om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Prop. 1983/84: 40

Regeringens proposition

1983/84: 40

om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.;

beslutad den 20 oktober 1983.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen redovisas beräkningar över den svenska ekonomins utveckling för åren 1983 och 1984.

Bedömningen av statsfinansernas utveckling ger vid handen att budgetförstärkande åtgärder måste vidtas. Stabiliseringspolitiska motiv talar för

att detta bör ske snarast möjligt. SS

Regeringen föreslår därför nu åtgärder som innefattar såväl utgiftsnedskärningar som avgifts- och skattehöjningar. Till den alldeles övervägande delen är det fråga om åtgärder med långsiktig verkan på statsbudgeten. Sammantaget leder åtgärderna till en förbättring av budgetsaldot med ca 7 miljarder kr. räknat för helt år. Härtill kommer viss minskad belastning inom socialförsäkringssektorn. Åtgärderna har vägts' samman så att de direkta effekterna på sysselsättningen blir obetydliga och så att de bättre ställda grupperna får vara med och bära krispolitikens bördor. Särskilda åtgärder föreslås för att förbättra läget för de mest utsatta grupperna.

I propositionen föreslås vidare åtgärder som syftar till att bryta eller dämpa automatiken i utgiftsökningarna. Detta sker i enlighet med det synsätt som regeringen gav uttryck för i kompletteringspropositionen i våras och som bl.a. innebär att olika indexbundna utgifter anpassas till regeringens inflationsmål om 4 4 för år 1984.

I Riksdagen 1983184. I saml. Nr 40

Prop. 1983/84: 40 ra

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsråden Feldt, Bodström, Thunborg, Andersson, Bo-

ström; Hjelm-Wallén, Göransson, Lundkvist, Leijon, Gustafsson, Peter-

son, Dahl

Proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Feldt anför:

1¶Den ekonomiska politikens inriktning

I kompletteringspropositionen i våras redovisades den utveckling av statsbudgeten som, under givna förutsättningar, var att vänta under åren framöver. Kalkylerna pekade mot en mycket kraftig ökning av budgetun-. derskottet redan budgetåret 1984/85. Regeringens mening var alt en sådan utveckling var oacceptabel. Riksdagen delade regeringens uppfattning.

Vi kan nu se framåt mot en förstärkning av den internationella konjunkturen och av den inhemska efterfrågan. Därmed aktualiseras tidpunkten för de budgetpolitiska åtgärder som redan i våras ansågs oundvikliga. För

att få full effekt under år 1984 måste beslut tas av riksdagen i höst. |

Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om ytterligare för-

stärkning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Som klargjordes i propositionen (1983/84:26) måste de föreslagna åtgärderna finansieras.

Även med tanke härpå är det angeläget att de budgetförstärkande åtgärder-

na träder i kraft snarast möjligt. |

Problemen i den svenska ekonomin är så djupgående att det kommer att

ta lång tid att lösa dem. Vad som emellertid kan konstateras ett år efter det att politiken lades om är att det finns betydande styrka och växtkraft i den

svenska ekonomin. Vi är på väg att snabbare än man haft anledning vänta sig hejda nedgången i produktion, investeringar och sysselsättning och

vända den till en uppgång. Därmed har en god grund lagts för att gå vidare i uppbyggnadsarbetet.

Prop. 1983/84: 40 3

Genom att som första åtgärd efter tillträdet devalvera den svenska

kronan med 1626 angrep regeringen på samma gång de kort- och långsik-

tiga problemen. Valutautflödet upphörde och vändes i ett valutainflöde.

Det svenska näringslivets konkurrenskraft förbättrades kraftigt i ett slag

och därmed hade en första förutsättning skapats för att bryta den negativa

utvecklingen i den svenska ekonomin och lägga en grund för en uthållig

expansion. Att en devalvering av denna storleksordning var nödvändig

torde för svenska folket ha klargjort lägets allvar. |

Devalveringen och de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtogs kort därefter — bl. a. inom sysselsättnings-, investerings- och fördelningspoliti-

ken — utgjorde ett första steg i krispolitiken. Detta syftade till att öka

kapacitetsutnyttjandet i ekonomin, motverka en ökad arbetslöshet och "genom att fördela bördorna rättvist ge krispolitiken en bred förankring bland medborgarna. I kompletteringspropositionen i våras klargjorde regeringen att det var dags att ta ett andra steg genom att snabbt och varaktigt nedbringa inflationen. Det är endast genom att etablera en inflationstakt på

samma låga nivå som hos våra viktigare konkurrentländer, som det är möjligt att bibehålla den konkurrenskraft som uppnåtts genom devalve-

ringen och som är nödvändig för att föra vårt land ur den ekonomiska krisen.

Regeringens ekonomisk-politiska strategi har tre grundläggande utgångspunkter.

I Stabila förutsättningar måste råda för att åstadkomma en långsiktig expansion, av produktion, investeringar och sysselsättning. Den konkur-

rensutsatta sektorn i svensk ekonomi — hit hör de delar av industrin och de

tjänsteproducerande näringarna som konkurrerar med utländska produ-

center på såväl exportmarknaden som hemmamarknaden — måste utgöra motorn i en sådan utveckling. Detta kräver bl. a: att kostnadsläget förblir gynnsamt och att lönsamheten är god, inte minst i jämförelse med finansiella och mera improduktiva verksamheter.

En framgångsrik expansion i den konkurrensutsatta sektorn bidrar inte bara till att stärka sysselsättningen i denna sektor. Den skapar också ekonomiska resurser för att finansiera den offentliga sektorns verksamhet

för sysselsättningen i stort. Det är endast genom en stabil expansion av den konkurrensutsatta sektorn som det blir möjligt att eliminera underskottet i.

bytesbalansen och samtidigt upprätthålla full sysselsättning och ett högt resursutnyttjande i den svenska ekonomin.

2 Ett växande budgetunderskott innebär ett hot mot en fromgångsrik stabilisering av pris- och kostnadsutvecklingen. : |

Underskottet är möjligt att finansiera utan stora svårigheter så länge

anspråken från andra sektorer i ekonomin är små. När emellertid i en uppgångsfas investeringar och konsumtion ökar måste statens upplåning begränsas för att inte inflationen skall ta ny fart och räntorna drivas i

" Prop. 1983/84:40 — ' 4

höjden. Om det sker drivs nämligen kostnaderna upp och investeringsuppgången inom industrin bryts. Denna senare är nödvändig för att förbättra utsikterna för ekonomisk tillväxt i framtiden, för höjda reallöner och bevarad välfärd.

I en uppgångsfas av det slag vi nu står inför måste såväl privat som . offentlig konsumtion hållas stram. .

3 Denna strategi, med väl avvägda inslag av såväl expansion som åtstramning, ställer särskilt stora krav på fördelningspolitiken. De uppoffringar som blir nödvändiga för det svenska folket måste fördelas efter bärkraft. De svagaste grupperna måste skyddas samtidigt som de bättre ställda grupperna får ta på sig en större del av bördorna. Det kan dock inte undvikas. att det stora flertalet av medborgarna får känna av krispolitikens bördor. Kraven på en rättvis fördelningspolitik utgår inte bara från en moralisk övertygelse, utan bygger också på förvissningen att krispolitiken endast kan bli framgångsrik om den får stöd från breda folkgrupper.

En huvuduppgift i fördelningspolitiken är att stärka sysselsättningen. De expansiva inslagen i krispolitiken innebär också att förutsättningar ges för att successivt skapa nya arbetstillfällen och återgå till full sysselsättning. Härtill kommer de mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har vidtagits det senaste året för att kortsiktigt motverka arbetslösheten. .

Regeringens bestämda föresats att bekämpa inflationen bygger inte minst på övertygelsen om att en låg inflation är en nödvändig förutsättning för att stärka sysselsättningen. Härtill kommer att en lägre inflation i sig innebär en viktig fördelningspolitisk vinning, eftersom den höga inflation vårt land haft i många år medför en kraftig och fortgående omfördelning mellan olika grupper i samhället på ett sätt som ökar de ekonomiska klyftorna. Kampen mot arbetslösheten och mot inflationen är därför två av de viktigaste insatser som kan göras just för att åstadkomma ökad rättvisa. Dessa måste givetvis kompletteras med andra åtgärder som, inom ramen för den nödvändiga strama finanspolitiken, omfördelar resurser till gagn för de mest utsatta grupperna.

Det är denna kombination av expansiva och åtstramande inslag — att vi båda skall arbeta och spara oss ur krisen och samtidigt hävda kraven på fördelningspolitisk rättvisa — som utgör kärnan i vad som har kallats den tredje vägen. . :

Utvecklingen i den svenska ekonomin hittills i år är på några punkter klart mera positiv än väntat. Prisökningarna har blivit lägre än beräknat

och kommer för 1983 att begränsas till ca 996, vilket kan jämföras med

tidigare bedömningar om 11 å 1296. Detta är en anmärkningsvärd framgång med tanke på de priseffekter som övergångsvis följer av devalveringen och -av de höjningar av vissa indirekta skatter som tidigare vidtagits. Det finns samtidigt anledning att varna för att vissa priseffekter av devalveringen kan kvarstå in på nästa år, inte minst med tanke på att en del utländska

Prop. 1983/84: 40 | 5

producenter som exporterar till Sverige valt att tillfälligt hålla nere sina priser och sänka sina vinstmarginaler för att kunna fortsätta konkurrera

med svenska produkter. -

Genom att prisökningarna i år blivit lägre än väntat, här reallönerna och andra inkomster för hushållen utvecklats mera gynnsamt än vad som

tidigare allmänt förmodades. Hushållens sparande beräknas öka markant i

förhållande till den rekordlåga nivån 1982. .

Det svenska näringslivet har reagerat snabbt och påtagligt efter den

konkurrenskraftsförbättring som skett genom devalveringen. Industripro-

duktionen har sedan bottenläget i augusti 1982 ökat med omkring 696.

Kapacitetsutnyttjandet i industrin har ökat. även om det alltjämt är förhål-

landevis lågt. Genom en ökad orderingång, särskilt från exportmarknaden,

har förutsättningar skapats för en fortsatt produktionsuppgång. Särskilt gynnsamt har exporten utvecklats. Under första halvåret 1983 har export-

volymen ökat med ca 10 Z jämfört med samma period 1982. Denna ökning

återspeglar endast till en mindre del uppgången i världsekonomin — som än

så länge varit ganska svag — och beror främst -på att det förbättrade konkurrensläget gjort det möjligt för svenska producenter att återvinna en del av de marknadsandelar som tidigare gått förlorade. Eftersom samtidigt

importvolymen i år närmast synes stagnera, blir resultatet att-underskottet i bytesbalansen kan nedbringas väsentligt.

Läget på arbetsmarknaden är alltjämt kärvt. Trots att sysselsättningen ökat i år, vilket inneburit att den nedgång i sysselsättningen som ägde rum 1981—1982 brutits, så har samtidigt arbetslösheten ökat. Utan de massiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtagits det senaste året, skulle emellertid arbetslösheten i dag ha varit avsevärt större. Vissa av de åtgär- der som vidtagits, inkl. de förslag som regeringen nyligen lagt fram, har

dessutom ännu inte hunnit få effekt. De bör medföra att sysselsättningssi-

tuationen framöver förbättras. Det är redan nu. möjligt att se positiva

tecken rörande industrisysselsättningen och det finns sammantaget goda förutsättningar för att arbetslösheten skall kunna minska under loppet av -

nästa år. . |

En ljuspunkt i den ekonomiska bilden är vidare att kommunernas och landstingens finansiella situation år 1984, totalt sett, förefaller att bli väsentligt starkare än vad som tidigare fanns anledning att befara. Bl. a. som följd härav blir det möjligt att hålla den kommunala utdebiteringshöjningen

på en mycket låg nivå nästa år. Tillväxten i år i den svenska ekonomin blir förhållandevis måttlig. Utrikeshandeln svarar för ett kraftigt positivt bidrag, medan å andra sidan den

inhemska efterfrågan minskar något. De bedömningar som nu kan göras pekar mot en delvis annan situation nästa år. Utrikeshandeln väntas svara för en viss fortsatt expansion. Visserligen blir de ytterligare marknadsandelsvinster som devalveringen kan ge 1984 mindre än i år, men å andra

sidan är det troligt att draghjälpen från den internationella konjunkturuppgången blir mera påtaglig.

Prop. 1983/84: 40 | 6

I fråga om den inhemska efterfrågan är det troligt att det nästa år sker en

omsvängning i positiv riktning för såväl privat konsumtion som investeringar och lager. Genom denna uppgång i den svenska ekonomin, under-

stödd av det internationella uppsvinget, är det uppenbart att tiden nu är mogen för att strama åt finanspolitiken. Det är uttryck för gammat god konjunkturteori att den ekonomiska politiken bör vara mera expansiv i konjunkturnedgångar och mera restriktiv i konjunkturuppgångar. De allvarliga misstagen från konjunkturuppgången 1978— 1979 får inte upprepas. Då lades den ekonomiska politiken om i mera expansiv riktning samtidigt

som konjunkturen vände uppåt. De negativa verkningarna av denna felaktiga stabiliseringspolitik blev under de följande åren mycket stora i form av snabbt stigande underskott i den offentliga sektorn och i bytesbalansen.

accelererande inflation, växande arbetslöshet och upprepade valutakriser.

Behovet av finanspolitisk åtstramning framträder också utifrån den finansiella situationen i den svenska ekonomin. Det har hittiils varit förhållandevis lätt att finansiera det stora statliga budgetunderskottet. En del av finansieringen har kunnat ske genom utlandsupplåning och de likviditetsdrivande effekterna av detta har dämpats genom bytesbalansunderskottet. Samtidigt har företagssektorn kunnat svara för en betydande utlåning till

den offentliga sektorn. eftersom den låga investeringsnivån medfört bety-

dande finansiella överskott. Nästa år blir emellertid bilden delvis en annan.

Underskottet i bytesbalansen, och därmed nettoupplåningen från utlandet,

väntas minska ytterligare. Samtidigt leder en investeringsuppgång till att

företagens finansiella överskott kan bli mindre. Detta gör det nödvändigt

både att begränsa budgetunderskottet och att finna nya möjligheter att finansiera budgetunderskottet utanför banksektorn, dvs. på ett sätt som inte verkar inflationsdrivande.

Att åter uppnå full sysselsättning är nu liksom tidigare det övergripande målet för regeringens ekonomiska politik. Hela den ekonomisk-politiska strategin syftar ytterst till detta. För att möta de kortsiktiga sysselsättningsproblemen har regeringen nyligen föreslagit ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hit hör bl. a. förslaget till s.k. ungdomslag, nyrek-

ryteringsbidrag till industrin, åtgärder för att stimulera redan anställda till

vidareutbildning samtidigt som arbetslösa därmed kan beredas sysselsättning samt ytterligare åtgärder för att minska byggarbetslösheten. Av betydelse för sysselsättningen är vidare det s. k. ROT-programmet, som syftar:

till en angelägen upprustning av bostadsbeståndet. Regeringen kommer att noga följa den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden för att vid behov

ingripa med ytterligare åtgärder.

De sysselsättningsfrämjande åtgärder som har föreslagits måste finansie-

ras på ett ansvarsfullt sätt. Om dettä inte sker, utan budgetunderskottet

tillåts öka ytterligare, undergrävs i själva verket de framtida möjligheterna att värna sysselsättningen på grund av de negativa verkningar som då uppstår i form av ökande inflation och en press uppåt på räntorna. Det är

Prop. 1983/84: 40 7

därför nödvändigt att nu anvisa hur finansieringen skall ske. De stabiliseringspolitiska skäl som jag tidigare berört talar också för att finanspolitiska

åtgärder vidtas i så god tid, att de hinner få effekt år 1984. |

I det följande föreslås därför nu en rad åtgärder som syftar till att

begränsa utgiftsökningarna och förstärka inkomsterna. Det blir därvid

ofrånkomligt med ingrepp som innebär direkta nedskärningar av statsutgifterna och även vissa skattehöjningar. Härtill kommer att en rad åtgärder föreslås som syftar till att bryta eller dämpa automatiken i utgiftsökningarna. Detta sker i enlighet med det synsätt som regeringen gav uttryck för i kompletteringspropositionen i våras och som bl. a. innebär att olika index-

bundna utgifter anpassas till regeringens inflationsmål på 492 för år 1984. I det följande kommer att föreslås att devalveringseffekten på priserna

räknas av när basbeloppet skall justeras upp fr. o. m. år 1984. Avräkningen med 496 motsvarar den beräknade devalveringseffekten på konsument- .

prisindex fram t. o. m. utgången av år 1983. De budgetförstärkande åtgärder som föreslås innefattar såväl utgifts-

nedskärningar som avgifts- och skattehöjningar. Till den alldeles övervä-

gande delen är det fråga om åtgärder med långsiktig verkan på statsbudge-

ten. Sammantaget leder åtgärderna till en förbättring av budgetsaldot med

ca 7 miljarder kr. räknat för helt år. Härtill kommer viss minskad belast-

ning inom socialförsäkringssektorn. Åtgärderna har vägts samman så att | de direkta effekterna på sysselsättningen blir obetydliga och så att de bättre ställda grupperna får vara med och bära krispolitikens bördor.

Särskilda åtgärder föreslås för att förbättra läget för de mest utsatta grupperna. Arbetet med förslaget till statsbudget för budgetåret 1984/85 pågår f.n. i regeringskansliet. Det är ännu för tidigt att fastställa hur budgeten kommer

att se ut för nästa budgetår och hur stort budgetunderskottet därmed blir. Såvitt jag nu kan bedöma. finns det emellertid goda möjligheter att budgetunderskottet för kalenderåret 1984, med de åtgärder som nu föreslås och en i Övrigt stram utgiftspolitik, kommer att stanna på ca 90 miljarder kr.,

dvs. ungefär nominellt oförändrad nivå. Detta innebär ett realt sett minskat underskott. Underskottets andel av BNP beräknas sjunka från 12,57 av - BNP år 1983 till 12 72 år 1984. Devalveringen har, i kombination med förhållandevis måttliga löneavtal

för 1983, i hög grad bidragit till att förbättra de svenska företagens vinster

och vinstutsikter. Detta har på ett närmast dramatiskt sätt återspeglats i de kraftigt stigande börskurserna. Denna utveckling är till stor del positiv, eftersom det undanröjt en tidigare rådande undervärdering av de svenska

börsföretagen och gjort det möjligt att åstadkomma mycket omfattande nyemissioner och nyintroduktioner i år. Härigenom skapas också förutsättningar för att investeringarna så småningom kan börja öka i näringslivet. .

Samtidigt har denna utveckling inrymt betydande problem. Vinsterna av

Prop. 1983/84: 40 | 8

börsuppgången har, på grund av det synnerligen ojämnt fördelade aktieägandet, till stor del hamnat hos en liten grupp redan tidigare välbärgade människor. Vidare har aktiemarknaden utmärkts av spekulation och en rad andra osunda företeelser, som varit särskilt iögonenfallande med hänsyn till den viktigare och mera uppmärksammade roll som aktiemarknaden

numera spelar. Det är inte minst mot denna bakgrund som vissa av de föreslagna åtgärderna skall ses. Även från näringslivets synpunkt bör det vara en fördel, om den kraftiga vinstuppgången kombineras med åtgärder som gör

den fördelningspolitiskt acceptabel och därmed också förbättrar utsikterna

för att lönsamhetsförbättringen blir bestående. Beträffande spelreglerna på börsen har jag inhämtat att börsstyrelsen ser över dessa regler i syfte att nå en självsanering på aktiemarknaden. Jag har vidare erfarit att värdepappersmarknadskommittén inom kort kommer att lägga ett betänkande med

en del förstag på detta område. Med bl. a. detta betänkande som underlag,

bör det vara möjligt att vidta erforderliga lagstiftningsåtgärder våren 1984. Det är vidare nödvändigt att även på sikt säkerställa ett erforderligt

utbud av riskkapital till näringslivet. Genom det förslag till löntagarfonder, som regeringen inom kort lägger fram, kommer ett väsentligt bidrag att ges till riskkapitalförsörjningen under återstoden av 1980-talet. Det förslag till allemanssparande som lagts fram (prop. 1983/84: 30) kommer att genom en av de två ingående sparformerna möjliggöra ett individuellt aktiesparande via s.k. kapitalsparfonder. Såväl löntagarfonderna som kapitalsparfon-

derna erbjuder dessutom möjligheter att förse kooperationen med riskkapi-

tal.

För att säkerställa att regeringens inflationsmål om 47 för nästa år uppnås är det 'av utslagsgivande betydelse att de nominella löneökningarna nästa år kan hållas på en låg nivå. Endast härigenom blir det möjligt att bevära den förbättrade konkurrenskraft som devalveringen medfört och som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att regeringens produktionsexpansiva strategi skall lyckas. En fortsatt hög inflationstakt skulle få mycket allvarliga konsekvenser för landets ekonomi och leda till att de ekonomiska obalanserna förvärrades. För att värna sysselsättning och

välfärd och komma ifrån beroendet av utlandslån måste inflationen ofrånkomligen nedbringas påtagligt. Sedan regeringens inflationsmål för år 1984

formulerades i våras, har inflationstakten i våra viktigaste konkurrentländer avtagit ytterligare. Härigenom skärps kraven på en beslutsam kamp

mot inflationen i vårt land. Regeringen har genom en rad åtgärder försökt underlätta för arbets-

marknadens parter att sluta avtal på en låg nominell nivå. Hit hör de olika

åtgärder som vidtagits för att skapa ökad fördelningspolitisk rättvisa. Vårt

förslag till Jlöntagarfonder syftar till att skapa ökad delaktighet för töntagarna och att i någon mån överbrygga den konflikt som alltid finns mellan

kraven på gynnsamma betingelser för ekonomisk tillväxt och kraven på

Prop. 1983/84: 40 9

social rättvisa. Det ligger i hög grad i arbetsmarknadens parters intresse att

medverka till att nedbringa inflationen. Lägre nominella löneökningar skapar bättre förutsättningar för en ökning av reallönerna än om priser och löner tillåts öka i samma snabba takt som tidigare.

Regeringen har vidare sökt bidra till en lägre lönekostnadsökning år 1984 genom att föreslå en annan finansiering av skattereformens andra steg — som gäller år 1984 — än den som ursprungligen överenskoms med center-

partiet och folkpartiet. Regeringen fann det av flera skäl fördelaktigare att finansiera sänkningarna av inkomstskatten år 1984 med höjda energiskatter i stället för att höja arbetsgivaravgifterna eller införa en produktionsfaktorskatt. Ett viktigt skäl var att höjda energiskatter inte får samma kostnadsdrivande effekt som höjda skatter på produktionen. Det visade sig emellertid inte möjligt att vid riksdagens behandling i våras-vinna uppslut-

ning bakom mer än en del av de föreslagna energiskattehöjningarna. Det

återstår ett finansieringsbehov-om 1.4 miljarder kr. för att fullt ut finansiera den beslutade skattesänkningen.

De bedömningar som nu kan göras av den svenska ekonomins utveck-

ling år 1984, och som jag senare kommer att redovisa mera utförligt, innebär i flera avseenden en positiv utveckling. Arbetslösheten bör kunna

minskas, investeringarna ökar efter flera års kraftig minskning och nedgången i den privata konsumtionen brytas. I industrin kan förutses en fortsatt markant produktionsökning. ett höjt kapacitetsutnyttjande och en vändning uppåt av investeringar och sysselsättning. Situationen i kommu-

nerna ser betydligt mera gynnsam ut än tidigare. Överskottet i utrikeshan-

deln kan förväntas öka ytterligare. : vilket möjliggör en fortsatt minskning .

av underskottet i bytesbalansen. Den ekonomiska tillväxten kan nästa år väntas bli icke obetydlig. Regeringen är fast besluten att konsekvent följa sin ekonomisk-politiska

strategi för att föra landet ur den ekonomiska krisen. Regeringen kan dock inte ensam klara denna svåra uppgift. Det är nödvändigt att alla grupper i samhället medverkar för att politiken skall bli framgångsrik.

Det är regeringens fasta föresats att förena kampen mot inflationen med en kamp mot arbetslösheten och en strävan att slå vakt om den sociala välfärden och en rättvis fördelning av levnadsstandarden. Det är vår övertygelse att det endast är med en ekonomi som är i balans och har utvecklingskraft som det är möjligt att upprätthålla full sysselsättning, social trygghet och ekonomisk rättvisa.

2¶Den internationella utvecklingen

Under år 1983 har en återhämtning inletts i OECD-området från den djupaste och mest utdragna lågkonjunkturen sedan andra världskriget. I

Förenta Staterna inleddes en uppgång redan före årsskiftet 1982— 1983 och

Prop. 1983/84: 40 10

den amerikanska ekonomin har under vären och sommaren utvecklats mycket starkt. Bruttonationalprodukten ökade mycket snabbt under andra kvartalet och tillväxten bedöms ha varit fortsatt stark även under tredje kvartalet. Även i Japan och de flesta västeuropeiska länder har den ekonomiska aktiviteten ökat under första halvåret år 1983. Framför allt i Västeuropa har dock uppgången hittills varit svag. =”

Inflationen har fortsatt att sjunka och är nu nere i en årstakt om ca 5 i

OECD-området i sin helhet. I de större länderna har man lyckats ned-

bringa inflationen ytterligare. Förbundsrepubliken Tyskland har nu en inflationstakt på omkring 3 Z& och i Förenta Staterna och Japan är den ännu lägre. |

Den sjunkande inflationen i de större OECD-länderna har bidragit till att förstärka realinkomsterna. Då samtidigt sparandet har minskat. har den privata konsumtionen ökat markant. Därutöver har aktivitetsuppgången förstärkts av en omsvängning av lagerinvesteringarna.

Arbetslösheten har gått ned något i Förenta Staterna men har fortsatt att stiga i Västeuropa. där nu 19 miljoner människor går utan arbete.

Den kraftiga uppgången i den ekonomiska aktiviteten i Förenta Staterna

är I stor utsträckning en följd av den ekonomiska politikens omläggning under det senaste året. Under år 1981 genomfördes en kraftig penningpoli-

tisk åtstramning med snabbt ökande arbetslöshet och sjunkande investeringar som följd. De skattelättnader och ökande försvarsutgifter som utgjort viktiga inslag i Reaganadministrationens politiska program har lett till stora och växande budgetunderskott som i förening med en restriktiv penningpolitik varit orsaken till det höga ränteläget i och utanför Förenta Staterna. Penningpolitiken har dock under det senaste året givits en mer expansiv utformning. Den nominella räntan har härigenom kunnat ned-

bringas från dess tidigare extremt högä nivå. Den ligger dock kvar på en

nivå som innebär en historiskt sett mycket hög realränta. Den aktivitets-

finans- som penningpolitiken lagts om i expansiv riktning.'

Återhämtningen i Förenta Staterna har gett utslag i ökad sysselsättning och arbetslösheten har sedan årsskiftet minskat något, från den nivå på nästan I 17 som blev följden av den utdragna recessionen.

I de större västeuropeiska länderna har finanspolitiken förblivit restrik-

tiv. vilket bidragit till att hålla tillbaka den ekonomiska aktiviteten. I

Förbundsrepubliken Tyskland beräknas bruttonationalprodukten ha ökat med drygt 24 i årstakt under första halvåret 1983. en tillväxt som främst burits upp av den privata konsumtionen och bostadbyggandet. I Storbri-

tannien har tillväxten under första halvåret varit större än väntat och även där har den privata konsumtionen lämnat de största bidragen till efterfrågeökningen. Även en lageruppbyggnad och en viss investerings- och exportökning har bidragit till en BNP-tillväxt som beräknas ha uppgått till ca 344 i årstakt under första halvåret: Aktiviteten tycks dock ha dämpats de

Prop. 1983/84: 40 H

senaste månaderna. I Frankrike har aktiviteten hållits tillbaka av. den ekonomiska politiken som givits en starkt restriktiv inriktning i syfte att begränsa underskotten i bytesbalansen och den statliga budgeten.

Den japanska ekonomin har inte drabbats lika hårt av lågkonjunkturen

som andra länder och en tillväxttakt om ca 392 har kunnat upprätthållas under de senaste två åren. Under det första halvåret i år har dock den

interna efterfrågan utvecklats svagt: Samtidigt har exporttillväxten hållits tillbaka av en svag världshandel och av de handelsrestriktioner som nu riktas mot japansk export.

Den uppgång som inletts i OECD- området kan förväntas fortsätta under

återstoden av år 1983 och under år 1984 men uppgången kan i fråga om

styrka komma att variera betydligt mellan länderna. I Förenta Staterna

kommer sannolikt den nuvarande mycket starka tillväxten att dämpas mot

slutet av år 1983, bl.a. till följd av att realräntan ligger kvar på en hög nivå.

Om inga ytterligare räntehöjningar inträffar bör dock en tillväxttakt i; den amerikanska ekonomin om ca 426 kunna. bibehållas under år 1984.

I Västeuropa förutsätts exporten under år 1984 lämna ett successivt allt större bidrag till tillväxten. samtidigt som den inhemska efterfrågan sanno-

likt förblir svag. Tillväxten i bruttonationalprodukten kommer knappast att

överstiga 1.52 för året i genomsnitt. I Förbundsrepubliken Tyskland antas : en ökande export också medföra ökade industriinvesteringar. För Västeuropa i övrigt torde emellertid ett fortsatt lågt kapacitetsutnyttjande-och höga realräntor hålla tillbaka investeringsutvecklingen. Den tillväxt som

förutses i Västeuropa kommer. på sin höjd att kunna hejdå en vidare ökning av den extremt höga arbetslösheten. I Japan förutses en förbättrad exporttillväxt under år 1984 liksom en viss

förstärkning av den interna efterfrågan. Tillväxten väntas öka från omkring 371 år till drygt 3,5 6 nästa år. i

Tillväxten i OECD-området totalt beräknas bli drygt 22: år 1983 och ca

3Z år 1984. Dessa bedömningar är emellertid osäkra på flera punkter.

Detta gäller inte minst hur den ekonomiska politiken kommer att utformas.

Det kan inte uteslutas att finansieringen av de stora och växande ameri- :

kanska budgetunderskotten ånyo driver upp räntan i Förenta Staterna när

kreditefterfrågan från näringslivet åter ökar. Följden skulle bl.a: bli en

ytterligare dämpning av uppgången i industriländerna med negativa konsekvenser för investeringsutvecklingen och sysselsättningen. Vidare skulle

cn anpassning av växelkurserna till underliggande ekonomiska förhållan-

den försvåras. Skuldproblemen skulle förvärras för många u-länder och

tvinga dem till hårda anpassningsåtgärder med ytterligare efterfrågebortfall i världsekonomin som följd. Även utan ytterligare räntehöjningar är den finansiella utvecklingen problematisk. Det är alltjämt ovisst huruvida finansiella resurser under det

närmaste året kommer att kunna göras tillgängliga för skuldtyngda länder i tillräcklig utsträckning för att klara deras akuta betalningsproblem. Oviss-

Prop. 1983/84: 40 12.

heten gäller både omfattningen av de privata bankernas utlåning och utlåningskapaciteten hos internationella organisationer som Internationella valutafonden och Världsbanken. . .

Stor osäkerhet råder också om växelkursutvecklingen och i synnerhet . dollarns utveckling. De växande underskotten i Förenta Staternas handelsoch bytesbalans talar å ena sidan för en sjunkande dollarkurs. En fortsatt hög eller höjd räntenivå i Förenta Staterna och fortsatt politisk oro i världen kan å andra sidan innebära att dollarkursen hålls uppe.

Ett påtaghigt hot mot en stabil återhämtning av världsekonomin kommer "från de starka inslagen av protektionism som gjort sig gällande under senare tid. En rad olika ingrepp. ofta av öppet GATT-stridig natur, har vidtagits för att begränsa konkurrensen i såväl kris- som tillväxtbranscher.' I den mån denna utveckling inte bryts kan världshandeln och därmed produktionsuppgången bromsas upp. |

I fråga om oljeprisutvecklingen har osäkerheten minskat något. De oljeproducerande länderna har lyckats anpassa sitt utbud. av olja till den rådande låga efterfrågan, vilket gjort att oljepriset i stort sett legat fast. Den lediga produktionskapaciteten är omfattande och lagren är fortfarande så stora att det torde vara rimligt att räkna med fortsatt prisstabilitet. Krigstillstånd eller avspärrningar kan dock snabbt förändra bilden.

Det finns således anledning att sätta vissa frågetecken för hur bestående den inledda återhämtningen är. Det är därför utomordentligt viktigt att den: ekonomiska politiken i industriländerna nu inriktas på att säkra en kraftig och stabil uppgång. För att detta skall kunna uppnås krävs att en bättre internationell samordning av politiken kommer till stånd och att varje land . vid utformningen av sin ekonomiska politik tar vederbörlig hänsyn till dess verkningar på andra länder. Uppenbart är att en bättre avvägning mellan finans- och penningpolitiken i Förenta Staterna skulle kunna åstadkomma en rimligare ränte- och växelkursutveckling och därmed bidra till att uppgången förstärks och stabiliseras. Länder som har en låg inflation och en stark bytesbalans bör också kunna ha ett utrymme för en mindre restriktiv ekonomisk politik och därmed främja en ökad tillväxt. Med en lägre ränta och förbättrade tillväxtutsikter skulle två viktiga villkor vara uppfyllda för att den investeringsuppgång skall komma till stånd som måste ta vid om återhämtningen skall bli bestående.

Prop. 1983/84: 40 a 13

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD- länder 1982—1984 Årlig procentuell förändring

3¶Den svenska ekonomin

Utvecklingen under år 1983

Läget för den svenska industrin har förbättrats under år 1983. Orderin-

gång och produktion har ökat. Produktionsökningen beror väsentligen på en god exportkonjunktur, men även orderingången från hemmamarknaden

har förbättrats. Framgångarna på exportmarknaderna förklaras till en del av den allmänt förbättrade internationella konjunkturen men huvudsakli-

gen av den svenska industrins väsentligt förbättrade konkurrensläge. | Den snabba exporttillväxten har medfört att handelsbalansen utvecklats '

betydligt gynnsammare än väntat. Från årsskiftet t.o.m. september visar

handelsbalansen ett överskott om drygt 9 miljarder kr. Det bör dock

noteras att den gynnsamma handcelsbalansutvecklingen delvis är av tillfäl-

lig natur. Exporten av råvaror, fartyg och petroleumprodukter har sålunda ökat betydligt snabbare än övriga varor. Denna utveckling kommer antag-

ligen inte att hålla i sig framöver. Det är rimligt att räkna med en mer dämpad export av dessa varor, samtidigt som importen på nytt tar fart i takt med att den inhemska efterfrågan ökar.

Även om den gynnsamma exportutvecklingen delvis kan förklaras av

tillfälliga faktorer, har exporten av bearbetade varor, som svarar för ca

7596 av den totala varuexporten, likväl utvecklats gynnsamt under år 1983. Svensk industri har. gjort betydande marknadsandelsvinster. Dessa andelsvinster kan i huvudsak återföras på devalveringen i oktober 1982, som

gjort det möjligt för svenska företag att sänka sina relativa exportpriser och

att även i andra avseenden stärka sin konkurrensposition. Andelsvinsterna

innebär emellertid att endast en del av de stora andelsförluster som svensk

industri gjorde på 1970-talet nu har återtagits.

Prop. 1983/84: 40 | 14

För bytesbalansen som helhei förutses ett underskott är 1983 på 9,5 miljarder kr., vilket innebär ungefär en halvering av det underskott som förutsäågs I kompletteringspropositionen i våras. (tabell 3).

Även om orderingång och produktion vänt uppåt, tar det avsevärd tid

innan en motsvarande uppgång kan noteras i industrisysselsättning och

investeringar. Normalt får man räkna med att det tar åtminstone ett år från det att industriproduktionen börjar öka till dess att sysselsättningen ökar.

Mot bakgrund av den långdragna konjunkturavmattning som rätt har

mänga företag en avsevärd ledig kapacitet som först måste utnyttjas innan

man nyanställer personal och bypger ut kapaciteten. Vissa positiva tecken för industrisysselsättningen kan emellertid redan nu noteras. Nedgängen i sysselsättningen har bromsats upp och antalet varsel om personalinskränk-

ningar ligger på en klart lägre nivå än i fjol. Konsumentprisstegringen ligger mätt över de senaste tolv månaderna på drygt 996. Även om detta på sikt är en alldeles för snabb prisstegring

innebär den ändock en lägre ökningstakt än vad som förutsågs enligt de prognoser som presenterats tidigare. Devalveringens genomslag på importpriserna och de höjningar av indirekta skatter som skett förklarar till en del varför prisstegringstakten fortfarande ligger över omvärldens.

Den inhemska efterfrågeutvecklingen har varit svagare än vad som förutspåddes i våras, främst till följd av att minskningen i den privata

konsumtionen och lagerneddragningen tycks bh kraftigare än väntat. Mel-

lan första halvåret 1982 och första halvåret 1983 sjönk den privata konsum-

tionen med närmare 376. Mot bakgrund av den uppskattning som kan göras av hushållens inkomster under samma period, tyder det på en markerad uppgäng i hushällens sparande. För helåret 1983 förutses den privata konsumtionen minska med ca 27. |

Även Iinvesteringsutvecklingen har blivit svagare än väntat, det gäller säväl näringslivets fasta investeringar som bostadsinvesteringarna. Investeringarna i forskning, utveckling och marknadsföring har dock legat på en hög nivå. Utvecklingen av den offentliga konsumtionen ligger emellertid i Jinje med prognoserna. Av den kommunala konsumtionsökningen på drygt 2,59 förklaras ca 1,5 procentenheter av ökade beredskapsarbeten och huvudmannaskapsförändringar. |

Arbetsmarknadsläget har varit kärvt under är 1983. Antalet sysselsatta "har visserligen ökat, men samtidigt har antalet personer i arbetskraften

ökat, varför arbetslösheten har legat på en hög nivå. Mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits bör emellertid en förbättring ske mot slutet av året.

Sveriges ekonomi år 1984

Den utblick mot år 1984 som jag nu skall redogöra för är en preliminär bedömning av den ekonomiska utvecklingen nästa år. I budgetproposi-

tionen år 1984 kommer jag att redovisa en mer fullständig prognos.

Prop. 1983/84: 40 15

Det bör under nästa år vara möjligt att uppnå en relativt god tillväxt i den

svenska ekonomin. Investeringsverksamheten bör komma igång och en

viss ökning ske av den privata konsumtionen. Till följd av en fortsatt god

exportutveckling bör vidare bytesbalansunderskottet kunna reduceras yt-

terligare. Under loppet av år 1984 bör också sysselsättningsläget kunna.

förbättras.

Möjligheterna att nå denna ljusare ekonomiska utveckling beror emellertid på om pris- och kostnadsstegringarna kan hållas tillbaka så att konkurrenskraften bevaras.

I kompletteringspropositionen redovisades kalkyler över den svenska ekonomins utveckling 1983—1985 vid olika löne- och prisstegringstakter. Även om dylika beräkningar naturligtvis alltid innehåller ett mått av osäkerhet var slutsatsen entydig. Endast en låg pris- och lönestegringstakt gör

det möjligt att på sikt hävda den ekonomiska politikens centrala mål.

Mot den bakgrunden har jag kalkylmässigt för nästa år antagit en lönekostnadsökning om totalt 636. En lönekostnadsökning av denna storleks-

ordning bör göra det möjligt att få ner inflationen till nivån 472 under loppet av 1984. Vidare skulle denna kostnadsökning göra det möjligt för

företagen att hålla sina relativa exportpriser oförändrade och därmed kun-

na göra ytterligare andelsvinster på såväl export- som på hemmamarkna-

derna.

Vad gäller utrikeshandeln väntas marknaden för bearbetade varor växa med 4—5 Z£ i volym. Med det antagande jag gjort om den interna kostnads-

utvecklingen och företagens prissättningsbeteende bör en exporttillväxt

för bearbetade varor om 7—896 vara möjlig. För den totala exporten av

varor och tjänster väntas en volymtillväxt om 5--6 96. Den goda exportut-

vecklinger i kombination med att importen förutses öka relativt måttligt,

trots en markerad ökning av. den inhemska efterfrågan, medför en fortsatt

förbättring av bytesbalansen.

Bruttoinvesteringarna förutses efter flera års minskningar öka något i

volym. Industriproduktionen vänras öka med 535-696 i volym. Den ökning

av kapacitetsutnyttjändet som noterats i år bör således fortsätta. Samtidigt

har också företagens lönsamhet kraftigt förbättrats. Detta bör sammantaget leda till att industrin börjar bygga ut kapaciteten nästa år. För lagerinvesteringarnas del förutses en kraftig omsvängning mellan år 1983 och år 1984. I takt med att efterfrågan och produktion stiger, ökar också företagens behov att bygga upp såväl insats- som färdigvarulager.

Även den privata konsumtionen bör kunna öka något 1984. Den gynn-

samma prisutveckling som kan uppnås vid den löneökning som antagits. medför att hushållens reala inkomster kan väntas öka nästa år. Vid denna bedömning har hänsyn tagits till de budgetförstärkande åtgärder som nu

föreslås.

När det gäller den offentliga sektorn väntas denna sammantaget fortsätta att öka i volym 1984. Den statliga konsumtionen väntas minska något. En

Prop. 1983/84: 40 - 16

grundkalkyl för den kommunala sektorn pekar mot en volymökning på 1.396. I min bedömning har jag emellertid också tagit hänsyn till den sysselsättningsökning som kan väntas när verksamheten med s.k. ungdomslag kommer igång.

Angående kommunernas ekonomiska läge vill jag framhålla att det är ljusare än vad tidigare bedömningar pekade på. De kommunala bokslut för år 1982 som nu föreligger visar på en konsolidering för den kommunala sektorn. Preliminära kalkyler för år 1984 visar ett gynnsamt finansiellt läge under förutsättning att kostnadsutvecklingen kan hållas nere. En sysselsättningsökning kan också förutses och kommunalskattehöjningarna synes bli mycket begränsade.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag inom kort kommer att ta ' initiativ till överläggningar med representanter för kommuner och landsting om den kommunalekonomiska utvecklingen de närmaste åren.

Sammantaget bedömer jag att den totala produktionen, BNP, kan väntas öka med ca 3 26 nästa år. Även vid en förhållandevis | god produktiviterstill-

bedömning stämmer också med den bild som framkommer i i länsarbets-

nämndernas rapporter.

Industrisysselsättningen bör efter flera år av kraftiga minskningar kunna öka. Den privata tjänstesektorn, med närmare 1,5 miljoner sysselsatta och därmed den sysselsättningsmässigt mest betydande sektorn i samhällsekonomin, väntas fortsätta att expandera relativt kraftigt. Kommunerna vän- : tas, som nämnts, fortsätta att öka sysselsättningen. .

Lägger man därtill effekter av de sysselsättningsåtgärder som regeringen nyligen föreslagit riksdagen bör arbetslösheten, trots ett ökande arbetskraftsutbud, kunna minska påtagligt under nästa år.

Vad gäller den finansiella utvecklingen i ekonomin, vill jag framhålla att den centrala uppgiften för penning- och kreditpolitiken förblir att begränsa den likviditetsökning i näringslivet som budgetunderskotten ger upphov till. En betydande del av statens upplåningsbehov måste således täckas utanför banksystemet i företag och hushåll.

Statens upplåning har blivit så stor att en allt större del måste ske på marknaden utanför banker och försäkringsinstitut och villkoren måste anpassas därefter. Den svenska penningmarknaden har utvecklats snabbt och staten kommer även i fortsättningen att vara en mycket stor låntagare på marknaden. Åtgärder har även vidtagits för att öka hushållens andel av budgetunderskottens finansiering och för att åstadkomma längre löptider för statsupplåningen. Här bör särskilt nämnas de förändringar som gjorts för att bredda marknaden för premieobligationer, introduktion av statsskuldväxlar med 24 månaders löptid samt introduktionen av oprioriterade statsobligationer, riksobligationer, med en löptid på 3 !/- år och mer. Regeringen har vidare föreslagit ett nytt sparsystem för hushållen, det s.k. allemansparandet, som avses bli infört den 1 april nästa år och som dä skall

Prop. 1983/84: 40 17

ersätta skattesparandet. Den ena av de båda sparformer som föreslås ingå i allemanssparandet, det s.k. rikssparkontona, är utformade så att hushållens sparande kanaliseras via bankerna till riksgäldskontoret och därmed bidrar till att täcka en — låt vara mindre — dei av statsupplåningen.

Trots den bytesbalansförbättring som förutses för nästa år, kommer alltjämt stora krav att ställas på den statliga utlandsupplåningen. Det kommer vidare alltfort att krävas ett relativt högt ränteläge i Sverige så att

en god balans i de privata kapitalrörelserna kan upprätthållas.

Tabell 2

Försörjningsbalans 1982—1984

1982 Procentuell volym-

Milj. kr. förändring

1982 1983 1984

BNP 623 927 0,6 1.0 2.8

Import. varor och tjänster 208 134 4.6 —-02 4,5 Tillgång 832 n61 1.5 0,7 3.2 Bruttoinvesteringar 117 236 = 1.9 4.1 [1

Näringslivet 525S9 —- 4,7 -—6J1 6.0

därav: industri 16901 — —-17,3 ——-5.0 8.0 Statliga myndigheter och affärsverk 15 344 13,9 3,9 -2,0

Kommuner 22305 = —- 4,3 —1.5 -2.1

Bostäder 27028 —- 18 —-7.0 -6,1

Lagerinvestering! -6025 0.0 -—0,3 1.6

Privat konsumtion 332 970 Lr -2.0 0.5

Offentlig konsumtion 185256 0,8 1.2 0,9 därav: statlig S4093 -—- 3.2 —2,5 —1.5 kommunal 131 163 2,5 2.7 1.9 Inhemsk efterfrågan 629 437 0.5 -—-1,8 23

Export, varor och tjänster 202 624 4,7 8,4 S.6 Användning 832 061 I.5 0.7 32

I Lageromslag i förhållande till föregående års BNP.

Tabell 3 Handels- och bytesbalans 1982—1984 Miljarder kr.

1982 1983 1984

Export av varor, fob 168,1 207 228 Import av varor, cif 173,8 199 217 Handelsbalans - 57 8 u Tjänstebalans

2 Riksdagen 1983184, I saml. Nr 40

Prop. 1983/84: 40 | 18

'4 Politik för full sysselsättning och låg inflation

Regeringen har i en rad sammanhang, bl.a. i kompletteringspropositionen i våras, framhållit att det är av avgörande betydelse för våra möjligheter att lösa de ekonomiska problemen att den inflationsutveckling, som präglat de senaste tio åren, bryts. En lägre prisstegringstakt är nödvändig för att den förbättring av det svenska näringslivets konkurrenskraft, som åstadkoms genom fjolårets devalvering och den åtföljande omläggningen av den ekonomiska politiken, inte skall urgröpas.

Effekterna av olika prisstegringstakter i den svenska ekonomin under de närmaste åren belystes utförligt i en särskild bilaga till årets kompletteringsproposition (Svensk ekonomi 1984 och 1985, bilaga 1.2 till prop. 1982/ 83: 150). Slutsatserna av den analysen är att en fortsatt snabb inflationsutveckling via ett kraftigt höjt nominellt kostnadsläge skulle leda till att svensk produktion ånyo börjar tappa marknadsandelar på både exportoch hemmamarknaderna.

En snabbare kostnadsstegring skulle även kraftigt undergräva kommunernas möjlighet att expandera sin verksamhet och därmed öka sin sysselsättning, eftersom deras inkomster under åren 1984 och 1985 i stort sett redan är givna av skatteutfallet åren 1982 och 1983. Därtill skulle pensionärernas disponibla inkomster under år 1984 reduceras avsevärt mer vid en högre inflation, eftersom uppräkningen av basbeloppet för år 1984 är given. Den svagare inkomstutvecklingen för hushållen, som skulle bli följden av en högre inflation, skulle medföra en sämre utveckling även för den privata konsumtionen. Med en försvagning av efterfrågan från såväl den inhemska ekonomin som den internationella marknaden skulle produktionen utvecklas mycket svagt och en ökning av arbetslösheten därmed bli oundviklig. . |

Vid en lägre nominell kostnadsutveckling men med antagande om samma reala timlöneutveckling blir den ekonomiska utvecklingen avsevärt mera positiv. Vid de antaganden som gjorts i detta scenario med förhållandevis låga pris- och lönekostnadsökningar beväras det svenska konkurrenskraftsläget, den svenska varu- och tjänsteproduktionen expanderar på såväl cxport- som hemmamarknaderna och skapar via ett ökat kapacitetsutnyttjande underlag för den nödvändiga investeringsökningen.

En lägre kostnadsutveckling ger utrymme för en större sysselsättnings-

volym i den kommunala sektorn. Pensionärernas högre realt disponibla inkomster i kombination med en Högre real lönesumma skapar utrymme för en starkare konsumtionsutveckling. Den totala produktionen blir högre och ger underlag för en starkare sysselsättningsutveckling. Genom den lägre inflationstakten skapas därmed förutsättningar att reducera arbetslösheten och återupprätta den fulla sysselsättningen. Detta mål uppnås samtidigt som bytesbalansen förbättras långsiktigt.

De samband, som i denna analys klarlagts mellan inflation och syssel-

Prop. 1983/84: 40 "19

sättning, visar att en procentenhets högre inflationstakt under de båda

närmaste åren leder till en sysselsättningsnivå som år 1985 är 15 000—- 20000 personer lägre än vad som. annars skulle ha varit fallet. Vid de strukturella obalanser som kännetecknar den svenska ekonomin blir därmed en sänkning av inflationstakten det viktigaste medlet för att uppnå det övergripande målet om full sysselsättning. En så låg inflationstakt som

möjligt är bl. a. av detta skäl ett viktigt inslag i en framgångsrik fördelnings-

politik.

Regeringen angav i kompletteringspropositionen sin strategi för att bekämpa inflationen. Eftersom inflationen är ett sammansatt fenomen med en rad olika drivkrafter är det nödvändigt att utforma en anti-inflationspolitik som verkar samtidigt på flera plan.

Av avgörande betydelse från inflationssynpunkt är den inhemska kostnadsutvecklingen. 1983 års avtalsrörelse innebar att löntagarna accepterade devalveringen och inte kompenserade sig för den reallöneminskning

som är nödvändig om devalveringen skall bli framgångsrik. Flera faktorer bör inför 1984 års avtalsrörelse verka i positiv riktning från prisstabilise- :

ringssynpunkt. Sänkning av inkomstskatten gör det möjligt att uppnå en

given real löneökning efter skatt vid lägre nominella bruttolöneökningar.

Avtalen för år 1983 innehåller inga prisklausuler och det s.k. överhänget

torde bli av måttlig storlek.

För att motverka flaskhalsar i produktionen och bristande flexibilitet har regeringen nyligen förelagt riksdagen en rad förslag om arbetsmarknadspo-

litiska åtgärder. Ett viktigt inslag i detta åtgärdspaket är ett nytt system för

stöd till industrins nyrekrytering av arbetskraft samt åtgärder för att stimulera redan anställda till vidareutbildning. Genom dessa åtgärder bör bristen på arbetskraft, och i synnerhet yrkesutbildad arbetskraft, komma att lindras och en stabil expansion inom industrin underlättas.

Under innevarande år gäller ett system med obligatoriska fondavsätt-

ningar av 2092 av årsvinsten enligt lagen (1982: 1185) om inbetalning på

särskilt investeringskonto. Detta system bidrar till att dämpa inflationstrycket och stimulera investeringarna inom näringslivet. Systemet bör därför förlängas till att gälla även 1984 års vinster. Regeringen har också aviserat förslag till omläggning av bolagsskatten i syfte att minska inlåsningseffekterna och öka kapitalets rörlighet mellan olika företag. Beträf-

fande virkesutbudet ligger skogsavverkningen på en sådan nivå att skogs-

industrins behov av virke tillgodoses. För att motverka att den situation i

. fråga om råvarubrist som under konjunkturuppgången 1979— 1980 blev en restriktion för produktion och export ånyo uppkommer måste åtgärder vidtas. Ett arbete med den inriktningen pågår inom regeringskansliet.

Ett annat viktigt inslag i kampen mot inflationen är att bryta de rådande inflationsförväntningarna. En betydande roll när det gäller att skapa och

förstärka inflationsförväntningar spelas av det utbredda tillämpandet olika av index, där prissättningen kopplas till den historiska inflationen. Som jag

se

es

Prop. 1983/84: 40 20

framhöll i kompletteringspropositionen kan indexering ses som ett försök att skydda den aktuella inkomstkällan från urholkning på grund av inflatio-

nen. Den kan därvid spela en viktig social roll när det gäller att skydda särskilt utsatta grupper, som inte själva kan påverka sina inkomster. Men samtidigt tenderar en utbredd användning av indexering att driva på pris-

och lönespiralen. Särskilt problematiskt från inflationssynpunkt är det när

inflationstakten, som nu är fallet, bromsas in. Då kommer tillämpandet av indexeringsklausuler. som bygger på en högre historisk inflationstakt, att bidra till att bevara inflationsförväntningarna och inflationstrycket.

Med tanke på att inflationstakten i våra viktigaste konkurrentländer nedbringats till mellan 3 och 57 fastslog regeringen I kompletteringspropositionen att ett rimligt mål borde vara att nedbringa den svenska infla-

tionstakten till nivån 4 20 under år 1984. För att påverka inflationsförväntningarna borde vidare de indexeringar och andra slag av priskompensation, som kan påverkas, år 1984 begränsas till den förutsatta inflationsni-

vån, dvs. till 426. Jag återkommer till detta i det följande.

När det gäller indexeringar utanför statsbudgeten angavs i kompletteringspropositionen att regeringen bör uppdra åt statens pris- och kartell-

nämnd (SPK) att verka för att användningen av prisindexklausuler vid

försäljning av varor och tjänster begränsas. Uppdraget skall redovisas i en

lägesrapport senast den I november 1983. Jag har under hand erfarit att

SPK genomfört kartläggnings- och analysfaserna i uppdraget. Därvid har

det framkommit att det på vissa områden ibland är nödvändigt att tillämpa

indexerad prissättning, om företagen skall kunna ha en rimlig ekonomisk planering. Detta kan gälla t. ex. större entreprenader som utförs under en längre tid. Analysen har emellertid också påvisat exempel på index-

tillämpning utan sådana motiv eller där den tillämpade indexen har en mindre lämplig konstruktion. Det finns sålunda exempel på tillämpning av

konsumentprisindex i fall där denna index har ringa samband med kostnads- och efterfrågeutvecklingen inom ett område.

I detta sammanhang kan noteras att betydelsefulla bidrag till att bryta inflationsförväntningarna gjorts av andra institutioner i ekonomin än staten. Således har kommunerna i sitt budgetarbete till övervägande del planerat för en kostnadsutveckling som är förenlig med det av regeringen

uppsatta inflationsmålet. Vidare är det hyresavtal som nyligen slutits mellan de allmännyttiga

bostadsföretagen och hyresgästernas riksförbund, så utformat att höjningen av den del av hyran som bestäms av kostnadskomponenter över vilka parterna kan råda — dvs. det som inte är uppvärmnings- och kapitalkostnader — begränsas till den målsatta inflationstakten.

Ytterligare ett viktigt steg för att påverka inflationsförväntningarna bör

vara att de statliga affärsverkens taxesättning utformas så att den aktivt

bidrar till att det uppställda målet kan nås. Enligt vad jag erfarit planeras inte någon allmän höjning av televerkets taxor under år 1984. För de övriga

I

;

Prop. 1983/84: 40 | 21

affärsverken bör som riktpunkt gälla att taxehöjningarna under år 1984 begränsas till 476. För statens vattenfallsverk och sjöfartsverket har nästa års taxehöjningar redan fastlagts inom denna ram. En sådan prispolitik kommer att dels direkt via sina effekter på konsumentprisindex bidra till att dämpa inflationstrycket, dels indirekt — via affärsverkens upphandling — påverka prissättningen.

Av avgörande betydelse för våra möjligheter att nedbringa inflationstakten är slutligen att budgetunderskottets utveckling bringas under kontroll. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

5 Fördelningspolitiken

Det är en icke ovanlig uppfattning att i tider av kris och krisbekämpning måste fördelningspolitiken få stå tillbaka. Den viktigaste uppgiften är, hävdas det, att driva upp tillväxten, och fördelningen av inkomster och förmögenheter får då tillåtas bli mer ojämn.

Ett sådant synsätt är både orättfärdigt och felaktigt i sak. Tvärtom blir en jämn fördelning av våra resurser speciellt viktig just i kristider. En fördelning av inkomster och förmögenheter som upplevs som orättvis av de breda folkgrupperna blir ett hinder för den breda uppslutning som är nödvändig för att ta landet ur den ekonomiska krisen med bibehållen social sammanhållning och stabilitet. Om den förda politiken skulle lägga krisens : och krisbekämpningens bördor på vissa grupper, medan andra får tillgodogöra sig de positiva resultaten skulle den försvåra politikens genomslag och dess möjlighet att vinna bred uppslutning. En sådan krispolitik är därför destruktiv och motverkar våra möjligheter att. gemensamt arbeta oss ur krisen.

Fördelningspolitiken måste sålunda ges särskild prioritet i regeringens strategi mot den ckonomiska krisen. Framför allt är det därvidlag två uppgifter som mäste stå i centrum, nämligen kampen mot arbetslösheten och kampen mot inflationen.

En låg arbetslöshet och en låg inflation är två av de viktigaste förutsättningarna för en jämnare och mer rättvis fördelning av våra tillgångar. Arbetslösheten förändrar en människas hela hvssituation till det sämre, såväl när det gäller materiell standard som välbefinnande i vidare mening. Den allra viktigaste fördelningspolitiska insats som kan göras är därför att driva en ekonomisk politik som skapar förutsättningar för en stabil sysselsättningsuppgång. För detta krävs, som jag redan framhållit, en' lägre prisstegringstakt.

En låg inflation är således viktig ur fördelningspolitisk synvinkel, eftersom den bidrar till att återskapa full sysselsättning. Men en lägre inflation har också direkta positiva verkningar på fördelningen: Långsammare prisökningar gynnar löntagare med fästa löner, småspårare och hushåll utan 3 Riksdagen 1983184.1 sumt. Nr 40

Prop. 1983/84: 40 22

realsäkrade fasta tillgångar — dvs. just de grupper som förlorat på 1970talets snabba inflation. Olika beräkningar visar att inflationen årligen omfördelat tiotals miljarder kronor till låntagare och innehavare av aktier och fast egendom.

Den ekonomiska politik som nu bedrivs, och vars huvudmål just är att minska arbetslösheten och sänka inflationen, är således i sig ett väsentligt fördelningspolitiskt instrument. Men politiken, och då framför allt det nödvändiga i att befästa devalveringens konkurrenskraftsförstärkande effekter, medför ofrånkomligen att konsumtionsutrymmet i ett inledande skede blir starkt begränsat. Detta gör ytterligare åtgärder, direkt inriktade på att fördela krisens bördor efter bärkraft, nödvändiga.

I detta syfte har den socialdemokratiska regeringen byggt under den ekonomiska politiken med en rad fördelningspolitiska åtgärder, vilka dels innebär att de välbärgade får bidra till krispolitiken, dels att de svagaste gruppernas läge förbättras.

Sålunda skärptes arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna i fjol. Särskil-

da punktskatter på vissa umbärliga varor, såsom videoutrustning, har

införts. Värdet av avdragsrätten för underskott i inkomstbeskattningen har begränsats för höginkomsttagarna. Skattereduktionen vid utdelning på svenska börspapper har slopats. Skattereduktionen vid skattesparandet har minskats.

Barnbidragen har höjts. Särskilda höjningar har genomförts av de s.k. flerbarnstilläggen. Bostadsbidragen har höjts.

De fyra fördelningspolitiskt motiverade vallöftena har infriats: beslutet om att införa karensdagar i sjukförsäkringen har rivits upp, försämringen av arbetslöshetsförsäkringen har avvärjts, värdesäkrade pensioner har återställts liksom statsbidragsnivån inom barnomsorgen.

Arbetsmarknadspolitiken har fått kraftigt ökade resurser. En rad direkta åtgärder har satts in för att hålla uppe sysselsättningen till dess den förstärkta konkurrenskraften ger utslag i höjt kapacitetsutnyttjande och en spontan förbättring av arbetsmarknadsläget. Antalet personer i beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning har ökat. Bara ökningen av insatserna vad gäller beredskapsarbeten har givit 10000 årsarbeten 1983. Speciella åtgärder har satts in för att under en femårsperiod skapa förbättrade förutsättningar för produktion och sysselsättning i Norrbotten. Byggsysselsättningen har stimulerats genom investeringsprogram och tidigareläggning av statliga byggnadsprojekt. Ett program för att understödja tidigareläggning av rekrytering till fasta tjänster i kommuner och landsting har igångsatts, liksomren kampanj för att understödja tidigareläggning av industrins rekrytering och därigenom vidga flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Särskilda insatser har genomförts mot ungdomsarbetslösheten. Ett stort antal ungdomsplatser för 16—17-åringar har inrättats. Kommunerna skall vidare, enligt förslag från regeringen (prop. 1983/84:26), erbjuda 18—19åriga ungdomar som inte kan få arbete på den öppna marknaden särskilda

Prop. 1983/84: 40 23

arbeten i s.k. ungdomslag. Ett skydd mot utförsäkring ur arbetslöshetskassorna införs, vilket innebär att den som är under 60 år och riskerar att

"bli utförsäkrad erbjuds beredskapsarbete.

Sammanlagt satsades under regeringens första år ca 30 miljarder kr. i

närings- och sysselsättningspolitiska åtgärder. Dessa har verksamt bidragit

till att begränsa arbetslösheten, och de bör — tillsammans med den väntade tillväxten i ekonomin — medverka till att den öppna arbetslösheten under det kommande året går ned från dagens höga nivå. Antalet sysselsatta växer i år, och väntas öka påtagligt nästa år.

Regeringen har också vidtagit åtgärder för att förhindra att de stigande

vinsterna i näringslivet medför en ytterligare stegring av makt- och förmögenhetskoncentrationen. En särskild utdelningsskatt om 20726 av utdelade

" medel har införts för år 1983, och regeringen kommer inom kort att lägga

fram förslag om ett system för vinstdelning och löntagarfonder. Syftet är att göra flera delaktiga i förmögenhetstillväxten. Det är motiverat av rent fördelningspolitiska skäl, men också av stabiliseringspolitiska. Härigenom skapas förutsättningar för att den kraftiga vinstuppgången inte drar med sig snabbt stigande kostnader och kompensationskrav som skulle riskera att

eliminera devalveringens positiva effekter på vår internationella konkur-

renskraft. .

Det är således en både aktiv och omfattande fördelningspolitik som

bedrivits sedan regeringsskiftet. Regeringen måste nu gå vidare på den vägen. Särskild hänsyn måste även framgent tas till de fördelningspolitiska

aspekterna av de ekonomisk-politiska åtgärderna, inte minst då det gäller saneringen av statsfinanserna. Detta gäller såväl skatte- och avgiftshöjningar som utgiftsnedskärningar och omprioriteringar. Som jag tidigare framhållit är det nu av största vikt att begränsa underskottet i statsfinanserna. Eftersom automatiken i den offentliga utgiftsök-

ningen är utomordentligt stark, innebär den uppgiften ofrånkomligen att vissa nedskärningar av existerande program och åtaganden måste genomföras. Jag kommer att i nästa avsnitt, om budgetpolitiken, närmare redovisa de åtgärder i denna riktning som regeringen nu bör föreslå.

Utgiftsnedskärningarna och inkomstförstärkningarna bör utformas så att negativa sysselsättningseffekter så långt möjligt undviks. Detta innebär i fråga om utgiftsnedskärningarna att olika typer av transfereringar i första

hand bör komma i fråga.

Jag vill understryka att de fördelningspolitiska aspekterna, i enlighet

med vad jag här redovisat, måste vara av avgörande betydelse vid utfor-

mandet av åtgärderna. En viktig aspekt är härvid att i möjligaste mån skapa utrymme för omfördelningar till svagare grupper.

Detta är möjligt inte minst inom pensionärskollektivet, som ju utgör en stor grupp hushåll med mycket varierande inkomst- och levnadsförhållan-

den, Därför finns utrymme för exempelvis ett ökat mått av inkomstpröv-

ning för vissa pensionsförmåner. Generella förmåner, som det s.k. till-

Prop. 1983/84: 40 24

läggsbeloppet till basbeloppet, kan omvandlas till mera riktade åtgärder till förmån för de sämst ställda pensionärerna och för de handikappade.

Livsmedelssubventionerna är en typ av transfereringar som enligt samstämmiga undersökningsresultat har en begränsad fördelningspolitisk ef-

fekt. Särskilt gäller detta de delar av subventionerna som inte avser mjölk.

Subventionerna på kött, fläsk och ost bör därför avvecklas.

Även på bostadsområdet kan en viss ytterligare neddragning av de generella subventionerna genomföras. Detta ger också utrymme för en förbättring av stödet till barnfamiljerna med låga inkomster via en höjning

av bostadsbidragen.

Genom denna typ av medvetet valda utgiftsnedskärningar kan de nega-

tiva fördelningspolitiska effekterna minimeras och vissa positiva effekter

uppnås.

Säkerställandet av att de välbeställda grupperna får bära sin del av krispolitikens bördor måste främst ske genom skattepolitiska åtgärder. De förslag som kommer att framläggas på detta område har i stor utsträckning

valts från denna utgångspunkt.

6¶Budgetpolitiken

Ett dominerande långsiktigt problem inom den ekonomiska politiken är att sparandet i den svenska ekonomin har sjunkit dramatiskt sedan mitten

av 1970-talet. Det är genom en hög sparkvot i ekonomin — den del av nationalinkomsten som avsätts till investeringar och nettoexport — som vi

lägger grunden för en god framtida inkomstutveckling. För att tillväxten

och därmed den fulla sysselsättningen och den sociala välfärden skall kunna tryggas på sikt måste en-klart högre nivå på sparandet återupprättas.

Nedgången i sparandet sedan mitten av 1970-talet sammanhänger direkt med den snabba ökningen av det statliga budgetunderskottet. När utveck-

lingen nu skall vändas och ett högre sparande åter uppnås måste först konstateras att detta sparande måste förverkligas inom den inhemska

ekonomin, eftersom bytesbalansunderskottet snabbt bör avvecklas inom de närmaste åren. I den inhemska ekonomin är ett ökat sparande att förvänta hos hushållen, men inte av den storleksordningen att det kan balansera de ökningar av statsskulden som skulle följa av de budgetunder-

skott som framkommit i vårens långtidsbudget. Inom den icke-finansiella

företagssektorn ökar sparandet kraftigt under innevarande och nästa år i

takt med att lönsamheten stiger, samtidigt som investeringarna ännu inte ökar i någon större omfattning. Så snart investeringarna åter börjar öka begränsas emellertid företagssektorns sparande, Långsiktigt mäste därför

ett förbättrat sparande väsentligen åstadkommas inom den offentliga sektorn och då i första hand genom en begränsning av det statliga budgetunderskottet.

Prop. 1983/84: 40 ba 'n

Att på nytt uppnå en mera balanserad statsfinansiell situation är därmed

en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter. En rad andra mål för

politiken kan infrias endast om vi tyckas härmed. Problemet kan inte lösas

annat än i ett mera långsiktigt perspektiv, men måste börja angripas redan nu. .

För detta talar inte minst stabiliseringspolitiska skäl. Jag påtalade redan

inledningsvis de negativa verkningarna av den felaktiga stabiliseringspolitiken åren 1978-1979, då den ekonomiska politiken lades om i mera expan-

siv riktning samtidigt som konjunkturen vände uppåt. Dessa misstag får

inte upprepas. Det är också cen självklarhet att när den långsiktiga uppgif-

ten är att förbättra det offentliga sparandet, så bör särskilda ansträngningar i denna riktning sättas in under perioder av god tillväxt i övriga delar av ekonomin. Enbart på det sättet kan statsfinanserna förbättras utan nega-

tiva effekter på sysselsättning och social välfärd. Som visats i det föregående kommer år 1984 rimligen att bli ett år med god tillväxt i den totala efterfrågan. Därför bör åtgärder för att stärka statsbudgeten aktualiseras

redan nu.

Åtgärder av detta slag är också ett viktigt led i kampen mot inflationen.

Konflikten mellan budgetunderskottet och prisstabiliseringsmålet uppstår i huvudsak när underskottet skall finansieras. Denna finansiering kan ske på fyra sätt — i riksbanken, 1 affärsbankerna, hos allmänheten (företagen. försäkringsbolagen och hushållen) samt i utlandet. En finansiering av

budgetunderskottet i banksektorn medför en ökning av likviditeten i ekonomin som, i den mån den under längre tid överstiger produktionsökningarna, inte kan undgå att öka inflationstrycket och risken för valutautflöde. Likviditetsökningen. och de problem den medför, blir större ju större andel av upplåningen som äger rum i riksbanken.: En finansiering av

underskottet hos allmänheten går att förena med god prisstabilitet och låga räntor om ett tillräckligt stort 'sparande finns att mobilisera inom den privata sektorn. Om denna lösning inte kan genomföras blir det nödvändigt alt pressa upp räntenivån för att öka statspapperens attraktionskraft som placeringar för allmänheten. Detta leder i sig till en inflationsimpuls på kort sikt. På längre sikt minskas investeringarna jämfört med vad som annars skulle ha blivit fallet. Detta reducerar den framtida produktionskapaciteten, tillväxtmöjligheterna och sysselsättningen samt försvagar ekonomins

utbudssida, vilket ökar inflationsriskerna på längre sikt.

Om budgetunderskottet finansieras i utlandet innebär detta i sig att likviditeten ökar i ekonomin. Denna. likviditetsökning motverkas givetvis om ekonomin uppvisar motsvarande bytesbalansunderskott som verkar likviditetsdränerande. Men under en period då ekonomin successivt skall

gå mot extern jämvikt — vilket är regeringens mål —. begränsas också gradvis möjligheterna att finansiera budgetunderskottet utomlands utan att ekonomin likvidiseras ytterligare.

Den långtidsbudget som presenterades i vårens kompletteringsproposi- .

Prop. 1983/84: 40 26

tion visar att utan aktiva åtgärder för att stärka statsfinanserna, kommer

dessa att fortsätta att försämras. Därför är sådana åtgärder nödvändiga.

Som jag framhållit talar stabiliseringspolitiska skäl för att vissa åtgärder måste sättas in som ger effekt redan under loppet av år 1984. Härtill

kommer att vissa regelförändringar av administrativa eller andra skäl bör

göras vid kalenderårsskiftet. Andra åtgärder bör av planeringsskäl aviseras

vid en så tidig tidpunkt som möjligt. Slutligen finns behov av att redan under innevarande budgetår finansiera den av regeringen nyligen föreslag-

na förstärkningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Detta betyder att, även om den samlade bedömningen av budgetpolitiken och övriga

delar av den ekonomiska politiken inte kan göras förrän i den kommande budgetpropositionen, förslag redan nu bör läggas fram om vissa utgifts-

nedskärningar och skattehöjningar. Jag återkommer i det följande till en

översiktlig redogörelse för de åtgärder som nu föreslås i syfte att stärka statsfinanserna. .

En annan viktig aspekt på budgetpolitiken är de ansträngningar att begränsa automatiken i utgiftsökningarna som förutskickades i vårens

kompletteringsproposition. Även till dessa återkommer jag i det följande.

De förslag som nu läggs fram eller som senare kan komma att presente-

ras i budgetpropositionen måste, som framhölls i regeringsförklaringen,

beröra områden som av många upplevs som angelägna och därför blir kännbara för medborgarna. Detta är ofrånkomligt. En politik inriktad på att komma till rätta med så grundläggande obalanser i vår ekonomi som de nuvarande kan inte undgå att bli kännbar för i princip alla grupper i samhället. Samtidigt bör det stå klart för alla att det enbart är genom en återgång till en balanserad ekonomisk utveckling som den fulla sysselsättningen och medborgarnas sociala trygghet och välfärd långsiktigt kan värnas. Det krav som medborgarna har rätt att ställa är att dessa bördor fördelas rättvist. Detta är också vägledande för regeringens politik.

Åtgärder för att begränsa utgiftsautomatiken. Regeringens mål är att

bringa ned den svenska inflationstakten till den nivå som allmänt föreligger

i våra viktigare konkurrentländer.

I det föregående har jag redogjort för vikten av att bryta inflationsför-

väntningarna. Ett medel för detta är att begränsa de indexeringar som i så

hög grad styr utgiftsutvecklingen i statsbudgeten. Jag vill dessutom framhålla att det, särskilt i ett skede av snabbt avtagande inflationstakt, också finns starka budgetpolitiska skäl för att begränsa automatiken i utgiftsökningarna.

En sänkt inflationstakt ger snabbt utslag på budgetens inkomstsida genom att skatteunderlaget i nominella termer får en långsammare tillväxt. Med hittillsvarande starka bindningar på utgiftssidan till historisk inflationstakt dröjer det däremot åtminstone något år innan en lägre inflationstakt ger utslag i form av en långsammare ökningstakt av statsutgifterna, räknat i löpande priser. Därtill kommer att en sänkt inflationstakt inte

Prop. 1983/84: 40 27

omedelbart kan förväntas leda till motsvarande sänkning av den nominella räntenivån.

Sammantaget innebär detta att de positiva effekterna på statsbudgeten av en lägre inflationstakt uppträder först på någon sikt. På kort sikt kan en lägre inflationstakt, trots dess positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen i stort, faktiskt innebära att budgetunderskottet tenderar att öka. Därför är det av stor vikt att just i en situation av snabbt sjunkande inflation sätta in åtgärder för att så långt möjligt förhindra att den tidigare höga inflationstakten automatiskt länkas vidare till statsbudgetens utgiftssida. .

Jag ämnar nu kort redogöra för de förslag som läggs fram för att begränsa utgiftsautomatiken. I detta sammanhang bör påpekas att regeringen redan tidigare lagt fram ett flertal förslag i syfte att bryta den princip om kompensation för historisk inflation som tidigare utgjort grund för anslagsuppräkningen. Som exempel på detta kan nämnas de åtgärder som föreslagits i fråga om statsbidragen till barnomsorgen och social hemhjälp samt beträffande ersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

Chefen för försvarsdepartementet kommer att föreslå att omräkningen från planerings- till genomförandeprisläge av utgiftsramarna för militärt försvar och civilförsvar sker genom att försvarsprisindex (FPI) under år 1984 ersätts av ett index som följer FPI upp till nivån 426 och — om FPI ökar mera — ligger kvar på denna nivå. Motsvarande lösning föreslås för priskompensationen i fråga om skyddsrumsbyggande.

Som regeringen framhöll i vårens kompletteringsproposition står åtagandena gentemot pensionärerna fast. Regeringen angav att pensionerna för år 1984 sålunda kommer att fastställas med hänsyn till prisutvecklingen under år 1983 med avdrag för den priseffekt som följer av devalveringen den 8 oktober 1982. I sammanhanget konstaterades att detta, såvitt då kunde bedömas, innebar att ökningen av basbeloppet för år 1984 tämligen nära skulle komma att följa den förutsatta prisökningen. De av regeringen gjorda uttalandena föranledde inte någon erinran från riksdagen.

Som chefen för socialdepartementet senare kommer att redovisa, bör pensionerna vara värdesäkrade även i fortsättningen. Liksom beträffande andra grupper i samhället är det dock nödvändigt att kompensation inte ges för devalveringens prishöjande effekter. Chefen för socialdepartementet kommer i sitt anförande att i detalj redogöra för sina ställningstaganden. Jag skall emellertid här i korthet redogöra för huvuddragen i förslagen.

Basbeloppet för år 1984 kommer enligt förslaget att beräknas med utgångspunkt i hur det allmänna prisläget utvecklats mellan november 1982 och november 1983, men med avräkning av den del av prisstegringen som är föranledd av devalveringen. Denna devalveringseffekt uppgår enligt konjunkturinstitutets beräkningar till 492 t.o.m. år 1983. Detta kommer, såvitt nu kan bedömas, att leda till en uppräkning av pensionsförmåner m. m. för år 1984 som står i nära överensstämmelse med det uppsatta målet för prisutvecklingen under nämnda år.

Prop. 1983/84: 40 | 28

Denna beräkning av basbeloppet påverkar också andra utgiftsområden

än pensioner, såsom bidragsförskott och studiemedel.

För år 1983 infördes ett extra tillägg till basbeloppet på 300 kr. vid

beräkning av pensioner, studiemedel m. m. Tilläggsbeloppet avsågs utgöra en kompensation för att basbeloppet numera endast räknas upp en gång per år. Nivån 300 kr. var motiverad av att kompensation skall ges för en genomsnittlig prisökning strax under 626. Den nu målsatta prisstegringen för år 1984 om ca 44 skulle motsvara ett tilläggsbelopp om 200 kr. Medel

motsvarande ett generellt tilläggsbelopp till basbeloppet om 200 kr. föreslås nu i stället omfördelas till förmån för de sämst ställda pensionsgrup-

perna och till handikappade. Detta innebär att tilläggsbeloppet avskaffas.

Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde föreslås i fråga om

studiemedel att tilläggsbeloppet omvandlas till en höjning av den basbe-

loppsanknutna nivån. .

Statsrådet Göransson kommer att föreslå en begränsning av den automatiska kostnadskompensationen för Sveriges Radio AB.

I direktiven till 1983 års livsmedelskommitté angav regeringen bl. a. att de automatiskt verkande reglerna inom jordbruksregleringen särskilt skul-

le belysas. Kommittén har avlämnat betänkandet (Ds Jo 1983:10) "1983 ärs livsmedelskommitté. Vissa jordbrukspolitiska förtursfrågor”. I betän-

kandet behandlas automatiken i prisregleringssystemet. Frågan kommer att beredas inom regeringen inför ställningstagandet till ett nytt jordbruks-

avtal från den I juli 1984. | Chefen för bostadsdepartementet kommer att redovisa vissa åtgärder i

syfte att begränsa kostnadsökningarna inom bostadsbyggandet. Förslagen innebär bl. a. att uppräkningen av den s.k. tidskoefficienten begränsas till

ficlentsystemet, så att den historiska inflationen inte förs över till kommande perioder. Tidskoefficienten används främst för att anpassa låneun-

derlaget för det låneberättigade bostadsbyggandet till aktuellt kostnadsläge. Genom tidskoefficienten påverkas statens utgifter för bostadslån och räntebidrag. .

Även vad gäller prisomräkningen av de statliga myndigheternas anslag för budgetåret 1984/85 kommer den prishöjande effekten av devalveringen

den 8 oktober 1982 att räknas av. Detta innebär att myndigheternas ökade omkostnader under budgetåret 1984/85 nära kommer att ansluta till nivån 47. Vidare kommer uppräkningen av de lokalhyror som debiteras de statliga myndigheterna att genomföras i huvudsak enligt principerna i det hyresavtal som nyligen slutits mellan de allmännyttiga bostadsföretagen

och Hyresgästernas Riksförbund.

Jag vill här även peka på den stora betydelse som den offentliga sektorns prissättning har på den framtida prisutvecklingen. I enlighet med vad jag redvvisat i det föregående bör taxesättningen inom de statliga affärsverken ske efter sådana principer att den ger ett aktivt bidrag till möjligheterna att

nä det mål för inflationsbekämpningen som regeringen uppställt.

Prop. 1983/84: 40 | 29

Åtgärder för att stärka statsbudgeten. Som jag framhållit i det föregående

bör förslag om åtgärder för att stärka budgeten redan nu föreläggas riksdagen. Sådana åtgärder kommer att läggas fram av berörda statsråd.

En viktig utgångspunkt för valet av åtgärder har varit att sådana åtgärder

som har en direkt negativ påverkan på sysselsättningen i möjligaste mån skall undvikas. Kombinattonen av utgiftsnedskärningar och inkomstför-

stärkningar har vidare utformats så att förslagen sammantaget står i över-

ensstämmelse med regeringens fördelningspolitiska strävanden. Jag över-

går härmed till en översiktlig redogörelse för förslagen om iugiftshegränsande åtgärder.

För det internationella utvecklingssamarbetet föreslår chefen för utrikesdepartementet för budgetåret 1984/85 att biståndet skall inrymmas

digt förordas en inriktning av verksamheten som innebär att biståndets kvalitet och effektivitet sätts i förgrunden.

Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde läggs förslag fram om

utgiftsbegränsningar som berör civilförsvaret och det ekonomiska försva-

ret. Mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska situationen vad gäller det militära försvaret har detta område undantagits från utgiftsnedskärningar.

Inom det civila försvaret kommer att föreslås att skyddsrumsbyggandet. främst i villaområden. begränsas. Vad beträffar det ekonomiska försvaret har behoven av beredskapslagring setts över. vilket resulterat i vissa

begränsningar bl. a. i fråga om lagringen av gasbensin. Inom det socialpolitiska området kommer att föreslås flera olika åtgärder. Samtliga åtgärder kännetecknas av att de fördelningspolitiska aspekterna givits stor tyngd. På pensionsområdet har utgångspunkten varit att

ingen enskild skall få en sänkning av nu utgående pensionsförmåner.

Förslag läggs fram om att skärpa inkomstprövningen av hustrutillägget. I

fråga om pensionstillskotten kommer att övervägas möjligheterna att avräkna dessa även mot andra inkomster än ATP. I sammanhanget bör även " erinras om den omfördelning till de sämst ställda pensionärsgrupperna som görs genom att det extra tillägget till basbeloppet tas bort och ersätts med

fördelningspolitiskt motiverade, riktade insatser.

Vidare bör noteras att omvandlingen av tilläggsbeloppet innebär att bruttopensionsnivån i princip åter kommer att avgöra pensionens storlek för dem som har statlig eller kommunal kompletteringspension.

Hfråga om sjukförsäkringen kommer att föreslås'bl. a. att åtgärder vidtas

för att minska samhällets kostnader. för läkemedel samt att patientavgifterna höjs både för läkemedel och för läkarbesök. Det finns i det samman-

hanget anledning att erinra om alt högskostnadsskyddet begränsar patientens kostnadshöjningar. Åtgärder kommer vidare att föreslås beträffande

reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse samt ersättningen från sjuk-

försäkringen till sjukvårdshuvudmännen för barn- och ungdomstandvården.

Prop. 1983/84: 40 30

För grundskolans del kommer att föreslås vissa begränsningar av stats-

bidragen för vikarier och viss icke undervisningsbunden verksamhet. Vad

avser gymnasieskolan föreslås en fortsatt timreduktion för mindre väl fyllda grupper kombinerat med en viss återföring av resurser för att mildra effekterna i kvalitativt hänseende. Det blir därmed möjligt att ompröva

ordningen med lärarlösa lektioner.

Inom studiestödsområdet föreslås — som jag tidigare nämnt — ändrade

regler för studiehjälp. som även ger ett utrymme för omfördelningar för att förstärka de selektiva inslagen i studiehjälpen. Genom slopande av studiemedlens bidragsdel och genom ett återinförande av en begränsad make-

prövning i studiemedelssystemet uppnås betydande besparingar på sikt.

Detta gör det möjligt att genomföra en real höjning av det totala studieme-

delsbeloppet per studerande.

Omfattningen av vissa utbildningar inom högskolan är inte anpassad till den nuvarande och förväntade arbetsmarknadssituationen. Det är därför arbetsmarknadsmässigt angeläget att nu minska kapaciteten inom dessa

utbildningar. Den mest ändamålsenliga lösningen härvidlag är en nedläggning av hela organisationen för läkarutbildning, tandläkarutbildning, för-

skollärarutbildning eller fritidspedagogutbildning på vissa orter.

Inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde kommer att föreslås införande eller utökning av vissa miljöavgifter. Avgiften skall ses som ett inslag i strävan att motverka miljöförstörelse. Samtidigt stärks statsbudgeten.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer att föreslå regeringen att subventionerna på kött, fläsk och ost slopas. Denna minskning av subventionerna bör av statsfinansiella skäl träda i kraft så snart det är administrativt möjligt.

Ett borttagande av subventionerna påverkar priserna. Minskade subventioner i enlighet med förslaget från chefen för jordbruksdepartementet beräknas höja konsumentprisindex med ca 0,3 procentenheter förutsatt att

handeln behåller sina öresmarginaler oförändrade när subventionerna upp-

hör. En minskning av subventionerna medför ingen direkt kostnadshöjning

inom handeln. Det är därför enligt min mening rimligt att utgå från att marginalerna inte utökas. Jag tänker senare föreslå regeringen att uppdra åt statens pris- och kartellnämnd att särskilt följa denna fråga.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område har regeringen tidigare

lämnat förslag till riksdagen om att de enskilda beredskapsarbetena skall ersättas av s.k. rekryteringsplatser. Samtidigt minskas subventionsnivån från 75720 till 507 av lönekostnaden, vilket leder till minskade statliga utgifter per arbetstillfälle. Senare kommer arbetsmarknadsministern att

föreslå bl. a. att omställningsbidraget vid lokala sysselsättningskriser skall avskaffas.

Inom bostadsdepartementets område kommer bl.a. att föreslås att de s.k. retroaktiva räntebidrag som hänför sig till tiden mellan husets färdig-

Prop. 1983/84: 40 31

ställande och utbetalningen av bostadslånet tas bort och vad gäller hyresoch bostadsrätter ersätts med lån. Därutöver aviseras åtgärder för att utjämna belastningen mellan olika kategorier av boende och för att förstärka statsinkomsterna. Dessa åtgärder i syfte att begränsa underskottet i statsbudgeten har kompletterats med vissa fördelningspolitiskt betingade åtgärder. Förslag läggs om att bostadsbidragen skall höjas den I april 1984. "Dessutom framläggs ett program för att förbättra bostadsbeståndet.

Inom industridepartementets område pågår en översyn av det löpande oljelagringsprogrammet. Det står redan nu klart att det totala lagringsmålet för oljeprodukter inom det ekonomiska försvaret kan sänkas som följd av den minskade oljekonsumtionen. Detta möjliggör betydande begränsningar i utgifterna för inköp av oljeprodukter för beredskapslagringsändamål. Dessutom avskaffas eller minskas ett antal av de stöd som finns inom industridepariementets övriga verksamhetsområde.

Av stor betydelse för att långsiktigt stärka statsbudgeten är en inriktning av den ekonomiska politiken som syftar till att främja produktionstillväxten. Därmed kommer ett ökat skatteunderlag att successivt medföra högre statsinkomster.

I det sammanhanget spelar en riktig utformning av företagsbeskattningen en väsentlig roll. I årets reviderade finansplan tog jag upp frågan om en omläggning av företagsbeskattningen. I en därefter utarbetad departementspromemoria har föreslagits bl.a. att utrymmet för lagernedskrivning begränsas från 6076 till 5055 av lagrets värde och att den statliga bolagsskattesatsen sänks från 40 4 till den nivå som gäller för-flertalet cekonomiska föreningar, dvs. till 32 Zz. Promemorian innehåller också ett förslag om att den 20 procentiga inbetalningsskyldigheten på särskilt investeringskonto skall avse även 1984 års vinster. En förlängning av systemet med obligatoriska fondavsättningar är enligt min mening angelägen att genomföra i syfte att stimulera företagens investeringar under i första hand år 1985.

Även övriga nämnda förslag i promemorian bör enligt min mening genomföras. Jag avser att senare idag återkomma till dessa frågor.

I det sammanhanget finns det anledning att ta upp ytterligare en fråga, nämligen det extra avdraget för kostnader för forskning och utveckling. Det har från många håll satts i fråga om detta avdrag har någon egentlig effekt på företagens FoU-verksamhet eller deras benägenhet att förvärva forskningsresultat utifrån. Till detta kommer att regelsystemet är synnerligen komplicerat och svårt att kontrollera. Det särskilda FoU-avdraget bör därför avskaffas fr.o.m. år 1984. Hänsyn till detta bör tas vid bedömningen av storleken av anslagen till forskning m. m.

Även om sålunda skatteintäkternas ökning väsentligen måste åstadkommas genom en ökad tillväxt i ekonomin är det nödvändigt att, vid sidan av utgiftsnedskärningar, genomföra vissa skattehöjningar. för att nu uppnå en erforderlig förstärkning av statsbudgeten.

Prop. 1983/84: 40 KET [AS

Försäljningsskatten på motorfordon höjdes senast år 1973. Dess andel

av fordonets pris har sedan dess sjunkit kraftigt. Jag återkommer senare med en redogörelse till den närmare utformningen av förslaget om en

höjning av denna skatt.

Vidare kan nämnas att regeringen beslutat att inhämta lagrådets yttrande över förslag om ändrade regler för beskattningen av realisationsvinster på bostadsrätter. Förslaget innebär bl. a. att sådana vinster skall vara skatte-

pliktiga oavsett innehavstidens längd. En omläggning av beskattningen i

enlighet med förslaget medför en angelägen modernisering av reglerna på

detta beskattningsområde och en anpassning till vad som sedan länge gällt i fråga om vinster på aktier och fastigheter. Av alkoholpolitiska skäl är det nu motiverat att höja skattesatserna på de

alkoholhaltiga dryckerna. En dylik skattehöjning medför endast en mindre

ökning av statistikinkomsterna eftersom konsumtionen långsiktigt avtar.

Även skatten på tobak föreslås stiga.

Den ekonomiska utvecklingen som följt efter devalveringen har innebu-

rit att förmögenhetsvärdena på vissa tillgångar stigit på ett dramatiskt sätt.

Det är inte acceptabelt att denna värdestegring skall komma endast en begränsad grupp i samhället till godo. Skäl talar för att en del av denna förmögenhetsökning dras in till samhället. Mot den bakgrunden anser jag

det påkallat med en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten vid 1984 års

taxering. Jag redogör senare mera ingående för förslaget. |

Sammantaget innebär förslagen till utgiftsbegränsningar och inkomstförstärkningar att statsbudgeten förbättras med ca 7 miljarder kr. räknat för

helt budgetår och jämfört med beräkningarna i vårens långtidsbudget.

Dessutom leder förslagen till en minskad belastning inom socialförsäkringssektorn.

Beräkningarna av statsbudgetens inkomster och utgifter samt saldo för budgetåret 1984/85 kommer på sedvanligt sätt att presenteras i budgetpropositionen i januari. |

Det står dock klart redan nu att prövningen av statens utgifter för :

budgetåret 1984/85 måste bli utomordentligt stram. Ytterligare förstärkningar av budgeten, utöver vad som nu föreslås, måste med all sannolikhet

genomföras. De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som angavs i kompletteringsproposilionen och som riksdagen har ställt sig bakom gäller i oförändrad omfattning.

Statsråden Bodström, Thunborg, Andersson, Boström, Feldt, Hjelm-

Wallén. Göransson, Lundkvist, Leijon, Gustafsson, Peterson och Dahl

utvecklar härefter närmare de ekonomisk-politiska åtgärder som hör till vederbörande ansvarsområde. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Prop. 1983/84:40 - 33

7¶Hemställan |

Finansministern avslutar:

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition

I. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

som jag har förordat,

2. förelägger riksdagen vad de olika föredragandena har anfört för

de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört

för de åtgärder och de ändamål som föredragandena har hemställt om. Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un-

derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna I— 10.

Prop. 1983/84: 40 34

Innehållsförteckning : Sid I Den ekonomiska politikens inriktning —sssosoossssssrersere sars 2 2 Den internationella utvecklingef sosoosssesesrsssesssssss see ra 9

5 Fördelningspolitikef «.sososssseser reses seseresr reser r rer r sea 21 6 Budgetpolitiken sosssooseeosreresrerrrrrrerrer rer sr ears raserna 24 7 Hemställäft sosososeeeeeerersereser esse sr ere rs es sr ses er ek ss es 33 8 Beslut oooeeesserreeer rr rra rer rer reser tr rr rss rr er rer rss ses 33 Bilaga 1 Utrikesdepartementets verksamhetsområde Bilaga 2 Försvarsdepartementets verksamhetsområde Bilaga 3 Socialdepartementets verksamhetsområde Bilaga 4 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde Bilaga 5 Finansdepartementets verksamhetsområde Bilaga 6 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde Bilaga 7 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde Bilaga 8 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde Bilaga 9 Bostadsdepartementets verksamhetsområde Bilaga 10 Industridepartementets verksamhetsområde

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 1

Utrikesdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 | [

Bilaga I

Utdrag UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Bodström

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder,

m.m.

ÅTGÄRDER INOM UTRIKESDEPARTEMENTETS VERKSAM- HETSOMRÅDE

Utgiftsbegränsande åtgärder rörande internationellt utvecklingssamarbete

Med hänsyn till de utgiftsbegränsningar som är nödvändiga för att budgetunderskottet skall kunna hållas inom en rimlig ram finner jag det inte. möjligt att höja biståndsanslagen i takt med nationalinkomstens utveckling

och föreslår att biståndet 1984/85 bibehålles vid den nuvarande nivån.

6 595 000 000 kr. |

En sådan åtgärd innebär att biståndsvolymen inte längre kommer att

motsvara 12 av bruttonationalinkomsten. Också efter en sådan begräns-

ning kommer dock det svenska biståndet att ligga på en mycket hög nivå internationellt sett. Åtgärden får betecknas som tillfällig. Så snart som den

ekonomiska situationen medger det bör I Ze-målet åter kunna uppnås.

Jag är övertygad om att de negativa återverkningarna för mottagarländerna av nedskärningen kan dämpas genom att biståndets kvalitet och

effektivitet förbättras. Biståndet skall inriktas på de fattiga människorna i

de fattiga länderna. Outnyttjade medel av 1982/83 års anslag kan användas för att tillgodose behoven av ökade resurser för vissa ändamål. Ingen nedskärning av katastrofbiståndet eller det humanitära biståndet behöver äga rum. .

Ambitionen att på sikt höja biståndsanslagen i syfte att åter uppnå I Znivån och avsikten att förbättra biståndets kvalitet och effektivitet betyder

att biståndspolitiken ligger fast i sina huvuddrag.

Jag avser att i budgetpropositionen återkomma till biståndsanslagens storlek och fördelning på ändamål och där närmare utveckla innebörden av

den föreslagna utgiftsbegränsningen. I Riksdagen 198384 I saml. Nr 40. Bilaga I

Prop. 1983/84: 40 [ES

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad som här anförts om utgiftsbegränsande åtgärder

rörande internationellt utvecklingssamarbete.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 2

Försvarsdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 l

Bilaga 2

Utdrag FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Thunborg

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM FÖRSVARSDEPARTEMENTETS

VERKSAMHETSOMRÅDE

1 Inledning

Chefen för finansdepartementet har tidigare denna dag redovisat mälet för regeringens budgetpolitik. Det innebär bl.a. att inflationen under år 1984 inte får överstiga 4 Z och att åtgärder måste vidtas som i motsvarande mån begränsar de automatiska utgiftsökningarna på statsbudgeten. För att minska budgetunderskottet förutsätts också vissa utgiftsbegränsande åtgärder.

Mot bakgrund av denna allmänna inriktning redovisar jag i det följande förslag till åtgärder inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

2 Begränsning av automatiska utgiftsökningar

De försvarsutgifter som i enlighet med 1982 års försvarsbeslut räknas upp med särskilda index är utgifterna för det militära försvaret och civilförsvaret som i statsbudgeten för budgetåret 1983/84 har tagits upp med sammanlagt ca 21350 milj. kr. inkl. beräknade prisregleringsmedel.

Systemet för priskompensation av det militära försvaret och civilförsvaret grundar sig — utom vad gäller skyddsrumsbyggandet — på ett särskilt index, försvarsprisindex (FP1). För skyddsrumsbyggandet används nettoprisindex (NPD. Indexet utgör grunden för dels den årliga omräkningen av de ekonomiska ramarna för den kommande femårsperioden från ett plancringsprisläge till nästa, dels omräkningen av utgiftsramarna för ett visst budgetår från planeringsprisläget till det prisläge som råder när verksamheten genomförs. Omräkningen av de ekonomiska ramarna fastställs av I Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 40. Biluga ?

Prop. 1983/84: 40 bro

riksdagen efter förslag av regeringen, medan omräkningen av utgiftsramarna görs av regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande.

Jag vill särskilt framhålla den betydelse som det har för stabiliteten i

försvarsplaneringen och i statsmakternas långsiktiga försvarsbeslut att

utnyttja ett i sin tillämpning och till sina verkningar förutsägbart system för priskompensation av försvarsutgifterna. Under normala förhållanden bör

därför förändringar inte göras i prisregleringssystemets principiella uppbyggnad under löpande försvarsbeslutsperiod. Samtidigt är det, som chefen för finansdepartementet anför, viktigt att bryta de inflationsförväntningar som kan finnas inbyggda i svensk ekonomi inom en rad verksamhetsområden. Mot denna bakgrund är jag därför beredd att för år 1984

förorda att priskompensationen av utgiftsramarna för det militära försvaret och civilförsvaret begränsas ull högst den förutsatta inflationsnivån, dvs. till 44. .

Automatikbegränsningen av försvarsutgifterna under år 1984 bör utformas så att den bara berör omräkningen av utgiftsramarna från planeringsprisläget till det prisläge som råder när verksamheten genomförs. Den bör vidare utformas så att FPI under år 1984 ersätts av ett index som följer FPI

upp till nivån 4 Zz och — om FPI ökar mera — ligger kvar på denna nivå. En sådan utformning innebär att begränsningen inte slår igenom från början av år 1984.

De utbetalningar som görs för skyddsrum under år 1984 föranleds av ålaganden som gjorts flera är tidigare med stöd av de bemyndiganden som

riksdagen lämnat härför. Ersättningen för att anordna skyddsrum skall enligt skyddsrumsförordningen (1980: 144) anpassas till prisutvecklingen

med hjälp av den tidskoefficient som regeringen genom särskilda beslut fastställer enligt 8 § andra stycket förordningen (1978: 384) om beräkning

av låneunderlag och pantvärde för bostadslån. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att anmäla de åtgärder regeringen avser

att vidta för att begränsa de automatiska utgiftsökningarna inom bostads-

lånesystemet. De åtgärder som redovisas beträffande tidskoeffecienten

bör äga tillämpning vid beräkning av ersättningen för att anordna skyddsrum. Härigenom kan även automatikbegränsningen av skyddsrumsutgif-

terna utformas sä att NPI under år 1984 ersätts av ett index som följer NPI upp till nivån 4 Ze och — om NPI ökar mer — ligger kvar på denna nivå.

3¶Utgiftsbegränsande åtgärder

Inom försvarsdepartementet pågår f.n. en budgetberedning på basis av

myndigheternas anslagsframställningar och överbefälhavarens program-

plan för budgetåren 1984/85— 1988/89. När det gäller det militära försvaret vill jag erinra om de besparingar som redan gjorts, bl.a. den ramsänkning

som beslutades av riksdagen i mars, samt om det starka rationaliserings-

Prop. 1983/84: 40 3

tryck som ålades det militära försvaret i 1982 års försvarsbeslut. Överbefälhavaren har vidare i sin programplan anmält att betydande ekonomiska problem uppstått. Utan att kunna ange den exakta omfattningen av dessa ekonomiska problem är det emellertid redan nu klart att de är mycket stora och att konsekvenserna för planeringen inom försvaret kommer att bli betydande. Det är inte enbart den fredsmässiga verksamheten utan även materielanskaffningen och byggverksamheten som kommer att beröras. om det militära försvarets verksamhet skall kunna anpassas till de ekonomiska ramar som nu gäller. Mot denna bakgrund kan jag inte förorda

ytterligare begränsningar av den ekonomiska ramen för denna del av

totalförsvaret.

1982 års försvarsbeslut innebar vissa ambitionshöjningar inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Med hänsyn till det rådande samhällsekonomiska och statsfinansiella läget kan inte dessa genomföras I den omfattning som tidigare planerats för budgetåret 1984/85. För civilförsvaret innebär detta följande.

Enligt 1982 års försvarsbeslut skall den årliga bemyndigandetilldelningen för skyddsrum bl. a. ge täckning för byggande av skyddsrum i takt med den förväntade nyproduktionen av byggnader och anläggningar i skyddsrumsorterna. Vidare anges att en hårdare styrning av skyddsrumsbyggandet till riskområden bör vara möjlig. Ett system med skyddsplaner kommer att införas. Skyddsplanerna kommer att upprättas av kommunerna med början under hösten 1984. Den riskanalys som ingår som ett led i skyddsplanearbetet kommer att leda till en revidering av de skyddsrumsplaner som nu ligger till grund för byggande av skyddsrum i skyddsrumsorterna, varvid undantag kommer att göras från kravet på skyddsrumsbyggande för vissa lågriskområden. Detta kommer att leda till minskningar av behoven av skyddsrum, främst i villaområden.

Mot denna bakgrund har regeringen beslutat att i budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 i utgiftsbegränsande syfte föreslå en minskning av de bemyndiganden som begärs av civilförsvarsstyrelsen för skyddsrum med sammanlagt 272 milj. kr.

Civilförsvarsstyrelsen har hemställt om 200 milj. kr. i bemyndiganden på anslaget Civilförsvar: Skyddsrum på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1983/84. Dessa bemyndiganden är avsedda att utnyttjas för att anordna skyddsrum i samband med nybyggnad av framför allt garage i redan befintliga villaområden där det råder stor brist på skyddsrumsplatser. Av samma skäl som jag redovisat tidigare avser jag inte att föreslå regeringen att hemställa hos riksdagen att dessa bemyndiganden lämnas.

En konsekvent genomförd begränsning av skyddsrumsbyggandet med hänsyn till en snävare riskbedömning går inte att genomföra förrän skyddsplanerna har upprättats. De begränsningar som regeringen nu föreslår i fråga om bemyndigandetilldelningen leder emellertid i avvaktan härpå till att några nya skyddsrum i småhusområden inte kommer att beställas vare

Prop. 1983/84: 40 4

sig under resten av innevarande budgetår eller nästa budgetår. Samtidigt kan dock konstateras att vissa områden med småhusbebyggelse även i fortsättningen kommer att behöva förses med skyddsrum med hänsyn till att de ligger i högriskområden. Även vid en begränsad resurstilldelning kan

skyddsrum i dessa områden behöva prioriteras före skyddsrum i vissa

områden med flerfamiljshus och industrilokaler.

Begränsningen av bemyndigandetilldelningen för budgetåret 1984/85 medför också att den planerade moderniseringen av ett antal stora och medelstora s.k. befolkningsskyddsrum får uppskjutas. I övrigt räknar jag med att den bemyndigandetilldelning för skyddsrum som jag kommer att

förorda i budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 skall vara tillräcklig

för att det skall bli möjligt att bygga skyddsrum i stort sett i takt med nyproduktionen av anläggningar och byggnader och för att därutöver byg-

ga ett antal skyddsrum utan samband med sådan. nyproduktion för att

avhjälpa en del av de allvarligaste bristerna på skyddsrumsplatser i de största städernas innerområden.

För det ekonomiska försvaret föreslås vissa begränsningar bl. a. i fråga om lagringen av gasbensin för budgetåret 1984/85.

Gasbensin är utgångsvara för framställning av plastprodukter och ett

flertal andra viktiga kemiska produkter. Försörjningen med gasbensin har därför stor betydelse för bl. a. hälso- och sjukvårdsområdet och förpack-

ningsindustrin. Nästan all gasbensin som används i den svenska petrokemiska industrin importeras f. n.

Riksdagen beslöt våren 1982 om en utökad beredskapslagring av gasben-

sin för fredskris- och avspärrningssituationer (prop. 1981/82:102 bil. 3.

FöU 18, rskr 374). Beslutet innebar att 100000 m? skulle inlagras vart och ett av budgetåren 1982/83 -1985/86 och 55 000 m” budgetåret 1986/87. dvs.

totalt 455 000 m?. För ändamålet har riksdagen för budgetåren 1982/83 och

1983/84 beviljat 139 resp. 160 milj. kr. Överstyrelsen för ekonomiskt för-

svar (ÖEF) har för budgetåret 1984/85 föreslagit att 140,7 milj. kr. anslås.

Jag har inhämtat att det inom ÖEF f.n. pågår en översyn av försörjningsplanerna för det petrokemiska området. Översynen går bl. a. ut på att

behovsbedömningarna revideras med hänsyn till den nya inriktningen av

ekonomiskt försvar enligt 1982 års totalförsvarsbeslut.

Denna nya inriktning innebär en prioritering av de oundgängliga behoven inom försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme. hälso- och sjukvård samt härför erforderliga stödfunktioner. I ÖEF:s översyn kom-

mer hänsyn vidare att tas till de förbättrade möjligheterna att framstäl-

la gasbensin inom landet, främst genom tillkomsten av den katalytiska crackern hos Scanraff.

ÖEF:s reviderade försörjningsplan kommer att utgöra en del av underlaget för utredningen rörande översyn av det löpande oljelagringsprogrammet m.m. (Dir. 1982:54, 1982:99 och 1983:52) som i början av år 1984

.

Prop. 1983/84: 40 | 5

kommer att lämna förslag till reviderat mål för bl. a. beredskapslagring av

gasbensin.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört bör utredningens rapport avvak-

tas innan förslag lämnas till riksdagen om tilldelning av ytterligare medel för beredskapslagring av gasbensin. Jag räknar härvid inte med att någon

inlagring blir aktuell för budgetåret 1984/85. Statsrådet Dahl kommer senare att anmäla frågan om begränsning av

oljelagringsprogrammet.

1 ÖEF:s anslagsframställning för budgetåret 1984/85 redovisas reserva-

tioner på anslag under fjärde huvudtiteln. Den alldeles övervägande delen av dessa medel är bundna genom bl. a. avtal med företag. Jag bedömer emellertid att 4 milj. kr. inom programmet Beklädnad m. m. och 7 milj. kr. inom delprogrammet Kemiska produkter m. m. under budgetåret 1984/85 skulle kunna utnyttjas för annan verksamhet under anslaget än som ursprungligen avsetts. Behovet av anslagsmedel kan härigenom minskas med

motsvarande belopp.

För omsättning av beredskapslagrade varor erfordras ett visst rörelseka-

pital, s.k. deponerade medel. I enlighet med den inriktning av det ekonomiska försvaret som angavs i 1982 års försvarsbeslut genomför ÖEF f.n.

en betydande omstrukturering av beredskapslagret. Mot bakgrund av att vissa av de försålda varorna ännu inte hunnit ersättas genom nyinköp är de

deponerade medlen hos ÖEF för tillfället relativt stora. Temporärt bör

därför enligt min mening en del av dessa medel kunna utnyttjas för andra ändamål. Jag förordar att 24 milj. kr. av de deponerade medlen på beklädnads- och kemiprogrammen för budgetåret 1984/85 omfördelas till industriella åtgärder och åtgärder som förstärker handlingsberedskapen. Behovet av anslagsmedel för budgetåret 1984/85 kan härigenom minskas med samma belopp.

Regeringen har vidare beslutat att även andra utgiftsbegränsande åtgär-

der skall vidtas i syfte att minska medelsbehoven för budgetåret 1984/85 med ytterligare 23 milj. kr. Fördelningen av detta belopp mellan civilförsvar utom skyddsrum och anslag inom övriga delar av det civila totalförsvaret kommer att fastställas i det fortsatta budgetarbetet.

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att 1. godkänna den inriktning jag har förordat i fråga om begränsning

av de automatiska ökningarna av utgiftsramarna för det militära

försvaret och civilförsvaret under år 1984, 2. godkänna de utgiftsbegränsande åtgärder inom försvarsdeparte-

mentets verksamhetsområde som jag har föreslagit.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 3

Socialdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 l

Bilaga 3

Utdrag.

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Andersson

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM SOCIALDEPARTEMENTETS VERKSAMHETS- OMRÅDE

Inledning

I kompletteringspropositionen våren 1983 (prop. 1982/83: 150 bil. I) redovisades olika åtgärder som syftar till att begränsa kostnadsutvecklingen för staten och socialförsäkringssektorn. Därvid anmäldes att det på det

socialpolitiska området inletts ett översynsarbete som gäller såväl det statliga stödet till kommuner och landsting som vissa förmåner till enskilda. Jag kommer i det följande att redovisa några resultat av detta översynsarbete. . .

Den svenska socialpolitiken skall även i fortsättningen i sina huvuddrag bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela folket. En socialpolitik för vilken alla medborgare känner ansvar är den bästa grunden för en riktig fördelningspolitik och för att svaga och utsatta grupper skyddas.

Som framhållits i den nyligen avgivna regeringsförklaringen måste den hårda budgetprövning, som tvingas fram av den ekonomiska krisen, ofrän-

komligen beröra områden som av många upplevs som angelägna och därför blir kännbara för medborgarna. Stor vikt måste därför fästas vid att förslagen utformas så att krisens bördor blir rättvist fördelade.

[ det följande kommer jag först att redovisa förslag om att devalveringens prishöjande effekt skall räknas av vid fastställandet av basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Vidare kommer jag att föreslå att det

. särskilda tilläggsbeloppet omvandlas fr. o. m. år 1984. Därefter kommer jag

att redovisa ett antal förslag till utgiftsbegränsande ätgärder inom pensions- och sjukförsäkringsområdet som utgör resultat av det i komplette-

ringspropositionen nämnda Översynsarbetet. Dessa förslag avser bl.a.

I Riksdagen 1983i84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 3 | |

Prop. 1983/84: 40 ta

skärpta inkomstprövningsregler för hustrutillägg. Förslagen är utformade så att de inte skall leda till en sänkning av nu utgående pension. På sjukförsäkringens område innefattar mitt förslag olika åtgärder för be-

gränsning av läkemedelskostnaderna, justeringar av patientavgifterna inom den öppna sjukvården och reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse samt av försäkringsersättningen till landstingens barn- och ungdoms-

tandvård. Jag räknar med att riksförsäkringsverket i samarbete med försäkringskassorna kommer att svara för att de försäkrade får erforderlig information

i samband med att de nya reglerna träder i kraft.

Sammantaget beräknas de kostnadsbegränsande åtgärderna inom social-

departementets ansvarsområde innebära en begränsning av statens och socialförsäkringssektorns utgifter med ca 240 milj. kr. under innevarande

budgetår och 950 milj. kr. under budgetåret 1984/85. När hänsyn tas till skatteeffekterna kan besparingseffekterna beräknas till ca 125 milj. kr. resp. 690 milj. kr. Besparingseffekten ökar ytterligare under de följande

åren. Till de nämnda beloppen kommer avräkningen av devalveringens priseffekt som innebär en begränsning av utgifterna inom socialförsäkring-

en med drygt 2900 milj. kr. under budgetåret 1984/85.

1 Grunderna för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring samt omvandling av det särskilda tilläggsbeloppet

1.1 Bakgrund

Beräkningen av pensioner och andra förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring görs med ledning av ett basbelopp som fastställs av

regeringen enligt i lagen givna grunder. Folkpensionsförmåner, ATP m. m.

utgår med vissa procentandelar av basbeloppet. Även ett stort antal förmåner utanför nämnda lag beräknas på grundval av detta basbelopp. Syftet

med att anknyta socialförsäkringsförmånerna till basbeloppet är att dessa förmåner därmed automatiskt värdesäkras.

"Reglerna för beräkning av basbeloppet finns i I kap. 6 § lagen om allmän

försäkring. Fram till år 1981 fastställdes basbeloppet för varje månad på grundval av konsumentprisindex två månader före den månad basbeloppet

avsåg alt gälla. Basbeloppet ändrades när prisindex hade förändrats med

minst 3 Z sedan närmast föregående ändring av basbeloppet.

På förslag av den borgerliga regeringen beslöt riksdagen hösten 1980 om ändring av beräkningsgrunderna vid fastställande av basbeloppet (prop. 1980/81:20, SfU 14, rskr 84). Ändringen innebar att man vid beräkningen

skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt att tillägg gjordes för subventioner. De ändrade reglerna tillämpades första gången vid fastställande av basbeloppet för januari 1981. |

Prop. 1983/84: 40 3

Fr.o.m. den I januari 1982 fastställs basbeloppet en gång per år i stället för varje månad under året (prop. 1981/82: 50, SfU 6, rskr 85). Basbeloppet

räknas nu fram genom en jämförelse mellan det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i november året före det år som basbeloppet avser och prisläget i juni 1980. |

Riksdagens beslut hösten 1980 att införa nya grunder för beräkning av

basbeloppet skulle ha inneburit en långsiktig systematisk urholkning av värdesäkringen av pensioner och andra förmåner som beräknas med led-

ning av basbeloppet.

På förslag av den nya socialdemokratiska regeringen beslöt riksdagen hösten 1982 att de ursprungliga grunderna för beräkning av basbeloppet skall återställas (prop. 1982/83:55, SfU 13, rskr 101). I enlighet med riks-

dagens beslut har basbeloppet för år 1983 fastställts med tillämpning av de

under år 1982 gällande reglerna. Återgången till de ursprungliga reglerna för beräkning av basbeloppet skall ske vid bestämmandet av basbeloppet för år 1984, dvs. basbeloppet kommer då att beräknas med ledning av

förändringar i konsumentprisindex under år 1983. Som jag strax återkom-

mer till förutsattes dock att särskilda regler skulle gälla för avräkning av

priseffekterna av 1982 års devalvering. Basbeloppet för år 1983 uppgår till 19400 kr. Basbeloppet skall även fortsättningsvis fastställas för kalenderår på grundval av prisutvecklingen under föregående år. För att ge viss kompensation för prisökningar under året beslöt riksdagen på regeringens förslag i nyssnämnda proposition om en extra höjning av pensionsbeloppen för år

1983. Höjningen fick formen av ett särskilt tilläggsbelopp på 300 kr. till basbeloppet. Det innebär att det fastställda basbeloppet höjs med 300 kr.

vid beräkning av pensionsförmåner och därmed jämförliga ersättningar som betalas ut från den allmänna försäkringen m. m. under år 1983.

1.2 Effekten av 1982 års devalvering

De prisförändringar som följer av devalveringen av den svenska kronan i oktober 1982 kommer att påverka basbeloppet och därmed pensioner m.m. fr.o.m. år 1984. I samband med devalveringsbeslutet framhölls att en förutsättning för att devalveringen skulle få avsedd effekt är att olika grupper inte utverkar kompensation för de prisökningar på importvaror m. m. som devalveringen leder till.

I anslutning till regeringens förslag hösten 1982 om återställande av de ursprungliga värdesäkringsreglerna (prop. 1982/83:55) förklarade företrädare för Pensionärernas Riksorganisation och Sveriges Folkpensionärers

Riksförbund som sin mening att pensionärerna är beredda att medverka i

saneringen av Sveriges ekonomi. De förklarade sig därvid beredda att i den svåra krissituation som Sverige befinner sig i göra samma uppoffringar som andra grupper förutsätts göra, nämligen att avstå från kompensation för sådana prisstegringar som föranleds av devalveringen.

Prop. 1983/84: 40 | 4

Regeringen beslöt den 22 juni 1983 att ge konjunkturinstitutet i uppdrag

att i samräd med statens pris- och kartellnämnd uppskatta den totala

priseffekten av devalveringen på konsumentprisindex.

I skrivelse den 22 augusti 1983 har Konjunkturinstitutet redovisat sin beräkning av devalveringseffekten. Av rapporten framgår att den totala effekten på konsumentprisindex av 1982 års devalvering kan beräknas till 5,67. Denna priseffekt beräknas slå igenom successivt med 1.492 vid

utgången av år 1982, 2,6Z under år 1983 och resterande 1,696 efter år 1983.

1.3 Reglerna för beräkning av basbeloppet för kommande år

Som jag framhöll vid min anmälan av proposition 1982/83:55 hösten

1982 är det mycket tillfredsställande att företrädare för pensionärsorganisationerna har markerat sin vilja att medverka i återuppbyggnaden av

Sveriges ekonomi genom att avstå från kompensation för den del av

prisstegringarna som föranleds av devalveringen. |

Under innevarande år har jag haft överläggningar med företrädare för Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Folkpensionärers Riksförbund

och Handikappförbundens Centralkommitté i syfte att klarlägga på vilket

sätt devalveringens prishöjande verkan skall neutraliseras fr. o. m. år 1984.

De undersökningar som gjorts i anslutning till dessa överläggningar har"

givit vid handen att neutraliseringen av devalveringseffekten bör göras

genom att basbeloppet inte räknas upp med den del av prishöjningarna som

kan härledas till devalveringen av den svenska kronan.

Företrädarna för organisationerna har vid överläggningarna upprepat sina tidigare uttalanden att pensionärerna är beredda att i en svår tid göra

samma uppoffringar som andra grupper, dvs. avstå från kompensation för devalveringens priseffekter. Man har också accepterat den tekniska for-

men för avräkningen av denna priseffekt samtidigt som man anfört syn-

punkter på dess materiella innehåll.

Mot denna bakgrund föreslår jag att basbeloppet fr. o. m. år 1984 beräk-

nas genom en jämförelse mellan å ena sidan det allmänna prisläget i november 1982 och å andra sidan prisläget i november året före det som

basbeloppet avser, med avräkning för den del av prisstegringen som är föranledd av devalveringen. Som jag nyss redovisat beräknas denna devalveringseffekt på prisutvecklingen uppgå till 476 vid slutet av år 1983. Vid fastställandet av basbeloppet för år 1984 bör denna priseffekt avräknas från den allmänna prisutvecklingen. Någon ytterligare avräkning av den priseffekt på 1,6 76, som enligt konjunkturinstitutet beräknas komma att slå igenom på priserna under år 1984, bör enligt min mening inte aktualiseras. Som jag framhöll vid min anmälan av nyssnämnda proposition hösten 1982

avser avräkningen en extraordinär engångsåtgärd som inte i övrigt får

inverkan på värdesäkringen av socialförsäkringsförmånerna. Efter avräk-

Prop. 1983/84: 40 5

ningen av devalveringseffekten genomförs värdesäkringen av pensioner och andra förmåner fullt ut enligt de politiska åtaganden som gjordes förra hösten. |

Jag har vid mina överväganden om devalveringseffekten utgått från att avräkningen även omfattar de offentliganställdas avtalspensioner. Jag har därvid samrått med chefen för civildepartementet. .

Möjligheterna att i framtiden kompensera för avräkningen av devalveringseffekten blir beroende av hur snabbt den ekonomiska krisen i landet kan avhjälpas. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om att en parlamentarisk utredning skall tillsättas för att göra cen översyn av vissa frågor inom det allmänna pensionssystemet. En av uppgifterna för denna utredning bör vara att — mot bakgrund av de diskussioner som periodvis förekommit — se över det nuvarande värdesäkringssystemets utformning. Därmed kommer man också in på frågan om pen- : sionärernas möjligheter att få del av kommande standardökningar i samhället.

I årets reviderade finansplan har regeringen aviserat olika åtgärder för att begränsa prisutvecklingen fr. o. m. år 1984 till högst 424 per år (prop: 1982/83: 150, FiU 50, rskr 392). Åtgärderna innebär bl. a. att uppräkningen av indexstyrda utgifter skall begränsas till 426. Som anfördes i nämnda proposition kan höjningen av basbeloppet för år 1984 genom avräkningen av devalveringseffekten beräknas komma att tämligen nära ansluta till den avsedda begränsningen av utgiftsuppräkningarna. Med utgångspunkt i regeringens mål för en begränsad prisutveckling under år 1984 och avräkningen av devalveringseffekten vid fastställande av basbeloppet anser jag därför att några ytterligare åtgärder f.n. inte är påkallade när det gäller utgiftsautomatiken inom socialförsäkringsområdet.

Mitt förslag om återgång till tidigare beräkningsgrunder för basbeloppet med avräkning av devalveringseffekten t. o. m. år 1983 föranleder ändring av I kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

1.4 Omvandling av det särskilda tilläggsbeloppet till basbeloppet

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om storleken och utformningen av det extra tillägget till basbeloppet vid beräkningen av pensionsförmåner m.m. Beloppet avser som tidigare nämnts att ge viss kompensation för prisstegringar under året.

Det extra tillägget på 300 kr. till basbeloppet för år 1983 beräknades vid en genomsnittlig prishöjning strax under 6 96 per år motsvara effekterna av äldre bestämmelser om att basbeloppet fastställdes för varje månad och förändrades då den allmänna prisnivån stigit eller minskat med minst 36.

Mot bakgrund av nyssnämnda inriktning på att begränsa inflationstakten till högst 470 per år finner jag det vara motiverat att storleken på tilläggsbeloppet justeras så att det motsvarar kompensationsbehovet vid en inflation på 496 under året. Tilläggsbeloppet skulle då bli 200 kr.

Prop. 1983/84: 40 | 6

Vid de tidigare nämnda överläggningarna har de deltagande organisatio-

nerna hävdat att vid genomförande av åtgärder såsom avräkning av devalveringseffekten m. m. måste under alla förhållanden de svagaste grupperna skyddas. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har i en särskild skrivelse preciserat sin uppfattning i denna fråga. HCK anser att en utlägg-

ning av ett särskilt tilläggsbelopp på 200 kr. för år 1984 inte är förenlig med en rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Tillgängliga medel bör enligt HCK fördelas genom höjning av pensionstillskott och handikappersättning.

Liksom pensionärs- och handikapporganisationerna anser jag det angeläget att tillgängliga samhällsresurser fördelas på sådant sätt att man värnar

om de svagaste grupperna. Personer med pensionsförmåner utöver folkpension och pensionstillskott får del av skattesänkningarna under åren 1983 och 1984 genom skattereformen (prop. 1981/82:197. SkU 60. rskr 391). Dessa uppgår i vissa fall till betydande belopp. Jag finner därför att

mycket talar för en omfördelning av de medel som tilläggsbeloppet 200 kr.

representerar. En sådan omfördelning bör inriktas på att förstärka det

ekonomiska grundskyddet för de ekonomiskt svagaste grupperna bland

handikappade och äldre.

I enlighet med denna inriktning föreslår jag att det särskilda tilläggsbe-

loppet till basbeloppet fr.o.m. år 1984 omvandlas till extra uppräkningar av folkpensionens grundnivå, pensionstillskotten och handikappersätt-

ningarna. Folkpensionens grundnivå bör därvid höjas från 95 till 967 av basbeloppet för en ensam ålders-, förtids- eller änkepensionär och från

77.5 till 78,5 Z£ av basbeloppet för var och en av två pensionsberättigade makar. Vidare bör pensionstillskottet för älderspensionärer och änkor höjas från 47 till 48 'Z av basbeloppet. För den som är förtidspensionär bör

pensionstillskottet höjas från 92 till 9694 av basbeloppet. Därmed återställs

den relation som gällde före den ! juli 1982, nämligen att fullt pensionstill-

skott till den som har förtidspension är dubbelt så stort som pensionstill-

skottet till ålderspension. Höjningen av pensionstillskottet för förtidspensionärer innebär motsvarande ökning för den som uppbär vårdbidrag för

svårt handikappat barn. Handikappersättningen, som utgår för att täcka

särskilda hjälpbehov och merutgifter på grund av handikapp. bör höjas

med två procentenheter så att ersättning utgår med 34, 50 eller 654: av

basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek. Den del av vårdbidraget som utgör ersättning för merkostnader bör höjas på motsvarande sätt. Såvitt gäller handikappersättningar som löper vid ikraftträdandet bör höjningen slå igenom utan att någon omprövning av

ersättningsrätten behövs. Motsvarande bör gälla för den del av löpande vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader. Resultatet för de enskilda pensionärerna av den här föreslagna omfördel-

ningen tillsammans med höjningen av basbeloppet för år 1984 kan belysas

genom följande exempel. Därvid har beräkningsmässigt antagits ett basbe-

lopp på 20300 kr. för år 1984, vilket innebär en ökning av konsumentprisindex med 8,6 72 och med avdrag för devalveringseffekten 4.

Prop. 1983/84: 40 - 7

Pensionsbelopp Omvandling av tilläggsbeloppet (200 kr.) Sammanlagd

1983 pensionshöjning

Avgår Tillkommer höjd 1984 (inkl.

tilläggs- grundpension och = basbelopps-

belopp pensionstillskott höjning) Ogift ålderspensionär : utan ATP 27974 284 406 1258 "Makar (ålderspensionärer ) utan ATP 49053 498 812 2 306 Ogift förtidspensionär utan ATP 36839 374 1015 2137 Ogift ålderspensionär med genomsnittlig ATP 43834 445 203 1539 (1,2751 bb) Ogift älderspensionär med maximal ATP 95545 970 203 3113

Kostnaderna för de här föreslagna förmånshöjningarna motsvarar i hu-

vudsak kostnaderna inom den allmänna försäkringen för ett tilläggsbelopp

av 200 kr. sedan hänsyn tagits till skatteeffekterna. Förslagen innebär dock en omfördelning av kostnaderna inom den allmänna försäkringens ram från

tilläggspensioneringen till folkpensioneringen.

Vad jag här anfört föranleder dels upphävande av lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp vid beräkning av pensionsförmåner m. m.. dels ändring av 6 kap. 2§, 7 kap. 48, 8 kap. 4§, 9 kap. 3 och 4§§ lagen (1962: 381) om allmän

försäkring samt 2 och 2 a §§ lagen (1969: 205) om pensionstillskott.

2¶Inkomstprövningsreglerna för hustrutillägg

2.1 Gällande regler

Hustrutillägget är en inkomstprövad särskild folkpensionsförmån. Reg-

lerna för detta finns i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension.

Hustrun till den som uppbär folkpension i form av ålderspension eller förtidspension har rätt till hustrutillägg under förutsättning att hon har fyllt 60 år och själv inte uppbär sådan folkpension samt att makarna varit gifta i

minst fem år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inté fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägg utgår för tid före den månad då hustrun fyller 65 år.

Hustrutillägget kan i princip ses som ett tillägg till mannens folkpension

"eftersom det förutsätter att mannen uppbär sådan pension. Hustrutillägget

är dock konstruerat som en fristående pensionsförmån som tillkommer

hustrun och betalas ut direkt till henne. Detta innebär bl. a. att de i lagen

om allmän försäkring angivna allmänna förutsättningarna för rätt till folkpension måste vara uppfyllda även med avseende på hustrun.

Prop. 1983/84: 40 8

Maximibeloppet för hustrutillägg motsvarar f.n. 10722 av basbeloppet, vilket utgör skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av hel ålderspension till två makar jämte pensionstillskott samt å andra sidan sådan pension till ensamstående jämte pensionstillskott. För år 1983 innebär detta att högsta möjliga hustrutillägg utgör 21080 kr. |

Hustrutillägget är underkastat inkomstprövning enligt samma regler som för kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT). I huvudsak innebär dessa regler att hustrutillägget minskas med de inkomster som hustrun och hennes make har vid sidan av folkpension och eventuellt pensionstillskott i den mån sidoinkomsten överstiger 750 kr. per år för vardera maken. Minskningen görs med en tredjedel av inkomsten därutöver. |

För makar beräknas vid inkomstprövningen vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet. Föreligger rätt till både hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas vid inkomstprövningen först bostadstillägget och därefter hustrutillägget.

Verkningarna av inkomstprövningen framgår av följande tablå med exempel på hustrutilläggets storlek år 1983 vid olika sidoinkomster för makarna. Beräkningen utgår från antagandet att kommunalt bostadstillägg före inkomstavdrag utgör maximalt 5000 kr. per år för hustrun (10.000 kr./ år för makarna gemensamt).

Hustrutilläggets storlek vid olika sidoinkomster för makarna Årsinkomst för makarna Hustrutillägg efter KBT till hustru gemensamt vid sidan av avdrag för inkomst efter avdrag pensionen och hustru- för inkomst tillägget" 0-1 500 (59.053) 21080 5000

16 500 (70553) 21080 2 500 31 500 (80553) 21080 0 50000 (95 970) i 17 996 0

> Siffrorna inom parentes anger makarnas gemensamma inkomst inkl. mannens folkpension och pensionstillskott eller tilläggspension motsvarande pensionstillskott. -

Som framgår av tablån är — under angivna förutsättningar — hustrutill-

lägget helt bortreducerat först vid en sammanlagd årsinkomst av ca 158 000

kr. vid sidan av föolkpensionen. Inräknas mannens ålderspension uppgår

makarnas ärsinkomst till närmare 186000 kr. innan hustrutillägget helt har

Prop. 1983/84: 40 9

reducerats bort. Om mannen uppbär förtidspension är hustrutillägget helt bortreducerat först vid en sammanlagd årsinkomst av ca 194800 kr.

År 1963 utbetalades hustrutillägg till 40 700 kvinnor. I oktober 1983 utgår

51772 sådana tillägg. Medelårsbeloppet för utgående hustrutillägg har sti-

git från 0,37 basbelopp år 1963 till 0,76 basbelopp i oktober 1983, dvs. medelårsbeloppet i fasta priser har under perioden mer än fördubblats.

Av de hustrutillägg som utbetalas i oktober 1983 utgår 7 140 eller ca 14 Zz med oreducerat belopp medan resten, 44632, har reducerats genom in-

komstprövningen. Utgifterna för hustrutillägg beräknas för budgetåret 1983/84 uppgå till 950 milj. kr.

Pensionskommittén har i sitt betänkande Familjepension (SOU 1981: 61—62) föreslagit att hustrutillägget skall börja avvecklas i samband med att en reformering genomförs av efterlevandepensioneringen. Jag

återkommer inom kort till regeringen i denna fråga. Redan nu vill jag dock

föreslå en skärpning av nuvarande regler för inkomstprövningen av hustru- . tillägg.

2.2 Skärpta regler för inkomstprövning

Reglerna för inkomstprövning av hustrutillägg medför att detta tillägg

numera kan utbetalas också i de fall där det inte kan sägas finnas ett

manifesterat behov därav. Som framgår av den föregående redogörelsen kan hustrutillägg utgå även vid höga sidoinkomster. Detta innebär att

hustrutillägget utges även i fall då makarnas inkomster överstiger den

inkomst som i många fall två förvärvsarbetande kan erhålla genom arbete på heltid. Dessa effekter beror bl. a. på att årsbeloppet för hustrutillägg har ökat markant de senaste åren till följd av basbeloppets höjning och utbyggnaden

av pensionstillskotten. Också beloppen för KBT, som reduceras före hustrutillägget, har stigit väsentligt. Dessutom sänktes reduktionsfaktorn år

1975 från tidigare hälften av sidoinkomsten till en tredjedel härav, något

som inneburit en betydligt långsammare avtrappning av KBT och hustru-

tillägg.

För att förhindra att hustrutillägg fortsättningsvis betalas ut i situationer där det är uppenbart att det inte är motiverat med ett stöd av detta slag föreslår jag att reduktionsfaktorn vid inkomstprövningen av hustrutillägg höjs från nuvarande en tredjedel av sidoinkomsten till 60 Z. av denna. När det gäller de kommunala bostadstilläggen bör den nuvarande reduktions-

faktorn behållas.

De ändrade reglerna innebär att hustrutillägget i det tidigare exemplet är helt bortreducerat när makarnas gemensamma inkomster — pensionen

inkluderad — uppgår till ca 130000 kr. Ändringen bör träda i kraft den 1 januari 1984. Den bör avse nybeviljade

och i princip även hustrutillägg som utgår vid ikraftträdandet. För sistil Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1983/84: 40 10

nämnda hustrutillägg bör dock gälla en övergångsregel som innebär att ändringen av reduktionsfaktorn inte får leda till minskning av det utgående beloppet. Den som uppbär hustrutillägg för december 1983 bör således garanteras att hustrutillägget inte till följd av den skärpta inkomstprövningen kommer att utgå med lägre belopp än i december 1983. Hustrutilläggets storlek kan dock påverkas av att andra förhållanden ändras. Det är självfallet inte meningen att den som får en ökning av sidoinkomsten eller en sänkning av bostadskostnaden skall få behålla det hustrutillägg som utgick

när reglerna trädde i kraft. Vid sådant förhållande bör en ny garantinivå räknas fram med tillämpning av den tidigare reduktionsfaktorn. Beräkningen skall därvid göras som om de ändrade förhållandena inträffat i decem-

ber 1983. Garantinivån bör inte höjas vid ändringar av basbeloppet.

Den föreslagna höjningen av reduktionsfaktorn medför att folkpensionsutgifterna vid full effekt reduceras med ca 250 milj. kr. per år. För budget-

året 1983/84 beräknas utgiftsbegränsningen till 30 milj. kr. och för budget-

året 1984/85 till 110 milj. kr.

Förslaget föranleder ändring i 4§ lagen (1962: 392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension.

3 Andra åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen inom pen-

sionsområdet

3.1 Reformering av efterlevandepensioneringen

Pensionskommittén lade år 1981 fram förslag om en omfattande reformering av efterlevandepensioneringen. Förslaget innebär att efterlevande-

förmånerna i ökad grad inriktas på efterlevande barn. Nuvarande änkepen-

sionering ersätts av tidsbegränsade och mera behovsinriktade pensionsför-

måner till vuxna efterlevande, lika för män och kvinnor. Övergångsregler

införs som bl. a. innebär att de som är över en viss ålder eller redan har änkepension inte berörs av de nya reglerna. Omläggningen innebär att de fortgående kostnadsökningar som följer med de nuvarande reglerna för

änkepension bryts och på längre sikt följs av kraftiga kostnadsminskningar.

Jag avser att inom kort återkomma med förslag till proposition till riksdagen om en reformering av efterlevandepensioneringen på grundval av pensionskommitténs betänkande och de remissyttranden som kommit

in.

3.2 Samordning av pensionstillskott med andra inkomster än ATP

Pensionstillskotten utgör en komplettering till folkpension i form av

ålderspension, förtidspension eller änkepension till pensionärer som inte

har ATP eller som har låg ATP. Tillskottet utgår med samma belopp för

ogift som för gift pensionär.

Prop. 1983/84: 40 11

För år 1983 utgör pensionstillskottet till ålders- och änkepension 47 Zz av

basbeloppet medan pensionstillskottet till hel förtidspension utgör 92 36 av basbeloppet. Jag har under avsnitt 1.4 föreslagit en viss förstärkning av

pensionstillskotten.

I januari 1983 utgick pensionstillskott till ca 845000 pensionärer. Av

dessa beräknas ca 170000 eller 207 få tillskott med oreducerat belopp. För budgetåret 1983/84 beräknas utgifterna för pensionstillskotten uppgå till ca 6 700 milj. kr.

Pensionstillskotten har till syfte att fylla ut pensionen upp till en viss

garantinivå för den som saknar ATP eller har låg ATP. Därför avräknas

tillskottet mot utgående ATP-pension krona mot krona. Däremot görs ingen avräkning på tillskottet mot annan pension eller annat slag av inkomst.

Att pensionstillskottet på detta sätt räknas av helt mot ATP medan ingen

som helst avräkning sker mot andra inkomster I form av tjänstepension, kapitalinkomster etc. är inte invändningsfritt. I det nu aktuella samhällsekonomiska läget måste noga övervägas om de förmåner som utbetalas är anpassade till den behovssituation som föreligger. Enligt min mening finns det därvid anledning att närmare överväga möjligheterna till och konsekvenserna av en avräkning på pensionstillskotten mot även andra inkomster än ATP. En genomgång av hithörande frågor har påbörjats inom socialdepartementet och jag avser att återkomma till regeringen i dessa frågor. Eftersom dessa frågor har nära samband med hur pensionsförmånerna beskattas bör genomgången även omfatta de särskilda skatteregler som gäller för dem som uppbär folkpension.

4¶Begränsning av läkemedelskostnader m. m.

4.1 Gällande regler

Den allmänna sjukförsäkringen innefattar också regler för ersättning för läkemedelskostnader. Enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m. är den enskildes förmåner i fråga om läkemedel uppdelade I tre olika ersättningsformer nämligen prisnedsatta läkemedel, kostnadsfria läkemedel samt ett generellt skydd för höga sammanlagda kostnader för läkemedel och sjukvård. Dessutom reglerar lagen rätt till prisnedsättning för vissa livsmedel och födelsekontrollerande medel samt kost-

nadsfria förbrukningsartiklar vid vissa sjukdomar. Kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar är som benämningen anger helt kostnadsfria för patienten. De läkemedel och förbrukningsartik-

lar som är kostnadsfria framgår av en särskild förordning (1981:353) resp. en särskild kungörelse (1972: 189), där även anges den sjukdom eller det motsvarande tillstånd som kostnadsfriheten förutsätter.

Övriga läkemedel och vissa livsmedel samt födelsekontrollerande medel

Prop. 1983/84: 40 12

berättigar till rabatt av hela kostnaden. över 60 kr. och halva kostnaden mellan 20 och 60 kr. Den försäkrades kostnad är alltså maximerad till 40 kr. :

Högkostnadsskyddet är ett samordnat skydd mot höga kostnader för såväl läkemedel som läkarbesök och sjukvårdande behandlingar. Patienten har ett s.k. 15-kort vari läkarbesök m.m. stämplas och som efter 15 markeringar ger rätt till befrielse från patientavgift under återstoden av en tolvmånadersperiod räknat från första besöket/inköpet.

Sjukförsäkringens utgifter för läkemedel under år 1982 uppgick till totalt 2919 milj. kr. Detta innebar en ökning från år 1981 med 516 milj. kr. eller 21,59. |

Riksrevisionsverket har genomfört en förvaltningsrevision av socialstyrelsens och riksförsäkringsverkets uppföljning av ltäkemedelskostnaderna samt verkens utvärdering av effekterna av läkemedelsförmånerna samt förskrivningsreglerna. " Resultatet av revisionen har redovisats i en särskild rapport, av vilken framgår att samhällets kostnader för läkemedel har ökat i snabb takt under 1970-talet. Sjukförsäkringens utgifter för läkemedelsersättning har fyrdubblats mellan åren 1970 och 1980 medan läkemedelskostnaderna inom den slutna sjukvården har tredubblats. Den andel patienterna själva svarar för har under denna tid knappt fördubblats.

4.2 Åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen

4.2.1 Vidtagna åtgärder

Det samhällsekonomiska läget gör det nödvändigt att noga undersöka alla möjligheter till utgiftsbegränsningar. Riksrevisionsverket har i sin revisionsrapport pekat på den kraftiga ökningen av sjukförsäkringens läkemedelskostnader. Medan sjukförsäkringens kostnader för såväl olika sjukvårdsförmåner som de direkta sjukpenningutgifterna stabiliserats och tenderar att minska har kostnadsutvecklingen inom läkemedelsområdet vida överstigit prisindex. Till detta kommer att riksrevisionsverket i sin rapport påvisat betydande regionala variationer i försäljningen av läkemedel.

Regeringen uppdrog den 12 december 1982 åt socialstyrelsen och riksförsäkringsverket att, efter samråd med riksrevisionsverket, redovisa de åtgärder som verken vidtagit eller avser att vidta med anledning av riksrevisionsverkets rapport. Verken skulle vidare lämna förslag till sådana ändringar i lagar och förordningar som aktualiseras genom rapporten. De kostnadsändringar som åtgärderna beräknas medföra skulle också redovisas. -

Av den redovisning som verken har lämnat till regeringen i februari 1983 tramgår bl. a. att verken har påbörjat ett utvecklingsarbete som tar sikte på åtgärder för att begränsa kostnaderna för läkemedel. Utvecklingsarbetet innefattar bl. a. följande projekt:

Prop. 1983/84: 40 13

1. Uppföljning av förskrivningsregler och förmånssystem. Projektet avser

att belysa effekterna av nuvarande förskrivningsregler och förmånssy-

stem samt lämna förslag till förändringar för att motverka onödiga förskrivningar, förenkla administrationen och begränsa samhällets läke-

medelskostnader. : 2. Förändrad läkemedelshantering m.m. vid olika typer av vård och

boende för äldre. Syftet med projektet är att utreda behov och möjlighe-

för dessa grupper. På så sätt hoppas man kunna minska kassationen och

åstadkomma förenklingar i administrationen. |

3. Studier genomförs för att förklara skillnader i regional läkemedelsförskrivning. I detta sammanhang skall också belysas vilka ekonomiska

och medicinska effekter de lokala terapitraditionerna medför. 4. Effektivisering av läkemedelskommittéernas verksamhet. Kommittéerna är i allmänhet knutna till större sjukhus med uppgift att vara

rådgivande i frågor som rör sjukvårdsinrättningens läkemedelsförsörj-

ning. Projektet syftar bl.a. till att stimulera till ökat samarbete med primärvården, där större delen av läkemedelsförskrivningen sker. I avvaktan på resultatet av det mera övergripande projektarbetet har

dock verken funnit skäl att med anledning av regeringens uppdrag och på

grundval av vad som framkommit i riksrevisionsverkets revisionsrapport

samt verkens egna erfarenheter ange vissa avgränsade åtgärder som på kort sikt kan begränsa statens kostnader för läkemedel. Dessa åtgärder går huvudsakligen ut på att göra vissa omfördelningar mellan patientandel och försäkringens andel utan att ändra läkemedelsförmånens grundkonstruktion. Vidare pekas på att man utan vidare utredning bör kunna begränsa

rabatteringen av vissa vitaminer och mineralpreparat.

Vitamin- och mineralpreparat som kosttillskott | Enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m. gäller reglerna om prisnedsättning eller kostnadsbefrielse endast läkeme--

del som förskrivs på grund av sjukdom. Trots detta förekommer en omfat-

tande receptförskrivning av vitamin- och mineralpreparat som komplette-

ring av matens normala halt av vitaminer (kosttillskott). Enligt riksförsäk-

ringsverket och socialstyrelsen beräknas försäkringens kostnader för detta till ca 40 milj. kr. per år. Härtill kommer förskrivningen av vitaminer på

direkt medicinska grunder. Mot denna bakgrund gav regeringen den 24 mars 1983 socialstyrelsen i uppdrag att göra en översyn av gällande medicinska indikationer för för-

skrivning av vitamin- och mineralpreparat. Socialstyrelsen har i sin redo-

visning av uppdraget uppgivit att egentligt medicinskt betingade vitamin-

bristtillstånd är sällsynta i vårt land. Det finns därför normalt inte behov av

att utöver en balanserad kost tillföra vitaminer för att förhindra bristtillstånd. Socialstyrelsen har därför under våren 1983 informerat samtliga

Prop. 1983/84: 40 14

läkare om i vilka situationer vitamin- och mineralpreparat är rabattberättigade.

Om de informationsinsatser som nu genomförs av socialstyrelsen fär full

effekt beräknar verken att försäkringens utgifter för ifrågavarande preparat

konimer att minska med ca 40 milj. kr. per år.

4.2.2 Fortsatt inriktning Ny receptblankett m.m.

Utöver de utvecklingsprojekt som jag har nämnt under punkt 4.2.1 redovisade verken en pågående utvärdering av en försöksverksamhet med

en ny receptblankett. Huvudsyftet med att införa den nya blanketten är att

förhindra en onödig upplagring av läkemedel i hemmen. Detta skall ske genom att läkarna med hjälp av blankettens utformning åläggs att ange med vilka intervall läkemedlen får utlämnas från apotek. Avsikten är att den

nya blanketten skall införas över hela landet fr.o.m. våren 1984. Enligt

socialstyrelsens bedömning kommer denna åtgärd att innebära att olämplig upplagring av läkemedel i hemmen minskar. Vidare torde blankettens

utformning innebära att problemen med returläkemedel reduceras. vilket innebär minskade kostnader för samhället.

Socialstyrelsen redovisar att enligt gjorda undersökningar om hur läkemedel används kan det antas att 6— 1892 av förskriven och uttagen medicin inte har använts. Den totala försäljningen av läkemedel år 1982 uppgick till 4,5 miljarder kr. varav 2,9 miljarder föll på sjukförsäkringen. Jag bedömer

på grund av den nya receptblanketten till ca 50 milj. kr. per år. Denna kostnadsminskning är således möjlig att uppnå även med en begränsad effekt av den nya blanketten kombinerad med en aktiv informationsinsats

till läkarkåren.

Därutöver bör större minskningar av sjukförsäkringens utgifter för läke-

medel vara möjliga att uppnå med utgångspunkt från de projekt socialsty-

relsen och riksförsäkringsverket har påbörjat. Verken bör därför få regeringens uppdrag att med utgångspunkt från projekten senast den I april 1984 redovisa möjliga åtgärder för att reducera läkemedelskostnaderna

med minst 100 milj. kr. under budgetåret 1984/85. Jag har i denna fråga haft samråd med statsrådet Sigurdsen.

4.2.3 Patientavgiften vid läkemedelsinköp

Patientavgiften höjdes senast den I januari 1981. Sedan dess har försäk-

ringens kostnader för läkemedelsförmånerna ökat med 25.596. Konsu-

mentprisindex har under samma tid ökat med 19,7 Zz. Mot bakgrund av det samhällsekonomiska läget anser jag det nödvändigt att anpassa patientav-

gifternas nivå till prisutvecklingen.

Jag föreslår att den maximala patientavgiften höjs med 10 kr. till 50 kr. per läkemedelsinköp fr.o.m. den I januari 1984. Prisnedsättningen för

Prop. 1983/84: 40 15

berörda läkemedel! bör därvid ske med hälften av det belopp som överstiger 20 kr. och med hela det belopp som överstiger 80 kr. De höjda

patientavgifterna beräknas minska sjukförsäkringens kostnader med ca

100 milj. kr. om året.

Telefonförskrivning av läkemedel

Enligt nu gällande regler kan recept på läkemedel också meddelas apoteket per telefon. År 1980 utgjorde dessa telefonrecept ca 1396 av det totala

antalet recept. Apoteken tar idag en extra avgift på 5 kr. för varje telefonförskrivet läkemedel. Avgiften läggs på slutsumman för det aktuella recep-

tet och i den mån denna överstiger 20 kr. svarar därmed sjukförsäkringen för hälften av avgiften och om slutsumman överstiger 60 kr. svarar försäkringen för hela avgiften.

Expedicringen av telefonrecept innebär en administrativ belastning för

apoteken. Jag anser det rimligt att kunden får svara för den administrativa

merkostnaden för telefonrecept även i de fall läkemedelskostnaden över-

stiger den högsta ordinarie patientavgiften. Möjligheten att få läkemedel

utlämnade på ett sådant recept innebär bl.a. att kunden besparas utgiften

för ett läkarbesök.

Mot denna bakgrund föreslår jag att den särskilda expeditionsavgiften för telefonförskrivna läkemedel inte skall räknas in vid beräkning av läke-

medelsrabatten. Därmed beräknas sjukförsäkringens kostnader minska med ca 12 milj. kr. om året.

Vad jag här anfört om höjda avgifter samt kostnaden för telefonrecept föranleder en ändring av 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m.

5¶Avgifter inom den öppna sjukvården

5.1 Gällande regler

Sjukvårdsutgifterna i vårt samhälle finansieras i huvudsak av sjukvårdshuvudmännen. sjukförsäkringen och patienterna, som svarar för var sin del av kostnaderna. Av dessa tre finansieringskällor har sjukvårdshuvudmännen och sjukförsäkringen svarat för huvuddelen av kostnaderna. Patienterna har sedan enhetliga patientavgifter infördes svarat för en mindre

del av kostnaderna. Sjukförsäkringens ersättningsregler för öppen sjukvård innebär att patienten vid läkarbesök betalar en enhetlig avgift på högst 40 kr. per besök i offentlig vård och vanligen 45 kr. per besök hos privatpraktiserande vårdgivare. Försäkringskassan betalar sedan en försäkringsersättning till sjuk-

vårdshuvudmannen resp. läkaren.

Motsvarande ersättningsregler gäller för sjukvårdande behandling som

utförts av annan personal än läkare. Patientavgiften är därvid högst 20 kr.

Prop. 1983/84: 40 . 16

per besök inom offentlig vård och 25 kr. per besök hos privatpraktiserande

sjukgymnast.

Högkostnadsskyddet för vård och läkemedelskostnader gäller gemen-

samt för läkar- och tandläkarordinerade läkemedel samt för läkarvård och

sjukvårdande behandling i privat och offentlig öppen vård. Det innebär i

princip att en person sedan han gjort 15 besök/inköp blir befriad från ytterligare patientavgifter under återstoden av en tolvmånadersperiod räknat från första besöket/inköpet.

5.2 Överväganden

Angelägenheten av att begränsa de offentliga utgifterna gör det enligt

min mening nödvändigt att genomföra vissa höjningar av de patientavgifter som tillämpas inom sjukvården. Det finns också skäl att anpassa patientavgifterna för läkarbesök till den avgiftsnivå jag har föreslagit för läkemedelsinköp. Mot denna bakgrund föreslår jag därför att avgiften för besök hos

privatpraktiserande läkare bestäms till högst 50 kr. fr.o.m. den I januari

1984 och till högst 55 kr. fr. 0. m. den I januari 1985. På motsvarande sätt bör avgiften för besök hos privatpraktiserande sjukgymnast bestämmas till högst 30 kr. fr. o. m. den 1 januari 1984. Jag förutsätter vidare att i samband

med fastställande av sjukförsäkringens ersättningar till sjukvårdshuvud-

männen för år 1985 en anpassning av patientavgifterna inom den offentliga

sjukvården kommer att ske med hänsyn till dessa avgiftshöjningar och att

ersättningen från sjukförsäkringen därvid justeras ned i motsvarande mån.

Effekten för den enskilde av höjningarna av patientavgifterna begränsas

av det existerande skyddet mot höga sammanlagda vård- och läkemedelskostnader.

Ändringarna i patientavgifterna beräknas innebära en begränsning av utgifterna för sjukförsäkringen med ca 250 milj. kr. för helt år. För budgetåret 1984/85 beräknas utgiftsbegränsningen till 132 milj. kr.

Det ankommer på regeringen att besluta om här berörda patientavgifter. Jag avser att senare under hösten återkomma till regeringen med förslag till

förordning avseende avgifterna under år 1984.

6¶Reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse

Enligt bestämmelserna i lagen om allmän försäkring utgår sjukpenning vid sjukdom som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst

hälften. Till den som insjuknar utomlands utges sjukpenning enligt samma regler som om han insjuknat i Sverige. Sjukpenningen kan dras in eller sättas ned om en som är sjuk reser till utlandet utan försäkringskassans medgivande. Sådant medgivande lämnas vanligen om resan inte försvårar tillfrisknandet eller negativt påverkar möjligheterna till rehabilitering,

Prop. 1983/84:40 = 17

Vid bedömning av rätten till sjukpenning utomlands möter försäkringskassorna betydande svårigheter. Möjligheterna till en effektiv sjukkontroll

är mycket begränsade. Läkare i andra länder saknar i allmänhet kunskaper

om den svenska sjukförsäkringen och dess villkor om nedsättning av arbetsförmågan. Läkarintyg utfärdade av sådana läkare har därför begränsat bevisvärde. Till följd av utredningssvårigheterna innebär handläggningen av denna typ av ärenden administrativt sett avsevärt större insatser från försäkringskassans sida än övriga sjukpenningärenden. Detta avspeglar sig

även i försäkringsdomstolarnas handläggning av sjukförsäkringsmål. En

oproportionerligt stor andel av dessa utgörs av mål angående sjukpenning under utlandsvistelse.

Jag vill nämna att rätten till ersättning för sjukvårdskostnader utom riket upphävdes vid utgången av år 1982 av den tidigare regeringen. Som skäl för denna åtgärd angavs att de administrativa kostnaderna var betydande.

Frågan angavs få en bättre lösning genom konventioner och privata försäk-

ringar. I fråga om kortare vistelser utomlands uppgavs resenärerna dessutom regelmässigt förse sig med en reseförsäkring. Jag anser att likartade skäl kan anföras för att förändra reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse. |

Mot denna bakgrund föreslår jag därför att sjukpenning endast utbetalas

under vistelse i Sverige. Från denna regel måste emellertid undantag göras

för personer som insjuknar medan de vistas utomlands för arbete som

utsända av svenska arbetsgivare och är sjukpenningförsäkrade i Sverige.

Dessutom bör undantag göras för personer som är sjuka och med försäk-

ringskassans medgivande reser utomlands. I dessa fall har ju insjuknandet

skett här i landet och behövlig utredning kan göras före avresan. Motsva-

rande bör gälla för personer som uppbär sjukpenning under rehabilitering

med stöd av 3 kap. 8 § lagen om allmän försäkring. Jag vill emellertid betona att försäkringskassan måste ha möjlighet att göra den medicinska bedömning som skall ligga till grund för medgivandet. Denna måste omfatta å ena sidan sjukdomen och dess inverkan på arbetsförmågan och å andra sidan frågan om utlandsvistelsen försvärar tillfrisknandet eller möjligheterna till rehabilitering resp. främjar rehabilitering. Detta förutsätter som huvudregel att medgivande begärs i så god tid som möjligt, normalt minst en vecka före avresan, för att möjliggöra bl. a. kontakt med förtroendeläkaren. I brådskande fall bör givetvis medgivande kunna ges med kortare varsel om nöjaktig utredning ändå kan åstadkommas.

Medgivandet bör kunna förenas med föreskrifter om exempelvis giltighetstid. färdsätt och skyldighet att komma in med nytt läkarintyg. i den

mån sådana föreskrifter är påkallade från medicinsk synpunkt. Av 20 kap. 15 § lagen om allmän försäkring följer också att bestämmel-

ser i en av Sverige ratificerad konvention tar över lagens regler. De konventioner om social trygghet som Sverige slutit innehåller vanligen bestämmelser om att förmåner skall utbetalas även vid vistelse i den eller de andra fördragsslutande staterna.

Prop. 1983/84: 40 18

Mitt förslag beräknas minska försäkringens kostnader med ca 10 milj.

kr. om året.

Vad jag här anfört om sjukpenning under utlandsvistelse föranleder en

ändring av 3 kap. 15 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Som en följdändring till de nya reglerna om medgivande från försäkringskassan bör den hittillsvarande regeln i 3 kap. 17 § första stycket b) samtidigt upphä-

vas.

Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som redovisats finns det anledning att överväga en skärpning av reglerna om bevisningen i fråga om sjukdomsfall som inträffar utomlands och undersöka andra möjligheter att förbättra förfarandet även i konventionsfallen. Detta bör diskuteras i överläggningar med de länder som Sverige har ingått konventioner med. Jag vill påpeka att kravet på medgivande trän försäkringskassan för att en person som är sjuk eller under rehabilitering skall kunna resa utomlands med bibehållen rätt till sjukpenning kommer att gälla även i konventionsfall. såvida inte annat följer av konventionen.

7¶Ersättningen till landstingen för barn- och ungdomstandvård

I samband med att tandvärdsförsäkringen genomfördes efter beslut av

1973 års riksdag ålades landstingskommunerna vårdansvaret för alla barn och ungdomar upp till 19 års ålder. Tandvården för dessa åldersgrupper

skulle vara avgiftsfri genom folktandvårdens försorg. Övergångsvis gällde vissa undantag från vårdskyldigheten för barn under 6 år och ungdomar

fr.o.m. 17 års ålder.

För att möjliggöra för alla landsting att. oavsett utgångsläge. till oförändrade kostnader fullständigt bygga ut barn- och ungdomstandvården har alltsedan tandvårdsreformen utgått en särskild ersättning till tandvårdshuvudmännen. Sådan ersättning utgick för år 1982 med 500 kr. för varje fullständigt behandlat barn i åldern 3—6 år och med 1000 kr. för barn och

ungdom i åldern 7—19 år. Från denna ersättning drogs ett belopp som

motsvarade de kostnader landstinget hade för barntandvård före tand-

vårdsreformen. .

Ersättningen är så utformad att fullständig behandling måste erbjudas

under en tolvmånadersperiod för att maximal ersättning skall utgå. Enligt odontologisk expertis kan behandlingsintervallen utsträckas till 18 måna-

der utan att barnets tandhälsa äventyras. På så sätt kan resurser frigöras.

Frsättningen var vidare avsedd att i huvudsak utgöra ett stöd för landstingen under ett uppbyggnadsskede. Under år 1982 uppnåddes en situation då

samtliga landsting kunde uppfylla sitt ansvar för barn- och ungdomstand-

vården. Denna måste alltså betraktas som färdigutbyggd.

Mot denna bakgrund anser jag därför att utrymme finns för en neddragning av försäkringens ersättning för barn- och ungdomstandvården. Ned-

Prop. 1983/84: 40 19

dragningen bör enligt min mening uppgå ull 200 milj. kr. per år räknat från

den I juli 1984. Därmed kommer försäkringens utgifter att reduceras med

detta belopp redan under budgetäret 1984/85. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga.

8& Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att antaga inom socialdepartementet upprät-

tade förslag till —- Jag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. tJ lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott.

RA lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommu-

nalt bostadstillägg till folkpension.

4. lag om upphävande av lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till

basbeloppet vid beräkning av pensionsförmåner m.m.,

'n lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels-

kostnader m. m.,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

övriga kostnadsbesparande åtgärder avseende den allmänna för-

säkringen.

Prop. 1983/84: 40 20

Bilaga 3.1

1¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att I kap. 6 &, 3 kap. 15 och 17 §§. 6 kap. 2 §, 7 kap. 4 8, 8 kap. 4 § samt 9 kap. 3 och 4 §§ lagen (1962:381) om allmän

försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

I kap.

6 5

"Inom den allmänna försäkringen skall de beräkningar, som-anges i denna lag, göras med anknytning till ett basbelopp.

Basbeloppet fastställs av rege- Basbeloppet fastställs av rege-

ringen för varje år och utgör 15 400 ringen för varje år och utgör 19400

kronor multiplicerat med det tal kronor multiplicerat med det tal

(jämförelsetal) som anger förhållan- (jämförelsetal) som anger förhållan-

det mellan det allmänna prisläget i det mellan det allmänna prisläget i november året före det som basbe- november året före det som basbeloppet avser och prisläget i juni loppet avser och prisläget i novem- 1980. Därvid skall i enlighet med ber 1982. Därvid skall bortses från föreskrifter som meddelas av rege- de prisförändringar som intill utringen för tid efter oktoher 1980 för- gången av år 1983 följer av devaländringarna i det allmänna prislä- veringen av den svenska kronan i get beräknas med bortseende från oktober 1982. Basbeloppet avrunindirekta skatter, tullar, avgifter das till närmaste hundratal kronor. och ändringar i energipriser samt med tillägg för subventioner. Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

3 kap.

15 8 Sjukpenning utgår ej för tid då Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade den försäkrade . a) fullgör värnpliktstjänstgöring a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår eller vapenfri tjänst eller genomgår militär grundutbildning för kvinnor; militär grundutbildning för kvinnor; b) är intagen i sådant hem som b) är intagen i sådant hem som

avses i 12 § lagen (1980:621) med avses i 12 § lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av I $ andra stycket unga med stöd av 1 § andra stycket

2 eller tredje stycket sagda lag; 2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen ti kri- c) är häktad eller intagen i kri-

minalvårdsanstalt: minalvårdsanstalt:

I Lagen omtryckt 1982: 120.

Prop. 1983/84: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

d) i annat fall än under b) eller c) d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas be- tagits om hand på det allmännas bekostnad. kostnad:

e) vistas utomlands i annat fall

än då den försäkrade insjuknar me-

dan han utför arbete som utsänd av

en urbetsgivare med verksamhet

här i riket eller som sjöman anställd

på svenskt handelsfartyg eller un-

der sjukdom eller i fall som avses i

8 § andra stycket reser till utlandet

med försäkringskassans medgivan-

de.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller

boende enligt socialtjänstlagen (1980: 620) som ger värd och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen minskas på det

sätt som framgår av 48 andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt

och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

17 § Sjukpenning må indragas eller skäligen nedsättas, om försäkrad a) vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkrings-

kassan erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistel- b) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den all- seort utan att underrätta den allmänna försäkringskassan därom el- männa försäkringskassan. ler avreser till utlandet, där ej kassan medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes:

c) utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 § första stycket. anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek.

Angående nedsättning eller indragning i andra fall av ersättning som här avses stadgas i 20 kap. 3 3.

6 kap.

$ Ålderspension utgör, där ej annat Älderspension utgör, där ej annat

följer av vad i andra stycket samt 3 följer av vad i andra stycket samt 3 och 4 §§ sägs, för år räknat nittio- och 4 8§ sägs, för är räknat nittiofem procent eller, för gift försäkrad sex procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension i vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtids- form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension pension eller äger sätt till pension

enligt I $ första stycket, sjuttiosju enligt I & första stycket, sjuttivåtta

och en halv procent av basbelop- och en halv procent av basbeloppet. Åtnjuter maken enligt 7 kap. pet. Åtnjuter maken enligt 7 kap.

Prop. 1983/84: 40 2”

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 andra eller tredje stycket två 2§ andra eller tredje stycket två

tredjedelar av hel förtidspension el- tredjedelar av hel förtidspension cl-

ler halv förtidspension, utgår dock ler halv förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet med är- ålderspension I förra fallet med år-

tiotre och en tredjedels och i senare tiofsra och en tredjedels och i senafallet med åttiosex och en fjärde- re fallet med åttiosju och en ljärdedels procent av basbeloppet. dels procent av basbeloppet.

Börjar alderspension utgå tidigare än från och med månad, varunder den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem tiondels

procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingång-

en av den månad varunder den försäkrade fyller sexuiofem är. Om pen-

sionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade upp-

nådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio är, och ej heller till tid, då den försäkrade ätnjutit tilläggspension i form av ålderspension eller icke varit berättigad till folkpension.

7 kap.

4§

Hel förtidspension utgör, där ej Hel förtidspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket annat följer av vad i andra stycket

sägs, för år räknat nittiofem eller, sägs, för är räknat nittiosex eller, för gift försäkrad vars make ätnju- för gift försäkrad vars make ätnjuter folkpension i form av älderspen- ter folkpension i form av ålderspen-

sion eller förtidspenston eller äger sion eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt 6 kap. 15 rätt till pension enligt 6 kap. 18 första stycket, sjuttiosju och en första stycket, sjuttiovätta och en

halv procent av basbeloppet. Ät- halv procent av basbeloppet. Åt-

njuta båda makarna förtidspenston njuta båda makarna förtidspension och är pensionen för endera celler och är pensionen för endera elter båda sädan som I 2 §& andra eller bäda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs, skall dock vid tredje stycket sägs, skall dock vid beräkning av pension hel förtids- beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar pension utgöra, om två tredjedelar

av hel förtidspension utgår till and- av hel förtidspension utgär till and-

ra maken, åttiotre och en tredjedels ra maken, åttiofyra och en tredjeoch, om halv förtidspension utgår dels och, om halv förtidspension ut-

till denne, ättiosex och en fjärde- gär till denne, åttiosju och en fjär-

dels procent av basbeloppet. dedels procent av basbeloppet.

Om förtidspension utgår för tid efter det att ålderspension med stöd av 6

kap. 3 § upphört att utgå. skall förtidspensionen minskas med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §§.

8 kap.

48 Änkepension utgör, där ej annat Ankepension utgör, där ej annat

följer av vad nedan sägs, för år räk- följer av vad nedan sägs. för är räk-

Prop. 1983/84: 40 23

Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse

nat nittiofem procent av basbelop- — nat nittiosex procent av basbeloppet. pet.

Utgår änkepension med tillämpning av I $ första stycket b) och hade den

pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tidpunkt, som avses i ) $ andra stycket, minskas pensionen med en femtondel

för varje år, varmed antalet år som den pensionsberiättigade fyllt vid

mannens död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio.

Om änkepension utgår för tid efter det att ålderspension med stöd av 6 kap. 3 § upphört att utgå, skall änkepensionen minskas med motsvarande tillämpning av bestämmelserna I 6 kap. 3 och 4 83.

9 kap.

3 y

Alltefter hjälpbehovets omfalt- Alltefter hjälpbehovets omfatt-

ning eller merutgifternas storlek ut- ning eller merutgifternas storlek ut-

gör handikappersättning för år räk- gör handikappersättning för år räk-

nat sextiotre, fyrtioåtta eller trettio- nat sextiofem, femtio eller trettiofvå procent av basbeloppet. fyra procent av basbeloppet.

Handikappersättning kan begränsas till viss tid. Behovet av handikapp-

ersättning skall omprövas i samband med beslut om förtidspension och då den försäkrade tillerkännes ålderspension enligt denna lag.

Handikappersättning till försäk- Handikappersättning till försäk-

rad som är blind utgör för tid före rad som är blind utgör för tid före

den månad, då hel ålderspension el- den månad, då hel ålderspension eller hel förtidspension enligt denna ler hel förtidspension enligt denna

lag börjar utgå, för år räknat sex- lag börjar utgå, för år räknat sextivtiotre procent av basbeloppet. För fem procent av basbeloppet. För tid tid därefter utgör ersättningen tret- därefter utgör ersättningen trettiotiotvå procent av basbeloppet om ej fyra procent av basbeloppet om cj stödbehovet ger anledning till högre stödbehovet ger anledning till högre ersättning. ersättning.

Handikappersättning till försäk- Handikappersättning till försäk-

rad som är döv eller gravt hörsel- rad som är döv eller gravt hörselskadad utgör trettiotvå procent av skadad utgör trettiofyra procent av basbeloppet om ej stödbehovet ger basbeloppet om ej stödbehovet ger anledning till högre ersättning. anledning till högre ersättning.

9 kap.

4 g

Försäkrad förälder äger för vård av barn som ej fyllt sexton år rätt till värdbidrag om barnet på grund av sjudkom, psykiskt utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård. Vid bedömningen av rätt till vårdbidrag skall även beaktas sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp. Vårdar föräldern flera handikappade barn som ej fyllt sexton år grundas bedömningen av rätten till vårdbidrag på det sammanlagda beho-

vet av tillsyn och vård samt merkosinadernas omfattning.

> Senaste lydelse 1982: 231.

+ Senaste lydelse 1982: 778

Prop. 1983/84: 40 24

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

Värdbidrag utgår allt efter tillsyns- och värdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek med belopp motsvarande hel eller halv förtids-

pension till ensamstående jämte pensionstillskott som svarar mot pen-

sionen.

Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna ersättning bestäms till följande procent av basbelop-

pet:

1596 om merköostnaderna uppgår 1796 om merkostnaderna uppgär

till /5 men inte 324 av basbelop- till /7 men inte 3444 av basbeloppet: pet:

326 om merkostnaderna uppgår 349 om merkostnaderna uppgår

till 32 men inte 48; till 34 men inte 5096:

4896 om merkostnaderna uppgår 508 om merkostnaderna uppgär

till 48 men inte 63 24: till 50 men inte 65 26;

63 Zz om merkostnaderna uppgär 65 Z£ om merkostnaderna uppgår

till 63 Z6 eller däröver. till 65 4: eller däröver.

Vårdbidraget kan begränsas till viss tid. Behovet av bidrag skall omprövas minst vart annat år, om det inte finns skäl för omprövning med längre mellanrum.

Om föräldern tillfälligt är förhindrad att värda barnet utgår värdbidrag

under sådant avbrott som varar högst sex månader. Föreligger särskilda skäl kan vårdbidrag utgå även under ett avbrott som varar ytterligare högst :

sex månader.

I. Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller för tid före ikraftträdandet. :

2. Bestämmelserna I I kap. 6 & 1 dess nya lydelse skall tillämpas första gången vid fastställandet av basbeloppet för år 1984.

3. För den som vid ikraftträdandet uppbär vårdbidrag enligt 9 kap. 4 8 med ersättning för merkostnader bestämd ull 15, 32, 48 eller 63 procent av basbeloppet skall, så länge som behovet av vårdbidrag inte har omprövats på annan grund, ersättningen för dessa kostnader därefter utgöra 17, 34, 50 respektive 65 procent av basbeloppet.

