös under 1990-talet
16,9 50,8
Intervjuad förälder ej arbetslös, 1990-talet
5,6 49,2
Totalt/summa 8,5 100,0 Noter:
a
Estimaten baserar sig på uppgifter från Barn-ULF 2001 och 2002.
b
Estimaten baserar sig på uppgifter från Barn-LNU 2000.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
5.3. Ekonomisk utsatthet, boende och trygghet i närmiljön
Nära förbundet med hushållets inkomster är förstås boendet. Det är det levnadsvillkor som vi lägger mest ekonomiska resurser på och inkomsten torde ha ett direkt genomslag för boendet genom möjligheten att köpa en bostad liksom att låna pengar. Det är inte svårt att tänka sig mekanismer via vilka bostadens storlek, kvalitet och läge påverkar barns villkor och möjligheter. Fördelarna för skolarbetet att ha ett eget rum tycks uppenbara (även om effekterna av detta inte är kända), liksom fördelarna med att bo i ett socioekonomiskt privilegierat område (Erikson 1984; Dryler 2001). För det dagliga välbefinnandet är också utsattheten för vandalism m.m. samt rädsla att vistas utomhus centrala indikatorer.
I Sverige är bostadsstandardens förbättring en av de största välfärdsframgångarna under efterkrigstiden – enbart utvecklingen från 1960-talet till 1980-talet är remarkabel (Frykman 1984). Även för barn har förbättringar vad gäller utrymme och standard varit påtagliga fram till 1980-talet och sedan varit relativt oförändrade fram till början av 2000-talet (Jonsson och Brolin Låftman 2001). Hur stora konsekvenser har då ekonomisk utsatthet för barns boende? I Figur 2:1 visas att det finns klara skillnader mellan grupperna. Barn i ekonomiskt utsatta hushåll är oftare trångbodda, har också mer sällan en riktigt stor bostad (här definierat som sex rum eller mer), har mer sällan eget rum, bor mer sällan i villa men oftare i hyresrätt.
13
13
Uppgifterna om eget rum kommer från barnintervjun, övriga uppgifter kommer från huvudrespondenten i ”vuxenintervjun”.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Figur 2:1. Boendeförhållanden bland barn och ungdomar (10–18 år) i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Andelar. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001-2002.
0
20 40 60 80 100
Sex rum eller mer
Trångbodd Bor i hyresrätt
Bor i villa Ej eget rum
Ekonomiskt utsatta
Övriga
Att ekonomiskt utsatta barn oftare bor i hyresrätt och de facto oftare i allmännyttans bostäder (Jonsson och Brolin Låftman 2001) har en konsekvens som inte har med bostaden att göra utan med bostadsområdet: det är oftare lägre socioekonomisk status på området, befolkningssammansättningen är mer präglad av arbetslöshet, socialbidragstagande och annan utsatthet, och troligen till en följd av detta är otryggheten större. Detta är rimligen en påtaglig och daglig nedsättning av levnadsnivån för dessa barn (liksom för deras föräldrar) och en typisk konsekvens som därför är viktig för barns livskvalitet utan att nödvändigtvis ha några särskilt starka negativa effekter på längre sikt. Hur sambanden ser ut visas i Figur 2:2.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Figur 2:2. Upplevelser av otrygghet i näromgivningen bland barn och ungdomar (10–18 år) i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001.
0
10 20 30 40 50
Otrygg någonstans Otrygg skolväg Otrygg i skolan
Otrygg i bostadsområde Förälder rädd gå
ut kväll
Ekonomiskt utsatta
Övriga
Barn i ekonomiskt utsatta hushåll upplever större otrygghet både i bostadsområdet och i skolan (och på väg till och från skolan). Deras föräldrar rapporterar också om större rädsla att gå ut på kvällarna. I analyser som inte visas framgår också att föräldrarna i dessa utsatta hushåll oftare anger att skadegörelse är vanlig i bostadsområdet. En del av skillnaderna i Figur 2:2 hänger samman med vilken bostadstyp som är vanligast i respektive kategori, men skillnaden finns även bland t.ex. villabarnen.
Lägre kvalitet på boendet och otrygghet i området är fenomen där vi kan anta att de ekonomiskt utsatta har en lägre levnadsnivå just för att de har mindre ekonomiska resurser, dvs. kausaliteten är här mycket trolig. Man kan i och för sig tänka sig att otryggheten bland barn till invandrare beror på hot baserat på etnicitet eller hudfärg snarare än att de bor i otrygga områden. I en fördjupad analys har vi frågat oss om upplevelsen av otrygghet i närområdet (antingen skolan, skolvägen eller bostadsområdet) möjligen är en konsekvens av invandrarskap snarare än ekonomisk utsatthet. Det visar sig att även när vi i analysen kontrollerar för invandrarstatus, familjetyp, ålder och år, finns det en ganska stark effekt av ekonomisk utsatthet. Det finns också en effekt av invandrarstatus i
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
denna modell, vilket innebär att även när vi jämför barn på samma ekonomiska nivå upplever barn till invandrare större otrygghet.
5.4. Barnens egen ekonomi, ägodelar och social uteslutning
Det verkar kanske helt självklart att hushållets ekonomi bör avspeglas i barnens egen ekonomi. Emellertid finns det flera tänkbara processer som kan leda till att mildra eventuella negativa effekter av ekonomisk utsatthet bland föräldrarna för barnen. En är att föräldrarna själva gör uppoffringar, dvs. försakar sin egen levnadsnivå för att barnen skall kunna ha en situation som inte är så olik den som gäller för deras mer lyckligt lottade kamrater. En annan är att far- och morföräldrar (och kanske andra släktingar) går in med ekonomiskt stöd till barnen under perioder då ekonomin är ansträngd. Det finns alltså skäl att tro att kompenserande mekanismer gör att genomslaget av en svag hushållsekonomi inte alltid reflekteras i barnens egna ekonomiska resurser, och det är – som nämnts – ett resultat som är i linje med vad man funnit i tidigare studier (Jonsson och Östberg 2001).
Hur skall vi då mäta barnens egen ekonomi? Det är en mycket komplicerad fråga, där det inte finns något nöjaktigt svar (jfr. Näsman och von Gerber 1999). Anledningen är att barns och ungdomars ekonomiska resurser uppkommer på en rad olika sätt. En vanlig källa till kontanter är förstås vecko- och månadspeng, samt tillgång till barn- eller studiebidrag. Men olikheterna i vad detta skall täcka – t.ex. kläder, godis, cykel, resor – är stora och i praktiken mycket svåra att mäta i stora urvalsundersökningar. Många barn får också saker utan att behöva förfoga över kontanter. Det är dock en viktig resurs att förfoga över kontanta medel eftersom det (åtminstone ofta) ger en betydande frihet i vad man kan konsumera, alternativt spara, och när. Vi har därför inriktat oss på sådana monetära transfereringar till barnen. Dessutom har vi frågat dem om lönearbete – inte hur mycket de tjänar, utan om de arbetar och i så fall hur regelbundet. Genom denna information har vi sökt skatta en ”månadslön” för barn och ungdomar. Denna måste dock, som antytts, av flera skäl omgärdas av reservationer. I brist på andra data förefaller det oss dock rimligt att presentera resultaten på basis av dessa beräkningar. Tillgången till kontanta medel studeras också mer direkt genom en fråga om respondenten skulle kunna skaffa 100 kronor ”till i morgon, t.ex. för att gå på
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
bio” – det kan betraktas som en indikator på ekonomisk buffert eller kontantmarginal.
14
Hur stor andel av olika åldersgrupper som har tillgång till ekonomisk buffert bland ekonomiskt utsatta och övriga visas i Figur 3:1.
Figur 3:1. Avsaknad av ekonomisk buffert (förmåga att kunna skaffa fram 100 kronor tills imorgon) bland barn och ungdomar i olika åldersgrupper i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.
0 10 20 30 40 50 60 70
16--18 13--15 10--12
Ekonomiskt utsatta Övriga
Tillgången till kontantmarginal exemplifierat genom möjligheten att skaffa en mindre summa pengar är förstås större bland de äldre – men bland de äldre är också skillnaden mellan ekonomiskt utsatta och andra påtaglig. I våra data är det nästan var tredje 16–18-åring från ekonomiskt utsatta hem som inte svarar jakande på frågan om de skulle kunna skaffa fram 100 kronor till imorgon. Det talar starkt för att en ganska stor minoritet varken har egna sparade medel eller tror sig kunna få det av föräldrarna.
I Figur 3:2 visas så förekomsten av lönearbete respektive löpande inkomster bland barn och ungdomar, 13–18 år. Med löpande
14
Vi har skilt ut de som svarar ”ja” från de som svarar ”nej” eller ”vet ej” – vi kan anta att de som svarar att de inte vet känner sig så osäkra på detta att de åtminstone inte har tillgång till kontanta medel själva.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
inkomster menar vi att barnet antingen får fickpengar regelbundet (vecko- eller månadsvis), får barn- eller studiebidraget, eller lönearbetar. En stor majoritet har tillgång till någon form av löpande inkomster, men det är färre barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll som har denna resurs. Skillnaden beror huvudsakligen på olikheter i fickpengar. Andelen som lönearbetar är ungefär densamma i de båda grupperna (skillnaden är inte statistiskt signifikant på 5%-nivån). Däremot har barn till invandrare i mindre utsträckning jobb.
Figur 3:2. Löpande inkomster respektive lönearbete bland barn och ungdomar i olika åldersgrupper i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001.
0 5 10 15 20 25 30 35
13--15 16--18 13--15 16--18
Ej regelbunden inkomst Lönearbetar
Ekonomiskt utsatta Övriga
I Figur 3:3 visar vi en skattad ”månadsinkomst” för barn i olika åldrar. Vi måste reservera oss för att delar av denna inkomst är skattade på basis av olika antaganden, bl.a. vet vi bara hur ofta de intervjuade lönearbetar, men inte hur mycket de tjänar (vi har antagit att alla har samma inkomster, vilket väl inte är helt orimligt i denna ålder). Månadsinkomsten stiger påtagligt över åldrarna vilket ger resultaten en viss trovärdighet. Skillnaden mellan barn i ekonomiskt utsatta hushåll och övriga är dock relativt liten. Den är som störst bland de äldsta, ungefär 250 kronor i månaden (vilket är just på gränsen till att vara signifikant). Om vi relaterar detta
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
resultat till det om ekonomisk buffert är en möjlig tolkning att den löpande inkomsten är relativt lika mellan barn i olika resursstarka hushåll, men om barn och ungdomar skulle behöva pengar finns det betydligt mindre möjligheter om hushållet har små ekonomiska tillgångar.
15
Figur 3:3. Estimat på månatlig inkomst bland barn och ungdomar i olika åldersgrupper i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Kronor per månad. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.
0 200 400 600 800 1000 1200
16--18 13--15 10--12
Ekonomiskt utsatta Övriga
En viktig anledning att intressera sig för ekonomiska skillnader bland barn och ungdomar är den sociala sidan av konsumtionen, för övrigt ett gammalt tema inom sociologin (t.ex. Veblen 1899/1926). Inom fattigdomsforskningen är det en allmänt omfattad tanke att frånvaron av möjligheter till likvärdigt deltagande i samhällslivet, att kunna ”leva utan skam”, är detsamma som relativ fattigdom (Sen 1983). Att ha dåligt med pengar gör att man kan ha svårt att vara med på evenemang och köpa saker som kamraterna gör – och det kan t.o.m. vara svårt att få kamrater om inte konsumtionsnivån (och stilen, för övrigt, som ju kan ha samband med de ekonomiska resurserna) håller måttet.
15
Vi bör dock inte räkna bort möjligheten att vårt mått på löpande inkomst är för trubbigt för att fånga upp hela den skillnad som finns mellan barn i olika resursstarka hushåll.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Figur 3:4 visar andelen barn från olika ekonomisk bakgrund som har (äger, får man anta) olika saker, främst konsumtionsartiklar av teknisk natur. Man kan notera att svenska barn och ungdomar är välförsedda med CD-spelare, TV-apparater och husdjur. Ekonomiskt utsatta barn halkar efter när det gäller att ha en egen dator (många av dessa har dock dator i hushållet), CD-spelare och husdjur.
16
Mest anmärkningsvärd är ändå andelen barn och ungdomar som har mobiltelefon; och när de flesta indikatorer som vi använder när det gäller ekonomiska resurser, bostad m.m. är förhållandevis stabila över den korta tidsperiod (2000-2002) som vi studerar, finns det en märkbar utveckling på mobiltelefonområdet. Den kanske inte är så överraskande men icke desto mindre notervärd. Figur 3:5 visar den kraftiga ökningen och demonstrerar också att den sker såväl för barn från mer som från mindre bemedlade ekonomiska hemförhållanden.
Figur 3:4. Saker som barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll äger. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.
0
20
40
60
80
100
Husdjur Egen TV CD-spelare Mobiltelefon
Egen dator
Ekonomiskt utsatta
Övriga
16
Här finns också en del könsskillnader (visas ej), främst så att flickor mer sällan har dator och TV, men oftare husdjur, CD-spelare och mobiltelefon.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Figur 3:5. Innehav av mobiltelefon bland barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll år 2000, 2001 och 2002. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.
0
20
40
60
8
2002 2001 2000
Ekonomiskt utsatta Övriga
0
När det gäller saker med ekonomiskt värde, exemplifierat i Figur 3:4, är inte det sociala värdet avläsbart. Man kan t.ex. tänka sig att ungdomar, för att kunna leva på samma nivå som sina kamrater, måste ha rätta (dvs. dyra) märken och nya modeller. I Barn-ULF 2002 ställde vi emellertid två direkta frågor om den sociala dimensionen av konsumtionsutrymmet, nämligen om det hänt att ”du inte kunnat följa med dina kompisar på något” respektive ”köpa något som du vill ha, och som många andra i din ålder har”, i båda fallen med tillägget ”för att du inte haft råd?” Figur 3:6 visar hur stor andel av intervjupersonerna som svarat att de ”ofta” gjort denna erfarenhet under det senaste halvåret. Vi har även gjort en kombinationsvariabel vilken indikerar om intervjupersonen upplevt detta ofta både när det gäller att följa med kompisar och att köpa saker – det är 10% som har den kombinationen totalt i urv alet.
17
17
Det kan tyckas vara en strikt definition, men det är troligt att många barn någon gång upplever att han eller hon är förfördelad när det gäller konsumtion eller aktiviteter och att detta ofta kläs i ekonomiska termer. Genom en strikt definition reducerar vi antagligen en hel del ”brus” i variabeln.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Figur 3:6. Sociala konsekvenser av ekonomisk utsatthet bland barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-ULF 2002.
0
10 20 30 40 5
Problem delta
socialt
Ej råd följa med
kompisar
Ej råd köpa
Ekonomiskt utsatta
Övriga
0
I Figur 3:6 framgår tydligt att ekonomisk utsatthet har sociala konsekvenser för barn och ungd omar.
18
Deras upplevelse av ”relativ
deprivation” är påtagligt mycket större än för barn från mer fördelaktiga ekonomiska omständigheter. Därmed är det svårt att hävda att bristen på ekonomiska resurser i hushållet inte har negativa konsekvenser för barn och ungdomar – även om det skulle vara så att det inte skulle finnas några långsiktigt negativa konsekvenser av en fattig uppväxt. Slutsatsen, att barn och ungdomar erfar omedelbara och långt ifrån obetydliga negativa effekter av föräldrarnas begränsade ekonomiska resurser, skulle inte kunna nås på annat sätt än genom direkt information från barnen själva i kombination med tillförlitlig information om föräldrarnas ekonomi.
5.5. Ekonomisk utsatthet och utbildning
Som nämndes i inledningen är en vanlig utfallsvariabel i internationella studier av barnfattigdomens konsekvenser barns utveckling och skolprestationer. Vi har inga mått på betyg (de
18
Vi kan notera att det inte finns några skillnader mellan andra grupper, definierade efter kön, invandrarstatus, ålder, eller familjetyp.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
flesta i våra urval har ännu inte fått sina första betyg), men ett mått på självskattad skolprestation, baserad på frågan ”jämfört med dina klasskamrater, hur duktig tycker du att du är i följande ämnen?” (matematik, svenska, engelska, idrott), graderade i fem skalsteg från ”mycket duktig” till ”mycket dålig” (i stort sett ingen svarar det senare). Vi har tagit svaren för matematik, svenska och engelska och skapat ett medelvärde för varje barn. Ett sådant mått mäter både skolprestationer i någon ”objektiv” mening och självförtroende, eller självinsikt och är därför inte idealt. Det visar sig dock att barn och ungdomar från ekonomiskt utsatta förhållanden uppger en genomsnittlig skolprestation som ligger något under andra barns (analysen visas ej). Skillnaden är dock bara en fjärdedels standardavvikelse, vilket måste betraktas som en svag effekt.
En annan dimension av skolgången är upplevelsen av olika (troligen dagliga) problem. Det kan röra takten i skolan – att undervisningen går fram för långsamt eller för fort, men också känslan av att få hjälp av läraren när man behöver eller att det inte är lugnt i klassrummet under lektionerna. Figur 4:1 visar andelen som upplever olika problem bland grupperna ekonomiskt utsatta och övriga. Indikatorn ”skolproblem” anger att en elev såväl uppger att takten är fel (för hög eller för låg) samtidigt som denne inte upplever sig få tillräcklig hjälp av lärarna.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Figur 4:1. Skolproblem bland barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.
0 10 20 30 40 50 60
Bråkigt i klassrum Skolproblem
Får ej hjälp Vill gå saktare
fram Vill gå fortare
fram
Ekonomiskt utsatta
Övriga
Det allra vanligaste problemet barn och ungdomar upplever är att det inte brukar vara lugnt i klassrummet på lektionerna – men problemet är detsamma för barn i olika kategorier. De övriga problemen är inte särskilt frekventa och det finns över huvud taget ingen signifikant skillnad mellan barn från utsatta ekonomiska förhållanden och andra barn.
5.6. Sociala relationer och aktiviteter
Individens sociala relationer är av central betydelse bland annat för att de ger henne tillgång till fler resurser än hon själv äger. De resurser som tillhandahålls av andra kan sammanfattas under benämningen socialt stöd (House och Kahn 1985). Vanligtvis urskiljs olika typer av socialt stöd, t.ex. instrumentellt stöd och emotionellt stöd (Berkman et al. 2000). Instrumentellt stöd har definierats som hjälp med saker, pengar eller göromål (House 1981). För barns och ungdomars del kan det gälla hjälp med inköp av kapitalvaror och att få kontanter eller hjälp med olika praktiska göromål som matlagning, klädvård, läxläsning, transporter etc.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Instrumentellt stöd blir förstås speciellt viktigt i de fall individen inte klarar sig på egen hand eller för individer som själva har bristande resurser. Därmed kan sådant stöd anses speciellt betydelsefullt för barn och ungdomar. Barn står i en beroendeställning till vuxna, främst de vuxna i familjen, vilket gör att relationen till de vuxna och de vuxnas resurser blir av direkt betydelse för barnen. Emotionellt stöd handlar istället om att man genom andra kan få uppskattning, bekräftelse, omtanke och bli lyssnad till (House 1981). Detta typ av stöd brukar fås genom nära relationer, t. ex. genom en förälder eller en vän. Wills (1985) har även urskiljt möjligheten till sällskap som en speciell form av socialt stöd och menar att det ökar individens chanser att delta i sociala aktiviteter. Sådana aktiviteter kan bestå i att man besöker andra, går på bio eller konsert, deltar i utflykter och sportaktiviteter.
Socialt stöd har visats ha en genomgripande betydelse, inte minst för människors välbefinnande. Socialt stöd påverkar individens självkänsla och självförtroende positivt (Cohen och Syme 1985, Vaux 1988). Detta gäller även för ungdomar (Bolognini m.fl. 1996, Turner 1999). Stöd från föräldrar har dessutom visats vara av kritisk betydelse för självkänslan under hela uppväxttiden trots att stöd från kamrater får en ökad betydelse under tonåren (Harter 1999). Socialt stöd utgör också en viktig motkraft när individen ska klara av att möta krav och hantera stress. Sociala relationer blir på så sätt en viktig resurs att använda för att klara av olika utmaningar och problem i vardagen, och mildrar effekter av stress (Cohen och Syme 1985, Antonovsky 1991). Alla aspekter av sociala relationer är dock inte positiva. Exempelvis konfliktfyllda relationer till föräldrar och jämnåriga påverkar barns och ungdomars välbefinnande (Brolin Låftman och Östberg 2004).
Det är väsentligt att inte begränsa studier av barns sociala värld till relationer med föräldrar, utan att även se på de sociala relationerna i skolan och i närmiljön (jfr Morrow 1999). Relationer med jämnåriga är kanske särskilt betydelsefulla vad gäller situationen i skolan. En skolklass utgör en miljö där barn tillbringar mycket tid vid en ålder då kamratrelationer är viktiga. Dessutom är grupptillhörigheten inte självvald. Det går inte att utesluta andra och det finns små möjligheter att själv byta grupp. Detta gör situationen i skolan högst relevant då man studerar barns och ungdomars sociala relationer. Många barn och ungdomar deltar också i organiserade aktiviteter på fritiden. Att vara med i idrottsklubbar eller andra föreningar kan främja barns sociala integrering och upplevelse av tillhörighet. Det kan också leda till
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
nya vänkontakter och tillgång till andra vuxna än de egna föräldrarna.
I det följande ska en rad olika typer av sociala relationer och sociala aktiviteter studeras med avseende på huruvida de sammanhänger med familjens ekonomiska situation. De relationer och aktiviteter som studeras är valda i första hand för att de anses betydelsefulla för barn och ungdomar i sig och inte för att ekonomin borde ha speciellt stor effekt just på dessa. Om samband finns kan de heller inte automatiskt tolkas i kausala termer. Däremot är en sådan inverkan inte otrolig. Ekonomin är en fundamental resurs med ett vidsträckt inflytande. För vuxna förekommer ekonomiska problem ofta tillsammans med andra typer av problem (Erikson och Tåhlin 1984, Fritzell och Lundberg 2000). En ekonomiskt pressad situation kan påverka relationerna inom familjen. Den minskar också föräldrarnas möjligheter att forma sina barns liv på det sätt de anser bäst. Familjens ekonomiska resurser sammanhänger även med barns egna materiella resurser, såsom den egna ekonomin och möjligheten att ha ett eget rum. Sådana resurser kan i förlängningen ha betydelse för hur barnet kan umgås med sina jämnåriga. Bristande familjeekonomi medför begränsningar för de sociala aktiviteter som är förenade med kostnader, både dem barnet gör med jämnåriga och med familjen.
I figur 5:1 fokuseras fyra centrala aspekter av barns och ungdomars sociala relationer. Det handlar om bristfälliga relationer till de vuxna i familjen och till de jämnåriga i skolan. Omkring två av tio barn (18%) brukar inte vända sig till någon vuxen i hushållet (mamma, pappa eller en styvförälder) när de är bekymrade eller oroar sig för något. En lika stor andel (19%) uppger att de inte kommer bra överens med alla de vuxna som han/hon bor tillsammans med. I skolan har de flesta en nära vän i sin klass. Det är ungefär en av tio (9%) som uppger att de inte har en vän i klassen. Att vara mobbad i skolan, vilket här betyder att vara utsatt för flera typer av kränkande handlingar så ofta som varje vecka (som att bli visad ogillande, anklagad för sådant man inte gjort eller inte kan rå för, lämnad ensam eller fysiskt angripen), är ett levnadsvillkor för 4%.
Även om de flesta unga har goda förhållanden i dessa avseenden verkar ekonomiskt utsatta barn att ha det i mindre utsträckning. Det är mindre vanligt att de uppger de vuxna i hushållet som stöd vid bekymmer. Det finns också en tendens till att man mer sällan kommer överens med alla de vuxna som man bor tillsammans med. Denna skillnad är dock inte statistiskt signifikant. När det gäller
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
situationen i skolan finns ett samband mellan ekonomisk utsatthet och att sakna en vän i klassen. En motsvarande tendens finns även för mobbning men skillnaden mellan grupperna är liten och inte statistiskt signifikant.
Figur 5:1. Bristfälliga sociala relationer i familj och skola. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, med problematiska relationer i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
0 5 10 15 20 25 30 35 40
Mobbad i skolan Har ej nära vän i
klassen Kommer ej bra överens med alla
vuxna i hush
Pratar ej med vuxen i
hush om bekymrad
Ekonomiskt utsatta
Övriga
*
*
%
I figur 5:2 visas skillnader i aktiviteter under förra sommaren. Aktiviteterna är olika vanliga och vissa hänger starkt ihop med barnets ålder. De vanligaste sommaraktiviteterna, bland dem som efterfrågades i undersökningen, var att hälsa på och bo hos släktingar eller bekanta (49%) och att resa tillsammans med sin familj i Sverige (46%). Det var också vanligt att resa med sin familj utomlands (34%). Dessa aktiviteter, dvs. att resa med familjen och hälsa på hos släktingar/bekanta, kan förstås ske samtidigt. Bland övriga aktiviteter var mer än vart fjärde barn i familjens sommarstuga, vart fjärde reste med kompisar och vart femte på någon form av läger. Att vara på kollo eller språkresa är i hög grad åldersrelaterat och andelarna som visas här gäller för kollo 10–15 år och språkresa 15-18 år. Inom dessa åldersgrupper var det 2% som varit på kollo och 3% på språkresa.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
De flesta av dessa aktiviteter är starkt kopplade till familjens ekonomiska situation. För barn i ekonomiskt utsatta familjer är så gott som alla aktiviteter mer ovanliga. Detta gäller speciellt att bo i familjens sommarstuga vilket inte är förvånande med tanke på att det finns en motsvarande skillnad i att äga en sommarstuga. Att bo hos släktingar/bekanta är vanligt i båda grupperna medan kollo är den enda aktivitet som vi studerat där ekonomiskt utsatta barn är överrepresenterade.
Figur 5:2. Aktiviteter under föregående sommar. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, som genomförde olika aktiviteter i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000 och 2001. N=2743.
0 10 20 30 40 50 60
Var på språkresa
Var på kollo Var på läger
Bodde hos släktingar/bekanta
Reste med kompisar
Reste med familjen utomlands
Reste med familjen i Sverige
I familjens sommarstuga
Ekonomiskt utsatta
Övriga
*
*
*
15-18 år 10-15 år
%
I figur 5:3 fokuseras istället de aktiviteter man gör på fritiden under en vanlig vecka, alltså måndag till söndag. Här tas fasta på huruvida man överhuvudtaget sysslar med en viss aktivitet, alltså att man gör det efterfrågade minst en gång/dag i veckan. I figuren visas några vanliga sysslor som samtidigt är av social karaktär. Majoriteten av alla barn träffar kompisar på fritiden. De flesta har kompisar hemma hos sig själva, är hemma hos kompisar och/eller träffar kompisar på något annat ställe än hemma hos någon. Det är också vanligt att man utövar någon sport eller idrott i en klubb/förening (66%). Att syssla med någon annan organiserad aktivitet som inte
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
har med sport att göra (t.ex. scouting, teater eller schack) är mindre vanligt men det är fortfarande mer än vart femte barn (23%) som har en sådan aktivitet inbokad var vecka.
Även när det gäller dessa aktiviteter finns det skillnader efter familjens ekonomiska situation. Det är mindre vanligt bland ekonomiskt utsatta barn att ha kompisar i sitt eget hem. Detta skulle delvis kunna förklaras av att det i denna grupp också är mindre vanligt att ha ett eget rum (se avsnitt 5.3). Det sociala umgänget är dock mindre överlag. Barn i familjer med bristande ekonomi träffar mer sällan kompisar på andra ställen och det är mer ovanligt att delta i både organiserade sportaktiviteter och aktiviteter som inte har med sport att göra.
Figur 5:3. Fritidsaktiviteter under en vanlig vecka. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, som utför olika aktiviteter i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
0 20 40 60 80 10
Annan org
aktivitet
Organiserad sport
Med kompisar
annat ställe Är hos kompisar
Har kompisar
hemma
Ekonomiskt utsatta Övriga
%
*
*
*
*
*
0
Den egna ekonomin kan förstås utgöra ett konkret hinder för att umgås med andra, t.ex. på så sätt att man inte har råd att delta. Eftersom det finns ett samband mellan familjens och barnets ekonomi (se avsnitt 5.3) tar den sista analysen hänsyn till båda dessa resursbrister samtidigt. I figur 5:4 urskiljs fyra grupper barn:
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
de som bor i ekonomiskt utsatta familjer, de som har egen bristande ekonomi (saknar egen kontantmarginal), de som har problem i båda avseendena samt övriga. Figuren visar skillnader mellan dessa för att träffa kompisar på fritiden respektive att delta i organiserad sportaktivitet. Alla grupper avviker från gruppen med barn och ungdomar utan dessa ekonomiska svårigheter. Att träffa kompisar och att delta i organiserad sportaktivitet är mindre vanligt för barn i familjer med ekonomiska svårigheter, för dem där både familjens och den egna ekonomin brister men även för dem där det ”bara” är den egna ekonomin som är problematisk. Detta gäller i än högre grad för de äldre åldrarna (data presenteras ej).
Figur 5:4. Fritidsaktiviteter under en vanlig vecka. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, som gör olika aktiviteter inom grupper definierade utifrån familjens och den egna ekonomiska situationen (*=skillnaden mellan gruppen och övriga är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90
Organiserad sport
Med kompisar
annat ställe
Ekonomiskt utsatt familj Saknar egen kontantmarginal Ekonomiskt utsatt familj och saknar egen kont.marg. Övriga
* * *
*
*
*
%
Sammanfattningsvis visar dessa analyser att barn i ekonomiskt utsatta familjer även i högre grad har brister i sociala relationer och aktiviteter. Skillnaderna är inte alltid stora men systematiska och omfattar många olika aspekter av sociala relationer och aktiviteter.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Med tanke på att det mått på familjeekonomi som använts här pekar mot relativt stora ekonomiska svårigheter kan samtidigt skillnaderna i de speciellt kostnadskrävande sysselsättningarna tyckas små, t.ex. att resa under sommarlovet. Detta kan peka mot att en kompensation äger rum. Det är t.ex. möjligt att föräldrar prioriterar barnen och deras situation på bekostnad av den egna. Det kan också vara så att man får hjälp av släktingar och/eller bekanta. Samtidigt lyckas en sådan kompensation inte fullt ut utan barn i ekonomiskt utsatta familjer erfar i högre grad andra brister. Analyserna visar därtill på betydelsen av barns och ungdomars egen ekonomi som en resurs att använda för att påverka sina levnadsförhållanden både i samverkan med, men även oberoende av, familjens ekonomi.
5.7. Hälsa och välbefinnande
Under de senaste åren har den psykiska hälsan hos barn och ungdomar varit ett återkommande inslag i den offentliga debatten. Ett flertal studier har visat att psykiska och psykosomatiska besvär är vanligt förekommande bland barn och ungdomar (se t.ex. Danielson 2003, Berntsson och Köhler 2001, Socialstyrelsen 2001, Östberg 2001). Sådana besvär förefaller också ha ökat under 1990talet. I åldersgruppen 16–24 år har andelen som uppger att de har symptom i form av oro, nervösa besvär och depression fördubblats (Socialstyrelsen 2001). En liknande utveckling vad gäller psykosomatiska besvär är tydlig i åldrarna 11, 13 och 15 år (Danielsson och Marklund 2000, Berntsson och Köhler 2001). I Världshälsoorganisationens (WHO) definition av hälsa ingår ett tillstånd av psykiskt välbefinnande. De relativt höga nivåerna av besvär har gjort att många menat att den psykiska ohälsan bör ses som ett folkhälsoproblem för den yngre delen av befolkningen (jfr Edvinsson m.fl. 1999). Höga nivåer av psykosomatiska besvär är dock inte ett bekymmer unikt för Sverige utan förhållandevis höga nivåer har rapporterats i ett flertal europeiska länder (WHO 2000, Haugland m.fl. 2001).
För vuxna har många studier dokumenterat ett samband mellan olika aspekter av den personliga ekonomin och hälsa. Till exempel har individens position i inkomstfördelningen visats sammanhänga med hennes hälsa (Tåhlin 1987, Fritzell, Nermo och Lundberg 2004). Det finns olika anledningar till att individens inkomst kan påverka hälsan. En anledning är att ekonomiska resurser är basala
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
och ger individen möjlighet att forma sina livsvillkor på en rad olika sätt, inklusive dem som är av betydelse för hälsa och inklusive dem som är av betydelse för barns hälsa. Kopplingen till hälsa har också ansetts vara av mer psykologisk art där individens relativa position i inkomstfördelningen är av vikt. Här menar man att individens inkomst inte kan betraktas fri från den generella inkomstnivån i samhället. Vetskapen om att man själv har mindre än andra kan leda till känslor av relativ deprivation och stress vilket i sin tur kan påverka hälsan (Wilkinson 1990). Det är möjligt att relativ deprivation även kan vara en påverkansväg när det gäller barns och ungdomars välbefinnande genom deras egen medvetenhet om skillnader/ojämlikhet. Den relativa positionen i inkomstfördelningen är också av betydelse för faktiska levnadsförhållanden (Hirsch 1976, Tåhlin 1987).
Studier har visat att ekonomiska problem i familjen även sammanhänger med barnens fysiska och psykiska hälsa (Voydanoff 1990). I en svensk studie visades en överrisk för psykisk ohälsa bland barn med ensamstående förälder kunna förklaras av bland annat ekonomiska problem (Ringbäck-Weitoft 2001). I studier av psykosomatiska besvär bland barn har man också funnit att en god familjeekonomi verkar ha preventiv effekt (Berntsson och Gustafsson 2000, Östberg 2001). Förutom att barns livsvillkor i allmänhet påverkas av familjeekonomin är en möjlig påverkansväg barns oro för familjeekonomin. I en studie av svenska ungdomar i årskurs 9 hade andelen som oroade sig för familjeekonomin ökat under perioden 1985–1995. Barn som oroade sig för familjeekonomin hade också lägre självskattad hälsa (mätt i termer av psykosomatiska besvär, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet). Även den egna ekonomiska situationen verkade betydelsefull. De som av ekonomiska skäl inte haft möjligheter att delta i olika aktiviteter, som att gå på bio eller konsert, hade också ett sämre hälsotillstånd (Hagquist 1997).
I det följande kommer psykosomatiska besvär och lågt välbefinnande bland barn och ungdomar att fokuseras, dvs. vardagliga och subjektiva upplevelser av besvär. Hur vanliga sådana besvär är hos barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga visas.
I figur 6:1 fokuseras psykosomatiska besvär som förekommer flera gånger i veckan. Hur vanligt något framstår beror förstås på vilka gränsdragningar som görs. Även med denna relativt stränga gränsdragning förefaller dock besvären vanliga. I åldrarna 10–18 år har 12% huvudvärk, 7% ont i magen och 18% svårt att somna på
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
kvällen flera gånger i veckan. Att ha något av dessa besvär flera gånger i veckan gäller för 29% av alla barn och ungdomar.
Figuren visar att besvären är vanligare bland barn i ekonomiskt utsatta familjer. En statistiskt signifikant skillnad finns för huvudvärk medan en motsvarande, icke-statistiskt signifikant, tendens finns för de andra typerna av besvär. Att ha något av dessa besvär flera gånger i veckan, alltså huvudvärk, magont eller svårigheter att somna, är vanligare för barn och ungdomar i familjer med bristande ekonomi i jämförelse med övriga.
Figur 6:1. Psykosomatiska besvär flera gånger i veckan. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, med besvär i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
0 5 10 15 20 25 30 35 40
Psykosomatiska
besvär Svårt att somna
Ont i magen
Huvudvärk
Ekonomiskt utsatta
Övriga
%
*
*
En liknande bild som för psykosomatiska besvär framkommer för indikatorer på lågt psykiskt välbefinnande (se figur 6:2). Andelen barn och ungdomar som instämmer i påståendena att han/hon ofta känner sig ledsen eller nere är 16%, ofta spänd och nervös är 22% och ofta sur och irriterad är 15%. För alla dessa indikatorer på lågt psykiskt välbefinnande finns skillnader mellan barn i ekonomiskt utsatta familjer och övriga till de förras nackdel. Det gäller även för
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
det sammanfattande måttet på lågt psykiskt välbefinnande
19
vilket
urskiljer 16% av barnen/ungdomarna. Att ha lågt välbefinnande är ungefär dubbelt så vanligt bland ekonomiskt utsatta barn.
Figur 6:2. Lågt psykiskt välbefinnande. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, med lågt psykiskt välbefinnande i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
0
10
20
30
40
Lågt
välbefinnande
Sur/irriterad Spänd/nervös
Ledsen/nere
Ekonomiskt utsatta
Övriga
%
*
*
*
*
Även när det gäller hälsa, liksom för sociala relationer, kan man tänka sig att barns och ungdomars egen ekonomi är av betydelse. I tabell 6:1 och 6:2 undersöks sambanden mellan både familjens ekonomi och barnets ekonomi med avseende på psykosomatiska besvär respektive lågt psykiskt välbefinnande. Det mått som används för barnets ekonomiska situation är huruvida han/hon har en egen kontantmarginal, d.v.s. om man har en ekonomisk buffert på 100 kronor, vilket det finns information om för alla undersökningsår.
I tabellerna visas skillnader mellan barn i ekonomiskt utsatta familjer och övriga. Skillnaderna mäts i termer av oddskvoter från
19
Lågt psykiskt välbefinnande definieras här som att ha svarat att något av de tre påståendena ”Stämmer precis” med hur han/hon brukar vara eller att ha svarat att minst två av påståendena ”Stämmer ungefär” med hur han/hon brukar vara.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
logistisk regressionsanalys där oddset för familjer utan dessa ekonomiska problem satts till 1. Således visar estimaten om, och hur mycket, det psykiska välbefinnandet för ekonomiskt utsatta barn avviker från övriga. I alla analyser kontrolleras även för barnets kön, ålder och undersökningsår. I en tidigare studie har det visats att, för den typ av hälsomått som studeras här, skillnader efter familjeekonomi kvarstod även när andra förhållanden tagits med i analysen, såsom klasstillhörighet, familjetyp, huruvida föräldrarna var utrikes födda eller arbetslösa (se Fritzell och Östberg 2003). Dessa aspekter kommer inte att tas i beaktande i de kommande analyserna.
I modell 1 (tabell 6:1 och 6:2) kvantifieras de redan presenterade resultaten gällande skillnaden i psykosomatiska besvär respektive lågt psykiskt välbefinnande mellan ekonomiskt utsatta och övriga (jämför figur 6:1 respektive 6:2). De kvantifieras i termer av oddskvoter. Det är 1.42 gånger så vanligt med psykosomatiska besvär och mer än dubbelt så vanligt (oddskvoten är 2.32) med lågt psykiskt välbefinnande i ekonomiskt utsatta familjer i jämförelse med övriga. I modell 2 inkluderas istället barnets egen ekonomi i analysen (i form av egen kontantmarginal). Även den egna ekonomin samvarierar med välbefinnandet. För barn som själva har en bristande ekonomi är det 1.57 gånger så vanligt med psykosomatiska besvär och 1.78 ggr så vanligt att ha lågt psykiskt välbefinnande. I modell 3 inkluderas bristande resurser, både när det gäller familjens och den egna ekonomin. Modellen visar att den egna ekonomin, oberoende av familjens, är förknippad med både psykosomatiska besvär och lågt psykiskt välbefinnande. Detta gäller även för familjens ekonomi, men skillnaden i psykosomatiska besvär har reducerats och är inte längre statistiskt signifikant.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Tabell 6:1. Psykosomatiska besvär flera gånger i veckan. Barn och ungdomar 10–18 år. Skillnader efter familjens och egen bristande ekonomi. Oddskvoter från logistisk regressionsanalys med kontroll för åldersgrupp och år. Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
Alla Pojkar Flickor
Modell 1 Modell 2 Modell 3 Modell 3 Modell 3
Ekonomiskt utsatt familj Ja Nej (ref)
1.42* 1.00
– 1.30
1.00
1.15 1.00
1.45 1.00
Bristande egen ekonomi Ja Nej (ref)
– 1.57***
1.00
1.54*** 1.00
1.95*** 1.00
1.25 1.00
Kön Flicka Pojke (ref)
1.62***1. 00
1.61*** 1.00
1.61*** 1.00
– –
* p<0.05, **<0.01, *** p<0.001
Tabell 6:2. Lågt psykiskt välbefinnande. Barn och ungdomar 10–18 år. Skillnader efter familjens och egen bristande ekonomi. Oddskvoter från logistisk regressionsanalys med kontroll för åldersgrupp och år. Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.
Alla
Pojkar Flickor
Modell 1 Modell 2 Modell 3 Modell 3 Modell 3
Ekonomiskt utsatt familj Ja 2.32*** –
2.11*** 1.96* 2.23**
Nej (ref) 1.00
1.00 1.00 1.00
Bristande egen ekonomi Ja 1.78*** 1.67*** 1.70** 1.65** Nej (ref) – 1.00 1.00 1.00 1.00 Kön Flicka 1.52*** 1.52*** 1.51** Pojke (ref) 1.00 1.00 1.00
– –
* p<0.05, ** p<0.01, *** p<0.001
I alla dessa modeller har barnets kön inkluderats i analysen (liksom ålder och undersökningsår). Det är tydligt att flickor har ett lägre välbefinnande än pojkar. Man kan fråga sig om det också är så att ekonomin har olika betydelser för pojkars och flickors hälsa. De
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
två sista kolumnerna visar därför ekonomins samband med hälsa för könen separat. När det gäller lågt psykiskt välbefinnande (tabell 6:2) visar dessa analyser att familjeekonomi och egen ekonomi sammanhänger med hälsan på samma sätt för både pojkar och flickor. Psykosomatiska besvär bland pojkar förefaller dock vara starkare kopplade till den egna ekonomiska situationen än till familjens ekonomi (tabell 6:1).
Att sakna en egen ekonomisk buffert kan ha konsekvenser för barns och ungdomars psykiska välbefinnande t.ex. om det hindrar deltagande i sociala aktiviteter. Bristande egna ekonomiska resurser kan även utgöra hinder för möjligheten att införskaffa olika saker. Avslutningsvis studerar vi olika aspekter av den egna ekonomin utan hänsyn tagen till familjens. I tabell 6:3 inkluderas aspekterna egen kontantmarginal, huruvida ekonomin förhindrat deltagande och huruvida ekonomin begränsat inköp av saker som många jämnåriga har. Analyserna gäller för år 2002.
Att sakna en egen ekonomisk buffert på 100 kronor gällde år 2002 för 24% av barnen/ungdomarna. Erfarenheten av att avstå från att följa med kompisarna på något för att man inte haft råd (under det senaste halvåret) delas av 35%, men andelen som varit med om det flera gånger är lägre, 15%. Det är en mer vanlig erfarenhet att inte ha haft råd att köpa något som många jämnåriga har. Andelen som varit med om detta en gång under det senaste halvåret är 23% och flera gånger 27%. När alla dessa aspekter av den egna ekonomin inkluderas samtidigt i analysen verkar förhindrade inköp vara av vikt, men bara om det varit fallet upprepade gånger. Hos barn och ungdomar, som haft upprepade erfarenheter av att inte kunna köpa något som de jämnåriga har, är psykosomatiska besvär vanligare (2.05 gånger så vanliga), liksom lågt välbefinnande (1.87 gånger så vanligt). För lågt välbefinnande finns också en statistiskt signifikant skillnad mellan dem vars ekonomi hindrat dem att delta i sociala aktiviteter och övriga, men återigen gäller detta enbart om man varit hindrad upprepade gånger. Lågt välbefinnande är mer än dubbelt så vanligt i denna grupp jämfört med övriga.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Tabell 6:3. Psykosomatiska besvär och lågt psykiskt välbefinnande. Barn och ungdomar 10–18 år. Skillnader efter olika aspekter av egen bristande ekonomi. Oddskvoter från logistisk regressionsanalys med kontroll för åldersgrupp. Data från år 2002. N=1351.
Andel barn och ung-
domar
Psykosomatiska besvär Lågt psykiskt
välbefinnande
%
Modell Modell
Saknar egen kontantmarginal Ja 24 1.23 1.09 Nej (ref) 76 1.00 1.00 Hindrad följa med kompisar pga bristande ekonomi Ja, flera gånger
15 1.42 2.32**
Ja, en gång
20
1.34
1.21
Nej (ref)
65
1.00
1.00
Hindrad köpa något som många jämnåriga har pga bristande ekonomi Ja, flera gånger
27 2.05** 1.87*
Ja, en gång
23
1.25
1.13
Nej (ref)
50
1.00
1.00
Kön Flicka 50 1.92*** 1.92** Pojke (ref) 50 1.00 1.00 * p<0.05, ** p<0.01, *** p<0.001
Sammanfattningsvis har alltså barn och ungdomar i familjer med bristande ekonomi ett lägre psykosomatiskt och psykiskt välbefinnande än andra barn. Även barns egen ekonomi sammanhänger med välbefinnandet. Det sammanhänger med huruvida barnet/den unge saknar kontantmarginal. Om man ser närmare på barns ekonomi verkar betydelsen av egna pengar i hög grad sammanhänga med möjligheterna till att följa med kamrater på olika aktiviteter och att köpa saker som jämnåriga har. För psykosomatiska besvär är det främst det senare som har betydelse. Kanske denna form av ekonomisk deprivation blir mer påtaglig då den kan spegla skillnader i levnadsvillkor som är framträdande varje dag. Erfarenheten av att avstå från aktiviteter kan vara mer tidsbegränsad och samtidigt indikerar frågan att man faktiskt har kamrater och erbjudan-
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
den om att delta. Trots detta är dock även denna aspekt starkt kopplad till lågt psykiskt välbefinnande.
Både familjens och den egna ekonomin samvarierar således även med icke-materiella levnadsförhållanden, såsom barns och ungdomars vardagliga och subjektiva upplevelser av psykiska och psykosomatiska besvär. Hur dessa samband genereras är en annan fråga men det är inte otroligt att ekonomin har en inverkan på hälsan. Det är också möjligt att betydelsen av familjens ekonomi underskattas i denna studie. Dels skiljer vi här inte ut hushåll som haft bristande ekonomi under en lång tidsperiod. Dels lider alla intervjuundersökningar av ett visst bortfall och bland dem som väljer att inte delta i undersökningar brukar olika typer av problem vara mer frekventa. Detta gäller för familjens, och därmed barnens, deltagande i studien. Bland de familjer som valt att delta kan vi dock studera huruvida barnens eget deltagande sammanhänger med den ekonomiska situationen. Huruvida barnen väljer att delta eller ej verkar dock inte påverkas i någon större utsträckning av familjens ekonomi som den mäts här.
5.8. Slutsatser och diskussion
I denna rapport har vi sökt identifiera en grupp barn och ungdomar som är ekonomiskt utsatta i så måtto att de bor i hushåll som präglas av låg inkomst och brist på kontantmarginal. Vi inledde med en beskrivning av sammansättningen av denna grupp, som utgör ungefär åtta procent av alla 10–18-åringar. Det står klart att barn till invandrare och till ensamstående mödrar utgör en stor del av gruppen och att den ekonomiska utsattheten hos dem som varken tillhör den ena eller andra kategorin är betydligt lägre – mellan två och tre procent.
På basis av intervjuer med drygt 4,000 10–18-åringar som företogs år 2000, 2001 och 2002 inom ramen för Institutet för social forsknings Levnadsnivåundersökning (LNU) samt SCB:s Undersökning om Levnadsförhållanden (ULF), har vi studerat barns och ungdomars levnadsvillkor. Syftet har varit att utröna i vilken utsträckning barn i hushåll som är ekonomiskt utsatta också har mer egna problem och en lägre levnadsstandard än andra barn. Våra analyser har gällt barns och ungdomars boende och trygghet, egna ekonomiska resurser, deltagande i socialt liv och fritidsaktiviteter, skolsituation, psykiska välbefinnande samt psykosomatiska hälsa. Vår resultatredovisning har huvudsakligen skett via
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
enkla frekvenser, men vi har också rapporterat om multivariata analyser som vi regelmässigt företagit inom de områden vi studerat.
Om vi skall sammanfatta våra resultat mycket översiktligt är slutsatsen att barn i ekonomiskt utsatta familjer har bristande resurser och lägre levnadsnivå inom en rad olika områden – dock inte inom alla som vi studerat. Inom flera områden tycks det oss också som om barnen kompenseras genom att föräldrarna – eller kanske mor- och farföräldrar eller andra släktingar – försöker hålla barnen ”skadeslösa” för den svaga hushållsekonomin.
Den bostad och näromgivning som barn hamnar i är starkt styrd av föräldrarnas ekonomiska resurser. En svag familjeekonomi innebär oftare trångboddhet och mer sällan att barnen kan ha ett eget rum. Hyresboende dominerar stort, medan andra barn i mycket hög grad bor i villa eller radhus. Detta påverkar också grannskapet och närområdet i stort, liksom vilken skolmiljö man hamnar i. En av de kanske otrevligaste konsekvenserna av att leva i ett resurssvagt hushåll är att det ofta innebär att barn lever i en otrygg närmiljö.
Föräldrarnas ekonomi har också återverkningar på barnens egna ekonomiska resurser, även om det är troligt att en viss kompensation äger rum. Barn och ungdomar i hushåll som är ekonomiskt utsatta har mer sällan en egen ekonomisk buffert och man äger något färre saker. Man har också betydligt svårare att leva ett socialt liv i paritet med kamraterna. Det tycks dock inte finnas särskilt stora skillnader i månatliga inkomster (genom fickpengar eller arbete) eller i hur mycket man lönearbetar. En tolkning är därmed att det inte är så mycket den löpande ekonomin som är svag hos barn från resurssvaga familjer, utan marginalerna som är små: om man skulle behöva något utöver det löpande har man svårt att mobilisera ekonomiska resurser. Följden är troligen att nivån på dessa barns vardagsekonomi inte är det största problemet, utan känslan att inte kunna göra något extra – som t.ex. att följa med kompisarna på en konsert eller köpa något speciellt åtråvärt men dyrt.
Relaterat till såväl familjens ekonomi som till den egna ekonomin är barns och ungdomars sociala liv och fritidsutnyttjande. Såväl graden som formen av fritidens aktiviteter har samband med ekonomiska resurser. De med mindre resurser deltar mindre ofta i organiserade fritidsaktiviteter och tillbringar mindre tid i fritidshus, samt reser mindre. Man umgås mindre med kompisar hemma och har över huvud taget ett mindre socialt umgänge, enligt våra mått. Samtidigt kan skillnaderna i de speciellt
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
kostnadskrävande sysselsättningarna tyckas små, t.ex. att resa under sommarlovet. Detta kan peka mot att en kompensation äger rum: Det är möjligt att föräldrar prioriterar barnen och deras situation på bekostnad av den egna. Det kan också vara så att man får hjälp av släktingar och/eller bekanta. Samtidigt lyckas en sådan kompensation inte fullt ut utan barn i ekonomiskt utsatta familjer erfar i högre grad andra brister. Analyserna visar därtill på betydelsen av barns och ungdomars egen ekonomi som en resurs att använda för att påverka sina levnadsförhållanden både i samverkan med, men även oberoende av, familjens ekonomi.
Till skillnad från den egna ekonomin, boendet och fritidsaktiviteterna erfar barn från ekonomiskt utsatta hem inte några stora problem i skolan, med själva skolarbetet. Man upplever att man får hjälp av lärarna och takten på undervisningen är på det hela taget rimlig. Även om man inte kan utesluta att anspråksnivåerna delvis styr dessa resultat kan det också vara så att grund- och gymnasieskolor i Sverige erbjuder en relativt likvärdig skolmiljö – i så fall skulle detta vara i kontrast med ett av de stora problemen som fattiga i USA upplever, nämligen att de får hålla tillgodo med dåligt fungerande skolor. Vi bör betona att vi inte haft möjlighet att analysera skolprestationer, t.ex. betyg, och att det därför kan vara så att barn i ekonomiskt utsatta familjer utbildningsmässigt drabbas av låg skolkvalitet eller av en resurssvag hemmiljö (en analys av självskattade skolprestationer visade dock bara små skillnader).
I våra analyser finner vi samband mellan ekonomisk utsatthet och olika aspekter av både materiella och immateriella levnadsförhållanden. Bland de senare återfinns t.ex. psykosomatiska och psykiska besvär. Att en problematisk ekonomi kan utgöra en riskfaktor för barns hälsa har framkommit i andra studier. Ekonomiska svårigheter under barndomen har också relaterats till vuxen hälsa. Många av de skillnader i levnadsvillkor som visats här, t.ex. sociala relationer och aktiviteter, boende, upplevelse av trygghet och den egna ekonomiska och materiella situationen, kan vara bidragande orsaker till att vi finner motsvarande skillnader i hälsa. Just barns och ungdomars egen ekonomi visades också vara kopplad till deras hälsa.
Som vi diskuterade i inledningen är det vanskligt att dra kausala slutsatser av våra analyser. Det står klart att det finns samband mellan hushållets ekonomi och barns levnadsvillkor inom många områden. Men att barn i ekonomiskt utsatta familjer har det sämre än andra behöver förstås inte bero på de bristande ekonomiska
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
resurserna; dvs. om de individer som vi identifierat som ekonomiskt utsatta skulle få en bättre ekonomisk situation är det inte säkert att problemen försvinner. Det finns flera skäl att vara försiktig med kausala slutsatser. Ett är att det kan finnas en selektion in i gruppen ekonomiskt utsatta. Säg t.ex. att föräldrar med nedsatt hälsa eller sociala problem är överrepresenterade bland gruppen ekonomiskt utsatta. Det skulle då kunna vara så att det är deras hälsotillstånd eller problem som återspeglar sig i barnens levnadsvillkor. En annan möjlighet är att det finns en etnisk diskriminering som ligger bakom några av resultaten. Eftersom gruppen ekonomiskt utsatta innehåller många invandrare kanske det är just deras invandrarskap som gör att barnen har lägre levnadsnivå. Vissa av dessa problem har vi kunnat bemästra någorlunda: t.ex. har vi genomfört multivariata analyser som kontrollerat för föräldrarnas invandrarstatus, analyser som i ett par fall visat att denna kan spela in, men att det även när vi jämför barn med svenskfödda föräldrar finns kvarvarande nackdelar med att komma från ekonomiskt resurssvaga hem. Andra problem är svårare. Exempelvis är ett klassiskt problem att det finns omätta faktorer som vi inte kunnat hantera, av typen föräldrarnas sociala problem.
Emellertid vill vi också hävda att ett antal av våra analyser är ganska problemfria när det gäller kausal tolkning. När det gäller barns och ungdomars boende, otrygghet i närområdet, samt egen ekonomi är det långsökt att tänka sig att nackdelarna för barn från ekonomiskt utsatta familjer inte skulle kunna härledas just från hushållets bristande ekonomiska resurser.
20
relationer och hälsa samt skolprestationer är frågan mer komplicerad. Här är de potentiella direkta ekonomiska mekanismerna mindre tydliga och det finns flera konkurrerande förklaringar, t.ex. i termer av föräldrarnas hälsa. Att kunna närma sig en kausal tolkning skulle kräva ytterligare fördjupade analyser (och det finns ändå en gräns över vilken man inte kommer med våra datamaterial). I väntan på sådana bör vi vara försiktiga med tolkningarna av resultaten i vissa fall. Till detta skall också läggas att våra resultat inte omedelbart kan tolkas som om de gällde för populationen (dvs. svenska barn och ungdomar 10-18 år), eftersom bortfallsfel och i mindre grad urvalsfel kan spela in. Det är därför
20
Som nämnts i resultatredovisningen har vi också kontrollerat för invandrarstatus för den möjlighet att det är denna som är den kausala faktorn bakom otrygghet. Resultaten visade att denna variabel också har betydelse, men att den inte reducerar effekten av ekonomisk utsatthet med särskilt mycket.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
inte tillrådligt att tolka procenttalen i våra figurer som exakta sanningar.
