Statens offentliga utredningar

1987151 . Utbildningsdepanzementet

Ljud och bild för eftervärlden

Betänkande avgivet av Ljud— och bildbevarandekommittén Stockholm 1987

• Sida 2
•  Original

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst

10647. STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 810 — 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 — 1640 (endast internt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10052—5 OFFSETCENTRAL ISSN o375-250x Stockholm 1987

• Sida 3
•  Original

_ _ pm.”..uwu—W—av, W...-..

Till statsrådet Bengt Göransson

Regeringen bemyndigade vid regeringssammanträde den 17 april 1986 statsrådet Bengt Göransson att tillkalla en särskild utredare med upp— gift att göra en översyn av reglerna för bevarande av ljud- och bildupp— tagningar. Den 21 april 1986 förordnades undertecknad att vara sär- skild utredare. Kommittén har kallat sig ljud- och bildbevarandekom— mittén.

Arkivet för ljud och bild (ALB) hemställde i skrivelse till regeringen den 30 januari 1987 om vissa ändringar i förordningen (1978z779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Genom rege— ringsbeslut den 12 mars 1987 överlämnades skrivelsen till mig för att beaktas i det fortsatta kommittéarbetet.

Sekreterare i kommittén har varit avdelningsdirektören Sven Allerstrand. Som assistent har tjänst-ort assistenten på presstöds— nämnden Ann-Christin Nilsson. Sakkunniga har varit planeringsche— fen Hans Bonnevier, Sveriges Radio-koncernen, direktören Leif Larson, arkivet för ljud och bild, samt Hlmproducenben Anna-Lena Wibom, Svenska Filminstitutet. Experter har varit hovrättsassessorn Walo von Greyerz och kanslirådet Carl-Erik Virdebrant. Som konsult har f d justitierådet Torwald Hesser medverkat.

• Sida 4
•  Original

Jag har under utredningsarbetet haft överläggningar med företrädare för olika institutioner och organisationer, för vilka närmare redogörs i kap 1.

Utredningsarbetet är nu slutfört, och jag får härmed överlämna betän— kandet Ljud och bild för eftervärlden.

Stockholm i augusti 1987

Leif Andersson Särskild utredare Sven Allerstrand sekreterare

• Sida 5
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sammanfattning

Författningsförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:487) om plikt- exemplar av skrifter och ljud och bildupptag- ningar 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

I BAKGRUND

1. Uppdraget 1.1 Tillkallande av särskild utredare 1.2 Direktiven 1.3 Hemställan från ALB 1.4 Kommitténs arbetsformer

2 Pliklexemplarslagens tillkomst och nuvarande

utformning 2.1 Historik

2.1.1 Tryckta skrifter 2.1.2 Ljud— och bildupptagningar 2.1.2.1 Bevara ljud och bild (DAK-kommittén) 2.2 Nu gällande pliktexemplarslag 2.2.1 Tryckta skrifter 2.2.2 Ljud- och bildupptagningar 2.2.3 Kombinerat material

2.2.4 Gemensamma föreskrifter 2.3 Tillämpningsförordningen

11

23

23

26

27 27 27 28 29

35 35 35 37 38 40 40 41 42 43 44

• Sida 6
•  Original

3. Medieutvecklingen sedan 1979 3.1

3 .3

4.1

4.2 4.3

5.1

Ljudradio

3.1.1 Riksradio

3.1.2 Loknlmdio

3.1.3 Närradio

'l'V

3.2.1 Riks-TV 3.2.2 Regional-TV 3.2.3 Kabel—TV

3.2.4'1'exL-TV

3.2.5 Rundradiosändningar av finländska TV-program Film * 3.3.1 lliograffilm

3.3.2 Beställningsfilm 3.3.3 Övrig kortfilm Videogram Fonogram

Fonogram för synskadade rn m 3.6.1 Talböcker 3.6.2 Taltidningar Teledata/Videotex

Tidigare utredningar

Massmediekommittén 4.1.1 Teledata

4.1.2 Kabel—TV

4.1.3 Text-TV Närradiokornmittén Övriga utredningar

Vem bevarar vad idag?

Arkivet för ljud och bild (ALB) 5.1.1 Sändningar från Sveriges Radio 5.1.1.1 Ljudradio 5.112 Television 5.1.2 Närradio

49 49 50 51 53 55 56 57 58 61 64 65 65 67 68 68 70 72 72 73 76

79 79 80 81 83 83 85

89 90 93 94 97

101

• Sida 7
•  Original

5.1.3 Kabel-TV 5.1.4 Film 5.1.5 Fonogram 5.1.6 Videogram 5.2 Sveriges Radio 5.2.1 Sveriges Riksradio (RR) 5.2.1.1 Programarkivet 5.2.1.2 Grammofonarkivet 5.2.2 Sveriges Ldkalradio (LRAB) 5.2.3 Sveriges Television (SVT) 5.2.4 Sveriges Utbildningsradio (UR) 5.3 Svenska Filminstitutet (SFI) 5.3.1 Bevarande och dokumentation 5.3.1.1 Cinematek/Filmarkiv 5.312 Cinematek/Dokumentation 5.313 Förlag 5.4 Kungl. biblioteket (KB) och Lunds universitets- bibliotek 5.4.1 Kungl. biblioteket 5.4.2 Lunds universitetsbibliotek

6. U pphousråttsfrågor 6.1 Lagstiftningen i huvuddrag 6.2 Arkivering

7 Forskningens intresse av ljud- och bildupptagningar 7.1 Förutsättningar för ALBs forskarservice 7.2 Utnyttjandets omfattning och inriktning 7.3 Forskarnas uppfattning om ALBs verksamhet

8 Leverantörernas erfarenheter av pliktexemplarslagen 8.1 Enkäten 8.2 Värdet av pliktexemplarslagen 8.3 Leverantörernas erfarenheter 8.4 Önskemål om förändringar

103 105 107 111 112 112 112 114 116 117 120 122 124 124 127 128

129 130 130

133 133 136

141 141 143 149

153 153 154 154 155

• Sida 8
•  Original

9 Nuvarande resurser för ljud- och bildbevarande 159 9.1 Arkivens resurser 159 9.2 Radio 161 9.3 Television 163 9.4 Fonogram 164 9.5 Film 165 9.6 Videogram 167 9.7 Totalt 168 10 Nordisk översikt 169 10.1 Island 169 10.2 Norge 170 10.3 Danmark 174 10.4 Finland 175

11. ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

11 Vad är önskvärt att bevara? 177 11.1 Tidigare utredningar 177 11.2 Samhällsintresset 180 11.3 Forskningen 181 11.4 Övriga intressenter 182 11.5 Några principiella utgångspunkter 183

12 Urval och gallring 189 12.1 Allmänt 189 12.2 Arkivteoretiska utgångspunkter 189 12.3 Tillämpning på ljud- och bildområdet 194

13 [.everanspliktens omfattning och utformning 197 13.1 Allmänt 197 13.2 Sveriges Radio 198

13.2.1 Inspelningsteknik för radiosändningar 200 13.22 Inspelningsteknik för TV-sändningar 201 13.3 Närradio 201 nm 'I'V—sandningari kabelnät 206 13.4.1 Lokala egensändningar 206

• Sida 9
•  Original

13.4.2 Satellitprogram 13.5 Rundradiosändningar av finländska TV-program 13.6 Film

13.7. Fonogram 13.8 Videogram 13.9 Talböcker och taltidningar 13.10 Kombinerat material

13.1 1 Videotex m m

14. Material utanför pliktexemplarslagen 14.1 Bakgrund 14.2 Samtida material 14.3 Äldre inspelningar

15 Tillhandahållande 15.1 Bakgrund 15.2 Mina överväganden

16 Lagförslag 16.1 Inledning 16.2 Specialmotivering 16.2.1 Förslaget till lag om ändring i plikt- exemplarslagen 16.2.2 Förslaget till lag om ändringi lagen om lokala kabelsändningar

17 Kostnader 17.1 Förutsättningar 17.2 Närradio 17.3 Kabel-TV 17.3.1 Satellitprog'ram 17.3.2 Lokala egensändningar 17.4 Övrig film/video 17.5 Totalkostnader

18 Tänkbara samordningsvinster 18.1 Bakgrund

208 211 211 223 225 225 227 228

231 231 232 234

239 239 243

245 245 247

247

259

261 26 1 263 266 266 267 268 269

273 273

• Sida 10
•  Original

18.2 Samordning mellan ALB oc!- Sveriges Radio 1821 Radio 1822 TV 18.3 Samordning mellan ALB och filminstitutet 18.4 Slutsatser

19 Finansiering 19.1 Utgångspunkter 19.2 Närradio

19.3 Satellitsändningar 19.4 Lokala egensändningar 19.5 Övrig film/video 19.6 liiograffrlm 19.7 Finansieringsbehovet

Särskiltynrande

BILAGOR

Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5

Utredningens direktiv

Enkät till leverantörer av pliktexemplar Avtal mellan ALB och Sveriges Radio-bolagen Avtal om referensupptagningar

Avtal om deposition av film

275 277 280 282 289

29 1 291 292 295 295 296 297 298

303

305 317 323 329 333

• Sida 11
•  Original

Sammanfattning

Uppdraget Utredningen har enligt direktiven haft två huvuduppgifter:

att undersöka om erfarenheterna sedan 1979, då ljud— och bildupptag— ningar inrymdesi pliktexemplarslagen, motiverar någon ändringi re— gelsystemet och

att pröva om utvecklingen på massmedieområdet under 1980-talet bör föranleda någon utvidgning av pliktexemplarslagen.

Betänkandet är indelat i två avdelningar. I den första, som omfattar kapitlen 1 — 10, ges en redovisning av bakgrundsmaterial och nuvaran- de förhållanden. Iden andra avdelningen, som återfinns i kapitel 11 - 19, utvecklar jag mina överväganden och förslag.

Bakgrundsbeskrivning

Den första avdelningen inleds med en redovisning av direktiven samt en särskild skrivelse till utbildningsdepartementet från arkivet för ljud och bild (ALB), som har överlämnats till kommittén. Vidare beskrivs hur kommittén har arbetat. (kap 1 )

Därefter beskrivs pliktexemplarslagens tillkomst och nuvarande ut- formning. För tryckta skrifter har leveransplikt gällt sedan 1661, för ljud- och bildupptagningar sedan 1979. (kap 2)

En av utgångspunkterna för utredningsuppdraget är enligt direktiven att pröva om någon ändring bör göras i pliktleveranssystemet mot bak—

• Sida 12
•  Original

grund av den snabba utvecklingen på medieområdet under 1980-talet. Exempelvis omfattas inte närradiosändningar och kabelsändningar i» dag av leveransplikt. I betänkandet beskrivs relativt utförligt vad som har skett på medieområdet sedan pliktexemplarslagens tillkomst. (kap 3)

Flera utredningar, som gorts under 1980—talet inom medieområdet, har också berört bevarandefrågorna. Synpunkter som framförts i några av dessa utredningar redovisas kortfattat. (kap 4)

Bild- och ljudupptagningar bevaras idag på flera ställen. Det har varit en viktig uppgifti utredningsarbetet att söka kartlägga om det före— kommer en onödig dubbelarkivering. Det har därför känts angeläget att redovisa var olika ljud— och bildupptagningar idag arkiveras. I ett kapitel beskrivs omfattningen av arkiveringsverksamheten hos ALB, Sveriges Radio och filminstitutet samt, vad gäller s k kombinerat ma— terial, hos kungl. biblioteket och Lunds universitetsbibliotek. (kap 5)

Arkivering av ljud— och bildprogram har ett nära samband med de upp- hovsrättsliga frågorna. Flera av de förslag som läggs fram i betänkan— det har anpassats till vad som ansetts möjligt med hänsyn till upphovs- rättslagstiftningen. I betänkandet ges en relativt kortfattad beskriv— ning av de gällande upphovsrättsreglerna. (kap 6)

Det samlade materialet hos ALB är endast tillgängligt för forsknings— andamål. I övrigt krävs särskilt tillstånd av upphovsmännen. Mot den- na bakgrund harjag ansett det viktigt att få en uppfattning om forskar— nas erfarenheter av utläningsverksamheten och deras önskemål om ev- entuel Ia förändringar. Därför redovisas hur ALBs forskarservice funge- rar. Vidare refereras synpunkter som kommit fram vid de överlägg— nin ga r, som kommittén haft med ett antal forskare. Forskarna under- stryker genomgående att det insamlade materialet måste registreras och katalogiseras för att kunna användas på ett meningsfullt sätt. I Öv— ri gt ar h uvudintrycket att forskarna är nöjda med den service som ALB erhj uder. (ha/) 7)

• Sida 13
•  Original

Jag har också ansett det vara angeläget att få del av erfarenheter och synpunkter från dem som är ålagda att leverera ljud- och bildupptag- ningar till ALB för att kunna bedöma om några förändringar i det nu- varande systemet borde genomföras. Synpunkter från leverantörerna har inhämtats genom en enkät; frågorna återges i bil 2. Enkäten visar att leverantörerna inte anser att leveransplikten har några större nackdelar, varken ekonomiskt eller hanteringsmässigt. (kap 8)

I enlighet med direktiven har kartlagts vilka resurser som idag läggs ned på arkivering av ljud- och bildmaterial. I betänkandet görs en upp- delning dels efter institutioner, dvs ALB, Sveriges Radio och filminsti- tutet, dels efter olika medier. Kostnaderna redovisas också uppdelade på olika undergrupper.