4. För den som vistas utomlands med rätt till sjukpenning vid ikraftträdandet tillämpas de nya bestämmelserna i 3 kap. 15§ inte under den

pågående sjukperioden.

Prop. 1983/84: 40 2 HH

2 Förslag till

. Lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott

Härigenom föreskrivs att 2 och 2 a §§ lagen (1969: 205) om pensionstillskott skall ha nedan angivna lydelse.. |

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse

| 285 Pensionstillskottet till ålderspen- Pensionstillskottet ull ålderspen-

sion eller änkepension är fyrtiosju ston eller änkepension är fyrtioåtta procent av basbeloppet enligt | procent av basbeloppet enligt I kap. 6 § lagen (1962:381) om all- kap. 6.8 lagen (1962:381) om allmän försäkring. om inte annat följer män försäkring. om inte annat följer

av bestämmelserna i andra och av bestämmelserna i andra och

tredje styckena. tredje styckena.

För den som har börjat att ta ut sin ålderspension tidigare eller senare än den månad under vilken han fyller sextiofem år är pensionstillskottet det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen skall minskas eller ökas enligt 6 kap. lagen om allmän försäkring.

Pensionstullskottet till änkepension, som enligt 8 kap. 4 § andra eller

tredje stycket lagen om allmän försäkring betalas ut med minskat belopp.

är det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet minskas i motsvarande mån. Pensionstillskottet till halv ålderspension är hälften av det pensionstillskott som angivits I första eller andra stycket.

2a 8

Pensionstillskottet till förtidspen- Pensionstillskottet till förtidspension är ffotvå procent av basbe- sion är nmiosex procent av basheloppet enligt I kap. 6 § lagen loppet enligt I kap. 6§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, (1962:381) om allmän försäkring, om inte annat följer av bestämmel- om inte annat följer av bestämmelserna I andra stycket. serna I andra stycket.

För den som har två tredjedelar av hel förtidspension eler halv förtidspension är pensionstillskottet motsvarande andel av det pensionstillskott som anges i första stycket. För den som får förtidspension för tid efter det att älderspension upphört att betalas ut enligt 6 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall pensionstillskottet minskas i motsvarande mån som förtidspensionen minskas enligt 7 kap. 4 § andra stycket lagen om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för tid före ikraftträdandet. ”

! Senaste lydelse [982: 23 ad = Senaste lydelse F982:230.

Prop. 1983/84: 40 26

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse 48

Hustrutillägg och kommunalt bo- Hustrutillägg minskas med tre stadstillägg minskas med en tredje- femtedelar och kommunalt bodel av den del av den penstonsbe- stadstillägg med en tredjedel av den rättigades årsinkomst som öÖver- del av den pensionsberättigades

stiger 750 kronor för den som är gift årsinkomst som överstiger 750 kro-

och 1000 kronor för annan. nor för den som är gift och 1000

kronor för annan.

Minskning skall, där rätt till såväl hustrutillägg som kommunalt bostads-

tillägg föreligger. göras först ä bostadstillägget och därefter å hustrutillägget. :

I. Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande för tid före ikraftträdandet.

2. För den som vid ikraftträdandet uppbär hustrutillägg skal tillägget fortsättningsvis utgå med en garantinivå som motsvarar det belopp som utgick för december 1983. Om ändrade förhållanden medför att hustrutilllägget skulle minskas vid tillämpning av de äldre bestämmelserna skall

garantinivån dock sänkas till detta lägre belopp.

! Lagen omtryckt 1976: 1014. ” Senaste lydelse 1980: 1037.

Prop. 1983/84: 40 om

4 Förslag till . Lag om upphävande av lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av pensionsförmåner m. m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av pensionsförmåner m. m. skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Den. upphävda lagen skall dock tillämpas i fråga om beräkning av pensionsförmåner m. m. för tid före ikraftträdandet.

Prop. 1983/84: 40 28

5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:49) om hegränsning av

läkemedelskostnader, m. m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader. m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse

I andra fall än som avses I 2 § I andra fall än som avses i 2 § skall det fastställda priset för samti- skall det fastställda priset för samtidigt på grund av sjukdom förskriv- digt på grund av sjukdom förskriv-

nå och inköpta läkemedel sättas na och inköpta läkemedel sättas

ned med hälften av det belopp som ned med hälften av det belopp som

överstiger 20 kronor och hela det Överstiger 20 kronor och hela det belopp som överstiger 60 kronor. belopp som överstiger 80 kronor. Om en förskrivning är avsedd att Om cen förskrivning är avsedd att

expedieras mer än en gång. gäller expedieras mer än en gång. gäller

nedsättningen köpesumman vid nedsättningen köpesumman vid

varje avsett expeditionstillfälle. varje avsett expeditionstillfälle. Vid

beräkning av prisnedsättningen be-

aktas inte den avgift som kan ha

uttagits för expedition av telefon-

förskrivna läkemedel.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när skyddsläkemedel i annat fall än som avses I 2 § andra stycket förskrivs till havande eller ammande kvinna eller till barn.

Från prisnedsättning enligt denna paragraf kan regeringen undanta ett visst läkemedel eler en viss grupp av läkemedel som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 4

Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 | 1

Bilaga 4

| Utdrag

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Boström

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. |

ÅTGÄRDER INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTETS' VERKSAMHETSOMRÅDE

D. Järnvägar

D 1. Statens järnvägar. Som planeringsram för statens järnvägars (Sh)

långsiktiga investeringsverksamhet har genom 1980 års strukturplan för SJ

(prop. 1980/81: 20, TU 6. rskr 101) lagts fast en i reala termer genomsnittlig årlig ökning av den totala investeringsvolymen vid SJ på 54 per år under

en femårsperiod. Femårsperioden avslutas i och med budgetåret 1985/86.

För innevarande budgetår uppgår SJ:s investeringsram till 2016 milj. kr. För budgetåret 1984/85 har SJ begärt en investeringsram på 2330 milj. kr.

Jag bedömer det nödvändigt med över tiden fortsatt hög investerings-

nivå i järnvägstrafiken för att SJ skall kunna uppnå de ckonomiska mål

som statsmakterna ställt upp för verksamheten och för att SJ skall kunna tillhandahålla ett järnvägsnät med den kvalitet och omfattning som statsmakterna år 1979 lagt fast från trafikpolitiska utgångspunkter. På senare tid

har SJ utöver utökade ordinarie investeringsanslag fått betydande belopp

för tidigarelagda investeringar m. m. i sysselsättningsfrämjande syfte. Sedan hösten 1982 har på detta sätt anvisats nära 450 milj: kr. Med hänsyn härtill och till behovet av att begränsa utgifterna på statsbudgeten bedömer

jag dock f.n. det nödvändigt att sänka investeringsnivån. Jag har härvid

räknat med en neddragning av investeringsramen för budgetåret 1984/85

med netto 200 milj. kr. Härvid har beaktats behovet av statliga insatser på

100 milj. kr. i enlighet med den uppgörelse som nyligen träffats mellan

Stockholms täns landsting. SJ och staten beträffande lokaltågstrafiken i

Stockholmsregionen. Jag avser att återkomma till riksdagen senare denna

dag med en särskild proposition som rör avtalet samt i budgetproposi-

1 Riksdagen 1983184.1 samt. Nr 40. Bilaga 4

Prop. 1983/84: 40 to

tionen vad gäller förutsättningen för och effekterna av den av mig nu förordade neddragningen av SJ:s investeringsram.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört i det föregående om SJ:s investering-

ar.

H. Telekommunikationer

H 1. Telcanläggningar m.m. 1 årets kompletteringsproposition (prop.

1982/83: 150. bil. 1. s. 71) anmälde finansministern att en arbetsgrupp inom

regeringskansliet såg över vissa frågor som rör finansieringen av televerkets investeringar och formerna för statsmakternas styrning av televerket. Som ett resultat av denna översyn har televerket lagt fram ett förslag till treårsplan för perioden 1984/85—1986/87. Jag avser att återkomma i budgetpropositionen med förslag till ställningstaganden med anledning av treårsplanen. Redan nu vill jag i samråd med finansministern anmäla att jag

därvid kommer att föreslå åtgärder som medför en förstärkning av stats-

budgeten med ca 300 milj. kr. fr.o.m. budgetåret 1984/85.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört i det föregående om finansieringen av

televerkets verksamhet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 5

Finansdepartementets

verksamhetsområde

Bilaga 5

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL | : 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Feldt

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. :

ÅTGÄRDER INOM FINANSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETS- OMRÅDE

1 Inledning

I det föregående har lämnats en redogörelse för det ekonomiska läget

och de olika inslagen i det ekonomisk-politiska program som nu läggs fram.

Jag skall nu ta upp den närmare utformningen av åtgärderna på beskattningsområdet. Det är fråga om en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten och en höjning av försäljningsskatten på motorfordon. Vidare tar jag upp tekniska följdändringar till de förslag chefen för socialdepartementet har lagt fram i fråga om utformningen av folkpensionerna.

2¶Förmögenhetsbeskattningen

Förmögenhetsskatt utgår enligt lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt, SFL. Förmögenhetsskatten för fysiska personer tas ut enligt en progressiv skatteskala med en viss procent av den beskattningsbara förmögenheten. Förmögenheter som understiger 400000 kr. är fria från skatt.

Det lägsta förmögenhetsskatteskiktet är 400 000—-600000 kr. och där är

skattcuttaget 1,57. Det högsta skatteuttaget är 3Z och träffar förmögenhetsdelar som överstiger I 800000 kr: (11 & I mom. SFL). Makar och vissa med makar jämställda sammanboende liksom föräldrar och hemmavarande barn under 18 år sambeskattas (12 § 1 mom. SFL). :

Vissa juridiska personer — dock ej aktiebolag och ekonomiska föreningar — är också skyldiga att betala förmögenhetsskatt (6 & I mom. SFL). Dödsbon, familjestiftelser m. fl. beskattas därvid enligt samma skala som

fysiska personer. Vissa samfund, föreningar och andra juridiska personer

betalar i stället en proportionell skatt på 1.5"/,, av sin beskattningsbara förmögenhet. | I Riksdagen 1983:84.1 samt. Nr 40. Bilaga 5

Prop. 1983/84: 40 [NN

Nuvarande skatteskalta kom till genom lagstiftning förra hösten (prop. 1982/83: 50 bil. 2. SkU 15, rskr 106, SFS 1982: 1190), som ett led i regeringens ekonomisk-politiska åtgärder. Skatteuttaget höjdes då i alla skikten

med 0.5 procentenheter. För att bl.a. motverka effekterna av de höjda

taxeringsvärdena vid 1981 års allmänna fastighetstaxering hade skatteuttaget tidigare sänkts kraftigt.

Av skäl som jag tidigare har redovisat bör nu en tillfällig skärpning av förmögenhetsbeskattningen genomföras. Skärpningen bör främst träffa alla nu skattepliktiga förmögenheter som innehas av fysiska personer och

andra progressivt beskattade skattskyldiga. Jag föreslår att skatteuttaget genomgående höjs med en procentenhet i alla skikten i skalan vid 1984 års

taxering. Därutöver anser jag det befogat att sänka gränsen för skattefrihet. Som jag tidigare har nämnt är förmögenheter som understiger 400 000

kr. f.n. undantagna från beskattning. Jag föreslår att skattepliktsgränsen

sänks till 300000 kr. och att skatteuttaget i det nya lägsta skiktet mellan

300000 kr. och 400000 kr. sätts till I Z. Förslaget medför en ökning av

skatteintäkterna med drygt 900 milj. kr.

Skärpningen av skatteuttaget skall som jag tidigare nämnt enbart gälla

vid 1984 års taxering. Därefter kommer således nu gällande skatteskala att tillämpas. Reglerna för 1984 års taxering bör tas in i en särskild lag.

3¶Försäljningsskatt på motorfordon

Försäljningsskatt på personbilar. lätta lastbilar och bussar samt på mo-

torcyklar utgår enligt lagen (1978: 69) om försäljningsskatt på motorfordon. Försäljningsskatten utgår för personbilar med en tjänstevikt av mer än 400 kg, för bussar med en totalvikt av högst 3 000 kg, för lastbilar med skåpkarossceri och med en totalvikt av högst 3000 kg och för motorcyklar oavsett vikten. .

Skatten beräknas för samtliga fordonstyper efter tjänstevikten.

För personbilar, lastbilar och bussar är skatten 2 kr. 30 öre per kg, med ett tillägg av 190 kr. per varje fullt femtiotal kg varmed tjänstevikten överstiger 1600 kg. |

För motorcyklar tas skatten ut efter 4 olika viktklasser. med en skatt varierande mellan 420 kr. och 1400 kr.

Försäljningsskatten, före den 1 april 1978 omsättningsskatten på motor-

fordon, var ursprungligen beräknad så att skatten schablonmässigt skulle .motsvara ca 12'Z av fordonens försäljningsvärde. Den senaste generella

höjningen skedde år 1973, varvid skatten i genomsnitt kom att utgöra ca

1122 av fordonens pris i detaljhandeln. Prisökningarna på motorfordon sedan år 1973 har medfört att försälj-

ningsskattens del av priset på nya fordon har sjunkit väsentligt. För vanliga

typer av personbilar utgör försäljningsskatten nu omkring 4—696. För

Prop. 1983/84: 40 3

vissa lyxbilar och sportbilar kan skatteandelen vara ändå lägre, ner till omkring 196. För motorcyklar är försäljningsskattens del av priset ofta

endast ca 3 Ze eller ändå lägre.

Mot bakgrund av den nu angivna utvecklingen anser jag att det nu är motiverat med en generell höjning av försäljningsskatten. Det kan inte nu komma i fråga att göra höjningen så stor att den ursprungliga nivån återställs. Enligt min mening är en lämplig avvägning att skatten nu höjs med

4094 för personbilarna och de lätta lastbilar och bussar för vilka försäljningsskatt tas ut. För motorcyklar bör höjningen vara något större mot

bakgrund av att försäljningsskatten för dessa nu är mycket låg i förhållande till deras pris i handeln. Jag förordar att höjningen för dessa fordon be-

stäms till ca 60 22. |

Den förordade höjningen av försäljningsskatten kan beräknas medföra en ökning av statens intäkter med ca 230 milj. kr. per år vid oförändrad försäljningsvolym. |

Höjningen bör genomföras från den 1 januari 1984.

4¶Folkpensionärernas skattelättnader

Chefen för socialdepartementet har i det föregående föreslagit vissa

ändrade regler beträffande beräkning av pensioner och andra förmåner

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Förslaget innebär bl. a. att folkpensionens grundnivå höjs.

De sålunda föreslagna ändringarna nödvändiggör vissa förändringar beträffande reglerna om extra avdrag för folkpensionärer. Ändringarna är uteslutande av teknisk natur. Sådana ändringar bör också göras i reglerna om folkpensionärernas deklarationsplikt. Jag vill först nämna att reglerna om extra avdrag för ålderspensionärer i huvudsak är utformade enligt den principen att den folkpensionär som endast uppbär grundförmåner, dvs. ålderspension jämte ett pensionstillskott, skall medges så stort extra av-

drag att någon skatt inte skall påföras. Vid stigande inkomst avtrappas det

extra avdraget successivt. Även innehav av skattepliktig förmögenhet kan

påverka storleken av avdraget i fråga. Grunderna för beräkning av det

extra avdraget föreslås inte i något avseende förändrade.

Pensionsförmånerna för år 1983 har beräknats med utgångspunkt i det för året gällande basbeloppet ökat med 300 kr. För att upprätthålla den ovan nämnda principen om full skattefrihet för de folkpensionärer som endast uppbär grundförmåner föreslår jag att det extra avdraget vid 1984 års taxering beräknas med utgångspunkt i det för år 1983 gällande basbe-

| loppet ökat med 300 kr. Motsvarande ändring behövs i reglerna om deklarationsplikt.

+1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilugu 5

Prop. 1983/84: 40 4

5¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om tillfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten,

IV . lag om ändring i lagen (1978: 69) om försäljningsskatt på motorfordon,

ww . lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), . BD . lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623). Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 5.1.

Lagförslagen avser främst procentsatser, belopp m. m. och är således av

den beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Med hänsyn härtill och till ärendets brådskande natur anser jag att lagrådets

yttrande över förslagen inte bör inhämtas.

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen.

Prop. 1983/84: 40 5

Underbilaga 5.1

1¶Förslag till Lag om tillfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten

Härigenom föreskrivs följande.

Vid 1984 års taxering skall, i stället för vad som sägs i 10 § första stycket

och 11 8 I mom. lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt, gälla dels att fysiska personer, dödsbon, utländska bolag och i 10 & I mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt angivna familjestiftelser inte skall betala statlig förmögenhetsskatt, om den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 300000 kr., dels att den statliga förmögenhetsskatten för de nämnda skattskyldiga

skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 400.000 kr.: en

procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som över-

stiger 300 000 kr.:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 400000 men inte 600000 kr.: 1000 kr. för 400000 kr. och 2,5 92 av återstoden; 600 000 men inte 800000 kr.: 6000 kr. för 600 000 kr. och 3 76 av återstoden;

800000 men inte 1800000 kr.: 12000 kr. för 800000 kr. och 3,592 av återstoden;

1800 000 kr.: 47000 kr. för I 80000 kr. och 492 av. återstoden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då tagen enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978: 69) om försäljningsskatt på motorfor-

don

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på

motorfordon skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

Skatten utgår för personbil, buss Skatten utgår för personbil, buss

och lastbil med 2 kronor och 30 öre och lastbil med 3 kronor och 20 öre

per kilogram tjänstevikt. Överstiger per kilogram tjänstevikt. Överstiger

tjänstevikten 1600 kilogram, utgår tjänstevikten 1600 kilogram, utgår

ytterligare skatt med 290 kronor för ytterligare skatt med 400 kronor för varje fullt femtiotal kilogram var- varje fullt femtiotal kilogram varmed tjänstevikten överstiger 1600 med tjänsteviken överstiger 1600

kilogram. Skatten beräknas till helt kilogram. Skatten beräknas till helt tiotal kronor så att överskjutande tiotal kronor så att överskjutande krontal bortfaller. krontal bortfaller. Skatten utgår för motorcykel Skatten utgår för motorcykel

med 420 kronor om tjänstevikten ej med 670 kronor om tjänstevikten överstiger 75 kilogram. med 550 inte överstiger 75 kilogram. med kronor om tjänstevikten är högre 880 kronor om tjänstevikten är högmen ej överstiger 160 kilogram, re men inte Överstiger 160 kilomed 840 kronor om tjänstevikten är gram, med 7350 kronor om tjänstehögre än 160 kilogram men ej över- vikten är högre än 160 kilogram stiger 210 kilogram, samt i annat men inte överstiger 210 kilogram, fall med / 400 kronor. samt I annat fall med 2 240 kronor.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

. 2 Prop. 1983/84: 40

3¶Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att punkt 2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Anvisningar

till 50 §

2.! Vid bedömningen av om skattskyldigs inkomst till icke obetydlig del

utgjorts av folkpension iakttages följande. Som folkpension räknas icke barnpension eller vårdbidrag. Den omständigheten att folkpension under ett beskattningsår utgått med ett ringa belopp t. ex. till följd av att folkpen-

sionen icke åtnjutits under hela året, utgör icke hinder mot att medgiva den skattskyldige avdrag. Avgörande för bedömningen i detta fall är huruvida folkpensionen, om den utgått i full utsträckning, utgjort en icke obetydlig del av inkomsten. Som folkpension behandlas även tilläggspension i den

mån den enligt lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer närmare föreskrifter för avdragsberäkningen enligt nedan angivna grunder.

Avdraget skall i första hand be- Avdraget skall i första hand bestämmas med hänsyn till storleken stämmas med hänsyn till storleken av den skattskyldiges taxerade in- av den skattskyldiges taxerade inkomst enligt lagen (1947:576) om komst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Överstiger statlig inkomstskatt. Överstiger denna inkomst inte visst högsta be- denna inkomst inte visst högsta be-

lopp. skall avdraget beräknas till lopp, skall avdraget beräknas till

vad som behövs för att den skatt- vad som behövs för att den skatt-

skyldige inte skall påföras högre skyldige inte skall påföras högre

statligt beskattningsbar inkomst än statligt beskattningsbar inkomst än

7500 kronor. Detta högsta inkomst- 7500 kronor. Detta högsta inkomst-

belopp motsvarar taxerad inkomst belopp motsvarar taxerad inkomst för skattskyldig som under beskatt- för skattskyldig som under beskatt-

ningsåret inte haft annan inkomst ningsåret inte haft annan inkomst än ålderspension enligt 6 kap. 2 § än ålderspension enligt 6 kap. 2 8

första stycket lagen (1962: 381) om första stycket lagen (1962: 381) om

allmän försäkring och pensionstill- allmän försäkring och pensionstill-

skott enligt 2 § lagen om pensions- skott enligt 2 § lagen om pensions-

tillskott samt åtnjutit avdrag endast tillskott samt åtnjutit avdrag endast

med 100 kronor enligt 33 § 2 mom. med 100 kronor enligt 33 § 2 mom.

första stycket. För gift skattskyl- andra stycket. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med dig, som uppburit folkpension med

belopp som tillkommer gift vars belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas make uppbär folkpension, beräknas det högsta inkomstbeloppet med ut- det högsta inkomstbeloppet med utgångspunkt från en pension utgö- gångspunkt från en pension utgö-

rande 77,5 procent av basbeloppet. rande 78,5 procent av basbeloppet.

! Senaste lydelse 1981:999.

Prop. 1983/84: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse För övriga skattskyldiga beräknas För övriga skattskyldiga beräknas det med utgångspunkt från en pen- det med utgångspunkt från en pension utgörande 95 procent av bas- sion utgörande 96 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräknings- beloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också om gift skatt- grund gäller också om gift skattskyldig under viss del av beskatt- skyldig under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med ningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, och un- make uppbär folkpension, och under återstoden av året uppburit der återstoden av året uppburit folkpension med belopp som till- folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folk- kommer gift vars make saknar folkpension. pension.

Om skattskyldigs statligt taxerade inkomst överstiger det högsta inkomstbeloppet enligt föregående stycke, reduceras avdraget med belopp motsvarande 66 2/3 procent av taxerad inkomst mellan det belopp vid vilket högsta extra avdrag utgår och ett belopp som är 3 basenheter större, med 40 procent av taxerad inkomst inom ett därpå följande inkomstskikt av 1,5 basenheters bredd och med 33 1/3 procent av taxerad inkomst därutöver.

Det avdrag som beräknas med hänsyn till skattskyldigs statligt taxerade inkomst jämkas, om värdet av skattepliktig förmögenhet överstiger 90000 kronor. Om förmögenhetsvärdet överstiger 150000 kronor, skall avdrag inte medges. Fastighet, som avses i 24 § 2 mom. , samt sådan bostadsbyggnad med tillhörande tomt på jordbruksfastighet, som används som bostad av den skattskyldige, skall inräknas i förmögenhetsvärdet med belopp som motsvarar 1/10 av skillnaden mellan fastighetens respektive bostadsbyggnadens och tomtens taxeringsvärde året före taxeringsåret och lånat kapital, som nedlagts i fastigheten respektive i bostadsbyggnaden och tomten i den mån skillnaden inte överstiger 250000 kronor. Är skillnaden större beräknas värdet till 25 000 kronor jämte den del av skillnaden som överstiger 250000 kronor. Vid beräkning av hur stort lånat kapital som lagts ner i bostadsbyggnaden och tomten, skall på dessa anses belöpa så stor del av låneskulderna i förvärvskällan som byggnadens och tomtmarkens taxe- : ringsvärde utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i förvärvskällan inklusive byggnaden och tomtmarken. Har den skattskyldige eller hans make flera sådana fastigheter, som avses här, gäller bestämmelserna endast för en fastighet och då i första hand för fastighet som utgör stadigvarande bostad för den skattskyldige.

Här ovan angivna grunder för avdragsberäkningen får frångås, när särskilda omständigheter föranleda det.

Vid beräkning av avdrag för gift skattskyldig iakttages bestämmelserna i 52 § I mom. sista stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen av extra avdrag ske med utgångspunkt i det för år 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kronor.

Prop. 1983/84: 40

4 Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623)

Härigenom föreskrivs att 22 § 3 mom. taxeringslagen (1956: 623)! skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kar hm 2” &

3 mom.! Skattskyldig, som upp- 3 mom. Skattskyldig, som uppburit folkpension, är med undantag burit folkpension, är med undantag som anges i andra stycket skyldig som anges i andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna själv- att utan anmaning avlämna självdeklaration endast om hans brutto- deklaration endast om hans bruttointäkt av en eller flera förvärvskäl- intäkt av en eller flera förvärvskällor under året varit större än belopp lor under året varit större än belopp motsvarande intäkten för skattskyl- motsvarande intäkten för skattskyldig, som under beskattningsåret dig, som under beskattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspen- inte haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket sion enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962: 381) om allmän försäk- lagen (1962: 381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § ring och pensionstillskott enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstill- lagen (1969:205) om pensionstillskott. För gift skattskyldig, som skott. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make upp- som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas intäkten bär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension med utgångspunkt från en pension utgörande 77.5 procent av basbe- utgörande 78,5 procent av basbeloppet. För övriga skattskyldiga be- loppet. För övriga skattskyldiga beräknas intäkten med utgångspunkt räknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 95 pro- från en pension utgörande 96 procent av basbeloppet. Sistnämnda cent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också för beräkningsgrund gäller också för gift skattskyldig som under viss del gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret uppburit folk- av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkom- pension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpen- mer gift vars make uppbär folkpension, och under återstoden av året sion, och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make sak- som tillkommer gift vars make saknar folkpension. Med folkpension nar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av ålders- avses folkpension i form av ålderspension, förtidspension, änkepen- pension, förtidspension, änkepension och hustrutillägg. Som folk- sion och hustrutillägg. Som folkpension räknas inte barnpension el- pension räknas inte barnpension eller vårdbidrag. ler vårdbidrag.

! Lagen omtryckt 1971: 399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 773. > Senaste lydelse 1981: 1003.

Prop. 1983/84: 40 10

Bestämmelserna i första stycket gäller inte om den skattskyldiges make är skyldig att utan anmaäning avlämna självdeklaration, om den skattskyldi-

ge har varit bosatt i riket endast en det av beskattningsåret eller om

garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för honom. Bestämmelsen gäller inte heller i fråga om ogift skattskyldig om hans skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger 90000 kronor och i fråga om gift skattskyldig om makarnas gemensamma skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger 180000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången

vid 1985 års taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen ske

med utgångspunkt i det för 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kro-

nor.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 6 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 | I

Bilaga 6

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén såvitt avser punkterna I och 4—10; . statsrådet Göransson såvitt avser punkterna 2 och 3

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder,

m.m. :

ÅTGÄRDER INOM UTBILDNINGSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[1] Inledning

Min anmälan av detta avsnitt sker efter samråd med statsrådet Ingvar

Carlsson och statsrådet Göransson.

Under de närmaste åren inträffar en kraftig minskning av antalet elever i

grundskolan som redan den innebär betydande svårigheter för den skolorganisation som har byggts upp. Vidare ställs stora krav på insatser också inom utbildningsdepartementets område för att motverka ungdomsarbetslösheten. Inom högskolan måste antalet utbildningsplatser hållas uppe med

hänsyn till ungdomspuckelin samtidigt som kvalitet i utbildning och forskning är av vital betydelse för samhällsutvecklingen. Brister i studiestödssystemet har i växande utsträckning fått social snedrekrytering, långa studietider och studieavbrott som följder. Jag har med detta velat peka på några faktorer som är av betydelse som bakgrund när utgiftsbegränsande åtgärder nu måste vidtas också inom utbildningsdepartementets område.

Inom grundskolan föreslås åtgärder som inte i första hand påverkar den

reguljära undervisningen, nämligen begränsningar av statsbidragen för vikarier och för viss icke undervisningsbunden verksamhet.

För gymnasieskolans del kombineras i förslaget en fortsatt timreduktion: för mindre väl fyllda grupper med en viss återföring av resurser för att

mildra effekterna i kvalitativt hänseende. Det blir också möjligt att ompröva ordningen med lärarlösa lektioner. Inom studiestödsområdet föreslås vissa ändrade regler för studiehjälp

som även ger ett utrymme för omfördelningar för att förstärka de selektiva inslagen i studiehjälpen. Genom slopande av studiemedlens bidragsdel och tr Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 6

Prop. 1983/84: 40 ta

genom ett återinförande av en begränsad makeprövning i studiemedelssystemet uppnås stora besparingar på sikt, vilka gör det möjligt att nu genomföra en realhöjning av det totala studiemedelsbeloppet. Inom högskolan föreslås vissa minskningar av utbildningskapaciteten

som även långsiktigt bedöms som arbetsmarknadsmässigt motiverade. För

att uppnå största möjliga ekonomiska effekt föreslås därvid en nedläggning

av hela organisationen för resp. läkarutbildning, tandläkarutbildning samt förskollärarutbildning och fritidspedagogutbildning på vissa orter.

På massmedieområdet föreslås att en besparing tas ut på Sveriges Radio-koncernen som helhet samtidigt som utbildningsprogramverksamheten övergår från att vara anslagsfinansierad till att bli avgiftsfinansierad.

I fråga om begränsning av utgiftsautomatiken behandlas i föreliggande förslag medelsanvisningen för Sveriges Radio-koncernen och anslagen för studiemedel.

C. Massmedier m. m.

12] Radio och television Utgiftsbegränsningar på Sveriges Radios område

Riksdagsbeslutet år 1978 med anledning av propositionen (1977/78:91 KrU 24, rskr 337) om radions och televisionens fortsatta verksamhet m. m. innebar en omorganisering av Sveriges Radio i ett moderbolag och fyra

dotterbolag: Sveriges Riksradio AB (SRAB), Sveriges Television AB,

Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB (UR). Utbildningsradion och utlandsprogrammen inom riksradion finansieras med skattemedel, övriga bolags verksamhet finansieras med avgiftsmedel. Kostnaderna för den avgiftsfinansierade verksamheten uppgår i dag till drygt 2

miljarder kr. Den skattefinansierade utbildningsradions verksamhet kostar

ca 120 milj. kr.

Riksdagsbeslutet år 1978 innebar också omfattande reformkrav för

SRAB:s räkning, med en regional utbyggnad som det mest kostnadskrävande inslaget. För att ge koncernen goda plaheringsförutsättningar an-

gavs i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) ambitionen att

årligen anvisa SRAB en reformram motsvarande 2,36 av medelstilldelningen för tiden fram till 1988/89, då reformprogrammet skulle vara genomfört.

Sedan budgetåret 1981/82 har SRAB även ålagts att genomföra årliga

rationaliseringar motsvarande 2 96: Härutöver finansierade företaget ge-

nom ytterligare rationaliseringar budgetåret 1982/83 kraftiga kostnadsökningar till följd av devalveringen av den svenska kronan hösten 1982. SRAB-koncernens rationaliserings- och planeringsförmåga har satts på

prov. Koncernen har reagerat med en förbättrad planering, ett ökat kost-

Prop. 1983/84: 40 | 3

nadsmedvetande och för den närmaste treårsperioden aviserat påtagliga nedskärningar i rationaliseringssyfte. Åtgärderna har kunnat genomföras

utan att företagen frångått åtaganden i de avtal som slutits mellan staten

och SRAB-koncernens bolag i enlighet med riksdagsbeslutet år 1978.

Med hänsyn till det mycket ansträngda samhällsekonomiska läget krävs ytterligare besparingar även på SRAB:s område. För koncernen som hel-

het föreslår jag en besparing på 50 milj. kr. för budgetåret 1985/86. En sådan besparing är i förhållande till koncernens totala omslutning relativt liten och bör kunna genomföras inom ramen för nuvarande ambitioner. Emellertid är jag införstådd med att företaget kan se problem i att

till alla delar fullgöra sitt uppdrag enligt avtalen med staten och finna det

fördelaktigare att genomföra besparingarna i anslutning till en avtalsänd-

ring. Nuvarande avtal gäller t.o.m. den 30 juni 1986. Regeringen bör

därför vara beredd att ta upp överläggningar med SRAB om avtalsändring-

ar i den mån det behövs för besparingens genomförande.

När det gäller besparingens inriktning vill jag för min del, efter samråd

med chefen för utbildningsdepartementet, aktualisera frågan om en föränd-

ring av UR:s verksamhet och finansiering. En sådan kan göras genom att

sammanföra den skattefinansierade utbildningsradioverksamheten med den avgiftsfinansierade, vilket bör kunna medge rationaliseringar och be-

sparingar. Även den totala ambitionsnivån när det gäller utbildnings- och därmed jämförbara program bör kunna omprövas. Den avsedda föränd-

ringen bör övervägas senast i anslutning till en ny avtalsperiod men kan

tidigareläggas med hänsyn till det besparingskrav som nu ställs på SRAB-

koncernen. Innan jag går närmare in på mina förslag vill jag ge en kort bakgrundsbeskrivning när det gäller UR.

Riktlinjerna för UR:s verksamhet fastställdes av riksdagen hösten 1976 (prop. 1975/76: 110, UbU 1976/77:8, rskr 46). Beslutet hade föregåtts av flera års försöksverksamhet och en långvarig debatt om UR:s ansvarsområde, organisation och ställning i förhållande till samhällets insatser på utbildningsomrädet i stort och i förhållande till Sveriges Radio. I TRUkommitténs betänkande och i propositionen om utbildningsradion föreslogs att UR på grund av sin speciella ställning som en del av den samlade utbildningspolitiken skulie utgöra ett självständigt företag.

Riksdagsbeslutet innebar att denna princip frångicks och att UR i stället fick en ställning som dotterbolag till det dåvarande Sveriges Radio-företa-

get. Samtidigt gavs UR ett snävare arbetsområde än det i propositionen

förordade, bl. a. när det gäller förlagsverksamhet som inte är direkt knuten till programmen och när det gäller samfinansieringsprojekt. Vidare begränsades UR:s möjligheter att genomföra beställningsprojekt i form av program som inte i första hand är avsedda att etersändas.

Till följd av den ökade tillgången på bandspelare för såväl radioprogram som TV-program har UR:s utbud av skolprogram i allt högre grad kommit att användas vid andra tillfällen än sändningstillfället. Etersändningen

Prop. 1983/84: 40 4

fungerar i dag framför allt som distribution till AV-centraler. Utnyttjandet

av programmen är ojämnt och kommunerna har relativt stora kostnader för bandning av programmen.

Frågan om distributionen av UR:s program har behandlats upprepade gånger i samband med medelstilldelning. I 1982 års budgetproposition (prop. 1981/82: 100 bil. 12, s. 550-551) uttalar föredraganden bl.a. föl-

jande:

Då det bl. a. gäller skolprogrammen — i viss mån med undantag för grundskolans lågstadium — används i huvudsak bandade program som spelas upp på bandspelare. Bandningen sker oftast i regionala eller lokala AV-

centraler, som utrustats med inspelningsapparatur och som har personal avdelad för att sköta densamma och för att distribuera programmen till skolorna inom AV-centralens verksamhetsområde. Det finns enligt min

mening skäl att ifrågasätta om denna verksamhet är rationell. Det är ofta

svårt att uppnå tillräckligt god kvalitet hos de bandupptagningar som görs på detta sätt. AV-centralernas personal tvingas också anpassa sina arbetstider till de sändningstillfälten som av skilda skäl är lämpliga för etersänd-

ningarna. |

Enligt min mening finns det anledning att överväga om inte skolprogrammen på sikt I större omfattning borde distribueras direkt från UR till användarna eller AV-centralerna i bandad form. Denna fråga kräver emellertid ytterligare överväganden. Som ett led i dessa överväganden bör

emellertid UR redan nu undersöka intresset hos kommuner och andra

berörda utbiidningsanordnare av att i ökad utsträckning, mot en avgift,

erhålla färdigbandade program. Avgiften bör därvid sättas så att den mot-

svarar UR:s kostnader för bandning och administrativa kostnader för distribution och övrig hantering av banden. För kommunernas del skulle kostnaden för att på dessa villkor erhålla de bandade programmen ställas mot den inbesparing som på kort och lång sikt kan uppnås genom att man kan upphöra med den inspelningsverksamhet som nu äger rum vid AVcentralerna.

I årets budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 10 s. 562—563) underströk chefen för utbildningsdepartementet att det är viktigt att UR erbjuder skilda distributionsformer för programmen.

UR:s produktion bör enligt min mening kunna delas upp i två olika typer av produktion, dels läromedelsproduktion på kassett eller i tryckt form.

dels programproduktion för etersändning. Den senare programformen bör

bli en naturlig del av koncernens ordinarie programverksamhet och t. ex. omfatta nuvarande barnprogram och program av allmänt folkbildande karaktär.

Den etersända produktionen, som även i dag till en del är avsedd att vara ett inslag i det allmänna programutbudet, bör således integreras med den

avgiftsfinansierade verksamheten. Detta innebär ett större ansvar för

TV-bolaget och riksradion och i viss mån lokalradion att värna om att det i fortsättningen kommer att finnas en naturlig andel folkbildande program i det ordinarie utbudet. |

Ekonomiskt kommer detta att innebära en viss ökning av kostnaderna

för den avgiftsfinansierade verksamheten, samtidigt som medelsanvisning-

Prop. 1983/84: 40 5

en över statsbudgeten för UR:s del upphör. Om det samordnas med

besparingskravet på 50 milj. kr. innebär det att belastningen på rundradiofonden ökar med ca 70 milj. kr. Jag har i det föregående anfört att den föreslagna besparingen på 50 milj.

kr. för budgetåret 1985/86 kan komma att föranleda krav från Sveriges Radio-koncernen på justering av de nu gällande avtalsförpliktelserna. Efter samråd med företrädare för koncernen avser jag därför att senare föreslå regeringen att SRAB ges i uppdrag att senast den I september 1984 redovisa ett förslag till utformningen av verksamheten med angivna ekonomiska förutsättningar och att i förslaget övervägs om den här diskuterade förändringen av UR:s uppdrag och finansiering bör tidigareläggas med hänsyn till det besparingskrav som nu ställs på koncernen.

Riksdagen beslöt på förslag i budgetpropositionen 1982 (prop. 1981/82: 100 bil. 12. KrU 18. rskr 201) att bevilja en engångsanvisning av 35 milj. kr. för utrustning av nya lokaler för bl.a. radio- och TV-produktion. Beloppet skulle få användas efter medgivande av regeringen. Av engångsanvisningen har f.n. sammanlagt 10.8 milj. kr. disponerats. UR har nyligen

hos regeringen gjort framställning om att få utnyttja återstående del, 24,2

milj. kr.. av beloppet för investeringar i TV-produktionslokalerna i Stocksund.

Med hänsyn till vad jag nyss har föreslagit bör några ytterligare investeringar för UR:s egen TV-produktion inte göras. Den återstående delen av

engångsanvisningen bör därför hållas inne och betraktas som en besparing.

Begränsning av automatiska kostnadsökningar

De ekonomisk-politiska åtgärder som chefen för finansdepartementet tidigare denna dag har redovisat innebär bl. a. en begränsning av automatiskt verkande kostnadskompensation under år 1984. Denna princip kommer även att tillämpas på medelstilldelningen för den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten.

SRAB kompenseras sedan budgetåret 1978/79 för kostnadsökningar en-

ligt ett automatiskt verkande system som för innevarande budgetår består

av ett kombinerat pris- och löneindex, där prisökningsdelen f.n. är knuten

till basbeloppsindex (BBD. Den indexanknutna kostnadskompensationen

infördes för SRAB:s del för att möjliggöra en rationell planering. Företaget

har som jag tidigare har anfört ålagts att genomföra ett reformprogram,

inom en angiven reformperiod och reformram. Detta ställer stora krav på företagets planeringsförmåga. Rationaliseringskraven innebär vidare att

företaget behöver kunna planera sin verksamhet enligt kända förutsätt-

ningar.

Ett avsteg från denna princip innebär vissa svårigheter för SRAB. Med hänsyn till den stora betydelse som en begränsning av de automatiska prisökningarna har för statsfinanserna i sin helhet. bör dock begränsningen gälla även SRAB för kalenderåret 1984.

Jag redovisar i det följande mitt förslag till begränsning av kostnadsök-

ningsautomatiken för SRAB:s utgifter samt vissa förslag om ändrad prisökningskompensation fr. o. m. 1 januari 1984. Genom riksdagsbeslut med anledning av förslagen i budgetpropositionen

1983 (prop. 1982/83:100 bil. 10. KrU21, rskr 235) tilldelades SRAB

1607600000 kr. för sin verksamhet under budgetåret 1983/84. Vidare bemyndigades regeringen att frånräkna ett belopp motsvarande effekten av

1982 års devalvering på BBI. Detta belopp fastställdes till 17 600000 kr.. vilket innebär en medelstilldelning till SRAB för budgetåret 1983/84 om 1590 000 000 kr. i genomsnittligt prisläge 1981/82. Kompensation för pris-

ökningarna enligt BBI beräknas på 4076 av detta belopp. Mitt förslag innebär för budgetåret 1983/84 att prisökningskompensationen beräknas enligt nuvarande regler t.o.m. den 31 december 1983. Beräkningen av:

prisökningskompensationen fr.o.m. I januari 1984 bör baseras på konsu-

mentprisindex med effekterna av livsmedels- och boendekostnader frånräknade. Vidare skall. från samma tidpunkt, den kompensation till SRAB

som är knuten till prisutvecklingen begränsas till 4 42 för kalenderåret 1984. För SRAB:s del bör kompensationen utgå enligt den faktiska kostnadsök-

ningen upp till 496. Därefter skall ingen ytterligare kompensation för eventuella prisstegringar utgå under resten av kalenderåret. Om prisök-

ningen för denna period understiger 42 bör kompensationen för SRAB:s del motsvara den faktiska ökningen.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag har förordat om inriktningen av de framtida

besparingsåtgärderna inom Sveriges Radio-koncernen och förbe-

redelserna härför.

LE . godkänna vad jag har förordat om att inga ytterligare investering-

ar görs för Sveriges Utbildningsradios egen TV-produktion med

stöd av den för budgetåret 1982/83 beviljade engångsanvisningen,

3. bemyndiga regeringen att beräkna kompensation för kostnadsök-

ningar för den avgiftsfinansierade verksamheten inom Sveriges.

Radio-koncernen på det sätt som jag har förordat.

D. Skolväsendet

[3] D 11. Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Statsbidraget till kommunerna för driften av grundskolor består såvitt avser förstärkningsresurser av två delar. Bidrag motsvarande kostnaden för 0.5194 veckotimmar per elev utgår till kostnader för insatser för under-

visning, medan bidrag motsvarande 0.1248 veckotimmar per elev utgår till

kostnader för andra särskilda insatser under skoldagen samt kostnader för

planeringsrådet.

Prop. 1983/84: 40 7

Den icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen används i huvudsak till fria aktiviteter, syo. frivillig musik. ökad personaltäthet i hemkunskapsmoment på lågstadiet, maskinskrivning samt skolpersonalens besök hos eleverna under den praktiska arbetslivsorienteringen (PRAO).

För förstärkningsresursen gäller att bidraget utgår med ett visst belopp per veckotimme (veckotimpris). Veckotimpriset fastställs årligen av regeringen på grundval av den genomsnittliga lönekostnaden för lärarledd undervisning i grundskolan. I det löneläge som kan antas komma att gälla för redovisningsåret 1983/84 motsvarar veckotimpriset en månadslön för en heltidsanställd om ca 8500kr. Den personal som har hand om den största delen av ifrågavarande verksamhet har ett löneläge som betydligt understiger nämnda lön. Detta gäller bl.a. fritidspedagoger, fritidsledare och syokonsulenter. Även lärare i hemkunskap, musik och maskinskrivning har normalt lägre lön.

I denna bemärkelse kan alltså kommunerna sägas få ett statsbidrag för den icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen som överstiger de faktiska lönekostnaderna. Kommunerna kan också i inte obetydlig utsträckning själva påverka kostnaderna genom att välja mer eller . mindre ”dyr” personal för delar av verksamheten. Verksamhetens omfattning kan också påverkas beroende på vilken organisation som kommunen beslutar sig för.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört förordar jag att ett särskilt veckotimpris införs för den icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen. Detta veckotimpris bör sättas 157 lägre än det som gäller för förstärkningsresursen i övrigt, vilket motsvarar en månadslön för en heltidsanställd om ca 7225 kr.

Det är ofta inte naturligt att mäta volymen på den verksamhet som finansieras med den icke-undervisningsbundna delen av. förstärkningsresursen i form av veckotimmar. För kommunen är det i praktiken naturligare att betrakta denna del av statsbidraget till grundskolan som en totalsumma som kan disponeras för en viss verksamhet. I många fall utgår: kommunen från att bidraget skall täcka de totala kostnaderna för verksamheten. Även denna del av statsbidraget har dock beräknats med samma utgångspunkt som för grundskolans statsbidrag i övrigt, dvs. att en kommun själv skall svara för en viss del också av lönekostnader. Normalt kan denna ”kommunandel” av kostnaderna beräknas till 10—15 2.

Den långsiktiga besparingseffekten till följd av mitt förslag beräknar jag till 106 milj. kr. per år. Det särskilda veckotimpriset bör gälla fr.o.m. redovisningsåret 1984/85. Genom statsbidragssystemets konstruktion skulle effekt på statsbudgeten normalt uppstå först budgetåret 1985/86. För att besparingseffekt skall inträffa redan budgetåret 1984/85 bör hänsyn tas till det särskilda veckotimpriset redan vid utbetalning av förskott på statsbidraget under detta budgetår.

Prop. 1983/84: 40 8

Fr.o.m. höstterminen 1982 genomfördes ett i viss mån förändrat sätt att hantera vikariatssituationerna i grundskolan. Tidigare anställdes normalt

alltid en vikarie när en lärare hade förfall. Efter förslag i 1982 års budget-

proposition (prop. 1981/82:100 bil. 12, s. 268, UbU 17, rskr 232) fick skolan efter rektors bedömning möjlighet att avstå från att anlita vikarie de två första dagarna av en lärares frånvaro. Genom denna förändring fick skolstyrelserna och skolorna möjlighet till ett mer flexibelt och därmed effektivare utnyttjande av en betydande del av den resurs som använts för korttidsvikarier. Statsbidragsmässigt kom detta till uttryck på så sätt att 104 milj. kr. överfördes -från tilläggsbidraget till förstärkningsresursens

undervisningsbundna del. Summan svarade mot vad som preliminärt uppskattades vara bidragskostnaderna för korttidsvikarier under de två första dagarna av lärares frånvaro. Skolöverstyrelsen (SÖ) fick samtidigt i upp-

drag att undersöka huruvida ytterligare resurser avseende korttidsvikarier kunde föras över från tilläggsbidraget till förstärkningsresursen.

SÖ anmäler i anslagsframställningen för budgetåret 1984/85 att kostna-. derna för de två första dagarnas frånvaro satts för lågt. För att täcka de

faktiska statsbidragsberättigade kostnaderna skulle överföringen ha uppgått till 213 milj. kr.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget bör ytterligare medel avseen-

de de två första vikariedagarna inte föras över till förstärkningsresursen.

Jag förordar i stället att tilläggsbidraget till kommunerna minskas med

skillnaden mellan den överföring som borde ha gjorts enligt SÖ:s beräk-

ningar och den faktiska överföringen. Detta ger en minskad kostnad på 161 milj. kr. räknat i antaget kostnadsläge för redovisningsåret 1983/84 och

med beaktande av kostnaderna för lönekostnadspålägg och bidrag till sociala avgifter. För att effekt på statsbudgeten skall uppstå redan budget-

året 1984/85 bör i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående detta påverka utbetalningen av förskott under detta budgetår.

Kommunerna får med mitt förslag en minskning av statsbidraget till korttidsvikarier i en storleksordning som svarar mot en av de båda första

frånvarodagarna för lärare. Under de frånvarodagar som det härigenom inte blir möjligt att anställa lärare får verksamheten ordnas på annat sätt.

Naturligast synes det mig vara att det sker inom ramen för arbetsenheten. dvs. att lärarna inom arbetsenheten tar på sig det gemensamma ansvaret för eleverna i arbetsenheten och därigenom kan lösa tillfälliga problem som uppstår då någon i arbetslaget är frånvarande under kortare tid. Det är vidare numera ganska vanligt att skolledarna fullgör sin undervisningsskyl-

dighet som vikarier. Ett flexibelt användande av befintliga resurser för undervisning kan också bidra till att minska behovet av korttidsvikarier

och därmed också minska de negativa konsekvenserna av den föreslagna

begränsningen av resurserna för korttidsvikarier. Även skolans övriga personal kan i vissa fall användas. Jag vill betona att bortfallet av vikarieresurser inte behöver fördelas lika

Prop. 1983/84: 40 Y

för alla elever. Det kan finnas anledning att ta särskild hänsyn till vissa grupper av elever, exempelvis de vngsta. Bedömningen måste här grunda sig på de lokala förutsättningurna.

Enligt nuvarande bestämmelser är det som tidigare nämnts rektor som beslutar om i vad män vikarie skall anställas de första två dagarna av en ledighet. Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag avser alt återkomma till regeringen med förslag till ändrade bestämmelser härvidlag, så att skolstyrelsen får avgöra hur verksamheten skall bedrivas under de två första frånvarodagarna.

Med hänvisning vill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

I. godkänna vad jag förordat om särskilt veckotimpris för den icke-

undervisningsbundni delen av förstärkningsresursen.

2, godkänna vad jag förordat om förskott på bidrag till förstärk-

ningsresursen för redovisningsäret 1984/85.

3. godkänna vad jag förordat om minskning av tlläggsbidraget.

4. godkänna vad jag förordat om förskott på tilläggsbidrag för redo-

visningsäret 1984/85.

41 D18. Bidrag till driften av gymnasieskolor

Gymnasieskolan stär inför ett reformskede. Gymnasieutredningens (U 1976:10) huvudbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola har remissbehandlats. Inom regeringskansliet bereds en principproposition om ett förnyelsearbete inom gymnasieskolan. Jag räknar med att propositionen skall kunna föreläggas riksdagen i början av nästa ar.

I deta läge finner jag det särskilt svårt att göra mer omfattande besparingar inom gymnasieskolan. Statens utgifter måste dock begränsas även på detta område. Det blir då nödvändigt att noga pröva de besparingsmöjligheter som skolöverstyrelsen (SÖ) redovisat.

$Ö förordar i första hand en modell. i vilken tiden för elevernas skriftliga prov avräknas från lärarnas tjänstgöring. Med hänsyn till sambandet med gällande kollektivavtal och förutsättningarna för detta är jag emellertid inte beredd att nu förorda ett genomförande av SÖ:s förslag.

Möjligt är däremot att bygga ut ett redan fungerande system. som enligt

SÖ kan ge märkbara kostnadsminskningar — nämligen timreduktion i

förhållande till gruppstorlek. Jag kommer nu närmast alt presentera ett törslag om sådan reduktion.

Enligt skolförordningen anordnas normalt en undervisningsgrupp för varje påbörjat 30-tal elever i ett ämne. Om i ett sådant ämne det totala antalet elever i arskursen vid skolan är lägre än 12. skall antalet veckotimmar enligt timplanen minskas enligt förordningen (1982:40) om timreduktioner I gymnasieskolan vid låga elevtal. Systemet med timreduktioner innebär att imtalet minskas med ca 2077. när det totala antalet elever är

I Riksdagen 198384. I saml. Nr 40. Bilaga 6

Ränelse: S. 9. efter rad 17 Tillkommer: visningsaret 198485,

Prop. 1983/84: 40 10

8— IF eller. i latin och grekiska. 5-8. Timreduktionssystemet omfattar inte yrkesämnen och andra ämnen som har delningstalet 16.

Jag anser att systemet med timreduktion bör byggas ut tll att omfatta även intervallen 12—17 och 18—23 elever. Därvid bör reduktion göras med ca I5 resp. 10426. Latin och grekiska bör även i det utbyggda systemet ges en särställning motsvarande den som gäller i dag. På samma sätt som latin

och grekiska bör även de andra ”små” språken behandlas. som enligt mitt förslag i det följande också bör få starta med 5 elever. Jag skall återkomma

ull detta.

Ämnen med delningstalet 16 bör liksom tidigare undantas.

Som jag tidigare nämnde innebär det nuvarande systemet att det är det totala antalet elever som är avgörande för om reduktion skail göras. Man ser saledes inte till möjliga eller faktiska gruppstorlekar i fall där det totala antalet elever något överstiger 30. Enligt min mening bör man i samband med utbyggnaden modifiera principen och göra det över hela linjen. Avgörande för om reduktion skall göras, när det totala antalet elever överstiger delningstalet 30, bör vara hur stora grupper som framkommer vid jämnast möjliga fördelning av eleverna på det antal grupper som följer av detta delningstal. Om t. ex. det totala antalet elever är 32. kan två grupper om vardera 16 elever bildas. Timreduktion bör då görus med 1574 för bäda grupperna. Om skolan vill fördela eleverna på ett annat sätt, måste den se till att varje grupp får det antal timmar den skall ha med hänsyn till sin faktiska storlek. Om de efter den schablonmässiga reduceringen återstående timmarna för båda grupperna tillsammans inte räcker. får skolan ta i anspråk resurstimmar i förstärkningsresursen.

Mitt förslag innebär alltså en utbyggnad och en utjämning av systemet. så att resurserna i större utsträckning än hittills anpassas till varierande gruppstorlekar:

I se

= =S Zz 'n

8 IT 17118 231 24 30 elever

En sådan utbyggnad av systemet som jag här föreslagit bör innebära ett ekonomiskt incitament ull att fylla grupper så väl som möjligt. vilket måste anses nödvändigt för alt uppnå en bättre resurshushållning. Systemet

innebär samtidigt en fortsatt färdriktning mot ett mer elevrelaterat statsbidragssystem för gymnasieskolan. Jag vill i detta sammanhang anmäla alt

statskontoret nyligen redovisat ett uppdrag om ett nytt statsbidragssystem

Prop. 1983/84: 40 1

för gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Redovisningen innehåller för gymnasieskolans del två modeller med inslag av elevrelaterade

bidrag. Rapporten remissbehandlas f.n.

SÖ har med hänvisning till bl. a. internationaliseringssträvandena föreslagit en sänkning av starttalet från nu 8 till 5 elever för fem mindre vanliga

nyhörjarspråk (finska, italienska, kinesiska, portugisiska och ryska).

SÖ:s förslag på denna punkt bör genomföras i samband med det system

med timreduktioner som jag föreslagit. Enligt SÖ kan ett omfattande utredningsarbete behövas om vilka timre-

duktioner som är möjliga i olika ämnen. För egen del utgår jag från att inte

några reduktioner kommer att göras på ett sådant sätt att de intentioner

som ligger bakom tim- och kursplaner äventyras. Jag räknar med att närmare bedömningar i dessa frågor bäst görs lokalt och utifrån de aktuella förutsättningarna, såsom redan i dag kan ske inom ramen för den friare resursanvändningen. Ur denna kan tas resurstimmar för att undvika en

timreduktion som i det enskilda fallet framstår som olämplig. För att en

sådan lokal bedömning skall kunna bli möjlig, när nu reduktionsgraden

ökar, behövs en särskild återföringsresurs. Denna kan då fungera som ett komplement till den nu för varje skola varierande reguljära förstärknings-

resursen. Detta är enligt min mening nödvändigt främst med tanke på situationen i glesbygd. |

Återföringsresursen bör anges i ett visst antal lärartimmar som kom-

muner och skolenheter kan tilldelas som extra resurstimmar, dvs. ett tillskott till de resurstimmar som finns enligt redan gällande regler.

Det totala antalet lärartimmar i återföringsresursen bör räknas fram med

hänsyn till hur stor del av besparingen som bör återföras. Jag återkommer strax till detta. Det bör få ankomma på SÖ att fördela timmarna i åter-

föringsresursen mellan länsskolnämnderna, vilka sedan i sin tur får fördela timmarna mellan de kommuner och skolenheter som är i särskilt behov av extra resurser.

Mina förslag bör genomföras fr.o.m. budgetåret 1984/85. Genom timreduktioner vid grupper upp t. o. m. 23 elever sparas ca 115 milj. kr. Av detta

belopp bör ca 40 milj. kr. tas i anspråk i samband med en omprövning av ordningen med självstudietimmar eller s.k. lärarlösa lektioner på de teoretiska linjerna. Jag återkommer till detta i mina förslag till budgetproposi-

tionen 1984. Av resterande indragna ca 75 milj. kr. bör 207 — ca 15

milj. kr. — ställas till lokal! disposition som en återföringsresurs i arislutning

till systemet med timreduktioner. 60 milj. kr. utgör därmed den direkta besparing som jag nu är beredd av förorda för gymnasieskolans del.

De två riksinternatskolorna och de fyra skolor som omfattas av privatskolförordningen (1967:270) anordnar utbildning enligt läroplan för gymnasieskolan. De får därvid statsbidrag enligt i huvudsak samma regler som

gäller för gymnasieskolan. Mina förslag för gymnasieskolan om timreduktioner, lägre starttal för undervisning i vissa språk och extra resurstimmar

Prop. 1983/84: 40 | 12

bör därför i princip gälla även motsvarande utbildning vid riksinternatskolorna och de fyra andra skolorna.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

I. godkänna mitt förslag om utbyggnad av systemet med timreduk-

tioner,

2. godkänna mitt förslag om lägsta antal elever för att undervisning i

vissa språk skall få starta,

3. godkänna mitt förslag om en särskild återföringsresurs i form av

extra resurstimmar i anslutning till systemet med timreduktioner.

Högskola och forskning

[5] E 6. Utbildning för vårdyrken och E 7. Utbildning för undervisningsyr-

ken Allmänt

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har i sin anslagsframställning lagt fram underlag för en tillämpning av huvudförslaget inom högskolan. UHÄ gör den bedömningen, att en allmän uttunning av verksamheten

måste avvisas. Ämbetet anger två andra handlingslinjer, efter vilka ned-

skärningar skulle kunna genomföras. Den ena innebär att högskolans nu-

varande struktur behålls och att besparingar genomförs i form av att

dimensioneringen minskas på en rad utbildningslinjer. Den andra hand-

lingslinjen utgår från att all verksamhet på en ort eller all verksamhet inom

ett visst område vid en högskoleenhet läggs ned. UHÄ finner för sin del att

ingen av handlingslinjerna kan renodlas men att ett nedskärningsprogram av anbefalld storlek måste innehålla betydande inslag av den senare meto-

den.

Jag delar UHÄ:s uppfattning att besparingar inom högskolan i detta

sammahang måste inriktas på att mer omfattande verksamheter på en ort

begränsas eller helt läggs ned. Om man ser till de ekonomiska betingelser under vilka hela högskolan bäst skall kunna utvecklas i nuvarande statsfinansiella läge är denna handlingslinje enligt min mening inte bara försvarbar utan helt nödvändig.

Vad jag nu har sagt gäller metoden för de besparingar som måste göras också inom högskolan. Inom vilka områden minskningen skall göras måste avgöras i första hand utifrån långsiktiga bedömningar av utvecklingen på

arbetsmarknaden inom de berörda områdena. Jag delar UHÄ:s bedömning att utbildningar inom det tekniska och nawrvetenskapliga området bör

undantas från kapacitetsminskningar. Däremot bör vissa utbildningar som i första hand leder till sysselsättning inom den offentliga sektorn komma i

fråga för de minskningar som är aktuella. I det följande redovisar jag min bedömning av arbetsmarknaden för var och en av de utbildningslinjer som enligt mina förslag bör få ett minskat antal platser.

Prop. 1983/84: 40 13

Vid min sammanvägning av arbetsmarknadsförhållanden och andra besparingsförutsättningar har jag stannat för att nu förorda förhållandevis kraftiga nedskärningar av utbildningskapaciteten för fyra allmänna utbildningslinjer, nämligen läkarlinjen, tandläkarlinjen, fritidspedagoglinjen och förskollärarlinjen. Jag förordar vidare i enlighet med vad jag nyss.har anfört att besparingarna genomförs på ett sådant sätt att berörda utbild-

ningar läggs ned på vissa orter. Enligt min bedömning måste besparingarna

genomföras med början budgetåret 1984/85. Jag räknar med att. om mina förslag i det följande godkänns, den sammanlagda besparingen uppgår till

ca 70 milj. kr., fördelade över sex å sju budgetår. Beloppet gäller bespa-

ringar under utbildningsdepartementets huvudtitel; därtill kommer i fråga

om läkarutbildningen sådana under socialdepartementets huvudtitel.

Inom såväl det medicinska som det odontologiska området finns det ett starkt samband mellan utbildning och forskning. Det är därför naturligt att också organisationen för forskning och forskarutbildning berörs av de förändringar jag föreslår för den grundläggande utbildningen.

Jag utgår från att sådana forskningsresurser som är helt knutna till den

grundläggande utbildningen skall dras in. Därutöver anser jag det inte

ändamålsenligt att på sikt bevara en statlig organisation för medicinsk

resp. odontologisk forskning på de orter där jag föreslår att motsvarande

grundutbildning avvecklas. Ett planeringsarbete bör därför inledas med

sikte på att finna former för en successiv avveckling också av berörd

forskning och forskarutbildning och för ett inordnande av den i annan

befintlig organisation. I vissa fall kan det finnas samband med annan

forskningsverksamhet vid samma högskoleenhet som gör det naturligt att åstadkomma en samordning med den. I övrigt bör i första hand övervägas en omfördelning av resurser inom det medicinska resp. det odontologiska

området till andra berörda högskoleenheter, men det bör också vara möjligt att fördela om resurser från dessa områden till andra forskningsområ-

den inom högskolan. |

En utgångspunkt för de avvägningar som måste göras bör vara dels de insatser som berörda institutioner och forskargrupper i Malmö resp. Göte-

borg gjort och gör. dels de resurser inom motsvarande områden som redan

finns på andra orter, dels slutligen de samlade behoven av förstärkningar inom olika fakulteter och ämnesområden. Under alla förhållanden måste garantier skapas för att forskningsverk-

samhet som i dag är livaktig kan fortleva, om än i ändrad miljö, och inte '

måste avbrytas annat än som följd av naturlig avgång bland professorer

och annan forskningsledande personal.

Jag har tidigare angivit att den sammanlagda besparingen under sex å sju

budgetår blir ca 70 milj. kr. vid bifall till de förslag som jag strax kommer att redovisa mer i detalj. I fråga om medelsberäkningen för budgetåret

1984/85 avser jag att återkomma med förslag till regeringen i 1984 års budgetproposition. |

Prop. 1983/84: 40 14

Jag avser vidare att återkomma till regeringen med förslag att uppdra åt UHÄ att i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1985/86 redovisa dels en plan för minskningen under olika anslag för hela avvecklingsperioden, dels ett underlag för ställningstaganden till hur de berörda forskningsresurserna skall inordnas i den samlade forskningsorganisationen i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Jag har samrått med statsrådet Sigurdsen i fråga om de förslag som rör utbildningen på läkar- och tandläkarlinjerna.

Läkarlinjen

Underlag för att bedöma läkarlinjens dimensionering har successivt presenterats för socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning. Underlag för redovisningarna arbetas fram inom projektet Hälso- och sjukvården inför 90-talet (HS 90). Även Sveriges läkarförbund har publicerat prognoser rörande den framtida läkararbetsmarknaden. Antalet yrkesverksamma läkare har i det närmaste fördubblats under 1970-talet. Fram till år 2000 beräknas antalet läkare öka från 19000 år 1980 till 33 300.

Prognoserna tyder på att ett läkaröverskott inom många specialiteter kan bli verklighet inom en snar framtid. Med anledning härav föreslog dåvarande regeringen att planeringsramen för läkarlinjen skulle minskas med 90 platser från 1026 till 936 platser budgetåret 1982/83. Riksdagen ansåg sig emellertid inte ha tillräckligt underlag för ett sådant beslut vid denna tidpunkt (prop 1981/82: 100. UbU 20, rskr 248). I ett deiprojekt inom HS 90 avsåg man nämligen att våren 1983 presentera ytterligare prognoser vad gäller den långsiktiga efterfrågan på läkararbetskraft.

Mot bakgrund härav anförde jag i 1983 års budgetproposition att jag avsåg att till nästa riksmöte återkomma med en samlad prövning av läkarlinjens dimensionering. Dessvärre föreligger inte det ytterligare prognosmaterial från HS 90-arbetet som planerats föreligga vid denna tidpunkt. Jag vill stryka under att det krävs lång framförhållning när det gäller att bedöma dimenstoneringen av läkarlinjen. Det tar minst sju och ett halvt år innan en ändrad utbildningsdimensionering ger effekt på arbetsmarknaden. Ett beslut om ändrat antal platser på läkarlinjen påverkar således tillgången på läkare först åren efter 1992.

Erfarenheterna visar att det är svårt att göra hållbara prognoser bl. a. på vårdområdet. Prognoserna är beroende dels av befolkningens faktiska behov av medicinsk vård, dels av landets totala ekonomiska utveckling och av vilket ekonomiskt utrymme sjukvårdshuvudmännen kommer att disponera för hälso- och sjukvården. Enligt min uppfattning måste åtgärder redan nu vidtas för att minska riskerna för ett läkaröverskott.

Mot denna bakgrund anser jag att det är motiverat att planeringsramen för läkarlinjen minskas med 90 platser budgetåret 1984/85.

UHÄ föreslår i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 att en

Prop. 1983/84: 40 15

sådan minskning bör genomföras vid karolinska institutet i likhet med vad som föreslogs i 1982 års budgetproposition.

Enligt min mening gäller i frågan om valet av ort för en minskning i dag

delvis andra förutsättningar än för två år sedan. Jag får här erinra om vad jag nyss har anfört om behovet av att få ut största möjliga spareffekt av

aktuella kapacitetsminskningar. Detta uppnås genom att, där så är möjligt,

hela verksamheten inom en utbildning på en ort läggs ned. Mot denna bakgrund förordar jag att antalet nybörjarplatser på läkarlinjen vid universitetet i Lund minskas med 90 platser — från 190 till 100 — fr.o.m. budgetåret 1984/85. Minskningen bör i princip genomföras så att den kliniska utbildningen vid Malmö Allmänna Sjukhus läggs ned. Enligt gäl-

lande läkarutbildningsavtal utgår till Malmö kommun ca 55 milj. kr. per år

som ersättning för läkarutbildning och medicinsk forskning vid nämnda

sjukhus. Mitt förslag syftar till att motsvarande ersättning inte längre skall utgå. Den närmare fördelningen av resurser på berörda sjukhus i Lund och Malmö bör dock kunna bli föremål för särskilda överläggningar mellan

universitetet och de båda sjukvårdshuvudmännen. Därvid bör regionsjukvårdens speciella krav beaktas. Jag räknar med att resultatet av eventuella sådana överläggningar skall ingå som ett underlag för den avvecklingsplan

som jag nyss har aviserat.

Jag är medveten om att ett förverkligande av det förslag som jag nu lägger fram bidrar till en mindre väl avvägd geografisk fördelning av den samlade utbildningskapaciteten på läkarlinjen. Jag vill därför redan nu

klargöra att eventuella fortsatta minskningar av antalet platser på läkarlinjen enligt min mening bör koncentreras till mellan-Sverige.

Vid bifall till mina förslag rörande läkarutbildningen uppgår besparingen under utbildningsdepartementets huvudtitel avseende hela avvecklingsperioden till ca 20 milj. kr.

Tandläkarlinjen m.m.

Det framtida tandvårdsbehovet och dimensioneringen av tandvårdspersonal, främst tandläkare och tandhygienister, har utretts under de senaste

åren.

Tandvårdspersonalutredningen lade fram sin slutrapport i juni 1979. Socialstyrelsen har därefter reviderat bedömningarna av den långsiktiga

tillgången och efterfrågan på tandvårdspersonal med utgångspunkt i denna rapport. Våren 1982 presenterade 1978 års tandvårdsutredning sitt betänkande (SOU 1982:4) Tandvården under 80-talet. |

Ett överskott av tandläkare finns redan i nuläget. Effekterna härav kan

märkas på arbetsmarknaden. Köerna till folktandvården har i dag i stort

sett försvunnit. Med nuvarande prognostiserad efterfrågan på tandläkare inom folktandvården beräknas att 100—175 nylegitimerade tandläkare vid årsskiftet 1983— 1984 inte kommer att kunna beredas anställning i folktand-

vården.

Prop. 1983/84: 40 | 16

Riksdag och regering har, i takt med att prognosmaterialet om tillgång och efterfrågan på tandvårdspersonal presenterats. vidtagit åtgärder för att motverka ett överskott på tandläkare. I Stockholm minskades utbildningskapaciteten på tandläkarlinjen med 100 platser genom riksdagens beslut år 1979 om nedläggning av karolinska institutets enhet vid Holländargatan. Samtidigt beslutades om en uppbyggnad av tandläkarutbildningen i Umeå med sikte på 100 nybörjarplatser per år. Planeringsramen för tandläkarlin-

jen minskades vidare budgetåret 1982/83 från 420 platser till 380 platser

genom att antalet nybörjarplatser i Malmö minskades till 60 platser. Samtidigt markerades att en utbyggnad från 80 platser till de planerade 100 vid

universitetet i Umeå skulle anstå tills en samlad bedömning av tandläkarutbildningens dimensionering med anledning av tandvårdsutredningens för-

slag kunde göras.

UHÄ föreslår i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 att plane-

ringsramen för tandläkarlinjen minskas. Ämbetet utgår i sina förslag från

att odontologisk grundutbildning och forskning även fortsättningsvis skall bedrivas vid fyra högskoleenheter. Ämbetet menar att de samhällsekonomiska konsekvenserna av en total nedläggning av hela verksamheten på området vid en högskoleenhet kräver en mer ingående analys än vad man har kunnat presentera i detta sammanhang, även om en sådan nedläggning teoretiskt medför en större ekonomisk besparing.

Mot bakgrund härav förordar UHÄ att kapacitetsminskningen sprids på

flera enheter. Ämbetet föreslår för budgetåret 1984/85 tre olika alternativ för en sådan minskning. I första hand förordas att en kapacitetsminskning

görs vid universitetet i Göteborg — med 40 alternativt 60 nybörjarplatser.

Därutöver aktualiserar UHÄ en minskning vid universitetet i Umeå med 20 platser.

Samtliga remissinstanser har i yttranden över 1978 års tandvårdsutrednings förslag förordat att antalet platser på tandläkarlinjen minskas. Av

yttrandena framgår vidare att flera landstingskommuner genom ett effek-

tivt utnyttjande av de samlade resurserna kan ge en god tandhälsa med endast marginella utbyggnader av tandvården. Statsrådet Sigurdsen avser

att föreslå regeringen att senare under detta riksmöte lägga fram en propo-

sition om den framtida tandvården i Sverige.

Tandhälsan har blivit bättre, särskilt hos barn och ungdom. Fortfarande finns dock aotillfredsställda tandvårdsbehov t.ex. hos handikappade och

äldre. Mot bakgrund av dagens samhällsekonomiska läge bör dessa behov tillgodoses genom en omfördelning av tillgängliga resurser. Det är därför

naturligt att nu aktualisera en minskning av de samlade resurserna för tandläkarutbildning. På längre sikt kan man inte heller räkna med att

tandvården kommer att få ta i anspråk en större del av samhällsresurserna än f.n.

Den rådande arbetsmarknadssituationen och prognosmaterialet i fråga om den framtida efterfrågan på tandläkare har övertygat mig om att antalet

Prop. 1983/84: 40 . 17

utbildningsplatser måste minskas kraftigare än vad UHÄ föreslår. Med

hänsyn till vad jag tidigare har anfört aktualiseras därmed i första hand nedläggning av utbildningen på en av de fyra berörda orterna.

Vid bedömningen av på vilken ort tandläkarutbildningen bör läggas ner har jag utgätt från kravet på en god geografisk balans av fördelningen av de samlade resurserna samt från omfattningen av den nödvändiga kapacitetsminskningen. Jag förordar mot denna bakgrund att tandläkarutbildningen

vid universitetet i Göteborg avvecklas fr. o. m. budgetåret 198485. Som en

följd av detta kommer också den statliga tandsköterskeutbildning som f.n.

bedrivs I anslutning till denna tandläkarutbildning att avvecklas.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen vid 1978/79 års

riksmöte har beslutat att den tandvård som staten bedriver i anslutning till

odontologisk utbildning och forskning skall föras över till kommunalt/ landstingskommunalt huvudmannaskap (prop. 1978/79:41. UbU 23, rskr 205), Som en följd av detta beslut har regeringen är 1979 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd att förhandla i denna fråga, bl.a. om inord-

nande av specialistutbildningen för tandläkare i folktandvårdsorganisationen. |

Planeringsramen för tandläkarlinjen minskas enligt mitt förslag med 120

platser till 260 platser (Stockholm 120, Malmö 60, Umeå 80) budgetåret

1984/85. Denna dimensionering innebär enligt socialstyrelsens prognoser att antalet yrkesverksamma tandläkare kommer att bli ca 400 fler år 2000

jämfört med år 1985.

Jag förordar vidare att den planerade utbyggnaden med ytterligare 20

platser vid universitetet i Umeå — från 80 till 100 — inte förverkligas.

Planeringen i Umeå bör inriktas på att finna ett lämpligt alternativt utnyttjande av de disponibla lokalerna.

Vid bifall till mina förslag rörande tandläkarutbildningen uppgår besparingen avseende hela avvecklingsperioden till ca 30 milj. kr.

Förskollärar- och fritidspedagoglinjerna

Jag övergår nu till att behandla högskoleutbildning inom barnomsorgs-

området. |

Planeringsramarna är innevarande budgetår för fritidspedagoglinjen 1078 och för förskollärarlinjen 3492 nybörjarplatser. Ramarna har sänkts de senaste åren. Budgetåret 1981/82 var antalet nybörjarplatser på fritids-

pedagoglinjen 1302 och på förskollärarlinjen 4 614.

UHÄ föreslår för budgetåret 1984/85 en minskning med 12 platser på fritidspedagoglinjen. För förskollärarlinjen föreslås en minskning med 240

platser fördelad på åtta av de 19 högskoleenheter utbildningen bedrivs vid. Såväl I fritidspedagogkåren som i förskollärarkåren har de senaste åren

uppstått en betydande arbetslöshet. Vid det senaste mättillfället. i juli 1983, var drygt 700 fritidspedagoger och drygt 3 100 förskollärare anmälda som kvarstående sökande vid månadens slut. Enligt min mening motiverar

Prop. 1983/84: 40 18

också den utveckling som kan förutses på arbetsmarknaden att planeringsramarna minskas med fler platser än vad UHÄ föreslår.

Vissa högskoleenheter har de senaste åren prövat en ökad samverkan mellan barnomsorgs- och klasslärarutbildningarna. Jag anser att det är

angeläget alt sådana strävanden kan fortsätta och utvecklas ytterligare.

Minskningen av planeringsramarna för barnomsorgsutbildningarna bör därför i första hand göras vid enheter där klasslärarutbildning inte finns.

Jag erinrar också om vad jag tidigare har anfört om skälen för att förverkliga minskningen genom en avveckling av utbildningarna i fråga på vissa orter.

Mot denna bakgrund förordar jag att fritidspedagog- och förskollärarlinjerna vid dels universitetet i Uppsala. dels högskolan i Borås avvecklas fr.o.m. den I juli 1984. Dessutom förordar jag att utbildningen av förskollärare i Visby. vilken anordnas av högskolan för lärarutbildning i Stockholm. läggs ner. Planeringsramarna minskas därmed enligt mina förslag för

fritidspedagoglinjen med 120 platser — 90 i Uppsala och 30 i Borås — och för förskollärariinjen med 354 platser — 174 i Uppsala. 120 i Borås och 60 i

Visby. Jag beräknar besparingen avseende hela avvecklingsperioden till ca 20 milj. kr. .

Med hänvisning till vad jag har anfört under anslagen E 6. Utbildning för vårdyrken och E 7. Utbildning för undervisningsyrken hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat i fråga om minskningar av planeringsramar för läkar-, tandläkar-, förskollärar- och fritidspeda-

goglinjerna.

F. Vuxenutbildning

[6] F I. Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag

Jag erinrar här om vad statsrådet Göransson anfört i det föregående om

besparingar på Sveriges Radios område med särskild inriktning på Utbildningsradions verksamhet.

[7] F 4. Bidrag till kommunal vuxenutbildning m. m.

För kommunal vuxenutbildning (komvux) utgår f.n. ett schablontillägg

till kommun som anordnar sådan utbildning. Schablontillägget utgår för kostnader inom komvux för stödundervisning, studiehandledning, studie-

och yrkesorientering samt kostnader som kommunen finner skäl att åtaga

sig för annan studie- och yrkesorientering för vuxna. Till grund för beräk-

ningen av schablontillägget ligger det högsta antalet lektioner enligt tim-

planerna för de kurser som kommunen faktiskt anordnat. Schablontilläg-

gets storlek beräknas utifrån en viss procent av timarvodet enligt en viss

Prop. 1983/84: 40 19

beteckning, en viss arvodesgrupp och en viss ålderstilläggsklass. Denna

procentsats är nu för grundskolan 25, för gymnasieskolkurser i allmänna ämnen 13, för särskilda yrkesinriktade kurser 13 samt för grundutbildning för vuxna 15. Även arvodesgrupper och ålderstilläggsklasser varierar.

En minskning av statens utgifter för komvux bör kunna göras genom att samma procentsats och arvodesbelopp används vid beräkning av schablontilläggets storlek för kurser på de olika nivåerna. Detta får också ses som ett led i förenklingen av statsbidragssystemet för komvux. Schablontillägget är en totalresurs som kommunerna kan använda helt fritt efter

lokala behov inom ramen för angivna ändamål. Jag föreslår mot denna

bakgrund att schablontilläggets storlek för samtliga kurser i komvux

fr.o.m. den 1 juli 1984 fastställs till 15 92 av ett timaravode som motsvarar

det som nu utgår för grundskolkurser. Härigenom uppkommer en utgiftsminskning på ca 10 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag här har förordat om schablontilläggets storlek.

18] F7. Bidrag till driften av folkhögskolor m. m.

Statsbidraget till folkhögskolor. som innevarande budgetår uppgår till ca 405 milj. kr.. består till ca 94 Z av ett allmänt bidrag.

En minskning av statens utgifter för folkhögskolan bör enligt min mening

kunna göras genom förändringar i det allmänna bidraget. Huvuddelen av detta utgår i form av ett schablonbidrag som beräknas utifrån följande formel: antalet elevveckor x koefficienten 0,0037 x lärarlön inkl. sociala avgifter enligt lönegrad L 12:4. Genom att sänka koefficienten 0,0037 till 0,0036, dvs. med ca 2.7 72, når man en utgiftsminskning på ca 10,5 milj. kr. jämfört med vad som budgeterats för innevarande budgetår. Samma resultat skulle kunna nås genom att minska den totala undervisningsvolymen med samma procentsats, något som skulle reducera antalet statsbidragsberättigade elevveckor med ca 19000. Jag finner det dock angeläget att folkhögskolans totala undervisningsvolym inte minskas jämfört med vad som lagts fast för innevarande budgetår, dvs. totalt 700 000 bidragsberättigade elevveckor. Jag förordar mot denna bakgrund en minskning av koefficienten till 0,0036 fr.o.m. den 1 juli 1984. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad min företrädare anförde beträffande möjligheten för skolans styrelse att på lämpligaste sätt disponera bidraget (prop. 1981/82: 100 bil. 12 s. 585, UbU 12, rskr 191). Jag avser att i anslutning härtill föreslå regeringen att de nuvarande bestämmelserna i folkhögskoleförordningen (1977:551) om en lärartäthet av i genomsnitt 2,15 lärartimmar per elev-

vecka ändras fr. o. m. den 4 juli 1984. så att lärartätheten inte skall behöva

Prop. 1983/84: 40 20

bör göras vid omräkning av tjänstgöringstimmar i studiecirkelarbete till elevveckor enligt 84 § folkhögskoleförordningen (1977: 551).

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag här har förordat om schablonbidraget till

folkhögskolor.

G. STUDIESTÖD

[9] G 3. Studichjälp m. m.

Från detta anslag utgår bl.a. studiehjälp i form av äterbetalningspliktiga

studiemedel. Studiehjälpsberättigade elever som fyllt 18 år kan få återbetalningspliktiga studiemedel med ett belopp som tillsammans med studiebi-

drag och eventuella andra förmåner motsvarar studiemedlen för högskolestuderande. Villkoret för att få studiemedel i denna omfattning är att den studerande har brutit sambandet med föräldrarnas ekonomi och stadigva-

rande har annan bostad än föräldrarna eller att den studerande är gift.

Uppgifterna skall för ogifta studerande styrkas av föräldrarna. I dessa fall

beaktas endast den studerandes egna ekonomiska förhållanden vid bedömningen av behovet av återbetalningspliktiga studiemedel.

Jag föreslår nu avsevärda inskränkningar av möjligheterna att få återbe-

talningspliktiga studiemedel utan prövning mot föräldraekonomin. Jag är

medveten om att detta kan kritiseras från principiella utgångspunkter. Möjligheterna att inom studiehjälpssystemet få studiemedel prövade endast mot egen inkomst och förmögenhet infördes för att möjliggöra att

myndiga ungdomar själva skulle kunna finansiera sina gymnasiala studier obervende av sina föräldrars ekonomi. Principiellt finns det fortfarande skäl för en sådan ordning. Samtidigt vill jag emellertid framhålla att reformen innebar att man gjorde avsteg från principen att ungdomar i största möjliga omfattning bör kunna genomföra så grundläggande utbildning som

gymnasiala studier utan skuldsättning. Enligt min mening talar flera skäl

för att denna princip bör tillmätas större betydelse i det arbelsmarknads-

läge som nu råder. Enligt föräldrabalken har föräldrarna formellt och i de allra flesta fall också reellt försörjaransvar mot gymnasiestuderande i de

aktuella åldrarna. Effekten av nuvarande system kan bli att man stimulerar

studerande att bryta med föräldraekonomin och bilda egna hushåll.

Mitt förslag innebär att särbehandlingen upphör när det gäller sådana

studerande i åldern 18—20 år som önskar bli betraktade som fristående från föräldrarna i ekonomiskt avseende och som flyttat hemifrån. Jag förordar således att behovet av studiemedel fr.o.m. den 1 juli 1984 regelmässigt skall prövas mot föräldrarnas ckonomi. Den högsta lånesumman blir —

liksom hittills då det gäller återbetalningspliktiga studiemedel prövad mot föräldrackonomin för denna åldersgrupp — 10000 kr./år. Högre belopp bör

Prop. 1983/84: 40 21

liksom hittills kunna utgå om den studerande har vårdnad om barn eller är underhållsskyldig mot barn eller om synnerliga skäl föreligger.

Endast om förhållandena i föräldrahemmet är sådana att en brytning med föräldraekonomin av särskilda skäl är nödvändig, bör den studerandes behov av återbetalningspliktiga studiemedel kunna prövas utan hänsyn

till föräldrarnas ekonomi då det gäller elever i åldern 18—20 år. Sådana särskilda skäl kan t. ex. vara sociala förhållanden i hemmet som innebär svåra belastningar på familjerelationerna eller det förhållandet att den

studerande under en längre period förvärvsarbetat och haft egen bostad. Som ett särskilt skäl bör övergångsvis också kunna räknas det faktum att den studerande uppbär återbetalningspliktiga studiemedel prövade mot egen ekonomi enligt de regler som nu gäller. Detta bör dock inte gälla för

.studerande som beviljas sådana studiemedel för första gången för vårter-

minen 1984. Studiemedel bör kunna utgå med högst ett belopp som tillsammans med studiebidrag och eventuella andra förmåner motsvarar studie-

medel för högskolestuderande. I de fall den studerande är gift skall

makens/makans ekonomiska förhållanden beaktas i den omfattning jag senare derma dag kommer att föreslå för studiemedel. Då det gäller gifta studerande över 18 år kommer mina förslag således att innebära att makens/makans ekonomi i likhet med i dag beaktas vad gäller rätten för den studerande att uppbära tilläggen enligt gällande regler i 3 kap. studiestödslagen (1973: 349) och 3 kap. studiestödsförordningen (1973:418). Därut-

över kommer hänsyn till makens/makans ekonomi även att tas då det gäller

behovet av återbetalningspliktiga studiemedel i enlighet med de förslag jag i dag lämnar för studiemedel enligt 4 kap. studiestödslagen och 4 kap. studiestödsförordningen.

