SOU 1993:54

Utvisning på grund av brott : delbetänkande

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Genom beslut den 10 december 1992 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av reglerna i utlänningslagen om utvisning på grund av brott m.m. Med stöd av detta beslut förordnades den 22 december 1992 som särskild utredare hovrättslagmannen Gunnel Wennberg.

Som experter har deltagit utlänningsnämndsrädet Kurt Björk, hovrättsassessorn Ingela Fridström, hovrättsassessorn Kazimir Åberg och sakkunnige Stig Alexandersson.

Sekreterare har varit hovrättsassessorn Mats Sjösten. Departements- sekreteraren Helen Westlund har varit utredningens biträdande sekreterare.

Utredningen har antagit namnet Utvisningsutredningen. Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet Utvisning på grund av brott (SOU 1993z54).

Utredningens fortsatta arbete kommer att avse bl.a. de regler i utlänningslagen som behandlar vilken betydelse en utlännings vandel skall ha vid bedömningen av hans rätt till uppehällstillständ och svenskt medborgarskap. Utredningen kommer även att undersöka de rättsliga förutsättningarna för återkallande av ett svenskt medborgar- skap som erhållits med hjälp av falska uppgifter.

Göteborg i maj 1993

Gunnel Wennberg

/Mats Sjösten

Helen Westlund

JW'H a.— F.;.F'

: WWF båaaima lir"? imba ' " aqammm

"wi.- .I 1.5;

y' ” mög ms. ”11ng v:; ljumt; '=v P WÖHIMLG ;

Känd ""at _!äanavz mimi ' ' i”&&th

" J' föl)

Innehåll Sammanfattning ............................... 7 Författningsjbrslag ............................. 9 1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(1989z529) ............................... 9 2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken ........... 12 3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ......... 14 1 Inledning ............................... 17 1.1 Bakgrunden till utredningsuppdraget .............. 17 1.2 Den rättsliga regleringen ...................... 17 1.3 Utredningsuppdraget ....................... 19 1.4 Utredningens arbete ......................... 20 2 Förutsättningarnaför utvisning .................. 21 2.1 Allmänt ................................ 21 2.2 Brottets svärhetsgrad ........................ 21 2.3 Risk för fortsatt brottslighet samt brottets

karaktär ................................ 24 3 Begränsningar för utvisning på grund av brott ........ 27 3.1 Allmänt ................................ 27 3.2 Utlänningens anknytning till Sverige .............. 27 3.3 Utvisning av flyktingar ....................... 30 3.4 Utvisning av den som kom till Sverige som

mycket ung .............................. 33 4 Rättens behandling av frågan om utvisning .......... 35 4.1 Utvisningsfrägans handläggning ................. 35 4.2 Förbättrad kommunikation domstolar/äklagare/

advokater — SIV ........................... 37 5 Beaktande av hinder mot verkställighet ............. 39 6 Förbud att återvända till Sverige ................. 43

7 Upphävande av beslut om utvisning, m.m. ........... 45 8 Bea/dande av utvisning som men vid straå'indtning och pdföljdsval ............................ 47 9 Häktning ............................... 55 10 Konsekvenser av utredningens förslag .............. 59 11 Närmare om lagförslagen ..................... 61 11.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) .............................. 61

11. 2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .......... 63 11.3 Förslaget till lag om ändring 1 rättegångsbalken ....... 64 11.4 Övergångsbestämmelser ...................... 65 Bilagor 1. Utdrag av kommittédirektiv (Dir. 1992:108) .......... 69 2. Utlänningslagstiftningens framväxt ................. 77 3. Utländska medborgare i kriminalstatistiken ........... 79 4. Utländsk rätt .............................. 83 5. Utvisningsreglerna i förhållande till EG—rätten .......... 87 6. FN:s flyktingkonvention, m.m. ................... 89 7. Upphävande av beslut om utvisning, m.m. ............ 91 8. Rättsfallsöversikt ............................ 95 9. Sammanställning av straffskalor för vissa brott ........ 111

Sammanfattning

En utlänning som döms för ett brott får under vissa förutsättningar utvisas ur Sverige. En första förutsättning enligt gällande rätt är att brottet kan leda till fängelse i mer än ett år. Dessutom måste det före- ligga risk för att utlänningen fortsätter med brottslig verksamhet här i landet eller så måste brottet vara särskilt kvalificerat.

Utredningen föreslår att det som första förutsättning skall vara tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Avsikten är dock inte att varje bagatellbrott skall kunna föranleda utvisning; i fråga om mindre allvarliga brott är det tänkt att utvisning skall kunna ske bara om brottsligheten är systematisk eller upprepad. Utredningen föreslår vidare att kravet på återfallsrisk uttryckligen anges avse risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte nödvändigtvis likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning till enbart brottets karaktär, alltså oberoende av återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga vid brott av lägre svårhetsgrad än som krävs enligt nuvarande ordning.

I likhet med vad som gäller för närvarande bör domstolen även fortsättningsvis vid utvisningsprövningen väga in utlänningens an- knytning till Sverige. De tidsgränser i fråga om uppehållstillstånd resp. vistelse här i landet, vilka ger utlänningen ett särskilt skydd mot utvisning, föreslås utmönstrade. I stället bör en prövning av den faktiska anknytningen ske i varje särskilt fall. Detta föreslås gälla även beträffande den som kommit till landet som mycket ung.

Begränsningen av möjligheten att utvisa den som är flykting skall kvarstå. Dock föreslår utredningen att den omständigheten att utlänningen har en flyktingförklaring inte längre skall vara bindande för domstolen vid ställningstagande till frågan om utvisning.

Utredningen föreslår att domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte längre särskilt skall ta hänsyn till om utvisningen innebär något men för utlänningen. Detta får till följd att påföljden för ett brott kommer att bli densamma oavsett om utvisning kommer i fråga eller inte. Härigenom undanröjs den olägenhet från rättvisesynpunkt som uppstår när regeringen upphäver eller mildrar ett beslut om utvisning, t.ex. därför att hinder mot att verkställa utvisningen har uppkommit efter domen.

En konsekvensändring föreslås i rättegångsbalken för att det skall bli möjligt att häkta den som skall utvisas även om brottet inte har fängelse i ett år eller däröver i straffskalan.

Rättens skyldighet att oberoende av yrkande ta upp frågan om utvisning bör finnas kvar. Utredningen förordar dock att åklagaren i ansökan om stämning alltid bör ange om han yrkar att utvisning skall ske.

Utredningen föreslår att kommunikationerna mellan domstol/åkla- gare/advokat och Statens invandrarverk förbättras.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 10 55 utlänningslagen (1989:529) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

En utlänning får också utvisas ur Sverige

1. om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fäng- else i mer än ett år, eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts tillför ett sådant brott, eller

2. om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fäng- else enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen, samt om- ständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under de senaste två åren före brottet har begått brott av sam- ma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gär- ningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brotts- lig verksamhet här i landet

75

En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse, eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlän- ningen har dömts till.

Utlänningen får dock utvisas endast

1. om det på grund av gär— ningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han fortsätter med någon form av

Nuvarande lydelse

eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 5, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och fami- ljeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige.

En utlänning som hade vistats i Sverige med permanent uppe- hållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna tidpunkten hade varit bosatt här sedan minst två år.

Den som har en flykting/"ör- klaring eller den som annars uppenbart är att anse som flyk- ting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle med- föra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksam- het som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

105

Föreslagen lydelse

brottslig verksamhet här i lan— det, eller

2. om brottet till sin karaktär är sådant att han inte bör få stanna kvar.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 5, skall den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall domstolen särskilt beakta utlän- ningens levnadsomständigheter, familjeförhållanden samt hur länge han har vistats i Sverige.

Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Ut- visning får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Nuvarande lydelse

En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 5 5 brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

29 kap.

551

Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta

1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig

kroppsskada,

2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet, 3. om den tilltalade frivilligt angett sig,

4. om den tilltalade förorsa- kas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

5. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

7. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid för- flutit sedan brottet begicks eller

8. om någon annan omstän— dighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre

1 Senaste lydelse 1988z942.

4. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

5. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

6. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid för- flutit sedan brottet begicks eller

7. om någon annan omstän- dighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

straff än brottets straffvärde straff än brottets straffvärde motiverar. motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 24 kap. 21 5 skall ha följande lydelse, dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 24 kap. 21 a 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap 21 51 Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enl igt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han skall häktas. Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig straff. gälla även i de fall där det finns risk för att den misstänkte un- dandrar sig utvisning. Förord- nandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsbe- rövande påföljd som han har dömts till i målet.

1 Senaste lydelse 1980:378.

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

21 a &

Döms den misstänkte för brot- tet skall rätten, om det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning, pröva om han i häkte skall avvakta att dom- stolens förordnande om utvis- ning vinner laga kraft. Rättens prövning skall ske enligt de grunder som anges i detta kapi- tel, med undantag för kravet på fängelse ett år eller däröver i strayfskalan. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid den dömde av— tjänar en frihetsberövande på— följd som han har dömts till i målet.

3.1711'1'11 &, isf?-Natt! tusan-iw ' sal-mo 31.151qu

:» mu- ämm-f'h' 111111 men ris?-" ;"? n- ..».1...

. »151 per-15:11... 25 ha ?! a ».1. 11

%WMÄ?WR F ' " ”'i' ”'%';-' llä! 51.114

så; 11.311... sin" w linie»: månenXmgmmw "?

sin ”-

11,11 de: ut 31.111 rum. 1111: am,". Lif .. ”i;-13 ' ”91551 pn'fva uta 11.31.3115? stanna

13... A.F.? In:-;; 1.3..1'1 Om:; *uutttlttåmnlrr'ltm än 1. . 111.111 111.131».

. .. .:.» . , UT . ;; &%%'-'$ "35-

5.131.er dvs '. mr.-f ”ml! titt i:” _a"

With 'In». amiral-.».' :: WE Nildd'v- frist-r _.li'h'l'tfä'” ...i: film risk [E' få" tim lllilifå'll'm un- WH— Wait-11:1- "",! tm i..—tim? Förord" nal) flm! " ubåt 318] sma nutida: fw: Mätning ska!) ft.-.it; ' Äh."! 31515.- fldwr'tfirn lid då len dm '.1 mhimtf'n' en ,inme Fawad» ;».erer Han firm _.ånr ”atti-11195 ut!. .te-Ms:

? 'em 51.11.1— lamm.

1. Inledning

1.1. Bakgrunden till utredningsuppdraget

Reglerna om utvisning på grund av brott finns i utlänningslagen (1989:529), UtlL. De huvudsakliga delarna av regelsystemet har sitt ursprung i 1954 års utlänningslag. Reglerna har framför allt under senare år utsatts för kritik, och i olika sammanhang har förordats en översyn av dessa. Enligt kritiken är reglerna alltför restriktiva bl.a. mot bakgrund av att det för utvisning krävs att brottet har fängelse i mer än ett år i straffskalan, varför utvisning vid mindre allvarlig brottslighet inte kan ske ens om den är upprepad eller systematisk. Våldskommissionen, som ifrågasatte reglernas ändamålsenlighet och tillämpning, föreslog i sitt slutbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92) att det borde övervägas att göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Våldskommissionen anförde därvid att hänsynen till kriminella personer inte får gå före hänsynen till vanliga människors trygghet och att det är bättre att kriminella utlänningar utvisas än att det uppstår krav på längre påföljder eller mindre human kriminalvård.

De flesta utlänningar i Sverige lever skötsamt. Det är dock väl känt att de är överrepresenterade i brottsstatistiken och att en kontinuerlig ökning härav kan konstateras sedan åtskilliga år (se bilaga 3). De tendenser till främlingsflentlighet som kan skönjas torde ha samband med detta förhållande. Det är viktigt att Sverige markerar att ett kriminellt beteende inte accepteras hos dem som vill bosätta sig här. Statsmakterna bör därför skärpa hållningen gentemot dem som inte accepterar att följa viktiga och grundläggande normer i det svenska samhället.

1.2. Den rättsliga regleringen

Med utlänning avses, i enlighet med UtlL:s terminologi, den som inte är svensk medborgare. Lagen gäller således för den som är utländsk medborgare och för den som saknar medborgarskap, dvs. är statslös.

Den som har både svenskt och utländskt medborgarskap betraktas på samma sätt som den som har enbart svenskt medborgarskap.

Utlänningslagstiftningen bygger på principen att det endast är svenska medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas här i landet. En utlänning kan varken enligt svensk lag eller internationella rättsregler göra anspråk på att vara likställd med en svensk med- borgare i detta avseende. Om en utlänning gör sig skyldig till brottslighet här har samhället möjlighet att reagera med — förutom påföljd för brottet — ett beslut om avlägsnande av utlänningen från landet.

Regler om avvisning och utvisning av utlänningar finns i UtlL. Med avvisning avses avlägsnande av en utlänning som saknar uppehållstill— stånd i Sverige. Utvisning betecknar avlägsnande av en utlänning som antingen har blivit kvar i Sverige sedan ett uppehållstillstånd har upphört att gälla eller som har dömts för brott av viss svårhetsgrad.

En utlänning får utvisas ur Sverige bl.a. om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Utvisning får dock ske endast om det föreligger risk för återfall i brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar. Beslut om utvisning fattas av den domstol som handlägger brott- målet. Vid övervägande av om en utlänning bör utvisas skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han vistats i Sverige. En utlänning som när åtal väcktes hade vistats i landet med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år eller hade varit bosatt här sedan minst tre år får utvisas endast om det finns synnerliga skäl; detsamma gäller en medborgare i ett annat nordiskt land som när åtal väcktes hade varit bosatt här sedan minst två år. Den som har en flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

När domstolen tar ställning till frågan om utvisning skall hänsyn tas till om det finns hinder mot att avgörandet verkställs. Domstolen skall inhämta yttrande från Statens invandrarverk (SIV) om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning. När SIV avger yttrande skall verket, om det framkommer att en utlänning som har en flyktingförklaring inte längre är att anse som flykting, återkalla denna.

Beslutar domstolen att utlänningen skall utvisas, skall domstolen vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur

landet. Denna bestämmelse medför ibland att påföljden för utlänningen blir lindrigare än den skulle ha blivit om inte utvisning kommit i fråga. Domstolen skall i samband med utvisningsbeslutet ange den tid under vilken utlänningen inte får återvända till Sverige. I samband med att domstolen i brottmålet beslutar om utvisning får den, om det finns risk för att utlänningen undandrar sig utvisning, häkta honom. Om en utvisning på grund av brott visar sig inte kunna verkställas eller om det finns andra särskilda skäl för att beslutet inte skall gälla får regeringen upphäva domstolens förordnande helt eller delvis. Det saknas möjlighet att skärpa påföljden i sådana fall. Regeringens beslut om upphävande av en utvisning medför därför, om fängelsestraffets längd satts ner till följd av det men utvisningen ansetts förorsaka utlän- ningen, att straffet blir lägre än för en person som dömts för jäm— förbara brott men inte utvisats.

Utvisning på grund av brott är inte någon påföljd för brott utan en särskild rättsverkan av brott.

Beslut om utvisning på grund av brott fattas, som redan sagts, av den domstol som handlägger brottmålet. Domstolens handläggning av frågan sker enligt reglerna om rättegången i brottmål; detta gäller även beträffande tillämpning av tvångsmedel. Först sedan en domstols utvisningsbeslut vunnit laga kraft och verkställigheten kan påbörjas får utlänningen tas i förvar med stöd av UtlL:s bestämmelser. Dessförin- nan får häktning eller andra tvångsåtgärder enligt rättegångsbalken (RB) tillämpas.

1 .3 Utredningsuppdraget

Utredningen skall enligt direktiven (se bilaga 1) se över hela det regelsystem som behandlar utvisning på grund av brott, och därvid ta ställning till om reglerna bör skärpas. Utredningen skall särskilt överväga bl.a. om redan det förhållandet att fängelse ingår i straffska- lan för ett brott bör kunna föranleda utvisning vid upprepad och systematisk brottslighet. Utredningsuppdraget omfattar också regeln att utvisning får ske bara om utlänningen kan antas fortsätta brottslig verksamhet eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. Beträffande övriga kriterier för när utvisning får ske skall utredningen se över om dessa är väl avvägda. Därvid skall utredningen överväga bl.a. möjligheterna och lämpligheten av att inskränka nuvarande begränsningar för utvisning på grund av brott när utlänningen har vistats i Sverige under viss tid. Utredningen skall också analysera följden av att en domstols utvisningsbeslut upphävs eller mildras av regeringen och söka konstruera ett system som i möjlig mån elimine-

rar de i straffmätningshänseende stötande konsekvenserna av ett sådant regeringsbeslut. Eftersom ett beslut om utvisning i många fall är en ingripande rättsverkan för den som berörs och dennes familj skall ut- redningen beakta att det skall vara proportion mellan brottet och de rättsverkningar det får för den enskilde.

1.4. Utredningens arbete

Utredningens arbete inleddes i januari 1993 och har bedrivits med sikte på att förslag beträffande reglerna om utvisning på grund av brott skall läggas fram före sommaren 1993. Detta har inneburit skyndsam- het i arbetet.

För att skapa underlag för sina bedömningar har utredningen genom muntliga och skriftliga förfrågningar inhämtat synpunkter från ett flertal domstolar - både tingsrätter och hovrätter — samt från Riks- åklagaren, flera åklagarmyndigheter och Sveriges advokatsamfund.

Kontakter har skett med andra utredningar som behandlar frågor med anknytning till den problematik Utvisningsutredningen avhandlar.

Utredningen har besökt SIV i Norrköping och inhämtat kunskap om bl.a. frågor med anknytning till domstolarnas handhavande av utvisningsfrågor, såsom förutsättningarna för att återkalla en flykting- förklaring och yttranden till domstolar.

Genom besök på flyktingförläggningen i Falkenberg har utredningen erhållit information om denna verksamhet och de problem som är förenade därmed.

Vid besök hos Polismyndigheten i Helsingborg har utredningen fått information om bl.a. polisens handläggning av frågor om verkställig- het av domstols beslut om utvisning på grund av brott.

För att inhämta kunskaper om EG-rättens förhållande till UtlL:s be- stämmelser om utvisning på grund av brott har åtskilliga kontakter tagits. Här kan nämnas kontakter med Svenska delegationen vid EG och det danska Inrikesministeriet, Justitieministeriet samt Direktoratet för utlänningar.

Vidare har utredningen tagit del av utlänningslagstiftningen i aktuella delar i Danmark, Finland, Norge, Nederländerna och Storbritannien (se bilaga 4).

I syfte att undersöka det nordiska samarbetets betydelse i fråga om möjligheten att utvisa nordiska medborgare har kontakter tagits med Nordiska rådet i Stockholm och Nordiska ministerrådet i Köpenhamn.

2. Förutsättningarna för utvisning 2.1 Allmänt

Utredningen anser att de nuvarande grundläggande förutsättningarna enligt 4 kap. 7 & UtlL för utvisning skall bestå. Detta innebär att brottet skall vara av viss svårhetsgrad. Dessutom måste antingen återfallsrisk föreligga eller brottet vara särskilt kvalificerat. Ut- redningen föreslår emellertid ändringar i dessa avseenden enligt följande. Straffskalan för det utvisningsgrundande brottet måste inte längre uppta mer än ett års fängelse utan det räcker att fängelse ingår. Risken för återfall behöver inte avse likartad brottslighet utan kan avse brottslighet över huvud taget. När utvisning aktualiseras utan återfallsrisk bör kraven på brottets allvarliga karaktär sättas lägre än för närvarande, och även andra skyddsvärda samhällsintressen bör kunna beaktas.

I de närmaste avsnitten kommer dessa punkter att behandlas var för s1g.

2.2. Brottets svårhetsgrad

Utredningens förslag: Den grundläggande förutsättningen för utvisning skall vara att utlänningen döms för ett brott

som kan leda till fängelse.

Nuvarande förhållanden

En utlänning som döms för ett brott får under vissa förutsättningar utvisas ur Sverige. En första förutsättning är att brottet kan leda till fängelse i mer än ett år (4 kap. 7 5 första stycket 1 UtlL). Denna gräns beträffande brottets svårhetsgrad medför att utvisning inte i något fall kan komma i fråga för ett brott vars straffmaximum är fängelse i ett år eller lägre. Begränsningen innebär att brott som grovt

rattfylleri, skadegörelse och snatteri inte kan leda till utvisning, inte ens vid upprepad eller systematisk brottslighet.

Bestämmelsen om utvisning i dess nuvarande form infördes genom 1954 års utlänningslag (prop. 1954z41, 1LU14). Enligt den lagen var förutsättningen för utvisning att utlänningen dömdes till ansvar för brott på vilket straffarbete kunde följa. Tidigare anknöts förut- sättningen för utvisning till det straff som dömdes ut i det enskilda fallet. Justitieministern anförde i propositionen (s. 97) att det var självfallet att ringare brott inte skulle kunna föranleda utvisning. För att utvisning skulle kunna komma i fråga borde det röra sig om tämligen grov brottslighet och i allmänhet också en brottslighet som utlänningen, om han inte avlägsnades ur riket, kunde befaras komma att fortsätta här efter det han undergått straff i vanlig ordning. I samband med att brottsbalken (BrB) trädde i kraft den 1 januari 1965 ändrades gränsen för brottets svårhetsgrad på så sätt att straffarbete ersattes med fängelse i mer än ett år. Utlänningslagkommittén diskuterade i betänkandet Ny utlänningslag (SOU 1979:64) gränsen för den brottslighet som kan föranleda utvisning. Kommittén föreslog att den gällande svårhetsgraden skulle behållas. I propositionen med förslag till 1980 års utlänningslag (prop. 1979/80:96) anförde det före- dragande statsrådet att hon delade Utlänningslagkommitténs be- dömning. Bestämmelsen om svårhetsgraden fördes i sak oförändrad till 1989 års utlänningslag.

Utvisning kan komma i fråga även när domstolen undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen dömts till för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år (se prop. 1954z41 s. 98 f.).

Utvisning kan dessutom komma i fråga om en utlänning döms för ett brott som kan leda till fängelse enligt UtlL (se prop. 1954:41 s. 98). Som exempel på ett sådant brott kan nämnas s.k. människo- smuggling (10 kap. 2 och 5 55). Straffskalorna för denna typ av brott har, tillsammans med näraliggande frågor, varit föremål för översyn inom Kulturdepartementet våren 1993. Översynen finns presenterad i promemorian Skärpta åtgärder mot människosmuggling (Ds 1993:25).

Utredningen Kravet på mer än ett års fängelse i straffskalan för att utvisning på grund av brott skall kunna komma i fråga har kritiserats under senare

år. Det har därvid framhållits som otillfredsställande att möjligheten till utvisning inte står till buds i exempelvis sådana fall där brottslig

verksamhet är systematisk eller upprepad men där varje brott i sig inte kan hänföras under en strängare straffskala än fängelse i högst ett år. Kritiken av rådande förhållanden har fokuserats bl.a. på den om- ständigheten att snatteri aldrig kan föranleda utvisning, hur stötande återfall i brottsligheten än kan te sig.

Utlänningars kriminalitet är naturligtvis, precis som svenskars, av ytterst varierande art och såväl omständigheterna kring brottet som de personliga förhållandena kan vara högst skiftande. Det är därför nödvändigt att utvisningsfrågan bedöms på ett nyanserat sätt; det måste självfallet vara proportion mellan brottet och de rättsverkningar det får för den enskilde. När det gäller exempelvis en utlänning som bott en längre tid i Sverige och har anpassat sig här kan det framstå som rimligt att utvisning kommer i fråga först om han begått ett tämligen allvarligt brott. För sådana fall behöver den nuvarande gränsen för det utvisningsgrundande brottets svårhet knappast sänkas. Annorlunda ter det sig emellertid i fråga om en utlänning som kort efter ankomsten hit ger sig in i brottslig verksamhet och visar oförmåga eller bristande vilja att foga sig i gällande regler. Även om brottsligheten är av mindre allvarligt slag kan det i dylika fall vara högst motiverat att kunna utvisa utlänningen. En sådan möjlighet bör därför öppnas. Den genomgång av Straffskalorna i BrB och viktigare delar av specialstraff— rätten som utredningen gjort (se bilaga 9) leder till bedömningen att gränsen bör sättas vid fängelse i straffskalan. Den grundläggande förutsättningen för utvisning på grund av brott bör således enligt utredningens uppfattning vara att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse.

Utredningens förslag syftar till att möjliggöra utvisning i större omfattning än vad som för närvarande är fallet. Utvisning bör även fortsättningsvis vara utesluten vid bagatellartade brott och är självfallet inte tänkt att komma i fråga när påföljden i det konkreta fallet bestäms till endast böter. En annan sak är att en bötesdom vid en senare lagföring på grund av återfall i brott kan få betydelse för bedömningen av utvisningsfrågan i det målet.