De totala kostnaderna uppskattas till ca 42 milj kr. Uppdelade på me- dier blir kostnaden för radio 6,2, för TV 1 1,1, för fonogram 8,8, för film 14,3 och för video 1,4 milj kr. Uppdelade efter institution svarar ALB för 7,3, Sveriges Radio (radio, TV, grammofonarkivet) för 22,0 och film— institutet för ca 13,0 milj kr. (kap 9)

Den första avdelningen i betänkandet avslutas med en kortfattad re— dogörelse för förhållandena i de övriga nordiska länderna på ljud— och bildbevarandeornrådet. På Island föreligger leveransplikt enbart för grammofonskivor och övriga ljudupptagningar. I Norge finns än så länge inga föreskrifter för pliktleveranser. Dock finns ett utrednings- betänkande med förslag till bestämmelser om pliktleveranser av ljud- och bildmaterial. Förslaget har ännu inte föranlett nägra beslut.

1 Danmark räder leveransplikt för danskproducerad film. En utredning har lagt fram förslag om att införa leveransplikt för radio- och TV-pro— gram, inklusive lokala sändningar. Det finns ett interimistiskt beslut om leveransplikt av radio— och TV-program i Folketinget i avvaktan på en permanent pliktexemplarslag. På fonogram— och videogramområde— na finns inga bestämmelser.

I Finland finns sedan 1980 en lag or friexemplar, i vilken också finns föreskrifter om pliktleveranser av vissa ljud- och bildupptagningar, och

• Sida 14
•  Original

en särskild filmurkivcringslag. Den har ansetts tillämplig också på de 'l'V program som det statliga företaget Yleisradio sänder. (kap IO)

Överväga nd (' n och förslag

lletankandcts andra avdelning, i vilken överväganden och förslag äter finns. inleds med en principdiskussion av vad som a r onskvart att beva— ra for eftervarldcn. l"tt av målen för samhällets kulturpolitik är att be vara och levandegöra aldre tiders kultur. Detta förutsätter att dagens kulturyttringar tillvaratas. Ett av medlen för att uppnå detta mål är den lagstadgade leveransplikten av tryckta skrifter och av ljud- och bildupptngningar. Också från forskningens sida finns ett starkt intres se att fa tillgang till det material som förvarasi arkiv och bibliotek. Ljud och bildmaterial är av intresse som en av flera kallor for forskare fran alla tankbara ämnesområden. Det är knappast möjligt att idag ha en bcstamd uppfattning om vilket material som framtida forskare kan ha behov av. Denna osäkerhet talar för att leveransplikten görs total.

Genom att. samhället svarar för arkivering av ljud- och bildmaterial behover olika slag av producenter inte sjalva bygga upp egna arkiv, sar skilt om de ges möjlighet att återanvända det material, som förvaras hos ALB.

Det finns enligt min mening ingen principiell skillnad mellan tryck och ljud- och bildmaterial av betydelse för leveranspliktens utformning. År 1986 svarade ljud- och bildmedierna för 80 procent av mediekonsumtio nen medan 20 procent av tiden ägnades åt läsning av tidningar, tid- skrifter och böcker. Det är svårt att finna något hållbart skäl för en lag re ambitiönsnivå för bevarande av ljud- och bildupptagningar än av tryckta skrifter.

På grund av mediernas karaktär bör leveransplikten inte begränsas till den svenska produktionen. Exempelvis samlar utlandsproducerade TV- program stora tittarskaror. Av detta principiella resonemang följer ock så att närradiosändningar, lokala egensändningar i kabelnat och satel litsändningar som vidaresänds i kabelnäti Sverige bör inordnas i leve ransplikten.

• Sida 15
•  Original

I betänkandet förordas att den gemensamma lagen för tryckta skrifter och för ljud- och bildmaterial behålls också i framtiden. Lagreglerna bör ha en generell utformning, vilket också underlättar deti direktiven ut- tryckta önskemålet om att fortlöpande ändra ambitionerna med hänsyn till utvecklingen inom massmedieomrädet. ( kap 11)

Av ekonomiska skäl är det inte möjligt, ehuru önskvärt, att bevara alla offentlig-orda ljud- och bildupptagningar. Ett urval måste göras, i var- je fall för vissa medier. I betänkandet redovisas olika arkivteoretiska principer för gallring och urval inom arkivväsendet. Ljud- och bildme- dierna är emellertid av en annan karaktär än de vanliga arkivhand- lingarna såsom verifikationer och andra handlingar. Det gör också att synen på gallring och urval måste bli annorlunda.

Vad som i första hand bör komma ifråga för gallring vad gäller ljud- och bildupptagningar är sådana som inte innehåller unik information, t ex identiska repriser i radio och TV samt film som visas i samma version via olika distributionskanaler. Av säkerhetsskäl kan det dock vara mo- tiverat att spara även identiskt material. Gallring och urval företas ofta av ekonomiska skäl. Vinsten med gallring måste dock vägas mot de ökade kostnaderna i tid, arbete och pengar för att åstadkomma urvalet. Det är exempelvis mer kostnadskrävande att gallra bort alla repriser från radio- och TV-sändningarna än att spela in allt som sänds. ( kap 12)

I kapitlet om leveransplikbens omfattning och utformning redovisarjag mina överväganden och ställningstaganden medium för medium. En utgångspunkt bör vara atti pliktexemplarslagen ange vilka medier som skall bevaras i sin helhet och för vilka ett urval kan göras. Det bör sedan ankomma på arkivmyndigheten atti samråd med forskarrepre- sentanter för olika ämnesområden anpassa urvalets omfattning och ut- formning efter den rådande mediesituationen och att redovisa detta i anslagsframställningarna.

Vad först gäller programen som sänds från de fyra programbolagen inom Sveriges Radio-koncernen bör enligt förslaget ingen principiell ändring göras. Närradion faller idag helt utanför leveransplikten. Det vore önskvärt att bevara närradions sändningari sin helhet. Detta är

• Sida 16
•  Original

dock inte möjligt; bara under år 1986 sände närradiostationerna sam manlagt 150 000 timmar.

Det är nödvändigt att göra ett urval. 1 betänkandet disk uteras olika urvalsmetoder. Mitt förslag är att som urval väljs tvä hela veckor, en under våren och en under hösten, då alla närradiosändningar skall le vereras. Dessutom bör ALB fä resurser för att kunna införskaffa pro gram som sänts också utanför de två veckorna. Sammanlagt innebär urvalet att ca sex procent av utbudet av närradiosändningar bevaras.

Lokala egensändningar i kabelnät bör bevaras i ett urval av samma slag som för närradiosändningarna. Så länge omfattningen av sand ningarna är så begränsad som för närvarande bör dock samtliga lokala egensändningar bevaras. Också för satellitprögram som vidaresänds i kabelnät föreslårjag en urvalsmetod liknande den jag föreslagit för närradion.

På filmomrädet föreslås vissa förändringar. Den lagtekniska koppling en mellan censurgranskningen och leveransplikten bör upphävas för att inte eventuella förändringar i censurlagstiftningen automatiskt skall få återverkningar också på leveransplikten. All film som har gjorts tillgänglig för allmänheten häri landet skall därför enligt för slaget omfattas av leveransplikt. Detta innebar att också s k beställ ningsl'ilm inlemmasi leveransplikten.

Liksom för närvarande bör film överföras till video och bevaras hos fil.ll. Men dessutom bör den svenska filmproduktionen också bevaras p.": lilmbas. Kopiering till video medför kvalitetsförsämring dels genom att den tekniska bildkvaliteten blir lägre, dels genom att Filmen har ett annat format än video; detta blir särskilt märkbart då det gäller vid film.

liet lmri lhrtsättningcn vara en förutsättning för statligt produktions— :auul att en sakerhetskopia eller originalnegativet av all film som är prutlurerml i Sverige och offentliggjord häri riket skall överlämnas till lilminstitu tet lör längtidsarkivering. Vad gäller utländsk film anser jag att alla hiografvisade eller på annat sätt offentliggjorda filmer också

• Sida 17
•  Original

i fortsättningen skall levereras till ALB för överföring till video under samma regelsystem som för närvarande. Den arkivering av utländsk film på filmbas som nu sker hos filminstitutet bör fortsätta, men som hittills baseras på frivilliga depositioner.

Offentlig.ord beställningsfilm bör i fortsättningen vara leveransplik- tig. Samma bör gälla om informationen produceras med Videoteknik. Därför bör exemplarsgränsen för video sänkas från 50 till 10 exemplar. Härigenom kommer merparten av de offentlig.orda videoproduktio— nerna inom denna sektor att omfattas av leveransplikt enligt samma regler som gäller för Videogram.

För Videogram föreslås ingen annan ändring än sänkningen av exem— plarsgränsen. Videogram som här i landet mångfaldigats i minst 10 ex— emplar och .orts tillgängligt för allmänheten skall omfattas av leve- ransplikt. För fonogram föreslår jag inga ändringar, vilket innebär att exemplarsgränsen kvarstår vid 50 exemplar.

För talböcker och taltidningar föreslås att liksom hittills ett urval skall bevaras. För 5 k kombinerat material föreslår jag inga ändringar.

Den information som lagras i olika former av databaser, tex Videotex, omfattas inte av leveransplikt. I betänkandet lämnas heller inga för— slag om pliktleveranser med hänsyn till att dessa medier inbegriper he— la dataområdet. Det är dock viktigt att detta område utreds i ett annat sammanhang. Kungl. biblioteket avser att lägga fram förslag om en särskild utredning beträffande leveransplikt av allmänt tillgängliga databaser. Frågan om arkivering av Videotex och s k videospel eller da- taspel bör tas upp i ett sådant sammanhang. (kap 13)

Huvudprincipen i mina förslag är att alla offentlig.orda ljud- och bild- upptagningar skall omfattas av leveransplikt, för fonogram dock bara för i Sverige framställda upplagor över 50 exemplar och för Videogram för upplagor över 10 exemplar. För vissa medier föreslås att ett urvals- förfarande skall tillämpas. Härutöver är det angeläget att ALB dispo— nerar resurser för att kunna förvärva sådant material som faller utan- för pliktleveranslagen men som ändå är av intresse att bevara för efter-

• Sida 18
•  Original

världen. Sådana förvärv förutsätter givetvis samtycke från dem som har upphovsrätt till verken. Dessa ljud— och bildupptagningar kan sam- manfattas i tre kategorier: ]) fonogram och Videogram vars upplaga understiger den stipulerade exemplarsgränsen, 2) professionellt pro— ducerade ljud- och bildproduktioner som endast är tänkta att nå en be— gränsad krets, t ex inom företag eller en organisation samt 3) ljud- och bildupptagningar som producerats för att dokumentera en företeelse eller ett evenemang som tex en teaterföreställning.

Den gällande pliktexemplarslagen omfattar ljud- och bildupptagningar som producerats/sänts efter den 1 januari 1979. Men det finns mängder av intressant material som tillkommit tidigare och alltså inte varit le- veranspliktigt. Jag anser det viktigt att det finns resurser för att rekvi- rera och arkivera också sådant äldre material, vilket inte nödvändigt- vis alltid måste ske hos ALB. (kap 14)

I utredningsuppdraget ingår att pröva om ALBs samlingar kan utnytt— jas för andra ändamål än forskning. Jag har därför prövat om det är möjligt och lämpligt att göra arkivmaterialet tillgängligt också för andra intressenter. I princip anser jag att det arkiverade materialet borde vara tillgängligt också för andra ändamål än sådana som kan de— finieras som forskning.