De åtgärder jag här har föreslagit beräknas innebära en minskad belastning av statsbudgeten med ca 100 milj. kr. för budgetåret 1984/85. Jag avser att senare återkomma med förslag som innebär att ca 50 milj. kr. av dessa medel tas i anspråk för ökade selektiva insatser i studiehjälpssyste-

met.

Studiehjälp utgår också bl.a. i form av inkomstprövat tillägg till studerande som fyllt 17 år. Tillägget kan ses som en fortsättning på det statliga

bostadsbidraget och är samordnat med detta då det gäller månadsbelopp

och reduktionsregler.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå att det statliga bostadsbidraget fr.o.m. den 1 april. 1984 höjs med 300 kr.

per år, vilket innebär att det kommer att utgå med högst 265 kr. per barn

och månad. För att samordningen mellan det inkomstprövade tillägget inom n studiehjälpen och det t statliga bostadsbidraget s skall kunna bibehällas i

hjälpen som jag nyss har aviserat, föreslår jag att tillägget vid samma

tidpunkt höjs till samma högsta månadsbelopp. Vidare föreslår jag att den

nedre gränsen för rätt till oreducerat tillägg för ensamstående föräldrar

Prop. 1983/84: 40 | 22

höjs från 33 000 kr. per år till 35000 kr. per år och för makar från 41000 kr. per år till 43000 kr. per år. Jag föreslår också att den gräns där en högre

reduktionstakt av tillägget inträder höjs från 62000 kr. per år till 65 000 kr. per år. Kostnaderna för dessa ändringar beräknar jag för innevarande budgetär till ca I milj. kr. Jag beräknar att dessa kostnader kan täckas inom ramen för det anslag som har upptagits för Studiehjälp m. m. i 1983 års. budgetproposition.

Det förslag jag nu lagt fram om ändrade regler för återbetalningspliktiga studiemedel för 18—20-åringar kräver ändringar i 3 kap. 12 § studiestödsla-

gen (1973: 349). Förslaget bör träda i kraft den 1 juli 1984. Förslaget om höjning av det inkomstprövade tillägget kräver ändring av 3 kap. 108

studiestödslagen. Förslaget bör som jag nämnt träda i kraft den I april 1984. Jag återkommer med förslag till ändring i studiestödslagen under avsnittet Studiemedel m. m.

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om inkomstgränser för det in-

komstprövade tillägget.

[131] G 4. Studiemedel m. m. Förändring i beräkning av studiemedel

Studiemedel för högskolestuderande och för äldre elever i andra skolformer består av studiebidrag och återbetalningspliktiga studiemedel.

Återbetalningspliktiga studiemedel återfinns också i studiehjälpssystemet

och i vuxenstudiestöden. Studiemedel beviljas med högst 7,89 Z& av basbeloppet för en heltidsstuderande under en studieperiod om femton dagar.

För ett niomånaders läsår blir det sammantaget 14296 av basbeloppet för

en heltidsstuderande och 7152 för en deltidsstuderande. Studiemedlens totalbelopp är således uttryckt i procent av basbeloppet. vilket också gäller

övriga belopp på bevilmingssidan, liksom alla inkomst- och avgiftsgränser såväl på beviljningssidan som på återbetalningssidan. De återbetalnings-

pliktiga studiemedlen är räntefria men räknas upp med ett s.k. regleringstal varje år såvida detta tal är lägre än konsumentprisindex. Regleringstalet, som höjdes den I januari 1980, är f.n. 4,2 Z. Närmare bestämmelser återfinns i studiestödslagen (1973:349) och i studiestödsförordningen

(1973: 418). Efter förslag i prop. 1982/83:55 om upphävande av beslutet om karens-

dagar m.m. infördes den 1 januari 1983 ett särskilt tilläggsbelopp till

basbeloppet, avsett att tillämpas i fräga om studiemedel som beräknades med ledning av basbeloppet för år 1983. De närmare bestämmelserna togs

in i en särskild lag, Lag om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel (1982: 1243).

Cheten för socialdepartementet har tidigare i dag föreslagit nya regler för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Samtidigt

Prop. 1983/84: 40 23

föreslås att lagen om tilläggsbelopp för pensionsförmåner m. m. upphävs.

beräkning av studiemedel upphävas. Således bör studiemedlen fortsättningsvis beräknas enbart med utgångspunkt i basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. .

För att kompensera studiemedelstagarna för borttagandet av tilläggsbeloppet föreslår jag en höjning av studiemedlens totalbelopp frän 142 till 143.5 % av basbeloppet eller tll 7.972 för en studieperiod om 15 dagar för heltidsstuderande och 30 dagar för deltidsstuderande. Den föreslagna höjningen bör gälla under första halvåret 1984. Jag återkommer i det följande till vad som bör gälla för tiden därefter. Nu nämnda förslag kräver övergångsvis ändringar i 4 kap. 13 och 24 §§ studiestödslagen (1973: 349).

Reformer genom omprioriteringar inom studiemedelsområdet

Studiemedlen bestär av studiebidrag. återbetalningspliktiga studiemedel samt i vissa fall resekostnadsersättning. De som har barn under 16 år kan: få ett barntillägg som i sin helhet är återbetalningspliktigt. Studerande som har inkomst eller förmögenhet som överstiger vissa beloppsgränser. s. k. fribelopp. fär ett reducerat studiemedelsbelopp. För gifta eller sammanboende personer tas inte hänsyn till makes/sammanboendes ekonomi.

Någon prövning görs inte heller med hänsyn ull föräldrarnas ekonomiska

förhållanden.

Vid heltidsstudier om nio månader utgör i dag studiemedlen exkl. barntillägg och resekostnadsersättning högst 27 978 kr.. varav 25 800 kr. bestär av återbetalningspliktiga studiemedel och 2178 kr. av ett bidrag.

Studiemedlen utgör ofta en studerandes enda celler huvudsakliga in- : komstkällu. Avsikten är att studiemedlen för studerande som saknar egen förmögenhet eller inkomst skall möjliggöra studier på heltid. Genom anknytningen till basbeloppet har de studerande garanterats en kompensation för prisutvecklingen. Däremot har de inte fått del av den standardstegring som onekligen har ägt rum sedan studiemedelssystemet infördes vid mitten av 1960-talet.

Under senare är har studieavbrotten ökat i omfattning och genomströmningstakten vid universitet och högskolor har sjunkit. Dessutom pekar resultat från olika undersökningar på en ökad social selektion vad gäller rekryteringen tll högre utbildning. Studiemedelsbeloppets storlek kan enligt min mening till stor det förklara dessa negativa effekter. Centrala studiestödsnämnden har i sin anslagstramställning inför budgetåret

1984/85 föreslagit att studiemedlen skall höjas till 14577 av basbeloppet.

Jag anser det i detta läge vara synnerligen angeläget att söka skapa utrymme för en rejäl höjning av studiemedlen. Med hänsyn till det statsfinanstella läget är det emellertid inte möjligt att göra detta på annat sätt än genom omprioriteringar.

24 Prop. 1983/84: 40

För att skapa utrymme för en höjning av studiemedlen föreslår jug följunde besparingar, nämligen dels ett återinförande av behovsprövningen i förhållande till makes/makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av studiemedel, dels ett borttagande av bidragsdeten i sudiemedlen.

Då studiemedelssystemet infördes vid mitten av 1960-talet innefattade behovsprövningsreglerna att hänsyn skulle tas ull makes/makas ekonomiska förhållanden. Den s.k. makeprövningen avskaffades helt tr. o. m. bud-

getäret 1980/81 (prop. 1979/80: 100 bil. 12. SfU 12. rskr 199). Ten socialde-

mokratisk partimotion yrkades avslag på förslaget. I motionen anfördes bl.a. att förslaget var tull fördel bara för en mycket begränsad studerandegrupp. Även om jämställdhetsskäl kunde anföras till förmån för förslaget måste man enligt motionen ta hänsyn till att det lades fram i en budget som innebar flera försämringar för dem med väsentligt sämre villkor än den grupp det här var fråga om.

Jag anser att motsvarande argument gäller i dag. När regeringen nu lägger fram förslag om betydande besparingar över hela statsbudgetens område och när ett obestridligt behov föreligger av att höja studiemedelsbeloppet för de allra flesta studerande, så kan man inte bortse från att den vars make har en god inkomst och en viss förmögenhet faktiskt har en

gynnsammare ekonomisk situation än den studerande 1 allmänhet. Jag

föreslår således att behovsprövning mot makes/makas ckonomi äterinförs vid beviljande av studiemedel.

Behovsprövningen bör utformas på följande sätt. Studiemedlen för en termin bör reduceras med 4067 av den del av makes/makas inkomst som överstiger två basbelopp under ett kalenderhalvår. Dennivs. k. fribeloppsgräns om två basbelopp bör höjas med ett halvt basbelopp för varje barn som har rätt till barnbidrag, förlängt barnbidrag eller studiehjälp under

alt studiemedlen börjar reduceras vid en årsinkomst av ca 80000 kr. hos maken om makarna inte har barn som uppfyller de ovan nämnda kraven och vid ca 100.000 kr. om makarna har ett barn som uppfyller kraven. Om inkomsten överstiger ca 150000 kr. resp. 170000 kr. utgår inga studiemedel alls. Samma reduceringsregler bör gälla såväl hel- som deltidsstuderande.

Hänsynstagande till makes/makas förmögenhet bör göras på så sätt utt studiemedlen för en termin bör reduceras med 2077 av den del av makar-

nas sammanlagda förmögenhet som överstiger nio basbelopp.

Det är skäligt att den som har bedrivit studier enligt nu rådande regler får

tillfälle att övergångsvis under läsaren 1984/85 och 1985/86. fortsätta dem

utan makeprövning. Studierna måste dock ha påbörjats senast höstterminen 1983. För dem som bedriver studier även efter utgången av värterminen 1986 bör dispens kunna medges i vissa fall.

Besparingen kommer enligt mitt förslag att nå full effekt först under

budgetäret 1986/87 och beräknas då uppgå ull ca 90 milj. kr. i minskat

Prop. 1983/84: 40 25

utflöde av studiemedel. För budgetåren 1984/85 och 1985/86 beräknar jag besparingen till 40 milj. kr. resp. 60 milj. kr.

I ett läge när bidraget uppgår till mindre än 87 av det totala studiemedelsbeloppet är det knappast möjligt att hävda att det har den rekryteringsstimulerande effekt som ursprungligen avsågs. Jag föreslår därför att studiebidraget tas bort och att studiemedlen i sin helhet blir återbetalnings-

pliktiga fr. o. m. höstterminen 1984.

Enligt de beräkningar som centrala studiestödsnämnden har gjort för budgetåret 1984/85 skulle statens kostnader för studiebidrag komma att uppgå till drygt 300 milj. kr. Genom att bidragsdelen omvandlas till återbetalningspliktiga studiemedel kan statens utgifter redan nämnda budgetår. minskas med ca 25 milj. kr. på grund av att vissa studerande endast utnyttjar bidragsdelen. Av de återstående ca 275 milj. kr. kommer en

större del på sikt att återbetalas till statskassan.

De förändringar av studiemedlens konstruktion som jag har föreslagit kräver vissa ändringar i studiestödslagen. Jag tar i det följande upp förslag till sådana ändringar. Dock vill jag redan nu anmäla att den föreslagna ändringen av studiemedlens konstruktion kan komma att medföra behov av ytterligare tekniska ändringar i studiestödslagen. Jag avser att i så fall

återkomma med förslag till sådana ändringar.

Genom att införa prövning mot makes/makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av studiemedel samt genom att omvandla studiebidraget till återbetalningspliktiga studiemedel får man ett tillräckligt stort reformutrymme för att höja studiemedlen. Jag föreslår nu en uppräkning av studiemedlens totalbelopp till 1487. av basbeloppet fr. o. m. budgetåret 1984/85. Denna höjning motsvarar 8.22 £7 av basbeloppet för en studieperiod om 15 dagar för heltidsstuderande och 30 dagar för deltidsstuderande. Mitt för-

slag leder till att studiemedlen ökar med ca 1200 kr. per läsår. Därutöver

höjs studiemedelsbeloppet med ungefär lika mycket på grund av ändrat basbelopp. .

De förslag jag nu lagt fram om ett återinförande av prövning mot makes/ makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av studiemedel, om ett borttagande av studiebidragsdelen i studiemedlen och om höjning av studiemedlens totalbelopp kräver dels att 4 kap. 24§ studiestödslagen (1973: 349) upphävs. dels att I kap. 3 § och 4 kap. 12. 13, 17, 19.21, 25, 41 och 42 88 studiestödslagen ändras, dels att två nya paragrafer. 4 kap. 38 och 39 §§. förs in i lagen. Förändringarna i beräkningen av studiemedel kräver som jag nämnde att lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel upphävs. Under tiden den 1 januari— den I juli 1984 bör. som jag också har föreslagit tidigare, studiemedlen utgå med 143,5 5£ av basbeloppet. Detta kräver övergångsvis ändringar i 4 kap. 13 och 24 §§ studiestödslagen. Av lagtekniska skäl bör ändringarna av dessa paragrafer träda i kraft den 1 januari 1984.

Jag vill erinra om att jag under anslaget Studiehjälp lagt fram förslag om

Prop. 1983/84: 40 26

vissa ändrade regler som kräver att 3 kap. 10 och 12 §§ Studiestödslagen ändras.

Ett förslag till lag om upphävande av lagen (1982: 1243) om tilläggsbe-

lopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel och ctt förslag till

ändringar i studiestödslagen har upprättats inom utbildningsdepartementet och bör fogas till detta protokoll som bilaga 6.1.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om upphävande av lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp till

basbeloppet vid beräkning av studiemedel,

2. Jag om ändring i studiestödslagen (1973: 349).

Vissa konsekvenser av mina förslag på studiestödsområdet

De förslag som jag här har lagt fram innebär betydande administrativa

siga insatser måste göras, i första hand vid centrala studiestödsnämnden och att ekonomiska resurser härför måste ställas till myndighetens förfogande. Jag avser att senare återkomma till denna fråga. Förslagen kan

också ge mig anledning att återkomma med vissa preciseringar i budget-

proposHionen.

Prop. 1983/84: 40 27

Bilaga 6.1

1. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel

Härigenom föreskrivs att lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel skall upphöra att gälla vid utgången av

år 1983.

Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas när beslut fattas om studiemedel som avser tid före upphörandet.

2. Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (1973: 349)

Härigenom föreskrivs i fråga om studiestödslagen (1973: 349)!

dels att 4 kap. 24§ skall upphöra att gälla, dels att I kap. 3§, 3 kap. 10 och 1288 samt 4 kap. 13. 17, 19, 21, 25. 41

och 42 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 kap. 3§ och 39 §§. av

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

I kap.

38 Studiemedel består av studiebhi- Studiemedel består av återbetal-

drag och återbetalningspliktiga stu- — ningspliktiga studiemedel och resediemedel sumt -resekostnadser- — kostnadsersättning.

sättning. |

3 kap.

10.8”

Inkomstprövat tillägg utgår med Inkomstprövat tillägg utgår med högst 240 kronor i månaden. högst 265 kronor i månaden.

Närmare bestämmelser om inkomstprövat tillägg meddelas av regeringen.

12¶Återbetalningspliktiga studiemedel kan beviljas studerande som är i

behov av studiehjälp utöver dem som han fått med stöd av övriga bestäm-

melser om studichjälp.

Vid bedömandet av behovet av Vid bedömandet av behovet av

! Lagen omtryckt 1981: 579.

Senaste lydelse av 4 kap. 24 § 1982: 266. ? Senaste lydelse 1982: 345. > Senaste lydelse 1982: 266.

Prop. 1983/84: 40 28

i Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

äterbetalningspliktiga studiemedel återbetalningspliktiga studiemedel

skall beaktas skall för studerande som är ogift

I. den studerandes och hans för- den studerandes och hans föråäldäldrars ekonomiska förhållanden rars ekonomiska förhållanden betill och med den månad under vil- aktas.

ken den studerande fyller 18 år. Om det föreligger särskilda skäl

2. den studerandes och hans för- och den studerande har brutit samäldrars ekonomiska förhållanden bandet med föräldraekonomin, får från och med månaden efter den dock, från och med månaden efter under vilken han fyller 18 år, om den under vilken den studerande han inte har brutit sambandet med Aller 18 år. hänsyn tas enbart till föräldraekonomin, . den studerandes ekonomiska för-

3, den studerandes ekonomiska hållanden.

förhållanden från och med måna- Vid bedömandet av behovet av

den efter den under vilken han återbetalningspliktiga studiemedel fyller I8 år, om han brutit samban- skall för studerande som är gift den

studerandes och hans makes ekonärmare föreskrifter som meddelas nomiska — förhållanden beaktas. av regeringen eller myndighet som Närmare bestämmelser härom regeringen utser. skall meddelas av regeringen.

För studerande som avses i andra stycket I och 2 och som är gift beaktas hans makes ekonomiska

förhållanden i stället för hans föräldrars.

4 kap.

13 8 Studiemedel utgår med 7,89 pro- Studiemedel utgår med 8,22 pro-

cent av basbeloppet för varje hel. cent av basbeloppet för varje hel, sammanhängande tidsperiod för sammanhängande tidsperiod för vilken den studerande har rätt till vilken den studerande har rätt till studiemedel. Tidsperioden skall studiemedel. Tidsperioden skall

omfatta för heltidsstuderande 15 omfatta för heltidsstuderande 15

och för deltidsstuderande 30 dagar. och för deltidsstuderande 30 dagar.

Vad som sägs i första stycket gäller endast om ej annat följer av 14. 16.

17. 19. 22 eller 258.

178 Utöver vad som följer av 16§ Utöver vad som följer av 16§ minskas det belopp som enligt 13 § minskas det belopp som enligt 138 första stycket och 14 § utgår till hel- första stycket och 14§ utgår till heltidsstuderande för varje hel. sam- tidsstuderande för varje hel, sam-

3 Senaste lydelse 1982: 266.

Prop. 1983/84: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

manhängande tidsperiod om 15 da- maånhängande tidsperiod om 15 dagar med en fyrtiofemtedel av den gar med del av den studerandes förmögen- 1. en fyrtiofemtedel av den del av het som överstiger sex gånger bas- den studerandes förmögenhet som beloppet. överstiger sex gånger basbeloppet, eller

2. om den studerande är gift och lever tillsammans med maken, en fyrtiofemtedel av den del av makarnas summanlagda förmögenhet som överstiger nio gånger basbe-

loppet.

Om den studerande är gift och lever tillsammans med maken,

minskas det belopp som enligt 138

första stycket och 14§ utgår för varje hel, sammanhängande tidsperiod om 15 dagar dessutom med två fyrtiofenuedelar av den del av makens inkomst under kalender-

halvåret som överstiger två basbe-

lopp (fribeloppsgränsen).

Om den studerande har vårdnaden om barn under 16 år höjs fribeloppsgränsen med ett halvt basbe-

lopp för varje barn och kalender-

halvår. Med sådana barn skall jämställas barn som stadigvarande sammanbor med den studerande och som fyllt 16 år samt bedriver

studier som ger rätt till förlängt

barnbidrag enligt 2 kap. eller studiehjälp enligt 3 kap.

Om den studerande är gift men inte lever tillsammans med maken, tillämpas första stycket 2 samt undra och tredje styckena i den mån detta följer av bestämmelser som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, äv centrula studiestödsnämnden.

19 85

För deltidsstuderande minskas det belopp som utgår för ett kalender-

halvår enligt 13 § första stycket och 14 § för varje hel. sammanhängande tidsperiod om 30 dagar med en niondel av den del av den studerandes inkomst under kalenderhalvåret som överstiger nedan, för skilda perioder angivna delar av basbeloppet, nämligen

" Senaste lydelse 1983: 272.

Prop. 1983/84: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Antal hela, sammanhängande tidsperioder om 30 dagar för vilka studieme-

del skall utgå under kalenderhalvåret Del äv basbeloppet

— 160 procent

150 procent

WII 140 procent

130 procent lägst tin 120 procent

Utöver vad som följer av första Utöver vad som följer av första stycket minskas det belopp som en- stycket minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 § ut- ligt 138 första stycket och 148 ut-

gär till deltidsstuderande för varje går till dehidsstuderande för varje hel, sammanhängande tidsperiod hel, sammanhängande tidsperiod

om 30 dagar med två fyrtiofemtede- om 30 dagar med lar av den del av den studerandes 1. två fyrtiofemtedelar av den del

förmögenhet som överstiger Sex av den studerandes förmögenhet gånger basbeloppet. som överstiger sex gånger basbe-

loppet, eller

2. om den studerande är gift och

lever tillsammans med maken, två

Artiofemtedelar av den del av ma-

karnas sammanlagda förmögenhet

som överstiger nio gånger basbe-

loppet.

Om den studerande är gift och

lever tillsammans med maken,

minskas det belopp som utgår en-

ligt 13§ första stycket och 14§ för

varje hel, sammanhängande tids-

period om 30 dagur med fvra fyrtio-

femtedelar av den del av makens

inkomst under kalenderhalvåret

som överstiger två basbelopp (fri-

beloppsgränsen).

Om den studerunde har vårdna-

den om barn under 16 år höjs fribeloppsgränsen med ett halvt basbelopp per barn och kalenderhalvår.

Med sådana barn skall jämställas

barn som stadigvarande samman-

bor med den studerande och som

fyll 16 år samt bedriver studier

som ger rätt till förlängt barnbidrag

enligt 2 kap. eller studiehjälp enligt

3 kap.

Om den studerande är gift men

inte lever tillsanimans med maken,

tillämpas första stycket 2 samt and-

ra och tredje styckena i den mån

detta följer av bestämmelse som

meddelas av regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, av cen-

trala studiestödsnämnden.

Prop. 1983/84: 40 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Som den studerandes inkomst Som den studerandes inkomst

under kalenderhalvåret enligt 16 under kalenderhalvåret enligt 16

och 19 §§ räknas den inkomst som och 19 §8& räknas den inkomst som

han kan antagas komma att åtnjuta han kan antagas komma att åtnjuta under kalenderhalvåret. Värdet av under kalenderhalvåret. Värdet av

naturaförmåner fastställs av rege- naturförmåner fastställs av regeringen. Doktorandstipendium, stat- ringen. Statligt eller statskommuligt eller statskommunalt bostadsbi- nalt bostadsbidrag, allmänt barnbidrag, alimänt barnbidrag och annat drag och annat studiestöd enligt

studiestöd enligt denna lag än tim- denna lag än timstudiestöd, in-

studiestöd, inkomstbidrag och vux- komstbidrag och vuxenstudiebienstudiebidrag räknas icke som in- drag räknas icke som inkomst. komst.

Bestämmelserna i första stycket

tillämpas även vid beräkning av

makes inkomst i fall som anges.i 17

och 19 §§.

Med förmögenhet förstås i 17 och 19 §§ skattepliktig förmögenhet enligt lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.

25 § Studerande, som till följd av be- Studerande, som till följd av bestämmeiserna i 16, 17, 19 och 21 §§ stämmelserna i 16, 17, 19 och 21 §§

eller bestämmelse som avses i 22 § eller bestämmelse som avses i 22 § ej är berättigad till studiemedel, kan inte är berättigad till studiemedel, dock få årerbetalningspliktiga stu- kan dock få såduna om synnerliga diemedel om synnerliga skäl före- skäl föreligger.

ligger.

Om synnerliga skäl föreligger, får Om synnerliga skäl föreligger, får studiemedel utgå med högre belopp studiemedel utgå med högre belopp än som följer av 10, 13, 14, 16, 17, än som följer av 10, 13. 14, 16, 17,

19 och 21 §§ eller bestämmelse sem 19 och 21-88 celler bestämmelse som

avses i 22 §. Det överskjutande be- avses 122 §. | loppet utgår i form av återbetalningspliktiga studiemedel.

38 §”

Bestämmelserna i detta kapitel

om studerande som är gifta skall

tillämpas endast om äktenskapet

ingåtts senast under kalenderhualv-

året närmast före det för vilket stu-

diemedel skall utgå.

5 Förutvarande 38 § upphävd genom 1980: 282.

Prop. 1983/84: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-

39 Bestämmelserna i detta kapitel

som gäller studerunde som är gifta,

med undantug av 178 fjärde

stycket och 19. $ temte stycket, till-

lämpas även på den som utan at

vara gift lever tillsammans med nå-

gon med vilken han tidigare har va-

rit gift eller med vilken han gemen-

samt har eller har haft barn.

41 §

Studiebidrag och återbetalnings- Återbetalningspliktiga studieme-

pliktiga studiemedel enhigt detta ka- del enligt detta kapitel samt barn-

pitel samt barntillägg vid tillämp- tilllägg vid tillämpning av 40% av-

ning av 408 avrundas till helt kron- rundas till helt krontal vid öretal

tal vid öretal under 50 nedåt och vid under 50 nedåt och vid annat öretal annat Öretal uppåt. uppåt.

428 För den som under eu kalender- För den som under ett kalender-

halvår ej är berättigad till mer än halvår inte är berättigad till mer

fem procent av basbeloppet I sru- än fem procent av basbeloppet i diebidrag och återbetalningsplik- återbetalningspliktiga studiemedel tiga studiemedel bortfalter rätten bortfaller rätten till sådant studie-

till sådant studiestöd. stöd.

I. Denna lag träder i kraft säviut avser 4 kap. 13 och 24 §§ den I januari 1984, 3 kap. 10 § den 1 april 1984 och i övrigt den I juli 1984.

2. För studier under första kalenderhalvåret 1984 skall studiemedel enligt 4 kap. 13 § dock utgå med 7,97 Z av basbeloppet för varje hel tidsperiod. Vid beräkningen av studiemedlen skall bestämmelserna i 4 kap. 24 § tillämpas. Därvid skall studiebidraget dock minskas endast om studiemedlen utgår med lägre belopp än 7,97 46 av basbeloppet.

3. Har i beslut om studiemedel för tid, som helt eller delvis infaller under första kalenderhalvåret 1984, studiemedlen beräknats utgå med 7,89 Zz av

basbeloppet för varje heltidsperiod, har den studerande rätt till studiebi-

drag och återbetalningspliktiga studiemedel för första halvåret 1984 med de belopp som skulle ha utgått om bestämmelserna under punkt 2 hade tillämpats.

4, För studerande, vilka före utgången av år 1983 har uppburit studiemedel enligt 4 kap. för vissa studier och som fortsätter dessa studier efter

den 1 juli 1984, får studiemedel beräknas utan hänsyn till de nya bestämmelserna i 4 kap. om prövning mot makes ekonomi. Närmare bestämmelser om vilka studerande detta skall gälla, skall meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen utser.

7 Förutvarande 39 § upphävd genom 1980: 282.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 7

Jordbruksdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 1

Bilaga 7

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTETS VERKSAM- HETSOMRÅDE

Jordbrukets rationalisering m. m.

[1] Markförvärv för jordbrukets rationalisering. Under anslaget anvisas medel till jordfonden. Fonden används för att finansiera lantbruksnämndernas köp av mark i samband med yttre rationalisering inom jordbruk och

skogsbruk.

Jordfonden uppgick vid ingången av budgetåret 1983/84 till 367 186 000

kr. Lantbruksstyrelsen disponerar för jordfondsändamål dessutom en rörlig kredit hos riksgäldskontoret på 25 milj. kr. t.o. m. den 30 juni 1985.

Härutöver har till lantbruksstyrelsens förfogande ställts en särskild rörlig kredit för större förvärv av mark som utbjudits till försäljning huvudsakligen från olika skogsföretag (prop. 1978/79: 101, JoU 17, rskr 166). För år 1984 uppgår krediten till 150 milj: kr. och skall enligt riksdagens beslut successivt avvecklas (prop. 1982/83: 100 bil. 11, JoU 24, rskr 204). Mark som därvid försäljs skall i första hand erbjudas domänverket. På de medel som tas i anspråk utgår ränta efter räntefot som fastställs av riksgäldskontoret. Räntekostnaderna belastar anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m.

Försäljningen av skogsmark har skett i sådan takt att kreditbehovet vid

utgången av år 1983 bedöms väsentligt understiga 150 milj. kr. Med hänvis-

ning till bl.a. behovet av utgiftsbegränsningar i statsbudgeten och den positiva försäljningsutvecklingen för ifrågavarande skogsmark bör enligt

min mening krediten nu kunna minskas kraftigt. Samtidigt bör krediten löpa på budgetår i stället som f.n. per kalenderår. |

Enligt min mening borde det vara möjligt att från lantbruksstyrelsens sida påskynda vidareförsäljningen av ifrågavarande skogsmark i en sådan I Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7

Prop. 1983/84: 40 2

takt att en rörlig kredit på 75 milj. kr. är tillräcklig för budgetåret 1984/85. För helt budgetår räknat innebär detta en besparing med 10—11 milj. kr. i EM

räntekostnader. Jag avser att återkomma till frågan i min anmälan till

budgetpropositionen 1984.

Jordbruksprisreglering

Som nämndes i den reviderade finansplanen våren 1983 har regeringen

tillsatt en särskild livsmedelspolitisk utredning (Jo 1983: 01) med uppgift att bl. a. undersöka förutsättningarna för att dämpa prisutvecklingen på jord-

bruksprodukter och samtidigt se över formerna för det nuvarande prisregleringssystemet. I det sammanhanget skall också överproduktionen av

vissa jordbruksprodukter analyseras och åtgärder till förändringar framläggas. Den automatiska kostnadskompensation som i dag utgår till jordbrukarna i form av automatiskt verkande index skall också granskas. Kommittén skall undersöka förutsättningarna för att finna andra former för pris-

kompensation än de i dag gällande. Kommittén skall också framlägga

garanteras visst pris endast för den kvantitet livsmedel som behövs för

konsumtion inom landet och för att uppfylla de olika åtaganden vi som nation gjort i det internationella samarbetet. Kommitténs arbete beräknas

vara avslutat inom en tvåårsperiod. Kommittén har nyligen presenterat

förslag till tre alternativa lösningar i fråga om formerna för överläggningarna om jordbrukets kostnadskompensation (Ds Jo 1983: 10) för tiden efter den I juli 1984. Kommitténs förslag remissbehandtas f.n. Jag kommer senare att föreslå regeringen att lägga fram en särskild proposition i frågan under innevarande riksmöte.

[2] Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Livsmedelssubventioner utgår f.n. på konsumtionsmjölk, ost, kött och fläsk till ett samman-

lagt belopp av ca 3300 milj. kr. beräknat utifrån konsumtionen under budgetåret 1982/83. Härav avser ca 2450 milj. kr. konsumtionsmjölk. ca

270 milj. kr. ost, ca 480 milj. kr. kött och ca 100 milj. kr. fläsk. Utöver

dessa direkta subventioner på produkter utgår av budgetmedel 435 milj. kr. till låginkomstsatsning m. m. inom jordbruket samt 65 milj. kr. som ersättning för införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen. Av det sistnämnda beloppet används 55 milj. kr. för sänkning av partipriset på konsumtionsmjölk och 10 milj. kr. för pristillägg för får- och lammkött. De

totala livsmedelssubventionerna uppgår därmed till ca 3800 milj. kr. De budgetmedel som utgår, belastar förslagsanslaget Prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område under nionde huvudtiteln. Subventionseffekten (exkl. låginkomstsatsning m. m.) på konsumentpri-

Prop. 1983/84: 40 3

set vid oförändrade öresmarginaler i handeln utgör för mjölk ca 2:10 kr. per' liter, för ost ca 3:20 kr. per kg, för styckat nötkött ca 5:60 kr. per kg och för styckat fläsk ca 0:60 kr. per kg.

Chefen för finansdepartementet har tidigare denna dag redovisat beho-

vet av utgiftsbegränsningar på statsbudgeten. Det är av vikt att dessa

begränsningar får effekt så snart som möjligt. Begränsningar i livsmedelssubventionerna kan beslutas av regeringen. Jag kommer inom kort att

föreslå regeringen att subventionerna på kött, fläsk och ost helt tas bort fr.o.m. den I december 1983. Jag kommer i mitt förslag även att inräkna den del av pristillägget på får- och lammkött som bestrids från statsbudge-

ten. Totalt beräknar jag en minskad utgift av ca 850 milj. kr. beräknat på

helår under anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Belastningen på anslaget kan till följd av den minskade subventioneringen beräknas minska med ca 500 milj. kr. för innevarande budgetår.

[3] Administration av permanent skördeskadeskydd m. m. Under detta anslag bekostas verksamhet som avser de objektiva skördeuppskattningarna, skördeskadeskyddets tekniska administration, lantbrukets företagsregister och därmed samordnad statistikproduktion samt den jordbruksekonomiska undersökningen.

På statsbudgeten för innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag av 37 964 000 kr. för administration av permanent skördeskadeskydd

m.m. Härav utgör 20,8 milj. kr. medel för de objektiva skördeuppskatt-

ningarna och 4 milj. kr. medel för skördeskadeskyddets tekniska admini-

stration. De objektiva skördeuppskattningarna används förutom för skördeskadeskyddet även för den löpande statistikproduktionen på jord-

brukets område. |

För att bestrida ersättningarna för skördeskador finns en särskild skördeskadefond som förvaltas av statens jordbruksnämnd. Fonden tillförs medel dels av staten från anslaget Bidrag till permanent skördeskadeskydd (prop. 1961:94, JoU 22, rskr 227), dels från jordbruket genom kollektivt erlagda avgifter. Härutöver tillförs fonden räntan på fondmedlen. För budgetåren 1982/83 och 1983/84 har inga statsmedel anvisats till fonden. Jordbruket har därvid inte heler tillfört fonden några medel. Fondens

behållning är f.n. ca 566 milj. kr. Räntan beräknas för år 1983 uppgå till ca

60 milj. kr. I promemorian (Ds Jo 1983:8) Skördeskadeförsäkring har lagts fram

förslag rörande skördeskadeskyddets framtida utformning. Promemorian har remissbehandlats. I avvaktan på att regeringen tar ställning i denna

fråga förordar jag i syfte att nedbringa statsutgifterna för nästa budgetår att kostnaderna för skördeskadeskyddets administration bestrids med medel

ur skördeskadefonden. Jag avser att återkomma till frågan i min anmälan till budgetpropositionen 1984.

Prop. 1983/84: 40 4

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har anfört om finansieringen av skördeskade-

skyddets administration för budgetåret 1984/85.

Skogsbruk

[4] Skogsvårdsavgiften. Enligt lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift tändrad senast 1982: 239) erläggs skogsvårdsavgift av den som vid taxering till kommunal inkomstskatt har beskattats för garantibelopp avseende jordbruksfastighet som åsatts delvärdet skogsbruksvärde. Avgiften påförs vid debitering av skatt. Den uppgår f.n. till 5,5 "/oo av skogsbruksvärdet. Fr.o.m. 1984 års taxering skall enligt den senaste ändringen i lagen avgiften tas ut med 5 ”/oo. Debiterad avgift är avdragsgill i förvärvskällan.

Avgiftsmedlen redovisas på inkomstsidan i statsbudgeten. Med nuvarande sammanlagda taxeringsvärde skulle årets taxering ge ca 308 milj. kr. i skogsvårdsavgifter och nästa års taxering ca 280 milj. kr.

Enligt principer som är godkända av riksdagen skall skogsvårdsavgiftsmedlen användas för sådana ändamål som är till nytta för skogsbruket som sådant eller på sådant sätt att alla skogsbrukare kan få ta del av dem. Som exempel på användningsområden har angetts forsknings- och utvecklingsarbete, information, utredningsarbete, översiktliga skogsinventeringar, bidrag som är tillgängliga för alla skogsägare m. m. Någon formell avräkning av utgifter mot avgiftsmedlen görs inte. Inte heller förutsätts någon exakt redovisning av hur medlen används. Under de senare åren har dock flera reformer direkt angetts vara finansierade av skogsvårdsavgiftsmedel, t. ex. vissa särskilda skogsvårdsbidrag i Norrlands inland, s.k. klenvirkesbidrag, stöd vid avveckling av glesa skogar och extra avdrag vid inkomsttaxeringen.

Av min redogörelse för skogsvårdsavgiftens användningsområden framgär att avgiften betraktas som skogsägarnas bidrag till de allmänna insatserna i vid mening för det svenska skogsbruket. För de allra flesta skogsägare i landet är skogsvårdsavgiften av begränsad ekonomisk betydelse. Avgiften är avdragsgill i förvärvskällan.

Eftersom vissa delar av de statliga bidragen till skogsbruket fortfarande inte finansieras med skogsväårdsavgiftsmedel, föreslår jag att skogsvårds-

avgiften höjs från 5 "/oo av skogsbruksvärdet till 8 "/oo, En sådan höjning

motsvarar brutto knappt 170 milj. kr. och svarar ungefär mot den del av bidragen till skogsbruket som inte är avgiftsfinansierad fin. Höjningen bör göras fr.o.m. den 1 juli 1984. Detta innebär att avgiften vid 1985 ärs

taxering bör uppgå till 6.5 2/oo. .

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.1.

Prop. 1983/84: 40 5

Med hänsyn till arten av den fråga som berörs av lagförslaget och dess okomplicerade utformning är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande över det.

På statsbudgeten för innevarande budgetår har under rubriken Bidrag till skogsvård m.m. anvisats ett förslagsanslag av 300 milj. kr. Vidare har

tagits upp en sammanlagd ram av 361 milj. kr. för bidrag till skogsvård

m.m. Härav har 195 milj. kr. avsatts för bidrag till skogsodling efter avverkning av lågproducerande skogar.

Skogsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85

angett att programmet för avveckling av glesa skogar av olika skäl kan begränsas något. Jag bedömer att en nedräkning av bidragsramen med 10

milj. kr. är möjlig. Därmed begränsas statsutgifterna. Jag har för avsikt att återkomma till frågan i min anmälan till budgetpropositionen 1984. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om ändring : lagen (1946: 324) om skogs-

vårdsavgift.

Service och kontroll

[S] Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Anslaget är avsett för

kostnader och ersättningar i samband med bekämpande av eller beredskap

mot smittsamma sjukdomar.

Jag vill i detta sammanhang ta upp vissa frågor om statens utgifter för att bekämpa salmonella hos husdjur.

Riksdagen antog under våren 1983 (prop. 1982/83: 172, JoU 37, rskr 404) en ny lag om bekämpande av salmonella hos djur. Lagen träder i kraft den I januari 1984. Den viktigaste nyheten är att alla som yrkesmässigt driver verksamhet för uppfödning av fjäderfä till slakt blir skyldiga att låta kontrollera djuren med avseende på salmonella.

Som framgår av nyss nämnda proposition med förslag till lag om bekämpande av salmonella hos djur är staten inte lagligen skyldig att svara för

kostnader eller förluster som drabbar djurägare vid myndighetsingripande

med stöd av salmonellalagstiftningen. Ersättningsreglerna syftar i första

hand till att i skälig omfattning mildra de ekonomiska konsekvenserna som en salmonellainfektion kan innebära för de enskilda djurägarna. I proposi-

tionen anmälde jag att jag avsåg att låta se över ersättningsbestämmel-

serna. Jag framhöll därvid att det är rimligt att bestämmelserna ändras så att staten får bära en mindre andel av kostnaderna för salmonellabekämp-

ningen än f.n. Denna uppfattning delades av riksdagen. Jag återkommer

nu till denna fråga. :

Prop. 1983/84: 40 6

Statens kostnader för salmonellabekämpandet de senaste åren framgår av nedan-

stående sammanställning (1000-tal kr.)

1980/81 1981/82 1982/83

Ersättning till djurägare:

För nedslaktade djur 2182 3757 1174

För andra kostnader, smittrengöring, er-

Ersättning till veterinärmedicinska laboratorier 5002 4870 3677 Bidrag till veterinärmedicinska laboratorier för vissa obduktioner/salmonellaundersökningar 4497 5573 6443 Summa 16211 24133 16231

En reduktion av statens kostnader för salmonellabekämpningen bör

enligt min mening åstadkommas genom att utgifterna för ersättningen till djurägarna och bidraget till veterinärmedicinska laboratorier skärs ned.

De produktionsinriktningar som relativt sett förorsakar staten de största

kostnaderna är uppfödning av slaktkyckling och specialiserad staktnötpro-

duktion. Jag har inhämtat att det för slaktkyckling- och specialiserad slaktnötpro-

duktion finns möjligheter att erbjuda tillräckligt försäkringsskydd för de

kostnader och förluster som nu ersätts av staten. Det krävs dock att de besättningar som skall försäkras ansluts till en hälsokontroll. Vad gäller

slaktkycklingsbesättningar finns en hälsokontroll redan anordnad i lant-

bruksstyrelsens regi. I fråga om slaktnötsbesättningar finns långt framskridna planer på att införa en organiserad hälsokontroll för vilken Sveri-

ges slakteriförbund avser att stå som huvudman. Därigenom kommer landets ca 600 besättningar för specialiserad nötköttproduktion att kunna anslutas till en hälsokontroll.

Det aktuella försäkringsskyddet förutsätts från teknisk utgångspunkt kunna genomföras fr. o. m. den 1 juli 1984.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört bör ersättning av statliga medel för nedslaktade djur, andra kostnader och driftförluster framdeles inte utgå

till djurägare för vars produktion det finns möjligheter att ordna ett tillräck-

ligt försäkringsskydd till rimliga kostnader. Jag anser att den förutsättning-

en föreligger fr. o. m. den 1 juli 1984 i fråga om slaktkycklings- och slakt-

nötsproduktionen. Undantag bör göras för de minsta besättningarna. För

övrig djurhållning beträffande vilka krav på försäkring f.n. inte kan ställas bör ersättning från staten lämnas också i fortsättningen. Den nuvarande ersättningsnivån bör emellertid sänkas så att högst 707: av de aktuella

kostnaderna och förlusterna täcks med statsmedel. För riksdagens infor-

mation vill jag nämna att jag senare ämnar föreslå regeringen att meddela

föreskrifter med i huvudsak det innehåll för vilket jag nu redogjort. Före-

Prop. 1983/84: 40 7

skrifterna bör träda i kraft den 1 juli 1984. För ersättning med anledning av bekämpningsåtgärder som vidtas dessförinnan bör nuvarande regler gälla.

Med de nu förordade ersättningsprinciperna bör statens kostnader för ersättning till djurägare minska med 2/3 jämfört med nuvarande ordning.

Besparingseffekten kan beräknas uppgå till 5—10 milj. kr. per år. Statligt bidrag utgår f.n. till veterinärmedicinska laboratorier för den sjukdomsövervakning — främst vad gäller sal monellainfektion — som normalobduktionerna utgör vid dessa laboratorier. Storleken av bidragen

framgår av tidigare redovisad sammanställning. Salmonellaundersökningar

av slaktkycklingar i samband med den frivilliga salmonellakontrollen sva-

rar för över 9052 av bidragsbeloppen.

Genom den nya lagen om bekämpande av salmonella hos djur blir salmonellakontroll obligatorisk i slaktkycklingsbesättningar. I samband

härmed bör djurägarna i fortsättningen få stå för kostnaderna för Iaborato-

rieundersökningarna i samband med denna obligatoriska kontroll.

För riksdagens information vill jag nämna att jag ämnar föreslå regering-

en att besluta om ändrade regler för bidrag till veterinärmedicinska labora-

torier med denna inriktning. De nya reglerna bör träda ikraft den 1 juli

1984. Statens kostnader för bidrag till veterinärmedicinska laboratorier bör

härigenom kunna minskas med 5 milj. kr. per år.

Sammantaget bör de åtgärder som jag nu har redovisat innebära minskade kostnader med ca 15 milj. kr. i förhållande till de senaste årens anslagsbelastningar. Jag har för avsikt att återkomma till anslagsfrågan i min anmälan till budgetpropositionen 1984.

Miljövård

[6] Stöd till miljöskyddsteknik, m. m. Från anslaget utgår bidrag till anläggningar för utprovning av nya tekniska metoder inom miljöskyddsområdet liksom, under vissa förutsättningar, bidrag för återvinning av eller annan

behandling av avfall, m. m.

Förevarande bidrag tillkom i samband med att de generella statsbidragen till byggande av kommunala avloppsreningsverk upphörde med utgången

av budgetåret 1980/81. Efterfrågan på bidrag har emellertid inte varit av

den omfattningen som tidigare antagits. Anslaget bör därför kunna mins-

kas med 23 milj. kr. från 63 till 40 milj. kr. fr.o.m. bugetåret 1984/85.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om en minskning av anslaget Stöd :

till miljöskyddsteknik, m. m.

Prop. 1983/84: 40 8

Avgifter på miljövårdsområdet

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen (ML). om grustäktsavgift samt om

miljöavgift på bekämpnings- och handelsgödselmedel.

Förslag om införande av avgifter för att täcka myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn enligt ML har lagts fram av miljökostnadsutred-

ningen i betänkandet (SOU 1978: 43) Miljökostnader. Förslaget har remiss-

behandlats och en sammanställning av remissyttrandena har redovisats för

riksdagen i prop. 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387). I

enlighet med miljökostnadsutredningens förslag uppdrog regeringen i juni 1979 åt statens naturvårdsverk att närmare utforma ett system för avgifter

enligt ML. I den nämnda propositionen förutskickades att frågan om prövnings- och tillsynsavgifter skulle komma att tas upp på nytt när natur-

vårdsverkets utredningsuppdrag slutförts.

Naturvårdsverket har slutligt redovisat sitt uppdrag i ett i juni 1982 överlämnat förslag till avgiftssystem. Förslaget har remissbehandlats. En

sammanfattning av förslaget och remissyttrandena bör fogas till protokol-

let i detta ärende som underbilaga 7.2.

Frågor som rör täktverksamheten behandlades senast i prop. 1981/

82: 220 om ändring i naturvårdslagen (1964:822). De i anledning av propositionen beslutade lagändringarna innebär bl. a. att den som söker täkttill-

stånd kan åläggas att lägga fram en utredning om behovet av täkten och att den som driver täkt- eller stenkrossrörelse kan åläggas att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs för naturvårdsplaneringen. För att

förbättra länsstyrelsens beslutsunderlag skall vidare regionala inventeringar av berg, sten, grus och sand genomföras. Vad beträffar täkttillsynen skall denna 1 fortsättningen kunna övertas av en kommunal nämnd efter

frivilligt åtagande av kommunen.

Till grund för den nämnda propositionen ligger de förslag som naturvårdskommittén har lagt fram i sitt slutbetänkande (SOU 1979: 14) Natur-

vård och täktverksamhet. Enligt kommitténs förslag bör samhällets kostnader för tillsynen över täktverksamheten och för de regionala invente-

ringarna täckas genom att en särskild avgift tas ut av den som innehar

täkttillstånd. I propositionen förklarade föredraganden att han delade kommitténs uppfattning. Utformningen av en sådan avgift borde emellertid först övervägas av naturvårdsverket i anslutning till verkets utredningsarbete om prövnings- och tillsynsavgifter på miljöskyddsområdet. Natur-

vårdsverket överlämnade sitt förslag i frågan den I mars 1983. Förslaget

här remissbehandlats. En sammanställning av förslaget och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.3.

Prop. 1983/84: 40 9

[7] Avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen. Miljöskyddsla-

gen (ML) har till syfte att förebygga vattenförorening, luftförorening, buller och andra miljöstörningar från fast egendom. Lagens tillåtlighetsregler anger vilka krav som skall uppfyllas för att en miljöfarlig verksamhet skall få bedrivas. För vissa miljöstörande verksamheter krävs tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller av länsstyrelsen. Vilka verksamheter som omfattas av denna förprövningsplikt och vilken myndighet som skall svara för prövningen framgår av bestämmelserna i miljöskyddsförordningen (MF).

Den centrala tillsynen av miljöfarlig verksamhet utövas av naturvårdsverket medan länsstyrelsen svarar för den löpande tillsynen inom länet. Länsstyrelsen kan överlåta tillsynsansvar åt en hälsovårdsnämnd under förutsättning att kommunen i fråga frivilligt åtar sig att ta över ansvaret.

Det av naturvårdsverket lämnade förslaget till avgiftssystem innebär i huvudsak följande. Skyldigheten att betala avgift föreslås gälla företag och anläggningar som är förprövningspliktiga enligt bestämmelserna i MF. Det totala antalet sådana företag och anläggningar uppskattas till ca 14000. En tvådelad, differentierad avgift föreslås. Den ena delen utgörs av en prövningsavgift som tas ut i samband med att koncessionsnämnden eller länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till helt ny eller ändrad verksamhet, frågor om ändrade villkor och villkorsfrågor som skjutits upp. Prövnings-

avgiften skall täcka länsstyrelsernas och naturvårdsverkets kostnader i

samband med prövningen och finansiera verksamheten vid koncessionsnämnden. Avgiften föreslås utgå med schablonbelopp enligt en klassindelning som innebär att avgiftens storlek blir beroende av dels vilken typ av verksamhet det är fråga om, dels huruvida prövningen avser en helt ny anläggning eller mer eller mindre omfattande ändringar av verksamheten vid en befintlig anläggning. Avgiftens andra del är en årlig avgift som skall täcka kostnaderna för tillsyn samt undersöknings- och utredningsverksamhet med direkt anknytning till prövningen och tillsynen enligt ML. Det föreslagna avgiftsuttaget skall göra det möjligt att förstärka tillsynen. Även

årsavgiften skall utgå med schablonbelopp vars storlek blir beroende på

typ av företag. Från skyldigheten att betala årsavgiften undantas vissa av de verksamheter som är förprövningspliktiga enligt MF. Det gäller bl. a.

djurhållningsanläggningar. Enligt förslaget skall prövningsmyndigheterna. dvs. koncessionsnämn-

den och länsstyrelsen, administrera prövningsavgiften. Årsavgiften för tillsynen förutsätter ett register över avgiftspliktiga företag. Ett sådant register är under uppbyggnad genom det ADB-system för information från tillsynsverksamheten (MI-01) som länsstyrelserna svarar för. Registrering-

en av avgiftspliktiga företag skall alltså enligt förslaget skötas av länssty-

relsen medan naturvårdsverket skall svara för uppbörden av årsavgiften.

Prop. 1983/84: 40 10

Förslaget har mött kritik från remissinstanserna. Bl.a. hävdas att en

avgiftsfinansiering kan inverka negativt på det samarbete som nu präglar miljöskyddsarbetet. Flera remissinstanser finner förslaget organisatoriskt

svårhanterligt. :

Prövning och tillsyn enligt ML är en viktig del i en aktiv miljöpolitik. Kostnaderna vid berörda myndigheter för denna kontrollverksamhet är stora, ca 100 milj. kr. per år. Det är rimligt att dessa kostnader betalas av

dem som utövar den verksamhet som kontrolleras. Samtidigt är det angelä-

get att ett avgiftssystem utformas så att miljövårdsarbetet kan bedrivas så rationellt och effektivt som möjligt och så att negativa följder undviks.

Enligt min mening bör detta kunna åstadkommas. Likaså bör de övriga

problem som remissinstanserna påtalat i allt väsentligt kunna bemästras. Jag återkommer till den frågan i det följande. Jag förordar att det införs ett

avgiftssystem som innebär att sådana kostnader som hänför sig till myndig-

heternas arbete med prövning och tillsyn enligt ML betalas av den verksamhet som förorsakar arbetet.

För egen del ansluter jag mig till den avvägning naturvårdsverket har

gjort vad gäller de kostnader som skall finansieras med avgifter. Utgångspunkten bör vara att avgifterna skall täcka koncessionsnämndens, länsstyrelsernas och naturvårdsverkets kostnader i samband med prövningen

enligt ML liksom kostnaderna för myndigheternas tillsyn. Vidare bör

avgifterna finansiera kostnaderna för sådana undersökningar vid naturvårdsverket som behövs som underlag för prövning och tillsyn. Jag beräknar att den kostnad som sålunda skall finansieras med avgifter uppgår till

ca 105 milj. kr. i 1983 års pris- och löneläge. Avgiftsnivån bör omprövas

årligen.

Det har i olika sammanhang påtalats att resurserna för tillsynen enligt

ML inte svarar mot de krav som ställs. Flera remissinstanser har tagit upp

denna fråga. Det är enligt min mening angeläget att tillsynsresurserna stärks. Jag återkommer till denna fråga i min anmälan till budgetproposi-

tionen 1984.

Den möjlighet som numera föreligger enligt ML för kommuner att ta över tillsynsuppgifter har hittills utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Det är angeläget att kommunerna kan ta en större del av tillsynsarbetet. Kommunernas möjligheter härvidlag bör i betydande grad öka när kostna-

derna kan täckas genom avgifter.

Enligt min mening bör man välja en form för avgiftsuttag som innebär att man så långt möjligt upprätthåller sambandet mellan avgiftens storlek och kostnaden för myndighetens arbete med prövning och tillsyn i varje enskilt fall. Detta kräver vissa modifieringar av naturvårdsverkets förslag. I stället

för de föreslagna schablonavgifterna anser jag att avgifterna bör så långt möjligt utgå i förhållande till den tid som åtgår för hantering av de enskilda

ärendena. Vid såväl prövning som tillsyn bör timkostnaden debiteras för den tid som läggs ned på ärendet vid koncessionsnämnden och länsstyrel-

Prop. 1983/84: 40 ID

sen. Som jag tidigare anfört är det angeläget att i största möjliga utsträckning begränsa riskerna för att ett avgiftssystem får negativa miljövårdseffekter. Det är därvid viktigt att systemet ges sådan utformning att kontakter mellan företag och myndigheter inte motverkas. Vidare bör koncessionsnämnden och länsstyrelserna kunna nedsätta eller efterge avgiften om särskilda skäl föreligger. Av vad jag nu har anfört framgår också att jag

anser att avgifterna skall administreras av koncessionsnämnden och läns-

| styrelserna. I de fall länsstyrelsen efter åtagande av en kommun överlåtit åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva tillsyn bör avgift tas ut enligt samma grunder som för länsstyrelsens tillsyn.

Riksrevisionsverket. länsstyrelsens organisattonsnämnd och natur-

vårdsverket bör få i uppdrag att närmare utforma avgiftstaxan.

Skyldigheten att betala avgifter för prövning och tillsyn enligt ME bör gälla från den 1 juli 1984. Regeringen bör hos riksdagen begära bemyndigande att besluta om sådana avgifter i enlighet med vad jag nu har anfört.”

[8] Täktavgifter. Enligt naturvårdslagen (NVL) krävs länsstyrelsens tillstånd för täkt av sten, grus. sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. Tillståndsplikten gäller inte täkt för markinnehavarnas husbehov och inte

heller täkt i vattenområde om tillstånd till täkten lämnats enligt vattenlagen

(1918:523) eller fordras enligt lagen (1966:324) om kontinentalsockeln. Som villkor för täkttillstånd kan krävas en täktplan och att sökanden

ställer säkerhet för de åtgärder som behövs för att motverka skada på

naturmiljön. Tillsyn enligt NYL utövas i första hand av länsstyrelsen.

Naturvårdsverkets förslag till avgiftssystem avseende täktverksamheten innebär i huvudsak följande. Skyldigheten att betala avgift föreslås omfatta

alla täkter för vilka det krävs tillstånd enligt NYL. Frågan om avgift för

torvtäkt bör emellertid enligt verket behandlas i särskild ordning. Det totala antalet täkter med gällande tillstånd uppgår till ca 8 100. Huvuddelen av dessa, ca 6600, är grus- och sandtäkter. Knappt 500 är ler- och mat-

jordstäkter och återstoden är torvtäkter. Täktavgiften föreslås konstruerad som en årlig avgift bestående av en fast och en rörlig del. Den fasta delen skall vara lika för alla täkter och utgöras av ett årsbelopp av 500 kr. Den rörliga delen görs beroende av produktionens storlek genom att avgiften

bestäms till ett visst öretal per ton material som tas ur täkten. De olika

täkttyperna indelas i tre klasser. Klassindelningen görs med hänsyn till

vilken arbetsinsats som normalt krävs för tillståndsprövning och tillsyn och till kostnaderna för inventeringarna. Täktavgifterna skall täcka kostnaderna för prövning och tillsyn, myndigheternas utredningar, riktlinjer och information, hushällningsplanering och grusarkiv samt administration och uppbyggnad av avgiftssystemet.

För att administrera den föreslagna avgiften krävs ett register över

avgiftspliktiga anläggningar. Ett sådant register behövs även för uppgifts-

skyldigheten enligt NYL. Länsstyrelsen föreslås bli ansvarig för register-

Prop. 1983/84: 40 12

hållningen. Till grund för bestämmande av avgiften skall täktinnehavaren vara skyldig att varje år deklarera den mängd material som tagits ur täkten. Dceklarationsskyldigheten kan samordnas med uppgiftsskyldigheten enligt

NVL. Avgiften skall betalas in när deklarationen lämnas. Riksskatteverket

skall svara för uppbörden av avgiften.

Huvuddelen av remissinstanserna är positiva till att en täktavgift tas ut. I flera yttranden påpekas dock att ett administrativt enklare system bör väljas. Systemet med årliga deklarationer har kritiserats och behovet av en

central uppbördsmyndighet har ifrågasatts.

Enligt min mening bör en täktavgift nu införas för att därigenom finansiera samhällets kostnader för prövning och tillsyn av täktverksamheten.

Avgifterna bör täcka naturvårdsverkets och länsstyrelsernas kostnader

för prövningen av tillståndsärenden och tillsyn över täkterna liksom kost-

naderna för grusinventering och för administration av avgiftssystemet. De kostnader som sålunda bör finansieras genom avgifter kan nu beräknas till

ca 16 milj. kr. per år.

Det är väsentligt att ett avgiftssystem ges en så enkel utformning som

möjligt. Jag anser att systemet med årliga deklarationer som skall granskas och läggas till grund för avgiftsbeslut skulle bli alltför tungrott. I stället bör

avgiften för varje ny täkt bestämmas genom ett enda avgiftsbeslut som fattas i samband med tillståndsprövningen. Avgiftens storlek bör göras

beroende av den mängd material som totalt får tas ut ur täkten och följaktligen utgå med visst öretal per ton tillståndsgivet material. Ett sy-

stem med avgiftsklasser bör tillämpas i huvudsak i enlighet med naturvårdsverkets förslag och stora avgifter bör få periodiceras över ett antal är.

Med hänsyn till att kostnader uppkommer också för tillsyn av sådana

täkter som finns vid avgiftssystemets införande. bör en avgift tas ut även för dessa. Avgiften bör beräknas med hänsyn till antalet år som brytningen får ske enligt täkttillståndet efter det alt avgiftssystemet införts. Täktavgifterna, som bör kunna nedsättas eller efterges om det finns särskilda skäl, bör administreras av länsstyrelsen.

Jag delar naturvårdsverkets uppfattning att frågan om avgift på torvtäkter bör utredas vidare. Avgiftsskyldigheten bör gälla från den I juli 1984. Regeringen bör hos

riksdagen begära bemyndigande att besluta om täktavgifter i enlighet med vad jag nu har anfört.

[9] Miljöavgift på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Användningen av

kemiska bekämpningsmedel är omfattande inom såväl jord- och skogsbruket som inom delar av industrin. Främst inom jordbruket används också stora mängder handelsgödsel. På olika områden har negativa miljöeffekter

av kemikalieanvändningen kunnat konstateras. Från miljösynpunkt är det

därför viktigt att användningen av såväl bekämpningsmedel som handels-

gödsel kan minskas.

Prop. 1983/84: 40 13

Sedan den 1 juli 1982 utgår en avgift på handelsgödsel som används inom jordbruket. Avgiften tas ut med stöd av lagen (1967: 340) om prisreglering

på jordbrukets område. Under regleringsåret 1982/83 uttogs en avgift mot-

svarande 796 av handelsgödselns pris. Den 1 juli 1983 höjdes handelsgöd-

selavgiften till ca 1226. Intäkterna används inom jordbruksprisregleringen

och kommer därmed jordbruket till godo. Den kostnadsökning som avgiften innebär belastar därför inte livsmedelspriserna. Den del av de samlade avgifterna som av administrativa skäl tas ut av skogsbruket, trädgårdsnäringen och andra förbrukare återförs till dessa.

När det gäller bekämpningsmedel tas f.n. ut en begränsad avgift som täcker en del av kostnaderna för produktkontrollnämndens arbete med registrering av bekämpningsmedel. Avgiften är uppdelad på en fast en-

gångsavgift som f.n. uppgår till 5000 kr. per medel och en årlig avgift som f.n. uppgår till 2200 kr. för varje medel. De sammanlagda årliga avgifterna uppgår till drygt 1,5 milj. kr.

För att uppnå en från miljösynpunkt nödvändig minskad användning av bekämpningsmedel och handelsgödsel bör en särskild miljöavgift på dessa produkter införas fr. o. m. den I juli 1984.

Avgiften bör belasta all användning av handelsgödsel och samtliga slag av bekämpningsmedel. Med hänsyn till att avgiftens syfte är att av miljöskäl minska användningen av dessa medel bör den kostnad den medför för förbrukarna inte få utgöra skäl för kompensation genom höjda konsumentpriser. Till skillnad från nuvarande handelsgödselavgift bör den nu föreslagna avgiften inte heller återföras till jordbruksprisregleringen. Inte heller bör någon återbetalning av avgiftsintäkterna ske till skogsbruket, trädgårdsnäringen eller andra förbrukare av dessa medel.

Avgiften på handelsgödsel bör motsvara 5 2 av försäljningsvärdet. När det gäller bekämpningsmedel bör avgiften utgå med 4 kr. per kg verksam substans. Enligt min mening bör en sådan avgift få den effekt som jag nämnt i det föregående. Jag har därför vid beräkningen av de medel som inflyter tagit hänsyn ull en beräknad minskad användning som en konsekvens av avgiften. Jag beräknar att statsbudgeten genom avgiften tillförs ca 120 milj. kr.

Avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel måste regleras i lag. Utgångspunkten bör därvid vara att avgiften skall tas ut av tillverkare och importörer av sådana medel.

Jag ämnar senare föreslå regeringen att till riksdagen lägga fram förslag om behövliga lagbestämmelser.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att I. bemyndiga regeringen att besluta föreskrifter om avgift för kost-

nader i samband med tillståndsprövning och tillsyn enligt miljö-

skyddslagen i enlighet med vad jag har förordat i det föregående samt medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att

meddela bestämmelser om sådana avgift, | 2. bemyndiga regeringen att besluta föreskrifter om täktavgift i

enlighet med vad jag har förordat i det föregående samt medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela

bestämmelser om sådan avgift.

Prop. 1983/84: 40 15

Underbilaga 7.1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift

Härigenom föreskrivs att I & lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift!

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

a

I $"

Den, för vilken vid taxering till Den, för vilken vid taxering till

kommunal inkomstskatt såsom kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig inkomst upptagits ga- skattepliktig inkomst upptagits garantibelopp för jordbruksfastighet. rantibelopp för jordbruksfastighet,

som vid fastighetstaxcering åsatts som vid fastighetstaxering åsatts

delvärdet skogsbruksvärde, skall delvärdet skogsbruksvärde, skall

betala skogsvårdsavgift. Avgiften betala skogsvårdsavgift. Avgiften utgör för varje beskattningsår ferm utgör för varje beskattningsår årra promille av skogsbruksvärdet. promille av skogsbruksvärdet.

Har garantibeloppet jämkats enligt 47 § sjätte stycket kommunalskattelagen (1928: 370), skall också underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift

jämkas.

Skogsvårdsavgift utgår i helt antal kronor. Avgiftsbeloppet avrundas vid

öretal över femtio uppåt och vid annat öretal nedåt till närmaste hela

krontal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift på grund av 1984 och tidigare års taxering. I

fråga om 1985 års taxering utgör promilletalet 6,5. Omfattar beskattningsäret tid före den 1 juli 1983 får avgiften vid 1985 års taxering dock inte beräknas till högre belopp än som följer av äldre bestämmelser.

! Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 185. > Senaste lydelse 1982: 239.

Prop. 1983/84: 40 eo 16

Underbilaga 7.2

Sammanfattning av statens naturvårdsverks redovisning av uppdrag rörande avgifter på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen

Det är ett stort antal fabriker och andra inrättningar som berörs av prövningen och tillsynen enligt miljöskyddslagen. Utredningen har uppskattat att det finns ca 14000 anläggningar vars verksamhet är förprövningspliktig enligt lagen.

Knappt en tredjedel av anläggningarna eller ungefär 4000 hör till indu-

strin eller energiproduktionen. Bland övriga större grupper av anläggning-

ar märks ca 2000 avloppsreningsverk och avfallsbehandlingsanläggningar,

ca 4000 skjutbanor och skjutfält samt ca 1500 djurhållningsanläggningar. Självfallet påverkar praktiskt taget samtliga industrianläggningar naturmiljön i något avseende även om alla inte är förprövningspliktiga. Också

inom andra näringar kan miljöstörningar i viss utsträckning härröra från

anläggningar som inte är prövningspliktiga. Risken för allvarliga miljöstör-

ningar från en enskild anläggning är dock normalt sett störst för de anläggningar som är förprövningskyldiga. |

Koncessionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelserna svarar för

huvudparten av arbetet med prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen. De sammanlagda kostnaderna för prövning och tillsyn vid dessa myndighe-

ter uppgick för budgetåret 1981/1982 till ca 120 milj.kr. Kostnaderna förde-

lades på följande sätt

milj.kr.

121 Projekt och utredningar omfattar utarbetandet av råd och riktlinjer samt branschutredningar, branschöversikter och andra utredningar som direkt ligger till grund för prövningen och tillsynen.

Undersökningsverksamhet avser arbete vid naturvårdsverkets laboratorier. Det gäller centrallaboratoriefunktionen. dvs. att utarbeta metodanvisningar, medverka i standardiseringsarbete. genomföra interkalibreringar etc. Det gäller också förprövnings- och tillsynsärenden samt undersökningar med anknytning till prövningen och tillsynen.

Prop. 1983/84: 40 . 17

Forskning avser den miljöskyddsinriktade forskning som finansieras med medel från naturvårdsverkets forskningsanslag medan särskilda undersökningar avser de miljöskyddsinriktade undersökningar som finansie-

ras med medel från verkets särskilda undersökningsanslag.

Vid klassificeringen har exkluderats verksamhet som gäller andra delar

av miljövården, t. ex. naturvård och produktkontroll. Inte heller har medtagits projekt där syftet främst är att följa miljöutvecklingen i stort eller ge

underlag för samhällets planering av miljövården. I många fall har det

naturligtvis varit svårt att dra gränser. Särskilt gäller detta forskning och

undersökningar.

Kostnadsunderlag

Prövning och tillsyn av anläggningar måste ingå i underlaget för avgiften. Projekt och utredningar har nära anknytning till prövningen och tillsynen och bör också tas med ; kostnadsunderlaget. Om man t.ex. tar fram riktlinjer för miljöskyddet i en viss bransch underlättar detta det fortsätta arbetet med prövning och tillsyn.

I den första utredningsetappen pekade naturvårdsverket på problemen med att entydigt avgränsa den forskning och undersökningsverksamhet som utnyttjas vid prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen.

Man möter de svåraste problemen när man skall avgränsa forskning och

särskilda undersökningar. I många fall kan t. ex. resultaten från ett projekt

vara av intresse både för miljöskyddsarbetet och produktkontrollarbetet. Naturvårdsverkets forskning utgör vidare endast en del av samhällets forskning för miljöskydd. Om verkets miljöskyddsinriktade forskning skulle avgiftsfinansieras borde man överväga att även avgiftsfinansiera t. ex. statens bidrag till IVL och den miljövårdstekniska forskningen vid STU. Det vore olyckligt att avgiftsfinansiera endast en del av miljöskyddsforskningen. Utredningen anser mot denna bakgrund att man inte skall avgiftsfinansiera den miljöskyddsinriktade forskning som finansieras över forskningsanslaget. Man bör inte heller avgiftsfinansiera de undersökningar som finansieras över det särskilda undersökningsanslaget. |

Merparten av den undersökningsverksamhet som bedrivs vid naturvårdsverkets forskningsavdelning, främst laboratorierna. har anknytning till prövningen och tillsynen enligt miljöskyddslagen.

Avgiftens utformning

Syftet med miljöskyddsutredningens förslag om en prövnings- och till-

synsavgift — som ligger till grund för uppdraget till naturvårdsverket — är att få en utsträckt tillämpning av principen om förorenarens kostnadsansvar. Som redovisades efter första etappen har naturvårdsverket sett det

som en huvuduppgift att finna en rimlig balans mellan kravet på förorena-

2 Riksdagen 198384. 1 saml. Nr 40. Bilaga 7

Prop. 1983/84: 40 18

rens kostnadsansvar och kravet på att systemet inte skall bli för krångligt och dyrt att administrera. Med en långtgående differentiering av avgiften

och en avgiftsplikt som omfattar en mycket vid krets av företag m. fl. kan

administrationskostnaderna bli oacceptabelt höga. Förenklingar eller begränsningar av avgiftsplikten kan å andra sidan inte drivas så långt att man

helt släpper kopplingen till principen om förorenarens kostnadsansvar.

Systemet blir då ointressant eftersom ctt syfte var att få en utsträckt tillämpning av just denna princip.

En nära anknytning till principen om förorenarens kostnadsansvar kan

uppnås om avgiften för varje ärende eller åtgärd relateras till den tid som

gått åt i det enskilda fallet. Ett sådant system skulle dock enligt naturvårds-

verkets åsikt sannolikt försämra samarbetet mellan företag och myndigheter, särskilt när det gäller tillsynen. Tidskrivning i varje enskilt fall skulle

dessutom vara administrativt betungande. Naturvärdsverket avvisade där-

för — i likhet med miljökostnadsutredningen — tidsrelaterade avgifter av

detta slag efter den första utredningsetappen. Verket inriktade i stället utredningsarbetet på system som bygger på i förväg fastställda avgifter för olika myndighetsprestationer.

Utredningen har — som föreskrivs i direktiven — gått vidare enligt de

linjer som drogs upp efter den första etappen.

Avgiftsförslaget är baserat på cn tvådelad avgift, dvs. dels en avgift vid

prövningstillfället, dels en årlig avgift för tillsyn, projekt och utredningar samt undersökningar. Som ett andra alternativ kan man tänka sig enbart en

årlig avgift. |

Vissa företag har täta kontakter med prövningsmyndigheterna. I andra

fall går det lång tid mellan varje nytt tillstånd eller ändring av tillståndet.

Utredningen anser därför att ett system med en prövnings- och en tillsynsavgift blir mer rättvist. M

Ett tvådelat system ger också en mer prestationsrelaterad taxa. Vid

prövningstillfället får företagen betala för en konkret prestation från myndigheternas sida. Inom myndigheterna får man anledning att följa hur

prövningskostnaderna utvecklas jämfört med övriga kostnader.

Som ett andra alternativ redovisas fallet med enbart årsavgift. Ett sådant system blir enklare genom att man slipper hantera prövningsavgiften. Det blir dock mindre prestationsrelaterat och mindre rättvist när det gäller

förhållandet mellan företag som ofta resp. mer sällan prövar sin verksamhet.

Avgiftsplikten bör begränsas till förprövningspliktiga verksamheter.

För vissa sådana verksamheter där tillsynen är enkel och huvuddelen av myndigheternas arbete gäller prövningen kan det vara befogat att slopa den årliga avgiften. Djurhållningsanläggningar m. m., motorsport- och bil-

provningsbanor samt skjutbanor föreslås undantagna från årlig avgift. Det

totala antalet anläggningar som skall betala årsavgift blir då ca 8400.

En prövnings- och tillsynsavgift bör differentieras efter typ av verksam-

Prop. 1983/84: 40 19

het. Prövningsavgiften bör dessutom göras beroende av om det gäller ny

prövning eller ändring av befintlig verksamhet.

I det nuvarande prövningssystemet skall sådana verksamheter som typiskt sett kan antas medföra de allvarligaste störningarna för miljön prövas av koncessionsnämnden. För verksamheter som normalt sett medför mindre allvarliga störningar krävs tillstånd av länsstyrelsen.

Vid utformningen av prövnings- och tillsynsavgiften bör man knyta an till den uppdelning av prövningen mellan koncessionsnämnden och länsstyrelsen som finns 1 lagstiftningen. Avgiften bör sättas högre för de verksamheter som prövas av koncessionsnämnden och lägre för de verksamheter som prövas av länsstyrelsen.

Tre avgiftsklasser har bildats inom koncessionsnämndslistan och två inom länsstyrelselistan. |

Vid avgiftsklassindelningen har man så långt som möjligt utgått från den

indelning i verksamheter som finns i miljöskyddsförordningen. I några fall har dock verksamheter fått underindelas.

En prövningsavgift bör — förutom av typen av verksamhet — vara

beroende av hur omfattande ändring av verksamheten det gäller.

Resursbehov för framtida prövning och tillsyn

Denna utredning har för merparten av myndigheternas verksamhet ut-

gått från förhållandena under budgetåret 1981/82 när de kostnader beräk-

nats som skall täckas av avgiften. När det gäller tillsynen enligt miljöskyddslagen har utredningen dock utgått från att tillsynen måste förstärkas.

I flera utredningar, bl. a. miljöskyddsutredningen, har man framhållit att

tillsynen enligt miljöskyddslagen har allvarliga brister och att tillsynsorganisationen måste effektiviseras och förstärkas.

Vissa förstärkningar har genomförts vid naturvårdsverket och länsstyrelserna. Sedan den I juli 1981 gäller vidare att kommunerna frivilligt kan ta över tillsynsansvar i miljöskyddsfrågor.

För att man skall få en tillsyn över avgiftspliktiga anläggningar på den önskade nivån behöver tillsynen förstärkas med ca 30 milj. kr. Förstärkningen bör främst avse kommunernas arbete med tillsyn enligt miljö-

skyddslagen. Utredningen har räknat med att naturvårdsverket och läns-

få kommuner går in i tillsynen i vissa län kan det dock bli aktuellt att

förstärka länsstyrelsernas resurser där.

Avgiftsfinansiering/skattefinansiering

Eftersom avgiftsplikten begränsas till förprövningspliktiga anläggningar

måste man ta ställning till hur tillsynen över den — normalt mindre störan-

Prop. 1983/84: 40 20

de — verksamhet som inte är förprövningspliktig skall finansieras. Vi

föreslår att sådant myndighetsarbete som gäller icke avgiftspliktiga anläggningar även fortsättningsvis skall finansieras med skattemedel.

Hälsovårdsnämnderna har redan i dag möjligheter att ingripa mot miljöfarlig verksamhet enligt hälsovårdsstadgan. Vi har räknat med att hälsovårdsnämndernas tillsyn över de förprövningspliktiga anläggningar som beläggs med årsavgift skall finansieras med avgiftsmedel. Tillsynen över

övriga anläggningar bör kommunerna däremot få finansiera med skattemedel på samma sätt som de hittills finansierat tillsynen enligt hälsovårdsstadgan. |

De kostnader som — inkl. förstärkningen av tillsynen — skall finansieras med avgiftsmedel resp. skattemedel visas I följande tabell. När det gäller kostnader som skall skattefinansieras har vi endast uppskattat de statliga

myndigheternas kostnader. =

Kostnader för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen som skall finansieras med avgiftsmedel resp. skattemedel, milj. kr.

Finansiering av kommunal tillsyn

Utredningen förordar ett system med en enhetlig statligt bestämd avgift.

Avräkningen till kommunerna kan ske genom att kommunen får en viss procent av den årliga avgiften för varje anläggning den har tillsyn över. Den del av avgiften som går till kommunen skall svara mot det direkta

tillsynsarbetets andel av de kostnader som skall täckas av årsavgiften.

Med de förutsättningar om avgiftsfinansieringens omfattning. förstärkning

av tillsynen etc. som utredningen räknat med skulle 5094: av ärsavgiften för

en anläggning föras över till kommunen i de fall hälsovärdsnämnden tar

över tillsynen. Under alla förhållanden måste man reglera vem som skall sköta tillsynen

enligt miljöskyddslagen över icke avgiftspliktiga anläggningar.

Avgiftsnivå

Utredningen har räknat med 200 beslut per är i tillståndsärende vid

koncessionsnämnden och 700 per år vid länsstyrelserna. Beslutens fördel-

Prop. 1983/84: 40 21

ning på nya tillstånd, väsentliga ändringar och icke-väsentliga ändringar m.m. har skattats med utgångspunkt i motsvarande fördelningar för åren

1980 och 1981.

Prövningsavgiftens storlek under dessa förutsättningar visas i tabell nedan.

Prövningsavgift i olika avgiftsklasser vid olika typ av prövning, kr. Lista Typ av Icke-väsent- Väsentlig Tillstånd och av- pröv- lig ändring, ändring giftsklass ning villkorsänd-

ring m. m. Länsstyrelselistan:

Låg 3400 10200 13 600 Hög 8 500 25 500 34000

Koncessionsnämndslistan:

Det bör betonas att de angivna avgiftsbeloppen är osäkra. Det har varit

svårt att få en god uppskattning av det normala antalet prövningsärenden

eftersom det gått så kort period sedan miljöskyddslagen ändrades den 1 juli 1981. Beloppen i tabellen ger därför inte någon exakt skattning av avgiftsnivån utan endast en uppfattning om den ungefärliga storleken på avgiften.

Årsavgiftens storlek är beroende av hur mycket som skall finansieras genom avgiften. Beloppen i tabellen ger även i detta fall endast en uppfattning om den ungefärliga avgiftsnivån. Det beror på att utredningen har osäkra uppskattningar av antalet anläggningar i vissa verksamheter samt att även vissa kostnader - främst avseende länsstyrelserna - är osäkra.

Årsavgift i olika avgiftsklasser vid olika omfattning av avgiftsfinansieringen, kr.

Tillsyn, (1) plus (2) plus (3) plus projekt förstärkt undersök- prövningsoch ut- tillsyn nings- kostn., dvs. red. verksam- samtliga

het kostnader

(D (20 (3) - (4)

Länsstyrelselistan:

Utredningen förordar att arbetet med en förstärkt tillsyn av anläggningar, projekt och utredningar samt undersökningsverksamhet skall finansieras med avgift. Forskning och undersökningar som finaniseras över det särskilda undersökningsanslaget skall dock fortfarande skaltefinansieras.

Prop. 1983/84: 40 [Ne 2

Avgiftsbeloppen svarar då mot kolumn 3 i tabellen. De avgiftsbelopp som anges i kolumn 4 svarar mot det det fall då man slopar prövningsavgiften och tar ut samtliga kostnader exkl. kostnaderna för forskning och särskilda

undersökningar via årsavgiften.

Organisation

Regering och riksdag bör besluta om verksamhetens omfattning vid

berörda statliga myndigheter. Avgiftstaxan bör fastställas av regeringen på förslag av naturvårdsverket.

Avgiften bör sättas så att avgiftsintäkterna normalt svarar mot kostna-

derna för myndigheternas arbete med avgiftspliktiga anläggningar. Man kan använda en enkel manuell rutin för att hantera prövningsavgif-

ten.

Utredningen föreslår att prövningsmyndigheten får administrera pröv-

ningsavgiften. Det blir för koncessionsnämndens del fråga om att ta ut

avgift för ca 200 beslut per år. Vid länsstyrelserna blir det fråga om att ta ut avgift för i genomsnitt ca 30 beslut per länsstyrelse.

För att man skall kunna ta ut en årlig avgift måste man skapa ett register

över samtliga avgiftspliktiga anläggningar. M1-01-systemet bör utnyttjas

för registrering av sådana anläggningar.

Effekter av avgiftssystemet

Utredningen har beräknat att kostnader på totalt ca 37 milj. kr. skall

täckas av prövningsavgift och ca 73 milj. kr. av årsavgift. Huvuddelen av årsavgiften faller på industri, jordbruk och andra näringar. Kommunala

anläggningar skulle betala årsavgifter till ett belopp av ca I1 milj. kr.

Genom avgiften belastar man producenter och konsumenter av varor vars produktion ger upphov till miljöproblem. Man ger incitament att minska tillverkningen av denna typ av varor i förhållande till andra. De direkta styreffekterna i form av ändrad tillverkning kan dock väntas bli

obetydliga eftersom avgiftens belopp är så litet i förhållande till omsättningen i de berörda verksamheterna. |

Utredningen har föreslagit att hälsovårdsnämnderna skall tillföras av-

giftsinkomster som svarar mot deras insatser i tillsynen över avgiftspliktiga anläggningar. Hälsovårdsnämnderna får då incitament att gå in i tillsynsar-

betet om de kan sköta tillsynen till en kostnad som svarar mot deras andel

av avgiftsintäkten.

Alternativt kan man tänka sig en direkt uppgörelse mellan staten och kommunerna om vilket tillsynsansvar kommunerna skall ha. Man kan då föra över medel till kommunerna på ett mer schablonmässigt sätt.

En prövnings- och tillsynsavgift ger en samlad finansiering av myndighe-

ternas arbete med prövning och tillsyn. Avgiftsfinansieringen gör det nöd-

Prop. 1983/84: 40 [NS [ET

vändigt för myndigheterna att följa kostnaderna och de prestationer som görs inom miljöskyddsarbetet mer aktivt än i dag. Man kommer att få en samlad kostnadsuppföljning för naturvårdsverket, koncessionsnämnden och länsstyrelserna.

Den utbyggnad av MI-01-systemet som statsmakterna beslutat om kommer att innebära att miljöstörande anläggningar registreras av länsstyrelsen. Om man inför en avgift kommer MI-01-systemet att utnyttjas som

underlag för avgiften. Detta kommer att ställa höga krav på registrets

tillförlitlighet och aktualitet, något som kommer att vara gynnsamt också

för det egentliga tillsynsarbetet.

Mot dessa positiva effekter på myndighetsarbetet får man ställa arbetet

med att administrera avgiften.

Det har från många håll uttryckts farhågor för att en avgift skall försämra samarbetet mellan myndigheter och företag. Utredningen menar att det avgörande inte är frågan om avgiftsbelägging eller ej utan hur en eventuell avgift utformas. Utredningen har avvisat ett system med tidsrelaterade avgifter bl. a. därför att kontakterna mellan företag och myndigheter inte

bör avgiftsbeläggas. Några hinder för ett företag som t. cx. hade problem

med sin miljöskyddsutrustning eller ville diskutera nya lösningar att ta kontakt med tillsynsmyndigheten bör inte skapas.

Prop. 1983/84: 40 24

Remissammanställning; Avgift på prövning och. tillsyn enligt miljöskyddslagen (SNV pm 1576)

1¶Remissförfarandet

Yttranden har avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket. riksskatteverket, koncessionsnämnden för miljöskydd, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal-

lands, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs, Skaraborgs. Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands samt Norrbottens län, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorgani-

sation — Familjeföretagen, Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Kooperativa förbundet, Svenska kraftverksföreningen,

Svenska värmeverksföreningen, Svenska renhållningsföreningen, Svenska

naturskyddsföreningen.

Vidare har yttrande ingivits av hälsovårdsgruppen i Fyrkanten, Svenska

hälsovärdstjänstemannaförbundet samt Handelskammaren i Gävle.