2.3. Risk för fortsatt brottslighet samt brottets karaktär

Utredningens förslag: För att utvisning skall kunna komma i fråga krävs, förutom att brottet kan leda till fängelse, antingen att det kan antas att utlänningen fortsätter med brottslig verksamhet här i landet eller att brottet till sin karaktär är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar. Risken för fortsatt brottslighet behöver inte avse likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning till enbart brottets karaktär, dvs. oavsett återfallsrisken, bör kunna komma i fråga även vid brott av lägre svårhetsgrad än som krävs enligt nuvarande ordning.

Nuvarande förhållanden

För att utvisning skall kunna komma i fråga fordras, förutom att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år, att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga om- ständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller att brottet är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar. Bestämmelsens första led anses i allmänhet, i vart fall när det gäller förmögenhetsbrott, innebära krav på risk för fortsatt liknande brottslighet (jfr NJA 1990 s. 293). Regeln tillämpas inte bara när återfall i brott är dokumenterad. Risk för fortsatt brottslig verksamhet kan exempelvis ibland presumeras beträffande personer som grips för brott i nära anslutning till ankomsten till Sverige. I fråga om t.ex. ficktjuvar kan det ofta antas en mer eller mindre yrkesmässig verksamhet även om endast en gärning föreligger till bedömning.

I vissa fall kan utvisning ske även om det inte föreligger någon risk för fortsatt brottslighet. Detta gäller när "brottet, ehuru återfallsrisk icke föreligger, dock vittnar om en för våra förhållanden främmande råhet eller hänsynslöshet" (prop. 1954z41 s. 98). Bestämmelsen, som i sak är oförändrad sedan 1954 års utlänningslag, tillämpas huvud- sakligen på grova vålds— och sexualbrott samt narkotikabrott. Däremot har i praxis exempelvis inte alltid rån ansetts vara ett så kvalificerat brott att det grundar utvisning (se rättsfallsöversikten i bilaga 8).

Utredningen

Även i fortsättningen bör för utvisning krävas inte enbart att utlän- ningen har begått brott av en viss svårhetsgrad. I nära överensstäm- melse med vad som gäller för närvarande måste därutöver krävas antingen risk för fortsatt brottslighet eller att brottet är tämligen kvalificerat.

Risk för fortsatt brottslighet

Domstolarna måste även fortsättningsvis göra en bedömning av sannolikheten för att den tilltalade kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet. När domstolen gör denna bedömning bör det emellertid inte fordras att risken avser likartad brottslighet utan det bör vara tillräckligt att omständigheterna tyder på en brottsbenägenhet i allmänhet. Vid bedömningen av risken för fortsatt brottslighet bör domstolen självfallet beakta även åtalsunderlåtelser och godkända strafförelägganden; detta bör kunna bli aktuellt främst vid seriebrotts- lighet av mindre allvarligt slag, t.ex. upprepade olovliga körningar, trafiknykterhetsbrott eller snatterier. I de fall sådana bedömningar kan bli aktuella finns det anledning att utgå ifrån att åklagaren lämnar relevanta uppgifter härom till rätten.

Brottets karaktär

l överensstämmelse med vad som för närvarande är fallet bör utvisning oberoende av risk för fortsatt brottslighet kunna ske vid allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott och annan allvarlig brottslighet. Nuvarande ordning ställer emellertid mycket stora krav på brottets grovhet. Enligt utredningens uppfattning är möjligheten att tillgripa utvisning utan att risk för fortsatt brottslighet föreligger för närvarande alltför begränsad. Denna möjlighet bör därför utvidgas så att den omfattar brott vars karaktär är sådan att utlänningen inte bör få vara kvar i landet. Som exempel kan nämnas övergrepp mot personers hälsa och integritet såsom sexualbrott av inte ringa art, misshandel som utan att vara grovt brott ändå har ett avsevärt straff- värde samt svårare fall av våld och hot mot tjänsteman. Till denna kategori vill utredningen hänföra även brott som skadar rättsordningen och andra skyddsvärda samhällsintressen, exempelvis mened, anstiftan därtill och övergrepp i rättssak. Ekonomisk brottslighet och andra typer av förmögenhetsbrott som avser stora värden eller innefattar

svårare integritetskränkning bör höra hit. Däremot är det knappast rimligt att till denna kategori hänföra brott som normalt leder till endast kortare frihetsstraff, exempelvis mindre allvarlig misshandel och trafiknykterhetsbrott.

Uppräkningen av brott som kan leda till utvisning oberoende av risk för fortsatt brottslighet har inte gjorts uttömmande utan det får ankomma på rättstillämpningen att närmare precisera gränsen för ut- visning vid olika former av brottslighet.

3. Begränsningar för utvisning på grund av brott 3.1 Allmänt

I detta avsnitt behandlar utredningen de begränsningar för utvisning på grund av brott som finns upptagna i 4 kap. 10 & UtlL. Enligt denna bestämmelse skall utlänningens personliga förhållanden och vistelse— tiden i Sverige beaktas när domstolen överväger om utvisning skall beslutas. Efter viss längd på vistelsetiden får utlänningen ett starkt skydd mot utvisning. Flyktingar har ett i det närmaste absolut skydd mot utvisning. Vidare stadgas förbud mot att utvisa en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som sedan vistats här i fem år när åtal väcktes. Utredningen föreslår i flera avseenden genomgripande förändringar av dessa bestämmelser på sätt som framgår nedan.

3.2. Utlänningens anknytning till Sverige

Utredningens förslag: Möjligheten att utvisa en utlänning skall kunna begränsas av anknytningen till Sverige i vid bemärkelse. Kravet på synnerliga skäl för utvisning av en utlänning som vistats i Sverige under viss tid innan åtal väcktes upphävs.

Nuvarande förhållanden

När utvisning övervägs skall utlänningens personliga förhållanden och vistelsetid i landet beaktas. Bestämmelsen, som i sak oförändrad flyttats över från 1980 års utlänningslag, bygger på Utlänningslag- kommitténs överväganden i betänkandet Ny utlänningslag (SOU 1979:64). I propositionen till den lagen (prop. 1979/80:96) anförde det föredragande statsrådet (s. 61 f.).

Kommittén understryker starkt de svårigheter som förvisningen medför för en utlänning som har hunnit etablera sig här. Familjen drabbas ofta hårt och frågan om förvisning bör därför prövas mot den skada och olägenhet som kan vållas den förvisades familj. Hänsyn bör enligt_kommittén också tas till utlänningens sociala situation i övrigt. Aven om han inte har familj här är det enligt kommitténs mening rimligt att hänsyn tas till om han i övrigt levt under ordnande förhållanden i Sverige. Hans arbets- och bostads- förhållanden bör därför beaktas. Om han är arbetslös och detta beror på omständigheter som han inte råder över, skall det för— hållandet inte läggas honom till last vid bedömningen av frågan om förvisning.

Statsrådet, som instämde i vad kommittén anfört, betonade vikten av att största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation.

En utlänning som döms för brott och som vid tiden för åtals väckande vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år eller då varit bosatt här sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För medborgare i annat nordiskt land gäller en bosättningstid om två år. Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger skall beaktas å ena sidan arten och om- fattningen av den brottslighet som ligger utlänningen till last och å andra sidan hans levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid han vistats i Sverige och över huvud taget den anknytning till Sverige som han har.

I propositionen anfördes (s. 63) beträffande innebörden av synnerli- ga skäl att ett sådant skäl var särskilt allvarlig brottslighet. Brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar utgör sådan ytterst allvarlig brottslighet, anfördes det. Organiserad brottslig- het, där gärningsmännen systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på enskildas eller på samhällets bekost- nad, borde också räknas hit. Vad som närmast åsyftades härmed var bl.a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott av allvarligare art. Även brottslighet med stora skadeeffekter, t.ex. grovt narkotika- brott och grov varusmuggling av narkotika, borde räknas till samma kategori. Omständigheterna i det särskilda fallet skulle dock alltid beaktas.

Vad som kan utgöra synnerliga skäl har varit föremål för Högsta domstolens bedömning i åtskilliga fall, se härom rättsfallsöversikten i bilaga 8.

Utredningen

När domstolen vid sin prövning enligt 4 kap. 7 & UtlL funnit att utvisning kan ske på grund av det aktuella brottet skall domstolen även i framtiden bedöma om utlänningens förhållanden är sådana att utvisning ändå skall underlåtas. Utgångspunkten bör då vara utlän- ningens sociala situation och de bindningar den medför till för- hållandena i Sverige, eller annorlunda uttryckt utlänningens an- knytning till Sverige. Anknytningen har ett samband med den tidsrymd som utlänningen vistats här, och de sociala bindningarna till för- hållandena här i landet blir i allmänhet starkare efter hand.

Bedömningen av anknytningen till Sverige bör, såsom redan nu sker, göras utifrån en sammanvägning av vad som är känt om utlänningens personliga förhållanden såsom levnadsomständigheter, familjeförhållanden, vistelsetid i Sverige och eventuella kvarvarande band till hemlandet. Om utlänningen har familj här kan detta vara en betydelsefull anknytning till landet. Familjens övriga medlemmar kan i vissa fall drabbas i lika hög grad som den dömde genom den splittring av familjen som avlägsnandet kan innebära. Särskilt bör barns behov av kontakt med sina föräldrar beaktas. Även arbetsförhål- landen, bostadsförhållanden och social anpassning i övrigt, t.ex. ett aktivt deltagande i svenskt föreningsliv, hör till faktorer som bör inverka på prövningen. Att utlänningen lärt sig det svenska språket talar för att han etablerat sig i landet. Frågan om utvisning bör prövas mot den skada och olägenhet som utvisningen innebär.

Nuvarande regler som ger utlänningen ett mycket starkt skydd mot utvisning efter viss tids vistelse här i landet bygger på antagandet att utlänningen då blivit integrerad i det svenska samhället. Reglerna ger emellertid inte möjlighet att beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Även om det ofta är så att anknytningen har ett direkt samband med vistelsetiden, finns det talrika exempel på att utlänningar vistats här länge utan att på något sätt ha etablerat sig i det svenska sam- hället. Flera domstolar som utredningen varit i kontakt med har också framhållit detta och efterfrågat mer flexibla regler för sin prövning.

Utredningen anser att de absoluta tidsgränserna i 4 kap. 10 å andra stycket UtlL bör tas bort och att domstolarna i stället bör anförtros att med beaktande av samtliga omständigheter göra en bedömning av om utlänningens anknytning till Sverige har sådan styrka att han, trots brottsligheten, skall få stanna kvar i landet. Ju större anknytning till landet som föreligger desto allvarligare brottslighet måste vara för handen för att utvisning skall kunna ske.

När det gäller medborgare i de övriga nordiska länderna iakttas i dag en betydande försiktighet i fråga om utvisning. Utredningen

förutsätter att så kommer att ske även fortsättningsvis. Något behov av en uttrycklig särreglering för nordiska medborgare föreligger inte enligt utredningens bedömning.

3.3. Utvisning av flyktingar

Utredningens förslag: Begränsningen av möjligheten att utvisa en flykting behålls. Avgörande skall vara att personen är flykting enligt den definition som ges i 3 kap. 2 & UtlL och som bygger på FN:s flyktingkonvention.

Nuvarande förhållanden

Enligt 3 kap. 2 5 UtlL avses med flykting en utlänning som befinner sig utanför det land som han är medborgare i därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Detsamma gäller en statslös person som befinner sig utanför det land där han tidigare haft sin vanliga vistelseort.

Med flyktingförklaring avses enligt 3 kap. 6 & UtlL att SIV anger att någon är flykting.

Enligt 4 kap. 10 & tredje stycket UtlL får den som har en flykting- förklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Försök till dråp har ansetts utgöra ett sådant synnerligen grovt brott som avses i lagrum- met (se bilaga 8). Utvisning får också ske om utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Bestämmelsen, inbegripet begreppet flyktingförklaring, infördes genom 1980 års utlänningslag (prop. 1979/80:96, AU27). Den bygger på artikel 32 i 1951 års flyktingkonvention (se bilaga 6). Enligt denna får en fördragsslutande stat inte utvisa en flykting som lovligen

uppehåller sig på statens område annat än på grund av skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

Den ordning som gällde tidigare - flyktingskapet beaktades då först i samband med verkställigheten av en utvisning - ansågs inte strida mot konventionen. Förbudet i konventionen mot utvisning av flykting innebär således inte ett förbud mot att besluta om utvisning utan ett förbud mot att verkställa ett sådant beslut.

Den som har en flyktingförklaring visar därigenom att han av behörig myndighet bedömts som flykting. Så länge flyktingför- klaringen inte återkallats har domstolen att utgå från att utlänningen är flykting och han får därför i princip inte utvisas (prop. s. 101). Finner domstolen eller åklagaren att utlänningen trots flyktingför- klaringen inte längre kan anses som flykting, bör detta förhållande påtalas för SIV, som därigenom kan få anledning att återkalla flyktingförklaringen. Ett beslut om att återkalla en flyktingförklaring kan av utlänningen överklagas till Utlänningsnämnden.

Utredningen

Den som är flykting bör även fortsättningsvis ha ett särskilt starkt skydd mot utvisning.

Utredningen har erfarit att det ibland visar sig att en tilltalad, som har en flyktingförklaring, ändå inte rimligen kan vara flykting. Detta kan bero på omständigheter som inträffat efter flyktingförklaringen, men det kan även framgå att denna förvärvats på falska uppgifter. Att en kriminell utlänning blir fredad mot utvisning på grund av en flyktingförklaring som inte motsvaras av ett verkligt behov av skydd kan inte accepteras. Domstolarna anser sig i sådana fall i allmänhet förhindrade att utvisa den tilltalade.

Domstolen och åklagaren kan visserligen agera för att SIV skall återkalla den förmodat oriktiga flyktingförklaringen. Ett återkallelse- förfarande - inbegripet den överprövning av ett beslut om återkallelse som kan förutses bli regel - tar dock tid och torde normalt inte kunna leda till ett laga kraft ägande beslut innan domstolen har avgjort brottmålet. När utlänningen är häktad och domstolsförfarandet därför genomförs särskilt snabbt framstår det som uteslutet att parallellt med detta hinna genomföra en omprövning av en ifrågasatt flyktingför- klaring.

Mot bakgrund av det anförda ser utredningen det inte som realistiskt att räkna med att problemet kan lösas genom att tveksamma flykting- förklaringar omprövas av SIV samtidigt som brottmålet handläggs.

En annan utväg skulle kunna vara att domstolen får rätt att i brottmålet ta ställning till en flyktingförklaring och, om det bedöms att flyktingskapet har upphört, upphäva denna. Utredningen vill dock inte föreslå en sådan lösning; det ter sig mindre lämpligt att lägga en så speciell prövning på någon annan än expertmyndigheten. Det torde heller knappast vara möjligt för en domstol att fatta beslut om att häva en flyktingförklaring utan att SIV först fått tillfälle att yttra sig i frågan, och någon förenkling har då inte uppnåtts.

Utredningen har stannat för en lösning som innebär att skyddet för den som är flykting mot att utvisas för annat än synnerligen grova brott skall avse den som är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige. Härigenom utmönstras den bundenhet som en flyktingförklaring innebär för domstolens bedömning av en utvisning- fråga. Domstolen får i stället frihet att på grundval av allt relevant processmaterial avgöra om utlänningen är flykting. En flyktingför- klaring kommer givetvis även framgent i de allra flesta fall att medföra att flyktingstatus skall anses föreligga. Endast i undantagsfall, när det exempelvis konstateras att den som har en flyktingförklaring obehindrat besökt det land från vilket han påstår sig vara flykting, får domstolen anledning att göra en egen prövning av flyktingskapet.

Det får förutsättas att SIV, när domstolen har bortsett från en flyktingförklaring, fullföljer handläggningen av frågan om återkallande av denna.

Möjligheten bör kvarstå oförändrad att utvisa en flykting om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

3.4. Utvisning av den som kom till Sverige som mycket ung

Utredningens förslag: Det absoluta förbudet att utvisa den som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år upp- hävs. Även beträffande dessa personer skall anknytningen vara avgörande för frågan om utvisning kan komma i fråga.

Nuvarande förhållanden

Bestämmelsen i 4 kap. 10 & fjärde stycket om ett absolut förbud att utvisa en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år infördes år 1985 (prop. 1983/84:144, SfU30). I propositionen anfördes bl.a. att den som kommit hit som barn eller som har fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige, inte bör avlägsnas härifrån på grund av brott, oberoende av vilket brott det är fråga om.

Det absoluta utvisningsförbudet innebär i praktiken detsamma som om utlänningen hade erhållit svenskt medborgarskap.

Utredningen

Utgångspunkten bör alltjämt vara att den som kommit hit som barn och som har fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige inte bör kunna avlägsnas härifrån på grund av brott.

Det absoluta förbudet har emellertid i ett litet antal fall lett till stötande resultat enligt vad som framförts till utredningen. Det är fråga om utlänningar med upprepat grovt kriminellt beteende som lever vid sidan av det svenska samhället utan att visa tecken på att vilja anpassa sig till de förhållanden eller normer som gäller här. Om det i ett sådant fall blir utrett att utlänningen har kvar en inte obetydlig anknytning till sitt hemland, t.ex. därför att föräldrarna har återvänt dit eller där finns andra släktingar, bör det inte vara uteslutet för domstolen att utvisa för brott.

I sammanhanget bör nämnas att det ibland kan råda tveksamhet om utlänningens verkliga ålder och att de problem som domstolen då ställs inför minskar med den föreslagna lösningen.

Utredningen bedömer att den föreslagna möjligheten att tillgripa utvisning för personer som kommit hit som unga kommer att utnyttjas endast i ett fåtal fall där omständigheterna är mycket speciella.

4. Rättens behandling av frågan om utvisning 4.1 Utvisningsfrågans handläggning

Utredningens förslag: Den nuvarande ordningen behålls. Denna innebär att frågan om utvisning skall prövas av domstolen oberoende av yrkande. Dock bör åklagaren i stämningsansökan, och i förekommande fall redan i häkt— ningsframställning, ange sin inställning i utvisningsfrågan.

Nuvarande förhållanden

Utvisning på grund av brott beslutas enligt 4 kap. 8 & UtlL av den domstol som handlägger brottmålet. Frågan är föremål för tingsrättens officialprövning varför åklagaren inte behöver framställa något yrkande om utvisning. Vanligen initieras frågan ändå av åklagaren.

Om tingsrätten inte har beslutat om utvisning får hovrätten inte meddela ett sådant beslut på talan av den dömde ensam eller av åklagaren till hans förmån. Detsamma gäller i fråga om att förlänga tiden för förbudet att återvända till Sverige. Anser åklagaren att utvisning bör ske eller att tiden för återreseförbudet bör förlängas, får han själv klaga i den delen. Bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus beträffande utvisning på grund av brott infördes i 51 kap. 25 & RB år 1989 (prop. 1987/88zl20 s. 70 f. och 114, JuU45). Av regleringen följer att en överrätt aldrig ex officio kan väcka frågan om utvisning. Om den dömde klagar och yrkar att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan påföljden skärpas om utvisningen upphävs.

Utredningen

Utredningen har kunna konstatera att det bland domare finns skilda uppfattningar om när tingsrätten kan ta upp frågan om utvisning. En del domare anser att frågan om utvisning skall beaktas oavsett yrkande, medan andra är av den åsikten att frågan får, eller i vart fall bör, prövas först efter yrkande. Den omständigheten att bestämmelsen tolkas på skilda sätt får emellertid sällan någon praktisk betydelse eftersom åklagaren i de fall utvisning kan komma i fråga vanligen framställer yrkande därom. Ett sådant yrkande kan framställas inte bara i samband med ansökan om stämning utan även senare under processen. Om rätten självmant tar upp frågan innebär det inte att ett utvisningsbeslut kommer som en överraskning för parterna; på sedvanligt sätt har i ett sådant fall parterna fått tillfälle att ange sina ståndpunkter och skäl under rättegången.

Det är naturligtvis viktigt att utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt. Härigenom kan förutsättningarna för utvisning och eventuella frågor om verkställighetshinder utredas grundligare. Samti- digt får den tilltalade större möjlighet att utveckla sin talan i dessa avseenden och lägga fram den utredning som han vill åberopa till stöd för sin inställning. Mot denna bakgrund anser utredningen att det bör skapas en ordning som ger åklagaren incitament att så tidigt som möjligt ange om han yrkar utvisning. Om det är fråga om häktning i målet bör uppgiften kunna lämnas redan i häktningsframställningen. Under alla förhållanden bör det kunna ske i stämningsansökan. Genom att blanketten som används för häktningsframställning resp. ansökan om stämning, och som innehåller uppgift om den tilltalades med- borgarskap, kompletteras med plats för särskilt yrkande om utvisning kan åklagaren på ett enkelt och praktiskt sätt ange sin inställning till utvisning. För att åstadkomma en ordning som den skisserade krävs det inga lagändringar.

Det saknas skäl att föreslå någon ändring av bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus beträffande utvisning på grund av brott.

I detta sammanhang kan följande tilläggas. Utredningen har övervägt fördelar och nackdelar med att det är domstolen som prövar frågan om utvisning på grund av brott och har därvid inte funnit anledning att föreslå någon ändring av nuvarande förhållanden. Fördelen med en prövning i annan ordning vore främst att frågan skulle kunna avgöras av den myndighet som har expertkunskaper på utlänningsområdet och som fattar beslut i näraliggande frågor. Ett skäl mot en ändrad ordning är att den samlade samhällsreaktionen på utlän- ningens brott skulle komma att behandlas inte bara vid de allmänna

domstolarna utan inom ytterligare en instansordning, t.ex. hos SlV med Utlänningsnämnden som besvärsinstans. Förutom de nackdelar som är ofrånkomliga när i princip samma fråga prövas inom två skilda system skulle ett sådant förfarande ta avsevärd tid i anspråk. Med tanke på att de som skall utvisas ofta är frihetsberövade är det mindre lämpligt att vänta med prövningen av utvisningsfrågan till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft. Att samhällsreaktionen mot en utlänning, som begår brott här, skulle splittras på skilda förfaranden skulle otvivelaktigt medföra allvarliga olägenheter (se även SOU 1979:64 s. 192 f.).

4.2. Förbättrad kommunikation domstolar/åldagare/advokater - SIV

Utredningens förslag: Ett erfarenhetsutbyte etableras mellan domstolar/åklagare/advokater och SIV i avsikt att förbättra utredningen i utvisningsfrågor.

Enligt 6 kap. 8 & utlänningsförordningen (UtlF) skall rätten, när det uppkommer fråga om utvisning, inhämta yttrande från SIV om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning. Den tid som står till buds för yttrandet är vanligen mycket kort, särskilt om den tilltalade är häktad.

SIV avger yttrande på grundval av sin kännedom om landet i fråga och situationen där samt de uppgifter om utlänningen som SIV har. Personuppgifterna kan i vissa fall vara gamla och utgöras av de förhör som hölls med utlänningen när han långt tidigare sökte uppehållstill- stånd i landet. Det är långt ifrån säkert att utlänningens personakt hos SIV innehåller uppgifter om viktiga beslut av andra myndigheter som rör honom, om incidenter på flyktingförläggningar m.m. Man kan således inte utgå från att alla relevanta upplysningar om utlänningens person finns hos SIV. Visserligen förekommer det att domstolen i samband med att yttrande begärs underrättar SIV om tidigare inte kända invändningar mot utvisning, t.ex. i fråga om politiska verkstäl- lighetshinder. I sådana fall får det förutsättas att SIV innan yttrande avges företar den kompletterande utredning som kan behövas för yttrandet. Men det förekommer också uppenbara brister i kommunika-

tionen med SIV. Utredningen har uppmärksammat fall när åklagare och domstol i brottmålet haft tillgång till material av stort intresse för utvisnings- och verkställighetsfrågorna men detta material inte tillställts SIV, sannolikt i tron att uppgifterna redan var kända. SIV har därför yttrat sig under felaktiga förutsättningar vilket ställt domstolen i en brydsam situation.

Utredningen vill mot bakgrund härav rekommendera att det etableras ett erfarenhetsutbyte mellan å ena sidan domstolarna - lämpligen företrädda av Domstolsverket- och åklagarna - lämpligen företrädda av Riksåklagaren- och å andra sidan SIV.

Även för advokater torde det vara av värde med sådana kontakter. Sveriges advokatsamfund bör därför ges tillfälle att delta.

5. Beaktande av hinder mot verkställighet

Utredningens ställningstagande: Den nuvarande ordningen behålls. Denna innebär att domstolen vid prövning av frågan om utvisning skall ta hänsyn till om utlänningen på grund av

bestämmelserna om verkställighetshinder i 8 kap. 1 - 4 55 UtlL inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att utvisningen verkställs.