Genom de kontakter som jag haft med olika företrädare för upphovs- rättshavare har en sådan utvidgning av tillhandahållandet emellertid mött starka invändningar. Den nuvarande ordningen är allmänt accep- terad, och de flesta seriösa användarna har fått sina krav tillgodosedda. Önskemål från t ex allmänheten om att få tillgång till samlingarna är av ringa omfattning. Jag anser det därför inte vara motiverat att nu fö— reslå nägra ändrade regler för tillhandahållande av material ur ALBs samlingar. ALB har föreslagit vissa förenklingar i regelsystemet vad beträffar tillhandahållandet av spelfilm. Föreningen Sveriges Filmpro- ducenter seri och för sig positivt på flera av dessa men vill avvakta med ett slutligt ställningstagande till dess denna utredning är avslutad. För egen del harjag ingen anledning att motsätta mig att ALBs förslag ge- nomförs. (kap 15)

• Sida 19
•  Original

Förslagen i betänkandet mynnar uti förslag till vissa ändringar i lagen om pliktexemplar. Ändringar föreslås sålunda i 11 - 14 55. Två nya pa— ragrafer, 11 a och 12 a, föreslås tillkomma. Vidare föreslås en ändringi lagen om lokala kabelsändningar enligt vilken kabelnämnden skall gö- ra upptagningar av programkanaler från satelliter som vidaresänds i landet i den utsträckning som ALB bestämmer. Lagförslagen åtföljs av Specialmotivering. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988. (kap 16)

Samhällets totala kostnader för att bevara ljud- och bildupptagningar idag uppgår till drygt 42 milj kr. Eventuella utökningar av kostnader— na för att bevara de medier som nu omfattas av leveransplikt, t ex en volymökning till följd av den fjärde ljudradiokanalen, kan inte kost- nadsberäknas i nuläget då omfattningen inte är känd. Sådana kost— nadsökningar måste tas upp av ALB i de årliga anslagsframställning— arna.

De totala kostnaderna för det föreslagna urvalet av närradiosändning- ar uppskattas i betänkandet till 879 000 kr, fördelade på 135 000 kr för bandkostnader, 725 000 kr för personalkostnader hos ALB och 19 000 kr för övriga kostnader.

På motsvarande sätt kan de totala kostnaderna för det föreslagna ur— valet av satellitsändningar beräknas till 366 000 kr, varav 55 000 kr ut- gör bandkostnader, 100 000 kr kostnader för bandningen, 200 000 kr personalkostnader hos ALB och 11 000 kr övriga kostnader.

Totalkostnaden för arkivering av lokala egensändningar i kabelnät uppskattas till 405 000 kr. Härav faller 52 000 kr på bandkostnader, 340 000 kr på personalkostnader och 13 000 kr på övriga kostnader. Kostnaderna för den ökade ambitionsnivån på filmområdet har jag be- räknat till 262 000 kr, varav 16 000 kr för bandkostnader, 240 000 kr för personalkostnader och 6 000 kr för övriga kostnader. Den samman- lagda kostnaden för det utökade bevarandet skulle då uppgå till 1 912 000 kr. (kap 17)

• Sida 20
•  Original

En viktig utgångspunkt för utredningsarbetet har varit att förslagen skall rymmas inom ramen för oförändrade resurser. Det har därför va— rit angeläget att kartlägga förekomsten av dubbelarbete mellan olika institutioner och att söka finna möjligheter till samordningsvinster. Det förekommer onekligen en viss dubbelarkivering, men syftet med arkiveringen är helt olika. Exempelvis arkiverar ALB radio- och TV- program i syfte att bevara det svenska kulturarvet för framtiden. För Sveriges Radio-företagen är motivet för arkiveringen att programmen skall kunna användas för repriser och för att kunna ingå i andra pro- gram. ALB styrs av en lagstadgad skyldighet att bevara material för framtiden medan Sveriges Radio—bolagens arkivering styrs av pro— grammässi ga och företagsekonomiska överväganden.

Dock kommer inom en nära framtid att finnas vissa möjligheter till besparingar genom ett ökat samarbete mellan ALB och Sveriges Radio. Genom en övergång till digitaliserad bandning får riksradions och 10- kalradions referensband, som bevaras hos ALB, återutsändningsbar kvalitet. Därigenom kan den sammanlagda arkiveringskostnaden ned- bringas något. En bättre samordning mellan ALBs inspelning av TV- program på entumsband och SVTs egen bandarkivering kan också in- nebära vissa besparingar. På filmområdet har jag inte funnit några möjligheter till besparingar. Sådana kan bara åstadkommas genom en sänkning av ambitionsnivån, vilketjag inte är beredd att förorda.

(kap 18)

Uttalandet i direktiven att förslagen skall kunna rymmas inom nuva- rande kostnadsramar har jag tolkat så att förslagen inte får medföra någon ökad nettoutgiftsbelastning för staten. Mina förslag ryms väl in— om ramen för nuvarande och tillkommande inkomster, som också mås— te beaktas.

Av de redovisade kostnadsökningarna på ca 1,9 milj kr kommer 1 765 000 kr att kräva särskild finansiering. Det är framför allt kostna— derna för att bevara ett urval av närradiosändningar samt kabelsänd- ningar av olika slag. Närradio- och kabelverksamheterna finansieras på det centrala planet via särskilda avgifter. Jag anser att det bör vara

• Sida 21
•  Original

en naturlig del i verksamheten att bevara ett urval av dessa program och att kostnaden härför bör finansieras via dessa avgifter.

Antalet sändningstillstånd inom närradion och antalet bostäder som ansluts till kabelnät har successivt ökat och fortsätter att öka, vilket ger staten ökade inkomster genom närradio- resp kabelavgifterna. Detta har redan resulterat i att närradioavgiften under år 1987 kunnat sänkas från 17,50 kr per sändningstimme till 15,00 kr. Kabelavgiften ger idag ett betydande överskott i förhållande till de centrala kostna- derna för kabelnämndens verksamhet. Sammantaget innebär det att mina förslag kan anses vara finansierade genom nuvarande avgifter, som inte ens behöver höjas till följd av förslagen. ( kap 19)

• Sida 22
•  Original

• Sida 23
•  Original

Författningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar

dels att 11-14 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 a och 12 a 55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

11

Av upptagning av ljudradio- och televisionsprogram, som har sänts av sådant programföretag som av- ses i 5 5 första stycket radiolagen (1966:755), skall programföreta- get lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

Pliktexemplar enligt första stycket skall utgöras av upptagning, som programföretaget enligt särskilda föreskrifter skall göra för att så- kerställa framtida bevisning om innehållet i program. Pliktexem- plaret skall lämnas inom en må- nad från den dag då program- företagets skyldighet att bevara u ptagningen enligt dessa före- skrifter upphörde.

Föreslagen lydelse &

Har företag eller sammanslutning, som sänder ljudradio- eller televi- sionsprogram, enligt särskilda fö- reskrifter skyldighet att göra upp- tagning av program för att säker- ställa framtida bevisning om inne- hållet i program (referensupptag- ning), skall företaget eller sam- manslutningen lämna sådan upp— tagning som pliktexemplar till ar- kivet för ljud och bild enligt vad som föreskrivs i andra-fjärde styckena. —

Sådant programföretag som avses i 5 .»? första stycket radiolagen (1966:755) skall lämna upptag- ningar av samtliga sändningar.

Annat företag än som avses i and- ra stycket och sammanslutning skall lämna upptagningar av de sändningar som arkivet för ljud och bild bestämmer.

Upptagningen skall lämnas inom en månad från den dag då företa- gets eller sammanslutningens skyldighet att bevara upptagning- en som referensupptagning upp- hörde.

• Sida 24
•  Original

Ma

12

Av film, som är 16 eller 35 milli- meter bred och som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreställning, skall den, som har påkallat granskningen hos biografbyrån, lämna ett plikt— Ie))_(1eåmplar till arkivet för ljud och 1 .

Av reklamfilm, som distribueras för visning vid biografföreställ- ning, skall distributören lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

Pliktexemplar enligt första eller andra stycket skall lämnas inom en månad från den dag då filmen första gången visades offentligt här i riket. Den som har lämnat pliktexemplaret skall få tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en kopia.

12a

9"

Har kabelnåmnden enligt vad ar- kivet för ljud och bild bestämt med stöd av 30 :$ andra stycket lagen (I985:6'77) om lokala kabelsänd- ningar gjort upptagning av pro- gramkanal från satellit, skall nämnden lämna sådan upptag- ning som pliktexemplar till arki- vet.

Upptagningen skall lämnas inom en månad från den dag då upptag- ningen gjordes. &

Av film, som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i riket, skall ett pliktexemplar lämnas till ar- kivet för ljud och bild.

Film görs tillgänglig för allmän- heten, när den visas offentligt eller exemplar därav lämnas ut för spridning. Lika med offentlig vis— ning anses visning som i förvärvs- verksamhet anordnas inför en större sluten krets.

Skyldighet att lämna pliktexem- plar föreligger inte i fråga om film som har samma innehåll och utfö- rande som tidigare framställd film, av vilken pliktexemplar har lämnats.

5

Pliktexemplar av film skall läm- nas av den som föranstaltar om att filmen görs tillgänglig för allmän- heten häri riket.

Pliktexemplar skall lämnas inom en månad från den dag då filmen först gjordes tillgänglig för all— mänheten häri riket. Den som har lämnat pliktexemplaret skall få tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en

• Sida 25
•  Original

13

Av fonogram eller videogram, som har mångfaldigats här i riket i minst 50 exemplar och som har gjorts tillgängligt för allmänheten här, skall ett pliktexemplar läm— nas till arkivet för ljud och bild, om ej annat följer av 15 å.

&

Av fonogram eller videogram, som har mångfaldigats här i riket i minst 50 exemplar, såvitt angår fonogram, och i minst 10 exem- plar, såvitt angår videogram, och som har .orts tillgängligt för all— mänheten här, skall ett plikt- exemplar lämnas till arkivet för ljud och bild, om ej annat följer av 15 €.

Fonogram eller Videogram görs tillgängligt för allmänheten, när exem— plar därav lämnas ut för spridning eller används för offentligt framfö- rande. Lika med offentligt framförande anses framförande som i för— värvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets.

14

Av fonogram eller videogram, som har mångfaldigats utom riket och har .orts tillgängligt för allmän— heten här i riket, skall ett plikt- exemplar lämnas till arkivet för ljud och bild. Detta gäller dock en- dast om

1. den som har låtit föra in exemplaren till riket har fört in minst. 50 exemplar och

2. fonogrammet eller video— grammet helt eller delvis innehål- ler verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska språket eller skildring av svenska förhållanden.

&

Av fonogram eller videogram, som har mångfaldigats utom riket och har .orts tillgängligt för allmän— heten här i r"- ut, skall ett plikt- exemplar lämnas till arkivet för ljud och bild. Detta gäller dock endast om

1. den som har låtit föra in exemplaren till riket har fört in minst 50 exemplar, såvitt angår fonogram, och minst 10 exemplar, såvitt angår videogram, och

2. fonogrammet eller video- grammet helt eller delvis innehål— ler verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska språket eller skildring av svenska förhållanden.

Föreskrifterna i första stycket gäller dock ej om annat följer av 15 ä.

1.1. Tillkallande av särskild utredare

Den 17 april 1986 fick statsrådet Bengt Göransson regeringens bemyn— digande att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av reg— lerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar. Översynen skulle göras mot bakgrund av såväl utvecklingen inom massmedieområdet som erfarenheterna av tillämpningen av lagen om pliktexemplar av skrifter Och ljud- och bildupptagningar. Den 21 april 1986 förordnade statsrådet Göransson mig att som särskild utredare verkställa uppdra— get.

] .2 Direktiven

Mitt uppdrag framgår av direktiven (dir 1986:14), som in extenso åter- ges i bil 1.

I direktiven beskrivs inledningsvis vilka ljud- och bildupptagningar som omfattas av lagen om pliktexemplar. Vidare redogörs kortfattat för utvecklingen inom massmedieområdet sedan pliktexemplarslagen trädde i kraft den 1 januari 1979. I direktiven redovisas också förslag och synpunkter på bevarandefrågorna, som framförts av andra kom- mittéer under den senaste tiden samt en skrivelse till utbildningsde- partementet från arkivet för ljud och bild (ALB), i vilken ett antal frå- gor har tagits upp, som enligt ALBs mening borde behandlas i en even- tuell översyn av ALBs uppgifter och av pliktexemplarslagen.