Det tycks oss, trots den försiktiga attityd man bör ha när man drar slutsatser från urvalsundersökningar och där den kausala ordningen kan vara omöjlig att fastställa, att huvudresultaten ändå är tydliga: Barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta hushåll har lägre levnadsnivå än andra barn och ungdomar. Detta gäller ett flertal områden och i vissa fall är skillnaderna betydande. Det är vidare sannolikt, på basis av våra analyser, att dessa skillnader har sociala och hälsomässiga konsekvenser (även om denna slutsats måste vara preliminär). Det förefaller troligt att en omfördelning av ekonomiska resurser till gruppen ekonomiskt utsatta skulle minska problemen för barn och ungdomar från dessa hem, men det är inte möjligt att säga med hur mycket eller om ett sådant direkt ekonomiskt stöd skulle vara det mest effektiva. I vilket fall förefaller oss resultaten vi rapporterat vara en god utgångspunkt för sådana resonemang och för fördjupade studier.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Referenser
Antonovsky, A. (1991). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.
Ben-Arieh, A. m.fl. (2001). Measuring and Monitoring Children’s Well-being. Dordrecht: Kluwer Academic Publishing.
Berkman, L. F., T. Glass, I. Brissette och T. E. Seeman (2000). “From social integration to health: Durkheim in the new millenium”, Social Science & Medicine, 51, s. 843–857.
Berntsson, L. T. och J. E. Gustafsson (2000). ”Determinants of psychosomatic complaints in Swedish schoolchildren aged seven to twelve years”, Scandinavian Journal of Health, 28:281-293.
Berntsson, L. T. och L. Köhler (2001). ”Long-term illness and psychosomatic complaints in children aged 2-17 years in the five Nordic countries. Comparison between 1984 and 1996”, European Journal of Public Health, 11, s. 35–42.
Blau, D. (1999). “The Effect of Income on Child Development”, Review of Economics and Statistics 81:261-76.
Bolognini, M., B. Plancherel, W. Bettschart och O. Halfon (1996). ”Self-esteem and mental health in early adolescence: development and gender differences”, Journal of Adolescence, 19, s. 233–245.
Bradbury, B. och M. Jäntti (2001) ”Child poverty across the industrialized world: evidence from the Luxembourg Income Study”, kap. 1 i K. Vleminckx och T.M. Smeeding (red.), Child Well-Being, Child Poverty and Child Policy in Modern Nations. Bistrol: The Policy Press.
Breen, R. och P. Moisio (2004). ”Poverty Dynamics corrected for Measurement Error”, Mimeo, Nuffield College, Oxford.
Cohen, S. och Syme, S. L. (red.) (1985). Social Support and Health, Orlando: Academic Press, Inc.
Danielson, M. (2003). Betydelsen av genus. Ungdomars förändrade psykosociala hälsa under ett drygt decennium. Master of Public
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Health uppsats. Göteborg: Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap.
Danielson, M. och U. Marklund (2000). Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98. Tabellrapport. Folkhälsoinstitutet.
Dryler, H. (2001). “Etnisk segregation i skolan”, sid. 319-55 i SOU 2001:57. Stockholm: Fritzes.
Duncan, G. m.fl. (1984). Years of Poverty, Years of Plenty. The Changing Economic Fortunes of American Workers and Families. Ann Arbor: Institute for Social Research.
Duncan, G., J. Brooks-Gunn, W.J. Jee Yeung och J. Smith. (1998). ”How much does childhood poverty affect the life chances of children?”, American Sociological Review 63: 406-23.
Edvinsson, S., A. Strandell, C. Hagquist, S. Bremberg, P. Nilsson och U. Carlström Nordkvist (1999). Barn och ungdom. Rapport från arbetsgruppen Barn och ungdom till Nationella folkhälsokommittén. Underlagsrapport nr 11.
Erikson, R. (1994). ”Spelar valet av skola någon roll?, sid. 132-71 i R. Erikson och J.O. Jonsson (red.), Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons.
Erikson, R. och M. Tåhlin. (1984). ”Samgång mellan välfärdsproblem”, kap. 16 i R. Erikson och R. Åberg (red.), Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma.
Fritzell, J., Lundberg, O. (2000). Välfärd, ofärd och ojämlikhet. Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:41. Stockholm: Fritzes.
Fritzell, J., Östberg, V. (2003). ”Ekonomi och barns välfärd.” Socialmedicinsk tidskrift, 3, 228-236.
Fritzell, J., Nermo, M., Lundberg, O. (2004). ”The impact of income: assessing the relationship between income and health in Sweden.” Scandinavian Journal of Public Health, 32: 6-16.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Frykman, T. (1984). “Boendeförhållanden 1968-1981”, kap. 10 i R. Erikson och R. Åberg (red.), Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma.
Gustafsson, B. (2002). ”Assessing non-use of social assistance”, European Journal of Social Work 5:149-158.
Hagquist, C. (1997). The living conditions of young people in Sweden. On the crisis of the 1990s, social conditions and health. Akademisk avhandling. Göteborgs universitet: Institutionen för socialt arbete.
Halleröd, B. (1991). Den svenska fattigdomen. Lund: Arkiv.
Harter, S. (1999). The construct of the self. A developmental perspective. New York: The Guildford Press.
Haugland, S., Wold, B., Stevenson, J., Aaroe. L. E., och Woynarowska, B. (2001). Subjective health complaints in adolescence, European Journal of Public Health, 11, 4–10.
Hauser, R.M., B.V. Brown, och W.R. Prosser (1997). Indicators of Children’s Well-being. Washington: Russell-Sage Foundation.
Hirsch, F. (1976). Social limits to growth. Cambridge, MA: Harvard University Press.
House, J. S. (1981). Work, stress and social support. Reading, MA: Addison–Wesley.
House, J. S. och R. L. Kahn (1985). ”Measures and Concepts of Social Support”, kap. 5, i S. Cohen och S. L. Syme (red.), Social Support and Health, Orlando: Academic Press, Inc.
Jonsson, J. O. (2001). ”Ekonomiska och materiella resurser”, kap. 3, i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S. B. Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
Jonsson, J.O. och S. B. Låftman (2001). ”Boende, närmiljö och trygghet”, kap. 5 i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
B. Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes.
Jonsson, J.O. och V. Östberg, i samarbete med M. Evertsson och S.B. Låftman (2001). Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes.
Jonsson, J.O., V. Östberg och S.B. Låftman (2001). ”Att studera de yngres välfärd: en inledande beskrivning av levnadsnivåprojektet och Barn-LNU”, kap. 1 i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S. B. Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes.
Jonsson. J.O., V. Östberg (2003). The Swedish Child-LNU: A Survey for Studying Young People’s Welfare, Manus.
Låftman, S., Östberg, V. (2004). ”Barns och ungdomars sociala relationer och psykiska välbefinnande.” I Bygren, M., Gähler, M., Nermo, M. (red.). Familj och arbete. Stockholm: SNS Förlag.
Mayer, S. E. (1997). What Money Can’t Buy. Family Income and Children’s Life Chances. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Morrow, V. (1999). ”Conceptualising social capital in relation to the well-being of children and young people: a critical review”, The Sociological Review, 47, s. 744–765.
Näsman, E. (1995). ”Vuxnas intresse att se med barns ögon”, sid 279-304 i L. Dahlgren och K. Hultqvist (red.) Seendet och seendets villkor. En bok om barns och ungas välfärd. Stockholm: HLS Förlag.
Näsman, E. och C. von Gerber (1999). Räkna med oss! Vi i 5an berättar om pengar. Linköpings universitet.
Pagani, L., B. Boulerice och R.E. Trembley (1997). “The Influence of Poverty on Children’s Classroom Placement and Behavior Problems”, sid. 311-339 i G. Duncan och J. Brooks-Gunn (red.), Consequences of Growing up Poor. New York: Russell Sage.
Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41
Qvortrup, J. (1994). Barn halva priset: Nordisk barndom i samhällsperspektiv. Esbjerg: Sydjysk universitetsforlag.
Ringbäck-Weitoft, G. (2001). ”Sociala skillnader, utsatthet och ohälsa. ” I Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen och Epidemiologiskt centrum.
Salonen, T. (2002). Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt bidragsindex. Rädda Barnen.
Sen, A. (1983). “Poor, relatively speaking“, Oxford Economic Papers 35: 153-169.
Socialstyrelsen (2001). Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen och Epidemiologiskt centrum.
Solon, G. (1989). “Intergenerational income mobilityin the United States”, American Economic Review 393-408.
SOU (1999). Ökade socialbidrag: en studie om inkomster och socialbidrag åren 1990-1996. SOU 1999:46. Delbetänkande av socialtjänstutredningen. Stockholm: Fakta info direkt.
Sweeting, H. (1995). Reversals of fortune? Sex differences in health in childhood and adolescence. Social Science & Medicine, 40, 77-90.
Turner, G. (1999). ”Peer support and young people’s health”, Journal of Adolescence, 22, s. 567–572.
Tåhlin, M. (1987). Arbetets värde och kostnader. En studie av lönearbetets konsekvenser för individen. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Vaux, A. (1988). Social Support. Theory, Research, and Intervention. New York: Praeger.
Vogel, J. m.fl. (1997). Välfärd och ojämlikhet i ett 20-årsperspektiv 1975-1995. Rapport nr 91 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: SCB.
Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…
Voydanoff, P. (1990). Economic distress and family relations: A review of the eighties, Journal of marriage and the family, 52, 1099-1115.
Whelan, C. T., Layte, R., Maître, B., och B. Nolan (2001). “Income, Deprivation and Economic Strain: An Analysis of the European Community Household Panel”, European Sociological Review 17:357-372.
WHO (2000). Health and Health Behaviour among Young People. Health Behaviour in School-aged Children: a WHO Cross-National Study (HBSC) International Report, C. Currie, K. Hurrelmann, W. Settertobulte, R. Smith och J. Todd (red.). WHO Policy Series. Health policy for children and adolescents issue 1. International Report.
Wilkinson, R. (1990). Income distribution and mortality: a 'natural' experiment. Sociology of Health & Illness, 12, 4, 391–412.
Wills, T. A. (1985). ”Supportive Functions of Interpersonal Relationships”, kap. 4, i S. Cohen och S. L. Syme (red.), Social Support and Health, Orlando: Academic Press, Inc.
Östberg, V. (2001). “Hälsa och välbefinnande”, kapitel 8, i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S. Brolin Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
6. Tryggare kan ingen vara? Vräkning av barnfamiljer: Förekomst, orsaker och konsekvenser
Anders Nilsson & Janne Flyghed Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
6.1. Inledning
Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser någon kan råka ut för. Konsekvenserna av att inte längre ha ett eget hem, en fast punkt i tillvaron, blir på flera plan ofta svåra. I de fall det ingår barn i de vräkta hushållen kan konsekvenserna antas bli än värre. I en översyn av situationen för barn i ekonomiskt utsatta familjer är det enligt vår mening naturligt att uppmärksamma vräkningar. Orsaken till att personer vräks från sin bostad är nämligen i de allra flesta fall ekonomisk. Det rör sig i mycket stor utsträckning om resurssvaga hushåll med ekonomiska problem. Vräkningen och de problem den för med sig innebär då att en redan svår situation förvärras.
Tidigare forskning har visat att förekomsten av barnfamiljer bland vräkta hushåll varit uppseendeväckande stor. I en intervjuundersökning med vräkta hushåll i Stockholms län 1991 visade det sig att det fanns barn med i 40 procent av de vräkta hushållen. Ett betydande antal hushåll var dock omöjliga att spåra för intervju efter vräkningen. Skulle man utgå från en så positiv tolkning som möjligt – att det inte förekom några barn alls i de hushåll man inte lokaliserade – hamnar andelen vräkta hushåll med barn på knappt 20 procent (Flyghed & Stenberg 1993). Sedan
1
Studien är gjord inom det av FAS finansierade projektet ”Den svenska ofärden.
Marginaliseringsprocesser bland straffade, vräkta och hemlösa”.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
denna undersökning genomfördes har det lagstiftningsvägen genomförts förändringar för att förhindra att barnfamiljer vräks. Från och med 1998 har socialtjänstlagen ändrats för att stärka barnens ställning. Lagen fick då ett tillägg till första paragrafen om socialtjänstens mål.
2
Socialtjänsten har därmed fått ett utökat ansvar för
att lyfta fram och bevaka barnets bästa. Har dessa bestämmelser fått genomslag i socialtjänstens verksamhet när det gäller barnfamiljer som riskerar att vräkas?
Efter den ekonomiska krisen vid 1990-talets början har en del åtgärder satts in för att förbättra situationen för barnfamiljer, som höjda barnbidrag och maxtaxa inom barnomsorgen. Men vad har gjorts för att mildra konsekvenserna av att ha hamnat i ekonomiska problem? En grupp vars ekonomiska svårigheter fått dramatiska konsekvenser är de vräkta.
I denna rapport kommer vi att studera denna grupp och då särskilt barnfamiljer som vräks. Underlaget för att göra detta utgörs av en studie av vräkta i Stockholms län 2001. Studien är en replik av den som gjordes av vräkta 1991 (Flyghed & Stenberg 1993) vilket gör det möjligt att studera eventuella förändringar över tid. Denna gång har vi även gjort en registerundersökning och längre samtalsintervjuer med några av de barnfamiljer som ingår i materialet. Det senare för att komplettera den bild som ges av standardiserade intervjuer och registerdata.
I det följande ges en kort beskrivning av utvecklingen av vräkningar under de senaste 20 åren. Därefter behandlas frågorna om vem som vräks och varför. Detta utifrån egen och tidigare forskning. Sedan går vi mer i detalj in på frågan om vräkning av barnfamiljer. Vi kommer då också in på våra egna empiriska undersökningar. En central frågeställning rör hur vanligt det är att barnfamiljer vräks. Andra frågeställningar är: Vilka är orsakerna till att barnfamiljer vräks? Hur har boendesituationen sett ut efter vräkning? Vilken hjälp har de vräkta barnfamiljerna erbjudits? Vilka konsekvenser har vräkningen haft för de drabbade?
2
Tillägget innebar att en bestämmelse som svarar mot artikel 3 i FN:s barnkonvention om
barns bästa fördes in i socialtjänstlagen. Fr.o.m. 2002 bildar tillägget en egen paragraf: ”När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.” SoL 1 kap. Socialtjänstens mål, 2§ (SFS 2001:453).
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
6.2. Vräkningar – utvecklingen över tid
Fram till 1991 verkställdes strax under 5000 vräkningar per år. I samband med den ekonomiska krisen skedde en mycket snabb ökning av såväl verkställda vräkningar som ansökningar om vräkning (se diagram 1). Den främsta orsaken till detta var kraftiga hyreshöjningar, mellan 1990 och 1993 ökade de med hela 70 procent. Huvuddelen av höjningen förorsakades av riksdagsbeslut, främst 1990 års skattereform som slog igenom på hyrorna 1991. Hyresnivåns betydelse för antalet vräkningar har belagts vid ett flertal tillfällen (Stenberg 1990; Flyghed & Stenberg 1993).
Diagram 1. Ansökta och verkställda vräkningar 1982–2003. Riket.
2002
2000
1998
1996
1994
1992
1990
1988
1986
1984
1982
24000
22000
20000
18000
16000
14000
12000
10000
8000
6000
4000
2000
0
24000
22000
20000
18000
16000
14000
12000
10000
8000
6000
4000
2000 0
Ansökta
vräkningar
Verkställda
vräkningar
Källa: Riksskatteverket. Det saknas motsvarande statistik före 1982.
Att skattereformen skulle leda till högre hyror var beslutsfattarna medvetna om. Därför ingick det i reformen att hushåll med små inkomster skulle kompenseras genom höjda bostadsbidrag. Dock talar det mesta för att denna kompensation inte nådde fram till en av de grupper som skulle vara i störst behov av det, nämligen de vräkningshotade. I undersökningen av vräkta hushåll 1991 framkom att knappt 30 procent av hushållen hade bostadsbidrag. Med tanke på de vräktas svaga ekonomi kan detta tyckas paradoxalt, men det visade sig att huvudskälet var att tre fjärdedelar av dem
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
som inte hade bostadsbidrag inte ens hade sökt (Flyghed & Stenberg 1993:47). Då personer med en svag position på bostadsmarknaden inte är en aktörsstark grupp är detta inte så förvånande.
Efter 1994 har antalet verkställda vräkningar sakta men säkert minskat. Ska detta tolkas som att problemen för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har minskat? Inte nödvändigtvis. Bostadsmarknaden består av såväl en utgång som en ingång. Om vi bortser från dem som frivilligt lämnar sin bostad för annat boende, så heter utgången vräkning. Ingången är kontraktstecknandet. Båda dessa slussar har stor betydelse för vräkningsutvecklingen. Det är vidare viktigt att beakta att det inte är samma personer som vräks år efter år. Av de vräkta som vi har intervjuat är det cirka en av tio som blivit vräkt vid tidigare tillfälle.
Sedan 1990-talets början har möjligheterna till att komma tillbaka in på hyresmarknaden minskat och konsekvenserna av att bli vräkt därför blivit svårare. Under 1990-talets första hälft skärpte värdarna sin bedömning av nya hyresgäster. Innan de skrev kontrakt inhämtade de kreditupplysning och kontaktade tidigare värd i större utsträckning än förut. En tredjedel av de tillfrågade värdarna tog även kontakt med arbetsgivaren (Flyghed 1994). 1990-talets vräkningsvåg torde ha genererat ett stort antal personer som inte längre har eget kontrakt. En del av dessa bor i andra hand, andra är inneboende och vissa är hemlösa. Det finns således de som står helt utanför. Det är viktigt att observera att detta även gäller barnfamiljer.
6.3. Vem vräks och varför?
Den direkta vräkningsorsaken är i mer än fyra av fem fall ekonomisk; det handlar i regel om hushåll som av olika skäl hamnat i ekonomiska problem och kommit efter med hyran. Oftast rör det sig om förhållandevis små belopp. Socialstyrelsen konstaterade i en rapport från 1989 att 80 procent av de vräkta hade en skuld som understeg 20 000 kronor. Detta ansågs redan då vara en liten summa. För majoriteten av de vräkta ”borde det därför finnas möjlighet att inom överskådlig framtid kunna sanera sina skulder till Kronofogdemyndigheten” (SoS 1989:49). I en undersökning av vräkta 1991 var det drygt 70 procent av de intervjuade som hade en hyresskuld under 20 000 kronor (Flyghed & Stenberg 1993:43). Med hänsyn tagen till konsumentprisindex utveckling 1991–2 001
3
3
Se SCB:s hemsida: www.scb.se
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
var andelen med skulder under denna summa ungefär densamma bland de vräkta 2001; två av tre hade då en skuld som understeg 24 000 kronor. Men trots att skulderna i den absoluta majoriteten av fallen således är förhållandevis små, blir konsekvenserna av en vräkning många gånger förödande. De som en gång vräkts från sin bostad har med få undantag mycket svårt att komma tillbaks till ett eget boende (Flyghed & Stenberg 1993). De riskerar att under längre tid hamna på en sekundär bostadsmarknad utan fast förankring (Sahlin 1996).
De som inte vräks p.g.a. hyresskuld, tvingas lämna sin bostad antingen därför att de betalt hyran för sent för många gånger, varit störande (drygt fem procent), eller inte anses ha behov av bostaden. Enligt hyreslagen (Jordbalken 12 kap.) förverkas hyresrätten om hyran dröjer med mer än sex vardagar. Därefter följer den s.k. återvinningsfristen, som innebär att den som betalar inom 18 vardagar återvinner hyresrätten. Men sker ett sådant återvinnande alltför många gånger kan även det vara skäl för värden att ansöka om vräkning
4
. Det är dock trolig t att det i kategorin betalt för sent för många gånger, döljer sig ett antal störningsvräkningar. Detta då vräkning p.g.a. störning kan vara svår att styrka för värden. Det är lättare att kontrollera hur många gånger hyresgästen ifråga betalt för sent och om det skulle visa sig vara tillräckligt många gånger, praxis ligger kring ett halvdussin, säga upp vederbörande på grund av detta. Utifrån hyresgästens perspektiv måste hyreslagen betraktas som en hård lag. Den är mer en strafflag i händerna på hyresvärdarna än en social skyddslag till hyresgästens fromma (Flyghed & Stenberg 1993:19ff). Under årens lopp har det endast skett marginella förändringar som gynnat hyresgästerna. Senast det skedde var 1993 då förverkandefristen förlängdes från dåvarande två till nuvarande sex vardagar. Vid samma tillfälle förlängdes återvinningsfristen från 12 till 18 vardagar. Det vi tagit upp ovan är de formella skälen till vräkning. De indirekta orsakerna varierar, det rör sig t.ex. om arbetslöshet, sjukdom, separation och missbruk. Till dessa bakomliggande orsaker återkommer vi i resultatdelen. Både 1991 och 2001 var två tredjedelar av de vräkta män. I förhållande till hyresgästerna i sin helhet är personer i åldersgruppen 25–44 överrepresenterade. Medelåldern ligger kring 40 år (Flyghed
4
I strikt juridisk mening är vräkning ett samlingsnamn för avhysning och avlägsnande.
Avhysning syftar på de fall där någon har en giltig rättsgrund för besittningen, till exempel ett hyreskontrakt. Avlägsnande syftar på de fall där en person inte har en rättsgrundad besittning, till exempel vid en husockupation. Vi använder i denna framställning vräkning istället för avhysning då det stämmer bättre med allmänt språkbruk samt att avlägsnande är en mycket ovanlig åtgärd.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
& Stenberg 1993:39). Det är väl belagt i tidigare studier att gruppen vräkta i jämförelse med andra hyresgäster i långt större utsträckning har ekonomiska problem (ibid:47; Stenberg 1990:74; Nilsson & Flyghed 2004). Det är också ett välbekant faktum att de vräkta som grupp har sämre hälsa och är överrepresenterade för olika typer av slutenvård, i synnerhet vård för psykiska störningar. De senare inbegriper missbruksrelaterade diagnoser (Flyghed & Stenberg 1993; Flyghed 2000).
6.4 Tidigare studier om barn, vräkningar och hemlöshet.
Som nämnts tidigare framkom i undersökningen av vräkta i Stockholms län 1991 att det fanns barn i drygt 40 procent av de intervjuade hushållen (Flyghed & Stenberg 1993:44). I en aktstudie av 158 vräkta personer i Göteborg 1993 var andelen som hade barn 40 procent (Edlund m.fl. 1994:7). Att det förekom barn i en så pass stor andel av de vräkta hushållen står i strid med en uppfattning om att barnfamiljer nästan aldrig vräks eller åtminstone aldrig blir bostadslösa (Löfstrand 2001:184).
Vräkningsprocessen – från värdens besked om uppsägning av hyreskontrakt till vräkning – kan vara utdragen. I slutändan är det mindre än hälften av alla vräkningar som verkställs (se diagram 1). Löfstrand (2001) har intresserat sig för vilka av de vräkningshotade hushållen som faktiskt vräks och vilka som får stanna. Frågan har studerats utifrån intervjuer med representanter för de centrala aktörerna; hyresvärd, socialtjänst och kronofogde. Löfstrand visar att bostadsföretag och socialtjänst differentierar mellan och särbehandlar olika typer av vräkningshotade hushåll (Se även Flyghed 1994). Biståndsbedömningar görs utifrån föreställningar om klientens moral och ansvar för den uppkomna situationen. Klienter som inte ses som ansvariga definieras som ”stackare”. Dessa är socialtjänsten mer benägen att hjälpa. Socialarbetaren, skriver Löfstrand, gör däremot sällan undantag för klienter som definieras som ”skurkar”. ”Ensamstående personer, och kanske särskilt män med missbruksproblem, tenderar att tillskrivas eget ansvar för vräkningsrisker och tycks sällan få bistånd för att förebygga verkställigheten. Denna kategori anses vara ansvariga för sina problem till skillnad från stackarna” (Löfstrand 2001:182). Friska, ensamstående män och kvinnor utan ”riskprofil”, de som inte är kända av social-
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
tjänsten och som har inkomster över norm, får inte heller bistånd eftersom ”de borde ha kunnat betala” hyran.
Barnfamiljer är den kategori av vräkningshotade hushåll som väcker störst sympatier. Hyresvärden är ofta villig att avvakta eller dra tillbaka avhysningen. Både socialtjänst och förrättningsmän är också angelägna om att försöka undvika en vräkning. Men under vissa omständigheter anses ändå en vräkning vara ”det enda rätta”. Löfstrand konstaterar att: ”Medan det tycks finnas en uppfattning hos hyresvärd och socialtjänst att barnfamiljer sällan eller aldrig vräks möter förrättningsmännen trots allt barnfamiljer när de verkställer avhysningar. Deras kritik mot socialtjänsten är då hård” (ibid:184).
När barnfamiljer vräks sker det en omdefinition. I de fall föräldern är ensamstående och det finns två vårdnadshavare kan barnet förflyttas – ”ensamstående man med barn” kan på så sätt omdefinieras till ”ensamstående vuxen man”. På så vis kan beslut om vräkning tas utan att komma i konflikt med praxis inom verksamheten, egna värderingar och ideologier om familjen som ett ideal att värna. Löfstrand sammanfattar:
Intervjuer såväl som observationer tyder alltså på att de sociala myndigheternas bild av att ”barnfamiljer” nästan aldrig vräks eller åtminstone aldrig blir bostadslösa kan upprätthållas på två sätt. För det första betraktas de /…/ inte som ”normalfamiljer”, kanske eftersom de inte motsvarar bilden av en typisk kärnfamilj. För det andra kan man tydligt se hur kontraktsinnehavaren betraktas som ”ensamstående” när barnen som tillhör hushållet flyttas någon annanstans. På så sätt kan idealet att inte tillåta att barnfamiljer vräks upprätthållas (ibid:188).
Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för 1999 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning av den ändrade lagstiftningen 1998, dvs. stärkandet av barnperspektivet i Socialtjänstlagen. Beaktar kommunerna barnperspektivet vid avhysningar? Länsstyrelsen i Västra Götaland (2002) har undersökt rutiner och riktlinjer avseende avhysningsärenden samt studerat 179 avhysningsprotokoll. Av dessa protokoll framgår dock endast i undantagsfall om det finns barn i de vräkta hushållen. Av den anledningen valdes 21 protokoll där kvinnor vräkts ut. Länsstyrelsen begärde sedan att få ta del av dokumentationen i de fall där det fanns barn eller umgängesbarn. I 14 av de 21 ärendena fanns det barn/umgängesbarn vid avhysningen. Av de insända handlingarna framgår att socialtjänsten endast varit närvarande vid avhysningen i tre ärenden. I
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
endast ett ärende har socialtjänsten medverkat till ny bostad före avhysningen. I två ärenden har den enskilde själv ordnat bostad. Socialtjänsten har i några ärenden ordnat tillfälliga boenden några dagar efter vräkningen. I tre ärenden finns inga anteckningar om boenden efter vräkningen. Länsstyrelsen ”finner det anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Enligt Länsstyrelsens uppfattning kan inte boenden hos olika kamrater till föräldern anses vara skälig levnadsnivå för barn” (ibid:7). Länsstyrelsen konstaterar vidare att få av nämnderna har utfärdat riktlinjer avseende avhysningsärenden. ”Med tanke på de allvarliga konsekvenser en avhysning medför för den enskilde rekommenderar Länsstyrelsen att riktlinjer fastställs där bl.a. barnperspektivet lyfts fram” (ibid:6).
En med vräkta delvis överlappande men också mer problembelastad grupp är hemlösa. I en studie av 341 kvinnor vid kvinnohärbärget Hvilan mellan åren 1995 och 1996, visade det sig att en tredjedel av dem hade minderåriga barn. De flesta av dessa barn bodde hos släktingar eller hade placerats av socialtjänsten i familjehem (Beijer 1998:129). I Socialstyrelsens inventering av hemlösa 1999 konstaterades att en stor del av de hemlösa var föräldrar. En tredjedel hade barn under 18 år (43% av kvinnorna och 28% av männen). Hälften av kvinnorna med barn hade också vårdnaden mot en sjundedel av männen. Det framkom också att ju längre personen varit hemlös, desto ovanligare att den hade vårdnaden om barn (SoS 2000:37).
Sammantaget så är den forskning om vräkningar, och även hemlöshet, som uppmärksammar barnens situation ytterst begränsad. Vad som saknas är ett barnperspektiv i forskningen. Det vi kan konstatera är att det är vanligt att vräkta och hemlösa är föräldrar och att det också förekommer att barnfamiljer vräks från sina bostäder, och detta utan att det finns ett ordnat boende för dem att flytta till. Vi vet ingenting om konsekvenserna av detta för barnen. Barn och ungdomars välfärd är i hög grad relaterad till var och hur de bor (Jonsson och Låftman 2001:155). Att en vräkning har konsekvenser för barnen är självklart. Konkret kan det röra sig om att tvingas byta skola och att det inte längre går att ta hem kamrater. I en problematisk situation uppstår lätt osäkerhet och oro. I en skrivelse från Skatteverket konstateras att ”Barn som upplever att deras föräldrar/vårdnadshavare av olika anledningar är föremål för förrättning löper naturligtvis stor risk för negativ påverkan” (RSV
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
2003). Det rör sig om utsatta familjer och barn som riskerar hamna i en än svårare situation.
6.5. Undersökningen av vräkta 2001
Population och urval
Populationen i vår undersökning består av vräkta personer i Stockholms län under år 2001. Från Riksskatteverket har vi fått registerutdrag med personuppgifter för de avhysta. I statistiken ingår inte enbart avhysningar från bostad utan även vräkningar från lokaler, garage etc. Sammanlagt har vi fått in uppgifter om 857 vräkningsfall. En genomgång av ärendena visar att i 18 procent av fallen gäller det lokaler eller garage samt dödsbon eller personer med skyddade personuppgifter. Denna andel var ungefär densamma i studien av vräkta 1991. När dessa tas bort återstår 702 fall.
5
Efter en närmare granskning och kontakt med en del av de personer som i urvalet registrerats som avhysta försvinner ytterligare fall. Det rör sig om personer som de facto inte blivit vräkta samt ytterligare fall där vräkningen inte avsett bostad (se vidare nedan). Antalet verkställda avhysningar som gäller bostad ligger därför ungefär 20 procent lägre än vad den officiella statistiken över verkställda vräkningar visar (se även Flyghed & Stenberg 1993).
Eftersom vårt urval enbart gäller Stockholms län finns det anledning att fråga sig huruvida Stockholm skiljer sig från det övriga riket. Vi har ovan (diagram 1) redovisat antalet ansökta och verkställda vräkningar i riket utifrån Skatteverkets statistik. Hur ser det ut i Stockholm? Under hela år 2001 uppgick antalet verkställda vräkningar i riket till 4713 stycken, 864 stycken av dessa gällde Stockholms län.
6
Stockholm svarar alltså för närmare en femtedel
av alla vräkningar i landet. Förutom att vräkningar är ett känt storstadsfenomen talar vissa andra förhållanden för att Stockholmsmaterialet är representativt för hela landet. Variabler som går att jämföra stämmer väl överens. Till dessa hör ålders- och könsfördelningen, orsak till vräkningen samt skuldens storlek (Socialstyrelsen 1989; Stenberg 1990).
5
Registerutdraget gjordes 021011. Av registerutdraget framgår att 131 fall gällt lokaler eller
liknande, 18 fall är dödsbon. Vi har därutöver utelämnat 6 personer som har skyddade personuppgifter. I materialet ingår även avhysningsärenden som gäller Gotland, det rör sig här om 16 fall.
6
År 2001 inlämnades för hela riket 13088 ansökningar om vräkning. För aktuell statistik över
avhysningsärenden se skatteverk ets hemsida: http://www.skatteverket.se/kronofogden/statistik/ Under 2003 verkställdes 4239 avhysningar, 912 av dessa i Stockholm
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
6.6. Undersökningens genomförande
Datainsamlingen har gjorts inom ramen för tre kompletterande delstudier; en registerstudie, en telefonintervjustudie samt några längre besöksintervjuer. Av sekretesskäl har vi inte sammankopplat de tre materialen.
7
Telefonintervjuerna
Telefonintervjustudien är en replik av undersökningen av vräkta 1991 (Flyghed & Stenberg 1993). Då liksom nu bygger studien på strukturerade intervjuer som genomförts ungefär 18 månader efter vräkningen. Av resursskäl kom urvalet att begränsas till personer som vräkts från sin bostad under de sex sista månaderna år 2001, vilket innebar 338 personer. Dessa har sökts för intervju. Såväl intervju- som spårningsarbete har i huvudsak gjorts av SCB.
8
Deras
genomgång av urvalet visade att en del vräkningsfall var felaktiga i den bemärkelse att det inte rörde sig om avhysningar från egen bostad. I första hand rör det sig om personer som inte blivit vräkta, de bodde kvar på vräkningsadressen eller hade själva sagt upp kontraktet. När de fall som visade sig vara felaktiga samt avlidna tagits bort återstod 314 fall. Av dessa har 96 intervjuats. I första hand har intervjuerna gjorts per telefon, men även några besöksintervjuer har genomförts. Bortfallet är med andra ord mycket stort. Huvudskälet har dock inte varit ovilja att delta utan att personerna varit svåra att nå – många saknar t.ex. såväl adress som tele fon.
9
omfattande spårningsarbete är närmare var tredje person i urvalet
7
Vi kan alltså inte koppla samman den information vi fått via register med de
besöksintervjuer vi gjort. ”Nyckeln” med personnummerkoppling har enbart SCB haft tillgång till.
8
I ett första led i spårningsarbetet gjordes telefonnummersökningar. Detta gav en träff på 34
procent fasta abonnemang och mobilnummer. I ett ”vanligt” urval är träffprocenten kring 80 procent. I undersökningen av vräkta 1991 saknades uppgift om telefoninnehav för 128, huvudsakligen icke lokaliserade, individer. Bland de övriga 186 hade 67 procent telefon. Förhållandevis många hade hemligt telefonnummer (närmare en femtedel). Under förutsättning att de där uppgift saknas inte hade fast abonnemang, skulle 40 procent av de vräkta ha haft fast telefonabbonemang. Andelen mobiltelefoner var vid denna tidpunkt ytterst liten.
9
Bland dem som intervjuarna varit i kontakt med så är det en av fyra som av olika skäl inte
medverkat. I jämförelse med den undersökning som gjordes med personer som vräktes 1991 kan man konstatera att bortfallet blivit större, då intervjuades 144 av 314. En möjlig förklaring är att reglerna för postens eftersändning ändrats; tidigare var den kostnadsfri vilken den inte är idag.
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
inte lokaliserad – de har inte gått att nå och saknar uppgift såväl aktuell adress som arbetsplats.
10
Intervjufrågorna var uppdelade i olika temablock. De inledande frågorna handlade om hur vräkningen gått till, skuldens storlek, var vederbörande befann sig vid själva vräkningen osv. Därefter frågade vi i vilken mån de haft kontakt med samt deras uppfattning om socialtjänsten. I ett annat avsnitt gällde frågorna deras boende före och efter vräkningen samt hur hushållssammansättningen såg ut vid de olika tillfällena. Det ingick även frågor om deras sysselsättning och utbildning, ekonomiska resurser, hälsa samt utsatthet för brott. Frågorna om barn gällde om det före respektive efter vräkningen ingick barn i hushållet.
Registeruppgifter
Trots att vi lagt ner mycket arbete på att hitta de personer som ingår i vårt urval har bortfallet varit stort. I vad mån kan de vi intervjuat ses som representativa för hela gruppen vräkta? För att kunna besvara den frågan, men också för att få ytterligare kunskap om de vräktas situation och antalet drabbade barn, har vi kompletterat intervjuundersökningen med vissa registeruppgifter. SCB har därför lagt på registeruppgifter från inkomst- och förmögenhetsregistret samt uppgifter om biologiska respektive hemmavarande barn för såväl intervjuade som bortfall.
Samtalsintervjuer
De uppgifter vi fått genom telefonintervjuer och register har ytterligare kompletterats med ett mindre antal samtalsintervjuer. Urvalet av intervjupersoner för samtalsintervjuerna har gjorts utifrån telefonintervjuerna. Dessa avslutades med en fråga om man var intresserad av att ställa upp för en längre besöksintervju: Vi har tänkt att komplettera den bild som ges av telefonintervjuerna med några besöksintervjuer – skulle du kunna tänka dig att ställa upp på en sådan intervju om det skulle bli aktuellt?
11
Flertalet, 64 personer,
10
SCB använde följande officiella spårningskällor: Folkbokföringen, försäkringskassan, telia, postkontor (brevbärarexpeditionen), patent- och registreringsverket samt Aha. Utöver dessa källor har spårning skett bl.a. genom tidigare och nuvarande arbetsgivare, familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar, lokala affärer och institutioner. Förutom SCB sökte även projektgruppen kontakt med ett drygt 40-tal personer, såväl per telefon som vid direkta besök på möjliga adresser.
11
För detta utgick en ersättning a´ 200 kronor.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
tackade ja till detta och lämnade uppgifter om namn, adress och telefonnummer för senare kontakt. Med fokus på barn valdes fyra barnfamiljer ut. Vi ville få med både ensamstående och sammanboende. Det enda kriteriet vi hade för urvalet av intervjupersoner var annars att de skulle vara tillgängliga för intervju i Stockholm. Under hösten/vintern 2003 genomförde vi fyra intervjuer. Intervjuerna varade mellan 1 till 2 timmar. Vi använde bandspelare och har sedan skrivit ut intervjuerna i sin helhet.
I de öppnare samtalsintervjuerna har vi kunnat ställa andra typer av frågor och haft möjlighet att följa upp med ytterligare frågor. Bland annat har vi fokuserat på vad vi tematiserat som in- och utgångar; vad stöter ut respektive inkluderar? I telefonintervjuerna har vi kunnat ställa frågor om orsaker till vräkning samt konsekvenser för boende och ekonomi, men inte hur vräkningen upplevdes. Detta har vi däremot kunnat göra i samtalsintervjuerna, och då bland annat fått kunskap om hur barnen upplevt konsekvenserna av vräkningen. Hur har den förändrade boendesituationen påverkat dem? Har de tvingats byta skola och umgängeskrets? I vilken mån kan de ta hem kompisar? Genom dessa samtalsintervjuer har vi fått tillgång till mer nyanserade beskrivningar av de händelseförlopp som lett fram till såväl vräkningen som den situation de befinner sig i idag.
De intervjuade är tre kvinnor och en man. Två av kvinnorna var ensamstående med barn, den ena hade ett barn och den andra två. De yngsta barnens ålder var 6–8 år. Kvinnorna var ensamma vårdnadshavare. Vräkningsorsaken var i båda dessa fall att de låg efter med hyran. Vid intervjutillfället, två år efter vräkningen, var den ena tillsammans med sina två barn inneboende hos sin mormor. Den andra hade fått ett socialt kontrakt, d.v.s. hyrde lägenhet genom socialtjänsten. Den tredje kvinnan vräktes även hon på grund av hyresskuld. Direkt efter vräkningen placerades barnen hos fadern och hon själv var hemlös. Nu lever hon i ett särboförhållande med de två egna och den nye mannens fyra barn. Efter ett års hyresgaranti från socialtjänsten har hon fått eget kontrakt på en trea. Den man vi intervjuat var sammanboende. Han invandrade till Sverige i början av 1990-talet. Familjen hade två barn, det yngsta i förskoleålder. Det formella skälet till avhysning var hyresskuld men det egentliga skälet, enligt intervjupersonen, att värden ville komma åt lägenheten. Efter vräkningen har familjen flyttat vid ett flertal tillfällen. Vid intervjutillfället bodde familjen i andra hand.
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
6.7. Resultat
Vi har valt att i huvudsak presentera resultaten i löpande text. Tabeller återfinns i bilaga 1. När det gäller intervjumaterialet görs läsaren uppmärksam på att det ofta rör sig om små bastal. Som nämnts ovan har 96 strukturerade intervjuer genomförts, 36 av dem gäller hushåll med barn.
6.7.1. Vilka vräks och hur vanligt är det att barnfamiljer vräks?
Medelåldern på de intervjuade personerna är 39 år. Lite mer än hälften, 58 procent, är män.
12
Frågan hur vanligt det är att barn-
familjer vräks kan vi belysa dels genom registerdata, dels genom intervjumaterialet. En klar begränsning med registerdata är att som ”hemmavarande barn” räknas endast det hushåll där barnet är skrivet. Även vid gemensam vårdnad är barnet enbart skrivet på en adress. Det innebär att vi inte kan se de fall där det finns gemensam vårdnad och barnen är skrivna på den andra förälderns adress. Vi kan alltså inte enbart utifrån registerdata uttala oss om hur vanligt det är att barnfamiljer vräks. Intervjudata ger här bättre information. Men intervjudata är också de problematiska p.g.a. det stora bortfallet. Genom att utnyttja båda datakällor är det dock möjligt att göra en uppskattning av hur vanligt förekommande det är att barnfamiljer vräks.
I intervjuerna har vi frågat om det vid vräkningstillfället ingick barn i hushållet. Av de intervjuade är det 36 som uppgett att det ingick barn i hushållet som ej var äldre än 18 år då beskedet om vräkning mottogs. Andelen barnfamiljer är alltså i stort sett densamma som i undersökningen av vräkta 1991 – cirka 40 procent (Flyghed & Stenberg 1993). Det totala antalet barn som vräks har dock minskat. Denna minskning bör dock inte tillskrivas särskilda insatser för att förhindra att barn vräks eftersom den är generell och gäller alla hushållstyper (se diagram 1).
Det är vanligare med barn bland de vräkta kvinnorna; nära hälften av dem hade barn i hemmet vid vräkningen mot en tredjedel av männen. Denna skillnad hänger samman med att två tredjedelar av de vräkta hushållen med barn är ensamstående föräldrar och flertalet av dem (två tredjedelar) är kvinnor. Ser man till antalet barn
12
Jämfört med hela urvalet av vräkta är kvinnorna överrepresenterade bland de intervjuade; I bortfallet är andelen kvinnor 31 procent.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
kan man konstatera att det är 71 barn som blivit vräkta. Det rör sig ofta om små barn: Det yngsta barnets ålder är i genomsnitt 6 år. I drygt hälften av fallen finns ett yngsta barn i förskoleålder (upp t.o.m. 6 år).
Enligt registerdata är det som förväntat färre av de intervjuade som har barn i hushållet. I tabellen nedan redovisas hemmaboende barn fördelade på grupperna intervjuade, lokaliserade men ej intervjuade samt ej lokaliserade. Till kategorin lokaliserad hör personer som avböjt medverkan, sjuka, de som det finns en uppgift om att de flyttat utomlands
13
samt de fall där det funnits adressuppgift till
vilken informationsbrev och frågeenkät skickats (utan svar). De ickelokaliserade är de som trots omfattande spårningsarbete inte gått att nå och som saknar uppgift om adress. I hela urvalet är det hälften som har barn och 16 procent som hade hemmaboende barn perioden närmast före vräkningen (situationen 2001-06-30). Det är vanligare med hemmaboende barn bland de intervjuade jämfört med de icke lokaliserade. Den stora skillnaden är dock mellan män och kvinnor. En tredjedel av de vräkta kvinnorna hade hemmaboende barn före vräkningen jämfört med sju procent av de vräkta männen. Vidare kan man konstatera att det nästan är lika vanligt med hemmaboende barn bland de lokaliserade som icke lokaliserade kvinnorna.
13
I 13 fall finns det en officiell eller inofficiell uppgift om utlandsflytt.
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
Tabell 1. Andel av vräkta 2001 med biologiska respektive hemmaboende barn före vräkning. Uppdelning på intervjuade, lokaliserade och icke lokaliserade efter kön samt totalt.
Andel medbiologiska barn
Andel medhemma-
boende barn
N
Intervjuade 51 19 98 Män 47 7 57 Kvinnor 56 37 41 Lokaliserade 48 18 124 Män 44 11 82 Kvinnor 57 31 42 Icke lokaliserade 48 11 92 Män 36 3 67 Kvinnor 80 32 25
Totalt 49 16 314 Män 42 7 206 Kvinnor 62 33 108
Vi har även registeruppgifter som avser situationen efter vräkningen. Av dessa framgår att de som hade hemmavarande barn före vräkningen också har det efter. Detta gäller förvånande nog även för de icke lokaliserade.
14
Utifrån våra registerdata och uppgifter från intervjuerna är det möjligt att göra en skattning av hur många barn som vräks. Vi har genom intervjuerna kunnat konstatera en underrapportering av barn i registerdata. Av de vi intervjuat var det som framkommit 36 hushåll där barn ingick. Vid en kontroll av hur många av dessa som fanns i registerdata återfanns endast 19 med hemmavarande barn. Underrapportering skulle således kunna skrivas som förhållandet 36/19, d.v.s. 1,89. Denna kvot kan användas för en skattning av det totala antalet hushåll med barn som vräks. Enligt registeruppgifterna hade 51 hushåll hemmavarande barn. Multipliceras denna siffra med 1,89 ger det en produkt av 96. Av samtliga vräkta hushåll sista halvåret 2001 i Stockholms län var således cirka 30 procent sådana där det fanns barn (96 av 314). För hela år 2001 innebär det att cirka 200 barnfamiljer vräktes i Stockholms län. Under förutsätt-
14
Hur detta är möjligt har vi inte lyckats få någon klarhet i. En möjlig förklaring kan vara att de fortfarande står kvar på vräkningsadressen. Frågan är under utredning hos SCB.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
ning att våra resultat är representativa för hela riket skulle det innebära att cirka 1000 barnfamiljer vräks varje år.
15
Det totala antalet
drabbade barn är givetvis högre då det i de flesta fall ingår fler än ett barn i hushållet.
16
Nedan följer en närmare analys av barnfamiljernas situation utifrån intervjudata. Vilka är orsakerna till vräkningen? Hur genomfördes vräkningen? Vilken hjälp har de vräkta fått av socialtjänsten? Hur har de bott efter vräkningen?
6.7.2. Vilka är orsakerna till vräkning?
I likhet med övriga som vräks är den vanligaste orsaken till vräkning obetald skuld (drygt 80 procent) eller att man betalat för sent för många gånger. Precis som för gruppen vräkta i stort rör det sig ofta om relativt små skuldbelopp. Majoriteten av de barnfamiljer som vräkts p.g.a. hyresskuld hade vid vräkningstillfället en skuld som understeg 20000 kronor. Medelvärdet på skuldens storlek är drygt 26000 kronor. I ett fåtal fall är vräkningsorsaken störning. I ett par fall har man menat att vräkningen förorsakats av att värden velat komma åt lägenheten; för att sälja hyreskontraktet eller göra om till bostadsrätt. En av de barnfamiljer vi gjort besöksintervju med blev vräkt från sin lägenhet med obetald hyra som vräkningsskäl. Trots att kvitto på betalning fanns så verkställdes vräkningen.
IP: Men jag har ju kvitto på dom pengarna. Hur ni kan göra så? Ja, dom sa tyvärr vi kan inte göra nånting. I: Har du betalt dom pengarna en gång till? IP: Nej, nej, nej. Jag har ju kvitto! Jag hade alla mina kvitton. Jag skickade dom till kronofogde, sen dom sa vi ska kolla. Sen dom sa att nej, hyresvärden vill att du flyttar därifrån. I: Men han kan ju inte säga att du ska flytta om du faktiskt har betalt hyran? IP: Ja, du vet det finns konstiga grejer här i Sverige också. Jag tror dom myndigheterna dom ska lita på dej. Dom litade på honom och att jag inte betalat hyran. Ändå visade jag kvitto/…/
15
Vi har för denna skattning utgått från 1) Skatteverkets statistik som år 2003 redovisade 4239 verkställda vräkningar samt 2) vår genomgång av registerdata som pekar på att 20 procent av de registrerade vräkningarna gäller lokaler, garage, dödsbon eller är felaktiga (se ovan sid 9).
16
Förekomst av barn bland de vräkta familjerna framgår till viss del även av registeruppgifter om föräldrapenning. Av samtliga intervjuade hade 23 procent föräldrapenning under år 2000 och/eller 2001. Bland alla vräkta är denna andel 15 procent. (Se även bilagetabell B2).
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
I: Tror du att det fanns något annat skäl till att värden ville bli av med er? IP: Det finns två skäl. Rasism och att nå lägenheterna, dom säljer alla kontrakt på svart marknad.
Två år efter vräkningen har familjen i en förlikning fått ett nytt hyreskontrakt – efter att de fått rätt i hovrätten. Under tiden där emellan har familjen tvingats bo på hotell och i andra hand och barnen har fått byta skola. Dessutom blev familjen i och med vräkningen av med en hel del bohag som magasinerades och sedan såldes.
Hyresskuld och försenade hyresinbetalningar är alltså de vanligaste formella skälen till avhysning. Vi har i telefonintervjuerna även frågat efter bakomliggande orsaker: Vad ser Du som den främsta orsaken till att Du hamnade i den (ekonomiska) situation som gjorde att Du blev vräkt? Tre av fyra har svarat familjeproblem, arbetslöshet eller ekonomiska problem. Ett fåtal uppgav hälsoproblem. (Detta var den enskilt vanligaste orsaken bland de intervjuade som inte hade barn.) Många gånger är det svårt att separera dessa problem; det handlar ofta om en ansamling av olika problem eller resursbrister. En från början ansträngd ekonomisk situation har förvärrats ytterligare genom sjukskrivning, arbetslöshet eller skilsmässa. Det är belagt i tidigare forskning att olika välfärdskomponenter – sysselsättning, ekonomi, hälsa, boende och trygghet – tenderar att hänga samman, dvs. de med bristande resurser inom ett område har ofta brister även inom andra (SOU 2001:79:51f; Nilsson 2002:115). Därför är det också flera som velat ange mer än en utlösande eller bakomliggande orsak. Ofta handlar det om en kombination av händelser och förhållanden som lett fram till vräkningen.
Att vräkningen sker i ett sammanhang där det på olika sätt skett försämringar av levnadsförhållanden stöds av det faktum att individens disponibla inkomst för flertalet är lägre vräkningsåret än året innan.
17
Vi kan också utifrån intervjuerna se att de intervjuade i
regel bott relativt länge i den bostad från vilken de vräkts. Endast tre av familjerna flyttade in mindre än ett år före vräkningen. Mer än hälften hade bott minst tre år på vräkningsadressen. Det är således att observera att de flesta hade ett stabilt boende innan vräkningen.
17
Enligt registeruppgifter om individens disponibla inkomster för år 2000 respektive 2001 hade 25 av de 36 lägre inkomster under vräkningsåret. Uppgifter för året efter vräkning (2002) fanns ännu ej tillgängliga.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
6.7.3. Hur genomfördes vräkningen?
Närmare hälften av de vräkta barnfamiljerna bodde fortfarande kvar då vräkningen verkställdes. Lika många tömde själva lägenheten. I 15 fall magasinerades bohaget och endast i ett fall bytte kronofogden lås (namn- och låsbytesmetoden) vilket innebär att lägenheten fick tjänstgöra som magasin. I de fall bohaget magasineras kan det bli kostsamt. Samtidigt är det viktigt att ha kvar möbler etc.; förutom affektionsvärdet är de ju nödvändiga om boendesituationen löser sig. Det framgår bl.a. i en av besöksintervjuerna när vi kom in på socialtjänstens villkor för att bevilja hjälp.
IP: Det är problem också med det att jag hyr ett förråd för mina möbler, dom ska helst säljas då, så får jag mina pengar. Men vad har dom för värde? Och jag vill inte heller ärligt talat. Jag menar nånstans så hoppas jag ändå att jag ska få en lägenhet och inte bo så här.
Kvinnan var med sina två barn inneboende hos sin åttioåriga mormor i hennes tvårumslägenhet. Där hade dom bott sedan vräkningen. Alla fyra delade sovrum. Lägenheten saknade nästan helt spår av att det där bodde två skolbarn.
I: Hur mycket av dina grejer var det som togs till magasinering? IP: Allt. I: Allt? IP: Utom kläder och lite leksaker. I: Så det var barnens möbler och grejer också? IP: Mm.
I något fall har man p.g.a. familjeproblem inte varit införstådd i vräkningen. Ett sådant exempel är en kvinna i 20-årsåldern som hade jobb och gav pengar till hyran till sin man som skulle betala den, vilket han inte gjorde. När de skickade påminnelsebrev och även besked om vräkning så rev han sönder dem. Kvinnan visste ingenting och låg och sov när kronofogden kom för att verkställa vräkningen. Hon var då höggravid i nionde månaden och födde samma månad. Hon och barnet bor sedan dess hos sin mamma och sover i vardagsrummet.
En majoritet av barnfamiljerna (80%) hade kontakt med socialtjänsten i samband med vräkningen. I fyra av fem fall var socialtjänsten inte närvarande när vräkningen verkställdes. Detta något
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
uppseendeväckande faktum torde ha sin förklaring i att flertalet av de vräkta redan flyttat eller inte själv var hemma. Då man enbart ser till dem som svarat att de bodde kvar och också var hemma vid vräkningen så var i regel socialtjänsten på plats vid verkställigheten.
18
6.7.4. Kontakten med socialtjänsten
Av dem som var i kontakt med socialtjänsten i samband med vräkningen, var det en tredjedel som anser att de fick någon hjälp därifrån. I endast ett fall upplever intervjupersonen att socialtjänsten varit till stor hjälp. Det rör sig om en man med missbruksproblem som fått hjälp med familjehemsplacering och behandling. Knappt hälften har sökt ekonomisk hjälp hos socialtjänsten efter vräkningen. Registerdata visar att drygt hälften av de intervjuade barnfamiljerna hade socialbidrag under vräkningsåret.
19
I intervjuerna framkom två skäl till att de inte hade tagit kontakt med socialtjänsten. Dels rädslan att bli av med barnen, dels känslan av att behöva vända ut och in på sig inför socialsekreteraren. Att rädslan för att bli av med barnen har stor betydelse, i synnerhet för kvinnorna, har belagts i tidigare studier (Beijer 2000:222; Rosengren 2003:219). En av dem vi intervjuade omtalade att hon inte berättade om den ekonomiskt problematiska situationen familjen befann sig i på grund av oron för att bli av med barnen.
IP: Vad händer då? Tar dom barnen och plockar och sätter hos nån annan? För det är tankar som rörde sig hos oss. Om vi säger att vår ekonomi är jätteansträngd och vi inte har sovplatser ens för dom här barnen, vad händer då? Flyttar dom dom till nåt fosterhem då? Vad har vi utsatt dom för då?
Obehagskänslan i kontakten med socialtjänsten uttrycktes på följande vis i en av intervjuerna.
IP: Ja, jag har ju fått hjälp från dom. En gång. Då hjälpte dom mej med hyran då. Men liksom (tystnad) Jag tycker att dom är obehagliga, socialtjänsten. Dom kanske måste ställa såna där konstiga frågor, och såna saker. Men dom vill gärna vända ut och in på en
18
I nio av elva fall.
19
Av samtliga intervjuade var det 40 procent som hade socialbidrag. I bortfallet var denna siffra 51 procent. Se även bilaga 1, tabell B2.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
och anklaga en för diverse saker och, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mej. Men jag tycker att dom är obehagliga helt enkelt. Man, man får inte, det kanske är dumt att säga det men, ja är man missbrukare – ja då får man hjälp. Men det är inte jag, och jag tänker inte bli det heller. Så är det.