Nuvarande förhållanden

Enligt 4 kap. 12 5 första stycket UtlL skall domstolen beakta om det föreligger hinder mot att verkställa en utvisning. Bestämmelsen, som infördes genom 1989 års utlänningslag (prop. 1988/89:86 s. 72 f., 117 f. och 166 f., SfU 19 och 22), innebär att domstolen redan vid prövningen av frågan om utvisning skall beakta eventuella verkställig- hetshinder. Skälet för denna regel var att det framstod som angeläget att i lagen markera behovet av att utlänningen själv snarast för fram de hinder mot hans utvisning som enligt hans mening finns. Det är inte bara sådana hinder som anges i 8 kap. 1-4 55 UtlL - bl.a. risk för dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr eller risk för förföljelse - som skall beaktas, utan även andra särskilda hinder som kan tänkas föreligga, exempelvis av humanitär natur. Om det vid denna prövning visar sig att ett avlägsnandebeslut inte går att verkställa, bör beslut om utvisning inte meddelas.

Möjligheten för en domstol att i brottmålet beakta ett verkställig— hetshinder som kan komma att föreligga vid tidpunkten för en villkorlig frigivning är begränsad. Detta gäller inte minst när ett långt fängelsestraff dömts ut. För att erhålla underlag för bedömningen bör domstolen inhämta yttrande från SIV. Ett sådant yttrande skall domstolen, enligt 6 kap. 8 & UtlF, inhämta om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning.

Om det, när ett beslut om utvisning skall verkställas, hos den verkställande myndigheten (polismyndigheten) görs gällande verkstäl- lighetshinder enligt UtlL, får detta uppfattas som en begäran om att

utvisningsbeslutet helt eller delvis skall upphävas (7 kap. 16 å UtlL). Polismyndigheten skall i ett sådant fall underrätta SIV, som i sin tur skyndsamt skall överlämna ärendet till regeringen för vidare prövning (8 kap. 13 & UtlL).

Utredningen

Om domstolen i brottmålet beaktar eventuella hinder mot verkställig- het kommer utvisning att beslutas endast i de fall där utvisningen - såvitt går att bedöma vid tidpunkten för domstolens behandling av frågan — kan verkställas. Det är i och för sig rimligt att ett utvisnings- beslut inte fattas med vetskapen om att utvisningen sannolikt inte går att verkställa. Emellertid händer det att frågan om hinder mot verkställighet kommer i ett nytt läge under tiden mellan dom och frigivning och att de förutsättningar som domstolen utgick ifrån inte längre gäller. Det kan exempelvis ha inträffat en politisk händelse- utveckling i utlänningens hemland som inte kunde förutses när utvisningsbeslutet fattades och som innebär att en utvisning inte kan verkställas. I sådana fall kan regeringen upphäva utvisningsbeslutet helt eller delvis. Som närmare utvecklas i avsnitt 8 kan resultatet då bli att utlänningen får ett lägre straff än som eljest skulle ha blivit fallet därför att domstolen vid straffmätningen har beaktat utvisningen som ett men och på grund därav satt ner straffet. Även den motsatta situationen kan inträffa, dvs. att domstolen underlåter att förordna om utvisning eftersom hinder mot verkställighet anses föreligga men att det senare - när frigivning sker - visar sig att en utvisning skulle vara genomförbar. ] detta fall saknas möjlighet att utvisa utlänningen.

Om prövningen av verkställighetshinder görs först i anslutning till själva verkställigheten skulle de olägenheter som nuvarande ordning innebär bli undanröjda. En sådan prövning borde i så fall ankomma på SIV med Utlänningsnämnden som besvärsinstans. Ett sådant förfarande skulle, i vart fall vid längre fängelsestraff, medföra att prövningen skedde mot bakgrund av ett mer aktuellt beslutsunderlag än det domstolen förfogar över vid domstillfället. Dessutom skulle domstolarna befrias från en bedömning som inte kan sägas direkt höra hemma i domstolsprocessen.

Utredningens förslag till förändringar av bestämmelserna om utvisning på grund av brott kommer att leda till ett ökat antal utvisningar, vissa efter ett förhållandevis kort fängelsestraff eller i samband med en inte frihetsberövande påföljd. Eftersom verkstäl— ligheten av en utvisning i dessa fall vanligtvis kommer att ske i nära anslutning till beslutet, är det lämpligt att prövningen av verkställig-

hetshinder sker i domstolen. En annan ordning skulle innebära onödig omgång och tidsutdräkt. Dessa synpunkter har emellertid inte samma tyngd vid långa fängelsestraff. Det skulle teoretiskt vara möjligt att, när påföljden för utlänningen blir ett kortare fängelsestraff eller en inte frihetsberövande påföljd låta domstolen avgöra frågan, medan prövningen skulle kunna ske i annan ordning när det är fråga om längre frihetsberövanden. En sådan differentiering skulle emellertid inte främja enkelhet och enhetlighet utan snarare bli svårhanterlig och leda till oenhetlig praxis. Verkställighetsprövningen bör därför ske i alla fall på ett och samma sätt.

Mot att lägga prövningen av verkställighetshinder på annan än domstol talar att en helt ny ärendetyp då skapas. Den arbetsbörda som därvid uppstår kan inte antas motsvaras av en minskad arbetsbörda för domstolarna. Dessutom kommer prövningen att ta avsevärd tid i anspråk. Är utlänningen häktad enbart på den grunden att det finns risk för att han undandrar sig verkställigheten av utvisningen kommer tiden för detta frihetsberövande att bli onödigt lång; detta alldeles särskilt i de fall när påföljden i domstolen blivit endast ett kortare fängelsestraff eller en inte frihetsberövande påföljd. Dessutom kommer prövningen av verkställighetsfrågan att kunna ske först sedan domen vunnit laga kraft.

Utredningen har i nuvarande skede av utredningsarbetet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av gällande ordning. Härtill kommer att domstolen med nuvarande lagstiftning inte är förhindrad att besluta att utlänningen skall utvisas, om det i något fall skulle framstå som mycket sannolikt att verkställighetshindret inte kommer att föreligga den dag ett utvisningsbeslut skall verkställas. Kvarstår verkställig- hetshindret när utvisningen skall verkställas får frågan hanteras på samma sätt som sker med övriga utvisningsbeslut som inte kan verkställas på grund av hinder som inträtt efter domstolens beslut.

l.

...: .r'. " '.. ' ' ' '. Mammataamnm amana Mister» »th 91111 .. jk ». ,.1mmrawweew wwwins» 'let

H.. I'-'...rgtt1nenwämwuda—MmW»1ätwntmnnmat'iamruan! '-."»_ iwmm nam 11 mia-Menahan 111.111. scream i?” WWWW avatar-rie Miaa-rå! harm!» '.,11.» [.b-dimmer % Metallsmak Mtim 11111 maintain: till Imbgliiiåq 1311 'i.',|_-,.-"'"1"il£shatt1 lisa»??? 15156ng MWh—5111» stål blidkar; ahr-evömömdirl mår?! 115 Hb tätt a'tärlbtto namn i Siis limit-al alltid?. .tegninvörq »» 31113th nebär lli] nätens bliedätadm eight!

5.1 1 ”LI, '.1 » ' -'.-"'1i ""1111'" -'»»'i=1:-1»».'» lin”- ». mi.-itf! sammanträtt/11114 '.':Tn', ,. '_'-l. . . .g. ,, , mammaetwamm. '..».1»'.»;.'1.'.'.- .fi. var» " » bambaat!» _.»191' ,,,, ”'.' mf manna Mms:! hämmarna ." '. " bwwwwma ...man”. "'.-" mmm.» runt.-1. 1 ' name.. mimi» " ' -' » »»»z» matte!. matat».

" animen—w»

arena.-mimmi: .'-'- ». ,11. man,-ratmrmi ' '#WWWi

6. Förbud att återvända till Sverige

Utredningens ställningstagande: En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall även i fortsättningen innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige antingen under viss tid eller utan tidsbegränsning.

Nuvarande förhållanden

En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall enligt 4 kap. 14 å andra stycket UtlL innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Vid tidsbegränsade utvisningar skall anges vilken dag återreseförbudet upphör att gälla. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom 1980 års utlänningslag (prop. 1979/80:96, AU27). Enligt propositionen (s. 65 f. och 101) borde återreseförbudet som regel tidsbegränsas och i normalfallet bestämmas till fem år. Möjligheten att meddela förbud utan tidsbegränsning borde i allmänhet tillgripas endast i samband med en dom avseende särskilt allvarlig brottslighet eller i fråga om utlänningar som tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet. När återreseförbudets längd bestäms borde avgörande betydelse tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlighet, anfördes det i pro- positionen.

I praxis förekommer inte så sällan vid mycket grov brottslighet att återreseförbudet inte tidsbegränsas. Tidsbegränsning är dock huvud- tegel och de tider som kommer i fråga är i allmänhet fem eller tio år. Även så kort tid som två år förekommer undantagsvis. Utgångs- punkten brukar ofta vara domsdatum.

Utredningen I olika sammanhang har till utredningen framförts önskemål om

klargörande riktlinjer för bestämmande av varaktigheten av ett återreseförbud. Utredningen kan instämma i att det många gånger är

en grannlaga uppgift att bestämma denna tid. Vid bedömningen inverkar många olika omständigheter bland vilka återfallsrisk och samhällsfarlighet särskilt nämnts. Även den anknytning som en utlänning har till landet vägs i vissa fall in i bedömningen.

Såvitt utredningen kunnat bedöma tillämpas bestämmelsen om återreseförbud i överensstämmelse med vad som uttalades i 1980 års lagstiftningsärende. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon förändring av bestämmelsen.

7. Upphävande av beslut om utvisning, m.m.

Utredningens ställningstagande: Regeringens möjlighet att upphäva eller mildra en domstols beslut om utvisning på

grund av brott behålls oförändrad.

Nuvarande förhållanden

Enligt 11 kap. 13 & regeringsformen (RF) får regeringen genom nåd efterge eller mildra inte bara påföljd för brott och annan rättsverkan av brott utan även annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende enskilds person eller egendom. Denna grundlagsbestämmelse har på utlänningslagstiftningens område preciserats genom 7 kap. 16 å UtlL. Härigenom ges regeringen möjlighet att upphäva eller mildra ett laga kraft vunnet avgörande om utvisning på grund av brott. Detta kan ske om utvisningen inte går att verkställa till följd av bestämmelserna i 8 kap. 1-4 55 UtlL om verkställighetshinder. Andra skäl att upphäva utvisningen kan vara att utlänningen har stark familjeanknytning i Sverige eller lider av svår sjukdom. De omständigheter som främst beaktas vid regeringens prövning är sådana som tillkommit efter utvisningsbeslutet och alltså inte prövats av domstolen. Frågan om ett upphävande av utvisningen kan komma under regeringens prövning efter ansökan av utlänningen eller genom att regeringen självmant tar upp saken. Enligt 8 kap. 13 å UtlL är SIV skyldigt att underrätta regeringen om en verkställighet inte går att genomföra. Se beträffande dessa frågor även bilaga 7.

Utredningen

Mot bakgrund av det ovan beskrivna samband som föreligger mellan 7 kap. 16 & UtlL och 11 kap. 13 & RF bör det inte komma i fråga att föreslå någon ändring i den aktuella bestämmelsen. Här kan dock nämnas följande. Domstolen skall vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att

han på grund av brottet utvisas ur landet. En utlänning som utvisas får därför många gånger en lindrigare påföljd än vad som skulle ha blivit fallet om han inte utvisats. I de fall regeringen upphäver ett beslut om utvisning finns det inte någon möjlighet att skärpa påföljden för brottet. Upphävs utvisningsbeslutet blir därmed resultatet att den som utvisats fått en mindre ingripande påföljd än en person som dömts för jämförbara brott men som inte utvisats. Detta förhållande är otill- fredsställande. I avsnitt 8 behandlas detta problem. Utredningen föreslår där att domstolarna fortsättningsvis inte längre särskilt skall beakta om utlänningen förorsakas något men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket.

8. Beaktande av utvisning som men vid straffmätning och påföljdsval

Utredningens förslag: Rätten skall inte längre vid straff- mätning och påföljdsval särskilt beakta om den tilltalade förorsakas något men genom att han på grund av brottet utvisas ur landet.

Nuvarande förhållanden

Domstolen skall vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket (29 kap. 5 5 första stycket 4 och 30 kap. 4 5 första stycket BrB). En bestämmelse av denna innebörd infördes genom 1954 års utlänningslag. Bestämmelsen överfördes år 1989 till BrB (prop. 1987/88: 120, JuU45). I propositionen anfördes (s. 92) att bestämmelsen i sak var oförändrad och avsedd att tillämpas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i utlänningslagen. Att den tilltalade utvisas ur riket fick enligt propositionen regelmässigt anses innebära men för honom.

Bestämmelsen tillämpas på så sätt att fängelsestraffets längd i allmänhet sätts ner i förhållande till vad som skulle ha blivit följden om utlänningen inte utvisats. Vid mindre allvarliga brott kan utlän- ningen dömas till en inte frihetsberövande påföljd i stället för ett kortare fängelsestraff.

Det förekommer knappast att en domstol i domskälen redovisar hur mycket ett frihetsstraff avkortas på grund av det men som en samtidigt beslutad utvisning anses innebära. Inte heller de intervjuer med domare som utredningen har utfört har gett några närmare riktvärden för sådana påföljdsreduceringar. Det har framhållits att förhållandena i målen och de omständigheter som påverkar bedömningarna är så skiftande att normer eller tumregler inte kan ställas upp.

Utredningen

Utredningen har tidigare berört regeringens möjlighet att upphäva eller mildra ett beslut om utvisning. De olägenheter som tillämpningen av den bestämmelsen för med sig hänger samman med beaktandet av utvisningsmenet vid straffmätning och påföljdsval. Ett regeringsbeslut om upphävande av en utvisning leder inte till att påföljden ändras, trots att beslutet om utvisning kan ha föranlett att en lindrigare påföljd dömts ut. Detta förhållande är otillfredsställande och åtgärder bör enligt utredningens uppfattning vidtas för att åstadkomma en ändring. Även andra omständigheter talar för att bestämmelsen om beaktande av menet bör ses över, och utredningen diskuterar i det följande olika lösningar.

Nuvarande ordning att beakta utvisning som men behålls

Om domstolarna även i fortsättningen skall beakta utvisningsmenet, måste ett system konstrueras som eliminerar de stötande konsekvenser som ibland blir följden av att regeringen upphäver en domstols beslut om utvisning. De — två - möjliga lösningar som enligt utredningens uppfattning står till buds är att antingen införa ett system med alternativa domslut i fråga om påföljden eller tillskapa en möjlighet till omprövning av påföljden (jfr 38 kap. 2 a & BrB).

Båda dessa vägar övervägdes av Fängelsestraffkommittén i en skrivelse till regeringen den 4 december 1986 i samband med att kommittén behandlade förfarandet när en domstol begärde yttrande från en arbetsgivare enligt dåvarande 33 kap. 9 & BrB. Kommittén anförde (s. 13 f.).

Två vägar förefaller i princip mest framkomliga. Den första är att domstolen i vissa situationer ger alternativa domslut beträffande påföljden. Om t.ex. utvisning har beslutats skulle domstolen få ange dels en påföljd med utvisning, dels en påföljd utan utvisning. Därefter får på verkställighetsplanet väljas alternativ beroende på om utvisningen verkställs eller inte. En sådan ordning väcker dock stor tveksamhet. I vilka fall skall domstolarna behöva ange alternativa på- följder? Det är vidare ofta vanskligt och ibland omöjligt att mera exakt ange menets storlek. Detta inte minst i fall då domstolen har att beakta flera menliga följder. Betydande problem kan också uppstå på verkställighetsplanet. Hur t.ex. göra med en skyddstillsyn som den tilltalade erhållit i stället för fängelse av det skälet att domstolen utgått från att avskedande kommer att ske? Härtill kommer att en ordning som den nu diskuterade skulle bli alltför omständlig med

hänsyn till att det trots allt förekommer väldigt få fall där domstolen utgått från menliga följder som sedan inte kommer till stånd. Denna väg är enligt vår uppfattning inte framkomlig.

Den andra vägen är att införa en möjlighet för domstolen att ompröva påföljdsbestämningen. Åklagaren skulle under vissa förut- sättningar kunna gå till domstol och begära ny påföljdsbestämning om t.ex. __en utvisning ej skall verkställas eller om ett avskedande ej sker. Aven denna ordning är förenad med nackdelar. En tungt vägande sådan är av principiell natur och har att göra med att laga kraft vunna domar bör stå fast och inte bli föremål för förändring. Visserligen finns redan nu en möjlighet att enligt nuvarande 38 kap. 2 5 BrB ompröva påföljden i vissa fall. Att märka är dock att det här rör sig om fall då den utdömda påföljden över huvud taget inte kan verkställas.

Förutom att vara principiellt tveksam medför denna lösning också en rad praktiska problem. Ett är att mycket lång tid kan ha förflutit från domen till dess det blir tal om omprövning. Ett annat är att det kan vara svårt för åklagarna att följa upp fallen. Ett tredje är att straffmätningspraxis kan ha förändrats under den tid som förflutit. Inte heller denna väg är enligt vår mening framkomlig.

Det torde endast vara i ett fåtal fall per år som den nu dis- kuterade problematiken leder till mer allvarliga olägenheter. Dessa är inte till nackdel för den dömde. Med hänsyn härtill samt till att någon enkel och principiellt tillfredsställande lösning inte står till buds har vi stannat för att inte lägga fram något förslag.

I prop. 1987/882120 om straffmätning och påföljdsval m.m. av- färdades de av Fängelsestraffkommittén berörda alternativen såvitt avser frågan om utvisning. Justitieministern anförde bl.a. att det syntes svårt att ge regler om i vilket läge det skulle anses definitivt att verkställighet inte skulle komma att ske.

Som framgår av vad som nu återgetts är de berörda alternativen förenade med stora nackdelar. Särskilt kan framhållas att det kan löpa flera år från det att verkställighetshinder konstateras till dess regering- en upphäver utvisningen (se bilaga 7); en alternativ påföljd, t.ex. en förlängning av det ursprungliga fängelsestraffet, skulle då kunna verkställas först efter mycket lång tid. På samma sätt skulle en omprövning av en straffpåföljd kunna komma att aktualiseras först lång tid efter det att verkställighetshindret konstaterats. Det säger sig självt att det många gånger skulle te sig oskäligt att ändra den tidigare bestämda påföljden eller återuppta avtjänandet av ett fängelsestraff.

De två nu behandlade möjligheterna är enligt utredningens upp- fattning förenade med sådana nackdelar att inget av dem bör införas.

Beaktande av utvisningsmenet avskajfas

Bestämmelsen om beaktande av menet infördes genom 1954 års utlänningslag. Utlänningslagkommittén föreslog i betänkandet Ny utlänningslag (SOU 1979:64) att bestämmelsen skulle avskaffas (s. 154 f.). Så blev dock inte fallet; i prop. 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag, m.m. anfördes bl.a. följande (5. 64 f.).

I denna fråga har kritik från flera håll framförts under remissbe— handlingen. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig har framhållit att förvisningen utgör en påtaglig börda för den dömde. Man har därvid pekat inte bara på det förhållandet att utlänningen tvingas lämna landet och inte på lång tid får återvända hit utan också på att en förvisad under straffavtjänandet är sämre ställd än andra intagna i fråga om bl.a. placering i öppen anstalt och rätt till permissioner. Några remissinstanser framhåller vidare att den orättvisa, som kan uppkomma när en utvisad med hänsyn till för- visningen döms till ett lägre straff än en annan person som har begått samma slags brott och förvisningen senare inte verkställs, får minskad betydelse om flyktingar inte längre får dömas till förvisning.

Den undersökning som kommittén har gjort ger enligt min mening klart vid handen, att den praktiska betydelsen av det nämnda rättviseproblemet har betydligt överskattats. Med hänsyn härtill och till de förslag jag har lagt fram om beaktandet av flyktingstatus i samband med brottmål i vilka en utlänning är åtalad anser jag inte att det finns anledning att ta bort den nuvarande bestämmelsen om beaktande av förvisningsmenet. Om detta inte fick beaktas skulle utlänningarna onödigtvis komma att bli sämre ställda i påföljdshänseende än andra dömda. Inte heller finner jag anledning att överväga en ordning för omprövning av brottspåfölj- den när förvisningen inte har kunnat verkställas, som en remissin- stans har föreslagit.

Bestämmelsen om beaktande av menet vid straffmätning och på- följdsval är svårtillämpad. Riktlinjer saknas för hur påföljdsbe- stämningen skall påverkas av en utvisning. Sådana riktlinjer torde vara mer eller mindre ogörliga att ställa upp mot bakgrund av den mångfald faktorer som samverkar vid bedömningen. Detta förhållande leder till att någon likformighet vid tillämpningen av bestämmelsen inte kan uppnås. Detta är i princip otillfredsställande och leder till att det finns anledning att ifrågasätta om domstolarna fortsättningsvis särskilt skall beakta om en utvisning innebär något men för utlän— ningen. Även andra skäl talar 1 samma riktning. Ett skäl som redan har framhållits är svårigheten att förena regeringens möjlighet att

upphäva ett utvisningsbeslut med intresset av en likformig och rättvis påföljdsbestämning. Det är allvarligt om domstolarnas straffmätning kommer att uppfattas som slumpmässig eller stötande från rättvisesyn- punkt.

Bestämmelserna om utvisning på grund av brott bygger på den grundläggande principen att det inte finns någon ovillkorlig rätt för andra än svenska medborgare att vistas i landet. Den omständigheten att en utlänning som begått brott och förbrukat sin rätt att stanna kvar i Sverige tvingas återvända till ett land där levnadsbetingelserna är annorlunda än här kan enligt utredningens uppfattning inte rent generellt anses utgöra en sådan omständighet som motiverar att straffet sätts lägre än vad som skulle bli fallet för svenska medborgare. Vidare är det viktigt att brottsoffer - både svenska och utländska - känner att deras behov av skydd och upprättelse väger tungt också när en utländsk brottsling lagförs. Det kan i ett vidare perspektivt sägas vara ett föråldrat synsätt att hävda att det ofta är bäst att få vistas i Sverige, och att det till följd därav är ett beaktansvärt men att tvingas återvända till sitt hemland. Även om det för den utlänning som skall utvisas ofta får antas vara en inte obetydlig olägenhet att tvingas bryta upp från sin tillvaro här anser utredningen att detta måste stå tillbaka för det över— gripande kriminalpolitiska intresset att hindra utlänningar som begår brott från att uppehålla sig här i landet. Det skall tilläggas att utredningen inte kunnat finna något med Sverige jämförbart land som har en uttrycklig regel om beaktande av utvisningsmen.

Utredningen har efter de överväganden som nu redovisats stannat för att föreslå att domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte längre skall särskilt beakta om utvisningen innebär något men för utlänningen. Påföljden för ett brott kommer därför att bli densamma oavsett om utvisning kommer i fråga eller inte.

Utredningens förslag är förenat med den nackdelen att fängelsestraf- fets längd ökar för dem som med nuvarande regler skulle ha fått en viss nedsättning av påföljden på grund av utvisningsmenet. Detta innebär en ytterligare belastning på statens finanser. Utredningen beskriver nedan ett system med tidigare villkorlig frigivning för den som skall utvisas. Ett sådant system kan antas innebära besparingar motsvarande de kostnadsökningar utredningens förslag beträffande av- skaffandet av menprövningen innebär.

Utredningen tar inte ställning till om en sådan särreglering är lämplig och lägger heller inte fram något förslag i frågan. Däremot redovisar utredningen visst underlag för en bedömning.

lidigare villkorlig frigivning

Om domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte skall beakta något utvisningsmen kommer den genomsnittliga anstaltstiden för de utlänningar som skall utvisas att öka. Detta leder till ett behov av fler anstaltsplatser inom kriminalvården. En möjlighet att reducera tiden i anstalt för en utlänning som skall utvisas är att han friges villkorligt vid en tidpunkt som infaller någon tidigare än vad som gäller för den som inte skall utvisas.

Frågan om tidigare villkorlig frigivning för en utlänning som skall utvisas har varit föremål för överväganden i promemorian Långtids— dömda inom kriminalvården - Vissa verkställighetsfrågor (Ds Ju 1987:17). I promemorian anfördes beträffande utländska långtids- dömda bl.a. följande (s. 153 f.).