I beskrivningen av utredningsuppdraget sägs två huvudskäl motivera en översyn: behovet av att pröva om erfarenheterna sedan 1979 motive- rar någon ändring samt att pröva om utvecklingen inom massmedieom—

• Sida 28
•  Original

rådet under 1980-talet bör föranleda någon utvidgning av pliktexem— plarslagen.

I direktiven framhålls att de delar av bild- och ljudområdet som nu om- fattas av leveransplikt förmodligen är de som det fanns störst anled- ning att bevara då pliktexemplarslagen infördes. Men när nya massme- dier växer fram kan det finnas skäl att pröva om och i vilken utsträck- ning nya medier skall bevaras. En utgångspunkt för en sådan bedöm- ning bör vara att den totala kostnaden för bevarandet inte skall tillåtas stiga.

Beträffande närradio, kabel-TV och satellitsändningar sägs i direkti— ven att det torde bli nödvändigt att redan från början välja ut det vik— tigaste och spara det med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet kanaler och av den totala sändningstiden. Jag har att pröva om det går atti regelverket bygga in möjligheter att fortlöpande ändra ambitioner— na med hänsyn till utvecklingen inom massmedieområdet. 1 uppdraget ingår att kartlägga vilka totala resurser, som står till förfogande för be- varande av bild- och ljudupptagningar. I direktiven framhålls att jag bör ha nära kontakt med ALB samt med andra institutioner som beva- rar bild- och ljudupptagningar, med företrädare för olika forskningsom- råden samt med berörda myndigheter, företag och organisationer. Det framhålls särskilt att samråd bör ske med kungl. biblioteket och dele- gationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) för avstämning mot de bestämmelser som gäller för tryckta skrifter och kombinerat material.

Förslagen bör föreligga före utgången av maj 1987.

1.3. Hemställan från ALB

I en skrivelse den 30 januari 1987 till utbildningsdepartementet hem- ställde arkivet för ljud och bild om vissa ändringari förordningen (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar. Det gällde dels möjligheten atti stället för pliktexemplar av spelfilm lämna en kopia av filmen på videoband, och dels vissa restriktioner be-

• Sida 29
•  Original

träffande kopiering och tillhandahållande av upphovsrättsligt skyddade spelfilmer. I praktiken har vissa av bestämmelserna inte till- lämpats sedan flera år eftersom regeringen har gett ALB tillfällig dispens (KRFS 1984zl).

Regeringen var inte beredd att ta ställning till de framförda ändrings- förslagen utan överlämnade ALBs skrivelse till mig för att beaktas i kommittéarbetet. Samtidigt utfärdade regeringen en ny förordning (KRFS 19872) med samma innehåll som i KRFS 1984:1. Jag betraktar därför det överlämnade materialet som en precisering av det i direkti- ven givna uppdraget.

1.4. Kommitténs arbetsformer

Det stod redan i början av utredningsarbetet klart att det var angeläget att etablera ett nära samarbete med arkivet för ljud och bild, filminsti- tutet samt Sveriges Radio och dess fyra programbolag. Inom Sveriges Radio—koncernen finns flera stora arkiv av ljud— och bildmaterial, och hos filminstitutet finns en omfattande samling av film. Inte minst med tanke på ambitionen att söka finna möjligheter att minska den dubbel- arkivering, som idag förekommer, har ett sådant nära samarbete varit nödvändigt. Dessutom är Sveriges Radio—bolagen sammantagna den i särklass största leverantören av material till ALB.

Behovet av ett nära och regelbundet samarbete med de tre nämnda institutionerna var motivet för att till kommittén knyta en sakkunnig från var och en av dessa. De sakkunniga har varit direktören Leif Larson (ALB), filmproducenten Anna-Lena Wibom (filminstitutet) och planeringschefen Hans Bonnevier (Sveriges Radio—koncernen); Utöver dessa kanaler harjag också haft ett antal direkta kontakter med före- trädare för de nämnda institutionerna. Bland annat har jag ingående studerat de olika arkiven och diskuterat med de arkivansvariga.

Utöver de sakkunniga har som experter medverkat hovrättsassessorn Walo von Greyerz och kanslirådet Carl-Erik Virdebrant. von Greyerz har anlitats för de rättsliga bedömningarna. På grund av sjukdom har

• Sida 30
•  Original

han varit förhindrad att delta under kommitténs slutskede. I stället har f' d justitierådet Torwald Hesser som konsult biträtt kommittén vad gäller de juridiska spörsmålen. Virdcbrant har i huvudsak svarat för beskrivningarna som återges i kap 7 om forskningens intresse av bild- och ljudupptagningar samt kap 8 om leverantörernas erfarenheter av pliktexemplarslagen. Kommitténs sekreterare har varit avdelningsdi— rektören Sven Allerstrand.

För att närmare få ta del av forskarnas erfarenheter av och synpunkter på bevarandefrågorna anordnades ett forskarsymposium den 19 mars 1987 med ett tjugotal forskare representerande olika ämnes— och fors— karinriktningar. Därutöver har de forskare som deltog i symposieti särskild ordning ombetts besvara ett antal preciserade frågor. Eftersom det bara är forskare som har tillgång till ALBs samlingar har jag noga prövat och tagit intryck av de synpunkter, som framkommit vid dessa kontakter. Jag har också starkt påverkats av forskarnas synpunkter när jag formulerat mina förslag till urvalsprinciper för de medier, där ett urvalsförfarande föreslås.

För att få del av erfarenheterna av den hittills gällande ordningen för leveranser av pliktexemplar har en särskild enkät tillställts vissa film—, fonogram- och videogramföretag. Resultaten redovisas i kap 8, och en- käten återges i bil 2.

Utöver de här nämnda mer regelbundna kontakterna med företrädare för ALB, filminstitutet och Sveriges Radio samt med forskare och leve- rantörer av ljud- och bildupptagningar har jag tillsammans med kom- mittens sekreterare haft ett stort antal överläggningar med andra in- tressenter.

Enligt direktiven bör samråd ske med kungl. biblioteket Och med dele- gationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning. Så har också skett. Dessutom har kontakt tagits med universitetsbiblioteket i Lund för diskussion om hanteringen av s k kombinerat material. För att stämma av och undvika dubbelarbete har kontakt också tagits med utredningen (U 1985:07) om vissa arkivfrågor.

• Sida 31
•  Original

Vid de olika överläggningarna harjag varit mån om att få ta del av er— farenheter av hur pliktleveranssystemet fungerar idag sett från de oli— ka företrädarnas horisont och vilka ändringar som skulle kunna tänkas för att råda bot på eventuella brister. Iden mån det har legat inom or- ganisationens eller institutionens intressesfär harjag självfallet också efterlyst synpunkter på möjligheterna att utvidga pliktexemplarslagen till nya områden, finansieringsvägar och urvalsfrågor m m samt andra ändringar som jag under utredningsarbetet övervägt och i vissa fall också framför i detta betänkande. Sådana överläggningar har ägt rum med Grammofonleverantörernas Förening (GLF), IFPI (International Federation of Producers of Phonograms and Videograms), Sveriges Film och Videoproducenters Förening (SVIF), Taltidningskommittén samt Föreningen Sveriges Filmproducenter.

Frågor som berör bevarande av närradiosändningar har jag fått möj— lighet att diskutera med närradionämndens ledamöter, med dess kansli och med företrädare för närradioförbundet. Motsvarande frågor när det gäller satellitsändningar och lokala egensändningar harjag diskuterat med kabelnämndens kansli. Satellitfrågor harjag också haft möjlighet ' att utbyta synpunkter om med företrädare för två stora satellitsändar' företag, nämligen Sky Channel och Super Channel. Problem som är re- laterade till utländsk film som visas på biografer i Sverige har jag disf kuterat med Filmuthyrareföreningen. Underlag för beräkning av kost— nader för att på närradioorterna banda programmen centralt och för bandning av satellitprogram har inhämtats genom televerket.

För att diskutera problem av upphovsrättslig arti samband med ut- vidgningar av leveransplikten och ett vidgat tillträde till ALBs sam- lingar har kontakt tagits med förhandlingskartellen Copyswede och med KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets— nämnd).

Jag finner det inte motiverat att i detta sammanhang redogöra för de synpunkter och förslag som har framkommit vid dessa överläggningar; delvis kan de utläsas i betänkandet när de olika sakfrågorna behand— las. Syftet med dessa kontakter har inte varit att få ett antal synpunk- ter att redovisa i betänkandet. Motivet har varit att vidga mitt eget

• Sida 32
•  Original

vetande och fånga in de synpunkter som de mest berörda kan ha på be- varandefrågorna. Överläggningarna har genomgående varit mycket gi- vande, och de synpunkter som redovisats hari många fall starkt påver- kat mina förslag.

Som exempel på sådan påverkan kan jag nämna attjag på några om- råden, efter att ha inhämtat olika synpunkter, avstått från att framföra förslag, som i och för sig vore rimliga, från vissa synpunkter till och med önskvärda att få genomförda. Ett sådant område är ordningen för att bevara utländsk film på Videogram hos ALB. Den nuvarande ord- ningen är, åtminstone på papperet, tämligen otymplig och en nödlös- ning för att komma förbi ett antal problem som uppstod när pliktexem- plarslagen kom till stånd. Å andra sidan har alla aktörer accepterat den gällande ordningen — trots att den var starkt omstridd när pliktexem- plarslagen infördes 1979 - och de motsätter sig starkt alla förändringar. Eftersom systemet idag trots allt fungerar tillfredsställande i praktiken är det enligt min mening viktigare att behålla en bred enighet om beva— randeti sak än att försöka finna en i och för sig mer rationell adminis- trativ ordning, som skulle väcka starkt missnöje och kritik och kanske till och med äventyra utbudet av utländsk biograffilm i Sverige.

På samma sätt har jag, vilket närmare utvecklas i kap 15, avstått från att föreslå någon ändring av vilka kategorier som bör få tillgång till samlingarna hos ALB. Varje sådan utvidgning skulle i dagens läge or— saka problem, främst av upphovsrättslig natur, och eftersom det inte har kunnat dokumenteras något trängande behov av vidgat tillträde ser jag ingen anledning att lägga fram något förslag som skulle uppfat— tas som mycket negativt på många håll och vars laglighet skulle kom- ma att ifrågasättas.

En särskild form av bildupptagningar och i vissa fall också ljudupptag- ningar utgör videotex/teledata och andra former av informationsdata» baser. Genom kontakter med kungl. biblioteket har jag erfarit att bi- blioteket överväger att lägga fram förslag om att en utredning hör till— kallas för att behandla frågan om pliktleveranser av databaser. Jag de— lar denna uppfattning, och jag har i detta betänkande förbigått data— baserat material eftersom detta är ett stort och omfattande område i

• Sida 33
•  Original

si g, som rymmer en rad andra problem än dem som i övrigt är aktuella när det gäller bevarande av bild och ljud.

Som kommitté har jag tillsammans med de sakkunniga, experter och sekretariat hållit elva protokollförda sammanträden.

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

2. Pliktexemplarslagens tillkomst och nuvarande utformning

Av naturliga skäl är pliktexemplarslagens historia präglad av bestäm— melser rörande tryckta skrifter. Syftet med och motiven för bevarande är dock likartade för alla offentliggjorda former av informationssprid— ning, opinionsbildning och kulturframställningar. Det kan därför vara motiverat atti en utredning om bevarande av ljud- och bildupptagning- ar kortfattat redovisa bakgrund och motiv även till leveransplikten av tryckta skrifter.