En kvinna uppgav i telefonintervjun att hon blivit utskälld när hon kontaktade socialtjänsten. Skälet var att hon borde ha kontaktat dem tidigare. Nu var det för sent. De sa att hon var tvungen att inse att hon hade ett större ansvar på grund av barnen.
Det framkommer att man från början haft förväntningar om hjälp från socialtjänsten, särskilt då man haft barn. Då dessa förväntningar inte uppfyllts har detta i flera fall inneburit att man känt sig sviken vilket bidragit till en negativ inställning till socialtjänsten. Bland annat ställde man sig kritisk till att ansvaret att lösa situationen lades över på släkt och vänner, vilket framkommit i ett par av intervjuerna.
IP: Dom begär väldigt mycket att släkt och vänner ska ställa upp. Men jag tycker ju inte att man kan begära det, det beror ju väldigt mycket på vad man har för relation till släkten också, alla kanske inte har en bra relation till sin släkt. IP: Varför går du inte till dina släktingar och vänner? Jag vill inte göra det. Det är fruktansvärt. Man skäms för att man inte klarar av det där. Jag vill inte gärna belasta min släkt för det, eller mina vänner.
Vilken hjälp fick då de vräkta barnfamiljerna med sitt boende i samband med vräkningen? Av de fyra vi gjort längre intervjuer med hänvisades tre till vandrarhem eller hotell. Detta framkom även i en av telefonintervjuerna. Det gällde en kvinna som var mammaledig och vars make var sjukskriven. Hon fick besked om att det inte fanns några lägenheter. ”Ni kan få bo på vandrarhem. Om ni inte har någon bostad så får vi ta hand om barnen”. Efter en tid flyttade hon med make och fyra barn hem till föräldrarna. Därefter lyckades hon genom direktkontakt med en hyresvärd få ny lägenhet.
Hänvisningen till vandrarhem kommenterades på följande vis i två av intervjuerna.
I: Om vi börjar med boendet som du har nu, hur ordnades det? IP: Det är ju min mormor som bor här, eller hon bor här men nu ligger hon på sjukhus, så att vi flyttade till henne då. Vi hade att
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
välja på att bo här eller hos min mamma, vilket inte hade funkat speciellt bra, tror jag, även om hon har en större lägenhet. Eller då enligt socialen så hade vi kunnat flytta till ett vandrarhem och bott där en månad, för 200 natten. I: Så det var det ni fick från socialtjänsten? IP: Mm I: Erbjöd sociala det alltså i samband med vräkningen, vandrarhem? IP: Ja, det var det. Det betalar ju inte dom, utan det skulle jag göra. Mm, det var det. I: Men kände du att dom var måna om att det funkade för honom med skolan? IP: Nej. Inte. Dom tyckte att du kan ju ta in på ett vandrarhem i stan liksom, ungefär. Jag bara ”Ok, men det går inte, min son. Jag har en son!”. Men, nej ingenting. I: Men vad svarade dom på det? IP: Jag frågade inte ens liksom. Eller, dom ruskade på huvudet, vi kan tyvärr inte göra nånting.
Den av de fyra samtalsintervjuade som inte hänvisades till vandrarhem fick ingen hjälp alls med boendet efter det att man placerat barnen hos pappan, där de blev kvar en månad. Under perioden direkt efter vräkningen var hon hemlös.
I: Så det innebär om jag förstår dig rätt, att du strax efter den tiden, var det ett riskmoment? IP: Ja absolut, och så sen vad har jag att leva för, jag menar jag har ingenstans att bo, jag har inga pengar och sen har jag blivit fråntagen mina barn. Jag menar... det är ju som att stympa nån. Då är det ju bara, jag gick ju omkring i en grå zon och kände mig vet inte när jag åt sist, jag vet inte…jag vet att man bodde hemma hos några kompisar. Dom åt, vad ska jag säga då? Kan jag be och få lite mat? Jag får ju ändå trots allt sova här. Liksom, så jag åkte in till stadsmissionen ett par gånger och åt så där.
Efter en dryg månad tröttnade pappan på att ha barnen och dom kom åter till henne. Den akuta boendesituationen löste sig så småningom utan socialtjänstens hjälp i och med ett nytt samboförhållande.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
6.7.5. Hur ser boendesituationen ut efter vräkning?
Även om endast fyra av de 36 hushållen med barn, bodde i egen lägenhet efter vräkningen, har barnen inte varit utan bostad. De har bott hos bekanta och släktingar eller, om föräldrarna är skilda, hos den andra föräldern. Sex av de intervjuade uppgav att de var hemlösa direkt efter vräkningen. Två tredjedelar (23 stycken) sökte lägenhet efter vräkningen. De 13 som inte sökte lägenhet uppger högst varierande skäl till varför de inte gjorde så. Ett fåtal hade ordnat eget boende, andra uppger arbetslöshet, skuld kvar, att det var lönlöst m.m. Av dem som trots allt sökte lägenhet var det endast åtta som lyckades få en. För dem som inte fick någon lägenhet är svaren något mindre skiftande. Hälften av dem kan karaktäriseras som ekonomiska skäl av typen hade inte råd eller hade skulder kvar.
Av intervjuerna framkommer även att flera av dem som var sammanboende innan vräkningen blir ensamboende efter densamma. I åtta av de 36 fallen så ingår inga barn i hushållet efter vräkningen och inte heller vid intervjutillfället. Samtliga dessa är män. En bidragande orsak till detta kan vara den tidigare påtalade omdefinitionen av ”ensamstående man med barn” till ”ensamstående vuxen man” i socialtjänstens hantering av vräkningsärenden (Löfstrand 2001:188).
I intervjuerna har vi frågat efter hur boendesituationen sett ut efter vräkningen – från vräkningen fram till intervjutillfället. Av barnfamiljerna är det knappt en tredjedel som för den sista perioden uppger att de bor i egen eller sambos lägenhet. En femtedel bor hos föräldrar eller släktingar. Lika må nga bor i andra hand.
20
Det
innebär att flertalet har en fortsatt svag koppling till bostadsmarknaden.
6.7.6. Konsekvenser för barnen
Vräkningen får påtagliga konsekvenser för barnen. Förutom den påtvingade flytten i sig, som torde vara traumatisk för de flesta barn, kan den även leda till byte av skola och därmed kamratkrets. I några fall har den inneburit förändringar av hushållssammansättningen. Magasinering av bohaget har också lett till att barnen blivit
20
Av barnfamiljerna bor 11 i egen eller sambos lägenhet, 7 bor hos föräldrar eller släktingar, 7 bor i andra hand, 4 är inneboende eller bor hos kamrater, 3 är hemlösa och 3 har någon form av institutionsboende (behandlings-/familjehem).
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
av med en del av sina saker. Boende hos bekanta och släktingar har gjort det svårt att ta hem kamrater. För en del av barnen finns det också skamkänslor. Man skäms för att man saknar eget boende och inte kan ta hem kamrater.
I: Hur har det påverkat? Kan han ta hem kompisar? IP: Ja kompisar tar dom ju inte hem I: Men det gjorde dom förut? IP: Ja. Den äldsta hade ju eget rum då och jag delade rum med den minsta. Men, han kunde ju ta hem kompisar då, han hade ju alla saker i sitt rum då. Nu har han ju bara en säng. Nu tar han ju inte hem några kompisar, det går inte, det är ju för trångt.
En kvinna har tillsammans med sin sjuårige son i ett års tid flyttat runt ett flertal gånger mellan kompisar och hennes pappa. Under tiden hos kvinnans pappa bodde de alla tre i hans enrumslägenhet.
I: Hur funkade det för pojken? IP: Det funkade faktiskt bra. Det gjorde det. Men jag var ju tvungen att bli starkare, jag kunde ju inte bryta ihop. Då hade det inte funkat alls. I: Det här att ta hem kompisar och sånt IP: Jo han tog ju hem kompisar på helgerna till min pappa också faktiskt. Han bor i en liten etta. Så vi bodde i en liten etta då på 45 kvadrat (skratt), men det gick bra. Faktiskt, det gjorde det. (…) Det gick faktiskt jättebra. Vi hade två TV apparater. Min son hade sin TV och min pappa hade ju sin TV, så det gick bra, det gjorde det.
En av familjerna har fått flytta flera gånger efter vräkningen, vilket lett till att barnen fått byta förskola och skola två gånger. Detta har givetvis varit ett orosmoment, vilket också varit svårt att förklara för barnen. ”Nu hon säger det här är mitt hem det här är mitt hus, sen efter ett tag vi ska flytta. Sen det är svårt du vet att förklara.” Svårigheten att förklara för barnen framkommer även i andra intervjuer.
I: Om man ser på barnen då med det här med vräkningen, hur upplevde dom IP: Jaa. Min äldsta sa väl inte så mycket. Han är ganska tyst i och för sig. Eeh, min yngsta, det är svårt att förklara en sån här grej. Det är ju det. Min äldsta pratade jag med så han förstod. Min
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
yngsta ljög jag för helt enkelt. Ja sa inte till honom att vi blivit vräkta, utan att vi flyttade hit för att mormor behövde hjälp. Så han accepterade det. Det är inte lätt att berätta en sån sak. Det är fruktansvärt, man skäms. Så att, ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Det framkommer också att vräkningen skapat oro hos barnen.
IP: Däremot har de båda två haft väldigt svårt att släppa mig. Då menar jag att ska jag gå till tvättstugan så följer de med, det har varit så i kanske ett eller ett och halvt års tid. Nä, men resultatet av det blev väl att de släppte inte mig. Vilket var väldigt jobbigt för allihopa. För att liksom, tvättstugan är ju rakt ner så och de kollar på barnprogrammen eller nånting och man är nere i femton minuter och då ska det följas med. Och kivas och bråkas men de skulle med. Handla jag en liter mjölk runt hörnet, som tar fem minuter så ska dom med, så dom släppte alltså inte mig, och dom hade ett stort behov av varandra så till vida att dom var irriterade på varandra men dom behövde varandra, dom ville sova i samma rum men ville ändå va ifred.
6.7.7. Vräkta barnfamiljer – en resurssvag grupp i flera avseenden
Att de vräkta hushållen har en problematisk ekonomisk situation har framkommit av tidigare studier. Denna bild bekräftas i vår undersökning. Bland annat av att ungefär hälften hade socialbidrag under vräkningsåret. Som vi visat ovan är också huvudskälet till vräkning ekonomiskt; det formella skälet är vanligen obetald hyra och som bakomliggande orsaker anges ofta arbetslöshet och ekonomiska problem. Utifrån detta förefaller andelen med bostadsbidrag låg. Bland de vräkta barnfamiljerna var det, enligt såväl intervjuer som registeruppgifter, två femtedelar som hade bostadsbidrag.
21
Situationen efter vräkningen är fortsatt problematisk. Till en i de flesta fall av olika skäl redan problematisk situation har boendeproblem tillkommit. Två tredjedelar av de vräkta barnfamiljerna upp-
21
Bland samtliga intervjuade vräkta (såväl med som utan barn) 1991 var det endast 30 procent som hade bostadsbidrag (Flyghed & Stenberg 1993,47). Motsvarande siffra 2001 är knappt 20 procent. Att andelen som inte har bostadsbidrag ligger högre 2001 jämfört med 1991 har säkerligen sin förklaring i att möjligheterna till bostadsbidrag försämrats; färre är berättigade.
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
gav att de efter vräkningen haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra och räkningar. Deras marginaler för oförutsedda utgifter har också varit högst begränsade. På frågan om de skulle kunna skaffa fram 12000 inom en vecka var det bara en dryg tredjedel som svarade ja.
22
Det vanligaste sättet för dem att få fram
pengar är genom lån av släkt eller vänner. Endast två har uppgett att de klarar kontantmarginalen genom uttag från eget bankkonto. De ekonomiska villkoren spelar en central roll även för andra välfärdsområden. Det faktum att gruppen kan karaktäriseras som mycket resurssvag gör att möjligheterna att själv lösa boendesituationen är ytterst begränsade. I intervjuer har man beskrivit det som att man sitter fast; det är svårt att se hur situationen ska lösa sig. Vräkningen, och det boendeproblem denna fört med sig, i kombination med dålig ekonomi och också andra resursbrister gör att handlingsutrymmet är begränsat. I flera av intervjuerna framkommer att de vräkta känner sig maktlösa.
I: Har du dragit på dej mycket skulder? IP: Ja herregud ja. Då tyckte dom också att jag skulle gå till en sån här skuldsanerare. Då får man leva på existensminimum. Och jag lever redan på existensminimum redan idag. Jag vet inte. Jag sitter verkligen fast. Jag vet inte vad jag ska göra.
6.8. Slutord
Som framgått av vår studie är det ett stort antal barn som drabbas av vräkning. Vi beräknar att det rör sig om cirka 1000 vräkta barnfamiljer per år i Sverige. Lägger man därtill att det i de flesta av dessa hushåll ingår fler än ett barn, är det årligen uppskattningsvis mellan 1500 och 2000 barn vars liv påverkas av en vräkning. Men problemet med svag position på bostadsmarknaden gäller självfallet inte enbart de barnfamiljer som blir vräkta under ett givet år. Det framgår t.ex. av att flera av dem som vi intervjuat ett drygt år efter vräkningen fortsatt saknar ett eget boende.
De förändringar som gjorts i socialtjänstlagen under 1990-talet just för att förhindra att barn drabbas av denna typ av åtgärder har uppenbarligen inte fått något större genomslag. Andelen barnfamiljer som vräktes 2001 är nämligen ungefär densamma som tio
22
Som en jämförelse kan nämnas att det i befolkningen (20–64 år) år 2000 var 17 procent som upplevt ekonomisk kris och 12 procent som saknar kontantmarginal. (Uppgifter enligt Institutet för social forsknings Levnadsnivåundersökning.)
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
år tidigare. Detta måste betraktas som uppseendeväckande. I en utvärdering av hur denna lagändring stärkt barnperspektivet framförde också Länsstyrelsen i västra Götaland mycket skarp kritik. De fann ”det anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått” (Länsstyrelsen 2002:7). Därtill ska läggas Skatteverkets konstaterande att ”barn som upplever att deras föräldrar/vårdnadshavare av olika anledningar är föremål för förrättning löper naturligtvis stor risk för negativ påverkan” (RSV 2003). Kritiken mot de samhälliga instanser som ska motverka marginalisering och social exkludering, i detta sammanhang främst socialtjänsten, blir därmed hård. I synnerhet som det i flera fall handlar om hushåll med tillfälliga och relativt små skulder. Flertalet barnfamiljer hade hyresskulder som understeg 20000 kronor, ett belopp som är lägre än vad en genomsnittlig vräkning kostar.
Vi har kunnat konstatera att vräkningen påverkar såväl barnens materiella standard som deras trygghet och att barnets bästa inte tycks komma i främsta rummet i myndigheternas hantering av dessa situationer. Ett trängre boende, där många gånger stora delar av deras saker är magasinerade, samt svårigheter och skamkänslor för att ta hem kompisar innebär en försämring av de vräkta barnens levnadsstandard och uppväxtvillkor. Situationen efter vräkningen har för många av de barnfamiljer vi intervjuat inneburit ett problematiskt och osäkert boende. De har under längre eller kortare tid varit hänvisade till högst tillfälliga lösningar som boende på hotell och/eller inneboende hos släktingar eller bekanta. Detta förefaller ligga förhållandevis långt ifrån socialtjänstens målsättning att ordna så att ”barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden”.
23
23
SoL 5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper 1§ (SFS 2001:453).
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
Referenser
Beijer, Ulla (1998). Hemlösa kvinnor i Stockholm. FoU-rapport 1998:7. Resursförvaltningens FoU-enhet, Stockholm.
Beijer, Ulla (2000): På männens villkor – om hemlösa kvinnor i Stockholm. I Runquist & Swärd (red.). Hemlöshet. En antologi om olika perspektiv & förklaringsmodeller. Stockholm: Carlsson.
Edlund, Tomas; Anders Olofsson & Annika Östlund (1994). Hem ljuva hem? En undersökning av vräkningar i Göteborg 1993. Stencil, Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet.
Flyghed, Janne (1994). Värden, kronofogden, socialtjänsten och de vräkta. Vräkningar i Sverige 1982–1994, Stencil, Socialstyrelsen.
Flyghed, Janne (1995). Vräkt till hemlöshet? Vräkningar i Sverige 1982–1994, Socialvetenskaplig Tidskrift nr.2/1995, ss. 99–116.
Flyghed, Janne (2000). Vräkning – orsak eller verkan? En studie av marginellt boende. I Runquist & Swärd (red.) Hemlöshet. Stockholm: Carlssons.
Flyghed, Janne & Stenberg, Sten-Åke (1993). Vräkt i laga ordning. Stockholm: Konsumentverket.
Jonsson, Janne & Brolin Låftman, Sara (2001). Boende, närmiljö och trygghet. I SOU 2001:55. Barns och ungdomars välfärd. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
Länsstyrelsen Västra Götaland (2002). Barnperspektivet i avhysningsärenden.
Löfstrand, Cecilia (2001). Vräkningar i praktiken – vilka vräks och vilka får stanna? I: SOU 2001:95. Att motverka hemlöshet. Bilagedel: Slutbetänkande av Kommittén för hemlösa.
Nilsson, Anders (2002). Fånge i marginalen. Uppväxtvillkor, levnadsförhållanden och återfall i brott bland fångar. Avhandlingsserie nr. 8. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
Nilsson, Anders & Flyghed, Janne (2004). Vräkt och hemlös? Marginaliseringsprocesser bland vräkta. Socialmedicinsk tidskrift, 81(1):14–21.
RSV skrivelser 030924 Dnr. 7445-03/100: Barnperspektivet i kronofogdemyndigheternas verksamhet.
Socialstyrelsen (1989). Från hyresskuld till avhysning, SoS-rapport 1989:36, Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2000). Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 2000:1. Hemlösa i Sverige 1991. Vilka är de och vilken hjälp får de? Stockholm: Socialstyrelsen.
SOU 2001:79. Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande av Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.
Stenberg, Sten-Åke (1990). Vräkt ur folkhemmet. Helsingborg: Carlssons.
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
Bilaga
Tabell B1. Svarsfördelning intervjuer med personer vräkta 2001. Frekvenstabell. Kolumnprocent i parantes.
1
Fråga Barnfamiljern
=36
Övrigan=60 Total fn=96
Kön
Man
17 (47) 39 (65)
Kvinna
19 (53) 21 (35)
När Du fick besked om att Du skulle vräkas var du då…
Ensamstående
23 (66) 48 (83)
Samboende
12 (34) 10 (17)
Varför vräktes Du? Obetald skuld
24 (67) 41 (70)
Betalt för sent
5 (14) 9 (15)
Störande
3 (8)
2 (3)
Annat
4 (11) 7 (12)
Vad ser Du som den främsta orsaken till att Du hamnade i den (ekonomiska) situation som gjorde att Du blev vräkt?
Arbetslöshet
8 (24)
5 (8)
Familjeproblem
9 (26) 9 (15)
Missbruk
2 (6)
4 (7)
Hälsoproblem
3 (9) 17 (28)
Ekonomiska problem, skulder
7 (21) 9 (15)
Annat
5 (15) 16 (27)
Var befann Du Dig när kronofogden kom för att vräka Dig?
Hade flyttat
18 (50) 27 (46)
Bodde kvar ej
hemma
6 (17) 7 (12)
Bodde kvar och
hemma
11 (31) 19 (32)
Annat
1 (3)
6 (10)
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
Fråga Barnfamiljern
=36
Övrigan=60 Total fn=96
Hur genomfördes vräkningen?
Tömde själv
18 (50) 26 (47)
44
Kfm bytte lås,
bohag kvar
1 (3)
2 (4)
3
Magasinering
15 (42) 26 (47)
41
Annat
2 (6)
1 (2)
3
Hade Du kontakt med socialtjänsten i samband med vräkningen 2001?
Ja
30 (83) 30 (50)
60
Följdfråga:
Nej
6 (17) 30 (50)
36
Fick Du någon hjälp av socialtjänsten?
Ja
9 (30) 8 (27)
17
Nej
21 (70) 22 (73)
43
Var någon från socialtjänsten hemma hos Dig då Du vräktes?
Ja
12 (3) 2 (33)
14
Nej
20 (82) 49 (56)
69
Vet ej
4 (15) 9 (11)
15
Har sökt ekonomisk hjälp hos socialtjänsten efter vräkningen?
Ja
15 (44) 17 (29)
32
Nej
19 (56) 42 (71)
61
Hade Du bostadsbidrag för den lägenhet Du vräktes från?
Ja
15 (42) 11 (18)
26
Nej
21 (58) 49 (82)
70
Hade Du sökt bostadsbidrag?
Ja
5 (24)
3 (6)
8
Nej
16 (76) 45 (94)
61
Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?
Fråga Barnfamiljern
=36
Övrigan=60 Total fn=96
Boende perioden närmast efter vräkningen Egen/sambos
lägenhet
4 (11) 8 (13)
Hos föräldrar
5 (14) 10 (17)
Hos släkting
5 (14)
1 (2)
Hos bekanta
11 (31) 19 (32)
2:a hand
3 (8) 6 (10)
Inneboende – 3 (5) 3
Institution
2 (6)
5 (8)
Hemlös
6 (17) 6 (10)
Har Du sökt egen lägenhet efter vräkningen?
Ja
23 (64) 22 (37)
Nej
13 (36) 38 (63)
Följdfråga: Fick Du någon lägenhet?
Ja
8 (38) 6 (27)
Nej
13 (62) 16 (73)
Kontantmarginal
Ja
13 (36) 18 (33)
Nej
23 (64) 37 (67)
Har det sedan vräkningen hänt att Du haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra och räkningar?
Ja
24 (67) 41 (70)
Nej
12 (33) 18 (30)
1
Det förekommer interna bortfall. Antalet observationer för de enskilda variablerna framgår av kolumnen total frekvens.
Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41
Tabell B2. Registeruppgifter personer vräkta i Stockholms län 200106-200112. Barnfamiljer, intervjuade, bortfall. Procent.
Barnfamiljern=
<36
Samtliga
intervjua-
den=96
Bortfalln
=218
Totaltn
=314
Andel med bostadsbidrag 00
56 29 29 29
bostadsbidrag 01
44 23 21 21
socialbidrag 00
53 39 47 44
socialbidrag 01
56 41 51 48
föräldrapenning 00
39 18 11 13
föräldrapenning 01
39 17 6 9
föräldrapenning 00/01
50 23 12 15
Utlandsfödd
25 23 28 26
7. Barn utan hem Rapport från ett pågående projekt
av Gunvor Andersson och Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet
7.1. Inledning
Finns det barn utan hem i Sverige idag? Många skulle säkert svara "nej" på frågan, därför att det finns en föreställning om att de hemlösa är ensamstående alkoholiserade män och enstaka kvinnor. Hemlöshetskartläggningar som gjorts i Sverige det senaste decenniet tyder dock på att det i storstäderna finns en grupp barn (0-18 år) som bor tillsammans med sina hemlösa föräldrar. Det finns dock inte någon samlad bild av hur stor gruppen egentligen är. En antydan ger dock de nationella och kommunala hemlöshetskartläggningar som gjorts i Sverige det senaste decenniet, även om dessa undersökningar innehåller en rad metodologiska problem (Giertz 2000, Gullberg & Börjeson 2000). I Socialstyrelsens nationella kartläggning 1999 konstaterades att en tredjedel av landets drygt 8 000 hemlösa hade barn under 18 år och hälften av alla kvinnor som hade barn hade också själva vården om dem, trots att de var hemlösa. Visserligen kunde inte kartläggningen ge något svar på var barnen faktiskt bodde, utan det konstaterades att det fanns många frågetecken kring dessa barn (Socialstyrelsen 2000 s. 37). Bristen på kunskap om hemlöshetsproblematiken har uppmärksammats i ett flertal offentliga utredningar, såsom i den senaste forskningspropositionen (prop. 2000/01:3), av Kommittén för Välfärdsbokslut (SOU 2000:3) och av Kommittén för hemlösa (SOU 2000:14). I den senares slutbetänkande understryks behovet av systematisk kunskap inom detta område och man föreslår att regeringen avsätter medel till ett särskilt programstöd för hemlöshetsforskning (SOU 2001:95). Även bland EU:s medlemsländer har intresset för hemlöshet/bostadslöshet ökat under 1990talet och i många länder har särskilda program införts för att bidra till dessa gruppers återetablering på bostadsmarknaden (Edgar et al 1999, Hertting et al 2000). På senare tid har också forsknings-
Barn utan hem Ds 2004:41
intresset ökat och de hemlösa kvinnornas situation har uppmärksammats. Men barnens situation har lämnats därhän.
Om föräldrarna/familjen är hemlös betyder det att barnen inte har något hem. De saknar den stabilitet och kontinuitet i tillvaron som är en förutsättning för att känna trygghet. Ett hem är mer än en bostad, det är en plats med känslomässig innebörd. Vilken innebörd hemlöshet eller tillfälligt boende har för barn varierar naturligtvis med sammanhanget och den konkreta situationen, men också med barnets ålder, kön och etniska bakgrund och tidigare erfarenheter.
Eftersom det tycks förekomma stora lokala variationer i hemlösheten bör frågan om hemlösa barn undersökas på lokal nivå. Vad som är slående enligt de nationella räkningarna är att problem med hemlöshet i hög utsträckning är knutet till vissa tillväxtkommuner. Malmö är ett typiskt exempel. Öresundsintegrationen, många invandrare som vill bosätta sig i kommunen, en snabbt expanderande högskola med nya studenter som konkurrerar om lägenheter, kranskommunernas ungdomar som önskar bo i kommunen är exempel på förhållanden som har lett till en överhettad bostadsmarknad samtidigt som denna bostadsmarknad har ändrat karaktär. Under perioden 1992 till ingången av 2002 har Malmös befolkning ökat med 27 000 personer medan bara 6000 nya bostäder har tillkommit. I en sammanställning som Stadskontoret gjort i maj 2002 konstateras att merparten av stadsdelarna rapporterat en ökad tillströmning av familjer som söker hjälp för sina bostadsproblem. Bristen på bostäder gör att stadsdelarna har större svårigheter att få tillgång till lägenheter för andrahandsuthyrning (Stadskontoret 2002).
Det finns ingen samlad bild av hur situationen ser ut eller vilka konsekvenser en osäker boendesituation kan ha för barnen. I ett mindre tvåårigt forskningsprojekt, som startade 2003, vill vi bl.a. ta reda på vilka barn som inte har något de kan kalla sitt hem, var de i så fall bor och hur de har det. Studien genomförs i Malmö som är en väl vald kommun för vårt projekt "Barn utan hem" . I Malmö stads inventering av bostadslösa 1:e oktober 2001 är definitionen på bostadslös ”samtliga personer som ofrivilligt saknar egen bostad och som uttryckt detta som ett problem i kontakten med socialtjänsten” ( Malmö stad 2002). Det visar sig att av de 1 455 bostadslösa personerna (=vuxna, vår kommentar) är 146 ensamstående med barn och 128 gifta eller sammanboende med barn. De har tillsammans 493 barn i åldrarna 0-18 (vilket är en ökning med 175 barn jämfört med 1 oktober 2000). Av rapporten framgår inte
Ds 2004:41 Barn utan hem
barnens ålder, kön eller etnicitet, men vi kan ana att det finns en överrepresentation av barn med annan etnisk bakgrund än svensk, eftersom det totala antalet (vuxna) bostadslösa (med eller utan barn) i Malmö uppges vara 985 svenskar och 470 av annan nationalitet. Det är inget okänt fenomen att barnen döljs i familjen och inte framstår som egna personer i statistiken.
Problemet med hemlösa barnfamiljer har uppmärksammats av press och politiker som en viktig fråga. Staden har alla de kännetecken som också gäller för andra kommuner med höga hemlöshetstal: tillväxtkommun med bostadsbrist, konkurrens om billiga bostäder, höga fattigdomstal och stor inflyttning, inte minst av stora barnfamiljer med rötter i andra länder.
Datainsamling pågår och vi har ännu inte gjort någon sammanhållen analys eller redovisat några resultat. När vi nu gör en "underhandsrapportering" beror det på att vi blivit ombedda att presentera ett utsnitt av vårt material om barnens situation i familjer, som inte har någon bostad eller bara har tillfälligt boende, därför att de blivit vräkta eller av andra skäl har svårt att få en egen bostad. Inom projektet genomförs olika delstudier varav den viktigaste är en intervjustudie med barn och föräldrar. Vi genomför också en enkätstudie till ansvariga socialsekreterare inom de två stadsdelar som har flest antal barn i bostadslösa familjer. Som en tredje delstudie gör vi en kartläggning av hemlöshetsfrågan genom insamlande av statistik och intervjuer med nyckelpersoner. I en fjärde delstudie analyserar vi pressens bild av fenomenet "barn utan hem".
I denna underhandsrapport kommer enkätstudien att få störst plats, eftersom den nyligen slutförts. Vi har valt att inte förmedla några resultat av intervjustudien med barn och föräldrar, eftersom den fortfarande pågår, men ett barn får komma till tals. Det är för tidigt att föra en slutdiskussion men avslutningsvis vill vi göra några reflektioner.
7.2. Vad får vi veta om barnen och föräldrarna?
För projektet valdes de två stadsdelar, som enligt kommunens årliga inventering av bostadslösa hade flest bostadslösa barnfamiljer. Vi konstruerade en enkät, som skickades till de socialsekreterare inom socialtjänsten, som arbetade närmast familjerna. Eftersom det uppfattades som alltför arbetskrävande att fylla i enkäter för alla bostadslösa barnfamiljer inom de två distrikten, valde vi att be-
Barn utan hem Ds 2004:41
gränsa oss till dem, som blivit bostadslösa från 1 maj till årets slut 2003. Frågorna handlade om att redovisa 1) varje familjemedlems ålder, kön, födelseland, vistelsetid i Malmö, arbetsplats respektive skola/förskola; 2) familjens nuvarande boende, tidigare boende, försörjning, orsaker till att de förlorat sin bostad och hade svårigheter att få ny bostad; 3) vilka myndigheter som var inkopplade och vilka insatser som gjorts och görs för att lösa bostadsproblemet; 4) en bedömning av bostadslöshetens betydelse för barnen.
Vi har fått in enkätsvar om 30 barnfamiljer, som tillhör endera av de två socialdistrikten och som blivit bostadslösa under undersökningsperiodens åtta månader. Sammanlagt ingick i familjerna 73 barn, varav 67 barn var under 18 år (åldersfördelning tabell 1). Vi kan inte vara helt säkra på att det är alla som aktualiserats under undersökningsperioden, men vi har haft kontinuerlig kontakt med en kontaktperson inom vardera stadsdelen, som har bedömt att vi fått information om alla, som uppfyller våra kriterier. Det ska dock noteras att det handlar om bostadslösa familjer, som har kontakt med socialtjänsten, och inte om familjer som av olika skäl inte kommer till socialtjänstens kännedom, t.ex. gömda flyktingfamiljer.
Enkätstudien innehåller information om 30 familjer, varav 17 bestod av en ensamstående mamma med barn och 13 av två sammanboende föräldrar med barn, vilket innebär sammanlagt 43 vuxna. Samtliga vuxna var födda i annat land än Sverige: Libanon 8, Irak 8, Polen 5, Somalia 5, f.d. Jugoslavien 3, Afghanistan 2, Pakistan 2, Tjeckoslovakien 1, Rumänien 1, Jordanien 1 och Iran 1. Ursprungslandet för 6 föräldrar framgick inte.
Familjens aktuella boende kunde kategoriseras i fyra typer av boende. De flesta bodde i tillfälliga boenden på campingplats, vandrarhem eller hotell med begränsade möjligheter till matlagning och tvätt. Den näst största kategorin var inneboende hos släktingar eller bekanta som egentligen inte hade plats för dem och trångboddheten hade lett till konflikter, eftersom de varit tvungna att stanna längre tid än beräknat på grund av svårigheten att få egen bostad. Den tredje typen av tillfälligt boende var ett barackboende i utkanten av Malmö, där ett antal bostadslösa barnfamiljer kunde få bo i en egen barack i avvaktan på att komma in på den ordinarie bostadsmarknaden. Några få familjer hade en ambulerande tillvaro eller mamman bodde mycket tillfälligt i kvinnoboende med sina barn. Fördelningen framgår av tabell 1.
Ds 2004:41 Barn utan hem
Tabell 1. Nuvarande boende och antalet familjer och barn.
Nuvarande boende Antal familjer Antalet barn Camping/vandrarhem/hotell 12 24 Inneboende hos släktingar och bekanta/trångbodda 8 20 Kategoriboende/barackområde 6 17 Ambulerande tillvaro 2 9 Kriscentrum/kvinnoboende 2 3 Summa 30 73
I de aktuella familjerna bodde sammanlagt 73 barn. Om man undantar de sex som var över 18 år och som fortfarande bodde hemma, var hälften förskolebarn. Fördelningen framgår av tabell 2. 37 är pojkar och 36 är flickor.
Tabell 2. Barnens ålder
Ålderskategorier Antal barn Förskolebarn 0–6 34 Skolbarn 7–12 21 Tonåringar 13–18 12 Hemmavarande 18 – 6 Summa 73
Familjernas bostadslöshet kunde delas in i fyra typer av orsaker. Den vanligaste orsaken var förändrad familjesituation. Socialsekreterarnas uppgifter tyder på att det ofta var frågan om familjekonflikter och familjevåld, där mamman och barnen hade varit tvungna att lämna den tidigare lägenheten och hade haft svårt att hitta en annan bostad. Den näst största gruppen hade sagt upp sin lägenhet (i några fall i en annan stad) utan att räkna med svårigheterna att få en ny bostad i Malmö. En tredje typ av orsaker var att föräldern/föräldrarna aldrig hade varit etablerade på bostadsmarknaden utan hade bott hos släktingar och anhöriga. Den minsta gruppen, närmare bestämt två familjer, hade blivit vräkta på grund av störande beteende eller misskötsamhet i boendet. Fördelningen framgår av tabell 3. I den sista kolumnen återfinns utdrag ur socialsekreterarnas svar.
Barn utan hem Ds 2004:41
Tabell 3. Orsaker till familjernas bostadslöshet enligt socialsekreterarna
Orsak/Vår kategorisering
Antal familjer
Antalet barn
Exempel på orsak enligt enkätsvar
Förändrad familjesituation, misshandel, familjekonflikt
15 37 ”Tidigare bott i mannens bostad. Misshandlad av mannen, utkastad”; ”Efter skilsmässan accepterades inte att kvinnan fick ta över kontraktet. Kan inte få en ny lägenhet då hon saknar inkomst och tidigare kontrakt”; ”Misshandlad. Hustrun hade inte råd att bo kvar i lägenheten utan flyttade till Malmö”; ”Konflikter i familjen mellan hustrun och mannens föräldrar. Inga referenser till arbets- och bostadsmarknaden”.
Själv sagt upp lägenheten, varit borta (i hemland eller institution), otrivsel
7 18 ”Sagt upp sin lägenhet under vistelse på behandlingshem”; ”Sagt upp lägenheten på annan ort. Maken flyttat till x-stad. Hustrun och barnen till Malmö. Får ej hjälp av socialtjänsten då de oplanerat flyttat till Malmö”; ”Har vistats utomlands och återvänt till Sverige. Har inte fått någon bostad på grund av att hon saknar jobb och är bidragsberoende. ”
Aldrig etablerade på bostadsmarknaden
5 10 ”Aldrig haft en lägenhet, blev utkastade från mannens mamma”; ”Har aldrig haft en egen bostad i Malmö”; ”Inneboende, situationen blev ohållbar, trångt och problem med barnen”.
Vräkta/störande beteende
2 6 ”Vräkta på grund av störande beteende”; ”Misskötsamhet i boendet. Saknar förmåga att bo”.
Framgår ej
1 2
Vi bad också socialsekreterarna att bedöma bostadslöshetens konsekvenser för barnen. För majoriteten av barnen nämndes någon negativ konsekvens. Återkommande begrepp i svaren var otrygghet, oregelbundenhet, instabilitet. Återkommande var också att barnen hade svårt att komma in i gemenskapen på förskola och i
Ds 2004:41 Barn utan hem
skola på grund av ständiga flyttningar och på grund av att en del boenden låg i utkanten av Malmö eller i annan kommun. Detta i sin tur försvårade barnens integration i det svenska samhället. De negativa konsekvenserna var delvis avhängiga av barnens ålder, hur lång tid familjen sammanlagt hade varit utan bostad och var de bodde. I tabell 4 framgår utdrag ur socialsekreterarnas kommentarer.
Tabell 4. Hur socialsekreterarna bedömer bostadslöshetens konsekvenser för barnen
Bedömda konsekvenser
Antal familjer
Antal barn
Kommentarer
Negativa
22 56 ”15-årige sonen en ambulerande tillvaro”; ”Otryggt för dottern som är på resande fot med sin mamma”; ”En otrygg och kringflackande tillvaro”; ”Påfrestande”; ”Svårt att komma in i skolan, psykiska hälsan påverkas, koncentrationssvårigheter”; ” Besvikna över livet i Sverige”; ”Krossade drömmar”, ”Oregelbundet på dagis, deprimerad mamma, otrygghet, brist på stabilitet”; ”6 personer i en 2½-rums lägenhet. Trångt för barnen”; ”Boende på hotell = rotlöshet, långt till dagis, allmän oro”; ”Otrygghet, avsaknad av kontinuitet i skolgång, svårighet med inskolning”; ”Kan ej anmäla barnen till barnomsorg, oviss framtid, lever från dag till dag”; ”Dåliga hygieniska förhållanden, lätt att bli smittade. Långt till barnavårdscentralen och annan medicinsk hjälp.”; ”Barnet fick avbryta förskolan på grund av det långa avståndet, oregelbundna rutiner och vanor."
Sannolikt inga negativa
4 9 ”Ej märkt något. Bostadslösa kort tid”; ” Bor med mamman hos en morbror. Har nog inte varit negativt”; ”Inga problem”.
Kan ej bedöma/ej svar
4 8 ”Okänd betydelse för utredaren”; ”Ej känt för utredaren”.
Barn utan hem Ds 2004:41
7.3. Utanförskap på flera plan
Vilka familjer är det då som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden och har en mycket osäker bostadssituation? Om vi gör en sammanvägning av svaren i enkäterna från socialsekreterarna framträder en bild, där bostadsproblem är ett bland många andra problem. Föräldrarna har sitt ursprung i ett annat land än Sverige. Ingen av dem har någon anknytning till arbetsmarknaden och alla har försörjningsstöd eller andra ersättningar från samhället och måste betraktas som fattiga. Barnen har svårt att regelbundet delta i verksamheten i förskola och skola och det är tydligt att den besvärliga boendesituation ytterligare försvårar barnens möjligheter att integreras i samhället. Flera av barnen har upplevt problematiska familjeförhållanden med separationer, konflikter och familjevåld. I några fall framgår att situationen också varit komplicerad efter föräldrarnas separation vad gäller t.ex. barnens umgänge med den andre föräldern.
Socialsekreterarna bedömde att den sammantagna situationen hade negativa konsekvenser för de flesta barnen. Vi kan dock notera att det inte i något fall framkommit något som tyder på föräldrars missbruk, ett annars tämligen vanligt problem i barnfamiljer som har kontakt med socialtjänsten. Vi har frågat socialsekreterarna om vilka hinder som finns för att familjerna skall få bostad. Det framgår att familjerna saknar den typ av referenser, som hyresvärdarna efterfrågar. De har inget arbete och ingen fast inkomst, kan inte hänvisa till tidigare längre boenden och regelbundna hyresinbetalningar, de har inga släktingar och bekanta som borgar för dem. Det antyds i enkätsvaren att vissa grupper med t.ex. zigenskt eller arabiskt ursprung diskrimineras på bostadsmarknaden.
7.4. Vad säger barnen själva?
Vi intervjuar familjer i samma stadsdelar, som valts för enkätundersökningen. De socialsekreterare, som arbetar med hemlösa familjer, hjälper oss att förmedla kontakter. De lämnar över ett brev, där vi förklarar projektets syfte och vår önskan att intervjua både de vuxna och barnen i familjen. Om familjerna ställer sig positiva till att vi kontaktar dem, ringer vi eller besöker dem för att avtala en tid som passar alla. Vi arrangerar så att familjemedlemmarna kan
Ds 2004:41 Barn utan hem
intervjuas var för sig, vilket har lyckats hittills, med undantag för en familj, där alla efter hand samlades kring köksbordet.
Det har varit stora svårigheter att rekrytera intervjupersoner och få till stånd intervjuer. Det kan ha flera orsaker. Inom hemlöshetsforskningen är det ett känt faktum att hemlösa kvinnor och familjer med barn drar sig för att delta i undersökningar. En del känner skam inför sin situation och vill inte berätta om den för utomstående. En del definierar sig inte som hemlösa, eftersom de tror att situationen snart skall lösas för dem. Föräldrar kan vilja skydda barnen från frågor, som kan uppfattas som närgångna. Det kan också finnas en rad praktiska skäl. Man kan dra sig för att bjuda hem intervjuare, om man är inneboende och inte själv bestämmer över lägenheten. På en del av de billiga hotell som socialtjänsten använder sig av ses det inte med blida ögon av hotellägarna att man tar emot besök. Vi erbjuder tolk, men språksvårigheter kan ändå ses som ett hinder. Det är också möjligt att vi förlorat intervjupersoner genom socialsekreterares sätt att förmedla – eller glömma bort att förmedla – vårt brev.
Vi fortsätter att söka intresserade intervjupersoner och ser intervjuundersökningen som pågående. Hitintills har vi intervjuat fyra mammor, en styvpappa och nio barn – av de sammanlagt 19 barn i olika åldrar, som ingår i de fyra intervjuade familjerna. Vi har arbetat med olika intervjuguider, en för förskolebarn, en för 7–12åringar, en för 13–18-åringar och en för de vuxna. Intervjuguiderna ser något olika ut men alla berör frågor om familjens sammansättning och familjehistoria; om tidigare och nuvarande boende; om skola, arbete och ekonomi; om vardagslivet inom familjen, i skolan/på arbetet, i grannskapet/under fritid; om relationer inom och utom familjen; om kontakter med socialtjänsten och andra myndigheter; om konkreta önskemål och tankar om framtiden. Intervjuerna har spelats in på band och skrivits ut ordagrant.
Som enkätstudien visat kan de hemlösa barnfamiljerna ha fem olika positioner utanför den ordinarie bostadsmarknaden nämligen 1) camping/vandrarhem/hotell, 2) inneboende hos släktingar och bekanta/trångbodda, 3) kategoriboende/barackområde 4) ambulerande tillvaro; 5) kriscentrum/kvinnoboende. Syftet är att intervjua barn och föräldrar som har erfarenheter från de olika positionerna och kan berätta om de speciella villkor, som är förenade med dem. I det följande presenterar vi utsnitt ur en intervju med ett barn, vars familj har en ambulerande tillvaro. Det är den mest extrema formen av hemlöshet och vi vill ge barnet en röst. Därefter gör vi några jämförelser med barn, som bor i barackboende. I detta samman-
Barn utan hem Ds 2004:41
hang avstår vi helt från att förmedla föräldrars perspektiv, eftersom det var barns perspektiv, som vi tillfrågats om.
7.5. Ett barns röst om hemlöshet
Vilma är i mellersta tonåren och bor med sin mamma men har ingen fast adress, eftersom de inte har någon bostad. Intervjun med henne skedde i en kall föreningslokal en vinterkväll. För denna rapports syfte har utdrag gjorts, som handlar om vad det kan innebära för Vilma i vardagslivet att inte ha något hem. Eftersom det är en lång intervju varvas sammanfattningar med Vilmas egen röst. Punktmarkeringar anger att några ord eller en mening utelämnats, som inte är oundgänglig för att förstå vad hon vill ha sagt. När det krävs för sammanhanget, anges intervjuarens fråga inom parentes.
Början på Vilmas berättelse är inte ovanlig för de barn vi intervjuat, nämligen att föräldrarna skildes och ”så kom mamma i en jättestor kris” och så flyttade de in till storstaden. Visserligen fick de en egen lägenhet, men ”när min mamma kom i den där krisen så kunde hon inte ta hand om hyran, så vi blev utslängda därifrån”. Det är några år sedan de vräktes från sin bostad. Under en period hade mamman en ny man, som de bodde hos, men deras förhållande tog slut och därefter har mamman förgäves sökt en egen lägenhet för sig och dottern. Vilma tror att det är så hopplöst svårt på grund av mammans tidigare hyresskulder. ”Nu är det tre år sen vi hade ett riktigt hem. Det var då det hemska riktigt började. Först så började jag och min mamma flytta runt hela tiden, hela tiden, hos olika vänner, en vän hit, en kompis dit, fram och tillbaka, tills min mamma började hitta andrahandskontrakt… Om vi hade tur så kunde vi bo i ett hem tre månader, ett halvår, sen packa sakerna, flytta igen… Så fort man känner sig hemma på ett ställe, då får man flytta till ett nytt ställe. Och du ser, jag har tappat bort alla mina saker… Jag har ingen säng, jag har ingen bokhylla, inga egna saker... Och det jobbigaste är nu allt det här med julen. Typ, nu på söndag är det första advent, jag har ingenstans jag kan gå hem och julpynta eller tända ett ljus. Jag har ingenstans att fira jul… och såna grejer. Det är jättejobbigt. Och nu sist vi fick flytta, då gick det över gränsen. En hel vecka var jag jätteledsen, jättedeprimerad, jag gick inte till skolan, jag kände inte jag kunde klara av det. Och jag hittade inte mina skolböcker, ena boken var i det ena huset och den andra i det andra. Jag hade ingenting, jag hade inga kläder."
Ds 2004:41 Barn utan hem
(Vi kom in på frågan vad hon säger till kompisarna när de frågar: Var bor du?) ”Nä, jag säger ingenting. Jag har ingenstans att säga var jag bor… Lärarna och skolan måste veta, de har fyra – fem olika adresser… Varje dag vakna upp, undra: var är jag? I morgon har jag kanske ett nytt hem. Jag har ingenting, ingenting, jag äger inte nåt… Jag har en väska med några kläder och saker och som jag har mina skolböcker i… som det knappt är lönt att packa upp." Vilma hade länge dragit sig för att berätta för någon lärare om sin situation, men nu hade hon äntligen gjort det. ”Jag förklarade vad som hände och allt möjligt, och de förstod, men de sa: 'Vi kan inte ge dig snäll-betyg bara för att du har det dåligt'… Men var ska jag läsa min läxa? Det är jättesvårt med mina skolarbeten.” Det är inte frågan om att ta hem kamrater, ”det kan jag inte”. Om någon frågar var hon bor, pekar hon obestämt i någon riktning. Själv är hon ofta hemma hos kompisar ”eller ute på gatan”. Hon är stolt över att inte ha stulit och inte använt droger, för det är det många som gjort bland dem hon känner, t.ex. de kompisar som ”bor i ett socialhem, där brukar jag vara”.”
Hon beskriver hur ledsen hon varit. ”Alltså jag var på väg att åka in på mentalsjukhus för att jag orkade inte mer”. Men sedan blev hon arg istället, arg på myndigheterna. ”Jag började gå till socialen, jag skällde ut dem. Jag försökte ta kontakt med en journalist, som jag trodde var på TV. Nä, ingen lyssnade på mig… Nu har jag gett upp.” Vilma tror att hennes mamma inte får en lägenhet på grund av sina hyresskulder, att det aldrig kommer att gå. Enda lösningen är att hon själv får en lägenhet, ”när jag blir 18 … tre år till har jag”.
Vilmas pappa är ingen lösning, efter sin fängelsetid flyttade han utomlands och han har en ny fru. ”Min pappa han bryr sig inte så mycket om mig… men när jag var liten, då var han en drömpappa.” De hade det bra innan föräldrarnas skilsmässa. Det finns inga andra släktingar som kan hjälpa dem. ”Min mamma mår inte alls bra, jag känner inte igen henne längre… Ibland har hon depressionsångest, hon är ofta deprimerad, och när hon är deprimerad, då mår ju jag självklart också dåligt." (Eftersom det någon gång nämnts på socialkontoret att hon skulle kunna få en fosterfamilj, frågar intervjuaren om hon någon gång tänkt att hon skulle vilja bo i en annan familj.) ”Aldrig i livet… För jag vet att min mamma verkligen kämpar. Men ibland vill man bara tänka att allt detta är hennes fel… Jag menar, min mamma försöker i alla fall.”
(Intervjuaren frågar om hon tror att föräldrars ursprungsland har betydelse för att få bostad.) Vilma suckar djupt och säger: ”Egentligen borde det inte ha någon betydelse, men jag har aldrig sett en
Barn utan hem Ds 2004:41
svensk familj, alltså du vet, en sån där riktigt svensk familj, helsvensk, som bor på gatan. Och om det är någon svensk, så är det bara för att de är narkomaner eller knarkare eller vad de nu är. Men en vanlig svensk familj, som vi, vi är en helt vanlig familj… Men jag kan inte skylla på att vi är utlänningar, jag vet faktiskt inte… Jag är svensk. Ibland kan jag känna mig som utlänning. Jag har blod därifrån och jag kan min kultur och mitt språk. Men det är Sverige som alltid varit mitt land."
(Om andras bemötande?) ”De flesta förstår inte så mycket… De frågar mig: Varför är du aldrig i skolan, du har IG (inte godkänt), kolla, du skolkar, du, du… De tror att jag är en sån skolkare och de tror säkert att jag går runt och knarkar och gör massor med skit istället. Men jag gör inget sånt, jag bara är hemma och bölar. Jag gråter, det är det jag gör, är hemma och gråter och klarar inte av att gå till skolan.”
(Mot slutet av intervjun frågar intervjuaren: Om du skulle önska dig något för egen del, vad skulle det vara?) ”Det är en lägenhet, en lägenhet bara. Jag menar, har jag inte rätt att ha någonstans att vara, har jag inte rätt att ha ett rum? Jag menar, har jag inte rätt att ha en egen trygghet? Jag har ingen trygghet någonstans, jag har ingen egen bas… jag har ingenstans att vara. Varje dag får jag fråga min mamma: Vart ska jag gå efter skolan? Det är ingenstans jag kan ta mina nycklar och säga att jag måste gå hem nu."
(Eftersom vi som forskare också är lärare, är avslutningsfrågan naturlig: Vad är det viktigaste vi kan lära de blivande socialarbetare, som kommer att möta människor i din situation?) ”Det är framför allt att lyssna på människor. För varje socialmänniska jag har träffat, de vill inte ens lyssna på en. ’Öh, det finns inga lägenheter, hej då, kom nästa vecka’ De försöker inte ens, de skyller på politikerna. ’Vi kan inte göra någonting för det är inte vi som bygger lägenheterna, det är politikerna, det är de som bestämmer vad som ska byggas.’ De vill inte lyssna på oss, de försöker inte ens hjälpa oss… Vet du, det känns som att ingenting är lönt, det känns som att det är inte lönt att jag går upp i morgon, det är inte lönt att jag går till skolan, ingenting är lönt. Jag säger inte detta bara för att jag vill skrämma upp dig, men skulle inte min mamma älskat mig, då skulle jag inte varit vid liv nu, alltså jag skulle ha tagit självmord för länge sen.”
Ds 2004:41 Barn utan hem
7.6. Skolbarn skäms för sitt boende, det känns hopplöst
De andra barnen, som vi intervjuat, bodde alla i barackboende. Det var tänkt för kortare tid, men hade blivit betydligt längre tid än som var tänkt från början. Vad boendet innebar för barnen var olika beroende på deras ålder och kön. Det var flera flickor än pojkar som ville låta sig intervjuas och vi fick kontakt med fler tonåringar än yngre skolbarn och förskolebarn. Av dem vi intervjuat i barackboendet hade de flesta erfarenhet av att bli vräkta från en tidigare bostad. Några barn berättade om hur deras mamma dagligen anklagade sig själv för att de hamnat i denna situation, men för barnen i en stor barnfamilj framstod det klart att det var deras fel. "Vi var så många barn, vi bråkade alltid på kvällarna, så dom tog ut oss därifrån." – "Det var vi barn som bråkade, det var vårt fel." – "Ja, vi bodde ju i en trång lägenhet och liksom bara skrek hela tiden och sånt." Alla barnen menade att det var bättre där de bott förut. Från barackboendet vill de bara bort. Det känns inte som ett hem, det är otrevlig miljö, rädsla är en vanlig känsla, det är mörkt, det är långt till stan. Tonåringar, som kan klara sig själva, är sällan hemma eller kommer sent hem på kvällarna. De "är ute", är hos kompisar eller "jag är mest hemma hos min kusin, för jag gillar inte att vara här". Flera uttryckte sig ungefär som tonårspojken, som talade om "en längtan att flytta här ifrån, till en vanlig lägenhet, leva som en vanlig familj".
Det var uppenbart att deras boendesituation hade trasslat till det med skolgången. Det var meningen att barnen skulle gå i sin gamla skola, men det var det inte många barn som klarade av. För några berodde det på de långa resorna och för andra berodde det på att de redan innan barackboendet hade haft en så osäker boendesituation att de för länge sedan tappat skolmotivationen. Några hade efter hand fått plats i en näraliggande skola, men det var inte självklart att närmaste skola ville ta emot dem. Flera berättade om skolk och annan frånvaro från skolan, dåliga betyg och brist på skolmotivation. Några få flickors aktiva strävan att klara sig bra i skolan är emellertid också värt att uppmärksamma, de klarade skolan bra trots många plikter i familjen, trångboddhet och svårigheter att få utrymme för läxläsning. Det tycks oss emellertid uppenbart att skolan inte har tillräcklig omsorg om barn med en osäker boendesituation, de hamnar alltför lätt utanför.
Det var tydligt att inget skolbarn gärna berättade för sina kamrater var de bodde, de slingrade sig ur eventuella frågor genom att
Barn utan hem Ds 2004:41
ange bostadsområdet lite obestämt, peka i en obestämd riktning. De tog inte med sig några kamrater hem, eftersom de skämdes för sitt boende. "Jag skäms att ta hit kompisar." – "Det är skämmigt det här." – "Det är inte roligt alltså, jag tycker inte det är en riktig bostad." – "Jag tar inte kompisarna hit för det är så mycket som ett flyktingläger... de skulle retas." Det var tydligt att boendesituationen gjorde kamratkontakter komplicerade eller gjorde att de förlorade kamratkontakter eller kände sig ensamma, eftersom "det är ingen som bryr sig" i den nya skolan. Bara undantagsvis fanns det någon jämnårig, som de kunde umgås med inom barackområdet, vanligast var att familjen höll sig för sig själv, "ingen känner mig här". De flesta uttryckte sig ungefär som flickan, som sade: "Det är jobbigt, skitjobbigt, att bo här."
Särskilt för tonåringarna var även fattigdomen ett bekymmer. Att familjen hade ont om pengar innebar t.ex. att de inte kunde köpa kläder som andra tonåringar, inte hade råd att "gå ut" eller "ta en fika på stan" med kamrater, att de hade en gammal mobil jämfört med andra. Värst var att de inte kunde se ett slut på sin "hopplösa" situation, eftersom de så länge förgäves hade hoppats och trott att det skulle "ordna sig". Alla önskemål för framtiden handlade om en lägenhet, en egen bostad, ett hem.