Ett flertal intagna har i skrivelser till regeringen föreslagit att man i svensk rätt inför en regel av innebörd att utländsk intagen - under hänvisning till att han varit föremål för strängare verkställighet på grund av uteblivna utevistelser och placering på öppen anstalt - skulle kunna bli villkorligt frigiven vid en tidigare tidpunkt än vad eljest skulle bli fallet. Man har därvid hänvisat till bl.a. dansk rätt, som medger utländsk intagen, som skall förvisas, villkorlig frigiv- ning då sju tolftedelar av straffet verkställts.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande beredning av fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1986213-15) Påföljder för brott, vari föreslås bl.a. ändrade regler för villkorlig frigivning. Frågan om särbehandling såvitt avser villkorlig frigivning för utländsk intagen, som inte beviljas permission och placering på öppen anstalt i likhet med vad som är fallet för svenska intagna, bör därför övervägas i samband härmed. Oavsett detta ställer sig utredningen tveksam till tankegången att införa en särregel om villkorlig frigivning av utländska intagna. Enligt 40 & fjärde stycket utlänningslagen (1980z376) skall domstolen vid bestämmandet av påföljd beakta det men den dömde åsamkas genom beslutet om utvisning. Det finns anledning anta att domstolarna med till- lämpning av nämnda lagregler bestämt straffet lägre än vad eljest skulle ha skett. Såvitt utredningen kunnat utröna saknas en mot- svarande regel till 40 å utlänningslagen i dansk rätt eller i något annat utländskt rättssystem. En ändring av det svenska regelsyste- met skulle enligt utredningens uppfattning kunna skapa förhål— landen som av svenska intagna skulle uppfattas som orättvisa. Under inga förhållanden bör en regel om villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt än som följer av gällande rätt, baserad enbart på ett utvisningsbeslut komma ifråga. Utredningens kartläggning utvisar nämligen att vissa enstaka intagna, som ådömts utvisning, behandlats lika välvilligt i permissionshänseende som motsvarande

svenska intagna. Betydande tolkningssvårigheter kan dessutom förutses om det danska regelsystemet skulle införas i Sverige. Frågan om vid vilken tidpunkt villkorlig frigivning skall beviljas måste som ovan antytts i det enskilda fallet avgöras efter en skälighetsbedömning. Vid en sådan skulle då bl.a. beaktas huruvida den utländske intagne har fått en strängare anstaltsbehandling än en motsvarande svensk intagen skulle ha fått, liksom i vilken ut- sträckning så varit fallet. Om den utländske intagne har varit placerad i specialavdelning eller hänförts till den kategori intagna som avses i 7 & tredje stycket Kval endast under en del av verkställighetstiden uppkommer likaledes besvärliga avvägnings- problem. Sammanfattningsvis anser utredningen att någon särregel om villkorlig frigivning för utländska medborgare inte bör införas.

Vid remissbehandlingen av betänkandet var SIV positivt till tanken att införa en särregel och anförde.

SIV anser att en möjlighet till tidigare villkorlig frigivning för utvisningsdömda utländska medborgare vore att föredra framför "påföljdslindring" enligt utlänningslagens & 40. En sådan be- stämmelse om villkorlig frigivning skulle innebära att hänsyn kunde tas till de faktiska förhållandena vid tiden för frigivning - tex om utvisning över huvud taget är möjlig att genomföra. I samband med domen är detta ofta svårt att förutsäga. I förut- sättningarna för tidigare villkorlig frigivning kunde vägas in bl a uppförandet under strafftiden, vilket kunde sporra till skötsamhet.

Utredningen framhåller att om en särregel för utländska med- borgare skulle införas "skulle det kunna skapa förhållanden som av svenska intagna skulle uppfattas som orättvisa". SIV menar att detta påstående är ganska ogrundat inte minst med tanke på att KRUM vid flera tillfällen har tagit upp förhållanden för utländska intagna i Sverige.

En fråga är hur mycket tidigare frigivningen bör ske av den som skall utvisas. En möjlighet är att göra som i Danmark. Enligt dansk rätt skall villkorlig frigivning i allmänhet ske efter 2/3 (= 8/12) av verkställighetstiden, dock tidigast efter tre månader. Enligt praxis friges den som skall utvisas något tidigare eller efter 7/12 av verkstäl— lighetstiden. Denna reducering innebär i praktiken 2,5 dagar per månad eller 30 dagar per år. Ett kvotdelssystem som motsvarar det system som tillämpas i Danmark måste anpassas till de regler för villkorlig frigivning som träder i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:4, JuU19).

Det är möjligt att konstruera ett system som innebär att om utvisningen verkställs villkorlig frigivning alltid skall ske ett visst antal

dagar tidigare än som eljest skulle ha skett, exempelvis tre dagar per månad. Detta skulle innebära, för en utlänning som är dömd till fängelse i ett år, att han friges inte efter åtta månader (2/3 av tiden som blir huvudregel fr.o.m. den 1 juli 1993) utan efter sex månader och tjugofyra dagar (åtta månader minus trettiosex dagar). Villkorlig frigivning bör inte komma i fråga i de fall där sådan frigivning inte får ske med hänsyn till BrB:s regler.

9. Häktning

Utredningens förslag: En ny häktningsbestämmelse införs som tar sikte på samtliga fall där domstolen förordnat om utvisning och risk föreligger att den misstänkte undandrar sig utvisning.

Nuvarande förhållanden

Bestämmelserna om häktning som straffprocessuellt tvångsmedel finns i 24 kap. RB. Enligt 1 5 får den som på sannolika skäl är misstänkt för'ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, häktas om någon av de särskilda häktningsgrunder som anges i paragrafen föreligger. Häktning får dock inte ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till endast böter. Enligt 2 5 får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott häktas oberoende av brottets beskaffenhet bl.a. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Regler om hfl/aning i samband med dom finns i 21 &. Döms den misstänkte för brottet skall rätten pröva om han skall vara häktad till dess domen vinner laga kraft. I paragrafen anges även förutsättningar för häktning i de fall där det finns risk för att den misstänkte undan- drar sig utvisning. Denna senare bestämmelse om häktning infördes i RB i samband med 1980 års utlänningslag (prop. 1979/80:96 s. 81 och 111 f., AU27). Bakgrunden härtill var att det rådde osäkerhet om en utlänning som hade utvisats på grund av brott kunde tas i förvar i avvaktan på att domen vann laga kraft i den delen och kunde verkställas. I propositionen anfördes beträffande häktningsbestämmel— sen (3. 111).

Behov av häktning för att säkra verkställigheten av en utvisning föreligger först när den misstänkte har dömts för brottet. Av det skälet har kompletteringen skett i 24 kap. 21 & RB. Den föreslagna bestämmelsen har till enda syfte att vid prövningen av frågan om tvångsmedel i samband med domen jämställa utvisning med straff

(brottspåföljd). En allmänt hållen bestämmelse om rätt att häkta vid dom på utvisning i kombination med flyktfara skulle föra för långt. Genom den valda lösningen blir däremot t.ex. bestämmelserna om brottets svårhetsgrad och begränsningar i häktningsrätten med hänsyn till den misstänktes ungdom eller sjukdom eller pågående graviditet direkt tillämpliga.

Om rätten bedömer att flyktfara föreligger med hänsyn till eventuellt frihetsstraff eller till utvisningen eller till bådadera kan alltså rätten besluta om kvarhållande i häkte tills domen vinner laga kraft. Den kan också häkta den som är på fri fot. Om underin- stansens beslut inte överprövas eller ändras, står beslutet kvar ända tills domen i alla delar har vunnit laga kraft. Därefter har verkstäl— lighetsmyndigheten att pröva behovet av förvar enligt utlän- ningslagen.

Det som nu sagts gäller till en början när den misstänkte har dömts till utvisning och villkorlig dom, en påföljdskombination som i praxis ofta har visat sig lämplig. Motsvarande gäller när skyddstillsyn förenas med utvisning, något som kan förekomma dels beträffande nordiska medborgare, dels med stöd av lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Den föreslagna bestämmelsen får emellertid betydelse också vid dom på t.ex. kortvarigt frihetsstraff jämte utvisning. Om den dömde nöjdförklarar sig med frihetsstraffet och avtjänar det men fullföljer talan beträffande utvisningen, får ett beslut om häktning i avbidan på laga kraft till följd, att han skall hållas häktad även efter den period då han avtjänat straffet.

Utvisning på grund av brott förutsätter för närvarande att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Häktning kan därför ske i praktiskt taget samtliga fall där utvisning är aktuell. Förvarstagande med stöd av utlänningslagen kan ske först sedan domstolens dom i utvisningsfrågan vunnit laga kraft eller efter det att utlänningen avgett nöjdförklaring beträffande utvisningen (6 kap. 2 5 första stycket 3 och 8 kap. 7 5 tredje stycket UtlL).

Utredningen

Utredningens förslag om ändring i 4 kap. 7 & UtlL får till följd att utvisning kommer att kunna ske även för brott för vilka häktning med nuvarande lagstiftning inte kan komma i fråga. 1 det följande dis- kuteras i vilken utsträckning det kan finnas behov av att införa möjlighet att häkta i samband med beslut om utvisning för sådana brott.

Hälaning före dom

Någon möjlighet att häkta en utlänning på den grunden att han kan komma att utvisas finns inte. För häktning fordras att förutsättningarna i 24 kap. 1 eller 2 & är uppfyllda. De nuvarande bestämmelserna om häktning är tillräckliga enligt utredningens mening. Utlänningar som saknar hemvist i landet kan enligt 2 5 häktas oavsett brottets be- skaffenhet.

Häktning i samband med dom

Möjligheterna att besluta om häktning i samband med fällande dom regleras i 24 kap. 21 & RB. Paragrafens andra stycke tar sikte endast på fall där det finns risk att den misstänkte undandrar sig utvisning. Tillämpningen av bestämmelsen är beroende av att övriga förut- sättningar för häktning i 24 kap. RB är uppfyllda. Det innebär att häktning till säkerställande av en utvisning inte kan komma i fråga för utlänningar som döms för brott vars straffmaximum understiger fängelse i ett år, såvida inte förutsättningarna i 2 5 är uppfyllda. Denna senare möjlighet kan tillämpas på turister och andra tillfällig- hetsbesökare men inte på utlänningar som har sin hemvist här i landet.

För att säkerställa att en utvisning alltid kan verkställas bör enligt utredningens uppfattning häktning kunna tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning, dvs. även efter en sänkning av kravet på det utvisningsgrundande brottets svårhet. Denna utvidgade möjlighet att tillgripa häktning bör regleras i en särskild bestämmelse, varvid samtliga nuvarande förutsättningar för häktning med undantag för kravet på minst ett års fängelse i straffskalan bör kvarstå. Domstolen skall således beakta bl.a. proportionalitetsprincipen samt den misstänktes ålder, hälsotillstånd och andra liknande omständig- heter.

Enligt såväl FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna råder förbud mot s.k. obligatorisk häktning. Med obligatorisk häktning menas att bara misstanken om ett visst brott räcker för häktning. Eftersom en prövning av risken för att den misstänkte undandrar sig utvisning skall ske i varje enskilt fall innebär den föreslagna regeln inte någon obligatorisk häktningsbestämmelse.

man ;)"-tål.". ;s, swim '.'-73; Wie-utility senta HJ ',Fbäi'h ”lå—im! MHP! '; '='—"lit; 'li'sr 7.21 ' . '# tillåtit Parmlid

J :JL JD,—fille

10. Konsekvenser av utredningens förslag

Utredningens bedömning: Det är inte möjligt att göra några närmare beräkningar av förslagens kostnadseffekter. De positiva verkningarna på samhällsekonomin kan dock antas bli betydande.

Utredningens förslag innebär ökade möjligheter att utvisa utlänningar som begår brott. År 1991 utvisades 463 dömda utlänningar och år 1992 var antalet 628. Hur stor ökning som förslaget kan medföra är mycket svårt att uppskatta. En rimlig prognos anser utredningen vara att ytterligare 300 personer om året kan komma att utvisas.

Genom att kriminella utlänningar avlägsnas ur landet görs stora samhällsekonomiska besparingar. Dessa berör de flesta sektorer inom det allmännas ram. Men även enskilda drabbas direkt av kostnader för brottslighet, och även på detta område kommer besparingar att ske. Utredningen anser sig inte kunna ge några realistiska beräkningar av de positiva ekonomiska effekterna av förslagen. Det står dock helt klart att dessa är betydande.

Häremot skall ställas de kostnader som förslaget kan föranleda. Det rör sig dels om de ökade fängelsetider som kan följa av att utvisning inte särskilt beaktas som ett men vid straffmätningen, dels om kostnaderna för att verkställa fler utvisningsbeslut.

Vad gäller ökade fängelsetider är konsekvensberäkningar så gott som omöjliga att göra eftersom domstolarna inte redovisar vilken av- kortning av fängelsestraffet som sker på grund av utvisningen. En viss ökning kommer dock att ske. Utredningen erinrar om de möjligheter till besparingar genom tidigare villkorlig frigivning som föreligger.

Kostnadsökningen för att verkställa själva utvisningsbesluten beräknar utredningen till högst 6 milj. kr om året. Beräkningen är baserad på 300 ytterligare utvisningar till en genomsnittskostnad som av Kriminalvårdsstyrelsen uppgetts vara 20 000 kr. Utredningen anser att engångskostnaden för en utvisning måste betraktas som försumbar vid en jämförelse med den samhällsekonomiska skada som blir följden av att utvisning inte sker av kriminella utlänningar.

Det sagda innebär att utredningen anser att förslagens ekonomiska effekter sammantagna är positiva för samhällsekonomin.

11. Närmare om lagförslagen

11.1. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

4 kap. 7 5

En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse, eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till.

Utlänningenfår dock utvisas endast ] . om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omstän- digheter kan antas att han fortsätter med ndgonform av brottslig verk- samhet häri landet, eller

2. om brottet till sin karaktär är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Paragrafen innehåller de grundläggande förutsättningarna för utvisning på grund av brott.

Som första förutsättning för att utvisning skall kunna komma i fråga föreskrivs att på brottet skall kunna följa fängelse. Hittillsvarande reglering, som anger att brottet skall kunna leda till fängelse i mer än ett år, har inneburit att utvisning inte under några förhållanden kunnat ske vid brott som snatteri, skadegörelse, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och grov olovlig körning. Avsikten med ändringen är inte att utvisning normalt skall tillgripas vid sådan mindre allvarlig brottslighet. Det öppnas emellertid möjlighet att vid upprepad eller systematisk brottslighet av denna typ vid sidan av påföljd även kunna förordna om utvisning.

För utvisning förutsätts inte enbart att utlänningen begått brott som kan leda till fängelse; det skall vidare föreligga risk för fortsatt brottslig verksamhet här i landet eller, om återfallsrisk inte kan antas, vara fråga om ett tämligen allvarligt brott.

När det gäller återfallsrisken får en bedömning göras utifrån vad som är känt om utlänningens tidigare uppförande och nuvarande för- hållanden. Risken för fortsatt brottslighet behöver inte avse sådan som är likartad med den aktuella. Det är tillräckligt att utlänningen visat sig brottsbenägen i allmänhet. Detta kan vara dokumenterat genom

tidigare domar, godkända strafförelägganden eller åtalsunderlåtelser. Men det förekommer också att omständigheterna vid den första brottslighet som en utlänning lagförs för är sådana att det är befogat att utgå från en återfallsrisk. Detta kan t.ex. gälla tillfällighetsbesökare som begår inbrott eller fickstölder. Personer utan närmare anknytning till landet som kort efter ankomsten hit begår brott kan många gånger antas vara mer eller mindre professionella brottslingar och därigenom återfallsbenägna.

Om det inte kan antas föreligga någon återfallsrisk ställs det större krav på brottets svårhet för att utvisning skall få ske. Genom lagändringen är dock avsett att sänka den nuvarande alltför höga gränsen. I avsnitt 2.3 (s. 24 f.) har närmare utvecklats hur utrymmet för utvisning bör ökas till att avse allvarlig brottslighet även om den inte alltid kan hänföras till kategorin grovt brott. Det bör alltså vara möjligt att i större omfattning utvisa för våldsbrott och andra övergrepp på personers hälsa och integritet samt för förmögenhets- brottslighet som gäller stora värden eller eljest innefattar försvårande moment. Exempelvis bör bostadsinbrott höra till denna kategori. Den som begår brott som skadar rättsordningen eller andra skyddsvärda samhällsintressen, t.ex. genom Övergrepp i rättssak eller mened, bör också kunna utvisas. I fråga om ett enstaka tillgrepps— eller be- drägeribrott av normalgraden eller en inte alltför allvarlig misshandel bör utvisning inte komma i fråga.

Det saknas skäl att behålla den hittillsvarande särregleringen i paragrafen beträffande brott mot UtlL.

4 kap. 10 &

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 &, skall den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall domstolen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter, familjeförhållanden samt hur länge han har vistats i Sverige.

Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

När utvisning övervägs av domstolen skall, såsom hittills, inte bara brottsligheten utan även utlänningens personliga förhållanden vägas in. Det införs en mer flexibel ordning för prövningen. Utlänningens

levnadsomständigheter, familj eförhållanden och anknytning i övrigt till det svenska samhället skall beaktas och vägas mot den aktuella brottsligheten. Det starka skydd mot utvisning som för närvarande gäller om utlänningen vistats här viss tid, oberoende av om han förvärvat någon faktiskt anknytning till landet, ersätts av en be- dömning som domstolen gör utifrån de individuella omständigheterna i varje särskilt fall. Liksom för närvarande skall en etablering i det svenska samhället och familjeanknytning hit vara betydelsefulla faktorer i sammanhanget.

När det gäller medborgare i andra nordiska länder förutsätts att domstolarna precis som i dag iakttar en betydande försiktighet i fråga om utvisning.

Som närmare utvecklats i avsnitt 3.3 (s. 30 f.) skall den som är flykting få utvisas enbart vid synnerligen grova brott. Detta är också innebörden av gällande rätt. En flyktingförklaring bör emellertid inte i fortsättningen vara ett absolut hinder mot utvisning. En domstol bör, när en flyktingförklaring inte speglar ett verkligt skyddsbehov, kunna bortse från denna vid prövningen av utvisningsfrågan. När så sker bör SIV ompröva flyktingförklaringen. Ändringen i bestämmelsen innebär även att det, förutom att utlänningen är flykting, krävs att han har behov av fristad här.

Det skall inte längre vara förbjudet att utvisa den som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som vistats här i minst fem år innan åtal väcktes. Det kan dock antas bli ytterst ovanligt att en utlänning med sådan bakgrund blir utvisad. Förutom att utlänningen inte förmått skapa någon nämnvärd anknytning till det svenska samhället måste han för att kunna utvisas ha en grav kriminell belastning. Det bör också finnas kvarstående band till hemlandet för att utvisning skall kunna ske.

11.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 29 kap. 5 & första stycket 4

I denna paragraf ges regler för domstolen att vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i mildrande riktning ta hänsyn till vissa omständigheter som är hänförliga till bl.a. gärningsmannens person. Aktuell i detta sammanhang är punkt 4 om beaktande av det men som en utvisning kan innebära. Som utvecklats i avsnitt 8 anser utred— ningen att utvisning inte längre bör särskilt beaktas vid straffmätning och — enligt 30 kap. 4 5 BrB - påföljdsval. Bestämmelsen i punkt 4

upphävs därför. Punkterna 5-8 kommer till följd härav att fortsätt— ningsvis betecknas 4-7.

Den föreslagna förändringen får sin huvudsakliga betydelse när det gäller straffmätningen. Någon inskränkning är inte avsedd i möjlig- heten att välja villkorlig dom i förening med utvisning. Denna kombination bör även fortsättningsvis många gånger vara en lämplig reaktion på brottet, exempelvis i fråga om utlänningar på tillfälligt besök som gjort sig skyldiga till mindre allvarlig brottslighet.

I sammanhanget kan framhållas bestämmelsen i 29 kap. 5 & första stycket 8 (punkt 7 enligt utredningens förslag) BrB som innebär en generell möjlighet att beakta omständigheter som talar för ett mildare straff.

11.3. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

24 kap. 21 5

Paragrafens andra stycke upphävs. Bestämmelsen om häktning i awaktan på utvisning tas in i en ny paragraf.

24 kap. 21 a &

Döms den misstänkte för brottet skall rätten, om det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning, pröva om han i häkte skall avvakta att domstolens förordnande om utvisning vinner laga kraft. Rättens prövning skall ske enligt de grunder som anges i detta kapitel, med undantag för kravet på fängelse ett år eller däröver i straffskalan. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid den dömde avtjänar en fi'ihetsberövande påföljd som han har dömts till i målet.

Förutsättningarna för häktning ändras för att korrespondera med de utökade möjligheterna att besluta om utvisning. Sålunda kvarstår inte längre kravet på fängelse i minst ett år i straffskalan för att häktning skall kunna tillgripas i avvaktan på att utvisningsbeslutet vinner laga kraft. Någon annan ändring i förhållande till nuvarande ordning är inte åsyftad. Övriga häktningsförutsättningar skall således vara uppfyllda.

1 1.4 Övergångsbestämmelser

Av 2 kap. 10 & RF och 5 & BrB:s promulgationslag följer att de nya bestämmelserna i UtlL och BrB inte skall tillämpas på brott som begåtts före ikraftträdandet.

Den nya bestämmelsen i RB om att häktning, i awaktan på att ett förordnande om utvisning vinner laga kraft, skall kunna ske även om brottets straffmaximum är fängelse i ett år eller lägre kommer inte att kunna tillämpas i fråga om brott som begåtts före ikraftträdandet. Detta beror på att sådana beslut om utvisning, som nyss sagts, inte får avse brott som begåtts före ikraftträdandet.

Några särskild övergångsbestämmelser behövs alltså inte.

Bilagor

;.

51;

Utdrag av M

Kommittédirektiv

Dir. 1992:103

Översyn av reglerna om utvisning på grund av brott m.m.

Dir. 1992:108 Beslut vid regeringssammanträde 1992—12—10

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över regler- na om utvisning på grund av brott och reglerna som behandlar vilken betydelse en utlännings vandel skall ha vid bedömningen av hans rätt till uppehållstillstånd i Sverige och vid beviljande av svenskt med- borgarskap. Utredaren skall också undersöka de rättsliga förutsätt- ningarna för återkallande av ett svenskt medborgarskap som erhållits med hjälp av falska uppgifter. Utredaren bör lägga fram förslag till de författningsändringar som föranleds av hans eller hennes ställ- ningstaganden.

Jag har i ärendet samrått med chefen för Justitiedepartementet.

Bakgrund

Dåvarande chefen för Iustitiedepartementet tillkallade år 1989 efter bemyndigande av regeringen en kommission med uppdrag att mot- verka våldet och förbättra stödet till brottsoffren (dir. 1989158). Inom ramen för detta uppdrag behandlade kommissionen vissa frågor om utlänningars och invandrares brottslighet. [ betänkandet (SOU 199092) Våld och brottsoffer föreslog kommissionen bl.a. att regler— na om utvisning på grund av brott skall ses över. att det införs ett krav på god vandel av den utlänning som söker uppehållstillstånd i

Sverige och att ett svenskt medborgarskap som erhållits på grundval av falska uppgifter skall kunna upphävas.

Frågan om upphävande av svenskt medborgarskap uppmärk- sammades också av den parlamentariska kommitté som hade till upp- gift att se över reglerna om avvisning och utvisning av utlänningar som kan befaras medverka i terroristhandlingar här i landet. I betän- kandet (SOU 1989: l04) Terroristlagstiftningen anförde kommittén att problemet både från principiella och praktiska synpunkter är av sådan vikt att man förutsättningslöst bör pröva även frågan om en ändring i grundlagen, om en sådan skulle visa sig nödvändig för att nå en lämplig lösning. En sådan förutsättningsfri utredning har också för- ordats av riksdagen vid behandling av en motion med begäran om en utredning av frågan (1990/OI :StU3. rskr. 25).

Under de senaste riksmötena har det väckts motioner om en skärp- ning av reglerna om utvisning på grund av brott (se t.ex. 1989/90:8fU16, l990/9l:SfUl4 och 1991/92:5fU10). Socialförsäk- ringsutskottet har avstyrkt motionerna med den huvudsakliga motiveringen att de invandrarpolitiska skälen mot att införa särregler för invandrare har stor bärkraft. Vid de två senaste tillfällena har utskottet även hänvisat till att beredningen av Våldskommissionen slutbetänkande bör avvaktas. Riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets hemställan. Under våren [992 har också två motioner som har anknytning till frågan om brottslighets betydelse vid asyl- bedömningen behandlats av riksdagen. Dessa motioner har avslagits bl.a. med hänvisning till de befintliga reglerna i utlänningslagen (1991/92:5fU10. rskr. 265).

I rapporten (l99l/92:12) lnvandrarpolitikens inriktning och resul- tat har Riksdagens revisorer uttalat att det är motiverat att göra en översyn av reglerna om utvisning på grund av brott. Revisorerna har dessutom påpekat att det synes vara en bristande korrespondens mel- lan reglerna om utvisning på grund av brott och reglerna om brotts- lighets betydelse i tillståndsärenden.

Slutligen har Statens invandrarverk i en skrivelse till regeringen den 4 oktober 1992 föreslagit vissa åtgärder som enligt verkets upp- fattning hör vidtas för att minska brottsligheten bland asylsökande.