2 Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkten för naturvårdsverkets förslag är en vidare tillämpning

av principen om förorenarens kostnadsansvar vad gäller prövnings- och

tillsynsmyndigheternas kostnader. Statskontoret: Om man vill överföra kostnaden för den aktuella tillsyns-

verksamheten (beräknad till ca 120 milj. kr.) från staten till användarna”, bör en vägledande princip vara att detta skall ske på ett så administrativt

lätthanterligt och så litet kostnadskrävande sätt som möjligt. Samtidigt

måste rimliga rättvisckrav tillgodoses. Enligt statskontorets bedömning uppfyller det föreliggande förslaget med en prövningsavgift och årsavgifter för tillsyn på ett godtagbart sätt dessa kriterier och bör därför genomföras.

Avgifterna bör fastställas i samråd med riksrevisionsverket. Kaoncessionsnämnden: — — — bekräftar, såvitt koncessionsnämnden kan finna, nämndens uppfattning, att syftet med den s.k. polluter payprincipen ej kommer att tillgodoses med en avgiftsbeläggning av prövning

och tillsyn av miljöfarlig verksamhet, som producerar varor och tjänster för hemmamarknaden. Även naturvårdsverket anser tydligen att det ej är

"”förorenaren”” som slutligen drabbas av kostnaderna för myndighetsarbe-

tet utan i stället konsumenterna av nämnda varor och tjänster samt att

konsumenterna beträffande ifrågavarande produkter ej har någon möjlig-

het att byta ut dessa mot andra. Vid en jämförelse mellan det nuvarande

ro in

Prop. 1983/84: 40

systemet med betalning av myndighetsverksamheten via skattsedeln och ett system med betalning av motsvarande verksamhet vid inköp av ”miljö-

farliga produkter” bör dessutom framhållas att medborgare med sämre

betalningsförmåga vid sistnämnda betalningssystem kommer att drabbas hårdare än medborgare med bättre betalningsförmåga.

Även om man förkastar polluter pay-principen som teoretisk grundval för införande av ett avgiftssystem och enbart håller sig till principen att statliga och kommunala myndigheter så långt det är möjligt skall täcka sina . kostnader genom avgifter bör resultatet bli detsamma, nämligen att pröv-

nings- och tillsynskostnaden kommer att föras över till konsumenterna,

varvid de som har den sämsta köpkraften kommer att drabbas hårdast.

—-—-— Vid överväganden rörande skyddsåtgärder i tillståndsärenden

som gäller verksamheter med export av produkter på utlandet inträffar ej

sällan att företagarna pekar på den fördyring av produkterna som åtgärderna kommer att medföra — en fördyring som konkurrenter i länder med

annan miljölagstiftning eller mildare tillämpning av sådan lagstiftning ej har

att räkna med. Med små intäktsmarginaler kan en sådan fördyring, i vart fall för mindre verksamheter, bli betungande. Kommer därtill att Jäggas

prövnings- och tillsynsavgifter kan man riskera att bördan i vissa fall blir

övermäktig.

— — — kan ett avgiftssystem enligt föreslagen modell allvarligt äventyra det samarbete mellan industri och motstående intressen som i väsentlig

mån bidragit till de framsteg som gjorts på miljöområdet sedan slutet av 1960-talet. Detta skulle vara mycket olyckligt. På goda grunder kan nämligen antagas att ett gott samarbete på nämnda område mellan industriutövare, myndigheter och. andra kommer att få en alltmer ökad betydelse

framdeles med tanke dels på det minskade utrymmet för miljöskyddsät-

gärder i ett kärvare ekonomiskt läge för den svenska exportindustrin och .

dels på de betydande kostnaderna för sådana åtgärder som kan förutses

sedan det s.k. grovsaneringsskedet inom miljövården har passerats.

Gcenomföres naturvårdsverkets förslag till avgiftssystem kan man räkna med att industriföretag och andra som drabbas av avgifter kommer att se över sina ”egenkostnader” och sträva efter att såvitt möjligt minska dessa

i en utsträckning som svarar mot avgifterna. Detta kommer att medföra

mera arbete för myndigheterna — särskilt den det av myndighetsarbetet som avser tillsynen av miljöfarlig verksamhet — och föranleda krav på ökade resurser. oo

Statens industriverk: — — — Naturvårdsverkets avgiftsförslag är dock

helt uppbyggt för att täcka myndigheternas kostnader. Eventuella styrningseffekter på föroreningar synes inte ha påverkat utformningen av

rade miljöpolitiska ambitioner eller nya miljöpolitiska styrmedel utan bör

snarast ses som en finansieringsform för viss myndighetsutövning.

Det förefaller emellertid rimligt att anta att omfattningen av myndighets-

Prop. 1983/84: 40 26

arbetet i stort är proportionellt mot graden av miljöpåverkan. Utredningen bedömer dock att styreffekterna blir obetydliga. Förslaget måste därför

bedömas med utgångspunkt från att det primära syftet är att genom avgifts-

beläggning finansiera en offentlig tjänst. De principiella effekterna på resursutnyttjandet som — oavselt syfte — uppstår genom en avgiftsbeläggning har därvid kommit i andra hand vilket inte gör dessa mindre väsentliga

ur bl.a, industripolitisk synpunkt.

De som drabbas av avgiftsbeläggningen har rätt att ställa vissa krav på utformningen av ett avgiftssystem bl. a. bör systemet vara rättvist, det bör baseras på ett rimligt och klart definierat avgiftsunderlag, det bör främja effektivitet och kostnadsmedvetandet hos myndigheten och det bör vara kopplat till en faktisk prestation.

Det system som kanske bäst skulle svara mot nämnda kriterier är att : avgiften för varje ärende relateras till den tid som gått åt i det enskilda

fallet, dvs. baserat på tidskrivning. Naturvårdsverket avvisar emellertid ett sådant system tämligen kategoriskt med hänvisning till att det vore administrativt betungande och skulle försämra samarbetet mellan företag och myndigheter. Inom industriverket är vi inte lika övertygade om dessa olägenheter. Relativt enkla tidsdebiteringssystem är vanliga inom industrin

och uppdragsverksamhet. Industriverket vill emellertid inte direkt förorda

ett tidskrivningssystem därför att det skulle leda till mycket höga avgifter vid införande av ny teknik. I värsta fall skulle teknikutvecklingen riskera att bromsas upp även om den vore gynnsam ur miljösynpunkt. Dessutom skulle efterföljande konkurrenter erhålla en konkurrensfördel i och med att man sannolikt skulle dra fördel av myndighetens arbete med pilotprojektet

och därigenom få erlägga en lägre avgift. :

Sävitt industriverket kan bedöma är därför inkomstfördelningsargumentet — omfördelning av kostnader från skattebetalare till förorenaren och dess kunder — det mest relevanta argumentet för avgiftsförslaget.

När man söker bedöma avgiftens effekter är det rimligt att också ta hänsyn till näringslivets cgenkostnader för motsvarande insatser (kontroll-

program, besiktningar etc.). Utredningen anger att egenkostnaderna är av minst samma storlek, sannolikt större än de totala myndighetskostnaderna

på 120 milj. kr. (förutom avgiftsunderlaget viss forskning m. m.). En av-

giftsbeläggning skulle således nära fördubbla kostnaden för berörda parter.

Merparten anges falla på industri och energiproduktion medan effekten på kommunala anläggningar blir begränsade. Industriverket kan inte utesluta att naturvårdsverkets slutsats att effekterna blir obetydliga är riktiga men anser att utredningen inte lämnar underlag för slutsatsen. — — —

Eftersom avgiftsbeläggningens effekter inte är bättre klarlagda anser industriverket att det kan finnas skäl som talar för modifieringar av försla-

get. .

Länsstyrelsernas organisationsnämnd: LON är positiv till förslaget om att viss verksamhet skall beläggas med avgifter. LON anser att den indel-

Prop. 1983/84: 40 27

ning i klasser för att uttaga avgifter som föreslagits av utredningen har blivit ett alltför trubbigt instrument. För vissa slag av företag kan detta innebära att avgifterna blir alltför höga. LON föreslår därför att en större differentiering av avgifterna görs.

När det gäller finansiering av myndigheternas kostnader har utredningen inte tagit upp om detta skall ske genom anslag eller om avgifterna skall specialdestineras för berörd verksamhet. LON anser att detta är en viktig principfråga och enligt LONsS mening bör avgifterna tillföras lämplig inkomsttitel i statsbudgeten och kostnader täckas genom anslag på driftbud-

geten.

Länsstyrelsen t Stockholms län: Utredningen föreslår ett förenklat och schabloniserat avgiftssystem. Enligt länsstyrelsens uppfattning inrymmer det föreslagna systemet så stora svagheter i tekniskt avseende att det är tveksamt om systemet är funktionsdugligt i praktiken. Som exempel kan : nämnas att den verkliga arbetsinsatsen i många fall är en helt annan än den

systemet bygger på. Ej så sällan kan t. ex. ett tillståndsärende i den höga

avgiftsklassen vara ganska okomplicerad och kan således klaras av utan längre överväganden. Det motsatta förhållandet kan inträffa beträffande

ärenden som hör hemma i den låga avgiftsklassen. — — — Länsstyrelsen ifrågasätter om vissa kostnader för undersöknings-

verksamhet och forskning, exempelvis försurningsforskningen, i sin helhet skall finansieras med hjälp av avgifterna. Länsstyrelsen är också tveksam till införande av ett så omfattande avgiftssystem inom en del av miljöområdet medan näraliggande verksamheter som regleras enligt annan lagstiftning ej blir avgiftsbelagda.

Länsstyrelsen stöder de grundläggande synpunkter som ligger bakom principen om förorenarens kostnadsansvar. Det kan med denna utgångspunkt synas rimligt att införa en avgift i första hand för prövning av tillstånd enligt miljöskyddslagen. Det kan dock ifrågasättas om ett avgiftssystem med full kostnadstäckning bör införas dels på grund av risken för

negativa effekter på näringslivet och miljövårdsarbetet samt dels på grund

av att verksamheter enligt näraliggande lagstiftning ej avgiftsbeläggs.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen vill speciellt framhålla det olämpliga med det föreslagna avgiftssystemet mot bakgrund av lagkonstruktionen och formen för arbetet som förutsätter att genom förhandling söka uppnå samförstäåndslösningar. Det ligger i sakens natur att myndighetsinsatserna när det gäller information och förhandling om behovet av

olika åtgärder varierar starkt även inom samma bransch. En avgift som

baserar sig på ett riksgenomsnitt måste därför i många fall komma att

uppfattas som orättvis och leda till att förhandlingsarbetet tyngs i onödan. Även de olika nivåerna torde komma att kräva förhandlingstid och få negativa styreffekter på prövningens omfattning. Vidare skulle krav med säkerhet resas på att exempelvis två tillsynsbesök per år skall genomföras

vare sig tillsynsmyndigheten bedömer det vara befogat elter inte. Detta är

Prop. 1983/84: 40 28

tet som istället bör bedrivas med stor flexibilitet eftersom erfarenheten visar att behovet av insatser beroende på frågans art och oberoende av

bransch från tid till annan måste koncentreras och göras massivt.

Sammanfaltningsvis — — — finner länstyrelsen att ett genomförande av

förslaget kommer att vara till men för miljöskyddsarbetet i stort. varför förslaget avstyrks. Om medel likväl måste tillföras statskassan för att upprätthålla ett rimligt natur- och miljöskydd vill länsstyrelsen förorda att

någon form av punktskatt tillgrips på råvaror eller produkter som i sig utgör eller indirekt orsakar miljöproblem och där alternativ kan finnas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen har inte frångått sin

tidigare deklarerade principiella uppfattning om ”förorenarens” kostnadsansvar genom införandet av någon form av avgift för förprövning och

tillsyn enligt miljöskyddslagen. Mot bakgrund främst av de höga avgifter

för såväl förprövning som tillsyn, som föreslås i utredningen, och tänkbara konsekvenser härav ställer sig dock länsstyrelsen mycket tveksam till

utredningens förslag om i stort sett total kostnadstäckning för myndigheternas miljöskyddsarbete. Överflyttningen av myndigheternas kostnader för miljöskyddsarbetet från skattebetalarna i allmänhet till dem som direkt

förorsakar myndighetsarbetet, ”förorenarna”, torde beträffande varor och

tjänster för hemmamarknaden leda till . att det ytterst blir konsumenterna

av nämnda varor och tjänster. som slutligt drabbas av myndigheternas

| kostnader. Den exporterande delen av industrin kan få vidkännas en fördyring som

konkurrenter i länder med annan miljölagstiftning eller mildare tillämpning av lagstiftningen ej har att räkna med. Detta harmonierar illa med de olika åtgärder, som statsmakterna framlagt i syfte att stärka de exporterande företagens konkurrenskraft.

Enligt länsstyrelsens mening borde man avstå från full kostnadstäckning för myndigheternas miljöskyddsarbete och låta samhället svara för viss del av dessa kostnader. Härigenom skulle man nå en rimlig balans mellan ”förorenarens” och samhällets kostnadsansvar. Framtagande av råd och

riktlinjer för miljöskyddsarbetet. projektarbete. forskning och undersökningsverksamhet etc. sammanhänger enligt länsstyrelsens uppfattning med ambitionsnivån i den miljöpolitik. som statsmakterna fastlägger. Kostnaderna härför bör då åvila samhället.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De ekonomiska förutsättningarna har

avtagit. En ökad priskonkurrens kan förväntas och företag med för höga kostnader kan komma att slås ut. Om svensk industri skall kunna hävda sig

kan inte krav ställas som höjer kostnadsläget ytterligare. Kommunernas

ekonomi är i dagens läge också ansträngda. Att då föreslå uttag av avgifter

på de kostnadsnivåer som här blir aktuellt är knappast realistiskt.

Länsstyrelsen får — — — avstyrka en prövningsavgift utformad enligt

Prop. 1983/84: 40 29

SNV:s förslag och införandet av tillsynsavgifter. Länsstyrelsen föreslår att en differentierad prövningsavgift i stället uttages motsvarande kostnaderna

för resp. prövningsmyndighet dvs. i storleksordningen 40000 kr. i genom-

snitt för anläggning som prövas av koncessionsnämnden och 10000 — 20000 kr. för anläggning som prövas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Det av naturvårdsverket nu framlagda för-

slaget om utformning av prövnings- och tillsynsavgifter bygger enligt länsstyrelsens mening på alltför schablonmässiga grunder. De genomsnittssiff-

ror som räknats fram som myndigheternas kostnader för prövning och

tillsyn och som föreslås som avgifter skiljer sig med stor sannolikhet från

de faktiska kostnaderna för arbetet med de enskilda anläggningarna eller

verksamheterna. Länsstyrelsen vill här ifrågasätta om man kan frångå ett rättvisekrav att eventuella avgifter bättre anpassas till de verkliga arbetsin-

satserna och därmed de reella kostnaderna för prövning och tillsyn. — —- —-

— — — Länsstyrelsen ställer sig emellertid inte avvisande till att någon form av i första hand prövningsavgift införs. Emellertid bör man i varje fall inte i ett första skede ställa upp krav på full kostnadstäckning. Införandet av avgifter skulle ändå kunna ge möjlighet till viss regional och lokal förstärkning av den tillsynsverksamhet som idag ligger långt under den ambitionsnivå som kan ställas upp enligt intentionerna i miljöskyddslagen.

Utformningen av en sådan avgift måste emellertid vara så enkel att admini-

strationen av denna inte nämnvärt förtar detta tillskott.

Länsstyrelsen i Gotlands län: —— — anser länsstyrelsen att övervä-

gande skäl talar för att avgiftsbelägga prövnings- och de direkta tillsynsmyndigheternas tjänster inom miljöskyddsområdet. Dock bör med hänsyn

till att dessa tjänster idag är Yria från avgift en lägre avgiftsnivå än den

föreslagna söka uppnås förslagsvis i enlighet med vad som ovan anförts.

Ambitionen att få full kostnadstäckning är då inte uppnådd per omgående

men kan ändock secs som ett mål för verksamheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: — — — TLänsstyrelsen tillstyrker således

att ifrågavarande kostnader skall bestridas av dem som orsakar störningarna. | Länsstyrelsen förordar att samtliga kostnader för prövning och tillsyn

slås ihop och tas ut som en årlig avgift. — — —

Industriutvecklingen och sysselsättningsutvecklingen såväl i Malmöhus

län som i landet i övrigt har under senare år varit mycket negativ. För att

öka såväl industriproduktionen som antalet sysselsatta inom industrin

råder det en allmän enighet om att man måste satsa på de mindre och medelstora företagen. Ett antal åtgärder har vidtagits av regeringen i avsikt

att förbättra villkoren för denna företagsamhet. Det är därför angeläget att

samhället inte vidtar sådana åtgärder som motverkar dessa syften. Det

föreslagna systemet för avgifter på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen bör därför enligt länsstyrelsens mening anordnas på ett sådant sätt

att det inte utgör ett hinder för nyetableringar. Den föreslagna avgiften vid

Prop. 1983/84: 40 30

prövningstillfället kan utgöra ett sådant hinder för företag med ctt litet antal sysselsatta. Risken för att prövningsavgiften skulle komma att utgöra ett hinder för angelägna nyetableringar bör genom länsstyrelsens förslag om enbart årsavgift kunna reduceras väsentligt.

Länsstyrelsen har vid överslagsberäkningar funnit att utfallet av föreslagna avgifter — i första hand tillsynskostnaderna — är väl anpassade till nuvarande arbetsinsatser och den förstärkning av verksamheten som är önskvärd. För att full kostnadstäckning i föreslagen omfattning skall kunna

uppnås även med enbart årsavgift måste således denna höjas. Detta kan

lämpligen ske på så sätt att prövningsavgiften delas upp inom den tidsram ett tillstånd normalt förutsätts gälla dvs. tio år.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Principen ”polluter pays” är inte helt invändningsfri. Ett av syftena skulle vara effekten av styrning till produkter som i tillverkningsledet orsakar mindre miljöstörningar. Även naturvårdsverket konstaterar att dessa styreffekter kan väntas bli obetydliga.

Än allvarligare är att syftet med ”polluter pays-principen” inte tillgodoses med naturvärdsverkets förslag. Fordonstrafiken är utan tvekan den största föroreningskällan i vårt land, både kvantitativt och kvalitativt. Med naturvärdsverkets förslag att enbart anläggningar som är förprövningspliktiga enligt miljöskyddslagen skall betala avgifter så undantas kanske hälften av avgiftsunderlaget. Därtill kommer vissa andra typer av ej förprövningspliktiga anläggningar av vilka flygplatser och bergrumslagring av petroleumprodukter kanske är några av de viktigaste. Sammantaget utgör

a detta en så kraftig urholkning av ”polluter pays-principen” att även anhängare till principen har anledning att vara kritiska tull förslaget. — — —

Det föreslagna systemet är med sina schablonavgifter förhållandevis

enkelt utformat på bekostnad av relevans och rättvisa. Om förslaget ge-

nomföres och orättvisorna som tidigare påtalats kommer att slå igenom. är

risken stor att krav reses från företrädare för företag och kommuner på

justeringar till ett rättvisare och därmed mera komplicerat avgiftssystem

med större byråkrati som följd. Eftersom det direkta tillsynsarbetet redan

idag är eftersatt och någon personalökning inte kan förutses — kanske inte

ens bibehållande av nuvarande personal — så skulle detta innebära att det direkta miljövårdsarbetet kan tvingas ner på en helt oacceptabel nivå.

Länsstyrelsen kan dock tänka sig införandet av avgift i någon form för myndigheternas arbete enligt miljöskyddslagen. Ett sådant avgiftssystem bör dock begränsas till att omfatta prövningsavgitfter på en rimlig nivå för

allvarligt miljöstörande anläggningar. Med hänsyn till svårigheten att kon-

struera ett från olika synpunkter acceptabelt avgiftssystem mäste ett nytt förslag tas fram och remissbehandlas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: De företag som erfordrar tillstånd enligt

miljöskyddslagen skall enligt nu föreliggande förslag betala för det tillstånd

och den tillsyn som erfordras enligt miljöskyddslagen. Ur näringspolitisk

Prop. 1983/84: 40 31

synpunkt kan sådana avgifter ifrågasättas. En av förutsättningarna för en positiv näringsutveckling är att det finns kreativa människor som är bered-

da alt starta nya företag. Att samhället vid nystartande av en anläggning därvid tar ut avgifter för den prövning som erfordras enligt miljöskyddslagen kan upplevas som negativt, speciellt som miljövården i dylika sammanhang kräver åtgärder enligt bästa möjliga teknik. I vissa fall kan en sådan avgift även bli ekonomiskt betungande enär sådana företag i de

flesta fall har små ekonomiska resurser. -— —- Om avsikten är att öka inkomsterna för staten torde det vara

bättre att höja andra avgifter eller skatter på de företagsgrupper som

generellt har en miljöpåverkande tillverkning. Om förslaget ändå genom-

förs anser länsstyrelsen att det föreslagna debiteringssystemet för tillsyns-

avgifter ej bör komma till stånd utan att avgifterna uttas på ctt mer

generellt sätt såsom t. ex. föreslagits för prövningsavgiften.

Länsstyrelsen i Örebro län: — — — Som framgår av naturvårdsverkets

utredning är myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn mycket stora. Anläggningarnas (kommuner, industrier m. fl.) egna kostnader för prövning och för drifts- och utsläppskontroll torde vara av minst samma

storlek. Till detta kommer stora kostnader för installation och drift av

reningsanläggningar m.m. Med hänsyn härtill är det ytterst tveksamt om avgifter över huvud skall tas ut för att täcka myndigheternas kostnader för dess verksamhet enligt miljöskyddslagen. Detta också med hänsyn till att det finns många andra verksamheter som I olika hög grad påverkar miljön utan att vara förprövningspliktiga.

Länsstyrelsen har dock förståelse för att en viss del av myndighetskost-

naderna kan behöva finansieras genom avgifter. Det är dock angeläget att ett avgiftssystem övervägs från allsidiga utgångspunkter och att därvid också beaktas företagens utveckling och fortlevnad under perioder med

dåliga konjunkturer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: — — — Avgiftssystemets tänkta styretfekter, dvs. att produktionen skulle styras över till mer miljövänliga produkter är inte realistisk. Vissa produkter såsom exempelvis pappersmassa, järn, stål, konstgödsel måste tillverkas även om det stör miljön. Det

primära måste vara att minimera utsläppen, inte att avveckla produktionen. Praktiskt bör styreffekten enligt länsstyrelsens uppfattning fungera så att det i första hand stimulerar till inrättandet av effektivare rening och

inte till utslagning av vissa typer av produktion.

Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten att införa avgifter som ger i det närmaste full täckning för myndigheternas kostnader enligt miljöskyddsla-

gen. För samhällets tillsynsverksamhet på jämförbara områden, t.ex.

inom arbetarskyddet, brukar normalt inte krävas kostnadstäckning. Det är rimligt att reglerna är likartade åtminstone beträffande näraliggande områden. . :

Länsstyrelsen kan acceptera ett avgiftssystem som premierar låga ut-

Prop. 1983/84: 40 32

släpp. Det föreslagna systemet gör inte detta. I avvaktan på ett sådant system avstyrker länsstyrelsen förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Det måste framhållas att avgiftsfi-

nansiering av prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen, trots principen om förorenarens kostnadsansvar, bör ses som en nödutväg för att tillförsäkra miljövården vissa resurser utöver dagens. Det är ingen idealisk

lösning på resursbehovet, tvärtom kan flera nackdelar uppstå i praktiken,

och avgiftsfinansiering bör enligt länsstyrelsens åsikt inte användas för att ersätta nuvarande skattefinansiering i nämnvärd grad. — —- —-

Ett avgiftssystem måste enligt länsstyrelsens uppfattning, förutom att ge

ett finansieringsbidrag, vara enkelt att administrera men måste också i rimlig grad vara rättvist. Från ett tillsynsorgans horisont (t. ex. naturvårds-

enheten) måste systemet ge en klart ökad effektivitet i tillsynen och inte ha

bieffekter som försvårar tillsynsarbetet kvalitativt. Naturvårdsverkets förslag tillgodoser inte de'nämnda kraven. — — — är

avgifterna genomgående för höga på så sätt att de i praktiskt bruk knappast :

kan relateras till den faktiska arbetsinsats som tillsynsmyndigheterna äg-

nar en enskild anläggning. De skapar därmed irritation och riskerar medfö-

ra negativa attityder från näringslivets sida till tillsynsarbetet, som idag är relativt väl accepterat. Vidare är systemförslaget detaljanpassat till främst prövningsarbetet i överdrivet hög grad, vilket framtvingar ett otal enskilda

beslut om avgiftsklassning av prövningsärenden med åtföljande besvärsrisker etc.

Som negativ bieffekt, kan man inte bortse från att höga prövningsav-

gifter kan minska benägenheten för företag etc. att pröva eller ompröva verksamheter. Höga tillsynsavgifter riskerar framför allt visa på dålig överensstämmelse mellan avgiftens storlek och utförd tillsyn på anläggningen. — ——

Länsstyrelsen föreslår följande: | — slopa indelning i prövningsavgift och årsvis tillsynsavgift och inför en-

dast en årlig avgift (kallas eventuellt tillsynsavgift) - sänk det samlade avgiftsuttaget (intäkten) till högst hälften (för prövning

och direkt tillsyn) — finansiera central tillsyn etc. över ordinarie budget, åtminstone tills

vidare. En etappvis uppbyggnad av ett avgiftssystem kan av flera skäl

vara lämplig | —taxera ut avgiften schablonmässigt. Gör indelning i taxegrupper med

praktiskt lämpliga intervall, t.ex. 0, 2000, 5000, 10.000. 20000 (25 000).

30.000 (50 000). Den i remissen föreslagna klassningen torde i huvudsak

vara bra. men vissa tveksamheter beträtfande skälighet eller rättvisa

finns också. Främst bör en undre gräns för omsättning. omslutning eller

dylikt sättas som förutsättning för minimiavgift. Vissa enmansföretag

etc., utöver dem som enligt förslaget slipper årsavgift, bör enligt länssty-

relsens åsikt befrias

Prop. 1983/84: 40 : 33

—- av förenklingsskäl och för att främja kommunalt övertagande av tillsyn:

låt kommun ombesörja uppbörd på anläggning där man övertagit tillsyn och även behålla avgiftsmedlen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen accepterar i princip syftet med utredningen, nämligen att en utsträckt tillämpning av principen om

förorenarnas kostnadsansvar kommer till stånd. Kostnaderna för myndig-

heternas arbete med prövningen och tillsynen skall enligt förslaget flyttas från skattebetalarna i allmänhet till dem som direkt förorsakar myndighetsarbetet, dvs. förorenarna. Avgiftens storlek skall i princip vara beroende av hur mycket arbete varje förorenare ger myndigheterna. Det föreslagna

fördelningssystemet har dock sådana uppenbara brister att det, enligt länsstyrelsens bedömning, inte kan ligga till grund för beslut om avgifter.

Sveriges Industriförbund: Att den som utövar miljöstörande verksamhet

skall ekonomiskt svara för åtgärder avsedda att motverka de negativa följderna härav i form av skador och intrång är i själva verket en sedan länge av alla vedertagen rättsprincip. Men denna allmänt accepterade

princip kan inte utan vidare tänjas därhän att den utgör motiv för att

statens reglerande verksamhet på miljöområdet skall — till skillnad från

vad som gäller andra jämförbara områden — specialfinansieras genom

avgifter. Man saknar i sammanhanget en principgrundad redovisning och

bedömning av varför specialfinansiering skulle på just detta delområde

vara motiverad och lämplig. Att åberopa den vaga och oklara PP-principen

som enda grund för en specialfinansiering inom miljöområdet är inte ett

tillräckligt motiv för att införa en sådan genomgripande innovation inom

ett delområde av den näringsrättsliga lagstiftningen.

Våra invändningar kan sammanfattas som följer:

I. Allra minst i dag kan det vara likgiltigt för statsmakterna att avgifter i miljövården är olämpliga av kostnads- och lönsamhetsskäl. Det gäller i synnerhet som dessa avgifter inte på något som helst sätt skulle påverka vare sig miljön eller den industriella miljövården i en mera positiv riktning

än vad det ingående, juridiskt — administrativa koncessionsförfarandet redan gör i dag. Tvärtom påverkar avgifterna direkt kostnadsläget och

innebär därmed en ytterligare försämring relativt utländska konkurrenter.

2. Tre viktiga intressenter i koncessionsförfarandet, nämligen konces-

sionsnämnden, länsstyrelsernas naturvårdsenheter och industrin, vilka dagligen och löpande svarar för att fullfölja intentionerna i miljöskyddslagstiftningen, bedömer att avgifter negativt påverkar det lika välutvecklade

som nödvändiga samarbetet mellan parterna.

3. I sin strävan att utforma ett administrativt enkelt avgiftssystem har

naturvårdsverket allt för långt avlägsnat sig från rimliga krav på kostnadseffektivitet, dvs. att avgiften skall utformas bl.a. så att den verkligen kan

sägas motsvara den prestation (i form av myndighetsarbete för prövning och tillsyn), för vilken sökanden, eller den som är föremål för tillsynen,

skall betala.

3 Riksdagen 1983184. I saml. Nr 40. Bilaga 7

Prop. 1983/84: 40 34

4. Avgiftsförslaget uppfyller inte rimliga krav på rättvisa mellan olika prövningspliktiga anläggningar. Detta förhållande illustreras i bilagorna. Vidare må påpekas det anmärkningsvärda förhållandet, att industrin — enligt förslaget — kommer att få subventionera prövningen och tillsynen av anläggningar, som föreslås undantagna från avgifter, exempelvis djuranläggningar och skjutbanor.

5. Beräkningarna av vad avgiftsförslaget som helhet kommer att kosta är mycket ofullständiga. Helt utanför direktiven och utan hänsyn till de förutsättningar som gäller för det statliga och kommunala budgetarbetet har naturvårdsverket i sitt avgiftsförslag byggt in kostnader för en utökad regional och lokal tillsyn. -

Enligt Industriförbundets uppfattning har inga bärande skäl förebragts för förslaget om avgift på tillstånd och tillsyn enligt miljöskyddslagen. SNV:s förslag är därjämte oacceptabelt i sina praktiska konsekvenser. Industriförbundet måste följaktligen bestämt avstyrka, att förslaget läggs. till grund för åtgärder från statsmakternas sida.

SHIO-Familjeföretagen: Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning uppfyller förslaget inte kravet på att förorenaren skall betala eftersom differentieringen av avgifterna sker i förväg utifrån verksamhetens inriktning och inte efter föroreningsgrad. Utsläppens storlek kan variera kraftigt mellan olika företag i samma bransch bl. a. beroende på vilka insatser som gjorts för att förebygga utsläpp. Säkerligen kommer avgiftssystemet även att beröra en del företag som helt lyckats eliminera miljöskadliga utsläpp. Det torde exempelvis vara möjligt att finna verkstadsindustrier med en tillverkningsyta överstigande 5000 kvadratmeter där verksamheten inte medför störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning eller ljus.

Ytterligare ett motiv för att inte avgiftsbelägga enligt miljöskyddslagens definition miljöfarlig verksamhet är att verksamheten har ett mycket stort positivt värde för samhället. Det gäller t.ex. all den industriproduktion som sker inom tillståndsprövad verksamhet. — — —

Svenska kommunförbundet: Det svenska miljövårdsarbetet befinner sig fortfarande i ett uppbyggnadsskede. FoU-insatserna behöver ökas. bl. a. mot bakgrund av nya miljöhot och ineffektiva motåtgärder (t.ex. försurningen av mark och vatten). Administrativa och ekonomiska styrmedel behöver omprövas och anpassas till de nya behoven. Det omfattande lagkomplex kring totalmiljön, som växt fram under senare år. har skapat en betydande byråkrati. vars arbetsresultat ifrågasätts allt oftare.

Att under detta uppbyggnadsskede introducera ett system för avgifter på väsentliga myndighetsfunktioner är frän principiell synpunkt äventyrligt. Med hänvisning härtill anser styrelsen att införandet av nya avgifter och styrmedel inom miljövården måste ske med ökad uppmärksamhet på mål och effekter i samhället. Om statsmakterna finner det lämpligt att avgiftsbelägga ifrågavarande myndighetsfunktioner bör detta utsträckas att gälla

Prop. 1983/84: 40 35

all Iikartad tillsynsverksamhet avseende skyddet av totalmiljön, oavsett

vilket lagkomplex eller myndighet som berörs. Likartade myndighetsfunk-

tioner bör belastas på ett likvärdigt sätt. Enligt styrelsen bör denna fråga belysas ytterligare innan ställning tas till föreliggande avgiftsförslag. — — —

Lantbrukarnas riksförbund: Rent allmänt anser LRF att kostnaden för

miljöstörningar skall bäras av den som förorsakar dessa. Detta är en grundläggande princip som skall vara vägledande vid tillämpning av miljö-

skyddslagen.

Miljöskyddslagen har tillkommit för att skydda samhällets intressen och förhindra att naturmiljön utsätts för skadliga störningar. Mot denna bakgrund åläggs näringslivet och andra som avser att bedriva verksamhet som

kan innebära skadlig miljöpåverkan att vidta sådana åtgärder att dessa störningar så långt möjligt elimineras. Detta sker i samband med prövning av tillåtligheten av en viss verksamhet. De åtgärder som då måste vidtas för att uppfylla miljöskyddslagens krav är ofta i sig själva en betydande ekonomisk belastning som läggs på den sökande. Mot denna bakgrund hävdar LRF rent principiellt att det är samhället

som skall bära kostnaden för övervakning av miljöskyddslagen. En annan

sak är att i samband med prövning av tillåtlighet kan det vara motiverat att

ta ut en avgift som motsvarar samhällets kostnader för prövningen i fråga.

LRF kan därmed tillstyrka en engångsavgift i samband med prövning av ett ärende enligt miljöskyddslagen. LRF avstyrker däremot bestämt försla-

get om en årlig övervakningsavgift.

Det huvudsakliga syttet med att införa ett avgiftssystem är enligt utredningen att överföra samhällets kostnader för prövning och tillsyn till de

verksamheter som faller inom miljöskyddslagen.

Kooperativa förbundet: — — — KF ansluter sig också till PPP (Polluter Pays Principle) och innefattar däri alla de undersöknings-, utrednings-. byggnads-, drifts- och kontrollkostnader som företaget har för sina miljö-

skyddsåtgärder. — — — |

Med hänsyn till ett angeläget behov att bredda och förstärka finansieringen av offentliga utgifter är KF emellertid berett att tillstyrka ett system med avgifter i en modifierad form. I 43 § miljöskyddslagen finns regler för tillsynsmyndighetens möjligheter att förelägga utövaren av miljöfarlig verksamhet att låta utföra undersökningar. PPP bör även omfatta prövningen och tillsynen av miljöfarlig verksamhet. Det är dock mycket angeläget att avgiftssystemet utformas på ett sådant sätt att rådande goda relatio-

ner upprätthålls även vid införandet av avgifter. Sålunda föreslår KF följande utformning av avgiftssystemet.

A. För prövning i koncesstonsnämnden uttas en avgift enligt utredningens förslag.

B. För den tillsyn som utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelsernas naturvårdsenheter och den prövning som sker vid länsstyrelsernas

naturvårdsenheter uttas en årlig avgift enligt ett system med tre avgifts-

klasser.

Prop. 1983/84: 40 36

KF anser vidare att kostnader för projekt, utredningar, forskning och undersökningsverksamhet inte bör ingå i avgiften. Svårigheterna att knyta viss forskning till tillsynsverksamheten motiverar detta ställningstagande.

Svenska Kraftverksföreningen: — — — Principiellt anser föreningen att myndigheters kostnader för prövning och tillsyn m.m. bör betalas av allmänna medel.

Svenska Värmeverksföreningen: Föreningen avstyrker det framlagda förslaget beträffande avgift på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen

på följande grunder.

— Föreningen ställer sig negativ till ett debiteringssystem som innebär att

myndigheters kostnader för prövning och tillsyn av gällande lagstiftning

täcks genom direkta avgifter. —- Det föreslagna systemet medför stora administrativa kostnader som '

torde leda till dyrare prövning och tillsyn utan att större rättvisa eller

andra fördelar uppnås.

— Prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen är en angelägenhet som

berör alla. Finansieringen bör därför ske via statsbudgeten.

Svenska Renhäållningsverksföreningen: Till grund för utredningen och dess resultat ligger principen om förorenarens kostnadsansvar. Som prin-

cip betraktat är den teoretiskt sett tilltalande. En förutsättning för en

tillimpning av principen är emellertid att den är praktisk genomförbar och att den inte motverkar teknikutveckling, en förbättrad miljövård eller kostnadsmässigt ger upphov till orättvisor olika företag och anläggningar

emellan. Det nu framlagda förslaget, som är avslutningen på naturvårds-

verkets uppdrag, är enligt föreningens mening inte praktiskt genomförbart.

En väsentlig fråga är vem som ytterst drabbas av principen om förorenarens kostnadsansvar och vem eller vilka i samhället ena anläggning är avsedd för. Även om avsikten är att förorenaren ekonomiskt skall belastas för sin miljöpåverkan ytterligare genom den föreslagna avgiften så kommer hans kostnadsökning i slutledet att drabba konsumenterna, invånarna i

våra kommuner. |

De anläggningar inom föreningens verksamhetsområde som berörs av

avgiftsförslaget är de kommunala avfallsbehandlingsanläggningarna och

avfallsupplagen. Dessa anläggningar har primärt tillkommit för att lösa ett för samhället sanitärt problem genom omhändertagande av restprodukter

från de boende samt från affärs-, kontors- och industriverksamhet. Om-

händertagandet i behandlingsanläggningarna och på upplagen skall ske på från miljövårdsynpunkt bästa sätt. Sekundärt har anläggningarna tillkom-

mit för ett bättre utnyttjande av de resurser som finns i avfallet — material,

energi. Avfallsbehandlingen har efter statliga direktiv alltmer inriktats mot

ett bättre utnyttjande av dessa resurser. Verksamheten vid anläggningarna

och upplagen är således inte tillkommen mot bakgrund av ett kommer-

siellt, affärsmässigt intresse utan för att åstadkomma godtagbara sanitära förhållanden, skydda miljön på bästa sätt och för att utnyttja de resurser

Prop. 1983/84: 40 37

som finns i avfallet. Att belägga sådana anläggningar med en avgift enligt det föreslagna systemet är enligt föreningens mening felaktigt. — — —

Det föreslagna avgiftssystemet där de olika anläggningstyperna delas in i

olika klasser med differentierade avgifter medför risker för ett ohanterligt administrativt system med därtill hörande stora kostnader. Systemet är

därtill inte tillräckligt flexibelt för att utjämna de orättvisor som kommer att uppstå. Alternativet till en fast prövningsavgift är tids- och prestations-

relaterade avgifter som står i relation till prövningsmyndigheternas insats vid resp. anläggning. Genom tidsrelaterade avgifter uppnås säkerligen en

rättvisare kostnadsfördelning anläggningarna emellan. Utredningen har

inte närmare belyst effekterna av ett system med tidsrelaterade avgifter, men liksom naturvårdsverket är föreningen övertygad om att ett sådant system blir administrativt dyrt och ohanterligt. |

Svenska naturskyddsföreningen: — — — I praktiken kommer prövningsoch tillsynsavgifterna att bli en normal kostnad för ett företag. Om man

beaktar att skälighetsnivån i 4 och 5 §§ miljöskyddslagen enligt klara

motivuttalanden, som slagit igenom också i praxis, bl. a. begränsas av vad

ett normalt företag klarar ekonomiskt leder således införandet av pröv-

nings- och tillsynsavgifter till att skälighetsutrymmet minskas med samma

summa. Därmed skulle införandet av prövnings- och tillsynsavgifter kunna

medföra att nivån för miljöskyddsåtgärder sänks generellt sett, och att

företagen i stället får använda en del av de pengar som enligt nuvarande ordning kan användas för skyddsåtgärder till att betala prövningen och tillsynen. En sådan effekt är enligt föreningens mening inte acceptabel.

3¶Prövningsavgift

Förslaget innebär att en avgift tas ut vid prövningstillfället till täckande av prövningsmyndighetens kostnader. Avgiftssystemet innehåller 5 avgiftsklasser i vilka olika verksamheter placeras beroende på i vilken myndighet prövningen sker och prövningens svårighetsgrad generellt sctt.

Koncessionsnämnden: Koncessionsnämnden delar ej uppfattningen att

en avgift på frivillig prövning kommer att vara utan betydelse för omfatt-

ningen av denna prövning. Enligt nämndens bestämda mening kommer en

prövningsavgift i större eller mindre grad att avhålla företagare från att

söka tillstånd till här berörd verksamhet och därmed motverka syftet med

9 § första stycket miljöskyddslagen, nämligen önskemålet att ”få till stånd effektiva åtgärder mot verksamhet som vållar förorening och annan stör-

ning” (SOU 1969:28 s 268 f). En avgift skulle även vara olämplig i det fallet alt tillsynsmyndighet meddelat föreläggande om förbud eller försiktighets-

målt enligt 40 § miljöskyddslagen och en företagare av den anledningen ser sig nödsakad att begära tillstånd med tillämpning av 50 § samma lag.

Förutom det att han nödgas ställa säkerhet för kostnad och skada för att 4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 7

Prop. 1983/84: 40 38

utverka inhibition av tillsynsmyndighetens beslut tillkommer prövningsavgiften. I vissa fall — särskilt då fråga är om mindre verksamheter med små ekonomiska marginaler — kan denna omständighet medverka till att företagaren i realiteten avskäres från möjligheten att få rättelse av tillsynsbeslu-

tet genom att tillståndsprövning ej kommer till stånd. För att skapa ett förenklat och schabloniserat avgiftssystem i enlighet

med de riktlinjer som angivits ovan har det onekligen legat nära till hands för naturvårdsverket att anknyta till de ”förprövningslistor” som miljö-

skyddsförordningen innehåller. Koncessionsnämnden kan också, med

några undantag, förstå de överväganden som ligger bakom verkets förslag till avgiftsklasser rörande nyanläggningar och ändringar. Det kan emeller-

tid ifrågasättas om inte ett fördjupat utredningsarbete, om tiden medgivit det, skulle ha lett fram till ett annat eller delvis annat avgiftssystem än det som nu redovisats. Även med ett schablonartat system för avgifter enligt nyssnämnda riktlinjer får nämligen förenklingen inte drivas så långt att avgiften ej alls eller endast i ringa mån svarar mot det arbete som i verkligheten lagts ned på ett tillståndsärende. Den väsentliga anmärkning

som sålunda kan riktas mot det föreslagna avgiftssystemet är, att den reella arbetsinsatsen i många fall är en helt annan än den systemet bygger på.

Som exempel härpå kan nämnas att ett tillståndsärende i den höga avgiftsklassen ibland är av en ganska okomplicerad natur och kan klaras av på kort tid utan längre överväganden. Ärende som hör hemma i den låga avgiftsklassen kan däremot ej sällan visa sig innehålla svåra tekniska,

ckologiska och juridiska problem som föranleder långvariga överväganden och diskussioner inom nämnden innan beslut fattas. Å andra sidan kan förhållandet vara det att tyngre ärenden i den höga avgiftsklassen innebär en arbetsinsats som rätteligen borde medföra avgifter vida överstigande 340000 resp. 255000 kr. medan lätta ärenden i den låga avgiftsklassen rimligen ej borde ge avgiftskostnader på 68000 resp. 51000 och 17000 kr.

Statens industriverk: För prövningsavgiften är avgiftsunderlaget mer

entydigt. Prövningen, åtminstone för tillståndsärenden, inträffar i samband med nyinvesteringar när företagens likviditet ofta är hårt ansträngd. Därför . borde möjligheten att periodisera prövningsavgifter över ett visst belopp,

förslagsvis 50000—-100000 kr., över ett par år prövas. Detta närmar sig

naturvårdsverkets alternativförslag om en fullständig integrering av pröv-

nings- och tillsynsavgifterna till en årsavgift. Industriverket anser dock det finns skäl att hålla dessa avgifter isär vilket dock inte förhindrar en kortare periodisering av prövningsavgiftens erläggande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: — — — Om en prövningsavgift införs kommer många företag att avhålla sig från att ompröva sin verksamhet liksom att frivillig prövning av verksamhet, som ej finns upptagen i bilaga till miljöskyddsförordningen, torde vara omöjlig att uppnå. Länsstyrelsen vill här framhålla, att ett stort antal av de omprövningar som sker, är en

följd av tillsynsmyndigheternas krav och önskemål och inte förenad med

Prop. 1983/84: 40 39

någon påtaglig utökning av produktionen. Den ändrade miljöskyddslagen

ger ju också prövningsmyndigheterna möjlighet att begära omprövning även på den grunden. att ny och bättre teknik blivit tillgänglig, liksom att återvinning blivit möjlig. En sådan av myndigheterna påfordrad ompröv-

ning kan komma att innebära ett ” straff” för företagen i form 'av ny prövningsavgift.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Det finns — — — anledning att erinra om att många prövningar gäller enbart miljöförbättrande åtgärder, t.ex.

byggande av reningsverk, installation av rökgasreningsutrustning etc. I det perspektivet förefaller det skäligt att viss del av prövningskostnaden finansieras med skattemedel. |

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De anläggningar som faller under miljöskyddslagens bestämmelser har redan idag dryga kostnader för sitt miljö-

vårdsarbete. Framtagning av handlingar för prövning av en. anläggning

enligt miljöskyddslagen kostar för en större anläggning flera hundratusen kr. -—-=—-

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Omfattningen av myndigheternas arbete är inte enbart beroende på typ av anläggning utan i hög grad även av lokaliseringen. En lokalisering till ett redan hårt miljöbelastat område eller till ett mera jungfruligt område ökar väsentligt arbetet med en tillståndsprövning. Detta innebär att den reella kostnaden för myndigheter-

nas arbete väsentligt kan avvika från avgiften.

Bedömningen om det rör sig om väsentliga eller icke väsentliga ändringar och huruvida nedsättning av avgifter skall kunna ske torde mycket ofta behöva medföra utredningar och speciella förhandlingar med sökanden

och resultera i svåra avvägningar för tillståndsgivaren. | Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Prövningsavgift innebär att det blir '

svårare att få till stånd sådan frivillig omprövning av redan givna tillstånd som sker på tillsynsmyndigheternas initiativ. Denna typ av prövning är ofta förekommande. Påtryckningsmedel saknas ofta att tvinga fram den.

Det kan vara ett miljövårdsintresse att så sker t. ex. vid installation av ny reningsutrustning. Företaget kommer trots att ändringen leder till bättre

miljö att belastas av prövningsavgift.

En positiv effekt av förslaget är att företag m. fl. mera noggrant kommer att överväga sina ansökningar än tidigare. Ansökan om omprövning av fastställda villkor sker ofta utan att ändrade omständigheter föreligger.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det råder stor enighet om behovet av industriell utveckling. Nyföretagandet utgör en viktig del av denna utveck-

ling. En prövningsavgift skulle beröra en stor del av tillkommande industriföretag, av vilka många startar i liten skala.

I Jämtlands län finns exempel på företag för vilka prövningsavgifterna —

med det föreslagna avgiftssystemet — skulle ha blivit så betungande att

etableringen kunde ha kommit i fara (fiskodling, tillverkning av produkter av polyester).

Prop. 1983/84: 40 40

Att nyetableringar skulle komma att förhindras, inte på grund av miljö-

riskerna utan på grund av prövningsavgiften, måste ses som en allvarlig invändning mot förslaget. Detta gäller även om antalet fall inte skulle bli särskilt stort.

När det gäller kommunernas avloppsutsläpp och avfallshantering skulle de föreslagna prövningsavgifterna leda till orättvisor som inte kan accepte-

ras. |

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det måste även uppmärksammas att

mänga av de omprövningar som sker är en följd av tillsynsmyndigheternas

krav och önskemål och därvid inte behöver vara förenade med någon

väsentlig utökning av produktionen eller verksamheten i övrigt. Den nya

lagen gör det även möjligt att kräva omprövning om ny teknik blivit

tillgänglig. Av myndigheterna påfordrad längre driven reningsteknik och

återvinning kan således enligt föreliggande förslag leda till betydande av-

gifter för sådan prövning. Länsstyrelsen anser det även mer än tveksamt ur miljösynpunkt om

företag skall behöva betala för en omprövning som leder till minskning av

utsläppen. Införs en sådan ordning torde risken vara stor för att man från :

företagens sida inte frivlligt kommer att söka efter lösningar som leder till

minskade utsläpp. Företagens kostnadsjakt i framtiden kommer sannolikt

inte att bli mindre än vad den är i dag.

Det kan med hänsyn till det ovan anförda starkt ifrågasättas om alla kostnader för miljövården skall tas ut av sökanden. Prövningen är ju primärt till för att tillse att miljön förbättras eller att en redan god miljö

bibehålles. Detta är en angelägenhet för hela samhället och viss del av kostnaderna bör därför betalas med skattemedel. Avgifterna får inte heller bli så höga att de blir hämmande för sysselsättningsskapande verksamheter.

Det förhållandet att en del av Norrbottens län berörs av ”Lag med

anledning av gränsälvsöverenskommelse den 16 september 1971 mellan

Sverige och Finland” (1971:850) , har inte behandlats i utredningen. Den för tillämpningen av denna lag gemensamt tillsatta finsk-svenska gränsälvskommissionen beslutar bl. a. I alla miljöskyddsärenden som kan tänkas påverka förhållandena i bl. a gränsälvarna och den del av Bottniska viken

som ligger inom Haparanda kommun. Lagen är inte tillämplig på andra miljöstörningar (luft eller buller). Hur eventuella prövningsavgifter skall

utformas med hänsyn härtill måste därför utredas om man beslutar sig för att införa ett avgiftssystem. Därvid förutsättes att gränsälvskommissionen

bereds tillfälle att yttra sig i ärendet.

Prop. 1983/84: 40 41

4¶Tillsynsavgift

Tillsynsavgift utgår enligt förslaget årligen. Systemet är på samma sätt

som vad gäller prövningsavgifter indelat i 5 olika klasser. I förslaget ingår även en förstärkning av tillsynsresurserna. Koncessionsnämnden: ——— 1 likhet med naturvårdsverket anser koncessionsnämnden att redan vid nuvarande förhållanden ytterligare för-

stärkningar erfordras för att tillsynen hjälpligt skall fylla den funktion som lagstiftaren avsett. Med ett avgiftssystem som kommer att kräva arbete

dels för systemets genomförande och vidmakthållande, dels och framför

allt för att tillgodose behovet av en betydligt mera aktiv tillsyn på grund av

företagens minskade egeninsatser kan man utgå ifrån att anspråken på

ytterligare tillsynsresurser kommer att stegras betydligt och vida överskri-

da den förstärkning naturvårdsverket föreslagit.

Verket har räknat med att förstärkningen bör avse kommunernas arbete

med tillsyn enligt miljöskyddslagen, att naturvårdsverket och länsstyrelsen

kommuner går in i tillsynen i vissa län, det kan bli aktuellt att förstärka

länsstyrelsernas resurser där. Även med de förutsättningar verket utgått ifrån beträffande kommunernas insatser på tillsynsområdet är det, enligt koncessionsnämndens mening, orealistiskt att räkna med att länsstyrelserna tillfredsställande skall kunna klara sina arbetsuppgifter med tillstånds-

givning, tillsyn och ”avgiftsadministrering” utan personalförstärkningar.

Statens industriverk: Avseende årsavgiften kan det övervägas om inte

kostnaden för utredningar och undersökningsverksamhet, ca 25 milj. kr., i

likhet med forskning borde utgå ur avgiftsunderlaget och tills vidare skattefinansieras. Det kan hävdas att den kostnaden åtminstone till en del avser aktiviteter som närmast har karaktären av kollektiv vara. Rimligen borde

avgränsningsproblem gentemot forskningssidan föreligga. Vidare skulle

man genom fortsatt skattefinansiering undvika att belasta även mer rutinmässiga ärenden en kostnad som dessa inte givit upphov till vilket torde vara väsentligt ur rättvisesynpukt.

Slutligen vill industriverket kommentera kravet på att avgiften skall vara

kopplat till en faktisk prestation. Det är i utredningen oklart hur man avser

att sköta debiteringen av årsavgiften ur denna synpunkt men det vore att

bidra till undergrävandet av allmänhetens förtroende för myndigheter om man debiterar avgift för tillsyn även om ingen tillsyn de facto ägt rum. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsens tillsynsarbete måste med hänsyn till resurserna bedrivas selektivt. Länsstyrelsen eftersträvar att på olika sätt minska direkta tillsynsinsatser hos så många företag som

möjligt. Detta kan ske genom väl upplagda kontrollprogram, effektiv rapportering, samarbete med kommunerna och bygger i stor utsträckning på

en positiv attityd hos företagen. På så sätt kan resurser frigöras för över-

Prop. 1983/84: 40 42

vakning av mindre samarbetsvilliga och i övrigt mer problembetonade

företag. Länsstyrelsen måste således ha frihet att planera sitt arbete själv-

ständigt. Det föreslagna avgiftssystemet för tillsyn torde enligt länsstyrel-

sens bedömning medföra att många företag ställer krav på tillsynsmyndigheten exempelvis genom regelbundet återkommande besök. Länsstyrel-

sens resurser kommer dock inte att på långa vägar kunna tillmötesgå sådana krav. Många företagares kontakt med tillsynsmyndigheten kommer att bestå i en årlig faktura på tillsynsavgiften. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Företag och kommuner kan vid en

hög årlig avgift för tillsyn även komma att skära ned sina ”egenkostnader” för "egenkontroll av produktion, processer, reningsutrustning etc. med hänvisning till det tillsynsåtagande som samhället gjort genom att finansie-

ra sin tillsyn genom avgifter. Detta skulle vara synnerligen olyckligt och

innebära, att myndigheternas kontrollerande verksamhet behöver öka väsentligt.

Länsstyrelen i Jönköpings län: —— — Såväl kommuner som industrier

kommer att belastas hårt om föreslagen tillsynsavgift införs. De resurser

för tillsyn som efter föreslagen förstärkning blir tillgängliga kommer ej att vara tillräckliga. Det är framför allt tveksamt om kommunerna mot bakgrund av ovanstående är beredda ta över viss del av tillsynen. Med länssty-

relsens nuvarande resurser kan tillsynsbesök endast göras vid ca 15 26 av

anläggningarna i länet per år. Även efter införandet av föreslaget avgifts-

system torde endast en mindre del av anläggningarna kunna besökas varje

år. Förstärkning av tillsynen bedömer länsstyrelsen som mycket angelägen

men det är tveksamt om detta uppnås genom införandet av avgifter enligt förslaget. .

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Vi tvingas nu konstatera att naturvårdsverket inte lyckats med uppgiften att konstruera ett system med tillsynsavgifter som är acceptabelt från kostnadsfördelningssynpunkt. Förslaget

möjliggör inte premiering av den som följer fastställda villkor och därmed

fordrar en måttligare insats från tillsynsmyndigheten. Detta strider mot

principen om förorenarens kostnadsansvar. Vi avstyrker därför bestämt förslaget om en årlig avgift. Länsstyrelsen i Kristianstads län: De föreslagna årliga tillsynsavgifterna skulle enligt länsstyrelsens mening allvarligt försvåra myndigheternas möj-

ligheter att utöva tillsyn på ett konstruktivt sätt, och sannolikt få en negativ

inverkan på företagens villighet till konkreta miljövårdssatsningar. En - uppbyggnad och drift av ett svårhanterligt och tidskrävande system för

administration och indrivning av avgifter kommer också att medföra ianspråktagande av tillsynsmyndigheternas resurser för ett reellt tillsynsar-

bete ute på fältet. .

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Länsstyrelsen saknar f.n. möjligheter att bedriva en godtagbar tillsyn av de ca 600 anläggningar inom länet som enligt förslaget skulle betala de årliga tillsynsavgifterna. Man

Prop. 1983/84: 40 43

kan ställa sig frågan hur företagarna skulle ställa sig till att årligen betala 2700 kr. till statsverket för en tillsyn som helt uteblir. Om länsstyrelsen å andra sidan skulle ”rättfärdiga” avgifterna med några årliga tillsynsbesök vid från miljösynpunkt relativt harmlösa anläggningar skulle detta rycka undan möjligheterna att ägna de stora miljöstörande anläggningarna en godtagbar tillsyn.

Samarbetet riskerar nu att försämras genom att företagen kan väntas se avgifterna som ett mera definitivt överlämnande av miljöansvaret till myndigheterna. De ökade kostnaderna för företagen kan innebära att man ser sig nödsakad att minska sitt eget sökande efter möjliga åtgärder att minska utsläppen. Detta i sin tur kan leda till ökat arbete för miljövårdsmyndigheterna, vilket kan ställa krav på ökade resurser på personal och pengar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Utredningen underskattar även de problem som en tillsynsmyndighet kan komma att få vid tillsynsdiskussioner med anläggningsägare. Om inte tillsynen utförs på det sätt som ett företag anser att den bör göras och som man betalar för kan det lätt uppstå en förtroendeklyfta. Vid vissa företag fungerar utsläppskontrollen klanderfritt och angivna villkor hålls med god marginal. Vid andra företag kan det vara tvärtom. Länsstyrelsen måste prioritera det sistnämnda företaget i tillsynsarbetet. men det är troligtvis det första som önskar få besök för diskussion om kontrollverksamheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Grundläggande för det nuvarande tillsynsarbetet är de fortlöpande och öppna kontakter som upprättats mellan förorenarna och tillsynsmyndigheterna. Dessa kontakter har i allmänhet varit av informell karaktär vilket enligt länsstyrelsens mening gett snabbare och bättre resultat än om ett mer formellt förfarande skulle ha tillämpats. Tillsynen har många gånger också initierats av förorenaren som velat ha diskussion och rådgivning om aktuella problem. Tillsynen innebär även ett utbyte av erfarenhet och kunskaper mellan företag och myndighet. En avgiftsbeläggning skulle kunna förändra företagets benägenhet för sådana kontakter. Därmed skulle också en av de stora tillgångarna i det svenska miljövårdsarbetet gå förlorad. Mot förslaget på tillsynsavgifter talar även såväl principiella som praktiska skäl. Länsstyrelsens bestämda uppfattning är därför att tillsynsavgifter inte bör införas.

Svenska kommunförbundet: Om avgifter för tillsyn enligt miljöskyddslagen skall införas talar skäl för att även tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor, hälsovårdsstadgan, naturvårdslagen, arbetsmiljölagen m. fl. blir avgiftsbelagd.

En viktig principfråga, som ej belyses i förslaget, är på vilket sätt avgifterna kommer att styra myndigheternas tillsynsarbete.

I förslaget har ej utvecklats på vad sätt tidsrelaterade avgifter kan användas i tillsynen. En sådan prestationsrelaterad avgift skulle ge möjlighet för innehavaren av den miljöfarliga verksamheten, förtroendemännen och allmänheten att få en tydlig bild av tillsynen och hur den belastar

Prop. 1983/84: 40 44

samhället. Härigenom skulle även kunna premieras skyddsåtgärder och

egenkontroll som kan minska den offentliga tillsynen.

Läntbrukarnas riksförbund: LRF vill — — — understryka det ansvar och de stora kostnader som samhället redan ålagt livsmedelsindustrin när det

gäller tillämpningen av såväl livsmedelslagstiftningen som miljöskyddsla-

gen. Med dessa utgångspunkter motsätter sig LRF att nya kostnader läggs

på livsmedelsindustrin för en fortlöpande tillsyn som åligger myndigheter-

na att utföra. Denna myndighetsutövning måste helt bekostas av samhäl-

let.

Prop. 1983/84: 40 45

Underbilaga 7.3

Sammanfattning av utredning av statens naturvårdsverk rörande täktavgift

Berörda verksamheter och myndighetskostnader

Det totala antalet täkter i landet med gällande tillstånd är ca 8100. Av dessa är 205 täkter av torv för energi- och jordförbättringsändamål, knappt 500 är ler- och matjordstäkter. Den helt övervägande delen, ca 6600, är grus- och sandtäkter.

Uttaget av grus och sand uppskattas f.n. till ca 65 milj. ton per år. Berg för kross ligger strax under 15 milj. ton, torv för energi- och jordförbättringsändamål på ca 350 000 ton och övrigt täktmaterial, t.ex. kalk, prydnadssten 7-8 milj. ton. I mängdberäkningarna ingår inte matjord och lera.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna svarar för huvuddelen av arbetet med prövning och tillsyn av täktverksamheten enligt naturvårdslagen. De sammanlagda kostnaderna för detta arbete har för budgetåret 1981/82 beräknats till ca 7,8 milj. kr. för all täktverksamhet utom torv och 2,8 milj. kr. för prövning och tillsyn av torvtäkter. I kostnaderna ingår det direkta prövnings- och tillsynsarbetet, utredningar, utarbetandet av riktlinjer m. m. som ligger till grund för prövningen och tillsynen, forskning av direkt betydelse för denna samt det hittills bedrivna inventeringsarbetet.

Kostnadsunderlag

Prövning och tillsyn av täktverksamheten måste ingå i underlaget för avgiften, likaså riktlinjer för t.ex. hur en täkt bör bedrivas för minsta miljöpåverkan, hur efterbehandlingsarbeten bör utformas etc. Sådana riktlinjer underlättar prövningen och tillsynen. Den forskning som bedrivits och bedrivs inom täktområdet är också den starkt knuten till prövningen och tillsynen, eftersom den huvudsakligen varit inriktad på att studera påverkan på naturmiljön och hur man utformar och bedriver täkten för att minimera påverkan. Några avgränsningsproblem föreligger knappast. I stort sett samtliga projekt kan direkt hänföras till täktverksamhetens utformning och bedrivande. Inventeringarna skall enligt uppdraget ingå i kostnadsunderlaget.

Framtida kostnader Prövning och tillsyn

Naturvårdslagens bestämmelser om täkt har ändrats så att större hänsyn skall tas till hushållningsaspekten vid tillståndsprövningen. Led i den strä- S Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7

Prop. 1983/84: 40 46

van är bl. a. möjligheten att kräva särskild behovsutredning och den uppgiftsskyldighet beträffande det årliga uttaget ur täkterna som kan föreskrivas. Bl. a. i naturvårdskommitténs betänkande (SOU 1979:14) Naturvård och täktverksamhet, framhölls att tillsynen är eftersatt och behöver förbättras.

Genom en ändring i naturvårdslagen har öppnats möjlighet för kommunernå att ta över tillsynen. Oavsett om tillsynen bedrivs av länsstyrelse eller kommun medför en förbättrad tillsyn ökade kostnader.

För att uppnå en bättre hushållning med grus-, berg- och torvresurserna

behöver dessa tillgångar inventeras. Inventeringarna måste följas av en resursplanering, i vilken riktlinjer anges för hur tillgångarna skall dispone-

ras. |

I beräkningen av de framtida kostnaderna har utredningen utgått från en

ökning av arbetsinsatserna för prövning och tillsyn motsvarande genom-

snittligt 10 handläggarmånader och 1.5 assistentmånader per länsstyrelse och år, där huvuddelen hänför sig till förbättrad tillsyn.

Utredningen räknar med att forskningsinsatserna i stort sett kommer att

koncentreras på torven och där ha ungefär samma omfattning som under

de senaste åren, dvs. drygt 1 milj. kr.

För grus- och våtmarksinventeringarna beräknas en total kostnad av 40 resp. 30 milj. kr under en period av 8-10 år, dvs. 4 och 3 milj. kr. per är.

De totala framtida myndighetskostnaderna för täktverksamheten utom torv har beräknats till 16,1 milj. kr. per år.

Motsvarande kostnader för torv uppgår till 6 milj. kr. per år.

Avgiftssystemets utformning Inledning

Syftet med en täktavgift är att de myndighetskostnader som föranleds av täktverksamheten skall finansieras på ett sätt som ger ett ökat kostnadsansvar för dem som utnyttjar naturresurserna. En utgångspunkt för avgiftens

utformning har varit att försöka finna en balans mellan kravet på kostnadsansvar och kravet på att systemet inte skall bli för krängligt och dyrt att

administrera.

Avgiftens utformning |

Utredningen föreslår att avgiften utformas som en årlig avgift, bestående av en grundavgift om 500 kr. per täkt och en produktionsavgift om ett visst antal ören per ton uttaget material. Skälet till att man valt en årlig avgift

trots att myndighetsarbetet består av en engångskostnad och en årlig kostnad är främst den uppgiftsskyldighet som väntas träda i kraft ungefär samtidigt med avgiftssystemet. De uppgifter som årligen skall lämnas av täktföretagen skall avse bl. a. uttagen materialmängd. Man bör därför utan

alltför stort merarbete kunna få fram ett underlag för avgiftsuttag och man

Prop. 1983/84: 40 47

undviker den ytterligare administration som uttag även av en avgift vid

tillståndsprövning innebär.

Avgiftspliktig täktverksamhet

Utredningen föreslår att avgiftsskyldigheten skall gälla för all verksamhet som är tillståndspliktig enligt naturvårdslagen. För ler- och matjords-

täkter, vilka enligt prop. 1981/82:220 skall vara undantagna från uppgifts-

skyldigheten, innebär det att endast grundavgiften utgår.

Differentiering av avgiften

Med hänsyn till den tid myndigheterna normalt lägger ner på täkter av olika slag har produktionsavgiften differentierats i tre avgiftsklasser. Vid klassningen har också viss hänsyn tagits till den nytta inventeringarna har för täktverksamhet av olika slag. |

Täktavgift på torv

Enligt utredningens uppdrag skall torvtäkt avgiftsbeläggas för att bära

sin del av inventeringskostnader och övriga myndighetskostnader.

Av energipolitiska skäl har regeringen avstått från att ta ut produktionsavgift för den torvutvinning som prövas enligt minerallagen. Koncessions-

avgift utgår dock. |

Behovet av våtmarksinventeringar hänför sig inte enbart till torvtäkt. I

minst lika stor utsträckning är det trycket på våtmarkerna från skogsbruks-

håll som aktualiserat inventeringen.

Detta är några av skälen till att utredningen i kostnadsberäkningarna skiljt ut torvtäkterna.

Dels har utredningen velat möjliggöra en eventuell särbehandling av dessa av energipolitiska skäl, dels har man velat hålla vägarna öppna för en

finansiering av våtmarksinventeringen som tar mera hänsyn till båda de

verksamheter som förorsakat denna.

Utredningen föreslår därför att torvtäktsverksamheten och inventeringen behandlas särskilt i en fortsatt översyn där även skogsbrukets del i inventeringen kan tas in.

Finansiering av kommunal tillsyn .

Utredningen förordar ett system med en enhetlig. statligt bestämd av-

gift.

Ersättningen till de kommuner som åtar sig täkttillsyn kan regleras

genom att kommunen får en viss summa för varje täkt inom kommunen i resp. avgiftsklass. Summan skall svara mot kostnaderna för normalt till-

synsarbete för täkttypen ifråga.

Eftersom utredningstiden inte medgivit kostnadsberäkning för prövningen och tillsynen separat, måste i så fall en närmare beräkning av tillsynskostnaderna göras.

Prop. 1983/84: 40 48

Avgiftsnivå Vid beräkningen av avgiftens nivå har utredningen utgått från följande

förutsättningar: 1. För samtliga tillståndspliktiga täkter utom torvtäkter betalas en årlig

grundavgift på 500 kr. 2. För ler- och matjordstäkter betalas endast grundavgift.

3. För övriga täkter betalas eu visst öretal per ton uttaget material. 4. Med hänsyn till den genomsnittliga omfattningen av myndighetsarbetet

i klasserna A, B och C, betalas för täkter i klass B 1,5 gånger öretalet i

klass A och i klass C 0,25 gånger öretalet i klass A.

Antalet täkter i klass A är 7150 och i klass B 250. I klass C finns ctt

mindre antal täkter på 3 platser i landet. Produktionen i klass A uppgår till ca 66 milj. ton, i klass B till 16,5 milj.

ton och i klass C till 6 milj. ton.

De årliga kostnader som skall täckas uppgår till 16,1 milj. kr.

Under dessa förutsättningar blir avgiften i klass A 13 öre, i klass B 20 öre och i klass C 3 öre.

Organisation av avgiftssystemet

Regering och riksdag bör besluta om verksamhetens omfattning vid

berörda statliga myndigheter. Avgiften bör sättas så att intäkterna av den normalt svarar mot myndigheternas arbete med inventeringar samt med de

tillståndspliktiga täkterna. Om avgiften klassificeras som skatt enligt

RSV:s förslag, fastställs taxan i lag, annars bör den fastställas av regering-

en. I båda fallen bör naturvårdsverket lämna förslag till justering av taxan.

För att man skall kunna ta ut en årlig avgift behövs ett register över avgiftspliktiga anläggningar. Registret behövs också för uppgiftslämnandet enligt naturvårdslagen. De täkter som blir avgiftspliktiga enligt utredningens förslag finns i stort sett redan i länsstyrelsernas täktregister.

Utredningen har funnit att bl.a. kostnadsskäl talar för en central upp-

bördsmyndighet, riksskatteverket.

Huvuddelen av kostnaderna för driften av avgiftssystemet kommer att

ligga på riksskatteverket, som beräknat dem, inklusive kontroll, till ca

500006 kr. Länsstyrelsernas arbete ligger främst i anslutning till prövning av tillstånd då avgiftsklass bestäms. Ajourhållning av registret behövs

även för uppgiftsskyldigheten. Denna ajourföring, vidarebefordran av upp-

gifter till RSV m. m. har beräknats till ca 200000 kr.

Kostnaderna i ett uppbyggnadsskede är svårare att bedöma. Dit hör klassningen av samtliga täkter och uppläggningen av register, liksom framtagning av blankett och anvisningar samt utbildning och information av personal. I såväl igångssättnings- som driftskostnader ingår också information till de avgifts- och uppgiftsskyldiga. Mycket ungefärligt har dessa kostnader beräknats till totalt 1.5 milj. kr.

49 Prop. 1983/84: 40

Effekter av avgiftssystemet

Teoretiskt kan en belastning i form av avgift på en vara och den prishöj-

ning detta kan väntas föra med sig leda till minskad efterfrågan på varan.

Sådana styreffekter blir troligen knappast, om ens alls, märkbara. Avgiften utgör en mycket liten del av råvarans pris.

Samordning med andra avgifter

Utredningen har inte sett några möjligheter eller skäl till en samordning

av en täktavgift med en avgift på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen.

Däremot förefaller en rent praktisk samordning med olika punktskatter ' vara rimlig, eftersom det avsevärt förbilligar administrationen av avgiften.

Prop. 1983/84: 40 50

Remissammanställning över statens naturvårdsverks utredning: Täktavgifter

1 Remissförfarande

Yttrande har avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrel-

serna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands. Gävleborgs. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Grus- och ma-

kadamföreningen, Svenska bioenergiföreningen samt Svenska naturskyddsföreningen. Vidare har yttrande inkommit från Sveriges kemiska

industrikontor. Svenska kalkföreningen och Industri AB Euroc.

2 Allmänna utgångspunkter

Statskontoret: Täktavgifter skall enligt naturvårdsverkets förslag finansiera dels prövning och tillsyn, dels ett antal aktiviteter som huvudsakligen är hänförliga till insamlingen av underlag för prövning och tillsyn. Kostnaderna för utredningar, utarbetande av riktlinjer, information, forskning, hushållningsplanering, grus- och torvarkiv samt inventeringar kan sällan

hänföras till visst objekt. Sådana kostnader måste därför - om de inte skall finansieras via skattemedel - slås ut på prövnings och/eller tillsynsobjek-

ten. Det förefaller rimligt att ”kollektiva”” kostnader av detta slag i vissa fall finansieras direkt ur produktionen.

Riksskatteverket: — — — Enligt RSV:s mening bör om möjligt den princi-

pen tillämpas att en ny punktskatt inte införs om inte intäkterna kan

beräknas uppgå till minst 100 milj.kr. Ett införande av från intäktsynpunkt små skatter får också anses innebära ett avsteg från principen att förenkla

skatteadministrationen. En mångfald av sådana punktskatter gör vidare att

skatteområdet blir svårt att överblicka. Statens industriverk: Som framgår av den aktuella utredningen torde i

detta fall effekterna av det föreslagna avgiftssystemet få mycket begränsa-

de effekter på de berörda företagen med avseende på produktion och resursutnyttjande. beroende på de mycket blygsamma avgiftsnivåerna. Mot bakgrund av den rådande statsfinansiella situationen finns skäl att

förmoda att olika former av avgiftsfinansiering kommer att aktualiseras i tilltagande grad under åren framöver. Bland annat av det skälet är det enligt SINDs uppfattning nödvändigt att aspekter av ovan nämnt slag uttryckligen beaktas när olika former av avgiftssystem diskuteras och utformas, såväl på myndighetsplanet som av statsmakterna. Inte minst viktigt i sammanhanget måste här vara att avvärja riskerna för att en

Prop. 1983/84: 40 SI

eventuellt växande flora av olika avgiftssystem, ägnade att uppnå olika

delmål på olika delområden, sammantagna och på ett slumpartat sätt i

annat fall kan leda till oönskade effekter som inverkar menligt på möjlighe-

terna att uppnå olika näringspolitiska mål. Oavsett om riksskatteverket eller någon annan myndighet administrerar

uppbörden, torde dock systemets administrationskostnader för företag och

myndigheter likväl bli avskräckande. sett i relation till det trots allt blygsamma belopp (16 Mkr) som systemet avser att inbringa, detta inte minst

mot bakgrund av att deklarationer skall infordras för drygt 8 000 företag. Utifrån detta perspektiv finns således enligt verkets uppfattning anledning att ifrågasätta det meningsfulla i att bygga upp ett särskilt avgiftssystem för

ett så pass begränsat område som det här är fråga om.

Sveriges geologiska undersökning: SGU anser dock att det finns motiv

för att införa en avgift som ger kostnadstäckning för myndigheternas prövning av tillstånd till och tillsyn av täktverksamheten enligt 188 naturvårdslagen. SGU delar således utredningens ståndpunkt att full kostnadstäckning bör eftersträvas för denna myndighetsverksamhet. — — — SGU är

tveksamt till att belasta täktverksamheten med av naturvårdsverket föreslagna produktionsavgifter avsedda att täcka kostnader för inventering av -

naturgrus m.m. SGU efterlyser en analys som visar vilka konsekvenser

dessa avgifter får på. täktverksamheten och verket förordar i avvaktah

härpå en budgetfinansierad inventering. Som exempel kan nämnas att föreliggande förslag resulterar i årliga avgifter på flera hundratusentals

kronor för ett antal grus- och bergtäktföretag, vart och ett med verksamhet

I några få täkter. Dessa avgifter kan inte anses-stå i rimlig proportion till det utbyte dessa företag kan ha av aktuellt inventeringsarbete och de kostnader verksamheten förorsakar samhället, främst i form av tillsyn enligt

naturvårdslagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län: — — — konstaterar länsstyrelsen att tanken är bra att genom ett avgiftssystem styra täktverksamheten till färre och rationella täkter samtidigt som samhällets kostnader för administration. planering och tillsyn av verksamheten finansieras av branschen. Däremot finner länsstyrelsen föreslagen lösning onödigt betungande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen förutsätter att avgift för att bedriva täktverksamhet regleras enligt ett avgiftssystem, även om olika

lagstiftningar inom miljöområdet (naturvårdslagen och miljöskyddslagen) kan reglera verksamheten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt länsstyrelsens mening bör kostnaderna för det allmänna för att reglera inskränkningar i nyttjan-

derätt och därtill hörande tillsyn bäras av det allmänna. Förslaget synes inte innebära någon sådan service åt täkttillståndssökandena/innehavare

att det är skäligt att lägga över kostnaderna på dessa.

Prop. 1983/84: 40 | 52

3¶Avgiftssystemets konstruktion

Statskontoret: Statskontoret anser att täktavgiften bör konstrueras med

dels en avgift som täcker kostnaden för att behandla ansökan om tillstånd dels en årlig avgift som utgår på produktionen. Det kan enligt statskonto-

rets mening också övervägas att ta ut en årlig avgift även för täkttillstånd som inte utnyttjas för produktion. Den korta utredningstid som stått till naturvårdsverkets förfogande har

endast medgivit en mycket översiktlig redovisning av de föreslagna ökade insatserna för prövning och tillsyn. Det måste därför ligga en betydande osäkerhet i de uppskattningar av kostnader för prövning och tillsyn som

har gjorts i utredningen. Sålunda saknas t.ex. en redovisning av vad som skall åstadkommas med den mycket kraftiga ökning av framför allt tillsynsåtgärderna som föreslås. Statskontoret kan inte här tillstyrka den i rappor-

ten föreslagna omfattande utbyggnaden av myndighetsverksamheten.

Naturvårdsverket har i sin utredning inte behandlat frågan om avgifts-

medlens redovisning och om hur utgifterna skall avräknas. Statskontoret

utgår från att avgifterna inlevereras direkt till statskassan och att prövning-

en av myndigheternas resursbehov även framgent sker i vanlig ordning i den årliga budgetprocessen. Statskontoret kan inte se något som hindrar att redovisningen utformas schablonmässigt, ungefär som fallet är beträf-.

fande skogsvårdsavgiften. |

Sveriges geologiska undersökning: 1 syfte att eliminera flera av nackdelarna med ett produktionsbascrat avgiftssystem förordar SGU ett system konstruerat på samma vis som de beprövade och väl fungerande avgifterna enligt mincrallagstiftningen (gruv- och mineraliagen). Dvs. en avgift som består dels av en ansökningsavgift (engångsavgift) att uttas i samband med ansökan om täkttillstånd, dels en försvarsavgift att uttas årligen per ytenhet täktområde (arealberoende avgift). Förstnämnda avgift har som främs- 1a syfte att täcka kostnaden för själva tillståndsprövningen. En sådan

avgift, som också har en återhållande verkan på s.k. okynnesansökningar,

bör i detta sammanhang differentieras med hänsyn till tilämnad täkts -art

och storlek, dvs. prövningens omfattning. Den senare avgiften kan ges två innebörder. För täkter i drift kan innebörden vara att finansiera tillsynen

enligt naturvårdslagen. För andra tillståndsgivna täkter markerar inneha-

varen genom avgiften sitt intresse för täkten. SGU kan här tänka sig en försvarsavgift som förutom en viss mineralpoklitisk betingad avgiftsdel även består av en del som svarar mot tillsynsarbetet. Denna senare avgiftsdel bör tas ut för den faktiskt utförda tillsynen enligt en särskild av t. ex.

riksrevisionsverket fastställd taxa.

SGU kan av flera skäl inte dela uppfattningen att produktionsavgiften . förutom ballastmaterial även skall omfatta flertalet industrimaterial som t. ex. flusspat, kalksten, kvarts, olivin och talk. Ett av motiven för denna

inställning är att denna heterogena grupp mineral inte får något utbyte av

Prop. 1983/84: 40 53

den avgiftsdel som avses finansiera inventeringsprogrammet för naturgrus m.m. —- >

—- —-— finns det enligt SGU starka skäl för att renodla en eventuell produktionsavgift till att bära omfatta grus- och bergtäktverksamhet och därmed jämställd täktverksamhet (bl.a. moräntäkt), dvs. de industrimineral som för närvarande regleras enligt jordägarsystemet undantas från

produktionsavgift. Vid en tillämpning av produktionsavgiften, särskilt på industrimineralsektorn, aktualiseras också frågan vilken produktion som avgiften skall

baseras på. Vid brytning av t. ex. kalksten kan i vissa fall andelen ofyndigt material uppgå till storleksordningen en tredjedel av totalt bruten kalkstenskvantitet. Det ofyndiga materialet läggs normalt antingen åt sidan i

täkten eller så körs det på tipp. En eventuell produktionsavgift bör enligt SGU:s uppfattning baseras på kvantiteten brutet fyndigt material, dvs. det

material som går till avsalu alternativt används som insatsråvara i egen

industriverksamhet. Detta bör klart framgå av lagtexten.

En eventuell produktionsavgift för grus- och bergtäktsverksamhet bör enligt SGU differentieras så att denna kan bidra till en styrning mot ett utnyttjande av i dag mindre attraktiva material för mindre kvalificerade användningsområden. Detta skulle skapa förutsättningar för en bättre re-

surshushållning. Länsstyrelsen i Kronobergs län: — —--— För att göra uppbörden och

kontrollen så enkel som möjligt och för att begränsa administrationskost-

naderna bör enligt vår mening ett årligt deklarationsförfarande inte tillämpas. Ett bättre sätt vore att koppla produktionsavgiften till den exploater-

bara kvantiteten i täkten. Vid nya täkter kan avgiften fastställas redan i

samband med ärendets prövning och även redovisas i täktbeslutet. För

pågående täkter får uppgifter om kvarvarande volym inhämtas från tillståndshavaren vid det tillfälle lagen träder i kraft. Med hänsyn till att det i vissa fall kan vara svårt att lämna exakta volymuppgifter, bör en bestämd

avgift utgå inom ett fastlagt volymintervall. Avgiften kan sedan fördelas på

den brytningstid som täktplanen eller tillståndet anger.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen anser för sin del att man på

enklare sätt kan uppnå syftet att låta tillståndshavaren betala myndighets-

arbetet med täkterna. Ett enkelt system vore att när täkttillståndet ges för

respektive täkt omedelbart fästställa dels ett grundbelopp och dels ett belopp som varierar efter slag av täkt och var proportionell mot den volym

tillståndet avsåg. Täktavgiftens totala belopp kunde således redan vid tillståndet klart anges. För att inte för hårt belasta tillståndshavaren kan

lätt en periodisering av betalningarna genomföras. Uppbördsförfarandet är inte besvärligare än vad gäller för nuvarande expeditionsavgifter. Resulta-

tet blir att avsevärt byråkratiskt krångel elimineras utan nackdelar för stat

eller kommun.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen tillstyrker utredningens

Prop. 1983/84: 40 54

förslag till uppdelning i en fast årlig avgift och en produktionsavgift. Det kan dock ifrågasättas om inte en högre årlig avgift skulle kunna medverka till ett snabbare utnyttjande av täkterna och därmed indirekt till att antalet täkter som samtidigt är i drift minskas. Från länets kommuner kommer ofta klagomäl om att antalet öppna täkter är alltför stort. Antalet nyetableringar kommer visserligen att kunna påverkas genom behovsprövning men täktavgifterna kommer ocksä ha inverkan på gällande tillstånd. |

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ett kommunalt beslut att övertaga täkttillsynen bör enligt länsstyrelsens uppfattning omfatta den totala tillsynsverksamheten, dvs. tillsynsverksamhet enligt såväl naturvårdslagens som miljöskyddslagstiftningens bestämmelser. Ansvaret och kompetensen för tillämpningen av dessa lagstiftningar är emellertid utan undantag fördelade på olika kommunala nämnder i länets samtliga 20 kommuner. Detta komplicerar ytterligare finansieringen av den kommunala tillsynen.

Länsstyrelsen förordar att frågan om finansiering av den kommunala tillsynen övervägs ytterligare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: — — — Om andra skäl föranleder någon form av täktavgift föreslår länsstyrelsen ett enklare avgiftssystem som grundar sig på ansökningsavgift och expeditionsavgift/tillståndsavgift beroende på förväntat uttag av täktmaterial.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: — — —. Länsstyrelsen förordar — — — dels en ansökningsavgift och dels en form av försvarsavgift att uttas årligen per hektar täktområde. — —- —. Förutom ett effektivare avgiftssystem får förslaget till följd att antalet småtäkter kommer att reduceras och att exploateringstakten i täkterna ökar, vilket är till fördel från naturvårdssynpunkt.

