Prop. 1996/97:91
Internationella adoptionsfrågor
Internationella adoptionsfrågor
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 februari 1997
Göran Persson
Maj-Inger Klingvall
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sverige ratificerar 1993 års konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, och att konventionen blir en del av svensk lagstiftning genom en särskild lag. Enligt förslaget skall Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) vara centralmyndighet i konventionens mening. Konventionen föranleder vissa ändringar i socialtjänstlagen (1980:620), sekretesslagen (1980:100) och lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. Vissa ändringar föreslås i socialtjänstlagen och lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn för att förbättra effektivitet, insyn och rättssäkerhet i adoptionsprocessen.
Vidare föreslås en ny lag om internationell adoptionsförmedling ersätta lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen dels godkänner den i Haag den 29 maj 1993 antagna konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, dels antar regeringens förslag till
1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,
2. lag om internationell adoptionsförmedling,
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
5. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
6. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Haag den 29 maj 1993 antagna konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner skall i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet.
Originaltexterna skall ha samma giltighet. Originaltexterna finns tillsammans med en svensk översättning intagna som bilaga till denna lag. 2 § Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) är centralmyndighet enligt konventionen och fullgör de uppgifter som ankommer på en sådan myndighet, om inte något annat följer av lag eller annan författning. NIA utfärdar intyg enligt artikel 23 i konventionen när adoptionen har ägt rum i Sverige eller när ett utländskt adoptionsbeslut har omvandlats här i landet enligt artikel 27 i konventionen och 5 § denna lag. 3 § Ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen skall göras hos socialnämnden i sökandenas hemkommun.
Socialnämnden skall
a) sammanställa rapporter enligt artikel 15.1. i konventionen,
b) pröva frågor om samtycke enligt artikel 17.c i konventionen,
d) vidta åtgärder enligt artikel 21 i konventionen. I 25 § socialtjänstlagen (1980:620) finns bestämmelser om att socialnämnden prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med hemvist utomlands. 4 § Om en auktoriserad sammanslutning har anlitats för förmedling av adoption, skall sammanslutningen
a) i enlighet med artikel 15.2 i konventionen överlämna rapporter som avses i artikel 15.1,
b) i enlighet med artikel 16.2 i konventionen ta emot rapporter som avses i artikel 16.1,
c) vidta åtgärder som enligt artiklarna 18–20 i konventionen ankommer på centralmyndigheten. 5 § När en adoption som enligt konventionen erkänns i Sverige har beviljats i ursprungsstaten utan att det rättsliga förhållandet mellan barnet och dess ursprungliga familj har upphört, får adoptionen omvandlas till en adoption med den verkan som anges i 4 kap. 8 § föräldrabalken. Omvandling får ske endast om de samtycken som avses i artikel 27.1 b i konventionen och i 4 kap. 5 § föräldrabalken har lämnats. Allmän domstol beslutar om sådan omvandling på ansökan av adoptanten eller adoptanterna. 6 § När ett barn uppehåller sig i ett land som flykting eller i en flyktingliknande situation anses barnet vid tillämpning av denna lag ha sitt hemvist i det landet.
Bilaga
KONVENTION OM SKYDD AV BARN OCH SAMARBETE VID INTERNATIONELLA ADOPTIONER
De stater, som har undertecknat denna konvention, som erkänner att barn för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse, som erinrar om att varje stat som ett prioriterat mål bör
vidta lämpliga åtgärder för att göra det möjligt för barn att stanna kvar i sin ursprungsfamiljs vård,
CONVENTION SUR LA PROTECTION DES ENFANTS ET LA COOPÉRATION EN MATIÈRE D'ADOPTION INTERNATIONALE
Les Etats signataires de la présente Convention, Reconnaissant que, pour l'épanouissement harmonieux de sa personnalité, l'enfant doit grandir dans un milieu familial, dans un climat de bonheur, d'amour et de compréhension,
Rappelant que chaque Etat devrait prendre, par priorité, des mesures appropriées pour permettre le maintien de l'enfant dans sa famille d'origine,
CONVENTION ON PROTECTION OF CHILDREN AND COOPERATION IN RESPECT OF INTERCOUNTRY ADOPTION
The States signatory to the present Convention, Recognizing that the child, for the full and harmonious development of his or her personality, should grow up in a family environment, in an atmosphere of happiness, love and understanding, Recalling that each State should take, as a matter of priority, appropriate measures to enable the child to remain in the care of his or her family of origin,
som erkänner att ett barn som inte kan erhålla en lämplig familj i sin ursprungsstat kan erbjudas fördelen av en varaktig familj genom internationell adoption,
som är övertygade om nödvändigheten av att vidta åtgärder för att säkerställa att internationella adoptioner genomförs med beaktande av barnets bästa och med hänsyn till dess grundläggande rättigheter och för att förhindra bortförande av, försäljning av eller handel med barn, som önskar utarbeta gemensamma bestämmelser i detta syfte, med beaktande av de principer som finns upptagna i internationella instrument, i synnerhet i Förenta Nationernas
konvention om barnets rättigheter av den 20 november 1989
och Förenta Nationernas förklaring om sociala och rättsliga principer rörande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption (Generalförsamlingens resolution nr 41/85, av den 3 december 1986),
har kommit överens om följande bestämmelser –
KAPITEL I – KONVENTIONENS TILLÄMPNINGS-OMRÅDE
Artikel 1
Ändamålet med denna konvention är att
a) upprätta garantier för att säkerställa att internationella adop-tioner sker med beaktande av barnets bästa och med respekt för dess grundläggande rättigheter såsom dessa erkänns i internationell rätt,
b) upprätta ett system för samarbete bland de fördragsslutande staterna för att säkerställa att dessa garantier beaktas och därigenom förhindra bortförande av, försäljning av eller handel med barn,
c) säkerställa att de adoptioner som genomförs i enlighet med konventionen erkänns av de fördragsslutande staterna.
Artikel 2
1. Denna konvention skall tillämpas då ett barn med hemvist i en fördragsslutande stat (ursprungsstaten) har överflyttats, överflyttas eller kommer att överflyttas till en annan
fördragsslutande stat (den mottagande staten), antingen efter adoption i ursprungsstaten av makar eller av en person med hemvist i den mottagande staten, eller för en sådan adoption i den mot-tagande staten eller i ursprungsstaten.
2. Konventionen omfattar endast adoptioner som skapar ett varaktigt föräldra-barnförhållande.
Artikel 3
Denna konvention upphör att gälla om de samtycken som anges i artikel 17.c inte har lämnats innan barnet uppnår arton års ålder.
KAPITEL II – VILLKOR FÖR INTERNATIONELLA ADOPTIONER
Artikel 4
En adoption inom konventionens tillämpningsområde skall äga rum endast om de behöriga myndigheterna i ursprungsstaten har –
a) fastställt att barnet kan adopteras,
b) beslutat att en internationell adoption är till barnets bästa, efter det att möjligheten att placera barnet inom ursprungsstaten vederbörligen har beaktats,
c) säkerställt att 1)de personer, institutioner och myndigheter som skall ge sitt samtycke till adoption har fått den rådgivning som behövs och vederbörligen underrättats om verk-ningarna av sina samtycken, fram-för allt om huruvida en adoption kommer att leda till att det rättsliga förhållandet mellan barnet och dess ursprungsfamilj upphör eller inte, 2)sådana personer, institutioner och myndigheter frivilligt har gett sitt samtycke i föreskriven rättslig form och att samtycket uttryckts eller bestyrkts i skrift, 3)samtyckena inte har åstadkommits genom betalning eller genom ersättning av något slag och inte har återkallats, och
4)moderns samtycke, där sådant krävs, har getts först efter barnets födelse, samt
d) med hänsyn till barnets ålder och mognad säkerställt att
1)barnet har fått rådgivning och vederbörligen informerats om verkningarna av adoptionen och av sitt samtycke till adoptionen i de fall då sådant samtycke krävs, 2)hänsyn har tagits till barnets önskemål och mening,
3)barnets samtycke till adoptionen, där sådant samtycke krävs, har getts frivilligt i föreskriven rättslig form och har uttryckts eller bestyrkts i skrift,
4)sådant samtycke inte har åstadkommits genom betalning eller ersättning av något slag.
Artikel 5
En adoption inom konventionens tillämpningsområde skall ske endast om den mottagande statens behöriga myndigheter har
a) fastställt att de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga och lämpade att adoptera,
b) säkerställt att de tilltänkta adoptivföräldrarna har fått den rådgivning som kan vara nödvändig, och
c) fastställt att barnet har eller kommer att få tillstånd att resa in i och stadigvarande bosätta sig i den staten.
KAPITEL III – CENTRALMYNDIGHETER OCH AUKTORISERADE SAMMANSLUT-NINGAR
Artikel 6
1. Varje fördragsslutande stat skall utse en centralmyndighet som skall ha till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention.
2. Federala stater, stater med mer än ett rättssystem eller stater som har autonoma territoriella enheter har frihet att utse fler än en centralmyndighet och att ange den territoriella eller den personliga omfattningen av deras befogenheter.
Om en stat har utsett fler än en centralmyndighet skall den ange den centralmyndighet till vilken meddelanden kan sändas för vidarebefordran till behörig centralmyndighet inom
den staten.
Artikel 7
1. Centralmyndig-heterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention.
2. De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att –
a) tillhandahålla upplysningar om de lagar i deras stater som rör adoption samt andra allmänna upplysningar, såsom statistik och standardformulär,
b) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.
Artikel 8
Centralmyndigheter skall, direkt eller genom offentliga organ, vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra otillbörlig ekonomisk eller annan vinst i samband med en adoption och för att förhindra tillvägagångssätt som strider mot konventionens syften.
Artikel 9
Centralmyndigheterna skall, direkt eller genom offentliga organ eller andra i staten auktoriserade sammanslutningar, vidta alla lämpliga åtgärder för att framför allt –
a) samla in, bevara och utbyta information om barnets och de tilltänkta adoptivföräldrarnas situation, i den omfattning som krävs för att fullfölja adoptionen,
b) underlätta och följa ärendet samt verka för en snabb behandling av det i syfte att adoptionen skall bli genomförd,
c) i sina stater främja rådgivning i adoptionsfrågor och möjligheter till hjälp och stöd efter adoption,
d) förse varandra med allmänna utvärderingsrapporter om erfarenheterna av internationella adoptioner,
e) så långt deras staters lagar medger det besvara välmotiverade framställningar från andra central-myndigheter eller offentliga organ om att få information i ett visst
adoptionsärende.
Artikel 10
Auktorisation får be-viljas och innehas endast av sammanslutningar som kan visa att de har erforderlig kompetens att genomföra de upp-drag som kan komma att anförtros dem.
Artikel 11
En auktoriserad sam-manslutning skall –
a) bedriva endast icke vinstgivande verksamhet i enlighet med de villkor och inom ramen för sådana begränsningar som fastställs av de behöriga myndigheterna i auktorisationsstaten,
b) ledas och bemannas av personer som genom sina etiska normer och sin utbildning eller erfarenhet är kvalificerade att arbeta inom området för internationella adoptioner, och
c) vara föremål för tillsyn av statens behöriga myndigheter vad gäller dess sammansättning, verksamhet och finansiella situation.
Artikel 12
En sammanslutning som har auktoriserats i en fördragsslutande stat får verka i en annan fördragsslutande stat endast om de båda staternas behöriga myndigheter har gett sitt tillstånd till det.
Artikel 13
Varje fördragsslutande stat skall lämna uppgift till Haagkonferensens för internationell privaträtt permanenta byrå om utsedda centralmyndigheter och, där så är lämpligt, omfattningen av deras befogenheter samt om namn och adress på de auktoriserade sammanslutningarna.
KAPITEL IV – PROCEDURREGLER VID INTERNATIONELL ADOPTION
Artikel 14
Personer med hemvist i en fördragsslutande stat som önskar adoptera ett barn med hemvist i en annan fördragsslutande stat skall ansöka hos centralmyndigheten i den stat där de har sitt hemvist.
Artikel 15
1. Om centralmyn-digheten i den mottagande staten är övertygad om att de sökande är behöriga och lämpade att adoptera, skall den sammanställa en rapport som innefattar upplysningar om deras identitet, behörighet och lämplighet att adoptera, bakgrund, familjeförhållanden och sjukdomshistoria, sociala miljö, motiv till adoption, förmåga att ikläda sig ansvaret för en internationell adoption, samt uppgifter om vilka barn som de skulle vara kvalificerade att ta hand om.
2. Den skall överlämna rapporten till centralmyndigheten i ursprungsstaten.
Artikel 16
1. Om centralmyndigheten i ursprungsstaten har kommit fram till att barnet är tillgängligt för adoption skall den –
a) sammanställa en rapport innefattande upplysningar om barnets identitet, tillgänglighet för adoption, bakgrund, sociala miljö och familjehistoria samt om barnets och dess familjs sjukdomshistoria, och barnets särskilda behov,
b) ta vederbörlig hänsyn till barnets uppfostran samt till dess etniska, religiösa och kulturella bakgrund,
c) säkerställa att samtycken har erhållits i enlighet med artikel 4, och
d) fastställa, framför allt på grundval av rapporterna rörande barnet och de tilltänkta adoptivföräldrarna, huruvida den tänkta placeringen är till barnets bästa.
2. Den skall till centralmyndigheten i den mottagande staten överlämna sin rapport om barnet, och bevis om att nödvändiga samtycken har erhållits samt redovisa skälen för beslutet om placering, och därvid vara noga med att inte avslöja moderns och faderns identitet, om deras identitet inte får röjas i ursprungsstaten.
Artikel 17
Ett beslut i ursprungsstaten om att ett barn skall överlämnas
för vård hos tilltänkta adoptivföräldrar får fattas endast om –
a) centralmyndigheten i den staten har säkerställt att de tilltänkta adoptivföräldrarna samtycker,
b) centralmyndigheten i den mottagande staten har godkänt ett sådant beslut förutsatt att den statens lag eller centralmyndigheten i ursprungsstaten kräver sådant godkännande,
c) centralmyndigheterna i båda staterna har samtyckt till att adoptionsförfarandet får fortskrida, och
d) det i enlighet med artikel 5 har fastställts att de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga och lämpade att adoptera samt att barnet har eller kommer att få tillstånd att resa in i och stadigvarande bosätta sig i den mottagande staten.
Artikel 18
Centralmyndigheterna i båda staterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att barnet skall få tillstånd att lämna ursprungsstaten och att resa in i och stadigvarande bosätta sig i den mottagande staten.
Artikel 19
1. Överflyttning av barnet till den mottagande staten får genomföras endast om kraven enligt artikel 17 har uppfyllts.
2. Centralmyndigheterna i båda staterna skall säkerställa att överflyttningen sker på ett säkert och lämpligt sätt och om möjligt i sällskap med adoptivföräldrarna eller de tilltänkta adoptivföräldrarna.
3. Om överflyttning av barnet inte sker, skall de rapporter som avses i artiklarna 15 och 16 återlämnas till de myndigheter som har vidarebefordrat dem.
Artikel 20
Centralmyndigheterna skall hålla varandra underrättade om adoptionsförfarandet och de åtgärder som har vidtagits för att genomföra det samt, i de fall då en prövotid krävs, hur placeringen utvecklas.
Artikel 21
1. I de fall då adoptionen skall äga rum efter att barnet har överflyttats till den mottagande staten och centralmyn-
digheten i den staten finner att en fortsatt placering av barnet hos de tilltänkta adoptivföräldrarna inte är till barnets bästa, skall centralmyndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barnet, i synnerhet –
a) se till att barnet tas från de tilltänkta adoptivföräldrarna och ombesörja tillfällig vård,
b) i samråd med centralmyndigheten i ursprungsstaten utan dröjsmål ombesörja en ny placering av barnet med sikte på adoption eller, om detta inte är lämpligt, ombesörja en alternativ långsiktig vård; en adoption skall inte genomföras förrän centralmyndigheten i ursprungsstaten vederbörligen har informerats om de tilltänkta nya adoptivföräldrarna,
c) som sista utväg ombesörja att barnet återlämnas, om barnets intressen kräver det.
2. Med beaktande framför allt av barnets ålder och mognad skall barnet höras och, när så är lämpligt, dess samtycke inhämtas avseende åtgärder som skall vidtas enligt denna artikel.
Artikel 22
1. I den utsträckning som lagen i centralmyndighetens stat medger får en centralmyndighets uppgifter enligt detta kapitel utföras av offentliga organ eller av sammanslutningar som är auktoriserade enligt kapitel III.
2. En fördragsslutande stat får avge en förklaring till depositarien för denna konvention att centralmyndighetens uppgifter enligt artiklarna 15 till 21 får utföras i den staten, i den utsträckning som lagen medger och under tillsyn av behöriga myndigheter i den staten, även av organ eller personer som –
a) uppfyller den statens krav på integritet, yrkeskompetens, erfarenhet och ansvar, och
b) är, genom sin etiska standard och genom utbildning eller erfarenhet, kvalificerade att arbeta inom området internationella adoptioner.
3. En fördragsslutande stat som avger en förklaring enligt punkt 2 skall hålla Haagkonferensens för internationell privaträtt permanenta byrå underrättad om dessa organs och
personers namn och adresser.
4. En fördragsslutande stat får avge en förklaring till depositarien för denna konvention att adoptioner av barn med hemvist inom dess territorium endast får genomföras om centralmyndigheternas uppgifter utförs i enlighet med punkt 1.
5. Oavsett om någon förklaring har avgetts enligt punkt 2 skall de rapporter som avses i artiklarna 15 och 16 i samtliga fall sammanställas under centralmyndighetens eller andra organs eller sammanslutningars ansvar enligt punkt 1.
KAPITEL V – ERKÄNNANDE OCH VERKAN AV ADOPTIONEN
Artikel 23
1. En adoption som enligt intyg av den behöriga myndigheten i den stat där adoptionen har ägt rum har genomförts i enlighet med denna konvention skall erkännas i de övriga fördragsslutande staterna omedelbart på grund av lag. Intyget skall innehålla uppgifter om när och av vem samtycken har lämnats enligt artikel 17.c.
2. Varje fördragsslutande stat skall vid tiden för undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning underrätta depositarien för denna konvention om vilken myndighet eller vilka myndigheter som har behörighet att utfärda intyg samt om sådan myndighets eller sådana myndigheters befogenheter. Den skall även underrätta depositarien om varje förändring som gäller utpekandet av sådana myndigheter.
Artikel 24
En fördragsslutande stat kan vägra att erkänna en adoption endast om adoptionen är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i den staten, med hänsyn tagen till barnets bästa.
Artikel 25
En fördragsslutande stat kan i en förklaring ställd till depositarien för denna konvention ange att den inte, enligt denna konvention, skall vara tvungen att erkänna adoptioner som genomförts i enlighet med en överenskommelse som ingåtts genom tillämpning av artikel 39.2.
Artikel 26
1. Erkännande av en adoption innefattar erkännande av
a) det rättsliga föräldra-barnförhållandet mellan barnet och dess adoptivföräldrar,
b) adoptivföräldrarnas föräldraansvar för barnet,
c) att det tidigare rättsliga förhållandet mellan barnet och dess mor och far upphört, om adoptionen har denna verkan i den fördragsslutande stat där den ägde rum.
2. När en adoption medför att ett tidigare rättsligt föräldrabarnförhållande upphör, skall barnet i den mottagande staten och i varje annan fördragsslutande stat där adoptionen erkänns åtnjuta rättigheter som är likvärdiga med dem som i
var och en av dessa stater följer av adoptioner med den angivna effekten.
3. Ovanstående punkter skall inte hindra tillämpningen av någon bestämmelse som är mer gynnsam för barnet och som är i kraft i den fördragsslutande stat som erkänner adoptionen.
Artikel 27
1. När en adoption som är beviljad i ursprungsstaten inte medför att ett tidigare rättsligt föräldra-barnförhållande upphör, kan adoptionen i den mottagande stat som erkänner den enligt konventionen omvandlas till en adoption med sådan verkan –
a) om lagen i den mottagande staten medger detta, och
b) om de samtycken som avses i artikel 4.c och 4.d har lämnats eller lämnas för en sådan adoption.
2. Artikel 23 skall tilllämpas på det beslut som omvandlar adoptionen.
KAPITEL VI – ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 28
Denna konvention inverkar inte på någon ursprungsstats lag som föreskriver att adoption av ett barn med hemvist i den staten skall äga rum i den staten eller som förbjuder barnets placering i eller överföring till den mottagande staten före adoptionen.
Artikel 29
Någon kontakt mellan de tilltänkta adoptivföräldrarna och barnets föräldrar eller någon annan person som har barnet i sin vård får inte förekomma förrän kraven i artikel 4.a–c och artikel 5.a har uppfyllts, om inte adoptionen äger rum inom en familj eller kontakten är förenlig med de villkor som har uppställts av behörig myndighet i ursprungsstaten.
Artikel 30
1. En fördragsslutande stats behöriga myndigheter skall säkerställa att de upplysningar om barnets ursprung som myndigheterna innehar bevaras, i synnerhet vad avser uppgifter om föräldrarnas identitet samt sjukdomshistoria.
2. De skall säkerställa att barnet eller dess ombud har tillgång till sådan information, under lämplig vägledning, i den utsträckning som lagen i staten medger det.
Artikel 31
Utan att det påverkar artikel 30 skall personuppgifter som samlats in eller överlämnats enligt denna konvention, i synnerhet uppgifter som avses i artiklarna 15 och 16, endast användas i de syften för vilka de samlats in eller överlämnats.
Artikel 32
1. Ingen får göra otillbörlig ekonomisk eller annan vinst i samband med internationell adoptionsverksamhet.
2. Endast kostnader och utgifter, inbegripet rimliga yrkesmässiga arvoden till personer som medverkar vid adoptionen, får debiteras eller betalas.
3. Ledning, administration och anställda i de sammanslutningar som medverkar vid en adoption får inte ta emot ersättning som är orimligt hög i förhållande till utförda tjänster.
Artikel 33
En behörig myndighet som finner att någon bestämmelse i denna konvention inte har beaktats eller att det finns en stor risk att den inte kommer att beaktas, skall omedelbart underrätta den egna statens centralmyndighet. Denna centralmyndighet ansvarar för att lämpliga åtgärder vidtas.
Artikel 34
Om den behöriga myndigheten i den stat som är mottagare av ett dokument kräver det, skall en översättning tillhandahållas med intyg att den överensstämmer med originalet. Om inget annat föreskrivs, skall de tilltänkta adoptivföräldrarna betala kostnaderna för en sådan översättning.
Artikel 35
De behöriga myndigheterna i de fördragsslutande staterna skall handlägga adoptionsfrågorna snabbt.
Artikel 36
I förhållande till en stat som i fråga om adoption har två eller flera rättssystem tilllämpliga inom olika territoriella enheter skall –
a) varje hänvisning till hemvist i den staten anses avse hemvistet inom en territoriell enhet i den staten,
b) varje hänvisning till lagen i den staten anses avse gällande lag i den berörda territoriella enheten,
c) varje hänvisning till behöriga myndigheter eller till offentliga organ i den staten anses avse sådana myndigheter som är bemyndigade att verka inom den berörda territoriella enheten,
d) varje hänvisning till auktoriserade sammanslutningar i den staten anses avse sammanslutningar som är auktoriserade i den berörda territoriella enheten.
Artikel 37
I förhållande till en stat som i fråga om adoption har två eller flera rättssystem för olika befolkningsgrupper skall varje
hänvisning till lagen i den staten anses avse det rättssystem som anges i den statens lag.
Artikel 38
En stat inom vilken olika territoriella enheter har sina egna regler om adoption skall inte vara förpliktad att tillämpa denna konvention, om en stat med ett enhetligt rättssystem inte skulle vara förpliktad till det.
Artikel 39
1. Denna konvention inverkar inte på något internationellt instrument som de fördragsslutande staterna är parter i och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras i konventionen, såvida inte en motsatt förklaring avges av de stater som är parter i ett sådant instrument.
2. En fördragsslutande stat får ingå överenskommelser med en eller flera andra fördragsslutande stater i syfte att förbättra tilllämpningen av denna konvention i staternas ömsesidiga förbindelser. Dessa överenskommelser får avvika endast från bestämmelserna i artiklarna 14 till 16 och 18 till 21. Stater som har ingått en sådan överenskommelse skall sända en kopia till depositarien för denna konvention.
Artikel 40
Inget förbehåll skall tilllåtas till denna konvention.
Artikel 41
Denna konvention skall tillämpas på varje fall då en ansökan enligt artikel 14 har mottagits efter det att konventionen har trätt i kraft i den mottagande staten och i ursprungsstaten.
Artikel 42
Generalsekreteraren för Haagkonferensen för internationell privaträtt skall med jämna mellanrum sammankalla en specialkommission för att granska den praktiska tillämpningen av denna konvention.
KAPITEL VII –
SLUTBESTÄM-MELSER
Artikel 43
1. Konventionen är öppen för undertecknande av de stater som var medlemmar i Haagkonferensen för internationell privaträtt vid tidpunkten för dess sjuttonde session och av andra stater som deltog i denna session.
2. Den skall ratificeras, godtas eller godkännas och ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten deponeras hos Utrikesministeriet i Konungariket Nederländerna, som är depositarie för konventionen.
Artikel 44
1. Varje annan stat får ansluta sig till konventionen efter att den har trätt i kraft i enlighet med artikel 46.1. 2. Anslutningsinstrumentet skall deponeras hos depositarien.
3. Anslutningen får verkan endast i förhållandet mellan den anslutande staten och de fördragsslutande stater som inte har gjort någon invändning mot anslutningen inom sex månader efter det att underrättelsen i artikel 48.b har mottagits. Stater kan göra en sådan invändning även när de efter en anslutning ratificerar, godtar eller godkänner konven-tionen. Depositarien skall underrättas om varje sådan invändning.
Artikel 45
1. En fördragsslutande stat som består av två eller flera territoriella enheter med olika rättssystem i frågor som regleras i denna konvention får vid undertecknande, ratificering, godtagande, godkännande eller anslutning förklara att denna konvention skall omfatta alla dess enheter eller endast en eller flera av dem och får när som helst ändra sin förklaring genom att avge en ny förklaring.
2. Depositarien skall underrättas om varje sådan förklaring och i förklaringen skall uttryckligen anges för vilka territoriella enheter konventionen skall tillämpas.
3. Om en stat inte avger någon förklaring enligt denna artikel, skall konventionen omfattar alla dess territoriella enheter.
Artikel 46
1. Konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av tre månader efter det att det tredje ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet som avses i artikel 43 har deponerats.
2. Därefter träder konventionen i kraft
a) i förhållande till varje stat som senare ratificerar, godtar eller godkänner den eller ansluter sig till den, den första dagen i den månad som följer efter utgången av tre månader efter det att dess ratifikations-, godtagande-, godkännandeeller anslutningsinstrument deponerades,
b) i förhållande till en territoriell enhet som konventionen har utsträckts till i enlighet med artikel 45, den första dagen i den månad som följer efter utgången av tre månader efter den underrättelse som avses i den artikeln.
Artikel 47
1. En stat som är part i konventionen får säga upp den genom en skriftlig underrättelse ställd till depositarien.
2. Uppsägningen gäller från den första dagen i den månad som följer efter utgången av tolv månader efter det att depositarien har mottagit underrättelsen. När en längre uppsägningstid anges i underrättelsen träder uppsägningen i kraft efter utgången av en sådan längre tid efter det att depositarien har mottagit underrättelsen.
Artikel 48
Depositarien skall underrätta de stater som är medlemmar i Haagkonferensen för internationell privaträtt, de övriga stater som deltog i den sjuttonde sessionen samt de stater som har anslutit sig till konventionen i enlighet med artikel 44 om följande –
a) de undertecknanden, ratifikationer, godtaganden och godkännanden som avses i artikel 43,
b) de anslutningar samt de invändningar som har avgjorts mot anslutningar som avses i artikel 44,
c) dagen för konventionens ikraftträdande enligt artikel 46,
d) de förklaringar och utpekanden som avses i artiklarna 22, 23, 25 och 45,
e) de överenskommelser som avses i artikel 39,
f) de uppsägningar som avses i artikel 47.
Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna konvention.
Upprättad i Haag, den 19 , på engelska och franska språken, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som skall deponeras i Konungariket Nederländernas regerings arkiv, och av vilken en bestyrkt kopia på diplomatisk väg skall tillställas varje stat som är medlem i Haagkonferensen för internationell privaträtt vid tidpunkten för dess sjuttonde session samt till var och en av övriga stater som deltog i sessionen.
Reconnaissant que l'adoption internationale peut présenter l'avantage de donner une famille permanente à l'enfant pour lequel une famille appropriée ne peut être trouvée dans son Etat d'orgine, Convaincus de la nécessité de prévoir des measures pour garantir que les adoptions internationales aient lieu dans l'intérêt supérieur de l'enfant et le respect de ses droits fondamentaux, ainsi que pour prévenir l'enlèvement, la vente ou la traite d'enfants,
Désirant établir à cet effet des dispositions communes qui tiennent compte des principes reconnus par les instruments internationaux, notamment par la Convention des Nations
Unies sur les droits de l'enfant, du 20 novembre 1989, et par
la Déclaration des Nations Unies sur les principes sociaux et juridiques applicables à la protection et au bien-être des enfants, envisagés surtout sous l'angle des pratiques en matière d'adoption et de placement familial sur les plans national et international (Résolution de l'Assemblée générale 41/85, du 3 décembre 1986), Sont convenus des dispositions suivantes:
CHAPITRE I – CHAMP D'APPLICATION DE LA CONVENTION
Article premier
La présente Convention a pour objet:
a ddétablir des garanties pour que les adoptions internatio-
nales aient lieu dans l'intérêt supérieur de l'enfant et dans le respect des droits fondamentaux qui lui sont reconnus en droit international;
b d'instaurer un système de coopération entre les Etats con-
tractants pour assurer le respect de ces garanties et prévenir ainsi l'enlèvement, la vente ou la traite d'enfants;
c d'assurer la reconnaissance dans les Etats contractants
des adoptions réalisées selon la Convention.
Article 2
1 La Convention s'applique lorsqu'un enfant résidant habitu-
ellement dans un Etat contractant («l'Etat d'origine») a été, est ou doit être déplacé vers un autre Etat contractant («l'Etat d'accueil»), soit après son adoption dans l'Etat d'origine par des époux ou une personne résidant habituellement dans l'Etat d'accueil, soit en vue d'une telle adoption dans l'Etat d'accueil ou dans l'Etat d'origine. 2 La Convention ne vise que les adoptions établissant un lien de filiation.
Article 3
La Convention cesse de s'appliquer si les acceptations visées à l'article 17, lettre c, n'ont pas été données avant que l'enfant n'ait atteint l'âge de dix-huit ans.
CHAPITRE II – CONDITIONS DES ADOPTIONS INTERNATIONALES
Article 4
Les adoptions visées par la Convention ne peuvent avoir lieu que si les autorités compétentes de l'Etat d'origine:
a ont établi que l'enfant est adoptable;
b ont constaté, après avoir dûment examiné les possibilités
de placement de l'enfant dans son Etat d'origine, qu'une adoption internationale répond à l'intérêt supérieur de l'enfant;
c se sont assurées
1)que les personnes, institutions et autorités dont le consentement est requis pour l'adoption ont été entourées des conseils nécessaires et dûment informées sur les conséquences de leur consentement, en particulier sur le maintien ou la rupture, en raison d'une adoption, des liens de droit entre l'enfant et sa famille d'origine, 2)que celles-ci ont donné librement leur consentement dans les formes légales requises, et que ce consentement a été donné ou constaté par écrit, 3)que les consentements n'ont pas été obtenus moyennant paiement ou contrepartie d'aucune sorte et qu'ils n'ont pas été retirés, et
4)que le consentement de la mère, s'il est requis, n'a été donné qu'après la naissance de l'enfant; et
d se sont assurées, eu égard à l'âge et à la maturité de l'en-
fant,
1)que celui-ci a été entouré de conseils et dûment informé sur les conséquences de l'adoption et de son consentement à l'adoption, si celui-ci est requis,
2)que les souhaits et avis de l'enfant ont été pris en considération, 3)que le consentement de l'enfant à l'adoption, lorsqu'il est requis, a été donné librement, dans les formes légales requises, et que son consentement a été donné ou constaté par écrit, et 4)que ce consentement n'a pas été obtenu moyennant paiement ou contrepartie d'aucune sorte.