Nuvarande ordning

Ullänningslugt'n

Enligt 4 kap. 7 ä första stycket utlänningslagen (1989:529) får en utlänning utvisas ur Sverige, om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år eller om en domstol undanröjer en vill- korlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för ett sådant brott. Utlänningen får också utvisas om han döms för ett brott som kan leda till fängelse enligt utlånriingslagcn eller enligt författ- ningar som har utfärdats med stöd av den lagen om omständigheterna vid brottet är försvårande eller om utlänningen under de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Av bestämmelsens andra stycke följer dock att utlänningen får ut- visas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar i Sverige.

Utvisning på grund av brott beslutas enligt 4 kap. 8 & utlännings- lagen av den domstol som handlägger brottmålet. Av 9 å samma kapi- tel följer att en domstol när den enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att förändra en påföljd som utlänningen dömts till förutom utvisning även får meddela det beslut beträffande utvisningen som den ändrade påföljden ger anledning till.

I 4 kap. 10 å utlänningslagen finns vissa begränsningar för utvis— ning på grund av brott. Domstolen skall ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning som har vistats i Sverige med permanent uppe- hållstillstånd sedan minst två år när åtal väcktes eller som då var bo- satt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns syn— nerliga skål. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna tidpunkten hade varit bosatt här sedan minst två år.

För den som har flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting och som har behov av fristad i Sverige gäller att beslut om utvisning får meddelas endast om utlänningen begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för all- män ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om flyktingen i Sverige eller utomlands har bedrivit verk- samhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns an- ledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Vad slutligen gäller en utlänning som kom till Sverige innan han fyllt femton år får ett utvisningsbeslut inte meddelas om han har vistats här i minst fem år när åtal väcks.

När domstolen prövar en fråga om utvisning på grund av brott skall den ta hänsyn till om utlänningen på grund av bestämmelserna om verkställighetshinder i 8 kap. l—4 åå inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att avgörandet verkställs (4 kap. I2 & utlänningslagen).

När en domstol förordnar om utvisning i ett brottmål skall den vid straffmätningen — utöver brottets straffvärde — i skälig omfattning be- akta om den tilltalade förorsakas men genom att han utvisas (29 kap. 5 5 första stycket 4 brottsbalken). Bestämmelsen ger domstolen en möjlighet att döma till ett lindrigare straff än vad som skulle ha ut- mätts om utlänningen inte hade utvisats.

Regeringen får under vissa förutsättningar helt eller delvis upphäva en domstols dom eller beslut om utvisning (7 kap. 16 & utlännings- lagen). Detta gäller när utvisningsbeslutet inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre skall gälla. Någon möjlighet att besluta en ny eller ändrad påföljd om regeringen upphäver en utvisning finns inte enligt nuvarande lag- stiftning.

Reglerna om utvisning på grund av brott härrör i allt väsentligt från mitten av femtiotalet. Endast vissa begränsade förändringar har under årens lopp gjorts i förhållande till förvisningsbestämmelserna i |954 års utlänningslag (1954zl93). Det kan nämnas bl.a. att bestäm— melserna ändrades vid brottsbalkens införande och då de tidigare bo- sättningstillstånden år l976 ersattes med permanenta uppehålls- tillstånd. Genom 1980 års revidering av utlänningslagen begränsades möjligheterna till utvisning på grund av brott för nordiska med- borgare och andra utlänningar som fått en fast anknytning till Sverige. Även flyktingarna fick ett ökat skydd. Förbudet att utvisa den som kommit till Sverige före femton års ålder och som vistats här i minst fem år gäller sedan år 1985.

Behovet av utredning Ullänningslugwi

Det är viktigt att brottslighet bekämpas med kraft inte minst med tanke på samhällsmedborgarnas rätt till trygghet. Det är väl känt att utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken i Sverige. Detta har flera förklaringar och det kan inte nog många gånger framhållas att det stora flertalet utländska medborgare är sköt- samma och i hög grad bidrar till uppbyggnaden och utvecklingen av Sverige. På alla plan måste dock åtgärder vidtas för att förhindra att den som inte iakttar grundläggande normer i samhället finner en fristad i Sverige. En markering från statsmakternas sida att sådana beteenden inte accepteras bör enligt min mening leda till att risken för främlingsfientlighet minskar. Därmed bidrar vi till att göra förhål- landena lättare för den stora gruppen skötsamma utlänningar och till deras integration i det svenska samhället.

Utlänningslagens regler om utvisning på grund av brott är som jag redan har nämnt i stora delar nästan fyrtio år gamla. Under dessa de- cennier har andra delar av utlänningslagstiftningen undergått be- tydande förändringar. Redan av den anledningen ligger det nära till hands att nu föreslå en översyn av regelsystemet. [ samma riktning talar också det faktum att Våldskommissionen som haft anledning att titta närmare på regelsystemet har ifrågasatt reglernas ändamålsenlig- het och tillämpning. Kommissionens förslag om en översyn av sys- temet har bemötts positivt under remissbehandlingen. Reglerna om utvisning på grund av brott bör mot denna bakgrund ses över.

Enligt min uppfattning är det med denna utgångspunkt i det när- maste oundvikligt att översynen också måste omfatta reglerna som behandlar vilken betydelse en utlännings brottslighet och övriga van- del skall ha vid bedömningen av hans rätt till uppehållstillstånd. Detta är nödvändigt inte minst med tanke på att detta regelsystem bör kor- respondera med reglerna om utvisning på grund av brott. Jag föreslår därför att även dessa bestämmelser ses över.

Riktlinjer för utredningsuppdraget

Utvisning på grund av brott

Vad gäller frågan om utvisning på grund av brott bör utredaren inledningsvis skaffa sig kunskap om hur regelsystemet tillämpas idag. Enligt Våldskommissionen finns det omständigheter som tyder på att tillämpningen av reglerna är oenhetlig i landet och att domstolarna ofta överlämnar till åklagaren att avgöra om utvisningsfrågan alls skall tas upp i målet. Utredaren bör undersöka hur reglerna har till- lämpats och i vilken utsträckning de ger utrymme för en olikformig tillämpning.

Översynen bör omfatta hela det regelsystem som behandlar utvis- ning på grund av brott. Utredaren bör därvid överväga om reglerna bör skärpas. Jag tänker då särskilt på den under senare tid kritiserade bestämmelsen att en utlänning får utvisas endast om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Utredaren bör bl.a. överväga om redan det förhållandet att fängelse" ingår i straffskalan bör kunna föranleda utvisning vid upprepad eller systematisk brotts- lighet. Utredningsuppdraget bör också omfatta regeln att utvisning får ske bara om utlänningen kan antas fortsätta brottslig verksamhet eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Givetvis måste en avvägning göras mellan å ena sidan det angelägna i en markering av att Sverige inte accepterar ett kriminellt beteende från den som vill söka sig en fristad här samt 5 andra sidan grund- läggande humanitära krav och rättssäkerhetsgarantier för den en- skilde. Ett beslut om utvisning är i många fall en oerhört ingripande rättsverkan för den som berörs och hans eller hennes familj. Propor- tioner måste finnas mellan brottet och de rättsverkningar det får för den enskilde. Detta måste beaktas i utredningsarbetet.

Utredaren bör vidare överväga om de övriga kriterierna för när utvisning får ske är välavvägda. Därvid bör bl.a. möjligheterna och lämpligheten av att inskränka nuvarande begränsningar för utvisning på grund av brott när utlänningen har vistats i Sverige under viss tid overvagas.

Då domstolen prövar utvisningsfrågan skall den enligt 4 kap. 12 % utlänningslagen ta hänsyn till om det finns verkställighetshinder. För att få ett underlag för den bedömningen skall domstolen enligt 6 kap. 8 & utlänningsförordningen (1989:547) inhämta yttrande från Statens invandrarverk i frågan. Problem kan uppstå om det av ett yttrande framgår att hinder inte föreligger mot verkställighet trots att per— sonen i fråga har flyktingförklaring. Utredaren bör undersöka om det

sou 199354

finns anledning att ytterligare reglera frågan om återkallelse av flyk- tingförklaring. En möjlig utväg är att skapa ett system där domstolen får upphäva flyktingförklaringen. En annan tänkbar lösning är en reglering som innebär att Invandrarverket i samband med att yttrande avges också måste ta ställning till flyktingförklaringens hävande. Utredaren bör även i övrigt ta ställning till om det finns behov av ytterligare reglering av vad ett yttrande till domstolen skall innehålla i syfte att domstolen skall ha ett så ändamålsenligt underlag för pröv- ningen av utvisningsfrågan som möjligt.

En annan fråga som utredaren bör analysera är följden av att en domstols utvisningsbeslut upphävs eller mildras av regeringen. Som redan nämnts erbjuder de nuvarande reglerna inte någon möjlighet att därvid ändra det ådömda straffet även om utvisningen föranlett en lindrigare påföljd. En person som har utvisats på grund av brott och som till följd av utvisningen har fått ett väsentligt kortare fängelse- straff kan därmed, om utvisningsbeslutet upphävs, få ett lindrigare straff än en person som dömts för jämförbara brott men inte utvisats. Detta är enligt min uppfattning otillfredsställande.

En liknade olägenhet fanns tidigare också i mål där gämings- mannen riskerade att avskedas från sin anställning på grund av brott som prövades i målet. Problem uppkom därvid om domstolen vid på- följdsbestämningen beaktade att arbetsgivaren förklarat sig ha för av- sikt att avskeda den anställde om denne dömdes för brottet men där något avskedande sedan inte ägde rum. Problemet kunde också var det omvända. nämligen att arbetsgivaren förklarade att han inte ämnade avskeda den anställde men att detta ändå sedan skedde.

Mot bakgrund härav infördes år 1989 en bestämmelse i brotts- balken av innebörd att åklagaren eller den dömde i denna situation har möjlighet att hos domstol begära att den ådömda påföljden undan- röjs och att en ny påföljd bestäms (38 kap. 2 a & brottsbalken). I för- arbetena till denna bestämmelse berördes även problemet med utvis- ningar som sedermera visar sig inte gå att verkställa. Någon lagstift- ning med sikte på detta fall ansågs dock inte böra övervägas (prop. 1987/881120 s. 62).

Även den utredning som gjorde en översyn av utlänningslagen uppmärksammade problemet (SOU 1988:1 s. 142). Utredningen fann dock att den av tidsskäl var förhindrad att närmare utreda ett system varigenom ett upphävande av utvisningsbeslutet skulle leda till en ändring av påföljden. Genom 1989 års utlänningslag infördes en be- stämmelse som medför att domstolen i brottmålet måste beakta even- tuella verkställighetshinder (4 kap. 12 å). Bestämmelsen infördes som en första åtgärd för att lösa det problem som nu är aktuellt. Den då- varande invandrarministern uttryckte i det sammanhanget en avsikt att i samråd med chefen för Justitiedepartementet på nytt överväga

möjligheterna att genom lagändring komma till rätta med problemen i de fall där regeringen upphäver en av domstol beslutad utvisning (prop. 1988/89186 s. 73).

Jag anser att det är lämpligt att den nu föreslagne utredaren tar sig an frågan. Utredaren bör inrikta sig på att söka konstruera ett system som så smidigt som möjligt eliminerar de i straffmätningshänseende ibland stötande konsekvenserna av att regeringen upphäver en dom- stols beslut om utvisning.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att reg- eringen bemyndigar chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförord- ningen (l976zl 19) — med uppdrag att göra en översyn av reglerna om utvisning på grund av brott m.m. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bi- faller hennes hemställan.

sou 199354

Utlänningslagstiftningens framväxt

Under de första årtiondena av 1800—talet införde Sverige passtvång. Detta avskaffades år 1860, och Sverige upprätthöll därefter under många år ett fritt folkutbyte med andra länder. Sedan starka krav på lagstiftning till skydd mot oönskad invandring gjort sig gällande i början av 1900-talet, antogs år 1914 lagen angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, den s.k. utvisningslagen. Enligt den lagen kunde en utlänning, som vistades i riket, utvisas av länsstyrelsen bl.a. om han i Sverige dömts för brott till straffarbete eller fängelse i minst sex månader och hans fortsatta vistelse här kunde antas medföra fara för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Utvis- ningslagen innehöll stadganden endast om avvisning och utvisning av inte önskvärda utlänningar, däremot inga bestämmelser om an- mälningsskyldighet, passtvång eller andra förskrifter för en generell reglering av invandringen. I lagen togs in ett bemyndigande för regeringen att utfärda de särskilda bestämmelser som behövdes för den generella utlänningskontrollen. Med stöd av detta bemyndigande införde regeringen år 1917 passtvång för resande som ankom till landet.

Nya utlänningslagar antogs åren 1927, 1937 och 1945. Huvudprin- cipen i dessa lagar var att skydda den svenska arbetsmarknaden så att denna bevarades åt den inhemska arbetskraften, och att förhindra bosättning här i landet av inte önskvärda utlänningar. Reglerna om utvisning av utlänning som dömts för brott kvarstod i sak oförändrade i de olika lagarna.

Nästa utlänningslag var 1954 års utlänningslag. Enligt den lagen skulle utlänningar, som var kriminella eller eljest asociala, liksom förut kunna avlägsnas ur riket. Emellertid ändrades förutsättningen för utvisning på så sätt att gränsdragningen inte längre anknöts till det straff som utmättes i det enskilda fallet, utan till att utlänningen dömdes till ansvar för ett brott på vilket kunde följa straffarbete. Vidare överfördes beslutanderätten beträffande utvisning på grund av brott - som i lagstiftningsärendet förutsattes utgöra en brottspåföljd - från länsstyrelsen till den domstol som handlade brottmålet. Lagen hade en, i förhållande till de tidigare lagarna, ur principiell synpunkt annan innebörd. I propositionen anförde departementschefen bl.a. att en ovillkorlig rätt att vistas i riket och här vinna sin utkomst till-

kommer endast svensk medborgare och att utlänningar icke kan, vare sig enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk på att i dessa hänseenden vara likställda med svensk med— borgare.

I samband med brottsbalkens ikraftträdande år 1965 ändrades förut- sättningen för utvisning för brott för vilka straffarbete kunde följa till fängelse i mer än ett år i straffskalan. Dessutom klargjordes att utvisning vid tillämpning av den balken inte skulle anses som en brottspåföljd utan som en särskild rättsverkan av brott.

År 1980 trädde en ny utlänningslag i kraft. Genom den lagen inskränktes möjligheten att tillgripa utvisning bl. a. beträffande utlänning som hade en flyktingförklaring, ett begrepp som infördes genom denna lag. Även i detta lagstiftningsärende uttalades att utvisning på grund av brott' är en särskild rättsverkan av brott och inte en brottspåföljd. År 1985 infördes i lagen ett absolut förbud mot att utvisa en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år.

Den nu gällande utlänningslagen trädde i kraft den 1 juli 1989. Det är i den lagen och i utlänningsförordningen som den huvudsakliga regleringen om utlänningars rätt att resa in och vistas i landet samt förutsättningarna för att de skall kunna avlägsnas återfinns.

För en närmare beskrivning av utlänningslagstiftningens framväxt hänvisar utredningen till förarbetena till de olika utlänningslagstift- ningarna och ändringarna däri samt till den rikhaltiga floran av statliga utredningar på området. En värdefull källa är också den kommentar till utlänningslagen som getts ut av Gerhard Wikrén och Håkan Sandesjö.

Utländska medborgare i kriminalstatistiken

Inledning

Utländska medborgare1 är sedan många år överrepresenterade i kriminalstatistiken. Av alla personer som lagfördes2 år 1991 utgjorde de utländska medborgarna 18,3 %, varav 12,2 % här kyrkobokförda och 6,1 % ej kyrkobokförda. Under samma tid utgjorde antalet kyrkobokförda utländska medborgare i Sverige 5,7 % av befolk— ningen. Andelen lagförda utländska medborgare steg år 1992 till 19,2 %.

För brott lagförda utländska medborgare (Källa: Statistiska centralbyrån)

Antalet personer som lagförts under åren 1987 - 1992

Antal personer År (totalt)

1987 161 981 1988 162 849 1989 166 975 1990 167 068 1991 167 359 1992 165 639

Utländska medborgare

23 192 (14 %) 24 729 (15 %) 26 327 (16 %) 29 168 (17 %) 30 686 (18 %) 31 855 (19 %)

Varav kyrkobokf. utl. medborgare

16 051 16 984 18 365 19 811 20 505

' Med utländsk medborgare avses även den som är statslös. 2 Med lagförd avses den som meddelats åtalsunderlåtelse, godkänt strafförelåggande eller dömts för ett brott.

Antal utvisade

264 306 352 375 463 628

Andelen utländska medborgare av dem som lagförts för vissa brott åren 1987 1991 och 1992

».

1987 1991 1992 Mord och dråp 28 % 39 % 22 % Misshandel 15 % 18 % 20 % Våldtäkt 35 % 45 % 38 % Snatteri 23 % 29 % 32 % Stöld 16 % 18 % 20 % Bedrägligt beteende 14 % 20 % 23 % Rån 22 % 29 % 26 % Brukande av förfalskning (14:9 BrB) 29 % 52 % 52 % Våld eller hot mot tjm. 14 % 18 % 19 % Övergreppi rättssak 13 % 19 % 15 % Varusmuggling 40 % 51 % 48 % Grovt narkotikabrott 31 % 34 % 45 % Olovlig körning 31 % 18 % 22 % Grovt rattfylleri 11 % 13 % 13 %

Antalet lagförda personer (svenskar och utlänningar) för vissa grova brott samt hur stor andel av dessa brott som begåtts av utländska medborgare.

Mord/ Andel utl. Våldtäkt Andel utl. Rån Andel År dråp medb. Antal medb. Antal % utl.

Antal ( %) ( %) medb. 1966 49 33 86 28 221 23 1972 54 33 100 29 361 22 1976 86 19 102 30 433 15 1982 110 33 116 36 427 22 1986 133 25 156 34 508 22 1987 99 28 118 35 424 22 1988 129 14 159 36 493 21 1989 97 34 165 44 451 27 1990 126 29 174 38 499 25 199 1 90 39 148 45 544 29 1992 122 22 168 38 659 26

Utländska medborgare i kriminalvårdsanstalt (Källa: Kriminalvårdsstyrelsen)

Till fängelse dömda utländska medborgare som intagits i anstalt åren 1987-1992

Antal Andel (%) Antal med Andel med

Är intagna av samtlig utvisning * utvisning % utl. medb. intagna

1987 2 451 16 330 13 1988 2 678 17 330 12 1989 2 713 18 360 13 1990 2 824 18 344 12 1991 2 678 20 392 15 1992 2 847 21 464 16

* Inkluderar även tidigare utvisningsdomar.

Som framgår ovan begår utländska medborgare en oproportionerligt stor andel av de brott som leder till lagföring. Utredningen försöker inte analysera orsakerna till överrepresentationen, utan hänvisar beträffande denna fråga till bl.a. SCB:s promemoria 1990110 Utländska medborgare i kriminalstatistiken, departementspromemorian Kartläggning av våldtäktsbrotten (Ds 199023, 5. 62 f.) samt Vålds- kommissionens betänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92, s. 111 f.). Vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ) pågår ett forskningsprojekt - Invandrare och brott - som ur olika aspekter analyserar invandrares brottslighet samt utsatthet och rädsla för brott.

mm;: ...-..:w' :». Manamwmimwurwiawmw mån ». r '; ,l a:». (matsmeahrevlmmhä' mm:; ---0- —--—-—-- ' .v—W —n>—'-——-N-—— egg.—_?H'HWIIG r-W- '- -------- '

sm__m "Mimmi-ipfw am Wi tm Wer-emma i... i.; Warm—_

vält—"mät guimi'wu ' mimi?” __" "_:w'iåaim MC 1454 iii-Him __m _m ;: * !)*% ll”? , _...__...-..,_ ___... ' ”liii- lä.? S' VIK!! "" '” ni "” "" wa ':. ">" *" m; "' WA” [" gå”” ”"' "ä' 39 ; a; "'17 ms "**” T' 735! "*"" ”i” ”' a ”(i m 5 ”' 'i man » www, så? ”få ' _ma' n & % 'in' 1': EV?! & |:, p, MU '” ' '# r— »H: ”wi”? in in» **"?- Ht ' mg * som (Win-lvläbm'mt _ ' Mil! _ 3.144: .::,ax W&F” - . * . .: . .. (___

J:r": Tell.] k...";

A_n-yw.— ___.

mamwmemsvmmmwa damm man whägntla lam Elmiaa'ndmdabns non

tsmäsl— rm.mwmwa.m hvarmed-autism än]. 0 mer" - mana läilm- ..'.' wa sittt; rawr annant ...i ___...— .- -.m '..u ibmmdbam?” flld' "M Musei. && $: ama; am a.. ' '.:.'1hl_8v w; gnlrggilbwä ,. , ?ämewaw 035 på?" MM 551535 . ' _ Muiamoälwvä'l ag tg'mi lagman mm:s tu amd dan gänga

! 1 md

mm iMä mmm.

när. nu , 23 , aff—' :a ! nas

ÅHT % 33- :63 JE Ales E'; lta? "J = : ' Si- Im 4,23 1 , 19.5; _:i ".]. .. ir. c.a AE. l' i," m. ' lie ?>. 1 (i; 15 att: ? Bif ' -!.' '.) a i' s..-..: 13 t'l—ri .K ? !: " 1' we - .:.

__ . __ .________.__________-___.___._ ___.__'_.i.___.__:

sou 199354

Utländsk rätt

Utredningen har studerat reglerna om utvisning på grund av brott i Danmark, Norge, Finland, Storbritannien och Nederländerna. Tyngdpunkten i studien har lagts på fyra huvudfrågor, varvid en jämförelse gjorts mellan länderna.

Beslutande myndighet vid utvisning på grund av brott

När det gäller utvisning på grund av brott finns det två huvudmodeller för beslutsfattande. I Norge, Finland och Nederländerna beslutar den centrala utlänningsmyndigheten. Danmark däremot har som huvud- regel att det är domstolen, som efter yrkande av åklagare, fattar beslut om utvisning. I Storbritannien är det domstol som i brottmålet rekommenderar att utvisning skall ske, medan det är Inrikesministeriet som beslutar i själva utvisningsfrågan.

Danmark och Storbritannien har ett system med utvisning även i administrativ ordning. I dessa fall är det den centrala utlännings- myndigheten som fattar beslut. I Danmark kan denna möjlighet tillämpas vid mindre förseelser. I Storbritannien används möjligheten framför allt i fall där domstolen inte övervägt frågan om utvisning.

I vilka fall kan utvisning ske på grund av brott?

Gemensamt för länderna är att samtliga har någon form av kvalifika- tionsgrad vad avser brottet för att utvisning skall kunna ske.

I Finland krävs att det för brottet stadgas straff om lägst ett års fängelse, eller att personen vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till brott. Det finns inga fastställda frister vad avser vistelsetiden i landet. Däremot skall det vid den samlade bedömningen tas hänsyn även till vistelsetidens längd. Storbritannien har snarlika regler. Den enda egentliga skillnaden är att det är tillräckligt att fängelse ingår i straffskalan.

Norge, Danmark och Nederländerna har på ett mer detaljerat sätt fastställt sambandet mellan vistelsetidens längd och brottets svårhet.

Ju längre en utlänning vistats i landet, desto grövre kriminalitet krävs för att utvisning skall kunna ske.

I Norge gäller följande.

- Utlänning utan uppehållstillstånd: utvisning för brott som kan leda till fängelse i mer än tre månader eller om utlänningen vid upp— repade tillfällen ådömts fängelsestraff. - Utlänning med uppehållstillstånd: utvisning för brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. - Utlänning som uppfyller kraven för bosättningstillstånd (dvs. efter tre år med tidsbegränsade uppehållstillstånd): utvisning för brott som kan leda till fängelse i mer än tre år.

Danmark gör en indelning i fyra grupper vad avser vistelsetidens längd. De som med tillstånd vistats i landet mer än sju är, mer än fyra är, mer än två år samt övriga. För respektive grupp finns ett antal olika fall där utvisning kan vara aktuell. Utlänning som vistats i Danmark i minst sju år kan utvisas bl.a. om han döms till minst sex års fängelse, utlänning som vistats mer än fyra år bl.a. om han döms till minst fyra års fängelse eller om han döms till minst ett års fängelse och det föreligger risk för fortsatt brottslighet. Annan utlänning kan, med vissa begränsningar utvisas om han döms till ett fängelsestraff. Vidare finns möjlighet att administrativt utvisa en utlänning som helt eller delvis försörjer sig på olagligt sätt om han vistats i Danmark i högst två år.

I Nederländerna kan ett uppehållstillstånd återkallas och utlänningen utvisas bl.a. om han begått brott mot den allmänna ordningen. Även här är förutsättningarna för utvisning relaterade till vistelsetidens längd. I praxis gäller följande samband.

Vistelsetid Fängelsestraff kortare än 3 år 9 månader minst 3 år men kortare än 4 år 18 månader minst 4 år men kortare än 5 år 21 månader minst 5 år men kortare än 6 år 24 månader minst 6 år men kortare än 7 år 30 månader minst 7 år men kortare än 8 år 36 månader minst 8 år men kortare än 9 år 45 månader minst 9 år men kortare än 10 år 54 månader minst 10 år men kortare än 15 år 60 månader minst 15 år men kortare än 20 år 96 månader

Ett permanent uppehållstillstånd kan återkallas bara för ett uppsåtligt brott vars straffsats är fängelse lägst tre år.