2.1. Historik 2.1.1 Tryckta skrifter

En av förebilderna till den svenska pliktexemplarslagen hämtades i Frankrike. Redan år 1537 utfärdades där föreskrifter om tryckleveran— ser. Som motiv angavs bl a att det är viktigt att de litterära verken be— varas i sin ursprungliga form. Efter mönster från den franska lagstift— ningen infördes i Sverige år 1661, av den dåvarande förmyndarrege— ringen för Karl XI, en kansliordning om leveransplikt. Den föreskrev, att av allt som framställdes vid Sveriges då nio tryckerier, skulle två exemplar levereras till det kungliga kansliet. Det ena exemplaret pla— cerades i Riksarkivet och det andra i Kungliga biblioteket. Av den än— förda motiveringen framgår klart att deti första hand var censurskäl som låg bakom den nya förordningen. I kansliordningen angavs nämli- gen att "Det är skattat för nyttigt och nödigt att Kongl. Maj:t må veta, vad för böcker och skrifter, som uti dess rike och tillhörige provincier tryckes och bringes uti ljuset." Det kulturella värdet och betydelsen för forskningen stod dock snart klar. Redan år 1692 fick universiteteti

• Sida 36
•  Original

Uppsala rättigheter att erhålla tryckexemplar. År 1698 utsträcktes leveransplikten till Lund, 1707 till universiteten i Åbo och Dorpat.

Bestämmelserna om tryckleveranser togs in i den första svenska tryck- frihetsförordningen 1766 och hade ställning av grundlag fram till 1949. Då stiftades en särskild lag (1949:166) angående skyldighet att avlämv na för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift. Där föreskrevs att pliktexemplar skulle levereras till kungl. biblioteket (KB) och till uni— versitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg. I tryckfrihetsförordv ningen fanns också bestämmelser om s k granskningsexemplar. Dessa skulle lämnas till ett lokalt tryckfrihetsombud för vidarebefordran till justitiedepartementet. Syftet var att möjliggöra övervakning i efter— hand av att tryckfrihetsbestämmelserna efterlevdes. Gransknings— exemplaren tillföll fr o m 1950 stadsbiblioteket, sedermera universi— tetsbibliöteket, i Umeå. (En redogörelse för bakgrunden till den svens- ka pliktexemplarslagen har bl a lämnats av Lars Tynell. Biblioteks— exemplar - när, hur och varför. Grafiskt forum 1963.)

Riksdagen beslutade under riksmötena 1975/76 Och 1976/77 om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Detta fick konsekvenser också för leveransplikten. Bl a togs granskningsexemplaret bort och tryckfri- hetsförordningen vidgades till att omfatta också andra skrifter än dem som framställts genom traditionellt tryckförfarande. Detta föranledde regeringen atti december 1976 tillsätta en enmanskommitté för att ut- reda frågan om ändringar i leveransplikten och om utformning av en ny pliktexemplarslag. I augusti 1977 överlämnade kommittén sitt betän— kande (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift.

I detta betänkande diskuterades bl a följande frågor:

- motiven bakom leveransplikt

- antalet pliktexemplar - omfattningen av leveransplikten - vem som borde vara leveransskyldig — generell leveransplikt eller rekvisitionsrätt - gallringsfrågor - möjligheter till sanktioner.

• Sida 37
•  Original

Vissa av kommitténs överväganden redovisas mer utförligt nedan i kapitel 11.

2.1.2. Ljud- och bildupptagningar

I Sverige .ordes de första ljudinspelningarna på fonograf år 1878, sam— ma år som Thomas Alva Edison fått patent på sin uppfinning. Från år 1897 började fonografer och inspelningar att säljas mer allmänt. Den första grammofoninspelningen i Sverige gjordes 1899. Fr o m 1903, då The Gramophone Co. bildade ett svenskt dotterbolag, kom den svenska skivindustrin igång på allvar.

Den första filmvisningen i Sverige ägde rum sommaren 1896 på In— dustri— och slöjdutställningen i Malmö. Året efter upptog fotografen Ernest Florman de första svenska filmbilderna, vid den siamesiske kungen Chulalongkörns statsbesök i Stockholm. Från början av 1910- talet har en svensk spelfilmsproduktion startati större skala.

Telegrafverket anordnade på försök radiosändningar på sommaren 1922. Regeringen gav i oktober 1924 AB Radiotjänst i uppdrag att med ensamrätt svara för rundradions programverksamhet. Den 1 januari 1925 började Radiotjänst sina reguljära sändningar. 1955 infördes ytterligare en radiokanal, P2, och 1962 började televerket bygga ut FM- sändare för en tredje programkanal, P3.

År 1930 hölls den första demonstrationen i Sverige av engelsmannen John Lozie Bairds televisionssystem. Det skulle dock dröja till mitten av 1950-talet innan TV på allvar 'orde sitt intåg i det svenska sam- hället. Den 29 oktober 1954 sände Radiotjänst sitt första TV—program En skål för televisionen. Företaget fortsatte sedan med TV-sändningar som försöksverksamhet till 1956, då riksdagen beslutade att televisio— nens programverksamhet skulle upplåtas med ensamrätt till AB Radio- tjänst. Den 5 december 1969 startade en andra programkanal, TV2.

Sedan slutet av 1800-talet har det således skett en mycket snabb ut— veckling av olika metoder för inspelning, avspelning och distribution av

• Sida 38
•  Original

ljud och rörliga bilder i vårt land. Det skulle dock dröja fram till mitten av 1900-talet innan man på allvar började intressera sig för arkivering och dokumentation av dessa moderna medier. För film hade stiftelsen Filmhistoriska samlingarna, som startade i mitten på 1930-talet, börjat bygga upp ett filmarkiv. Svenska filminstitutet övertog denna verk- samhet, då stiftelsen upplöstes 1964. Nationalfonoteket startade 1958 som en avdelning under KB. Genom frivilliga överenskommelser med de stora skivbolagen lyckades man få in den största delen av den sven— ska skivproduktionen. Sveriges Radio hade egna programarkiv både för radio och sedermera också för televisionen. Dessa arkiv sparade sänt programmaterial för framtida programbruk. Det skedde en relativt om- fattande gallring, och arkiven var i princip inte tillgängliga för utom— stående.

Det var framför allt det förhållandet att Sveriges Radios arkiv var före- tagsinterna och därigenom svåråtkomliga för utomstående, som föran— ledde forskare och politiker att reagera. Våren 1968 togs frågan upp till debatt i Dagens Nyheter. Där framfördes invändningar mot de gall- ringsprinciper, som tillämpades inom SRs arkiv. Man pekade också på behovet av en central arkivinstitution för att bevara och tillhandahålla radio- och TV-program, både för forskare och allmänheten. 1972 väck— tes en motion i riksdagen om anslag till stöd åt forskarservice vid SR. Kulturutskottet betonade med anledning av denna motion bl a vikten av att radio- och TV-forskningen inte försvårades av bristen på forskar— service inom Sveriges Radio. Ett antal forskare .orde samma år en framställan till Kungl. Maj:t där man pekade på det ökande intresse, som materialeti SRs arkiv tilldrog sig från forskarhåll.

2.1.2.1 Bevara ljud och bild (BAK-kommittén)

Den snabba tekniska utvecklingen på informationsområdet under 1960-talet, framför allt den ökande användningen av ADB-teknik, medförde problem när det gällde att bevara och utnyttja den lagrade in— formationen. Allmänna arkivstadgan, som då främst var inriktad på hantering av pappersdokument, saknade i stort sett föreskrifter för hantering av de moderna databärarna. Av den anledningen tillsattes

• Sida 39
•  Original

dataarkiveringskommittén (DAK) genom beslut den 30 juni 1967. DAK skulle enligt direktiven "utreda frågor om arkivering m.m. av fono— gram, den automatiska databehandlingens media och övriga lagrings— media tillhörande informationsbehandlingens område." DAK skulle också "redovisa de problem och rekommendera de åtgärder som ur ar— kivsynpunkt kan föreligga för sådana samlingar av ljud— och bildupp- tagningar hos Sveriges Radio som är av betydelse i föreliggande sam— manhang". Den 30 juni 1972 fick DAK i tilläggsdirektiv att "utreda all- männa arkiveringsproblem sammanhängande med bild- och ljudupp- tagningar". DAK borde särskilt beakta "frågan om nationalfonotekets framtida ställning och uppgifter samt möjligheterna till samverkan mellan skilda institutioner på detta område". I sitt betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild gav DAK en utförlig översikt över förhål- landena för de ljud- och bildmedier som då existerade på den svenska marknaden. 1 betänkandet diskuterades grundligt följande områden:

- databärare och inspelningsteknik för de olika medierna

- gallring av radio- och TV—sändningar - rättsliga frågor - organisatoriska frågor

- kostnader.

DAK ansåg det vara av "stor vikt att information, opinionsbildning, kulturella framställningar m.m. som läggs fram inför offentligheten ge— nom de moderna medierna, såsom radio, TV, fonogram, film och video— gram blir bevarade i en omfattning som någorlunda svarar mot vad som är fallet med tryckta skrifter". För att garantera detta föreslog man att pliktexemplarslagen skulle utvidgas till att omfatta även vissa ljud- och bildupptagningar. Som mottagare av dessa pliktexemplar borde en ny arkivinstitution inrättas. DAK tog dock inte ställning till huvud— man för den föreslagna nya institutionen. DAK ansåg vidare att det vo- re önskvärt att Nationalfonotekets samlingar fördes över till det nya arkivet, samt att detta också fick tillgång till material som fanns beva— rat i Sveriges Radios och Svenska filminstitutets arkiv, antingen ge- nom att det nya arkivet skulle få överta material eller göra kopior.

• Sida 40
•  Original

DAKs överväganden och förslag kommer att redovisas mer utförligt ne- dan under respektive avsnitt.

2.2. Nu gällande pliktexemplarslag

Med utgångspunkt från de förslag som lämnades i de två ovannämnda betänkandena presenterade regeringen en proposition (1977/7 8:97) Pliktexemplar till bibliotek & arkiv. Där föreslogs leveransplikt både för tryckta skrifter och ljud- och bildupptagningar, samt inrättandet av en ny institution, arkivet för ljud och bild (ALB). Propositionen antogs av vårriksdagen 1978 och en ny lag (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar trädde i kraft fr o m den 1 janua— ri 1979, då också ALB startade sin verksamhet.

2.2.1 Tryckta skrifter I den nya pliktexemplarslagen föreskrivs följande för tryckta skrifter.

- Av varje skrift som har framställts i landet och utgivits här, skall ett pliktexemplar lämnas till vart och ett av KB och universitetsbiblioteken i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå. - Av skrift som har framställts utom riket skall ett pliktexemplar lämnas till ovanstående bibliotek om: 0 skriften har lämnats ut för spridning häri riket o skriften helt eller delvis är avfattad på svenska språket eller, om så inte är fallet, den huvudsakligen är avsedd att spridas inom riket

o skriften inte har förts in endasti enstaka exemplar.

• Sida 41
•  Original

Undantagna från leveransskyldigheten är:

- visitkort, adresskort, etiketter och annatjämförligt tryck

- protokoll, arbetspromemoria eller liknande, som har framställts hos myndighet

- skrift som har framställts i punktskrift.

För skrift som har framställts i landet ligger leveransplikten hos fram- ställaren, dvs tryckeriet. För periodisk skrift som har framställts utom- lands är den svenske utgivaren leveransskyldig. Leveransplikten åvi— lar den svenske förläggaren för sådan annan skrift som har framställts utomlands.

För all skrift, med ovan angivna undantag, skall således sju pliktexem- plar levereras till olika bibliotek i landet.

KB och universitetsbiblioteketi Lund har efter den nya lagen särskilt arkivansvar. De exemplar som levereras till KB (nationalexemplaret) och universitetsbiblioteketi Lund (reservexemplaret) skall bevaras i original för framtiden. De övriga exemplaren är bruksexemplar och kan gallras.

2.2.2 [.jud- och bildupptagningar

I lagen föreskrivs att ett pliktexemplar av följande ljud— och bildupptag— ningar skall lämnas till en särskild arkivinstitution, arkivet för ljud och bild (ALB).

- Samtliga radio- och TV-program som sänts av programbolagen inom Sveriges Radio-koncernen. Pliktexemplaren skall utgöras av de 8 k referensupptagningar som programbolagen är skyldiga att göra och bevara under sex månader för att säkerställa fram- tida bevisning om programinnehåll. Programföretaget är skyl- digt att leverera pliktexemplaren inom en månad från den dag då företagets skyldighet att bevara Upptagningen upphör, dvs senast sju månader efter sändningstillfället.