Article 5
Les adoptions visées par la Convention ne peuvent avoir lieu que si les autorités compétentes de l'Etat d'accueil:
a ont constaté que les futurs parents adoptifs sont qualifiés
et aptes à adopter;
b se sont assurées que les futurs parents adoptifs ont été
entourés des conseils nécessaires; et
c ont constaté que l'enfant est ou sera autorisé à entrer et à
séjourner de façon permanente dans cet Etat.
CHAPITRE III – AUTORITÉS CENTRALES ET ORGANISMES AGRÉÉS
Article 6
1 Chaque Etat contractant désigne une Autorité centrale chargée de satisfaire aux obligations qui lui sont imposées par la Convention.
2 Un Etat fédéral, un Etat dans lequel plusieurs systèmes de droit sont en vigueur ou un Etat ayant des unités territoriales
autonomes est libre de désigner plus d'une Autorité centrale et de spécifier l'étendue territoriale ou personnelle de leurs fonctions. L'Etat qui fait usage de cette faculté désigne l'Autorité centrale à laquelle toute communication peut être adressée en vue de sa transmission à l'Autorité centrale compétente au sein de cet Etat.
Article 7
1 Les Autorités centrales doivent coopérer entre elles et promouvoir une collaboration entre les autorités compétentes de leurs Etats pour assurer la protection des enfants et réaliser les autres objectifs de la Convention. 2 Elles prennent directement toutes mesures appropriées pour:
a fournir des informations sur la législation de leurs Etats en
matière d'adoption et d'autres informations générales, telles que des statistiques et formules types;
b s'informer mutuellement sur le fonctionnement de la Con-
vention et, dans la mesure du possible, lever les obstacles à son application.
Article 8
Les Autorités centrales prennent, soit directement, soit avec le concours d'autorités publiques, toutes mesures appropriées pour prévenir les gains matériels indus à l'occasion d'une adoption et empêcher toute pratique contraire aux objectifs de la Convention.
Article 9
Les Autorités centrales prennent, soit directement, soit avec le concours d'autorités publiques ou d'organismes dûment agréés dans leur Etat, toutes mesures appropriées, notamment pour:
a rassembler, conserver et échanger des informations
relatives à la situation de l'enfant et des futurs parents adoptifs, dans la mesure nécessaire à la réalisation de l'adoption;
b faciliter, suivre et activer la procédure en vue de
l'adoption;
c promouvoir dans leurs Etats le développement de services
de conseils pour l'adoption et pour le suivi de l'adoption;
d échanger des rapports généraux d'évaluation sur les
expériences en matière d'adoption internationale;
e répondre, dans la mesure permise par la loi de leur Etat,
aux demandes motivées d'informations sur une situation particulière d'adoption formulées par d'autres Autorités centrales ou par des autorités publiques.
Article 10
Peuvent seuls béné-ficier de l'agrément et le conserver les organismes qui démontrent leur aptitude à remplir correctement les missions qui pourraient leur être confiées.
Article 11
Un organisme agréé doit:
a poursuivre uniquement des buts non lucratifs dans les
conditions et limites fixées par les autorités compétents de l'Etat d'agrément;
b être dirigé et géré par des personnes qualifiées par leur
intégrité morale et leur formation ou expérience pour agir dans le domaine de l'adoption internationale; et
c être soumis à la surveillance d'autorités compétentes de
cet Etat pour sa composition, son fonctionnement et sa situation financière.
Article 12
Un organisme agréé dans un Etat contractant ne pourra agir dans un autre Etat contractant que si les autorités compétentes des deux Etats l'ont autorisé.
Article 13
La désignation de Autorités centrales et, le cas échéant, l'étendue de leurs fonctions, ainsi que le nom et l'adresse des organismes agréés, sont communiqués par chaque Etat contractant au Bureau Permanent de la Conférence de La Haye de droit international privé.
CHAPITRE IV –
CONDITIONS PROCÉDURALES DE L'ADOPTION INTERNATIONALE
Article 14
Les personnes rési-dant habituellement dans un Etat contractant, qui désirent adopter un enfant dont la résidence habituelle est située dans un autre Etat contractant, doivent s'adresser à l'Autorité centrale de l'Etat de leur résidence habituelle.
Article 15
1 Si l'Autorité centrale de l'Etat d'accueil considère que les requérants sont qualifiés et aptes à adopter, elle établit un rapport contenant des renseignements sur leur identité, leur capacité légale et leur aptitude à adopter, leur situation person-nelle, familiale et médicale, leur milieu social, les motifs qui les animent, leur aptitude à assumer une adoption internationale, ainsi que sur les enfants qu'ils seraient aptes à prendre en charge.
2 Elle transmet le rapport à l'Autorité centrale de l'Etat d'origine.
Article 16
1 Si l'Autorité centrale de l'Etat d'origine considère que l'enfant est adoptable,
a elle établit un rapport contenant des renseignements sur
l'identité de l'enfant, son adoptabilité, son milieu social, son évolution personnelle et familiale, son passé médical et celui de sa famille, ainsi que sur ses besoins particuliers;
b elle tient dûment compte des conditions d'éducation de
l'enfant, ainsi que de son origine ethnique, religieuse et culturelle;
c elle s'assure que les consentements visés à l'article 4 ont
été obtenus; et
d elle constate, en se fondant notamment sur les rapports
concernant l'enfant et les futurs parents adoptifs, que le placement envisagé est dans l'intérêt supérieur de l'enfant. 2 Elle transmet à l'Autorité centrale de l'Etat d'accueil son rapport sur l'enfant, la preuve des consentements requis et
les motifs de son constat sur le placement, en veillant à ne pas révéler l'indentité de la mère et du père, si, dans l'Etat d'origine, cette identité ne peut pas être divulguée.
Article 17
Toute décision de confier un enfant à des futurs parents adoptifs ne peut être prise dans l'Etat d'origine que
a si l'Autorité centrale de cet Etat s'est assurée de l'accord
des futurs parents adoptifs;
b si l'Autorité centrale de l'Etat d'accueil a approuvé cette
décision, lorsque la loi de cet Etat ou l'Autorité centrale de l'Etat d'origine le requiert;
c si les Autorités centrales des deux Etats ont accepté que
la procédure en vue de l'adoption se poursuive; et
d s'il a été constaté conformément à l'article 5 que les
futurs parents adoptifs sont qualifiés et aptes à adopter et que l'enfant est ou sera autorisé à entrer et à séjourner de façon permanente dans l'Etat d'accueil.
Article 18
Les Autorités centrales des deux Etats prennent toutes mesures utiles pour que l'enfant reçoive l'autorisation de sortie de l'Etat d'origine, ainsi que celle d'entrée et de séjour permanent dans l'Etat d'accueil.
Article 19
1 Le déplacement de l'enfant vers l'Etat d'accueil ne peut avoir lieu que si les conditions de l'article 17 ont été remplies.
2 Les Autorités centrales des deux Etats veillent à ce que ce déplacement s'effectue en toute sécurité, dans des conditions appropriées et, si possible, en compagnie des parents adoptifs ou des futurs parents adoptifs. 3 Si ce déplacement n'a pas lieu, les rapports visés aux articles 15 et 16 sont renvoyés aux autorités expéditrices.
Article 20
Les Autorités centrales se tiennent informées sur la procédure d'adoption et les mesures prises pour la mener à terme, ainsi que sur le déroulement de la période probatoire, lorsque celle-ci est requise.
Article 21
1 Lorsque l'adoption doit avoir lieu après le déplacement de l'enfant dans l'Etat d'accueil et que l'Autorité centrale de cet
Etat considère que le maintien de l'enfant dans la famille d'accueil n'est plus de son intérêt supérieur, cette Autorité prend les mesures utiles à la protection de l'enfant, en vue notamment:
a de retirer l'enfant aux personnes qui désiraient l'adopter
et d'en prendre soin provisoirement;
b en consultation avec l'Autorité centrale de l'Etat d'origine,
d'assurer sans délai un nouveau placement de l'enfant en vue de son adoption ou, à défaut, une prise en charge alternative durable; une adoption ne peut avoir lieu que si l'Autorité centrale de l'Etat d'origine a été dûment informée sur les nouveaux parents adoptifs;
c en dernier ressort, d'assurer le retour de l'enfant, si son
intérêt l'exige.
2 Eu égard notamment à l'âge et à la maturité de l'enfant, celui-ci sera consulté et, le cas échéant, son consentement obtenu sur les mesures à prendre conformément au présent article.
Article 22
1 Les fonctions conférées à l'Autorité centrale par le présent chapitre peuvent être excercées par des autorités publiques ou par des organismes agrées conformément au chapitre III, dans la mesure prévue par la loi de son Etat. 2 Un Etat contractant peut déclarer auprès du dépositaire de la Convention que les fonctions conférées à l'Autorité centrale par les articles 15 à 21 peuvent aussi être exercées
dans cet Etat, dans la mesure prévue par la loi et sous le contrôle des autorités compétentes de cet Etat, par des organismes ou personnes qui:
a remplissent les conditions de moralité, de compétence
professionnelle, d'expérience et de responsabilité requises par cet Etat; et
b sont qualifiées par leur intégrité morale et leur formation
ou expérience pour agir dans le domaine de l'adoption internationale. 3 L'Etat contractant qui fait la déclaration visée au paragraphe 2 informe régulièrement le Bureau Permanent de la Conférence de La Haye de droit international privé des noms et adresses de ces organismes et personnes.
4 Un Etat contractant peut déclarer auprès du dépositaire de la Convention que les adoptions d'enfants dont la résidence habituelle est située sur son territoire ne peuvent avoir lieu que si les fonctions conférées aux Autorités centrales sont exercées conformément au paragraphe premier. 5 Nonobstant toute déclaration effectuée conformément au paragraphe 2, les rapports prévus aux articles 15 et 16 sont, dans tous les cas, établis sous la responsabilité de l'Autorité centrale ou d'autres autorités ou organismes, conformément au paragraphe premier.
CHAPITRE V – RECONNAISSANCE ET EFFETS DE L'ADOPTION
Article 23
1 Une adoption certifiée conforme à la Convention par l'autorité compétente de l'Etat contractant où elle a eu lieu est reconnue de plein droit dans les autres Etats contractants. Le certificat indique quand et par qui les acceptations visées à l'article 17, lettre c, ont été données.
2 Tout Etat contractant, au moment de la signature, de la ratification, de l'acceptation, de l'approbation ou de l'adhésion, notifiera au dépositaire de la Convention l'identité
et les fonctions de l'autorité ou des autorités qui, dans cet Etat, sont compétentes pour délivrer le certificat. Il lui notifiera aussi toute modification dans la désignation de ces autorités.
Article 24
La reconnaissance d'une adoption ne peut être refusée dans un Etat contractant que si l'adoption est manifestement contraire à son ordre public, compte tenu de l'intérêt supérieur de l'enfant.
Article 25
Tout Etat contractant peut déclarer au dépositaire de la Convention qu'il ne sera pas tenu de reconnaître en vertu de celle-ci les adoptions faites conformément à un accord conclu en application de l'article 39, paragraphe 2.
Article 26
1 La reconnaissance de l'adoption comporte celle
a du lien de filiation entre l'enfant et ses parents adoptifs;
b de la responsabilité parentale des parents adoptifs à l'é-
gard de l'enfant;
c de la rupture du lieu préexistant de filiation entre l'enfant
et sa mère et son père, si l'adoption produit cet effet dans l'Etat contractant où elle a eu lieu.
2 Si l'adoption a pour effet de rompre le lieu préexistant de filiation, l'enfant jouit, dans l'Etat d'accueil et dans tout autre
Etat contractant où l'adoption est reconnue, des droits équivalents à ceux résultant d'une adoption produisant cet effet dans chacun de ces Etats.
3 Les paragraphes précédents ne portent pas atteinte à l'application de toute disposition plus favorable à l'enfant, en
vigueur dans l'Etat contractant qui reconnaît l'adoption.
Article 27
1 Lorsqu'une adoption faite dans l'Etat d'origine n'a pas pour effet de rompre le lieu préexistant de filiation, elle peut, dans l'Etat d'accueil qui reconnaît l'adoption conformément à la Convention, être convertie en une adoption produisant cet effet,
a si le droit de l'Etat d'accueil le permet; et
b si les consentements visés à l'article 4, lettres c et d, ont
été ou sont donnés en vue d'une telle adoption.
2 L'article 23 s'applique à la décision de conversion.
CHAPITRE VI – DIPOSITIONS GÉNÉRALES
Article 28
La Convention ne déroge pas aux lois de l'Etat d'origine qui requièrent que l'adoption d'un enfant résidant habituellement dans cet Etat doive avoir lieu dans cet Etat ou qui interdisent le placement de l'enfant dans l'Etat d'accueil ou son déplacement vers cet Etat avant son adoption.
Article 29
Aucun contact entre les futurs parents adoptifs et les parents de l'enfant ou toute autre personne qui a la garde de celui-ci ne peut avoir lieu tant que les dispositions de l'article 4, lettres a à c, et de l'article 5, lettre a, n'ont pas été respectées, sauf si l'adoption a lieu entre membres d'une même famille ou si les conditions fixées par l'autorité compétente de l'Etat d'origine sont remplies.
Article 30
1 Les autorités compétentes d'un Etat contractant veillent à conserver les informations qu'elles détiennent sur les origines
de l'enfant, notamment celles relatives à l'identité de sa mère et de son père, ainsi que les données sur le passé médical de l'enfant et de sa famille. 2 Elles assurent l'accès de l'enfant ou de son représentant à ces informations, avec les conseils appropriés, dans la mesure permise par la loi de leur Etat.
Article 31
Sous réserve de l'article 30, les données personnelles rassemblées ou transmises conformément à la Convention, en particulier celles visées aux articles 15 et 16, ne peuvent être utilisées à d'autres fins que celles pour lesquelles elles ont été rassemblées ou transmises.
Article 32
1 Nul ne peut tirer un gain matériel indu en raison d'une intervention à l'occasion d'une adoption internationale. 2 Seuls peuvent être demandés et payés les frais et dépenses, y compris les honoraires raisonnables des personnes qui sont intervenues dans l'adoption. 3 Les dirigeants, administrateurs et employés d'organismes intervenant dans une adoption ne peuvent recevoir une rémunération disproportionnée par rapport aux services rendus.
Article 33
Toute autorité compétente qui constate qu'une des dispositions de la Convention a été méconnue ou risque manifestement de l'être en informe aussitôt l'Autorité centrale de l'Etat dont elle relève. Cette Autorité centrale a la responsabilité de veiller à ce que les mesures utiles soient prises.
Article 34
Si l'autorité compétente de l'Etat destinataire d'un document le requiert, une traduction certifiée conforme doit être produite. Sauf dispense, les frais de traduction sont à la charge des futurs parents adoptifs.
Article 35
Les autorités compétentes des Etats contractants agissent rapidement dans les procédures d'adoption.
Article 36
Au regard d'un Etat qui connaît, en matière d'adoption, deux ou plusieurs systèmes de droit applicables dans des unités territoriales différentes:
a toute référence à la résidence habituelle dans cet Etat
vise la résidence habituelle dans une unité territoriale de cet Etat;
b toute référence à loi de cet Etat vise la loi en vigueur dans
l'unité territoriale concernée;
c toute référence aux autorités compétentes ou aux autori-
tés publiques de cet Etat vise les autorités habilitées à agir dans l'unité territoriale concernée;
d toute référence aux organismes agréés de cet Etat vise les
organismes agréés dans l'unité territoriale concernée.
Article 37
Au regard d'un Etat qui connaît, en matière d'adoption, deux ou plusieurs systèmes de droit applicables à des catégories différentes de personnes, toute référence à la loi de cet Etat vise le système de droit désigné par le droit de celui-ci.
Article 38
Un Etat dans lequel différentes unités territoriales ont leurs
propres règles de droit en matière d'adoption ne sera pas tenu d'appliquer la Convention lorsqu'un Etat dont le système de droit est unifié ne serait pas tenu de l'appliquer.
Article 39
1 La Convention ne déroge pas aux instruments internationaux auxquels des Etats contractants sont Parties et qui contiennent des dispositions sur les matières réglées par la présente Convention, à moins qu'une déclaration contraire ne soit faite par les Etats liés par de tels instruments. 2 Tout Etat contractant pourra conclure avec un ou plusieurs autres Etats contractants des accords en vue de favoriser l'application de la Convention dans leurs rapports réciproques. Ces accords ne pourront déroger qu'aux dispositions des articles 14 à 16 et 18 à 21. Les Etats qui auront conclu de tels accords en transmettront une copie au dépositaire de la Convention.
Article 40
Aucune réserve à la Convention n'est admise.
Article 41
La Convention s'applique chaque fois qu'une demande visée à l'article 14 a été reçue après l'entrée en vigueur de la Convention dans l'Etat d'accueil et l'Etat d'origine.
Article 42
Le Secrétaire général de la Conférence de La Haye de droit international privé convoque périodiquement une Commission spéciale afin d'examiner le fonctionnnement pratique de la Convention.
CHAPITRE VII – CLAUSES FINALES
Article 43
1 La Convention est ouverte à la signature des Etats qui étaient Membres de la Conférence de La Haye de droit international privé lors de sa Dix-septième session et des autres Etats qui ont participé à cette Session.
2 Elle sera ratifiée, acceptée ou approuvée et les instruments de ratification, d'acceptation ou d'approbation seront déposés auprès du Ministère des Affaires Etrangères du Royaume des Pays-Bas, dépositaire de la Convention.
Article 44
1 Tout autre Etat pourra adhérer à la Convention après son entrée en vigueur en vertu de l'article 46, paragraphe 1. 2 L'instrument d'adhésion sera déposé auprès du dépositaire.
3 L'adhésion n'aura d'effet que dans les rapports entre l'Etat adhérant et les Etats contractants qui n'auront pas élevé d'objection à son encontre dans les six mois après la réception de la notification prévue à l'article 48, lettre b. Une telle objection pourra également être élevée par tout Etat au moment d'une ratification, acceptation ou approbation de la
Convention, ultérieure à l'adhésion. Ces objections seront notifiées au dépositaire.
Article 45
1 Un Etat qui comprend deux ou plusieurs unités territoriales dans lesquelles des systèmes de droit différents s'appliquent aux matières régies par cette Convention pourra, au moment de la signature, de la ratification, de l'acceptation, de l'approbation ou de l'adhésion, déclarer que la présente Convention s'appliquera à toutes ses unités territoriales ou seulement à l'une ou à plusieurs d'entre elles, et pourra à tout moment modifier cette déclaration en faisant une nouvelle déclaration. 2 Ces déclarations seront notifiées au dépositaire et indique-ront expressément les unités territoriales auxquelles la Conven-tion s'applique.
3 Si un Etat ne fait pas de déclaration en vertu du présent article, la Convention s'appliquera à l'ensemble du territoire de cet Etat.
Article 46
1 La Convention entrera en vigueur le premier jour du mois suivant l'expiration d'une période de trois mois après le dépôt du troisième instrument de ratification, d'acceptation ou d'approbation prévu par l'article 43. 2 Par la suite, la Convention entrera en vigueur:
a pour chaque Etat ratifiant, acceptant ou approuvant
postérieurement, ou adhérant, le premier jour du mois suivant l'expiration d'une période de trois mois après le dépôt de son instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion;
b pour les unités territoriales auxquelles la Convention a été
étendue conformément à l'article 45, le premier jour du mois suivant l'expiration d'une période de trois mois après la notification visée dans cet article.
Article 47
1 Tout Etat Partie à la Convention pourra dénoncer celle-ci par une notification adressée par écrit au dépositaire. 2 La dénonciation prendra effet le premier jour du mois suivant l'expiration d'une période de douze mois après la date de réception de la notification par le dépositaire. Lorsqu'une période plus longue pour la prise d'effet de la dénonciation est spécifiée dans la notification, la dénonciation prendra effet à l'expiration de la période en question après la date de réception de la notification.
Article 48
Le dépositarie notifiera aux Etats membres de la Conférence de La Haye de droit international privé, aux autres Etat qui ont participé à la Dix-septième session, ainsi qu'aux Etats qui auront adhéré conformément aux dispositions de l'article 44:
a les signatures, ratifications, acceptations et approbations
visées à l'article 43;
b les adhésions et les objections aux adhésions visées à
l'article 44;
c la date à laquelle la Convention entrera en vigueur
conformé-ment aux dispositions de l'article 46;
d les déclarations et les désignations mentionnées aux
articles 22, 23, 25 et 45;
e les accords mentionnés à l'article 39;
f les dénonciations visées à l'articles 47.
En foi de quoi, les soussignés, dûment autorisés, ont signé la présente Convention.
Fait à La Haye, le .................... 19.., en français et en anglais, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire, qui sera déposé dans les archives du Gouvernement du Royaume des Pays-Bas et dont une copie certifiée conforme sera remise, par la voie diplomatique, à chacun des Etats membres de la Conférence de La Haye de droit international privé lors de la Dix-septième session, ainsi qu'à chacun des autres Etats ayant participé à cette Session.
Recognizing that intercountry adoption may offer the advantage of a permanent family to a child for whom a suitable family cannot be found in his or her State of origin,
Convinced of the necessity to take measures to ensure that intercountry adoptions are made in the best interests of the child and with respect for his or her fundamental rights, and to prevent the abduction, the sale of, or traffic in children,
Desiring to establish common provisions to this effect, taking into account the principles set forth in international instruments, in particular the United Nations Convention on
the Rights of the Child, of 20 November 1989, and the United
Nations Declaration on Social and Legal Principles relating to the Protection and Welfare of Children, with Special Reference to Foster Placement and Adoption Nationally and Internationally (General Assembly Resolution 41/85, of 3 December 1986),
Have agreed upon the following provisions –
CHAPTER I – SCOPE OF THE CONVENTION
Article 1
The objects of the present Convention are –
a to establish safeguards to ensure that intercountry
adoptions take place in the best interests of the child and with respect for his or her fundamental rights as recognized in international law;
b to establish a system of co-operation amongst Contracting
States to ensure that those safeguards are respected and thereby prevent the abduction, the sale of, or traffic in children;
c to secure the recognition in Contracting States of adop-
tions made in accordance with the Convention.
Article 2
1 The Convention shall apply where a child habitually resident in one Contracting State (‘the State of origin’) has been, is being, or is to be moved to another Contracting State (‘the receiving State’) either after his or her adoption in the State of origin by spouses or a person habitually resident in the receiving State, or for the purposes of such an adoption in the receiving State or in the State of origin. 2 The Convention covers only adoptions which create a perma-nent parent-child relationship.
Article 3
The Convention ceases to apply if the agreements mentioned in Article 17, sub-paragraph c, have not been given before the child attains the age of eighteen years.
CHAPTER II – REQUIREMENTS FOR INTERCOUNTRY ADOPTIONS
Article 4
An adoption within the scope of the Convention shall take
place only if the competent authorities of the State of origin –
a have established that the child is adoptable; b have determined, after possibilities for placement of the
child within the State of origin have been given due consideration, that an intercountry adoption is in the child ds best interests;
c have ensured that
(1) the persons, institutions and authorities whose consent is necessary for adoption, have been counselled as may be necessary and duly informed of the effects of their consent, in particular whether or not an adoption will result in the termination of the legal relationship between the child and his or her family of origin,
(2) such persons, institutions and authorities have given their consent freely, in the required legal form, and expressed or evidenced in writing, (3) the consents have not been induced by payment or compensation of any kind and have not been withdrawn, and
(4) the consent of the mother, where required, has been given only after the birth of the child; and
d have ensured, having regard to the age and degree of ma-
turity of the child, that (1) he or she has been counselled and duly informed of the effects of the adoption and of his or her consent to the adoption, where such consent is required,
(2) consideration has been given to the child ds wishes and opinions, (3) the childds consent to the adoption, where such consent is required, has been given freely, in the required legal form, and expressed or evidenced in writing, and
(4) such consent has not been induced by payment or compensation of any kind.
Article 5
An adoption within the scope of the Convention shall take place only if the competent authorities of the receiving State –
a have determined that the prospective adoptive parents
are eligible and suited to adopt;
b have ensured that the prospective adoptive parents have
been counselled as may be necessary; and
c have determined that the child is or will be authorized to
enter and reside permanently in that State.
CHAPTER III – CENTRAL AUTHORITIES AND ACCREDITED BODIES
Article 6
1 A Contracting State shall designate a Central Authority to discharge the duties which are imposed by the Convention upon such authorities.
2 Federal States, States with more than one system of law or States having autonomous territorial units shall be free to appoint more than one Central Authority and to specify the territorial or personal extent of their functions. Where a State has appointed more than one Central Authority, it shall designate the Central Authority to which any communication may be addressed for transmission to the appropriate Central
Authority within that State.
Article 7
1 Central Authorities shall co-operate with each other and promote co-operation amongst the competent authorities in their States to protect children and to achieve the other objects of the Convention.
2 They shall take directly all appropriate measures to –
a provide information as to the laws of their States concer-
ning adoption and other general information, such as statistics and standard forms;
b keep one another informed about the operation of the
Convention and, as far as possible, eliminate any obstacles to its application.
Article 8
Central Authorities shall take, directly or through public authorities, all appropriate measures to prevent improper financial or other gain in connection with an adoption and to deter all practices contrary to the objects of the Convention.
Article 9
Central Authorities shall take, directly or through public authorities or other bodies duly accredited in their State, all appropriate measures, in particular to –
a collect, preserve and exchange information about the situ-
ation of the child and the prospective adoptive parents, so far as is necessary to complete the adoption;
b facilitate, follow and expedite proceedings with a view to
obtaining the adoption;
c promote the development of adoption counselling and
post-adoption services in their States;
d provide each other with general evaluation reports about
experience with intercountry adoption;
e reply, in so far as it permitted by the law of their State, to
justified requests from other Central Authorities or public authorities for information about a particular adoption situation.
Article 10
Accreditation shall only be granted to and maintained by bodies demonstrating their competence to carry out properly the tasks with which they may be entrusted.
Article 11
An accredited body shall –
a pursue only non-profit objectives according to such condi-
tions and within such limits as may be established by the competent authorities of the State of accreditation;
b be directed and staffed by persons qualified by their ethi-
cal standards and by training or experience to work in the field of intercountry adoption; and
c be subject to supervision by competent authorities of that
State as to its composition, operation and financial situation.
Article 12
A body accredited in one Contracting State may act in another Contracting State only if the competent authorities of both States have authorized it to do so.
Article 13
The designation of the Central Authorities and, where appropriate, the extent of their functions, as well as the names and addresses of the ac-credited bodies shall be communicated by each Contracting State to the Permanent Bureau of the Hague Conference on Private International Law.
CHAPTER IV – PROCEDURAL REQUIREMENTS IN INTERCOUNTRY ADOPTION
Article 14
Persons habitually resident in a Contracting State, who wish to adopt a child habitually resident in another Contracting State, shall apply to the Central Authority in the State of their habitual residence.
Article 15
1 If the Central Authority of the receiving State is satisfied that the applicants are eligible and suited to adopt, it shall prepare a report including information about their identity, eligibility and suitability to adopt, background, family and medical history, social environment, reasons for adoption, ability to undertake an intercountry adoption, as well as the characteristics of the children for whom they would be qualified to care.
2 It shall transmit the report to the Central Authority of the
State of origin.
Article 16
1 If the Central Authority of the State of origin is satisfied that the child is adoptable, it shall –
a prepare a report including information about his or her
identity, adoptability, background, social environment, family history, medical history including that of the child ds family, and any special needs of the child;
b give due consideration to the childds upbringing and to his
or her ethnic, religious and cultural background; c ensure that consents have been obtained in accordance with Article 4; and
d determine, on the basis in particular of the reports relating
to the child and the prospective adoptive parents, whether the envisaged placement is in the best interests of the child. 2 It shall transmit to the Central Authority of the receiving State its report on the child, proof that the necessary consents have been obtained and the reasons for its determination on the placement, taking care not to reveal the identity of the mother and the father if, in the State of origin, these identities may not be disclosed.
Article 17
Any decision in the State of origin that a child should be entrusted to prospective adoptive parents may only be made if –
a the Central Authority of that State has ensured that the
prospective adoptive parents agree;
b the Central Authority of the receiving State has approved
such decision, where such approval is required by the law of that State or by the Central Authority of the State of origin;
c the Central Authorities of both States have agreed that the
adoption may proceed; and
d it has been determined, in accordance with Article 5, that
the prospective adoptive parents are eligible and suited to adopt and that the child is or will be authorized to enter and reside permanently in the receiving State.
Article 18
The Central Authorities of both States shall take all necessary steps to obtain permission for the child to leave the State of origin and to enter and reside permanently in the receiving State.
Article 19
1 The transfer of the child to the receiving State may only be carried out if the requirements of Article 17 have been satisfied. 2 The Central Authorities of both States shall ensure that this transfer takes place in secure and appropriate circumstances and, if possible, in the company of the adoptive or prospective adoptive parents. 3 If the transfer of the child does not take place, the reports referred to in Articles 15 and 16 are to be sent back to the authorities who forwarded them.
Article 20
The Central Authorities shall keep each other informed about the adoption process and the measures taken to complete it, as well as about the progress of the placement if a probationary period is required.
Article 21
1 Where the adoption is to take place after the transfer of the child to the receiving State and it appears to the Central
Authority of the State that the continued placement of the child with the prospective adoptive parents is not in the childds best interests, such Central Authority shall take the measures necessary to protect the child, in particular –
a to cause the child to be withdrawn from the prospective
adoptive parents and to arrange temporary care;
b in consultation with the Central Authority of the State of
origin, to arrange without delay a new placement of the child with a view to adoption or, if this is not appropriate, to arrange alternative long-term care; an adoption shall not take place until the Central Authority of the State of origin has been duly informed concerning the new prospective adoptive parents;
c as a last resort, to arrange the return of the child, if his or
her interests so require.
2 Having regard in particular to the age and degree of maturity of the child, he or she shall be consulted and, where
appropriate, his or her consent obtained in relation to measures to be taken under this Article.
Article 22
1 The functions of a Central Authority under this Chapter may be performed by public authorities or by bodies accredited under Chapter III, to the extent permitted by the law of its State.
2 Any Contracting State may declare to the depositary of the Convention that the functions of the Central Authority under Articles 15 to 21 may be performed in that State, to the extent permitted by the law and subject to the supervision of the competent authorities of that State, also by bodies or persons who –
a meet the requirements of integrity, professional compe-
tence, experience and accountability of that State; and
b are qualified by their ethical standards and by training or
experience to work in the field of intercountry adoption.
3 A Contracting State which makes the declaration provided for in paragraph 2 shall keep the Permanent Bureau of the
Hague Conference on Private International Law informed of the names and addresses of these bodies and persons. 4 Any Contracting State may declare to the depositary of the Convention that adoptions of children habitually resident in its territory may only take place if the functions of the Central Authorities are performed in accordance with paragraph 1.
5 Notwithstanding any declaraion made under paragraph 2, the reports provided for in Articles 15 and 16 shall, in every case, be prepared under the responsibility of the Central
Authority or other authorities or bodies in accordance with paragraph 1.
CHAPTER V – RECOGNITION AND EFFECTS OF THE ADOPTION
Article 23
1 An adoption certified by the competent authority of the
State of the adoption as having been made in accordance with the Convention shall be recognized by operation of law in the other Contracting States. The certificate shall specify when and by whom the agreements under Article 17, subparagraph c, were given. 2 Each Contracting State shall, at the time of signature, ratification, acceptance, approval or accession, notify the depositary of the Convention of the identity and the functions of the authority or the authorities which, in that State, are competent to make the certification. It shall also notify the depositary of any modification in the designation of these authorities.