7.7. Avslutande reflektioner
Det pågående projektet ”Barn utan hem” startade utifrån en undran över de personer, som dolde sig bakom de alarmerande rapporterna om ökat antal hemlösa barnfamiljer. Eftersom vi inte visste vad vi skulle finna, ville vi pröva att se hemlöshet ur olika synvinklar. Därefter kan vi gå vidare med de forskningsfrågor, som utmejslas som särskilt angelägna. Vi har båda lång erfarenhet av att forska om socialt utsatta människor. Nu frågar vi oss om inte de barn och mammor vi mött i detta projekt tillhör de mest socialt utsatta. Vi måste få veta mer om hur de har det, eftersom det är så stor brist på forskning om deras livssituation, relationer och vardagsliv. I förlängningen kan man kanske tänka sig att forskning, som bidrar till att lyfta fram inte bara föräldrars utan också barns röster, kan bidra till en förbättring av bostadssituationen för de fattiga barnfamiljer från minoritetsgrupper, som tycks vara de som framför allt drabbas av hemlöshet.
Ds 2004:41 Barn utan hem
Referenser
Edgar, W.M., J. Doherty och A. Mina-Coull (1999) Services for the Homeless: Innovation and change in the European Union. Bristol: Policy Press.
Hertting, N., et al (2000) Homelessness in Western and Eastern Europe - Trends and traditions in statistics and public policy. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.
Giertz, A. (2000) Långvarig och tillfällig bostadslöshet I Runquist, W. & H. Swärd (red.) Hemlöshet. Stockholm: Carlsson Bokförlag.
Gullberg. A. & Börjeson, M (2000) Att undersöka grupper i svaga positioner på bostadsmarknaden, EpC Rapport 4/2000.
Regeringens proposition 2000/01:3. Forskning och förnyelse.
Socialstyrelsen (2000) Hemlösa i Sverige 1999. Vilka är de och vilken hjälp får de? Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 2000:1.
SOU 2000:14, Adressat okänd. Om hemlöshetens bakgrund, orsaker och dynamik. Delbetänkande av kommittén för hemlösa. Stockholm: Socialdepartementet.
SOU 2000:3, Välfärd vid vägskäl, Utvecklingen under 1990-talet. Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Finansdepartementet.
Stadskontoret i Malmö (2000) Rapport angående aktuella insatser för bostadslösa, Dnr KS-SDF-2001-00595)
8. Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Per-Erik Yngwe
8.1. Inledning
Denna litteraturgenomgång syftar till att sammanfatta forskning som handlar om ekonomisk utsatthet och barns livschanser. Med begreppet livschans avses här individens frihet och möjlighet att på längre sikt skapa sig ett gott liv. Huvudsakligt fokus är alltså på framtida effekter av ekonomisk utsatthet. Även forskning om ett par mer kortsiktiga utfall presenteras, nämligen barns hälsa och kognitiva utveckling, men främst för att dessa kan ha betydelse på längre sikt. Man bör poängtera att användningen av begreppet livschans inte innebär att en mer kortsiktig rättvisa ges en underordnad betydelse
2
.
Redan inledningsvis kan man konstatera att forskning om ekonomisk utsatthet har varit mycket begränsad i Sverige. Utomlands, framförallt i USA, har det bedrivits mer forskning med denna inriktning, men att överföra utländska resultat till svenska förhållanden är inte okomplicerat. Landsspecifika skillnader i kultur, struktur, religion och politik kan göra att resultaten inte är applicerbara universellt. Eftersom denna forskning samtidigt har ett grundläggande problem med att påvisa kausalitet mellan ekonomisk utsatthet och olika utfall är det inga fullständigt säkra slutsatser som denna litteraturgenomgång kan erbjuda.
Framställningen är disponerad på följande sätt. Inledningsvis görs en kort presentation av olika teorier som gör anspråk på att förklara hur ekonomisk utsatthet i barndomen kan tänkas påverka barns livschanser. Därefter diskuteras frågan om kausalitet och
1
En tidigare svensk litteraturgenomgång av forskningen om konsekvenser av ekonomisk
utsatthet i barndomen är Lundström & Wiklund (2000). Bradshaw (red 2001) ger en beskrivning av den brittiska forskningen om effekter av barnfattigdom. För en kort översikt från Norge, se Backe-Hansen (2002). Mayer (2002) har i en rapport till Ministry of Social Development i Nya Zeeland gjort en sammanfattning av den internationella forskningen.
2
Kortsiktiga konsekvenser behandlas f.ö. i en egen bilaga till denna skrivelse (Jonsson &
Östberg).
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
svårigheterna att bevisa att ekonomisk utsatthet verkligen är orsaken till olika utfall. Sedan följer ett antal avsnitt med presentationer av empirisk forskning inom områdena hälsa under barndomen, hälsa i vuxenlivet, kognitiv utveckling, utbildning, ekonomisk utsatthet i vuxenlivet, samt slutligen brottslighet. För den som inte vill läsa denna text i sin helhet avslutas presentationen av varje utfall med en sammanfattning. I slutet av framställningen påtalas vissa kunskapsluckor och den avslutande diskussionen reflekterar kort över de resultat som presenterats. Allra sist finns en övergripande sammanfattning av innehåll och slutsatser.
8.2. Teori
Nedan presenteras summariskt de dominerande teoretiska perspektiven i den litteratur som handlar om konsekvenser av barnfattigd om
3
. Sammanställni ngen syftar enbart till att ge en bakgrund inför presentationen av den empiriska forskningen. Självklart kan alla dessa perspektiv kritiseras på olika sätt, men här tillåts de tala i egen sak utan någon diskussion om eventuella tillkortakommanden.
8.2.1. Ekonomiskt perspektiv
Det ekonomiska perspektivet på konsekvenser av ekonomiskt utsatt barndom handlar om de resurser och den livsmiljö som präglar barn i familjer med låga inkomster. Pengar ger föräldrar möjlighet att införskaffa varor och tjänster som påverkar barnens liv på olika sätt (boendemiljö, mat, leksaker, böcker, utbildning, fritidsaktiviteter etc.). Teoretiskt ses familjen som en produktionsenhet som använder sina inkomster för att generera nyttigheter för dess medlemmar. Liksom för andra ekonomiska handlingar är individernas preferenser och möjligheter avgörande för vilka beslut som fattas. Ekonomisk teori predicerar därför att barn från fattiga familjer kommer att klara sig sämre i livet eftersom föräldrarna kan investera färre resurser i deras utveckling.
3
Presentationen bygger bl.a. på Haveman & Wolfe (1994).
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
8.2.2. Sociologiskt perspektiv
Inom sociologin finns det ett stort antal teorier som försöker förstå och förklara olika samhällsfenomen. Förenklat kan man dock konstatera att sociologisk teori skiljer på strukturella och kulturella förklaringar (Therborn 1991). Strukturell teori förklarar olika typer av sociala fenomen med hänvisning till samhällets strukturer. Det är den sociala situation som en individ befinner sig i som är avgörande för handlingen. Även sociologer har därför ofta framhållit betydelsen av ekonomiska skillnader. Skillnaden mot ekonomisk teori är framförallt att sociologin inte standardmässigt utgår från att aktörerna agerar rationellt. Ett rationellt aktörsperspektiv och ett strukturperspektiv går dock utmärkt att förena, vilket också har skett i ökad omfattning de senaste två decennierna.
En annan typ av sociologisk teori betonar att det är kulturella skillnader som bäst förklarar den sociala verkligheten. I denna teoritradition har föräldrar och andra signifikanta personer en viktig funktion genom att förse barnen med värderingar, normer och beteenden. En variant av denna teori inom fattigdomsforskningen menar att till synes icke-funktionella värderingar och handlingar faktiskt är rationella reaktioner på ett liv i fattigdom och teorin anses därför kunna förklara uppkomsten av s.k. bidragskultur. Livsstilsförklaringar kan också sägas vara kulturella, även om livsstil till mycket stor del beror på individernas ekonomiska och materiella villkor (Spencer 1996).
8.2.3. Psykologiskt perspektiv
Utvecklingspsykologer har utvecklat vad som kallas ett livsloppsperspektiv på individuell utveckling. Perspektivet betonar att olika händelser har olika betydelse beroende på när i livet de inträffar, hur länge de varar, vilka erfarenheter individen får, vilket socialt stöd som finns till hands etc. Upplevelsen och effekten av fattigdom skulle med andra ord kunna variera ganska mycket beroende på övriga sociala omständigheter, t.ex. tidpunkt i livet.
En annan psykologisk teori av betydelse för konsekvenser av barnfattigdom menar att föräldrar med låga inkomster får sämre förmåga till gott föräldraskap. Orsaken är att fattigdom leder till stress vilket minskar föräldrarnas förmåga att ge barnen det sociala och emotionella stöd som de annars hade kunnat ge.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
En tredje psykologisk förklaring till ojämlikhet, i första hand i hälsa, bygger på att individernas upplevelse av social position påverkar deras känsloliv vilket kan leda till neurobiologiska effekter som sedan leder till sjukdom. Mekanismen är alltså en särskild form av negativ stress till följd av låg social rang.
8.2.4. Genetiskt perspektiv
Vissa forskare menar att förklaringen till att barn från ekonomiskt utsatta familjer drabbas av sämre sociala och ekonomiska utfall står att finna i det genetiska arvet. Teorin avvisar alltså betydelsen av inkomst genom att hänvisa till att arvsanlaget predisponerar vissa individer till sämre utfall, alternativt gör dem oförmögna att ta sig ur den fattigdom de hamnat i. Denna forskning baseras bl.a. på studier av tvillingar där man försöker skilja på effekterna av arv och miljö. Exempelvis har man funnit att enäggstvillingar får mer lika utfall än tvåäggstvillingar, vilket skulle tala för genetikens betydelse. Man har även funnit att enäggstvillingar som vuxit upp i olika miljöer har ungefär samma resultat vid kognitiva test, vilket också skulle sägas styrka betydelsen av biologiskt arv. Det svenska tvillingregistret har använts för att utröna betydelsen av genetik kontra miljö, framförallt för olika sjukdomar. Den övergripande slutsatsen är att både arv och miljö har betydelse, men att effekten varierar beroende på studerat utfall (Lichtenstein & Pedersen 1998).
8.2.5. Kumulativt riskperspektiv
Avslutningsvis är det viktigt att nämna den kumulativa riskmodell som menar att enstaka riskfaktorer oftast inte leder till en negativ utveckling för enskilda barn. Problem uppstår istället när flera riskfaktorer är närvarande samtidigt. Det är först om föräldrarna är, exempelvis, både fattiga, sjuka och lågutbildade som risken för negativa konsekvenser blir riktigt hög. Såväl biologiska, sociala, ekonomiska och psykologiska riskfaktorer kan inkluderas i ett sådant här teoretiskt perspektiv (Friedman et al 2002). Utfallet av en kombination riskfaktorer är dock ofta ospecifikt på ett flertal sätt: samma kombination av riskfaktorer kan ge olika utfall, samma utfall kan vara ett resultat av olika kombinationer, samt det är vanligen antalet riskfaktorer och inte de enskilda faktorers art som bidrar till att öka risken (Lagerberg & Sundelin 2000).
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
8.3. Problemet att påvisa kausalitet
Forskning om sociala förhållanden kännetecknas allmänt av problem med att påvisa kausalitet. Ofta kan man konstatera ett statistiskt samband mellan två variabler, så som man väljer att operationalisera dem. Detta räcker dock inte för att påstå att ett specifikt socialt fenomen orsakas av ett annat specifikt fenomen. Forskningen om ekonomiskt utsatta barn och konsekvenser präglas självklart också av denna kausala problematik. Svårigheten är att bevisa att det är just ekonomisk utsatthet som leder till vissa utfall.
Ett första problem är faktiskt att det har varit svårt att mäta barnfattigdom och ekonomisk utsatthet på ett bra sätt (Aber et al 1997; Mayer 1997; Duncan & Brooks-Gunn 2000). Exempelvis har man ofta använt socioekonomisk position som ett substitut för ekonomisk utsatthet, man har nyttjat inkomst under enstaka år istället för genomsnittet under flera år, eller så har man inte förmått inkludera förmögenhet. Det är heller inte självklart hur inkomsterna de facto fördelas i familjen. Problem med att mäta en misstänkt orsaksvariabel gör det självklart svårt att på ett övertygande sätt argumentera för kausalitet.
Det andra och stora problemet för forskningen om ekonomisk utsatthet handlar dock om att mäta och isolera dess kausala betydelse. Exempelvis är utbildning starkt korrelerat med såväl ekonomi som olika sociala utfall och för att kunna avgöra effekten av ekonomi måste man mäta effekten av utbildning. Både utbildning och ekonomi är i sin tur relaterat till bostadsområde, livsstil och en mängd andra faktorer som också påverkar barnens situation. Att separera den självständiga effekten av inkomst är alltså det grundläggande problemet för all forskning om kausala effekter av barnfattigdom. Aber et al (1997) ger ett förslag – och därmed en bild – över den mängd kontrollvariabler som de anser bör utgöra en grundmodell för forskning om fattigdomens konsekvenser för barn. De föreslår följande variabler: föräldrars utbildning, moderns ålder vid barnets födsel, skilsmässa, barnets kön, födelsevikt, föräldrars inkomst, förmögenhet och yrke, föräldrarnas förväntningar och aspirationer för barnet samt hemmets egenskaper i form av disciplin, social interaktion och utbildningsmiljö.
Samtidigt som det är viktigt att uppskatta påverkan från andra variabler på det sätt som Aber et al (1997) föreslår är det också viktigt att man inte överkontrollerar resultaten (s.k. multikollinearitet). Med detta menas att andra oberoende variabler än inkomst innehåller inkomsteffekter. Om man exempelvis kontrolle-
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
rar sambandet mellan inkomst och barns hälsa för bostadsområde kan man finna att den senare variabeln väsentligt minskar sambanden mellan inkomst och hälsa. Att hävda att sambandet mellan ekonomi och hälsa efter kontroll för boende minskar i samma utsträckning kan då leda fel. Orsaken är att även boendet i hög grad är ett resultat av familjens inkomster och om man räknar bort hela effekten räknar man även bort en inkomsteffekt. Därför bör egentligen endast en viss del av boendevariabelns effekt kontrolleras bort. Exempel på andra kontrollvariabler som också kan leda till överkontroll när man studerar effekter av inkomst är livsstil, missbruk och ras (det senare är vanligt i amerikanska studier).
Ett ytterligare problem när det gäller inkomsters kausalitet hänger samman med att sambandet kan vara icke-linjärt. Ofta används linjär regression utan att ta hänsyn till att sambandet är starkare i de lägsta inkomstgrupperna. Mayer (2002) framhåller därför att effekterna kan vara större för de allra fattigaste barnen, d.v.s. man riskerar att underskatta betydelsen av inkomstens kausala effekter. Det är heller inte säkert att inkomstens betydelse är oberoende av den källa de kommer ifrån. Förekomsten eller omfattningen av kausalitet kan t.ex. variera beroende på om källan är arbete eller bidrag (Corak 2004).
Avslutningsvis bör man även nämna att kausaliteten av en ekonomiskt utsatt barndom kanske inte förstås bäst genom att den studeras isolerat. Genom att anlägga ett perspektiv med många samverkande mekanismer och riskfaktorer, vilka är verksamma under ett längre livsförlopp, är det möjligt att kausaliteten skulle framträda på ett bättre sätt.
8.4. Avgränsningar
Denna litteraturgenomgång syftar främst till att sammanfatta svensk och internationell forskning om konsekvenser av ekonomisk utsatthet i barndomen. Fokus är alltså inte på socioekonomiska skillnader i allmänhet, utan på barn i familjer med särskilt svaga ekonomiska resurser.
Utöver ekonomisk fattiga livsmiljöer finns det miljöer som är socialt, psykologiskt och känslomässigt fattiga. Sådan fattigdom har också allvarliga konsekvenser, men de är inte föremål för det huvudsakliga intresset i denna framställning. Genomgången syftar alltså inte till att kartlägga forskning om alla mekanismer som kan försämra barns livschanser.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Genomgången gör absolut inte anspråk på att ha kartlagt all relevant forskning inom respektive område, istället har det funnits en strävan att finna representativ litteratur med generella anspråk. Syftet är förstås att fånga in forskningens övergripande slutsatser utan att för den skull behöva genomföra en fullständig kartläggning. Framställningen skiljer på forskning som handlar om barn i Sverige/Norden från forskning om barn från andra länder i västvärlden.
8.5. Konsekvenser för hälsan i barndomen
Nedan presenteras hälsokonsekvenser av en ekonomiskt utsatt barndom. Framställningen skiljer på sådana effekter som inträffar under barndomen och ungdomstiden samt sådana som inträffar under vuxenlivet. I det senare fallet rör det sig alltså om hälsokonsekvenser bland vuxna som har sin orsak i en ekonomiskt utsatt barndom.
8.5.1. En kommentar om absolut och relativ fattigdom
Det senaste decenniet har mycket forskning ägnats åt betydelsen av relativ fattigdom och dess inverkan på hälsan. Tanken är att även om de mest grundläggande behoven av t.ex. mat och bostad är täckta så har också individens inkomstnivå kontra olika referensgrupper betydelse, bl.a. till följd av psykologisk stress. Ett grundläggande problem är dock att själva dikotomin relativ och absolut inte är ömsesidigt uteslutande. Människan är en social varelse som lever tillsammans med andra människor och detta grundläggande faktum gör att i någon mening är allting relativt. Om alla andra människor får dubbelt så hög levnadsstandard samtidigt som den egen absoluta nivån förblir oförändrad är det inte troligt att man förblir opåverkad (Kawachi et al 2002).
Forskningen om den relativa inkomstens betydelse har varit betydligt mer omfattande för vuxna än för barn
4
, men inte ens här
kan man säga att det utvecklats någon konsensus och olika forskare har kommit fram till olika resulta t
5
. I vilken ut sträckning relativ inkomst förklarar olika utfall för barn lämnas därför obehandlad.
4
För studie om barn, se t.ex. Hillermeier et al (2003).
5
Se t.ex. diskussionen mellan Subramanian & Kawachi (2003a, 2003b) och Lynch et al
(2003).
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
8.5.2. Svensk och nordisk forskning
I en rapport från Statens Folkhälsoinstitut sammanfattar Bremberg (2002) ett stort antal studier angående socioekonomiska hälsoskillnader bland svenska barn i åldern 0–18 år
6
. Rapporten går systematiskt igenom den svenska forskning som bedrivits de senaste trettio åren och beskriver s.k. sociala riskkvoter. Med en riskkvot avses hur mycket vanligare ett visst utfall är i den lägsta sociala gruppen kontra den högsta, t.ex. innebär en kvot på 1,3 att risken är 30% högre i den lägsta socioekonomiska gruppen. I samtliga studier i Brembergs (2002) genomgång baseras barnens sociala position på uppgifter om föräldrars yrke, föräldrarnas utbildning eller bostadsområdets sociala karaktär
7
. Detta inn ebär följaktligen att studierna inte specifikt har studerat effekter av ekonomisk utsatthet. Sammanfattningsvis visas dock att det bland svenska barn och ungdomar verkar finnas en socioekonomisk överrisk för såväl dödlighet (riskkvot 1,3–1,5), kroppslig sjuklighet (1,7)
8
och skador (1,3)
9
. Eftersom studierna inte studerar inkomsteffekter är det troligt att överriskerna varit lägre om man separerat effekterna av inkomst från yrke och utbildning. Å andra sidan är det möjligt att inkomstens kausala verkan är större i de lägre inkomstskikten, vilket i så fall skulle innebära en underskattning. När det gäller inåtvända psykiska problem redovisar Bremberg (2002) bara en studie som gjorts på senare tid och samtidigt är av nationell karaktär (Östberg 2001). Den studien uppvisar mycket små socioekonomiska skillnader i såväl psykosomatiska besvär som psykiskt välbefinnande bland barn i åldern 10–18 år. Detta anges vara ett typiskt fynd när man jämför med den internationella forskningen på området (Östberg 2001).
6
En annan svensk studie av intresse är Bremberg (2003) som undersöker om ojämlikheten i
hälsa bland svenska barn påverkades av den ekonomiska recessionen under 90-talet. Inget sådant samband kan dock visas.
7
SCB:s socioekonomiska indelning (SEI) baserat på yrken skiljer på följande kategorier:
facklärda samt ej facklärda arbetare inom varu- respektive tjänsteproduktion, tjänstemän på lägre/mellan/högre nivå, företagare, lantbrukare, fria yrkesutövare, övriga.
8
Den sociala riskkvoten för kroppslig sjuklighet varierar för olika sjukdomar, men var i
genomsnitt 1.7. För astma var medelvärdet 1.4 och för infektioner 1.5. För båda dessa tillstånd var variationen mellan olika studier måttlig vilket ökar värdenas tillförlitlighet. Riskkvoterna för karies varierar i olika studier men är i genomsnitt 2.2 för barn i förskoleåldern, men 1.4 för barn i grundskoleåldern. Två analyser av låg födelsevikt under 90-talet visade i genomsnitt en överrisk på 1.25. En studie från 1991 av längdutveckling hos 10-åringar fann en skillnad på 0.7 cm. Förekomsten av övervikt har studerats i två studier under 90-talet med en genomsnittlig överrisk på 2.75.
9
För skador redovisas en genomsnittlig riskkvot på 1.3. För den största kategorin, fallskador,
var snittet 1.1 medan skador i trafiken uppvisar en kvot på 1.5. De redovisade studierna av våld och självtillfogade skador uppvisar varierande oddskvoter på värden mellan 1.3-3.2.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Samtidigt menar Östberg att svenska studier som fokuserat specifikt på familjer med ekonomiska problem finner att barnen mår sämre både fysiskt och psykiskt. Studier av LNU-data bland 10–18åringar (Östberg 2001, Fritzell & Östberg 2003) visar t.ex. att både familjens ekonomi och den egna ekonomin korrelerar med psykiskt välbefinnande och till viss del även med psykosomatiska besvär
10
.
Även Ringbäck-Weitoft (2001) har i en studie om barn till ensamstående föräldrar visat att det finns en överrisk för psykisk ohälsa som till stor del verkar bero på ekonomiska problem.
Huvuddelen av de svenska studier som ingår i Brembergs (2002) litteratursammanställning visar inte resultat fördelat på kön. Detta är en allvarlig brist eftersom man vet att hälsokonsekvenserna ibland skiljer sig åt mellan könen. För endast ett utfall (trafikskador) finns det mer än en studie som skiljer på flickors och pojkars resultat. Med denna viktiga reservation kan man konstatera att den svenska forskningen funnit att pojkar har högre sociala riskkvoter för dödlighet, tumörsjukdomar och skador i trafiken.
I en komparativ studie mellan de fem nordiska länderna drar Halldorson et al (2000) den övergripande slutsatsen att hälsan bland barn i alla åldrar i alla de fem nordiska länderna uppvisar tydliga socioekonomiska skillnader oavsett om man mäter med utbildning, yrke, eller inkomst. Data samlades in via enkäter till föräldrar under 1996 där hälsa mättes genom frågor om kroniska sjukdomar, olika symptom (magont, huvudvärk, yrsel etc) och eventuell kortväxthet. För länderna sammanlagt uppmättes signifikanta oddskvoter på ca 1.2–1.5 för de nämnda utfallens relation till inkomst och pojkar hade generellt sett något högre kvoter.
Avslutningsvis kan man även nämna Gissler et al (2003) som studerar en finsk kohort om 60.000 barn från 1987 och då finner att barn i de lägsta sociala klasserna, definierat efter moderns yrke, hade den största risken för ohälsa (som nyfödda, sjukdom i allmänhet, epilepsi samt intellektuella funktionshinder) även när man kontrollerade för biologiska och geografiska variabler.
8.5.3. Utländsk forskning
Nick Spencer (1996) gör en omfattande redogörelse för den internationella forskningen om ohälsa bland fattiga barn. Han menar att
10
Flickor uppvisar i Östbergs (2001) studie ett lägre psykiskt välbefinnande än pojkar och mer psykosomatiska besvär. Dessutom äter de mer oregelbundet, tränar mindre och röker mer än pojkar. Pojkar dricker däremot mer alkohol.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
det finns en konsistent och positiv korrelation mellan låg socioekonomisk status och barns hälsa som gäller för dödlighet i alla åldrar samt för såväl medicinskt definierad som föräldrarapporterad sjuklighet. Denna slutsats, menar han, gäller i alla industrialiserade länder där forskning om detta har bedrivits, även om sambandet naturligtvis är svagare i länder med mer begränsade socioekonomiska skillnader, t.ex. Sverige. Spencer menar att förklaringen främst står att finna i samhällets sociala strukturer och inkomstojämlikhet
11
.
I en brittisk rapport (Bradshaw red 2001), presenteras en samlad bedömning av brittiska studier från 80- och 90-talen om konsekvenser av barnfattigdom. För brittiska barn i alla åldrar finner man att risken för dödlighet är betydligt högre bland barn från de minst gynnande grupperna, definierat efter faderns sociala klass. Pojkar i respektive socialgrupp har generellt sett högre dödlighet än flickor (Quilgars 2001a).
Även när det gäller sjuklighet redovisar den brittiska rapporten att den socioekonomiska variansen är betydande och att de brittiska pojkarna har mer hälsoproblem än flickorna. Man påpekar också att de empiriska bevisen inte räcker för styrka ett orsakssamband mellan fattigdom och ohälsa, även om ekonomiska och materiella faktorer förefaller vara orsaken (Johnson 2001).
För skador hittar man tydliga indikationer på att brittiska barn i lägre sociala klasser (särskilt pojkar) drabbas av fler olyckor med dödlig utgång. För icke-dödliga skador är bevisen mer tvetydiga då vissa studier finner en socioekonomisk gradient, medan andra inte gör det. Inga studier visar dock på att fattigdom skulle vara förenat med färre olyckor (Quilgars 2001b).
Angående allmänt psykiskt välbefinnande visar den brittiska sammanställningen att detta inte är relaterat till fattigdom eller social klass (Quilgars 2001c)
12
. Ett par undantag från denna observation görs dock. För det första finner vissa studier att fattiga barns självbilder är sämre än hos barn från mer välbärgade familjer, särskilt för flickor. För det andra att det finns ett ganska starkt
11
West (1997) menar efter sin litteraturgenomgång att det är viktigt att skilja på ohälsa bland barn i olika åldrar. Bland de yngsta barnen finns det en viktig social gradient, medan ungdomar verkar ha en ganska jämlik hälsa bortsett från allvarligare kroniska sjukdomar. I tidig vuxen ålder återuppstår sedan den ojämlika hälsan. Wests slutsatser är dock ganska kontroversiella och andra forskare håller inte med (Lagerberg & Sundelin 2000).
12
Allmänt konstaterar Quilgars (2001c) att det finns goda bevis för att pojkar oftare har psykiatriska besvär i barndomen (särskilt beteendestörningar) medan flickor har mer emotionella besvär (bl.a. depression och ätströrningar) under tonårstiden.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
samband mellan social klass och fattigdom när det gäller antisocialt beteende.
Även om det psykiska välbefinnandet inte verkar ha en socioekonomisk gradient finns det viss internationell forskning som visar att mer kliniska psykiatriska diagnoser har det. Spencer (1996) hänvisar t.ex. till en högre förekomst av ADHD, Fan et al (2001) finner en ökad risk för nervösa besvär och Gunnel et al (1995) rapporterar ett ekologiskt samband för suicid.
I flera forskningssammanfattningar från USA och Canada rapporteras, förvånande nog, inga eller mycket svaga samband mellan barnfattigdom och hälsa (Duncan & Brooks-Gunn 2000, Corcoran 2001, Mayer 2002, Curtis et al 2001). Denna slutsats gäller forskning som studerat inkomst specifikt och därmed försökt kontrollera bort effekterna av andra variabler, t.ex. utbildning. Dock påpekas att antalet studier inom området är få och bristfälliga (Mayer 2002).
Vissa amerikanska forskare hävdar dock i sina litteratursammanfattningar att det finns ett samband mellan barns hälsa och familjens socioekonomiska position, men även här är referenserna få och ganska gamla (Klerman 1991, Montgomery 1996, Wood 2003, Spencer 2003).
Det finns också ett par nya nordamerikanska studier som rapporterar tydliga samband mellan familjers inkomst och barnens hälsa. En studie från USA (Case et al 2002) baserad på flera olika datamaterial finner samband mellan både inkomst och självskattad hälsa samt mellan inkomst och objektiva hälsomått. Författarnas rigorösa kontroller av andra variabler inkluderar föräldrarnas utbildning, barnens hälsa vid födseln, föräldrarnas hälsa, genetiska faktorer, sjukvårdsförsäkring, föräldrars arbetskraftsutbud samt hälsorelaterade beteenden. En annan ganska ny studie från Canada (Curtis el al 2001) rapporterar måttliga till stora samband mellan barns hälsa och föräldrarnas långsiktiga inkomster när man kontroller för bl.a. moderns utbildning och barnets födelsevikt. Man finner också att barn till ensamstående mödrar har sämre hälsa och att en del av effekten, men inte hela, kan förklaras av sämre ekonomisk standard.
8.5.4. Slutsatser angående hälsokonsekvenser i barndomen
Ovan redovisades en sammanställning av svensk forskning (Bremberg 2002) som visar att barn från familjer med lägre socio-
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
ekonomisk position har en ökad risk för dödlighet (oddskvot 1,3– 1,5), sjuklighet (1,7) och skaderisk (1,3). Dessa studier har dock inte försökt särskilja effekter av t.ex. inkomst och utbildning varför de redovisade oddskvoterna antagligen behöver justeras ner för att isolera den separata betydelsen av inkomst.
Att den svenska forskningen vanligen inte har studerat inkomst utan utgått ifrån föräldrars yrke eller utbildning är följaktligen en brist om man vill veta effekterna av ekonomisk utsatthet. Å andra sidan, om det finns allmänna socioekonomiska effekter finns det rimligen också (minst lika stora) effekter för de allra fattigaste. Särskilt som forskningen har funnit att det finns en universell social gradient som sträcker sig över hela det socioekonomiska spannet oavsett om man mäter med utgångspunkt inkomst, utbildning eller yrke (Keating & Herzma n 1999)
13
. Misstanken om ett kurvlinjärt kausalt samband mellan hälsa och inkomst skulle också innebära att de med lägst inkomster, de ekonomiskt utsatta, har högre överrisker. En sammanfattande bedömning gör det därför högst sannolikt att ekonomisk utsatthet påverkar svenska barns hälsa. När det gäller psykiskt välbefinnande finns svensk forskning som specifikt studerat effekten av ekonomisk knapphet och då funnit att de fattigaste barnen mår sämre (Östberg 2001; Fritzell & Östberg 2003). Det finns även viss internationell forskning som visar på en social gradient för en del psykiatriska diagnoser, men det är förstås osäkert hur mycket av denna effekt som styrs av inkomsten. Att den nordamerikanska forskningen ofta bara rapporterat osäkra och svaga amband mellan hushållens inkomster och barnens hälsa är förvånande. Särskilt som barnfattigdomen är mycket större där än i Sverige. Vad som talar för denna slutsats är att den amerikanska forskningen har studerat inkomst och inte allmänna socioekonomiska skillnader. Det som talar emot resultaten är att de kan vara överkontrollerade på olika sätt, bl.a. genom variabeln ras. Dessutom finns det nya nordamerikanska studier som faktiskt visar på samband mellan inkomst och barns hälsa. När det gäller skillnader i hälsa mellan pojkar och flickor är det viktigt att hålla isär resultat som handlar om kön respektive klass. Till att börja med kan man studera hälsoutfall för pojkar respektive
13
Man bör dock observera att man ibland finner att personer i den lägsta inkomstdecilen har bättre hälsa än personer i de närmast högre inkomstdecilerna. Detta beror antagligen på mätproblem eftersom inkomster i de lägsta decilerna tenderar att underskattas. En annan förklaring skulle dock kunna vara av dessa grupper har en mycket mer hälsofrämjande livstil. (Fritzell, Nermo, Lundberg 2004)
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
flickor oavsett deras sociala tillhörighet. Här har forskningen ganska tydligt visat att det finns viktiga skillnader att beakta, pojkar har t.ex. högre skaderisk än flickor medan flickor har mer emotionella besvär i tonåren (Quilgars 2001c). En annan dimension är vilken utsträckning som pojkar och flickor i olika sociala grupper lider av ohälsa samt i vilken utsträckning det finns en kausal verkan av social position. I Brembergs (2002) litteraturgenomgång är det denna senare frågeställning som är i fokus och resultaten därifrån visar att pojkar har högre sociala riskkvoter för dödlighet, tumörsjukdomar och skador i trafiken.
8.6. Konsekvenser för hälsan i vuxenlivet
Under de senaste två decennierna har synen på riskfaktorer för ohälsa i vuxenlivet förändrats ganska markant. Tidigare har man utgått ifrån att det enbart är riskfaktorer i vuxenlivet som är av betydelse för ohälsan som vuxen. Sedan mitten av 80-talet har dock ett antal brittiska forskare hävdat att faktorer i fosterstadiet och den allra tidigaste barndomen genom ett slags ”biologisk programmering” kan vara mycket avgörande för vuxnas hälsoutfall (Barker 1991). Den kausala tanken är alltså att fysiska och psykiska upplevelser under viktiga utvecklingsperioder påverkar det ofödda eller nyfödda barnets förutsättningar för hälsa på ett bestående sätt.
Detta biologiska perspektiv har därefter kommit att kompletterats med ett ”livsloppsperspektiv”, vilket menar att faktorer under såväl barndom, ungdom och vuxenliv avgör individers hälsoutfall. Detta senare perspektiv betonar därmed den sammanlagda effekt som olika livsvillkor under hela livet har för individernas hälsa. Olika psykosociala och socioekonomiska effekter antas därmed kunna försvaga och förstärka individens skydd mot ohälsa (Kuh & Ben-Shlomo 1997; Keating & Hertzman 1999).
8.6.1. Svensk och nordisk forskning
Lundberg (1993) har genomfört en av få svenska studier om hur levnadsvillkor i barndomen kan påverka hälsan i vuxenlivet. Med utgångspunkt i ULF-data argumenterar han för att såväl sociala som ekonomiska problem under barndomen har betydelse för hälsan som vuxen, även om de sociala verkar vara relativt viktiga-
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
re
14
. Särskilt f amiljekonflikter under barndomen visar starkt samband med såväl sjuklighet som mortalitet. Ekonomiska problem i barndomen är i denna studie relaterat till olika fysiska sjukdomstillstånd, smärtor och mental hälsa, däremot inte till cirkulationssjukdomar. I en uppföljande studie finner Nyström-Peck & Lundberg (1995) att andelen kortväxta vuxna personer (män < 173 cm, kvinnor < 160) är större bland barn som vuxit upp i lägre socioekonomiska grupper och att ekonomiska svårigheter förklarar en stor del av sambandet. Författarna betonar att det inte enbart är skillnader i näringsintag som orsakar kortväxthet, utan hela livssituationen under barndomen, inklusive psykosociala faktorer, är avgörande. Ossi Rahkonen et al (1997) använder data från den finska levnadsnivåundersökningen från 1986. I studien analyseras personer som var 30 år och äldre, vilket alltså innebär att de föddes i mitten på 50-talet eller tidigare. Två typer av hälsoutfall studerades: långvarig sjukdom och självskattad hälsa. Författarna finner, liksom Lundberg, att både de ekonomiska och de sociala villkoren i barndomen samvarierar med hälsan i vuxenlivet. Till skillnad från Lundberg finner man dock att de ekonomiska faktorerna har större betydelse än de sociala. Allra störst effekt för de nämnda hälsoutfallen hade dock de aktuella ekonomiska villkoren i vuxenlivet. Inga betydande könsskillnader noterades för relationen fattigdom i barndomen och ohälsa i vuxenlivet.
8.6.2. Utländsk forskning
I en internationell litteraturgenomgång argumenterar Smith et al (2001) för att man måste anlägga ett livsloppsperspektiv på ohälsa och att socioekonomisk position vid olika tillfällen under livet har olika påverkan för olika sjukdo mar
15
. Stroke och magcancer verkar vara särskilt påverkade av tidiga förhållanden i livet, medan andra t.ex. hjärtinfarkt, kronisk andningshämmande sjukdom, lungcancer och suicid verkar påverkas av förhållanden under hela livet
16
. Det är
14
Kuh et al (1997, s 178) kommenterar detta genom att påpeka att det kan ha berott på att resultatet justerades för faderns sociala klass, vilket kan ha varit mer korrelerat med ekonomiska problem.
15
Se även Kuh & Ben- Shlomo (1997) samt Keating & Herzman (1999).
16
Vågerö (1997) rapporterar i sin litteraturgenomång om ett tydligt samband mellan sociala och geografiska förhållanden i barndomen och risken för hjärtsjukdom. Kopplingen till stroke och totaldödlighet betraktas däremot som svagare och kopplingen till cancer anses osäker.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
alltså inte bara fattigdom i barndomen som påverkar, utan socioekonomiska faktorer under hela livsloppet kan vara av betydelse.
Power & Herzman (1999) använder data från den brittiska kohorten från 1958 för att studera hur barndomens livsvillkor påverkar hälsan i vuxenlivet. Man finner att vid 33 års ålder har individer från de lägsta socioekonomiska klasserna tydliga överrisker för nästan alla de undersökta hälsoutfallen, särskilt psykisk ohälsa och självskattad hälsa
17
. Både livstil shypotesen och hypotesen om biologisk programmering (se ovan) har stöd i empirin. I en uppföljande studie på samma data analyserar Power et al (2002) skillnaderna i psykisk hälsa hos vuxna i Storbritannien. Man finner då inte stöd för att överrisken för psykisk ohälsa kan hänföras till selektion utan menar att det är ett flertal sociala faktorer som tillsammans svarar för överrisken och kausaliteten. Variabeln social klass vid födseln hade betydelse för båda könen, men den viktigaste enskilda faktorn var kognitiv förmåga vid 7 års ålder. Materiella livsvillkor påverkade enbart utfallet bland kvinnor.
8.6.3. Slutsatser angående hälsokonsekvenser i vuxenlivet
Sammanfattningsvis finns det alltså en växande litteratur som menar att socioekonomiska förhållanden under barndomen påverkar hälsoutfallet i vuxen ålder. I vilken utsträckning som det är låg inkomst i sig som svarar för kausaliteten är dock något som framtida forskning får svara på. Ohälsa som sannolikt har grund i barndomens socioekonomiska villkor är dock bl.a. stroke, hjärtsjukdom, viss cancer och psykisk ohälsa (Smith 2001; Smith et al 2001; Power & Hertzman 1999, Kuh et al 1997; Vågerö 1997).
En invändning mot att barndomens livsmiljö påverkar hälsan i vuxenlivet är att den verkliga mekanismen är social selektion. Vissa studier har nämligen funnit att sjukdom under uppväxten leder till lägre socioekonomisk position som vuxen, vilket i sin tur orsakar sämre hälsa (t.ex. van de Mheen 1997). Denna åsikt är dock inte representativ för forskningsfältet utan andra menar att det är social kausalitet, inte social selektion, som har störst betydelse (t.ex. Lundberg 1991; Manor, Keating & Herzman 1999: Matthews & Power 2003). En balanserad bedömning är dock att både social kausalitet och social selektion har betydelse, bl.a. eftersom svensk forskning på tvillingar visar att social selektion har en genetisk
17
De hälsoutfall man studerade var självskattad hälsa, långvarig sjukdom, psykisk ohälsa, andningsbesvär, fetma och ryggont.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
komponent som förklarar delar av den sociala gradienten i ohälsa (Lichtenstein et al 1992).
8.7. Konsekvenser för kognitiv utveckling
8.7.1. Svensk forskning
Bremberg (2002) redovisar i sin litteraturgenomgång ett par svenska studier om sambandet mellan socioekonomiska faktorer och kognitiv utveckling. Den ena finner en tredubblad överrisk för sen kognitiv utveckling bland 4- och 18-åringar i Stockholms län under 90-talet. En annan studie av barn i Uppsala under 80-talet visar att 4- och 7-åringar löpte en överrisk på 1,8 respektive 2,5 för sen språklig utveckling. Svagheter hos båda dessa studier, bortsett från att de inte studerar ekonomisk utsatthet, är att de inte använder nationella data samt att de enbart utgår ifrån egenskaper hos bostadsområden. Det senare kan leda till ekologiska felslut, d.v.s. man finner samband på makronivå som inte har sin motsvarighet på mikronivå.
8.7.2. Utländsk forskning
Smith et al (1997) har använt två olika datamaterial för att undersöka hur fattigdom påverkar barns kognitiva och verbala utveckling samt tidiga skolprestationer. Författarna finner inkomsteffekter för alla tre utfallen (barn 2–8 år). Varaktig och/eller djup fattigdom uppvisade särskilt negativa effekter. Resultaten kontrollerades för moderns utbildning vilket minskade sambanden, men för de flesta utfall förblev resultaten signifikanta.
Även Blau (1999) undersöker förhållandet mellan föräldrars inkomst och barns resultat vid olika kognitiva och verbala test. Hans slutsats är att permanenta inkomstförstärkningar endast har små positiva effekter när man kontrollerar för andra variabler (t.ex. föräldrars utbildning och testresultat). Han menar dock samtidigt att den samlade forskning på området har visat att inkomsteffekterna är ickelinjära och starkare vid de lägsta inkomstnivåerna.
Mayer (2002) konstaterar att forskningen konsistent har funnit att låg familjeinkomst är associerat med en sämre kognitiv förmåga hos barnen. Mayer menar dock att studier som kontrollerar för såväl föräldrars utbildning som kognitiva förmåga alltid finner att effekten av inkomst är liten. Hon uppskattar att i genomsnitt
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
medför en dubblerad inkomst att barns resultat vid kognitiva test ökar med ett par enheter. Även Mayer påpekar att det fåtal studier som studerat icke-linjäritet finner att effekterna är större för de allra fattigaste barnen.
Guo & Harris (2000) menar att alltför lite forskning studerat de mellanliggande variablerna mellan fattigdom och kognitiv utveckling. En konventionell modell som bara utgår ifrån direkta effekter av låg inkomst riskerar att missa den verkliga kausaliteten. Guo & Harris finner i sina amerikanska data att tillgången till kognitiv stimulering (böcker, tidningar, högläsning, musik, museibesök) är den i särklass viktigaste mellanliggande variabeln för att förklara hur fattigdom påverkar kognitiv utveckling. Kontrollvariabler som användes var bl.a. moderns utbildning, moderns resultat vid ett kognitivt test samt moderns ålder vid födseln. Föräldrarnas uppfostringsstil (konversation, fysisk kontakt, attityd etc.) var näst viktigast, men ändå av betydligt mindre vikt än kognitiv stimulering. I en liknande studie på mycket små barn finner även Linver, Brooks-Gunn & Kohen (2002) efter ungefär motsvarande kontroller att kognitivt stimulerande hemmiljö är en viktig mellanliggande mekanism både vad gäller kognitiv utveckling och beteendeproblematik. Moderns emotionella stress till följd av fattigdom kunde dock bara bidra till att förklara det sistnämnda.
Lichtenstein & Pedersen (1998) gör en samlad bedömning av den internationella forskning som försökt separera effekterna av arv och miljö för individers kognitiva förmåga. Deras slutsats är att det genetiska arvet är mindre viktigt i unga år men att dess betydelse tilltar successivt och är som störst i 40-årsåldern. För riktigt små barn förklarar genetiken 10% och miljön 90% – för 40-åringar förklarar arvet hela 80% och miljön bara 20%.
8.7.3. Slutsatser om konsekvenser för kognitiv utveckling
Den svenska forskningen på detta område är alltför begränsad för att tillåta några slutsatser.
Amerikansk forskning uppvisar ingen fullständig konsensus, men forskare som betonar vikten av kontroll av föräldrarnas egna kognitiva förmågor menar att inkomsteffekterna är små (Blau 1999, Mayer 2002). Man bör dock ha i åtanke att även föräldrarnas kognitiva förmåga delvis är ett resultat av miljöfaktorer varför det kan finnas en risk för underskattning av inkomsteffekten.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Uppmärksammas bör att det finns forskning som visar att det är de allra minsta barnens utveckling som påverkas negativt (Guo 1998; Duncan & Brooks-Gunn 2000) samt att inkomsteffekten kan vara icke-linjär med större effekter i de lägsta inkomstskikten (Blau 1999, Mayer 2002). Dessutom har senare års forskning har även pekat på vikten av att studera en kognitivt stimulerande miljö som en mellanliggande mekanism påverkad av inkomst (Guo & Harris 2000; Linver, Brooks-Gunn & Kohen 2002). Avslutningsvis bör man nämna att det finns väldigt lite forskning huruvida testresultat i barndomen alls är korrelerade med olika sociala och ekonomiska utfall i vuxenlivet (Blau 1999; Corak 2001).
8.8. Konsekvenser för utbildningsnivå
8.8.1. Svensk forskning
Erikson & Jonsson (1993, kap. 3) sammanfattar den nationella forskningen om social snedrekrytering till högre studier (gymnasium och högskola) och konstaterar ett starkt samband mellan föräldrars samhällsklass och barnens utbildning
18
. Endast ett fåtal st udier har dock isolerat den relativa betydelsen av olika faktorer och finner då att föräldrarnas egen utbildning och sociala tillhörighet är viktigast. Däremot är, till följd av mätproblem, kunskapen om betydelsen av familjens ekonomi mycket liten, trots att den ofta antas vara viktig. De få studier som gjorts verkar dock visa att föräldrarnas inkomst och ekonomiska ställning har viss betydelse, även när man kontrollerar för social bakgrund och utbildningstradition. Tänkbara förklaringar är att föräldrars ekonomiska stöd under studietiden gör det mer attraktivt att utbilda sig relativt att förvärvsarbeta, samt att familjens resurser fungerar som en försäkring mot studiemisslyckande om studierna måste avbrytas. Eriksons & Jonssons (1993, kap. 7) egna empiriska studier av övergången till teoretiska gymnasielinjer perioden 1988–92 visar att såväl föräldrarnas klasstillhörighet, utbildning och ekonomi har av varandra oberoende effekter. Föräldrarnas utbildning är viktigast, men är bara något viktigare än social klass. Ekonomin har mindre
18
En ny svensk studie om social snedrekrytering (Svensson 2002) menar att orsaken till snedrekryteringen till högskolan huvudsakligen uppstår vid valet av gymnasieutbildning. Ungdomar från den lägsta sociala klassen är klart underrepresenterad på de program som ger de bästa förutsättningarna för högskolestudier, särskilt det naturvetenskapliga programmet. Detta i sin tur beror på stora socialgruppsskillnader i matematikbetyg.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
betydelse, även om effekten kan ha underskattats till följd av att mått på förmögenhet och tillgångar saknades
19
.
Jonsson (2001) testar med hjälp av data från levnadsnivåundersökningarna (LNU) år 1991 och 2000 betydelsen av olika resurser för utfallen självskattad skolprestation, upplevelse av för hög skoltakt samt universitetsaspirationer (bland 10–18-åringar). Hans slutsats är att det inte finns någon som helst effekt från hushållens ekonomi (eller föräldrars arbetslöshet) på dessa utfall. Inte heller hypotesen att hushållsekonomin under förskoleåldern är viktig för senare skolgång får något stöd. Han konstaterar dock att objektiva data (betyg, faktiska beteenden) möjligen kan ha gett andra resultat.
Ringbäck-Weitoft et al (2004) studerar skillnader i utbildningsnivå bland barn som växer upp med ensamstående kontra sammanboende föräldrar. De finner en ökad risk för lägre utbildningsnivå bland barn till ensamstående som till stor del förklaras med socioekonomiska nackdelar, framförallt ekonomisk knapphet. De negativa effekterna är i denna studie större för flickor än för pojkar, men deras samlade bedömning av andra studier styrker inte några säkra könsskillnader.
Med data från det svenska tvillingregistret studerar Lichtenstein & Pedersen (1992) betydelsen av genetiskt arv kontra miljö för individers utbildningsnivå. Deras data innehåller uppgifter dels om tvillingar som vuxit upp i samma miljö, dels om sådana som skilts åt och vuxit upp i olika miljöer. Detta möjliggör att de kan separera betydelsen av arv kontra miljö. Analyserna visar att det genetiska arvet förklarar 35% av variationen i utbildningsnivå bland män under 60 år och 20% bland kvinnor under 60 år
20
. Å terstoden av variansen förklaras av gemensamma och icke-gemensamma miljöfaktorer, vilket bl.a. inkluderar föräldrarnas socioekonomiska status och inkomster. Hur viktiga dessa senare faktorer är framgår inte av analysen. Det faktum att man fann att det genetiska arvet är viktigare för män än för kvinnor samt för yngre än för äldre tyder på att i mer jämlika och mer jämställda samhällen så minskar de socialt orsakade klass- och könsskillnaderna och det genetiska arvet blir relativt viktigare.
19
Vad gäller övergången till universitetsstudier spekulerar Erikson & Jonsson i att de ekonomiska resurserna skulle kunna ha större betydelse eftersom de ekonomiska riskerna med sådana studier är större. Detta kunde dock inte studeras p.g.a. databrist. Även vid övergången till universitetsstudier finner man att effekten av föräldrarnas utbildning är stark.
20
Det genetiska arvets betydelse för män fick p.g.a. ett litet urval ett resultat som låg på gränsen till signifikans.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
8.8.2. Utländsk forskning
Haveman & Wolf (1994) redovisar resultat från en amerikansk longitudinell studie under perioden 1968–88. De finner att fattigdom eller socialbidrag i barndomen endast uppvisar svaga eller icke-signifikanta samband med skolprestationer (fullgjord examen, utbildningsår).
Corcoran (2001) drar i sin litteraturgenomgång av amerikanska studier slutsatsen att en uppväxt i fattigdom har modesta effekter på barns utbildningsresultat när man kontrollerar för olika egenskaper hos föräldrarna t.ex. utbildning. Även Mayer (2002) kommer till en liknande slutsats och uppskattar att en ökning av föräldrarnas inkomst med 10% innebär att amerikanska barns utbildningstid ökar med 0,02–0,10 år.
Jenkins & Schluter (2002) studerar tyska barn födda mellan 1980–84 och deras val av gymnasieutbildning. Resultaten visar att inkomsteffekterna är små när kontrollvariabler införs. Endast mycket stora inkomstförändringar förändrar väsentligt sannolikheten för andra utbildningsval. En annan intressant iakttagelse är att inkomsterna har störst betydelse när barnen är äldre. Ett liknande resultat rapporterar för övrigt Gou (1998) i en amerikansk studie och förklarar detta med betydelsen av motivation och möjligheter i ungdomsåren.
Corak et al (2004) studerar relationen mellan familjeinkomst och övergången till högre studier i Canada under 1990-talet. För studier vid ”college” finner man inget samband, däremot påvisas ett samband med övergången till universitetsstudier. Detta samband blev starkare under tidigt 90-tal när avgifterna för studier steg markant, men minskade sedan när möjligheterna till studielån förbättrades. I slutet på 90-talet var därför andelen universitetsstuderande från familjer med låga inkomster nästan lika hög som andelen från familjer med medelinkomster.
8.8.3. Slutsatser angående konsekvenser för utbildningsnivå
Det finns tydliga empiriska samband mellan socioekonomisk position och övergången till högre studier bland svenska barn. Endast en mindre del av effekten verkar dock kunna hänföras till familjens ekonomiska resurser, även om ny svensk forskning visar att barn till ensamstående kan påverkas mer (Ringbäck-Weitoft et al 2004). Istället är det föräldrarnas utbildning som svarar för den största
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
effekten (Erikson & Jonsson 1993). Även internationell forskning finner att betydelsen av inkomst är liten men signifikant (Haveman & Wolf 1994, Corcoran 2001, Jenkins & Schluter 2002, Corak 2004).
Att nutida forskning rapporterar att inkomsteffekterna är små för barns utbildningsnivå betyder dock inte att familjens ekonomiska resurser är oväsentliga oavsett tidsepok eller rådande samhällssystem. Exempelvis har svensk forskning visat att utbyggnaden av det statliga stödet för högre studier både har minskat den sociala snedrekryteringen samt ökat andelen kvinnor (Reuterberg 1994). Man bör också ha i åtanke att inkomstens betydelse för individers utbildning inte egentligen kan begränsas till en generation. Utbildningsnivån hos dagens föräldrar har påverkats av de inkomster som mor- och farföräldrarna hade för flera decennier sedan. Kontroll för föräldrars utbildningsnivå riskerar alltså att leda till viss överkontroll och därmed en underskattning av inkomstens betydelse.
8.9. Konsekvenser för framtida ekonomisk utsatthet
8.9.1. Svensk och nordisk forskning
21
Det finns ett antal svenska och nordiska studier som analyserat i vilken utsträckning inkomster korrelerar mellan generationer (s.k. intergenerationell inkomstmobilitet)
22
. Det verkar dock bara finna s ett par studier som specifikt har studerat sambandet mellan ekonomiskt utsatt barndom och ekonomiskt utsatt vuxenliv. I en svensk studie (Stenberg & Hård af Segerstad 1997, Stenberg 2000) undersöks om socialbidrag gått i arv i en svensk kohort född 1953. Analyserna visar att risken att bli socialbidragstagare är tre gånger så hög för de barn som själva vuxit upp i familjer med bidrag. Den största risken finns bland den grupp barn som vuxit upp i en familj med bidrag samtidigt som även andra riskfaktorer förelegat, t.ex. ordningsproblem i skolan och föräldrars kriminalitet (d.v.s. kumulativ risk). Däremot finner studien inte belägg för att
21
Det finns även ett par svenska studier om sambandet mellan föräldrars och barns arbetslöshetsersättning. Suidre (1999) finner bl.a. att mödrars arbetslöshet ökar risken för både döttrars och söners arbetslöshet, medan fäders arbetslöshet främst påverkar sönerna. Corak et al (2000) finner i en komparativ studie mellan Sverige och Canada att det verkar finnas en effekt av fäders arbetslöshetersättning i Canada, men att den är betydligt mycket svagare i Sverige.
22
För en sammanställning av studier i såväl Sverige, Norden och andra industrialiserade länder, se Corak (2004, appendix). För en svensk introduktion av forskningsfältet, se Björklund (2002).
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
socialbidrag under barndomen har en självständig effekt för bidragstagande i vuxenlivet. D.v.s. om det inte även finns andra sociala problem saknas det ett samband mellan familjens socialbidrag under barndomen och eget socialbidragstagande som vuxen. Stenberg (2000) drar slutsatsen att det troligen finns både strukturella och personliga förklaringar till resultaten, men inte heller en kulturell för klaring avvisas
23
.
I en dansk forskningsöversikt (Socialforskningsinstituttet 1999) kommenterar man det arbete som den danska Socialkommissionen bedrev och konstaterar att risken för att danska medborgare skulle ta emot bidrag under 1980-talet var betydligt högre bland dem som haft föräldrar som mottagit bidrag. Socialkommissionen ansåg sig dock inte kunna göra några anspråk på att förklara varför sambandet mellan generationerna uppkommer.
Den nordiska forskningen som analyserar i vilken utsträckning barn ärver ekonomisk utsatthet av sina föräldrar är alltså begränsad. Däremot finns det mer nordisk forskning som analyserar inkomstsamband i hela inkomstfördelningen med s.k. inkomstelasticiteter. I Norden är det vanligt med värden mellan cirka 0,10–0,30 medan man i USA finner elasticiteter på 0,4–0,5 (Corak 2004, Solon 2002). För Norden innebär detta att cirka 10–30% av löneskillnaderna i föräldragenerationen överförs till barngenerationen medan motsvarande värden för USA är 40–5 0%
24
. Man bör observera att dessa samband inte behöver innebära att det finns någon kausalitet mellan inkomster i olika generationer, utan sambanden uttrycker bara empiriska korrelationer. Många andra mekanismer kan också vara verksamma, t.ex. utbildning, genetiskt arv, uppfostran och social miljö. En politiskt intressant fråga i sammanhanget är att det finns viss forskning som har funnit att inkomstjämlikhet tenderar att öka mobiliteten mellan generationer (Björklund & Jänti 1997), men mer forskning behövs för att klargöra detta.