Hinder mot utvisning

Vid bedömningen av om utvisning skall ske på grund av brott tas dessutom hänsyn till andra relevanta förhållanden såsom utlänningens anknytning till det aktuella landet. I detta avseende har länderna likartade regler.

I Norge får utvisning på grund av brott inte ske om det, med hänsyn till brottets beskaffenhet och utlänningens anknytning till landet, innebär ett oproportionerligt stort ingrepp för utlänningen eller dennes familj. Finland och Storbritannien tar hänsyn till vistelsetid, ålder, familjeanknytning och annan anknytning till landet. I Danmark tas hänsyn även till eventuell kvarvarande anknytning till hemlandet. Nederländerna har begränsningen att utvisning inte får ske om det är olämpligt med hänsyn till utlänningens eller någon familjemedlems hälsotillstånd.

I samtliga länder är möjligheten att utvisa flyktingar begränsat. Danmark har begränsningar även vad avser utlänningar med flykting- liknande skäl.

Förkortat fängelsestraff vid utvisning

Inte i något av länderna finns regler innebärande att det eventuella men en utvisning kan medföra skall beaktas i form av ett kortare fängelsestraff. En orsak till detta kan vara att det i många av länderna inte är domstolen som fattar beslutet om utvisning. Utvisningsfrågan avgörs då i ett senare skede av en central utlänningsmyndighet.

I Danmark och Norge finns dock vissa möjligheter att i förtid frige en utlänning som skall utvisas. Praxis i Danmark är att en utlänning som skall utvisas friges efter 7/12 av strafftiden, och inte efter 2/3 (8/ 12) som är den vanliga tiden för villkorlig frigivning. I Norge görs en bedömning i varje enskilt fall.

3.3-U"

» In

. y

Waara rån—r

imnöt' ! &”! anginardaskei: Tlf: än'xiifmyyim ,,,-ra.... ,. 5är:.;fu:åfl ”ett är;- g-ii i” ' Hi: Ramzi??? * .menm

, järnmalmen

_ ; "granit; råa-giaaärsm;

iiäräké .,

2.4

åtar»: A! n..

. myra m

ria-a m;

sou 199354

Utvisningsreglerna i förhållande till EG-rätten

Grunden för den fria rörligheten för personer inom EG återfinns i artikel 48 i Romfördraget. Där framgår att rörligheten får begränsas endast av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

I rådets direktiv 64/221/EEG preciseras i vilka fall staterna kan göra ingrepp i rätten till inresa och vistelse. Det gäller alla åtgärder som beslutas av medlemsstaterna med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa rörande inresa, utfärdande eller förnyande av uppehållstill- stånd eller utvisning ur staten. Enligt artikel 3 i direktivet skall åtgärder vidtagna med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet grunda sig uteslutande på den berörda personens eget uppförande. Tidigare domar för brott skall inte i sig utgöra anledning att vidta sådana åtgärder.

I propositionen om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92: 170, bilaga 10, s.19 f.) anförs att det inte är motiverat att ändra de nuvarande reglerna om utvisning på grund av brott med anledning av ovannämnda direktiv. Detta ställningstagande omfattar emellertid närmast den begränsade möjlighet som finns att i admini- strativ ordning avlägsna en utlänning ur landet på grund av att han kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land. Däremot tas i propositionen inte ställning till hur reglerna om utvisning på grund av brott som beslutas av domstol påverkas av det nämnda direktivet.

Utredningen anser att förslagen till ändrad utformning av utvisnings- reglerna på grund av brott överensstämmer väl med direktivet. Vid sina överväganden har utredningen tagit del av bl.a. den analys som redovisats i kommentaren till den danska utlänningslagen (Utlaen- dingeloven, kommentar av Herman Langlouis och Claus W. Tornrae) och relevanta avgöranden av EG—domstolen såsom målet 30/77, Bouchereau, ECR 1977 s. 1999.

£ ;:rinmf , iir—.; rå". lln- lll ngmfrit :. fir-.b”!— ' LT."ly& .iirå alu 'alehm l

» få il..-” ri giiåä i [fyr,—.a."

519 13». 51.5.

_j. ammar/Siu gu ».rgig fifi; artium.

”;". ." ' . .isbtäam

"'ö' rtiö. nå. .iriiiziiqr. (& [

. — trimmat) mb.-lä nr.

än? "11% 11.314. D_nlftljsliö fill n _ imnuri lummiga

jfr. ”H*—å fal-lk)

' ”Miriam: m.... iw anQBmW-YU” ' $li- igen anic

ig, mur bl.ai. rho winrar—adam

sou 199354

FN:s flyktingkonvention, m.m.

Den grundläggande konventionen om flyktingar är 1951 års FN-kon— vention angående flyktingars rättsliga ställning (Geneve-konventionen). Till denna ansluter 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Sverige har tillträtt konventionen och protokollet.

1 konventionen definieras en flykting bl.a. som en person som "i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd". Konventionens flyktingdefinition är den enda allmänt godtagna. Den tar sikte på personens individuella, subjektiva fruktan att utsättas för förföljelse på grund av vissa objektivt konstaterbara omständigheter. Genom konventionen har en folkrättsligt grundad asylrätt för politiska flyktingar kommit till stånd.

Konventionen innehåller förutom definitionen av begreppet flykting bl.a. förbud mot utvisning och avvisning av en flykting till gränsen mot område där hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning (artikel 33). En flykting får dock utvisas bl.a. om han genom en laga kraft ägande dom har dömts för ett synnerligen grovt brott och han dessutom utgör en samhällsfara i det land där han uppehåller sig.

Enligt konventionen skall fördragsslutande stat för flykting, som lovligen vistats inom statens område, utfärda resedokument för resor utanför området. Någon skyldighet att utfärda flyktingförklaring finns inte i konventionen.

I detta sammanhang kan även följande nämnas. De afrikanska staterna har en egen flyktingkonvention, den s.k. OAU-konventionen (Organization of African Unity), antagen år 1969. Dess flykting- definition är betydligt vidare än den i FN:s flyktingkonvention. Enligt OAU-konventionen skall som flykting anses också den som tvingats lämna sitt hemland på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans i landet eller händelser som allvarligt stört den allmänna ordningen i hela landet eller i en del därav. För Centralamerikas del har flyktingbegreppet definierats, på ett sätt som i stor utsträckning

överensstämmer med OAU:s definition, i en deklaration som berörda regeringar antog i Cartagena år 1984.

sou 199354

Upphävande av beslut om utvisning, m.m.

Bakgrund

Sedan år 1937 har det, vid sidan av besvärsförfarandet, i utlännings- lagstiftningen funnits bestämmelser om upphävande eller mildrande av lagakraftvunna avlägsnandebeslut, s.k. återbrytning.

Ursprungligen var det en förutsättning för upphävande att beslutet inte kunde verkställas. Den begränsningen togs emellertid bort år 1947 när regeringen fick möjlighet att upphäva ett avlägsnandebeslut så snart det förelåg skäl att beslutet inte längre borde gälla. I 1980 års utlänningslag begränsades denna möjlighet kraftigt. Det var endast vid dom eller beslut om utvisning som meddelats av domstol samt utvisning på grund av asocialitet som möjligheten fanns kvar. Denna regel finns kvar även i 1989 års lag. Av 7 kap. 16 å UtlL framgår att om regeringen finner att en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre skall gälla, får regeringen upphäva avgörandet helt eller delvis. Därvid får regeringen fatta beslut också i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Om domen eller beslutet om utvisning inte upphävs kan ett tidsbegränsat uppehållstill— stånd och arbetstillstånd meddelas av regeringen. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan tillståndet gäller.

Nåd

Bestämmelserna om nåd i 11 kap. 13 & regeringsformen (RF) har tolkats så att regeringen kan upphäva eller mildra ett beslut om utvisning på grund av brott. 7 kap. 16 & UtlL är att betrakta som en utveckling av nådeparagrafen i RF och är särskilt anpassad för utlänningsärenden.

Statistik

Till regeringskansliet inkomna ansökningar om upphävande av utvisningsbeslut.

1989 144 1990 149 1991 172 1992 171

Antalet ärenden där ansökningarna helt eller delvis bifallits 1989 upphävda 4 tidsbegränsade 32*

1990 upphävda 7 tidsbegränsade 27*

1991 upphävda 2 tidsbegränsade 13*

1992 upphävda 2 tidsbegränsade 14*

* Att notera vid de tidsbegränsade tillstånden är att samma person kan komma med i statistiken vid två tillfällen under ett och samma år eftersom sex—månaders tillstånd kan meddelas.

Ärendetyper

Av prop. 1988/89:86 framgår att regeringen har rätt att upphäva eller mildra ett utvisningsbeslut som inte kan verkställas till följd av bestämmelserna i 8 kap. UtlL om verkställighetshinder. Andra skäl att upphäva utvisningen kan vara att utlänningen har stark familjeanknyt- ning i Sverige eller lider av en svår sjukdom.

Bland de fall där regeringen upphävt utvisningsbeslut alternativt meddelat tidsbegränsat uppehållstillstånd kan urskiljas tre huvud— grupper.

1. Politiska och därmed jämförbara verkställighetshinder

De politiska och därmed jämförbara verkställighetshindren regleras i 8 kap. UtlL. Enligt 1 5 får en utvisning aldrig verkställas till ett land om det finns grundad anledning att tro att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr. I praxis har denna regel tillämpats bl.a. för medborgare i Turkiet som i början på 1980—talet dömdes för narkotikabrott i Sverige. I dessa fall gjordes under några år bedömningen att det förelåg risk för att personerna i fråga, för samma narkotikabrott, skulle bestraffas med döden i Turkiet. Motsvarande bedömning har senare gjorts för medborgare i Iran som dömts för narkotikabrott i Sverige. För båda dessa grupper anses inte längre verkställighetshinder föreligga. En grupp där politiska verkställighetshinder nu anses föreligga är medborgare i Irak.

2. Praktiska verkställighetshinder

Om den verkställande myndigheten finner att verkställigheten inte kan genomföras, skall SIV underrättas om detta. Avser verkställigheten en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall SIV skyndsamt överlämna ärendet till regeringen för prövning.

Att det föreligger praktiska verkställighetshinder är förhållandevis ovanligt. Bland de genomgångna ärendena för åren 1991 och 1992 förekom endast ett fall. Det var fråga om en person med oklar identitet som saknade passhandling. Polisen hade gjort två misslyckade verkställighetsförsök. Regeringen beviljade personen ett sex-månaders tillstånd i avvaktan på att verkställighet skulle kunna ske vid senare tillfälle.

3. Verkställighetshinder av humanitär art

Det är svårt att närmare ange vilket eller vilka skäl som krävs för att ett humanitärt verkställighetshinder skall anses föreligga. Ett sådant skäl kan vara att personen har stark familjeanknytning i Sverige. I de flesta fallen verkställs dock utvisningen till hemlandet efter avtjänat fängelsestraff. Efter en längre tid i hemlandet kan därefter, till en början tidsbegränsade, uppehållstillstånd i Sverige komma att beviljas. Den tid personen i fråga måste vara utanför Sverige beror på brottets karaktär, utvisningens längd och på styrkan av de humanitära skälen.

En annan typ av humanitära skäl är mycket allvarlig sjukdom. Under åren 1991 och 1992 förekom ett sådant fall. I detta fall

upphävdes utvisningsbeslutet direkt, utan föregående tidsbegränsade tillstånd.

En tredje typ av humanitära skäl är när en person, som fått stanna i Sverige med tidsbegränsade tillstånd på grund av politiska eller praktiska verkställighetshinder, efter utvisningsbeslutet fått starkare familjeanknytning till Sverige. Det ursprungliga verkställighetshindret omvandlas med tiden till ett humanitärt hinder.

Upphävande - tidsbegränsade tillstånd

Ett beslut om upphävande av utvisning föregås i praxis vanligen av ett antal tidsbegränsade beslut om uppehållstillstånd. Dessa tillståndstider är normalt sex månader eller ett år. När ett utvisningsbeslut upphävs beviljas permanent uppehållstillstånd.

En tumregel har varit att en person beviljas tre tidsbegränsade tillstånd (sex månader, ett år och ett år), vilket i praktiken innebär en vistelsetid i Sverige på tre år. En förutsättning är dock att personen inte har lagförts för några nya brott under den tiden. När tre år har gått kan det bli aktuellt att upphäva utvisningsbeslutet. Det skall dock noteras att tidsbegränsade tillstånd inte med automatik leder till ett upphävande av utvisningen.

sou 199354

Rättsfallsöversikt

Denna översikt omfattar Högsta domstolens avgöranden såvitt avser utvisning på grund av brott fr.o.m. år 1980. Den huvudsakliga frågan i respektive avgörande framgår av följande uppställning. Vissa avgöranden återfinns under flera rubriker.

Risk för återfall i brott, 4 kap. 7 5 andra stycket UtlL

1990 s. 293 Särskilt kvalificerat brott, 4 kap. 7 5 andra stycket UtlL 1985 s. 521, 1989 s. 102, 1990 s. 526, 1991 s. 766 Familjeanknytning m.m., 4 kap. 10 & första stycket UtlL 1981 s. 327 Synnerliga skäl för utvisning, 4 kap. 10 5 andra stycket UtlL 1980 s. 407, 725 och 769, 1981 s. 426, 825 och 1246, 1982 s. 198, 1983 s. 131, 1986 s. 324, 1989 s. 102, 1991 s. 766 och 778 samt HD:s dom den 4 mars 1993, DB 126 Utvisning av en flykting, 4 kap. 10 & tredje stycket UtlL 1981 s. 1246, 1991 s. 203 Verkställighetshinder, 4 kap. 12 & UtlL 1990 s. 526 Yiden för förbud att återvända, 4 kap. I 4 & UtlL 1992 s. 615

I NJA 1980 s. 407 var fråga om en medborgare i Turkiet, Hilmi T, som dömdes för mord till fängelse i tio år. Enligt HD var brottet av sådan särskilt allvarlig art att det i sig kunde leda till att T inte borde få stanna kvar. HD anförde vidare att det i princip förelåg synnerliga skäl för utvisning (T hade när åtal väcktes varit bosatt i landet mer än tre år), men att omständigheterna i det enskilda fallet alltid måste beaktas. Beträffande brottet anförde HD bl.a. att T:s handlande förde tanken till ett nära nog besinningslöst agerande (T stack en lång kniv in i målsägandens hjärta). Mot bakgrund härav ansåg HD att brottet fick anses ha ett straffvärde som inom ramen för gällande straffskala inte medgav att det men som T skulle lida genom ett beslut om utvisning kunde beaktas vid straffmätning enligt föreskrifterna i UtlL.

HD konstaterade att det i motiven till UtlL uttalats att det är angeläget att största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation; familjen drabbas ofta hårt vid utvisning varför frågan om utvisning bör prövas mot den skada och olägenhet som kan vålla den utvisades familj. Beträffande T:s personliga förhållanden anförde HD.

Av personutredningen i målet framgår bl a att T sedan 1976 är gift med turkiska medborgaren Kadrie T som varit bosatt i Sverige mer än 10 år. Hon anlände hit tillsammans med sin fader och en broder, vilka båda också nu är bosatta i Malmö. Makarna T har två barn födda 1977 och 1978. Enligt samstämmiga uppgifter från personundersökningen är förhållandet mellan makarna T mycket gott. I personundersökningen upplyses vidare att T anpassat sig väl i Sverige. Han hade när han anhölls för brottet fast arbete i Malmö som maskinskötare.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts beträffande såväl själva brottet som T:s och hans familjs anknytning till Sverige och deras levnadsförhållanden här i landet kan det trots brottets mycket allvarliga karaktär ej anses föreligga synnerliga skäl att utvisa T.

I NJA 1980 s. 725 var fråga om en medborgare i Tunisien, Rachid A, som dömdes för våldtäkt till fängelse i två år och fyra månader. Beträffande A:s personliga förhållanden antecknades bl.a. följande. A var tidigare dömd för otukt med barn, narkotikaförseelse och olovlig körning till fängelse 4 mån. Han hade sedan maj 1979 anställning som tryckeribiträde och fast bostad i Malmö. Han kom till Sverige redan 1973 och var under något år gift med en svenska. I äktenskapet föddes ett barn. Modern och barnet var bosatta på Sicilien. Under slutet av 1976 - början av 1980 sammanbodde A med Kerstin P som han hade ett barn med. A hade dessutom ytterligare ett barn med en kvinna här i landet. Kerstin P och A var varmt fästade vid varandra. Kerstin P betraktade A som en god far för deras gemensamma barn och hon förklarade i HD sig beredd att försöka finna en lösning med gemensam framtid för henne och A. Beträffande frågan om utvisning anförde HD följande.

A var vid tiden för åtalets väckande bosatt i Sverige sedan mer än 3 år. Avgörande för frågan om utvisning av honom är vid sådant förhållande, huruvida en avvägning av å ena sidan brottets beskaffenhet och risken för fortsatt brottslighet samt å andra sidan hänsynen till A:s levnads- och familjeförhållanden jämte längden av hans vistelse här i riket ger vid handen att synnerliga skäl för utvisning kan anses föreligga.

Våldtäkten mot M har utgjort en svår integritetskränkning, och man kan inte bortse från en risk för fortsatt brottslighet av sådant slag. A har emellertid vistats här ända sedan år 1973 under i huvudsak ordnade förhållanden. Förutom våldtäktsbrottet mot M, förövat i sept 1979, har han under denna långa tid såvitt känt inte gjort sig skyldig till någon annan brottslighet av intresse i ut- visningsfrågan än det förut nämnda otuktsbrottet som tillsammans med annan brottslighet ansetts inte förskylla svårare straff än fängelse i 4 mån och nu ligger cirka 3 år tillbaka i tiden. Med hänsyn härtill och till att A har en stark personlig anknytning till riket kan skälen för utvisning inte anses vara av sådan styrka att det motsvarar lagens krav på synnerliga skäl.

HD upphävde beslutet om utvisning.

I NJA 1980 s. 769 var fråga om en medborgare i Amerikas förenta stater, Ray J, som dömdes för flera fall av misshandel riktade mot såväl hans tidigare som nuvarande hustru samt olaga hot riktat mot hans tidigare hustru till fängelse tio månader. Ray J utvisades med förbud att återvända till landet före den 1 januari 1990. HD anförde beträffande frågan om utvisning bl.a. följande.

Ray J har under den långa tid som han har vistats här i landet - alltsedan år 1967 med vissa avbrott - fortlöpande gjort sig skyldig till kriminella handlingar, av vilka flera måste betecknas som allvarliga. Genom denna samlade brottslighet, som har påtagliga inslag av yrkesmässighet, har han inte bara visat en bristande vilja att rätta sig efter samhällets normer. Flera av gärningarna tyder också på likgiltighet för andra människors, även honom själv närståendes, hälsa och integritet. Med beaktande av hur länge han har varit bosatt här i landet måste det vidare konstateras att hans allmänna anknytning till det svenska samhället fortfarande synes vara svag. Som exempel härpå förtjänar bl a att framhållas hans bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Det är även be- tecknande att Ray J, utöver de kvinnor som han har levt till- sammans med och vilka han uppenbarligen har utnyttjat i olika avseenden, inte åberopat någon enda här i landet bosatt som vid företagna personundersökningar kunnat ge upplysningar om honom och hans levnadsförhållanden.

Såsom TR:n anfört finns det anledning räkna med att Ray J här i landet kommer att fortsätta med sin parasiterande livsföring och sin brottsliga verksamhet. Bedömda enbart med utgångspunkt i dessa förhållanden är trots den långa tid som Ray I har vistats här skälen för utvisning mycket starka. Fråga återstår då om hänsynsta- gande till hans familj, dvs främst den nuvarande hustrun och

barnen i det föregående äktenskapet, skall medföra att synnerliga skäl för utvisning ändå inte kan anses föreligga. Mot bakgrund av både vad som i målet upptagits om Ray I:s behandling av Sissi J [hustrun] och vad som nyss sagts om Ray I:s levnadssätt och allmänna inställning saknas dock anledning tillmäta familjeanknyt- ningen en sådan avgörande betydelse att Ray J bör tillåtas kvarstan- na i landet. Riksåklagarens talan skall därför bifallas i över- ensstämmelse med TR:ns utvisningsförordnande.

HD utvisade Ray J och förbjöd honom att återvända hit förde den 1 januari 1990.

I NJA 1981 s. 327 var fråga om en medborgare i Tjeckoslovaken, Jan S, som dömdes för stöld av en handväska som förvarats i en kundvagn i ett varuhus. Gärningen, som HD ansåg vara av relativ allvarlig beskaffenhet, hade begåtts under prövotiden för en skyddstillsyn som mannen dömts till för brott av samma typ. Påföljden bestämdes till fortsatt skyddstillsyn jämte fängelse i en månad. HD anförde i sina domskäl bl.a. följande.

Den brottslighet som nu är föremål för bedömning är inte sådan att den i och för sig föranleder utvisning. Risken för att Jan S fortsätter med brottslig verksamhet kan bedömas som förhållande- vis ringa, åtminstone om han får fortsätta att leva tillsammans med familjen [hustru och tre barn]. Jan S, som synes ha relativt stora anpassningsproblem, förefaller vara starkt beroende av sin familj. Det kan antas att hustrun, med hänsyn till den släktanknytning hon har till Sverige och till vad som upplysts om makarnas förhållan- den, skulle komma att kvarstanna i Sverige med barnen även om Jan S utvisas. Det är sannolikt att detta skulle medföra menliga följder för Jan 8 och kanske även för barnen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med beaktande även att Jan S vistats i landet omkring två och ett halvt år, när åtalet väcktes, bör han inte utvisas.

I NJA 1981 s. 426 var fråga om en medborgare i Finland, Per S, som dömdes för stöld, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, föregivande av allmän ställning och olovlig körning. Per S hade under de fyra och ett halvt år som han i stort sett utan avbrott vistats i Sverige lagförts för brott fem gånger och han hade ställts till ansvar även för brottsliga handlingar begångna efter det att han i detta mål dömts till ansvar. Mot bakgrund härav kunde det enligt HD befaras att

Per S också framdeles fortsatte med brottslig verksamhet. HD anförde beträffande frågan om utvisning.

Även om varje enskild gärning som i detta mål har förts Per S till last inte är av speciellt allvarlig art måste den omfattande och delvis systematiskt utövade brottsliga verksamheten det här är fråga om och som inrymmer ett antal grova förmögenhetsbrott betecknas som ytterst graverande och i sig anses innefatta starka skäl för en utvisning av Per S. Frågan huruvida dessa omständigheter i förening med vad som i övrigt är känt om Per S:s personliga förhållanden kan anses utgöra synnerliga skäl för ett beslut om utvisning får besvaras mot bakgrunden av vilken anknytning Per S har till Sverige och vilka utsikter han kan antas ha att framdeles anpassa sig till ett socialt ordnat liv här i landet.

Under den första tiden om ett och ett halvt år av Per S:s vistelse i Sverige synes han ha haft arbete och även i övrigt ha levat under något så när ordnade förhållanden. Sedan våren 1978 har han emellertid inte haft något arbete; den anställning han fick efter frigivningen i sept 1980 varade som angetts mindre än två dagar [eftersom Per S återföll i alkoholmissbruk]. Per S har under större delen av den tid han vistats här haft svåra alkoholproblem. Försöken att komma till rätta med dessa problem har stannat vid halvhjärtade ansatser. Någon institutionell vård eller fortlöpande behandling av annan art har aldrig kommit tillstånd. Per S saknar efter skilsmässan och separationen från sin hustru varje familje- mässig anknytning till Sverige, om man bortser från en här bosatt kvinnlig kusin, med vilken emellertid Per S enligt egen uppgift har endast sporadiska kontakter. I övrigt är medlemmarna av Per S:s familj bosatta i Finland. Om arten av per 515 förbindelse med den kvinna han nu sedan några månader bor hos har inte i HD lämnats några närmare upplysningar.

Som framgår av det anförda är Per S:s anknytning till Sverige, trots att han vistats här mer än fyra år, mycket svag. Hans nuvarande sociala situation inger inte förhoppningar om någon stabilisering av hans levnadsförhållanden. Den omständigheten att Per S återfallit i brott så gott som omedelbart efter den villkorliga frigivningen hösten 1980 och att han under tiden därefter också hemfallit åt ett tydligtvis omfattande alkoholmissbruk som har omintetgjort hans arbetsmöjligheter ger snarast anledning att se med pessimism på Per S:s möjligheter att inom överskådlig tid anpassa sig till en socialt ordnat tillvaro i Sverige.

Vid övervägande av samtliga nu upptagna förhållanden finner HD synnerliga skäl föreligga för utvisning av Per S.