Article 24
The recognition of an adoption may be refused in a Contracting State only if the adoption is manifestly contrary to its public policy, taking into account the best interests of the child.
Article 25
Any Contracting State may declare to the depositary of the Convention that it will not be bound under this Convention to recognize adoptions made in accordance with an agreement concluded by application of Article 39, paragraph 2.
Article 26
1 The recognition of an adoption includes recognition of
a the legal parent-child relationship between the child and
his or her adoptive parents;
b parental responsibility of the adoptive parents for the
child;
c the termination of a pre-existing legal relationship
between the child and his or her mother and father, if the adoption has this effect in the Contracting State where it was made. 2 In the case of an adoption having the effect of terminating a pre-existing legal parent-child relationship, the child shall enjoy in the receiving State, and in any other Contracting State where the adoption is recognized, rights equivalent to those resulting from adoptions having this effect in each such State. 3 The preceding paragraphs shall not prejudice the application of any provision more favourable for the child, in force in the Contracting State which recognizes the adoption.
Article 27
1 Where an adoption granted in the State of origin does not have the effect of terminating a pre-existing legal parentchild relationship, it may, in the receiving State which recognizes the adoption under the Convention, be converted into an adoption having such an effect –
a if the law of the receiving State so permits; and b if the consents referred to in Article 4, sub-paragraphs c
and d, have been or are given for the purpose of such an adoption. 2 Article 23 applies to the decision converting the adoption.
CHAPTER VI – GENERAL PROVISIONS
Article 28
The Convention does not affect any law of a State of origin which requires that the adoption of a child habitually resident within that State take place in that State or which prohibits the childds placement in, or transfer to, the receiving State prior to adoption.
Article 29
There shall be no contact between the prospective adoptive parents and the child ds parents or any other person who has
care of the child until the requirements of Article 4, sub-paragraphs a to c, and Article 5, sub-paragraph a, have been met, unless the adoption takes place within a family or unless the contact is in compliance with the conditions established by the competent authority of the State of origin.
Article 30
1 The competent authorities of a Contracting State shall ensure that information held by them concerning the child ds origin, in particular information concerning the identity of his or her parents, as well as the medical history, is preserved.
2 They shall ensure that the child or his or her representative has access to such information, under appropriate guidance, in so far as is permitted by the law of that
State.
Article 31
Without prejudice to Article 30, personal data gathered or transmitted under the Convention, especially data referred to in Articles 15 and 16, shall be used only for the purposes for which they were gathered or transmitted.
Article 32
1 No one shall derive improper financial or other gain from an activity related to an intercountry adoption. 2 Only costs and expenses, including reasonable professional fees of persons involved in the adoption, may be charged or paid.
3 The directors, administrators and employees of bodies involved in an adoption shall not receive remuneration which is unreasonably high in relation to services rendered.
Article 33
A competent authority which finds that any provision of the Convention has not been respected or that there is a serious risk that it may not be respected, shall immediately inform the Central Authority of its State. This Central Authority shall be responsible for ensuring that appropriate measures are taken.
Article 34
If the competent authority of the State of destination of a document so requests, a translation certified as being in conformity with the original must be furnished. Unless otherwise provided, the costs of such translation are to be borne by the prospective adoptive parents.
Article 35
The competent author- ities of the Contracting States shall act expeditiously in the process of adoption.
Article 36
In relation to a State which has two or more systems of law with regard to adoption applicable in different territorial units –
a any reference to habitual residence in that State shall be
construed as referring to habitual residence in a territorial unit of that State;
b any reference to the law of that State shall be construed
as referring to the law in force in the relevant territorial unit;
c any reference to the competent authorities or to the public
authorities of that State shall be construed as referring to those authorized to act in the relevant territorial unit;
d any reference to the accredited bodies of that State shall
be construed as referring to bodies accredited in the relevant territorial unit.
Article 37
In relation to a State which with regard to adoption has two or more systems of law applicable to different categories of persons, any reference to the law of that State shall be construed as referring to the legal system specified by the law of that State.
Article 38
A State within which different territorial units have their own rules of law in respect of adoption shall not be bound to apply the Convention where a State with a unified system of law would not be bound to do so.
Article 39
1 The Convention does not affect any international instrument to which Contracting States are Parties and which contains provisions on matters governed by the Convention, unless a contrary declaration is made by the States Parties to such instrument.
2 Any Contracting State may enter into agreements with one or more other Contracting States, with a view to improving the application of the Convention in their mutual relations. These agreements may derogate only from the provisions of Article 14 to 16 and 18 to 21. The States which have concluded such an agreement shall transmit a copy to the depositary of the Convention.
Article 40
No reservation to the Convention shall be permitted.
Article 41
The Convention shall apply in every case where an application pursuant to Article 14 has been received after the Convention has entered into force in the receiving State and the State of origin.
Article 42
The Secretary General of the Hague Conference on Private International Law shall at regular intervals convene a Special Commission in order to review the practical operation of the Convention.
CHAPTER VII – FINAL CLAUSES
Article 43
1 The Convention shall be open for signature by the States which were Members of the Hague Conference on Private International Law at the time of its Seventeenth Session and by the other States which participated in that Session. 2 It shall be ratified, accepted or approved and the
instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Ministry of Foreign Affairs of the Kingdom of the Netherlands, depositary of the Convention.
Article 44
1 Any other State may accede to the Convention after it has entered into force in accordance with Article 46, paragraph 1. 2 The instrument of accession shall be deposited with the depositary. 3 Such accession shall have effect only as regards the relations between the acceding State and those Contracting
States which have not raised an objection to its accession in the six months after the receipt of the notification referred to in sub-paragraph b of Article 48. Such an objection may also be raised by States at the time when they ratify, accept or approve the Convention after an accession. Any such objection shall be notified to the depositary.
Article 45
1 If a State has two or more territorial units in which different systems of law are applicable in relation to matters dealt with in the Convention, it may at the time of signature, ratification, acceptance, approval or accession declare that this
Convention shall extend to all its territorial units or only to one or more of them and may modify this declaration by submitting another declaration at any time.
2 Any such declaration shall be notified to the depositary and shall state expressly the territorial units to which the
Convention applies.
3 If a State makes no declaration under this Article, the Convention is to extend to all territorial units of that State.
Article 46
1 The Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of three months after the deposit of the third instrument of ratification, acceptance or approval referred to in Article 43. 2 Thereafter the Convention shall enter into force –
a for each State ratifying, accepting or approving it sub-
sequently, or acceding to it, on the first day of the month following the expiration of three months after the deposit of its instrument of ratification, acceptance, approval or accession;
b for a territorial unit to which the Convention has been
extended in conformity with Article 45, on the first day of the month following the expiration of three months after the notification referred to in that Article.
Article 47
1 A State Party to the Convention may denounce it by a notification in writing addressed to the depositary. 2 The denunciation takes effect on the first day of the month following the expiration of twelve months after the notification is received by the depositary. Where a longer period for the denunciation to take effect is specified in the notification, the denunciation takes effect upon the expiration of such longer period after the notification is received by the depositary.
Article 48
The depositary shall notify the States Members of the Hague Conference on Private International Law, the other States which participated in the Seventeenth Session and the States which have acceded in accordance with Article 44, of the following –
a the signatures, ratifications, acceptances and approvals
referred to in Article 43;
b the accessions and objections raised to accessions
referred to in Article 44;
c the date on which the Convention enters into force in
accordance with Article 46;
d the declarations and designations referred to in Articles
22, 23, 25 and 45;
e the agreements referred to in Article 39; f the denunciations referred to in Article 47.
In witness whereof the undersigned, being duly authorized thereto, have signed this Convention.
Done at The Hague, on the ...... day of .......... 19.. in the English and French languages, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Government of the Kingdom of the Netherlands, and of which a certified copy shall be sent, through diplomatic channels, to each of the States Members of the Hague Conference on Private International Law at the date of its Seventeenth Session and to each of the other States which participated in that Session.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2.2. Förslag till lag om internationell adoptionsförmedling
Härigenom föreskrivs följande.
Inledning
1 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas när en underårig med hemvist utomlands skall adopteras av någon eller några med hemvist i Sverige. Internationell adoptionsförmedling
2 § Med internationell adoptionsförmedling avses verksamhet som har till syfte att skapa kontakt mellan den eller dem som önskar adoptera och myndigheter, organisationer, institutioner eller enskilda personer i det land där barnet har sitt hemvist samt att även i övrigt lämna den hjälp som behövs för att en adoption skall kunna genomföras. 3 § Adoptioner av barn från utlandet får förmedlas endast av sammanslutningar som är auktoriserade enligt denna lag. 4 § Den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet skall anlita en sammanslutning som avses i 3 §. Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammmanslutning. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) skall i sådana fall innan barnet lämnar landet pröva om förfarandet är godtagbart. De auktoriserade sammanslutningarna
5 § NIA avgör frågor om auktorisation och har tillsyn över de auktoriserade sammanslutningarna. 6 § Auktorisation får ges endast åt sammanslutningar som har till huvudsakligt syfte att förmedla internationella adoptioner. Auktorisation får ges endast om det står klart att sammanslutningen kommer att förmedla sådana adoptioner på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt, utan vinstintresse och med barnets bästa som främsta riktmärke. För auktorisation krävs vidare att sammanslutningen har stadgar, styrelse och revisorer. 7 § Auktorisationen skall vara tidsbegränsad. I beslutet om auktorisation skall det anges vilka länder som sammanslutningens verksamhet avser. Auktorisationen får även förenas med andra villkor, såsom vad som skall gälla om inbetalning av avgifter samt redovisning. För att täcka kostnaderna för verksamheten får en auktoriserad sammanslutning ta ut skäliga avgifter av dem som anlitar sammanslutningen för internationell
adoptionsförmedling. 8 § NIA skall i samband med ett beslut om auktorisation utse minst två personer eller, om sammanslutningens verksamhet kan antas bli av ringa omfattning, en person att företräda allmänintresset i sammanslutningens arbete med internationell adoptionsförmedling (samhällsrepresentanter). Samhällsrepresentanter skall ha särskild erfarenhet av barnoch ungdomsvård i stat eller kommun. 9 § De auktoriserade sammanslutningarna är skyldiga att på begäran tillhandahålla NIA de handlingar som rör verksamheten. 10 § Auktorisationen skall återkallas, om de förutsättningar som anges i 6 § inte längre finns. Detsamma gäller, om sammanslutningen inte uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen eller inte rättar sig efter vad NIA begär med stöd av 9 §. 11 § När en auktoriserad sammanslutning prövar om en internationell adoption skall förmedlas, skall minst en samhällsrepresentant delta. 12 § Om en auktoriserad sammanslutning har vägrat adoptionsförmedling i ett visst fall, får NIA på begäran av den eller dem som söker adoption uppdra åt sammanslutningen att ändå förmedla adoptionen.
Tystnadsplikt
13 § Den som är eller har varit verksam inom en auktoriserad sammanslutning får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om enskildas personliga förhållanden. Överklagande
14 § NIA:s beslut enligt 4 § tredje meningen, 6 §, 7 § första stycket och 10 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. NIA:s beslut i övrigt får inte överklagas. Ansvar
15 § Den som förmedlar en internationell adoption i strid med 3 § döms till böter. Detsamma gäller den som i strid med 4 § låter föra ut ett barn från det land där det har sitt hemvist.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997, då lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp upphör att gälla.
2. Sammanslutningar som vid den nya lagens ikraftträdande har auktorisation enligt den upphävda lagen skall anses ha fått auktorisation enligt den nya lagen.
3. Om det vid den nya lagens ikraftträdande finns ett giltigt medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620), skall någon prövning inte göras enligt 4 § i den nya lagen.
2.3. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs att 25, 30, 31, 47, 73 och 75 §§socialtjänstlagen (1980:620)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 §
2
En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande enligt första stycket utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades.
Innan socialnämnden beslutar i en fråga om medgivande som avses i tredje stycket, skall nämnden pröva om det förmedlingssätt som sökanden kommer att använda sig av är tillförlitligt eller ej. Nämnden skall i denna fråga inhämta
1 Lagen omtryckt 1988:871.2 Senaste lydelse 1990:53.
yttrande från statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), om det inte är uppenbart obehövligt. Visar prövningen att det kan befaras att förmedlingssättet inte är tillförlitligt, skall socialnämnden vägra sitt medgi-
vande. I ett beslut om medgivande skall socialnämnden ange för vilket förmedlingssätt medgivandet gäller.
Är det fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar det land där det har sitt hemvist. Medgivande
får lämnas endast om den eller de som vill adoptera har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd.
Medgivandet upphör att gälla, om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet lämnades.
Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämnden om deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller. Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna för det inte längre föreligger. Återkallelse kan ske även när barnet har tagits emot av sökandena, om en fortsatt vistelse hos dem inte är förenlig med barnets bästa.
När ett visst barn har föreslagits för adoption, skall
socialnämnden skyndsamt pröva om den skall ge samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett adoptionsförfarande som omfattas av lagen ( 1997:000 )
med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, skall därvid 3 § i den lagen tillämpas.
30 §
3
Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar sitt beslut. Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 §.
Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket och ett samtycke
enligt 25 § femte stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 §. I de fall samtycke enligt 25 §
femte stycket lämnats av socialnämnden i en annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 26 §.
31 §
Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §. Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall
lämna förmedlingshjälp m.m. finns bestämmelser i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp.
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall
förmedla barn från utlandet för adoption finns bestämmelser
i lagen (1997:000) om internationell adoptionsförmedling.
47 §
4
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som ankommer på nämnden enligt 25 och 28 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 §
3 Senaste lydelse 1990:53.4 Senaste lydelse 1991:1667.
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges
endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller
ersättare i nämnden i ärenden som ankommer på nämnden enligt 25 § första – fjärde styckena och 28 § denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Första stycket gäller även i ärenden enligt 25 § femte
stycket om samtycke vägras.
73 §
5
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om bistånd enligt 6 §, medgivande enligt 25 § förbud enligt 27 §, eller eftergift enligt 37 §.
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om bistånd enligt 6 §, medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 25 §, förbud enligt 27 §, eller eftergift enligt 37 §. Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första stycket. Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
75 §
6
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp,
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:000) om internationell ad-
optionsförmedling, 2. överträder förbud som har meddelats
med stöd av 27 §,
3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 §,
4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten vid ett hem för vård eller boende. Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
5 Senaste lydelse 1995:53.6 Senaste lydelse 1990:53.
2.4. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
15 §
2
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part.
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.2 Senaste lydelse 1994:1443.
2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs att 1 a och 13 a §§ lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §
2
Ett barn som inte fyllt tolv år och som adopteras av svensk medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge, eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption.
2. barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption eller som
gäller här i landet enligt lagen ( 1997:000 ) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
13 a §
3
I fråga om adoptivbarn gäller bestämmelserna i denna lag om barns förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap med anledning av att barnets adoptivfar eller adoptivmor förvärvar eller förlorar sådant medborgarskap endast
1. om barnet adopterats i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
2. om barnet adopterats genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller
2. om barnet adopterats genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption eller som gäller här i landet enligt lagen (1997:000)
med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,
eller 3. om en far eller en mor adopterat sitt eget barn.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
1 Lagen omtryckt 1984:682.2 Senaste lydelse 1992:392.3 Senaste lydelse 1992:392.
2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn
dels att 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 och 4 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Bidrag lämnas till den eller de adoptivföräldrar som har fått tillstånd av svensk domstol till en adoption. Med svensk domstols tillstånd jämställs beslut av regeringen, eller av den myndighet som regeringen har bestämt, om att ett utomlands meddelat beslut om adoption skall gälla här i landet.
Med svensk domstols tillstånd jämställs
1. beslut av regeringen, eller av den myndighet som regeringen har bestämt, om att ett utomlands meddelat beslut om adoption skall gälla här i landet, och
2. ett utomlands meddelat beslut om adoption som gäller här i landet enligt lagen ( 1997:000 ) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
4 §
1
För varje barn lämnas bidrag med hälften av
genomsnittskostnaden för en adoption från barnets ursprungsland, dock högst med 24 000 kronor.
För varje barn lämnas bidrag med 24 000 kronor. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om barn, som kommit i adoptivföräldrarnas vård här i landet före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1991:235.
3. Ärendet och dess beredning
Reglerna för den internationella adoptionsverksamheten fick i huvudsak sin nuvarande utformning i slutet av 1970-talet. En särskild arbetsgrupp lämnade år 1978 rapporten Internationella adoptioner (Ds 1978:6), med förslag till riktlinjer och organisation av verksamheten. Riksdagen beslutade i frågan på grundval av proposition 1978/79:108 (SoU 1978/79:41, rskr. 1978/79:346). Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) pekade i en skrivelse från den 29 maj 1991 på den utveckling som ägt rum inom adoptionsområdet och det behov av förändringar i regelsystemet som utvecklingen har föranlett. Vid Haagkonferensen för internationell privaträtt har utarbetats en konvention om internationella adoptioner, "1993 års konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner". Sverige deltog i detta arbete. Regeringen tillsatte den 27 maj 1992 en utredning för att se över verksamheten med internationella adoptioner. Utredningen skulle i sitt arbete bl.a. beakta NIA:s skrivelse och pröva det behov av lagändringar som Haagkonventionen kunde föranleda. Utredningen har avlämnat betänkandet Internationella adoptionsfrågor, 1993 års Haagkonvention m.m. (SOU 1994:137). Utredningens sammanfattning av betänkandet återfinns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna återfinns i bilaga 2. En sammanställning av remissynpunkterna har gjorts och finns tillgänglig i Socialdepartementet (S95/2078/IFO).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 23 januari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit att lagtexterna bör justeras på en rad punkter. Regeringen har följt Lagrådets förslag i dessa delar. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexterna. I två avseenden föreslår Lagrådet i sak en annan lösning än den som föreslås i lagrådsremissen. Det gäller dels om socialnämnden skall lämna samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta även i fråga om adoptioner som inte omfattas av Haagkonventionen, dels om beslut i fråga om en auktorisation skall överklagas till regeringen eller allmän förvaltningsdomstol. Regeringen har inte följt Lagrådets förslag i fråga om samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta men däremot i fråga om överklagande. Lagrådet har även föreslagit ändringar i lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap och lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. Regeringen anser dock att den frågan lämpligen övervägs i samband med att lagen om svenskt medborgarskap ses över enligt nyligen beslutat direktiv. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter och förslag dels i avsnitt 6.3 dels i författningskommentaren.
Hänvisningar till S3
4. Nuvarande ordning
Lagreglering
Regler om adoption återfinns i många svenska författningar. De grundläggande materiella reglerna om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken. Då det gäller adoption med utländsk anknytning finns i lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption bestämmelser bl.a. om svensk domsrätt, lagval och erkännande av utländska adoptionsbeslut. Till denna lag hör förordningen (1976:834) om prövning av utländskt beslut om adoption. Förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap innehåller särskilda regler om adoption när adoptionen genom den sökandes och barnets medborgarskap och hemvist har internordisk anknytning. Förordningen grundar sig på konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (6 februari 1931). Definitionen av internationell adoptionshjälp och regler härom återfinns i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. NIA:s funktioner regleras i förordningen (1988:1128) med instruktion för Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Vidare är flera centrala regler om adoption av utländska barn intagna i socialtjänstlagen (1980:620). Regler om bidrag vid adoption av utländska barn återfinns i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn jämte tillhörande förordning (1988:1464). Slutligen finns i andra författningar särbestämmelser angående adoptioner, t.ex. i sekretesslagen (1980:100) och i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap.
De svenska adoptionsorganisationerna
Verksamheten med att adoptera barn från utlandet startade på 1950-talet. Från början drevs verksamhet av enskilda
personer. Efter hand reglererades den av samhället som också tog över vissa arbetsuppgifter i samband med adoptionerna. År 1969 bildades de första ideella organisationerna i syfte att ordna verksamheten på ett kontrollerat och rationellt sätt. Organisationerna fick då också ta över vissa uppgifter som tidigare legat på samhället. I Sverige finns för närvarande sex auktoriserade adoptionsorganisationer. Gemensamt för dem är att de alla är ideella organisationer som drivs av människor som känt ett starkt engagemang för föräldralösa barn i utlandet. I regel rör det sig om personer som själva adopterat och på så sätt fått kontakter i något land. Samtliga organisationer har internationell adoption som huvudsakligt syfte men arbetar dessutom med bistånd till andra länder. Antalet sökande har minskat under 1990-talet. I de flesta fall har organisationerna inte längre några väntetider innan en familjs handlingar kan sändas till ett annat land. Det förekommer även att organisationerna har för få sökande för vissa av sina utlandskontakter. Förbundet Adoptionscentrum (AC) bildades år 1969. År 1996 hade AC auktorisation att lämna adoptionshjälp för 24 länder och förmedlade under samma år ca 602 barn eller drygt 72 % av det totala antalet barn som detta år kom till Sverige genom auktoriserad organisations försorg. AC har ca 9 000 medlemmar och den 1 januari 1996 stod drygt 1 900 som sökande av adoptivbarn i organisationens register. De sökande har till oktober 1996 minskat till ca 1 700. Av dessa har ca 1 000 ännu inte fått medgivande av socialnämnden att ta emot ett barn för adoption. AC har lokalavdelningar över hela landet. Dessa bedriver bl.a. föreningsverksamhet, biståndsprojekt och föräldrautbildning. I syfte att kunna erbjuda blivande adoptivföräldrar en bra förberedelse inför adoptionen har AC utarbetat studiehandledningar och utbildar kontinuerligt cirkelledare. AC bedriver också en omfattande biståndsverksamhet, bl.a. med stöd av Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete (Sida). Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) har funnits som förening sedan år 1979 och har arbetat med internationell adoptionshjälp sedan år 1980. FFIA hade år 1996 auktorisation för sju länder och förmedlade samma år 120 barn. Det land från vilket det kom flest barn var Kina, som också är det land FFIA senast påbörjat ett samarbete med. FFIA har även förberedelse av blivande adoptivföräldrar, bl.a. ett studieprogram för distansutbildning. FFIA har drygt 900 medlemmar. FFIA:s biståndsverksamhet är en framträdande del av föreningens engagemang för barn i världen och drivs av en särskild
biståndsgrupp. Föreningen stöder olika biståndsprojekt i sex länder. Barnen Framför Allt – Adoptioner (BFA-A) bildades år 1979 av ett antal personer, som själva adopterat från andra länder. Föreningen har haft auktorisation sedan år 1980. År 1996 hade BFA-A auktorisation för fem länder och förmedlade 48 barn. Föreningen har närmare 900 medlemmar.
Förutom adoptionsverksamheten bedriver BFA-A
biståndsverksamhet. Föreningen har bl.a. en fadderbarnsverksamhet som omfattar drygt 850 fadderbarn i tre olika länder. Barnens vänner – Internationell adoptionsförening (BV) bildades år 1979 under namnet Sri Lanka Barns Vänner – Internationell adoptions- och biståndsförening. Föreningen fick år 1980 auktorisation för att arbeta med adoptioner från Sri Lanka. Föreningen har under 1990-talet utvidgat sin verksamhet till flera länder, därav namnbytet. BV har nu auktorisation för tre länder. BV hade år 1996 drygt 500 medlemmar och förmedlade 28 barn. En separat förening som arbetar med bistånd till Sri Lanka har avskilts från BV. Ungdomar som kommit som adoptivbarn med hjälp av föreningen har bildat en egen ungdomsklubb. Adoptions-Gruppen Skaraborg (AGS) fick sin första auktorisation år 1991. Föreningen som har auktorisation för Polen har drygt hundratalet medlemmar och förmedlade år 1996 13 adoptivbarn. AGS har även biståndsverksamhet, som till stor del består av insamlat material som transporteras till Polen.
Adoption & Child Care Association (ACCA) är den nyaste organisationen och fick auktorisation för Vietnam år 1994. Föreningen hade år 1996 ett nittiotal medlemmar och förmedlade 22 adoptivbarn. ACCA har även visst bistånd, bl.a. fadderbarnsverksamhet.
NIA
Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) är en central förvaltningsmyndighet med ansvar för information, tillsyn och kontroll i frågor som rör internationella adoptioner. Instruktion för NIA finns i förordningen (1988:1128). Nämnden består av elva ledamöter, som förordnas av regeringen, och kansliet har nio anställda. NIA ansvarar för frågor enligt förordningen (1976:834) om prövning av utländskt beslut om adoption samt för frågor om auktorisation av organisationer enligt lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. Nämnden beslutar också om fördelning av statsbidrag till sådana organisationer och
fastställer årligen genomsnittskostnader att ligga till grund för beräkningen av bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. NIA skall vidare, enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620), avge yttrande till socialnämnden om avsett förmedlingssätt är tillförlitligt när det är fråga om adoption av ett barn från utlandet utan medverkan av auktoriserad organisation, s.k. enskild adoption. Verksamhetens huvudsakliga inriktning är att underlätta adoptioner till Sverige av utländska barn. NIA skall därvid sträva efter att adoptioner sker till barnets bästa och i enlighet med gällande lagstiftning i barnets ursprungsland och i Sverige. NIA skall vidare upprätthålla och stödja verksamheten med internationella adoptioner på hög etisk nivå, följa utvecklingen på sitt område samt informera berörda samhällsorgan om regler för och innehåll i adoptionsverksamheten.
Förmedlingssättet
De flesta adoptivbarn som kommit till Sverige har förmedlats genom en auktoriserad adoptionsorganisation. Antalet barn som förmedlats på detta sätt har emellertid varierat genom åren. På 1970-talet förmedlades 40–50 % av de barn som kom till Sverige genom enskilda kontakter. Efter införandet av lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp och ändringen i socialtjänstlagen år 1985, minskade emellertid antalet enskilda adoptioner. År 1986 t.ex. kom nästan 90 % av adoptivbarnen till Sverige genom auktoriserad organisations försorg. Andelen enskilda adoptioner har därefter ökat något, även om variationerna mellan åren är stora. År 1993 förmedlades ca 20 % av adoptivbarnen genom enskilda kontakter, medan siffran för år 1996 var nere i ca 8 %.
Socialnämndens beslut om medgivande
Den som vill adoptera ett utländskt barn måste ha ett beslut om medgivande från socialnämnden. Enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) får inte en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom utan socialnämndens medgivande. En ansökan om sådant medgivande skall enligt 36 § socialtjänstförordningen (1981:750) innehålla vissa personuppgifter om de sökande. Enligt 37 § samma förordning
behöver ansökan innehålla uppgifter om ett visst barn endast om sökandena kan lämna sådana uppgifter. Vidare skall i ansökan uppges hur sökandena har kommit eller planerar att komma i förbindelse med ett utländskt barn. I det senare fallet skall också de särskilda önskemål som sökandena kan ha i fråga om barnets ålder anges. Till ansökan skall fogas läkarintyg beträffande sökandenas hälsotillstånd. Innan socialnämnden fattar beslut i frågan om medgivande skall enligt 25 § andra stycket socialtjänstlagen förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet utredas. Kommunens handläggare gör en s.k. hemutredning. Bland annat för att ge vägledning om hur en sådan utredning skall gå till och vilka uppgifter som behövs om de adoptivsökande har NIA gett ut en detaljerad handbok för socialnämnderna. Det kan bli aktuellt för socialnämnden att inhämta yttrande från NIA innan beslut fattas om medgivande. Så kan fallet vara då någon av de sökande eller båda lider av sjukdom. Ibland kan en behandlande läkares utlåtande till socialnämnden vara svårt att tolka med avseende på vilka konsekvenser sjukdomen kan få för familjen. Läkaren som avgett utlåtandet företräder i första hand sin patient medan socialarbetaren måste företräda det okända barnet. Föreligger det tveksamhet om hur den aktuella sjukdomen kan komma att påverka den eller de sökandes förmåga att ta emot ett adoptivbarn kan socialnämnden för att förbättra sitt beslutsunderlag inhämta NIA:s uppfattning i frågan. Socialnämnden skall vidare, innan den fattar sitt beslut, enligt 25 § fjärde stycket socialtjänstlagen pröva om det förmedlingssätt som sökandena kommer att använda sig av är tillförlitligt. Socialnämnden skall i denna fråga inhämta yttrande från NIA om det inte är uppenbart obehövligt. Med uppenbart obehövligt avses t.ex. de fall då adoptionen förmedlas av en auktoriserad adoptionsorganisation. Visar prövningen att det kan befaras att förmedlingssättet inte är tillförlitligt skall socialnämnden vägra sitt medgivande. I ett beslut om medgivande skall socialnämnden ange för vilket förmedlingssätt medgivandet gäller. I 25 § tredje stycket socialtjänstlagen stadgas att ett beslut om medgivande skall inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades. Enligt 38 § socialtjänstförordningen skall den som har fått socialnämndens medgivande att i sitt hem ta emot ett barn från utlandet i syfte att
adoptera det omedelbart anmäla till socialnämnden när barnet har anlänt till hemmet. Den som tar emot ett utländskt barn för adoption utan att inhämta medgivande från socialnämnden kan dömas till böter.
Organisationens beslut om adoptionshjälp
När de adoptionssökande har fått ett beslut från socialnämnden om medgivande vänder sig de flesta – om de inte redan gjort det – till en adoptionsorganisation för att få hjälp med att finna ett barn. De får då hos organisationen ansöka om s.k. internationell adoptionshjälp. Härmed avses enligt 1 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp sådan verksamhet som har till syfte att förmedla kontakt mellan den som önskar adoptera ett utländskt barn och myndigheter, organisationer eller enskilda personer i barnets hemland samt att även i övrigt lämna den hjälp som behövs för att adoptionen skall kunna genomföras. Internationell adoptionshjälp från enskild får, utom i enstaka fall, lämnas endast av ideella adoptionsorganisationer som är auktoriserade av NIA.
Auktorisation
Auktorisation får ges endast åt organisationer som har stadgar, styrelse och revisorer och vars huvudsakliga syfte är att lämna internationell adoptionshjälp. Verksamheten skall drivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt utan vinstintresse och med barnens bästa som utgångspunkt. Ett beslut om auktorisation skall vara tidsbegränsat och ange de länder där organisationen får vara verksam. Auktorisationen får även förbindas med andra villkor. För att täcka kostnaderna för verksamheten får en auktoriserad organisation ta ut avgifter av dem som söker adoptionshjälp.
NIA har tillsyn över de auktoriserade
adoptionsorganisationerna. Dessa är skyldiga att på begäran tillhandahålla NIA de handlingar som rör verksamheten. Auktorisationen får återkallas bl.a. när de förutsättningar som varit villkor för auktorisation inte längre föreligger. Ett beslut om avslag på ansökan om auktorisation eller återkallelse av auktorisation kan överklagas till regeringen. I samband med beslut om auktorisation skall NIA utse minst två personer eller, om organisationens verksamhet kan antas bli av ringa omfattning, en person att företräda allmänintresset i organisationens arbete med internationell adoptionshjälp (samhällsrepresentant). Samhällsrepresentanterna skall ha särskild erfarenhet av barn- och ungdomsvård i stat eller kommun.
När en organisation beslutar om adoptionshjälp skall lämnas eller ej skall enligt 8 § lagen om internationell adoptionshjälp minst en samhällsrepresentant delta. Om samhällsrepresentanten har en annan mening än sammanslutningen i frågan om adoptionshjälp, skall ärendet överlämnas till NIA för avgörande. Om sammanslutningen har vägrat adoptionshjälp i ett visst fall får NIA vidare på begäran av den som söker adoptionshjälp uppdra åt sammanslutningen att ändå lämna hjälpen. Den som lämnar internationell adoptionshjälp i strid med 1 § lagen om internationell adoptionshjälp kan dömas till böter.
Tingsrättens beslut om tillstånd till adoption, m.m.