23
För en teoretisk diskussion om bidragskultur, se Rank & Chang (1995). Rank & Chang skiljer på två typer av teoretiska modeller: en bidragsmodell (welfare model) och en ekonomisk modell. Båda modellerna predicerar att barn uppväxta i familjer som får socialbidrag kommer själva mer sannolikt att ta emot bidrag som vuxna. Bidragsmodellens indirekta effekt uppkommer eftersom föräldrar som tar emot bidrag blir mindre motiverade angående barnens utbildning och/eller att barnen lär sig att bidrag finns att söka och att de därför inte jobbar lika hårt. Den direkta effekten uppstår till följd av att barn som växer upp med socialbidrag får mer information om dessa och även upplever mindre stigma kring dem. Den ekonomiska modellen utgår ifrån att investeringarna i humankapital blir lägre för fattiga barn, det är alltså en svagare ekonomisk bakgrund som är determinanten, inte själva bidragstagandet.
24
Detta är en slutsats från den amerikanska forskningen som framkommit först det senaste dryga decenniet, tidigare trodde man att sambanden var betydligt svagare. Ny metodologi har dock kommit att medföra nya slutsatser. Se t.ex. Bowles & Gintis (2002).
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Ett exempel på en svensk studie om inkomstsamband mellan generationer är Österberg (2000) som studerat perioden 1978–1992 med data från det svenska skatteregistret. Hon finner då elasticiteter på 0,11–0,18 beroende på mätteknik
25
. Björklund & Jänti (1997) finner något högre värden, beroende på mätmetod varierar elasticiteten mellan 0,17–0,23. Tilläggas kan att Björklund & Jäntti även studerar inkomsten inklusive kapitalinkomster och att de då finner att korrelationerna blir ännu lite högre. Intressant i Österbergs studie är att hon finner att sambanden är icke-linjära, d.v.s. effekterna är större i de lägsta och de högsta inkomstdecilerna. Om fadern tillhör den decil som tjänar lägst är risken tre gånger större att även hans son hamnar i denna inkomstdecil (för dotter är risken två ggr större). Liknande resultat rapporterar även Airio, Moisio & Niemelä (2004) som undersöker en finsk kohort född 1960. Deras slutsats är att de barn som kommer från en fattig familj har ungefär två gånger högre risk att hamna i fattigdom i tidig vuxen ålder jämfört med barn från icke fattiga familjer (inga betydande könsskillnader)
26
.
En traditionell invändning mot forskning som påpekat betydelsen av social miljö är att den inte tar hänsyn till genetiska likheter mellan föräldrar och barn. Genom att studera svenska tvillingar och syskon som har vuxit upp i gemensamma respektive skilda miljöer försöker därför Björklund, Jäntti & Solon (2004) bestämma genetikens och barndomsmiljöns betydelse för inkomsterna i vuxenlivet. Författarna argumenterar för att tidigare forskning om tvillingar har utgått från alltför förenklade antaganden som kommit att överskatta genetikens betydelse. Med en ny modellkonstruktion finner de att genetiken förklarar 20% av variationen i inkomst bland män och 13% bland kvinnor. Björklund et al framhåller dock att det mest intressanta fyndet är att bortemot 2/3 av variationen förklaras av icke-gemensamma miljöfaktorer, d.v.s. faktorer som inte delas ens av enäggstvillingar.
Vad gäller könsskillnader i inkomstmobilitet kan man konstatera att den mesta forskningen handlat om sambandet mellan fäders och söners inkomster. Betydligt mindre studier har studerat sambanden för döttrar och mödrar. Orsaken är, åtminstone delvis, att det behövs information om två generationers långsiktiga inkomster och eftersom kvinnligt förvärvsarbetande för inte alltför länge sedan var lågt och oregelbundet så har det saknats lämpliga data. Det finns
25
Corak (2004, appendix) menar att Österbergs skattningar antagligen är i underkant.
26
Björklund (2002) rapporterar dock att det vanligaste fyndet när det gäller icke-linjäritet är att elasticiteterna är större för höga inkomster.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
dock några studier som även inkluderat kvinnor och den övergripande slutsatsen är att det finns ett svagare samband än för män (Björklund 2002).
8.9.2. Utländsk forskning
Moffit (1992) gör en litteraturgenomgång och konstaterar att det finns en stark korrelation mellan att föräldrar och deras döttrar tar emot bidrag, men att forskningen inte kan förklara orsaken till detta. Rank & Chang (1995) tar fasta på denna kritik och analyserar både kulturell och ekonomisk påverkan. Deras slutsats är att det inte handlar om en kulturell effekt, utan sambandet uppstår till följd av föräldrarnas svaga ekonomi. Föräldrar med sämre ekonomi har helt enkelt färre resurser och möjligheter som barnen kan dra nytta av. Barnen kommer därmed att utveckla sämre humankapital och skaffa egna resurssvaga hushåll vilket i sin tur ökar risken för bidragsberoende. Ett undantag från denna slutsats gäller döttrar som vuxit upp under bidragsberoende och som sedan blivit ensamstående föräldrar. För dessa kvinnor är den kulturella förklaringen viktigare än den ekonomiska.
Hobcraft (1998) använder longitudinella data från den brittiska kohorten från 1958 för att studera om fattigdom och social utsatthet överförs mellan generationer och under livsloppet. Den generella slutsatsen är att det empiriska sambandet är mycket starkt även när man på olika sätt försöker kontrollera för kognitiv förmåga, föräldrars stöd, klass samt personlighet. Vad gäller inkomst visar empirin att både låg inkomst och bidragstagande som vuxen är relaterat till barnfattigdom. Hobcraft påpekar att han inte tar ställning i frågan om kausalitet.
I en sammanfattande bedömning av forskningen från USA konstaterar Corcoran (2001) att de flesta fattiga barn förvisso undviker fattigdom som vuxna, men att risken ändå är flera gånger större för fattiga barn än för rika. Samtidigt menar hon att det är möjligt att det inte är föräldrarnas inkomster som är orsaken och att sambandet skulle kunna försvinna om man lyckades kontrollera för alla relevanta egenskaper hos föräldrarna.
Att här sammanfatta all den internationella forskning som bedrivits om intergenerationell inkomstmobilitet bedöms inte vara adekvat. Man kan dock hänvisa till Solon (2002) eller Corak (2004) som sammanfattar den internationella forskning som bedrivits. Coraks slutsats är att föräldrars inkomster kan påverka även
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
barnens framtida inkomster, men att detta inte är den enda eller viktigaste faktorn. Inkomstöverföringar till barnfamiljer med lägre inkomster blir därmed, enligt Corak, framförallt viktigt med utgångspunkt i ett nutidsperspektiv, men man skall inte räkna med att de har en stor betydelse för att bidra till intergenerationell inkomstmobilitet.
8.9.3. Slutsatser om konsekvenser för framtida ekonomisk utsatthet
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att forskningen lyckats beskriva empiriska samband mellan en ekonomiskt utsatt barndom och ekonomisk utsatthet i vuxenlivet. En markant överrisk för socialt arv av socialbidrag och låga inkomster finns både i Norden och USA (Stenberg & Hård af Segerstad 1997; Socialforskningsinstituttet 1999; Österberg 2000, Airio et al 2004; Hobcraft 1998, Corcoran 2001). Huruvida detta kan tolkas som ett orsakssamband är dock ännu inte klarlagt. Man kan möjligen argumentera för att om det finns vissa kausala samband mellan t.ex. inkomst och hälsa samt inkomst och utbildning så finns det rimligen också en viss indirekt påverkan – via hälsa och utbildning – på risken för framtida ekonomisk utsatthet.
Det finns en omfattande internationell forskning om s.k. intergenerationell mobilitet. Denna forskning studerar bl.a. i vilken utsträckning det råder korrelation mellan föräldrars och barns inkomster. Forskning visar att i hela inkomstfördelningen finns det i Norden en inkomstelasticitet på ca 0,10–0,30, medan den är högre i USA och Storbritannien (Corak 2004, Solon 2002). Dessa samband kan dock inte tolkas kausalt utan uttrycker bara korrelationer. Det är dock intressant att ett par nordiska studier har rapporterat ickelinjära samband angående intergenerationell inkomstmobilitet, d.v.s. att sambanden är större bland personer med de lägsta (och högsta) inkomsterna.
8.10. Konsekvenser för ungdomsbrottslighet
Liksom för övriga utfall som presenteras i denna litteraturgenomgång är det sambandet med ekonomisk utsatthet som är föremål för det huvudsakliga intresset, men eftersom antalet studier som
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
analyserat detta är få refereras även forskning med utgångspunkt i socioekonomisk tillhörighet.
Ett annat metodologiskt problem är att självrapporterad brottslighet och registeruppgifter ger olika svar på omfattningen av brottsliga aktiviteter. Vid självrapportering kan t.ex. information om grövre brott undanhållas och vid användning av registeruppgifter får man inga uppgifter om den brottslighet som aldrig avslöjas
27
.
8.10.1. Svensk och nordisk forskning
28
Martens (1992) studie inom det s.k. Stockholmsprojektet bland 800 ungdomar i årskurs 9 fann inget nämnvärt samband med socioekonomisk status och självrapporterad ungdomsbrottslighet. Inte heller aktivitetsnivån bland de ungdomar som uppger att de begått brott skiljer sig åt mellan olika socialgrupper vad gäller den totala brottsligheten. Martens (1992) sammanfattar även den internationella forskningen om ungdomars brottslighet och konstaterar att familjens socioekonomiska status är den variabel som forskarna intresserat sig mest för. Martens konstaterar därefter att de studier som mätt ungdomsbrottslighet med utgångspunkt i registrerade brott har funnit ett samband social klass, medan de som baserats på självdeklarerad brottslighet funnit låga eller inga samband.
Ring (1999) sammanfattar ett antal svenska och nordiska studier om orsaker till ungdomars brottslighet. Allmänt från hans genomgång kan sägas att socioekonomisk status verkar ha någonstans mellan ett svagt och ett obefintligt samband med ungdomsbrottslighet. Ring menar dessutom att det inte spelar någon roll om studierna analyserar självrapporterad brottslighet eller registerdata – socioekonomisk status uppvisar ändå bara ett svagt samband med brottslighet
29
. Rings genomgång av internationella metaanalyser
27
Se Agnew (2002) för en enkel genomgång av denna problematik och hur forskningen utvecklats under olika decennier. Hagan (1996) är en av kritikerna till den forskning som studerat sambandet mellan självrapporterad brottslighet och föräldrarnas socioekonomiska status.
28
En klassisk svensk studie om det sociala arvets betydelse för brottslighet/asocialitet är Jonsson (1967). Han studerade pojkar intagna på barnbyn Skå och fann en överrepresentation av pojkar från familjer med socialt understöd. Lundström & Wiklund (2000) påpekar att det finns allvarliga metodologiska invändningar mot studien. Även Metropolitprojektet studerade ungdomsbrottslingars sociala bakgrund, se Jansson (1982) och Wikström (1987), men fann inte att social klass hade något starkt förklaringsvärde.
29
Även Rings (1999) egen studie av självrapporterad brottslighet - inhämtad via två riksrepresentativa datainsamlingar om vardera drygt 5000 svenska skolelever - visar att olika bakgrundsfaktorer rörande social utsatthet (splittrad familj, låg socioekonomisk status hos föräldrar, invandrarbakgrund) endast i ringa mån kan förklara variation i brottsbelastning.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
(analyser som sammanfattar resultat från många olika studier) visar att låg social klass inte är bland de viktigaste riskfaktorerna, men att det ändå uppvisar ett visst svagt samband med brottsbelastning.
Kyvsgaard (1992) analyserade data från självrapporterad brottslighet bland elever i årskurs 8–9 i tre danska kommuner. Kyvsggard fann inga signifikanta skillnader i föräldrarnas socioekonomiska tillhörighet, däremot visade det sig att elever med hög brottsbelastning oftare kom från hem med ekonomiska problem. Ett annat intressant resultat var att jämfört med pojkar så var det fler flickor med lägre socialt ursprung bland dem som begått allvarligare brott (Ring 1999).
Genom samkörningar av register studerar Svensson (opubl.) samtliga svenska individer födda 1975, deras brottslighet i åldern 15-23 år, samt olika mått på föräldrarnas socioekonomisk situation. Såväl föräldrars yrke som utbildning när barnet var 10 år visar en klar social gradient med alla frekvenser av brottslighet. Störst utslag ger dock variabeln inkomst där t.ex. risken att bli kroniskt brottslig (5 eller fler lagföringar) är 3,2 % för barn till föräldrar i den lägsta inkomstkvintilen jämfört med 0,4% för barn till föräldrar från den högsta kvintilen.
Ovan nämnda forskning handlar om ungdomsbrottslighet, men även kriminalitet i vuxen ålder kan naturligtvis orsakas av en ekonomiskt utsatt barndom. Vad gäller brottslighet i den vuxna befolkningen studerar Nilsson (2001) den socioekonomiska bakgrunden. För ändamålet använder han data från en särskild levnadsnivåundersökning från år 1997 av ca 400 fångar. Frågorna var delvis de samma som används i de nationella levnadsnivåundersökningarna för hela den svenska populationen. Detta gjorde det möjligt att jämföra fångars och normalpopulationens klassbakgrund. Nilsson konstaterar att denna uppgift om fångpopulationer saknats tidigare. Empirin visar dock små skillnader i klassbakgrund, 44% (48% inklusive arbetslösa) av fångarna och 36% i populationen kommer från arbetarklass. Nilsson konstaterar dock att socioekonomisk status inte är ett bra mått på ekonomisk fattigdom och refererar till internationell forskning som visat att överrisken för brottslighet är större i de allra svagaste grupperna. I sin egen studie finner han dessutom att ca 25 % av fångarna kommer från familjer som haft det ekonomiskt svårt, jämfört med 10 % i normalpopulationen.
I en registerstudie beskriver Ring (2002) social bakgrund hos svenska skatte- och stöldbrottslingar under andra hälften av 1990talet. Vid analys av fäders inkomster framkom att 12,3% av lag-
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
förda stöldbrottslingar hade fäder som tillhört den lägsta inkomstkvintilen, vilket kan jämföras med 4,9% i övriga befolkningen. För lagfört skattebrott är motsvarande siffra 6,3%. Bland mödrarna var däremot överrepresentationen av låginkomsttagare i princip obefintlig.
8.10.2. Utländsk forskning
Agnew (2000) skriver i sin forskningssammanfattning att det inte verkar råda något tvivel om att social klass i stort sett är orelaterat till mindre allvarlig ungdomsbrottslighet. Däremot är det troligt, menar han, att social klass är måttligt relaterat till allvarligare brottslighet i form av att ungdomar från lägre social klass är överrepresenterade. Anledningen till denna överrepresentation är dock inte att det finns fler individer från låg social klass som begår allvarliga brottsliga handlingar - utan därför att det finns ett fåtal individer som begår ett mycket stort antal brott - och att antalet sådana personer är betydligt färre inom t.ex. medelklassen.
Rutter et al (1998, kap7) menar i sin litteraturgenomgång att fattigdom är en ganska robust, men inte alltid stark, indikator på en ökad risk för unga personers anti-sociala beteenden. Denna slutsats sägs gälla både självrapporterad brottslighet och officiella data. Rutter et al menar att effekten av fattigdom uppstår på ett indirekt vis genom att ekonomisk press påverkar föräldrarna negativt och orsakar stress, depression och familjekonflikter. Dessa sämre familjeförhållanden är i sin tur den mekanism som leder till en ökad risk för brottslighet för barnen. Man betonar att en indirekt effekt inte fråntar fattigdomens kausala verkan.
Francis McGlone (2001) sammanfattar den brittiska forskningen om ungdomsbrottslighet och fattigdom och konstaterar att den brottats med omfattande metodologiska och kausala problem. McGlone hänvisar dock till Farringtons (1996) litteraturgenomgång som menar att social och ekonomisk deprivation är betydelsefulla prediktorer för ungdomsbrottslighet och att låg familjeinkomst har ett starkare samband än föräldrarnas yrkesstatus. McGlone menar dock att fattigdom skall uppfattas som en indirekt en riskfaktor som kanaliseras via föräldrars emotionella tillstånd och brister i uppfostran. Andra riskfaktorer av betydelse är många, t.ex. personlighet, begåvning, föräldrars kontroll, konflikt och separation i familjen och boendeområde.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Mayer (2002) konstaterar att forskningen visserligen har funnit att barn från låginkomstfamiljer är överrepresenterade i brottsstatistiken, men menar samtidigt att den forskning som bedrivits inte inkluderat relevanta kontrollvariabler samt att den har problem med att göra korrekta uppskattningar av brottsnivåer. Mayer väljer därför att inte dra några slutsatser om sambandet mellan familjers inkomst och barns brottslighet.
8.10.3. Slutsatser angående konsekvenser för ungdomsbrottslighet
30
Den svenska och nordiska forskningen om ungdomsbrottslighet har främst studerat sambandet mellan föräldrars socioekonomiska position och självdeklarerade brottslighet och har då funnit ett svagt eller ett obefintligt samband (Ring 1999). Det finns dock även ett par studier som studerat samband med ekonomisk utsatthet och dessa indikerar att barn från familjer med lägre inkomster blir mer brottsligt aktiva än normalbefolkningen både under ungdoms- och vuxenlivet (Nilsson 2001, Ring 2002, Svensson opubl). Det behövs dock mer svensk forskning för att verkligen kunna argumentera för kausalitet.
Internationell forskning verkar dock finna ett visst kausalt samband mellan det som kan definieras som en ekonomiskt utsatt barndom och ungdomsbrottslighet. Sambandet uppkommer möjligen på ett indirekt sätt via barnens hemmiljö och relationerna till föräldrarna (Rutter el al 1998, Francis McGlone 2001). Ekonomisk utsatthet verkar alltså vara en viktigare faktor än socioekonomisk status (McGlone 2001, Nilsson 2001).
8.11. Kunskapsluckor
Den svenska forskningen om hur en ekonomiskt utsatt barndom påverkar barns livschanser är mycket begränsad. Möjligen är ett skäl till denna brist att det vetenskapliga ämne som oftast studerat
30
Denna genomgång syftar inte till att redogöra för alla mekanismer som orsakar ungdomsbrottslighet. Man kan dock ändå nämna att Ring (1999) menar att de största riskfaktorerna är följande: tidigare brottsligt/avvikande beteende, ogynnsamma föräldrafaktorer, ogynnsamma skolfaktorer, egna brottstillåtande attityder, samt förbindelser med brottsliga/avvikande kamrater. Nilsson (2001) framhåller dessutom att det är närvaron av flera riskfaktorer som kan vara det avgörande för att brottsliga handlingar begås (s.k. kumulativt riskperspektiv).
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
de allra fattigaste, d.v.s. socialt arbete, vanligen fokuserat på individer som redan har sociala problem. Detta har inneburit att man inte kunnat klarlägga inkomstens kausala effekt i normalpopulationer (Lundström & Wiklund 2000).
Förvisso finns mycket svensk forskning om socioekonomiska skillnader i t.ex. hälsa och utbildning. Låg socioekonomisk position och ekonomisk utsatthet är dock inte synonyma begrepp och det krävs mer forskning där man specifikt studerar det senare. Detta är särskilt viktigt eftersom sambandet mellan svag ekonomi och olika konsekvenser kan vara icke-linjärt. De fattigaste grupperna är dessutom ofta överrepresenterade vad gäller övriga sociala riskfaktorer: t.ex. låg utbildning, sämre hälsa och missbruk. Därför behövs även forskning med utgångspunkt i en kumulativ riskmodell som betonar betydelsen av många samverkande risker (Lagerberg & Sundelin 2000).
Forskningen måste inom hela området mer konsekvent undersöka skillnader mellan utfallen för pojkar och flickor. Att inte skilja på resultaten är till nackdel för båda könen. Forskningsuppgiften har i detta sammanhang två komponenter: dels att beskriva skillnader i utfall mellan pojkar och flickor, dels att undersöka om ekonomisk utsatthet har olika kausalitet.
Kommittén Välfärdsbokslut fann att funktionshinder inte verkar vara förenat med lägre inkomster än i övriga befolkningen, men att de däremot orsakar extra kostnader som gör att såväl föräldrar med funktionshinder samt föräldrar med funktionshindrade barn oftare har ekonomiska svårigheter (Szebehely et al 2001). Att studera hur dessa barn klarar sig är därför en angelägen forskningsuppgift. Det finns även andra grupper av barn som behöver bli föremål för särskilda studier, t.ex. kan det vara relevant att studera barn i invandrarfamiljer samt barn i enföräldershushåll.
8.12. Avslutande diskussion
Om man trots ovan nämnda kunskapsluckor ändå gör en samlad bedömning av svensk och internationell forskning blir slutsatsen att en ekonomiskt utsatt barndom generellt sett verkar ha ganska små effekter på de flesta utfall som presenteras i denna genomgång. En anledning till detta är rimligen den inkomstomfördelning som faktiskt sker via skatter och offentlig konsumtion i västvärlden. Denna innebär att svaga gruppers förbrukning av ekonomiska resurser är större än vad som motsvaras av de privata medlen. I
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Sverige finansieras huvuddelen av välfärdstjänsterna via offentliga medel. Utvecklandet av den svenska välfärdsstaten har därmed varit ett sätt att försöka eliminera de negativa konsekvenser som kan följa av en ekonomiskt utsatt barndom. Om föräldrars inkomst var de enda medel som investerades i barns utveckling skulle inkomstens betydelse vara större. Det är alltså viktigt att komma ihåg att slutsatsen om ekonomins begränsade betydelse gäller inom ramen för de studerade samhällssystemen.
31
Naturligtvis går det också att framföra invändningar mot den forskning som hittills bedrivits. Metodologiska problem i form av t.ex. överkontrollering och icke-linjäritet kan ha underskattat den sanna kausaliteten. En annan invändning är att effekterna av sociala risker inte kan studeras särskilt väl i en ”traditionell variabelansats”, utan att det istället krävs ett helhetsgrepp där man studerar effekterna av flera riskfaktorer samtidigt. Lagerberg & Sundelin (2000) argumenterar för detta och påpekar att det snarare är en mångfald av olika riskfaktorer än en enskild sådan som leder till negativa utfall. Samtidigt är det mycket vanligt att både riskfaktorer och ogynnsamma utfall koncentreras hos en liten grupp individer. Att förstå hur dessa risker samverkar blir därmed en central frågeställning.
Om man blickar framåt och försöker ta fasta på hur vi i framtiden skall skapa goda livschanser för alla barn pekar ett antal forskare på betydelsen av de allra första levnadsåren. Exempelvis Corak (2004) menar att vi bör rikta uppmärksamheten mot de yngre barnens utbildning och förskoleverksamhet. Forskning visar nämligen att det kan vara de allra första åren i barns liv som är de mest avgörande för framtida yrkesframgångar och inkomster.
Bl.a. Keating & Herzman (1999) för samma typ av resonemang när det gäller olika hälsoutfall, d.v.s. att den sociala miljön de första levnadsåren har stor betydelse för hälsan i vuxenlivet. Än saknas dock mycket kunskap om detta och en fortsatt forskning om barndomens villkor är därmed ytterst angelägen. Framförallt behövs longitudinella studier där ett stort antal barn börjar följas noggrant tidigt i livet så att man kan kontrollera för effekterna av många olika tänkbara orsaksmekanismer.
31
En annan möjlig förklaring till det svaga sambandet mellan familjeekonomi och olika konsekvenser för barn är att familjer med högre inkomster inte använder sina medel på ett sådant sätt att barnens långsiktiga utfall påverkas särskilt mycket. För att överdriva lite så spelar det rimligen roll om de högre inkomsterna används till extra utbildning istället för extra nöjeskonsumtion.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
8.13. Sammanfattning
- Det har bedrivits väldigt lite svensk forskning om hur ekonomisk utsatthet påverkar barns livschanser.
- Den övergripande slutsatsen från den nationella och internationella forskning som bedrivits, företrädelsevis nordamerikansk sådan, är att det finns inkomsteffekter för de flesta studerade utfall, men att effekterna är kvantitativt små. Denna slutsats gäller när man kontrollerar bort effekterna av andra relevanta variabler (t.ex. föräldrarnas utbildning, kognitiv förmåga, relationer i familjen). Att överföra utländska forskningsresultat på svenska förhållanden är dock inte helt oproblematiskt till följd av skillnader i social struktur och kultur.
- Svensk forskning visar att barn från familjer med lägre socioekonomisk position har en ökad risk för dödlighet, sjuklighet och skaderisk. Studierna har dock inte försökt särskilja effekterna av t.ex. inkomst och utbildning. När det gäller allmän psykisk ohälsa finns svensk forskning som specifikt studerat effekten av ekonomisk knapphet och då funnit att de fattigaste barnen mår sämre.
- Det finns en växande litteratur som menar att socioekonomiska förhållanden under barndomen påverkar hälsoutfallet i vuxen ålder. I vilken utsträckning låg inkomst svarar för kausalitet är dock något som framtida forskning får svara på.
- Den amerikanska forskningen om barns kognitiva utveckling är något tvetydig, men forskare som påpekat betydelsen av kontroll för föräldrarnas egna kognitiva förmåga menar att inkomsteffekterna är små. Senare års forskning har pekat på vikten av att studera en kognitivt stimulerande miljö som en mellanliggande mekanism påverkad av inkomst. Man bör uppmärksamma att det kan vara de allra minsta barnens utveckling som påverkas mest negativt.
- Det finns tydliga empiriska samband mellan socioekonomisk position och övergången till högre studier bland svenska barn. Endast en mindre del av effekten verkar dock kunna hänföras till familjens ekonomiska resurser, även om ny svensk forskning visar att barn till ensamstående föräldrar kan påverkas mer. Föräldrarnas egen utbildning är den variabel som bäst förklarar det socioekonomiska sambandet. En svensk studie av tvillingar har visat att det särskilt bland män finns en viktig genetisk komponent för uppnådd utbildningsnivå.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
- Båda svenska och utländska forskare finner empiriska samband mellan ekonomiskt utsatt barndom och ekonomisk utsatthet i vuxenlivet. I vilken utsträckning detta kan tolkas som ett orsakssamband är dock oklart. Eventuellt kan fattigdom förstås som en riskfaktor som tillsammans med andra riskfaktorer kan skapa kausalitet.
- Svensk forskning om ungdomsbrottslighet har främst studerat eventuella samband med föräldrarnas socioekonomiska status och finner vanligen ett ganska svagt samband. Ett fåtal svenska studier indikerar att ekonomisk utsatthet har betydelse. Internationell forskning verkar dock visa på ett visst samband mellan fattigdom och ungdomsbrottslighet. Detta uppkommer möjligen på ett indirekt sätt via barnens hemmiljö och relationerna till föräldrarna.
- Det behövs mer svensk forskning som studerar konsekvenserna av en ekonomiskt utsatt barndom. Denna forskning bör försöka isolera ekonomins kausala effekter och inte bara studera allmänna socioekonomiska skillnader. Samtidigt är det angeläget med studier av hur kombinationer av olika sociala risker (t.ex. missbruk, ohälsa, fattigdom) påverkar barns livschanser, det finns nämligen forskning som visat att det ofta är närvaron av många risker samtidigt som leder till negativa konsekvenser.
- Framtida forskning bör också studera i vilken utsträckning effekter är icke-linjära, d.v.s. om sambanden är starkare för de mest ekonomiskt utsatta. Det finns tydliga indikationer på att så kan vara fallet.
- Frågan om arv och miljö är en klassisk frågeställning och ny forskning som bättre kan belysa detta är angeläget.
- Den forskning som har bäst förutsättningar för att kunna svara på frågan om konsekvenser av en ekonomiskt utsatt barndom är longitudinella studier där ett stort antal barn följs noggrant (socialt, psykologiskt, medicinskt och ekonomiskt) under hela uppväxten långt in i vuxenlivet.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Referenser
Aber, J Lawrence; Neil Bennet; Dalton Conley, Jiali Li (1997), “The effects of poverty on child health and development”, Annual Review of Public Health, 18: 463-83.
Airio, Ilpo; Pasi Moisio & Mikko Niemelä (2004), “Intergenerational transmission of poverty in Finland in the 1990s”, unpublished paper, Departement of Social policy, University of Turku.
Agnew, Robert (2000) Juvenile delinquency. Causes and Control, Los Angeles: Roxbury.
Backe-Hanssen, Elisabeth (2002), ”Barnefattigdom: En diskusjon av tilstandsbilder, konsekvenser ogtiltak”, Oslo: NOVA, skriftserie nr 1/02.
Barker, D (red 1992), The fetal and infant origins of adult disease, London; BMJ Publications.
Björklund, Anders (2002), ”Inkomst och familjebakgrund”, i Björklund (red), SOFI 1972-2002. En jubileumstidskrift.
Björklund, Anders & Markus Jäntti (1997), ”Intergenerational Income Mobility in Sweden compared to the Unites States”, The American Economic Reveiw, vol. 87, 5: 1009-1018.
Björklund, Anders; Markus Jäntti & Gary Solon (2004), ”Influences of Nature and Nurture on Earnings Variation: A Report on a Study of Various Sibling Types in Sweden”, prepared for Unequal Chances: Family Background and Economic Success (red Bowles et al).
Blau, David (1999), ”The effect of income on child development”, The Review of Economics and Statistics, 81:261-276.
Bowles, Samuel & Herbert Gintis (2002), ”The inheritance of Inequality”, Journal of Economic Perspectives, vol. 16, 3:3-30.
Bradshaw, Jonathan (red 2001), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Bremberg, S (2003), “Does an increase of low income families affect child health inequalities? A Swedish Case Study”, Journal of Epidiological and Community Health, 584-88
Bremberg, Sven (2002), ”Sociala skillnader i ohälsa bland barn och unga i Sverige”, Statens Folkhälsoinstitut, Rapport 2002:13
Case, Anne; Darren Lubotsky & Christina Paxson (2002), “Economic Status and Health in Childhood: The Origins of the Gradient”, American Economic Review, 92; 1308-34.
Corak, Miles; Björn Gustafsson & Torun Österberg (2000), “Intergenerational influcences on the receipt of unemployment insurance in Canada and Sweden”, paper presented at Statistics Canada.
Corak, Miles (2001), “Are the kids all right? Intergenerational mobility and child well-being in Canada”, The review of economic performance and social progress, 273-292.
Corak, Miles; Lipps, Garth & John Zhao (2004), “Family income and participation in post-secondary education”, Discussion paper no 977, Bonn: IZA
Corak, Miles (2004), “Do poor children become poor adults? Lessons for public policy from a comparison of generational earnings mobility”, paper presented at the Colloque le devenir des enfants de familles défavourisées en France, Paris.
Corcoran, Mary (2001), “Mobility, Persistence, and the Consequences of Poverty for Children: Child and Adult Outcomes”, i Danziger & Haveman (red), Understanding Poverty, New York: Russel Sage.
Costello, Jane et al (2003), “Relationships Between Poverty and Psychopathology”, Journal of American Medical Association, 15:2023-29.
Curtis Lori, Martin Dooley, Ellen Lipman & David Feeny (2001), “The role of permanent income and family structure in the determination of child health in Canada”, Health Economics, 10: 287-302.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Danziger, Sheldon & Robert Haveman (red 2001), Understanding Poverty, New York: Russel Sage
Drukker, Marjan; Charles Kaplan; Frans Feron, Jim van Os (2003), “Children’s health-related quality of life, neighbourhood socioeconomic deprivation and social capital. A contextual analysis”, Social Science & Medicine, 57: 825-841.
Duncan, Greg & Jeanne Brooks-Gunn (red 1997), Consequences of Growing up Poor, New York: Russel Sage Foundation.
Duncan, Greg; Jeanne Brooks-Gunn; W Jean Yeung; Judith R Smith (1998), “How much does childhood poverty affect the life chances of children?”, American Sociological Review, 63: 406-423.
Duncan, Greg & Jeanne Brooks-Gunn (2000), “Family Poverty, Welfare Reform, and Child Development”, Child Development, 71: 188-96.
Erikson, Robert & Jan O. Jonsson (1993), Ursprung och utbildning, Huvudbetänkande av Utredningen om den sociala snedrekryteringen till högre studier, SOU 1993: 85.
Fan, AP & Eaton WW (2001), ”Longitudinal study assessing the joint effects of socio-economic status and birth risks on adult emotional and nervous conditions” Brittish Journal of Psychiatry Suppl, 40: 78-83.
Farrington, D (1996), Understanding and preventing youth crime, Findings, Social Policy Research 93, York: Joseph Rowntree Foundation.
Friedman, Ruth & Lindsay Chase-Lansdal (2002) “Chronic adversities” I Rutter & Taylor (red), Child and Adolescent Psychiatry, Oxford: Blackwell.
Fritzell, Johan & Viveca Östberg (2003), “Ekonomi och barns välfärd”, Socialmedicinsk tidskrift, 3: 228-236.
Fritzell, Johan; Magnus Nermo & Olle Lundberg (2004), “The impact of income: assessing the relationship between income and health in Sweden”, Scandinavian Journal of Public Health, 32: 6-16.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Gissler, Mika; Ossi Rahkonen, Marjo-Riita Järvelin, Elina Hemminki (1998), “Social class differences in health until the age of seven years among the finnish 1987 birth cohort”, Social Science & Medicine, 46: 1543-52.
Gottschalk, Peter (1996), “Is the correlation in welfare participation across generation spurious?”, Journal of Public Economics, 63: 1-25.
Gunnel DJ et al (1995), “Relation between parasuicide, suicide, psychiatric admissions, and socio-economic deprivation”, British Medical Journal, 311:226-30. Guo, Guang (1998), “The timing of the influences of cumulative poverty on children’s cognitive ability and achievement”, Social Forces, 77(1): 257-88.
Guo, Guang (2000), “The mechanisms mediating the effects of poverty on children’s intellectual development”, Demography, 37(4): 431-437.
Hagan, John (1996), Criminological controversies: a methodological primer, Boulder: Westview press.
Halldorson, Mattias; Anton Kunst, Lennart Köhler & Johan P Mackenbach (2000), “Socioeconomic inequalities in the health of children and adolescents. A comparative study of the five Nordic countries”, European journal of public health, 10: 281-88.
Haveman, Robert & Barbara Wolfe (1994), Succeeding Generations. On the Effects of Investmensts in Children, New York: Russel Sage.
Haveman, Robert & Barbara Wolfe (1995), “The Determinants of Childrens Attainments: A review of Methods and Findings”, Journal of Economic Litterature, 33: 1829-1878.
Hillermeier, Marianne; John Lynch; Sam Harper, Trivellore Raghunathan; George Kaplan (2003), “Relative or Absolute Standards for Child Poverty: A State-Level Analysis of Infant and Child Mortality”, Research and Practice, 93: 652-7.
Hjern, A; B aglund; F Rasmussen; M Rosén (2000), “Socio-Economic Differences in Daycare Arrangements and Use of Medical Care and
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Antiobiotics in Swedish Preschool Children”, Acta Paedriatics, 89: 1250-6.
Hobcraft, John (1998), “Intergenerational and Life-Course Transmission of Social Exclusion: Influences of Childhood Poverty, Family Disruption, and Contact with the Police”, CASE-paper no 15, Centre for Analysis of Social Exclusion, London School of Economics.
Jansson, Carl-Gunnar (1982), “Delinquency among Metropolitan Boys”, Research report no 17, Department of Sociology, University of Stockholm. Jenkins, Stephen & Christian Schluter (2002), “The effect of family income during childhood en later-life attainment: evidence from Germany”, Discussion paper no 604, Bonn: The institute for the study of labor (IZA).
Johnson, Julia (2001), “Child Morbidity”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Jonsson, Jan O (2001), ”Utbildning som resurs under skoltiden och för framtiden: uppväxtfamilj och skolgång”, i Barns och ungdomars välfärd, SOU 2001: 55.
Kawachi, I; Subramanian SV & N Almeida-Filho, “A glossary for health inequalities”, Journal of Epidemiological Community Health, 56: 647-652.
Keating, Daniel & Hertzman, Clyde (1999), Developmental Health and the Wealth of Nations, New York, The Guilford Press
Klerman, Lorraine (1991), “The health of poor children: Problems and programs”, i Children in poverty, Huston (red), Cambridge: Cambridge University press.
Kuh, Diana &Yoav Ben-Shlomo (red 1997), A Life Course Approach to Chronic Disease Epidemiology, Oxford: Oxford University Press.
Kuh et al (1997), “Social Pathways between Childhood and Adult Health”, i Kuh & Ben-Shlomo, A Life Course Approach to Chronic Disease Epidemiology, Oxford: Oxford University Press.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Lagerberg, Dagmar & Claes Sundelin (2000), Risk och prognos i socialt arbete med barn. Forskningsmetoder och resultat, Stockholm: Gothia.
Leon, David & Gill Walt (red) (2001), Poverty, inequality and health – an international perspective, New York: Oxford University Press.
Lichtenstein, Paul et al (1992), “Socioeconomic status and physical health, how are the related? An empirical study based on twins reared apart and twins reared together”, Social Science and Medicine, 36: 441-450.
Lichtenstein, Paul & Nancy Pedersen (1992), “The Origins of Individual Differences in Occupational Status and Educational Level”, Acta Sociologica, 35: 13-31.
Lichtenstein, Paul & Nancy Pedersen (1998), “Arv eller miljö?”, Forskning & Framsteg, 2: 46-50.
Linver MR, Brooks-Gunn J. & Kohen DE (2002), “Family processes as pathways from income to young children’s development”, Developmental Psychology, 38(5):719-34.
Lundberg, Olle (1993), “The Impact of Childhood Living Conditions on Illness and Mortality in Adulthood”, Social Science & Medicine, 36: 1047-52
Lundberg, Olle (1991), “Childhood Living Conditions, Health Status and Social Mobility: A contribution to the Health Selection Debate”, European Sociological Review, 7; 149-162.
Lundström, Tommy & Stefan Wiklund (2000), ”Att växa upp i familjer med långvarigt försörjningsstöd”, FoU-rapport 2000:3, Stockholms stad
Lynch, John; Harper, Sam & G D Smith (2003), ”Commentary: Plugging leaks and repelling boarders – where to next for the SS Income Inequality?”, International Journal of Epidemiology, 32:1029-36.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Manor, Orly; Sharon Matthews; Chris Power (2003), “Health selection: the role of inter- and intra-generational mobility on social inequalities in health”, Social Science & Medicine, 57: 2217-27.
Martens, Peter L (1992), Familj, uppväxt och brott, Brottsförebyggande rådet 1992:1.
Mayer, Susan (1997), What money can’t buy, Cambridge: Harvard University Press
Mayer, Susan (2002), “The influence of parental income on childrens outcomes”, report to the Ministry of Social Development, New Zeeland.
McGlone, Fracis (2001), “Youth crime”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Moffit, Robert (1992), “Incentive effect of the US Welfare System”, Journal of Economic Litterature, 30: 1-62.
Montgomery, Laura (1996), “The effects of poverty, race and family structure on US Children´s health: data from the NHIS, 1978, through 1980 and 1989 trough 1991”, American Journal of Public Health, 86: 1401-1405.
Nilsson, Anders (2001), “Begränsade möjligheter eller bristande kontroll? Uppväxtförhållanden och frihetsstraff”, i Estrada & Flyghed (red), Den svenska ungdomsbrottsligheten, Lund: Studentlitteratur.
Nyström Peck, Maria & Olle Lundberg (1995), “Short Stature as an Effect of Economic and Social Conditions in Childhood”, Social Science & Medicine, 41: 733-38.
Petterson, Stephen & Alison Burke Albers (2001), “Effects of Poverty and Maternal Depression on Early Child Development”, Child Development, 72: 1794-1813.
Power, Chris & Clyde Hertzman (1999), “Health, Well-Being, and Coping Skills”, i Keating & Hertzman (red), Developmental Health and the Wealth of Nations, New York: the Guilford Press.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Power, C; SA Stansfeld, S. Mathews, O Manor, S Hope (2002), “Childhood and adulthood risk factors for socio-economic differentials in psychological distress: evidence from the 1958 British birth cohort”, Social Science & Medicine, 55: 1989-2004.
Quilgars, Deborah (2001a), “Child Mortality”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Quilgars, Deborah (2001b), “Childhood Accidents”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Quilgars, Deborah (2001c), “Mental Health”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Quilgars, Deborah (2001d), “Educational Attainment”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.
Rahkonen, Ossi; Eero Lahelma; Minna Huuhka (1997), ”Past or present? Childhood living conditions and current socioeconomic status as determinants of adult health”, Social Science & Medicine, 44: 327-336.
Rank, Mark & Li-Chen Cheng (1995), “Welfare Use Across Generations: How Important Are the Ties That Bind?”, Journal of Marriage and the Family, 57: 673-84.
Reuterberg (1994), “Financial aid and recruitment to higher education in Sweden: Changes between 1970 and 1990”, Studies in higher education, vol 19:1.
Ringbäck-Weitoft, G. 2001. ”Sociala skillnader, utsatthet och ohälsa” i Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen.
Ringbäck-Weitoft, G; A. Hjern & M. Rosén (2004), ”School’s out ! Why earlier among children of lone parents?”, International journal of social welfare, 13.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Rutter, Michael; Henri Giller & Ann Hagell (1998), Antisocial behavior by young people, Cambridge: Cambridge University Press.
Smith, GD (1997), “Socioeconomic differentials”, i Kuh & Ben-Shlomo (red), A Life Course Approach to Chronic Disease Epidemiology, Oxford: Oxford University Press.
Smith GD, Gunnell D, Ben-Shlomo Y (2001), “Life-course approaches to socio-economic differentials in cause-specific adult mortality”, i Leon D, Walt G (red), Poverty, inequality and health. An international perspective, Oxford: Oxford University Press; 2001. p. 88-124.
Smith, Judith & Brooks-Gunn, Jeanne & Pamela Klebanov (1997), “Consequences of Living in Poverty for Young Children´s Cognitive and Verbal Ability and Early School Achievement”, i Duncan & Brooks-Gunn (red), Consequences of Growing up Poor, New York: Russel Sage Foundation.
Socialforskningsinstittutet (1999), Social arv – en oversigt over foreliggande forskningsbaseret viden, Köpenhamn: Socialforskningsinstituttet.
Solon, Gary (1992), “Intergenerational Income Mobility in the United States”, American Economic Review, 82: 393-408.
Solon, Gary (2002), “Cross-Country Differences in Intergenerational Earnings Mobility”, Journal of Economic Perspectives, vol. 16, 3: 59-66.
Spencer, Nick (1996), Poverty and Child Health, Oxon: Radcliff Medical Press.
Spencer, Nick (2003), “Social, Economic, and Political Determinants of Child Health”, Pediatrics, 112: 704-6.
Stenberg, Sten-Åke & Carl Hård af Segerstad (1997), “Det sociala arvet i ny belysning – socialbidrag och försörjningsvillkor”, Socialvetenskaplig tidskrift, 3: 183-198.
Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser
Stenberg, Sten-Åke (2000), “Inheritance of Welfare Recipiency: An Intergenerational Study of Social Assistance Recipiency in Postwar Sweden”, Journal of Marriage and the Family, 62: 228-239.
Subramanian, SV & Kawachi, Ichiro (2003a), “The association between state income inequality and worse health is not confounded by race”, International Journal of Epidemiology, 32:1022-28.
Subramanian, SV & Kawachi, Ichiro (2003b), “Response: In defence of the income inequality hypothesis”, International Journal of Epidemiology, 32:1037-40.
Suidre, Tiiu (1999), “Arbetslöshet och generation – unga kvinnor och män och deras föräldrar”, Arbetsmarknad & Arbetsliv, 5: 127- 144.
Svensson, Allan (2002), “Den sociala snedrekryteringen till högskolan – när och hur uppstår den?”, IPD-rapport 2002:10, Göteborgs universitet.
Svensson, R (opubl), “Social bakgrund och framtida brottslighet”, opublicerat manuskript, Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Szebehely, Marta; Johan Fritzell & Olle Lundberg (2001), Funktionshinder och välfärd, SOU 2001:56.
Therborn, Göran (1991), “Cultural belonging, structural location and human action. Explanation in sociology and in social science”, Acta Sociologica, 34: 177-191.
van de Mheen, H; K Stronks; CWN Looman; JP Mackenbach (1997), “Role of childhood health in the explanation of socioeconomic inequalities in early adult health”, Journal of Epidemiological Community Health, 52: 15-19
West, P (1997), “Health inequalities in the early years: is there equalisation in youth?”, Social Science & Medicine, 44: 833-858.
Wikström, Per-Olof (1987), “Patterns of Crime in a Birth Cohort. Age, Sex, and Social Class Differences”, Research Report no 24, Department of Sociology, University of Stockholm.
Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41
Vågerö, Denny (1997), “Hur påverkar biologiska och sociala förhållanden tidigt i livet hälsan i vuxen ålder?”, EpC-rapport 1997:3, Socialstyrelsen.
Wood, David (2003), “Effect of child and family poverty on child health in the United States”, Pediatrics, 112: 707-711.
Östberg, Viveca (2001), ”Hälsa och välbefinnande”, i Barns och ungdomars välfärd, SOU 2001:55.
Österbacka, Eva (2001), “Family background and economic status in Finland”, Scandinavian Journal of Economics, 103: 476-484.
Österberg, Torun (2000), ”Intergenerational income mobility in Sweden: what do tax-data show?”, Review of Income and Wealth, 46: 421-436.
9. Samhällets stöd och avgifters betydelse
9.1. Inledning
Basen för den generella välfärden är människors möjligheter att försörja sig genom förvärvsarbete. Arbetsmarknad och arbetsinkomster är vad som i första hand bestämmer barnfamiljernas ekonomi. Att ensamstående föräldrar i Sverige har en så relativt god position, jämfört med de flesta andra länder, beror till stor del på att en majoritet förvärvsarbetar.
Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder beaktas i Sverige inte familjesituationen i skattesystemet
1
. Det är i stället det ekonomiska familjestödets uppgift att förbättra den ekonomiska situationen för barnfamiljerna under den period familjerna har en ökad försörjningsbörda. Familjepolitiken skall komplettera genom att täcka upp för dem med låga förvärvsinkomster och ersätta familjer i perioder av inkomstbortfall. Den svenska familjepolitiken kan sägas bestå av tre delar. En del utgörs av ekonomiska stöd riktade specifikt till barn och deras familjer. Det övergripande målet för denna del är att, inom ramen för den generella välfärden, minska skillnaderna i ekonomiska villkor mellan familjer med barn och familjer utan barn.
2
I
ekonomiska termer är alltså målet att bidra till finansieringen av de kostnader som är förknippade med att ha barn. Till dessa räknas utöver ökade levnadsomkostnader, inte minst för bostad, även inkomstbortfall i samband med att föräldrar är frånvarande
1
Förmögenhetsbeskattningen är ett undantag.
2
Prop. 2000/2001:1, utgiftsområde 12, sid. 18.
349
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
från arbetet för vård av barn. Föräldraförsäkringen ersätter i första hand förvärvsarbetande föräldrars inkomstbortfall men ger även stöd till icke förvärvsarbetande föräldrar.
En andra del utgörs av en väl utbyggd barnomsorg, som i kombination med föräldraförsäkring och småbarnsföräldrars rätt till deltidsarbete gör det möjligt för föräldrar att kombinera arbete och familjeliv. Familjepolitiken bygger på arbetslinjen dvs. på principen att en så stor del av befolkningen som möjligt ska försörja sig själv genom förvärvsarbete.
Den tredje delen omfattar övriga offentliga tjänster som kommer barnfamiljerna till del. Viktiga sådana är mödravård, barnhälsovård, tandvård, sjukvård och utbildning. De flesta tjänster subventioneras helt av stat eller kommun medan några delvis finansieras genom avgifter. Det finns dock indikationer på att avgifterna, för en del av de verksamheter som rör barnen, kommit att öka under senare år.
Tillsammans med familjepolitiken utgör barnfamiljernas anknytning till arbetsmarknaden en viktig faktor för barnens välfärd. Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden har stor betydelse för hur många barn som kommer att hamna i ekonomisk utsatthet.
Ett särdrag i den svenska och nordiska välfärdsmodellen är att den är generell dvs. kommer alla till del, inte bara de mest ekonomiskt utsatta. Detta pekas ofta på som en förklaring till att ekonomisk utsatthet bland barn och barnfamiljer är lägre i de nordiska länderna än i framförallt anglosaxiska länder med sin selektiva och mindre generösa familje- och välfärdspolitik.
4
Detta kapitel ger en övergripande beskrivning av den svenska familjepolitikens olika delar och på vilka sätt de ekonomiskt, direkt eller indirekt, stödjer familjer med barn. En beskrivning ges också av de förändringar som genomfördes under 1990-talet, förändringar som i hög grad påverkade barnen och deras familjer.
3
Se kapitel 11 i denna rapport.
4
Se t.ex. Kamerman mfl. (2003).
350
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
9.2. Den ekonomiska familjepolitikens mål
Målet för den ekonomiska familjepolitiken är att skillnader i ekonomiska villkor skall minska mellan familjer med och utan barn inom ramen för den generella välfärden. Den ekonomiska familjepolitiken omfattar föräldraförsäkring, barnpension och efterlevandestöd till barn, pensionsrätt vid barnår, bostadsbidrag, underhållsstöd, vårdbidrag, barnbidrag samt adoptionskostnadsbidrag. Sammantaget har stöden flera olika fördelnings- och socialpolitiska uppgifter:
- skapa förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla barn,
- bidra till att minska de ekonomiska skillnaderna mellan barnfamiljer och hushåll utan barn; mellan låg- och höginkomsttagare inom gruppen barnfamiljer; mellan barnfamiljer i olika åldrar; och mellan barnrika familjer och övriga barnfamiljer,
- skapa ekonomisk trygghet för barnfamiljer,
- öka möjligheterna att förena föräldraskap med förvärvsarbete,
- ge stöd till familjer med särskilda behov, t.ex. familjer med funktionshindrade barn,
- främja förutsättningar för kvinnor och män att få det antal barn de vill ha, och främja arbetslinjen.
- främja jämställdhet mellan könen.
9.3 1990-talet - nedskärningar och återuppbyggnad
1990-talets lågkonjunktur slog hårt mot barnfamiljerna, först genom den drastiskt ökade arbetslösheten och med viss eftersläpning genom de nedskärningar inom familjepolitiken som den statsfinansiella krisen nödvändiggjorde.
Innan de familjepolitiska stöden skars ner i mitten av 1990-talet påverkades barnfamiljernas situation av att ett antal planerade reformer uteblev. Skattereformen som infördes år 1991 innebar sänkt skatt på arbets- och kapitalinkomster samt att fler varor och tjänster blev momspliktiga. Som ett led i denna avskaffades två familjerelaterade skatteavdrag, förvärvsavdrag till barn-
351
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
familjer och skattereduktion för hemmamakar och ensamstående med barn. Reformen var ursprungligen tänkt att gynna barnfamiljer betydligt mer än hushåll utan barn.
Effekten av skattereformen för barnfamiljer som grupp blev emellertid mindre gynnsam än vad som först avsetts. När det fortsatt trängda statsfinansiella läget i mitten av 1990-talet tvingade staten till utgiftsbegränsande åtgärder skars flera av de familjepolitiska stöden ner eller avskaffades. Sedan den statsfinansiella bilden ljusnat i slutet av 1990-talet har flera förmåner återinförts eller skrivits upp till samma eller högre nivåer än tidigare. I det följande ges en övergripande bild av hur dessa nedskärningar och påföljande återställningspolitik berört barnfamiljerna.
9.3.1. Barnbidraget
Det familjepolitiska stöd som kan sägas vara en direkt kompensation för kostnaden av att ha barn är det allmänna barnbidraget.
Barnbidraget var 5 820 kr/år 1988. I samband med den stora skattereformen åren 1990/91 höjdes barnbidraget av fördelningspolitiska skäl år 1990 till 6 720 kr/år och år 1991 till 9 000 kr/år. Enligt skattereformen skulle barnbidraget höjas till 10020 kronor i 1991 års penningvärde, men av statsfinansiella skäl kom detta inte till stånd. I samband med budgetsaneringen i mitten på 1990-talet sänktes barnbidraget till 7 680 kronor år 1996. Barnbidraget höjdes åter till 9 000 kr år 1998 och höjdes ytterligare till 10 200 kronor år 2000 och 11 400 kronor år 2001. Flerbarnstillägget sänktes i flera omgångar och slopades under åren 1996 till 1998 för barn födda under år 1996 och år 1997.
Värdet på barnbidraget beror på prisnivån, och uttryckt i 2002 års priser har barnbidraget utvecklats enligt följande.
352
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
Tabell 1. Barnbidragets utveckling 1988-2004
1988 1991 1993 1996 1999 2002 2003 2004 Barnbidrag nom. priser 5 820 9 000 9 000 7 680 9 000 11 400 11 400 11 400 Barnbidrag 2002 års priser 8 985 10 806 10 095 8 184 9 513 11 400 11 183 11 103
Efter nedgången av barnbidragen i mitten på 1990-talet har det reala värdet således återställts till något högre nivåer än det var i början av 1990-talet. Om skattereformens intentioner följts fullt ut borde barnbidraget år 2002 varit drygt 12 000 kr, och i denna mening är barnbidraget år 2002 något för lågt. Fram till år 2004 har det reala värdet på barnbidraget sänkts något och är värt ca 11 100 kr i 2002 års prisnivå. I förhållande till avsikten enligt skattereformen, har barnbidraget från år 1991 minskat med ca 5 procent till år 2002 och med 8 procent till år 2004, det vill säga med nästan en månadsutbetalning.
9.3.2. Bidragsförskott och underhållsstöd
Underhållsstödet, som från år 1997 ersätter det tidigare bidragsförskottet, syftar till att garantera barn till ensamföräldrar en rimlig ekonomisk standard
5
. Bidraget skall också bidra till att båda föräldrarna tar sitt ekonomiska ansvar gentemot sina barn. I samband med saneringen av statens finanser beslutade riksdagen år 1995 att bidragsförskottet inte skulle räknas upp enligt tidigare gällande indexeringsregler utan fastställas på samma nivå som år 1994. För att uppnå erforderliga besparingar och samtidigt få ett bättre fungerande bidragssystem, utarbetades ett helt nytt system, underhållsstöd, som antogs av riksdagen hösten år 1996
5
Underhållsstödet skall således kompensera för barns kostnader.
353
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
Bidragsförskott till ensamstående med barn utgick med 40 procent av basbeloppet per barn till och med år 1996. Från och med år 1997 utgår det med 14 076 kr/år och barn, vilket sammanfaller med det tidigare bidragsförskottet år 1994. I fast penningvärde har detta stöd minskat under perioden.
Tabell 2. Utvecklingen av bidragsförskott/underhållsbidrag 1988-2004
Bidragsförskott/ underhållsstöd 1988 1991 1993 1996 1999 2002 2003 2004 Löpande priser 10 320 12 880 13 760 14 480 14 076 14 076 14 076 14 076 2002 års priser 15 933 15 465 15 435 15 430 14 878 14 076 13 808 13 709
Under perioden 1991-2002 har underhållsstödet minskat med ca 1 400 kr/år och barn (en minskning med 9 procent). Fram till 2004 minskar stödet med ytterligare 350 kr/år och barn, så från ett ännu längre perspektiv (1988- 2004) är minskningen 14 procent.