Länsstyrelsen i Örebro län: Konstruktionen med en årlig grundavgift : och en produktionsavgift förefaller dock såvitt länsstyrelsen kan bedöma medföra en icke oväsentligt ökad administration på såväl skattemyndigheternas uppbörds- och revisionssidor som vid den traditionella täkthandläggningen enligt naturvårdslagen. För länsstyrelsens vidkommande har utredningen räknat med en 50 Z ökning av arbetet med täkthanteringen — — —. Arbetssituationen vid flertalet länsstyrelser är dock sådana att erforderlig ökning av arbetsinsatsen från nuvarande nivå torde vara betydligt större än 50. Speciellt tillsynen av täkterna motsvarar på intet sätt den insats som idag rekommenderas av naturvårdsverket. En ökad tillsyn och kontroll av täktverksamheten torde vara ofrånkomlig om ett system av täktavgifter införs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen bedömer utifrån länets förhållanden att den årliga grundavgiften kan bli betungande för innehavaren av små täkter. Dessa bör därför i likhet med ler- och matjordstäkter endast betala grundavgiften en gång. Risken är annars stor att man vid små grustäkter övergår till olaga täkter utan kontroll eller inkomster för staten. Det nämnda bör gälla t. ex. vid ett täktinnehåll under 10000 m'.

Prop. 1983/84: 40 55

Länsstyrelsen i Jämtlands län: — — —. Länsstyrelsen anser det inte vara rimligt att en stor del av länets grusexploatörer via täktavgifter skall bekosta ett inventeringsprogram som de själva inte har någon nytta av. Om inte hela länet skall inventeras bör täktavgiften reduceras för de områden som ligger utanför inventeringsprogrammet. Alternativt kan inventeringarna bekostas via statsbudgeten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Avgiftssystemet förefaller vara krångligt uppbyggt. Det förutsätter uppgiftsskyldighet och ett till synes omständigt uppbördssystem. Systemet borde kunna bli enklare. En modell med direkt anknytning till täkttillstånden borde i stället övervägas. I tillstånden anger länsstyrelsen för närvarande den kvantitet som tillståndet avser samt en tidsperiod under vilken denna kvantitet får brytas. Länsstyrelsen skulle

i samband med sin tillståndsgivning kunna fastställa täktavgifter genom att multiplicera örestalet för materialet med tillåten kvantitet. Den således

framräknade täktavgiften skulle tillståndshavaren därefter betala med lika delar varje år under den tidsperiod som tillståndet avser.

Svenska kommunförbundet: Styrelsen är positiv till ett lätthanterligt

avgiftssystem med ett engångsbelopp per täkt. Naturvårdsverkets förslag är enkelt till sin uppbyggnad men det är oklart om kommunerna kan få ut

full kostnadstäckning. Styrelsen anser inte att det är rimligt att kombinera

det besiktningsprogram som naturvårdsverket rekommenderar i publika-

tion 1979:4 med det förslag till statligt bestämd avgift som redovisas i

utredningen. Årliga besiktningar och behov av efterkontroller kommer att variera mellan olika täkter. Även reseavstånden är olika i kommunerna.

Grus- och makadamföreningen: Skulle emellertid en avgift införas, måste följande förhållanden först klaras ut.

I Det kan få oönskade konkurrenseffekter om avgiften differentieras

mellan naturmaterial (sand och grus) och bergkross. [0 På samma sätt skulle konkurrensen snedvridas om följande materialka-

tegorier inte avgiftsbelades

a) Sand, grus och sten från vägskärningar och angränsande s.k. sidotag.

b) Sprängsten, schaktmassor o.d. från tunnel och bergrumsarbeten,

grundschakter ctc.

Dessa material — som representerar betydande kvantiteter och som säljes eller används utan föregående bearbetning — kommer från icke täkttillståndspliktiga områden toch skulle enligt SNV:s förslag vara befriade från avgift).

3¶En eventuell produktionsavgift måste beräknas på försålt eller eljest

nyttiggjort (t.ex. i egen byggnads- eller anläggningsverksamhet) matc-

rial. ”Uttaget” material omfattar ju inte bara material som kan proces-

sas och säljas eller eljest användas, utan även vid grustäkt material i

form av avbaningsmassor och annat otjänligt material (t.ex. lermassor)

som måste grävas bort eller omflyttas för att man skall kunha komma åt det användbara materialet. Även vid bergtäkt förekommer på samma sätt material som inte kan användas.

Prop. 1983/84: 40 | | 56

Svenska naturskyddsföreningen: Vad gäller utformningen av avgiftssystemet vill föreningen anföra följande. All tillståndspliktig täktverksamhet

förorsakar samhället dels prövningskostnader, dels tillsynskostnader. I

princip bör därför all tillståndspliktig täktverksamhet — oavsett vilket material som bryts — göras avgftspliktig (förutsatt att inte prövnings- och

tillsynskostnaden redan idag uttas genom andra avgiftssystem enligt exempelvis kontinentalsockellagen eller minerallagen).

Att av energipolitiska skäl befria torvtäkter från avgifter under ett introduktionsskede anser föreningen mindre lämpligt då det är viktigt att även

prövnings- och tillsynsverksamheten finner sina normala former i ett så

tidigt skede som möjligt. Mot bakgrund av att dels prövnings- och tillsynskostnaderna är olika stora för olika materialslag, dels att avgiften också avses finansiera inventeringar av vissa material delar föreningen natur-

väårdsverkets uppfattning att en differentiering av avgiften är lämplig. Föreningen finner det rimligt att kostnaden för våtmarksinventeringen — som diskuteras i naturvårdsverkets förslag — delas mellan torvbrytningsverksamheten och skogsbruket. Då det är mycket angeläget att denna invente-

ring kommer i gång i full skala så snart som möjligt vore det dock olyckligt om den ytterligare utredning som erfordras för att lösa samfinansieringsfrågan skulle fördröja inventeringsarbetet. Föreningen förordar därför att det föreslagna täktavgiftssystemet omgående införs för att täcka täktverksamhetens del av inventeringskostnaden och att detta system senare kompletteras med ett lämpligt avgiftssystem för skogsbrukets del av kostnaden.

3¶Avgiftssystemets organisation

Statskontoret: Länsstyrelserna har numera tillgång till ett ADB-system, MI-01, som kommit till för att i första hand underlätta länsstyrelsernas informationsbehandling i arbetet med tillsyn och kontroll enligt miljöskyddslagen. — — —

Statskontoret finner det anmärkningsvärt att naturvårdsverket inte har övervägt möjligheten att utnyttja MI-01 för administrationen av täktav-

gifter. Enligt statskontorets mening bör detta vara möjligt med smärre

anpassningar av nuvarande ADB- rutiner i MI-01. Statskontoret föreslär

att möjligheterna att utnyttja MI-01 för administrationen av avgiftssystemet prövas, innan beslut fattas om hur det skall organiseras. Riksrevisionsverket: SNV föreslår att prövnings- och tillsynsavgiften i uppbördshänseende jämställes med en punktskatt och att hanteringen av denna skall ingå i riksskatteverkets (RSV) övriga arbete med punktskätter. RRV finner detta vara en smidig administrativ lösning även om uppgiften i

och för sig är en rörelsefrämmande uppgift för RSV. Att täktavgiften i

Prop. 1983/84: 40 57

uppbördshänseende jämställs med en punktskatt förändrar inte att den föreslagna täktavgiften är att betrakta som en offentligrättslig avgift.

Riksskatteverket: Införs den föreslagna pålagan bör den tas ut som skatt med RSV som beskattningsmyndighet.

Statens industriverk: — — —. Dock finns anledning att påpeka att man i

och med detta helt släpper kopplingen mellan utförd prestation i form av

prövning och tillsyn och den betalning för detta som avgiften i grunden avses vara. Risken är då uppenbar att avgiften därmed kommer att uppfattas som (och med tiden utvecklas till) en mer elier mindre godtyckligt motiverad beskattning av verksamheten. Mot den bakgrunden kan det enligt verkets mening diskuteras om inte ett uppbördsansvar istället borde ligga på länsstyrelserna — som utför huvuddelen av tillsynsarbetet — även om uppbördskostnaderna då skulle bli något högre.

Länsstyrelsen i Kalmar län: — — — Den naturliga lösningen är att länsstyrelserna blir avgiftsmyndigheter. I en sådan uppgift ingår ingenting som de ej tidigare har erfarenhet av.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen tillstyrker utredningens

förslag att riksskatteverket blir uppbördsmyndighet. För att underlätta arbetet med registreringen av produktionsavgifter och uppbörd av täktavgifter vill länsstyrelsen särskilt uppmärksamma behovet av samordning mellan riksskatteverket, statistiska centralbyrån och länsstyrelserna. Förslagsvis borde samtliga erforderliga uppgifter såväl för uppföljning av

grusproduktionen som för uppbörd av täktavgifter kunna samlas på ett

blankettset. där statistiska centralbyrån, riksskatteverket, länsstyrelsen och SGU:s grusarkiv erhåller var sin kopia. Samtidigt kan täktavgiften beräknas av täktinnehavaren med ledning av uppgifterna på blanketten och

inbetalas på vidhängande inbetalningskort. Länsstyrelsen anser inte att en uppdelning av avgiften på flera inbetalningsperioder under året skulle ge fördelar som uppvägar den ökade administration som en delredovisning innebär.

4¶Avgifter på torvtäkt

Sveriges geologiska undersökning: SGU anser — oberoende av avgiftssystemets utformning — att avgifter för mineralutvinning som är skattepliktig ej skall utgå till mer än en myndighet. Bearbetning av fyndigheter med ämnen som regleras enligt minerallagstiftningen skall således icke

omfattas av den tilltänkta Jagen även om bearbetningen också kräver täkttillstånd. Detta bör klart framgå av $ I lagen till täktavgift och kanske

även av $2 i förordningen till lagen. SGU delar mot denna bakgrund naturvårdsverkets uppfattning att torvtäkter bör undantas från avgifts-

skyldighet enligt naturvårdslagen. ör att frågan

Prop. 1983/84: 40 58

om avgifter på torvtäkter skall brytas ut och behandlas särskilt. Om täktavgifter införs innan en sådan utredning är klar bör enligt länsstyrelsens uppfattning endast torvtäkter som har koncession enligt minerallagen undantas från täktavgift.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning att frågan om täktavgift på torv bör behandlas särskilt i en fortsatt översyn där även skogsbrukets intresse av våtmarker beaktas.

Svensk Bioenergiförening: Torvenergin befinner sig nu i en mycket ömtålig marknadsintroduktionsfas i Sverige. Risken är överhängande att nya pålagor allvarligt kan fördröja och på vissa håll även förhindra ett utnyttjande av torv som bränsle. |

Det är vidare av nationellt intresse att snarast nedbringa vårt stora importbränsleberoende. Därför bör också våtmarksinventeringarna användas för att snabbt finna bra torvproduktionsytor, samt betalas med allmänna medel. Dessutom uppvisas intresse för våra våtmarker från ett flertal andra näringsgrenar. som därmed också kan utnyttja resultatet från gjorda arbeten.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 8

Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 ]

Bilaga 8

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Leijon

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder,

m.m.

ÅTGÄRDER INOM ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[1] Enskilda beredskapsarbeten. Programmet Beredskapsarbeten omfattar bl.a. beredskapsarbete för enskilds räkning (enskilt beredskapsarbete). Enligt beslut av riksdagen (prop. 1977/78: 100 bil. 15, AU 21, rskr 189) lämnas statsbidrag till enskilt beredskapsarbete i form av grundbidrag om normalt 75 2 av lönekostnaderna för den till arbetet anvisade arbetskraften. Vidare lämnas vid vissa investeringsarbeten ett tilläggsbidrag som f.n. uppgår till 1596 (prop. 1981/82: 100 bil. 15, AU 21, rskr 216) av skillnaden mellan den för arbetet godkända totala kostnaden och lönekostnaden för den anvisade arbetskraften.

Regeringen har nyligen i propositionen (1983/84: 26) om särskilda sysselsättningsåtgärder budgetåret för 1983/84 föreslagit riksdagen att en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd — rekryteringsplatser — införs fr. o. m. den I januari 1984 och då ersätter de enskilda beredskapsarbetena i deras nuvarande form. Förslaget innebär dock inte att enskilda beredskapsarbeten helt försvinner. Sådana bör även i fortsättningen få anordnas i fråga om vissa enskilda investeringsobjekt. Bidrag föreslås utgå för rekryteringsplatser med 50 Ze av lönekostnaden i sex månader.

Genom införandet av denna nya stödform med en lägre bidragsnivå än vad som hittills gällt i fråga om enskilda beredskapsarbeten kommer statens kostnader för sysselsättningsskapande åtgärder att minska vid oförändrad omfattning. Förändringen av reglerna kan uppskattas leda till att utgifterna minskar med 100 milj. kr. per år.

[2] Omställningsbidrag. Omställningsbidrag vid lokala sysselsättningskriser kan sedan den I juli 1981 (prop. 1980/81: 126, AU 21, rskr 404) utgå till företag för att underlätta övergången till annan sysselsättning för ar-

Prop. 1983/84: 40 [ES

betstagare som berörs av varaktiga driftsinskränkningar av viss omfattning. Verksamheten med detta bidrag är en försöksverksamhet som upp-

hör vid utgången av juni månad 1984. Bidrag får lämnas med 75 av de

totala lönekostnaderna för varje arbetstagare som omfattas av bidraget för

en tid av högst sex månader.

Erfarenheterna visar att omställningsbidraget inte har fyllt den funktion som var avsikten. Bidraget har också kommit att användas som ett rekon-

struktionsstöd för krisdrabbade företag, vilket strider mot syftet med stö-

det.

Jag anser med hänsyn till detta att det inte längre är motiverat att ha kvar

omställningsbidraget. Bidraget bör enligt min mening upphöra fr. o. m. den I januari 1984. Bidrag som har beviljats före detta datum bör få utgå även

under första halvåret 1984. Budgetförstärkningen kan uppskattas till 25 milj. kr. per år.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har anfört om slopandet av omställningsbidrag

vid lokala sysselsättningskriser.

[3] Finansiering av arbetsmedicinsk forskning. Forskningsverksamheten vid arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning finansieras huvudsakligen genom anslaget C 1. Arbetarskyddsstyrelsen. Forskningsverksamheten beräknas kosta drygt 75 milj. kr. budgetåret 1983/84. Efter riksdagens beslut med anledning av propositionen (1980/81:20, SoU 9, rskr 79) om

besparingar i statsverksamheten m. m. finansieras 1,5 milj. kr. av kostna-

derna för styrelsens forskningsverksamhet med medel från arbetarskyddsfonden. Överföringen sker genom årliga regeringsbeslut. Härtill kommer att regeringen årligen anvisar medel ur fonden för särskilda arbetarskyddsprojekt. För budgetåret 1983/84 har regeringen anvisat 12,7 milj. kr. för detta ändamål. Det finns enligt min mening fortfarande ett utrymme att öka arbetarskyddsfondens finansiering av arbetarskyddsstyrelsens forskningsverksamhet. Detta bör bl. a. med hänsyn till fondens kapitalbehällning och ränteintäkter kunna ske utan att övrig forskning eller annan verksamhet som finansieras via arbetarskyddsfonden riskerar att drabbas av nedskärningar.

Jag räknar med att anslaget C 1. Arbetarskyddsstyrelsen fr. o. m. bud-

getåret 1984/85 minskas med 15 milj. kr. och att motsvarande belopp förs över till styrelsen från arbetarskyddsfondens kapitalbehållning. Detta kommer närmare att behandlas i 1984 års budgetproposition. Det ankommer på regeringen att besluta om en sådan överföring.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84: 40 Bilaga 9

Bostadsdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1983/84: 40 1

Bilaga 9

Utdrag BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

ÅTGÄRDER INOM BOSTADSDEPARTEMENTETS VERKSAM- HETSOMRÅDE

B. Bostadsförsörjning m. m.

De förslag inom bostadsdepartementets verksamhetsområde som jag avser att lägga fram i det följande och som bör ingå i det samlade åtgärdsprogram som presenteras av regeringen avser dels ett program för bostadsbeståndets förbättring. dels höjningar av bostadsbidragen till barnfamiljer, dels .åtgärder för att minska underskottet i statsbudgeten och för att begränsa prisökningarna i bostadsbyggandet.

Programmet för bostadsbeståndets förbättring syftar till att skapa förutsättningar för det befintliga beståndets förnyelse..Programmet sträcker sig över en tioårsperiod och lägger tyngdpunkten vid underhåll, reparationer och energisparåtgärder samt vid en ökad tillgänglighet för äldre och handikappade. I programmet ingår även förslag till sådana ändringar i reglerna för planering och finansiering som behövs för att programmet skall kunna genomföras.

I fråga om bostadsbidragen till barnfamiljer kommer jag att föreslå att hyres- och inkomstgränserna räknas upp samt att det statliga bostadsbidraget höjs med 300 kr. per barn och år.

För att begränsa underskottet i statsbudgeten och för att finansiera de bostadspolitiska reformer som jag kommer att förorda i det följande kommer jag att föreslå åtgärder som minskar utgifterna för räntebidrag. Jag kommer också att redovisa vissa principer för en framtida fastighetsskatt. I den frågan avser regeringen att återkomma till riksdagen under år 1984.

"Låneunderlag och pantvärde för bostadslån bestäms bl.a. med hjälp av s.k. tidskoefficienter. I syfte att begränsa prisökningarna i bostadsbyggandet kommer jag i det följande att anmäla vissa ändringar i systemet med tidskoefficienter. Avsikten med ändringarna är att förhindra att historisk kostnadsutveckling automatiskt förs över till kommande perioder. Ändringarna innebär dessutom att uppräkningen av tidskoefficienten begrän- | sas till högst 456 under år 1984. 1 Riksdagen I 983184. I saml. Nr 40. Bilaga 9

Prop. 1983/84: 40 [NS

1¶Program för förbättring av bostadsbeståndet

1.1¶Inledning

I den regeringsförklaring som regeringen avgav vid sitt tillträde hösten

1982 anges bl.a. att ett särskilt program för underhåll. reparationer och ombyggnader i bostäder skall utarbetas. Den arbetsgrupp för stadsförnyelsefrågor som jag har inrättat inom bostadsdepartementet fick i uppgift att lägga fram förslag till ett sådant program.

Arbetsgruppen! avlämnade i juni i år betänkandet (Ds Bo 1983:2) Bättre

bostäder — ett 10-årigt förnyelse- och underhållsprogram.

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av kammarrätten i Stockholm, bankinspektionen, riksskatteverket. riksantikvarieämbetet,

arbetsmarknadsstyrelsen. bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning. statens planverk, länsbostadsnämnderna i Östergötlands.

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. bostadskommittén, styrelsen för teknisk utveckling, fullmäktige i Sveriges riksbank.

Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen (LO), Svenska bygg-

nadsarbetareförbundet, Svenska målareförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Byggförbundet, Målarmästarnas Riksförening i Sverige.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sparbankernas. inteckningsaktiebolag (Spintab), Svensk Fastighetskredit, Sveriges fastighetsägareför-

bund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges villaägareförbund, Svenska

riksbyggen, HSB:s riksförbund. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

(SABO), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF). Näringslivets

byggnadsdelegation. SHIO-Familjeföretagen, Stockholms, Jönköpings.

Olofströms, Malmö, Göteborgs, Leksands och Sundsvalls kommuner.

Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB). Sveriges Bostadsför-

eningars Centralförening (SBC), Handikappförbundets centralkommitté (HCK) och De handikappades riksförbund (DHR).

Vidare har yttrande inkommit från Tjänstemännens Centralorganisation

(TCO). Sveriges Arbetsledareförbund (SALF), Sveriges Byggmästareför-

bund, Hyresgästföreningen 1 Stor-Stockholm Södermalmsavd., Stiftelsen

Stockholms Studentbostäder (SSSB). Neurologiskt Handikappades Riks-

förbund, Riksförbundet mot Astma-allergi, Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Arkitektförbundet, Sveriges Praktiserande Arkitekter (SPA),

Landskapsarkitekternas riksförbund, Svenska Konsultföreningen, Centrum för byggnadskultur i Västra Sverige, Industrins Byggmaterialgrupp,

! Ordförande i arbetsgruppen är statssekreterare Bengt Owe Birgersson och huvudsekreterare är kanslirådet Bengt Söderström. 1 arbetet med betänkandet har gruppen biträtts av personal inom bostadsdepartementet, av departementssekreterarna Johny Rangrost, arbetsmarknadsdepartementet. och Herbert Silberman, industridepartementet. av avdelningsdirektören Ralph Johansson. bostadsstyrelsen, av forskningssekreteraren Jöran Lindvall, statens räd för byggnadsforskning, samt av byrådirektörerna Christer Rönnmark och Hans Söderberg. båda bostadsstyrelsen.

Prop. 1983/84: 40 3

Industrigruppen för lätt byggeri, Rörfirmornas Riksförbund, VVS Indu-

strins Informationsråd AB, Swedisol, Bjerking ingenjörsbyrå AB, AB Centralsug, AB Elektroborg och Velux Svenska AB.

En sammanfattning av förslagen i betänkandet och remissyttrandena bör

fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.1. Sammanfattningen av

remissyttrandena upptar inte remissinstansernas synpunkter på de delar av

betänkandet som gäller ändringar i byggnadsstadgan och en ny ombygg-

nadsnorm. Remissutfallet i denna del kommer att redovisas I ett annat sammanhang.

Inom ramen för arbetet med arbetsgruppens betänkande har gruppen beaktat förslag som har lagts fram av stadsförnyelsekommittén i betänkandet (SOU 1981:99) Stadsförnyelse och bostadsförbättring, av underhållsfondsutredningen i betänkandet (SOU 1982:65) Återinvestera i bostäder samt av stat-kommungruppen i betänkandet (SOU 1982:37) Kommunal planering i förändring. Samtliga betänkanden har remissbehandlats. Vid den tidpunkt då arbetsgruppen avlämnade sitt betänkande hade remissyttrandena över underhållsfondsutredningens betänkande ännu inte sammanställts. Detta har numera skett. En sammanfattning av underhållsfondsutredningens betänkande och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.2.

1.2 Föredragandens överväganden

1.2.1¶Allmänna synpunkter

1.2.1.1¶En ny bostadspolitisk situation”

Samhällets mål för bostadsförsörjningen är att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. Insatser för att främja en tillräck-

lig och planmässigt genomförd nyproduktion av bostäder har under lång tid

varit det främsta medlet för att uppnå detta mål. De konkreta åtgärderna har växlat med de förutsättningar som har rått vid olika tidpunkter, från egnahemsrörelsen till 1960- och 1970-talens miljonprogram.

Under den förstä hälften av 1970-talet togs de avgörande stegen för att

uppnå standardmålen för efterkrigstidens bostadspolitik. Mellan 1970 och

1980 minskade andelen omoderna och halvmoderna lägenheter från 22 till

7'Z och andelen trångbodda hushåll från 16 till 494. Nästan varannan

svensk har idag en egen bostad och nästan alla bostäder är modernt utrustade.

I början av 1970-talet vidtogs flera åtgärder för att anpassa bostadspoliti-

ken till en situation då förnyclsen får allt större betydelse. Då förbättrades finansieringsvillkoren för ombyggnadsverksamheten och genom bostadssaneringslagen gavs. kommuner och hyresgäster ökat inflytande över ombyggnadsverksamheten. Samtidigt byggdes den kommunala bostadsför-

Prop. 1983/84: 40 4

sörjningsplaneringen ut och vissa kommuner ålades skyldighet att upprätta särskilda bostadssaneringsprogram. Sedan år 1978 skall de kommunala . bostadsförsörjningsprogrammen ge uttryck för en samlad syn på behovet

av nybyggnad, förnyelse och andra bostadsförsörjningsåtgärder.

Under de senaste åren har förutsättningarna för bostadspolitiken ytterligare förändrats I grundläggande avseenden. Möjligheterna att få en bostad som tillgodoser rimliga krav begränsas numera inte av någon allmän bo-

stadsbrist. Varken invånarantalet eller antalet hushåll i landet väntas under kommande år öka i samma takt som tidigare. Också flyttningarna från glesbygd till tätorter och mellan tätorter minskar. Den ekonomiska situa-

tionen medför att vi knappast kan räkna med att hushållen de närmaste

ären får ekonomiska möjligheter att efterfråga en väsentligt högre bostads- ”

standard.

I denna nya bostadspolitiska situation blir nyproduktionen av bostäder

inte längre den helt dominerande frågan. Större uppmärksamhet än tidi-

gare måste ägnas åt hur det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas och

fördelas och hur det bör vårdas, utvecklas och kompletteras. Tyngdpunk-

ten i politiken förskjuts från bostadsbyggnadspolitik till bostadsförsörjningspolitik. Medan de grundläggande bostadssociala mälen ligger fast måste bostadspolitikens medel inriktas mera på bostädernas fördelning. förvaltning och förnyelse. Därtill krävs en samlad översyn av reglerna för planering, byggande och bostadsfinansiering m. m.

En av de nödvändiga utgångspunkterna för en sådan samlad översyn är klart uttalade mål för bostadsbeständets förnyelse. Målen måste i sin tur översättas till konkreta åtgärder och beräkningar måste göras av i vilken omfattning olika slags åtgärder bör och kan genomföras. Det är nämligen först när ambitionsnivån ges en sådan tydlighet som den önskade omorienteringen får ett tillräckligt gensvar hos alla de parter som medverkar till att forma och förverkliga de bostadspolitiska strävandena. Jag har i remisssvaren på stadsförnyelsegruppens betänkande funnit ett starkt stöd för detta synsätt.

Jag delar således arbetsgruppens uppfattning att det är nödvändigt att

ange ett konkret och förhållandevis långsiktigt program för bostadsbeståndets förnyelse. Gruppen förordar att statsmakterna skall ta ett aktivt

ansvar för att de i programmet angivna målen uppnås. Också på den

punkten vill jag instämma i gruppens principella syn, men jag vill påpeka

ait innebörden av ett sådant ansvarstagande blir av allmän och övergripande natur. Det innebär således inte att ansvar och uppgifter skall föras över från t.ex. fastighetsförvaltare eller kommuner till statliga organ. Däremot innebär det att statsmakterna löpande bör följa utvecklingen och

pröva behovet av insatser av olika slag för att programmet skall kunna förverkligas.

Jag kommer alltså i det följande att föreslå dels ett tioårigt program för

bostadsbeständets förbättring. dels vissa ändringar I reglerna för planering

och bostadsfinansiering m.m. som motiveras av programmet.

N

Prop. 1983/84: 40 5

Redan inledningsvis vill jag slå fast att medlen för att genomföra det långsiktiga bostadsförbättringsprogrammet inte omedelbart kan få sin slut-

liga utformning. När miljonprogrammet skulle förverkligas fick det ske genom en successiv utveckling av administrativa, finansiella och tekniska insatser. På samma sätt förhåller det sig nu. Flera remissinstanser pekar på behov av kompletterande insatser, ytterligare regeländringar etc. för att

bostadsförbättringsprogrammet skall kunna genomföras. De förslag till åtgärder som jag kommer att föreslå i syfte att stödja bostadsförbättrings-

programmets förverkligande skall därför ses som betydelsefulla men inte

cess måste naturligtvis läggas upp så att olika förändringar länkas samman på ett sådant sätt att man undviker ryckighet och tvära kast. En viktig

utgångspunkt för mina överväganden har därför varit att de förslag som nu läggs fram på ett smidigt sätt skall knyta an till den nya plan- och byggnadslagstiftningen och till resultatet av bostadskommitténs arbete.

1.2.1.2 Förutsättningar och mål för bostadsförbättringsprogrammet

Arbetsgruppen presenterar i sitt betänkande en ganska utförlig redogö-

relse för bostadsbeståndets egenskaper och brister. Av denna framgår

bl.a. att det numera bara är en liten andel av lägenheterna som saknar moderna bekvämligheter. I stora delar av bostadsbeständet finns det däremot brister beträffande underhållsskick, energiegenskaper, tillgänglighet och lägenhetssammansättning. Beskrivningen av rådande förhållanden har godtagits av remissinstanserna och flera uttalar sin tillfredsställelse över det material som presenteras. |

Också när det gäller den aktuella situationen inom byggnadsindustrin och byggmaterialindustrin bekräftar remissinstanserna den redovisning som lämnas i betänkandet. Situationen är således besvärlig med ett lågt kapacitetsutnyttjande och en hög arbetslöshet. Eftersom en stor del av de arbetslösa byggnadsarbetarna återfinns inom yrkesgrupper och på orter som bara i liten utsträckning berörs av en ökad underhålls- och ombyggnadsverksamhet krävs det särskilda insatser i form av vidareutbildning och andra anpassningsåtgärder för att bostadsförbättringsprogrammet skall ge de avsedda effekterna på sysselsättningen.

Med den snäva tidplan som gällde för arbetsgruppens arbete med det

remitterade förslaget till bostadsförbättringsprogram blev det nödvändigt

att inrikta arbetet på i huvudsak frågor om underhåll, reparationer och ombyggnader av bostadsbeståndet samt energisparfrågor. Arbetsgruppen anför att det föreslagna bostadstförbättringsprogrammet utgör en del av ett mera Övergripande stadsförnyelsearbete och att programmet måste följas

av ctt fortsatt arbete med olika förnyelsefrågor. Önskemäl om olika slags

kompletteringar av arbetsgruppens programförslag har också framförts av flera remissinstanser. =

Med anledning av dessa synpunkter vill jag betona att det är i kommu-

Prop. 1983/84: 40 6

nerna som åtgärder i bostadsbeståndet på lämpligt sätt kan länkas samman med andra stadsförnyelseåtgärder. Mina förslag i det följande är, liksom arbetet med den nya plan- och byggnadslagstiftningen och annat anknytande reformarbete, avsedda att stödja och underlätta kommunernas strävanden att allsidigt förbättra bebyggelsemiljön. Det torde bli nödvändigt att under de kommande åren fortlöpande ägna uppmärksamhet åt behovet av åtgärder för att underlätta kommunernas stadsförnyelsearbete.

Jag vill stryka under att det övergripande målet för bostadstförbättringsprogrammet är alt genomföra sådana förbättringar i bostadsbeståndet som

är bostadssocialt angelägna och samhällsekonomiskt försvarbara. I en tid då kapaciteten inom byggsektorn är dåligt utnyttjad finns det anledning att skynda på detta arbete eller att vidta vissa åtgärder som annars kanske hade fått skjutas på framtiden. Några remissinstanser gör gällande att det

kan uppstå konflikter mellan de bostadssociala och de sysselsättningspolitiska strävandena. Insatserna i bostadsbeståndet skulle kunna bli mer

omfattande och genomgripande än vad som från bostadssociala utgångs-

punkter vore önskvärt. Sådana situationer kan naturligtvis uppstå. Särskilt i ett inledande skede finns det en risk för att så sker. Det är då enligt min uppfattning snarare ett uttryck för att verksamheten ännu inte har inriktats

och planlagts på ett riktigt sätt än för att det skulle föreligga en grundläg-

gande konflikt mellan de båda målen. Om verksamheten styrs utifrån

bostadssociala utgångspunkter och i nära samråd med de berörda menar

jag tvärtom att de bostadssociala ambitionerna mycket väl kan förenas

med cen strävan att ta till vara byggsektorns kapacitet och minska arbetslösheten.

Bakom de av några remissinstanser uttryckta farhågorna beträffande

bostadsförbättringsprogrammets sociala effekter ligger en förmodan om att

insatserna I bostäderna inte kommer att motsvara de boendes behov och önskemål. Arbetsgruppen diskuterar i sitt betänkande vissa utvecklingstendenser som torde komma att påverka efterfrågan på ombyggnad. Gruppens slutsats är att de lokala variationerna är betydande och att bostadsmarknaden f.n. är mycket känslig för också relativt små förändringar i inkomster och priser eller befolkningsutveckling och sysselsättningsgrad.

Gruppen påpekar att efterfrågan på små lägenheter f. n. är stor men att den på längre sikt kan komma att minska starkt. Remissinstansernas åsikter om önskvärdheten-att slå samman små lä-

genheter till större i samband med ombyggnad går starkt i sär. De kommuner och länsbostadsnämnder som har yttrat sig i frågan bedömer att.

efterfrågan på små lägenheter torde bestå under lång tid och anser att man därför bör vara återhållsam med att slå samman lägenheter vid ombygg-

nad. Andra remissinstanser anser att det vore olyckligt att i alltför hög grad grunda långsiktigt inriktade åtgärder på den besvärliga ekonomiska situa-

tion som råder just nu.

För min del anser jag att överväganden om dessa och liknande frågor i

Prop. 1983/84: 40 . 7

huvudsak måste göras på det lokala planet. Det är här kunskapen finns om

vilka avvägningar som bör göras mellan å ena sidan det samlade behovet

på orten på kort och lång sikt av lägenheter av olika storlek och å andra sidan önskemålet att uppnå en lämplig lägenhetssammansättning i ortens olika bostadsområden. Mot bakgrund av det stora inslaget av smålägen-

heter i bostadsbeståndet har man i många kommuner tidigare ställt upp

generella mål om att minska antalet smålägenheter i samband med om-

byggnad. Därvid har utrymmet för nyanserade bedömningar i det enskilda

fallet begränsats. Flera studier av de bostadssociala effekterna av sammanslagningarna har visat att dessa, åtminstone i ett första skede, inte har motsvarat förväntningarna. Det finns således anledning att förorda att frågor om den lämpliga lägenhetssammansättningen vid ombyggnad hanteras nyanserat och i ökad utsträckning grundas på planmässiga övervägan-

den som vid sidan av generella mål för lägenhetssammansättningen också

beaktar förhållandena inom det aktuella bostadsområdet samt de enskilda

lägenheternas kvaliteter. Jag vill i sammanhanget påminna om att bostadskommittén har i uppdrag att bl.a. överväga eventuella förändringar 1 de

bostadspolitiska målen vad avser bl. a. utrymmesstandarden. Det kan säledes finnas anledning att återkomma till dessa frågor sedan kommittén har slutfört sitt arbete.

Också till det av arbetsgruppen förordade målet att huvuddelen av alla omoderna, halvmoderna och ofullständiga lägenheter skall undanröjas under programperioden ställer sig många remissinstanser tveksamma eller

negativa. Utgångspunkten för dessa remissinstanser är att det finns ett

behov av enkla och därmed billiga lägenheter hos vissa grupper som t. ex.

nybildade hushåll och studerande, varför det kan finnas skäl att behålla

vissa halvmoderna eller ofullständiga lägenheter.

Jag kan hålla med de remissinstanser som tar upp denna fråga om att vissa grupper av boende är beredda att acceptera en lägre utrustningsstandard om därmed lägenheten blir avsevärt billigare. Frågan är emellertid om

det av det skälet finns anledning att även på relativt lång sikt behålla

lägenheter med en otidsenlig standard. Enligt min uppfattning bör även fortsättningsvis strävan vara att se till att alla lägenheter uppnår vad som i bostadssancringslagen anges som lägsta godtagbara standard. Jag vill erinra om att det inom den ramen finns ett relativt betydande utrymme för

anpassningar i speciella fall. Om det finns särskilda skäl kan man t. ex.

avstå från bad eller dusch i de enskilda lägenheterna om tillfredsställande

anordningar kan ordnas gemensamt i huset. Vidare kan det. som stadsflör-

nyelsegruppen också framhåller, finnas anledning att göra särskilda bedömningar när det gäller lägenheter för kollektiva och andra speciella boendeformer. Det avgörande är emellertid enligt min mening att medvetna och bostadssocialt grundade överväganden utgör utgångspunkten

för ställningstaganden om att bevara ett visst lägenhetsbestånd med lägre

standard än den som annars accepteras.

Prop. 1983/84: 40 8

Arbetsgruppens uppfattning om angelägenheten av att öka tillgängligheten i bostäderna för gamla och handikappade har vunnit stöd hos remissin-

stanserna. Remissinstanserna är också positiva till principen att behovet av tillgänglighetsskapande åtgärder bör bedömas ur ett områdesperspek-

tiv. De handikappades organisationer är dock kritiska och menar att de resultat som kommer att uppnås blir alltför beroende av ambitionsnivån i olika kommuner. Andra remissinstanser anser att ett starkare hävdande av

tillgänglighetskraven leder till konflikter med bevarandeintressena och

önskemålet att förnyelsen skall ske i varsamma former. | För min del anser jag att en bedömning av vilka funktioner som bebyggelsen skall fylla måste ligga till grund för varje övervägande om vilka

åtgärder som bör vidtas. I dag är det otvivelaktigt så att tillgängligheten för människor med rörelsehinder eller andra särskilda problem är dålig i många bostadsområden. Samtidigt vet vi att de grupper som har problem av detta slag ökar. De flesta vill få möjlighet att bo kvar i sin invanda miljö. Därigenom kan också kostnaderna för särskilda omsorgs- och vårdinsatser begränsas. Det finns således starka motiv för att öka tillgängligheten i det befintliga bostadsbeståndet för att det på kort och lång sikt skall kunna

fylla sina funktioner på ett acceptabelt sätt.

De åtgärder som behöver vidtas för att öka tillgängligheten i bostäderna

kan göras på ett mer eller mindre varsamt sätt. I en del speciella fall kan särskilda bevarandehänsyn motivera att man helt underlåter att vidta vissa åtgärder. I andra fall kan tekniska, ekonomiska eller funktionella hänsyn leda till att tillgänglighetskraven bör modifieras. Det ligger i sakens natur att åtgärder i den befintliga bebyggelsen alltid mäste grundas på en sammanvägd bedömning av olika förutsättningar, krav och önskemål. Detta får emellertid inte leda till att vissa gruppers behov av funktionella förbättringar ständigt eftersätts. 'En varsam förnyelse är enligt min mening en

förnyelse som utgår från behoven av funktionella förbättringar — inte

minst sådana som är viktiga för utsatta grupper i samhället — och där

förbättringarna utförs på ett sådant sätt att onödiga ingrepp undviks. Genom att samordna förnyelseåtgärderna områdesvis skapas ökade möjligheter att finna lösningar som i rimlig utsträckning tillgodoser olika krav och önskemål.

Jag vill i det här sammanhanget understryka vikten av att beakta vad de handikappades organisationer anför om att ansträngningarna att öka till-

gängligheten inte får inriktas enbart på de rörelsehindrades behov. De synskadades, de utvecklingsstördas och de psykiskt sjukas, allergikernas

och andra handikappades problem måste uppmärksammas mera än vad som hittills har skett.

När det gäller de äldres och handikappades bostadsförhållanden finns

det enligt min mening anledning till kompletterande överväganden. Jag kommer i det följande att föreslå eu särskilt finansiellt stöd för vissa

tillgänglighetsskapande åtgärder, främst installation av hissar i trevånings-

Prop. 1983/84: 40 9

hus. Arbetsgruppen pekar bl. a. på att den fysiska miljöns utformning leder

till att många människor som på grund av ålder, sjukdom eller andra

orsaker har begränsad rörelse- eller orienteringsförmåga hindras att leva ett normalt liv. Resultatet blir enligt arbetsgruppen social isolering, dåligt tillvaratagande av mänskliga resurser och ett onödigt stort behov av insat-

ser för vård och omsorg. Enligt min mening är det angeläget att ytterligare

studera dessa förhållanden, särskilt de sociala och samhällsekonomiska aspekterna i sammanhanget. Jag har därför för avsikt att initiera ytterligare utredningsarbete i syfte att utveckla formerna för att anpassa bostadsbe-

ståndet och bostadsmiljön till behoven hos äldre och handikappade. I detta

sammanhang bör även belysas möjligheterna att i de områden där det finns

många outhyrda lägenheter utnyttja dessa lägenheter som en resurs, t. ex.

för utflyttning av äldre och handikappade från institutioner. Ett kompletterande utredningsarbete med den inriktning som jag nu har nämnt torde göra det möjligt att avlasta bostadskommittén dess arbete i motsvarande delar.

Begreppet tillgänglighet kan ges en ännu vidare innebörd. Vissa grupper av människor är särskilt beroende av utformningen av närmiljö och till-

gången på olika slags service. Jag tänker då bl.a. på barnen och på för-

värvsarbetande småbarnsföräldrar. Det är viktigt att också dessa gruppers

speciella behov beaktas vid överväganden om förnyelsen av olika bostadsområden.

De mål som arbetsgruppen i övrigt har angett för bostadsförbättringsprogrammet har vunnit allmän anslutning hos remissinstanserna. med vissa kommentarer och påpekanden som jag inte har anledning att närmare gå in på här.

Riksantikvarieämbetet och fastighetsägareförbundet föreslår tillägg till

de av arbetsgruppen angivna målen för bostadsförbättringsprogrammet.

Riksantikvarieämbetet anser att ett mål bör vara att ta till vara de

kulturhistoriska och upplevelsemässiga värdena I byggnader och stadsmiljöer. Jag kan instämma i riksantikvarieämbetets uppfattning att dessa aspekter är viktiga och att de bör tillmätas stor betydelse i förnyelscarbe-

tet. De utgör både en utgångspunkt och en restriktion som måste beaktas i

all förnyelseverksamhet. Jag finner det befogat att kraven på varsamhet kommer till uttryck bland de särskilda målen för bostadsförbättringspro-

grammet. |

Fastighetsägareförbundet förordar att ett mål för programmet bör vara att fastighetsförvaltningen skall effektiveras efter företagsekonomiska principer. Jag delar förbundets uppfattning om vikten av en effektiv fastighetsförvaltning och vill i det sammanhanget påminna om att regeringen

har uppmärksammat de brister i fråga om utbildningen av fastighetsförval-

tare som f.n. föreligger. Till en effektiv fastighetsförvaltning hör också att tillgodose flera av de mål som arbetsgruppen anger, t.ex. att underhållet av bostäderna skall säkras och att energihushällningsåtgärderna skall in-

Prop. 1983/84: 40 10

tensifieras och samordnas med andra förbättringsåtgärder. Däremot kan jag inte dela fastighetsägareförbundets uppfattning att fastighetsförvaltningen ensidigt skall grundas på företagsekonomiska” principer. Också

andra hänsyn än de rent företagsekonomiska övervägandena mäste tillåtas spela en betydande roll i en god bostadsförvaltning. Både de allmännyttiga

bostadsföretagen och de enskilda fastighetsägarna måste i sin verksamhet ta ett socialt ansvar. Sker inte detta ökar i stället anspråken på samhällets ansvar och kontroll.

Sammanfattningsvis finner jag att de mål för bostadsförbättringsprogrammet som arbetsgruppen har föreslagit bör accepteras, med det tillägg om varsamhet som jag nyss har förordat.

Bostadsförbättringsprogrammet bör således grundas på följande bostadssociala mål för bostadsbeståndets förbättring: I. Alla människor har rätt till en bostad med modern utrustning. 2. Alla boende har rätt till en bostad som är väl underhållen. 3. Oberoende av ålder eller handikapp har alla rätt till en bostad som fyller

kraven på god tillgänglighet.

4. Förbättringar i bostadsbeståndet bör inriktas så att de främjar ett jäm-

likt och integrerat boende och ett varsamt omhändertagande av kvalite-

terna i den befintliga boendemiljön.

Till dessa mål skall läggas de energipolitiska och sysselsättningspolitiska målen för bostadsförbättringsprogrammet, nämligen:

5, Energihushållningsåtgärderna skall intensifieras och samordnas med andra förbättringsåtgärder.

6. Kapaciteten inom byggsektorn skall utnyttjas bättre.

1.2.1.3 Bostadsförbättringsprogrammet

Arbetsgruppen föreslår ett tioårigt program för underhåll, reparationer

och ombyggnader som innebär att insatserna skall öka under hela programperioden. De sammanlagda kostnaderna för underhåll av flerbostadshus skall enligt programmet öka från 2 500 milj. kr. år 1981 till 4 100 milj. kr. år

1986. Under tioärsperioden 1984-1993 skall vidare 275000 lägenheter i

flerbostadshus och 150 000 småhus byggas om. Arbetsgruppen beräknar

att programmet medför att 15—20 000 fler kan sysselsättas inom byggindustrin och byggmaterialindustrin än om verksamheten skulle ligga kvar på

den nivå som den hade i slutet på 1970-talet, dvs. innan en rad tillfälliga

åtgärder för att stimulera byggandet sattes in.

Flertalet remissinstanser anser att den angivna ambitionsnivån för programmet är rimlig och realistisk. Vissa av remissinstanserna har emellertid givit uttryck åt en ganska stor osäkerhet om stimulanseffekten av de

föreslagna förändringarna i finansieringsvillkor m.m. är tillräcklig för att

programmet skall kunna förverkligas. Särskilt gäller detta bedömningen av

ombyggnader av småhus. men även beträffande ombyggnadsverksamhe-

ten i flerbostadshusen är flera remissinstanser tveksamma.

Prop. 1983/84: 40 1

De bedömningar av den önskvärda omfattningen av underhåll och om-' byggnad som stadsförnyelsegruppen redovisar finner jag väl avvägda. Jag återkommer senare till mina överväganden rörande finansieringen av underhålls- och ombyggnadsåtgärder. Mina förslag tar sikte på att göra det möjligt att förverkliga de mäl för bostadsförbättringsprogrammet som jag har redovisat. Jag kommer således att föreslå ökat stöd till underhåll, reparationer av byggfel och byggskador, till grundförstärkning, installation av hissar m. m. Mina förslag innebär också att det betydande stöd som redan nu lämnas till bl.a. energihushällningsätgärder och ombyggnader bibehålls på minst oförändrad nivä. Detta kommer att göra det möjligt att undanröja många av bristerna i miljonprogrammets bostadsområden och att förbättra det äldre bostadsbeståndet.

Innan reglerna för finansieringsstödet har fått sin slutliga utformning och tillämpats praktiskt är det givetvis svårt att i detalj bedöma vilka effekterna kan komma att bh. Mina förslag i det följande innebär att reglerna för finansieringen läggs fast för en treårsperiod. Skulle det visa sig att den faktiska utvecklingen väsentligt avviker från målen får det naturligtvis ske en omprövning av de styrmedel som står till förfogande. Jag återkommer senare till hur bostadsförbättringsprogrammet skall följas upp.

I det här sammanhanget vill jag också påpeka att det inte bara är de finansiella villkoren som har betydelse för förnyelseverksamhetens omfattning. En förstärkt planering och en vidgad besiktnings- och rådgivningsverksamhet torde också ha stor betydelse för vilken omfattning som verksamheten kommer att få.

När det gäller ombyggnader av småhus delar jag remissinstansernas uppfattning om svårigheterna att göra tillförlitliga bedömningar eller att ställa upp realistiska mål. Jag finner det därför knappast meningsfullt att göra några särskilda bedömningar beträffande ombyggnader av småhus.

För att målen för bostadsförbättringsprogrammet skall uppnås krävs en underhålls- och ombyggnadsverksamhet av följande omfattning.

Få Underhållsvolymer i flerbostadshus och småhus åren 1984-1993, milj. m? bostadsyta per år.

1984— 1986 1987-1989 1990-1993

10-års- 20-års- 10-års- 20-ärs- 10-års- 20-års-

underhåll underhåll underhåll underhåll underhåll underhåll Flerbostadshus 9.6 3,1 10.9 3.9 12.2 4,6 Småhus 13.4 5.0 14.7 5,5 é 6,3

Prop. 1983/84: 40 K

Årlig ombyggnad av flerbostadshus.

Antal lägenheter före ombyggnad

Omfattning! Sent 70-tal 1986 1993

(genomsnittlig (uppskattad

kostnad) fördelning)

Begränsad om- .

! I arbetsgruppens betänkande anges att ombyggnaderna under programperioden kommer att bli mer eller mindre genomgripande beroende på byggnadernas kvalitet och standard före ombyggnad. Tre typfall anges. nämligen begränsad ombyggnad, ombyggnad samt genomgripande ombyggnad. Termerna föreslås inte ha någon betydelse vid prövning av standardkrav, lånevillkor etc. utan används endast för att belvsa åtgärdernas karaktär och för volym- och kostnadsbedömningar.

Vad gäller underhållet bör noteras att i tabellen anges de totala ytor som

blir aktuella för underhållsåtgärder. Av kostnaderna för detta underhäll

kan man överslagsmässigt räkna med att knappt hälften hänförs till lägen-

hetsunderhållet och resten till det gemensamma underhållet. De totala

kostnaderna för underhållet av flerbostadshus beräknas är 1986 uppgå till ca 4100 milj. kr., vilket skall jämföras med att underhållskostnaderna i slutet på 1970-talet uppgick till ca 2500 milj. kr.

Den i tabellerna angivna volymutvecklingen för det gemensamma under-

hållet samt ombyggnaderna i flerbostadshusen kan omräknas till följande

ungefärliga kostnadsnivåer.

Årliga kostnader för gemensamt underhåll och ombyggnader i flerbostadshus, milj. kr., 1983 års priser.

Sent

70-tal 1986 1993 Gemensamt underhåll 10 år 1300 480 ALDO Gemensamt underhåll 20 är | 1240 1840 Begränsad ombyggnad 200 700 1730 Ombyggnad 1200 2200 2110

Genomgripande

ombyggnad 1600 2200 630 Totalt 4300 6820 6920

Prop. 1983/84: 40 13

Jag har tidigare anfört att jag delar arbetsgruppens uppfattning att statsmakterna skall ta ett aktivt ansvar för att förnyelseverksamheten får den omfattning som jag nu har angett. Några remissinstanser har förordat att programmet skall utvärderas och omprövas efter ett visst antal år. Arbetsgruppen har föreslagit en kontrollstation år 1986, då främst medlen för programmets genomförande skulle ses över.

För min del ser jag det som angeläget att programmet blir föremål för en löpande utvärdering. Inom ramen för bostadsförsörjningsplaneringen —

som jag senare skall återkomma till — bör det ske en fortlöpande uppföljning av programmets genomförande och av effekterna härav. Bostadssty-

relsen har enligt sin instruktion ansvar för att följa utvecklingen inom boustadsförsörjningen och uppmärksamma statsmakterna på eventuella behov av att vidta åtgärder. Även forskningsorganen har givetvis ett ansvar för att både bidra till att utveckla formerna för att genomföra programmet, dokumentera utvecklingen och utvärdera programmets effekter från skilda

utgångspunkter. Jag återkommer senare särskilt till forskningsfrågorna.

Även om jag således förordar en löpande uppföljning och utvärdering av programmet finner jag att det kan vara lämpligt att redan nu ange en tidpunkt för en första, mera samlad utvärdering. Därigenom ges olika organ möjligheter att inrikta sitt arbete så att de aktivt kan bidra till utvärderingen. Tidpunkten för en sådan första utvärdering bör sättas så att den kan bygga på redovisningar av arbetet i kommunerna. Med tanke på

vad jag senare kommer att anföra beträffande en särskild redovisning av

kommunernas bostadsförsörjningsplanering sävitt avser bostadsförbätt-

ringsåtgärder torde en sådan utvärdering kunna ske under år 1986. Arbetet med utvärderingen bör läggas upp så att regeringen under hösten 1986 kan

lämna riksdagen en samlad redovisning av bostadsförbättringsprogrammet och därpå grundade förslag till eventuella åtgärder. Naturligtvis kan regeringen även dessförinnan ha anledning att återkomma till riksdagen i dessa frågor, bl.a. med anledning av arbetet i bostadskommittén och i det utredningsarbete som jag tidigare har nämnt. |

Avslutningsvis vill jag kommentera de synpunkter rörande programmets sysselsättningseffekter som har kommit fram vid remissbehandlingen.

Arbetsgruppen har valt att grunda sina beräkningar av sysselsättningsef-

fekten på en jämförelse mellan de investeringsnivåer som programmet

innebär och investeringsnivän under det sena 1970-talet, dvs. innan en rad

tillfälliga stimulanser för byggandet sattes in. Många remissinstanser påpe-

kar att den sysselsättningsökning som redovisas vid en sådan jämförelse

till stor del redan är intecknad. Detta är naturligtvis till viss del riktigt. De väsentligt bättre finansieringsvillkor som nu föreslås för underhåll och reparationer bör dock leda till betydande investeringsökningar. Därtill

skall läggas effekten av de bättre villkor för tillgänglighetsskapande åtgär-

der, grundförstärkningsåtgärder m. m. som jag också kommer att föreslå.

Sett också i förhållande till dagens situation bör därmed programmet

Prop. 1983/84: 40 l4

kunna ge en betydande sysselsättningseffekt, särskilt på vissa orter och inom vissa branscher och vrkeskategorier. I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag emellertid framhålla att det kommer att krävas aktiva åtgärder för att överbrygga de omställningsproblem som torde komma att

uppstå. Jag vill också tillägga att det inte är möjligt att enbart inom ramen för bostadspolitiken lösa kapacitets- och sysselsättningsproblemen inom byggsektorn. Åtgärder av annat slag och inom andra samhällssektorer

måste också till. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till de förslag till sysselsättningsfrämjande åtgärder.som regeringen nyligen har förelagt

riksdagen (prop. 1983/84:26) och till det arbete i samråd med företrädare

för branschorganisationer och fackliga organisationer som sker i den särskilda ledningsgrupp för byggfrågor som regeringen har tillsatt.

1.2.2 Planering av förnvelseåtgärder

Planeringen har stor betydelse för den sociala bostadspolitiken. Genom

en öppen och demokratiskt styrd planering kan människors behov och

önskemål fångas upp. kanaliseras och omsättas i konkreta åtgärder. För att

planeringen skall bli meningsfull måste den inriktas på väsentliga frågor som kräver gemensamma beslut och åtgärder. Den måste bedrivas i nära

samverkan med dem som är direkt berörda. Det är också en viktig uppgift

för planeringen att medverka till en rättvis och solidarisk fördelning av resurser mellan olika grupper i samhället och mellan olika delar av en kommun. |

Den här grundsynen delas inte av alla. Företrädarna för de privata fastighetsägarna och näringslivets organisationer ger i sina remissvar uttryck åt en annan grundsyn, nämligen den att utvecklingen i stället bör

överlätas ät marknadskrafterna. Bortsett från att jag av principiella skäl

inte delar den uppfattningen vill jag påpeka att ett sådant synsätt leder till särdeles orimliga konsekvenser när det gäller behov av förändringar i

bostadsbeståndet och bostadsmiljöerna. I avsaknad av effektiva vägar att

få till stånd förbättringar av den befintliga bostadsmiljön tar sig nämligen

hushållens efterfrågan i första hand uttryck i att de som har möjligheter flyttar till områden som bättre svarar mot behov och önskemål. De minst attraktiva områdena överges därmed av dem som har störst möjlighet att välja bostad. Saknas planerade och samordnade insatser från samhällets

gemensamma organ leder utvecklingen snabbt till segregation, förslumning

och en omfattande kapitalförstöring. Bostadsmarknaden sorterar under sådana förhållanden effektivt ut vinnare och förlorare. Till förlorarna hör regelmässigt de grupper som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna. Till dem hör många av de fysiskt,

psykiskt och socialt handikappade, dvs. de som har störst behov av en god

boendemiljö och stöd och hjälp från omgivningen.

För att illustrera den här utvecklingen brukar man ofta hänvisa till länder

Prop. 1983/84: 40 15

som saknar den utbyggda organisation för samhällsbyggandet som vi har i vårt Jand. Enligt min mening behöver man dock inte gå utanför vårt lands

gränser för att bli varse konsekvenserna av en alltför marknadsstyrd utveckling inom bostadssektorn. Också hos oss finns det ofta i tätorterna en uppdelning i ”goda” och ”dåliga” områden. Vi har kunnat se att upprustning och ombyggnad lättare tar fart i de "goda områdena där bostäderna

efter ombyggnaden tas i anspråk av mera välsituerade hushåll än de som bodde där förut. För att motsvarande förbättringar skall ske i de ”dåliga” områdena krävs det rejäla insatser fran kommunernas sida. Där blir marknadskrafterna märkvärdigt orkeslösa.

Ett bostadsförbättringsprogram som syftar till att uppnå de mål som jag

tidigare har redogjort för kan därför inte genomföras utan en aktiv plane-

ring och utan engagemang från samhällsorganens sida. I likhet med arbets-

gruppen anser jag att kommunerna måste ha ett huvudansvar för att planera, förbereda och initiera genomförandet av bostadsförbättringspro-

grammet.

Statsmakterna har emellertid, som jag nämnde inledningsvis. ett övergri-

pande ansvar för att skapa rimliga förutsättningar för att förverkliga bostadsförbättringsprogrammet. På staten vilar bl.a. ett ansvar för de otfentliga organens medverkan i arbetet. Några remissinstanser, bl.a. LO och

byggnadsarbetareförbundet, anser att arbetsgruppens förslag inte ger staten tillräckliga möjligheter att se till att kommunernas planering verkligen

kommer till stånd.

Jag har uppfattat arbetsgruppens förslag så att det bygger på förvissning-

en om att ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan statliga organ

och kommunerna skall kunna byggas upp utan att möjligheter till tvångsin-

gripanden från statens sida skall behöva tillskapas. För min del är jag

förvissad om att detta skall vara möjligt. Statliga förelägganden gentemot

en kommun skulle i sammanhang som dessa, då det ställs krav på en

engagerad och aktiv kommunal utvecklingsinsats, vara verkningslösa.

Samhällsplaneringen har under lång tid varit inriktad på utbyggnad och nyexploatering. Bara i liten omfattning har samhällsplanerarnas intresse riktats mot utvecklingen av den befintliga bebyggelsen. I de fall planer har

utarbetats för redan bebyggda områden har det många gånger skett med

utgångspunkt i synsätt och metoder som har utvecklats för nyexploatering. Arbetsgruppen menar att planeringen, nu när vi står inför en ny fas i

utvecklingen av den sociala bostadspolitiken, bör ställas om så att betyd-

ligt större uppmärksamhet ägnas åt hur bostadsbeståndet som heihet bör

utvecklas och utnyttjas. Liksom flertalet remissinstanser delar jag den

uppfattningen. Vissa remissinstanser, bl.a. HSB, har emellertid uttryckt oro för att en sådan utveckling skulle leda till ett minskat intresse för nybyggnadsfrågorna. För min del finner jag det angeläget att behoven av

plettering, förtätning, rivning och nybyggnad etc. betraktas i ett samman-

Prop. 1983/84: 40 16

hang. Nybyggandet får således inte ses som en separat verksamhet utan som ett av flera olika sätt att utveckla det samlade bostadsbeständet.

Det är med tillfredsställelse jag noterar att remissinstanserna i stor utsträckning ansluter sig till de allmänna synpunkter på inriktningen av

kommunernas planering som redovisas i arbetsgruppens betänkande. Det

råder således bred enighet om att kommunernas förnyelseplanering bör vara områdesorienterad och inbegripa inte bara fysiska förändringar i byggnaderna utan också behov av att utveckla den yttre miljön, tillgången på gemensamma lokaler, service m,m. Som jag nämnde inledningsvis kommer jag att ta initiativ till ett vidare arbete med att bl.a. utveckla formerna för en sådan områdesorienterad planering som tar sikte på att öka möjligheterna för gamla och handikappade att bo kvar.

Flera remissinstanser påpekar att en utveckling av planeringen i den här

riktningen också är förenad med risker. Knappa planeringsresurser kan

under lång tid komma att bindas vid ett fåtal områden med påföljd att andra områden försummas. Planeringen kan bli så detaljerad att utrymmet för

lokala initiativ och beslut i samråd mellan boende och fastighetsägare blir alltför beskuret. Det är naturligtvis viktigt att redan inledningsvis uppmärksamma risker av detta slag. Behovet av planering och kommunala

insatser är olika i olika områden. Vilka insatser som behövs måste enligt

min uppfattning avgöras lokalt mot bakgrund av förnyelsebehovens karaktär och de samlade resurser för planering m. m. som står till buds. Kommu-

nerna måste också ges utrymme att följa upp sin planering i de ställningsta-

ganden rörande standardkrav m.m. som aktualiseras I enskilda fall. Mina överväganden i det följande i dessa frågor grundas på en strävan att ge kommunerna ökade befogenheter att. mot bakgrund av planmässiga överväganden, själva avgöra hur avvägningarna bör göras i det enskilda fallet.

Jag är medveten om att det på mänga håll bedrivs arbete med att

utveckla den kommunala planeringen i den riktning som jag nyss har angivit.

Många remissinstanser framhåller alt kommunerna mäste ges bättre möjligheter att initiera och genomföra förnyelseåtgärder. Många efterlyser

också överväganden om vilket inflytande de boende bör ha över förnyclse-

processen. Jag hyser stor förståelse för dessa synpunkter. Dagens lagstiftning för planering och plangenomförande är inte särskilt anpassad till behovet av att förnya den befintliga bebyggelsen. Bostadssaneringlagen tar

enbart sikte på förbättringar i det äldsta bostadsbeståndet. Det finns lagar

och andra författningar som ännu inte har anpassats till den syn på hyresgästernas ställning och formerna för deras inflytande över förvaltningen som har utvecklats under senare år.

Vissa av dessa problem har beaktats i det förslag till en ny plan- och byggnadslagstiftning som regeringen nyligen har remitterat till lagrådet. Inom bostadsdepartementet har vidare påbörjats en översyn av bostadssaneringslagen och andra lagar som har betydelse för att genomföra för-

Prop. 1983/84: 40 17

nyelseåtgärder. Jag vill också erinra om att vissa hithörande frågor har

uppmärksammats särskilt. Jag tänker då på den särskilda lag om exploateringssamverkan som har utarbetats I anslutning till den nya plan- och byggnadslagstiftningen och på de förslag till ändringar i förköpslagen som lades fram före sommaren och som nyligen har remissbehandlats (Ds Ju 1983: 11).

1.2.2.2 Reformerad bostadsförsörjningsplanering

Arbetsgruppen föreslår i sitt betänkande ändrade föreskrifter för bo-

stadsförsörjningsplaneringen. Syftet med ändringarna är att ge kommunerna ökade möjligheter att anpassa planeringen till de lokala behoven, att samordna bostadsförsörjningsplaneringen med andra planeringsformer och att begränsa det formaliserade uppgiftslämnandet till statliga myndig-

heter. Gruppens förslag i denna del har fått ett mycket blandat mottagande.

Bland remissinstanserna förekommer olika bedömningar av hur väl bostadsförsörjningsplaneringen fungerar f..n. och vilket behov det finns av en

mer långtgående förändring av planeringens innehåll och uppläggning. Så

ansluter sig t.ex. kommunförbundet och alla de hörda kommunerna utom en till huvuddragen i arbetsgruppens förslag, medan bostadsstyrelsen och de länsbostadsnämnder som har anmodats att yttra sig anser att man så

långt som möjligt bör utgå från nuvarande bestämmelser och rutiner för bostadsförsörjningsplaneringen. Planverket, som helt instämmer i syftet

bakom de föreslagna författningsändringarna, menar i likhet med en kommun att den åsyftade förändringen i planeringens innehåll och uppläggning

ryms inom ramen för gällande bestämmelser. Till grund för mina egna överväganden i fråga om bostadsförsörjnings-

planeringen vill jag lägga följande allmänna synpunkter.

Som jag nämnde inledningsvis ser jag bostadsförbättringsprogrammet som ett viktigt steg i en utveckling av den sociala bostadspolitiken. Medan behovet av en rymlig och väl utrustad bostad tidigare stod i förgrunden. har numera kvaliteter i den fysiska och sociala miljön, tillgången på service och kommunikationer m.m. kommit att tillmätas allt större betydelse.

Våra bostadsbehov har också förändrats. De många småhushållen ökar

betydelsen av en bostadsmiljö som ger utrymme för, stimulerar till eller tvingar fram kontakter. Allt fler gämla och handikappade behöver en

lättillgänglig yttre och inre miljö samt möjlighet att få hjälp eller vård i eller

nära bostaden. Bostadsmiljön utgör också den viktigaste basen för hemar-

bete, föreningsliv, kulturella aktiviteter och annan fritidsverksamhet. Strä-

vandena att fördjupa den kommunala demokratin måste också till stor del bygga på aktivitet och ansvar inom bostadsområdena.

En utveckling i den här riktningen är inte möjlig utan att bryta upp de ofta ganska stela gränserna mellan olika samhällssektorer. Bostadsfrågorna kan inte betraktas avskilda från andra områden som barnomsorg, 2 Riksdagen 198384. 1 saml. Nr 40. Bilaga 9 |

Prop. 1983/84: 40 18

äldreomsorg, skola, fritid och kultur. Under miljonprogrammets dagar lärde vi oss att en samplanering för olika samhällssektorer är oundgänglig

då nya bostadsområden skall byggas. Men vi har ännu inte kommit särskilt

ar som sker eller planeras i den befintliga bebyggelsemiljön.

En annan utgångspunkt för mina överväganden — som har ett visst

samband med vad jag nyss har sagt — är att en minskad reglering i detalj av

kommunernas verksamhet bör eftersträvas. En bred parlamentarisk enighet råder om denna inriktning. Kommunerna har numera en sådan kompe-

tens och sådana förutsättningar i övrigt att de bör ges ett mera självständigt

ansvar i frågor som tidigare har reglerats genom statliga föreskrifter. Mina överväganden i det följande grundas på uppfattningen att arbetet

med bostadsförbättringsprogrammet bör läggas upp så att det bidrar till att

bygga upp mera integrerade planeringsformer i kommunerna. Vad som

krävs för att skapa utrymme för cen fortsatt utveckling av den sociala bostadspolitiken är inte i första hand en utbyggd sektorsplanering utan snarare en utveckling där bostadsförsörjningsplaneringen integreras med annan kommunal planering. I många kommuner har, som jag tidigare har

nämnt, planeringen utvecklats i denna riktning. Bostadsstyrelsen har under senare år aktivt verkat för att stödja och stimulera en sådan utveckling. . Bostadsförsörjningsplaneringen regleras idag genom dels en mycket allmänt hållen bestämmelse i 3 § lagen (1947: 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, dels närmare föreskrifter i förordningen

(1978: 397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram. Förordningen ger bostadsstyrelsen befogenheter att utfärda närmare föreskrifter rörande planeringen och redovisningen av vissa uppgifter. I praktiken har bostadsstyrelsens föreskrifter kommit att inskränkas till föreskrifter om att vissa uppgifter om planerat bostadsbyggande skall redovisas årligen. Styrelsen har därtill utarbetat allmänna råd om plancringens inriktning. innehåll etc.

Arbetsgruppen föreslår vissa ändringar i de nyss nämnda förfaltningarpa. Ändringarna innebär att den statliga regleringen av bostadsförsörj-

ningsplaneringen minskar och att de årliga redovisningarna av planerat

bostadsbyggande slopas.

Jag finner att arbetsgruppens förslag till ändrade bestämmelser i bo-

stadsförsörjningslagen i huvudsak är väl ägnade att tillgodose de syften som jag nyss har redogjort för. Kommunernas lagfästa skyldighet att bedriva en bostadsförsörjningsplanering bör således kvarstå, men planeringen bör I lagen inte närmare regleras till form och innehåll. Lagtexten bör tydligare än nu ge uttryck för att planeringen skall omfatta inte bara nybyggnad av bostäder utan även andra åtgärder som ombyggnad. reparationer och underhåll, särskilda förmedlingsåtgärder m.m. Lagen bör vidarc ge regeringen möjlighet att hämta in vissa uppgifter om kommunernas bostadsförsörjningsplanering. Vidare bör, som arbetsgruppen föreslår, la-

gen innehålla en föreskrift om att kommuner med gemensam bostadsmarknad skall samråda med varandra.

Prop. 1983/84: 40 19

I arbetsgruppens förslag till. ny lagtext finns ingen motsvarighet till den

nu gällande bestämmelsen om att bostadsförsörjningsprogram skall antas

av kommunfullmäktige. Orsaken är att det i den föreslagna lagtexten inte

anges något särskilt dokument som kan underställas kommunfullmäktige. Om bostadsförsörjningsplaneringen leder till att flera olika dokument upp-

rättas bör kommunerna enligt förslaget ha frihet att välja hur dessa skall behandlas i olika politiska organ inom kommunen.

Jag vill för min del betona att detär ett gemensamt statligt och kommu-

nalt intresse att bostadsförsörjningsplaneringen samordnas med annan kommunal planering och stäms av mot tillgängliga resurser. Det är också väsentligt att bostadsförsörjningsplaneringen blir föremål för offentlig de-

batt och får en god politisk förankring. En föreskrift om att planeringen

skall behandlas i kommunfullmäktige borgar för att dessa intressen tillgodoses. I likhet med bl. a. bostadsstyrelsen finner jag därför att det saknas

vägande skäl för att slopa den nuvarande föreskriften om att kommunfull-

mäktige skall ta ställning till de centrala bedömningarna av vilka åtgärder som bör vidtas för att främja bostadsförsöriningen. En sådan föreskrift ingriper bara i liten grad i den kommunala självstyrelsen och kan utformas

så att den inte binder formerna för bostadsförsörjningsplaneringen. Arbetsgruppens förslag innebär att förordningen (1978: 397) om kommu-

nala bostadsförsörjningsprogram upphävs och ersätts med en ny förordning som är avsevärt mindre detaljerad. Av förordningen skulle framgå att bostadsförsörjningsplaneringen bör omfatta dels övergripande bedömningar på 5-10 års sikt, dels treåriga handlingsprogram. Vidare bör det enligt

gruppens förslag finnas en föreskrift om att kommunerna årligen skall informera länsbostadsnämnderna om innehållet i planeringen och i övrigt

tillställa nämnderna de uppgifter som behövs för sådana redovisningar som regeringen beslutar. Förslaget innebär att bostadsstyrelsens befogenhet att meddela närmare föreskrifter för planeringen upphör och att de nuvarande årliga formaliserade sammanställningarna av uppgifter om planerat bostadsbyggande slopas. Bostadsstyrelsen får säledes i dessa sammanhang

en rent rådgivande roll.

För egen del finner jag det rimligt att kommunerna har en aktuell översikt över behovet av olika slag av åtgärder på bostadsförsörjningens område, och eu treårigt handlingsprogram som revideras årligen. Jag delar emellertid kommunförbundets uppfattning att de översiktliga bedömningarna av praktiska skäl inte bör bindas vid någon särskild tidshorisont. I

kommuner där det råder stor osäkerhet om näringslivets utveckling och

därmed om betolkningsutvecklingen under de närmaste åren kan det nämligen te sig mindre meningsfullt att göra överväganden som sträcker sig 5— 10 är framåt i tiden. Tidshorisonten i de översiktliga bedömningarna får alltså göras beroende av de aktuella förutsättningarna. Allmänt är det

givetvis önskvärt att kommunerna har en god framförhållning i sin bostads- .

försörjningsplanering. Med denna modifiering bör arbetsgruppens förslag

Prop. 1983/84: 40 20

kunna läggas till grund för en ny förordning. Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om strävan efter minskad detaljreglering och vidgad kommunal kompetens anser jag dock att förordningen inte bör innehålla några detaljerade föreskrifter.

Ett par remissinstanser för fram förslag om ytterligare bestämmelser om bostadsförsörjningsplaneringen. Bostadsstyrelsen föreslår en bestämmelse om att planeringen skall ske områdesvis och Hyresgästernas riksförbund anser att det av lagen klart bör framgå att planeringsarbetet skall ske i samråd med de boendes organisationer.

I sak delar jag remissinstansernas uppfattning i båda dessa frågor. Med tanke på vad jag tidigare har sagt om att bostadsförsörjningsplancringens innehåll och uppläggning inte närmare bör regleras finner jag det emellertid inte lämpligt att ta in bestämmelser av detta slag i.författning. Rekommendationer i denna riktning kan i stället komma till uttryck i de allmänna råd för verksamheten som det ankommer på bostadsstyrelsen att utfärda.

De nya bestämmelser om bostadsförsörjningsplaneringen som jag nu har förordat bör, som arbetsgruppen föreslår, träda i kraft den 1 juli 1984.

Några remissinstanser har uttryckt farhågor för konsekvenserna av att - slopa de formaliserade redovisningarna av planerat bostadsbyggande. De menar att detta kommer att leda till merarbete för länsbostadsnämnderna och försämra möjligheterna att få en god överblick över vad som planeras i landet beträffande bostadsförsörjningen.

Arbetsgruppens förslag innebär att regeringen får befogenhet att begära vissa uppgifter från kommunerna. Därigenom ges möjligheter att hämta in de uppgifter som behövs för att få den nödvändiga överblicken. Som gruppen påpekar hämtas emellertid f.n. uppgifter in på många olika sätt. - Jag är inte beredd att nu ta ställning till vilken ordning som bör gälla för uppgiftsinsamling och uppgiftsutbyte mellan staten och kommunerna. Arbetsgruppen föreslår att bostadsstyrelsen skall ges uppdrag att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen utarbeta förslag om hur samråd och utbyte av uppgifter mellan staten och kommunerna skall kunna utvecklas till effektiva instrument för en mer aktiv investerings- och sysselsättningsplanering inom bostadsförsörjningsområdet. Jag instämmer i att detta är en angelägen uppgift. Uppdraget bör emellertid vidgas till att omfatta en samlad översyn av formerna för utbytet av uppgifter mellan stat och kommun om bostadsbeståndet och dess förändringar. Jag avser således att föreslå regeringen att uppdra åt bostadsstyrelsen att göra en sådan samlad översyn i samråd med bl.a. arbetsmarknadsstyrelsen, ståtistiska centralbyrån och statens planverk.

Översynen bör enligt min uppfattning syfta till att ä ena sidan mer inrikta uppgiftsutbytet mot planerade åtgärder i befintliga bostäder, å andra sidan förenkla formerna för uppgiftsutbytet och förebygga risker för dubbelarbete m.m. Jag delar arbetsgruppens uppfattning om att en stor del av de uppgifter som kreditinstituten. arbetsmarknadsmyndigheterna och bo-

Prop. 1983/84: 40 21

stadsmyndigheterna behöver, bör kunna hämtas direkt från de handlingar

som kommunerna upprättar eller genom direktkontakter mellan länsbostadsnämnder och kommuner. En utgångspunkt för översynen bör därför kunna vara att sådan uppgiftsinsamling som sker genom standardiserade blanketter bör begränsas till ett absolut minimum till förmån för ökade direktkontakter mellan statliga och kommunala organ på den regionala

nivån. Det finns också anledning att uppmärksamma att ökade möjligheter

att erhålla uppgifter om bostadsbeståndet torde komma att erbjudas genom den vidgade besiktningsverksamhet som jag senare kommer att behandla.

Översynen bör bedrivas så att resultatet föreligger innan de nya bestäm-

melserna för bostadsförsörjningsplaneringen träder i kraft. Jag kommer därför att föreslå att det i uppdraget till bostadsstyrelsen anges att över-

synen och därpå grundade överväganden och förslag skall redovisas till regeringen senast den 30 april 1984.

Arbetsgruppen föreslår att regeringen omedelbart skall utnyttja sin befogenhet att begära in vissa uppgifter. Gruppen föreslår således att bostads-

försörjningsprogrammet skall följas upp genom en särskild redovisning i två etapper. Den första, som skulle innefatta en inventering av förnyelse-

behoven i kommunerna, skulle redovisas genom länsbostadsnämnderna i

februari 1985.

Många remissinstanser ställer sig frågande till värdet och genomförbarheten av en sådan redovisning. Planverket och kommunförbundet menar dessutom att uppgiften att följa genomförandet av bostadsförsörjningspro-

grammet bör läggas på länsstyrelserna i stället för på länsbostadsnämn-

derna. |

I stor utsträckning kan jag instämma i remissinstansernas kritik på denna

punkt. Jag har tidigare sagt att det bör ske en löpande uppföljning av

bostadsförbättringsprogrammet och att en första samlad utvärdering bör

ske år 1986. Det ligger inom ramen för bostadsstyrelsens uppgifter att i samarbete med länsbostadsnämnderna svara för den löpande uppföljningen av programmets genomförande. Som styrelsen anger i sitt remissvar bör detta kunna ske i enkla former och utan att några krav på särskilda

kommunala redovisningar behöver ställas. Det torde heller inte vara möj-

ligt att göra en sådan redovisning så detaljerad som antyds i gruppens betänkande. Tidpunkten för redovisningen behöver också anpassas efter

kommunernas praktiska möjligheter att få fram ett meningsfullt material.

Jag delar emellertid arbetsgruppens uppfattning att regeringen bör föreskriva om en särskild redovisning av kommunernas planering för bostadsbeståndets förnyelse. Denna bör läggas upp på ett sätt som kräver de

ansvariga organens aktiva medverkan. Därigenom får redovisningen betydelse också som en verkningsfull impuls till de ansvariga myndigheterna i statliga och kommunala organ att ta sig an arbetet med bostadsförbätt-

ringsprogrammet.

Den särskilda redovisningen av kommunernas åtgärder för att genomfö-

Prop. 1983/84: 40 2

ra bostadsförbättringsprogrammet bör ske ett år senare än vad arbetsgruppen föreslår, dvs. på våren 1986. I likhet med många remissinstanser finner jag det mindre meningsfullt att i en särskild första etapp redovisa resultatet

av kartläggningar och inventeringar. Genom den senareläggning av redovisningen som jag förordar bör det finnas förutsättningar att mera direkt

inrikta redovisningen på kommunernas bedömningar av den lämpliga tak-

ten, omfattningen och inriktningen av förnyelseåtgärderna under de när-

mast följande åren. Jag är inte beredd att nu gå närmare in på uppläggningen av och innehål-

let i den särskilda redovisningen. Jag kommer senare att återkomma till

regeringen med förslag till närmare riktlinjer för redovisningen och uppdrag till bostadsstyrelsen att utfärda erforderliga tekniska anvisningar. Jag vill emellertid framhålla att redovisningen bör kunna göras enkel genom att den ges formen av sammanställningar av utdrag ur kommunernas bostads-

försörjningsplancering.

Planverket och kommunförbundet har aktualiserat frågan om vilken länsmyndighet som bör ha ansvar för att utvärdera arbetet med bostadsför-

bättringsprogrammet. Min uppfattning är att uppföljningen av en central.

del av bostadsförsörjningen skall skötas direkt av ansvariga sektorsorgan,

dvs. länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen.

Tidigare i min föredragning har jag emellertid angett att jag ser bostads-

förbättringsprogrammet som en del i ett stadsförnyelscarbete som har en

bredare inriktning. Jag har också förordat nya bestämmelser för bostads-

försörjningsplaneringen som syftar till att underlätta detta arbete i kommu-

nerna. Byggandet har också väsentlig betydelse för samhällsutvecklingen.

samhällsekonomin och sysselsättningen. Under en period med stor nypro-

duktion av bostäder utgjorde de bostadspolitiska insatserna den mest betydelsefulla delen i byggpolitiken. I dag befinner vi oss i en annan situation. Underhåll, reparationer och ombyggnader av bostäder blir allt viktigare inslag i bostadsförsörjningen. Man får dessutom räkna med att andra deltar av byggnadsverksamheten får en relativt sett större betydelse. Mot den bakgrunden finner jag det angeläget att det sker en nära samverkan mellan länsbostadsnämnderna och länsstyrelserna och att de senare.

inom ramen för sitt övergripande ansvar för den regionala utvecklingen,

samhällsplaneringen och planväsendet, verkar för att bostadsförbättringsåtgärder planeras och genomförs i god samordning med insatserna inom andra samhällssektorer.

Jag vill till sist framhålla att förnyelseverksamheten inte får stanna av i avsaknad av färdiga planer och program. Arbetet i kommunerna bör inled-

ningsvis inriktas på att aktivt initiera sådana förnyelseåtgärder som tillgodoser uppenbara och ostridiga behov. Kommunerna har därvid anledning att snabbt göra bedömningar av vilka förnyelseåtgärder som kan komma

till stånd utan särskild medverkan från kommunernas sida och vilka sam-

lade förnyelsebehov det finns som kräver kommunala insatser.

Prop. 1983/84: 40 [Ne [Oe

1.2.3 Standardkrav i samband med ombyggnad 1.2.3.1 Allmänt

Bestämmelser om byggnaders placering och egenskaper samt om förutsättningar för byggnadslov finns i byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1981: 873). BS. Bestämmelser om byggnaders egenskaper är allmänt hållna och byggnadsnämnden ges möjlighet att utifrån dessa bestämmelser ställa

krav på den enskilda byggnaden.

De grundläggande bestämmelserna om krav vid ombyggnad eller annan

ändring av byggnader finns i 48 a och 49 §§ byggnadsstadgan. Enligt 48a §

första stycket gäller i princip krav på nybyggnadsstandard om ombyggnadsåtgärden enligt 75'$ byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. Kraven kan emellertid ställas endast i fråga om de delar av byggnaden som

berörs av ändringen, ”i berörd del”, och endast i den omfattning som behövs för att dessa delar skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet,

handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering. I byggnadens övriga delar skall enligt 48a5§ andra stycket sådana brister undanröjas som avser hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära förhållanden och som innebär så avsevärda olägenheter

att de inte skäligen kan godtas.

Standardnivån vid ombyggnad bestäms således indirekt av hur begreppet berörd del tolkas vid tillämpningen av dessa paragrafer. Detta innebär att det i betydande utsträckning är byggnadsnämnden som bestämmer vilka byggnadsdelar som kommer att omfattas av kraven på standardhöjande åtgärder. När 48a§ byggnadsstadgan har tillämpats, har byggnadsnämnderna ofta gjort en mycket vid tolkning av vad som skall anses vara berörd del av en byggnad. Samtidigt har den skälighetsprövning som föreskrivs i 48a§ nära nog allmänt inneburit att kravet på handikappanpassning har eftergetts vid ombyggnader av hus med tre våningar och ofta också hus med fyra våningar.

Bestämmelserna i byggnadslagstiftningen har med vissa undantag (82 och 82a§§ BS) — som bl.a. gäller vissa säkerhetskrav och förbättrad

med stöd av byggnadslagstiftningen ålägga ägaren till en byggnad att vidta

förbättringsåtgärder. :

Däremot kan, med stöd av bostadssaneringslagen (1973: 531), ägare till byggnader med bostadslägenheter under vissa förutsättningar åläggas att rusta upp lägenheterna till en viss standard - lägsta godtagbara standard. Enligt 2a§ bostadssaneringslagen finns även vissa möjligheter för hyresgästerna att påverka valet av standard vid ombyggnader.

Förutom bestämmelserna i byggnadsstadgan och bostadssaneringslagen har samhället också ställt upp andra mer övergripande politiska mål som kommer till uttryck bl.a. i hyreslagstiftningen och i bestämmelserna om . statens stöd till bostadsbyggandet. Det gäller bl. a. att ästadkomma rimliga och rättvist fördelade boendekostnader, en ekonomisk och social integra-

Prop. 1983/84: 40 24

tion och en tillräcklig utrymmesstandard samt att öka de äldres möjligheter

att bo kvar i bostadsområdena. För att dessa mål skall uppnås krävs en omfattande upprustning och förnyelse inom bebyggelsen. Endast i begränsad utsträckning har en sådan förnyelse skett områdesvis och omfattat sammanhållna fysiska och sociala

miljöer. De mer övergripande bostadspolitiska målen har därmed ofta inte kunnat förverkligas. I bostadsbeständet finns betydande brister kvar.

En upprustning eller ombyggnad som genomförs utan att alla brister

uppmärksammas medför risker för att samhällets långsiktiga mål inte för-

verkligas förrän efter en lång tid. Bristande planering och framsynthet i dessa hänseenden kan mot denna bakgrund få negativa effekter på hela bostadsbeståndet i de stadsdelar och bostadsområden där förnyelsebeho-

ven är omfattande. Kommunerna har i förhållande till staten successivt getts en allt mer självständig ställning i fråga om markanvändning och byggande. Motiven bakom detta har bl. a. varit att besluten om miljöutformningen skall ligga

så nära människorna som möjligt. Dessutom är resurserna begränsade. Det

är därför viktigt att förnyelsen av bostadsbeståndet bedrivs på ett planmäs-

sigt och rationellt sätt. Den ökade ombyggnadsverksamhet som av bo-

stadssociala och samhällsekonomiska skäl nu är nödvändig ställer därför krav på såväl en realistisk standardnivå som en samordning av förnyclseåtgärderna inom sammanhållna områden.