När de blivande adoptivföräldrarna har fått ett medgivandebeslut från socialnämnden, ett beslut om adoptionshjälp från en organisation och ett barn också har förmedlats återstår för de sökande att få ett beslut om själva adoptionen. Detta beslut kan fattas av svensk domstol. Enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption skall ansökan om adoption upptas av svensk domstol om den eller de sökande har svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige eller om regeringen medgett det. I lagen föreskrivs vidare att ansökan skall prövas enligt svensk lag. Avser ansökan barn under 18 år skall särskilt beaktas om sökanden eller barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har anknytning till främmande stat och det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet om adoptionen inte skulle bli gällande där. I lagen finns också bestämmelser om erkännande av utländska adoptionsbeslut. Enligt förordningen (1976:834) om prövning av utländskt beslut om adoption prövar NIA frågan om godkännande av ett sådant beslut. Fråga är om autonom svensk lagstiftning, dvs. lagstiftning som inte grundar sig på en av Sverige ratificerad internationell konvention. När det gäller internordiska adoptioner finns speciella regler i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Denna reglering grundar sig på konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap från år 1931. De allmänna reglerna om förutsättningarna för adoption finns i 4 kap. föräldrabalken. Huvudregeln är att adoptanten skall ha fyllt 25 år. Rätt att adoptera tillkommer även den som fyllt 18 men ej 25 år om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om det annars föreligger synnerliga skäl.
Tillstånd att adoptera kan lämnas endast åt äkta makar gemensamt eller åt ensamstående. Endast i undantagsfall får en make adoptera ensam. Sammanboende kan inte adoptera gemensamt. Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn. Har barnet fyllt 12 år skall det lämna samtycke till adoptionen. Adoption kan dock i vissa fall ske utan sådant samtycke, t.ex. om barnet är under 16 år och barnet skulle skadas om det tillfrågades. Vidare krävs, när barnet är omyndigt, att vårdnadshavarna lämnar samtycke till adoptionen. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. En adoption får inte ha karaktär av affärsuppgörelse. Har t.ex. som villkor för att adoption skall ske ersättning i någon form lämnats eller utlovats från någon sida kan tillstånd till adoption ej ges. Det är dock tillåtet att i samband med adoptionen utge ersättning för vårdkostnader och liknande som uppstått i barnets hemland. När det gäller adoptivbarnets ställning efter adoptionen skiljer man mellan svaga och starka adoptioner. En svag adoption innebär att en viss rättslig anknytning bibehålls mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Möjlighet kan också finnas till hävning av adoptionen. I Sverige tillämpas dock endast stark adoption vilket innebär att barnet efter adoptionen anses vara adoptantens barn i alla avseenden. Någon hävning av en sådan adoption är inte möjlig. Endast i de fall då barnet senare adopteras av annan än adoptantens make eller om adoptanten ingår äktenskap med den adopterade upphör all verkan av adoptionen.
5. Vissa regeländringar när det gäller internationella adoptioner
5.1. Allmän bedömning
Regeringens bedömning: Adoptionsverksamheten fungerar i allt väsentligt väl i Sverige.
Arbetsfördelningen mellan NIA, Socialstyrelsen, länsstyrelserna, kommunerna och
adoptionsorganisationerna bör med något undantag förbli som den är. Adoptionsorganisationerna gör ett förtjänsfullt arbete. Deras självständighet och integritet är viktiga att bevara. Det gör att det finns anledning att vara återhållsam när det gäller regleringen av verksamheten med internationella adoptioner. Mot detta står att adoption är ett så viktigt inslag i människors liv att en hög grad av rättssäkerhet krävs vid behandlingen av adoptionsärenden. Det finns i dag en bra balans mellan dessa två principer. Det är angeläget att behålla denna balans.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens i den mån utredningen berört frågorna. Remissinstanserna: I den mån frågorna tas upp ligger remissinstansernas synpunkter i linje med regeringens bedömning. Flera adoptionsorga-
nisationer pekar på organisationernas ställning som fristående ideella föreningar. Förbundet Adoptionscentrum (AC) anser att Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) bör inordnas i Socialstyrelsen. Skälen för regeringens bedömning: Regeringens bedömning är att den internationella adoptionsverksamheten fungerar väl i Sverige. Även om utredningen har vissa förslag till tekniska förändringar finns det inte något i dess beskrivningar och förslag som motsäger att den internationella adoptionsverksamheten i Sverige fungerar väl. Utredningen har funnit att gällande arbetsfördelning mellan olika samhälleliga organ och ideella organisationer i allt väsentligt fungerar väl. På vissa punkter föreslås förändringar men i grunden menar utredningen att arbetsfördelningen bör ligga fast. Regeringen delar denna bedömning. Socialstyrelsen och NIA bör således inte slås ihop. Några adoptionsorganisationer tar i sina remissvar upp frågor om kontroll, byråkrati och effektivitet. Det är givetvis angeläget att organisationerna kan bedriva sin verksamhet så att inte kostnader uppstår på grund av onödiga statliga påbud. Det bör vara en strävan från olika statliga myndigheter att begränsa regelverket till det som verkligen behövs. Det bör dock påpekas att lagstiftningens syfte är att undvika oetiska adoptioner och att upprätthålla en rimlig rättssäkerhetsnivå i verksamheten. På dessa punkter måste en strikt linje upprätthållas. Även inom adoptionsorganisationerna måste det finnas en
strävan mot kostnadseffektivitet för att hålla nere familjernas avgifter så mycket som möjligt. En särskild fråga som kommit upp i samband med remissen är om det går att förenkla arbetet med att utfärda visum för barnet. Frågan behandlas i Invandrarverkets föreskrifter. Enligt vad regeringen erfarit pågår arbete för att möjliggöra att utfärdandet av visum i vissa länder decentraliseras till de svenska ambassaderna i de berörda länderna. En sådan förenkling bedömer regeringen som angelägen.
5.2. Förmedlingssättet vid internationella
adoptioner
Regeringens förslag:
Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor (NIA) skall ensam fatta beslut om förmedlingssättet är godtagbart vid enskilda adoptioner. NIA:s beslut skall kunna överklagas till länsrätten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Instämmer i allmänhet med utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag. Enligt nuvarande ordning yttrar sig NIA till socialnämnden om förmedlingssättets tillförlitlighet som ett led i bedömningen av familjens lämplighet att ta emot barn i adoptionssyfte. Syftet med bedömningen av förmedlingssättets tillförlitlighet är att undvika oönskade inslag i adoptionsverksamheten, till exempel barnhandel. Dessa bedömningar kräver en hög grad av kunskap om förhållandena i givarländerna och om vilka risker som är förknippade med internationella adoptioner. Givetvis har NIA i regel bättre kunskaper om dessa förhållanden än vad socialnämnderna har. Trots detta har det förekommit att socialnämnder lämnat ett medgivande även då NIA avstyrkt. Mot denna bakgrund bör i fortsättningen NIA:s bedömning leda till ett beslut, i stället för ett yttrande. En särskild fråga är i vilken ordning besluten bör tas. Utredningen utgår från att det först fattas beslut om de sökandes lämplighet att ta emot adoptivbarn och sedan om förmedlingssättets tillförlitlighet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är tveksam till ordningen i vilken besluten skall fattas och föreslår den omvända ordningen, dvs. att NIA först fattar beslut om
förmedlingssättet. Vilken ordning man än väljer finns en risk att den första utredningen görs i onödan, om utredning nummer två leder fram till bedömningen att adoptionen inte bör genomföras. Med den begränsade omfattning som enskilda adoptioner kan antas få i framtiden är problemet i realiteten litet. Mot den bakgrunden ser regeringen inte några skäl att frångå utredningens bedömning. Utredningen föreslår att socialnämndens medgivande endast skall gälla under förutsättning att NIA bedömer förmedlingen som godtagbar. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län har anmält att det strider mot vedertagna principer att låta en myndighets gynnande beslut bli beroende av en annan myndighets tillstånd. Regeringen finner det också lämpligare att det av lagtexten endast framgår att det vid enskilda adoptioner krävs såväl medgivande från socialnämnden som godkännande av förmedlingen av NIA innan barnet lämnar sitt hemland. I dag kan socialnämndens beslut om förmedlingssättets tillförlitlighet överklagas till länsrätt. Även i fortsättningen, när NIA fattar motsvarande beslut, bör möjligheten att överklaga till länsrätt finnas.
5.3. Medgivande att ta emot ett barn för adoption
Regeringens förslag: Giltighetstiden för medgivande från socialnämnden att ta emot ett barn för adoption utsträcks till två år. En skyldighet införs samtidigt för de sökande att anmäla om förändringar inträffat i förhållanden som kan antas påverka beslutet om medgivande. Medgivandet skall kunna återkallas om förutsättningar för det inte längre finns.
Utredningens förslag: Sammanfaller med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag. Förbundet Adoptionscentrum (AC) pekar på att vissa givarländer vill ha aktuella beslut.
Skälen för regeringens förslag: Vissa adoptionsärenden drar ut på tiden vilket har gjort att hemutredningar blivit äldre än ett år och därför behövt göras om. Det ger upphov till onödigt merarbete. En ny regel med en tvåårsgräns innebär att detta problem i allt väsentligt bortfaller. Med en tvåårsgräns ökar sannolikheten att det inträffar förändringar i de förutsättningar under vilka medgivandet
givits. Därför bör en anmälningsskyldighet införas. AC tar upp frågan om en socialnämnd skall ha skyldighet att förnya ett medgivande om ett givarland kräver att medgivandet skall vara nytt. Enligt regeringens mening är det givetvis viktigt att den sökande familjen har tillgång till dokument som fungerar i de länder barnen kommer ifrån. Något behov att nu lagfästa en skyldighet för kommunerna att förnya medgivandet ser dock inte regeringen. Att ta upp frågan på nytt i socialnämnden är en omfattande procedur, som bara bör tas till när det är nödvändigt. Ett intyg från hemutredaren att förhållandena är oförändrade borde vara tillräckligt i flertalet av dessa fall. Skulle det ändå visa sig nödvändigt med förnyat medgivande är den sökande oförhindrad att begära nytt sådant. Om förhållandena ändrats så att förutsättningar för medgivande inte längre föreligger skall det återkallas. En sådan återkallelse skall kunna ske även sedan barnet anlänt till sökandena, innan adoptionen ägt rum, om det är till barnets bästa. Om barnet kommit i familjens vård och anlänt till Sverige innebär detta att socialnämnden, i avvaktan på att i första hand finna en annan adoptivfamilj för barnet, måste ta hand om barnet och placera det på ett lämpligt sätt i enlighet med bestämmelserna om vård och omsorg om barn i socialtjänslagen eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Denna ordning stämmer överens med bestämmelserna i artikel 21 i Haagkonventionen.
Hänvisningar till S5-3
- Prop. 1996/97:91: Avsnitt 6.1
5.4. Organisationernas prövning
Regeringens bedömning: Organisationerna bör inte göra en ny prövning av de sökandes lämplighet efter det att en sådan gjorts av socialnämnden. Överprövningen av om en organisation skall lämna adoptionshjälp bör ligga kvar hos NIA. Det är viktigt att socialnämndernas beslut om de sökandes lämplighet håller hög kvalitet.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Dock föreslår utredningen att en organisations beslut om förmedlingshjälp skall kunna överprövas i allmän förvaltningsdomstol.
Remissinstanserna:
Utredningens åsikt att
organisationerna inte skall göra en egen självständig bedömning av de sökandes lämplighet efter det att en sådan gjorts av en socialnämnd eller en förvaltningsdomstol har väckt avsevärda reaktioner. Förslaget godtas visserligen av
flertalet remissinstanser, men man pekar också på att förslaget, om det genomförs, ställer stora krav på kvaliteten i besluten hos socialnämnder och förvaltningsdomstolar. Skälen för regeringens bedömning: Av betänkandet och av remissvaren framgår att adoptionsorganisationer ibland gör en egen bedömning av de sökandes lämplighet som föräldrar trots att de har tillstånd enligt socialtjänstlagen att ta emot barn för adoption. Regeringen delar utredningens bedömning att det är principiellt olämpligt att adoptionsorganisationerna skall göra ytterligare en prövning efter att beslut om lämplighet fattats av socialnämnd, länsrätt, kammarrätt eller Regeringsrätten. Av remissvaren framgår också att det finns fall då organisationen inte har någon utlandskontakt som kan tänkas acceptera att lämna ett barn till vissa sökande på grund av olika omständigheter i deras situation, trots att de kan ha godkänts som lämpliga adoptivföräldrar av en socialnämnd i Sverige. Det är givet att om det inte finns barn för vissa sökande kan det inte bli en adoption. I det läget är det normalt att organisationen fattar ett beslut att inte förmedla barn till dessa sökande. Flera remissinstanser pekar på att om man inte tillåter organisationerna att göra ytterligare en prövning av de sökandes lämplighet som föräldrar försvagar man skyddet för barnet. Flera adoptionsorganisationer hävdar att det förekommer att socialnämnder och allmänna förvaltningsdomstolar släpper igenom klart olämpliga sökande. Om så är fallet är det givetvis inte godtagbart. Redan med gällande regler måste det finnas starka krav på kvaliteten i beslut om rätt att ta emot barn för adoption. Beslutsfattare får inte vara generösa i förvissning om att organisationerna gallrar olämpliga sökande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker vikten av bra utredningar samt att besluten om medgivande är väl grundade. Genom en intensifierad utbildning och information till handläggare och politiker samt genom den tillsyn länsstyrelserna utövar bör kunskapsnivån inom området ytterligare kunna höjas menar länsstyrelsen. Regeringen instämmer i bedömningen. Utgångspunkten för socialnämndernas och domstolarnas prövning av de sökandes lämplighet måste vara barnets bästa. Ledning för bedömningen kan socialnämnder och domstolar få i NIA:s handbok. Någon rätt att få adoptera barn existerar inte utan det är i stället en fråga om barnets rätt att få föräldrar. Genom regleringen av adoptionsinstitutet har samhället tagit på sig
ett särskilt ansvar gentemot dessa barn. De flesta adoptivförhållanden utvecklas väl. Det hindrar inte att föräldraskapet till ett adoptivbarn innehåller både de vanliga påfrestningar ett föräldraskap innebär och många gånger särskilda problem kopplade till adoptionen. Inte minst har det visat sig att vuxenblivandet i tonåren ofta innebär kluvenhet och problem hos den unge. Prövningen av de sökandes lämplighet vid adoptionstillfället måste även innefatta en bedömning av deras förmåga att fungera som tonårsföräldrar. Detta innebär bl.a. att de sökandes ålder och hälsotillstånd måste ställas i relation till de krav som kan komma att ställas på dem om 15–20 år.
Bakgrunden till den ytterligare prövning av de sökandes lämplighet som ibland sker i organisationerna kan sökas i det motivuttalande som gjordes i propositionen 1978/79:108, där en prövning av detta slag förutsågs. I och med den nya lagstiftning som föreslås i denna lagrådsremiss bör dock en sådan prövning inte längre anses vara en uppgift för adoptionsorganisationerna. Stockholms tingsrätt pekar i sitt remissvar på att utredningens förslag kan innebära en försvagning av barnets skydd vid adoptioner. Som motvikt föreslår tingsrätten att NIA ges möjlighet att överklaga positiva beslut. Liknande synpunkter framförs av Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA). Flera remissinstanser uttrycker oro för att barnets skydd försvagas om organisationerna inte längre skall kunna göra en social prövning av de sökandes lämplighet. Å andra sidan finns det en bred uppslutning kring utredningens bedömning att socialnämnders och förvaltningsdomstolars beslut skall räcka och att de skall ha en sådan kvalitet som tillgodoser barnens skyddsbehov. Mot denna bakgrund är Stockholms tingsrätts förslag, att positiva beslut skall kunna överklagas, intressant. Frågan kräver emellertid ytterligare överväganden varför regeringen inte nu är beredd att lämna något förslag i frågan. Regeringen har för avsikt att uppdra åt Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) att ta fram ett tekniskt förslag till hur ett sådant system skulle kunna fungera. Ett flertal remissinstanser har riktat invändningar mot att en förvaltningsdomstol skall kunna pröva adoptionsorganisations beslut om organisationen skall medverka i förmedling av barn. Skälen till invändningarna har huvudsakligen varit att man ifrågasätter utredningens resonemang om adoptionsförmedling som en civil rättighet enligt den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Det har också
invänts att förvaltningsdomstolarna inte har kompetens att avgöra om organisationen kan finna ett barn att förmedla. Inte heller regeringen anser att överprövningen bör läggas på förvaltningsdomstol. I den mån en överprövning blir nödvändig bör den göras av NIA som har expertkunskapen på området.
5.5. Redovisningsfrågor och bidrag
Regeringens förslag: NIA får vid beslut om auktorisation förbinda den med villkor rörande principerna för inbetalning av avgifter och för redovisning. Statsbidraget till adoptionsorganisationerna bör omfördelas så att de små organisationerna får en större andel av det samlade statsbidraget. Bidraget till enskilda vid internationell adoption lämnas med 24 000 kr (det nuvarande maximibeloppet) till alla.
Regeringens bedömning: Det är angeläget att organisationerna tar tillvara alla möjligheter att hålla kostnaderna nere för den enskilde. Utredningens bedömningar kan tjäna som riktmärke för ett sådant arbete.
Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget att NIA skall kunna föreskriva redovisningsprinciper har fått ett blandat mottagande. NIA pekar på att kostnadsökningarna framförallt hänför sig stigande administrationskostnader i Sverige.
Förbundet Adoptionscentrum (AC) konstaterar att utredningen inte på någon punkt föreslår åtgärder som underlättar för familjer som adopterar. Förbundet avstyrker utredningens förslag. Förslaget om en omfördelning av statsbidraget till de små organisationernas förmån har i huvudsak fått ett positivt mottagande. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utredningen har lagt ner ett omfattande arbete på att kartlägga och analysera adoptionsorganisationernas ekonomi. Detta har gjorts i syfte att begränsa de enskildas kostnader vid adoption. Utredningen föreslår inte några stora inskränkningar i organisationernas rörelsefrihet. Bakgrunden till detta är givetvis i hög grad att adoptionsorganisationerna är självständiga ideella organisationer och inte myndigheter.
Det förslag utredningen lämnar är att
redovisningsprinciperna skall göras likformiga mellan
organisationerna. Avsikten bakom förslaget är i huvudsak att möjliggöra för konsumenterna, de sökande, att jämföra kostnaderna mellan olika organisationer. Regeringen ser också detta som ett viktigt intresse och ansluter sig till förslaget. Regeringen förutsätter att de gemensamma redovisningsprinciperna utarbetas av NIA efter samråd med adoptionssorganisationerna. För att jämförelserna skall kunna bli rättvisande bör också en samordning ske av de tidpunkter när familjerna betalar sina avgifter till organisationerna.
Utredningen föreslår att de sidoverksamheter
organisationerna bedriver, framför allt biståndsverksamhet, skall skiljas ut bokföringsmässigt från den vanliga verksamheten med adoptionsförmedling. Utredningen föreslår bl. a. separata resultat- och balansräkningar. Regeringen ser det som viktigt att de olika grenarna i verksamheten i organisationerna hålls åtskilda såväl organisatoriskt, som personellt och ekonomiskt. Hur det skall gå till är en fråga för NIA och organisationerna.
Utredningen redovisar också en omfattande
fonduppbyggnad som skett i vissa organisationer, men lämnar inte några förslag i frågan. Organisationerna framhåller för sin del att svackor förekommer i verksamheten och att reservkapital därför behövs. Regeringen accepterar behovet av reservkapital, men vill samtidigt betona vikten av att organisationerna är försiktiga med att belasta de sökande familjerna med höga avgifter. Även i övrigt bör utredningens genomgång, analys och bedömningar, exempelvis när det gäller antalet utlandskontakter, användas i arbetet på att göra verksamheten så effektiv som möjligt. Statsbidraget till organisationerna fördelas av NIA enligt principer som myndigheten fastställer. Det nuvarande statsbidraget innehåller en bas-
komponent och en rörlig del kopplad till hur många adoptioner organisationen förmedlar. Utredningen föreslår att basdelen av statsbidraget ökar på det rörliga bidragets bekostnad. Förslaget ger en viss omfördelning till de små organisationernas förmån. Regeringen har inget att invända mot förslaget. Bidraget till enskilda vid adoptioner utgår i dag till hälften av de verkliga kostnaderna, dock högst 24 000 kr. Det har visat sig att kostnadsvariationerna är mycket mindre än vad som förutsågs när bidraget infördes. Även europeiska adoptioner kostar i regel mer än 48 000 kr, varför bidraget i allmänhet blir 24 000 kr. Det är därför rimligt att göra om
systemet så att bidraget alltid utgår med 24 000 kr. Några adoptionsorganisationer föreslår i sina remissvar att adoptionskostnadsbidraget höjs. Några förutsättningar för en sådan höjning finns inte i rådande statsfinansiella läge.
Hänvisningar till S5-5
- Prop. 1996/97:91: Avsnitt 12.2
6. Haagkonventionen
Hänvisningar till S6
- Prop. 1996/97:91: Avsnitt 12.1
6.1. Ratificering
Regeringens förslag: Sverige ratificerar efter riksdagens godkännande 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar. Skälen för regeringens förslag: Sverige har tidigt tagit ställning för att internationella adoptioner skall ske under ordnade former och på ett etiskt godtagbart sätt. Sverige har också aktivt verkat för konventionens tillkomst vid förberedelsearbetet i Haag. Det blir därmed naturligt att också ratificera konventionen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner konventionen. Nedan följer en kort beskrivning av innehållet i konventionen. Kapitel I (artiklarna 1–3) beskriver ändamålet med konventionen och dess tillämpningsområde. I artikel 1 talas om säkerställande av att barnets bästa beaktas vid internationella adoptioner, att ett system för samarbete upprättas mellan staterna och att adoptioner som genomförs i enlighet med konventionen erkänns av de övriga konventionsstaterna. I artikel 2 beskrivs vad som i konventionen avses med en internationell adoption. Konventionen tillämpas då ett barn med hemvist i en konventionsstat har överflyttats, överflyttas eller kommer att överflyttas till en annan konventionsstat och omfattar bara adoptioner som leder till ett varaktigt föräldrabarnförhållande. I artikel 3 anges att konventionen
upphör att gälla om vissa samtycken som krävs enligt artikel 17.c inte har getts innan barnet uppnår arton års ålder. Kapitel II (artiklarna 4 och 5) föreskriver vilka villkor som gäller för internationella adoptioner enligt konventionen
genom en beskrivning av respektive stats åligganden. I artikel 4 behandlas de förutsättningar som skall vara uppfyllda på ursprungsstatens sida innan en internationell adoption får genomföras. Ursprungsstaten skall bl.a. ha fastställt att adoptionen är till barnets bästa och att samtycken lämnats i vederbörlig ordning. Artikel 5 behandlar de förutsättningar som skall vara uppfyllda från mottagarlandets sida för att en adoption skall få ske. Mottagarlandet skall bl.a. ha fastställt att de tilltänkta adoptivföräldrarna är lämpliga och att de erhållit den rådgivning som kan vara nödvändig. Kapitel III (artiklarna 6–13) beskriver ett system med centralmyndigheter, andra myndigheter samt godkända organ. Systemet bygger på att staterna själva i stor utsträckning skall kunna avgöra i vad mån en centralmyndighets uppgifter skall delegeras till något annat organ. I artikel 7 anges vissa övergripande funktioner som skall utföras av centralmyndigheten. I artiklarna 8 och 9 anges vissa andra uppgifter som kan delegeras till offentliga myndigheter eller godkända organ. Det gäller bl.a. uppgiften att vidta åtgärder för att förhindra otillbörlig vinst i samband med en adoption och att samla, bevara och utbyta information om barnets och de tilltänkta adoptivföräldrarnas situation. Kapitel IV (artiklarna 14–22) syftar till att utforma handläggningsregler som skyddar de grundläggande intressena hos alla inblandade, särskilt barnet, men också de biologiska föräldrarna och de tilltänkta adoptivföräldrarna. Procedurreglerna innehåller föreskrifter om bl.a. skyldighet för såväl ursprungsland som mottagarland att sammanställa och överlämna rapporter, vad ursprungslandet skall iaktta före beslutet om att ett barn får överlämnas för vård hos blivande adoptivföräldrar, vilka kontroller som skall genomföras före själva överflyttningen och vilka åtgärder som skall vidtas om de tilltänkta adoptivföräldrarna befinns olämpliga efter överflyttningen men innan adoptionen har genomförts. De uppgifter som centralmyndigheten har enligt detta kapitel kan även utföras av en offentlig myndighet eller ett godkänt organ i den utsträckning som landets lagar tillåter. Kapitel V (artiklarna 23–27) handlar främst om erkännande av adoptioner meddelade i en fördragsslutande stat (artiklarna 23–25) och fyller ett av de ändamål med konventionen som beskrivs i artikel 1, nämligen att säkerställa att de adoptioner som genomförs i enlighet med konventionen erkänns av de fördragsslutande staterna. Artikel 26 handlar om rättsverkan av en adoption. Artikel 27
behandlar omvandling av adoption från svag till stark. Kapitel VI (artiklarna 28–42) innehåller bestämmelser av vilka en del traditionellt förekommer i Haagkonventionerna, t.ex. sådana allmänna bestämmelser om stater med två eller flera rättssystem (artikel 36), förhållandet till andra konventioner (artikel 39) samt möjligheten till reservationer (artikel 40). Kapitlet innehåller också vissa allmänna bestämmelser speciellt relaterade till internationella adoptioner såsom kontaktförbud i artikel 29 och regler som förbjuder otillbörlig vinning i samband med internationell adoptionsverksamhet (artikel 32). Kapitel VII (artiklarna 43–48) innehåller regler om undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande, anslutning, regler om konventionens tillämpningsområde när en konventionsstat består av flera territoriella enheter med olika rättssystem, ikraftträdande, uppsägning samt underrättelser som skall göras till depositarien. Såsom utredningen funnit är konventionsbestämmelserna i huvudsak överensstämmande med svensk rätt eller så innebär de utökad reglering för adoption mellan konventionsbundna stater utan att strida mot svensk lagstiftning. Regeringen kommer i det följande att föreslå att konventionen inkorporeras med svensk rätt genom en särskild lag. Vissa artiklar som föranleder att annan svensk lagstiftning bör kompletteras eller ändras, liksom artiklar som av annan anledning behöver kommenteras närmare, behandlas i följande avsnitt och avsnitt 5.3. I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller särskilda regler i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen grundar sig på konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap från 1931. Enligt Haagkonventionens artikel 39 inverkar konventionen inte på något internationellt instrument som de fördragsslutande staterna är parter i och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras av konventionen. Den nordiska konventionen är ett sådant instrument som avses i artikel 39. Detta innebär att de internordiska adoptioner som faller in under den nordiska konventionen inte påverkas av Haagkonventionens reglering även om de båda berörda nordiska staterna skulle ha tillträtt Haagkonventionen. Den allmänt tillämpliga internationellt privaträttsliga regleringen i lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, som inte grundar sig på något internationellt instrument, kommer däremot i
förhållande till de övriga konventionsstaterna att få ge vika för Haagkonventionen i den mån som Haagkonventionen innehåller särskilda regler. Detta gäller särskilt Haagkonventionens regler om erkännande av utländska adoptionsbeslut som kommer att ersätta erkännandereglerna i 1971 års lag. Adoptionens rättsverkningar har däremot inte reglerats på ett uttömmande sätt i Haagkonventionen. I konventionens artikel 26.1 a–c anges vilka minimiverkningar som en konventionsenlig adoption alltid skall ges i de fördragsslutande staterna. Enligt artikel 26.3 är det dock fritt fram för en konventionsstat som erkänner adoptionen att tillämpa andra regler som är mer gynnsamma för barnet. Om det således visar sig att adoptionens rättsverkningar enligt bestämmelserna i 1971 års lag (4 §) innebär ett starkare skydd för barnet får dessa bestämmelser anses vara tillämpliga som en komplettering till skyddet enligt artikel 26 i Haagkonventionen. I kapitel 5 i betänkandet finns en noggrannare beskrivning av konventionen och vad den torde innebära för svensk del.
Hänvisningar till S6-1
6.2. Införlivande av konventionen med svensk rätt
Regeringens förslag: Haagkonventionen blir del av svensk lagstiftning genom en särskild lag, s.k. inkorporering.
Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har godtagits av det stora flertalet remissinsstanser som berört frågan. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet avstyrker förslaget och menar att man istället borde ändra svensk lagstiftning så att den överenstämmer med konventionen, s.k transformation. Skälen för regeringens förslag: Det finns i huvudsak två metoder för att införliva konventioner i svensk lagstiftning; den ena, transformation, innebär att man ändrar svensk lagstiftning så att den överensstämmer med konventionen; den andra, inkorporering, innebär att man införlivar konventionen genom en särskild lag. Utredningen föreslår att den senare metoden väljs, dvs. konventionen införlivas i sin helhet i svensk lagstiftning genom en särskild lag. Under alla omständigheter kommer vissa skillnader att finnas i regelsystemen när det gäller barn som adopteras från konventionsstater i förhållande till de barn som kommer från icke-konventionsstater. De skillnaderna bör vara så små som möjligt. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet pekar på
nackdelarna med metoden; framförallt att icke-juridiskt skolad personal måste tillämpa ett svåröverskådligt regelverk i sitt arbete. Fakulteten menar att med begränsade ändringar i den nuvarande lagtexten uppnår man samma effekt. Mot det kan man ställa de argument utredningen framför. Att bara ändra svensk lagstiftning på vissa punkter innebär risker att vissa delar av konventionen inte tas i beaktande. Det gäller då inte minst dess anda och mer subtila detaljer. Till skillnad från vissa andra konventioner innehåller denna konvention en omfattande och detaljrik reglering när det gäller procedurfrågor som lämpar sig för direkttillämpning. Såsom utredningen anför blir det således enklare, mer praktiskt och framförallt med största sannolikhet mer konkret att inkorporera konventionen med svensk rätt. När det gäller invändningen att en komplicerad konventionstext kan vara svår att använda för svenska myndigheter har den invändningen givetvis tyngd. Man kan dock konstatera att Sveriges inträde i den Europeiska unionen gjort situationen att olika myndigheter måste tillämpa icke-nationell lagstiftning vardaglig. I det perspektivet väger synpunkten inte längre lika tungt. Sammantaget finner regeringen att övervägande skäl talar för att inkorporera 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner genom en särskild lag. Oavsett vilken metod som väljs finns ett behov av ett regelsystem för konventionsbundna adoptioner och ett för adoptioner utanför konventionens tillämpningsområde. Haagkonventionens ratificering innebär således att svensk rätt kommer att innehålla tre olika regelsystem rörande internationella adoptioner; den svenska autonoma adoptionsregleringen, Haagkonventionsregleringen och den internordiska regleringen. Den svåröverskådlighet i regelsystemet som blir en följd av flera parallella regleringar kan dock inte nämnvärt minskas genom sättet för en konventions införlivande. Liksom utredningen anser regeringen att det autonoma icke konventionsbundna regelsystemet så långt möjligt bör vara likt Haagkonventionens reglering, vilket bör underlätta rättstillämpningen. Den internordiska regleringen berörs däremot inte av lagförslaget.
Hänvisningar till S6-2
- Prop. 1996/97:91: Avsnitt 10
6.3. Central adoptionsmyndighet m.m.
Regeringens förslag: NIA blir den centrala adoptionsmyndighet konventionen kräver. Av konventionen framgår att centralmyndigheten skall ha vissa uppgifter som NIA i dag inte har.
Socialnämnden skall fatta det beslut om samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta som konventionen kräver.