Inom underhållsstödssystemet fanns vid årskiftet 2002/2003 cirka 307 000 barn i åldern 0-17 år. Det motsvarar 59 procent av alla barn med särlevande föräldrar.
Utöver separationsfrekvensen är födelsetalen en viktig faktor som påverkar inströmningen av nya barn i underhållsstödssystemet. Antalet barn inom underhållstödssystemet har minskat betydligt de senaste två åren. En orsak till minskningen är ökade inkomster. En annan orsak är att barn med en avliden förälder från och med år 2003 inte längre får underhållsstöd. I stället får dessa barn efterlevandestöd. I januari år 2003 minskade underhållsstödsystemet med drygt 2 000 barn av den anledningen. I april år 2003 redovisades den översyn av lagen om underhållsstöd som rege ringen initierat
6
. Utgång spunkten för utredningen var att det nuvarande systemet behövs men måste
6
Utredningen, SOU 2003:42
354
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
ses över
7
. Förslaget har remissbehandlats och är under bered-
ning.
9.3.3. Bostadsbidraget
Ett av de viktigaste stöden för ensamstående är bostadsbidraget. Bostadsbidraget är ett behovsprövat bidrag avsett att stödja familjer som har låga inkomster. Behovet av bidrag prövas individuellt och bidraget sänks om familjens övriga inkomster ökar, vare sig detta sker genom höjd lön eller höjt stöd från annat håll, t.ex. höjd föräldraförsäkring.
Bostadsbidraget utbetalas efter ett komplicerat mönster och är beroende av familjens bruttoinkomster, förmögenhet, antalet barn och hyran. Från 1/7 1996 maximeras bostadsbidraget med avseende på bostadens storlek. Bostadsbidraget reduceras med 20 procent för en hushållsinkomst som överstiger ett visst belopp, som från och med år 1997 är 117 000 kronor. År 1997 individualiserades bostadsbidraget, så att för gifta/samboende får var och en av makarna ett ”fribelopp” på 58 500 i stället för ett hushållsbelopp på 117 000 kronor. Detta innebär att om någon av makarna har en inkomst som understiger 58 500 kr, så kan inte hela fribeloppet utnyttjas. Totalt sett har det genomsnittliga bostadsbidraget utvecklats enligt följande.
Tabell 3. Genomsnittligt bostadsbidrag (kr/år) per individ och konsumtionsenhet
1
Bostadsbidrag 1991 1993 1996 1999 2002 Löpande priser 916 1382 1555 955 813 2002 års priser 1100 1550 1657 1009 813
1
Källa: SCB:s undersökning om hushållens inkomster
(HEK), egna beräkningar
7
”Underhållsstödet bör enligt utredningen även i fortsättningen motsvara ungefär
hälften av normalkostnaderna för ett barn sedan hänsyn tagits till det allmänna barnbidraget. Utredningen anser att underhållsstödets belopp för närvarande inte bör förändras” (SOU 2003:42 s. 23).
355
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
I spåren av lågkonjunkturen i mitten på 1990-talet gick bostadsbidragen upp, men har sedan minskats kraftigt, och år 2002 har mer än 25 procent försvunnit sedan år 1991.
Detta beror bl.a. på att hushåll faller ur systemet då den allmänna lönenivån ökar. Inte heller gränserna för den bidragsgrundande bostadskostnaden har ändrats under de senaste åren. Bostadsbidraget har kommit att framförallt fungera som ett stöd för ensamst ående med barn
8
. Denna grupp utgjorde år 1995 hälften av antalet barnfamiljer som då uppbar bostadsbidrag. Till år 2000 hade den andelen ökat till 76 procent
9
. I ja nuari 2004 var 130 000 (62 procent) av samtliga hushåll med bostadsbidrag ensamstående med barn . Omkring 88 procent av dessa var mödrar
10
.
9.3.4. Handikapp, föräldralöshet och adoption
Det finns särskilda familjeekonomiska stöd för barn som föds med eller förvärvar ett funktionshinder, för barn vars föräldrar avlidit och för internationella adoptioner.
Vårdbidrag underlättar för föräldrar att ge ett barn med funktionshinder eller sjukdom den särskilda tillsyn och vård som barnet behöver. Även merkostnader p.g.a. barnets sjukdom eller funktionshinder beaktas. Vårdbidrag beviljas fram till halvårsskiftet det år barnet fyller 19 år. Vårdbidraget utbetalas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Hel förmån motsvarar 250 procent av prisbasbeloppet. Vårdbidraget är skattepliktigt och pensionsgrundande. Den del av vårdbidraget som motsvarar merkostnader är skattefri.
Ett barn har rätt till Barnpension och Efterlevande stöd för barn om en eller båda föräldrarna har avlidit. Barnet kan få pensionen tills det fyller 18, vid studier i vissa fall tills det fyller 20. Barnpensionen från folkpensionen är minst 25 procent av prisbas-
8
Sammanboende har oftast två inkomster och kvalificerar sig sällan för bostadsbidrag.
samtidigt som fribeloppet sedan 1997 delades upp på makarna.
9
RFV (2002)
10
RFV (2003)
356
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
beloppet för varje avliden förälder. Från tilläggspensionen får barnet 30 procent av varje avliden förälders ATP. Om barnet har syskon läggs ytterligare 20 procent av ATP–beloppet till varje syskon. Summan delas lika mellan barnen. Den sammanlagda barnpensionen för ett barn skall alltid vara minst 40 procent av prisbasbeloppet per år för varje avliden förälder. Genomsnittlig barnpension som utbetalades år 2000 var ca 32 000 kronor. Efterlevandestöd för barn garanterar en viss lägsta ersättning till efterlevande barn oberoende av den avlidnes pensionsrätter.
Bidrag vid internationella adoptioner lämnas i Sverige till bosatta adoptivföräldrar som fått tillstånd av svensk domstol att adoptera. För varje barn lämnas bidrag med 40 000 kronor. Bidraget infördes år 1988 och utgick då med maximalt enhetligt belopp på 20 000 kronor. Det aktuella, högre och enhetliga beloppet gäller sedan januari 2001.
Stöden för föräldralösa och adopterade barn samt för barn med funktionshinder skars inte ned under 1990-talet. Berörda föräldragrupper har därför fått samma stöd under hela perioden.
9.3.5. Föräldraförsäkring
För att minska och ersätta inkomstbortfallet vid föräldraskap finns två huvudsakliga stöd till föräldrar, barnomsorg och föräldraförsäkring.
Föräldraförsäkringen består av tre delar, föräldrapenning som kan tas ut i olika perioder tills barnet fyllt 8 år, tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn tills barnet fyller 12 år eller som pappadagar i samband med barns födelse och havandeskapspenning.
Grundprincipen är att föräldraförsäkringen skall vara en individuell försäkring, som ger skydd mot inkomstbortfall. Denna princip genomsyrade även sjukpenning för vård av sjukt barn (idag tillfällig föräldrapenning).
Ersättningsnivån har i princip gått från 90 till 80 procent av inkomsten under 1990-talet. Sänkningen av ersättningsnivån gällde också den tillfälliga föräldrapenningen vid vård av sjukt
357
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
barn, som dock inte omfattats av den karensdag som införts för den vanliga sjukpenningen.
Den högsta ersättning för den som är hemma med barn grundas på inkomster motsvarande högst 7,5 prisbasbelopp. Andelarna med inkomster över detta tak ökade betydligt under 1990-talet, inte minst bland kvinnor, varför inkomstskyddet urholkades för allt större grupper.
Antalet dagar med föräldrapenning har successivt ökat sedan början av 1990-talet. År 2004 gäller föräldraförsäkringen under 390 dagar kopplade till den sjukpenninggrundande inkomstens storlek (SGI). För den som inte arbetat eller arbetat i mycket liten omfattning innan graviditeten, utbetalas föräldrapenning enligt en grundnivå på 180 kr per dag.
Grundnivån har ändrats på följande sätt fr o m: 1 januari 2002 120 kr per dag 1 januari 2003 150 kr per dag 1 januari 2004 180 kr per dag.
Utöver de 390 dagarna finns även 90 dagar med s.k. lägsta nivå och en ersättning på 60 kronor per dag oavsett inkomst.
11
9.4. Möjlighet att kombinera studier och familj
Sverige har inte valt att kompensera föräldraskapets utgifter via skattesidan, som är fallet i flera andra länder. I stället stödjer samhället den direkta utgiftsökningen förknippad med barn, i första hand, via barnbidraget. Föräldraförsäkringen i sin tur försäkrar mot inkomstbortfall och övriga förmåner kan sägas kompensera för andra kostnader förknippade med att ha barn. Den svenska ekonomiska familjepolitiken är starkt knuten till tidigare och förväntad inkomst. Detta innebär att kvinnor och män som inte kvalificerat sig genom förvärvsarbete får klara sig på lägre
11
Grundnivån hette före 2002 garantinivå och motsvarade 60 kronor per dag. Lägsta nivå kallades garantidagar före 2002.
358
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
inkomster om de får barn
12
. Den höjda garantini vån innebär dock en förbättring för denna grupp
13
. Stu derande ungdomar utan tidigare förvärvserfarenhet eller alltför kort sådan hör till denna kategori. Studiesociala utredningen
14
noterade att studerande personer
med föräldraansvar, periodvis kan ha en ansträngd ekonomi. Detta gäller framför allt under studieuppehåll. Bostadsutgifternas andel av de studerandes totala utgifter har successivt ökat. Studerande med studiemedel kan i vissa fall ha en svag ekonomi eftersom studiemedlens belopp är kopplade till prisbasbeloppet. Utredningen menar vidare att vissa regelverk, vilka bygger på villkoret att man kvalificerar sig till förmånen genom arbete, t.ex. tillfällig föräldrapenning, försvårar för studerande att kombinera föräldraskap med studier.
9.5. Den ekonomiska familjepolitikens samlade betydelse
För att få en uppfattning om den ekonomiska familjepolitikens betydelse för barnen och deras familjer redovisas i figur 1 förmånernas andel av disponibel inkomst per konsumtionsenhet för olika hushåll.
12
Denna situation har tagits upp i SGi-utredningen där en särskild försäkring för studerande har föreslagits SOU 2003:50.
13
ibid.
14
359
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
360
Figur 1. De ekonomiska familjestödens andel av disponibel inkomst per konsumtionsenhet, efter hushållstyp, i procent, år 2002.
0 5 10 15 20 25 30 35
Ensamstående
med ett barn
Ensamstående
med två eller
flera barn
Gifta eller
sambo med
ett barn
Gifta eller
sambo med
två barn
Gifta eller
sambo med
tre eller flera
Samtliga
hushåll
Andel av genomsnittlig disponibel inkomst p e
konsumtionsenhet
G e ne re lla bidra g F örs äk ring B e ho v s pröv a de bidra g
18 %
31 %
6 %
8 %
15 %
3 %
Källa: Prop. 2003/04:1
De ekonomiska familjestödens andel av barnhushållens disponibla inkomst är direkt kopplade till hushållens storlek. Diagrammet tydliggör att ju fler barn som finns i hushållet desto större andel av inkomsten utgör de ekonomiska familjestöden. Effekten är tydligast för ensamstående med barn och det är också de grupper där de familjeekonomiska stöden har störst betydelse. För ensamstående med barn utgör de behovsprövade bidragen (dvs. bostadsbidrag, underhållsstöd och vårdbidrag) drygt hälften av den disponibla inkomsten. För gifta eller samboende är det i stället de generella bidragen (barnbidrag och adoptionskostnadsbidrag) som utgör den största andelen.
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
361
Figur 2. De ekonomiska familjestödens andel av disponibel inkomst per konsumtionsenhet, samtliga hushåll med barn uppdelat i inkomstdeciler.
0 5 10 15 20 25 30 35
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Deciler
Andel av genomsnittlig disponibel inkomst p
konsumtionsenhet
G e ne re lla bidra g F örs äk ring B e ho v s pröv a de bidra g
Källa: Prop. 2003/04:1
Som framgår av figur 2 riktas de olika familjestöden främst till hushåll med låga inkomster, dvs. till de hushåll som har störst behov av stöd. I decil 1, vilket är den tiondel som har lägst ekonomisk standard, kommer 33 procent av den disponibla inkomsten från olika typer av familjestöd. Den främsta orsaken till detta är de inkomstprövade bidragen, framför allt bostadsbidraget. Diagrammet visar också att behovsprövade stöd är mer koncentrerade till de lägre decilerna. Noteras bör att även de generella bidragen har en stor betydelse för dem i de lägsta decilerna. Både generella bidrag och föräldraförsäkring är beloppsmässigt mer jämnt fördelade över decilerna och utgör därför en mindre andel av den disponibla inkomsten vid högre inkomster.
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
Även om den ekonomiska familjepolitiken är en viktig faktor för barnfamiljers ekonomiska standard finns det problem som den inte löser. Barnfamiljernas låga inkomster kan bero på arbetslöshet, låg utbildning eller brist på heltidsarbete. Lösningen på dessa problem återfinns inte inom den ekonomiska familjepolitiken utan inom andra områden såsom arbetsmarknads- och utbildningsområdet. Dessutom har det samhällsekonomiska läget i hög grad betydelse för hushållens möjligheter att försörja sig. Den ekonomiska familjepolitiken bör därför ses i ett större sammanhang i vilket olika politikområden tillsammans ger möjligheter att förbättra barnfamiljernas ekonomi.
9.6. Marginaleffekter
En svårighet med att stödja barn i ekonomiskt utsatta familjer är förekomsten av marginaleffekter. Marginaleffekten är andelen av en inkomstökning som familjen går miste om efter det att ökad skatt, minskade bidrag, höjda avgifter och återbetalning för underhållsstöd m.m. räknats in. Effekten kan bli att föräldrar väljer att inte börja eller inte utöka sin förvärvsarbetstid för att de skulle förlora mer i t.ex. minskade bidrag än de skulle tjäna i lön. Dvs. utbytet av lönen blir inte tillräckligt stor. De behovsprövade stöden kan således stjälpa i stället för att hjälpa och bli till fattigdomsfällor.
En statlig utredning (Familjeutredningen) belyste nyligen marginaleffekter för olika typer av barnfamiljer.
15
Analyserna
visade att särskilt höga marginaleffekter drabbade –förutom familjer med socialbidrag, som i princip har 100 procents marginaleffekt – familjer med låga inkomster, framför allt därför att de har bostadsbidrag. Bostadsbidraget bidrar med 20 procentenheter till den samlade marginaleffekten, för dem som har det bidraget. Vidare visade utredningen att bland samtliga barnfamiljer var den genomsnittliga marginaleffekten 48,6 procent och bland dem som har bostadsbidrag 67,7 procent (år 2001).
15
Familjeutredningen SOU 2001:24 ”Ur Fattigdomsfällan”.
362
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
Den genomsnittliga marginaleffekten bland ensamstående med ett eller två barn är ungefär 58 procent, medan den för samboende med ett eller två barn är drygt 46 procent.
I de fall då de låga inkomsterna beror på deltidsarbete lönar det sig således dåligt att öka arbetstiden. Föräldrar skulle därmed kunna fastna i en situation där de inte kan förbättra den egna ekonomin nämnvärt genom eget arbete.
9.7. Ekonomisk ersättning vid arbetslöshet
Ett viktigt inslag i det svenska trygghetssystemet är de försäkringar som mildrar de ekonomiska konsekvenserna av arbetslöshet. Den kraftiga ökningen i arbetslösheten under 1990-talet har ökat betydelsen av denna typ av stöd.
Personer som är arbetslösa och registrerade på arbetsförmedlingen är berättigade till arbetslöshetsersättning. Utöver detta måste den arbetslöse ha varit medlem i en arbetslöshetskassa i minst tolv månader, ett villkor som varit oförändrat under hela 1990-talet. Den arbetslöse måste även kvalificera sig för att vara berättigad till ersättning genom att ha arbetat under en bestämd period innan arbetslöshet, s.k. arbetsvillkor. Detta har varit föremål för flera förändringar under 1990-talet. Den sista genomfördes år 1997 och innebar att det för rätt till ersättning krävdes sex månaders arbete (minst 70 timmar per månad) under den tolvmånadersperiod som föregick arbetslösheten eller 450 timmars arbete under en sammanhängande sexmånadersperiod. Detta innebar en viss skärpning jämfört med de regler som gällde vid ingången av 1990-talet.
Ersättningsnivåerna i arbetslöshetskassan förändrades i flera omgångar under 1990-talet: från 90 procent av inkomsten till 80 procent år 1993 och till 75 procent år 1996. Från hösten år 1997 sattes ersättningsnivån åter till 80 procent.
Även det så kallade taket (det vill säga det maxbelopp som betalades ut) förändrades. Taken i försäkringen har dock gene-
363
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
rellt legat under nivån i exempelvis sjukförsäkringen
16
. Många arbetslösa når därför upp till den maximala ersättningen, och de beviljade beloppen blir därför lägre än vad den formella procentsatsen anger. Andelen löntagare med inkomster över inkomsttaket ökade från 44,7 procent år 1992 till 49,5 procent år 1997, och den genomsnittliga ersättningsnivån (i procent av tidigare lön) sjönk samtidigt från 81,3 till 70,5 procent
17
.
Andelen med ersättning från arbetslöshetskassa ökade, från 63 procent år 1990 till 75 procent år 1999. Andelen av de arbetslösa utan ersättning minskade i ungefär samma omfattning (från 29 till 18 procent. En förklaring till detta kan vara att incitamenten för medlemskap i arbetslöshetskassan ökat på grund av den osäkra arbetsmarknaden. En annan förklaring är att antalet arbetslösa kassamedlemmar ökat över tiden
18
. Det b ör dock påpekas, som visats i kapitel 4, att trots att också andelen biståndstagare som är arbetslösa utan ersättning sjunkit något under senare år, är fortfarande var tredje biståndstagare arbetslös utan ersättning.
9.8. Barnomsorg
En väl fungerande barnomsorg är en förutsättning för att föräldrar ska kunna och vilja förena familj med förvärvsarbete. Barnomsorgen har därigenom mycket stor betydelse för barnfamiljernas, och inte minst för ensamföräldrars, ekonomiska standard.
Den offentliga barnomsorgen har två uppdrag. Den skall dels göra det möjligt för båda föräldrarna att förvärvsarbeta och dels bidra till att ge barn goda uppväxtvillkor, med ett särskilt ansvar för barn i behov av särskilt stöd.
De senaste reformerna infördes mellan år 2001 och 2003. Barn till arbetslösa har fått rätt till förskoleverksamhet minst tre timmar per dag eller 15 timmar i veckan(2001) och likaså barn vars
16
I förhållande till månadslönen för en genomsnittlig industriarbetare.
17
18
ibid.
364
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
föräldrar är föräldralediga för yngre syskon (2002). Maxtaxa i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg infördes år 2002. Maxtaxan har fått ett hundraprocentigt genomslag och tillämpas idag i landets samtliga 290 kommuner. Från år 2003 infördes avgiftsfri allmän förskola för fyra- och femåringar.
9.8.1. Utbyggnad och efterfrågan
Barnomsorgen har byggts ut snabbt. Barnomsorg används som ett samlande begrepp för förskoleverksamhet (förskola, familjedaghem och öppen förskola) och skolbarnsomsorg (fritidshem, familjedaghem och öppen fritidsverksamhet).
Idag har barn i åldrarna 1–12 år med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar plats i förskola, familjedaghem eller i fritidshem i stort sett i den utsträckning som föräldrarna behöver
19
.
Av 4–5 åringar är idag nästan alla barn inskrivna i förskola eller familjedaghem. Tre fjärdedelar av yngre skolbarn, 6–9 år, är inskrivna i fritidshem. Av 10–12 åringar har 10 procent plats på fritidshem. Fritidshemmen har sedan år 1998 tagit emot en helt ny åldersgrupp, sexåringarna, i samband med att förskoleklass infördes. Endast 10 procent av 10–12-åringar har plats.
Förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen är ojämnt utbyggd över landet. Högst andel inskrivna barn finns i storstadsområdena och i förortskommuner, dvs. i regioner där den kvinnliga förvärvsfrekvensen är hög.
Barn i tjänstemannafamiljer, särskilt i familjer som tillhör gruppen högre tjänstemän, var länge överrepresenterade i barnomsorgen. I takt med utbyggnaden har denna överrepresentation minskat.
I samband med reformen om maxtaxa skrevs fler barn in i förskolan och de flesta nytillkomna var barn till föräldralediga. Deras rätt till plats i förskoleverksamheten kom samtidigt som reformen om maxtaxa. Även bland barn till arbetslösa ökade an-
19
En fråga som dock aktualiserats är kommunernas neddragningar av barnomsorg under kvällar, nätter och helger. Förslag till förtydligande är dock aviserade och kommer i Förskolepropositionen hösten 2004.
365
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
delen i samband med reformen. Trots att arbetslösas och föräldraledigas barn inte har samma rätt till skolbarnsomsorg som till förskoleverksamhet har barn till föräldralediga blivit fler också i skolbarnsomsorgen. Efterfrågan på skolbarnsomsorg har överhuvudtaget ökat efter maxtaxereformen. Skolbarnsomsorgen är priskänslig och de sänkta avgifterna är troligen ett skäl till den ökade efterfrågan.
En annan grupp som ökat inom förskoleverksamheten är barn vars föräldrar är sjukskrivna (långtidssjukskrivna, sjuk- eller förtidspensionerade). Andelen inskrivna i förskolan bland dessa barn har ökat från 72 procent år 1999 till 84 procent år 2002. Gruppen är dessutom dubbelt så stor år 2002 som år 1999 (21100 barn jämfört med 10 100).
Förskoleverksamhet bedrivs även som kompletterande verksamhet i form av öppen förskola. Enligt skolverket har det under senare år gjorts stora nedskärningar i denna verksamhet
20
.
9.8.2. Maxtaxans effekter på barnfamiljernas ekonomi
Maxtaxans konstruktion innebär att alla kommuner har en inkomstrelaterad taxa för barnomsorgen upp till 42 000 kronor
21
.
Om ett hushåll har högre inkomster än 42 000 kr per månad gäller maxtaxa, dvs. den högsta avgiften förordningen tillåter. Även syskonrabatt har normerats i maxtaxans konstruktion, där äldre syskon har en lägre avgift än yngre. Kommunerna kan dock fortfarande inom maxtaxans ramar bedriva en egen avgiftspolitik. Det finns till exempel utrymme för antal betalmånader, avgiftsreduktion vid barns sjukfrånvaro eller tidsrelaterade avgifter inom maxtaxans ram.
Enligt en kartläggning år 1999, dvs. före maxtaxans införande, varierade avgifterna avsevärt mellan kommunerna för olika typfamiljer. En tvåbarnsfamilj med genomsnittliga inkomster och
20
Skolverket 2003a; 2003b; Skolverket 2004.
21
Sedan den 1 januari 2004. I förskoleverksamheten är avgiften för barn 1: 1 260 kr/mån, barn 2: 840 kr/mån och för barn 3: 420 kr/mån. I skolbarnomsorgen är avgiften för barn 1: 840 kr/mån, barn 2: 420 kr/mån och barn 3: 420 kr/mån.
366
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
barnen i förskola 33 timmar per vecka kunde få betala mellan 1650 och 4 160 kr per månad. Detta motsvarade en skillnad på drygt 30 000 kr per år. Skillnaderna ifrågasattes ur likställighetsperspektiv och ett av syftena med maxtaxans införande var att dessa skillnader skulle utjämnas.
22
Maxtaxan har inneburit kraftigt sänkta inkomstprövade avgifter för barnfamiljerna. Detta har påverkat barnfamiljernas ekonomi dubbelt positivt, med ett ökat konsumtionsutrymme och minskade marginaleffekter. Vidare har maxtaxan resulterat i att skillnaderna mellan kommunerna med avseende på barnomsorgsavgifterna minskat avsevärt. Skillnaderna har dock inte helt försvunnit. En tvåbarnsfamilj kan t.ex. betala mellan 1 040 och 1 900 kr i månaden beroende på vilken kommun familjen bor i. Detta motsvarar en skillnad på drygt 10 000 kr per år
23
. Skillnaderna mellan kom munerna är störst för familjer där barnen har korta närvarotider. Orsaken är att en del kommuner har tidsrelaterade avgifter som ekonomiskt gynnar korta närvarotider och som är lägre än ordinarie maxtaxa. För en tvåbarnsfamilj med medelinkomst och barnen i förskola 25 timmar per vecka är den högsta avgiften bland samtliga kommuner 2 090 kr och bland de kommuner som följer ordinarie maxtaxa 1 810 kr per månad. Den lägsta är i båda fallen 660 kr. Skillnaden mellan kommunerna är alltså 1 150 kr. För en ensamstående förälder med a-kassa och med ett barn i förskola 15 timmar i veckan är avgiften i genomsnitt 360 kr per månad, medan den ordinarie maxtaxeavgiften är 480 kr per månad och den lägsta avgiften är 0 kr. För en typfamilj med två heltidsarbetande föräldrar med genomsnittliga inkomster och ett barn i fritidshem 18 timmar per vecka är avgiften i genomsnitt 710 kr. Den ordinarie maxtaxeavgiften är 750 kr. Skillnaden mellan kommuner med högst respektive lägst avgift är i detta fall 590 kr. År 1999 var skillnaden 1 440 kr för samma typfamilj.
22
Skolverket 2003a; 2003b; Skolverket 2004.
23
ibid.
367
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
9.9. Skolan
I den så kallade portalparagrafen i skollagen (1 kap. 2 §) anges att alla barn, oberoende av ekonomiska förhållanden, skall ha lika tillgång till utbildning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Skollagen innehåller även en uttrycklig bestämmelse om att utbildningen inom skolformen skall vara avgiftsfri för eleverna. Dock tillåts enstaka inslag i verksamheten som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleven (4 kap. 4 § skollagen). Som ett exempel på sådana kostnader nämner förarbetena till bestämmelsen spårvagnsbiljett vid studi ebesök.
24
Eleverna i grundskolan skall erbjudas kostnadsfria måltider. I gymnasieskolorna är det dock möjlighet att ta betalt för skolmåltiderna, vilket kan ha konsekvenser för ungdomar som lever i familjer med en svag ekonomi.
Skolorna är dock mycket försiktiga med extrautgifter t.ex. under utflykter och när det gäller tekniska hjälpmedel som miniräknare. Många skolor försöker hjälpa till i sådana situationer eller försöker förmedla kontakt till socialtjänsten. Samtidigt är skolorna medvetna om problematiken med att inte ”peka ut” barn i sådana sammanhang.
9.10. Avgifter och barnfamiljers ekonomi
För den enskilda barnfamiljen är det inte bara arbetsinkomst och transfereringar som har betydelse för familjens ekonomiska standard utan även olika avgifter och deras storlek. Det är den sammantagna effekten av inkomster, transfereringar (inklusive skatter) och avgifter som bestämmer familjens ekonomiska standard.
24
Skolverket tillsynsbeslut. Noteras kan att Skolverket handlagt flera tillsynsbeslut avseende avgifter i framförallt gymnasieskolan.
368
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
9.11. Avgifter i skola, barnomsorg och föreningsliv
Många ekonomiskt utsatta familjer vittnar om hur svårt det kan vara att betala även måttliga avgifter inom skolan.
25
En samlad analys av vad avgifter inom barnomsorg och skola sammantaget betyder för familjerna saknas dock. Inom skolan kan det gälla avgifter för kommunal musikskola, badhus, kulturinstitutioner, skolmat, barns terminskort på kollektivtrafiken och skolutflykter. Sannolikt skiljer sig avgifternas omfattning och storlek mellan kommuner
26
. Skillnaderna beror till viss del på vilka prioriteringar enskilda kommuner gjort vid avvägning mellan skatteuttag och avgiftsfinansiering. En analys av kommuners och landstings avgifter gentemot verksamheter som riktar sig till barn skulle öka kunskapen och ge en bättre bild av barnfamiljernas verkliga kostnader. Kunskapen är särskilt viktig för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Även inom föreningslivets olika områden saknas en samlad bild vad gäller avgifter. Införandet av maxtaxa inom barnomsorgen har dock inneburit lägre taxor och har medfört ett ökat konsumtionsutrymme för barnfamiljerna
27
.
9.12. Vad kostar det när barnen blir sjuka?
Om ett barn i familjen blir sjukt kan detta leda till stora kostnader för familjen. Redan mindre allvarliga åkommor såsom förkylningar kan tvinga en förälder att stanna hemma från jobbet med följande lönebortfall, som dock delvis kompenseras av den tillfälliga föräldrapenningen. För familjer med små ekonomiska marginaler kan detta vara kännbart.
25
Se kapitel 11 om ideella organisationer.
26
En av de få dokumentationerna vi funnit är från Rädda Barnen (2002) vilken redovisar skillnader mellan kommuner vad gäller terminsavgifter för musikskolan. Avgifterna varierar från 0 kronor till 1300 kronor per termin. Därtill tillkommer skillnader mellan kommunerna för instrumentkostnader. Antalet kommuner med avgiftsfri musikskola har minskat från 57 kommuner 1977 till 5 kommuner 2002. Mellan 1992 och 2002 ökade den genomsnittliga terminsavgiften i fasta priser med ca 100 kr.
27
Skolverket (2003a).
369
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
För barn som också är i behov av läkarvård och följande läkemedelsförskrivning kan kostnaderna öka ytterligare. De flesta landsting har dock avgiftsfrihet för barn och ungdom under 20 år. Även tandvården är avgiftsfri för barn och ungdom upp till 20 år. För läkemedel finns ett högkostnadsskydd vilket medför att en patient betalar högst 1 800 kr under en tolvmånadersperiod. Alla barn under 18 år i en familj räknas samman och ingår i ett gemensamt högkostnadsskydd
28
.
9.13. Barn med funktionshinder
Mycket talar för att familjer som har barn med funktionshinder har en mer ansträngd såväl ekonomisk som social situation.
29
Konkret för familjen är funktionshindret förknippat med olika typer av kostnader. Det finns inget fastställt nationellt högkostnadsskydd men för barn är de flesta hjälpmedel avgiftsfria. Barn betalar inte för vare sig ordination eller utprovning i något landsting. Vissa undantag finns dock och en sammanställning gjord av Socialstyrelsen
30
visar att avgifterna kan variera.
När det gäller avgiften för glasögon till barn tillämpar landstingen olika regler dock är det vanligtvis avgiftsfritt vid svår synnedsättning (< 0.3). Barn/unga har även ett lagstadgat högkostnadsskydd om 120 kr för en 90-dagarsperiod för näringslösning och det är få landsting där detta är avgiftsfritt. Knappt hälften av landstingen tillhandahåller specialanpassad bilstol. Endast fyra landsting tillhandahåller hjälpmedel för fritidsaktiviteter som t.ex. specialsadel för ridning och flythjälpmedel. I sex landsting anses mobil ellyft vara ett arbetstekniskt hjälpmedel som landstinget inte svarar för. Ett par landsting beviljar inte elrullstol för bruk i skolan. Två landsting anger att hjälpmedel som stödbord, duschstol, specialsäng, specialkuddar är kommunens ansvar.
Habilitering är avgiftsfri för barn i samtliga landsting. Däremot erbjuds inte vissa behandlingsinsatser i alla landsting; ett
28
Socialstyrelsen (2002)
29
Socialstyrelsen (2004)
30
Socialstyrelsen (2002)
370
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
landsting svarar att så kallad behandlingsridning inte kan erbjudas, ett par landsting att möjligheten att få logoped begränsas av bristen på logopeder. Fem landsting är också mer restriktiva i dessa fall beroende på om barnet/ungdomen är yngre eller närmar sig vuxen ålder (20 år).
Avgiften för sjukresa med taxi varierar mellan landstingen, mellan 40–60 kronor per resa. Majoriteten av landstingen har någon form av högkostnadsskydd för sjukresor. Avgiftstaket varierar, medianbeloppet är ett tak på 1 200 kr för ett kalenderår. Åtta landsting har inte något högkostnadsskydd för sjukresor; i några av dessa landsting är resor till dagvård avgiftsfria, i något landsting resor till habilitering. En av Socialstyrelsen gjord analys visar att för en typfamilj med ett barn med CP-skada kan avgiften för sjukresor variera mellan 500 – 5 000 kr per år (ibid.). Enligt studien var den genomsnittliga totala sjukvårdskostnaden för typfamiljen ca 2 000 kronor. De mest betungade kostnaderna för familjer med funktionshindrade barn är dock andra merkostnader vilka delvis kan täckas av vårdbidrag.
I Socialstyrelsens rapport ”Avgifter och kostnader – för den enskilde personen med funktionshinder” redovisas utredningar som visar på olika typer av merkostnader för funktionshinder. Det kan handla bl.a. om inkomstbortfall för föräldrarna utöver vad som täcks av vårdbidrag och färdtjänst.
En av de refererade studierna i rapporten är det så kallade Livsvillkorsprojektet.
31
Enligt studien hade en femtedel av
familjerna uppskattat att de hade merkostnader för sin bostad som inte täcktes av merkostnadsersättningen i vårdbidraget, KBH eller liknande bidrag. Främst behövde man större utrymmen för rullstolsburet barn. Familjerna kunde också ha merkostnader pga. slitage, t.ex. beroende av att rullstolen gör jack i väggar och dörrar. En del familjer hade behov av högre temperatur inomhus. En del familjer redovisade merkostnader för högre elförbrukning, för eldrivna hjälpmedel. Kläder och golvytor kan behöva tvättas oftare. Enligt Livsvillkorsprojektet hade
31
Livsvillkorsprojektet är en undersökning utförd på uppdrag av RBU; enkätundersökning till 1 500 slumpmässigt utvalda familjer, aktuella vid landets habiliteringsenheter
371
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
avgiften för barnets mat m.m. vid vistelse på korttidshem höjts under senare år i vissa kommuner. Även vid vistelse i familjehem, stödfamilj och på läger kan matkostnaden bli högre än när barnet är hemma. En del familjer i Livsvillkorsprojektet redovisade merkostnader för att barnet sliter ut sina kläder snabbt. Några familjer hade högre kostnader för att barnet behövde specialanpassade kläder eftersom de har en annorlunda kroppsform. Merkostnader kan vidare uppstå därför att man behöver en speciell, rymligare och därmed dyrare bil. Merkostnader kan också uppstå därför att man behöver ha hjälp av närstående vid transporter. Behovet av resor kan också vara större därför att man måste resa längre för att delta i olika fritidsaktiviteter som är anpassade för det funktionshinder barnet har. En del familjer i Livsvillkorsprojektet redovisade merkostnader för semesterresor därför att man måste ställa särskilda krav på tillgängligheten där man bor. Inköp av redskap för barnets träning nämns av vissa familjer.
372
Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse
Referenser
Kamerman S. B., Neuman M., Waldfogel J., och J. Brooks-Gunn (2003 ) Social Policies,Family Types and Child Outcomes in Selected OECD Countries, DELSA/ELSA/WD/SEM(2003)6
Proposition 2003/2004:1, utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn.
RFV redovisar 2002:6 Fjärde avstämningen av bostadsbidraget.
RFV 2003 Socialförsäkringsboken 2003 – Mamma, Pappa, barn – tid och pengar. Riksförsäkringsverket.
Rädda Barnen 2002 Musik om du är rik? – en kartläggning av avgifterna till kommunala musikskolan. Kortrapport från Rädda Barnen.
Socialstyrelsen 2002 Vad kostar det att vara sjuk eller funktionshindrad? avgifter 2001 för åtta typfall. Socialstyrelsen, Linköping.
Socialstyrelsen 2004 Handikappomsorg. Lägesrapport 2003. Socialstyrelsen, Stockholm.
Skolverket 2003a Uppföljning av reformen maxtaxa, allmän förskola m.m. Skolverket rapport 231.
Skolverket 2003b Avgifter i förskola och fritidshem 2003. Skolverket fördjupning av rapport 231.
Skolverket 2004 Uppföljning av reformen maxtaxa, allmän förskola m.m.
SOU 2001 Ur Fattigdomsfällan. Slutbetänkande från Familjeutredningen. SOU 2001:24. Stockholm. Fritzes.
373
Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41
374
SOU 2001 Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande från Kommitén Välfärsdbokslutet SOU 2001:79. Stockholm. Fritzes.
SOU 2003 Ett reformerat underhållsstöd, SOU 2003:42 Slutbetänkande från Underhållsstödsutredningen. Stockholm. Fritzes.
SOU 2003 Sjukpenninggrundande inkomstskydd och anpassning SOU 2003:50 Slutbetänkande från SGI-utredningen. Stockholm. Fritzes.
SOU 2003 Studerande och trygghetssystemen SOU 2003:130 Slutbetänkande från Studiesociala utredningen. Stockholm. Fritzes.
10. Kommunernas arbete med barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd
10.1. Inledning
Riksdagen beslöt i juni 1997, efter förslag från regeringen, att även barnens situation skall uppmärksammas när vuxna vänder sig till socialtjänsten med en ansökan om ekonomiskt eller annat bistånd till familjen (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264). Det innebär att barnets bästa alltid skall beaktas, utredas och redovisas även om det inte behöver vara avgörande för beslutet. I nya socialtjänstlagen (2001:453) regleras principen om barnets bästa i 1 kap 2 § och barnets rätt att få uttrycka sina åsikter och få sin åsikt beaktad i 3 kap 5 §.
Länsstyrelserna har regeringens uppdrag att följa kommunernas tillämpning av lagstiftning inom socialtjänsten. Detta kapitel redovisar inledningsvis några av länsstyrelsers rapporter av tillsyn av socialtjänstens arbete med barnperspektivet vid handläggning av ärenden om ekonomiskt bistånd. Vidare har Socialstyrelsen och länsstyrelserna regeringens uppdrag att presentera resultatet av den sociala tillsynen på nationell nivå. I årets (2003-års) rapport informeras om behovet av utveckling inom socialtjänsten. Sammanställningen av resultat av den sociala tillsynen 2003
1
serna funnit i tillsynen under året och är ett underlag bl.a. för att hitta angelägna områden att uppmärksamma på nationell nivå. Här redovisas också den sammanfattande bedömningen från den sammanställningen. I den andra delen av kapitlet presenteras projekt på lokal nivå där kommuner eller ideella organisationer, eller i samverkan av de båda, arbetar för att stödja barn i ekonomiskt utsatta familjer. Vi redovisar också det pågående arbete med att utveckla metoder för att förebygga hemlöshet. Avslutningsvis redovisas preliminära resultat från en studie vilken genomförs vid IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, tidigare CUS) på
1
Social tillsyn 2003, Resultat av länsstyrelsernas tillsyn,Socialstyrelsen, Länsstyrelserna
2004-07-19.
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
Socialstyrelsen. Studien undersöker vilka olika arbetssätt som används i socialbidragsärenden, huvudsakligen vid långvariga biståndsärenden. Annika Puide som leder arbetet med denna studie har bidragit med text.
10.2. Länsstyrelsernas rapporter
Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för år 2000 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning av förändrad lagstiftning inom socialtjänsten under perioden 1999-2001. Där skulle särskilt beskrivas hur bestämmelserna om barnets bästa fått genomslag i socialtjänstens verksamhet och särskilt vid socialbidragshandläggning. Här följer en sammanfattning av ett projekt där Socialstyrelsen och länsstyrelserna sammanställt kunskap om barn och långvarigt ekonomiskt bistånd samt ett urval av olika uppföljningsrapporter från länsstyrelserna.
I ett projekt som redovisas i rapporten Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd har Socialstyrelsen och länsstyrelserna sammanställt kunskap om barn och långvarigt ekonomiskt bistånd/svag ekonomi. Rapportens syfte är att konkretisera barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd och tjäna som stöd för länsstyrelsernas tillsyn av barnperspektivet.
För att konkretisera vad ett barnperspektiv kan vara i handläggningen av ekonomiskt bistånd och hur man metodmässigt kan uppmärksamma barnen deltog också representanter från Barnombudsmannen i arbetet. En modell som rekommenderas i rapporten är s.k. Barnkonsekvensanalyser i alla beslut som rör barn. Modellen kan sägas vara en förhandsprövning av de konsekvenser som ett beslut kan få för det barn eller den grupp av barn som berörs av beslutet.
När det gäller beslut och dokumentation är det viktigt att det i handläggningen dokumenteras hur barnets behov beaktats, vilka eventuella överväganden som gjorts och hur detta påverkat beslutet. I utredningen bör det alltid ingå, och dokumenteras om familjen har kontakt med någon annan enhet inom socialtjänsten.
I rapporten framförs att Länsstyrelsernas tillsyn och Socialstyrelsens uppföljningar sammantaget visar att barnperspektivet generellt inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Barnperspektivet behöver därför utvecklas för att intentionerna i lagen ska uppfyllas. Sammanfattningsvis konstateras att, för att använda ett barnperspektiv i hand-
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
läggningen av ärenden om ekonomiskt bistånd, är det viktigt att på ledningsnivå: – i kommunens riktlinjer för ekonomiskt bistånd ange hur barn-
perspektivet ska tillgodoses och att följa upp riktlinjerna, – ha en delegation som gör det möjligt för handläggarna att be-
vilja familjen eller barnet ekonomiskt bistånd till riksnorm/försörjningsstöd till en högre nivå och/eller ekonomiskt bistånd till livsföring i övrigt, – sörja för att personalen har kompetens att arbeta utifrån ett
barnperspektiv, – sörja för att stöd, hjälpmedel och rutiner utvecklas i arbetet för
att uppmärksamma barnen och för att dokumentera barnperspektivet.
På handläggarnivå är det viktigt att – fokusera på familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd, – vid långvarigt ekonomiskt bistånd i samarbete med föräldrarna
uppmärksamma barnets behov och situation med tydlig koppling till den ekonomiska situationen, – vid behov och i samråd med föräldrarna göra hembesök för att
bedöma vilket bistånd familjen behöver med hänsyn till barnets behov, – vid behov och i samråd med föräldrarna tala med barnet, med
beaktande av dess ålder och mognad, för att bedöma vilket bistånd familjen behöver med hänsyn till barnets behov, – bedöma vad som är barnets bästa utifrån en helhetsbedömning,
med stöd i lokala riktlinjer och policydokument, barnkonventionen och med hjälp av de kunskaper som finns om barn och barns behov, – upprätta arbetsplaner för hur självförsörjning ska uppnås där
barnets situation ingår som en del, – bevaka barnets behov inom särskilt viktiga områden, t.ex.
boende, umgänge med föräldrar, hälsa, fritidsaktiviteter och ungdomars ferieinkomster, – dokumentera hur barnets behov har beaktats, vilka eventuella
överväganden som gjorts och hur detta påverkat beslutet. Detta gäller såväl vid negativa som positiva beslut. I arbetet med att belysa barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd inbjöd man åtta kommuner
2
till en diskussion
med projektets arbetsgrupp. Utifrån dessa samtal diskuteras i
2
Där framkom att ingen av de deltagande kommunerna hade några särskilda rutiner för
arbetet med familjer som under en längre tid beviljats ekonomiskt bistånd.
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
rapporten också metoder i arbetet med ett barnperspektiv. En metod - att barnperspektivet innebär att man också ska prata med barnen – lyftes särskilt fram i diskussionerna. Slutsatsen blev att om metoden tillämpas måste syftet med samtalet vara tydligt och det kan antingen vara en del i beslutsunderlaget eller en avlastning för barnen att berätta hur de har det. Samtidigt fördes det fram i diskussionerna synpunkten att det finns en risk med dessa samtal genom att samtalen kan väcka förhoppningar om insatser som inte kan infrias. Vidare lyftes fram följande exempel på metoder i arbetet: – lägga in påminnelsetexter om barnperspektivet i utrednings-
mallarna, – familjerådslag, – nätverksmöten (samverkan med andra instanser bl.a. genom
trepartssamtal).
10.2.1. Stockholms län
Länsstyrelsen i Stockholms län har granskat barnperspektivet i socialbidragsärenden (rapport 2001:09). Utgångspunkten var hur barnens förhållanden beaktas i familjer med långvarigt socialbidragsberoende. Av alla de akter som granskats fanns det endast något enstaka undantag där barnperspektivet genomsyrar hela ärendet. I de flesta fall är dokumentationen helt koncentrerad på de vuxna och deras behov. Det förekommer nästan aldrig någon reflektion över barnens specifika situation, trots att det är uppenbart att många barn lever under svåra omständigheter.
Det framkommer en önskan att kunna arbeta mer ur ett helhetsperspektiv t.ex. kunna göra fler hembesök för att lättare kunna bilda sig en uppfattning om barnens situation.
Handläggarna tar i allmänhet inte några egna initiativ att utreda barnens behov utan avvaktar i stället föräldrarnas egna initiativ eller förutsätter att föräldrarna tar upp de eventuella behov som finns ho s barnen.
3
Man önskar mer utbildning och handläggning i barn-
perspektiv och barnets bästa.
I rapporten nämns slutligen att hänsynen till kommunens budget har fått överordnad betydelse och med kommunens budget för ögonen tvingas handläggarna att blunda för barnens situation.
3
Det bör här påpekas att, oavsett hur vanligt eller ovanligt det är att föäldrarna själva lyfter
fram barnens behov, det centrala är att handläggarna gör det.
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
Länsstyrelsen i Stockholm har även i en rapport med utgångspunkt från diskussion och slutsatser från seminarier om ändrad överklagningsrätt, barnperspektiv i socialt arbete och metoder i utredning och behandling (2001:13) konstaterat att det verkar finnas ett stort engagemang för att lyfta fram barns och ungas intressen, att metodutveckling sker och att diskussioner förs hur man ska kunna bli ännu bättre. Det behöver dock utvecklas en samsyn kring begreppen barnets bästa och barnperspektiv. Det finns en risk att det blir mer ord än konkret arbete om inte orden ges en tydlig innebörd. Ett annat problem är att dokumentera vad barn säger. Det finns en rädsla att utelämna barnen. För att kunna lyfta fram vad som är väsentligt för utredningen och göra konsekvensanalyser behövs utbildningsinsatser och metodutveckling. Det behövs fortbildning för att höja barnkunskapen. Samtidigt är samarbete inom och mellan myndigheter samt att alla nivåer (från politiker och förvaltningschefer till handläggaren) tar sitt ansvar för barnets bästa väsentlig för att stärka barns ställning.
10.2.2. Västra Götaland
Länsstyrelsen i Västra Götaland har granskat barnperspektivet i långvariga socialbidragsärenden i sex kommuner (rapport 2001:29). Totalt granskades 128 akter och granskningen gällde tiden januari 1998 till september/oktober 2000. Förutom aktgranskning gjorde man också besök på socialkontoren och intervjuade handläggare. Telefonintervju gjordes med 17 föräldrar vars akter granskats. I familjerna fanns totalt 260 barn. De helt dominerande orsakerna till behovet av försörjningsstöd var arbetslöshet och otillräckliga inkomster.
I undersökningen visade det sig att flera familjer uppfattade att det inte var någon idé att ansökan om annat än försörjningsstöd och hade inte fått information om möjligheten att ansöka om bistånd i annan form. På direkt fråga om det var något som barnen måste avstå ifrån svarade flera familjer att barnen inte fick saker lika fort som andra barn och inte heller det senaste. Flera familjer önskade att de t.ex. skulle kunna göra en kortare utflykt med sina barn någon gång om året.
Efter granskningen av underlag till beslut om försörjningsstöd kunde man konstatera att samtliga familjer fick försörjningsstöd enligt riksnormen. Inte i något ärende fanns beslut om förhöjd norm. Mycket få ansökningar rörde barnen.
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
I många akter framgick det inte om familjen var aktuell inom andra enheter på socialförvaltningen. Hembesök förekom sällan. Barnens behov framgick sällan av dokumentationen. Vid intervjuerna med handläggarna uppgav de flesta att den förändrade besvärsrätten inte hade påverkat handläggning och biståndsbedömning.
Slutsatserna som drogs i rapporten var att barnen knappast finns med som enskilda individer i akterna. Man skriver vidare att Socialtjänstlagens barnperspektiv oftast saknas i försörjningsstödsakterna. Det varierar dock mellan kommunerna hur barnperspektivet kommer till utryck. Samtliga kommuner saknar system för att uppmärksamma barn och barns situation. Områden som man ansåg borde förbättras var:
- helhetssynen måste prägla allt socialt arbete,
- kommunerna måste skapa rutiner för att uppmärksamma barnens behov,
- det måste finnas rutiner för dokumentation av barnens behov,
- kommunerna måste förbättra informationen om rätten att ansöka utöver norm.
Länsstyrelsen Västra Götaland har också gjort en granskning med syfte att ta reda på om kommunerna i sitt arbete beaktar barnperspektivet vid avhysningar (rapport 2002:25). Samtliga socialnämnder, stadsdelsnämnder och kommundelsnämnder fick besvara frågor rörande riktlinjer och rutiner vid avhysningsärenden. Nästan alla nämnderna besvarade frågorna. Länsstyrelsen konstaterade i rapporten att det finns generella riktlinjer som avser avhysningsärenden hos ungefär hälften av länets socialnämnder och rutiner hos nästan 80 % av nämnderna. Enligt rapporten är de flesta riktlinjer allmänt hållna.
De rutiner som tillämpas vid avhysning är att när det kommer ett meddelande till nämnden om avhysning från kronofogdemyndigheten skickas ett informationsbrev till den berörde. I brevet informeras om möjligheten att ta kontakt med socialtjänsten och om möjlighet att söka bistånd. Av flera svar framgår att flera nämnder kontrollerar i befolkningsregistret för att se om det rör sig om en barnfamilj. När avhysningen av en barnfamilj verkställs brukar företrädare för socialtjänsten vara med.
Länsstyrelsen konstaterar att få av nämnderna har utfärdat riktlinjer avseende avhysningsärenden. Länsstyrelsen rekommenderar att riktlinjer fastställs där bl.a. barnperspektivet lyfts fram med tanke på de allvarliga konsekvenser en avhysning medför för den enskilde. Vidare anser Länsstyrelsen att det i varje kommun bör finnas någon/några handläggare som har till uppgift att bevaka
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
hyresskulder respektive avhysningsärenden. Man menar också att i alla ärenden där det finns barn bör nämnderna överväga att använda en checklista. Länsstyrelsen finner det anmärkningsvärt att nämnderna, trots vetskap om barnens situation, inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden har uppstått. Enligt Länsstyrelsens uppfattning kan inte boenden hos kamrater till föräldern anses vara skälig levnadsnivå för barn.
I Länsstyrelsen i Skåne läns Årsrapport 2001 Socialtjänsten i Skåne län finns en sammanfattande redovisning och bedömning av utvecklingen inom socialtjänsten i Skåne län. Länets storlek med 33 kommuner innehåller stora variationer när det gäller befolkningsstorlek och struktur. I rapporten nämns bl.a. att alltför snäva riktlinjer ligger till grund vid prövning av enskildas ansökan om ekonomiskt bistånd. Generellt har framkommit svårigheter med samordning mellan ekonomi- och behandlingsenhet inom samma förvaltning vilket medför brister i helhetssynen. Fortfarande är barnperspektivet inte tillgodosett vid hanteringen av ärenden om ekonomiskt bistånd. Man skriver att det är anmärkningsvärt att det finns mycket skiftande riktlinjer hos kommunerna för bedömning av minderårigas ferieinkomster vid socialbidragsprövning. I åtta kommuner tas ingen hänsyn alls till den unges ferieinkomst medan andra kommuner räknar in den unges inkomst (helt eller delvis) som en del av hushållets samlade inkomster vid bedömning av rätten till ekonomiskt bistånd.
Hösten 2003 har Länsstyrelsen i Stockholms län undersökt hur det ekonomiska biståndet utöver det rena försörjningsstödet hanteras av socialtjänsten. Granskningen har fokuserats på personer som har haft socialbidrag under lång tid och resultatet visar att socialtjänsten är restriktiv. Det är ovanligt att långvariga socialbidragstagare ansöker om extra bidrag utöver det ordinarie bidraget. Det extra biståndet går i huvudsak till läkar- och medicinkostnader, tandvård och glasögon. Granskningen visar också att socialtjänsten inte uppmärksammar och utreder om behov av extra ekonomiskt stöd finns och det gäller även barnfamiljer. I rapporten konstateras att kommunernas riktlinjer för ekonomiskt bistånd på olika sätt betonar att hänsyn skall tas till barns bästa vid utbetalning av ekonomiskt bistånd. Detta har inte fått genomslag i de granskade akterna. Man skriver vidare att CUS, Centrum för utvärdering av socialt arbete (numera IMS, Institutet för utveckling av socialt arbete) nyligen i en stor undersökning konstaterat att handläggarna i ekonomiska biståndsärenden inte vet hur barnperspektivet ska hanteras, samtidigt som en klar majoritet av
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
klienterna uppger att de upplever att deras svaga ekonomi påverkar barnen.
10.2.3. Tillsyn för år 2003
Bilden av hur man inom socialtjänsten beaktar barnperspektivet som framkommit ovan är ganska dyster. I det perspektivet ger den nya i inledningen nämnda rapporten där Socialstyrelsen sammanställt resultat av tillsynen för år 2003 lite mer hopp om att en förändring är på gång. Detta trots att integrering av barnperspektivet har kommit olika långt i olika kommuner. Det finns också fortfarande exempel på att det saknas barnperspektiv till och med i sådana utredningar där besluten har påtagliga konsekvenser för barnets livssituation (t.ex. beslut om vräkning eller att stänga av elektriciteten för en barnfamilj). Å andra sidan bedömer de intervjuade länsstyrelserna att barnperspektivet börjar få en mer framträdande roll i barnutredningar. När det gäller barnperspektivet har man funnit att det är vanligast att barnets bästa granskas inom just barn- och familjeområdet. Vidare vittnar länsstyrelserna om att allt fler kommuner utvecklar skriftliga riktlinjer för att bättre beakta barnperspektivet vid handläggning av ekonomiskt bistånd. Som den undersökning, som refereras nedan i avsnittet 10.4, visar är det ett stort arbete som återstår innan barnperspektivet får fullt genomslag i handläggningen av ekonomiskt bistånd.
10.3. Metoder som tillämpas för att stödja barn i ekonomiskt utsatta familjer
Nedan presenteras ett antal olika projekt som arbetsgruppen fått kännedom om. Insatserna kan ske i kommunal regi, genom ideella organisationer eller i samverkan mellan de båda. Dessa är inte tänkta att vara heltäckande, inte heller är de på något sätt representativa eller utvärderade av arbetsgruppen. Samtidigt tycker vi att detta bidrag får ses i ljuset av alla de initiativ och insatser som dagligen görs i kommunal regi, genom ideella organisationer eller i samverkan mellan de båda för att förbättra situationen för barn som lever i en ekonomisk utsatt situation. Arbetsgruppen har inte analyserat om de kommuner som omnämns uppfyller krav på barnperspektivet när det gäller handläggning av ekonomiskt bistånd.
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
Allmänt
I Uppsala kommun beslutade barn- och ungdomsnämnden i september 2003 att kontoret för barn ungdom och arbetsmarknad (UAK) skulle utarbeta ett förslag till barn- och undomspolitiskt program för Uppsala kommun. Arbetet ska innehålla fyra delar:
- barns och ungdomars levnadsförhållanden på nationell nivå,
- barns och ungdomars levnadsförhållanden i Uppsala,
- inventering av insatser i Uppsala och
- mål, inriktning och åtgärder i Uppsala.
Syftet är att få en samlad bild av hur barn och ungdomar har det i Uppsala kommun. Målgruppen är barn och ungdomar i åldern 0-20 år med särskilda behov och där samhället har ett uttalat ansvar för att uppmärksamma, stödja, förebygga och åtgärda.