HD utvisade Per S och förbjöd honom att återvända till Sverige före den 27 februari 1985.

I NJA 1981 s. 825 var frågan om en medborgare i Marocko, Mustafa C, som dömdes för narkotikabrott, grovt narkotikabrott, grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling till fängelse i två år samt utvisades ur landet och förbjöds att återvända hit. Tingsrätten vars dom fastställdes anförde i domskälen bl.a. följande.

Utlänning får på grund av brott utvisas endast om det kan befaras att han i riket fortsätter sin brottsliga verksamhet eller brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. Mustafa C har sedan 1975 varit bosatt i Sverige och lärt sig tala svenska. Han lever i Orebro med sin tredje hustru, som är norsk medborgare, och deras gemensamma barn. I Orebro bor även en äldre bror till honom, som är anställd som socialsekreterare vid Orebro kommun. Med hänsyn till Mustafa C:s långa vistelse i Sverige får utvisning ske endast om synnerliga skäl härför föreligger. Med hänsyn till brottslighetens allvarliga art, risken för fortsatt brottslighet samt den skada som denna brottslighet åsamkar samhället finner TR:n att i Mustafa C:s fall sådana synnerliga skäl föreligger. Mustafa C skall således utvisas.

Mustafa C utvisades med förbud att återvända utan tidsbegränsning.

I NJA 1981 s. 1246 var fråga om två män, Artur A — medborgare i Sydafrika - och Abdelkader K - medborgare i Marocko - som dömdes för grovt narkotikabrott avseende inköp av två kilo cannabis i försäljningssyfte. HD anförde följande beträffande frågan om utvisning.

Artur A var enligt HD på grund av ett tidigare utfärdat resedoku— ment som visserligen löpt ut men som var under förnyad prövning uppenbart alltjämt att anse som flykting och i behov av fristad i Sverige. Med hänsyn härtill fordrades det för utvisning att han genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här i riket eller att han bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet. HD anförde att det brott varom Artur A övertygats i målet visserligen var mycket allvarligt men likväl inte av nu angivna beskaffenhet. Beslutet om utvisning upphävdes därför. Beträffande Abdelkader K konstaterade HD att han vistats i Sverige oavbrutet i mer än tio är samt anförde vidare.

Den allvarliga karaktären av den brottslighet som ligger Ab- delkader K till last i förening med den omständigheten att han en gång tidigare här i landet har lagförts för ett likartat brott av

allvarlig art talar starkt för att han inte bör få stanna i Sverige. Det bör dock beaktas att det förflutit lång tid mellan de båda gär- ningarna. I målet har inte framkommit något som stöder ett antagande att dessa skulle utgör led i en mer systematiskt bedriven narkotikabrottslighet.

Stor betydelse måste tillmätas Abdelkader Kzs personliga för- hållanden i övrigt. Under den långa tid han har bott i Sverige har han - om man bortser från de nyss berörda brotten - levt under ordnade sociala förhållanden. Han har under en följd av år utövat sitt yrke som tandtekniker i en fast anställning, av allt att döma på ett mycket tillfredsställande sätt. Han sammanlever nu sedan flera år med en svensk kvinna i ett förhållande som framstår som stabilt. Abdelkader K behärskar svenska språket tämligen väl, och allt tyder på att han också i andra hänseenden har anpassat sig väl till levnadsförhållandena i Sverige. Han synes numera inte ha några förbindelser med sitt tidigare hemland.

Abdelkader K har sålunda under den långa tid han vistats i Sverige i det stora hela lyckats integrera sig i det svenska samhället på ett för en person med hans ursprung ovanligt framgångsrikt sätt. Han får anses numera ha en betydligt starkare anknytning till Sverige än till sitt ursprungliga hemland. Aven om det inte kan uteslutas att Abdelkader K återfaller i brott, framstår utsikterna för att han framdeles skall leva ett laglydigt liv som goda.

Vid nu angivna förhållanden kan det trots brottets allvarliga beskaffenhet inte anses föreligga synnerliga skäl att förordna om utvisning av Abdelkader K. HovR:ns utvisningsbeslut skall därför upphävas.

I NJA 1982 s. 198 var fråga om en medborgare i Grekland, Michael M, som dömdes för misshandel, olaga hot och koppleri. Michael M hade vistats cirka 15 år i Sverige. HD anförde beträffande frågan om utvisning bl.a. följande.

Den brottslighet som ligger Michael M till last är av allvarlig beskaffenhet. Omständigheterna i samband med koppleribrottet föranleder likväl inte att detta skall anses ha innefattat någon grov kränkning av Marjana A:s [den kvinna vars prostitution han i vinningssyfte utnyttjat] personliga integritet. Detsamma gäller de övriga gärningar varom Michael M övertygats. Man kan med hänsyn till koppleribrottets beskaffenhet inte utesluta möjligheten av att Michael M framdeles fortsätter liknande brottslig verksam- het. Beaktas bör dock att det nu förflutit avsevärd tid sedan brottet begicks utan att det såvitt är känt framkommit misstankar om att Michael M under den tiden gjort sig skyldig till något brottsligt. Det finns med avseende på Michaels M:s personliga förhållanden i övrigt flera omständigheter som talar för att han trots den

brottslighet han nu förts till last bör tillåtas stanna i Sverige. Under den långa tid har vistats här har han levt under ordnade sociala förhållanden. Han har tillägnat sig relativt goda kunskaper i svenska språket, har undergått en högskoleutbildning i Sverige och har under en följd av år här innehaft en välavlönad anställning i sitt yrke, vilken han enligt vad som omvittnats skött på ett förtjänstfullt sätt; detsamma synes gälla beträffande hans olika engagemang som idrottstränare, fotbollsdomare och fritidsledare. Bortsett från en villkorlig dom för många år sedan för ett förfalskningsbrott begånget under i viss mån förmildrande omständigheter har han veterligt inte tidigare begått några allvarliga lagöverträdelser. Att Michael M inte har bildat familj i Sverige och har en familjemässig anknytning endast till sitt ursprungliga hemland försvagar visåerli- gen hans anknytning till Sverige, men denna anknytning måste redan med hänsyn till den långa tid han under ordnade förhållanden har vistats här anses som stark. Det förhållandet att han inte har skaffat sig någon egen bostad utan har valt att bo hos olika kvinnor kan synas anmärkningsvärt men kan inte tas till intäkt för att han brustit i social anpassning till det svenska samhället.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner HD att det trots brottens allvarliga beskaffenhet och risken för fortsatt brottslig verksamhet inte föreligger synnerliga skäl att förordna om utvisning av Michael M.

1 NJA 1983 s. 131 var fråga om en medborgare i Etiopien, Tadele W, som dömdes för försök till dråp, misshandel, snatteri, skadegörel— se, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Tadele W hade vistats i Sverige sedan han som femtonåring kom hit år 1970. HD anförde bl.a. följande.

Tadele W är sedan länge kriminellt belastad. Redan efter ett par års vistelse i Sverige förekom snatterier, biltillgrepp o (1 som ledde till åtalsunderlåtelser. Sedan år 1975 är han, före den nu aktuella domen, dömd åtta gånger för huvudsakligen våldsbrott, vilka i allmänhet varit riktade mot polismän men ibland också mot andra personer. Vid en del av dessa brottstillfällen har Tadele W använt kniv. Vid det två första lagföringarna ådömdes Tadele W skydd— stillsyn men därefter har domarna avsett fängelsestraff från 2 upp till 8 månader. Han har också ett antal gånger varit omhändertagen enligt lagarna om tillfälligt omhändertagande och omhändertagande av berusade personer m.m.

Tadele W har år 1977 fått avslag på en ansökan om permanent uppehållstillstånd här i riket och han vistas här med stöd av uppehålls— och arbetstillstånd som förnyats för ett år i sänder. Han

har ett av etiopiska ambassaden i Stockholm utfärdat hemlandspass vars giltighet förlängts till d 14 juni 1983.

Med hänsyn till den aktuella brottslighetens beskaffenhet samt till Tadele W:s tidigare kriminalitet och till vad som i målet fram— kommit om hans person föreligger uppenbar risk för att Tadele W kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket. Eftersom Tadele W varit bosatt i Sverige sedan minst 3 år när åtalet väcktes krävs emellertid synnerliga skäl för att utvisning skall kunna ske. Redan det dråpförsök som Tadele W nu fällts till ansvar för är ett brott av sådan typ som kan utgöra synnerligt skäl för utvisning (prop 1979/80:96 s 63). Härtill kommer att Tadele W, med undantag endast för den första tiden i Sverige, levt här under oordnade förhållanden med upprepad kriminalitet, särskilt avseende våldsbrott, påtagliga svårigheter att sköta ett arbete eller fullgöra utbildning, som erbjudits honom i olika former, och alkoholp- roblem. Av vad som framkommit vid den personundersökning och de läkarundersökningar av Tadele W som företagits i målet måste den slutsatsen dras att utsikterna att han skall anpassa sig till en socialt ordnad tillvaro i Sverige är dåliga.

Mot detta skall ställas att Tadele W oavbrutet vistats här i riket sedan han år 1970 kom hit som femtonåring, att han kan uttrycka sig tämligen obehindrat på svenska språket och att han, enligt vad han själv uppgivit, sedan år 1976 inte haft någon kontakt med sina släktingar i Etiopien. Han behärskar emellertid fortfarande sitt hemlands språk, vilket delvis förklaras av att han som övervakare haft en person som talar detta språk.

HD anförde härefter att längden av en utlännings vistelse här i landet skall tillmätas en stor betydelse vid prövningen av frågan om hans utvisande och att en viktig utgångspunkt är att ju längre utlänningen bor här desto större är sannolikheten för att han skall ha inordnats i det svenska samhället samtidigt som kontakterna med det ursprungliga hemlandet försvagats eller upphört.

Vad gäller den tid som Tadele W har vistats i Sverige är att beakta att denna tid, långt ifrån att ha medför en sådan anpassning som enligt det tidigare sagda förutsätts äga rum under en långvarig vistelse, präglats av Tadele W:s närmast asociala levnadsförhållan— den och kriminalitet samt av upprepade misslyckanden i försöken att inordna honom i det svenska samhället.

Vid samlad bedömning måste de för Tadele W negativa om- ständigheterna anses väga över i sådan grad att det föreligger synnerliga skäl att utvisa honom.

HD utvisade Tadele W med förbud utan tidsbegränsning att återvända.

I NJA 1985 s. 521 var frågan om en medborgare i Libanon, Yasser K, som dömdes för ett rån av innehavaren av ett gatukök. Frågan i målet var om rånet varit av så kvalificerat slag att utvisning kunde ske utan att risk för fortsatt brottslighet förelåg. HD konstaterade, mot bakgrund av vad som antecknats om Yasser Kzs personliga förhållanden, att det inte framkommit några omständigheter som gav stöd för antagandet att han skulle komma att fortsätta med brottslig verksamhet om han fick stanna kvar här. För utvisning krävdes därför att brottsligheten var av så allvarligt slag att den i sig föranledde att Yasser K inte borde få stanna kvar i Sverige. HD anförde vidare.

Det våld som utövades vid rånet bestod i att Yasser Kts kamrat höll fast innehavaren till gatuköket. Yasser K och hans kamrat hade inte några vapen med sig. Yasser Kzs kamrat hotade att döda innehavaren av gatuköket om denne inte talade om var pengarna fanns.

Även om det finns anledning att se allvarligt på det rånbrott som Yasser K gjort sig skyldig till, kan brottet inte anses vara av så kvalificerat slag att det bör föranleda utvisning. Bedömningen av utvisningsfrågan påverkas inte av att Yasser K även gjort sig skyldig till stöld av en jacka.

HD upphävde förordnandet om utvisning.

I NJA 1986 s. 324 var fråga om en medborgare i Finland, Ilpo K, som fällts till ansvar för grov misshandel och misshandel. HD anförde att brottsligheten inte kunde anses vara så allvarlig att den i och för sig innefattade synnerliga skäl för utvisning. Inte heller kunde faran för fortsatt brottslig verksamhet här i landet anses så uttalad att synnerliga skäl för utvisning förelåg av den anledningen. Vid dessa förhållanden var, enligt HD, för utvisningsfrågan avgörande huruvida Ilpo Kzs anknytning till Sverige och hans sociala förhållande i övrigt var sådana att de, ensamma för sig eller i förening med brottsligheten, utgjorde synnerliga skäl för utvisning. HD fortsatte.

Ilpo K kom till Sverige första gången år 1969 och arbetade då ca 6 månader vid Halmstads järnverk. Han återvände därefter till Finland där han fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring. Han återkom till Sverige år 1973 och fick då anställning hos Volvo i Olofström där han kvarstannade även under år 1974. Under tiden därefter och fram till år 1980 vistades han återigen i Finland, där han bl a avtjänade ett långvarigt frihetsstraff. När han år 1980 återkom till Sverige fick han anställning vid Kockums i Kallinge och stannade där till februari 1985. Han slutade då arbetet på egen begäran. Vid

jultiden 1984 hade han blivit uppsagd från sin bostad i samband med att huset bytte ägare. Han har inte familj i Sverige. Sin mor, som är 74 år och bor i Finland, har han inte träffat sedan 1980. Han har också en äldre syster som är bosatt i Finland men inte heller med henne har han någon kontakt. Hans kunskaper i svenska språket är bristfälliga, men på kriminalvårdsanstalten får han undervisning i svenska. Han anser att han inte längre har någon anknytning till Finland. De kamrater han har finns i Sverige. Han förvarar sina tillhörigheter under fängelsevistelsen hos en familj i Olofström. Enligt egen uppgift skall han efter frigivningen få bo hos denna familj, som även skall hjälpa honom att få arbete på nytt hos Volvo.

Av utredningen framgår sålunda att Ilpo K inte har någon familjemässig eller likartad anknytning till Sverige. Hans brist- fälliga kunskaper i svenska språket bör ses mot bakgrund av att han synes nästan helt umgås med landsmän.

Enligt HD borde som grund för bedömningen av frågan om utvisning läggas att Ilpo K var stadigvarande bosatt här sedan omkring 6 år tillbaka, att han arbetat hos samma arbetsgivare fram till februari 1985 samt att hans anknytning till Finland var mycket svag, såväl familje— mässigt som i övrigt. HD erinrade om att stor restriktivitet bör iakttas när det gäller utvisning av medborgare i annat nordiska land samt anförde att synnerliga skäl inte förelåg får utvisning av Ilpo K.

I NJA 1989 s. 102 var fråga om en medborgare i Marocko, Moham- med L, som dömdes för två fall av våldtäkt mot sin hustru Christina. Skäl saknades enligt HD till antagande att Mohammed skulle komma att fortsätta med brottslig verksamhet i landet. HD fortsatte.

Vid bedömningen av om de brott han begått är sådana att han ändå skall kunna utvisas bör framför allt beaktas att brotten utgjorde allvarliga kränkningar av Christinas personliga integritet. Detta förhållande kan emellertid inte ensamt vara avgörande. När hänsyn tas till samtliga omständigheter, bl a att gärningarna begicks under inflytande av den spända situation som rådde mellan makarna inför en planerad skilsmässa, kan ifrågasättas om brotten var sådana att de enligt 40 5 2 st utlänningslagen [nuvarande 4 kap._7 & andra stycket UtlL] utgör skäl för utvisning av Mohammed. Aven om så skulle vara fallet måste emellertid i förevarande fall stor betydelse tillmätas Mohammeds nuvarande relationer till sin hustru och sin son. I detta hänseende har upplysts att Christina nyligen återkallat sin tidigare till domstol ingivna begäran om äktenskapsskillnad, och hon har inför HD förklarat att hon vill återuppta samlevnaden med Mohammed när denna har avtjänat sitt fängelsestraff. Hon har i

detta sammanhang gett uttryck för en stark önskan att Mohammed skall få stanna i Sverige för att här kunna leva tillsammans med henne och deras son. Mohammed har på liknande sätt förklarat att han vill fortsätta äktenskapet med Christina och efter sin frigivning på nytt leva tillsammans med henne och sonen.

Med hänsyn till Mohammeds och Christinas samstämmiga önskemål om en gemensam framtid i Sverige får Mohammeds levnads- och familjeförhållanden i vart fall numera anses vara sådana att han inte skall utvisas ur Sverige med anledning av de mot Christina riktade brotten.

HD upphävde beslutet om utvisning.

I NJA 1990 s. 293 var fråga om en medborgare i Tunisien, Ouahid S, som dömdes för stöld. Han hade i en restaurang stulit dels en rock samt en påse med bl.a. en halsduk, en tröja, en mössa och ett par handskar, dels — från en annan målsägande - en tröja. Med hänsyn till att Ouahid uppehöll sig illegalt i Sverige för att undandra sig lagföring för ett tillgreppsbrott, begånget i hans hemland, samt till att han var medellös och levde under oordnade förhållanden kunde det antas att Ouahid skulle komma att fortsätta med brottslig verksamhet i Sverige. Påföljden bestämdes, med hänsyn till att Ouhaid utvisades, till villkorlig dom. Tiden för återreseförbudet bestämdes till fem år.

I NJA 1990 s. 526 var fråga om en medborgare i Iran, Esfondiar V, som dömdes för narkotikabrott (innehav av cirka 4 gram opium och 2 gram heroin) och grovt narkotikabrott (sammanlagt 260—290 gram heroin). HD konstaterade att brottet var av så allvarlig art att det redan på grund därav enligt 4 kap. 7 5 andra stycket UtlL fanns grund för utvisning av honom. På grund av omständigheterna förelåg också risk för fortsatt brottslighet. Esfondiar V kom till Sverige år 1977 och hade sedan år 1980 permanent uppehållstillstånd. Bortsett från de aktuella brottet hade han, såvitt känt, levt under ordnade sociala förhållanden. Med hänsyn till brottslighetens allvarliga karaktär fick det enligt HD ändå anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. - HD fann emellertid, vid prövning enligt 4 kap. 12 å UtlL, att det förelåg hinder mot verkställighet av ett utvisningsbeslut varför det av hovrätten meddelade beslutet om utvisning upphävdes. I HD förelåg ett yttrande från SIV vari anförts att om det skulle bli känt i Iran att Esfondiar V begått och dömts för narkotikabrott i Sverige riskerade han dödsstraff. SIV ansåg därför att det kunde anses föreligga

verkställighetshinder enligt 8 kap. 1 & utlänningslagen mot att Esfondiar V utvisades till Iran.

I NJA 1991 s. 203 var fråga om en medborgare i Etiopien, Mohamed N, som bedömts vara flykting och därför hade flyktingförklaring. HD anförde.

Mohamed N har enligt HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom befunnits skyldig till försök till dråp genom att sticka en kniv i buken på Hussein H. Det var en ren tillfällighet att denne inte fick livshotande skador, och några förmildrande omständigheter har inte förelegat.

Ett våldsbrott av detta slag har högt straffvärde och måste anses utgöra ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 4 kap. 10 ä 3 st utlänningslagen (1989:529). På grund härav och då övriga förutsättningar för utvisning av den som har flyktingförklaring är uppfyllda skall Mohamed N utvisas ur Sverige.

I NJA 1991 s. 766 var fråga om en medborgare i Turkiet, Muzaffer Y, som dömdes bl.a. för två fall av försök till mord. Brotten hade föregåtts av viss planering och utförts på ett sätt, som vittnade om fullständig hänsynslöshet och ett stort hat gentemot offren. Det var rena tillfälligheter som gjorde att offren inte bragtes om livet. Straffvärdet för sådana brott var enligt HD mycket högt och låg ganska nära straffvärdet för ett fullbordat mord. Enligt HD ansågs var brotten sådana att Muzaffer Y enligt vad som sägs i 4 kap. 7 5 andra stycket UtlL inte borde få stanna kvar i landet. HD konstaterade vidare att de mordförsök som Muzaffer Y gjort sig skyldig till utgjorde brott av det slag som i sig kan utgöra synnerliga skäl för utvisning. Brottens mycket höga straffvärde fick enligt HD anses föranleda att utvisning skulle ske, om inte speciella omständigheter talade mot det.

HD redovisade beträffande Muzaffer Y:s personliga omständigheter bl.a. att han var gift och att han hade en son i ett tidigare äktenskap som var bosatt i Sverige liksom hans mor och en bror. I Turkiet hade han två döttrar och flera syskon som han dock inte hade någon närmare kontakt med.

Enligt HD hade Muzaffer en ganska stark anknytning till Sverige men de för honom negativa omständigheter som bestod i själva mordförsöken vägde över. HD utvisade därför Muzaffer Y som förbjöds att återvända hit.

I NJA 1991 s. 778 var fråga om en medborgare i Etiopien, Berhane F, som dömdes för förvanskning av urkund, narkotikabrott (tre brott) och brott mot knivlagen.

HD, som upphävde förordnandet om utvisning, anförde i sina domskäl.

Berhane F har bott i Sverige sedan år 1978. Trots den långa tid han har vistats här saknar han, ..., egentlig anknytning till det svenska samhället. Under åren 1979—1990 har han dömts för brott nio gånger. Det har i flera fall varit fråga om narkotikabrott och grova våldsbrott. Dessa förhållanden talar för ett bifall till yrkandet om utvisning. Den brottslighet som enligt TR:ns dom ligger Berhane F till last i detta mål är emellertid inte av så allvarlig natur att det mot bakgrund av den långa tid som han har vistats här i landet kan anses föreligga synnerliga skäl nu att utvisa honom.

I NJA 1992 s. 615 var fråga om en medborgare i Bolivia, Daniel M, som dömdes för narkotikabrott (avseende 50 gram kokain) och utvisades ur landet. HD anförde.

En dom om utvisning på grund av brott skall enligt 4 kap 14 & utlänningslagen (1989:529) innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. I enlighet med vad som uttalades när denna ordning infördes 1980 (prop 1979/80:96 s 101) bör återreseförbud som regel tidsbe- gränsas. Möjligheten att ge förbud utan tidsbegränsning bör i allmänhet tillgripas endast i samband med en dom som avser särskilt allvarlig brottslighet eller i fråga om en utlänning som tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet.

Det angivna synsättet leder till att utvisningen av Daniel M bör förenas med en begränsning av den tid, under vilken han inte får återvända till Sverige.

Vid bestämningen av den tid, under vilken ett återreseförbud skall gälla, bör enligt de nyss citerade förarbetena avgörande betydelse tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlig— het. Detta utesluter inte att vissa hänsyn tas till utlänningens personliga förhållanden även i detta sammanhang. Om det, som i förevarande fall, har bedömts föreligga synnerliga skäl för utvisning trots mångårig vistelse i landet, ligger emellertid redan däri en anvisning om att förbudstiden bör sättas relativt lång.

Med utgångspunkt i det anförda bör förbudet för Daniel M att återvända till Sverige fastställas att gälla i 10 år.

Två justitieråd var skiljaktiga och ville begränsa tiden för åter— reseförbudet till 5 år med hänvisning till Daniel M:s familjeanknyt-

ning. Daniel M hade en 11-årig son i Sverige som han hade god kontakt med.

I Högsta domstolens dom den 4 mars 1993, DB 126, var fråga om en medborgare i Bangladesh, Mahbubur R, som dömdes för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och utvisades ut landet med förbud att återvända hit. I HD:s dom antecknades följande beträffande frågan om utvisning.

Mahbubur R har bott i Sverige sedan år 1984. Han har här en bror och en son, som nu är fyra år. Enligt egen uppgift betalar han underhållsbidrag till sonen men har aldrig träffat honom. Mah— bubur R:s anknytning till Sverige kan i övrigt inte anses särskilt stark. Han är ensamstående och har i Bangladesh sin mor och fyra systrar. De brott som Mahbubur R har övertygats om i detta mål har innefattat svåra integritetskränkningar mot ett barn Med hänsyn till brottens art och till omständigheterna i övrigt får synnerliga skäl anses föreligga för att Mahbubur R trots den långa tid han vistats här skall utvisas med förbud att återvända hit.

. ..L (4,2th .I'jJ'J ww ,...

. ' WMMW "'_1' ',: "'

,,,,1,,-,r:,,,, ,, ,,, . .,

. 'I ')Jluäl'j'JLFT "." .-,.-.., h lå| _,1 .I '|

" .' "lin., ' ,- ul,..l'l'llli" W,:

,. '...,._ ,,,, .!» ' '. ,- ';". """";Iäålr ...i ...-träfw'l mitäqfåå'l

| |. |.» |

”'.-'&', ':',,» ." ' "it!"-"åå 'älnf'i'l"qäijl'ållrut'ääf'

...-|, "

.. u”- ,. , . .. . 4 *I!

'1' Jammi ';';. ,.a "" .:

. F. " .. '.- "' ."l'..'_| '&' '1. "%.-,", 'WF'V fw " ' ' _ . ' 'I' J.,., ]:,r i"" H'lå' T..|. T..., "'."'"' ,, '.'T"l."" _ ,+,r','l'_'J ,! ...,", ,: ,__.,' .. tt,.ijälj'hb-jéq

' ' .'Ef'" ' 'uh;£rfugi5__|'un| .- , ',

ll nl .