Utredningen förslag: Sammanfaller med regeringens. Remissinstanserna: Att NIA blir centralmyndighet har inte mött några invändningar. Däremot har flertalet adoptionsorganisationer haft starka invändningar mot att socialnämnderna skall fatta det slutliga beslutet om att adoptionen får fullföljas. Man vill i stället att det beslutet skall läggas på adoptionsorganisationerna. Ett viktigt skäl för organisationernas ställningstagande är att man befarar att om socialnämnderna skall fatta beslutet, det drar ut på tiden och försvårar eller äventyrar adoptionen. Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala har också haft invändningar mot förslaget. Man har i sitt remissyttrande tagit upp det juridiskt tveksamma i att beslutet skall fattas av en socialnämnd. Skälen för regeringens beslut: Enligt konventionen skall det i varje land finnas en central myndighet för adoptionsfrågor. På denna myndighet åvilar ett antal uppgifter. Vissa av dessa uppgifter skall utföras direkt av centralmyndigheten, de kan alltså inte delegeras. Andra uppgifter kan delegeras till andra myndigheter eller ideella organisationer. NIA är i dag centralmyndighet för internationella adoptioner. Det finns inte några skäl att ändra på detta i samband med ett införlivande av Haagkonventionen. En stor del av adoptionsverksamheten administreras i dag av andra organ än NIA. Det gäller bl.a. de uppgifter som sköts av socialnämnderna och de ideella adoptionsorganisationerna. Arbetsfördelningen går väl att förena med konventionen och bör inte förändras. NIA kommer att tillföras vissa arbetsuppgifter som nämnden inte har i dag. Det gäller de funktioner som centralmyndigheten i ett ursprungsland skall utföra i de fall barn adopteras från Sverige till ett annat konventionsland (art. 16). Om ett barn i dag står utan vårdnadshavare är det socialnämndens ansvar att ordna barnets situation. I vissa fall kan detta leda till att barnet får adopteras. Adoptioner av barn med hemvist i Sverige sker ofta till närstående. Närstående kan givetvis vara bosatta utomlands, vilket kan ge upphov till en internationell adoption. I sådana fall skall en rapport till mottagarlandets centralmyndighet rörande barnet upprättas och avsändas. Detta får ankomma på NIA. Vissa uppgifter när det gäller att informera ett utländskt
givarland om barnens utveckling i Sverige kan i vissa fall komma att utföras av NIA (art. 20). NIA skall också ta emot rapporter från utländska centralmyndigheter om barn som skall komma till Sverige vid enskilda adoptioner (art. 16). Vid adoption genom en auktoriserad organisation bör denna ta emot rapporten. NIA skall även meddela Haagkonferensen om auktorisationer av svenska adoptionsorganisationer (art. 13). Slutligen skall NIA avsända rapporter till ursprungsstaten om tilltänkta adoptivfamiljer vid enskilda adoptioner (art. 15). I ett mycket begränsat antal fall kommer barn att adopteras från Sverige till ett annat konventionsland. Det torde i regel finnas särskild anknytning mellan barnet och de blivande föräldrarna i dessa fall, exempelvis släktskap. På samma sätt som sker i dag vid adoptioner av svenska barn inom landet eller till utlandet bör socialnämnden utreda barnets situation och om adoption är lämplig. Det följer av socialnämndens ansvar för barn enligt socialtjänstlagen (1980:620). NIA bör vara den som formellt upprättar och skickar den i konventionen förutsedda rapporten till landet i fråga.
Konventionen medför sannolikt en viss ökad
arbetsbelastning för NIA. Vissa arbetsuppgifter tillkommer eller ökar. Andra arbetsuppgifter kommer sannolikt att minska. Sammantaget torde arbetsbelastningen bli större. Frågan om NIA:s resurser bör bli föremål för nya överväganden vid behandlingen av nästa års budget. Då torde också finnas viss erfarenhet av hur konventionen påverkar NIA:s verksamhet. Konventionen föreskriver (art. 17) att innan ett barn får överlämnas till de tilltänkta adoptanterna, en sista avstämning görs i respektive land huruvida förutsättningarna för adoptionen är uppfyllda. Denna prövning aktualiseras först när ett visst barn i ursprungsstaten har föreslagits för adoption till vissa sökande i mottagarlandet och de tilltänkta adoptanterna samtycker till adoptionen. Därefter skall beslut fattas i båda länderna i frågan huruvida adoptionsförfarandet får fortsätta. Förutom att prövningen i de berörda staterna avser en bedömning av de sökandes behörighet och lämplighet att adoptera det föreslagna barnet är det väsentligen fråga om en rättslig kontroll av att det inte finns sådan bristande överensstämmelse mellan de berörda staternas lagar som kan utgöra hinder för adoptionens genomförande. Detta moment finns inte i den nuvarande svenska lagstiftningen utan innebär en nyhet. Frågan om vilket organ som skall fatta detta beslut har väckt starka reaktioner. Enligt konventionen sköts uppgiften i första hand av centralmyndigheten men får delegeras till ett annat offentligt organ eller till auktoriserade sammanslutningar.
Utredningen har föreslagit att socialnämnden skall fatta beslutet om adoptionsförfarandet får fortsätta. NIA tillstyrker förslaget och anser att det är viktigt att socialtjänsten ger detta tillstånd. Ett beslut att vägra tillstånd till att adoptionsprocessen får fortsätta torde kunna jämföras med ett beslut att vägra eller återkalla ett medgivande menar NIA. Adoptionsorganisationerna har framfört önskemål om att själva få fatta detta beslut medan företrädare för kommunerna – däribland Svenska kommunförbundet – anser att det är närmast till hands att de fattar också detta beslut. Enligt regeringens bedömning torde det bli ovanligt att adoptionen inte kan fullföljas. Det måste finnas starka och tydliga skäl för att stoppa adoptionen i detta skede i Sverige. Emedan konventionen inte anger under vilka förutsättningar som samtycke får vägras är det emellertid svårt att förutse hur restriktivt vetomöjligheten kommer att användas i de konventionsstater från vilka barn adopteras till Sverige. Mot bakgrund av att socialnämnden fattar beslut om familjens lämplighet att adoptera och att socialnämnden inte har några intressen i adoptionen bör även detta andra beslut fattas av socialnämnden. Beslutet har tydlig karaktär av myndighetsutövning. De farhågor adoptionsorganisationerna uttrycker om tidsutdräkt måste emellertid tas på stort allvar. Kommunerna får inte dröja med detta beslut, om inte väsentliga skäl för dröjsmål finns. Olika former av delegering inom kommunens socialtjänst bör övervägas. Det bör vara möjligt att till enskild tjänsteman delegera beslut att ge tillstånd till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Avslagsbeslut bör dock inte fattas av enskild tjänsteman. Det måste vidare förutsättas att socialnämnden eller den ansvarige tjänstemannen vid minsta tvekan angående de rättsliga förutsättningarna för adoptionens genomförande konsulterar den förmedlande adoptionsorganisationen och NIA. Lagrådet har ifrågasatt om det är nödvändigt att fatta ett beslut om att adoptionen får fullföljas – motsvarande artikel 17.c i konventionen – i de fall adoptionen inte omfattas av konventionen.
Regeringen delar Lagrådets principiella syn att lagstiftningen inte skall göras mer omfattande än nödvändigt. I detta fall väger dock behovet av en något så när enhetlig hantering av olika adoptionsärenden tyngre. Konventionen är till för att stärka rättssäkerheten och barnets skydd vid internationella adoptioner. Artikel 17.c är ett viktigt moment i de strävandena. Det är därför rimligt att det i den svenska lagstiftning som reglerar adoptionsärenden som inte omfattas av konventionen finns en bestämmelse som motsvarar den i artikel 17.c i konventionen. Prövningen, som skall göras sedan ett visst barn har föreslagits, kommer dock inte att omfatta de specifikt konventionsbundna momenten, utan begränsas till huruvida svensk lagstiftning följts och om det föreligger förutsättningar i övrigt för att adoptionen skall kunna genomföras. De fall som inte omfattas av konventionen torde i framtiden bli få. Ur administrativ synpunkt torde det snarast vara en nackdel om ett fåtal adoptioner inte följde normalmönstret.
Sverige bör avge en förklaring enligt artikel 22.4 att adoptioner av barn med hemvist på dess territorium endast får genomföras om centralmyndigheternas uppgifter utförs i enlighet med punkt 1 i samma artikel. Sverige bör inte avge någon förklaring enligt artikel 22.2. Den bestämmelsen innebär att en fördragsslutande stat kan förklara att centralmyndighetens uppgifter får utföras även av sammanslutningar som inte är auktoriserade eller av enskilda personer. Vidare bör Sverige göra en anmälan enligt artikel 23 till depositarien för konventionen att NIA är den myndighet som har rätt att utfärda det intyg som beskrivs i artikeln. Det saknas anledning för Sverige att avge en sådan förklaring som avses i artikel 25. Artikeln innebär att en fördragsslutande stat kan i en förklaring ange att den inte skall vara tvungen att erkänna adoptioner som genomförts i enlighet med en överenskommelse som ingåtts genom tillämpning av artikel 39.2. De överenskommelser som avses är överenskommelser mellan konventionsländer som ingåtts för att förbättra tillämpningen av konventionen.
6.4. Enskilda adoptioner
Regeringens förslag: Utrymmet för enskilda (privata) adoptioner begränsas till släktadoptioner och andra adoptioner där tilltänkta adoptivföräldrar och barn har en särskild relation redan före adoptionen. Adoption skall också kunna ske om de sökande har särskild anknytning till ett visst land och därmed speciella skäl att vilja
adoptera därifrån.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens, men går i viss mån längre när det gäller att begränsa de enskilda adoptionerna. Remissinstanserna: Utredningens förslag har inte mött några starka invändningar. Flera remissinstanser pekar dock på att Haagkonventionen inte självklart innebär den starka begränsning av de enskilda adoptionerna som utredningen föreslagit. NIA föreslår att området för enskilda adoptioner görs något vidare än vad utredningen föreslagit. Skälen för regeringens förslag: Antalet enskilda adoptioner varierar över åren och utgör 10-20 procent av samtliga adoptioner. Skälen till att man adopterar privat skiftar från fall till fall. Svenskar som arbetar utomlands och som adopterar barn från det landet är en grupp av enskilda adoptanter. En annan är människor bosatta i Sverige, men med ursprung i ett annat land, som adopterar barn från detta land. En tredje grupp väljer av olika skäl att adoptera vid sidan av adoptionsorganisationerna, exempelvis därför att de inte kan finna någon organisation som vill hjälpa dem eller att de finner att adoptioner genom organisationer ställer sig för dyra eller att de går för långsamt. Regeringen ställer sig i huvudsak bakom utredningens förslag att de enskilda adoptionerna bör begränsas med hänsyn till den myndighetsmedverkan som konventionen förutsätter vid enskilda adoptioner. Regeringen delar utredningens bedömning att, med den utformning som Haagkonventionen fått och de lösningar denna utformning leder till för svensk del, är det lätt att få uppfattningen att enskilda adoptioner som sker mellan konventionsbundna stater egentligen är statligt förmedlade adoptioner med en extra grad av säkerhet. Konventionen kräver nämligen att något organ förmedlar de nödvändiga adoptionshandlingarna från familjen till givarlandet. Något annat organ än NIA kan knappast tänkas för en sådan förmedling. Detta kommer dock inte att innebära att NIA i realiteten förmedlar och garanterar adoptionen. Det finns en uppenbar risk att NIA utåt kommer att framstå som en organisation som förmedlar adoptioner i konkurrens med de vanliga adoptionsorganisationerna. Detta är inte en önskvärd utveckling. De enskilda adoptionerna bör således begränsas till särskilda fall där det inte framstår som nödvändigt att anlita en adoptionsorganisation. Utredningen har föreslagit att till sådana fall skall räknas att de sökande bott och arbetat i givarlandet, eller har sitt ursprung där. Därutöver bör en
enskild adoption tillåtas om det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammanslutning. Regeringen delar bedömningen att enskilda adoptioner skall kunna genomföras i sådana här situationer. NIA har i sitt remissvar framhållit att det kan finnas andra särskilda relationer till ett givarland och att kriterierna för när enskilda adoptioner kan tillåtas bör vidgas något. Regeringen menar att när man har någon annan speciell relation till landet kan det vara en sådan situation "där annars särskilda skäl föreligger", såsom det uttrycks i lagförslaget. De sökande som genom förslaget utesluts från möjligheten att adoptera enskilt, och som hänvisas till organisation, är de som i dag på egen hand letar fram ett barn i ett givarland och utan förmedling av en auktoriserad adoptionsorganisation genomför adoptionen. Sverige har i stort sett varit förskonat från skandaler kring adoptionsverksamheten. De oetiskt genomförda adoptioner som uppmärksammats internationellt har ofta handlat om enskilda adoptioner. Det finns alltså risker kopplade till denna typ av verksamhet. Mot denna bakgrund och med hänsyn tagen till effekterna av Haagkonventionen finner regeringen det rimligt att begränsa de enskilda adoptionerna på det sätt som föreslås här.
Hänvisningar till S6-4
- Prop. 1996/97:91: Avsnitt 12.2
7. Förhållandet mellan 4 kap. föräldrabalken och Haagkonventionen
Regeringens bedömning: Regleringen i 4 kap. föräldrabalken är förenlig med Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Inga ändringar behöver därför nu göras i föräldrabalken.
Skälen för regeringens bedömning:
Utgångspunkter
En ansökan om adoption vid svensk domstol skall enligt 2 § första stycket lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption alltid prövas enligt svensk lag. De materiella svenska reglerna om adoption finns i 4 kap. FB. Haagkonventionen blir emellertid genom inkorporeringen också del av svensk lag. Både FB:s regler och konventionens regler skall alltså beaktas av den svenska domstolen. En fråga som då uppstår är om FB:s regler behöver ändras med anledning av den nya konventionen eller om reglerna kan tillämpas parallellt. Haagkonventionen är i väsentliga hänseenden en s.k. minimiskyddskonvention. Det innebär att en fördragsslutande stat är skyldig att beakta vad som föreskrivs i konventionen, men staten har å andra sidan rätt att i många hänseenden ställa längre gående krav, t.ex. angående förutsättningarna för adoption. Det bör alltså inte ge upphov till några problem om det skulle visa sig att FB i vissa hänseenden ställer längre gående krav än Haagkonventionen. 4 kap. FB får nämligen då anses gälla fullt ut. Om i stället Haagkonventionens krav i något hänseende går längre än FB:s krav, är domstolen skyldig att tillämpa konventionens bestämmelser i den delen på sådana adoptioner som omfattas av konventionen. Domstolen måste då kontrollera att de villkor i Haagkonventionen som inte täcks av FB:s regler är uppfyllda. Sådana villkor finns framför allt i artiklarna 4 och 5. Oftast bör det vara en enkel procedur för domstolen, om centralmyndigheterna och övriga myndigheter vidtagit alla de åtgärder som enligt konventionen skall föregå domstolens prövning. Domstolen bör sålunda kunna förlita sig på det material som enligt artiklarna 15 och 16 skall sammanställas av centralmyndigheterna i mottagarstaten resp.
ursprungsstaten samt på den bedömning som gjorts i samband med att samtycke getts enligt artikel 17.c att adoptionsförfarandet får fortskrida. Nedan följer en genomgång av 4 kap. FB i förhållande till konventionens bestämmelser.
Adoptantens ålder, 4 kap. 1 § FB
Enligt 4 kap. 1 § FB skall en adoptivsökande ha fyllt 25 år för att få adoptera ett barn. Även den som har fyllt 18 år har rätt att adoptera om adoptionen avser eget barn, makes barn, eller om det annars föreligger synnerliga skäl. I Haagkonventionen uppställs inga uttryckliga krav när det gäller adoptivsökandenas ålder. Ett sådant krav har emellertid att göra med de sökandes behörighet och lämplighet att adoptera. Det är därför en sådan förutsättning för adoption som den mottagande staten bör ansvara för (se artiklarna 5 och 15).
I Sverige görs den behövliga kontrollen dels av socialnämnden innan medgivande enligt 25 § tredje stycket socialtjänstlagen lämnas och dels av domstolen när ansökan om adoption prövas. FB är visserligen inte formellt tillämplig på den prövning som skall göras av socialnämnden, men i praktiken torde det vara så att socialnämnderna kontrollerar att förutsättningarna för adoption enligt 4 kap. FB är uppfyllda. Det gäller oavsett om adoptionen är avsedd att bli genomförd i Sverige eller i ursprungsstaten. Även ursprungsstatens lag kan innehålla särskilda krav på adoptivsökandenas ålder. Om adoptionen kommer att genomföras i ursprungsstaten, är det viktigt att de tilltänkta adoptivföräldrarna uppfyller ålderskraven enligt båda de berörda staternas lagar. Här är det fråga om ett sådant moment som bör kunna kontrolleras i samband med det beslut som skall lämnas enligt artikel 17.c.
Adoptera gemensamt, 4 kap. 3 och 4 §§ FB
Enligt 4 kap. 3 § FB får makar inte adoptera annat än gemensamt. Vissa undantag gäller för bl.a. adoption av makes barn. I artikel 2 i Haagkonventionen definieras vilka adoptioner som omfattas av konventionen. Det förutsätts bl.a. att barnet adopteras av makar med hemvist i mottagarstaten eller av
en person med hemvist där. Konventionen omfattar således
även situationer där ett barn adopteras av en gift person. Det är enligt konventionen mottagarstaten som skall kontrollera att de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga
och lämpade att adoptera (se artiklarna 5 och 15). Om Sverige är mottagarstat torde inte en gift person få medgivande enligt 25 § tredje stycket socialtjänstlagen att ta emot ett barn i syfte att adoptera det, utom tillsammans med sin make/maka. FB är visserligen som nämnts ovan inte formellt tillämplig på den prövning som skall göras av socialnämnden, men i praktiken torde socialnämnderna följa FB:s behörighetsregler. Enligt 4 kap. 4 § FB får andra än makar inte adoptera gemensamt. I denna del synes Haagkonventionen helt överensstämma med FB.
Samtycke av barnet till adoption, 4 kap. 5 § FB
Enligt 4 kap. 5 § FB får ett barn som har fyllt tolv år inte adopteras utan eget samtycke (vissa undantag framgår av lagrummet). Något krav på samtycke av barnet finns inte i Haagkonventionen. I vilka fall som barnet skall samtycka till adoptionen avgörs i stället av ursprungsstatens lag. Enligt Haagkonventionen är det också ursprungsstaten som ansvarar för att barnet – med hänsyn till dess ålder och mognad – har erhållit rådgivning och att det vederbörligen har informerats om adoptionens verkningar och verkningarna av sitt samtycke till adoptionen i de fall där sådant samtycke krävs, se artikel 4.d 1. Det kan förekomma att ursprungsstatens lag inte ställer motsvarande krav som FB på samtycke av barnet. Det kan få betydelse i de fall ett barn som har fyllt tolv år skall adopteras till Sverige. Den kontroll som skall föregå beslutet om tillstånd till adoptionsförfarandets fortskridande enligt artikel 17.c spelar här en mycket viktig roll. Avsikten är att en prövning enligt artikel 17.c skall innefatta en prövning av om förutsättningarna är uppfyllda inte bara enligt Haagkonventionen utan även enligt de nationella reglerna. Om avsikten är att adoptionen skall genomföras vid svensk domstol, är det viktigt att barnet har samtyckt till adoptionen innan det kommer till Sverige för att adopteras här. Om det av någon anledning inte går att erhålla barnets samtycke bör det inte adopteras till Sverige, och tillstånd till förfarandets fortskridande bör inte ges. Om adoptionen i stället genomförs i ursprungsstaten tillämpas där gällande lag. Ett adoptionsbeslut från den staten skall erkännas i Sverige trots att barnet inte har behövt ge sitt samtycke, om inte ett sådant erkännande anses strida mot reglerna om ordre public. Ursprungsstaten ansvarar också för att hänsyn har tagits till barnets önskemål och åsikter, se artikel 4.d 2, och att barnets
samtycke, där sådant krävs, har givits frivilligt i föreskriven rättslig form och har uttryckts eller bestyrkts i skrift. Det finns inte i gällande svensk rätt några krav på att ett barn som skall adopteras med hänsyn till sin ålder och mognad skall få rådgivning och information om den planerade adoptionen och dess verkningar. Det krävs inte heller att barnets samtycke har givits i en viss form. Genom konventionen införs emellertid sådana regler. Den svenska domstolen måste därför kontrollera att kraven uppfyllts i ursprungslandet när Sverige är mottagarland och adoptionen skall beslutas av svensk domstol. Kontrollen kan bestå i att det av de handlingar som finns i ärendet framgår att villkoren i artikel 4 är uppfyllda, se ovan. I de få fall Sverige kan bli ursprungsland enligt Haagkonventionen är det Sverige som skall se till att villkoren i artikel 4 är uppfyllda.
Samtycke av annan än barnet till adoption, 4 kap. 5 a § FB
Enligt 4 kap. 5 a § första stycket FB skall föräldrarna samtycka till adoptionen, om barnet inte har fyllt arton år. Moderns samtycke skall ha lämnats först sedan hon har hämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Enligt praxis skall minst sex veckor ha förflutit från nedkomsten. Vissa undantag från kravet på samtycke framgår av andra stycket. Det finns inte något preciserat krav i Haagkonventionen på samtycke av föräldrar eller någon annan till en adoption. I vilka fall sådant samtycke skall lämnas skall bedömas i enlighet med ursprungsstatens lag. Enligt Haagkonventionen ansvarar ursprungsstaten för att nödvändiga samtycken har erhållits efter erforderlig rådgivning och information om den tilltänkta adoptionen och dess verkningar, se artikel 4.c 1. Konventionen föreskriver vidare att moderns samtycke, där sådant krävs, har givits först efter barnets födelse, se artikel 4.c 4. De erforderliga samtyckena skall ha givits i föreskriven rättslig form och uttryckts eller bestyrkts i skrift, se artikel 4.c 2.
I denna del – särskilt vad gäller moderns samtycke och tidpunkten för det – finns det en uppenbar risk att lagen i ursprungsstaten inte stämmer överens med svensk lag. Särskild betydelse får det när adoptionen skall äga rum vid svensk domstol. Ansökan om adoption skall nämligen då alltid prövas enligt svensk lag, se ovan. Om ursprungsstatens lag inte är förenlig med svensk lag kan det finnas anledning för den behöriga svenska myndigheten att vägra ge sitt tillstånd enligt artikel 17.c till att förfarandet får fortskrida. Det kan vara fallet om det eller de samtycken som lämnats inte uppfyller de krav som ställs i FB; moderns
samtycke har exempelvis lämnats direkt efter förlossningen. I likhet med vad som gäller för barnet finns det inte i gällande svensk rätt några krav på att barnets mor eller någon annan person som skall samtycka till adoptionen har fått erforderlig rådgivning och information om den planerade adoptionen och dess verkningar. Det krävs inte heller att samtycket har givits i en viss form. Som nämnts i föregående avsnitt vad gäller barnet införs sådana regler genom konventionen.
Adoptionen skall vara till fördel för barnet, 4 kap. 6 § första
stycket FB
Enligt 4 kap. 6 § FB får tillstånd till adoption endast ges om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det, eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Syftet med Haagkonventionen är "att upprätta garantier för att säkerställa att internationella adoptioner sker med beaktande av barnets bästa och med respekt för dess grundläggande rättigheter såsom dessa erkänns i internationell rätt", se artikel 1.a. Huvudansvaret för att en adoption är förenlig med barnets bästa vilar enligt konventionen på ursprungsstaten, se artikel 4.b och 16.d. Om Sverige är den mottagande staten, skall enligt artikel 17.c en svensk myndighet samtycka till att adoptionsförfarandet får fortskrida. Det gäller även om avsikten är att adoptionen skall genomföras i ursprungsstaten. Vid den prövningen skall även barnets bästa beaktas. Om adoptionen i stället skall genomföras i Sverige, har svensk domstol det sista ordet angående adoptionens förenlighet med barnets bästa. Kravet på en sådan förenlighet framgår dels av konventionen och dels av 4 kap. 6 § FB. Teoretiskt sett finns det en möjlighet att domstolen vid sin prövning kommer fram till att ansökan skall avslås, trots att tillstånd till adoptionsförfarandets fortskridande enligt artikel 17.c har erhållits. I de allra flesta fall bör det dock inte råda någon tvekan om att kraven i 4 kap. 6 § FB är uppfyllda.
Förbud mot vederlag, 4 kap. 6 § andra och tredje styckena FB
Ansökan om adoption får enligt 4 kap. 6 § andra stycket FB inte bifallas, om det från någon sida har getts eller utlovats ersättning, eller om det har avtalats om bidrag till barnets underhåll. Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen avslogs om rätten hade känt till
avtalet, är enligt tredje stycket utan verkan även om ansökan bifalls. Om en ansökan om adoption prövas vid svensk domstol, måste domstolen alltid bevaka att vederlagsförbudet har efterlevts. Även Haagkonventionen utgår från att en adoption inte får ha karaktär av en affärsuppgörelse, se t.ex. artikel 1b. Både ursprungsstaten och mottagarstaten har ett ansvar i detta hänseende, se t.ex. artikel 8 och artikel 33. Det är ursprungsstaten som har ansvaret för att de för adoptionen erforderliga samtyckena inte har åstadkommits genom betalning av något slag, se artikel 4d punkt 4. Den kontroll som skall föregå beslutet enligt artikel 17c kan spela en viktig roll för att på ett så tidigt stadium som möjligt stoppa ett förfarande som har karaktär av affärsuppgörelse. Stadgandet i 4 kap. 6 § andra stycket FB kommer inte i konflikt med konventionens krav.
Upphörande av adoptionens verkan, 4 kap. 7 § FB
En svensk adoption kan inte hävas. Däremot kan verkan av adoptionen upphöra under de förutsättningar som anges i 4 kap. 7 § FB. Det gäller dels om adoptivbarnet adopteras av någon annan än adoptantens make och dels om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbarnet. Haagkonventionen reglerar inte vilka händelser som medför att adoptionens verkan upphör. FB:s regler kan alltså inte komma i konflikt med konventionen.
Adoptivbarnets ställning, 4 kap. 8 § FB
I 4 kap. 8 § FB slås fast att vid tillämpning av lag eller annan författning som tillägger släktskap eller svågerlag rättslig betydelse adoptivbarn skall anses som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Undantag gäller dock enligt andra stycket i de fall där annat är särskilt föreskrivet eller följer av rättsförhållandets natur. Av störst intresse i detta sammanhang är artikel 26 i Haagkonventionen. Ett erkännande av en adoption innefattar enligt punkten 1 erkännande av det rättsliga föräldrabarnförhållandet mellan barnet och dess adoptivföräldrar och erkännande av adoptivföräldrarnas föräldraansvar för barnet. Vidare innefattar erkännandet upphörande av det tidigare rättsliga förhållandet mellan barnet och dess mor och far, om adoptionen har denna verkan i den fördragsslutande stat där den ägde rum. Det är fråga om verkningar som en konventionsenlig adoption alltid skall ges i de fördragsslutande staterna. I punkten 2 regleras verkningarna i övriga fördragsslutande
stater av en stark adoption som beslutats i en fördragsslutande stat. Bestämmelsen i artikelns tredje punkt är av särskilt intresse för Sverige. Enligt bestämmelsen skall de tidigare punkterna i artikeln inte inverka menligt på tillämpningen av någon bestämmelse som är mer gynnsam för barnet och som är i kraft i den fördragsslutande stat som erkänner adoptionen. Alla adoptionsbeslut som meddelas av svensk domstol är starka. Genom bestämmelsen ges Sverige rätt att i alla rättsliga hänseenden behandla ett utomlands adopterat barn lika med ett barn vars adoption genomförts vid svensk domstol, oavsett om det utländska adoptionsbeslutet är starkt eller svagt. Däremot måste Sverige respektera att barnets rättsliga band till den biologiska familjen inte har skurits av vid en svag adoption. Det kan få betydelse i situationer där barnets biologiska släkt vill göra gällande rättigheter mot barnet i Sverige. Att Sverige i den meningen måste acceptera svaga adoptioner strider inte mot svensk rätt. Adoptionsorganisationerna bör emellertid informera sökandena om vad en sådan adoption kan innebära.
Behörig domstol, 4 kap. 9 § FB
Enligt 4 kap. 9 § FB är det domstolen i den ort där adoptanten har sitt hemvist som skall pröva en adoptionsansökan. Den internationella behörighetsregeln framgår av 1 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, enligt vilken adoptanternas anknytning till Sverige grundar svensk domsrätt. Förmynderskaputredningen har i betänkandet Adoptionsfrågor (SOU 1989:100) föreslagit att även barnets hemvist i Sverige skall grunda svensk domsrätt. En sådan lagändring skulle få betydelse i de fall Sverige är ursprungsland. Betänkandet bereds i Justitiedepartementet. Haagkonventionen reglerar inte frågan i vilket land som adoptionen skall genomföras. Artikel 28 har emellertid ett visst intresse i sammanhanget. Enligt den artikeln inverkar inte konventionen på någon ursprungsstats lag som föreskriver att adoptionen av ett barn med hemvist i den staten skall äga rum i den staten eller som förbjuder barnets placering i, eller överföring till, den mottagande staten före adoptionen. Detta stadgande har bl.a. till syfte att se till att ursprungsstatens lag respekteras i de fall den föreskriver att adoptionen skall äga rum i den staten.
Domstolens undersökningsplikt, 4 kap. 10 § FB
När en adoption skall genomföras i Sverige skall rätten, enligt 4 kap. 10 § första stycket FB, inhämta upplysningar om
barnet och sökanden samt upplysningar om huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller utlovats. Om barnet är under 18 år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. När Haagkonventionen blir tillämplig kommer de upplysningar som avser barnet och sökanden att huvudsakligen finnas i de konventionsenliga rapporterna (enligt artiklarna 15 och 16). Det är ursprungsstaten som ansvarar för upplysningarna om barnet och mottagarstaten som ansvarar för upplysningarna om de sökande. Det är vidare i första hand ursprungsstaten som har ett ansvar för att betalning eller ersättning inte har givits (se artikel 4.c 3 och 4.d 4), men även mottagarstaten har ett ansvar (se artikel 8). Om ursprungsstatens myndigheter har säkerställt att samtycke till adoption inte har åstadkommits genom betalning av något slag, bör den svenska domstolen i enlighet med vad som sagts ovan kunna förlita sig på detta. När ett barn har kommit till Sverige för att adopteras här kan yttrande enligt 4 kap. 10 § första stycket FB endast inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd. Barnets juridiska vårdnadshavare har nämligen normalt sitt hemvist i ursprungsstaten. När Haagkonventionen blir tillämplig kommer emellertid även yttrande från ursprungslandet att finnas tillgängligt för domstolen genom den rapport som skall sammanställas enligt artikel 16. Enligt 4 kap. 10 § andra stycket FB skall far eller mor eller särskild vårdnadshavare vars samtycke inte behövs ändå höras, om det kan ske. När barnet kommer till Sverige för adoption skall domstolen undersöka om den bestämmelsen har efterlevts. Har personen eller personerna inte redan hörts, är det i praktiken ofta omöjligt att i efterhand höra dem. Någon bestämmelse om att höra föräldrar som inte skall samtycka finns inte i Haagkonventionen. Frågor av detta slag har överlämnats till nationell lag. Inte heller här behöver därför någon ändring göras i FB.
Överklagande av adoptionsbeslut, 4 kap. 11 § FB
Av 4 kap. 11 § FB framgår vilka som får överklaga ett beslut angående antagande av adoptivbarn. Denna fråga regleras inte av Haagkonventionen. Bestämmelsen får betydelse endast när adoptionen genomförs vid svensk domstol och gäller även i fråga om en adoption som omfattas av Haagkonventionen.