Sundsvalls kommun har i mars 2003 antagit mål och riktlinjer vid handläggningen av ekonomiskt bistånd. För att stärka barnperspektivet har Socialnämnden bestämt att när det gäller barnfamiljer:
- skall barnens situation uppmärksammas i samtalen med föräldrarna,
- hänsyn skall tas till barns behov av att få finnas kvar i sin invanda och trygga miljö,
- barnen skall ges förutsättningar att leva som andra och ha en skälig levnadsnivå,
- kontakten med båda föräldrarna underlättas även om dessa har separerat,
- även barns behov av andra biståndsinsatser utöver försörjningsstödet uppmärksammas,
- barns stödbehov uppmärksammas såväl i ett kortsiktigt som ett långsiktigt perspektiv,
- barn särskilt uppmärksammas och stödjas i familjer där föräldrarna visar svag omsorgsförmåga, har dåligt nätverksstöd och låga inkomster,
- dokumentationen över barns ekonomiska situation förbättras samt kunskaperna om barns behov förbättras för handläggarna av ekonomiskt bistånd.
Kista stadsdelsnämnd uppger sig ha utvecklat barnperspektivet i sin verksamhetsplanering. Sedan den 1 januari 2003 finns socialtjänstens samtliga barn- och ungdomsverksamheter samt vuxenverksamheter samlade inom avdelningen för Individ och Familj i enheterna Barn och Ungdom, Ekonomiskt bistånd samt Vuxen. Syftet med sammanslagningen är att än mer fokusera familje-
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
perspektivet och öka förutsättningarna för en helhetssyn kring den enskilde eller familjens situation. Under 2004 kommer arbetet inom den ordinarie verksamheten att inriktas mot tre målgrupper: barnfamiljer, unga vuxna och personer som uppbär försörjningsstöd på grund av sjukskrivningar. Vid all handläggning och beslut som rör barnfamiljer ska barnperspektivet beaktas i syfte att uppmärksamma barnens situation i bidragsberoende familjer och underlätta barnens integration i samhället.
Rutiner för hur barnets bästa kan beaktas vid handläggning och beslut av försörjningsstöd inom enheten har framtagits under 2003. Ett skriftligt dokument delas ut till all personal och vid nyanställningar. Barnperspektivet ska i så stor utsträckning som möjligt tas med i all dokumentation. Vid framtagandet av mallen för grundutredningar ska barnperspektivet lyftas fram. Ett närmare samarbete med enheten för barn och ungdom kan utvecklas med hjälp av gemensamma möten i individärenden och på övergripande nivå. Diskussionen om barnperspektivet och rutinerna kring det kommer att hållas levande inom enheten och medarbetarna erbjuds möjlighet att inom budgeterade ramar delta i föreläsningar, seminarier och utbildningar som handlar om barnperspektivet.
Uppföljningen av huruvida rutiner följs görs under ärendedragningar, extern handledning, planerings- och metoddagar. Rutiner bör utvärderas och vid behov uppdateras i slutet av år 2004. Dokumentationen av hur barnperspektivet har beaktats i journalföring och beslutsformuleringar i enskilda ärenden följs upp genom intern kontroll. Mallen för grundutredningar bör vara klar och i användning under våren 2004. Samarbetsmöten med barn och ungdom ska dokumenteras. Deltagande i seminarier, föreläsningar och utbildningar dokumenteras och redovisas i verksamhetsberättelsen. En grupp bestående av representanter från de olika arbetsgrupperna inom enheten har tillsammans med arbetsledning i uppdrag att följa upp att arbete med åtagandet fortskrider enligt planering och att diskussionen om åtagandet hålls levande inom enheten.
Föräldrarna - Socialtjänstens arbete med arbetslösa eller personer med otillräckliga inkomster
I Botkyrka kommun har man antagit en handlingsplan som avser lokal samverkan om människor utan arbete och/eller i behov av rehabilitering. Detta har man gjort eftersom människor som är eller kommer att bli utan arbete under lång tid har sammansatta behov
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
av rehabilitering till hälsa och arbete och många gånger är aktuella för myndigheters uppdrag, synsätt och insatser samtidigt. Botkyrka kommun, försäkringskassan i Botkyrka, Sydvästra sjukvårds och produktionsområdena, arbetsförmedlingarna i Tumba och Hallunda, samt arbetsförmedingen rehab Tullinge har gjort en gemensam överenskommelse om att samverka kring insatser på utvecklingsområdet. Det övergripande syftet är att samverkan ska leda till självförsörjning för fler individer och bättre folkhälsa i kommunen.
Barn till psykiskt sjuka föräldrar
Eskilstuna kommun har i samverkan med Nätverket och Landstinget Sörmland gjort ett kunskapsprojekt som heter Från osynlig till synlig avseende barn till psykiskt sjuka föräldrar. Rapportens fokus är samverkan runt barn. Syftet var att barnen skulle bli synliga och kunna få rätt stöd och hjälp. Projektet ska vidare förhindra problem som annars kan uppkomma.
Fritidsaktiviteter
Stiftelsen KFUM Söder Fryshuset, Stockholm har en verksamhet som man kallar Ensamma mammor. Bakgrunden är att det i Stockholms län idag finns cirka 40 000 ensamstående föräldrar med barn och att av dessa är 90 % mammor. I Fryshusets beskrivning av verksamheten visas att många klarar sig tack vare avlastning från släkt och vänner. Men det finns också många som får ”dra hela lasset själva”. Man arrangerar varje sommar ett sommarläger för ett 30-tal mammor och barn där familjerna kommer från skiftande miljöer och olika slags bakgrund. En del har invandrarbakgrund och har haft svårigheter att komma in i det svenska samhället och ta del av sina rättigheter. På sommarlägret får mammorna vila upp sig, ha kul och umgås. Personalen på lägret är uteslutande män som tar sig an barnen och står för markservicen, då man anser att det är viktigt för såväl mammor som barn att få positiva manliga förebilder.
Drömmarnas Hus i Rosengård, Malmö har under sex år bedrivit olika former av kulturverksamhet för barn och ungdomar i Rosengård. Man har byggt upp ett brett kontaktnät mellan skolor, barn och många vuxna. Man har byggt upp ett hus för barns och
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
ungdomars kultur. I området lever många ekonomisk utsatta barn. Föreningen ser att möjligheterna för barn och ungdomar från olika delar av Malmö att mötas är otillräckliga. Föreningen samarbetar med Malmö kommun och Rosengårds stadsdel i syfte att skapa en mötesplats där ungdomar från samtliga Malmös stadsdelar möts, oavsett bakgrund eller nationalitet. Genom Drömmarnas Hus som ligger i Rosengård kan kraftfulla och positiva möten via kultur och skapande leda till förändrad syn på varandra och också ändra bilden av Rosengård. Metoden är att barnen och ungdomarna introduceras till aktiviteter via skolan – på dagtid. Eftersom barnen på detta sätt blir välbekanta med Drömmarnas hus är det lättare att använda möjligheten till aktiviteter även på fritiden. Det kommer att finnas verkstäder i bild och form, musik/rytmik, drama, dans m.m. Verkstäderna är viktiga eftersom man inte konsumerar utan är aktiv och skapar. Alla aktiviteter för barn och ungdomar ska vara gratis.
10.4. Arbete för att utveckla metoder för att förebygga hemlöshet
Under åren 2002–2004 har Socialstyrelsen regeringens uppdrag (beslut S2002/812/ST) att leda ett utvecklingsarbete för att utveckla metoder som motverkar hemlöshet. För detta arbete har Socialstyrelsen bl.a. fått 30 miljoner kronor som efter ansökan ska fördelas till kommuner, landsting eller andra organisationer i samverkan.
Inom ramen för detta arbete pågår sex projekt som är helt eller delvis inriktade på barnfamiljer. Ett av dessa är projektet Bra boende i Bergsjö i Göteborg som syftar till att erbjuda hjälp med att planera en boendekarriär med mål om ett bättre boende.
Projektet Mosippan i Malmö, SDF Rosengård är inriktat på ca 20 barnfamiljer. Antalet vuxna i projektet kommer att uppgå till ca 40 personer med tillsammans ca 60 barn. Familjerna har varit beroende av socialtjänstens insatser under en längre period. En övervägande del har även lång tid av hotellboende bakom sig. Rosengårds och Södra Innerstadens individ- och familjeomsorg skall i samverkan bilda ett stödteam kring familjerna.
Projektet Hållbart boende i Helsingborg har som mål att utveckla metoder för ett hållbart boende, med innebörden att uppföljningsarbetet intensifieras, att minska uppsägningarna i de bostadssociala lägenheterna samt att minska uppsägningarna av hyreskontrakt med 10 procent. Målgruppen är de som redan "ram-
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
lat" ur bostadssystemet och som numera är aktuella i det bostadssociala programmet i kommunen men som riskerar att vräkas ur detta. I projektet ingår även en så kallad ”bostadsskola”.
Samtliga projekt kommer att utvärderas grundligt för att metodutvecklingens resultat skall kunna spridas till alla kommuner i landet.
10.5. Socialtjänstens arbete i ekonomiska biståndsärenden – barnperspektivet Annika Puide
Vid IMS på Socialstyrelsen pågår sedan ett par år en studie i syfte att undersöka förekommande arbetssätt som används i socialbidragsärenden. Huvudsakligen är studien inriktad på långvariga biståndsärenden. Studien pågår i fyra olika kommuner av skiftande storlek, geografisk belägenhet, näringsstruktur och arbetsmarknad. En första basundersökning genomfördes under 2002 och en första uppföljning under 2003. Än så länge finns enbart data från basundersökningen. Urvalet ärenden är 568. Bortfallet endast 10 procent. I basundersökningen intervjuades såväl klienter som handläggare. I uppföljningen intervjuades handläggarna återigen. Dessutom gjordes en genomgång av det arbete som dokumenterats i journalerna under det gångna året i de utvalda ärendena.
Av de 568 intervjuade klienterna i basundersökningen hade 214 barn under 18 år. Till dessa ställdes ett litet antal frågor som bedömdes vara av intresse ur ett barnperspektiv. Exempel på frågor:
- Pratade socialsekreteraren och du idag om hur barnen har det när ni gick igenom din ekonomi för att bestämma om du är berättigad till socialbidrag?
- Tycker du att din svaga ekonomi påverkar barnen på något speciellt sätt?
- Har du någon gång under de senaste 12 månaderna sökt extra bistånd till utrustning eller fritidssysselsättning till barnet(n), t.ex. cykel eller kolonivistelse?
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
10.5.1. Pratade vid dagens besök om hur barnen har det
Tabell över klienternas svar i procent
Kommun
A
Kommun
B
Kommun
C
Kommun
D
Samtliga
Nej, vi talade inte om barnen
58 52 60 47 54
Ja, men bara för att kunna beräkna normen 11 13 11 6 10 Ja, vi talade om barnens situation 31 35 29 47 36 Antal svarande 67 40 35 49 191
I hälften av alla samtal berördes inte barnens situation alls. Men det finns skillnader mellan de olika kommunerna. I kommun C har barnens situation berörts något mer sällan än i övriga kommuner. I kommun D har barnens situation däremot berörts i något större utsträckning än i övriga. Det kan sammanhänga med socialtjänstens särskilda organisationer i dessa kommuner. I kommun C sker handläggningen av ekonomiskt bistånd i stor utsträckning rent administrativt och är mycket inriktad mot arbetsmarknaden. Ekonomiskt bistånd ligger under annan nämnd än socialnämnden. Personer med andra problem än rent ekonomiska remitteras huvudsakligen till socialförvaltningen. Handläggarna av ekonomiskt bistånd saknar socionomutbildning. Det är enbart handläggare av ekonomiskt bistånd som har intervjuats, vilket kan vara en förklaring till att samtal om barnens situation inte varit vanliga. I kommun D förekommer också en uppdelning, men den finns inom enheten. I ärenden som innehåller andra problem förutom de rent ekonomiska finns två handläggare engagerade. Den ena handlägger ekonomiskt bistånd och är ofta ekonomiassistent utan socionomutbildning, medan den andra är socionom och inriktad på behandling. Intervjuerna skedde med den handläggare som för dagen skulle ta emot klienten. Förmodligen har socionomerna ofta talat om familjens hela situation, vilket avspeglar sig i svaren. Kommunerna A och B har en mer traditionell organisation i det att handläggarna har socionomutbildning eller motsvarande och arbetar både med ekonomiskt bistånd, men sysslar också med andra mer eller mindre relaterade problem.
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
10.5.2. Den svaga ekonomin påverkar barnen
Tabell över klienternas svar i procent
Kommun A Kommun B Kommun C Kommun D Samtliga
Nej 24 42 36 31 32 Ja 76 58 64 69 68 Antal svarande 63 40 58 49 210
Var tredje klient anser inte att den svaga ekonomin påverkar barnen på något speciellt sätt. Det kan röra sig om familjer som har ett tillfälligt behov av bistånd. En förälder som fått bistånd till spädbarnsutrustning till sitt lilla barn har ännu inte känt av kraven på olika kostnadskrävande aktiviteter för barnet. De som svarat att den svaga ekonomin påverkar barnen har fått en följdfråga om hur påverkan sker.
10.5.3. Hur den svaga ekonomin påverkar barnen
Tabell över klienternas svar i procent
Inskränkningar av materiellt slag (mat, kläder mm)
48
Inskränkningar av aktiviteter (skolresor, fritidsintressen mm)
27
Ekonomin räcker knappt till det basala
12
Psykisk påverkan (bråk, ilska, nedstämda föräldrar)
8
Annat 5 Summa 100 Antal angivna sätt* 191 *142 föräldrar har givit 191 olika svar. Dessa 191 utgör 100 procent i sammanställningen ovan. Svaren avser samtliga kommuner.
Man får främst inskränka inköpen av materiella saker till familjen. Maten får bli av enklare slag och man har inte råd att kosta på sig något extra. Sex av tio svar finns i kategorierna ”Inskränkningar av materiellt slag” och ”Ekonomin räcker knappt till det basala”. Den svaga ekonomin gör också att det blir svårt att ge barnen pengar till fritidsintressen eller aktiviteter som kostar pengar.
Kommunernas arbete med barnperspektivet… Ds 2004:41
10.5.4. Klienter som någon gång sökt extra bistånd till barnen
Majoriteten (89 procent) av de klienter som hade barn under 18 år hade fått försörjningsstöd tidigare. Men bara 35 klienter (18 procent) hade sökt extra bistånd till barnen någon gång. En fjärdedel har sökt till spädbarnsutrustning, vilket egentligen inte kräver något särskilt initiativ från klientens sida. Handläggaren informerar rutinmässigt sina gravida klienter om rätten till spädbarnsutrustning. Ytterligare en fjärdedel har sökt till andra materiella ting, ofta kläder. Resten av ansökningarna fördelar sig lika mellan bistånd till semesterresor, kollo och fritidsaktiviteter för barnen.
Frågan om klienterna någon gång sökt extra bistånd till barnen möttes ofta av förvåning och en del undrade om man verkligen kunde söka extra till barnen. Kunskapen om att socialbidragsnormen också tar hänsyn till hushållets storlek och barnens ålder är rätt spridd, vilket troligen bidrar till att man inte tror sig ha möjlighet att få något extra till barnen eller att ens ha rätt att söka extra bistånd till barnen.
Sammanfattningsvis kan sägas att barnens situation sällan blev föremål för någon diskussion vid mötet mellan klienter och handläggare av ekonomiskt bistånd under basundersökningen år 2002.
Ds 2004:41 Kommunernas arbete med barnperspektivet…
Referenser:
Social tillsyn 2003, Resultat av länsstyrelsernas tillsyn, Socialstyrelsen, Länsstyrelserna 2004-07-19
Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd, Socialstyrelsen, Länsstyrelserna 2003
Länsstyrelsen i Stockholms län, rapport 2001:09
Länsstyrelsen i Stockholms län, rapport 2001:13
Barnperspektivet i långvariga socialbidragsärenden, länsstyrelsernas granskning i sex kommuner, Länsstyrelsen i Västra Götaland, rapport 2001:29
Barnperspektivet i avhysningsärenden, Länsstyrelsen i Västra Götaland, rapport 2002:25
Årsrapport 2001 Socialtjänsten i Skåne län, rapport 2002:6
Länsstyrelsen i Stockholms län, publicerad i elektronisk form 17 mars 2004, www.ab.lst.se/publikationer
Uppsala kommun, kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad, dnr. BUN-2003-0782.02
Sundsvalls kommun, mål och riktlinjer för ekonomiskt bistånd, socialtjänstens kansli mars 2003
Kista stadsdels verksamhetsplanering 2004-07-19
Samverkan i Botkyrka, strategidokument, 2003-04-10
Från osynlig till synlig, avseende barn till psykiskt sjuka föräldrar, ett kunskapsprojekt i samverkan, Eskilstuna kommun, nätverket och landstinget Sörmland
www.fryshuset.se
Arvsfondsdelegationen, Årsbok och projektkatalog 2003
11. Ideella organisationers roll
11.1. Inledning
Insatser från frivilligorganisationer och enskilda spelar en viktig roll för delar av socialtjänsten och för människors välfärd i allmänhet. Det framhåller Socialstyrelsen i Socialtjänsten i Sverige – En översikt 2003. Det finns beräkningar som visar att det finns runt en halv miljon människor i Sverige som får hjälp och stöd genom frivilligorganisationerna åtminstone någon gång under året.
Man har definierat frivilligorganisationernas verksamhet som allt arbete, alla aktiviteter och alla insatser som sker inom en frivillig organisation eller med en sådan organisation som huvudman.
För att lyfta fram några av de organisationer som arbetar med frågor om barn som lever i ekonomisk utsatthet och få ta del av deras erfarenheter och kunskaper har utredningen bett några av organisationerna att berätta om sin verksamhet.
Organisationerna har fått följande frågor att besvara:
1. En beskrivning av organisationen och dess verksamhet. 2. Vad gör organisationerna för att stödja ekonomiskt utsatta barn? Beskriv insatser och aktiviteter. 3. Organisationens egen bild av hur många barn som lever i ekonomisk utsatthet och hur detta förändrats från 1990talet fram till idag. 4. Vilka studier finns? Har organisationen data eller statistik?
Svar har inkommit från nio organisationer, Majblomman, Stockholms stadsmission, Rädda Barnen, Kriminellas revansch i samhället KRIS, Barnens rätt i samhället BRIS, Riksbryggan, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar RBU, Riksorganisationen Sveriges Makalösa Föräldrar och Riksförbundet för social och mental hälsa RSMH
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Majblomman
Lena Holm, Generalsekreterare Majblommans Riksförbund
Majblommans syn på barnfattigdom
I linje med FN:s konvention om barnets rättigheter ser Majblomman barn som individer och inte som grupper. Vår syn på barnet som individ har en lång tradition som formulerades av vår grundare Beda Hallberg: "En humanistisk vidsynthet med förståelse för mänskligt liv i alla dess former, med klar blick för individers egenart och vaket intresse för skilda kulturer”.
Det leder till att vi betraktar barnfattigdom utifrån varje enskilt barn och vad de behöver för att vara med i gemenskapen i skolan, på fritiden och i familjen. Enligt Townsend (1979) kan fattigdom förstås som en påtvingad avvikelse från den allmänna livsstilen. Det centrala begreppet här är deprivation. Det innebär att man är utestängd från konventioner, konsumtion och sociala aktiviteter. Det kan vara resultatet av såväl långvarig ekonomisk utsatthet som tillfälliga eller ojämna inkomster.
Barnets behov är således beroende av var barnet bor och Majblomman som finns nära barnen på varje ort i Sverige ser dessa barn. Det är barn som inte kan delta i gemenskapen med sina kamrater på fritiden eller i skolan. Vi ser dem när de kommer till skolan mitt i vintern i sommarskor. Eller när barn inte hänger med i skolan för att glasögonen har gått sönder eller det saknas andra hjälpmedel. Eller när barn inte kan följa med på skolutflykter. Eller när de inte har möjlighet att göra något på sommarlovet utan lämnas ensamma när föräldrar arbetar och kamraterna är bortresta.
Majblomman ger bidrag till barn på två sätt; genom inkomna ansökningar och genom personliga kontakter med t. ex. skolsköterska, lärare, BVC eller andra personer. Vi såg en kraftig ökning av ansökningsbrev redan 1997. Breven beskrev fattigdom och man sökte bidrag för att klara det allra nödvändigaste.
”Hej! Jag skulle vilja ansöka om bidrag från majblomman angående dyrt skolmaterial till min son för matematik A-D kurs. Skolan informerade om att eleverna måste erskaffa en miniräknare eller s.k. grafräknare själva och betala kostnaden som är på 1599 sek och som ensam-
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
stående med endast sjukpension har jag ej möjlighet att betala detta så snabbt som det behövs.”
”Jag har inte råd att låta mina barn följa med på skolutflykter, dom får vara hemma. Min dotter säger att hon är sjuk för hon skäms för att säga som det är.”
”Jag försöker att få pengarna att räcka till men det är svårt, särskilt då man bor i ett område där bl.a. skola inte väntar sig att det finns föräldrar som har svårt att få pengarna att räcka till klasskassa, utflykter. Har man som jag två barn som ska göra detta samtidigt så blir det väldigt knapert den månaden. Ibland känner jag mig alldeles förtvivlad över att inte kunna ge dem något de önskar sig, som en ny jacka eller Harry Potter-kort eller vad som helst.”
Fattigdom – ett tabubelagt ord i Sverige
När vi såg denna fattigdom i Sverige 1997 informerade vi beslutsfattare och journalister men informationen bemöttes med avståndstagande och man menade att ingen i Sverige ska behöva vara fattig och man hänvisade till föräldrars felprioriteringar .
Idag, sju år senare, har antalet ansökningar tredubblats och i övervägande delen av breven skriver familjer att de inte får pengarna att räcka till det nödvändigaste. De barn som var 7 år då är 14 år nu och många saknar framtidstro, har sämre hälsa, upplever att tempot i skolan är för högt. Vi ser tydligt att det inte är fråga om föräldrars felprioriteringar. Vi ser att det ofta handlar om ensamstående föräldrar, främst mammor, som försakar det mesta för egen del och sliter hårt för att få ekonomin att gå ihop.
Hur stort är problemet?
Man kan gradera och beräkna fattigdom på olika sätt och det är viktigt att ta fram relevant statistik som underlag till politiska beslut. Det är samtidigt viktigt att vara uppmärksam på att se fattigdomen utifrån barnets perspektiv – utifrån barnets påtvingade avvikelse från den allmänna livsstilen där barnet lever.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Till Majblomman kommer det cirka 100 000 ansökningar varje år. Ansökningarna kommer till våra 850 Majblommekommittéer runt om i hela landet. De frivilliga som arbetar med oss är människor som till vardags arbetar med barn inom barnomsorg, skola, skolhälsovård, socialtjänsten, mm. Vuxna som har möjlighet att se varje enskilt barn.
Professor Tapio Salonen vid Lunds och Växjö universitet redovisar i sin rapport Barnfattigdom i Sverige att drygt 260 000 barn lever i en ekonomiskt utsatt familj. Vi konstaterar att beräkningarna stämmer väl med det vi ser.
Allmän medvetenhet om barnfattigdom i Sverige
Då vi konstaterat att barnfattigdom i Sverige är ett tabubelagt ämne har Majblomman tagit fasta på att vi måste göra detta ämne möjligt att prata om. Det krävs inte bara politiska förändringar, reformer och resurser, även organisationer och journalister har en viktig roll i kommunikationen för att skapa en medvetenhet hos alla människor i Sverige – särskilt hos dem som arbetar med barn och har att fatta beslut som påverkar barn.
Majblomman tar varje år fram ett studiematerial till alla mellanstadieskolor i Sverige. De senaste två åren har vi fokuserat på barnfattigdom och vad det innebär för barnen i skolan och på fritiden. Vårt mål är att ge lärare ett enkelt material för att kunna diskutera med elever och föräldrar. Vi håller på att göra detta tabubelagda ämne pratbart. Först då kan vi finna de goda lösningarna.
”Det pratas så sällan om de här sakerna och det utanförskap barnen hamnar i. Häromkvällen var det skolshow. Bussen dit kostade, sedan var det inträde och fika till självkostnadspris. Inte ens föräldramötena är en fredad zon. Här fikas det också till självkostnadspris. Det har hänt flera gånger att jag stannat hemma från föräldramöte för jag har inte råd. Jag orkar inte sitta där och förklara.”
”Jag skulle önska att fröken kunde ta en lektion och prata om att det finns barn som inte har råd. Då skulle det kännas bättre för jag tror att fler än jag har ont om pengar och då skulle det kännas bättre.”
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Vilka vänder sig Majblomman till?
Merparten, 75 %, är ensamstående mammor med ett eller flera barn. 29 % är utlandsfödda. Försörjningen utgörs av förtidspension 40 %, arbete 20 %, socialbidrag 21 %, studiemedel 7 %.
En del som får socialbidrag känner inte till att de har möjlighet att söka för stöd utöver normen för barnen. I kontakten med socialtjänsten uttrycker en del att de inte vill berätta att barnen saknar mycket. De upplever en oförstående attityd som ger skam- och skuldkänslor. (På vissa håll har socialtjänsten minskat socialbidraget när de får kännedom om att familjen fått bidrag från Majblomman.)
Andra kvinnor arbetar i låglöneyrken, har en deltidstjänst eller timanställning och inkomsten är i nivå med socialbidragsnormen. De saknar även ett socialt nätverk eller stöd från mor- och farföräldrar. En annan grupp är de kvinnor som vill klara sig själva och inte vill att någon ska veta hur illa det är ställt. De skäms över att inte klara av att försörja sina barn och gör allt för att det inte ska märkas utåt.
Det finns föräldrar som beslutat sig för att förbättra sin situation och har börjat studera för att få ett bättre jobb. Det är svårt att försörja en familj på studiemedel, med anledning av att studiemedel inte utbetalas under sommarmånaderna. Under sommaren förväntas studenter arbeta men det är svårt när det sociala nätverket med skola, barnomsorg, mm, är starkt decimerat och barnen har sommarlov.
Ytterligare en grupp är föräldrar som är långtidssjukskrivna eller sjukpensionärer. Många uppger att även barnen har någon form av sjukdom eller funktionshinder. Detta är familjer som ofta uttrycker hopplöshet och uppgivenhet.
En viktig part i nätverket runt barnet – det lokala engagemanget
Till de flesta ansökningar finns intyg. Exempel på intyg är:
- Skolsköterskor som intygar att barnet behöver psykologhjälp men att skolans pengar är slut.
- Socialsekreterare som intygar att barnet behöver en dator för att klara skolarbetet.
- ·Handläggare på handikappförvaltningen som intygar att barnet behöver något hjälpmedel eller leksak för sin habilitering i hemmet.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Hej! Jag heter XX och arbetar som lärare på XX skolan. Jag är mentor åt en elev som har mycket grav skrivdyslexi. Han går i sjuan och kan inte läsa sina egna anteckningar eller ens anteckna. Vår skolpsykolog har uttryckt önskemål om att han skall slippa anteckna med pennan över huvud taget, men han har ett stort behov utav en bärbar dator. Han läser bra och är normalbegåvad, men allt han skall skriva med pennan är katastrofalt. Andra elever med liknande problem i kommunen har fått ut en dator på hemförsäkringen, men då denna killes föräldrar (som är skilda), ej har en tilläggsförsäkring för honom får han ingen. Föräldrarna har ej heller ekonomiska möjligheter att köpa en dator till honom. Jag har som mentor försökt ragga pengar till en bärbar dator då jag ser hur han lider varje dag. Trots att vi försöker hjälpa honom så gott vi kan här på skolan kommer han ju i ett längre perspektiv måsta använda datorn för att klara sig. Därför vill jag spara många tårar från hans sida genom att söka pengar till hans hjälp. Kan Ni hjälpa mig med den saken? Jag hoppas att detta kan vara räddningen för denna lilla pojke, som har hela livet framför sig. Med hopp om stöd
Det finns ett stort engagemang, men också en frustration, hos personal som arbetar med barn. När resurserna i verksamheten inte räcker känner man sig otillräcklig. Ofta vänder man sig då till Majblomman. Många ur dessa personalgrupper finns i vår organisation. Majblomman finns på mer än 850 orter i Sverige och insamlingen sker genom att barn säljer majblommor för att hjälpa barn på sin egen ort. Därmed är det många som har en nära relation till Majblomman och ansökan om bidrag blir okomplicerad och ganska lätt att bedöma och bevilja. Majblomman finns naturligt i det lokala nätverket runt barn och ser barnets behov.
När pengarna inte räcker
Doktorand Anne Harju har genomfört en studie av de brev som kom till Majblomman 2002. Breven har analyserats utifrån olika synvinklar. Professor Tapio Salonen vid Lunds och Växjö universitet var handledare. En av hypoteserna var att de brev som kommer till Majblomman ger en tidig signal om förändringar i barns villkor.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Rapporten visar att när det gäller utbetalning av pengar till sökande familjer prioriterades funktionshinder och socialt utsatta situationer högst i samtliga undersökta lokalkommittéer. Däremot skiljer sig prioriteringarna mellan kommittéerna när det gäller kronisk sjukdom och ansträngd ekonomi. Kommittéerna i storstäder, förorter, större städer samt industri och landsbygdskommuner prioriterar ansträngd ekonomi medan kommittéerna i medelstora städer och övriga större och mindre kommuner prioriterar kronisk sjukdom. Vid en jämförelse med Majblommans enkätresultat år 2001 skiljer sig denna förstudies resultat när det gäller lokalkommittéernas prioriteringar. Denna förstudie indikerar att socialt utsatta situationer sedan år 2001 passerat kroniska sjukdomar i prioriteringsordning. I 55 % av ansökningarna uppges att ett eller flera barn har en sjukdom eller ett funktionshinder. 25 % av familjerna sökte bidrag till semester med familjen, 22 % sökte till nödvändiga saker (t.ex. glasögon och skor), 13 % avsåg utrustning för delaktighet (t. ex. cykel)
En enkätundersökning som genomfördes i mars 2004 visar att bidrag till olika skolaktiviteter har ökat markant. 37 % av bidragen går till skolaktiviteter och 320 kronor är snittbidraget. Vanliga bidragsnivåer är mellan 500 och 1 500 kr.
Majblommekommittéerna visar en följsamhet efter barns aktuella behov. Vi kan konstatera att ansökningsbreven är en tidig signal om förändringar i barns villkor och bör tillmätas stor betydelse.
Typiska behov enligt enkätundersökning mars 2004 37 % av beviljade anslag gick till skolaktiviteter Skolresor som finansierats genom att barnen samlat pengar under många år. I vissa fall blir det en liten extra kostnad för alla för att förverkliga resan och i andra fall är det någon elev som kommit ny till klassen och måste betala hela avgiften själv eftersom eleven inte varit med och sparat. Skolutflykter där det behövs en matsäck som naturligtvis måste innehålla läckra saker, bussresa, inträde, sportutrustning t.ex. skridskor/skidor. En rektor har kommenterat utflyktsavgifter så här: ”Våra utflykter kostar inget, det är bara en matsäck och så cyklar vi dit vi ska. Det är viktigt med utflykter eftersom det stärker gemenskapen mellan barnen.” Cyklar är den vanligaste leksaken vi delar ut pengar till just nu. (utrustning för delaktighet).
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Klassfester där det behövs inträde, kläder, mm. Skolavslutning ställer krav på nya kläder, present till läraren, mm.
För att kunna hänga med i undervisningen behövs bidrag till miniräknare, datorer till barn med inlärningsproblem, mm
Typiska behov enligt beviljningsperiod maj 2004 I denna omgång prioriterades ensamstående mammor som studerar, vilka utgör ca 20 % av beviljade ansökningar. (Studiestöd betalas inte ut under sommarmånaderna). Semester med familjen utgjorde 61 % av beviljade bidrag, snittbidraget per barn var 1 083 kr Oftast handlar det om att familjen vill hyra en stuga, åka till kultur- eller nöjesevenemang såsom Gröna Lund, Liseberg, Astrid Lindgrens värld. Cyklar, kläder, skor och glasögon utgjorde 16 %, snittbidraget var 885 kr. Skolavslutning och sommaraktiviteter angavs som skäl. Läger på egen hand utgjorde 12% till, snittbidraget var 3. 073 kr. Det är t.ex. ridläger, diabetesläger, scoutläger, Majblommans sommargård, mm.
Vilka är beslutfattarna och vilka åtgärder behövs?
Majblommans uppgift är inte att föreslå konkreta beslut om åtgärder, men vi kan se inom vilka områden de behövs. Det är upp till politiker och övriga beslutsfattare att analysera situationen och presentera åtgärdsprogram. Vi menar att det finns beslutsfattare på alla nivåer i samhället, som bidrar till att förbättra barns villkor. Regering och riksdag har att besluta om stora övergripande frågor, men hela vägen ned till rektor, lärare, fritidsledare finns beslutsfattare. Vi anser att det är naturligt att åtgärder vidtas i skolan, kommunen och landstingen. Det kan handla om såväl offentlig verksamhet som insatser från organisationer och företag – inte minst som arbetsgivare. Barn är helt beroende av vuxna för sin trygghet och försörjning och har inte möjlighet att göra egna medvetna val och prioriteringar. Åtgärder behöver därför sättas in i flera sammanhang:
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Direkt till föräldrarna så att de känner sig trygga och klarar av att försörja sig och sina barn och blir stärkta i föräldrarollen. Det kan handla om såväl att höja minimilönen, skattelättnader, arbetsmarknadsåtgärder, utökat försörjningsstöd som bostadsplanering, föräldranätverk för stöd i föräldrarollen, mm.
Direkt till barnen i offentlig verksamhet så att barn slipper axla ett vuxenansvar för familjens ekonomiska- och sociala situation. Barn behöver få vara barn och kunna lägga tid och energi på skolarbete och på fritidsaktiviteter.
Det behövs fler vuxna i skola och barnomsorg som ger barn det stöd de behöver. Obligatoriska aktiviteter i barnomsorg och skolan ska vara avgiftsfria för att förhindra det utanförskap som uppstår när familjen inte har möjligheter att bekosta t. ex. matsäck och inträde när klassen ska åka på utflykt. Skollovsaktiviteter, särskilt på sommaren, behöver bli ett prioriterat område.
Direkt till barnen genom den frivilliga sektorn. Inom Majblommans verksamhet kan vi ge bidrag till enskilda barn som gör att barn kan dela gemenskap med sina kamrater. För att få pengar till olika skolaktiviteter kan skolan vara med i Majblommans årliga insamling. Två tredjedelar av landets alla skolor är med och säljer majblommor. Skolan får behålla 10 procent av det de samlar in. Förra året betalade vi ut drygt 4 miljoner kronor till skolor att använda för dessa syften.
Barns röster – ett nytt verksamhetsområde
Majblomman har i alla tider valt att se till varje enskilt barns bästa. Många som är engagerade i Majblommekommittéerna arbetar med barn till vardags, i sin profession eller på fritiden. På senare år har vi uppmärksammat att barnen inte kommer till tals själva i ansökningarna om stöd. Vi ser också tydligt att regeringens politikområde barn och unga, inriktar sig på att låta ungdomar få ett verkligt inflytande över besluten i kommunal verksamhet. Majblomman är av den uppfattningen att även yngre barn och svagare barn är i stånd att uttrycka sina åsikter och behov. Majblomman kommer att
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
utveckla metoder och forum för att barn ska komma till tals genom Majblomman.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Stockholms stadsmission
Åsa Siviero, Mattias Corvini och Vivi Kylberg
- Vi ger föräldrarna stöd i att föra fram barnperspektivet i kontakten med socialtjänsten. Inte självklart att behov av socialbidrag till mat, hyra och el tillgodoses även där det är tydligt motiverat utifrån familjens situation.
- Vi ger ekonomiska bidrag till rekreation och barns aktiviteter.
Mycket mindre vanligt att socialtjänsten hjälper med detta nu än för 10 år sen. Sedan 1998 har det blivit mycket kärvare. Ska otroligt mycket till innan man går in. Varierar dock mellan olika kommuner och olika stadsdelsnämnder. I Haninge och Botkyrka är det helt omöjligt få något extra till något behov. Skärholmen och Skarpnäck är också mycket restriktiva. På Norrmalm och Kungsholmen är det lättare. Ett exempel från Nacka:
Två barn, 10 och 16 år lever med sin pappa sedan några år, vårdnadstvist pågår. Mamman lämnade familjen, barnen vill inte träffa henne, hon vill ha umgängesrätten åter. Barnen är duktiga i skolan och aktiva på fritiden. Pojken går i specialklass , utifrån sitt intresse, som bara finns i stan, men får inte SL-kort av kommunen, också avslag på sportkläder. Flickan har fått nej på ansökan om fotbollskläder. Socialtjänsten har lång kännedom om denna ekonomiskt och socialt utsatta familj, men tar inte hänsyn till barnens behov. Stadsmissionen har gått in med ekonomiska bidrag till barnens SL-kort och fritidsintressen.
- Vi försöker på Stadsmissionen se till hela livssituationen för familjen. Vi möter mycket ofta barn som har speciella behov. Vi informerar om t.ex. skolkuratorer och PBU och om Mötesplats Stadsmissionen (öppen mottagning för barn och ungdomar i kris). Föräldrar kan vara vilsna i sin föräldraroll. Vi lyfter upp barnets perspektiv. Vi ordnar föräldragrupper och föreläsningar. Vi erbjuder föräldrarna stödsamtal. I många familjer kan situationen vara kaotisk och barnens behov kommer i bakgrunden. I andra familjer prioriteras barnens behov först, också ekonomiskt, på bekostnad av hyra eller andra basutgifter. Föräldrar går långt över det möjligas gräns när det gäller skolresor, kläder och annat så att barnen ska få rimliga uppväxtvillkor. Vi hjälper till med ekonomisk planering och
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
ekonomiska bidrag för att komma ikapp med t.ex hyran. Många föräldrar lever under ständig ekonomisk press som kan vara otroligt psykiskt och fysiskt tärande. De flesta familjer vi möter lever antingen på normgränsen (många har sjukpenning eller sjukbidrag) eller upp till 1 000 kronor över. Men de flesta har också skulder att avbetala och kommer då under norm. Dessa familjer har mycket svårt att komma in ”i systemet” och få tillfälligt ekonomiskt stöd till tandvård eller glasögon.
- Vi har sett flera vräkningar av barnfamiljer än tidigare år. Under jan-juli 2003 fick vi ett erbjudande om 6 tillfälliga lägenheter från en fastighetsägare på Birger Jarlsgatan. Inom en månad hade vi fyllt dessa med barnfamiljer. Alla dessa barnfamiljer var helt ställda. Och alla hade kontakt med socialtjänsten. En mamma bodde i en bil, barnen var tillfälligt hos vänner och bekanta. En kvinna på 23–24 år var gravid i 6:e månaden med tvillingar och hade också ett litet barn. Hon flyttade runt mellan kompisar och f.d. pojkvännens släktingar. Bollades mellan olika socialdistrikt. En mamma hade varit utomlands i flera år, socialt kapabel, ohälsa, hemkomstplanen rörande ett inneboende sprack och hon flyttade runt varje månad mellan olika bekanta. Nyskild, skör mamma med två barn, varav ett mådde dåligt.
- En slående stor andel av barnen har något problem, med fysiska hälsan, med ”bokstavsdiagnos”, med utagerande beteende. Vi ser tydligt sambandet mellan fattigdom och ohälsa, både hos vuxna och hos barn. Många är i gråzonen innan vårdnadsbidrag. Många är skuldsatta och äter dåligt vilket också påverkar hälsan. Många av dem vi möter blir återbetalningsskyldiga för bostadsbidraget, troligen p.g.a. krångliga beräkningsgrunder. Underhållsbidraget är mycket lågt i förhållande till vad barn kostar, har många år legat på samma nivå.
Statistik
Antalet barnfamiljer 1998 – 2004 gäller totala antalet olika familjer. Flera familjer återkommer under ett eller några efterföljande år. Därför blir summan av de olika åren 5 815. Stationens Råd och Stödcenter startade 1 juni 1998, hade som mest personal 1999, varefter personalen successivt minskade, inte på grund av minskade behov hos familjerna utan för att Stadsmissionens ekonomi har varit kärv. Vi har en rad andra enheter som också vänder sig till
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
människor i mycket utsatta livssituationer. Under 2004 hade vi ordinarie verksamhet endast under januari och del av februari, därefter avvecklingsfas och stängning. Vi känner stark oro för barnfamiljernas situation men har i nuvarande ekonomiska läge inte möjlighet att fortsätta med Råd och Stödcentret.
Antal barnfamiljer som stationens Råd och stödcenter haft kontakt med under sina verksamma år
Barnfamiljer 1998–2004
3784
Saknar utredning
84
Totalt 3700
Familjer och barn 1998 – 2004 som stationens Råd och stödcenter haft kontakt med under sina verksamma år
År Antal familjer Antal barn under 18 år
Totalt Därav med barn Totalt Per familj
1998 730 424 777 1,8 1999 1112 706 1260 1,8 2000 1027 642 1123 1,7 2001 1001 594 1017 1,7 2002 956 582 957 1,6 2003 844 465 758 1,6 2004 145 73 122 1,7
Barnfamiljer som fått ekonomisk hjälp 1998 – 2004 År Antal Kronor 1998 360 782 020 1999 599 1 598 262 2000 463 1 123 781 2001 452 1 060 288 2002 454 1 059 257 2003 423 979 731 2004 66 159 700 Summa 2 817 6 763 039
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Ändamål för ekonomisk hjälp
. Summerat för åren 1998–2004
Ändamål Belopp Fördelning Ändamål Belopp Fördelning Kronor Procent Kronor Procent Aktiviteter 376 593 5,6 Medicin/vård 117 888 1,7 Gruppaktivitet 43 145 0,6 Möbler 324 985 4,8 Barnomsorg 75 326 1,1 Rekreation 946 225 14,0 Begravning 51 274 0,8 Resor 793 015 11,7 El, gas, vatten 217 896 3,2 Skulder 236 419 3,5 Folkhögskolan 47 795 0,7 Stimulansbidr 213 339 3,2 Glasögon 132 443 2,0 Tandvård 190 617 2,8 Husdjur 12 595 0,2 Telefon 622 967 9,2 Husgeråd 45 433 0,7 Terapi 14 630 0,2 Hyra 727 063 10,8 Uppehälle 200 963 3,0 Klädrekv 653 119 9,7 Utbildning 55 474 0,8 Matrekv 72 820 1,1 Annat belopp 591 015 8,7 . Summa 6 763 039 100,0
1
Med ”Annat belopp” menas: söka bostad 2:hand, advokatkostnad, a-kassa, aktiviteter,
avgift tingrätt, barncyklar, barnomsorg, barnvagn, begravning, behandling, bilförsäkring, biocheckar, csn skuld, dagis, deklaration, diskmaskin, elräkning, ersta v-punkt, fackavgift, fam rådgivning, flyttkostnad, folkhögskolefond, fond sahlin, fotbollsskola, frakt, främlingspass, färdtjänst, färgpatroner, försäkring, h&m check, hemförs, hyra tv-avg., internet, julbidrag, klippning, kollo, kuratorskont alkpol, kurslitteratur, kvarskatt, logi resor utland, lås, läkarintyg, matkasse, pass och id, piano, porto, presentkort, rekration, rekvisition möbler, reparation av bil, rättshjälp, simskola, sittvagn, skatteskuld, skolresa, skyddslås, sl remsa, slitage bostad, små smulor, stimulansbidrag, studielitteratur, studiematriel, studier, terminsavgift, tomtavgift, träningsutr, tv, filmklubb, tv-avgift, underhåll, utrustning/barn, vaccinering, vinterkläder, visum, översättning.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Rädda barnen
Rädda Barnen Svenska sektionen Kalle Elofsson
Rädda Barnens arbete mot barnfattigdomen i Sverige
1. En beskrivning av organisationen och dess verksamhet.
Rädda Barnen är en politiskt och religiöst obunden demokratisk folkrörelse . Vi har 82 000 medlemmar i drygt 280 lokalföreningar, och 23 ungdomsgrupper (med 300 aktiva ungdomar) är anslutna till vårt nybildade ungdomsförbund. Närmare 250 000 medlemmar, faddrar och givare stöder vårt arbete. Genom huvudkontoret i Stockholm, elva regionkontor runt om i Sverige och åtta utlandskontor bidrar vi med idéer, kompetens, erfarenhet och pengar till insatser för barn i Sverige och i världen. Rädda Barnen är en av de ledande medlemmarna inom International Save the Children Alliance som verkar i över 100 länder. De 29 medlemsorganisationerna bildar en slagkraftig rörelse för barn och barns rättigheter över hela världen.
Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer – i Sverige och i världen. Vår värdegrund utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Värdegrunden bygger på övertygelsen att alla människor har lika värde, att barn har särskilda rättigheter och att alla människor har ett ansvar, men att stater har särskilda skyldigheter.
Rädda Barnens arbete inriktas i första hand på de barn som har det allra svårast. De viktigaste målen är att barn inte utsätts för diskriminering, exploatering, våld och andra övergrepp. Att barn kan göra sin röst hörd och har inflytande över sin situation. Och att barn får en trygg och hälsosam uppväxt och ett lärande som ger självtillit och kunskap.
Rädda Barnens insatser syftar till varaktiga förbättringar och vi verkar för att barnen själva ska vara delaktiga i beslut som rör dem. Goda kunskaper om barns rättigheter och förhållanden är en förutsättning för vårt arbete. Vi sprider våra kunskaper och erfarenheter vidare till dem som har inflytande över barns livsvillkor och vi väcker opinion och påverkar beslutsfattare – från kommuner till FN – att se till barnets bästa. Vi ger också direkt stöd till barn, i
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
synnerhet vid katastrofer. Våra insatser sker oftast i samarbete med internationella organ och lokala organisationer och bygger på människors egen vilja att påverka och förändra sina villkor. På det sättet åstadkommer vi långsiktiga förbättringar i barnens levnadsvillkor.
Vår vision är en värld där alla barns rättigheter är tillgodosedda. Därför arbetar vi för att innehållet i Barnkonventionen ska bli verklighet. Barnkonventionen ger barn egna rättigheter och betonar varje barns rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda, att de skyddas mot utnyttjande och diskriminering samt att de får uttrycka sin mening och blir respekterade. Det är staternas ansvar att genomföra Barnkonventionen. Inget barn ska behöva vara beroende av välgörenhet eller av människors tillfälliga välvilja.
2. Vad gör org. för att stödja ek. utsatta barn?
Rädda Barnen bedömer att frågan om barns ekonomiska utsatthet till hög grad är en politisk fråga som kräver politiska lösningar. Det arbete kring barns ekonomiska utsatthet som utförs av Rädda Barnens riksförbund handlar därför framförallt om att ta fram faktaunderlag och bedriva påverkansarbete riktat mot beslutsfattare på olika nivåer.
Tillsammans med professor Tapio Salonen har Rädda Barnen givit ut tre studier om barnfattigdomen i Sverige. Tre kortrapporter i frågor som anknyter till barns ekonomiska utsatthet har också publicerats. Därutöver har Rädda Barnen tillsammans med journalisten och författarinnan tagit fram boken Dåligt ställt, barns röster om ekonomisk utsatthet. Boken bygger på intervjuer med barn i familjer som lever med knappa resurser. Under sommaren 2004 lanserar Rädda Barnen boken Vad ska vi göra åt barnfattigdomen? I boken presenterar åtta välkända debattörer från höger till vänster sina idéer om orsaker och lösningar till barnfattigdomen i Sverige.
På lokal nivå har flera av Rädda Barnens lokalföreningar engagerat sig i frågan om barnfattigdomen i Sverige. Lokalföreningar har runt om i Sverige arrangerat seminarier, utfrågningar, föreläsningar, mötesplatser för ungdomar och politiker, etc.
Rädda Barnen bedriver i mindre omfattning även direkt stödverksamhet genom Inga C Kempes fond. Fonden inrättades 1971 för att ge ekonomiska bidrag till barn eller grupper av barn som av olika skäl inte ges samma möjligheter till stimulans och utveckling som andra barn. Fonden används även av Rädda Barnens programverksamhet för att få ökad kunskap om situationen för barn i ekonomiskt utsatta hushåll. Med utgångspunkt från ansökningar ur
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
fonden har Rädda Barnen tagit fram rapporter som speglat samhällsförändringar under 1990-talet och även separat genomfört djupintervjuer med barn och deras familjer .
Under år 2003 inkom 1 244 ansökningar till fonden. Av dessa beviljades 622 bidrag till ett sammanlagt belopp av 1 134 025 kronor. Majoriteten av de sökande var ensamstående mödrar. Ungefär hälften av ansökningarna kom från någon av de tre storstäderna Göteborg, Malmö och Stockholm .
3. Organisationens egen bild av hur många barn som lever i ekonomisk utsatthet och hur detta har förändrats från 1990-talet fram till idag.
Rädda Barnen har, tillsammans med professor Tapio Salonen, fram till december 2003 publicerat tre studier kring barnfattigdomen i Sverige. Den första studien beskriver utvecklingen under 1990talet, den andra studien behandlar integrationsproblematiken och den tredje fokuserar på segregationen mellan stadsdelar i landets tre storstäder.
Den senaste studien, som publicerades i december 2003 visar att den ekonomiska återhämtningen i Sverige som inleddes efter 1997 fortsätter. Andelen barn i familjer som växte upp i hushåll som uppbar socialbidrag eller levde med lång inkomststandard minskade från 15,3 till 13,6 procent mellan år 2000 och 2001. Under den positiva trend som inleddes under 1990-talets sista år kan vi se ett Sverige som glider isär. De stora skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner består. Medan andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll har minskat för såväl barn med svensk som utländsk bakgrund, har den relativa skillnaden ökat. År 1997 löpte barn med utländsk bakgrund knappt tre gånger högre risk att växa upp i fattigdom jämfört med barn med svensk bakgrund. År 2001 hade den risken ökat till 4,2 gånger. Likaså har den relativa skillnaden mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljernas ekonomiska standard ökat under de senaste tio åren.
Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll i de tre storstäderna ligger jämfört med riket på en hög nivå. Medan andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll har minskat i riket mellan 1991 och 2001 har den ökat i Göteborg och Malmö. Även skillnaderna mellan stadsdelarna i Göteborg, Malmö och Stockholm är stora och har ökat dramatiskt de senaste tio åren. Under 1990-talets första år var andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll sju gånger större i den
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
stadsdel som hade högst andel jämfört med den som hade lägst andel. Tio år senare hade skillnaderna ökat till sjutton gånger .
4. Vilka studier finns? Har organisationen några data eller statistik?
Tillsammans med professor Tapio Salonen har Rädda Barnen givit ut tre studier samt därtill tillhörande populärversioner och översättningar om Barnfattigdomen i Sverige:
- Child Poverty in Sweden – Annual Report 2003. Engelsk översättning av rapporten “Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003” av Tapio Salonen.. Rapport december 2003. ISBN 91– 7321–114–1.
- Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003. Salonen, Tapio.
Bok december 2003. ISBN 91–7321–108–7
- Barnfattigdomen i Sverige – årsrapport 2003. Sammanfattning av Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003. Rapport december 2003. ISBN 91–7321–110–9
- Barnfattigdomen i Sverige – 2000. Sammanfattning av Barns ekonomiska utsatthet – 2000. Rapport september 2002. ISBN 91–7321–051–X.
- Barns ekonomiska utsatthet – 2000. Salonen, Tapio, Bok
September, 2002.
- Barnfattigdomen i Sverige. Sammanfattning av Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Rapport mars, 2002. ISBN 91–7321–067–6.
- Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt barnindex. Bok mars, 2002. ISBN 91–7321–066–8
Därutöver har tre kortrapporter som anknyter till barns ekonomiska utsatthet publicerats:
- Sommarjobb och socialbidrag 2003. En kartläggning av kommunernas regler. Rapport juni, 2003. Art. Nr. 2973. Stockholm Rädda Barnen
- Musik om du är rik? En kartläggning av avgifterna till kommunala musikskolan. Rapport januari 2003. Art. Nr: 2906. Stockholm Rädda Barnen
- Sommarjobb och socialbidrag. En kartläggning av kommunernas regler. Rapport juni, 2002. Stockholm Rädda Barnen
Om barn och ekonomi har Rädda Barnen även publicerat:
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
- Dåligt ställt. Barns röster om att växa upp i ekonomisk utsatthet. Av Anna Lytsy. Bok, 2004. Rädda Barnen, Art nr 2986, ISBN 91–7321–119–2
- Vad ska vi göra åt barnfattigdomen? Åtta debattörer om orsaker och lösningar. Bok, 2004. Rädda Barnen, Art nr 3085, ISBN 91–7321–131–1
- Barn och ekonomisk politik. För en alternativ statsbudget. Av
Stefan de Vylder. Bok, 1997. Stockholm Rädda Barnen, Art nr 9073, ISBN 91-88726-96-7
- Sprickor i välfärdsmuren. Samhällsförändringar i 90-talets
Sverige speglade i ansökningar till Inga C Kempes fond. Rapport, 1997. Rädda Barnen
Se även Rädda Barnens hemsida (www.rb.se) för mer information om våra publikationer.
Vid sidan av de studier som angivits ovan för Rädda Barnen även löpande statistik över inkomna ansökningar till Inga C Kempes fond.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Kriminellas revansch i samhället, KRIS
Gith Johnsson
Organisationen
KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället) bildades 1997 av före detta kriminella som vill hjälpa sig själva och andra till ett liv utan kriminalitet och droger. KRIS är en religiöst och partipolitiskt obunden ideell förening som vänder sig till kriminella och/eller missbrukare. Föreningen arbetar för ett drogfritt och hederligt samhälle både genom att hjälpa kriminella att hitta en balans i livet, samt att minska nyrekrytering till missbruk och kriminalitet. KRIS som i början bara fanns på lokal nivå i Stockholm, finns nu i 24 olika städer i Sverige, och har även grenar i Danmark, Finland och Litauen.
Vi arbetar med att hjälpa människor in i samhället vid frigivning ifrån fängelse eller behandling. Vi arbetar även preventivt med ungdomar i riskzonen.
Stöd till ekonomiskt utsatta barn
Att vara delaktig i KRIS kostar ett medlemskap på 100:-/år för en vuxen. Det vill säga mamma eller pappa. För att underlätta för ekonomiskt utsatta familjer blir det ofta så att barn följer med på det mesta av våra läger eller aktiviteter utan extra kostnad. Det kostar heller inget extra för ett barn som vill komma till föreningen och använda sig av våra medlemsförmåner. Däremot har vi ingen specifik barnverksamhet.
Vi har ingen statistik eller liknande, och för att ge alla som söker sig till vår förening en chans att delta försöker vi att ordna sponsring eller liknande för alla våra aktiviteter och dylikt. Det ska inte kosta pengar att förändra sina liv. I såfall skulle ingen av oss ha lyckats.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Barnens rätt i samhället, BRIS
Gunilla Awramidis och Peter Irgens
Organisationen och dess verksamhet.
BRIS är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden organisation som bistår barn som far illa och är en länk mellan barn, vuxna och samhälle. BRIS arbetar för att påverka den allmänna opinionen och beslutsfattare samt öka vuxnas respekt för barn som individer.
Målet för BRIS verksamhet är att stärka barns och ungdomars rättigheter och förbättra deras levnadsvillkor, vilket sker med FN:s konvention om Barnets rättigheter som riktmärke. BRIS skall särskilt bistå utsatta barn och ungdomar och upprätthålla möjligheter för barn och ungdomar att föra en dialog med vuxna.
BRIS ser barn och ungdomar som sina uppdragsgivare och utgår från deras behov. Den kunskap BRIS får genom samtal och mejl via Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen utgör viktiga medel i arbetet med att göra barn och ungdomars behov synliga för vuxna, allmänhet och beslutsfattare. Genom Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen kan barn och ungdomar upp till 18 år tryggt, anonymt och gratis ringa och mejla till vuxna på BRIS.