• Sida 42
•  Original

- Alla svenska och utländska filmer på 16 och 35 mm, som god— känts för visning vid biografföreställning av statens biografbyrå och visats offentligti Sverige. Den som har anmält filmen till granskning skall inom en månad från den dag då filmen offent— lig.orts i Sverige, lämna en kopia till ALB för överföring till vi— deokopia. På samma sätt skall den som för biografvisning distri— buerar reklamfilm, vilken inte längre omfattas av gransknings— plikt, lämna ett pliktexemplar till ALB. Filmen återlämnas se- dan arkivet haft skälig tid för att framställa en kopia. - Alla i Sverige offentlig.orda fonogram och Videogram som mångfaldigats i landeti minst 50 exemplar. Den som har be- ställt mångfaldigandet, dvs pressning av skivor eller kopiering av ljud— och videokassetter, skall lämna ett pliktexemplar inom en månad från den dag då fonogrammet eller videogrammet .orts tillgängligt för allmänheten i landet. - Offentlig.orda fonogram och Videogram som har mångfaldigats utomlands men importerats till Sverige i minst 50 exemplar och har svenskt intresse. Den som har låtit föra in fonogrammet eller videogrammet i Sverige skall leverera ett pliktexemplar inom en månad från den dag då det först offentligordes i riket.

I lagen definieras fonogram som "anordning, på vilken uteslutande upptagits ljud och vars innehåll endast kan avlyssnas med tekniska hjälpmedel". Videogram definieras som "anordning, på vilken finns upptagning avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler.

2.2.3 ' Kombinerat material

Det är idag tämligen vanligt att en produkt innehåller både tryckt ma- terial och en ljud- och/eller bildupptagning. För sådant s k kombinerat material gäller särskilda föreskrifter för leveransplikt. Med kombine- rat material, som inte är läromedel, menas enligt lagen material vari tillsammans ingår

• Sida 43
•  Original

skrift, fonogram och videogram, skrift och fonogram, eller skrift och Videogram.

För läromedel definierar lagen ett material som kombinerat om däri

tillsammans ingår

skrift och fonogram, skrift, fonogram och sådant bildmaterial som är avsett att visas med tekniskt hjälpmedel,

skrift och sådant bildmaterial, som är avsett att visas med tek- niskt hjälpmedel, eller fonogram och sådant bildmaterial, som är avsett att visas med tekniskt hjälpmedel.

För alla typer av kombinerat material enligt ovanstående definition, gäller följande leveransföreskrifter.

Av kombinerat material, som har mångfaldigats i landeti minst 50 ex och som har lämnats ut för spridning här, skall ett plikt— exemplar lämnas till KB och ett till universitetsbiblioteket i Lund.

Av kombinerat material, som helt eller delvis har mångfaldigats utom riket, skall ett pliktexemplar lämnas till vardera KB och universitetsbiblioteketi Lund, om materialet har lämnats ut för spridning i riketi minst 50 ex och det innehåller framförande på svenska språket eller huvudsakligen är avsett att spridas i Sve— rige.

2.2.4. Gemensamma föreskrifter

Lagen innehåller också vissa föreskrifter, som är gemensamma för alla materialkategorier.

Leveransplikten omfattar också omslag, fodral, folder, broschyr och liknande, som följer med varje exemplar vid spridning.

• Sida 44
•  Original

- Pliktexemplar Och tillbehör skall vara i samma skick som de exemplar som är avsedda att spridas. - Den som inte uppfyller skyldighet att lämna pliktexemplar kan föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. För ljud- och bild- upptagningar har ALB rätt att vitesförelägga försumli ga leve- rantörer.

- I vissa fall kan undantag medges från skyldigheten att lämna pliktexemplar. Regeringen har beslutat att ALB har rätt att be— vilja sådana dispenser för ljud- och bildupptagningar.

2.3. Tillämpningsförordningen

Förutom pliktexemplarslagen finns också en förordning (SFS 1978:779 med ändringi SFS 1979:483) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Där lämnas bl a nedanstående föreskrifter.

Overlåmnande

- Pliktexemplar skall lämnas på ett betryggande sätt, åtföljt av en underskriven förteckning i två exemplar, varav det ena exem— plaret skall återställas med anteckning om att materialet har mottagits. - När ett pliktexemplar av en spelfilm lämnas till ALB skall arki- vet snarast möjligt göra en videokopia. Filmen skall därefter återsändas på ett betryggande sätt. I stället för pliktexemplar av spelfilm får man, efter överenskommelse med ALB, lämna en godtagbar videokopia av filmen.

Bevarande

För upptagningar av ljudradio— eller televisionsprogram föreskrivs att när en sådan upptagning har lämnats till ALB skall arkivet för varje program avgöra om det skall bevaras. En upptagning av sådant pro— gram som saknar dokumentariskt värde får inte ingå i arkivets sam— lingar utan rättighetshavarnas medgivande. Denna inskränkning grundar sig ursprungligen på en bestämmelse i Bernkonventionen för

• Sida 45
•  Original

skydd av litterära och konstnärliga verk, där det stadgas att endast upptagningar av radio- och TV-program som har "ovanlig dokumenta— risk karaktär" får bevaras i officiella arkiv. Den svenska upphovsrätts— lagen (URL) har en något mildare formulering. Man talar där om upp— tagningar som har "dokumentariskt värde". Se vidare om upphovs- rättsfrågor i kapitel 6.

F öruaring

N ationalexemplar och nationella reservexemplar samt ljud- och bild- upptagningar som bevaras hos ALB skall förvaras på sådant sätt att de inte är tillgängliga för obehöriga.

Framställning av kopior

- Exemplar för forskningsändamål får framställas bara av den som har styrkt att han behöver exemplaret för pågående eller planerad forskning. Detta exemplar får bevaras i arkivet även efter det att det har utnyttjats av beställaren. Detta gäller dock inte kopior av sådan spelfilm som är upphovsrättsligt skyddad. I december 1983 utfärdade statens kulturråd en förordning (KRFS 1984:1), som ger ALB möjlighet att också bevara kopior av upphovsrättsligt skyddad spelfilm, under förutsättning att man är överens med Föreningen Sveriges Filmproducenter om detta. Denna förordning upphörde att gälla den 31 december 1985. En ny förordning med likalydande innebörd beslutades av regeringen den 12 mars 1987. Denna förordning (KRFS 1987z2) gäller t o m december 1989.

- Framställning av exemplar av beredskapsskäl får ske bara om det med hänsyn till verkets art och övriga omständigheter kan anses påkallat att förvara ett exemplar av verket på annat ställe än i arkivets lokaler. Tillståndet att göra kopior av beredskaps- skäl gäller dock inte upphovsrättsligt skyddad spelfilm.

- Framställning av exemplar från skyddssynpunkt får ske om det finns risk för att en upptagning förstörs på grund av använd— ningen i arkivet eller egenskaperna hos det material på vilket Upptagningen har .orts.

• Sida 46
•  Original

Om man vill göra kopior för andra ändamål krävs det medgivande från "samtliga innehavare av upphovsrätt eller annan rätt till det verk eller den prestation av vilken upptagning har bevarats".

Tillhandahållande

- Skrift som förvaras hos KB hålls tillgänglig i bibliotekets loka- ler i den utsträckning biblioteket bestämmer. Detsamma skall gälla kombinerat material, om inte biblioteket finner särskilda skäl föranleda annat. - Sådan ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet för ljud och bild hålls tillgänglig i arkivets lokaler genom att spelas upp för den som önskar ta del av upptagningen för forskningsändamål. - Exemplar av sådan spelfilm som är upphovsrättsligt skyddad får inte hållas tillgängligt förrän tidigast sex månader från den dag då filmen första gången visades offentligt i Sverige. - Exemplar av andra ljud- och bildupptagningar än upphovsrätts— ligt skyddade filmverk får efter prövning i varje särskilt fall hål— las tillgängligt på motsvarande sätt på institution utanför arki- vet. Efter utnyttjandet skall exemplaret lämnas tillbaka till ar— kivet. Genom den ovan nämnda författningen (KRFS 1987:2) ges möjlighet till fjärrlån också av filmverk. Även här gäller förut— sättningen att ALB och Föreningen Sveriges Fi lmproducenter är överens om detta.

- Hemlån av ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet eller som har lämnats ut till institution får inte ske. - Ljud- och bildupptagningar bör hållas tillgängliga i kopia. - Arkiv och institution samt, i fråga om nationalexemplar och na- tionella reservexemplar, bibliotek skall på lämpligt sätt tillse att tillhandahållande sker för forskningsändamål. - ALB skall tillse att den som tar del av material hos arkivet inte utan tillstånd av arkivet framställer exemplar av materialet eller del av detta. Sådant tillstånd får i fråga om upphovsrätts- ligt skyddade filmverk inte lämnas utan samtliga rättighetsha-

• Sida 47
•  Original

vares medgivande. Arkivet skall kontrollera att olovlig kopie- ring inte sker. När en kopia lämnas ut av ALB skall arkivet upplysa mottaga- ren om innebörden av tillämplig upphovsrättslig lagstiftning och om påföljden för olovlig kopiering eller användning av ut- lämnat material.

• Sida 48
•  Original

• Sida 49
•  Original

3.1. Ljudradio

Radiosändningarna i Sverige består av riksradio, lokalradio och när— radio. De båda förstnämnda sänds av programbolag inom Sveriges Ra- dio-koncernen och regleras av radiolagen (1966:755) och radioansvarig— hetslagen (1966z756). Närradion däremot regleras av en särskild när- radiolag (1982z459, ändrad senast 1985:67 8) och står under tillsyn av en myndighet, närradionämnden. Ibåde riksradio och lokalradio sänds program som produceras av Sveriges Utbildningsradio, ett dotterbolag till Sveriges Radio, som producerar utbildningsprogram för både radio och TV.

SRs radiosändningar distribueras via tre rikstäckande FM-nät (P1, P2 och P3). Utbyggnad av ett fjärde FM-nät (P4) beräknas kunna påbörjas under budgetåret 1987/88.

• Sida 50
•  Original

I det följande beskrivs sändningstidsutvecklingen för ljudradioutbudet i landet.

3.1.1 Riksradio

AB Radiotjänst startade reguljära radiosändningar i Sverige år 1925. Sändningstiden utökades successivt, men endast en radiokanal utnytt- jades fram till år 1955, då P2 etablerades. Genom ett riksdagsbeslut år 1962 infördes melodiradiosändningar, och utbyggnaden av en tredje ra- diokanal påbörjades.

Verksamheten inom Sveriges Radio AB, som AB Radiotjänst ändrade namn till år 1957, regleras genom avtal med staten. År 1978 fattade riksdagen beslut om radions och televisionens verksamhet under perio- den 1978/79-1985/86. I enlighet med riksdagsbeslutet genomfördes år 1979 en omorganisation av Sveriges Radio. I den nya organisationen bildades Sveriges Riksradio som ett självständigt dotterbolag inom kon— cernen Sveriges Radio. 1 ovannämnda riksdagsbeslut angavs också vissa riktlinjer för programproduktion och sändningsvolym. Beträffan— de riksradion förutsattes endast en marginell ökning av sändningstiden betingad av vidgad service till språkliga minoriteter.

Riksradions tre programkanaler har för närvarande i huvudsak föl— jande programprofiler. I P1 sänds nyhets- och samhällsprogram, radio- teater, program om religion samt program inom kultur— och veten— skapsområdet. P2 domineras av seriös musik, men innehåller också program från utbildningsradion samt sändningar på minoritetsspråk. P3 slutligen består till största delen av lätt musik, underhållningspro- gram samt barn- och ungdomsprogram. I denna kanal ges också en re- gelbunden nyhetsservice. Lokalradions sändningar har hittills—sketti denna kanal.

Införandet av P3 medförde nästan en fördubbling av riksradions sänd- ningstid, genom att den nya kanalen sände dygnet runt. Sedan dess har antalet sändningstimmar legat tämligen konstant omkring 20 000 per år, därav är ca 700 timmar UR-program. Även fördelningen av sänd-

• Sida 51
•  Original

ningstid mellan de tre programkanalerna har varit jämn. Avtalet mel— lan staten och Sveriges Radio löpte ut den 30 juni 1986. Riksdagen fat— tade våren 1986 beslut (prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr 343) om Sveri— ges Radios verksamhet under perioden 1 juli 1986 - 30 juni 1992. Där- igenom upphävdes tidigare av riksdagen beslutade riktlinjer beträffan- de sändningstidens längd och förläggning. Det ankommer nu i stället på de enskilda programbolagen att besluta i dessa frågor. Föredragan— den utgick dock i propositionen ifrån "att några drastiska ändringar inte sker i förhållande till nuläget". Viss ökning av sändningstiden är dock rimligt att räkna med för riksradioutbudet. När den fjärde radio— kanalen tas i bruk kommer de s k fönstertideri P3 som nu används för lokalradiosändningar att behöva fyllas med program. Det rör sig om en ökning på ca tre timmar per dag. Det har dessutom diskuterats att in— föra nattsändningar i ytterligare en kanal, vilket skulle innebära en avsevärd sändningstidsökning.