1.2.3.2¶Standardkrav vid ändring av byggnader

Kraven vid ombyggnad 1 byggnadsstadgan utgår sålunda från de krav som gäller när nya byggnader uppförs. Kraven bestäms av om åtgärderna hänförs till nybyggnad enligt definitionen i 75§ byggnadsstadgan. Till nybyggnad räknas, förutom uppförande av en helt ny byggnad, bl.a. tilleller påbyggnad av en befintlig byggnad. ombyggnad eller någon annan ändring av en byggnads yttre eller inre utförande som är så genomgripande alt ändringen kan anses jämförlig med ombyggnad. Hit räknas även inredande av en byggnad helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut har varit använd.

Enligt 54§ I mom. byggnadsstadgan får inte åtgärder som enligt 758

byggnadsstadgan hänförs till nybyggnad och inte heller vissa andra angivna åtgärder företas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov). I samband med byggnadslovsprövningen prövas bl. a. om de standardkrav som

ställs vid ändring av byggnader är uppfyllda. Arbetsgruppen anför att en rad skäl talar för att man nu bör ge utrymme

för en mer nyanserad syn på vilken standard som behövs vid ändring av byggnader än vad den gällande lagstiftningen ger uttryck för. Lämplighe-

ten att ha nybyggnadsstandard som riktmärke vid alla typer av ändringar

har ifrågasatts, inte minst från ekonomiska utgångspunkter. Alltför högt ställda standardkrav leder lätt till att även mindre - ibland kortsiktiga -

Prop. 1983/84: 40 ta nn

förnyelseåtgärder kan komma att bli eftersatta.. Vissa ändringar av byggnader bör prövas efter andra grunder än de som gäller vid nybyggnad.

Regelsystemet bör byggas upp på ett sådant sätt att den befintliga byggna-

dens byggnadstekniska och ekonomiska förutsättningar, områdets behov

och brukarnas önskemål på ett bättre sätt kan beaktas vid byggnadslovsprövningen. |

Arbetsgruppen föreslår mot denna bakgrund att ombyggnadsbestämmelserna och grunderna för byggnadsnämndens prövning av ombyggnads-

ärenden ändras. Förslaget i denna del innebär att kommunernas befogen-'

heter vidgas bl.a. genom att de ges möjlighet att själva bestämma vilka generella krav som skall ställas inom ett område. Samtidigt minskar i motsvarande mån byggnadsnämndens utrymme för skälighetsbedömningar i det enskilda fallet.

Arbetsgruppen har föreslagit att varje ändring av en byggnad, och såle-

des inte bara av bostadshus, bör genomföras på ett varsamt sätt, så att byggnadens särdrag och dess byggnadstekniska, kulturhistoriska och miljömässiga värden beaktas. I betänkandet föreslås också vissa förändringar

i reglerna om när undantag från krav på tillgänglighet skall kunna medges. Förslaget innebär i huvudsak att den skälighetsprövning som görs idag : slopas och att undantag får medges bara i de fall det kan ske med stöd i en områdesplan eller liknande, i vilken det finns en samlad bedömning av hur kraven på tillgänglighet skall tillgodoses inom området. En ombyggnad

skall dock i dessa fall göras på så sätt att den inte hindrar att en hiss senare

anordnas i byggnaden. Arbetsgruppens förslag leder inte till några principiella ändringar i kommunens befattning med ombyggnadsärenden. Stan-

dardkraven vid ombyggnad bör emellertid ställas med utgångspunkt från kommunens bedömningar områdesvis. Av flera skäl är det ofta önskvärt

att samordna förnyelseverksamheten inom ett område.

Jag har tidigare denna dag i en lagrådsremiss lagt fram förslag till en: plan- och bygglag (PBL). Lagförslagets ombyggnadsbestämmelser har sin utgångspunkt i arbetsgruppens nu redovisade förslag. Med hänsyn till vad som har anförts vid remissbehandlingen har jag emellertid i lagförslaget på enskilda punkter avvikit från de lösningar som arbetsgruppen har presenterat. Lagförslaget innebär sålunda bl.a. att de förutsättningar som gäller kommunernas och byggnadsnämndernas möjligheter att låta lämplighetsoch skälighetsbedömningar inverka på prövningen av enskilda ärenden anges på ett mer entydigt sätt. Jag vill därför — utan att i detta samman-

hang underställa frågan riksdagens prövning — här översiktligt redogöra för de bestämmelser som enligt förslaget bör gälla vid ändring av byggna-

der. De krav som bör ställas vid ombyggnad och annan ändring av byggnader har sålunda i lagförslaget i huvudsak getts följande inriktning.

Ett ökat utrymme ges för mer nyanserade bedömningar av de tekniska och funktionella krav som bör ställas när en byggnad ändras. Större hänsyn skall tas till den enskilda byggnadens förutsättningar, områdets

Prop. 1983/84: 40 26

behov och brukarnas önskemål. Regelsystemet har därför utformats så att sådana aspekter bättre än idag kan beaktas vid den kommunala prövningen

av byggnadsåtgärdernas lämplighet. Ett krav vid varje ändring av en bygg-

nad är att ändringen projekteras och genomförs så att byggnadens särdrag och dess byggnadstekniska. kulturhistoriska; konstnärliga och miljömäs-

siga värden beaktas. Alla ändringar skall med andra ord genomföras på ett

varsamt sätt. Detta synsätt gäller för alla byggnader och inte bara i fråga

om byggnader som anses ha särskilda kulturhistoriska eller miljömässiga värden. Varsamhetskravet bör emellertid inte tillämpas så att det hindrar

sådana ändringar som syftar till att tillgodose väsentliga mål som samhället ställer upp. Jag har då i första hand tänkt på förbättrad tillgänglighet för

rörelsehindrade och andra med särskilda svårigheter samt en bättre hushållning med energi.

Syftet med ombyggnadsbestämmelserna är att de byggnader som skall

tas till vara och få en långsiktig användning också skall ges sådana egenskaper och kvaliteter som det från samhälleliga utgångspunkter är angcelä-

get att värna om och som gör att byggnaderna kan fungera på ett tillfreds-

ställande sätt för brukarna. Särskilda föreskrifter bör utarbetas som närmare preciserar dessa egenskaper och kvaliteter. En sådan ombyggnadsnorm bör utformas så att den utgår från vilka egenskaper som de enskilda byggnaderna måste ha för att de var för sig skall kunna fungera på ett

tillfredsställande sätt för brukarna. Ombyggnadsnormen måste även ge möjlighet till att avväga kraven på den enskilda byggnaden med hänsyn till

byggnadens förutsättningar och ändamål.

Vilka kvaliteter och vilka egenskaper som från samhällets utgångspunk-

ter bör eftersträvas vid en ombyggnad betingas också av förhållandena inom det område där byggnaden är belägen. Bedömningar av standardnivän i det enskilda fallet måste kunna göras med utgångspunkt från vad man vill uppnå för bebyggelsen som helhet inom området. Kraven på den enskilda byggnaden bör således kunna avvägas också efter områdets behov. Sådana bedömningar kan göras bara av kommunerna. De måste

därför ges möjligheter att tillämpa ombyggnadsbestämmelserna så att de kan anpassas till de riktlinjer som kommunen själv har antagit för utveck-

lingen i ett område. Detta förutsätts ske genom områdesbestämmelser eller antagen detaljplan.

Kraven skall i inget fall kunna ställas högre än vid nybyggnad eller lägre

än den lägsta godtagbara standard som anges i bostadssaneringstagen.

När det gäller kravet på tillgänglighet anser jag inte att det finns skäl att ha en annan utgängsnivå i ombyggnadsnormen än den som gäller vid

uppförande av nya byggnader. Även här måste det emellertid finnas möjlighet att under vissa förhållanden nyansera kravet vid ombyggnad med

hänsyn till förhällandena inom området där byggnaden är belägen. För att

det eftersträvade målet skall kunna förverkligas är det nödvändigt att byggnadsnämnden vid sin prövning utgår från sådana områdesriktlinjer

Prop. 1983/84: 40 27

som jag har redovisat i det föregående. För tydlighetens skull vill jag

framhålla att kommunen genom områdesbestämmelser inte kan medge

avsteg från tillgänglighetskravet för enskilda byggnader men väl föreskriva hur det skall uppfyllas inom området.

Av det jag nu har sagt följer att det är kommunerna som måste ta ansvar för och formulera de allmänna målen och planeringsförutsättningarna för

ett område som behöver förnyas. Kommunerna kommer alltså genom

områdesbestämmelser eller detaljplan att ha möjlighet att, efter en bedöm-

ning av vad som kan anses vara en rimlig standard för ett bebyggelseom-

råde som helhet, i viss utsträckning differentiera kraven för de enskilda byggnaderna i samband med byggnadslovsprövningen.

Bestämmelserna om ändring av byggnader i lagförslaget till PBL bygger i stora delar på arbetsgruppens förslag till ändrade ombyggnadsregler.

Gruppen har utgått från att ändringarna skall genomföras redan inom

ramen för den nuvarande byggnadsstadgan. I denna senare fråga har

remissynpunkterna varit blandade. Flera remissinstanser menar att det

krävs mer belysning av hur de nya reglerna skall fungera i sitt samman-

hang. Några finner det olämpligt att nu i byggnadsstadgan vidta så omfat-

tande ändringar som arbetsgruppen föreslår. Planverket är av den uppfattningen att om en förändring i nuvarande ombyggnadsbestämmelser görs fordrar den så stora omställningar av begrepp och praxis att den kan skapa stor osäkerhet och föranleda dröjsmål i tillämpningen. Verket pekar också på svårigheterna att inom ramen för nuvarande byggnadslagstiftning finna invändningsfria former för hur avvägningen gentemot egenskaperna hos den omgivande bebyggelsen skall inverka vid prövningen av byggnadslov i det enskilda ombyggnadsärendet. Även om förslagen ansluter väl till önskemålen om inriktningen av det framtida ombyggandet uppstår många oklarheter i regelsystemet vilka nödvändiggör konsekvensändringar i andra paragrafer. Planverket finner att ytterligare överväganden måste göras.

Regeringen har under våren 1983 gett statens planverk i uppdrag att utarbeta förslag till särskilda ombyggnadsregler i anslutning till en refor-

merad plan- och byggnadslagstiftning. Reglerna skall utformas så att de går att tillämpa även dessförinnan efter motsvarande ändringar i byggnads-

stadgan. Uppdraget kommer att redovisas till regeringen före utgången av

är 1983. |

Denna nya syn på ombyggnadsbestämmelser som jag nu har redovisat bör enligt min mening prägla byggnadslagstiftningen redan innan den nya plan- och bygglagen träder i kraft. Att prövningen kan grundas på politiskt beslutade riktlinjer för områdenas utveckling är därvid enligt min mening en nödvändig förutsättning för att byggnadsnämnden skall kunna ges en sådan ökad frihet vid tillämpningen av ombyggnadsbestämmelserna.

För att bestämmelser med denna innebörd skall kunna föras in i nuvarande byggnadsstadga krävs emellertid en teknisk bearbetning av förslaget. Bearbetningen syftar också till att de därvid ändrade ombyggnadsreg-

Prop. 1983/84: 40 28

lerna i sak skall kunna gälla även sedan en ny plan- och byggnadslagstift-

ning har införts. Med hänsyn härtill och till att ytterligare överväganden

bör göras I ett sammanhang sedan planverkets förslag till ombyggnadsnorm har redovisats, föreslår jag nu inte några ändringar i byggnadsstadgan. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga

under våren 1984 med sikte på att ändringar i byggnadsstadgan skall kunna genomföras den I januari 1985.

1.2.3.3 Besiktning m.m.

I fråga om byggnadslovspliktiga arbeten skall byggnadsnämnden vid sin

prövning se till att de föreslagna arbetena inte strider mot gällande byggbestämmelser. Den sökande skall ge in de ritningar och beskrivningar som

behövs för denna prövning. Vid ombyggnad krävs bl. a. en beskrivning av byggnadens egenskaper före ombyggnaden.

Vid byggnadsarbeten som helt eller delvis finansieras med statliga bo-

stadslån skall kommunens förmedlingsorgan göra de granskningar och

besiktningar som behövs med hänsyn till ändamålet med länen. Förmedlingsorganets kontroll samordnas ofta med byggnadsnämndens tillsyn. Fastighetsägaren har ofta skäl att själv låta ombesörja besiktning, både

som underlag för sin egen planering av de kommande arbetena och till följd av de krav på redovisning som ställs av byggnadsnämnd och förmedlings-

organ. Även under förvaltningsskedet har han anledning att med större

eller mindre regelbundenhet låta besikta byggnaden för att kunna bedöma

behovet av underhåll och reparationer.

Inom energisparandets ram förekommer i dag en omfattande besikt-

ningsverksamhet som drivs med statens stöd. Denna besiktning är sammankopplad med rådgivning och är inriktad på att kartlägga de enskilda byggnadernas energicgenskaper och att föreslå fastighetsägarna lämpliga

energisparåtgärder. Genom att varje fastighetsägare på detta vis kan få

vägledning om vad som bör göras i hans eget hus och hur åtgärderna kan

samordnas. skapas goda förutsättningar för ett effektivt energisparande. Verksamheten är avsedd som en service till fastighetsägarna och saknar

varje inslag av myndighetskontroll. För verksamheten svarar i första hand kommunerna. Också de större fastighetsförvaltarna är genom sina riksor-

ganisationer engagerade i arbetet. |

Den statsunderstödda besiktnings- och rådgivningsverksamheten på en-

ergiområdet ses f.n. över av en arbetsgrupp under-ledning av en av mig

särskilt tillkallad sakkunnig.' Översynen beräknas vara avslutad under

vären 1984.

Stadsförnyelsegruppen framhåller i betänkandet att en besiktning bör föregå alla mer omfattande arbeten som rör byggnaden. Besiktningens syfte bör vara att belysa vilka åtgärder som lämpligen bör utföras i ett

! Kommunalrådet Hans Rode.

Prop. 1983/84: 40 29

sammanhang. Arbetsgruppen framhåller därvid särskilt att det är väsentligt att bostadsförbättringsarbetet planeras på sådant sätt att man samtidigt genomför de energisparåtgärder som är möjliga att utföra.

En sammanhållen besiktningsverksamhet med detta vidare syfte bör enligt arbetsgruppen kunna byggas upp på grundval av den organisation för

energibesiktning som redan finns. En på så vis breddad verksamhet ger ett underlag för både fastighetsägarens och kommunens planering. Även i

fortsättningen bör det vara möjligt att låta de fastighetsägare som så önskar

själva svara för besiktningen av sina byggnader genom sina organisationer

eller fristående konsulter. Skäliga kostnader för besiktningen bör, obero-

ende av vem som utför den, kunna ingå i underlaget för de län och bidrag som lämnas till byggnadsåtgärderna.

Att olika underhållsåtgärder är samordnade med varandra och med skäliga energisparåtgärder bör enligt arbetsgruppen också vara ett villkor för statligt stöd. I de fall som fastighetsägaren inte själv har ombesörjt en tillfredsställande besiktning bör förmedlingsorganet svara för att en sådan

kommer till stånd.

I likhet med arbetsgruppen anser flera remissinstanser att det behövs en besiktningsverksamhet med bredare inriktning som kan ge utökad service

till fastighetsägarna och underlag för en kommunal planering. Vissa pekar

dock på de oklarheter som finns i fråga om besiktningens syfte och vem som därmed bör svara för att den genomförs.

För egen del vill jag betona att både fastighetsägaren och kommunen,

från olika utgångspunkter, har ett ansvar för att bebyggelsen hålls i ett

sådant skick att väsentliga samhälleliga krav inte sätts åt sidan. Någon tveksamhet får inte råda om att det är fastighetsägaren som bär det fulla ansvaret för att en byggnad sköts och underhålls på ett tillfredsställande sätt. Det får inte heller råda något tvivel om att samhället genom kommunerna har en rätt och en skyldighet att bevaka att de övergripande bostads-

och energipolitiska målen förverkligas i den fortsatta upprustningen och omvandlingen av bostadsbeståndet.

Det finns skäl att hålla i sär kommunens och fastighetsägarens roller i

fastighetsförvaltningen. Man bör således skilja på åtgärder som innebär att

kommunen lämnar en service till fastighetsägarna i frågor inom deras ansvarsområde och åtgärder som utgör myndighetsutövning för vilken

kommunen själv är ansvarig.

Det är ur såväl praktisk som ekonomisk synvinkel ändamälsenligt att olika underhålls- och energisparåtgärder samordnas vid de ingrepp som fastighetsägaren planerar i byggnaden. För detta ändamäl krävs ofta en besiktning. Av vad jag nyss har sagt följer att det måste falla på den enskilde fastighetsägaren att se till att nödvändiga besiktningar genomförs.

Det är enligt min mening angeläget att den besiktnings- och rådgivnings-

verksamhet som kommunen och andra nu bedriver för att stödja energisparandet snabbt vidgas så att den kan ge fastighetsägarna stöd även i

Prop. 1983/84: 40 30

dessa hänseenden. Jag förordar därför att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att det statliga stöd som f.n. lämnas till kommunerna och de större fastighetsägarna till besiktning och rådgivning inom energiområdet får användas även för en besiktnings- och rådgivningsverksamhet med denna bredare inriktning.

Jag avser all ge den arbetsgrupp som arbetar med "den kommunala

energibesiktningen i uppdrag att komma med förslag till en kommunal besiktningsverksamhet med denna bredare inriktning. Mot den bakgrunden är jag i dag inte beredd att gå vidare in på frågan om utformningen och

finansieringen av en vidgad besiktningsverksamhet i kommunerna. Jag vill

i sammanhanget erinra om att även den kommunala energiplaneringen f. n.

är föremål för överväganden inom regeringskansliet.

En samordning, som innebär att planerade underhålls- och reparationsarbeten alltid förenas med de cnergisparåtgärder som är skäliga. ger vä-. sentligt ökade förutsättningar för att samhällets stöd används på rätt sätt. Det bör därför vara ett villkor för statligt stöd till underhåll och reparationer att sådana samordningsmöjligheter tas till vara. Den som ansöker om

räntebidrag för lån till sådant ändamål eller om bostadslån till ombyggnad har därvid att visa att så har skett. Enklast görs detta genom att de planerade arbetena relateras till resultatet av en besiktning, såvida det inte

är uppenbart att inga sådana samordningsvinster finns att hämta. Om det kommunala förmedlingsorganet finner att en besiktning bör göras eller att den besiktning som fastighetsägaren har låtit genomföra inte är tillräcklig bör förmedlingsorgancet förelägga sökanden att redovisa ett bättre underlag för bedömningen. Ytterst bör givetvis statligt stöd vägras.

I ett inledningsskede kommer besiktningskapaciteten att vara begrän-

sad. Det är angeläget att bostadsförbättringsverksamheten kommer i gång

snabbt. Kommunernas förmedlingsorgan bör därför inledningsvis kunna acceptera att samordningsbehoven bedöms på grundval också av annat material än en fullständig besiktning.

Jag vill avslutningsvis framhålla att kravet att ombyggnads- och underhållsarbeten skall samordnas med lämpliga energisparätgärder inte får hindra att enskilda energisparätgärder — t.ex. en tilläggsisolering av ett vindsbjälklag — utförs utan att andra förbätltringsarbeten avvaktas.

1.24. Finansiering av åtgärder i befintlig bebyggelse 1.2.4.1 Bakgrund

I dag lämnas statliga bostadslån i kombination med bottenlån för ny-

byggnad samt ombyggnad av bostadshus och för energibesparande åtgärder i sådana hus. Länen är i viss utsträckning förenade med direkta statliga räntesubventioner, räntebidrag. Vidare lämnas statliga lån, reparationslån, i kombination med bottenlån för åtgärder mot vissa byggnadstekniska brister i bostadshus. Reparationslånen är tillfälliga och normalt inte förenade med räntebidrag. Även underhåll av bostadshus kan finansieras med

Prop. 1983/84: 40 31

lån. Dels kan man i samband med ombyggnad få inräkna vissa underhålls-

kostnader i låneunderlaget för bostadslån. Dels har det under senare år

funnits särskilda tillfälliga underhållslån för statligt belånade hyresbostadshus. Under åren 1979—1981 var dessa lån statliga. För år 1983 kan under-

hållslån lämnas på den oprioriterade kreditmarknaden. 1983 års under-

hållslån är förenade med räntebidrag för allmännyttiga bostadsföretag.

Finansieringen av olika åtgärder.i befintlig bebyggelse har övervägts bl.a. inom stadsförnyelsekommittén, underhållsfondsutredningen och nu: senast av arbetsgruppen för stadsförnyelsefrågor inom bostadsdeparte-

mentct. Kritik har allmänt kommit att riktas mot vissa tröskeleftekter mellan å ena sidan nybyggnadsfinansieringen och å andra sidan ombyggnadsfinan-

sieringen men också inom ombyggnadsfinansieringen mellan olika åtgärder. Gällande regler för bostadslån till ombyggnad och till energisparåtgärder innebär att underhåll får belånas endast om det är direkt föranlett av

sådana åtgärder som är belåningsbara. I praktiken är det svårt att dra en

klar gräns mellan å ena sidan ombyggnadsåtgärder och vissa energisparåtgärder och å andra sidan underhåll. Lånetekniken styr därför mot genom-

gripande ombyggnader, som ger de relativt sett lägsta kapitalkostnaderna för låntagaren. Reglerna medför dessutom vissa administrativa problem i de fall då lånen till ombyggnad och till energisparåtgärder kombineras. Enligt huvudregeln lämnas ombyggnadslån även till energisparåtgärder. om ombyggna-

den uppfyller kraven på att det skall vara fråga om en väsentlig ökning av

bostadsvärdet. Energilån lämnas dock om detta lån blir förmånligare för låntagaren. |

För underhåll i flerbostadshus är huvudprincipen f.n. att det skall finansieras med hyror resp. avgifter från de boende. Under tiden innan underhållet utförs skall medel avsättas till den framtida utgiften. Särskilda undersökningar av de allmännyttiga bostadsföretagens ekonomiska situation visar att hyresuttaget för underhåll i genomsnitt är lägre än vad som svarar mot långsiktiga underhållskostnader. Enligt arbetsgruppen har det hittills

varit möjligt att hjälpligt finansiera underhållet med årets hyror, framför

allt genom att ett stort och ungt bostadsbestånd har bidragit med inkomster till underhåll av ett mindre, äldre bestånd. I en nära framtid blir emellertid stora delar av det allmännyttiga beståndet underhållskrävande. Tillskottet av nya lägenheter som skulle kunna bidra till finansieringen av underhället är samtidigt litet. Det ökade underhållet kan enligt arbetsgruppen inte finansieras utan betydande inkomstförstärkningar. Reservationerna för framtida underhåll är otillräckliga hos många allmännyttiga bostadsföretag. Vissa företag har också tvingats utnyttja sina underhållsreserver för

andra ändamål än underhåll, 1. ex. till kostnader för outhyrda lägenheter.

Detta har medfört att underhållet i vissa fall redan är eftersatt.

Underhällsfondsutredningen har bl. a. redovisat behovet av underhålls-

Prop. 1983/84: 40 2

åtgärder i bostadsbeståndet, i första hand med utgångspunkt i de allmännyttiga bostadsföretagens förhållanden. Senare beräkningar, som arbetsgruppen har gjort, visar att dessa företag är 1983 har ett genomsnittligt hyresuttag på ca 23 kr./m” som är avsett för planerat underhåll.

Arbetsgruppen framhåller att detta belopp i stort sett motsvarar de

kalkylerade kostnaderna för önskvärt underhåll i lägenheterna. Det finns enligt gruppen i praktiken ingen möjlighet att med de nuvarande hyrorna finansiera både lägenhetsunderhållet och underhållet av gemensamma utrymmen och ytor (gemensamt underhåll. Kostnaderna för det gemensamma underhållet beräknar gruppen till ca 25 kr./m”. Gruppen framhåller

att den bristande möjligheten att finansiera gemensamt underhäll i de allmännyttiga bostadsföretagen ännu inte har fått alltför allvarliga effekter. Nu måste dock finansieringsmöjligheter skapas för att detta underhåll skall kunna genomföras. Annars finns det. menar gruppen, stora risker för att underhåll i mer betydande utsträckning kommer att eftersättas. Det är på kort sikt uteslutet att höja hyrorna i sådan utsträckning att en ökande

underhållsvolym kan finansieras utan lån.

Samtidigt är det enligt arbetsgruppen inte problemfritt att nu öka bo-

stadssektorns anspråk på kreditmarknaden. Statens upplåningsbehov och

bostadssektorns emissioner av prioriterade bostadsobligationer ökade från

15 miljarder kr. år 1976 till 97 miljarder kr. år 1982. Nästan hela ökningen

hänför sig till statens växande budgetunderskott. Under samma tid ökade

den totala placeringskapaciteten hos allmänna pensionsfonden och försäk-

ringsbolagen endast från 19 miljarder kr. till 38 miljarder kr. Situationen på

kreditmarknaden har alltså förändrats på ett genomgripande sätt. Arbets-

gruppens bedömning är att det nu saknas förutsättningar att öka upplåningen på den prioriterade kreditmarknaden, medan däremot kredittillgången

är riklig på den oprioriterade kreditmarknaden.

Problemen när det gäller finansieringen av underhållet gäller dock inte uteslutande möjligheterna att skapa ett tillräckligt kreditutrymme för län till de åtgärder som behöver genomföras. Om underhållet lånefinansicras

blir skatteeffekterna olika för olika upplåtelseformer och fastighetsägarka-

tegorier. Arbetsgruppen pekar på att de allmännyttiga bostadsföretagen :

och s.k. äkta bostadsrättsföreningar är schablonbeskattade. Detta betyder

bl. a. att dessa inte kan utnyttja underskott på grund av ränteavdrag skattemässigt.

Också en- och tvåfamiljsfastigheter schablonbeskattas. men som grup-

pen framhåller har ägaren som regel möjlighet att avräkna underskott från

fastigheten från andra inkomstkällor. På så sätt uppstår en indirekt subven-

tionering genom minskning av skatten.

Enskilt ägda hyresfastigheter. slutligen. är konventionellt beskattade. Detta innebär enligt arbetsgruppen bl.a. att ägaren från fastighetens intäkter kan göra avdrag för samtliga kostnader för drift, underhäll och

kapital. Eventuella underskott från fastighetsförvaltningen kan sedan räk-

Prop. 1983/84: 40 wu 2

nas av från andra inkomster, varigenom det totala skatteuttaget kan mins-

kas. Hur stor den faktiska skatteminskningen blir beror, liksom för egna-

hemsägare, i första hand på marginalskatteförhållandena i varje enskilt

fall.' |

Mot denna bakgrund har arbetsgruppen bl. a. föreslagit — lån på den oprioriterade kreditmarknaden för underhåll. reparationer

och cnergisparåtgärder,

— skatteutjämnande räntebidrag under högst 20 år till allmännyttiga bo-

stadsföretag och bostadsrättsföreningar för gemensamt underhåll, repa-

rationer, energisparåtgärder: till konventionellt beskattade ägare av fler-

bostadshus föreslås ett lägre räntebidrag om ägaren avstår från rätten till

omedelbara reparationsavdrag.

1.2.4.2¶Lån för underhåll m. m. på den oprioriterade kreditmarknaden

Arbetsgruppen föreslår ett samordnat system för att finansiera gemen-

samt underhåll. reparationer och energisparåtgärder. Systemet innebär bl. a. att lån för dessa ändamål skall kunna tas upp inom den oprioriterade

delen av kreditmarknaden. Samtidigt föreslås att vissa låneändamål som f.n. ingår i bostadslångivningen, s.k. radonlån, sophanteringslän och lån för ändrad lägenhetssammansättning I vissa fall, skall finansieras på motsvarande sätt, dvs. med lån på den oprioriterade kreditmarknaden.

Med gemensamt underhåll avser arbetsgruppen, som jag tidigare har: nämnt, underhåll av gemensamma utrymmen och ytor i och i anslutning till

huset. Underhåll i lägenheterna omfattas således inte av förslaget. Med reparationer avser arbetsgruppen sådana åtgärder på huset som fastighetsägaren f.n. kan få statliga s.k. reparationslån för, dvs. åtgärder för att

avhjälpa omfattande röt-, mögel-, fukt- eller korrosionsskador eller andra byggnadstekniska brister. Och med energisparåtgärder slutligen avser: gruppen sådana åtgärder för att förbättra energihushållningen i bostäder m. m. som fastighetsägaren i dag kan få bostadslån för.

Förslaget att gemensamt underhåll m. m. skall kunna finansieras med lån

från den oprioriterade delen av kapitalmarknaden har godtagits av flertalet remissinstanser. Några har dock uttryckt farhågor för kreditstörningar av olika slag. Andra har menat att lån för underhåll m. m. av bostadshus hör hemma inom den prioriterade delen av kreditmarknaden. Endast ett par remissinstanser har förklarat sig vara principiellt emot att underhåll. vare

sig det gäller gemensamt underhåll eller lägenhetsunderhåll. finansieras med lån.

För egen del anser jag att arbetsgruppen, liksom också underhållsfondsutredningen, klart har visat att det f.n. inte är praktiskt möjligt att höja hyror och avgifter i en sådan utsträckning att den underhållsvolym som det

här är fråga om går att finansiera utan lån. Enligt min mening mäste därför bostadssektorns anspråk på kreditmarknaden få vidgas om det skall bli

3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9

Prop. 1983/84: 40 34

möjligt att undvika kapitalförstöring inom bostadsbeståndet. Däremot går det inte att, som vissa remissinstanser har ifrågasatt, öka anspråken på den prioriterade kreditmarknaden. Redan i yttrande över underhållsfondsutredningens slutbetänkande redovisade riksbanken att anspråken på prioriterad upplåning har ökat väsentligt mer än placeringskapaciteten hos APfonden och försäkringsbolagen. Riksbankens syn på avvägningen mellan den prioriterade och den oprioriterade scktorn på kreditmarknaden har inte förändrats i yttrandet över arbetsgruppens förslag. Av kreditpolitiska skäl är det därför nödvändigt att det ökade kreditbehovet inom bostadssektorn tillgodoses på den oprioriterade kreditmarknaden i enlighet med de villkor som riksbanken kan ställa.

Jag räknar med att det system för räntestöd till underhåll m. m. som jag senare kommer att förorda leder till investeringsökningar i fråga om underhåll och reparationer i bostadshus på i storleksordningen 3 miljarder kr. De betydande stimulanser som dessa verksamheter härigenom får kan alltså förväntas medföra att det kommer att ställas stora anspråk på den oprioriterade kreditmarknaden.

Med hänsyn till sambandet mellan å ena sidan underhåll och reparationer och å andra sidan energisparande bör, som arbetsgruppen föreslår, även energilångivningen föras över till den oprioriterade kreditmarknaden. Detta får självfallet inte innebära att tillgången på krediter för detta ändamål I allmänhet blir osäkrare eller att enskilda personer och företag utan goda kontakter på kreditmarknaden i praktiken ställs utan lån. Det är också viktigt att långivningen sker under smidiga former. Jag är för egen del övertygad om att kreditmarknaden t.v. är väl skickad att svara för denna långivning och att de problem som kan komma att uppstå skall gå att lösa på frivillighetens väg, bl.a. genom medverkan av delegationen för bostadsfinansiering (In 1967: 30).

Delegationen tillkallades år 1966 med uppgift att bereda vissa ärenden om bostadsbyggandets finansiering. Delegationen, som numera har karaktären av ctt permanent beredningsorgan med företrädare för regeringskansliet, riksbanken, bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen, handlägger i huvudsak frågor om bankernas medverkan i bostadsfinansieringen. Bl.a. träffas årliga överenskommelser mellan delegationen och bankerna om bankernas byggnadskreditgivning och om bankernas köp av bostadsobligationer. Enligt min mening är det naturligt att delegationen ägnar uppmärksamhet även åt den föreslagna långivningen för underhåll, reparationer och energisparande i de avseenden inte någon myndighets kompetensområde berörs. Erfarenheten har visat att det genom detegationen är möjligt att uppnå snabba och praktiska lösningar på de problem som från tid till annan kan uppkomma.

En både formellt och sakligt viktig fråga i sammanhanget gäller kravet på säkerhet för lån på den oprioriterade kreditmarknaden. Som arbetsgruppen har påpekat behöver vissa justeringar göras i reglerna för kreditinstitu-

' hn

Prop. 1983/84: 40

tens oprioriterade utlåning. Inom stadshypoteksinstitutionen skall f.n. säkerhet i form av panträtt ställas inom 754 av värdet på låntagarens fastigheter. För lån till av staten särskilt angivna ändamål får ställas säkerhet i form av kommunal borgen i fråga om hus med statliga bostadslån. I en

framställning till finansdepartementet har stadshypotekskassan nyligen hemställt bl.a. om att säkerhet skall kunna ställas inom 85 76 av fastighe-

tens värde och att kommunal borgen skall kunna lämnas som säkerhet

även i fråga om hus utan statliga bostadslån. De ökade kreditrisker som följer av den nya säkerhetsgränsen skall täckas av särskilda fondbildningskrav. Förslaget innebär bl. a. att likartade regler om säkerheter skulle

införas för samtliga institut som är verksamma på den oprioriterade kredit-

marknaden, dvs. förutom stadshypotek, även Gigab, Sigab, Svensk Fastighetskredit AB, Agro Kredit, PKkredit, SPAFI och tomträttskassorna i Stockholm och Göteborg. På förslag av chefen för finansdepartementet har

regeringen tidigaré denna dag beslutat att i dessa delar föreslå riksdagen en

ändring av reglerna för stadshypoteksinstitutionen i enlighet med kassans förslag. |

Enligt bedömningar som har gjorts kommer den föreslagna 85 Z-gränsen att tillgodose kraven på säkerhet i det övervägande flertalet fall. I övriga

fall bör det göras möjligt att ställa kompletterande säkerhet i form av kommunal borgen mellan 85 och 10074 av fastighetens värde. Från bl. a.

bostadsinstitutens sida har det uttryckts farhågor för att kommunerna

kommer att inta en restriktiv hållning när det gäller borgen till andra än

allmännyttiga bostadsföretag. Enligt min mening bör det dock ligga i kommunernas eget intresse alt trygga bl.a. ett fortsatt energisparande inte minst i fråga om egnahem. Jag kommer dessutom i det följande att föreslå

att visst statligt stöd inte får lämnas om kommunen i fråga om lån till

underhåll m.m. fattar principbeslut av innebörden att viss eller vissa fastighetsägarkategorier eller visst eller vissa låneändamål skall vägras

kommunal borgen. Enligt min mening finns det därför ingen anledning att

förmoda att kommunerna skulle inta en restriktiv hållning i dessa avseenden.

För att administrationen av kommunernas borgensåtaganden skall bli enkel och för att kommunernas kreditrisk skall minimeras bör instituten

för egen räkning kräva pantbrev som säkerhet för lån även i den del som lånet ligger mellan 85 och 1009 av fastighetens värde och panten således inte är giltig som säkerhet för institutens åtaganden gentemot placerarna.

Enligt vad jag har erfarit kan en sådan ordning godtas av instituten utan formella ändringar av de regler som styr institutens verksamhet.

Enligt arbetsgruppen bör borgen kunna ställas som enkel borgen. Borgensåtagandet behöver då infrias endast i de fall då pantbrev inom 10076

visar sig inte ge tillräcklig täckning för lånet. Stadshypotekskassan har

framhållit att det för kreditinstituten-är väsentligt att borgensåtagandena

utformas på ett enhetligt sätt, nämligen som proprieborgen.

Prop. 1983/84: 40 36

Enkel borgen innebär ett åtagande gentemot långivaren att svara för

eventuell faktisk förlust på lånet. Borgensmannens betalningsansvar inträder i princip först sedan det har konstaterats att låntagaren helt saknar

utmätningsbara tillgångar till täcking av lånefordringen. Det räcker således

inte med att konstatera att full betalning inte kan erhållas ur pantsäkerhe-

ten i fastigheten.

Proprieborgen innebär ett åtagande att svara för lånet som för egen skuld. En sådan borgen ger långivaren rätt att utkräva betalning av borgensmannen utan att dessförinnan ha krävt låntagaren.

En tredje form av borgen som tillämpas i samband med bl. a. lån mot säkerhet i fast egendom är s.k. fyllnadsborgen. Denna borgensform skiljer sig från den enkla borgen genom att borgensmannens betalningsansvar

inträder så snart pantsäkerheten i fastigheten inte räcker till för att betala

långivarens fordran. Ett exempel på fyllnadsborgen är kommunal borgen

för bostadslån till småhus enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen (1974: 946).

För egen del anser jag att den kompletterande kommunala borgen det här är fråga om bör kunna utgöras av fyllnadsborgen, dvs. ett åtagande

från kommunen att täcka eventuella förluster på lånet i den mån värdet på

den pantsatta egendomen inte täcker lånefordran. En sådan ordning är tillräcklig från kreditrisksynpunkt och säkrar dessutom att institutet i förs-

ta hand själv försöker driva in sina fordringar från låntagarna.

1.2.4.3¶Räntebidrag till underhåll m. m.

Arbetsgruppen föreslår att ett särskilt statligt räntestöd i form av årliga räntebidrag införs för gemensamt underhåll, reparationer och energibesparande åtgärder i hyres- och bostadsrättshus. Syftet med räntebidraget är enligt arbetsgruppen att möjliggöra nödvändigt underhåll och samtidigt att utjämna de skillnader 1 skatteeffekter mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier som uppstår om åtgärderna finansieras med lån.

Förslaget innebär att särskilt räntestöd skall lämnas till i första hand alla allmännyttiga bostadsföretag och andra icke konventionellt beskattade fastighetsägare med undantag för egnahemsägare. Även konventionellt beskattade ägare av hyreshus skall enligt förslaget kunna få räntebidrag. I så fall .skall dock deras rätt till direkta avdrag för kostnader för underhåll

och reparationer tas bort vid inkomstbeskattningen och ersättas med ett

årligt värdeminskningsavdrag. Förslaget innebär vidare att stödet kopplas

till krav på att åtgärder faktiskt skall genomföras. Bidraget skall motsvara

hälften av en på visst sätt beräknad räntekostnad för åtgärderna. Räntekostnaden skall enligt förslaget beräknas med utgångspunkt i en schablonmässigt fastställd kostnad för bidragsberättigande ätgärder.

Arbetsgruppens förslag i denna del är enligt min mening ett viktigt led i strävandena att kraftigt stimulera investeringar i underhåll-och reparatio-

ner. Vidare leder förslaget till en rimlig ekonomisk rättvisa mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier.

Prop. 1983/84: 40 | 37

Arbetsgruppens förslag hår också fått ett övervägande positivt mottagande bland remissinstanserna. De invändningar och synpunkter som har framförts gäller i stor utsträckning olika detaljer i den närmare utformning-

en av bidragssystemet. Endast ett mindre antal remissinstanser avstyrker uttryckligen förslaget. Det främsta skälet som därvid åberopas är att det

principiellt sett skulle vara fel att subventionera kostnader för underhåll.

Andra remissinstanser har framhållit det önskvärda i att systemet utformas så att man uppnår en kraftigare subvention i början av bidragstiden.

Med anledning av de två sistnämnda synpunkterna vill jag påminna om att ett av syftena med det räntebidrag som arbetsgruppen har föreslagit'är att utjämna vissa skillnader i skatteeffekter mellan olika fastighetsägarka-

tegorier, främst mellan å ena sidan småhusägarna och å andra sidan ägare

av flerbostadshus. Det: är otvivelaktigt så att en småhusägare genom att

låna till åtgärder på huset minskar sin taxerade inkomst och därmed också sin inkomstskatt. På grund av skattesystemets nuvarande utformning blir det därför nödvändigt att arbeta med riktade direktsubventioner om en

neutralitet mellan upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier skall ska-

pas i fråga om kostnader för lånefinansierat underhåll. Syftet med förslaget

gör också att subventionsgraden bör vara densamma under hela bidragsti-

den.

För egen del ansluter jag mig till majoriteten bland remissinstanserna och förordar att räntebidrag med den föreslagna principiella utformningen

införs. Valet av modell betingas av önskemålet att utjämna skillnader i skatteeffekter mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier.

men inte till egnahemsägare. Ränmcbidrag ull konventionellt beskattade fastighetsägare bör bestämmas med hänsyn till de större möjligheter att utnyttja avdrag som dessa fastighetsägare har i jämförelse med schablon-

beskattade fastighetsägare. Detta innebär bl. a. att ett något lägre räntebi-

drag bör lämnas till konventionellt beskattade fastighetsägare. Bidragsän-

damålen bör vara gemensamt underhåll i bostadshus, åtgärder mot olika

byggnadstekniska brister i sådana hus samt förbättrad energihushållning eller användning av andra energislag än olja vid uppvärmning av husen.

Regeringen bör i övrigt få svara för utformningen av de närmare reglerna för dessa räntebidrag. Jag vill dock för sammanhangets skull ytterligare beröra vissa frågor som har tagits upp av remissinstanserna och som bör ligga inom regeringens kompetensområde. .

En sådan fråga gäller förutsättningarna för räntebidrag. Flera remissinstanser har påpekat att arbetsgruppens förslag är oklart när det gäller

sambandet mellan lån och räntebidrag men har förutsatt att räntebidraget inte kommer att göras beroende av om län har tagits upp eller inte. För

egen del anser jag att frågan om samband mellan räntebidrag och lån måste bedömas med utgångspunkt i bidragsgivningens syfte. Årskostnaden för olika åtgärder kan enligt min mening inte göras beroende av den bidragssö-

. ET Prop. 1983/84: 40

kandes ekonomiska ställning. Även jag anser således att det föreslagna räntebidraget bör lämnas utan krav på att den bidragssökande har tagit upp

ett lån för aktuella åtgärder. Vidare föreslår arbetsgruppen att olika underhållsåtgärder skall samord-

nas med varandra och med skäliga energisparåtgärder. Jag har i det föregående vid min behandling av vissa frågor om besiktning ställt mig bakom

kravet på en sådan samordning som förutsättning för räntebidrag. I fråga om bhidragsunderlagets storlek föreslår arbetsgruppen att bo-

stadsstyrelsen inom ramen för angivna bidragsändamål bör få precisera till

vilka åtgärder och med vilka belopp samt under hur lång tid — 10 eller 20 år

— som räntebidrag skall lämnas. Vissa remissinstanser har ansett all bidragsunderlaget bör grundas på den faktiska kostnaden för åtgärderna. För egen del vill jag framhålla att bidragsunderlaget måste fastställas på ett sådant sätt att det blir möjligt att genomföra även småskaliga och varsamma åtgärder. Dessutom bör systemet vara så avpassat att åtgärder som teder till låga framtida underhållskostnader kan genomföras. Dessa mål är både av administrativa skäl och med hänsyn till den höga andelen egenre-

gtarbeten enklast att uppnå inom ramen för ett schablonsystem. Jag kommer således att föreslå regeringen att räntebidragsunderlagets storlek be-

räknas på grundval av kostnadsschabloner som fastställs av bostadsstyrel-

sen. I likhet med vad som f. n. gäller för räntebidrag till energisparlån bör

bidrag lämnas till hela bidragsunderlaget för alla kategorier av bidragsta-

gare. I fråga om räntebidragets storlek föreslår arbetsgruppen bl. a. att räntebidraget bestäms på grundval av en beräknad ränta som är tre procenten-

heter högre än det av riksbanken fastställda diskontot och att räntesatsen

fastställs för ett kalenderår i taget.

Flera remissinstanser har ansett att man inte bör binda det föreslagna

räntebidragets storlek till en annan generell räntenivå än den som gäller för

lån från den oprioriterade delen av kreditmarknaden. Med hänsyn till vad bl.a. riksbanken har anfört anser jag att räntebidraget bör baseras på

statslåneräntan under bidragets löptid. För att uppnå följsamhet mot rän-

tan på den oprioriterade kreditmarknaden bör dock ett tillägg få göras till

statslåneräntan. I dagsläget skulle tillägget uppgå till 1,5 procentenheter,

vilket innebär att räntebidraget f.n. skulle beräknas till hälften av 12 plus

1.522 ränta, dvs. till 6,75 Z ränta. Räntebidraget i det enskilda fallet bör sedan justeras med hänsyn till ändrade räntor med samma intervall som

normalt gäller för institutens utlåning. Bostadsstyrelsen bör följa villkoren

på marknaden och besluta om intervall för räntejustering.

IF likhet med arbetsgruppen anser jag att räntebidraget' skall minskas 1

relation till en teoretisk amorteringsplan. Enligt min mening talar admini-

strativa skäl för att använda samma amorteringsplan som för bostadslån till

ombyggnad. dvs. annuiteter som utgår från en fast ränta på 876. Arbetsgruppens kostnadsberäkningar utgår också från en sädan amorteringsplan.

Prop. 1983/84: 40 39

I fråga om administration av bidragsgivningen föreslår arbetsgruppen bl.a. att ansökningsförfarandet om möjligt bör begränsas till ett tillfälle per år och avse fastighetsägarens samlade bestånd i en kommun. Dessutom bör åtgärderna inte få påbörjas innan ansökan har getts in.

Flera remissinstanser har kritiserat arbetsgruppens förslag om att begränsa antalet tillfällen för ansökan om räntebidrag. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att det är nödvändigt att så längt som möjligt motverka en överbelastning av den statliga räntebidragsadministrationen. Detta får dock inte leda till rutiner som är svåra att förena med de villkor under vilka fastighetsförvaltningen bedrivs. Mot denna bakgrund anser jag att de begränsningar i ansökningsförfarandet som arbetsgruppen har föreslagit inte bör genomföras. Det bör således inte finnas andra restriktioner i fråga om ansökningstidpunkter m.m. än de som automatiskt följer av kravet på samordnade åtgärder.

Även förslaget att åtgärderna inte får påbörjas innan ansökan om bidrag ges in har mött invändningar. Bostadsstyrelsen önskar av kontrollskäl en regel som innebär att åtgärderna inte får påbörjas innan kommunens förmedlingsorgan har tillstyrkt ansökningen. Andra remissinstanser anser att arbetsgruppens förslag i denna del inte bör genomföras. Jag delar bostadsstyrelsens uppfattning att åtgärder för vilka räntebidrag söks i princip inte bör få påbörjas innan myndigheterna — i detta fall förmedlingsorganet — har kunnat kontrollera sökandens uppgifter. Jag vill i sammanhanget bl. a. påminna om vad jag har sagt tidigare om kravet på samordnade åtgärder och besiktning. Samtidigt är jag medveten om att en strikt tillämpning av en sådan regel som bostadsstyrelsen förordar i ett inledningsskede kommer att hindra att nödvändiga åtgärder genomförs. Med hänsyn till detta bör det under en övergångstid vara möjligt att få räntebidrag även i fråga om åtgärder som har påbörjats innan ansökan har behandlats av förmedlingsorganet. Jag avser att föreslå regeringen en övergångstid till utgången av juni 1984. Ansökningar som ges in till förmedlingsorganet under denna tid bör få avse även åtgärder som redan har påbörjats.

Med anledning av att vissa remissinstanser har ifrågasatt arbetsgruppens förslag om tidpunkten för utbetalning av räntebidrag vill jag också framhålla att det, med den ordning som jag avser att föreslå för ansökan om bidrag, blir naturligt att räkna bidragstiden från dagen då de i bidragsbeslutet angivna åtgärderna har genomförts och kontrollerats. Själva bidraget bör sedan betalas ut halvårsvis i efterskott på tid som bostadsstyrelsen bestämmer.

Tidpunkten då åtgärderna enligt bidragsbeslutet har genomförts bör framgå av ett intyg. Arbetsgruppen föreslår att den bidragssökandes revisor eller förmedlingsorganet skall vara behöriga att intyga att åtgärderna har genomförts. I likhet med flera remissinstanser anser jag att förmedlingsorganet bör få denna uppgift.

Fiera remissinstanser har beklagat att arbetsgruppen inte har behandlat

Prop. 1983/84: 40 : 40

frågan om hyresgästinflytande i samband med underhåll. Utan att frängå min grundläggande uppfattning att utvecklingen av hyresgästinflytandet i första hand är en fråga för hyresmarknadens parter vill jag i detta sammanhang redovisa min syn på den ekonomiska informationen till hyresgästen i samband med underhåll. Enligt min mening bör även staten stimulera utvecklingen av hyresgästinflytandet i de fall man kan nå avsedda effekter med statliga åtgärder. Bestämmelserna för boendemiljöbidrag har nyligen utformats med utgångspunkt i sådana överväganden. |

En grundläggande förutsättning för att hyresgäster, enskilt eller gemensamt, skall kunna få ett inflytande över underhållet är att fastighetsägaren kan tillhandahålla en korrekt ekonomisk information om underhållssituationen. Endast de fastighetsägare som känner till vilka årliga underhållskostnader för olika byggnadsdelar som hyresuttaget ger utrymme för kan beskriva de ekonomiska konsekvenserna av en rätt för hyresgästerna att beställa och att avstå från underhåll. Ett sådant hyresgästinflytande kan inte komma till stånd om fastighetsägaren endast gör en likviditetsplanering av sitt underhåll. Enligt min mening är det så angeläget att förbättra den ekonomiska informationen om underhållet att reglerna om räntebidrag för underhåll m.m. bör utformas så att de främjar utvecklingen av en husvis budgetering och redovisning av kostnader och utgifter för underhåll. Mitt syfte är således att skapa bättre förutsättningar för ett lokalt inflytande över bostadsområdesförvaltningen i dessa delar. Önskemål om ekonomisk information lokalt inom olika bostadsområden bör få styra utvecklingen av inflytandet. Något obligatoriskt system är därför inte eftersträvansvärt. En förutsättning för räntebidrag till underhåll m. m. bör dock vara att en hyresgästorganisation med förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen (1978: 304) får rätt att ta del av nämnda ekonomiska uppgifter om organisationen i förhandling begär detta. Om fastighetsägaren inte har tillgodosett hyresgästernas önskemål inom ett år efter avslutad förhandling bör länsbostadsnämnden kunna återkalla räntebidragsbeslutet såvitt gäller återstående räntebidrag för underhäll m. m. för det aktuella huset eler bostadsområdet. Jag utgår från att hyresmarknadens parter gemensamt kan överenskomma om redovisningen av den föreslagna informationen. Några detaljerade anvisningar från bidragsmyndigheterna bör således inte komma ifråga.

Frågan om hyresgästinflytande behandlas f.n. av bostadskommittén. De nu föreslagna bestämmelserna bör senare kunna omprövas mot bakgrund av kommitténs förslag i dessa deltar. |

Jag vill i detta sammanhang också beröra några frågor som har att göra med bidragsändamålen.

I fråga om underhåll bör enligt arbetsgruppen räntebidrag lämnas till det underhåll som inte uteslutande berör en bostadslägenhet eller en lokal, dvs. till underhäll av tvättutrustning, hissar, gemensamma utrymmen, fönster, fasader, balkonger, tak. m. m. Bostadsstyrelsen har efterlyst en

precisering av förslaget i fråga om gränsdragningen mellan bostäder och lokaler. Styrelsen påpekar att det inte är uttalat om det föreslagna räntebidraget skall lämnas också för lokaler. Styrelsen förutsätter dock att endast. de utrymmen för vilka man i dag kan få räntebidrag vid om- och nybyggnad skall omfattas av det föreslagna räntebidraget. Enligt min mening bör inte lokaler subventioneras I detta sammanhang. Det föreslagna räntebidraget . bör alltså komma i fråga endast för bostadsutrymmen. Vid beräkningen av bidragsunderlaget när huset innehåller både bostäder och lokaler bör kostnaderna för åtgärderna fördelas enligt samma principer som tillämpas när

det gäller att fördela låneunderlaget för bostadslån på ett låneunderlag för bostäder och ett för lokaler. | :

I fråga om reparationer och energisparande föreslår arbetsgruppen i princip samma tillämpningsområde för det föreslagna stödsystemet som för nuvarande tillfälliga reparationslån och för nuvarande energisparstöd. I fråga om åtgärder mot byggfel och byggskador innebär förslaget också att det finansiella stödet permanentas och att räntekostnaderna sänks radikalt

för åtgärder i hyres- och bostadsrättshus. Jag har ingen erinran mot förslaget. Räntebidrag bör således kunna lämnas för samma energisparåtgärder

och åtgärder mot mögel-, röt-, fukt- eller: korrosionsskador eller andra byggnadstekniska brister i bostäder som man hittills har kunnat få lån för.

Jag återkommer senare till frågan om tilläggslån för sådana åtgärder. Jag vill dock redan nu påpeka att tilläggslån för sådana åtgärder inte bör

förutsätta att annat statligt stöd lämnas till åtgärden. Den som inte kan få

eller som avstår från räntebidrag för åtgärden bör således inte vara utesluten från möjligheten att få tilläggslån. Det innebär bl. a. att även egnahemsägare bör kunna få tilläggslån för att åtgärda mögel-, röt- och fuktskador. Frågan om tilläggslån bör alltså prövas oberoende av frågan om räntebi-

drag för samma åtgärd.

Arbetsgruppen föreslår också att vissa av låneändamålen enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) skall omfattas av det nya systemet med räntebidrag. Enligt gruppen bör ett utbyggt system med räntebidrag för relativt kortfristiga åtgärder i befintlig bebyggelse även föranleda vissa

ändringar i tillämpningsområdet för bostadslån till ombyggnad. Gruppen

anför att det finns ombyggnadsåtgärder som i dag finansieras med bostadslån för ombyggnad som har ett så starkt samband med energisparåtgärder eller underhåll eller som i övrigt har så kort varaktighet att de i stället bör omfattas av det nu föreslagna finansieringssystemet. Åtgärder som f.n. finansieras med s.k. radonlån, sophanteringslån och lån för ändrad lägenhetssammansättning i vissa fall bör enligt gruppen föras över till det nya

systemet.

Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till arbetsgruppens förslag i . denna del, eftersom omläggningen innebär försämrade finansieringsvillkor

för de aktuella åtgärderna jämfört med nuvarande förhållanden. För egen

del anser jag att kritiken i vissa delar är berättigad. Jag kan t. ex. inte godta

Prop. 1983/84: 40 | eo 42

alt de finansiella villkoren försämras när det gäller ombyggnad av vissa av miljonprogrammets bostadsområden. Detta blir följden av arbetsgruppens förslag i fråga om ändrad lägenhetssammansättning. Jag delar också re-

missinstansernas tveksamhet när det gäller ombyggnader av soprum. Med hänsyn till bidragsminskningen under de första åren och till åtgärdernas

bristande lönsamhet är det risk för att angelägna insatser på området inte kommer till stånd. Arbetsgruppens förslag i dessa delar anser jag således"

inte bör genomföras.

Däremot avser jag att tillstyrka arbetsgruppens förslag i fråga om åtgärder mot radon. Jag kommer senare att föreslå att även tilläggslån skall

kunna lämnas för sådana åtgärder.

1.2.4.4 Ändrade skatteregler i fråga om reparationsavdrag m. m.

I arbetsgruppens förslag om räntebidrag vid underhåll m.m. ingår att

enskilda hyreshusägare bör ges valfrihet mellan räntebidrag för underhåll

m. m. och ett omedelbart skattemässigt avdrag för kostnaderna för repara-

tioner och underhåll enligt 24§ I mom. kommunalskattelagen (1928: 370). KL. Räntebidrag till enskilda ägare av hyreshus bör enligt arbetsgruppen lämnas endast under förutsättning att rätten till omedelbara avdrag slopas för motsvarande kostnader för underhåll, reparationer och energisparåtgärder. .

Arbetsgruppens förslag i denna del innebär också att den enskilde fastighetsägare som väljer räntebidrag 1 stället för reparationsavdrag automatiskt får rätt att göra värdeminskningsavdrag för underhållet, reparationerna och energisparåtgärderna. Tillsammans med ett två procentenheter lägre räntebidrag uppnås därmed enligt gruppen en rimlig kostnad med

hänsyn till effekterna av beskattningen av enskilda fastighetsägare jämfört

med övriga aktuella fastighetsägarkategorier, dvs. i första hand kommuner, allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar. Enligt vad jag har inhämtat har arbetsgruppen i sina beräkningar utgått från ett

årligt värdeminskningsavdrag på 1,5 52 av den kostnad som ligger till grund

för beräkningen av räntebidraget.

Med hänsyn till den kritik som har riktats mot förslaget bl.a. från Sveriges fastighetsägareförbund och Näringslivets byggnadsdelegation vill jag i detta sammanhang utveckla skattefrågorna mer utförligt.

Enligt 24 § I mom. KL inkomstbeskattas enskilda ägare av hyreshus

efter s.k. konventionell metod. Till beskattning upptas skillnaden mellan

intäkter och kostnader för huset under det aktuella beskattningsåret.

Som intäkt av fastigheten räknas bl. a. hyresvärdet av lägenhet ägaren

själv disponerat samt hyra och annan avkastning från fastigheten. Hyresvärdet bestäms med ledning av hyresförhållandena på orten.

Från intäkterna får avdrag göras för omkostnader. Därmed avses i huvudsak omkostnader i egentlig mening och värdeminskning.

Till omkostnader i egentlig mening räknas bl. a. kostnader för reparation

Prop. 1983/84: 40 43

och underhåll om de inte finansieras med statligt stöd, löpande fastighetsomkostnader, t.ex. löner, försäkringar och förbrukningsavgifter samt gäldräntor och tomträttsavgäld. |

Med reparation och underhåll menas en åtgärd som avhjälper en skada eller försämring så att byggnaden återställs i ursprungligt skick. Kostnader

för åtgärder därutöver räknas till ny-, om- eller tillbyggnad och får inte dras av med en gång. Inte heller reparationskostnader som finansieras med statligt stöd får dras av med en gång. Sådana kostnader dras av genom ärliga värdeminskningsavdrag. Gränsen mellan reparation och ombyggnad

kan vara svår att dra i det enskilda fallet. I praxis hänförs numera utbyte av bärande byggnadsdelar till ombyggnad medan utbyte av andra byggnadsdelar i regel hänförs till reparation.

Reparationsavdrag får fördelas på 3 år, om kostnaden inte understiger

6000 kr. Enligt lagen (1960: 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst kan dessutom en förlust under ett år drus av under högst 6 därpå

följande år. Aktiebolag och ekonomiska föreningar kan fördela förluster på

10 år. Totalt kan alltså en reparationskostnad utnyttjas för avdrag under

sammanlagt 9 eller 13 år. |

Avdrag för värdeminskning på byggnad beräknas på byggnadens an-

skaffningsvärde. [ anskaffningsvärdet inräknas inte kostnader för reparation och underhåll. Årliga värdeminskningsavdrag får göras med 1,5 % av

anskaffningsvärdet för stenhus och 1,7596 av samma värde för trähus.

Särskilda bestämmelser gäller i fråga om vissa andelshus. Avdrag för värdeminskning på värmepannor, hissmaskinerier m. m. får

göras enligt särskild avskrivningsplan och med högre procentsats än för byggnaden i övrigt. Avskrivningsunderlaget för byggnaden skall i sådana . fall minskas med värdet av den maskinella utrustning som skrivs av enligt särskild plan.

Bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund har också ansett att kostnader för sädana underhållsåtgärder som räntebidrag lämnas för under alla förhällan-

den borde få avskrivas med högre procentsatser än vad som f. n. är möjligt. Underhåll m. m. skulle med andra ord generellt få avskrivas enligt särskild

avskrivningsplan. | |

För min del anser jag att fler faktorer kan tala för att underhåll bör

behandlas på eu annat sätt än vad som f.n. sker vid inkomstbeskattning.

Vissa åtgärder för vilka räntestöd till underhåll föreslås lämnas kan redan

nu avskrivas enligt särskild plan. Jag vill dock påpeka att avskrivning av

ningen, som inte bara skulle påverka beskattningen i samband med underhåll utan också beskattningen i samband med ny- eller ombyggnad. Med

ordning. dels till att det räntestöd som jag har föreslagit är avvägt med hänsyn till att kostnader för underhåll m. m. förutsätts avskrivas genom normalt värdeminskningsavdrag är jag inte nu beredd att godta remisskriti-

ken i denna del.

Prop. 1983/84: 40 44

Jag anser således att den konventionellt beskattade fastighetsägarens möjlighet att vid inkomstbeskattningen få göra omedelbara reparationsavdrag bör slopas, om räntebidrag lämnas i enlighet med vad jag har förordat i

det föregående. Jag har i denna fråga samrått med chefen för finansdepar-

tementet. Förslaget förutsätter en ändring av kommunalskattelagen. Jag

återkommer till den ändringen i specialmotiveringen.

I anslutning till det anförda vill jag även ta upp frågan om undantag i vissa fall från de tidigare redovisade grunderna för beräkning av räntebidragets storlek. Som jag har nämnt bör konventionellt. beskattade fastig-

hetsägare ges ett något lägre räntebidrag än det som beviljas allmännyttiga

bostadsföretag m.fl. Det kan emellertid förekomma fall där den konventio-

nellt beskattade fastighetsägarens skattemässiga situation väsentligt avviker från de i det föregående angivna förutsättningarna. Jag tänker bl. a. på vissa pensionsförsäkringsrörelser. Regeringen bör i sådana fall kunna medge att räntebidraget får beräknas enligt samma regler som avses gälla

för allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar.

1.2.4.5 Konsolideringsfond för allmännyttiga bostadsföretag

Vad jag har föreslagit i det föregående om finansiering av det gemensam-

ma underhållet m. m. innebär att kraven på avsättningar för underhåll i praktiken minskas. Enligt arbetsgruppen aktualiserar detta frågan om de

allmännyttiga bostadsföretagens finansiella handlingsutrymme över huvud taget. Arbetsgruppen har ansett alt det är ett allmänt intresse att de

allmännyttiga företagen har en tillräcklig soliditet för att bevara sin själv-

ständighet. Eftersom ett finansiellt stöd till gemensamt underhåll inte bör

leda till att företagens soliditet försvagas föreslår arbetsgruppen att det

som krav för räntebidrag till berörda åtgärder bör gälla att allmännyttiga företag, förutom grundkapital. vid utgången av år 1986 har en konsolideringsfond på minst 29Z av det fastighetskapital som företaget förvaltar.

Minst 5 kr./m” bör årligen avsättas till fonden t.o.m. år 1986 om inte fondkravet har uppfyllts tidigare. |

Arbetsgruppens förslag tillstyrks av bl. a. kommunförbundet och SABO.

Hvresgästernas riksförbund avstyrker förslaget. Bostadsstyrelsen anför att kraven i bostadsfinansieringsförordningen på grundkapital för allmännyttiga bostadsföretag är svåra att kontrollera för linsbostadsnämnderna.

Jag anser i likhet med arbetsgruppen att det är av allmänt intresse att de allmännyttiga bostadsföretagen har en tillräcklig soliditet för att bevara sin ekonomiska handlingsfrihet. Den av gruppen förordade konsolideringsfonden kan enligt min mening bli ett viktigt instrument för alt stärka eller bevara de allmännyttiga bostadsföretagens ekonomiska handlingsutrym-

genomförs. Det allmännyttiga bostadsföretagets rätt till räntebidrag för underhåll m. m. bör således göras beroende av att företaget vid sidan av

grundkapitalet inrättar en särskild konsolideringsfond. Avsättningen till

Prop. 1983/84: 40 45

fonden bör ske i sådan takt att den senast vid utgången av år 1986 uppgår

till de 2 av fastighetskapitalet som arbetsgruppen har föreslagit. Första

avsättning bör ske år 1984. I övrigt bör företaget självt få bestämma den årliga avsättningens storlek. Den årliga avsättningen får dock inte understiga 5 kr./m” så länge inte fondkravet är uppfyllt.

Enligt min mening torde fonderna endast i mycket begränsad utsträckning behöva byggas upp med ökade hyresintäkter. I det stora flertalet fall

bör ett något minskat behov av föndering för underhåll väga upp behovet

av avsättningar till en konsolideringsfond. Mitt förslag förutsätter alltså

inte allmänt sett ett ökat hyresuttag.

I fråga om länsbostadsnämndernas kontroll av grundkapital och konsolideringsfond i allmännyttiga bostadsföretag vill jag anföra följande. Bostadsstyrelsen redovisar ett behov redan idag av att förbättra kontrollen av

grundkapitalets storlek. Enligt min mening bör samma ordning gälla för

kontroll både av grundkapital och av konsolideringsfond. Den bör lämpligen ske så att bostadsföretagets revisorer årligen till länsbostadsnämnden

intygar att fondkraven är uppfyllda. Enligt min mening fyller en sådan

ordning alla rimliga krav på enkelhet och säkerhet. Någon ytterligare

kontroll från länsbostadsnämndernas sida är således inte påkallad.

1.2.4.6 Ytterligare om finansiering av energisparåtgärder m. m.

Till energisparåtgärder lämnas i dag bostadslån enligt i huvudsak samma villkor som vid ombyggnad. Räntebidrag lämnas dock inte om åtgärderna avser småhus som bebos av låntagaren. Härutöver lämnas f.n ett särskilt energibidrag till förbättring av isolering i bjälklag och ytterväggar samt för byten och komplettering till treglasfönster. Bidraget. som är en del av de:

sysselsättningsstimulanser som beslutades hösten 1982 (prop. 1982/83:50

bil. 5 p. 6), motsvarar 15 Z: av godkänd kostnad och lämnas i fråga om alla typer av hus men förutsätter att arbetena utförs med arbetskraft som anvisas eller godkänns av arbetsförmedlingen. Arbetena skall vidare vara i huvudsak avslutade före den 1 juli 1984.

De förslag om finansiering av energisparåtgärder som jag har redovisat tidigare ansluter nära till vad arbetsgruppen har förordat och medför bl. a. att räntebidragen till sådana åtgärder minskar något under de första åren av bidragstiden. Arbetsgruppen framhåller att alla normalt förekommande cnergisparåtgärder kan utföras med rimlig lönsamhet även med den föreslagna utformningen av räntebidragen. Energisparstimulanserna bör enligt

arbetsgruppen trots detta ökas i-syfte att balansera de minskade räntebi-

dragen. Arbetsgruppen föreslår att en ordning med särskilda riktade enér-

gibidrag av samma typ som de nuvarande tillfälliga bidragen införs som ett

permanent inslag i det statliga systemet för att främja energisparandet och att regeringen utverkar riksdagens bemyndigande att få närmare bestämma för vilka åtgärder och med vilka belopp som bidrag skall lämnas. Bidragen

bör enligt förslaget kunna differentieras i fråga om både storlek och bi-

Prop. 1983/84: 40 46

dragsändamål och de bör kunna ändras alltefter vad som påkallas av

förhållandena. Den totala ramen för denna bidrägsgivning bör enligt ar-

betsgruppen bestämmas till 120 milj. kr. för vart och ett av budgetåren

1984/85— 1986/87.

Jag delar arbetsgruppens syn på hur stödet bör byggas upp. Ett stödsystem där regeringen kan besluta om riktade energibidrag som komplement till de generella räntebidragsregler som jag har förordat i det föregående är angeläget bl. a. för att det skall bli möjligt att snabbt och fortlöpande kunna

anpassa statens insatser inom området så att de stimulerar åtgärder som

behövs för att utveckla svensk cnergiteknologi -och dess industriella tillämpning eller för att främja åtgärder som i övrigt är angelägna från

samhällsekonomiska utgångspunkter.

Som jag har nämnt har arbetsgruppens utgångspunkt varit att bidragsstödet skall balansera de förändrade villkoren för räntebidrag. Det innebär att

energibidrag normalt bör lämnas endast till bostäder som upplåts med

hyres- eller bostadsrätt. Om det är motiverat av sysselsättningsskäl bör

emellertid stödet tillfälligt kunna utvidgas med bidrag av samma typ som

det nuvarande stödet till vissa isoleringsåtgärder och då kunna avse även egnahem.

För att bidragsgivningen skall bli ett så effektivt styrinstrument som

möjligt bör regeringens handlingsutrymme vara stort, bäde när det gäller till vilka mottagarkategorier, för vilka åtgärder och med vilka belopp som stöd bör lämnas. Jag förordar i enlighet med arbetsgruppens förslag att

regeringen utverkar riksdagens bemyndigande att närmare bestämma om för vilka ändamål och med vilka belopp som bidrag skall lämnas. I likhet med vad som gäller inom dagens energilånesystem bör regeringen även i

det nya systemet kunna överlåta åt de myndigheter som regeringen be-

stämmer att besluta om bidragsschabloner m. m.

Flera remissinstanser har uttryckt oro för att de förändringar i stödet

som arbetsgruppen föreslår kan komma att inverka menligt på möjligheter-

na att fullfölja energisparandet på avsett sätt. I likhet med arbetsgruppen har jag funnit att de stödvillkor och den ram för energibidrag som gruppen

subventioner, jämfört med vad som gäller nu och vid en oförändrad om-

fattning av verksamheten. Jag har emellertid funnit skäl att ta allvarligt på de farhågor som har framförts om riskerna för ett minskat energisparande.

Vid bifall till vad jag har förordat om riktade energibidrag avser jag att föreslå regeringen att bidrag skall kunna lämnas med belopp som i medeltal svarar mot 2076 av den godkända kostnaden för de energisparåtgärder —

exkl. tillförselåtgärder — till vilka räntebidrag kan lämnas. Vid en till sin inriktning och omfattning oförändrad efterfrägan på stöd jämfört med

budgetåret 1982/83 medför detta att bidragen till sådana energisparåtgärder

kommer att öka med ca 30 milj. kr. i förhållande till arbetsgruppens förslag. Bidragsandelen kommer vidare med denna konstruktion på bi-

Prop. 1983/84: 40 47

dragsgivningen att kunna hållas oförändrad också vid en förändrad efterfrågan på stöd.

En betydande del av det nuvarande energisparstödet går tll tillförselåtgärder av olika slag, bl.a. för övergång till nya och förnybara energikällor och för konvertering till el eller fjärrvärme. Stwöd till tillförselåtgärder lämnas i dag på flera olika vägar och med skiftande finansierings- och subventionsvillkor. En ökad samordning av samhällets insatser på tillför-

selområdet är angelägen. Villkoren för det stöd till tillförselåtgärder som

f.n. lämnas inom encergisparstödets ram måste inordnas under en samman-

hållen energipolitik. Statsrådet Dahl avser att inom kort föreslå regeringen

att förelägga riksdagen en proposition om fortsatt stöd för åtgärder för att ersätta olja och för investeringar inom energiområdet. Efter samråd med henne har jag funnit att ett stödsystem med generella räntebidrag och särskilda riktade och differentierade bidrag enligt vad jag nu har förordat ansluter väl till vad hon senare kommer att föreslå. Statsrådet Dahl kommer att ta upp bl.a. frågan om storleken av de riktade bidrag som avser

energitillförselåtgärder. Ett särskilt stöd i form av bostadslån med viss räntefrihet lämnas i dag

till egnahemsägare för övergång till vissa nya och förnybara energikällor. Stödet avser I första hand värmepumpar och solvärmeanläggningar samt sådana fastbränsleanläggningar som är avsedda för uppvärmningen av flera hus eller grupper av hus. För flertalet av dessa anordningar har tekniken emellertid nu nått en kraftigt ökad tillförlitlighet och utbredning.

Efter samråd med statsrådet Dahl har jag funnit att dessa åtgärder bör, på

samma sätt som andra tillförselåtgärder, stödjas i första hand med sådana riktade bidrag som jag har förordat i det föregående. Jag vill samtidigt crinra om att en fortsatt teknikutveckling på detta område kan stödjas också genom utnyttjande av de experimentbyggnadslån som är knutna till energiforskningsprogrammet och disponeras av statens råd för byggnads-

forskning. Statsrådet Dahl kommer att återkomma även till denna fråga.

Det nuvarande temporära hidraget till sådana isoleringsåtgärder som i huvudsak slutförs före den I juli 1984 bör löpa parallellt med det nu föreslagna riktade energibidraget. Jag avser emellertid att föreslå regering-. en att det sammanlagda bidraget i dessa fall maximeras till 30 9£ av den

godkända kostnaden. |

För att understryka kommunernas ansvar för energisparandet och för att trygga den oprioriterade långivningen till energisparande har arbetsgruppen föreslagit att energibidrag inte bör lämnas i kommuner som generellt motsätter sig att ställa kommunal borgen för län till energisparätgärder.

Jag har-tidigare redovisat min syn på hur kommunal borgen bör ställas

för lån till underhåll m.m. på den oprioriterade kreditmarknaden och

vilken ordning i övrigt som bör gälla beträffande säkerheten för sådana lån för att begränsa både administrativa kostnader och kreditrisker för kommunerna. För att ytterligare trygga denna långivning förordar jag att det till

Prop. 1983/84: 40 48

den riktade energibidragsgivningen kopplas ett krav på kommunala borgensåtaganden. Kravet bör innebära att energibidrag överhuvudtaget inte

lämnas i de kommuner som i fråga om nyssnämnda lån fattar principbeslut

som innebär att viss eller vissa fastighetsägarkategorier eller visst eller vissa låneändamål skall vägras kommunal borgen. Kravet bör givetvis

utformas så att kommunens rätt att göra en vanlig kreditriskprövning i det

särskilda fallet inte inskränks. Länsbostadsnämnden bör hålla nära kon-

takt med kommunerna för att underlätta att borgensverksamheten löper

smidigt och för att underrätta sig om att denna förutsättning för energibidragsgivningen är uppfylld. : |

Jag vill i sammanhanget även ta upp vissa frågor rörande beslutsdelegering m.m.

Arbetsgruppen föreslår att de nya energibidragen till hyres- och bostadsrättshus skall beviljas av länsbostadsnämnden medan bidrag till egnahem skall beviljas av kommunernas förmedlingsorgan. Jag behandlar i detta sammanhang även arbetsgruppens förslag om att de kommuner. som inom ramen för en försöksverksamhet beslutar om energisparlån, skall få bevilja räntebidrag till underhåll m. m. Den pågående försöksverksamheten med

kommunal beslutanderätt i fråga om lån för energibesparande åtgärder

omfattar f.n. Stockholms, Göteborgs. Malmö. Helsingborgs och Botkyrka kommuner.

Bakgrunden till försöksverksamheten är i första hand önskemålet att åstadkomma en snabb beslutsprocess i nära kontakt med dem som söker

lån.

Enligt min mening bör beslutsordningen i olika låne- och bidragsärenden utformas så enkelt och konsekvent som det är möjligt. Den enskilde måste kunna få en samlad information i varje läne-- och bidragsärende. I de fall

där en åtgärd berättigar till både energibidrag och räntebidrag bör enligt

min mening länsbostadsnämnden fatta beslut i ärendet. Denna ordning bör också gälla när energibidrag kombineras med bostadslån.

För egnahemsägare samt sådana enskilda ägare av hyreshus som söker

energibidrag utan samband med räntebidrag bör enligt min mening kom-

munernas förmedlingsorgan kunna besluta om bidraget, av samma skäl som motiverar den försöksverksamhet som pågår f.n.

De kommuner som deltar i den nämnda försöksverksamheten bör i enlighet med arbetsgruppens förslag även få besluta om ränmtebidrag till

underhåll m.m. En sådan ordning leder till administrativ avlastning av länsbostadsnämnderna i storstadsområdena.

I fråga om övriga förutsättningar för den kommunala beslutanderätten kommer jag senare att föreslå regeringen att fastställa bestämmelser efter mönster i förordningen (1983:80) om försöksverksamhet med kommunal beslutanderätt i fråga om statligt stöd för energibesparande åtgärder.

Prop. 1983/84: 40 49

1.2.4.7 Ändrade regler i fråga om bostadslån för ombyggnad

Arbetsgruppen anser med hänsyn till de föreslagna finansieringsmöjlig-

heterna för underhåll m. m. att bostadslån framdeles inte bör lämnas för ombyggnad av bostäder som är 30 år celler yngre. Samtidigt har gruppen

föreslagit att undantag från 30-årsregeln görs för ombyggnad av hus med lägenheter som inte har lägsta godtagbara standard enligt bostadssaneringslagen (1973: 531), för ombyggnad av bostäder till lokaler, för tillbyggnad av småhus i vissa fall och för installation av hissar. Jag vill i sammanhanget nämna att tillbyggnad av flerbostadshus i regel falier under nybygg-

nadsreglerna. 30-årsgränsen saknar därför betydelse i detta fall.

Arbetsgruppens förslag avser att dra en gräns mellan å ena sidan det föreslagna finansieringsstödet till underhåll, reparationer och energispa- " rande och å andra sidan bostadslån för ombyggnad med tillhörande räntebidrag. Enligt arbetsgruppen bör tills vidare gälla att låneunderlaget vid

ombyggnad skall få täcka även kostnader för åtgärder till vilka eljest räntebidrag för underhåll m.m. hade kunnat lämnas. De båda finansie-

ringsformerna skall alltså inte kunna kombineras.

Gruppens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna.

Även jag godtar i huvudsak arbetsgruppens förslag till gränsdragning. Vissa preciseringar kan dock behöva göras. En genomgripande ombyggnad bör sålunda likställas med nybyggnad vid bedömningen av byggnadens

ålder. Vidare bör gränsen dras så att separata underhållsåtgärder i äldre

hus inte skall kunna finansieras med bostadslån. En åtgärd som har finan-

sierats med bostadslån för ombyggnad skall således inte ånyo kunna finansieras med bostadslån så länge som det finns en återstående låneskuld för den ursprungliga åtgärden. På motsvarande sätt bör inte heller bostadslån för ombyggnad lämnas för åtgärder för vilka fastighetsägaren uppbär det

särskilda räntebidraget för underhåll m.m. Ombyggnadskostnader som

direkt föranleds av en tillbyggnad bör belånas på samma sätt som tillbygg-

naden. Lånemyndigheternas prövning av sådana kostnader måste dock ske restriktivt.

Flera remissinstanser understryker behovet av ytterligare undantag från

30-årsregeln. Några remissinstanser har särskilt pekat på de svårigheter en

strikt tillämpning av 30-årsregeln skulle ge upphov till när det gäller att genomföra mer omfattande ombyggnadsåtgärder vid ett samlat tillfälle. Det kant. ex. bli nödvändigt på grund av byggnadstekniska brister, särskilda sociala hänsyn eller därför att fastigheten ingår i ett förnyelseområde med bebyggelse av varierande ålder. För egen del anser jag att undantagen

från 30-årsregeln bör vara så få som möjligt. De undantag som arbetsgruppen föreslår är enligt min mening väl motiverade. Som jag har frambållit

tidigare bör dock undantag göras även för åtgärder som avser en förbättrad avfallshantering.

Redan nu bör det också öppnas vissa möjligheter att ge från allmän synpunkt särskilt angelägna förnyelseprojekt stöd inom ramen för bostads- 4 Riksdagen 1983184. I saml. Nr 40. Bilaga 9

Prop. 1983/84: 40 50

finansicringssystemet. I likhet med bl.a. Riksbyggen anser jag att det bör finnas en möjlighet att med stöd av bostadslän förbättra de områden som

byggdes under 1960- och 1970—-talen. Undantag från 30- ärsregeln bör

således kunna göras om åtgärderna behövs på grund av de sociala förhål-

landena i området eller avser ett område med många outhyrda lägenheter. I

det följande kommer jag också att föreslå att tilläggslån skall kunna lämnas för ändrad lägenhetssammansättning i sådana områden. Det är inte uteslutet att det finns ytterligare fall där undantag från 30-årsregeln bör komma i fråga. Bl.a. kan detta tänkas gälla större sammanhållna sanerings- och förnyelseprojekt. Några generella regler om sådana undantag bör dock inte fastställas bl.a. på grund av att undantagen bör bedömas restriktivt. Jag förordar i stället att regeringen ges möjlighet att efter prövning 1 varje

särskilt fall medge ytterligare undantag från 30-årsregeln.

I fråga om bostadslån har arbetsgruppen vidare föreslagit att kravet på en väsentlig ökning av bostadsvärder skall tillämpas mer generöst än hittills. Förutom vad som gäller f.n. anser gruppen att kravet bör kunna tillgodoses även genom förbättringar av hus som i teknisk mening redan är moderna.

Remissinstanserna har överlag ställt sig positiva till förslaget. Några har dock anfört att kravet på väsentlig ökning av bostadsvärdet är oklart till sin innebörd och att antalet fall där detta krav rimligtvis alltjämt kan anses ha

en praktisk innebörd snabbt minskar. Bostadsstyrelsen har: föreslagit att

kravet ersätts med ett krav om att fastigheten genom ombyggnaden uppnår

långsiktigt godtagbara egenskaper. en formulering som har hämtats från arbetsgruppens förslag till ändringar i byggnadsstadgan. Kravet. som en-

ligt styrelsen inte motverkar ombyggnader i etapper, bör prövas av kom-

munen. |

För min del vill jag anföra följande. Kravet på väsentlig ökning av bostadsvärdet i sin traditionella innebörd kommer i framtiden att begränsa ombyggnadslångivningen alltför mycket. Det beror på att de projekt som rimligen kan uppfylla kravet snabbt blir allt färre. Det är därför nödvändigt att ändra förutsätltningarna för ombyggnadslångivningen så att den inte i

huvudsak blir förbehållen endast de fall där åtgärder behövs för att lägen-

heterna skall uppnå lägsta godtagbara standard. Samtidigt delar jag uppfattningen att det nuvarande begreppet väsentlig ökning av bostadsvärdet är oklart och att det vore önskvärt med en mera konkret beskrivning av de

situationer och fall när lån bör lämnas. Det är dock svårt i praktiken att på

ett uttömmande sätt beskriva de fall som skall komma i fråga för lån. Det är nödvändigt att överlämna avgörandet i detaljfrågor till tillämpningen.

Postadsstyrelsens förslag att ersätta den nuvarande förutsättningen om

väsentlig ökning av bostadsvärdet med ett krav på husets tekniska stan-

dard efter genomförd ombyggnad innebär, om det genomfördes, inte bara

en markering av en mera generös tillämpning utan också långtgående

ändringar av förutsättningarna för ombyggnadslån. Jag är inte nu beredd

att tillstyrka förslaget.

Prop. 1983/84: 40 51

Mot bakgrund av vad jag har anfört ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag om hur tillämpningsområdet för ombyggnadslån bör vidgas. För att

markera utvidgningen bör i stället för kravet på väsentlig ökning av bostadsvärdet uppställas ett krav på att åtgärder skall medföra en väsentlig

förbättring av bostadens tekniska eller funktionella kvalitet. Detta begrepp bör täcka dels de åtgärder som ligger i begreppet väsentlig ökning av bostadsvärdet, dels vissa mindre genomgripande förbättringar i byggnader som redan har modern standard. Det bör även avse miljöåtgärder. Termen

bostad bör alltså tolkas i vid mening och kunna avse hela boendemiljön.

Innebörden av det nya kravet bör inte nu preciseras närmare men bör

kunna uppfyllas genom t. ex. ändrad lägenhetsfördelning, byte av rörstam-

mar, gårdssaneringar eller tillgänglighetsskapande åtgärder.

Arbetsgruppens övriga förslag i fråga om tillämpningsområdet för om-

byggnadslån innebär att bostadslån för ombyggnad bör lämnas för grundförstärkningsåtgärder även i det fall de utförs utan samband med andra

ombyggnadsåtgärder. Grunderna för bostadslån till standardhöjande handikappanpassning i individuella fall samt till åtgärder för att förbättra

lämnas om särskilt bidrag har beviljats för åtgärden. Möjligheten: att få

bostadslån för boendemiljöåtgärder utan samband med boendemiljöbidrag

bör upphöra. Remissinstanserna har lämnat förslagen utan erinran. Jag förordar att tillämpningsområdet för bostadslån i dessa delar bestäms i

enlighet med arbetsgruppens förslag.