Utöver Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen finns även en vuxentelefon, BRIS Vuxentelefon – om barn, där BRIS tar emot samtal från vuxna som behöver någon att prata med kring frågor och problem som rör barn.
Riksförbundet BRIS bildades 1971 och är verksam inom fem regioner i hela landet. Inom varje region finns ett kansli med stödverksamhet, anställd personal samt ideella medarbetare. De senare kallas för ”jourare” och har erfarenhet av arbete med barn och ungdomar samt har genomgått BRIS internutbildning.
Sedan starten har verksamheten övergått från att arbeta nästan uteslutande mot fysisk barnmisshandel till att rikta uppmärksamheten mot andra viktiga områden där barn far illa, har problem eller behöver stöd och råd från kunniga och empatiska vuxna.
BRIS har genom sin långa erfarenhet av kontakter med utsatta barn en samlad kompetens i att kunna bedöma vilka insatser som behövs för att försvara barns och ungdomars rättigheter vid sidan av myndigheternas verksamhet.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Stöd till ekonomiskt utsatta barn
BRIS har inte några riktade vare sig insatser eller aktiviteter gentemot ekonomiskt utsatta barn. Men genom våra stödverksamheter – Barnens Hjälptelefon, BRIS-mejlen och även genom BRIS Vuxentelefon – om barn, får vi nu och då kontakter med barn som på olika sätt är påverkade av dålig ekonomi.
Antal ekonomiskt utsatta barn
BRIS unika bild av barns situation i Sverige idag grundar sig på barns egna röster och genuina berättelser. Under 2003 handlade det om ca ett hundratal samtal till Barnens Hjälptelefon som på något sätt berörde familjens ekonomi (av ca 16.000 statistikförda barnsamtal), hittills i år (1:a kvartalet) har ett drygt trettiotal sådana samtal inkommit.
Vi har dock ett intryck av att antalet samtal och mejl som på olika sätt berör området ökat de senaste åren. Dock finns området inte förrän från i fjol som en särskild markör i dokumentationen av våra kontakter, varför det är svårt att med säkerhet påvisa några förändringar från tidigare år.
Studier och statistik
Vi har (hittills!) inte gjort några särskilt omfattande studier av våra kontakter med barn och ungdomar som på olika sätt berör ekonomisk utsatthet. Vi har några gånger lyft t.ex. :
barn vars familjer inte har råd att fara någonstans/ göra något på skolloven; barn som inte kan få pengar till nya moderna kläder, fritidssysselsättningar eller annat, som på olika sätt marginaliserar dem i förhållande till sina jämnåriga
Andra aspekter som dyker upp i våra kontakter kan t.ex. vara:
barn som på grund av försämrade ekonomiska förhållanden (pga föräldrars sjukdom/ arbetslöshet, separation) inte kan bo kvar som tidigare och får byta miljö
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
inte ha råd med eller inte ha dator hemma – effekter på och skillnader i förutsättningar för skolarbete dålig ekonomi – “inte ha råd med...” – mer som en del av en mer sammansatt bild innehållande t.ex. förälders/-rars missbruk och olika grader av vanvård av barnet.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Riksbryggan
Rita Christensen, Ordförande Riksbryggan
Organisation och verksamhet
Riksbryggan är en förening som organiserar de lokala Bryggan föreningarna. Riksbryggan konstituerades 27 oktober 2002, och för närvarande har den sju medlemsföreningar, Stockholm, Norrköping, Karlstad, Göteborg, Borås, Varberg och Malmö.
Riksbryggans ändamål utgår från FN:s barnkonvention om barnets rättigheter och att barnets bästa alltid ska stå i centrum.
Föreningarnas ändamål är att ge stöd till:
- Barn och ungdomar vars föräldrar är eller har varit föremål för kriminalvård
- Föräldrar som är intagna eller har sin partner i fängelse
- Föräldrar med begränsad umgängesrätt
- Föräldrar som behöver förbereda sin frigivning tillsammans med familjen.
I såväl Riksbryggan som i de lokala föreningarna arbetar människor med lång professionell erfarenhet tillsammans med dem som har egen erfarenhet av kriminalitet eller missbruk.
Frihetsberövad förälder
Idag vet vi inte exakt hur många barn som har en förälder inom kriminalvården. Den siffra som oftast nämns är att 8–10 000 barn varje dag har en förälder inom kriminalvården.
Varje barn har också en person/familj på ”utsidan” som har den dagliga omvårdnaden om barnet. Idag saknar både barn och föräldrar stöd på ”utsidan”.
Problematiken att ha en frihetsberövad förälder är mycket svår för barnet att hantera. De flesta barn längtar efter och saknar sin förälder, och den saknad och kärlek de känner kompliceras av deras skam/skuldkänslor och alla frågetecken kring vad som hänt. Den som ska hjälpa barnet med alla dessa frågor och känslor är dels den intagne föräldern dels den på ”utsidan”.
När en förälder frihetsberövas påverkas hela familjens ekonomi, avgörande är naturligtvis hur den ekonomiska situationen såg ut före ingripandet. Man kan kanske tro att de barn som har en fri-
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
hetsberövad förälder kommer från redan ekonomiskt utsatta familjer, men många kommer också från goda ekonomiska förhållanden, och där blir det verkligen en ekonomisk kris. Vi har inte kunnat hitta forskning eller fakta som stödjer detta. Utan vår kunskap bygger på de erfarenheter vi gjort under möten med deltagare under de två senaste åren, och generell kunskap om intagnas sociala situation.
Vi möter barn i familjer som genom att en förälder frihetsberövas tvingas flytta från ett boende där barnen har hela sin trygghet med skola och nätverk. Socialtjänstens ekonomiska bistånd utgår från den norm som är fastställd och om boendet räknas som för dyrt, medför det att familjen får söka ett nytt boende. Det är inte bara boendet som påverkas, hela familjens ekonomiska situation påverkas, aktiviteter och klädköp som tidigare varit självklara, finns det inte längre möjlighet till. Det innebär också ökade kostnader för familjen då barnen ska kunna hålla kontakt med den intagne föräldern. Exempel är de resekostnader och telefonkostnader som krävs för att kontakten ska vara möjlig.
Vi ser också att många barn p.g.a. dålig ekonomi saknar möjlighet att ha meningsfulla fritidssysselsättningar, allt ifrån sysselsättning efter skoldagens slut till semester. Barn får avstå från allt från fotbollsträning, ridning, schackkurser till klass- och skolresor De har ingen möjlighet till semester eller resor. Dessa barn drabbas hårt av den allmänna sociala nedrustningen som nedläggning av sommarkolonier, fritidsgårdar m.m..
Aktiviteter
Bryggan föreningarna är medvetna om den ekonomiska utsatthet som ”våra ”barn lever i. Vi ordnar olika typer av fritidsaktiviteter för både barn, ungdomar och familjer. Vi tror att barnen, kanske främst ungdomarna behöver få göra saker för sig själva, utan föräldrar, men det är också viktigt att barn och föräldrar får tillfälle att göra saker tillsammans.
Exempel på olika aktiviteter som Bryggan erbjuder:
- Öppet hus, att ha möjlighet att komma och träffa andra barn och vuxna i samma situation, fika och kanske göra någon skapande verksamhet tillsammans med sitt barn, eller vid fint väder gå till parken tillsammans och spela brännboll kanske?
- Utflykter, att åka ut och fiska plocka svamp eller besöka någon djurpark eller museum.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
- Aktiviteter, vara med i Bryggans idrottsförening eller målarskola, åka till simhallen, gå på teater eller cirkus.
- Resor och läger, Bryggan erbjuder sina medlemmar att åka på skidresor och sommar läger, det kan vara såväl för enbart ungdomar/barn som för familjer. Bryggan anordnar också familjeläger, där barn och föräldrar får möjlighet att ha en gemensam semester, med bra innehåll, tillsammans med trygga vuxna förebilder
- Bryggan har också strukturerade grupper för såväl, barn/ungdomar som föräldrar där man har möjlighet att delge varandra sina erfarenheter. I de strukturerade grupperna och i Bryggans övriga verksamhet förmedlas också kunskap om de möjligheter som finns i samhället för att ge denna utsatta grupp barn och föräldrar stöd
- Bryggan anordnar vid olika högtider möjlighet för familjer att träffas på t.ex. julfest eller Haloween fest.
De flesta av våra erbjudanden är gratis, förutsatt att man betalat medlemsavgift. På några av de mer kostsamma aktiviteterna tar vi ut en avgift, t.ex. på skidresor, familjeläger, och dyrare aktiviteter som teaterbesök eller dyrare utflykter. Exempel på kostnader är familjeläger 5 dagar helpension 500:- per vuxen familjemedlem.
Vi tycker att det är viktigt att föräldrarna är med och betalar även om det är symboliskt. Det är lätt att annars anmäla sig och sedan utebli om det är helt gratis. Det känns dessutom ofta bra för föräldrarna att kunna bidra.
Studier och statistik
Vi har ingen generell statistik över de barn som är ekonomiskt utsatta i vår målgrupp. Vår kunskap grundar sig på de erfarenheter vi gjort under de två år vi haft verksamhet.
Lena Häll Eriksson, generaldirektör på Kriminalvårdsstyrelsen skrev nyligen i en debatt artikel i Dagens Nyheter, att de sociala förhållandena vid frigivning under de senaste 10 åren avsevärt försämrats för de intagna. Detta konstaterande innebär naturligtvis att förhållandena för barnen också försämrats. Får mamma eller pappa inget jobb och inte har någonstans att bo så drabbas barnen hårt.
De olika Bryggan föreningarna har varit verksamma olika lång tid men en uppskattning är att ungefär 350 barn deltagit på olika sätt i de lokala föreningarnas verksamhet.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Riksförbundet för Rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU
Handläggare Julia Pietrek
Organisationen och verksamhet
Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) är en handikapporganisation med ca 16 500 medlemmar i föreningar runt om i landet. Förbundets medlemmar är barn och ungdomar med funktionsnedsättning och deras familjer. RBU inriktar sig främst på barn- och familjefrågor
Inom förbundet finns en rad olika diagnoser och diagnosgrupper, bl.a. CP, flerfunktionshinder, ADHD/DAMP, kortväxthet, medfödd benskörhet, muskelsjukdomar, Prader Willi Syndrom och ryggmärgsbråck.
RBU är en mötesplats. Här kan föräldrar och barn träffa andra i samma situation, dela med sig av sina erfarenheter, få råd och stöd. Vi ordnar fritidsaktiviteter, läger och träffar.
Samtidigt arbetar vi aktivt för att förändra attityderna i samhället och förbättra livsvillkoren för barn med funktionshinder och deras familjer. Vi uppvaktar politiker, driver kampanjer, ger ut rapporter och informationsmaterial, arrangerar kurser och konferenser. Mer information finns på www.rbu.se.
Stöd till ekonomiskt utsatta barn
En av RBU:s huvuduppgifter är att verka för att de ekonomiska villkoren och livsvillkoren i övrigt förbättras för barn med funktionshinder. RBU gör detta genom intressepolitik och genom att driva forskningsprojekt. När det gäller konkreta åtgärder som RBU gör för ekonomiskt utsatta barn kan nämnas att RBU har fonder som ger bidrag till bl.a. rekreation och vissa hjälpmedel. RBU arrangerar också sommarläger. Flera av förbundets distriktsföreningar anordnar subventionerade aktiviteter för barn och föräldrar. RBU har också stugor och en fritidsanläggning som kan hyras till subventionerat pris.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Antal ekonomiskt utsatta barn och utveckling över tid
RBU har genomfört ett projekt om livsvillkoren för familjer med barn med funktionshinder, livsvillkorsprojektet. Resultaten presenteras i rapporten ”Man måste alltid slåss på byråkraternas planhalva” och vissa av dem refereras nedan.
Familjer som har ett barn med funktionshinder har i genomsnitt lägre levnadsstandard än andra familjer. Föräldrarna har sämre förankring på arbetsmarknaden och är sjukskrivna i större utsträckning än andra föräldrar. Detta framgår av Socialstyrelsens lägesrapport om handikappomsorgen 2003. De slutsatser som framförs i rapporten stämmer med de erfarenheter som RBU:s medlemmar har gjort.
De merkostnader som uppstår till följd av barnets funktionshinder ersätts inte till fullo av bl.a. vårdbidrag. Det varierar mellan försäkringskassorna vilka kostnader som godtas och i vilken omfattning. Det gör det svårt för föräldrarna att planera sin ekonomi eftersom de inte kan förutsäga vilka kostnader som kommer att godkännas. Av de tillfrågade föräldrarna i livsvillkorsprojektet uppgav 40 procent att de haft merkostnader som de inte fått ekonomisk kompensation för genom bidrag.
Vårdbidrag som syftar till att ersätta föräldrars merarbete kan innebära en sänkning av bostadsbidraget istället. Detta får olyckliga effekter inte minst för ensamstående föräldrar som riskerar att få en lägre faktisk inkomst än vad som var avsedd.
Familjer med barn som använder rullstol eller permobil är i allmänhet i behov av en större bil för att få plats med rullstol och hjälpmedel. Den ersättning som ges genom bilstödet är helt otillräcklig. Det behövs ett särskilt ”storbilstillägg” i dessa fall. Det är också så att föräldrar till barn med funktionshinder endast har rätt till ett grundstöd om 30 000 kronor, att jämföra med andra grupper som har rätt till det dubbla. Familjernas ekonomi förbättras inte heller av att anslaget för bilstöd är så lågt att pengarna i regel är slut långt innan året är det. Av de tillfrågade föräldrarna i livsvillkorsprojektet uppgav 30 procent att de varit tvungna att köpa en större bil för att få plats med alla hjälpmedel.
På frågan om de under de senaste 12 månaderna hänt att familjen haft svårt att klara löpande utgifter svarade drygt 30 procent av de sammanboende föräldrarna ja medan närmare två tredjedelar av de ensamstående mammorna svarade ja på frågan. Motsvarande siffror för barnfamiljer i allmänhet är 23 respektive 50 procent enligt SCB:s undersökning.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
RBUs uppfattning är att de ekonomiska villkoren försämrats för familjer med barn med funktionshinder under 1990-talet.
Studier och statistik
”Man måste alltid slåss på byråkraternas planhalva”. Livsvillkorsprojektet – en studie av livsvillkoren för familjer med barn med rörelsehinder av Karin Paulsson och Åsa Fasth
Handikappomsorg, Lägesrapport 2003, utgiven av Socialstyrelsen
Socialförsäkringsboken 2002, tema ”Idé och verklighet i handikappolitiken” utgiven av Riksförsäkringsverket
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Riksorganisationen Sveriges Makalösa Föräldrar
Janna Olzon
Bakgrund om föreningen
Sveriges Makalösa Föräldrar är en rikstäckande frivilligorganisation för ensamstående föräldrar. Organisationens övergripande syfte är att stärka och synliggöra gruppen ensamföräldrar och därigenom förbättra situationen för dem och deras barn.
I november 1996 bildades riksorganisationen Sveriges Ensamstående Föräldrar av en grupp kvinnor i Stockholm. Birgitta Nilsson var organisationens första ordförande och hennes arbete med en rapport för Länsstyrelsen i Stockholm om ensamstående föräldrar var grunden. Ganska snabbt fick föreningen gehör i media och många hörde av sig runt om i landet och ville bli medlemmar. Behovet av en organisation som representerar ensamstående föräldrar var stort.
Idéerna var många om vad man ville göra. Några ville göra tidning medan andra ville hålla i lägerveckor för ensamföräldrar och barn. Konferenser, föreläsningar, arbetsgrupper, gruppresor för ensamföräldrar, medlemskort som är rabattkort i butikerna diskuterades också. Problemet var att idéerna var fler än aktivister som kunde arbeta med dem. Dessutom, som det ofta är i nybildade föreningar, var det svårt att komma överens om hur och varför saker skulle göras. Men det kom igång en tidning vars namn blev Makalösa Föräldrar. Sommarläger för ensamföräldrar och barn började i liten skala med en vecka på en kolonigård utanför Vingåker, som sommaren efter blev till tre veckor på samma plats.
Det kan tyckas som lite förhastat att starta en riksorganisation innan man arbetat fram en tydlig struktur att växa i. De första åren stördes också arbetet med att bygga upp föreningen av intriger, avhopp och konflikter som handlade om strukturella problem. En växande lägerverksamhet och proffsig tidning visade utåt upp en förening som internt inte riktigt kunde leva upp till sina egna ambitioner.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
Organisationen
På årsmötet 1998 ändrades föreningens namn till Sveriges Makalösa Föräldrar. Då ändrades också stadgarna som tidigare sa att endast en kvinna kunde vara ordförande.
Sedan årsmötet 1998 har mycket arbete lagts ner på att bygga upp föreningen inifrån/nerifrån. Det har samlats till medlemsmöten på många platser i landet, och olika verksamheter har kommit igång. Resultatet är att Makalösa Föräldrar i dag är en ganska stabil organisation med flera lokala föreningar och nätverk eller/och självhjälpsgrupper som bildats på flera håll. Där det inte finns någon lokalförening att kontakta är en lokal kontaktperson länken till föreningen. Organisationen får mer och mer inflytande, och syns och hörs i hela landet. I dag är ”Makalösa” inte enbart ett ord, utan också en stark röst för ensamföräldrar att räkna med.
Att det finns ett stort behov av en förening för ensamstående föräldrar är otvivelaktigt. Den största gruppen ensamföräldrar inom organisationen bor i Stockholms län. Det har sin förklaring i att det procentuellt finns fler ensamstående föräldrar i länet än i resten av landet.
Sveriges Makalösa Föräldrar är fortfarande under uppbyggnad och det tar tid att hitta en stadig föreningsstruktur när medlemsstaben till största delen består av hårt arbetande föräldrar med liten ekonomi och ingen tid alls över. Inte ens till sig själva. Därför tar allt dubbelt så lång tid hos oss än för andra föreningar.
Aktiviteter
Sveriges Makalösa Föräldrar arbetar på flera nivåer med förebyggande och stödjande verksamhet, med opinionsbildning och med information.
1. Nätverk. Där är det möjligt att hitta det sociala sammanhanget som många saknar. Ett stort problem för många är den sociala isoleringen. Att vara ensam eller delvis ensam med ansvar om barn och ekonomi, och dessutom kanske ha dålig eller ingen kontakt med den andra föräldern, är mycket tungt. Behovet av att möta andra i samma situation är vad alla undantagslöst vittnar om är anledningen till att de blir medlemmar i Makalösa Föräldrar. De nätverk som bildas inom Makalösa Föräldrar ger möjligheter för föräldrarna att möta andra vuxna, och kan på så vis ge ett perspektiv på den egna situationen. För barnen är det också viktigt att se sin för-
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
älder umgås med andra vuxna, och att möta andra barn som lever i samma familjekonstellation. Under 2003 satte vi satt igång en självhjälpsverksamhet i Stockholm och Skåne, där det kontinuerligt bildas självhjälpsgrupper under teman som: Ensam från start (det vill säga från graviditeten), Den andra föräldern har missbruks- eller psykiska problem, Att orka vara en bra förälder mitt i konflikten och Ensamförälder till tonåring.
2. Lokalförening. Det är den sammanhållande länken för nätverken. Ambitionen är att den lokala föreningen ska hålla sig à jour med vad som sker i kommunen vad det gäller ”våra” frågor och också försöka påverka politiska beslut och skapa opinion genom t ex aktiviteter som gagnar målgruppen. Aktiviteterna kan vara allt från julpyssel till besök på badhuset till föreläsningar och studiecirklar. Eller en pubkväll eller nyårsfest. Ett sätt att skapa opinion är till exempel att vända sig till de lokala medierna eller samarbeta med andra organisationer i någon gemensam fråga. Lokalföreningen ska också (där det är möjligt) samarbeta med andra lokalföreningar som finns i samma region.
3. På riksnivå arbetar vi med opinionsarbete, administration och information och med att påverka politiskt på nationell nivå. Vi gör också en tidning som kommer ut fyra gånger om året. Riksorganisationens kansli finns i Stockholm.
Läger och fritidsverksamhet
Familjeläger är ett bra sätt att träffa andra i samma situation under en vecka eller en förlängd helg. Många ensamstående föräldrar har inte råd att hyra en stuga eller resa, och att vara ensam vuxen med sina barn på en semesterort kan vara trist. Därför har Sveriges Makalösa Föräldrar ordnat läger sedan starten. De som är med som ledare på våra läger arbetar ideellt utan betalning och är själva ensamstående föräldrar.
Då lägerverksamheten blev den enda riktigt konkreta verksamheten vi hade de första åren (de lokala verksamheterna hade då inte hunnit komma i gång) blev det ett enormt tryck på denna verksamhet. Sommaren 1999 var cirka 600 barn och vuxna på våra läger. Det blev ett slitsamt år, med en fördubbling av medlemsantalet och mycket arbete för de få som var aktiva. Vi blev överrumplade av den stora mediala uppmärksamheten och av att behovet av en organisation som Makalösa Föräldrar var så stort. Vi upplevdes också som mer professionella än vi var och flera som deltog på våra
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
veckor kände sig besvikna. Detta eftersom förväntningarna på verksamheten var högre ställda än vad vi kunde leva upp till. Ekonomiskt blev läger denna sommar ett bakslag för föreningen (det är dyrt att hyra gårdar, och mat kostar mer än man tror) och vi blev tvungna att hitta på något för att styra upp ekonomin och verksamheten.
Lägerverksamheten blev en egen verksamhet inom organisationen på årsmötet 2000, med uppdraget att ordna fritids- och semesteraktiviteter för riksorganisationens medlemmar. Målet vara att verksamheten skulle bära sina egna kostnader. Syftet med att styra upp ekonomin såg riksstyrelsen som uppnått efter sommaren 2001 och beslöt att verksamheten skulle återgå till en arbetsgrupp inom riksorganisationen.
Sedan år 2002 är lägerverksamheten alltså en del av riksorganisationens verksamhet, lite mindre i omfattning och därmed inte lika kostsam för föreningen och till för fler i hela landet. Lokalföreningar på olika håll uppmanas att ordna egna läger för sina medlemmar, då ett av syftena med verksamheten är att man ska kunna träffa andra som finns i närheten. Det är också viktigt att förväntningarna på en vecka på läger i vår regi inte ska vara så högt ställda.
Arbete på nationell nivå
Det finns en stor okunskap och många myter i samhället om vad det innebär att leva som ensamförälder eller att vara barn i en enförälderfamilj. Generellt är det en utsatt grupp som är ekonomiskt och socialt svag, och som är i stort behov av en stark röst som för dess talan.
Rapport efter rapport beskriver hur de sociala nedskärningarna under 90-talet drabbat barnfamiljer i stort, och familjer med en förälder i synnerhet. Risken för överdödlighet bland ensamma mammor är 70 procent. Det är en stor ohälsa i gruppen ensamföräldrar beroende på ekonomisk stress och social isolering. 30 procent av ensamstående mammor måste någon gång under året söka socialbidrag. 40 procent av ensamstående föräldrar har svårt att betala löpande utgifter, och lika många (40 procent) av alla underhållsskyldiga är listade hos kronofogden. Av dessa hade en stor procent redan skulder, så det är inte underhållsstödet som är enda orsaken. Tyvärr orsakar dock detta att många väljer bort sina barn på grund av dålig ekonomi. Eller att föräldrarna hamnar i vårdnadstvister som egentligen är av ekonomisk karaktär.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Parallellt med att bygga upp föreningen har opinionsarbete och information om att organisationen finns varit det stora arbetet under några år. Sveriges Makalösa Föräldrar blir mer och mer känd som en seriös organisation som har något att tillföra debatten. Vi är remissinstans hos Justitiedepartementet och Socialdepartementet. Vi samarbetar på en del håll i landet med Familjecentraler som arbetar förebyggande, med BVC och andra som möter ensamföräldrar och deras barn i sin verksamhet. Många som ringer till kansliet eller någon kontaktperson har inte tidigare talat om sin situation med någon, och det kan ta mycket lång tid att få ur sig allt man har burit inom sig. Även om vi är tydliga med att vi inte är en krisorganisation är det viktigt att lyssna denna första gång. Detta är också något kontaktpersonerna runt om i landet vittnar om. När det är för svåra saker, som vårdnadstvister, misshandel, övergrepp eller annat hänvisar vi vidare till dem som bättre kan ta hand om detta. Inom organisationen finns det de som professionellt arbetar med t.ex. familjerätt och som ideellt kan ge råd till medlemmar om hur man kan gå vidare i en speciell fråga.
Barnvaktspool och kontaktfamiljer
Sveriges Makalösa Föräldrar blir ofta uppmärksammad i både lokal- och rikspress. Vår idé om barnvaktspool för ensamstående föräldrar skrev flera tidningar runt om i landet under våren 2001. Idén är enkel och bygger på att tjänst ger gentjänst. Den första barnvaktspoolen har varit möjlig att sätta igång genom ett samarbete med den förebyggande verksamheten för barn och ungdom i Familjehuset i stadsdelen Maria/Gamla Stan i Stockholm. Därefter har vi fått möjlighet att utveckla idén genom projektmedel från Allmänna Arvsfonden
Barnvaktspoolen är ett exempel på det förebyggande arbete som Sveriges Makalösa Föräldrar vill driva. Men också vad vi kräver att samhället borde stötta. Svårigheten för den lokala verksamheten är att kommunerna generellt inte ser ensamföräldrar som en prioriterad grupp som är i behov av förebyggande stöd. Tjänstemännen som arbetar med att fördela verksamhetsbidrag till organisationer verksamma i kommunerna är styrda av politiska beslut. Det är därför väldigt viktigt att vi hela tiden påtalar sådana brister i samhällsplaneringen som drabbar oss och även påtalar vad som behövs förebyggande för vuxna och barn, samtidigt som vi ser varandra som möjligheter. Vi vill också visa att vi inte är några stackars offer
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
för situationen eller att vi får skylla oss själva som försatt oss i situationen att vara ensamstående föräldrar. Det finns ingen som väljer att leva som ensamförälder om det inte är den enda lösningen i en ohållbar situation.
Tyvärr är det så att först när läget är akut träder hjälp in och då oftast i form av någon slags punktinsats. Att till exempel få hjälp med avlastning i form av en kontaktfamilj är i dag på många håll omöjligt. Den möjligheten har mer eller mindre hamnat i ett Moment 22. Det finns för få som vill ställa upp som kontaktfamilj idag, eftersom de som beviljas det ”biståndet” oftast är i så stort behov av stöd att det ställs väldigt stora krav på den familj som ställer upp. Trots att vi själva borde vara de som bäst kan bedöma det egna behovet av avlastning, är det i dag en socialsekreterares uppgift. Ett sätt att komma runt detta problem som vi diskuterat, är att vi själva (det vill säga de som har större barn, tid och ork), via Socialtjänsten, ställer upp som kontaktfamilj för någon annan ensamförälder. Att det ska ske via Socialtjänsten är viktigt, eftersom där görs en djupintervju med den som vill bli kontaktfamilj, samt att man kollar upp i social- och polisregistret. Det är trots allt ingen garanti att personen är okej bara för att man är med i samma förening.
Kontaktfamilj måste ju inte vara en så kallad ”hel” familj, och en annan ensamstående förälder kan ju både förstå och möta en utsliten förälder och se till vad barnet har för behov lika så väl, om inte bättre i vissa fall. Kontaktfamilj skulle vara en billig förebyggande åtgärd om fler ensamförälderfamiljer fick tillgång till den sortens avlastning.
Texten delvis från artikel av Janna Olzon Vem har? Vem tar? I rapporten Om sodialt ansvarstagandeför individ,organisation och stat.Utgiven av Forum för frivilligt socialt.
Utsatta barn och ensamstående föräldrar
Cirka 25 procent av Sveriges barnfamiljer är inte vad vi brukar kalla kärnfamilj. Drygt 300 000 barn är folkbokförda hos en förälder, vilken oftast är mamman (85 procent). Detta innebär inte att samtliga dessa barn är fattiga eller utsatta. Det innebär inte heller att
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
samtliga föräldrar lever i konflikt med varandra eller att barnen inte bor hos sin pappa lika ofta som hos mamman
.
Men en alltför stor grupp ensamstående föräldrar lever precis på eller under marginalen för vad som betraktas som skälig levnadsstandard i Sverige i dag. Och det är en alltför stor grupp barn som har liten eller ingen kontakt alls med den andra föräldern för att det inte ska tas på stort allvar.
Sämre utgångsläge för ensamföräldrar
Barnfamiljer generellt, och enförälderfamiljer i synnerhet, fick stryka på foten ordentligt under nittiotalets nedskärningar. Att just ensamföräldrar drabbats så hårt är för att utgångsläget var sämre än för övriga. Det som är oroande är att denna grupp stannat kvar på den nivå de hamnade under 90-talet. ”Fler ensamstående kvinnor med barn fick ekonomiskt bistånd i proportion till befolkningen än andra hushållstyper. Drygt en fjärdedel av ensamstående mödrarna fick bistånd under 2001. Jämfört med 2000 minskade denna andel med 6 procentenheter. För samtliga övriga hushållstyper var minskningen större.”
Barn i krigszon
När ett barns föräldrar lever separerat blir kostnaderna det dubbla. Hyra, telefon, el, hemförsäkring, möbler med mera som tidigare delades på, fördubblas i och med två boenden. Ensamstående mammor arbetar heltid i större utsträckning än gifta mammor. Känslan av vanmakt, oro för ekonomin och att inte tycka sig hinna med att vara den bra förälder man vill vara skapar stress som ofta leder till ohälsa.
Barn behöver bli bekräftade för det de är, och få den plats de behöver. Men det är inte lätt att sörja för det som vuxen när man är trött och lider av ekonomisk stress och oro. Den sociala isoleringen är påtaglig bland familjer med en förälder. Man vill inte visa upp den livssituation man lever i. Det är svårt att hinna med annat än det mest basala i livet, att också odla sociala kontakter finns det inget utrymme för.
Likaså lever många barn i en slags ”krigszon” där föräldrarna har en djup konflikt där barnet/barnen används som redskap. Många
2
Socialstyrelsen 2001.
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
gånger sammanfaller den ekonomiska situationen med föräldrarnas konflikt. Slitningen mellan föräldrarna fanns redan innan, men förstärks i samband med att den sämre ekonomiska situationen för båda blir så kännbar. Fokus läggs på vårdnaden av barnen, när det egentligen handlar om att föräldrarnas ekonomi är knapp.
Många ensamstående mammor når upp till en nivå strax över marginalen för vad som anses som skälig levnadsnivå enbart genom att de får bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd. De har inte råd att vara utan hela underhålls-, bostads- och barnbidraget vilket skulle vara fallet om barnen bodde mer tid hos pappan. Samtidigt går många underhållsskyldiga pappor med fler än två barn på minus varje månad p.g.a. av att de ”måste” vara med och försörja sina barn. Många har växande skulder hos kronofogden. Detta kan leda till en infekterad tvist mellan föräldrar. Den konflikt som föräldrarna har ”laddas ner” i barnen, som blir bärare av något som de inte kan förstå. Många gånger blir symptomen hos barnen desamma som hos barn som lever med psykiskt sjuka föräldrar: skuld, oro, aggressivitet och för stort hänsynstagande till den vuxna världen. Likaså upplever dessa barn en stark lojalitetskonflikt. Om/när konflikten mellan föräldrarna lägger sig, blir barnen äntligen synliga. Som problem.
Inte misslyckad familj
Det är viktigt att synliggöra ensamstående föräldrar och deras barn som grupp och inte som individer som misslyckats i ”familjeprojektet”. Likaså är det viktigt att ensamföräldrar själva tar sig vidare ur en många gånger negativ spiral som känslan av maktlöshet skapar. Detta sker genom nätverk och självhjälpsgrupper av olika slag. Att möta andra i samma situation är ett stort behov men de egna sociala barriärerna kan ibland vara det första hindret att ta sig förbi. Ingen vill identifieras med nidbilden av ensamstående föräldrar som misslyckade och gnälliga. Ingen vill vara en sådan men det är så man tror att de andra är.
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH
Jonas Dahl, förbundsjurist, intressepolitisk sekreterare
Organisationen och verksamhet.
En grupp före detta mentalpatienter bildade 1967 tillsammans med andra intresserade Riksorganisationen mental hälsa, RMH, som numera heter Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Riksförbundet har alltid arbetat för att förändra psykiatrin. Bland annat föreslog man redan i slutet av 1960-talet att det skulle tillsättas en utredning syftande till en statlig utbildning om psykoterapi och samtalsmetodik. Patientorganisationens ställning ifrågasattes dock av många som menade att förbundet inte borde ha något med den psykiatriska vården att göra. På 1990-talet har dock många av de idéer som RSMH verkat för fått ett betydande genomslag i den nya psykiatrireformen. Genom att renodla några av argumenten och synpunkterna i minnesboken Ett sätt att leva, som jag skrev till RSMH:s 25-års jubileum 1992, ska jag med utgångspunkt från förbundets historia granska rörelsen, dess traditioner och betydelse.
En stor del av verksamheten i lokalföreningarna består av kamratstöd. Många av våra medlemmar har egna erfarenheter av den psykiatriska vården. Många har farit illa av den behandling de har fått (eller inte fått) och känt sig förtvivlade och uppgivna. För den som blivit van vid omhändertagande, och där de egna resurserna begravts, kan det vara svårt att på egen hand upptäcka möjligheterna till en tillvaro där man betyder något för någon annan. Att kunna dela dessa upplevelser med andra och upptäcka att man inte är ensam kan kännas befriande
Kamratstödsverksamhet är inte detsamma som vård och behandling. En kamrat stödjer och hjälper en annan, utan att sätta sig över denna. Vi står på samma nivå och utvecklar ett förtroende för varandra. Genom kamratstödet tar vi hjälp av varandra och delar med oss av gemensamma erfarenheter. Vi kan genom detta få kunskap och stöd för ett rikare liv samt tilltro till egen förmåga. Vi kan få styrka att kämpa och att utvecklas utifrån egna förutsättningar
Med kamratstöd ger vi varandra förtroende och möjlighet till delaktighet, till att vara behövd och dela ansvaret. Med kamratstöd kan vi ta reda på vilka behov som finns och ta tillvara medlemmens
Ds 2004:41 Ideella organisationers roll
resurser. Vi kan försöka ge varje person en egen motivation och skapa engagemang, nyfikenhet och en vilja att vara med.
Kamratstödet kan ge identitet, en social tillhörighet, bekräftelse och goda förebilder. Genom liknande livserfarenheter kan vi skapa reflektioner, förtrogenhet och lära av varandra.
Stöd till ekonomiskt utsatta
I stort sett har RSMH ingen riktad verksamhet mot barn, separat, utan den verksamhet som RSMH driver är riktad mot människor med psykiska och sociala funktionsnedsättningar oavsett om de är barn eller vuxna. En mycket stor del av RSMHs medlemmar har barn. Vid undersökningar har det visat sig att närmare 50 % av de människor som drabbas av psykisk ohälsa har barn Vi vet även att våra medlemmar utgör den grupp i samhället som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna. Vid jämförelse med andra handikappgrupper har det visat sig att människor med psykiska funktionshinder är de som har sämst ekonomi av alla.
Utöver kärnverksamheten kamratstöd bedriver RSMH också intressepolitik. Där försöker vi påverka makthavare och beslutsfattare att förbättra levnadsnivåerna för människor med psykiska funktionshinder. RSMH verkar för att människor som har psykiska funktionshinder skall kunna utveckla sin förmåga och bli delaktiga i samhällsgemenskapen och därigenom få möjlighet till ett människovärdigt liv. Här ingår bland annat att ha samma levnadsstandard som övriga medborgare.
Antal ekonomiskt utsatta barn och utvecklingen över tid
Vi vet att människor med psykiska och sociala funktionsnedsättningar är de som har det allra svårast att klara sig på den öppna arbetsmarknaden. Det innebär att en övervägande majoritet lever på socialförsäkringssystemet på ett eller annat sätt. Detta slår även hårt mot barn till dessa människor. Det är allmänt känt att de ersättningsnivåer det handlar om inte är avundsvärda. Det gäller oavsett om det gäller förtidspension eller sjukersättning, oftast från ett arbete med låg inkomst, eller i allra sämsta fall socialbidrag. Den grupp som "fallit" mellan stolarna och är tvingade att leva på bidrag har ökat sedan 1990- talet. Det är svårt att ge exakta besked om hur
Ideella organisationers roll Ds 2004:41
stor denna ökning är men man kan vara säker på att det rör sig om många procent.
Studier och statistik
När det gäller egna studier över de ekonomiska utvecklingarna för människor med psykisk ohälsa har vi förlitat oss på SCB och har inga egna data eller statistik.
Bilaga 1
Socialdepartementet Bilaga till protokoll vid regeringssammanträde 2003-06-18 nr 6
Arbetsgrupp med uppdrag att beskriva och analysera situationen för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer
Bakgrund
1990-talets krisår innebar stora ekonomiska påfrestningar för olika grupper i samhället. Välfärdssystemet medverkade till att hindra att den ekonomiska krisen också följdes av en välfärdskris, både i form av en sysselsättningskris, samt försämringar i det sociala skyddsnätet. Systemet lyckades inte fullt ut säkra välfärden för många ungdomar, invandrare och ensamstående föräldrar. Dessa grupper drabbades hårt av sysselsättningskrisen i början på 1990-talet.
Ensamstående föräldrar och familjer med annan etnisk bakgrund än svensk förefaller i dagsläget vara mer sårbara än andra grupper. Statistik på nationell nivå döljer ofta sprickor i välfärden på lokal nivå, inte minst vad gäller situationen i vissa utsatta bostadsområden, där ekonomisk utsatthet ofta samvarierar med andra indikatorer på välfärdsbrister. Det kan t.ex. handla om bristande kunskaper i det svenska språket, sämre hälsa, lägre valdeltagande samt ökad utsatthet för brott. När det gäller barnens situation är det uppenbart att kunskapsläget är sämre. Få vetenskapliga undersökningar har berört frågan. Självklart finns det ändå kunskap hos de människor och myndigheter som arbetar med familjer och barn i utsatta situationer, inom socialtjänst, barnavårdscentraler och skolor. Den kunskapen har dock bara i liten utsträckning tagits till vara.
Samtidigt har det under det senaste året i olika sammanhang förts en debatt om barn i familjer med begränsade ekonomiska resurser, hur många de är och deras levnadsvillkor.
Bilaga 1 Ds 2004:41
Utgångspunkter
Ett arbete med att minska andelen barn som lever i ekonomiskt utsatta situationer måste ske på bred front. Såväl insatser inom familjepolitiken och det sociala arbetet som utbildnings- och arbetsmarknadsinsatser behövs för att förbättra situationen för dessa personer. Även integrationspolitiken är viktig.
Efter den ekonomiska krisen har en del gjorts för att åter förbättra situationen för barnfamiljerna genom till exempel höjda barnbidrag och max-taxa inom barnomsorgen. Välfärdsbokslutet och den familjepolitiska utredningen har analyserat situationen för barn som lever i ekonomiskt utsatta situationer. Som en naturlig fortsättning har regeringen påbörjat ett arbete med att fördjupa sina kunskaper i frågor som rör barn som lever i dessa familjer. Som ett led i detta arbete arrangerade Socialdepartementet den 21 februari 2003 ett kunskapsseminarium om barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Värdefulla kunskaper framkom vid seminariet. Dessa har samlats i en särskild rapport.
Två frågor stod i centrum för diskussionerna under seminariet. Den ena frågan var hur stort problemet är och vilka barn som skall räknas som ekonomiskt utsatta. Den andra frågan var hur barn påverkas av att under en längre tid leva i en familj som har en ekonomiskt besvärlig situation, exempelvis långvarigt beroende av socialbidrag.
Det finns många olika sätt att mäta ekonomisk utsatthet. Det är ett begrepp med många dimensioner. Regeringen har i bilaga 3 till 2003 års ekonomiska vårproposition (prop. 2002/03:100) lämnat en fördelningspolitisk redogörelse. Som framgår av denna redogörelse är skillnaderna avseende hur många personer som kan betraktas som ekonomiskt utsatta beroende på vilket mått som används. Val av definition har därmed konsekvenser för bilden av hur omfattningen av de ekonomiskt utsatta ser ut. Samtidigt måste regeringen ha en tydlig problembeskrivning avseende hur många barn som lever i en sådan situation. Den fördelningspolitiska redogörelsen skall vara en utgångspunkt för arbetsgruppens arbete.
Att alla barn har lika värde, och att alla barn – utan åtskillnad – skall ha samma utvecklingsmöjligheter är grundläggande principer som slås fast i FN:s konvention om barnets rättigheter. Dessa principer utgör tillsammans med den generella välfärden basen för regeringens arbete. Enligt artikel 27 i FN:s konvention om barnets rättigheter har alla barn rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.
Bilaga 1
Uppdraget
En arbetsgrupp skall göra en översyn av situationen för barn som ur olika aspekter befinner sig i ekonomiskt utsatta familjer.
Arbetsgruppen skall göra en samlad analys av situationen för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer, både den ekonomiska situationen och övriga levnadsförhållanden. Avsikten är att resultatet av arbetsgruppens arbete skall utgöra underlag för regeringens arbete med att minska andelen barn som lever i familjer med svag ekonomi och att förbättra levnadsförhållandena för dessa barn. Det är därför av stor betydelse att identifiera de områden som är betydelsefulla för vidtagande av eventuella åtgärder.
Analysen bör beakta både ett dynamiskt och ett internationellt perspektiv. Flera av de områden som arbetsgruppen förväntas belysa är eller har varit föremål för utredning i olika sammanhang. Dessa utredningar bör utgöra ett viktigt underlag i arbetsgruppens arbete. Arbetsgruppen bör också använda underlag som tagits fram av olika internationella organisationer, och då särskilt i rapporterna från OECD och EU. Man bör också beakta det arbete som bedrivs inom ramen för EU:s arbete med indikatorer på det sociala området.
Ett första steg i arbetet bör vara att sammanfatta kunskaperna om gränser för ekonomisk utsatthet och redovisa i vilken utsträckning barn lever under dessa förhållanden. Orsakerna till den ekonomiska utsattheten bör beskrivas och analyseras liksom sambandet mellan ekonomisk utsatthet och andra former av utsatthet. I detta sammanhang bör ges en samlad bild av hur samhällets resurser används för barn- och familjepolitiken.
Det första steget bör ske samlat. Sedan finns det anledning att ge arbetet två skilda riktningar, där dock kunskapsinhämtningen och det framåtblickande arbetet hålls samman och ges ett tydligt barnperspektiv. Man bör också belysa skillnaderna i levnadsförhållanden mellan pojkar och flickor.
Den ena inriktningen är att beskriva den forskning och de andra kunskaper som finns om barnens och deras familjers levnadsförhållanden, inklusive hur barnen påverkas av och upplever dessa. Från de olika beskrivningarna skall tydligt framgå hur situationen ser ut för barn i olika åldrar, pojkar och flickor samt barn med olika etnisk bakgrund. De bör också fånga upp de lokala och regionala skillnader som finns. Arbetsgruppen bör också pröva hur kunskaperna inom området kan förbättras.
Bilaga 1 Ds 2004:41
Den andra inriktningen i arbetet bör vara att visa på insatser som kan göra att andelen barn i utsatta situationer minskar. Det kan handla om olika politikområden, såsom familjepolitik, socialtjänstpolitik, integrationspolitik, arbetsmarknadspolitik eller utbildningspolitik. Det kan också handla om samverkan på lokal nivå för att effektivisera arbetet med att göra det möjligt för föräldrar att försörja sig på eget arbete. Arbetsgruppen ska ta del av det positiva arbete som sker på olika nivåer i samhället samt samla och sprida exempel på nytänkande och goda insatser.
Nära kopplat till detta bör vara att beskriva olika metoder som används för att stödja barn i utsatta situationer. En grundfråga är naturligtvis om det finns ett särskilt stödbehov för dessa barn. En annan fråga är vad olika aktörer t.ex. socialtjänst, barnavårdscentraler, förskola, skola eller föreningsliv kan göra för att stödja barnen.
Sammanfattningsvis skall gruppen
- Belysa effekten av alternativa mått på ekonomiskt utsatthet.
- Beskriva omfattningen av antalet barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.
- Beskriva och analysera orsaker till den ekonomiska utsattheten.
- Belysa skatte- och fördelningspolitikens påverkan på hushållens ekonomi.
- Analysera konsekvenserna av att leva i ekonomiskt utsatta familjer.
- Systematisera befintlig kunskap och fakta om barn i ekonomiskt utsatta familjer.
- Sammanställa och analysera den forskning som finns om barn i ekonomiskt utsatta familjer.
- Identifiera de samhällsområden som är viktiga för regeringens fortsatta arbete med att begränsa omfattningen av barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.
Arbetets bedrivande
Arbetsgruppen skall vara sammansatt av tjänstemän från Socialdepartementet, Finansdepartementet, Näringsdepartementet, Utbildningsdepartementet och Justitiedepartementet. En referensgrupp med forskare på området skall knytas till arbetsgruppen.
Bilaga 1
Arbetsgruppen skall redovisa sitt arbete senast den 1 juni 2004. Delrapporter kan ingå i uppläggningen av arbetet.
Bilaga 2
Barn- och familjeministerns unga referensgrupp
Barns och ungas inflytande och delaktighet i frågor som rör dem är en av de fyra grundläggande principerna i FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen.
Barn- och familjeministerns unga referensgrupp tillkom under hösten 2001 som ett led i att bredda och fördjupa kontakterna med barn och unga. Den består idag av ett femtiotal barn och unga i åldern 13 – 18 år med olika bakgrund från olika delar av Sverige.
Syftet med gruppen är att den skall utgöra ett forum för ministern tjänstemännen att ta upp och diskutera utvalda och specifika frågor som berör barn och unga. Gruppen har hittills träffats fyra gånger i Stockholm.
Vid det senaste mötet med gruppen i maj 2004 var ett av de tre teman som diskuterades under det två dagar långa mötet barn i ekonomiskt utsatta familjer.
- Jag tror att många barn och ungdomar känner press idag, till exempel från medier och reklam. Där får man ju veta att smal, rik och glamorös är lika med lyckad.
- Jag var med om det många gånger när jag var mindre. Att läraren frågade efter pengar till en skolutflykt eller liknande framför hela klassen. Hur kul är det för de barn som inte kan betala? Jag hade en tjej i min klass som ALDRIG hade pengar. Sådant kan göra alla börjar hacka på den personen. Det krävs bara en pytteliten grej för att man ska bli utfryst. Och tjejerna är ofta värst. Det verkar som om tjejer behöver känna den makten att kunna frysa ut någon annan. Kanske så att de inte själva ska bli utfrysta. Och för att de inte har någon annan makt.
- Det blir lättare när man är äldre. Jag menar, allt är mer pinsamt och jobbigt när man är 10-11 år. Då är det också svårt att prata om sånt här. Jag minns att man var mer beroende av kompisar och vad andra tänkte och tyckte. Som äldre har man hunnit bygga upp en egen identitet, man vet var man har sig själv. Om du är trygg i dig
Bilaga 2 Ds 2004:41
själv behöver du inte se ut som alla andra eller ha lika mycket pengar. Innan dess är det kanske jätteviktigt att ha ”just en sån jacka” eller bo på ”rätt ställe”. Har du bra självkänsla är du inte lika besatt av sådana saker.
- Det behöver inte synas utanpå att man är fattig. Idag kan du köpa snygga kläder som är billiga, på kedjor som HM och JC. Det märks mer på vad man gör, om man har råd att gå med och fika eller gå på bio. Studiebidraget räcker inte så långt och en del får extra pengar av sina föräldrar, andra inte. Jag har till exempel en kompis som bara får halva studiebidraget av sina föräldrar.
- Det är svårt när man är ett kompisgäng där alla inte har samma ekonomiska förutsättningar. Vi åkte ett gäng kompisar till Mallorca. Men några vänner hade inte råd att följa med. Därnere gjorde vi ju grejer tillsammans som man sedan minns och pratar om när man kommer hem. Då tror jag att den som inte var med kan känna sig väldigt utanför.
- Om man har varit fattig och väl blir vuxen och har pengar kanske man blir jättesnål och försiktig med pengar. Eller så blir man väldigt tacksam för det man har, man tar inte pengar för givet.
- Ibland verkar lärare sakna all social kompetens. De hänger ut elever framför alla andra. Lärare måste känna större ansvar och inte ta upp frågor om pengar inför alla i klassen. Det har ofta hänt under min skoltid och är väldigt jobbigt och pinsamt för de elever som blir utpekade. När man går i lågstadiet fattar man inte hur hemskt det är. Då tycker man bara att det är spännande att höra hur mycket vissa elever ligger efter.
- När man är 10-12 år har man inte lika stor koll på världen utanför.
Man undrar, är jag normal? Man skäms för att man inte är likadan som alla andra.
- Att inte ha pengar blir väldigt hämmande. Man kanske inte kan köpa kläder eller sminka sig. Bara en burk hårspray kostar ju 40-50 kronor.
- Om en i kompisgänget inte kan vara med på något som kostar pengar, en resa eller liknande, då skulle inte jag heller vilja åka. Varför inte göra något som är gratis istället?
- Jag skulle inte säga nej till några miljoner men jag vill inte ha pengar för att bygga upp min status. Tyvärr behöver man pengar till allt. Bara för att kunna ta tunnelbanan, för att ta sig runt, göra minsta lilla sak. Jag tycker att alla kan hjälpa till och stötta kompisar som inte har råd, till exempel gå ihop och betala för dem när man ska gå på bio eller liknande.
Bilaga 2
- På friluftsdagar i skolan kostar nästan allt pengar. Har man inte råd får man gå den där sura promenaden, för det är det enda som är gratis. Ändå är det obligatoriskt att gå dit, annars får man frånvaro. Det är helt fel.
- Min pappa var väldigt fattig när han var liten, han kom från en familj med många barn. Nu är han tvärtom, kan spendera massor av pengar, så fort han har dem han är materialist!
- På min skola känns det väldigt klassindelat och det handlar inte bara om pengar. Tjejer som går samhäll och natur betraktas som ”finare” än de tjejer som går barn- och fritid. Det gör automatiskt att man känner sig utestängd från vissa utbildningar. Jag har en kompis som älskar barn och egentligen ville gå barn- och fritid. Men hon kände sig ”tvungen” att välja natur. Man vill ju vara där man känner att man kan vara sig själv. På samma sätt vill inte de som går barn- och fritid vara med ”snobbarna” som går teoretiska linjer. Det blir enorma motsättningar. Dessutom har vi som går teoretiska utbildningar bättre saker, vi får mer aktiviteter, mer inflytande, resor.
- En del tror att de som växer upp under dåliga förhållanden blir mer motiverade att kämpa och skaffa en utbildning. Jag är osäker. Föräldrar som har mycket pengar brukar ofta ställa högre krav på sina barn.
- Det var värst när man var yngre. I omklädningsrummet på gymnastiken kunde till exempel en tjej bli utstött för att hon hade gammalmodiga underbyxor istället för string. Det låter sjukt men det var väldigt viktigt vad man hade på sig under.
- En del sliter sina jeans själva – andra köper färdigslitna för 2000 kronor.
- Man ska komma ihåg hur det var i Sverige förr i tiden. Jämfört med det har vi det mycket bättre. Och vi som är unga håller på att förändra det så att det blir ännu bättre.
- I min gamla skola gjorde vi en klassresa till Gotland. Då kunde en unge säga till läraren att ”Du får pengar imorgon”. Men hon kom aldrig med några pengar. Och hon fick aldrig följa med. Jag tyckte jättemycket om den tjejen, men hon var utstött i klassen. Hade en väldigt jobbig skoltid.
- När man var liten var det väldigt viktigt vilket arbete ens föräldrar hade. Om man hade en förälder som jobbade på videobutik var man inte lika mycket värd som den som hade en förälder som jobbade på lasarettet. Och det värsta är förstås att ha en arbetslös förälder, den ses som lat och värdelös.
Bilaga 2 Ds 2004:41
- Jag tror inte att man alltid gör sämre ifrån sig i skolan om man är fattig. Tvärtom tror jag att man fattar att en utbildning är värdefull, att det är viktigt om man själv ska få det bättre.
- Skäms man för att inte ha pengar? Nja. Klarar man sig genom grundskolan tror jag att man blir en starkare person. Då är man på topp. Man har fixat det själv, inte med pappas pengar
- Om man har dåligt med pengar kan det vara lättare att hamna i dåligt sällskap. Och om man är fattig väljer man kanske en annan linje på gymnasiet. Något mer praktiskt som gör att man får jobb direkt efter skolan. Det är ju dessutom ofta lägre intagningspoäng på praktiska program.
- Studiebidraget räcker inte långt. Tänk dig själv – bara man klipper sig kostar det 200 kronor. Då är en stor del av bidraget slut.
- Hur man påverkas av att ha ont om pengar beror helt på vilket kompisgäng man är med i och vad man väljer att hitta på. Det finns så himla mycket man kan göra utan att det behöver kosta pengar. Ordna en picknick, gå och bada, samlas hemma hos någon. Om någon i gänget säger ”Jag har inte råd” då gör man något annat.
- Det är svårt att definiera fattigdom. Är det den som inte har råd att äta, eller den som inte råd att köpa likadana märkeskläder som de andra i klassen? Jag är säkert rik för vissa men fattig för andra.
- Olika ekonomiska förutsättningar kan verkligen skapa motsättningar mellan ungdomar. Det finns ju fördomar mot både rika och fattiga.
- Jag tror inte att barn och ungdomar som inte har pengar vill att deras rikare kompisar ska betala för dem. De vill inte ha den sortens hjälp. De har en viss stolthet.
- På Rädda barnens ungdomsförbund tycker vi att alla aktiviteter inom skolan ska vara gratis, annars blir det orättvist. Friluftsdagar där man måste hyra skidor eller betala bussresa själv funkar inte. Det finns ju också en del skolor som åker utomlands. Jag tycker att det är diskriminering.
- I min klass sålde vi korv och sparade ihop till klassresan. Då behövde ingen betala själv.
- Vad räknar ni som fattig? Själv tänker jag på barnen i Somalia.
- När jag gick i småskolan var allt gratis. Nu är det annorlunda. Allt kostar pengar och barn som inte kan vara med känner sig kränkta.
- I Stockholm och en del andra städer är det vanligt att man jobbar extra. Men på en del ställen, till exempel där jag bor, är det helt omöjligt. Det finns inga jobb. Nu när det är sommarlov har man inget studiebidrag. Och det finns inget sommarjobb. Vår kommun
Bilaga 2
lovade massor av jobb men det blev nästan inga. Hur ska man klara sig?
- Att delta i sporter blir allt dyrare så barn och unga rör sig mindre.
Jag spelar själv ishockey och jag räknade ut att min utrustning under förra året kostade 9000 kronor! Hur många har råd med det? ’
- En del kanske blir motiverade av att ha dåligt ställt. De kämpar mer för att bevisa för andra att de klarar det. Men det kan också vara så att man tappar hoppet och skiter i allt.
- Linser och glasögon kostar enormt mycket pengar. Det blir jättedyrt för de föräldrar som har barn med synfel. Varför är det så? Hörselapparater och tandvård är ju kostnadsfritt eller så får man bidrag.
- I dagens samhälle är det så mycket som kostar, vi ska konsumera, gå på bio, ha dyra kläder. Då blir det svårt för den som inte har pengar.
- Idrott och fritid behöver mer bidrag så att alla får vara med. Vi sitter alldeles för mycket idag.