3.1.2. Lokalradio

År 1975 fattade riksdagen beslut om reguljär lokalradioverksamhet. Sändningarna startade successivt under perioden februari - oktober 1977 . För att administrera verksamheten bildades Sveriges Lokalradio AB som ett dotterbolag till Sveriges Radio. Förutom den centrala led— ningen, som är belägen i Stockholm, finns det f n 24 lokalradiostationer med ett sändnings- och bevakningsområde ungefär motsvarande ett län. Dessutom finns det 44 lokalredaktioner i landet. Varje lokalradio- station har möjlighet att sända 22,5 timmar per vecka i P3, s k fönster— tider. Från starten sände riksradion melodiradio över de stationer som inte hade någon sändning under fönstertiderna. Denna s k musiktapet reducerades från den 1 juli 1981, då den endast sändes under veckoslu- ten och under en kvart av lunchsändningen. Från den 1 september 1984 upphörde även dessa sändningar.

"En lokal kanal, tillhands närhelst lyssnarna behöver den." Så formule— rades det avgörande målet för lokalradions fortsatta utveckling i Sveri- ges Radios verksamhetsberättelse 1984/85. För att nå detta mål har man .ort försök med att utvidga sändningstiderna utöver de möjlighe-

• Sida 52
•  Original

ter som fönstertiderna i P3 medger. Radio Stockholm har sedan budget- året 1981/82 bedrivit reguljära sändningar också på egen frekvens. Därigenom har stationen kunnat sända betydligt mer än genomsnittet. Radio Stockholm sände under budgetåret 1984/85 i genomsnitt 58,3 timmar per vecka, medan riksgenomsnittet var 21,5 timmar per vecka.

LRAB genomförde under våren 1985 ett försök med heldagssändningar på tre orter i landet. I Malmö, Göteborg och Örebro fick lokalradiosta— tionerna möjlighet att sända i'en egen kanal över större delen av sina områden. De deltagande stationerna sände upp till 70 timmar per vecka. Försöket har utvärderats och erfarenheterna skall ge underlag för diskussioner och förändringsarbete på lokalradiostationerna. Ön- skemålet är en egen kanal, planerad utifrån lokalradions förutsätt— ningar och prioriteringar.

I regeringspropositionen (1985/86:99) Sveriges Radio 1986—1992 anger föredraganden att en utbyggnad av FM4—nätet skall kunna påbörjas budgetåret 1987/88. Detta böri huvudsak förbehållas lokalradion. Om SR räknar med att det behövs ett resurstillskott för programproduktion för att FM4 skall kunna tas i anspråk, bör principerna för programsätt- ning i radio i sin helhet underställas regering och riksdag för prövning.

Tabell 3.1 visar att LRABs totala sändningstid har ökat med ca 70% från budgetåret 1978/7 9. En av anledningarna är slopandet av musik— tapeten, en annan är de sändningar som bedrivs utanför P3, t ex i Stockholm. När en helt ny kanal ställs till lokalradions förfogande, finns det anledning att förvänta ytterligare expansion av lokalradions sändningstid. Enligt de planer som redovisas i Sveriges Radios verk- samhetsberättelse 1985/86 räknar LRAB med att genomsnittsstationen i en första nivå skall sända sex timmar om dagen under måndag till fre- dag. I nästa steg beräknas sändningstiden uppgå till tolv timmar om dagen i snitt, upp till arton timmar för storstadsstationerna. Det är så— ledes fråga om mer än en fördubbling av sändningstiden för lokalra— dions sändningar.

• Sida 53
•  Original

Tabell 3.1 LRA Bs sändningstid i timmar per vecka

79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 380,7 381,1 423,6 457,5 521,7 607,4 687,7 15,5 15,6 17,2 18,4 20,2 21,5 26,5

3.1.3. Närradio

År 1979 startade i Sverige försöksverksamhet med en form av särskilda lokala ljudradiosändningar, s k närradio. Det huvudsakliga syftet med närradions sändningar är att de skall vara en lokal informationskanal

Totalt

Genomsnitt] station

för föreningsliveti Sverige. Begränsningar i den tillåtna sändarstyrkan gör att programmen är tänkta att kunna avlyssnas bara inom ett av- stånd av ca 5 km från sändaren.

Närradiosändningarna bedrevs under tiden 1979-1985 i form av för— söksverksamhet, administrerad av närradiokommittén, som tillsattes genom regeringsbeslut den 20 juli 1978, med uppdrag att utreda frågan om närradio och när-TV (se avsnitt 4.2). Den 1 juli 1982 ersattes lagen om försöksverksamhet med närradio (1978:479) med närradiolagen (1982z459). Fr o m 1 juli 1985 har närradion fått en permanent ställ— ning, och närradiokommittén omvandlades 1 januari 1986 till en ny myndighet, närradionämnden. Erfarenheterna från försöksverksamhe— ten finns redovisade i närradiokommitténs betänkanden Närradio (SOU 1981:13) och Föreningarnas radio (SOU 1984:53). Dessa presente— ras närmare i avsnitt 4.2.

I närradiolagen (1982:459) föreskrivs att tillstånd att sända närradio kan ges till:

- Lokala ideella föreningar som bedriver verksamhet inom sänd- ningsområdet. Om särskilda skäl inte föranleder till annat, får tillståndet ges endast under förutsättning att verksamheten har bedrivits i minst ett år före ansökningsdagen.

• Sida 54
•  Original

- Lokala ideella föreningar som har bildats för atti närradio sän— da program som ett led i den verksamhet som en riksorganisa— tion bedriver inom sändningsområdet. Tillståndet får ges under förutsättning att riksorganisationen har bedrivit verksamhet inom sändningsområdet i minst ett år före ansökningsdagen. Om särskilda skäl föreligger får tillståndet ges även om verk— samheten inte har bedrivits i minst ett år.

- Församlingar inom svenska kyrkan. - Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor. - Sammanslutningar av flera tillståndshavare för gemensamma närradioändamål (närradioföreningar).

De lokala sammanslutningarna får ansöka om sändningstillstånd hos närradionämnden. Om ansökan beviljas, blir de då tillståndsinnehava- re. På de flesta orter har tillståndsinnehavarna bildat en lokal organi— sation, en nårradioförening. De lokala närradioföreningarna bildade 1982 en central intresseorganisation, Sveriges närradioförbund, med uppgift att samarbeta och förhandla med berörda myndigheter och in— tresseparter samt bära huvudansvaret för att etiska regler för närradio— verksamheten finns och respekteras av närradiosändande sammanslut— ningar som omfattas av förbundets arbete. Tillståndsinnehavarna beta— lar en avgift till närradionämnden, för närvarande 15:00 kr per sänd— ningstimme. Närradionämnden beslutar om fördelning av sändnings- tider mellan de olika tillståndsinnehavarna.

Alltifrån starten har varje tillståndsinnehavare haft skyldighet att spe— la in samtliga program som sänds och bevara dessa inspelningar i sex månader. Detta gäller även sedan närradion fått permanent karaktär. Justitiekanslern samt person som angripits i ett sånt program har rätt att ta del av referensbanden. Dessutom har närradionämnden rätt att kräva in referensinspelningar. Däremot omfattas inte närradion av pliktexemplarslagen.

538 lokala sammanslutningar på 1 16 orter i landet anmälde under hös- ten 1978 förhandsintresse för att delta i försöksverksamheten. Dess- utom anmälde 68 riksorganisationer principiellt förhandsintresse å si-

• Sida 55
•  Original

na lokala sammanslutningars vägnar. Religiösa sammanslutningar svarade för 18% av dessa anmälningar, politiska organisationer för 15%, boendeföreningar av olika slag för 14% och sammanslutningar knutna till utbildningssektorn för 11%.

Närradiokommittén valde ut 16 områden, som skulle ingå i försöks— verksamheten: Stockholms innerstad, Järvafältet, Eskilstuna, Linkö— ping, Jönköping, Malmö (stadsdelarna Oxie och Rosengård), Öckerö, Göteborg, Dalsjöfors, Karlstad, Kumla, Mora, Sandviken, Östersund, Umeå och Piteå. Sedan sammanslutningarna i Östersund inte fullföljt sina avsikter att delta utsågs i stället Svanön till försöksort. Sänd- ningstiderna fastställdes av kommittén efter förslag från de ansökande sammanslutningarna. De första sändningarna startade i Jönköping den 24 april 1979. Till och med den 30 november 1980 hade 341 sam- manslutningar deltagit i försöken med en total sändningstid av 31 000 timmar.

Alltsedan närradiolagen trädde i kraft den 1 juli 1982 och närradiokom— mittén fick möjlighet att bevilja tillstånd för sändningar på nya orter, har verksamheten snabbt ökat i omfattning. Under 1985 sändes ca 117 000 timmar. Den totala sändningstiden i landet uppgick under ka— lenderåret 1986 till ca 150 000 timmar. I augusti 1987 hade över 2 000 föreningar tillstånd att bedriva närradiosändningar.

Utbyggnaden av närradio beräknas fortsätta i oförändrad takt de när— maste åren. Prognosen för budgetåret 1987/88 är 170 000 timmar, och närradionämndens kansli gör bedömningen att det år 1995 kommer att sändas ca 250 000 timmar närradio från 200 orter i landet.

3.2. TV

Televisionssändningar i Sverige består av riks-TV, regionala TV-sänd— ningar, text-TV, lokalt producerade TV-program som distribueras i ka— belnät samt kabeldistribuerade satellitsändningar. De rikstäckande TV-sändningarna liksom regional-TV och text-TV bedrivs inom ramen för Sveriges Televisions och i vissa fall utbildningsradions sändnings-

• Sida 56
•  Original

rätt och regleras av radiolagen (1966:7 55) och radioansvarighetslagen (1966:756). De TV-program som distribueras i kabelnät regleras av en särskild kabellag (1985:677) och står under tillsyn av en myndighet, kabelnämnden. I det följande beskrivs sändningstidsutvecklingen för TV-utbudet i Sverige.

3.2.1. Riks-TV

År 1956 fick Sveriges Radios föregångare AB Radiotjänst ensamrätt att sända TV-program i Sverige. Vid omorganisationen av Sveriges Radio 1979 bildades Sveriges Television (SVT) som ett självständigt dotterbo- lag inom koncernen Sveriges Radio. Sändningstiden utökades succes— sivt i en kanal fram till årsskiftet 1969/70, då en andra TV-kanal, TV 2, etablerades, enligt ett riksdagsbeslut från år 1966 (prop 1966:136).

De rikssända TV-programmen består av SVTs egna produktioner och utifrån inköpta program. SVTs producenter svarar för ca 50% av det to— tala utbudet, ca 40% är inköpta produktioner, medan utbildningsradion svarar för ca 10%. Av de inköpta programmen är huvudparten utländs- ka produktioner, endast ca 5% är producerade i Sverige.

Till skillnad från riksradions programkanaler finns det inte någon klart markerad skillnad mellan TV 1 och TV 2 vad gäller programut- budets karaktär. Vissa olikheter finns dock.

Införandet av TV 2 medförde nästan en fördubbling av sändningstiden. Den har därefter legat tämligen konstant. I riksdagsbeslutet 1978 angavs vissa riktlinjer för TV-verksamheten fram till budgetåret 1985/86. Dessa innebar bl a att TVs sändningsvo— lym skulle vara i stort sett oförändrad. Distriktens andel av rikspro- grammets allmänproduktion skulle dock öka till ca 40%. Dessutom skulle ett reprisblock införas på dagtid samt särskilda insatser vidtagas för handikappade och språkliga minoriteter.

Som redovisats i avsnitt 3.1.1 fattade riksdagen våren 1986 beslut om SRs verksamhet under perioden 1986-1992. De enskilda programbola-

• Sida 57
•  Original

gen har därigenom fått rätt att själva besluta i fråga om sändningsti- dens längd och förläggning. Föredraganden förutsatte dock att några drastiska förändringar inte skulle ske.