-- &.., '.'."., '.l di...”. " (' lm— ..'..—., hm.?” ',"'r.,.. .u'hijåffil :..—'» LP Lpf: "få" ' 'äugnåå'åsq,” '-

. '." _ d; .. 'I ..!»lf- ', * ",..Elmn . |:,.; .a . |; 3, ( ... ' ';4' nu "(li, .=,..-.; .F _ då. ,,,: . ,, ..' , Mia.-IH ål'r . * 5 , ' , ,,,'- . Ll . .l 'i'-.".nä' ., ll'å " : - ,. ".."t .” . .. . , "il,- ; . ' .ä . "' _ lån!. I ', i * l

Sammanställning av straffskalor för vissa brottl

Brott

Brottsbalken

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

mord

dråp bamadråp misshandel

ringa misshandel grov misshandel

vållande till annans död

-"— ringa -"- grovt

vållande till kroppsskada eller sjukdom -"- grovt

framkallande av fara för annan

arbetsmiljöbrott

4 kap Om brott mot frihet och ji'id

människorov

-"- mindre grovt olaga frihetsberövande -"- mindre grovt försättande i nödläge —"- mindre grovt olaga tvång -"- grovt

olaga hot

-"- grovt hemfridsbrott -"— grovt

olaga intrång

-"- grovt

3:1 3:2 3:3 3:5 3:5 3:6 3:7 1 st 3:7 1 st 3:7 2 st 3:8

3:8 2 st 319 3:10

4:1 1 st

411 2 st 4:2 1 st 4:2 2 st 4:3 1 st 4:3 2 st 4:4 1 st 4:4 2 st 4:5 4:5 2 st 4:6 1 st 4:6 3 st 4:6 2 st 4:6 3 st

' Tabellen avser förhållandena den 1 juli 1993.

straffskala

få 10 år eller livstid få 6 år—lO år fit-6 år fli-2 år bö-6 mån få 1 år-lO år fä-2 år bö få 6 mån—4 år bö-6 mån

fä-2 år bö-2 år jfr 7-955

få 4 år-lO år eller livstid fåt-6 år få ] år-lO år bö-2 år få 1 år—lO år bö-2 år bö-2 år få 6 mån-6 år bö-l är få 6 mån—4 år bö fä-2 år bö fä-2 år

Brott

ofredande brytande av post- eller telehemlighet intrång i förvar

olovlig avlyssning förberedelse till 4:8, 4:9a

5 kap Om ärekränkning

förtal grovt förtal förolämpning -"- grov

6 kap. Om sexualbrott

våldtäkt mindre allvarlig våldtäkt grov våldtäkt sexuellt tvång grovt sexuellt tvång sexuellt utnyttjande grovt sexuellt utnyttjande sexuellt utnyttjande av underårig grovt sexuellt utnyttjande av underårig sexuellt umgänge med barn sexuellt umgänge med avkomling sexuellt umgänge med syskon sexuellt ofredande

koppleri grovt koppleri

förförelse av ungdom

7 kap. Om brott mot familj

tvegifte

förvanskande av familjeställning egenmäktighet med barn egenmäktighet med barn, grov

4:7 418

4:9 4:9a 4:9b

511 512 5:3 1 st 5:3 2 st

611 1 st 611 2 st 611 3 st 6:2 1 st 612 2 st 613 1 st 613 2 st 614 1 st

614 2 st

6:5 6:6 1 st

6:6 2 st 6:7

618

619 6:10

7:1 713

714 714 3 st

straffskala

bö—l år bö-2 år

bö—2 år bö-2 år bö-2 år

bö bö-2 år bö bö-6 mån

fä 2-6 år fä-4 år få 4-10 år få—2 år få 6 mån-4 år iii-2 är få 6 mån-4 år fä-4 är

få 2-8 år

fä-4 år fä-2 år

fä-l år bö-2 år f'a—4 är få 2-6 år bö-6 mån

bö-2 år bö-2 år

bö-l år få 6 mån-4 år

Brott Lagrum straffskala

8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

stöld 811 fli-2 år snatteri 812 bö-6 mån grov stöld 8:4 få 6 mån—6 år rån 815 få 1 år-6 år grovt rån 816 få 4 år-lO år tillgrepp av 817 1 st fil-2 år fortskaffningsmedel -"- ringa 817 1 st bö -"- grovt 817 2 st få 6 mån—4 år egenmäktigt förfarande 818 1 st bö—6 mån —"- grovt 818 2 st fä-2 år självtåkt 819 bö—6 mån olovlig kraftavledning 8:10 bö—l år -"- grovt 8:10 2 st få 6 mån—4 år

9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

bedrägeri 911 fal-2 år bedrägligt beteende 9:2 bö—6 mån grovt bedrägeri 9:3 få 6 mån-6 år utpressning 914 1 st f'a-2 år -"- ringa 914 1 st bö -"— grovt 914 2 st få 6 mån—6 år ocker 915 1 st bö-2 år -"- grovt 915 3 st få 6 mån-4 år häleri 916 1 st fä-Z år -"- grovt 916 3 st få 6 mån-6 år häleriförseelse 917 bö-6 mån oredligt förfarande 918 bö-2 år svindleri 919 1 st fri-2 år -"- ringa 919 1 st bö-6 mån -"— grovt 919 3 st få 6 mån—6 år ockerpantning 9: 10 bö-2 år

10 kap. Om förskingring och annan trolöshet

förskingring 1011 få-Z år undandräkt 1012 bö-6 mån grov förskingring 10:3 få 6 mån-6 år olovligt förfogande 1014 bö-2 år trolöshet mot huvudman 1015 1 st bö-2 år -"— grov 1015 2 st få 6 mån-6 år

Brott

behörighetsmissbruk olovligt brukande -"- grovt fyndförseelse

]] kap. Om brott mot borgenärer m.m.

oredlighet mot borgenärer grov oredlighet mot borgenärer vårdslöshet mot borgenärer mannamån mot borgenärer

bokföringsbrott -"- grovt

12 kap. om skadegörelsebrott

skadegörelse

åverkan grov skadegörelse tagande av olovlig väg

13 kap. Om allmänfarliga brott mordbrand (mindre allvarligt) grov mordbrand

allmänfarlig ödeläggelse mindre allvarligt

-"- grovt

sabotage grovt sabotage

kapning -"- grovt

sjö- eller luftfartssabotage -"- grovt

flygplatssabotage -"- grovt

1016 1017 1017 3 st 1018

1111 1112 1113 1114 1115 1115

1211 1212 1213 1214

1311 1 st 13112 st 1312

1313 1 st 1313 2 st 1313 3 st

1314 1315

13:53 1 st 13:53 3 st

13:5a 2 st 1315 3 st

1315b 1 st 1315b 2 st

straffskala

bö-2 år bö-l år få 6 mån—4 år bö

fä-2 år få 6 mån-6 år fä—2 år f?r-2 år fä-2 år få 6 mån—4 år

bö-6 mån bö fä-4 år bö

få 2 år-8 år få 1 år-3 år få 6 år-lO år eller livstid få 2 år-8 år få 1 år-3 år få 6 år-lO år eller livstid fä-4 är få 2 år-lO år eller livstid f'a-4 år få 2 år-lO år eller livstid f'a-4 är få 2 år—lO år eller livstid fä-4 är få 2 år-lO år eller livstid

Brott

allmänfarlig vårdslöshet

—"- grov

spridande av gift eller smitta -"- grovt

förgöring

-"- grov

miljöbrott

-"- grovt

vårdslöshet med gift eller smittämne vållande till miljöstörning underlåtenhet att avvärja allmänfara

14 kap. Om förfalskningsbrott

urkundsförfalskning förvanskning av urkund grov urkundsförfalskning undertryckande av urkund -"- ringa

-"- grovt signaturförfalskning -"- ringa -"- grov penningförfalskning -"- ringa -"- grov märkesförfalskning -"- ringa -"- grov förfalskning av fast märke -"- ringa

olaga spridande av efterbildning

Lagrum

1316 1 st 1316 2 st 1317 1 st 1317 2 st

1318 1 st 1318 2 st 1318a 1 st 1318a 2 st 1319 1 st

1319 2 st 13110

1411 1412 1413 1414 1 st 1414 1 st 1414 2 st 1415 1 st 14:5 1 st 1415 2 st 1416 1 st 1416 1 st 1416 2 st 1417 1 st 1417 1 st 1417 2 st 1418 1418 14110

straffskala

bö-6 mån fä-Z år fä—ö år få 4 år-lO år eller livstid bö-2 år få 6 mån-6 år bö-2 år få 6 mån—6 år bÖ-2 år

bö-2 år bö-l år

fä-2 år bö—6 mån få 6 mån-6 år fä-Z år bö-6 mån få 6 mån—4 år få—2 år bö-6 mån få 6 mån-4 år fä-4 år bö-6 mån få 2 år-8 år fä-2 år bö-6 mån få 6 mån—4 år fä-4 år bö-6 mån bö

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

mened

-"- ringa -"- grov osann partsutsaga -"- ringa ovarsam utsaga

1511 1 st 1511 lst 1511 2 st 1512 1512 1513

fri-4 år bö-6 mån få 2 år-8 år fä-Z år bö-6 mån bö—6 mån

Brott

osann utsaga inför nordisk domstol -"- ringa -"- grov ovarsam utsaga inför nordisk domstol falskt åtal -"- ringa -"- grovt

obefogat åtal falsk angivelse -"- ringa obefogad angivelse falsk tillvitelse —"- ringa vårdslös tillvitelse bevisförvanskning -"- ringa

-"- grov underlåtenhet att avvärja rättsfel osann försäkran -"- grov

vårdslös försäkran osant intygande -"— grovt

brukande av osann urkund -"- grovt missbruk av urkund -"- grovt förnekande av underskrift -"- grovt

16 kap. Om brott mot allmän ordning

upplopp (anstiftare) -"- (deltagare) upplopp (skingrar sig)

våldsamt upplopp (anstiftare) -'— (deltagare) ohörsamhet mot ordningsmakten störande av förrättning eller av allmän sammankomst

Lagrum

1514a

1514a 1514a 1514a

1515 1 st 15:5 1 st 1515 2 st 1515 3 st 1516 1 st 1516 1 st 1516 2 st 1517 1 st 1517 1 st 1517 2 st 1518 1 st 1518 1 st 1518 2 st 1519

151101 st 15:10 1 st 15:10 2 st 15111 1 st 15:11 1 st 151112 st 15111 2 st 15:12 15:12 15113 15113

1611 1 st 1611 1 st 1611 2 st 1612 1612 1613

1614

straffskala

fä-4 år alt fä—2 år bö-6 mån få 2 år-8 år bö-6 mån

fä-2 år bö-6 mån få 6 mån-4 år bö-6 mån fä—2 år bö-6 mån bö-6 mån fä-2 år bö-6 mån bö-6 mån fil-2 år bö—6 mån få 6 mån-4 år bö—6 mån

bö-6 mån f'a-2 år bö-6 mån bö—6 mån fä-2 år bö-6 mån fä-2 år bö-6 mån fä-2 år bö-6 mån fä-2 år

fä-4 år bö-2 år bö-2 år fä-lO år bö-4 år bö-6 mån

bö-6mån

_..mmmng—W—h—n '.

'... "% nu...—> 45.44»... ,,,W- ..-

. ”ms ._4 _” na..

=»— =.. .e—

. .. ..—..».- .. var...-., -,

Mm—h.mh _lv (&

Brott

uppvigling

—"- grov

myteri (deltagare)

-"- (anstiftare) -"— (våld deltagare)

myteri (våld anstiftare)

-"- grovt hets mot folkgrupp -"- ringa

olaga diskriminering brott mot griftefrid bampomograf'ibrott olaga våldsskildring otillåten utlämning av film eller videogram

otillåtet förfarande med pornografisk bild förledande av ungdom djurplågeri dobbleri grovt dobbleri falskt larm -"- grovt missbruk av larmanordning förargelseväckande beteende

Lagrum

1615 1 st 1615 4 st 1616 1 st 1616 1 st 1616 2 st 1616 2 st 1616 3 st 1618 1618 1619 16110 16110a 16110b

161100 16111

16112 16:13 16:14 16114a 16:15 1 st 16115 2 st 16:15 3 st 16:16

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

våld eller hot mot tjänsteman -"- ringa förgripelse mot tjänsteman —"- grov våldsamt motstånd bestickning otillbörligt verkande vid röstning -"- grovt tagande av otillbörlig belöning vid röstning brott mot rösthemlighet övergrepp i rättssak -"— grovt

1711 1711 1712 1 st 1712 2 st 1714 1717 1718 1 st

1718 2 st 1718 3 st

1719 17:10 1 st 17:10 2 st

straffskala

bö—6 mån f'a-4 år bö—4 år fä-6 år fä—ö år fä-lO år eller livstid f'a-lO år eller livstid f'a-2 år bö bö—l år

bö-2 år bö-2 år bö-2 år

bö—6mån bö-6 mån

bö-6 mån bö-2 år bö-2 år få 6 mån-4 år bö-l år få 6 mån-4 år bö-6 mån penningböter

fri-4 år bö-6 mån bö-6 mån fä-4 år bö—6 mån bö—2 år bö—6 mån

fä-4 år bö—6 mån

bö-6 mån bö-l år få 6 mån—4 år

Brott

skyddande av brottsling -"- grovt

-"- oaktsamhet

främjande av flykt

-"- grovt överträdelse av myndighets bud hindrande av förrättning föregivande av allmän ställning -"- grovt föregivande av ställning såsom advokat

18 kap. Om högmålrbrott

uppror -"- ringa fara

väpnat hot mot laglig ordning olovlig kårverksamhet brott mot medborgerlig frihet svikande av försvarsplikt

(krig) 19 kap. Om brott mot rikets säkerhet

högförräderi

-"- ringa fara krigsanstiftan trolöshet vid förhandling med främmande makt egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (krig) -"- (fara för rikets självbe- stämningsrätt m m)

(fara och krig)

spioneri

grovt spioneri

obehörig befattning med hemlig uppgift grov obehörig befattning med hemlig uppgift vårdslöshet med hemlig uppgift (krig)

Lagrum

17:11 1 st 17111 2 st 17:11 17:12 1 st 17:12 2 st 17113 1 st 17:13 2 st 17115 1 st 17:15 2 st 17:15 3 st

1811 1811 1813 1814 1815 1816 1816

1911 1911 1912 1913

1914 1 st

1914 1 st 1914 2 st

1914 2 st 1915 1916

1917 1918

1919 1919

straffskala

bö—l år få 6 mån-4 år bö bö-l år få 6 mån—4 år bö-l år bö bö—6 mån fit—2 år bö

få 10 år eller livstid fä 4 år-lO år få 6 år-lO år bö-2 år fä—6 år bö-2 år bö-4 år

få 10 år eller livstid få 4 år-IO år få 2 år—8 år få 2 år-lO år eller livstid

fä-2 år

få-4 är få 1 år—6 år

få 4 år-IO eller livstid fä—ö år fä 4 år-lO år eller livstid

bö-2 år fä-4 år

bö-6 mån bö-2 år

Brott

olovlig underrättelseverksamhet -"- grovt

olovlig värvning

(kn'g)

tagande av utländskt understöd

20 kap. Om tjänstefel m.m.

tjänstefel grovt tjänstefel mutbrott

-"— grovt brott mot tystnadsplikt -"- oaktsamhet

Skattebrotttslagen (1971 .'69)

skattebedrägeri

skatteförseelse

grovt skattebedrägeri vårdslös skatteuppgift oredlig uppbördsredovisning bristande uppbördsredovisning vårdslös uppbördsredovisning försvårande av skattekontroll (grovt)

Narkotikastrajlagen (1968:64)

narkotikabrott ringa narkotikabrott grovt narkotikabrott vårdslöshet med narkotika

Lagen (I988:688) om besöksförbud överträdelse av besöksförbud Trajikbrottslagen (1951 .'649) vårdslöshet i trafik

—"- grov hinder i trafik

Lagrum

19110 1 st 19:10 3 st 19:12 19:12 19:13

2011 1 st 2011 2 st 2012 2012 2013 1 st 2013 2 st

109 105

15 25 35 3aå

245

lälst låZst 25

straffskala

bö-l år få 6 mån-4 år bö-6 mån fä-2 år fä-2 år

bö-2 år 6 mån-6 år bö-2 år få 6 mån—6 år bö—l år bö

fä-2 år bö få 6 mån-6 år bö-2 år fä-l år bö bö—6 mån bö-2 år få 6 mån-4 år

fä-3 år bö-6 mån få 2 år-10 år bö-l år

bö-l år

bö fri-2 år bö

Brott

olovlig körning

-"- grov åsidosättande av föreskrift

tillåtande av körning rattfylleri -"- grovt

smitning

-"- grovt

Lagrum

3ålst 3ålst 352st

3å3st 4ålst 4aålst Sälst 5525t

Lagen (1960:418) om strat?" för varusmuggling

varusmuggling (narkotika) ringa varusmuggling (narkotika)

grov varusmuggling (narkotika) grovt oaktsam varusmuggling olovlig befattning med smuggel gods (uppsåt) olovlig befattning med smuggelgods (vårdslös) bristande tillsyn över transportmedel

Uppbördslagen ( I 953.'2 72)

oriktig uppgift av betydelse för skattskyldighet oriktig uppgift av betydelse att betala skatt

underlåtenhet att verkställa skatteavdrag underlåtenhet att inbetala skatt som innehållits för annan (försvårande omständigheter)

Lagen (1977'292) om tillverkning av drycker, m.m.

olovlig sprittillverkning -"- grovt

olovlig tillverkning av vin, starköl eller öl

15 25 35

55 6515:

6å2$t

75

79 5 79a 80 5 81 &

815

275 275 285

straffskala

bö fä-6mån bö

bö bö-6 mån fä-l år bö—6 mån fä—l år

bö-2 år

(fä—3 år) penningböter (bö-6 mån)

få 6 mån—6 år (fä 2 år—lO år) bö-2 år bö-2 år

bö

bö

bö

bö-6 mån bö

fä-l år

bö-2 år fä-4 år bö-6 mån

Brott

olovlig tillverkning av destillationsapparat, m. m. olovlig överlåtelse av aktiverat kol m. m.

olovlig utlämning av malt - eller läskedrycker m.m. inte iakttar föreskriven anmälningsskyldighet

Lagen (1977.'293) om handel med drycker

olovlig försäljning av alkoholdrycker

—"- grovt olovligt anskaffande av alkoholdrycker "-" grovt olovligt innehav av alkoholdrycker

olovlig dryckeshantering brott mot förtäringsförbud

Jaktlagen (I987.'259)

jaktbrott -"- grovt olovlig jakt jakthäleri -"- grovt

M i ljöskyddslagen ( I 9693 8 7)

brott mot miljöskyddslagen (uppsåt och väsentlig betydelse)

Naturvårdslagen (I964.'822)

brott mot naturvårdslagen -"- (uppsåt och grovt)

72515t

7252st 745

435 445 459 4651st 46å2st

37ålst 3752st

straffskala bö-l år bö-l år bö

penningböter

bö-2 år

fä—4 år bö-2 år

fä—4 år bö-l år

bö-6 mån penningböter

bö-6 mån fä-2 år bö bö-6 mån fä-2 år

bö-2 år fä-2 år

bö—6 mån fil-2 år

Brott

Sjölagen (1891 .'35)

vårdslöshet i sjötrafik -"- grovt

sjöfylleri grovt sjöfylleri

Utlänningslagen (1989:529)

utlänning utan föreskrivet tillstånd anställning av utlänning som ej har föreskrivet tillstånd (försvårande omständigheter) hjälp åt utlänning att olagligt komma in i Sverige, m.m. (försvårande omständigheter) överträdelse av föreskrifter rörande vistelseort m. m. (mildrande omständigheter) olovlig vistelse i Sverige (ringa) främjande av resa (mildrande omständigheter)

Vapenlagen (1973:I I 76)

olaga vapeninnehav (uppsåtligt) -"- grovt ringa olaga vapeninnehav eller oaktsamhet

missbruk av rätt att inneha skjutvapen, m.m. överträdelse av föreskrifter

324 5 1 st 324 5 2 st 325 & 325a &

1011 lst

1011 2 st

1012

1013

1014

1015

37ålst 37525t 375 385

38a

straffskala

bö-6 mån fä-2 år bö-6 mån fä—lår

bö bö

f'a—l år bö

fä-6 mån fä—l år

bö fä-l år bö fä-2 år bö

fä-l år f'a 6 mån-4 år bö—6 mån

bö—6 mån

bö

Statens offentliga utredningar 1993

Kronologisk förteckning

1.Styrnings- och samarbetsformer ibiståndet. UD 2. Kursplaner för grundskolan. U. 3. Ersättning för kvalitet och effektivitet. — Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. U. 4. Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. 11. S. 5. Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofar- maka. S. 6. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk- tion. Jo. 7. Löneskjllnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ku. 8.Löneski11nader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. Ku. 9. Postlag. K. 10. En ny datalag. Ju. 1 1 . Socialförsäkringsregister. S. 12. Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. U. 13.Ökad konkurrens på järnvägen. K. 14.EG och våra grundlagar. .lu. 15. Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. N. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Fi. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Bilagor. Fi. 17.Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. Ku. 18. Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 19. Kommunerna och miljöarbetet. M. 20. Riksbanken och prisstabiliteten. Fi. 21.Ökat personval. Ju. 22. Vad är ett statsråds arbete vän? Fi. 23.Kunskapens krona. U. 24. Utlänningslagen — en partiell översyn. Ku. 25. Sociala åtgärder för jordbrukare. 10. 26. Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. Ju. 27. Miljöbalk. Del 1 och 2. M. 28.Bank5iödsnämnden. Fi. 29. Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. Fi. 30. Rätten till bistånd inom socialtjänsten. S. 31.Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. S. 32.Ny anställningsskyddslag. A. 33.Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. Jo. 34.Förarprövare. K. 35. Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. Ju.

36. Lag om totalförsvarsplikt. Fö. 37. Justitiekanslern. En översyn av IK:s arbetsuppgifter m.m. Ju. 38. Hälso- och sjukvården i framtiden — tre modeller. S. 39.En gräns för filmcensuren. Ku. 40. Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. Ju. 41 . Folk- och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. Fi. 42. Försvarets högskolor. Fö. 43. Politik mot arbetslöshet. A. 44. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. 45. Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. C. 46.Vissa kyrkofrågor. C. 47. Konsekvenser av valmöjligheter inom skola. barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. C. 48. Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. C. 49. Ett år med betalningsansvar. S. 50. Serveringsbestämmelser. S. 51. Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. M. 52. Ersättning vid arbetslöshet. A. 53. Kostnadsutjämning mellan kommuner. Fi. 54. Utvisning på grund av brott. Ku.

Statens offentliga utredningar 1993

Systematisk förteckning

J ustitiedepartementet

En ny datalag. [10] EG och våra grundlagar. [14] Ökat personval. [21] Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. [26] Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Justitiekanslern. En översyn av IK:s arbetsuppgifter m.m. [37] Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. [40]

Utrikesdepartementet

Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. [1]

Försvarsdepartementet

Lag om totalförsvarsplikt. [36] Försvarets högskolor. [42]

Socialdepartementet

Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. [4] Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofarmaka. [5]

Socialförsäkringsregister. [11]

Rätten till bistånd inom socialtjänsten. [30] Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. [31] Hälso- och sjukvården i framtiden — tre modeller. [38] Ett år med betalningsansvar. [49] Serveringsbestämmelser. [50]

Kommunikationsdepartementet Postlag. [9]

Ökad konkurrens på järnvägen. [13] Förarprövare. [34]

Finansdepartementet

Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. [16] Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. Bilagor. [16] Riksbanken och prisstabiliteten. [20] Vad är ett statsrads arbete värt? [22] Bankstödsnämnden. [28] Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. [29] Folk- och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. [41] Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44] Kostnadsutjämning mellan kommuner. [53]

Utbildningsdepartementet

Kursplaner för grundskolan. [2] Ersättning för kvalitet och effektivitet.

— Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. [12] Kunskapens krona. [23]

Jordbruksdepartementet

Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktion. [6] S_ociala åtgärder för jordbrukare. [25] Atgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. [33]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny anställningsskyddslag. [32]

Politik mot arbetslöshet. [43] Ersättning vid arbetslöshet. [53]

Kulturdepartementet

Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. [7] Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. [171

Utlänningslagen— en partiell översyn. [24] En gräns för filmcensuren. [39]

Utvisning på grund av brott. [54]

Näringsdepartementet

Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. [15]

Civildepartementet

Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. [45] Vissa kyrkofrågor. [46] Konsekvenser av valmöjligheter inom skola. barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. [47] Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. [48]

Miljö- och naturresursdepartementet

Acceptans Tolerans Delaktighet. [18] Kommunerna och miljöarbetet. [19] Miljöbalk. Del 1 och 2. [27]

Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. [51]