Arbetsgruppen har i sammanhanget också tägit upp frågan om belåning av det s.k. ingångsvärdet vid ombyggnad. |

Under vissa förutsättningar får markkostnader f.n. ingå i läne- eller

bidragsunderlaget för flerbostadshus med ett schablonbelopp motsvarande

40972 av ombyggnadskostnaden, dock högst summan av de belopp för

tomt- och grundberedningskostnader och lägestillägg som skulle ha godtagils vid nybyggnad. oo

Arbetsgruppen föreslår att låne- eller bidragsunderlaget skall beräknas till 252 av ombyggnadskostnaden och begränsas. förutom av gällande maximiregel, även av köpeskillingens storlek. Arbetsgruppen föreslår vidare att lån och räntebidrag till ingängsvärdet bör kunna lämnas för småhus som upplåts med hyresrätt eller bostadsrätt.

Endast ett fåtal remissinstanser har berört förstaget. Flertalet av dessa är positiva till det. Bostadsstyrelsen, som tillstyrker arbetsgruppens förslag med undantag för den nya maximiregeln, anser därutöver att i den

godkända ombyggnadskostnaden även bör inräknas vissa kostnader som vid nybyggnad skall täckas av beloppet för tomt och grundberedning, t. ex.

vissa kostnader för grundförstärkning.

Jag godtar i huvudsak arbetsgruppens förslag och förordar att det genomförs med följande avvikelse. I likhet med bostadsstyrelsen motsätter

jag mig den föreslagna ytterligare maximeringen av ingängsvärdet till kö-

Prop. 1983/84: 40 52

peskillingen. En sådan maximering har normalt inte något självständigt

värde och skulle därför endast innebära en onödig administrativ komplika-

tion. Mitt förslag är således att ingångsvärdebelåningen bör gälla även vid

ombyggnad av småhus som upplåts med bostadsrätt eller som hyrs ut yrkesmässigt samt att schablonbeloppet för ingångsvärdet bör motsvara 256 av låneunderlaget för ombyggnaden, dock högst de belopp för tomtoch grundberedningskostnader och lägestillägg som skulle ha godtagits vid nybyggnad.

Bostadsstyrelsens förslag om att få räkna in vissa kostnader för grundförstärkning i den godkända ombyggnadskostnaden vid beräkning av in-

gångsvärdelt anser jag har tillgodosetts redan genom mitt tidigare förslag

om att bostadslån skall få lämnas även för grundförstärkningsåtgärder. Härigenom kommer kostnader för sådana åtgärder i förekommande fall att

ingå i låneunderlaget och därmed också bli beaktade då ingångsvärdebeloppet skall bestämmas.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang ta upp en fråga som gäller säkerheten för bostadslån till ombyggnad i fall där ombyggnaden avser hus på ofri grund. Allmänt gäller att säkerhet för bostadslån skall ställas i

form av panträtt i fastigheten eller tomträtten. Vissa låntagare, bl.a. all-

männvttiga bostadsföretag och landstingskommunala bostadsföretag, kan

dock även få ställa kommunal borgen som säkerhet. Också i fråga om

småhus som skall bebos av låntagaren kan kommunal borgen vara säkerhet

för bostadslånet.

Fråga har uppkommit om möjligheten att ställa alternativ säkerhet bör

öppnas även för vissa andra låntagarkategorier. Bakgrunden till frågan är

bl.a. problemen med säkerhet för ombyggnadslån i fråga om bostadshus

på arrenderad mark på Djurgården i Stockholm i de fall marken tillhör

Kungl. Djurgärdsförvaltningen. Enligt vad jag har erfarit kan panträtt inte

upplåtas i fråga om denna mark. Frågan om alternativ säkerhet för bostadslån i fråga om hus som står på

mark som upplåts med arrende har flera gånger behandlats av riksdagen.

Scnast detta skedde var år 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 16, CU 22, rskr 240). Dåvarande chefen för bostadsdepartementet ansåg inte att det fanns

skäl att ändra bestämmelserna. Vad departementschefen anförde läm-

nades utan erinran av riksdagen.

För egen del anser jag att bl.a. administrativa skäl talar för att antalet

former för lånesäkerhet bör vara så litet som möjligt. Samtidigt är det

angeläget att kravet på godtagbar säkerhet för bostadslånet inte utformas

på ett sådant sätt att det hindrar önskvärda ombyggnader. Det sker idag i de fall huset står på mark som tillhör staten celler kyrkan och som inte är

upplåten med tomträtt. Enligt min mening bör länsbostadsnämnderna i dessa fall få godta annan säkerhet än panträtt i fastigheten i enlighet med föreskrifter av bostadsstyrelsen. Kommunal borgen bör dock inte vara det

enda alternativet. Jag förordar således att lånemyndigheterna ges möjlighet

Prop. 1983/84: 40 53

att godta annan säkerhet i fråga om bostadslån för ombyggnad, om länet

avser hus på mark som tillhör staten eller svenska kyrkan och marken inte

är upplåten med tomträtt.

1.2.4.8 Finansiering av åtgärder som inte kan förräntas i sin helhet

F.n. används olika metoder för att finansiera åtgärder och anordningar

som inte kan förräntas i sin helhet. Exempel på olika lösningar är finansi-

eringen av ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, åtgärder

mot radon och nya och förnybara energikällor.

Arbetsgruppen föreslår ett enhetligt system med tilläggslån för att finansiera åtgärder och anordningar som inte kan förräntas i sin helhet. Syste-

met förutsätter som jag redan har berört inte kompletterande statliga lån

för samtliga låneändamål. Tilläggslån skall kunna lämnas till alla upplåtel-

seformer och fastighetsägarkategorier. Tilläggslån bör dock lämnas endast för bostäder. Härutöver innebär förslaget i korthet följande. Ett särskilt

statligt ränte- och amorteringsfritt lån bör lämnas för sådana kostnader

som inte kan förräntas om kostnaden finansieras på vanliga villkor. Vad

som inte går att förränta bör bestämmas med ledning av fastighetens

beräknade avkastning efter genomförda åtgärder eller efter en jämförelse

mellan å ena sidan kostnaderna för lån till åtgärden och övriga lån i fastigheten och å andra sidan en beräknad länekostnad för likvärdiga bostadslägenheter på orten som upplåts med hyresrätt. Vilket av de två alternativen som bör komma ifråga skall bero på om det gäller en ombygg-

nad med stöd av bostadslån eller en annan investering. I det förra fallet bör dessutom ombyggnadslåneunderlaget få höjas utöver det beräknade nybyggnadslåneunderlaget för huset i ombyggt skick, om fastighetens beräknade avkastning medger det. Löptiden för det ränte- och amorteringsfria lånet bör bestämmas så att det i princip motsvarar åtgärdens beräknade livslängd. Ränte- och amorteringsfriheten bör omprövas vart femte år.

Lånebelopp som inte kan återbetalas inom lånets löptid bör efterges i

princip genom att amorteringsbelopp som enligt annuitetssystemet avser

tid då lånet är ränte- och amorteringsfritt efterskänks. I det fall att det är

uppenbart att lånet inte kommer att kunna förräntas under löptiden bör

lånet kunna efterskänkas tidigare. Även vid försäljning av huset eller om nya lån upptas mot säkerhet i fastigheten med sämre förmånsrätt än

säkerheten för statslånet bör ränte- och amorteringsfriheten omprövas.

Arbetsgruppens förslag att vid sidan av räntebidrag för underhåll m. m.

och bostadslån för ombyggnad skapa ett enhetligt system med statliga

tilläggslån för vissa särskilt angivna ändamål har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser. Remissinstansernas invändningar avser i första hand olika detaljer i den föreslagna utformningen av systemet. Jag förordar därför att arbetsgruppens förslag om tilläggslån genomförs med följande avvikelser och tillägg.

Flera remissinstanser har funnit att arbetsgruppens förslag till grunder

Prop. 1983/84: 40 54

för beräkning av vad fastigheten kan förränta är svårförståcliga. Särskilt gäller det förslaget att beräkningen i vissa fall skall grundas på en jämförel-

se mellan den faktiska belåningen och den genomsnittliga belåningen för en jämförbar hyreslägenhet i orten. Jag delar remissinstansernas uppfattning i denna del. Enligt vad jag har erfarit avsåg arbetsgruppen att de skilda

grunder som i dag gäller för att bestämma vad som inte går att förränta i

olika fall skulle bestå även framdeles. För egen del anser jag att önskemålet om ett enhetligt system för tilläggslån även bör gälla grunderna för att

beräkna vad som går att förränta. Grunderna för beräkningen bör i normal-

fallet följa vad som f.n. gäller i fråga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Jag förordar således att frågan om vad som går att förränta skall bedömas med utgångspunkt i bruksvärdet eller, om tilläggslånet avser ett

småhus som bebos av låntagaren, det beräknade värdet av huset i ombyggt

skick. Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att precisera beräkningsmetoderna. |

Tilläggslånet bör i princip kunna lämnas till skillnaden mellan skäliga

investeringskostnader och den kostnad som kan förräntas på normala

villkor. Beträffande ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är

dock den samlade långivningen f.n. maximerad till i princip 200 av ett

nybyggnadslånceunderlag. Arbetsgruppen har anfört att det kan finnas an-

ledning att överväga en maximering också för andra ombyggnader som bör

komma i fråga för tilläggslån. Jag delar gruppens uppfattning. I systemet

bör ingå vissa maximeringar för att motverka samhällsekonomiskt omoti-

verade investeringar. I fråga om tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse bör nuvarande maximering kunna bestå.

För övriga särskilda låneändamål bör en enhetlig maximeringsregel skapas. Arbetsgruppen har inte framlagt något konkret förslag till utformning

av cn sådan regel. Det bör ankomma på regeringen att fastställa en övre

lånegräns för övriga särskilda låneändamål. Inom denna lånegräns bör tilläggslån för sådana låneändamål kunna lämnas med ett belopp som

motsvarar den del av godkänd kostnad för åtgärderna som inte kan förrän-

tas. Regeln bör vara densamma för samtliga upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier.

Några remissinstanser. bl.a. bostadsstyrelsen, har påpekat att arbetsgruppens förslag om automatisk omprövning av ränte- och amorteringsfri-

heten för tilläggslånet vart femte år under lånets löptid medför en rad administrativa problem. Styrelsen har föreslagit ett system som innebär att

ränte- och amorteringsfriheten upphör efter fem år. dock med möjlighet för myndigheterna att på ansökan av låntagaren medge ytterligare ränte- och amorteringsfrihet.

Jag har stor förståelse för styrelsens-argumentering i denna fråga. Myn-

digheternas administration bör förenklas så långt det är möjligt. I flertalet fall är en enkel administration också till fördel för den enskilde. Styrelsens förslag har klara administrativa fördelar jämfört med arbetsgruppens för-

Prop. 1983/84: 40 | 55

slag. Samtidigt innebär emellertid styrelsens förslag att bedömningen av om förutsättningarna för fortsatt ränte- och amorteringsfrihet föreligger i

första hand måste göras av låntagaren. Initiativet till en omprövning av

ränte- och amorteringsfriheten ligger i styrelsens förslag hos låntagaren

och i arbetsgruppens förslag hos länemyndigheten. Det ligger i sakens natur att många läntagare kan ha svårt att själva göra en sådan bedömning.

Risken för olika typer av misstag blir större med den av styrelsen föreslagna ordningen än den ordning som arbetsgruppen har föreslagit. Gruppens förslag garanterar en mera sakkunnig bedömning från början. Även om -: administrativa skäl talar för styrelsens förslag har jag för egen del funnit att

arbetsgruppens förslag bör genomföras. Jag förordar därför att reglerna för

omprövning av ränte- och amorteringsfriheten utformas så att det ankom-

mer direkt på lånemyndigheterna att bevaka och ompröva lånevillkoren

vid utgången av varje femårsperiod. Jag vill samtidigt understryka att

låntagaren naturligtvis måste tillhandahålla myndigheten de uppgifter som

myndigheten behöver för en sådan prövning.

Förutom de ändamål som f.n. finansieras med tilläggslän eller motsva-

rande — dvs. ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, nya och

förnybara lokala energikällor och åtgärder mot radon — föreslår arbetsgruppen att följande typer av åtgärder skall omfattas av tilläggslånesystemet: | - Åtgärder för att avhjälpa byggfel och byggskador (t. ex. mer omfattande

röt-, mögel-, fukt- eller korrosionsskador) på bostadshus som är yngre

än 30 år. |

— Åtgärder som medför ändrad lägenhetssammansättning i flerbostadshus

som är yngre än 30 år, under förutsättning att kostnaderna för outhyrda

lägenheter i huset är betydande och kan förmodas bestå under en längre

tid. Som ytterligare förutsättning skall gälla att ändringen kan antas

minska dessa kostnader.

- Åtgärder i syfte att förstärka grunden på kulturhistoriskt värdefulla

bostadshus eller bostadshus som ingår i en kulturhistoriskt värdefull

miljö.

Arbetsgruppens urval av. låneändamål har allmänt godtagits av remissinstanserna. Jag har i det föregående förordat att det särskilda stöd till nya

och förnybara energikällor i småhus som lämnas i form av räntefrihet för

viss del av bostadslånet skall ersättas av riktade bidrag (avsnitt 1.2.4.6).

Tilläggslån bör därför inte komma i fråga för dessa ändamål. Jag föreslår att ändamälen för tilläggslångivningen, med detta undantag. fastställs i

enlighet med arbetsgruppens förslag. Samtidigt vill jag påminna om vad arbetsgruppen har anfört om att tilläggslångivningen bör utmärkas av en betydande flexibilitet. Låneändamål som blir inaktuella bör kunna avveck-

las och nya låncändamål bör kunna tillföras utan att systemet som sådant påverkas. = Åtgärder för att avhjälpa i första hand byggfel eller byggskador kan :

Prop. 1983/84: 40 56

omfattas av garanti- eller försäkringsåtaganden. I de fal! sådana åtaganden

leder till tvister föreslår arbetsgruppen att tilläggslån skall kunna lämnas för att avhjälpa bristen om lånesökanden förbinder sig att vidta åtgärder för att få ersättningsfrågan prövad och att återbetala lånet helt eller delvis om

och när ersättning betalas ut.

Remissinstanserna har inte invänt mot arbetsgruppens förslag. Jag föror-

dar att gruppens förslag genomförs. För att kunna överblicka de statsfinansiella konsekvenserna av den föreslagna tilläggslångivningen föreslår arbetsgruppen att varje låneända-

mål rambegränsas för sig. För egen del vill jag anföra följande.

Några ramar för den långivning som i dag avser åtgärder mot radon finns '

inte. Enligt min mening måste långivningen för detta ändamål få svara mot efterfrågan vid varje tidpunkt. Tilläggslån för åtgärder mot radon bör därför tills vidare inte rambegränsas.

Tilläggslån för övriga i det föregående angivna låneändamål bör däremot rambegränsas. Till skillnad från arbetsgruppen föreslår jag emellertid att en gemensam ram fastställs för beslut om lån till-övriga åtgärdstyper med undantag för ombyggnader av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse. Ramen bör fastställas till 60 milj. kr. för år 1984 och preliminärt till

samma belopp för år 1985.

Regeringen bör begära riksdagens bemyndigande att vidga ramen för år 1984 om det behövs av sysselsättningsskäl.

För den långivning som avser ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse finns det redan en särskild rambegränsning i form av en s.k. tillstyrkanderam. I huvudsak bör detta ramsystem användas även i fortsättningen. Till frågan om ramen avser. jag att återkomma vid min

anmälan till budgetpropositionen för budgetåret 1984/85.

1.2.4.9 Statsbidrag i samband med vissa tillgänglighetsskapande åtgärder

I avvaktan på bostadskommitténs förslag om tillgänglighetsfrågor föreslår arbetsgruppen ett tillfälligt statligt bidragsstöd för tillgänglighetsska-

pande åtgärder på 100 milj. kr. under vart och ett av åren 1984— 1986.

Arbetsgruppen föreslår att stödet utformas enligt följande.

Bidrag bör i första hand lämnas till installationer av hissar och andra

lyftanordningar och i andra hand för andra tillgänglighetsskapande åtgärder i eller i omedelbar anslutning till bostadshus. Prioritet bör ges åt kommuner som har upprättat planer för tillgängligheten. |

Bidrag bör lämnas främst för installationer i trevåningshus. I speciella

fall bör stöd kunna ges till installationer även i fyravåningshus.

Bidrag bör lämnas bara under förutsättning att kommunen bidrar med

minst 2096 av den kostnad för åtgärden som kommunen uppger i sin

ansökan.

Bidrag bör lämnas med ett belopp som motsvarar högst 3076 av den uppgivna kostnaden.

Prop. 1983/84: 40 57

Bidraget skall enligt förslaget fördelas av bostadsstyrelsen efter ansökan från kommunen. I övrigt ankommer det på kommunen att bestämma för vilka åtgärder som bidrag skall lämnas.

Förslaget att införa ett särskilt bidragsstöd ull installation av hissar m.m. har godtagits av flertalet remissinstanser. Flera har dock ställt sig

tveksamma till kravet på kommunalt bidrag. En uppfattning är att det är

staten som har ansvaret för att tillgänglighetsskapande åtgärder genomförs

i den omfattning som krävs och att staten inte bör skjuta över delar av

detta ansvar på kommunerna. En annan uppfattning är att kravet på

kommunerna kan leda till svårigheter i de fall kommunen inte anser sig ha

ekonomiska möjligheter att bidra i den omfattning som förslaget förutsät-

ter. Några har ansett att staten skall lämna bidrag till hela installationskost-

naden.

När det gäller kommunens ekonomiska ansvar för finansieringen anför arbetsgruppen bl. a. att ett visst kommunalt bidrag till åtgärder för att öka tillgängligheten är motiverat med hänsyn till de besparingar som kom-

munen kan göra när tillgängligheten ökar. Jag delar gruppens uppfattning, Vidare måste man i sammanhanget ta hänsyn till att en hissinstallation

ökar lägenheternas bruksvärde. Jag har inte heller kunnat finna att det med

hänsyn till framförda synpunkter om kostnaderna för att installera hiss bör

föreslås en högre total bidragsnivå än 50 96 av kostnaden för ätgärden.

Prisbildningen på hissar m.m. faller inom ramen för den kontinuerliga prisövervakning som bedrivs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt vad

jag har inhämtat kommer pris- och kartellnämnden så långt möjligt att

bevaka att bidraget inte medför högre hisspriser.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att ett statligt bidragsstöd för vissa tillgänglighetsskapande åtgärder införs i enlighet med arbetsgruppens förslag. Till frågan om medelsramar och anslag på statsbudgeten för ändamålet återkommer jag i det följande.

1.2.4.10 Ikraftträdande m. m. |

Arbetsgruppen berör inte närmare frågan om när de nya finansicrings-

reglerna bör träda i kraft. Gruppens förslag förutsätter dock att reglerna blir tillämpliga så snart som möjligt. Även ett antal remissinstanser har framhållit behovet av en snabb övergång till de nya systemen för att

undvika störningar i arbetet. Främst har denna synpunkt gällt det nya systemet med räntebidrag för underhåll m. m. Av praktiska skäl kan de nya bestämmelser som mina förslag i det föregående förutsätter inte träda i kraft förrän tidigast den I januari 1984. För att undvika tröskeleffekter bör dock bestämmelserna i viss utsträck-

ning få tillämpas retroaktivt i den meningen att även åtgärder som utförs

före ikraftträdandetidpunkten skall kunna omfattas av de nya bestämmelserna. Således bör möjligheterna för fastighetsägare att få räntebidrag för ' underhåll m. m. och riktade energibidrag även omfatta åtgärder som påbör-

Prop. 1983/84: 40 . | 58

jas under tiden från och med den I november 1983 till och med dagen före

ikraftträdandet. |

I fråga om energibesparande åtgärder bör dessutom gälla att nuvarande bestämmelser får tillämpas under yuerligare en kort tid efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Detsamma bör gälla i fråga om bostadslån för ombyggnad. Jag föreslår att lån får beviljas enligt nuvarande bestämmelser, om ansökan har getts in till förmedlingsorganet före den 1 april 1984. Lånesökanden bör dock i dessa fall samtidigt ha möjlighet att begära tillämpning av de nya bestämmelserna om det är till fördel för honom. Har ansökan om lån getts in före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, bör en ytterligare förutsättning för tillämpning av dessa bestämmelser vara att sökanden begär deras tillämpning innan länsbostadsnämnden meddelar beslut i ärendet.

De nu föreslagna övergångsreglerna i fråga om bostadslån bör inte gälla

de av mig föreslagna ändringarna i fråga om säkerhet för bostadslån till ombyggnad. I fråga om bostadslån som har beviljats före ikraftträdandet bör dessa ändringar kunna tillämpas om lånet vid tidpunkten för ikraftträdandet ännu inte har betalats ut.

Även i fråga om de föreslagna tilläggslånen och bidragen för tillgänglighetsskapande åtgärder förordar jag en övergångsbestämmelse av innebör-

den att lån eller bidrag får lämnas även för åtgärder som påbörjas under

tiden mellan den I november 1983 och tidpunkten för ikraftträdandet. I

fråga om tilläggslån bör en sådan övergångsbestämmelse dock endast avse

lån för andra ändamäl än ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse. För sistnämnda låncändamål bör i stället samma övergångsregler införas som jag har föreslagit i fråga om bostadslån för ombyggnad.

I fråga om underhållslån och reparationslån gäller särskilda bestämmel-

ser i Norrbottens län (prop. 1982/83: 120 bil. 5, CU 29, rskr 309). Dessa bestämmelser bör kvarstå.

1.2.4.11 Ändrade regler för boendemiljöbidrag

Som flera remissinstanser har framhållit bör även den yttre miljön omfattas av ett bostadsförbättringsprogram. Tidigare redovisade finansie-

ringstformer. räntebidrag för underhåll m. m. och bostadslån till ombygg-

nad, omfattar självfallet även åtgärder i den yttre miljön. Sedan tidigare finns också boendemiljöbidrag med kompletterande bostadslån till områden med tomma lägenheter eller sociala problem. Enligt min mening krävs det dock att miljöåtgärder stimuleras vtterligare. Det finns bristfälliga boendemiljöer även i områden till vilka boendemiljöbidrag inte kan lämnas. Om dessa områden skall kunna förbättras med dagens samhällsekonomiska förutsättningar måste förbättringarna sättas in i ett sysselsättningspolitiskt perspektiv.

Etter förslag i prop. 1982/83: 50 (bil.:5) vidgades tillämpningsområdet för

boendemiljöbidragen tillfälligt så att bidrag kunde lämnas för alla hyreshus

Prop. 1983/84: 40 "An Ned

om ansökningarna lämnades in senast den 30 juni i är. Som jag nämnde i

min anmälan till prop. 1983/84:26 (bil. 3) har det kommit in ansökningar

om bidrag på mer än 250 milj. kr. på grundval av den tillfälliga ändamålsvidgningen. Regeringen har därför på mitt förslag begärt att riksdagen skall vidga ramen för beslut om boendemiljöbidrag med 50 milj. kr.

Det är enligt min uppfattning angeläget att stimulera miljöförbättringar i

samtliga hyres- och bostadsrättshus med en bristfällig yttre miljö. Möjlig-

heterna att med statliga medel ästadkomma en sådan stimulans måste

emellertid ses också i ett sysselsättningspolitiskt perspektiv. För att detta

skall bli möjligt måste det statliga stödet utformas så att det finns en aktuell

reserv av boendemiljöprojekt som inte omfattas av det reguljära stödet och som kan påbörjas med kort varsel. Enligt min mening bör man därför

skapa särskilda regler för boendemiljöbidrag i de fall ramen för boendemiljöbidrag kan behöva vidgas av sysselsättningsskäl. Bidragssökande som

kan få bidrag enligt nu gällande regler bör alltså inte påverkas av sådana

ramvidgningar. |

Boendemiljöbidrag som lämnas av sysselsättningsskäl bör kunna sökas för alla hyres- och bostadsrättshus. Med hänsyn till att bostadsområden

som här kommer i fråga inte belastas av tomma lägenheter bör förränt-

ningskraven ställas högre än enligt huvudregeln. Jag anser således att bidrag bör kunna lämnas till 502 av godkända kostnader. dock högst 3 000

kr./lägenhet. Kompletterande bostadslån bör täcka resterande del av finansieringsbehovet. Bidragsgivningen bör prioriteras på grundval av för-

bättringsbehoven i olika bostadsområden. Jag-anser således att en förutsättning för bidrag bör vara att åtgärderna leder till väsentliga förbättringar av otillfredsställande boendemiljöer. För att projektreserven skall vara

aktuell bör bidragsansökan förnyas efter ett är. Med hänsyn till att bidrags-

givningen inte blir kontinuerlig bör ansökningsförfarandet göras relativt enkelt.

1.2.4.12¶Ändrade regler om bokföring av lån för underhåll m. m.

Enligt lagen (1972: 175) med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m.m. (ändrad senast 1983: 39) har den som beviljas lån för- vissa ändamål rätt att som en särskild tillgångspost i balansräkningen ta upp ett

belopp som motsvarar högst det på balansdagen utestående lånebeloppet. Syftet med lagen är att förhindra att bostadsföretagen tvingas avstå från

vissa lån helt eller delvis därför att de på grund av akticbolagslagens bestämmelser om likvidationsskyldighet inte kan öka sina låneskulder

ytterligare. F.n. gäller lagen för skuldökningsbelopp på bostadslån enligt

1967 års bostadslånekungörelse (1967:552), för län enligt räntelånekungörelsen (1967: 553). förordningen (1978:992) om lån för underhåll av vissa

bostadshus eller förordningen (1982: 644) om lån för byggnadstekniska

åtgärder i bostadshus samt för underhållslån som upptas på kreditmarknaden under år 1983, |

Prop. 1983/84: 40 60

Även lån: för sådana underhålls-, reparations- och energibesparande åtgärder som fastighetsägaren kan få i kombination med det föreslagna

räntebidraget bör enligt arbetsgruppen. i likhet med vad som gäller tidigare

närmast motsvarande låneformer. få aktiveras. Några remissinstanser har

avstyrkt förslaget med hänvisning till att en sådan aktivering inte är förenlig med god bokföringssed.

För egen del vill jag i denna fråga hänvisa till tidigare bedömningar av

riksdagen (prop. 1982/83: 50 bil. 5, CU 8. rskr 112). De problem som föranledde den nuvarande bestämmelsen om bokföring av underhållslån uppkommer även i samband med den i det föregående redovisade långivningen till underhåll m. m. Det är därför rimligt att för denna längivning använda samma principiella lösning som tidigare. Jag biträder således arbetsgrup-

pens förslag. Till skillnad från tidigare bör dock av bl.a. kontrollskäl

möjligheterna att på detta sätt aktivera kommande underhålls- och reparationskostnader begränsas till de fall där den bokföringsskyldige uppbär

räntebidrag för åtgärderna. Vidare bör, i enlighet med vad SABO har föreslagit. endast ett belopp motsvarande det vid utgången av räkenskaps-

äret gällande räntebidragsunderlaget få tas upp som en särskild tillgångs-

post.

1.2.5 Information och utbildning

Det nu redovisade bostadsförbättringsprogrammet för med sig ett omedelbart behov av information och utbildning. Behovet är en följd av de

regeländringar som statsmakternas beslut ger upphov till. Staten har här

ett direkt ansvar för att behovet av sådan information och utbildning kan

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Den förskjutning från nyexploatering till värd och utveckling av det

befintliga bostadsbeståndet som pågår — och som bostadsförbättringspro-

grammet är ett uttryck för — förutsätter en omorientering hos alla som är verksamma i bostadsbyggande och bostadsförvaltning. Det är i denna del

fråga om en långsiktig omställning till en successivt förändrad verklighet. Målmedvetna insatser måste därvid göras för att sprida information och

förmedla nya kunskaper till vitt skilda grupper. Arbetet kommer att engagera i första hand byggföretag och förvaltarorganisationer, arbetsmarknadens parter samt yrkessammanslutningar och andra grupper av intressenter. Också kommunerna, de statliga sektormyndigheterna och olika forsk-

nings- och utbildningsinstitutioner kommer att i ökad omfattning beröras

av detta arbete.

Jag kommer här att kort beröra behovet av åtgärder från statens sida på båda dessa områden.

1.2.5.1 Information och utbildning om styrmedlen

Arbetsgruppen framhåller att nya ombyggnadsbestämmelser och finan-

sieringsvillkor ställer krav på utbildning av handläggare i kommunerna och

Prop. 1983/84: 40 61

vid länsbostadsnämnderna. Också andra intressenter som fastighetstörval-

tare, företrädare för de boende, konsulter och entreprenörer behöver

information om de ändrade bestämmelserna. Enligt gruppen bör planver-

ket och bostadsstyrelsen svara för att sådan utbildning och information

ges.

Den föreslagna utvidgningen av den nuvarande energibesiktningen till

att omfatta också byggnadsteknisk besiktning i allmänhet förutsätter enligt gruppen en vidareutbildning av besiktningspersonalen. Planverket. som

svarar för den utbildning som nu sker, bör svara för vidareutbildningen i

denna del.

Även för andra yrkesverksamma bör utbildning anordnas, främst i syfte att öka kunskaperna om varsam ombyggnad. Utbildningen bör enligt ar- -

betsgruppen koncentreras till ett begränsat antal är. Planverket föreslås

därvid ha ansvaret för att utbildningen kommer till stånd och självt svara

för att det utbildningsmaterial som krävs tas fram. Gruppen förutsätter att

planverket samarbetar med övriga berörda myndigheter och organ för vidareutbildning inom byggnadssektorn, och nämner därvid särskilt sta-

tens råd för byggnadsforskning. För dessa ändamål samt för visst stöd till teknikupphandling — som jag återkommer till i det följande (avsnitt 1.2.6) — uppskattar arbetsgruppen medelsbehovet under budgetåret 1983/84 till ca 10 milj. kr.

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har allmänt strukit under behovet av snabba och kraftfulla insatser på detta område. De närmast

berörda myndigheterna — planverket, bostadsstyrelsen och byggforsk-

ningsrådet — har alla var för sig begärt särskilda medel till informationsoch utbildningsinsatser under de närmaste åren, dels för den nuvarande

energisparverksamheten, dels för den verksamhet som tillkommer till följd av bostadsförbättringsprogrammet. Medel för särskilda aktiviteter avsedda att stödja genomförandet av programmet har vidare begärts av bl. a.

statens provningsanstalt och statens institut för företagsutveckling. Sam-

manlagt begär myndigheterna ytterligare 22.1 milj. kr. utöver vad de redan disponerar eller har begärt för information och rådgivning i energifrågor under innevarande och nästa budgetår. |

Jag delar uppfattningen att det är väsentligt att stor kraft läggs ned på att sprida information och utbildning om vad som kan och bör göras på bostadsförbättringens område. Inte minst gäller detta för att vi snabbt skall få de effekter för sysselsättningen som programmet också syftar till.

Samtidigt är det angeläget att dessa insatser samordnas med den information och utbildning som lämnas på energihushållningens område. Ett av målen för bostadsförbättringsprogrammet är enligt vad jag har redovisat att energisparåtgärder och andra förbättringsåtgärder skall integreras. För att detta skall förverkligas måste myndigheterna stödja varandra.

Jag avser mot denna bakgrund att ge en särskild beredningsgrupp i

uppdrag att snabbt redovisa ett förslag med de huvudsakliga riktlinjerna

Prop. 1983/84: 40 62

för hur ett sådant samordnat informations- och utbildningsarbete bör läggas upp. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att huvudansvaret för genomförandet bör läggas på planverket och bostadsstyrelsen inom deras respektive områden. Dessa bör sedan i sin tur svara för att de myndigheter och organisationer som kan bidra till genomförandet engageras i arbetet.

Jag förordar mot denna bakgrund att sammanlagt 10 milj. kr. anvisas för särskilda informations- och utbildningsinsatser under detta och nästa budgetår. Medlen bör föras upp på ett särskilt reservationsanslag och stå till

regeringens förfogande. Dessa medel bör ses som en kompletterande re-

surs i förhållande till de medel som under samma tid disponeras för motsvarande aktiviteter inom energiområdet under det sedan tidigare upp-

förda reservationsanslaget B 16. Information och utbildning m. m. i encergifrågor.

1.2.5.2 Grundläggande utbildning

Den förskjutning av byggnadsverksamheten från nybyggnad mot underhåll, reparationer och ombyggnader som nu sker medför att vissa utbildningar kan behöva förändras. Genom att ange ett långsiktigt program för förbättringsverksamheten ger regering och riksdag de utbildningsansvariga

ankommer på de ansvariga myndigheterna att överväga behoven av att förändra och anpassa läroplaner, utbildningsplaner, lokala planer och läromedel inom de byggtekniska utbildningarna på gymnasienivå och inom bl.a. arkitekt- och civilingenjörsutbildningarna. Denna omställning måste

ske inom ramen för nu tillgängliga resurser. |

På ett par områden har regeringen redan tagit särskilda initiativ. Skolöverstyrelsen har getts uppdrag att till den I mars 1984 utreda och inkomma med förslag beträffande utformning och dimensionering av grund- och vidareutbildning för ombyggnad och restaurering inom gymnasieskola samt kommunal och statlig vuxenutbildning. Regeringen har vidare uppdragit ät universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att lämna förslag om

hur en utbildning av fastighetsförvaltare på högskolenivå bör läggas upp.

Resultatet av detta uppdrag kommer också att redovisas under år 1984,

vilket innebär att en eventuell utbildning av detta slag kan startas tidigast

hösten 1985.

Arkitektutbildningen och arkitekturforskningen har varit föremål för.

översyner. En av UHÄ initierad utredning om inriktningen och uppläggningen av arkitektutbildningen vid de tekniska högskolorna i Stockholm, Göteborg och Lund har nyligen slutförts. Vidare har UHÄ nyligen utfört

en särskild granskning av forskningen vid arkitektursektionerna på upp-

drag av regeringen. Den av landshövding Ingemar Mundebo ledda över-

synen av verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning och statens

institut för byggnadsforskning har redovisats och föranlett proposition och

riksdagsbeslut (prop. 1982/83: 151, CU 30. rskr 351). Vissa principer för

Prop. 1983/84: 40 63

den statligt stödda byggnadsforskningen har lagts fast genom detta riksdagsbeslut.

Frågor om forskning och högre utbildning har ett nära samband. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i en samverkan mellan byggforskningsrådet och högskoleenheterna. En del av den kompetens som har byggts upp inom högskolan och som är inriktad på förnyelsefrågor finansieras i dag genom dels anslag till högskoleenheterna, dels särskilda medel från byggforsk-

ningsrådet. Jag tänker då bl.a. på de resurser för restaureringsteknik som

finns vid konsthögskolans arkitekturskola och på vissa forskargrupper som är knutna till de tekniska högskolorna.

Det är tid att nu göra en samlad genomgång av hur tillgängliga medel bör disponeras för att den kompetens som har byggts upp och som bedöms motsvara ett mera långsiktigt behov skall kunna bevaras och tillgodogöras både forskning och utbildning. Inom regeringskansliet har bildats en ar-

betsgrupp med uppgift att följa och samordna uppkommande frågor som berör byggutbildningen i vid mening. Jag har erfarit att chefen för utbild-

ningsdepartementet kommer att uppdra åt arbetsgruppen att lägga fram förslag som kan beaktas i kommande budgetproposition och den samlade

forskningspolitiska proposition som regeringen avser att förelägga riksdagen under våren 1984.

1.2.5.3¶Arbetsmarknadsutbildning m. m.

Stadsförnycelsegruppen har pekat på att det finns ett behov av att anpassa arbetsmarknadsutbildningen till de krav som en ökad ombyggnads- och reparationsverksamhet ställer. Säväl stadstörnyelsegruppen som flera remissinstanser påpekar att bostadsförbättringsprogrammet kan bidra till att lindra det besvärliga sysselsättningsläget inom byggbranschen men att

detta ställer krav på omställningar som bör understödjas genom arbets-

marknadsutbildning och rörlighetsstimulerande åtgärder. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att fortlöpande bedöma behovet av insatser av detta slag. Styrelsen anför i sitt remissyttrande att kursplaner för komplet-

teringsutbildning av yrkesarbetare och tekniker med inriktning på repara-

tion, underhåll och ombyggnad redan har utarbetats. Styrelsen uppger sig

ha hög beredskap för att vid behov utveckla kursutbudet. Några särskilda åtgärder från regeringens sida på detta område torde därför inte behövas.

1.2.6¶Uppföljning och utveckling av bostadstförbättringsverksamheten

Utveckling av byggnadsteknik och byggkomponenter som särskilt har

anpassats till ombyggnad är en förutsättning för bostadsförbättringsverk-

samheten. I arbetsgruppens betänkande föreslås ökade insatser i fråga om forsk-

ning och tekniskt utvecklingsarbete. De remissinstanser som har yttrat sig i denna del är positiva till arbetsgruppens förslag. I likhet med dessa finner jag att det finns ett behov av att i ökad omfattning rikta in resurser på att

Prop. 1983/84:40 = - | 64

utveckla byggprocessen samt metoder och tekniska lösningar som är Jämpade för ombyggnadsverksamhet.

På samma sätt som utvecklingen av byggnadsforskningen var en viktig förutsättning för byggandet på 1960-talet. är det enligt min mening nödvändigt att nu utveckla ett ökat kunnande på nya områden. Inte minst gäller

det installations-. byggnads- och restaureringstekniska frågor. Nya energitekniska installationer behövs i stor omfattning i befintliga byggnader.

Samordningen med åtgärder i byggnadernas övriga delar måste därvid särskilt beaktas. Ombyggnadsverksamheten behöver vidareutvecklas mot sådana metoder som är varsamma och kan genomföras med god kostnadskontroll. Planering, produktionsteknik och upphandling måste anpassas

efter de förutsättningar som är specifika för ombyggnad. Jag är emellertid

angelägen att betona att forsknings- och utvecklingsarbetet om förnyelse

av den byggda miljön inte ensidigt får riktas in på tekniska frågor.

Det är enligt min mening angeläget att utveckla formerna för bostädernas förvaltning och underhåll. Även frågor om inflytande som särskilt hör samman med ingrepp i befintlig bebyggelse mäste uppmärksammas.

Efter hand kommer förnyelseåtgärderna att riktas in mot byggnader som redan har modern standard. I det sammanhanget kan också nämnas byggskador och byggnadstekniska brister i den yngre bebyggelsen. Genomförandemetoderna kommer då att bli annorlunda. En etappvis förnyelse och en lägenhetsvis ombyggnad kan komma att bli vanlig. Sådana ombygg-

nader kan kombineras med att de boende bor kvar under den tid som åtgärderna genomförs. En utveckling av detta slag skulle vara av särskilt värde för att möta de äldres boendeproblem. Formerna för en förnyelse-

verksamhet av detta slag behöver enligt min bedömning utvecklas.

Kommunernas instrument för att genomföra en bostadsförnyelse inom sammanhållna bostadsområden är ännu ofullständigt utvecklade. Med den områdesvisa förnyelse som jag har förordat behöver särskilt formerna för förnyelsens genomförande utvecklas. Det bör därvid beaktas att formerna

för samordning av skilda kommunala förvaltningars medverkan i förnyclseprocessen är av stor betydelse. Dessa forsknings- och utvecklingsuppgifter behöver engagera kom-

muner, bostadsföretag, byggnadsindustri och forskare vid högskolor och institut m.fl. Statens råd för byggnadsforskning (BFR) har ett särskilt

ansvar för att. på det sätt som har utvecklats i prop. 1982/83: 151 om byggnadsforskning m. m.. sådan samverkan etableras mellan staten och

sektorns olika intressenter att dessa FoU-uppgifter kan genomföras.

Arbetsgruppen ser det som angeläget att i anslutning till bostadsförbätt-

ringsprogrammet få till stånd en ökad experiment- och demonstrationsverksamhet.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning. Erfarenheterna från energiområdet visar att experimentbyggande är ett utmärkt sätt att snabbt föra ut

forskningsresultat i praktisk tillämpning. Eftersom de experimentbygg-

Prop. 1983/84: 40 65

nadsmedel som BFR ansvarar för numera kan användas inom rådets hela : verksamhetsområde, finns goda möjligheter att göra de nödvändiga omdispositionerna. Jag har erfarit att det inom rådet finns ett intresse för att genom experiment- och demonstrationsverksamhet inom ombyggnadsom-

rådet pröva olika exempel på ombyggnad som kan påskynda utvecklingen

av nya tekniker, metoder och processer som kan medverka till en utveckling av stadsförnyelsen. Resultaten bör därefter föras vidare genom de-

monstrationsverksamhet samt information till och utbildning av yrkes-

verksamma.

Särskilt svåra tekniska och ekonomiska problem uppstår enligt arbets-

gruppen vid installation av hissar och andra lyftanordningar i befintliga byggnader. De hisstyper som finns i dag är i första hand utvecklade för

installation vid nybyggnad. Sambanden mellan hissarnas tekniska utformning och behovet av och kostnaderna för de byggnadstekniska ingreppen

är starka. En teknikutveckling av hissar för installation i befintliga byggnader bör därför enligt gruppen omfatta såväl de installationstekniska som de

byggnadstekniska problemen.

Det tillfälliga bidragsstöd till bl. a. hissinstallationer i främst lägre fler-

bostadshus, som jag tidigare .har föreslagit, innebär att marknaden för

sådana installationer ökar. En utveckling av hissar som kan komma till användning vid ombyggnad har också påbörjats, om än i blygsam skala.

Den fortsatta tekniska utvecklingen på detta område bör enligt: min

uppfattning kunna främjas genom teknikupphandling. Målet för teknikupp-

handlingen bör, som arbetsgruppen har föreslagit, vara att utveckla sådana tekniska lösningar på tillgänglighetsproblemen i de lägre flerbostadshusen som är enkla och billiga att tillämpa och som samtidigt tillgodoser de krav som är väsentliga för dem som har nedsatt rörlighet.

Teknikupphandlingen måste, för att nå ett gott resultat, utföras i intimt

samarbete mellan beställare — i detta fall bostadsföretag — och hisstillver-

kare. Teknikupphandlingen har också nära samband med såväl FoU-arbe-

tet som experimentbyggnadsverksamheten inom byggsektorn. BFR har i en skrivelse lagt fram ett förslag till FoOU-program för hissinstallationer i äldre hus. Jag kommer att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om att BFR ges i uppdrag att initiera, samordna och utvärdera denna verksamhet. Arbetet bör utföras i nära samarbete med styrelsen för

teknisk utveckling (STU). På STU bör det därvid ankomma bl. a. att svara

för att utvecklingsarbetet tas om hand så att det kan leda till praktisk

tillämpning hos hisstillverkare och byggföretag. Jag förutsätter att den teknikutveckling som kommer till stånd avseende

såväl hissarnas konstruktion som de byggnadstekniska förutsättningarna att installera dessa kommer att behöva prövas i full skala. Jag ser det som naturligt att detta sker inom ramen för den experimentbyggnadsverksamhet som jag nyss har nämnt.

En teknikupphandling av den typ som jag nu har föreslagit för hissar 5 Riksdagen 1983184. I saml. Nr 40. Bilaga 9

Prop. 1983/84: 40 66

m. m. kan utgöra ett lämpligt sätt att främja teknikutvecklingen också för andra typer av förnyelseåtgärder i befintlig bebyggelse. Av särskilt intresse är sammansatta komponenter som är avsedda för ombyggnad och med krav på anpassning till de varierande situationer som utmärker ombyggnad. Hit kan räknas va-komponenter, energihushållningsåtgärder och ventilationsanläggningar. Det ankommer på berörda myndigheter, bl.a. STU, statens planverk och BFR, att överväga inom vilka teknikområden liknande insatser bör ske.

Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt förordar jag att 2,5 milj. kr. anvisas till BFR för statens bidrag till verksamheten med teknikupphandling för hissar m. m. Medlen bör ses som ett engångsbelopp. Jag återkommer till anslagsfrågorna i det följande (avsnitt 1.2.7). Kostnaderna för byggnadsforskning liksom för experiment- och demonstrationsverksamheten i anslutning till bostadsförbättringsverksamheten skall bestridas inom ramen för tillgängliga resurser.

1.2.7 Ram- och anslagsfrågor 1.2.7.1 Ränte- och amorteringsfria tilläggslån

Jag har i det föregående föreslagit vissa ramar för beslut om tilläggslån under åren 1984 och 1985. Med hänsyn till tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna bedömer jag att behovet av medel för utbetalningar under innevarande budgetår av lån för annat än ombyggnader av kulturhistoriskt värdefulla bostadshus blir litet. Jag föreslår att det av riksdagen (prop. 1982/83: 100 bil. 13, CU 22, rskr 233) för innevarande budgetår på statsbudgeten under elfte huvudtiteln anvisade anslaget B6. Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse tills vidare får disponeras även för utbetalning av de av mig föreslagna nya lånen.

Till frågan om medel för utbetalning av tilläggslån under budgetåret 1984/85 avser jag att återkomma i samband med min anmälan till budgetpropositionen för detta budgetår. |

1.2.7.2 Statsbidrag för tillgänglighetsskapande åtgärder

Arbetsgruppen har föreslagit att beslut om bidrag skall få meddelas inom en ram av 100 milj. kr. under vart och ett av åren 1984— 1986. Jag tillstyrker förslaget. Ramarna för åren 1984 och 1985 bör dock vara så utformade att eventuellt outnyttjade delar vid årens utgång får disponeras påföljande år.

Eftersom beviljat bidrag inte bör betalas ut förrän åtgärden är genomförd torde behovet av medel för utbetalning av bidrag under innevarande bud-

getår även här bli litet. Jag föreslår att det på statsbudgeten för innevaran- '

de budgetår under elfte huvudtiteln anvisade anslaget B8. Viss bostadsförbättringsverksamhet m. m. tills vidare får disponeras även för utbetalning av de föreslagna bidragen.

Till frågan om medel för utbetalningar av bidrag under budgetåret 1984/85 återkommer jag i samband med budgetpropositionen för detta budgetår.

Prop. 1983/84: 40 67

1.2.7.3 Särskild information och utbildning m. m.

Jag har i det föregående (avsnitt 1.2.5) föreslagit att särskilda medel skall avdelas för information och utbildning under budgetåren 1983/84-

1984/85, utöver vad som anvisas för motsvarande ändamäl på statsbudge-

ten under elfte huvudtitlelns reservationsanslag B 16. Information och utbildning m. m. i energifrågor. Jag har vidare tavsnitt 1.2.6) föreslagit att ytterligare medel skall ställas till förfogande för statens råd för byggnads-

forskning för bidrag till teknikupphandling på hissområdet. Jag förordar att.

dessa medel anvisas i ett sammanhang och förs upp på statsbudgeten för budgetåret 1983/84 med 12500000 kr. under ett nytt reservationsanslag, benämnt Särskild information och utbildning m. m. Jag förordar samtidigt att ändamålsbestämningen för de medel som för innevarande budgetår har

anvisats under reservationsanslaget B 16. Information och utbildning

m.m. i energifrågor vidgas, så att medlen får användas även för annan

information och utbildning inom bostadsförbättringsområdet än sådan som

avser energihushållning.

Jag förordar vidare att de medel som för innevarande budgetår har anvisats inom det under elfte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget B

17. Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m. för bi-

drag till sådan besiktning och rådgivning som bedrivs av kommunerna m. f1. får användas även för annan besiktnings- och rådgivningsverksamhet

inom bostadsförbättringsområdet än sådan som avser energibesparande

åtgärder.

1.2.7.4¶Övrigt

Mina förslag i övrigt beräknas inte medföra några medelsbehov förrän

tidigast under budgetåret 1984/85. Till frågan om medel för det budgetäret

återkommer jag i samband med budgetpropositionen för detta budgetär.

1.2.8 Kostnadskonsekvenser för staten

De beräknade effekterna på statsbudgeten av mina förslag rörande de statliga finansieringsinsatserna under programmets första tre år redovisas i

följande tablå. Effekterna uppstår successivt under treårsperioden och

kvarstär i flertalet fall efter utgången av perioden. Att effekterna uppstår med viss eftersläpning förklaras av dels den tid som förflyter mellan beslut om lån eller bidrag och utbetalning därav, dels att vissa bidrag — räntebidrag för underhåll m. m. — betalas ut under en tid på mellan 10 och 20 år.

Prop. 1983/84: 40 68

Budgeteffekter av bostadsförbättringsprogrammet (milj. kr.).

Budpetår

1984/85 85/86 86/87 ' 87/88 83/89 Ökad belastning på statsbudgeten: Investeringsbidrag = +215 +205 +205 +100 Räntebidrag + 70 +195 +220 +200 +130 Ränte- och amorteringsfria lån (Raf-lån) - + 30 + 60 + 60 + 30 Summa bidrag och Raf-län + 70 +440 +485 +465 +260 Minskud helastning på statsbudgeten: Energisparlån —-450 -800 - 800 —-800 -- 200

1.2.9 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har inom bostadsdepartementet upprättats förslag till

1, lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bo-

stadsförsörjningens främjande m. m., '

MM . lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

'» lag om ändring i lagen (1972: 175) med vissa bestämmelser om bokfö-

ring av bostadslån m. m.

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för

finansdepartementet. Som har framgått av det föregående finns motsva-

rande bestämmelser om avdrag för kostnader för reparation och underhäll "som utförs i samband med ombyggnad för vilka bostadslån har beviljats. Den föreslagna ändringen är därför av den beskaffenheten att den inte

kräver lagrådets hörande.

Motsvarande gäller för det under 3 angivna förslaget. Även den föreslag-

hörande.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga 9.3.

1.210¶Specialmotivering -

1.2.10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.

38 Som jag har föreslagit bör 3 § bostadsförsörjningslagen ändras så att det tydligare framgår att kommunernas bostadsförsörjningsplanering inte främst skall avse nybyggnadsåtgärder. I samband med lagändringen bör förordningen (1978: 397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram upp-

hävas och ersättas av en ny förordning. Förändringarna innebär att den

statliga regleringen av den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen minskar. I första stycket har därför föreslagits att kommunernas skyldighet att

upprätta bostadsförsörjningsprogram ersätts av en skyldighet att bedriva en bostadsförsörjningsplanering. Syftet med ändringen är att ge ett tydli-

Prop. 1983/84: 40 69

gare uttryck för att skyldigheten avser planeringsverksamheten som så-

dan, medan kommunen bör ha frihet att redovisa resultatet av denna verksamhet i den form som kommunen själv finner lämpligast. Regeringen förutsätts emellertid i den blivande förordningen ange vissa allmänna riktlinjer för vad bostadsförsörjningsplaneringen bör omfatta.

I första stycket anges också att syftet med bostadsförsörjningsplanering-

en skall vara att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjning-

en förbereds och genomförs. Uttrycket åtgärder för bostadsförsörjningen har valts för att understryka att det här inte bara är fråga om ombyggnad av bostäder utan också sådana ändringar och kompletteringar i det befintliga bostadsbeståndet som är motiverade av bostadsförsörjningsskäl. Hit kan

även räknas miljöförbättrande åtgärder, iordningställande av bostadskomplement och andra åtgärder som behövs för att bostadsområden skall

kunna förses med erforderlig service etc.

Att de åtgärder som främjas skall vara ändamålsenliga kan tyckas vara

en självklarhet. Många förändringar sker emellertid i den befintliga bebyggelsen med viss kommunal medverkan genom t. ex. planläggning, byggnadslovsprövning, prövning i låneärenden m. m., utan att lämpligheten av de tilltänkta åtgärderna närmare har övervägts i bostadsförsörjningsplaneringen. Kravet på ändamålsenlighet är ett uttryck för vikten av att kommunerna i sin bostadsförsörjningsplanering noga överväger vilka åtgärder

som är ändamålsenliga från bostadsförsörjningssynpunkt. LF ändra stycket finns en motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att

bostadsförsörjningsprogram skall antas av kommunfullmäktige. Den föreslagna lydelsen är avsedd att ge kommunerna frihet att redovisa sin bostadsförsörjningsplanering i olika former. Det är sannolikt att man i vissa kommuner väljer alt upprätta flera handlingar, t.ex. cen som mera övergripande och långsiktigt anger kommunens intentioner beträffande bostadsförsörjningen samt en som mera kortsiktigt beskriver vad som bör ske de närmaste åren. Det torde numera vara en självklarhet att de centrala bedömningarna om målen, inriktningen och omfattningen av åtgärderna beträffande bostadsförsörjningen har sådan politisk betydelse att de i lämplig form tas upp till behandling i kommunfullmäktige.

I tredje stycket har förts in en bestämmelse om samråd med andra

berörda kommuner i bostadsförsörjningsplaneringen. Ändringen innebär att en motsvarande bestämmelse i den nuvarande förordningen om kommunala bostadsförsörjningsprogram förs över till lagen. Det torde ligga i kommunernas eget intresse att se till att erforderliga samråd kommer till stånd. Några särskilda regler för att bestämma om vilka kommuner som

skall samråda med varandra etc. har därför inte ansetts nödvändiga. Det

ankommer emellertid på länsbostadsnämnderna att följa kommunernas

bostadsförsörjningsplanering och verka för att samråd kommer till stånd i den utsträckning som är önskvärd.

Fjärde stycket innebär att regeringen ges befogenhet att meddela före-

Prop. 1983/84: 40 70

skrifter om att kommunerna skall redovisa vissa uppgifter om sin bostadsförsörjningsplanering. Någon vidare delegering av denna föreskriftsrätt

har inte förutsatts. Avsikten är att den årliga och formaliserade redovis-

ning av innehållet i bostadsförsörjningsprogrammen som nu sker skall upphöra. Regeringen förutsätts från tid till annan föreskriva att en redovis-

ning skall ske av sådana frågor som det finns behov av att särskilt få belysta. Regeringens befogenhet att föreskriva sådana redovisningar är

avsedd att utnyttjas restriktivt.

Nuvarande lag innehåller också en bestämmelse om att bostadsförsörjningsprogram skall upprättas efter samråd med myndighet som regeringen

bestämmer och tillställas myndigheten. Föreskrifter av detta slag bör inte — om de alls behövs — finnas i lag. Genom de befogenheter som regeringen ges enligt fjärde stycket kan bestämmelser av detta slag i stället tas in i en

blivande förordning.

1.2.10.2 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) 25 82 mom. . .

Jag har tidigare (avsnitt 1.2.4.4) föreslagit vissa begränsningar i fastig-

hetsägarnas rätt att göra reparationsavdrag vid inkomstbeskattningen. Förslaget förutsätter ändring i kommunalskattelagen, KL.

Regler som begränsar fastighetsägarens rätt att få göra avdrag från bruttointäkten av annan fastighet för underhåll och reparationer finns intagna i 25§ 2 mom. b) KL. Enligt dessa regler får avdrag inte göras för

kostnader för reparation och underhåll som utförs i samband med ombyggnad för vilka lån eller bidrag har beviljats enligt vissa statliga låne- eller bidragsförfattningar, till den del kostnaden inte överstiger den i läne- eller

bidragsärendet godkända kostnaden. Jag föreslår ätt dessa regler ändras så att inte heller kostnad för reparation och underhäll för vilken fastighetsägaren uppbär räntebidrag för underhåll m. m. får dras av från bruttointäkten

av annan fastighet. Av tillägget bör framgå dels att det gäller kostnader för vilka bidrag erhålls enligt en viss förordning, dels att det gäller en kostnad till den del som inte överstiger den i bidragsärendet beräknade kostnaden. Det sistnämnda motiveras av att, som jag har redovisat i det föregående, kostnaden i bidragsärendet bör beräknas enligt en schablonmetod.

De föreslagna reglerna bör träda i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års taxering. Reglerna bör inte avse kostnader som har nedlagts före ikraftträdandet.

1.2.10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 175) med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

Beträffande tillägget i lagens andra stycke hänvisar jag till vad jag har

anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 1.2.4.12).

Ändringen bör träda i kraft den 1 januari 1984. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

Prop. 1983/84: 40 n

1.3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att

1. godkänna vad jag har förordat i fråga om bostadsförbättrings-

programmets allmänna inriktning och omfattning, IN . godkänna vad jag har förordat i fråga om räntebidrag till under-

håll. reparationer och energibesparande åtgärder i bostadshus

samt om konsolideringsfond för allmännyttiga bostadsföretag. . godkänna vad jag har förordat om riktade energibidrag samt

bemyndiga regeringen att närmare bestämma för vilka ändamål och med vilka belopp som sådana bidrag skall lämnas, . godkänna vad jag har förordat i fråga om delegering av beslu-

tanderätten i vissa bidragsfrågor till kommunen, . godkänna de ändringar i grunderna för bostadslån för ombygg-

nad som jag har förordat, . godkänna vad jag har förordat i fråga om tilläggslån för sådana

åtgärder som inte kan förräntas i sin helhet, . medge att sådana under 6 angivna lån som avser byggskador

och byggfel eller ändrad lägenhetssammansättning eller grund-

förstärkning får beviljas sammanlagt intill ett belopp av

60 000 000 kr. under år 1984 och preliminärt med samma belopp under år 1985, . medge att den under 7 angivna ramen för år 1984 får överskridas

om det behövs av sysselsättningsskäl, . godkänna vad jag har förordat i fråga om bidrag för vissa till-

gänglighetsskapande åtgärder i eller i anslutning till bostadshus, . medge att under 9 angivna bidrag får beviljas inom en ram av

100 000 000 kr. under vart och ett av ären 1984— 1986, samt att

eventuellt outnyttjad del av ramen för år 1984 och år 1985 får utnyttjas påföljande år, . godkänna vad jag har förordat i fråga om ikraftträdande m. m.,

. godkänna de ändringar i reglerna för bidrag till förbättringar av

boendemiljöer som jag har förordat,

. medge att det på statsbudgeten för budgetåret 1983/84 under

elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 6. Tilläggslån till kultur-

historiskt värdefull bostadsbebyggelse får disponeras för utbetalning av lån enligt 6 under budgetåret 1983/84, . medge att det på statsbudgeten för budgetåret 1983/84 under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 8. Viss bostadsförbättringsverksamhet m. m. får disponeras för utbetalningar av bi-

drag enligt 9, 15. godkänna vad jag har förordat om användningen av det på

Prop. 1983/84: 40 7

statsbudgeten för budgetåret 1983/84 under elfte huvudtiteln

upptagna anslaget B 16. Information och utbildning m.m. i

energifrågor, |

16. godkänna vad jag har förordat om användningen av de medel

för bidrag till kommuner m.fl. för rådgivning och besiktning

som har anvisats inom det på statsbudgeten för budgetåret

1983/84 under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 17. Vissa

energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m.,

17. till Särskild information och utbildning m.m. på tilläggsbudget I

till statsbudgeten för budgetåret 1983/84 anvisa ett reservations-

anslag av 12 500000 kr.. :

dels att antaga förslagen till

18. lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till

bostadsförsörjningens främjande,

19. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

20. lag om ändring i lagen (1972: 175) med vissa bestämmelser om

bokföring av bostadslån m. m.

2¶Höjning av bostadsbidragen till barnfamiljer

2.1 Föredragandens överväganden

Riksdagen beslutade vid 1981/82 års riksmöte (prop. 1981/82: 124 bil. I, CU 26, rskr 350) om ändrade regler för bostadsbidrag. De trädde i kraft den I januari i år. Jag anhåller att få ta upp frågan om att höja bostadsbidragen med hänsyn till barnfamiljernas nuvarande situation.

Bostadsbidragen till barnfamiljer består av en statlig del på 2880 kr. per barn och är och en statskommunal del, som är beroende av hur stor bostadskostnaden är. Den statskommunala delen av bostadsbidraget lämnas med 80 Z av bostadskostnaden mellan 650 kr./mån. och en övre gräns som är anpassad till bostadsbehovet hos olika stora hushåll. För 1- och 2-barnsfamiljer är gränsen 1550 kr./mån., för 3- och 4-barnsfamiljer 2000 kr./mån. och för familjer med 5 eller flera barn 2400 kr./män.

Bostadsbidraget är inkomstprövat och minskas med en viss del av den bidragsgrundande inkomsten. Bidraget reduceras med 1542 av inkomsten mellan en nedre inkomstgräns. som är 33000 kr. för ensamstående med barn och 41 000 kr. för makar med barn, och en övre inkomstgräns, som är 62 000 kr. Över denna gräns reduceras bidraget med 22Z av inkomsten.

Några ändringar av bostadsbidragen gjordes inte under 1982/83 års riksmöte (jfr. prop. 1982/83: 100 bil. 13, CU 22. rskr 233).

Bostadsutgiften är en tung post i. barnfamiljernas ekonomi. För att inte barnfamiljerna skall drabbas av ytterligare försämringar anser jag att stödet i form av bostadsbidrag bör öka. |

Prop. 1983/84: 40 | 73

Hyresutvecklingen har varit sådan under senare år att en stor del av barnfamiljerna har bostadskostnader som överstiger de gällande hyres-

gränserna. Jag anser därför att de övre hyresgränserna bör räknas upp. Jag

förordar att gränsen för 1- och 2-barnsfamiljerna höjs från 1550 kr. till 1625

kr., för 3- och 4-barnsfamiljerna från 2000 kr. till 2 100 kr. och för familjer med 5 eller flera barn från 2400 kr. till 2525 kr. De höjda hyresgränserna innebär för familjer, som har eller under år 1984 kommer att få bostads-

kostnader över den övre hyresgränsen, att bostadsbidraget ökar.

Vidare bör inkomstgränserna höjas. Jag föreslår att de nedre inkomst-

gränserna höjs med 2000 kr. till 35 000 kr. för ensamstående med barn och

till 43.000 kr. för makar med barn. Den övre inkomstgränsen bör samtidigt höjas med 3 000 kr. till 65 000 kr.

Även det statliga bostadsbidraget bör höjas. Jag förordar att bidraget höjs med 300 kr. per barn och år till 3180 kr. Eftersom det statliga bostadsbidraget lämnas med ett belopp per barn leder denna höjning till en relativt sett större förstärkning av stödet ju fler barn det finns i familjen.

De ändrade reglerna bör tillämpas snarast möjligt. Samtidigt är det

nödvändigt att kommunerna får en viss tid för förberedelser. Jag föreslår därför att de nya reglerna tillämpas för bidrag fr. o. m. april 1984.

Genom de ändringar som jag har förordat kommer de maximala bostadsbidragen för familjer med olika antal barn att uppgå till följande belopp.

Maximalt bostadsbidrag, kr. per år.

enligt de regler som enligt

gäller fr.o.m. den förslaget

I januari 1983

Jag beräknar att kostnaderna år 1984 för att höja bostadsbidragen så som

jag har föreslagit uppgår till 400 milj. kr.. varav 200 milj. kr. för staten. Dessa kostnader avser 3/4 år med hänsyn till att de nya reglerna bör tillämpas fr. o. m. april 1984.

2.2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

]. godkänna de ändringar i fråga om de övre hyresgränserna för

statskommunalt bostadsbidrag till barnfamiljer som jag har föror-

dat...

2. godkänna vad jag har förordat i fråga om - ändrade inkomst-

gränser för statliga och statskommunala bostadsbidrag,

3. godkänna den höjning av det statliga bostadsbidraget som jag har

förordat.

Prop. 1983/84: 40 | 74

3 Förstärkningar av statsbudgeten

3.1. Bostadssubventionernas utveckling

Chefen för finansdepartementet har i det föregående redogjort för de ekonomiska förutsättningarna för statens stöd till de olika samhällssektorerna. Kraven på åtgärder för att minska belastningen på statsbudgeten gäller även bostadssektorn. Innan jag tar upp mina förslag till åtgärder vill jag kortfattat redogöra för omfattningen och utvecklingen av samhällets totala stöd till denna sektor.

De största direkta stöden inom bostadspolitikens ram är bostads- och räntebidragen. Därutöver lämnas ett betydande indirekt stöd i form av skattesubventionering för egnahemsägare. Denna uppkommer genom egnahemsägarens möjlighet att vid inkomsttaxering tillgodogöra sig underskottsavdrag till följd av fastighetslån. Staten tillförs även intäkter från bostadssektorn genom den bostadspolitiskt motiverade hyreshusavgiften.

Räntebidragssystemet är sammankopplat med skattesystemet på så sätt att räntebidragen för egnahem är lägre än räntebidragen för hyres- och bostadsrättslägenheter. Delar av skattesubventionerna kan därför ses som en ersättning för räntebidrag. Syftet med denna sammankoppling är att så .. långt möjligt skapa ekonomisk rättvisa mellan besittningsformerna. I och med att underskottsavdragens skattemässiga värde har maximerats genom 1982 års skattereform kommer förutsättningarna för den ekonomiska rättvisan att kunna bestå oberoende av storleken av fastighetsägarens inkomster.

Räntebidragen belastar i sin helhet statsbudgeten, medan stöd i form av bostadsbidrag och skattesubvention till egnahemsägare fördelar sig ungcefär lika mellan staten och kommunerna.

Åtgärder har under tidigare år vidtagits främst för att begränsa statens utgifter för räntebidrag. Fördelningspolitiskt har detta inneburit att endast vissa delar av bostadsbeståndet har träffats av kostnadsökningar. Inom dessa delar av beståndet återfinns flertalet av de allmännyttiga hyreshusen och merparten av de folkrörelsekooperativa bostadsrätterna samt av de egnahem som har byggts under senare år.

Sammantagna är de vidtagna åtgärderna av den omfattningen att utgifterna under budgetåret 1983/84 beräknas blir drygt 2 miljarder kr. lägre än vad som annars skulle ha varit fallet. Åtgärderna har, i den utsträckning som de har berört hyreslägenheter, genom det s.k. bruksvärdessystemet medfört en allmän höjning av hyresnivån. BL. a. för att förhindra att denna höjning skulle leda till en förmögenhetsomfördelning till förmån för sådana fastighetsägare. som inte direkt berörs av besparingarna inom räntebidragssystemet, infördes hyreshusavgiften. På samma sätt som räntekostnaderna ökar till följd av de extra upptrappningarna ökar hyreshusavgiften under vart och ett av åren 1983— 1985. Hyreshusavgiften omfattar flertalet

Prop. 1983/84: 40 75

av de hyreshusenheter med värdeår före 1975 som inte berörs av räntebidragssystemet. Hyreshusenhet är en definition som används vid fastighets-

taxering. Avgiften träffar därför också flerbostadshus med bostadsrättslägenheter samt vissa fastigheter med lokaler. Genom hyreshusavgiften till-

förs staten inkomster från bostadssektorn. Dessa bidrar till att finansiera subventionerna för tillkommande årgångar av bostäder. På så sätt dämpas ökningen av de totala subventionerna.

I följande tabell redovisas bostadssubventionernas utveckling under

åren 1979—1982 och en beräknad utveckling för åren 1983-1988. Vidare redovisas statens inkomster av hyreshusavgiften till den del den belöper på

bostäder. Beräkningarna utgår från att nuvarande låneregler består under

perioden. Konsekvenserna av de förslag som jag har presenterat i det föregående avseende dels ett program för bostadsbeståndets förbättring. dels bostadsbidragen har dock beaktats. Beräkningarna av skattesubventionerna till egnahemsägare grundar sig på de marginalskatter, som kom-

mer att gälla till följd av. den beslutade marginalskattesänkningen och

begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde. Den årliga

nyproduktionen har beräknats till ca 40000 lägenheter varav ca 17000 i egnahem. Ombyggnadsverksamheten har år 1983 beräknats omfatta ca

28000 lägenheter varav 7000 i egnahem. Därefter beräknas ombyggnaderna av flerbostadshusen öka i enlighet med vad jag har redovisat i det

föregående (avsnitt 1.2.1.3). Beräkningarna grundas vidare på en kost-

nadsökning om 45% per år fr.o.m. är 1984 och på att dagens räntenivå

förblir oförändrad under år 1983. För år 1984 och kommande år antas att

statslåneräntan kommer att uppgå till 12,25 7. Dessa tekniska beräkningsförutsättningar innebär antaganden om en hög real ränta. Det av regering-

en uppsatta målet för kostnadsutvecklingen bör innebära en på sikt lägre

räntenivå än vad som här har antagits. Detta påverkar beräkningarna av främst räntebidragen och skattesubventionen för egnahemsägare. Egnahemsägarnas underskottsavdrag till följd av fastighetslån har beräknats

verka mot följande marginalskatter: 609z år 1983, 55Z år 1984 och 507

fr. 0. m. år 1985.

Beräkningarna avseende bostadsbidrag till barnfamiljer har grundats på

en ökning av pris- och lönenivån med 4 per år. Kostnaderna för bostads-

bidragen har därför antagits öka med 444 per år under perioden.

Kostnadsutvecklingen för de kommunala bostadstilläggen till folkpen-

sion har beräknats med hänsyn till att antalet pensionärer som har låg ATP

eller ingen ATP alls minskar under perioden. Kostnaderna kan påverkas

av förändringar i pensionärernas sidoinkomster.

Prop. 1983/84: 40 76

Bostadssubventionernas och hyreshusavgiftens utveckling för åren 1979—1988. Miljarder kr. | :

1979 80 81 82 8 8 85 8 87 88 Bostadsbidrag! 50 6,0 6,0 6,3 6,7 6,8 6,9 6,9 6,9 6,9 Räntebidrag” 3.7 50 7.2 89 9.7 11,0 12,6 14,1 15,5 16,8 Skattesubvention för egnahemsägare” 6,3 7,9 9,9 11,5 12.0 H.5S 11,5 12.0 12,5 13,0 Hyreshusavgift” —0.4 —0,6 —0.8 —-0,8 -0,8 —0,8 Summa 15,0 18.9 23,1 206,7 28.0 28,7 30,2 32,2 34,1 35,9 ! [nnefattar såväl de statliga och de statskommunala bostadsbidragen som de kommunala bostadstilläggen till folkpension. " Kalenderåret 1979 motsvarar budgetåret 1979/80 osv. 3 För åren 1979—1981 redovisas resultatet av riksrevisionsverkets taxeringsstatistiska undersökningar. Såväl fastigheter med överskott som fastigheter med underskott har beaktats. "Till den del den berör bostäder.

Av tabellen framgår att de samlade subventionerna under åren 1979—

1982 har ökat kraftigt. De behovsprövade subventionerna — bostadsbidragen — har dock ökat mycket litet under dessa år, medan räntebidragen mer

än fördubblats och skattesubventionerna för egnahemsägare nästan för-

dubblats. |

Bostadsbidragen kommer med de redovisade antagandena att ligga på en

inom bostadsbidragssystemen såtillvida att bostadsbidragen till barnfa-

miljer ökar medan kommunala bostadstilläggen till folkpension minskar.

För perioden 1983-1988 beräknas en fortsatt successiv ökning av ränte-

bidragen. Den totala ökningen under perioden beräknas till ca 7 miljarder kr.

Skattesubventionerna till egnahemsägare beräknas däremot ligga på en

relativt konstant nivå under perioden. Detta beror främst på 1982 ärs

skattereform.

Den totala omfattningen åv räntebidrag och skattebortfall under respektive år är lägre än vad jag angav i årets budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 13). Detta beror dels på att de senast genomförda beräk-

ningarna bygger på cn lägre räntenivå, dels på att basen för beräkning av skattebortfallet för egnahemsägare tidigare har överskattats. En tillkommande årgång bostäder medför vid dagens ny- och ombygg-

nadsnivå en ökad räntebidragsbelastning om drygt 2 miljarder kr. En

årsproduktion av egnahem medför också att skattesubventionerna ökar med ca 0,4 miljarder kr. Den totala ökade belastningen för samhället för en årsproduktion bostäder uppgår således till 2,4 miljarder kr.

Takten i ökningen av statens utgifter för räntebidrag begränsas emeller-

tid genom de årliga upptrappningarna av de garanterade räntorna. Under år 1983 medför de normala årliga upptrappningarna att utgiftsnivån mins-

kar med ca 0.35 miljarder kr. Under samma år medför extra upptrappningar att utgifterna minskar med ytterligare 0.85 miljarder kr.

Prop. 1983/84: 40 77

De samlade bostadssubventionerna beräknas dock fortsätta att öka.

Jag har i olika sammanhang betonat att belastningen på statsbudgeten för stöd till bostadssektorn måste minskas. Vidare måste de bostadspolitis-

ka reformer som jag tidigare i dag har föreslagit finansieras.

Såväl minskningen av belastningen på statsbudgeten som finansieringen av reformerna måste åstadkommas genom en omfördelning inom bostads-

sektorn. Hela bostadsbeståndet måste solidariskt bidra härtill.

Jag kommer i det följande att ta upp frågan hur ett sådant solidariskt omfördelningssystem skall utformas. Vidare kommer jag att föreslå omedelbara åtgärder för att begränsa statens utgifter för räntebidrag.

3.2¶En statlig fastighetsskatt fr. o. m. år 1985

Som jag tidigare har framhållit har de under senare år beslutade omför-

delningarna inom räntebidragssystemet medfört en allmän höjning av hy-

resnivån, men därutöver enbart berört de boende i bostadsrätt eller eget hem vars lägenheter har uppförts med statliga lån. Genom den år 1983 införda hyreshusavgiften har dock antalet boende som berörs av den statliga omfördelningen ökat. Denna ökning avser främst bostadsrättsha-

vare i icke statligt belånade hus med värdeår före år 1975. Införandet av

hyreshusavgiften innebar dessutom en begränsning av förmögenhetsomfördelningen till privata fastighetsägare samt en viss ytterligare belastning på det allmännyttiga hyreshusbeståndet. |

Ett grundläggande mål för regeringens bostadspolitik är att alla boende oavsett när bostaden är uppförd, hur den är finansierad och vilken besitt-

ningsform som föreligger på ett rättvist sätt skall beröras av den statliga omfördelningen. För att målet om ett solidariskt omfördelningssystem skall kunna nås anser jag. efter samråd med chefen för finansdepartemen- :

tet, att en generellt verkande statlig fastighetsskatt bör införas. Fastighets-

skatten bör. till skillnad från nuvarande hyreshusavgift, omfatta samtliga

hyreshusenheter, således även hotell- och restaurangbyggnader, saneringsbyggnader och obebyggd tomtmark för hyreshus. Vidare bör skatten

omfatta småhus samt tomtmark för dessa, bostadsbyggnad på jordbruks-

fastighet samt vissa exploateringsfastigheter. Beträffande industrifastigheter krävs ytterligare överväganden. Skatten bör utgå med en procentsats

på taxeringsvärdet. | Räntebidragssystemet är en del av det statliga omfördelningssystemet.

De lägenheter, såväl hyresrätts- och bostadsrättslägenheter som egnahem, som omfattas av räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad bör därför

undantas från fastighetsskatten. Även hyreshusavgiften är, som jag tidi-

gare har sagt, ett instrument för omfördelning. Jag anser att denna avgift

bör upphöra när fastighetsskatten införs. Härigenom undviks att vissa

fastighetsägare utsätts för en dubbel belastning.

En modifiering av regeln om att fastighetsskatten skall utgöra en viss

Prop. 1983/84: 40 78

procentandel av taxeringsvärdet anser jag måste göras vad gäller småhus. Medeltaxeringsvärdet för en småhuslägenhet är nämligen ca tre gånger högre än värdet för lägenheter i flerbostadshus. Jag anser därför att den

ståtliga fastighetsskatten för egna hem och fritidshus skall beräknas endast

på cen tredjedel av taxeringsvärdet.

Jag räknar med att skatteuttaget bör vara 1,42. Procenttalet kan jämföras med de 290 som den för konventionellt beskattade fastighetsägare avdragsgilla hyreshusavgiften skall tas ut med år 1985 enligt riksdagens

beslut (prop. 1982/83: 50 bil. 2 och 5, SkU 15 och CU 8, rskr 106 och 112).

Den lägre procentsatsen vad gäller fastighetsskatten motiveras främst av att omfördelningsåtgärderna skall beröra alla lika utan att i något fall ge

orimliga ökningar av boendekostnaderna.

Det är också från bostadspolitisk synpunkt angeläget, trots grundsynen

att omfördelningsåtgärderna skall omfatta samtliga typer av bostäder. att söka undanta vissa grupper av fastighetsägare från den statliga fastighets-

skatten. Jag tänker då främst på de smähus- och fritidshusägare, som på grund av att de har förvärvat sin fastighet under senare år, ofta har onormalt höga kostnader. Egnahem och fritidshus som har förvärvats åren

1977—1983 bör därför undantas från fastighetsskatten år 1985. De bör dock

successivt föras in årgångsvis i systemet med början år 1986.

Införandet av en statlig fastighetsskatt kommer att medföra att boende-

kostnaderna stiger i vissa egnahem. Flertalet av dessa har inte berörts av kostnadsökningar till följd av tidigare omfördelningar. För det stora flertalet egnahem kommer ökningen dock att understiga 100 kr. per månad. För

ett starkt begränsat antal egnahem kommer den att överstiga 150 kr. per månad. Jag vill framhålla att boendekostnadsökningen till följd av fastighetsskatten för flertalet egnahemsägare inte kommer att uppgå till högre belopp än vad upptrappningarna av de garanterade räntorna innebär i

nyproduktionen. För bostäder som omfattas av räntebidragssystemet är

det dessutom fråga om årliga kostnadsökningar.

För lägenheter i flerbostadshus som upplåts med hyresrätt medför en

övergång från hyreshusavgift till en statlig fastighetsskatt i stort sett ingen

förändring av boendekostnaderna. För lägenheter i flerbostadshus som

upplåts med bostadsrätt och omfattas av hyreshusavgiften kommer övergången från hyreshusavgift till fastighetsskatt att medföra att boendekost-

naderna under år 1985 blir lägre än vad som annars skulle ha varit fallet.

En fastighetsskatt av nu skisserad utformning kräver ytterligare övervä-

ganden inom regeringskansliet. Jag räknar med att ett förslag kommer att kunna presenteras för riksdagen så att det kan träda i kraft den 1 januari

1985. |

Prop. 1983/84: 40 79

3.3 Utgiftsbegränsande åtgärder inom räntebidragssystemet

3.3.1 Tidigare genomförda åtgärder

Som jag tidigare har redovisat utgör räntebidragssystemet det mest omfattande stödsystemet inom bostadssektorn. Statens utgifter härför har ökat kraftigt under senare år bl. a. beroende på ett ovanligt högt ränteläge

och kraftigt ökade produktionskostnader.

Räntebidragssystemet omfattar f. n. bostäder byggda efter är 1957. Räntebidrag lämnas normalt med belopp som motsvarar skillnaden mellan den verkliga räntekostnaden för underliggande kredit och bostadslån inom låneunderlaget för bostäder och en garanterad ränta beräknad efter en viss räntesats på det ursprungliga skuldbeloppet av samma låneandelar. För att bl. a. neutralisera differenser i byggkostnader mellan bostäder av skilda

årgångar trappas den garanterade räntan upp årligen. Den normala årliga upptrappningen har höjts flera gånger och utgör numera 0,25 procentenhe-

ter för hyres- och bostadsrättshus och 0.5 procentenheter för egnahem.

För att reducera statens utgifter för räntebidrag har riksdagen vid flera

tillfällen beslutat (prop. 1980/81:63, CU 7 och 12, rskr 95 och 106, prop.

1980/81: 118 bil. 4, CU 30, rskr 287, prop. 1981/82: 124, CU 26, rskr 350) om bl.a. extra upptrappningar av de garanterade räntorna. Som exempel

på effekterna av dessa beslut kan jag nämna att räntebidragen för egnahem byggda före år 1975 upphör fr. o. m. år 1984. Även vissa hyres- och bostadsrättshus och nyare egnahem har träffats

av kostnadsökningar till följd av extra upptrappningar av de garanterade

räntorna. Det sistnämnda riksdagsbeslutet innebär extra upptrappningar för åren 1983, 1984 och 1985. De senast beslutade extra upptrappningarna kan genom bruksvärdessystemet beräknas ha medfört en allmän höjning av hyresnivån om ca 6 kr./m? under innevarande år. Under åren 1984 och

1985 beräknas höjningarna uppgå till ytterligare 4 kr./m” och år.

Upptrappningarna under dessa år berör också bostadsrättshus färdigställda före år 1975. Kostnadsökningarna för dessa hus varierar mellan ca 2 och 13 kr./m? under innevarande år och mellan ca 2 och 6 kr./m? och år

under åren 1984 och 1985.

Även egnahem byggda åren 1975—1979 berörs av upptrappningarna. Kostnadsökningen i dessa hus varierar mellan ca 3 och 10 kr./m? under

innevarande år och mellan 2 och 4 kr./m” och år under åren 1984 och 1985.

För att bl.a. förhindra att den allmänna höjning av hyresnivån. som de extra upptrappningarna medför skall leda till en förmögenhetsomfördel-

ning till förmån för ägare av fastigheter som inte direkt omfattas av upp-

trappningarna har riksdagen, som jag nyss har nämnt, infört en hyreshus-

avgift. Avgiften utgör under innevarande är 1946 av fastighetens taxerings-

värde. Detta avgiftsuttag motsvarar i genomsnitt ungefär de kostnadsökningar som de extra upptrappningarna under året medför för de statligt finansierade hyres- och bostadsrättshusen. Eftersom de extra upptrapp-

Prop. 1983/84: 40 80 '

ningarna medför ytterligare bostadskostnadsökningar under åren 1984 och 1985 trappas hyreshusavgiften upp med 0.5 procentenheter per år under

dessa år. Stora delar av bostadsbeståndet kommer således att under åren 1984 och

1985 få vidkännas kostnadsökningar till följd av tidigare fattade beslut om omfördelningar. Mot denna bakgrund anser jag inte att det är fördelnings-

politiskt motiverat att under dessa år genomföra ytterligare upptrappningar

av de garanterade räntorna. Den fortsatta omfördelningen inom bostadssektorn måste därför i huvudsak ske genom en fastighetsskatt av det slag som jag tidigare har berört. Eftersom en sådan inte kan träda i kraft förrän

år 1985 är det nödvändigt att redan under år 1984 åstadkomma andra

förstärkningar av den statliga budgeten. Som jag tidigare har nämnt måste

också mitt förslag till bostadsförbättringsprogram och höjningen av bo-

stadsbidragen finansieras och utgifterna på statsbudgeten även på längre sikt begränsas. Därför måste ytterligare åtgärder vidtas.

De åtgärder som vidtas måste utformas så att de inte träffar det befintliga bostadsbeståndet.

3.3.2 Borttagande av retroaktiva räntebidrag 3.3.2.1 Nuvarande och tidigare regler

Vid sidan av systemet med årliga räntebidrag har det sedan några år

» tillämpats ett system med s.k. retroaktiva räntebidrag. Syftet med dessa är att täcka en del av de räntekostnader som hänför sig till tiden mellan husets

färdigställande och utbetalningen av bostadslånet.

Retroaktiva räntebidrag lämnas f.n. vid ny- och ombyggnad av hyresoch bostadsrättshus samt för egnahem avsedda att säljas till dem som skall bebo huset.

Retroaktivt räntebidrag lämnas till räntekostnader för byggnadskrediter inom ett schablonmässigt beräknat låncunderlag. För hyres- och bostads- : rättshus motsvarar bidraget i princip skillnaden mellan kreditivräntan och den garanterade räntan under det första året av lånetiden. För småhus som byggs för försäljning motsvarar bidraget skillnaden mellan bostadslåneräntan och en räntesats som är två procentenheter lägre än denna, dock lägst

906.

Systemet med retroaktiva räntebidrag infördes i augusti 1978 för hyresoch bostadsrättshus. Dessförinnan betraktades de räntekostnader som det retroaktiva räntebidraget är avsett att täcka som en del av projektets produktionskostnad och belånades på samma sätt som övriga delar av den.

För sådana egnahem som är avsedda att säljas till dem som skall bebo

husen infördes de retroaktiva räntebidragen den I januari 1981. De räntekostnader som detta retroaktiva räntebidrag är avsett att täcka medräknades inte tidigare i låneunderlaget. Räntebidraget för projektet började

enligt tidigare regler löpa när bostadslånet betalades ut.