Kontaktförbudet i artikel 29 i Haagkonventionen
Förutom artiklarna 4 och 5 kan det finnas andra artiklar i konventionen som är av intresse vid domstolens bedömning. Det gäller t.ex. artikel 29 angående förbudet mot kontakt mellan de tilltänkta adoptivföräldrarna och barnets biologiska föräldrar eller andra vårdnadshavare. Svensk rätt innehåller inte något sådant förbud. Syftet med bestämmelsen är att undvika att samtycken till adoption lämnas mot ersättning, vilket strider mot vederlagsförbudet i artikel 4.c 3. Det torde inte kunna krävas att domstolen alltid skaffar sig försäkringar om att kontaktförbudet har efterlevts. Frågan är emellertid hur domstolen skall agera i de få fall där det först när ärendet är föremål för prövning vid domstolen framkommer att det har förekommit kontakter i strid med förbudet. Detta torde inte vara en sådan omständighet som alltid skall leda till att adoptionen inte beviljas men en prövning får göras från fall till fall.
Sammanfattande överväganden
Redogörelsen ovan visar att FB:s bestämmelser om adoption är förenliga med Haagkonventionen. Det finns därför ingen anledning att ta in särskilda regler om förhållandet mellan FB och konventionen i den lag varigenom Haagkonventionen införlivas med svensk rätt. Inte heller finns det anledning att göra några ändringar i FB med anledning av att konventionen införlivas. I vissa fall ställer dock FB krav som inte har någon motsvarighet i Haagkonventionen. I andra fall förutsätter Haagkonventionen något som saknar motsvarighet i FB och den övriga adoptionsregleringen i Sverige. Som tidigare sagts måste i sådana fall både FB:s och konventionens krav vara uppfyllda. Innan domstolen beslutar om adoption, måste den ha tillgång till tillförlitlig utredning som visar att kraven har uppfyllts. Genomgången visar att detta inte bör föranleda några stora problem.
Sverige som ursprungsland
En särskild fråga är vilka krav Sverige kan ställa när Sverige är ursprungsland men avsikten är att adoptionen skall genomföras i de tilltänkta adoptanternas hemviststat. Enligt den gällande regleringen i 1 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption är det adoptanternas anknytning till Sverige som grundar svensk domsrätt. Om sådan anknytning saknas kan svensk domstol bli behörig endast om regeringen ger dispens. Tillämplig lag
för adoptionen bestäms av de lagvalsregler som gäller i domstolslandet. Det skulle kunna innebära att ett barn som har sitt hemvist i Sverige får adopteras i den främmande staten, trots att förutsättningarna för adoption inte är uppfyllda enligt 4 kap. FB. Det är dock Sverige som ursprungsland som bestämmer under vilka förutsättningar som ett barn med hemvist i Sverige är tillgängligt för adoption, se artikel 4. Förslag till placering av barn hos vissa sökande görs då också i Sverige, se artikel 16. Regler för under vilka förutsättningar ett barn skall anses vara tillgängligt för adoption saknas i Sverige. FB:s regler är inte heller tillämpliga i de situationer då Sverige uppträder som ursprungsland när adoptionsansökan inte prövas av svensk domstol. Konventionens regler skall emellertid tillämpas efter inkorporeringen och i övrigt torde myndigheterna i de få fall Sverige uppträder som ursprungsland få tillämpa oskriven rätt. Det finns då alltid en möjlighet att se till att de villkor som ställs i 4 kap. FB är uppfyllda, även om bestämmelserna formellt sett inte är tillämpliga annat än då svensk domstol skall besluta om adoptionen. Är villkoren inte uppfyllda kan adoptionen stoppas genom att samtycke enligt 17.c till att förfarandet kan fortskrida inte lämnas.
8. Socialt stöd till familjer med adoptivbarn
8.1. Kontroll av de tilltänkta adoptivföräldrarnas kunskaper om barn
Regeringens förslag: Socialnämnden skall kontrollera att de tilltänkta föräldrarna har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd.
Det skall ske som ett led i bedömningen av deras lämplighet för att ta emot ett adoptivbarn.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Instämmer i huvudsak med utredningens förslag. Adoptionsorganisationen Barnen Framför Allt – Adoptioner (BFA-A) och Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) föreslår dock att föräldrarna
skall kunna visa att de genomgått föräldrautbildning som villkor för att de skall få adoptera. Barnombudsmannen vill göra lagtexten starkare för att markera vikten av föräldrautbildning. Andra remissinstanser vill ha en klarare beskrivning av de föräldrakunskaper som behövs som villkor för adoption. Skälen för regeringens förslag: Det ligger redan i den nuvarande svenska lagstiftningens intentioner att de personer som adopterar skall ha goda kunskaper om barn. I Haagkonventionen (artikel 5.b) stadgas också att det skall vara säkerställt att de tilltänkta adoptivföräldrarna har erhållit den rådgivning som kan vara nödvändig. De tilltänkta adoptivföräldrarna själva är i regel också medvetna om behovet av barnkunskaper och ett stort antal av dem deltar i föräldrautbildning. För att förtydliga kravet på adoptivföräldrarnas kunskaper inför adoptionen, och för att tillgodose konventionens krav, föreslår utredningen att det i socialtjänstlagen införs ett uttryckligt krav på sådana kunskaper. Det får ankomma på NIA att närmare beskriva vilka kunskaper som behövs. Utredningen föreslår dock inte att föräldrautbildning i offentlig regi skall göras till ett obligatoriskt villkor för adoption. Skälet till det är bl.a.att adoptionsorganisationer och andra bedriver föräldrautbildning.
Regeringen delar utredningens bedömning att
socialnämnden i samband med hemutredningen bör bedöma om föräldrarnas kunskaper är tillräckliga. Är de inte det bör deltagande i föräldrautbildning före adoptionen vara en förutsättning för att adoptionen skall få genomföras.
Utredningen diskuterar
också
hur
adoptionsorganisationernas föräldrautbildning bör ordnas. Några skäl för statliga initiativ på denna punkt finns enligt regeringens bedömning för närvarande inte.
8.2. Uppföljning av barnens situation
Regeringens bedömning: Frågan
om
socialnämndernas uppföljning av hur adoptivbarnen har det i Sverige efter adoptionen bör behandlas i samband med den översyn av socialtjänstlagen som pågår.
Utredningens förslag: En särskild bestämmelse införs i socialtjänslagen som ålägger kommunerna att följa upp adoptivbarnens situation.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Det finns dock även tveksamma eller negativa svar. Skälen för regeringens bedömnig: Utredningen pekar på att FN:s övervakningskommitté för barnkonventionen, Kommittén för barnets rätt, haft anmärkningar mot Sveriges sätt att följa upp adoptivbarnens situation. Detta är ett skäl för att klargöra ansvaret för uppföljningen. Vissa remissinstanser har dock pekat på risken att kommunernas socialtjänst åläggs att följa upp för många grupper av barn och ungdomar och att prioriteringarna styrs av lagstiftningen. Denna fråga hör samman med andra barn- och ungdomsfrågor som kommer att behandlas i den proposition om socialtjänstlagen som regeringen avser att lägga fram senare. Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att nu bryta ut frågan om uppföljningen av adoptivbarnen utan ett samlat grepp bör i den kommande socialtjänstpropositionen tas om hela frågan. Därvid bör FN-kommitténs uttalande beaktas.
9. Sekretess
Regeringens förslag: För att sekretess skall gälla hos domstol i ärende om adoption behövs inte begäran av part. Tystnadsplikt införs hos adoptionsorganisationerna.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det "raka" skaderekvisitet ersätts med ett "omvänt" skaderekvisit vid sekretessprövningen i adoptionsärenden hos NIA och domstolar. Utredningen föreslår också att det inte skall behövas en begäran från en part för att sekretess skall gälla hos domstol i ett adoptionsärende. Utredningen har inget förslag om tystnadsplikt hos adoptionsorganisationerna. Remissinstanserna: De remissinstanser som har synpunkter på utredningens förslag är positiva till det. Adoptionscentrum anser att det därutöver behövs regler om tystnadsplikt inom adoptionsorganisationerna. Skälen för regeringens förslag: I dag gäller enligt 7 kap. 29 § sekretesslagen (1980:100) sekretess hos NIA i ärende om adoptionsfrågor för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs (rakt skaderekvisit). Detsamma gäller enligt 9 kap. 15 §
sekretesslagen hos domstol i adoptionsärenden. Utredningen har föreslagit att sekretessbestämmelserna skall skärpas med anledning av artikel 31 i konventionen. Huvudregeln bör enligt utredningen vara att sekretess gäller men att handlingarna kan lämnas ut då det står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men (omvänt skaderekvisit). Enligt artikel 31 i konventionen får personuppgifter som samlats in eller överlämnats enligt konventionen endast användas i de syften för vilka de samlats in eller överlämnats. Bestämmelsen bör mot bakgrund av vad som kan utläsas om syftet med densamma tolkas på så sätt att den avser att säkerställa att konventionsstaterna har ett minimiskydd för att uppgifter som samlats in eller överlämnats enligt konventionen inte skall spridas otillbörligt. Enligt regeringens mening bör bestämmelserna i sekretesslagen och datalagen (1973:289) anses uppfylla de krav på minimiskydd som åsyftas. Några förstärkningar av sekretesskyddet bör dock ske. Adoptionsärenden avgörs normalt utan att det hålls någon muntlig förhandling i ärendet. Ett villkor för att sekretess skall gälla enligt 9 kap. 15 § sekretesslagen är att en part måste göra en framställning om sekretess innan domstolen skiljer ärendet från sig. Detta villkor, som rimmar illa med konventionens krav, bör såsom utredningen föreslagit tas bort. Såsom Adoptionscentrum påpekat är det otillfredsställande att tystnadsplikt inte gäller för den som arbetar inom en adoptionsorganisation. De uppgifter som en adoptionsorganisation får tillgång till i sin verksamhet kan vara minst lika känsliga som de som en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom socialtjänsten kan få tillgång till. I 71 a § socialtjänstlagen (1980:620) föreskrivs tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. En motsvarande bestämmelse om tystnadsplikt bör införas för de auktoriserade adoptionsorganisationerna.
Hänvisningar till S9
- Prop. 1996/97:91: Avsnitt 12.1
10. Lagreglering
I avsnitt 6.2 har regeringen föreslagit att Haagkonventionen skall gälla som lag i Sverige. Som framgått av tidigare avsnitt bör därutöver flera av reglerna om adoptioner ändras såväl till sitt innehåll som språkligt. Utredningen föreslår att reglerna i lagen (1971:796) om internationella
rättsförhållanden rörande adoption och lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp förs samman i en ny lag. Lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption innehåller internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser om adoption. Det är bestämmelser som huvudsakligen är av annat slag än de som diskuteras i detta lagstiftningsärende. Den internationellt privat- och processrättsliga regleringen inom familjerätten är för närvarande föremål för en genomgripande översyn inom Justitiedepartementet. Allmänna frågor om jurisdiktion, lagval, erkännande och verkställighet vid adoptioner bör tas upp i det sammanhanget. Regeringen anser därför att det är mindre lämpligt att nu sammanföra sådana bestämmelser med reglerna i lagen om internationell adoptionshjälp. Lagen om internationell adoptionshjälp bör dock ersättas av en helt ny lag om internationell adoptionsförmedling. I övrigt föranleder förslagen ändringar i socialtjänstlagen, lagen om bidrag vid adoption av utländska barn, sekretesslagen samt lagen om svenskt medborgarskap. Utöver ovannämnd lagstiftning kommer viss reglering i förordning att behövas.
Hänvisningar till S10
11. Kostnader
Förslagen i lagrådsremissen torde endast ha marginella kostnadskonsekvenser. Även när det gäller måltillströmningen till de allmänna förvaltningdomstolarna torde den endast obetydligt påverkas av förslagen.
12. Författningskommentar
12.1. Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner
1 §
Enligt bestämmelsen skall 1993 års Haagkonvention gälla som lag här i landet. Därmed inkorporeras konventionen med svensk rätt. Konventionens engelska och franska originaltexter och en svensk översättning finns som bilagor till lagen. Konventionen har närmare redovisats i avsnitt 6.
Paragrafen andra stycke har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Uppgift om vilka länder som ratificerat konventionen och i förhållande till vilka länder lagen således skall tillämpas får på sedvanligt sätt anges i ett tillkännagivande av regeringen. I avsnitt 9 redogörs för regeringens tolkning av artikel 31.
2 §
I första stycket anges att NIA är centralmyndighet och att nämnden fullgör de uppgifter som ankommer på en sådan myndighet om inte något annat följer av lag eller annan författning. Enligt artikel 22 i konventionen kan centralmyndighetens uppgifter enligt artiklarna 14–21 utföras av myndigheter eller godkända organ i den utsträckning som lagstiftningen i staten medger detta. I 3 och 4 §§ har vissa sådana uppgifter uttryckligen lagts på socialnämnden eller de auktoriserade sammanslutningarna. Första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I andra stycket anges särskilt vissa uppgifter enligt konventionen som ankommer på NIA.
3 §
Enligt artikel 22 i konventionen kan centralmyndighetens uppgifter enligt artiklarna 14–21 utföras av myndigheter eller godkända organ, i den utsträckning som lagstiftningen medger detta. I enlighet med Lagrådets förslag föreskrivs i
första och andra styckena att socialnämnden skall utföra
vissa uppgifter enligt dessa artiklar. I tredje stycket erinras om att det i 25 § socialtjänstlagen finns bestämmelser om att socialnämnden prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med hemvist utomlands.
4 §
Enligt artikel 22 i konventionen kan centralmyndighetens uppgifter enligt artiklarna 14–21 utföras av myndigheter eller godkända organ, i den utsträckning som lagstiftningen medger detta. I enlighet med Lagrådets förslag föreskrivs i denna paragraf att om en auktoriserad sammanslutning har anlitats för förmedling av adoption, skall sammanslutningen utföra vissa uppgifter enligt dessa artiklar.
5 §
Enligt artikel 27 i Haagkonventionen får ett i ursprungsstaten meddelat adoptionsbeslut, som inte medförde upphörande av ett tidigare rättsligt föräldra-barnförhållande, omvandlas i den mottagande staten till en sådan adoption. Förutsättningen är att den mottagande staten erkänner adoptionen och att en sådan omvandling är tillåten enligt lagen i den mottagande staten. Det förutsätts vidare att de
personer, institutioner och myndigheter som enligt konventionens art. 4.c och d skall samtycka till adoptionen har lämnat samtycke till här avsedd typ av adoption (s.k. stark adoption). Samtycket kan ha lämnats redan när barnet blev tillgängligt för adoption men det kan också införskaffas senare, exempelvis när adoptionens omvandling blir aktuell i mottagarstaten. Det kan dock vara svårt att i efterhand, när barnet redan har överflyttats till mottagarstaten och har fått hemvist där, inhämta det behövliga samtycket från ursprungsstaten. Det är för närvarande vanligt att i Sverige bosatta adoptanter som har erhållit ett utländskt beslut som innebär svag adoption, vänder sig till svensk domstol med ansökan om adoption. Sedan svensk domstol har gett tillstånd till den ansökta adoptionen finns det två adoptionsbeslut i samma ärende, dvs. det svenska beslutet som innebär stark adoption och det utländska beslutet som medförde svag adoption. Det följer av konventionens artikel 23 och artikel 27 att ett sådant förfarande inte är möjligt i de konventionsenliga ärendena. När förutsättningarna för det utländska beslutets omvandling enligt artikel 27 inte är uppfyllda kan barnets rättsskydd i Sverige ändå beaktas på ett tillfredsställande sätt genom konventionens artikel 26.3. Denna bestämmelse innebär att även när det adoptionsbeslut som erkänns i Sverige endast innebär svag adoption får man här tillämpa sådana rättsregler som är mer gynsamma för barnet. Paragrafen är motiverad som ett komplement till svensk lag som för närvarande inte reglerar omvandling av utländska adoptionsbeslut. Allmän domstol beslutar om den här avsedda omvandlingen på ansökan av adoptanterna. Av Haagkonventionens artikel 4.d följer att barnet med hänsyn till sin ålder och mognad skall erhålla rådgivning och information om omvandlingen och att det också skall samtycka till den i de fall där sådant samtycke krävs. Enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken får den som har fyllt tolv år inte adopteras utan eget samtycke utom i vissa speciella i lagrummet angivna fall. Samma villkor skall gälla ifråga om omvandling av ett utländskt "svagt" adoptionsbeslut till ett sådant beslut som skär av de rättsliga banden till barnets ursprungliga familj. Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
6 §
Paragrafen har tillkommit med anledning av Haagkonferensens för internationell privaträtt rekommendation den 21 oktober 1994 angående konventionens tillämpning på flyktingbarn.
I rekommendationen sägs att vid konventionens tillämpning skall ett flyktingbarn och ett barn som befinner sig i en flyktingliknande situation anses ha sitt hemvist i den konventionsstat i vilken barnet uppehåller sig. Avsikten är att även barn vilka på grund av oroligheter i sina respektive länder vistas i en annan konventionsstat skall omfattas av det skydd som konventionen ger. Enligt rekommendationen skall man samtidigt, när det gäller adoption av dessa barn, gå mycket varsamt tillväga. Innan ett adoptionsförfarande inleds skall alla rimliga åtgärder vidtas för att förena barnet med föräldrarna eller andra familjemedlemmar när barnet har skilts från dem. Det får dock inte innebära att barnet sänds till sitt ursprungsland om barnet därigenom skulle kunna fara illa. Medgivanden skall inhämtas och utredning i övrigt inhämtas i den mån det är möjligt. Särskild försiktighet skall därvid iakttas för att barnets familjemedlemmar inte skall fara illa i ursprungslandet.
Hänvisningar till S12-1
12.2. Förslaget till lag om internationell
adoptionsförmedling
Inledning
1 §
I paragrafen anges i vilka situationer lagen är tillämplig. I sak överensstämmer bestämmelsen med artikel 2 i Haagkonventionen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Internationell adoptionsförmedling
2 §
Denna paragraf motsvarar 1 § andra stycket lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. En förändring som gjorts i texten är att begreppet adoptionshjälp har bytts ut mot adoptionsförmedling. Utredningen uppger att den erfarit att begreppet adoptionshjälp skapat förvirring och bl.a. många gånger uppfattas som en term för ekonomisk hjälp i samband med adoptioner. Detta begrepp har därför bytts ut mot ett annat som tydligare anger vad som avses. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, bl.a. har kontakter som enskilda personer själv skapar vid s.k. enskilda
adoptioner (dvs. i sådana fall då en auktoriserad sammanslutning inte anlitas), inte inordnats under begreppet "adoptionsförmedling".
3 §
I paragrafen anges att internationell adoptionsförmedling får lämnas endast av en auktoriserad sammanslutning. Bestämmelsen motsvaras av 1 § första meningen lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp.
4 §
Enligt bestämmelsen, som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, skall som huvudregel den eller de som vill
adoptera ett barn från utlandet anlita en auktoriserad sammanslutning. Enskilda adoptioner, dvs. adoptioner som genomförs utan att en auktoriserad sammanslutning anlitas, tillåts dock i vissa enstaka fall. Enligt den nuvarande lydelsen av 25 § fjärde stycket socialtjänstlagen (1980:620) är det socialnämnden som prövar frågan om förmedlingssättets tillförlitlighet, efter eventuellt hörande av NIA. Enligt sista meningen i förevarande paragraf skall dock framöver NIA, i stället för socialnämnden, vara det organ som gör denna prövning när den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet vill adoptera utan att anlita en auktoriserad sammanslutning. NIA:s prövning enligt den föreslagna regeln ersätter emellertid inte bara socialnämndens tidigare prövning av förmedlingssättets tillförlitlighet när fråga är om enskilda adoptioner, utan omfattar även frågan om en tilltänkt enskild adoption kan tillåtas utifrån bestämmelsen i andra meningen. Enligt den bestämmelsen kan ett barn endast i vissa enstaka fall adopteras från utlandet utan förmedling av en auktoriserad adoptionsorganisation. Det skall vara fråga om släktingbarn eller annars finnas särskilda skäl för förmedlingen, se närmare avsnitt 6.4. "Släktingbarn" bör ges en vid tolkning. Därmed bör inte bara avses biologiska släktningar utan också t.ex. ingifta släktingar. Hänsyn bör också tas till att släktingbegreppet kan vara vidare i andra rättssystem. Däremot skall i detta sammanhang inte ske någon prövning av familjens lämplighet eller om adoptionen är till barnets bästa.
De auktoriserade sammanslutningarna
5 §
Denna paragraf motsvaras i sak av 2 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp.
6 §
Innehållet i denna paragraf motsvaras av innehållet i 3 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. Den enda
ändring som föreslås, förutom redaktionella bearbetningar, är att begreppet adoptionshjälp byts ut mot förmedla adoption. Se närmare härom vid 2 §. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I kravet på att förmedlingen sköts på ett sakkunnigt sätt bör ingå att sammanslutningen i sin verksamhet följer såväl svensk lag som ursprungslandets regler.
7 §
Första stycket motsvarar 4 § första stycket lagen (1979:552)
om internationell adoptionshjälp. Som konstaterats i avsnitt 5.5 bör NIA ges en uttrycklig möjlighet att föreskriva att organisationerna måste följa vissa principer rörande inbetalning av avgifter samt redovisning m.m. Föreskrifter härom får NIA ta in i auktorisationsvillkoren. Andra stycket motsvarar 4 § andra stycket nämnda lag. Två ändringar har dock gjorts. Den första består i att ordet skäliga har lagts till framför avgifter. Denna markering beror på att det i artikel 32 i Haagkonventionen föreskrivs att ingen får göra en otillbörlig ekonomisk vinst i samband med internationell adoptionsförmedling. Den andra förändringen i det överflyttade stycket består i att termen adoptionshjälp bytts ut mot adoptionsförmedling. Se närmare härom vid 2 §. Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
8 §
Innehållet i paragrafen har i sak överförts från 5 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. Den enda ändring som gjorts är att även här begreppet adoptionshjälp bytts ut mot adoptionsförmedling. Se närmare härom vid 2 §.
9 §
Denna paragraf motsvaras i sak av 6 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp.
10 §
Denna paragraf motsvaras i sak av 7 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp.
11 §
En förändring som gjorts beträffande denna paragraf, som överförts från 8 § första stycket lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp, är att begreppet adoptionshjälp bytts ut mot förmedla adoption. Se närmare härom vid 2 §. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
12 §
Paragrafen motsvarar 8 § tredje stycket lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. I 8 § andra stycket lagen om internationell adoptionshjälp stadgas att om en samhällsrepresentant har en annan mening än sammanslutningen i fråga om adoptionshjälp frågan skall överlämnas till tillsynsmyndigheten för avgörande. Eftersom
sammanslutningens beslut inte avses gälla frågan om sökandenas lämplighet och då NIA på begäran av den som söker adoption kan uppdra åt sammanslutningen att förmedla adoption, har denna regel inte längre ansetts nödvändig. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Tystnadsplikt
13 §
Den som är eller har varit verksam inom en auktoriserad sammanslutning får enligt denna bestämmelse inte obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden. Paragrafen har sin förebild i 71 a § socialtjänstlagen (1980:620).
Överklagande
14 §
I första stycket införs en regel om rätt att överklaga NIA:s beslut enligt 4 § tredje meningen hos allmän förvaltningsdomstol. I enlighet med Lagrådets förslag skall också NIA:s beslut om auktorisation, villkor för auktorisationen och återkallelse av auktorisation överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I dag överklagas beslut om auktorisation och återkallelse av auktorisation hos regeringen. Preciseringen av vilka beslut i fråga om en auktorisation som skall kunna överklagas är också i överensstämmelse med Lagrådets förslag. Enligt andra stycket får tillsynsmyndighetens beslut i övrigt inte överklagas. Det innebär bl.a. att NIA:s beslut att uppdra åt en sammanslutning att förmedla adoption inte kan överklagas.
Ansvar
15 §
Enligt denna paragraf, som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, kan den som förmedlar en internationell
adoption utan att företräda en auktoriserad sammanslutning dömas till böter. Detsamma gäller den som adopterar enskilt utan att det finns ett beslut av NIA om att förfarandet är godtagbart.
Övergångsbestämmelserna
Lagen skall träda i kraft den 1 juli 1997. Samtidigt upphör lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp att gälla. Sammanslutningar som har auktorisation enligt den gamla
lagen behöver inte söka ny auktorisation enligt den nya lagen. Vidare behöver den som vill adoptera enskilt och som har ett medgivande av socialnämnden som gäller enskild adoption, beslutat enligt den gamla lagen, inte begära NIA.s prövning av förmedlingssättet. Andra och tredje punkten har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
12.3 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
( 1980:620 )
25 §
De två första styckena i paragrafen, som är oförändrade, behandlar de fall då en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Dessa stycken är alltså inte enbart tilllämpliga vid adoption av utländska barn. Enligt första stycket får inte den underårige tas emot i hemmet utan att socialnämnden har gett sitt medgivande. I andra stycket stadgas att socialnämnden inte får lämna medgivande utan att förhållandena i hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. I paragrafens övriga tre stycken finns särskilda regler för den situationen att ett barn adopteras från utlandet. Dessa stycken är i stort sett nya. Första punkten i tredje stycket skiljer sig inte i sak från lagrummets nuvarande lydelse men har förtydligats så att formuleringen motsvarar 1 § första stycket förslaget till lag om internationell adoptionsförmedling. Om det är fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det, skall medgivande inhämtas innan barnet lämnar det land där det har sitt hemvist (i konventionen kallat ursprungslandet). Tredje styckets andra punkt är däremot ny. I den anges att innan socialnämnden beslutar i en fråga om medgivande skall nämnden kontrollera att de sökande har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och att de har blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd. Något liknande krav har inte tidigare ställts i lagtexten. I socialnämndens prövning av de adoptionssökandes lämplighet får emellertid redan i dag anses ingå en kontroll av att de sökande har viss kunskap när det gäller barn och deras behov och av att de sökande blivit informerade om vad det innebär att adoptera. I artikel 5.b i Haagkonventionen stadgas uttryckligen att en behörig myndighet i mottagarlandet skall säkerställa att de tilltänkta adoptivföräldrarna har fått den rådgivning som kan vara
nödvändig inför adoptionen. För att anpassa de svenska reglerna till konventionen införs den nu beskrivna regeln. Enligt gällande regler upphör medgivandet att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet gavs. Det har i praktiken visat sig att denna tidsgräns är något kort då det inte sällan tar mer än ett år innan de sökande får besked om ett visst barn till vilket de föreslås bli adoptivföräldrar och barnet kommer till Sverige. Sökandena måste då på nytt ansöka om medgivande och socialnämnden måste åter pröva frågan om lämplighet trots att det ofta inte har inträffat någon omständighet som föranleder en annan bedömning än tidigare. För att de sökande skall slippa denna andra omgång föreskrivs i tredje
stycket tredje punkten att medgivandet skall gälla i två år.
Under tiden medgivandet gäller kan det emellertid inträffa omständigheter som innebär en väsentlig förändring av de sökandes förhållanden. En sådan förändring kan göra det nödvändigt med en kompletterande utredning och ibland måste medgivandet återkallas. Beslutet om medgivande förenas enligt fjärde stycket (slutet av tredje stycket i lagrådsremissen) därför med en skyldighet för de adoptionssökande att till socialnämnden anmäla om omständigheterna mer väsentligt ändras under den tid beslutet om medgivande gäller. Förändringar som här kan bli aktuella är t.ex arbetslöshet, olika sjukdomar eller förändringar i familjebilden. I fjärde stycket föreskrivs också att medgivandet skall återkallas om förutsättningarna för det inte längre föreligger. Sådan återkallelse kan även ske när barnet har tagits emot av sökandena, om en fortsatt vistelse hos de sökande inte är förenlig med barnets bästa. Denna bestämmelse är ny. Det framstår som naturligt att socialnämnden skall kunna ändra på ett beslut om medgivande i en sådan situation. En sådan regel får anses stå väl i överensstämmelse med artikel 21 i Haagkonventionen. I artikeln stadgas att om det innan adoptionen ägt rum blir uppenbart att en fortsatt placering av barnet hos de tilltänkta adoptivföräldrarna inte är förenlig med barnets bästa så skall nödvändiga åtgärder vidtas, t.ex. genom att barnet tas från de tilltänkta adoptivföräldrarna. En återkallelse innebär att adoptionsförfarandet avbryts, förutsättningar för det finns inte längre. Har socialnämnden tidigare, i enlighet med femte stycket, beslutat att förfarandet får fortsätta förlorar således även det beslutet sin betydelse. Tredje och fjärde styckena har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Enligt den nuvarande lydelsen av fjärde stycket skall social-
nämnden pröva frågan om förmedlingssättets tillförlitlighet efter eventuellt hörande av NIA. Genom det nu föreliggande förslaget fråntas socialnämnden den uppgiften. I stället skall NIA i enlighet med 4 § i förslaget till lag om internationell adoptionsförmedling bl.a. pröva om den enskildes kontakter m.m. vid en enskild adoption är tillförlitliga. När det gäller adoptioner som inte skall förmedlas av en auktoriserad sammanslutning krävs alltså, utöver medgivande av socialnämnden, att NIA enligt 4 § lagen (1997:000) om internationell adoptionsförmedling bedömer förfarandet som godtagbart. En erinran om detta bör göras av socialnämnden i dess beslut. Hänvisningen i lagrådsremissens förslag till fjärde stycke i förevarande paragraf har dock, efter förslag av
Lagrådet, strukits såsom onödig.
Den föreslagna lydelsen av femte stycket har tillkommit mot bakgrund av artikel 17.c i Haagkonventionen. I denna artikel föreskrivs att ett beslut i ursprungslandet (det land i vilket barnet har sitt hemvist) om att ett barn skall överlämnas för vård hos tilltänkta adoptivföräldrar får fattas endast om centralmyndigheterna i de båda staterna har samtyckt till att adoptionsförfarandet kan fortskrida. Konventionen kräver alltså inte bara att ett organ beslutar om de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga och lämpade att adoptera för att i artikel 15 avsedd rapport skall kunna överlämnas till den behöriga myndigheten i ursprungsstaten, utan ett organ skall också pröva om adoptionsförfarandet får fortsätta när ett placeringsförslag har gjorts i ursprungsstaten. För att uppfylla konventionens krav måste därför i Sverige införas en ny beslutsomgång som blir aktuell när ett visst barn föreslås för adoption av de tilltänkta adoptivföräldrarna av myndigheterna i det land i vilket barnet har sitt hemvist. Enligt Haagkonventionen kan denna prövning göras av andra myndigheter än centralmyndigheten eller av auktoriserade sammanslutningar. I avsnitt 6.3 anges närmare vad socialnämndens prövning innebär. Bestämmelsen om samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta har gjorts tillämplig även på adoptioner som faller utanför Haagkonventionen.
Lagrådet har förordat att så inte skall vara fallet. I avsnitt 6.3
anges regeringens skäl för att i detta hänseende inte följa
Lagrådets förslag.
30 §
Ett beslut om medgivande meddelas av socialnämnden i de sökandes hemkommun. Sökandes hemkommun bör även pröva om adoptionsförfarandet skall fortsätta. Har sökanden sedan medgivandet lämnats flyttat till en ny kommun blir det socialnämnden i den nya kommunen som skall samtycka till
att adoptionsförarandet får fortsätta. Beträffande Lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragrafen se kommentaren till 25 § femte stycket.
31 §
Ändringen är en följdändring till förslaget till en ny lag om internationell adoptionsförmedling.
47 §
Ändringen i första stycket och förslaget till nytt andra stycke innebär att beslut om samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta får delegeras till enskild tjänsteman. Om samtycke skall vägras måste dock nämnden eller ett utskott besluta om detta. Beträffande Lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragrafen se kommentaren till 25 § femte stycket.
73 §
Socialnämndens beslut om återkallande av medgivande och om samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta skall, liksom medgivandebeslutet, kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beträffande Lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragrafen se kommentaren till 25 § femte stycket.
75 §
Ändringen är en följdändring till förslaget till en ny lag om internationell adoptionsförmedling. 12.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
( 1980:100 )
9 kap.
15 §
I första stycket har även beträffande adoptionsärenden tagits bort kravet på att part skall begära sekretess för att sådan skall gälla. 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap 1 a och 13 a §§ Ändringarna i paragraferna är följdändringar på grund av tillträdet till Haagkonventionen. Lagrådet föreslår i sitt yttrande att ordet "godkänts" i första stycket byts ut mot "gäller". Bakgrunden till förslaget är att vissa utländska adoptionsbeslut enligt 3 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption gäller i Sverige efter särskilt godkännande medan andra enligt samma paragraf skall gälla utan särskilt godkännande. Enligt förarbetena till ifrågavarande paragrafer ville man skilja mellan ett adoptionsbeslut som meddelats eller godkänts i Sverige eller i de övriga nordiska länderna och ett
annat adoptionsbeslut som är giltigt här utan särskilt godkännande (prop. 1991/92:90 s. 12). Mycket talar för Lagrådets förslag, särskilt med beaktande av att vissa andra utländska adoptionsbeslut som enligt Haagkonventionen skall gälla i Sverige utan särskilt godkännande kommer att omfattas av bestämmelserna. Enligt regeringens mening saknas det dock nu underlag för att göra den ändringen som Lagrådet föreslår. Regeringen har nyligen beslutat om direktiv för en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att se över lagen om svenskt medborgarskap (dir. 1997:5). Frågan om en ändring i enlighet med Lagrådets förslag bör kunna övervägas i det sammanhanget.
12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:1463 ) om bidrag vid adoption av utländska barn
2 §
I denna paragraf görs ett tillägg som innebär att bidrag även skall utgå vid adoptioner där Haagkonventionen är tillämplig och adoptionsbeslutet fattas i ursprungslandet. Med anledning av vad som anförts under 1 a och 13 a §§ lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap bör någon ändring i förevarande paragraf i enlighet med Lagrådets förslag inte göras.
4 §
Ett enhetligt belopp per barn införs för alla som är berättigade till bidrag enligt lagen.
5 §
Denna paragraf upphör som en följd av att ett enhetligt bidrag införs.
Adoptionslagstiftningsutredningens betänkande – sammanfattning
Utredningsuppdraget
Utredningens uppdrag har varit att se över verksamheten med internationella adoptioner samt att överväga och föreslå åtgärder som kan vara till gagn för denna verksamhet. I direktiven (dir. 1992:69) anges ett antal områden där det finns skäl att överväga förändringar. Utredningen skall sålunda pröva den roll som Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) har i adoptionsverksamheten. Inriktningen skall vara att – med bibehållande av enskilds möjlighet att adoptera utan medverkan av auktoriserad organisation – stärka NIA:s roll när det gäller att upprätthålla en verksamhet på hög etisk nivå till barnets bästa. Utredningen skall vidare överväga olika möjligheter att minska kostnaderna för internationella adoptioner utan att adoptionsorganisationernas arbetsmöjligheter begränsas. Även frågan om hur de små adoptionsorganisationerna kan stödjas, liksom olika hjälporganisationers och andra ideella sammanslutningars medverkan i samband med internationella adoptioner skall prövas. I utredningsuppdraget ingår dessutom att ta del av rådgivningsverksamhet i skilda former i samband med internationella adoptioner samt att lämna förslag till ändringar av svensk lagstiftning till följd av bl.a. Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Utredningens uppdrag har i tilläggsdirektiv (dir. 1994:50) utökats med att även omfatta erkännanden av utländska adoptionsbeslut och därmed sammanhängande frågor.
Betänkandets uppläggning
Utredningens betänkande Internationella adoptionsfrågor; 1993 års Haagkonvention m.m. behandlar, efter ett inledande bakgrundsavsnitt, huvudsakligen sex områden. Dessa områden är: NIA:s roll i adoptionsverksamheten, Vissa frågor om adoptionshjälp, Kostnader för internationella adoptioner, Internationella frågor, Förhållandet mellan adoptionsorganisationerna och andra organisationer/sammanslutningar samt Rådgivning och uppföljning. Inom respektive område redovisas bakgrund, analys samt överväganden och eventuella förslag till åtgärder. De kostnadseffekter som följer av
utredningens förslag jämte kommentarer till författningsförslag har samlats i avslutande avsnitt. Härtill kommer fem bilagor. I en av dessa presenteras ett utkast till svensk översättning av Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
Inledning (Kapitel 1)
Verksamheten med internationella adoptioner har pågått i Sverige i princip sedan 1950-talet. Från början kom de flesta barnen genom förmedling av svenska medborgare som arbetat utomlands eller genom familjer som adopterat själva. För att säkerställa offentlig kontroll över verksamheten inrättades Nämnden för internationella adoptionsfrågor – sedemera Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) – i början av 1970-talet. Nämnden förmedlade till en början även ansökningar i Sverige om adoption av utländska barn. Denna uppgift har sedemera kanaliserats till särskilda adoptionsorganisationer, som står under tillsyn och kontroll av det allmänna. I kapitlet presenteras de f.n. sex svenska adoptionsorganisationerna jämte vissa andra sammanslutningar, som är verksamma inom adoptionssektorn idag. Vidare redovisas i tabellform det antal utomnordiska barn som kommit till Sverige för adoption genom åren och det sätt på vilket dessa förmedlats. Efter en successiv ökning fram till år 1977, då nära 1 900 barn förmedlades, har antalet adoptioner minskat och är nu ca 1 000 årligen. Cirka 80 % av dessa förmedlas genom auktoriserad organisation. I kapitlet lämnas vidare en översikt över de tre olika beslutsleden i ett adoptionsärende. I det första ledet fattar socialnämnden ett s.k. medgivandebeslut om att sökanden är lämplig som adoptivförälder. Detta beslut skall föregås av en utredning av förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård där. Socialnämnden skall även pröva om det förmedlingssätt som sökandena avser att använda sig av är tillförlitligt eller ej. Det andra ledet avser adoptionsorganisationens beslut om huruvida adoptionshjälp skall lämnas eller ej. När en organisation beslutar om adoptionshjälp skall minst en samhällsrepresentant (en person som företräder allmänintresset i organisationens arbete) delta. Vägras adoptionshjälp kan NIA på begäran av sökanden uppdra åt organisationen att ändå lämna hjälpen. Det tredje ledet avser beslut om tillstånd till själva adoptionen. Detta beslut kan fattas av en myndighet i ursprungslandet för att sedan gälla i Sverige automatiskt
eller efter godkännande av NIA. Beslut om adoption kan också fattas av svensk domstol.
NIA:s roll i adoptionsverksamheten (Kapitel 2)
Utredningen föreslår att NIA ensam skall vara det organ som avgör frågan om förmedlingssättets tillförlitlighet när det gäller enskilda adoptioner. Vidare föreslås att giltighetstiden för socialnämndens beslut om medgivande förlängs från ett till två år och förenas med en skyldighet för de sökande att anmäla ändrade förhållanden som inträffar under beslutets giltighetstid.
I kapitlet diskuterar utredningen rollfördelningen mellan NIA och ett antal skilda aktörer inom adoptionssektorn. Vad först gäller NIA:s roll i förhållande till socialnämnderna behandlas frågan om prövningen av förmedlingssättets tillförlitlighet. NIA har till regeringen påtalat att det förekommer vissa problem i samband med denna prövning. Det inträffar bl.a. att socialnämnderna ger medgivande för ett förmedlingssätt trots att NIA avstyrker eller att nämnderna underlåter att inhämta NIA:s yttrande i fall där det borde ske. Beträffande medgivandebeslutens giltighetstid har vissa adoptionsorganisationer påtalat att denna bör förlängas från f.n. ett år till två år, för att undvika ny prövning av socialnämnd i fall där adoptionen drar ut på tiden. Vad så gäller NIA:s roll i förhållande till Socialstyrelsen och länsstyrelserna har enligt gällande bestämmelser de senare tillsynen över socialnämndernas handläggning av frågor som rör såväl sökandenas lämplighet som det tänkta förmedlingssättets tillförlitlighet. NIA å sin sida har tillsynen över de auktoriserade adoptionsorganisationerna. Denna uppdelning av tillsynsansvaret kan te sig komplicerad. Utredningens förslag om att NIA framgent ensam skall avgöra frågor om förmedlingssättets tillförlitlighet löser endast delvis detta problem. Starka skäl talar dock för att tillsynen av socialnämndernas prövning av sökandenas lämplighet bör ligga kvar hos Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Vad slutligen gäller NIA:s roll i förhållande till de auktoriserade adoptionsorganisationerna har utredningen funnit att samarbetet dem emellan över tid har utvecklats och fördjupats. Något behov av mer vittgående regelförändringar beträffande relationerna mellan nämnden och organisationerna finns därför inte. I kapitel 4 Kostnader för internationella adoptioner m.m. återkommer dock utredningen till vissa frågor om organisationernas redovisningssystem.
Några frågor angående ärenden om adoptionshjälp
(Kapitel 3)
Utredningen föreslår att de auktoriserade adoptionsorganisationerna och NIA inte skall ha rätt att i ett ärende om adoptionshjälp "överpröva" socialnämndens beslut om de adoptivsökandes lämplighet. Utredningen föreslår vidare, med hänvisning till kravet på domstolsprövning i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att länsrätten blir överinstans i ärenden om adoptionshjälp.
Det förekommer i praktiken att adoptionsorganisationerna "överprövar" socialnämndens medgivandebeslut och gör en egen bedömning av de sökandes lämplighet att ta emot ett barn för adoption. En sådan prövning kan leda fram till en annan bedömning än socialnämndens och därigenom ett avslag på ansökan om adoptionshjälp trots att socialnämnden funnit de sökande lämpliga. Vidare kan NIA i vissa fall komma att överpröva en fråga om adoption (om adoptionshjälp skall lämnas eller ej), i vilken NIA tidigare yttrat sig till socialnämnden (i samband med lämplighetsbedömningen av sökanden). NIA får på så sätt olika roller i samma adoptionsärende. Utredningen föreslår att adoptionsorganisationerna inte skall kunna "överpröva" socialnämndens beslut om sökandens lämplighet. Detta medför att NIA:s olika roller bortfaller. Adoptionsorganisationernas rätt att säga nej till adoptionshjälp då man saknar kontakter utomlands för vissa ärenden kvarstår. Utredningen finner att en överprövning av adoptionsorganisationernas beslut i denna del bör göras av länsrätt och ej av NIA. Detta mot bakgrund av vad som sägs i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna om att få sin sak prövad av domstol.
Kostnader för internationella adoptioner m.m.
(Kapitel 4)
Utredningen föreslår att NIA ges en uttrycklig möjlighet att föreskriva vilka principer de auktoriserade adoptionsorganisationerna skall tillämpa vad gäller redovisning och inbetalning av avgifter m.m. Vidare föreslår utredningen att statsbidraget till organisationerna skall fördelas annorlunda än i dagsläget.
Enligt direktiven skall utredningen överväga olika möjligheter
att begränsa kostnaderna för internationella adoptioner, utan att adoptionsorganisationernas arbetsmöjligheter begränsas. Utredningen har därför genomfört en enkät som tillsänts fyra av de auktoriserade organisationerna (AC, BFA-A, FFIA och SLBV) för kartläggning och analys av kostnader m.m. i deras förmedlingsarbete. Enkäten återfinns i bilaga 4 till detta betänkande. Av enkätsvaren framgår att de stora kostnadsposterna redovisas mycket olika för de olika adoptionsorganisationerna. De kostnader som belastar organisationernas kanslier i Sverige resp. administrationskostnaderna i barnets ursprungsland fördelas också efter olika principer. Av enkätsvaren framgår också att rutinerna för inbetalning och slutredovisning av föräldraförskotten skiljer sig åt. Dessa förhållanden sammantagna medför att en mer rättvisande jämförelse är svår att göra mellan de kostnader som den enskilde får vid anlitandet av olika organisationer. Utredningen föreslår därför att en för organisationerna gemensam redovisningsmodell utarbetas. Denna modell bör även omfatta en redovisning av storleken på organisationernas fonder och avsättningen till dessa. I syfte att stödja de små adoptionsorganisationerna föreslår utredningen vidare en begränsad omläggning av statsbidraget. Den innebär i huvudsak att en större andel av bidraget avsätts till organisationernas basadministration. Resterande del föreslås i princip fördelat efter antalet anlända barn närmast föregående år för resp. organisation.
Internationella frågor (Kapitel 5)
Utredningen föreslår att Sverige så snart som möjligt ratificerar 1993 års Haagkonvention. Denna bör inkorporeras med svensk rätt genom en särskild lag. NIA bör utses till den centralmyndighet som konventionen förutsätter. En effekt av ett antagande av konventionen blir att möjligheterna att adoptera enskilt minskar. Utredningen anser inte att EES-
avtalet eller ett medlemskap i EU påverkar adoptionsverksamheten i Sverige.
I detta kapitel diskuteras internationella frågor i tre delavsnitt. I det första avsnittet behandlas Konventionen om skydd
av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Denna
konvention antogs av Konferensen för internationell privaträtt i Haag år 1993 och bygger på principen om barnets bästa. Ansvaret för adoptioner mellan länder skall enligt konventionen delas mellan ursprungs- och mottagarland. Inom resp. land skall sedan detta ansvar ligga på en centralmyndighet. Vissa uppgifter får dock delegeras.
Avsikten är att ett system med samarbete kring internationella adoptioner skall införas mellan de stater som ansluter sig till konventionen. Detta skall bl.a förhindra handel med barn. I detta delavsnitt görs en genomgång av konventionens samtliga artiklar. Innehållet i varje artikel beskrivs kortfattat och jämförs med gällande svensk rätt. Utredningen har härvid funnit att det finns en stor överensstämmelse mellan Haagkonventionens materiella bestämmelser och de svenska reglerna om adoption. En ratificering av konventionen för Sveriges del kräver därför inte omfattande lagändringar. Dock medför konventionens krav på medverkan av myndighet eller godkänt organ att möjligheterna till enskilda adoptioner, dvs. sådana som inte sker genom auktoriserade organisationer, bör begränsas. I kapitlets andra delavsnitt behandlas FN:s konvention om
barnets rättigheter. Denna antogs av FN:s generalförsamling
år 1989 och ratificerades av Sverige två år senare. I två artiklar behandlar konventionen de frågor som rör de adopterades särskilda behov och intressen. I det tredje avsnittet behandlas frågan om EES-avtalet och ett medlemskap i EU påverkar adoptionsverksamheten i Sverige. Mot bakgrund av att adoptionsförmedling eventuellt skulle kunna falla inom ramen för EES-avtalets och Romfördragets bestämmelser rörande den fria etableringsrätten och den fria rörligheten av tjänster gås vissa artiklar i de båda fördragen igenom.
Olika sammanslutningar inom adoptionssektorn
(Kapitel 6)
Utredningen föreslår ingen lagstiftningsåtgärd när det gäller förhållandet mellan de auktoriserade organisationerna utan hänvisar till kapitel 4 om kostnader för internationella adoptioner m.m. Vad gäller andra ideella sammanslutningar anser utredningen att deras kunskaper om adoptioner kan tas till vara på informell väg av NIA och de auktoriserade adoptionsorganisationerna.
Varje auktoriserad adoptionsorganisation utför ett betydelsefullt arbete. Mångfalden är positiv och skapar valmöjligheter för de adoptionssökande. Andra ideella organisationer och sammanslutningar har genom sitt arbete i utlandet gedigna erfarenheter och kunskaper som kan föras vidare.
Rådgivning och uppföljning (Kapitel 7)
Utredningen föreslår att ett tillägg görs i 25 § socialtjänstlagen , som innebär att socialnämnden i samband med medgivandeprövningen kontrollerar att de blivande adoptivföräldrarna har fått nödvändig förberedelse inför adoptionen. Utredningen föreslår däremot inte en obligatorisk föräldrautbildning. Slutligen föreslås ett förtydligande av 12 § socialtjänstlagen där kommunens ansvar för adoptivbarn under deras uppväxt lyfts fram och betonas.
Rådgivnings- och utbildningsverksamheten för blivande adoptivföräldrar i Sverige har vuxit fram sedan 1960-talet och lämnas i dag genom ett flertal instanser. NIA:s roll såsom huvud- och expertmyndighet inom adoptionsområdet är central när det gäller att förmedla information i adoptionsfrågor till berörda grupper. Nämnden anordnar regelmässigt kurser och konferenser i frågor om adoption för landets socialsekreterare. Den första offentliga instans de sökande möter är i de flesta fall socialnämnden, som i samband med hemutredningen kan förbereda de sökande inför deras nya föräldraskap. Vissa socialförvaltningar anordnar särskilda förberedande gruppmöten (Stockholmsmodellen resp. Uddevallamodellen) för blivande adoptivföräldrar. I flera kommuner har inrättats särskilda samverkansgrupper kring förebyggande verksamhet för barn och ungdom. Vid sidan om socialtjänsten erbjuds ytterligare stödmöjligheter såsom barnhälsovården, som även har förberedande föräldrautbildning, psykologkonsulenter och förskolepsykologer samt landstingens barnpsykiatriska verksamhet. Adoptionsrådgivningen i Stockholm erbjuder adoptivföräldrar och adopterade enskild rådgivning, gruppsamtal och terapi, främst i postadoptiva frågor. De auktoriserade adoptionsorganisationerna anordnar studiecirklar för blivande och nyblivna adoptivföräldrar, regelbundna möten kring adoptionsfrågor, telefonrådgivning och tillfällen till enskilda samtal m.m. FN:s kommitté för barnets rättigheter har påtalat att Sverige saknar ett särskilt system för uppföljning av hur det går för adopterade barn i Sverige. Vissa allmänna lagregler finns dock redan som har till syfte att skydda bl.a. adoptivbarn under deras uppväxt. Som svar på kommitténs påpekande föreslår utredningen ett tillägg till 12 § socialtjänstlagen där kommunernas ansvar under de adopterades uppväxt lyfts fram och betonas.
Kostnadseffekter (Kapitel 8)
Haagkonventionens tillämpning i Sverige kan leda till att
NIA:s behov av resurser ökar. Utredningens förslag i övrigt innebär inte några kostnadsökningar.
Författningskommentar (Kapitel 9)
I detta kapitel kommenteras de förslag till författningsändringar som utredningen lämnar. Bestämmelser om adoption med internationell anknytning finns i dag spridda på flera ställen i svensk lagstiftning. Utredningen föreslår därför en helt ny lag, lagen om internationella adoptionsfrågor och en därtill hörande förordning. I övrigt föreslås ändringar i socialtjänstlagen (1980:620) och därtill hörande förordning (1981:750), förordningen (1988:1128) med instruktion för NIA, lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn och därtill hörande förordning (1988:1464), sekretesslagen (1980:100) samt lagen om svenskt medborgarskap (1950:382). Vidare föreslår utredningen en ny lag, lagen med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, i vilken Haagkonventionen upphöjs till lag i Sverige.
Remisslista
Följande instanser har efter önskemål från regeringen besvarat remissen: Hovrätten för Nedre Norrland, Tingsrätten i Stockholm, Tingsrätten i Malmö, Kammarrätten i Jönköping, Länssrätten i Göteborg och Bohus län, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), Barnombudsmannen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Statens Invandrarverk, Länsstyrelsen i Kronbergs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Göteborgs kommun, Skövde kommun, Skellefteå kommun, Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Förbundet Adoptionscentrum (AC), Adoption & Child Care Association (ACCA), Adoptions-Gruppen Skaraborg (AGS), Barnen Framför Allt – Adoptioner (BFA-A), Barnens Vänner (BV), Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA), Föreningen Vietnambarnens Vänner, Föreningen La Casa, Ensamstående Adoptivföräldrars Förening (EAF), Organiationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO), Adoptionsrådgivningen i Stockholm Därutöver har följande organisationer lämnat synpunkter:
Familjeföreningen Bolivias Barn, Samhällsrepresentanterna hos adoptionsorganisationerna, Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF), Akademikerförbundet SSR, Familjerättsbyrån inom Stockholms socialtjänst, Synskadades riksförbund, De auktoriserade adoptionsorganisationernas samverkansgrupp Ett antal skrivelser har också inkommit från enskilda med anledning av Adoptionslagstiftningsutredningens betänkande.
Lagrådsremissens lagförslag
Hänvisningar till S12-2
1 Förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Haag den 29 maj 1993 antagna konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner skall i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet.
Originaltexterna skall ha samma giltighet. Konventionens engelska och franska texter finns tillsammans med en svensk översättning intagen som bilaga till denna lag. 2 § Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) är centralmyndighet enligt konventionen och fullgör de uppgifter som ankommer på en sådan myndighet, om det inte av lag eller annan författning eller av beslut av NIA följer att uppgiften skall fullgöras av socialnämnden eller de auktoriserade sammanslutningarna. NIA utfärdar intyg enligt artikel 23 i konventionen när adoptionen har ägt rum i Sverige eller när ett utländskt adoptionsbeslut har omvandlats här i landet enligt artikel 27 i konventionen och 5 § denna lag. 3 § Socialnämnden skall fullgöra de uppgifter enligt konventionen som framgår av 12 och 25 §§socialtjänstlagen (1980:620). 4 § NIA får i villkor enligt 6 § lagen (1997:000) om internationell adoptionsverksamhet uppdra åt en auktoriserad sammanslutning att fullgöra uppgifter enligt kapitel III i konventionen som inte enligt lag eller annan författning skall fullgöras av socialnämnden. 5 § När en adoption som enligt konventionen erkänns i Sverige har beviljats i ursprungsstaten utan att det rättsliga förhållandet mellan barnet och dess ursprungliga familj har upphört, får adoptionen omvandlas till en adoption med den verkan som anges i 4 kap. 8 § föräldrabalken. Omvandling får ske endast om de samtycken som avses i artikel 27.1 b i konventionen och i 4 kap. 5 § föräldrabalken har lämnats. Allmän domstol beslutar om sådan omvandling på ansökan av adoptanterna. 6 § När ett barn uppehåller sig i ett land som flykting eller i en flyktingliknande situation anses barnet vid tillämpning av denna lag ha sitt hemvist i det landet. – Bilagan utesluts här –
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2 Förslag till lag om internationell adoptionsförmedling
Härigenom föreskrivs följande.
Inledning
1 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas när barn som har hemvist i utlandet skall adopteras av någon med hemvist i
Sverige.
Internationell adoptionsförmedling
2 § Med internationell adoptionsförmedling avses verksamhet som har till syfte att skapa kontakt mellan den eller dem som önskar adoptera ett barn från utlandet och myndigheter, organisationer, enskilda personer eller institutioner i det land i vilket barnet har sitt hemvist samt att även i övrigt lämna den hjälp som behövs för att en adoption skall kunna genomföras. Med adoptionsförmedling avses även sådan kontakt som skapas av de adoptionssökande själva. 3 § Adoptioner av barn från utlandet får förmedlas endast av sammanslutningar som är auktoriserade enligt denna lag.
Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammmanslutning. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) skall i sådana fall innan barnet lämnar landet pröva om förmedlingen är godtagbar.
De auktoriserade sammanslutningarna
4 § NIA avgör frågor om auktorisation och har tillsyn över de auktoriserade sammanslutningarna. 5 § Auktorisation får ges åt en sammanslutning som har till huvudsakligt syfte att förmedla internationella adoptioner, om det står klart att sammanslutningen kommer att förmedla sådana adoptioner på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt, utan vinstintresse och med barnets bästa som främsta riktmärke. För auktorisation krävs att sammanslutningen har stadgar, styrelse och revisorer. 6 § Auktorisationen skall vara tidsbegränsad. I beslutet om auktorisation skall det anges vilka länder som sammanslutningens verksamhet avser. Auktorisationen får även förenas med andra villkor, såsom vad som skall gälla om inbetalning av avgifter samt redovisning. För att täcka kostnaderna för verksamheten får en auktoriserad sammanslutning ta ut skäliga avgifter av dem
som hos sammanslutningen söker internationell adoptionsförmedling. 7 § NIA skall i samband med ett beslut om auktorisation utse minst två personer eller, om sammanslutningens verksamhet kan antas bli av ringa omfattning, en person att företräda allmänintresset i sammanslutningens arbete med internationell adoptionsförmedling (samhällsrepresentanter). Samhällsrepresentanter skall ha särskild erfarenhet av barnoch ungdomsvård i stat eller kommun.
8 § De auktoriserade sammanslutningarna är skyldiga att på begäran tillhandahålla NIA de handlingar som rör verksamheten. 9 § Auktorisationen skall återkallas om de förutsättningar som anges i 5 § inte längre finns. Detsamma gäller om sammanslutningen inte uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen eller inte rättar sig efter vad NIA begär med stöd av 8 §. 10 § När en auktoriserad sammanslutning beslutar om den skall förmedla en internationell adoption, skall minst en samhällsrepresentant delta. 11 § Om en auktoriserad sammanslutning har vägrat adoptionsförmedling i ett visst fall, får NIA på begäran av den som söker adoption uppdra åt sammanslutningen att ändå förmedla adoption. Tystnadsplikt
12 § Den som är eller har varit verksam inom en auktoriserad sammanslutning får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om enskildas personliga förhållanden. Överklagande
13 § NIA:s beslut i fråga om auktorisation får överklagas hos regeringen. NIA:s beslut enligt 3 § tredje meningen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. NIA:s beslut i övrigt får inte överklagas. Ansvar
14 § Den som förmedlar en internationell adoption i strid med 3 § döms till böter.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997, då lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp upphör att gälla.
2. Den sammanslutning som vid lagens ikraftträdande har
auktorisation enligt den upphävda lagen skall anses ha fått auktorisation enligt den nya lagen.
3. Om det finns ett giltigt medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) vid lagens ikraftträdande skall någon prövning inte göras enligt 3 § den nya lagen.
3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs att 25, 30, 31, 73 och 75 §§socialtjänstlagen (1980:620)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 §
2
En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande enligt första stycket utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte
barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades.
Innan socialnämnden beslutar i en fråga om medgivande som avses i tredje stycket, skall nämnden pröva om det förmedlingssätt som sökanden kommer att använda sig av är tillförlitligt eller ej. Nämnden skall i denna fråga inhämta yttrande från statens nämnd för
1 Lagen omtryckt 1988:871.2 Senaste lydelse 1990:53.
internationella adoptionsfrågor (NIA), om det inte är uppenbart obehövligt. Visar prövningen att det kan befaras att förmedlingssättet inte är tillförlitligt, skall socialnämnden
vägra sitt medgivande. I ett beslut om medgivande skall socialnämnden ange för vilket förmedlingssätt medgivandet gäller.
Är det fråga om att ta emot ett barn som inte har hemvist i
Sverige i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas
innan barnet lämnar det land i vilket barnet har sitt hemvist.
Innan socialnämnden beslutar i fråga om medgivande skall nämnden kontrollera att den eller de adoptionssökande har tillräckliga kunskaper inför den planerade adoptionen. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet lämnades. De adoptionssökande är skyldiga att till socialnämnden anmäla om deras omständigheter mer väsentligt ändras under den tid beslutet om medgivande gäller. Medgivandet skall återkallas om förutsättningarna för det inte längre föreligger. Sådan återkallelse kan ske även när barnet har tagits emot av sökandena, om det är till barnets bästa. Enligt 3 § lagen ( 1997:000 ) om internationell adoptionsverksamhet skall, om adoptionen inte skall förmedlas av en auktoriserad sammanslutning, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) pröva om förmedlingen är godtagbar.
När ett visst barn har föreslagits för adoption till sökande
som har hemvist i Sverige, skall socialnämnden skyndsamt pröva om den skall ge samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Om lagen ( 1997:000 ) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner är tillämplig skall reglerna om samtycke i artikel 17.c tillämpas.
30 §
3
Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen
innan den fattar sitt beslut. Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 §.
Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket och ett samtycke
enligt 25 § femte stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 §. I de fall samtycke enligt 25 §
femte stycket lämnats av socialnämnden i en annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 26 §.
31 §
Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §. Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna förmedlingshjälp m.m. finns be-
3 Senaste lydelse 1990:53.
stämmelser i
lagen ( 1979:552 ) om internationell
adoptionshjälp.
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall
förmedla barn från utlandet för ad-
option finns bestämmelser i lagen (1997:000) om internationell adoptionsverksamhet.
47 §
4
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som ankommer på nämnden enligt 25 och 28 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får endast ges åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som ankommer på nämnden enligt 25 § första stycket, 25 § femte stycket om fråga är om
att inte ge samtycke och 28 § denna lag, 4 och 6 §§, 11 §
första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
73 §
5
Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten, om nämnden har meddelat beslut i fråga om bistånd enligt 6 §, medgivande enligt 25 § förbud enligt 27 §, eller eftergift enligt 37 §.
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om nämnden har meddelat beslut i
fråga om bistånd enligt 6 §, medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 25 §, förbud enligt 27 §, eller eftergift enligt 37 §. Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första stycket. Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
75 §
6
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp,
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:000) om internationell ad-
optionsverksamhet,
4 Senaste lydelse 1991:1667.5 Senaste lydelse 1995:53.6 Senaste lydelse 1990:53.
2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 §,
3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 §,
4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten vid ett hem för vård eller boende. Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
15 §
2
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part.
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.2 Senaste lydelse 1994:1443.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs att 1 a § och 13 a § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §
2
Ett barn som inte fyllt tolv år och som adopteras av svensk medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge, eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption.
2. barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption eller som
gäller här i landet enligt lagen ( 1997:000 ) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
13 a §
3
I fråga om adoptivbarn gäller bestämmelserna i denna lag om barns förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap med anledning av att barnets adoptivfar eller adoptivmor förvärvar eller förlorar sådant medborgarskap endast
1. om barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
2. om barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller
2. om barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption eller som
gäller här i landet enligt lagen (1997:000) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller 3. om en
far eller en mor adopterar sitt eget barn.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
1 Lagen omtryckt 1984:682.2 Senaste lydelse 1992:392.3 Senaste lydelse 1992:392.
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn
dels att 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 § och 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Bidrag lämnas till den eller de adoptivföräldrar som har fått tillstånd av svensk domstol till en adoption. Med svensk domstols tillstånd jämställs beslut av regeringen, eller av den myndighet som regeringen har bestämt, om att ett utomlands meddelat beslut om adoption skall gälla här i landet.
Med svensk domstols tillstånd jämställs
1. beslut av regeringen, eller av den myndighet som
regeringen har bestämt, om att ett utomlands meddelat beslut om adoption skall gälla här i landet, och
2. ett utomlands meddelat beslut om adoption som gäller här i landet enligt lagen ( 1997:000 ) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
4 §
1
För varje barn lämnas bidrag med hälften av
genomsnittskostnaden för en adoption från barnets ursprungsland, dock högst med 24 000 kronor.
För varje barn lämnas bidrag med 24 000 kronor. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om barn, som kommit i adoptivföräldrarnas vård här i landet före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1991:235.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-11
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet
Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 23 januari 1997 (Socialdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, 2. lag om internationell adoptionsverksamhet, 3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 5. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, 6. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Eva
Hammar.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Inledning
1 §
Bestämmelserna i denna lag tillämpas när en underårig med hemvist utomlands skall adopteras av någon eller några med hemvist i Sverige.
Internationell adoptionsförmedling
2 §
Med internationell adoptionsförmedling avses verksamhet som har till syfte att skapa kontakt mellan den eller dem som önskar adoptera och myndigheter, organisationer, institutioner eller enskilda personer i det land där barnet har sitt hemvist samt att även i övrigt lämna den hjälp som behövs för att en adoption skall kunna genomföras.
3 §
Adoptioner av barn från utlandet får förmedlas endast av sammanslutningar som är auktoriserade enligt denna lag.
4 §
Den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet skall anlita en sammanslutning som avses i 3 §. Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammanslutning. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) skall i sådana fall innan barnet lämnar landet pröva om förfarandet är godtagbart.
Auktorisation m.m.
5 §
NIA avgör frågor om auktorisation och har tillsyn över de auktoriserade sammanslutningarna.
6 §
Auktorisation får ges endast åt sammanslutningar som har till huvudsakligt syfte att förmedla internationella adoptioner. Auktorisation får ges endast om det står klart att sammanslutningen kommer att förmedla sådana adoptioner på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt, utan vinstintresse och med barnets bästa som främsta riktmärke. För auktorisation krävs vidare att sammanslutningen har stadgar, styrelse och revisorer.
7 §
Auktorisationen skall vara tidsbegränsad. I beslutet om
auktorisation skall det anges vilka länder som sammanslutningens verksamhet avser. Auktorisationen får även förenas med andra villkor, såsom vad som skall gälla om inbetalning av avgifter samt redovisning.
För att täcka kostnaderna för verksamheten får en auktoriserad sammanslutning ta ut skäliga avgifter av dem som anlitar sammanslutningen för internationell adoptionsförmedling.
8 §
NIA skall i samband med ett beslut om auktorisation utse minst två personer eller, om sammanslutningens verksamhet kan antas bli av ringa omfattning, en person att företräda allmänintresset i sammanslutningens arbete med internationell adoptionsförmedling (samhällsrepresentanter). Samhällsrepresentanter skall ha särskild erfarenhet av barnoch ungdomsvård i stat eller kommun.
9 §
De auktoriserade sammanslutningarna är skyldiga att på begäran tillhandahålla NIA de handlingar som rör verksamheten.
10 §
Auktorisationen skall återkallas, om de förutsättningar som anges i 5 § inte längre finns. Detsamma gäller, om sammanslutningen inte uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen eller inte rättar sig efter vad NIA begär med stöd av 9 §.
11 §
När en auktoriserad sammanslutning prövar om en internationell adoption skall förmedlas, skall minst en samhällsrepresentant delta.
12 §
Om en auktoriserad sammanslutning har vägrat adoptionsförmedling i ett visst fall, får NIA på begäran av den eller dem som söker adoption uppdra åt sammanslutningen att ändå förmedla adoptionen.
Tystnadsplikt
13 §
Den som är eller har varit verksam inom en auktoriserad sammanslutning får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om enskildas personliga förhållanden.
Överklagande
14 §
NIA:s beslut enligt 4 § tredje meningen, 6 §, 7 § första stycket och 10 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. NIA:s beslut i övrigt får inte överklagas.
Ansvar
15 §
Den som förmedlar en internationell adoption i strid med 3 § döms till böter. Detsamma gäller den som i strid med 4 § låter föra ut ett barn från det land där det har sitt hemvist.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997, då lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp upphör att gälla.
2. Sammanslutningar som vid den nya lagens ikraftträdande har auk torisation enligt den upphävda lagen skall anses ha fått auktorisation enligt den nya lagen.
3. Om det vid den nya lagens ikraftträdande finns ett giltigt medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:62), skall någon prövning inte göras enligt 4 § i den nya lagen.
Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner
I lagförslagets 1 § sägs bl.a. att den angivna Haagkonventionen skall gälla som lag här i landet. I de tre därpå följande paragraferna har tagits in bestämmelser om bl.a. vilka svenska organ som skall fullgöra de uppgifter som enligt olika artiklar i konventionen skall ankomma på en centralmyndighet.
2 §
Huvudregeln enligt 2 § första stycket är att statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) är centralmyndighet enligt konventionen. I lagrummet anges vidare att NIA skall fullgöra de uppgifter som ankommer på en centralmyndighet, om det inte av lag eller annan författning eller av beslut av NIA följer att uppgiften skall fullgöras av socialnämnden eller de auktoriserade sammanslutningarna.
Enligt Lagrådets uppfattning bör det inte uteslutas att – utöver NIA – även andra organ än socialnämnder och auktoriserade adoptionssammanslutningar skall kunna fullgöra uppgifter som enligt konventionen ankommer på centralmyndighet. Det kan vidare ifrågasättas om NIA bör ha en sådan frihet att uppdra åt andra att fullgöra centralmyndighetsuppgifter som följer av den föreslagna lagbestämmelsen. När det gäller 4 § – där enligt remissförslaget NIA ges möjlighet att uppdra åt auktoriserade sammanslutningar att fullgöra vissa uppgifter enligt konventionen – anser Lagrådet att det direkt i paragrafen bör föreskrivas att sammanslutningarna har vissa angivna uppgifter. På grund av det anförda förordar Lagrådet att 2 § första stycket utformas efter modell av motsvarande lagrum i det utredningsförslag som ligger till grund för lagrådsremissen (SOU 1994:137 s. 30). Det bör sålunda anges i 2 § första stycket att NIA är centralmyndighet enligt konventionen och fullgör de uppgifter som ankommer på en sådan myndighet, om inte något annat följer av lag eller annan författning.
3 §
Enligt 3 § skall socialnämnden "fullgöra de uppgifter enligt konventionen som framgår av 12 och 25 §§socialtjänstlagen". Enligt författningskommentaren innebär detta att socialnämnden dels skall ta emot sådana ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen, dels skall fastställa att de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga och lämpade att adoptera m.m. enligt artiklarna 5 och 17 d, dels skall sammanställa den rapport som avses i artikel 15.1, dels skall lämna samtycke enligt artikel 17 c, dels skall vidta åtgärder enligt artikel 21. Enligt Lagrådets mening kan det inte utan vidare läsas ut ur 12 och 25 §§socialtjänstlagen att socialnämnderna skall fullgöra de uppgifter enligt konventionen som anges i författningskommentaren. Detta gäller även om 25 § byggs ut i enlighet med remissförslaget. Även bortsett härifrån får det anses vara en bättre lagstiftningsteknik att direkt i den nu diskuterade lagen ange vilka uppgifter enligt konventionen som socialnämnderna skall utföra. En begränsning bör härvid göras, så att det bara talas om uppgifter som enligt konventionen ankommer på centralmyndighet. Lagrådet förordar alltså att det till en början föreskrivs i 3 § att ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen skall göras hos socialnämnden. Det bör samtidigt anges att det skall vara fråga om socialnämnden i sökandens eller sökandenas hemkommun. I konventionens artikel 5 sägs att en adoption inom
konventionens tillämpningsområde får ske endast om den mottagande statens behöriga myndigheter bl.a. har fastställt att de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga och lämpade att adoptera och att barnet har eller kommer att få inreseoch bosättningstillstånd. Artikel 17 innehåller en uppräkning av olika krav som skall vara uppfyllda för att det skall kunna fattas beslut i barnets ursprungsstat om att barnet skall överlämnas för vård hos tilltänkta adoptivföräldrar. Till dessa krav hör, enligt artikel 17 d, att det i enlighet med artikel 5 har fastställts att de tilltänkta adoptivföräldrarna är behöriga och lämpade att adoptera och att barnet har eller kommer att få tillstånd att resa in och bosätta sig i mottagarlandet. Det ankommer alltså på den mottagande statens "behöriga myndigheter" att göra en prövning i de avseenden som nämns i artiklarna 5 och 17 d. Vilka dessa myndigheter är när det gäller Sverige torde inte behöva anges i den nu diskuterade lagen. Prövningen enligt artiklarna 5 och 17 d bör alltså inte nämnas i 3 §. Det finns däremot skäl att föreskriva att socialnämnden skall utföra den uppgift som enligt artikel 15.1 ankommer på centralmyndigheten i den mottagande staten och som går ut på att sammanställa en rapport med upplysningar om de adoptionssökandes identitet, behörighet och lämplighet att adoptera m.m. Det bör vidare föreskrivas att socialnämnden skall fullgöra sådana centralmyndighetsuppgifter som avses i konventionens artikel 21. Det är här fråga om att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barnet i fall då det visar sig att en fortsatt placering hos de tilltänkta adoptivföräldrarna inte är till barnets bästa. Enligt artikel 17 c får ett barn inte överlämnas till de tilltänkta adoptivföräldrarna förrän centralmyndigheterna i båda staterna har samtyckt till att adoptionsförfarandet får fortskrida. I remissprotokollet beskrivs innehållet i artikeln så, att det skall göras en sista avstämning i respektive land om huruvida förutsättningarna för adoptionen är uppfyllda. Frågan vilket organ som skall fatta sådana beslut som avses i artikel 17 c har, enligt vad som anförs i remissprotokollet, väckt starka reaktioner. I det betänkande som ligger till grund för lagrådsremissen (SOU 1994:137) föreslogs att uppgiften skulle anförtros åt socialnämnden. NIA tillstyrkte förslaget och pekade härvid bl.a. på att ett beslut att vägra tillstånd till ett fortsatt adoptionsförfarande kunde jämföras med ett beslut att vägra eller återkalla ett medgivande enligt socialtjänstlagen. Kommunförbundet och andra företrädare för kommunerna ansåg också att beslut enligt artikel 17 c borde fattas inom kommunerna, medan adoptionsorganisationerna framförde önskemål om att själva
få fatta sådana beslut. Som skäl för sin ståndpunkt anförde organisationerna bl.a. att det skulle bli en alltför stor tidsutdräkt, om socialnämnderna fick till uppgift att fatta besluten. Det remitterade förslaget går ut på att beslut enligt artikel 17 c fattas av socialnämnden. Till stöd för förslaget anförs i remissprotokollet bl.a. att besluten har tydlig karaktär av myndighetsutövning och att det ankommer på socialnämnden att fatta beslut om adoptivfamiljers lämplighet. Det understryks emellertid i remissprotokollet att kommunerna inte får dröja med sina beslut och att en enskild tjänsteman bör kunna få behörighet att samtycka till att adoptionsförfarandet fortsätter. Enligt vad som vidare framhålls i remissprotokollet måste det förutsättas att socialnämnden eller den ansvarige tjänstemannen vid minsta tvekan angående de rättsliga förutsättningarna för adoptionens genomförande konsulterar den förmedlande adoptionsorganisationen och NIA. För att understryka vikten av att det inte uppstår något dröjsmål i samband med socialnämndernas prövning av frågor om samtycke enligt artikel 17 c föreslås i lagrådsremissen att det skall föras in en bestämmelse i 25 § socialtjänstlagen om att prövningen skall göras skyndsamt. Tre av de auktoriserade adoptionsorganisationerna, Förbundet Adoptionscentrum, Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) och Barnen Framför Allt – Adoptioner, har i skrivelser till Lagrådet fört fram synpunkter i den aktuella frågan. Adoptionscentrum och Barnen Framför Allt – Adoptioner har förespråkat att de auktoriserade organisationerna anförtros uppgiften att fatta beslut enligt artikel 17 c, medan FFIA har understrukit vikten av att frågan granskas synnerligen noggrant. Som skäl för sin ståndpunkt har Adoptionscentrum anfört bl.a. att artikel 17 c enbart tar sikte på frågan om det finns legala hinder för den tilltänkta adoptionen och att det inte kan begäras att kommunernas socialsekreterare skall kunna kontrollera huruvida det finns sådana hinder. Adoptionscentrum har vidare understrukit att ett förfarande där kommunerna skall besluta kommer att ta tid och att varje fördröjning är till men för barnet i utlandet. Barnen Framför Allt – Adoptioner har fört fram liknande synpunkter. Lagrådet har för sin del begränsade möjligheter att ta ställning i den nu diskuterade frågan. Ett ställningstagande försvåras av att det inte är helt klart vad en prövning enligt artikel 17 c skall gå ut på. I remissprotokollet sägs att det – förutom en bedömning av de sökandes behörighet och lämplighet att adoptera det föreslagna barnet – väsentligen
är fråga om en rättslig kontroll av att det inte finns en sådan bristande överensstämmelse mellan de berörda staternas lagar som kan utgöra hinder för adoptionens genomförande. I Haagkonferensens "Explanatory Report" beträffande konventionen görs ett liknande uttalande. I rapporten sägs sålunda bl.a. (punkterna 337 och 338) att det gäller att förhindra genomförandet av en adoption, om någon av de inblandade staterna bedömer att det finns något väsentligt legalt hinder för adoptionen. Som exempel pekas på att det eventuellt skulle kunna uppstå problem i mottagarstaten när det gäller barnets ålder eller skillnaden i ålder mellan barnet och de tilltänkta adoptivföräldrarna. Ett beaktansvärt skäl för remissförslagets ståndpunkt är enligt Lagrådets mening att uppgiften att pröva frågor om samtycke enligt artikel 17 c får ses som en form av myndighetsutövning. Det får också förutsättas att de juridiska problem som kan uppstå är – åtminstone delvis – av ett slag som brukar hanteras av socialnämnderna. Samtidigt är det självfallet viktigt att frågan om samtycke prövas skyndsamt. Skulle det i ett ärende uppkomma frågor som kräver samråd med den förmedlande organisationen eller med NIA, är det angeläget att finna enkla och rationella former för samrådet. Sammanfattningsvis anser Lagrådet att det – utifrån de synpunkter som Lagrådet har att beakta – inte finns skäl att avstyrka det remitterade förslaget på den punkt som nu diskuteras. Skall socialnämnderna anförtros uppgiften att pröva frågor om samtycke enligt konventionens artikel 17 c, bör det emellertid finnas en uttrycklig bestämmelse härom i 3 § lagen med anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Det kan samtidigt vara lämpligt att i 25 § socialtjänstlagen föra in en bestämmelse om att prövningen skall göras skyndsamt. Lagrådet återkommer till denna bestämmelse i det följande. I 3 § lagen med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen bör avslutningsvis tas in en erinran om bestämmelserna i 25 § social-
tjänstlagen enligt vilka socialnämnden prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med hemvist utomlands.
4 §
Enligt remissförslaget får NIA genom denna paragraf bemyndigande att uppdra åt de auktoriserade adoptionssammanslutningarna att fullgöra sådana uppgifter enligt kapitel III i konventionen som inte enligt lag eller annan författning skall fullgöras av socialnämnden. Som Lagrådet
tidigare har förutskickat bör det anges direkt i paragrafen vilka uppgifter som det är fråga om. Sammanslutningarna bör vidare få sitt uppdrag genom lagen och inte av NIA. De uppgifter som adoptionssammanslutningarna sålunda skall fullgöra är, enligt vad som har upplysts vid lagrådsföredragningen, uppgifter som nämns i kapitel IV i konventionen. Det är fråga om att
a) i enlighet med artikel 15.2 i konventionen överlämna rapporter som avses i artikel 15.1,
b) i enlighet med artikel 16.2 ta emot rapporter som avses i artikel 16.1, och
c) vidta åtgärder som enligt artiklarna 18-20 ankommer på centralmyndigheten.
Utöver de ändringar som Lagrådet nu har förordat bör förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen justeras i några andra hänseenden. Lagrådets förslag till lagtext framgår i dess helhet av bilaga 1 till lagrådsyttrandet.
Förslaget till lag om internationell
adoptionsverksamhet
I den föreslagna lagen finns föreskrifter i första hand om auktorisation av sammanslutningar som har till huvudsakligt syfte att förmedla internationella adoptioner och om sådana sammanslutningars verksamhet. Därutöver innehåller lagen föreskrifter om adoption av barn med hemvist i utlandet utan medverkan av en sådan sammanslutning, om tystnadsplikt för personal i en auktoriserad sammanslutning och om straffansvar. Eftersom lagen huvudsakligen handlar om förmedling av internationella adoptioner bör i lagens rubrik ordet "adoptionsförmedling" användas i stället för "adoptionsverksamhet".
1 §
I paragrafen anges att lagen skall tillämpas när barn som har hemvist i utlandet skall adopteras av någon med hemvist i Sverige. I konventionen används ordet "barn" för att beteckna dem vars adoption omfattas av konventionens bestämmelser. Även i svensk lag används detta ord utan närmare angivande av vid vilken ålder en person upphör att betecknas som barn (se t.ex. 4 kap. föräldrabalken och 12 § socialtjänstlagen). Olika skyldigheter och rättigheter görs i stället beroende av
att barnet är under en viss ålder (se t.ex. 7 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken om föräldrarnas underhållsskyldighet). Med hänsyn bl.a. till att vissa åtgärder som avser en internationell adoption kan föranleda straffansvar enligt 14 § i den föreslagna lagen bör enligt Lagrådets mening ordet "barn" ersättas med "underårig". Detta ord används också i 25 § socialtjänstlagen. Därigenom uppnås att det blir fråga om adoption av barn under arton år (se 9 kap. 1 § föräldrabalken). Vidare bör uttrycket "barn som har hemvist i utlandet" kunna ersättas med det kortare uttrycket "underårig med hemvist utomlands". Slutligen bör i denna paragraf markeras att ett barn kan adopteras av "någon eller några" med hemvist i Sverige.
2 och 3 §§
I 2 § definieras begreppet internationell adoptionsförmedling och i 3 § föreskrivs att adoptioner av barn från utlandet, med visst angivet undantag, får förmedlas endast av auktoriserade sammanslutningar. Definitionen av adoptionsförmedling i 2 § omfattar även "sådan kontakt som skapas av de adoptionssökande själva". Det är enligt Lagrådets uppfattning mindre träffande att tala om adoptionsförmedling i ett sådant fall. Såvitt framgår av den föreslagna lagtexten och av författningskommentaren skall adoptionssökande som regel kunna adoptera barn med hemvist utomlands endast genom förmedling av en auktoriserad sammanslutning. Om det är fråga om enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl, skall dock den eller de adoptionssökande kunna adoptera barn utan förmedling av en sådan sammanslutning. I sådant fall krävs att Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) prövar om förmedlingen är godtagbar. Lagrådet förordar att föreskrifterna i 2 och 3 §§ ges en annan struktur och ändras så att deras avsedda innebörd framgår tydligare. I en paragraf – 2 § – bör tas in definitionen av begreppet internationell adoptionsförmedling, med uteslutande av sådan kontakt som skapas av de adoptionssökande själva. I nästa paragraf – 3 § – bör anges att adoptioner av barn från utlandet får förmedlas endast av sammanslutningar som är auktoriserade enligt lagen. I 4 § bör anges att den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet skall vara skyldiga att anlita en auktoriserad sammanslutning, utom i enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl. I dessa senare fall bör anges att NIA skall pröva om "förfarandet" är godtagbart.
Det bör påpekas att ordet "släktingbarn" inte är alldeles entydigt. Enligt Lagrådets mening är det önskvärt med ett uttalande om ordets innebörd.
13 §
I paragrafen – som bör betecknas 14 § – finns bestämmelser om överklagande av beslut som har meddelats av NIA.
Enligt första stycket får beslut i fråga om auktorisation överklagas hos regeringen. Eftersom det inte föreligger något tvåpartsförhållande är det endast sammanslutningen som kommer att ha rätt att överklaga nämndens beslut och då endast om beslutet gått sammanslutningen emot. Det torde inte råda någon tvekan om att beslut som innebär att en begäran om auktorisation avslagits eller att en auktorisation återkallats är överklagbara enligt bestämmelsen i första stycket. Detsamma synes gälla beslut enligt 6 § första stycket om tidsbegränsning, begränsning till vissa länder och föreskrivande av vissa villkor. Det framstår som mer tveksamt om beslut av nämnden enligt 7 § (8 § i Lagrådets förslag till lagtext) att utse en eller flera personer att företräda allmänintresset i sammanslutningens arbete kan anses utgöra "beslut i fråga om auktorisation". Det kan också ifrågasättas om nämndens beslut i detta avseende, oavsett dess innehåll, kan sägas gå sammanslutningen emot. För att undvika tveksamhet om vilka beslut som skall kunna överklagas bör enligt Lagrådets mening besluten uttryckligen anges i lagen. Därvid synes det inte finnas bärande skäl för att föreskriva att beslut enligt 7 § i remissförslaget skall kunna överklagas. I remissen föreslås att besluten enligt första stycket överklagas till regeringen. Dessa beslut synes till sin karaktär inte märkbart skilja sig från andra beslut om auktorisation o.d. som överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se t.ex. 23 § första stycket yrkestrafiklagen [1988:263], 17 § lagen [1989:508] om försäkringsmäklare, 28 § första stycket läkemedelslagen [1992:859] och 9 § första stycket fastighetsmäklarlagen [1995:400]). Lagrådet ifrågasätter därför om inte även de nu diskuterade besluten, i den mån de är överklagbara, bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
14 §
Enligt paragrafen – 15 § enligt Lagrådets förslag – skall den som förmedlar en internationell adoption i strid med 3 § dömas till böter. Enligt remissens lagförslag avses, som tidigare behandlats, med adoptionsförmedling även sådan kontakt som skapas av de adoptionssökande själva. Detta innebär att böter kan dömas ut inte endast då
adoptionsförmedling utförs av någon som inte är auktoriserad enligt lagen utan också, som bestämmelsen får förstås, då den eller de adoptionssökande själva skapar kontakt utan föregående prövning av NIA. Om Lagrådets förslag till ändring av 2 och 3 §§ följs, krävs en ändring av ansvarsbestämmelsen, om den skall ha samma innebörd som i remissförslaget.
Utöver de ändringar som Lagrådet nu har förordat bör vissa andra justeringar göras i förevarande lagförslag. Lagrådets förslag till lagtext framgår av bilaga 2 till lagrådsyttrandet.
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
25 §
I 25 § behandlas de fall då en underårig skall tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan vårdnadshavare. Enligt första stycket får inte den underårige tas emot i hemmet utan att socialnämnden har gett sitt medgivande. I andra stycket stadgas att socialnämnden inte får lämna medgivande utan att förhållandena i hemmet och förutsättningarna för vård är utredda. I lagrådsremissen föreslås inte några ändringar i dessa stycken medan paragrafens följande stycken föreslås få i stort sett ny lydelse. I tredje stycket första meningen stadgas i dag att, om det är fråga om att ta emot "ett utländskt barn" i syfte att adoptera det, medgivande skall inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Lagrådet anser att man, i stället för uttrycket "utländskt barn", bör använda uttrycket "barn med hemvist utomlands" (jfr 1 § lagen om internationell adoptionsverksamhet). I tredje stycket andra meningen i remissförslaget föreslås att socialnämnden, innan den beslutar i en fråga om medgivande, skall kontrollera att den eller de adoptionssökande har tillräckliga kunskaper inför den planerade adoptionen. Något närmare besked om vilka kunskaper som avses ges inte i den föreslagna lagtexten. Förslaget skall enligt remissprotokollet ses som en anpassning till artikel 5 b i Haagkonventionen, där det sägs att en behörig myndighet i mottagarlandet skall säkerställa att de tilltänkta adoptivföräldrarna har fått den rådgivning som kan vara nödvändig. Inte heller här framgår det närmare vilket innehåll rådgivningen skall ha. Enligt Lagrådets mening kan det vara av värde att lagstifta – inte bara om kontroll av de sökandes kunskaper inför den förestående adoptionen – utan också om vad kunskaperna
skall avse. Av remissprotokollet framgår att det i socialnämndens bedömning av de adoptionssökandes lämplighet hittills ingått att granska att de sökande har viss kunskap om barn och deras behov och att de sökande blivit informerade om vad det innebär att adoptera. Denna praxis bör komma till uttryck i lagtexten. Den föreslagna lydelsen att de adoptionssökande skall ha "tillräckliga kunskaper inför den planerade adoptionen" bör lämpligen ersättas med att de adoptionssökande har "tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov" och att de sökande "har blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd". Enligt vad som vidare föreskrivs i det föreslagna tredje stycket skall ett medgivande kunna återkallas, om förutsättningarna för det inte längre föreligger. Återkallelse kan ske även när ett barn har tagits emot av sökandena, om det är till barnets bästa. Den sistnämnda bestämmelsen avser sådana fall då ett barn vistas hos de tilltänkta adoptivföräldrarna i avvaktan på att adoptionsbeslut skall fattas. De situationer i vilka bestämmelsen kan bli tillämplig torde vara sådana där barnets fortsatta vistelse hos de sökande inte är förenlig med barnets bästa. Detta bör enligt Lagrådets mening framgå direkt av lagtexten. I fjärde stycket har tagits in en erinran om att i sådana fall då en adoption inte skall förmedlas av en auktoriserad adoptionsorganisation, NIA enligt 3 § lagen om internationell adoptionsverksamhet skall pröva om förmedlingen är godtagbar. Hänvisningen till sistnämnda lag framstår enligt Lagrådet som onödig och det föreslagna fjärde stycket kan därför utgå. I femte stycket har tagits in en bestämmelse om att, när ett visst barn har föreslagits för adoption till sökande med hemvist i Sverige, socialnämnden skyndsamt skall pröva om den skall ge samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Det sägs vidare i femte stycket att reglerna om samtycke i Haagkonventionens artikel 17 c skall tillämpas i fall då lagen med anledning av Sveriges tillträde till konventionen är tillämplig. Lagrådet har tidigare förslagit att, om socialnämnderna skall anförtros uppgiften att pröva frågor om samtycke enligt artikel 17 c i Haagkonventionen, så bör en särskild bestämmelse härom tas in i 3 § lagen med anledning av Sveriges tillträde till konventionen. I 25 § femte stycket socialtjänstlagen kan i så fall göras en hänvisning till 3 § i den angivna lagen. Dessutom bör, i enlighet med vad Lagrådet också föreslagit i det föregående, 25 § femte stycket socialtjänstlagen innehålla en bestämmelse om att prövningen av frågor om samtycke enligt arikel 17 c skall göras skyndsamt.
Utformningen av 25 § femte stycket socialtjänstlagen innebär att socialnämnden, även i sådana adoptionsärenden som faller utanför konventionen, skall pröva om den skall ge samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Enligt Lagrådets mening kan det starkt ifrågasättas om en sådan ordning bör införas. Författningskommentaren ger vid handen att bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av artikel 17 c i konventionen. Det bör emellertid beaktas att avsikten med artikel 17 c är att begränsa handlingsfriheten för den myndighet i barnets ursprungsland som har att fatta beslut i frågan huruvida barnet skall överlämnas till de tilltänkta adoptivföräldrarna. Myndigheten får inte besluta om överlämnande förrän centralmyndigheterna i de berörda staterna har samtyckt till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Det kan emellertid inte gärna krävas att, när konventionen inte är tillämplig, den myndighet som beslutar om överlämnande av ett barn skall ta hänsyn till om det föreligger ett samtycke till fortsatt adoptionsförfarande från mottagarlandet eller ej. Om inte konventionen är tillämplig, kan alltså en samtyckesprövning hos socialnämden inte fylla samma funktion som enligt konventionen. Skulle ett barn ha överlämnats till de tilltänkta adoptivföräldrarna trots att detta inte, sett från socialnämndens synpunkt, är lämpligt, har socialnämden bl.a. möjlighet att återkalla ett tidigare lämnat medgivande och, om barnet finns i Sverige, besluta om dess omhändertagande. Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att det inte förs in någon bestämmelse i 25 § femte stycket socialtjänstlagen om samtyckesprövning i sådana fall då konventionen inte är tillämplig. Lagrådet föreslår att 25 § fr.o.m. tredje stycket – efter vissa ytterligare justeringar av den föreslagna lagtexten – får följande lydelse: "Är det fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar det land där det har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast om den eller de som vill adoptera har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd. Medgivandet upphör att gälla, om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet lämnades. Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämnden om deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller. Medgivandet skall åtekallas, om förutsättningarna för det inte längre föreligger. Återkallelse kan ske även när barnet har tagits
emot av sökandena, om en fortsatt vistelse hos dem inte är förenlig med barnets bästa. Enligt 3 § första och andra styckena lagen (1997:000) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner har socialnämnden vissa uppgifter som anges i konventionen. Prövningen av frågor om samtycke enligt artikel 17 c i konventionen skall göras skyndsamt."
30 §
Som följd av vad Lagrådet föreslagit beträffande 25 § femte stycket bör i 30 § andra stycket formuleringen "samtycke enligt 25 § femte stycket" bytas ut mot "samtycke enligt artikel 17 c i Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner". En motsvarande ändring bör göras i 30 § tredje stycket.
47 §
Lagrådets förslag beträffande 25 § femte stycket medför också vissa följdändringar i 47 §. Paragrafen bör ges följande lydelse: "Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som ankommer på nämnden enligt 25 § första stycket och 28 § denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Första stycket gäller även i ärenden om samtycke enligt artikel 17 c i Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, om samtycke vägras."
73 §
Även i 73 § första stycket bör göras vissa följdändringar. Lagrådet föreslår att stycket utformas på följande sätt: "Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om bistånd enligt 6 §, medgivande eller återkallelse av medgivande enligt 25 § första–fjärde styckena, samtycke som avses i artikel 17 c i Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, förbud enligt 27 §, eller eftergift enligt 37 §."
Förslaget till lag om ändring i lagen om svenskt medborgarskap
1 a §
I paragrafen anges under vilka omständigheter ett barn som adopteras av svensk medborgare blir svensk medborgare vid adoptionen. Så är fallet bl.a. om barnet adopteras genom ett
utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Någon ändring föreslås inte i detta avseende i remissen. Enligt 3 § nämnda lag gäller vissa adoptionsbeslut utan särskilt godkännande här, medan andra gäller först efter särskilt godkännande. När det i 1 a § talas om adoptionsbeslut som godkänts i Sverige kan föreskriften tolkas så att den inte omfattar adoptionsbeslut som gäller här utan särskilt godkännande. Lagrådet förordar därför att ordet "godkänts" byts ut mot ordet "gäller".
13 a §
I paragrafen bör göras samma ändring som föreslagits beträffande 1 a §.
Förslaget till lag om ändring i lagen om bidrag vid adoption av utländska barn
2 § andra stycket bör, i linje med vad som har föreslagits beträffande 1 a och 13 a §§ lagen om svenskt medborgarskap, formuleras om, så att det får följande lydelse: "Med svensk domstols tillstånd jämställs ett utomlands meddelat beslut om adoption som gäller här i landet enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption eller enligt lagen (1997:000) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid interntionella adoptioner."
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Förslaget lämnas utan erinran.
Bilaga 1
Förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner
1 §
Den i Haag den 29 maj 1993 antagna konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner skall i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet. Originaltexterna skall ha samma giltighet. Originaltexterna finns tillsammans med en svensk översättning intagna som bilaga till denna lag.
2 §
Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) är centralmyndighet enligt konventionen och fullgör de uppgifter som ankommer på en sådan myndighet, om inte något annat följer av lag eller annan författning. NIA utfärdar intyg enligt artikel 23 i konventionen när adoptionen har ägt rum i Sverige eller när ett utländskt adoptionsbeslut har omvandlats här i landet enligt artikel 27 i konventionen och 5 § denna lag.
3 §
Ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen skall göras hos socialnämnden i sökandens eller sökandenas hemkommun. Socialnämnden skall
a) sammanställa rapporter enligt artikel 15.1 i konventionen,
b) pröva frågor om samtycke enligt artikel 17 c i konventionen,
c) vidta åtgärder enligt artikel 21 i konventionen. I 25 § socialtjänstlagen (1980:620) finns bestämmelser om att socialnämnden prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med hemvist utomlands.
4 §
Om en auktoriserad sammanslutning har anlitats för förmedling av adoption, skall sammanslutningen
a) i enlighet med artikel 15.2 i konventionen överlämna rapporter som avses i artikel 15.1,
b) i enlighet med artikel 16.2 i konventionen ta emot rapporter som avses i artikel 16.1,
c) vidta åtgärder som enligt artiklarna 18–20 i konventionen ankommer på centralmyndigheten.
5 §
När en adoption som enligt konventionen erkänns i Sverige har beviljats i ursprungsstaten utan att det rättsliga
förhållandet mellan barnet och dess ursprungliga familj har upphört, får adoptionen omvandlas till en adoption med den verkan som anges i 4 kap. 8 § föräldrabalken. Omvandling får ske endast om de samtycken som avses i artikel 27.1 b i konventionen och i 4 kap. 5 § föräldrabalken har lämnats. Allmän domstol beslutar om sådan omvandling på ansökan av adoptanten eller adoptanterna.
6 §
När ett barn uppehåller sig i ett land som flykting eller i en flyktingliknande situation anses barnet vid tillämpning av denna lag ha sitt hemvist i det landet.
Bilaga 2
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13
februari 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Klingvall
Regeringen beslutar proposition 1996/97:91 Internationella adoptionsfrågor.