Inom SVT har en förändring skett beträffande kanalstrukturen. De bå— da programkanalerna TV1 och TV2 har ersatts av en kanal baserad på produktionsenheterna i Stockholm och en kanal som bygger på de tio distriktens produktion. Ett av SVTs mål för den kommande avtalspe- rioden är att göra utbudet tillgängligt under fler av dygnets timmar, bl a genom en utökning av sändningstiden. Hur stor denna ökning kom- mer att bli är dock ännu inte fastställt.

Tabell 3.2 Sändningstiden i timmar per vecka för de rikssända 'l'V-pro- grammen (inkl program från UR)

79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86

Första sändningar

79,7 82,1 16,3 16,0 96,0 98,1 107,6 106,9

Repriser Totalt 100,2 100,4

3.2.2. Regional-TV

En försöksverksamhet med regionala nyhetssändningar i TV inleddes i början av 1970-talet. 197 8 års riksdagsbeslut angav regler för en fort- satt utbyggnad över hela landet. År 1979 fanns det fyra regionala ny- hetsprogram: Sydnytt, Västnytt, Mittnytt och Nordnytt. Dessa sände tio minuter fem dagar i veckan, utom under sommarmånaderna. Efter en successiv utbyggnad sänds det för närvarande åtta regionala nyhets— program, sedan ABC-nytt över Stockholms- och Uppsalaområdet star— tade hösten 1987. Under budgetåret 1982/83 utökades Sändningstiden för de då sex regionala nyhetsprogrammen från 10 till 15 minuter per dag. Förutom de regelbundet återkommande nyhetsprogrammen före- kommer det också vid speciella tillfällen regionala sändningar av en— staka program.

• Sida 58
•  Original

I förhållande till det totala TV-utbudet är de regionala TV-sändning- arna av relativt begränsad omfattning. Det har dock skett en kraftig ökning under de senaste åren. Budgetåret 1978/79 sändes regionalt sammanlagt 2,5 timmar per vecka, medan sändningarna hade ökat till 7,1 timmar per vecka budgetåret 1985/86.

I 1986 års riksdagsbeslut (prop 1985/86:99) anges att regionala nyhets- sändningar bör anordnasi hela landet. Moderbolageti SR-koncernen hari fortsättningen frihet att, efter samråd med SVT, bestämma om- fattningen av och områdesindelningen för de regionala sändningarna i TV. I och med ABC-nytt är landeti princip täckt. Vilka möjligheter som finns för en ytterligare regional utveckling övervägs för närvarande in— om SVT.

3.2.3. Ka bel-TV

Överföring av televisionsprogram via tråd har pågått länge i Sverige. Redan år 1961 startade det kommersiella bolaget Informations TV AB sändningar över centralantennanläggningen till drygt 1 000 hushåll i kvarteret Kronprinsen i Malmö. Verksamheten, som huvudsakligen fl— nansieras genom reklamintäkter, pågår fortfarande och bedrivs med stöd av vissa övergångsbestämmelser till 1966 års radiolag.

TRU-kommittén (utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet, TRU 11) bedrev till- sammans med Sveriges Radio och Kiruna kommun försök med kabel- TV i Kiruna i sammanlagt sju månader under åren 1974 och 1975.

I ett radhusområde i Skönstaholm i Stockholm samt i bostadsområdet Mörbylund utanför Stockholm, startades lokala TV-sändningar i mit- ten av 1970-talet. Verksamheten upphörde dock efter ett par är, främst beroende på svårigheten att med frivilliga insatser upprätthålla en kontinuerlig programproduktion.

Närradiokommittén bedrev försöksverksamhet med när-TV, dels i bo— stadsområdet Grantorp i Huddinge utanför Stockholm och dels en kort

• Sida 59
•  Original

tid i stadsdelen Annedal i Göteborg. Sändningarna bedrevs enligt lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio, som också gällde för TV-sändningar fram till utgången av år 1985. Annedalsförsöket varade under tiden oktober 1981 till april 1982. Sammanlagt producerades drygt 60 programtimmar. Sändningarna i Grantorp började under hös— ten 1980 och pågick till februari 1985.

På initiativ av televerket inleddes under hösten 1983 en tvåårig för— söksverksamhet med radio- och TV-överföring i kabelnäti Lund. En central samrådsgrupp bildades med representanter för televerket, Sve- riges Radio och massmediekomrnittén. Utbildningsradion hade ansvar för sändningarna i den lokala kanalen.

Styrelsen för Sveriges Television beslutade under våren och sommaren 1984 att utsträcka företagets sändningsrätt till ett 40-tal försök med kabel-TV i landet. De som deltogi försöket var bl a tidningar, religiösa samfund, bostadsbolag och bildningsförbund. Produktionen vari de flesta fall av begränsad omfattning. På endast ett fåtal platser sändes mer än någon timme per vecka. Avsikten var att SVTs sändningstill— stånd endast skulle gälla till och med utgången av 1985, då tillstånd i stället skulle sökas enligt den nya kabellagen. De förlängdes dock någ- ra månader fram till i mars 1986.

Parallellt med de lokala programsändningarna gjordes försök med sa— tellitsändningar enligt lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsändning. Regeringen gav tillstånd till sådana försök på ett 30—tal orter och sändningarna nådde 100 000 hushåll vid slutet av 1985.

Våren 1985 lade regeringen fram propositionen (1984/85: 199) Om ra- dio- och TV-sändningar i kabelnät. Där föreslogs att det skulle ske en betydande utvidgning av möjligheterna att få tillstånd att sända ljud- radio- och TV-program via kabel till allmänheten, vilket tidigare varit förbehållet programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen. Verk— samheten skulle reglerasi en ny lag och administreras av en särskild myndighet, kabelnämnden.

• Sida 60
•  Original

Den 1 januari 1986 trädde den nya lagen (1985:677, ändrad senast 1986:1216) om lokala kabelsändningar i kraft. Där föreskrivs att till— stånd för lokala kabelsändningar kan ges dels till den som äger eller på annat sätt förfogar över ett kabelnät (nätinnehavare) och dels till ett lo- kalt kabelsändarföretag. Lagen skiljer på vidaresändningar och egen- sändningar. En nätinnehavare kan inte få tillstånd till egensändning- ar. Däremot kan han få tillstånd att upplåta kanaler i sitt kabelnät åt andra för egensändningar.

De kabel-TV-sändningar som bedrivs i landet f n består av egensänd— ningar, dvs lokalt producerade TV— program, och vidaresändningar av olika programkanaler. Det största intresset tilldrar sig de program som sänds över Sverige via satelliter. Följande programkanaler fanns lagli- gen tillgängliga i kabelnäti Sverige i augusti 1987:

- Super Channel (nyheter, underhållning, rock- och popvideopro- gran!) — Sky Channel (underhållning) - TV5 (franskspråkig kanal med program från Frankrike, Schweiz, Belgien och Kanada) - Horizont (nationell kanal från Sovjetunionen) - World Net (nyheter och underhållning från USA) - Screen Sport (sport) - FilmNet (långfilm/underhållning)

- Arts channel (kulturprogram)

- Life style

- CNN (nyheter dygnet runt). - Childrens Channel (barnprogram)

- MTV (pop- och rockmusik)

Utöver dessa satellitkanaler fanns möjlighet till vidaresändning av markprogram från de övriga nordiska länderna. Utbudet i de svenska programkanalerna TV 1 och TV 2 skall obligatoriskt vidaresändas till kabelabonnenterna. I

Kabelnämnden, som är central tillstånds- och tillsynsrnyndighet för ka- bel-TV i landet, startade sin verksamhet den 1 januari 1986. I augusti

• Sida 61
•  Original

1987 hade kabelnämnden beviljat 207 tillstånd till lokal kabelsänd- ning. Av dessa gällde endast tio tillstånd till lokala kabelsändarföretag för egensändningar. De övriga gällde vidaresändning av satellitpro- gram och kanalupplåtelser.

Utvecklingen inom satellit- och kabelområdet går mycket snabbt. Ca 280 000 hushåll eller drygt 7% av Sveriges befolkning, vari april 1987 anslutna till kabel-TV. Enligt kabelnämndens prognoser kommer 700 000 hushåll att vara anslutna i början av 1990. Ytterligare satel— litkanaler kommer inom kort att bli tillgängliga. På längre sikt kom- mer sannolikt den nordiska satelliten Tele-X med program från de nor- diska länderna.

Det saknas visserligen tillförlitliga prognoser, men det ärinte orimligt att räkna med en relativt omfattande ökning av utbudet då det gäller tillgängliga satellitkanaler. Däremot är det mer osäkert beträffande den lokala kabel-TV-produktionen. Idag finns endast tio lokala kabel— sändarföretag med sändningstillstånd från kabelnämnden, och verk— samheten är ännu av ringa omfattning. I många kommuner planeras dock sändningar och formerna för bildande av ett lokalt kabelsändarfö— retag utreds. En avgörande faktor är förmodligen vilka finansierings- former som kommer att finnas för den lokala produktionen i framtiden.

3.2.4. Text-TV

TV-bilden är tekniskt sett uppbyggd av en följd av stillbilder, som sänds med hög hastighet, 2x25 delbilder i sekunden. Mellan varje delbild finns ett tomt utrymme, det s k bildsläckintervallet, vilket är osynligt för blotta ögat. Det syns dock som ett svart band mellan bilderna, då TV —bilden rullar. I bildsläckintervallet kan ytterligare information läggas in, bl a text-TV—sidor. Informationen datorregistreras och place- ras i digitalt kodad form på rätt ställe under bildsläckintervallet. Text- TV-signalen överförs därefter, via etersändning eller via tråd, tillsam— mans med TV-signalen till TV-mottagaren. För att kunna ta emot text- TV-information krävs en speciellt utrustad mottagare med minnesen— het och en dekoder, vilken omvandlar text-TV-signalen till tecken och

• Sida 62
•  Original

sammanställer dessa till text-TV-sidor. Dessutom behövs en knappsats, med vars hjälp tittaren väljer önskad sida. Varje text—TV-sida rymmer 24 rader om maximalt 40 tecken vardera. TextTV-informationen kan ses antingen tillsammans med den ordinarie TV-bilden eller som en helt fristående TV-bild.

En arbetsgrupp inom Sveriges Radio började år 1975 utreda möjlighe- terna att företa prov med text-TV, i första hand för programtextning och annan informationsservice till hörselskadade och döva. I riksdags— beslutet 1978 (prop 1977/78:91) om verksamheten vid Sveriges Radio anfördes att text-TV borde utvecklas snarast möjligt för att kunna er— bjudas döva och hörselskadade. Sommaren 1978 inleddes en försöks- verksamhet med text-TV-information riktad till hörselskadade, och i maj 1980 började mer reguljära sändningar.

Massmediekommittén (se avsnitt 4.2) föreslog beträffande text—TV i sitt betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel att den etersända text-TV-informationen skulle ligga under Sveriges Televisions sänd— ningsrätt och följa gällande radiorättsliga regler. Massmediekom— mittén föreslog också att kommuner och landsting skulle beredas möj— lighet till lokal/regional text-TV-sändning. Även dessa sändningar bor- de ske inom ramen för SR-företagens sändningsrätt och därmed följa de regler som gäller för programbolagens verksamhet. I regeringens pro— position (1984/851199) Om radio— och TV-sändningar i kabelnät hän- skjuts frågan om text—TV till en kommande översyn av den radiorätts— liga lagstiftningen.

Beträffande den text-TV som distribueras via kabel ansåg kommittén att det borde råda fri etableringsrätt så länge det rör sig om enbart text och stillbilder. Sådan text-TV däremot som avses att tas emot samtidigt med de vanliga TV-programmen i kabelsändningar borde följa samma regler som andra egensändningar i kabelnät.

De text-TV-sändningar som bedrivs av Sveriges Television produceras av en självständig avdelning inom företaget. Sändningarna består av två huvudgrupper: programtextning och informationssidor. Program- textm'ngen kan uppdelasi följande kategorier.

• Sida 63
•  Original

- Textning på svenska av TV-program med svenskt tal. Målsätt— ningen för denna verksamhet är att hjälpa de hörselhandikappa- de att komma så nära de hörandes upplevelse av programmen som möjligt. Replikerna återges därför i olika färger för att un- derlätta identifieringen av de medverkande. Förutom dialogen anges också ljudeffekter och andra kompletterande upplysning- ar som kan hjälpa hörselhandikappade att bättre förstå pro- grammen. Programtextningen är ett tidskrävande arbete. Det tar ca en arbetsvecka att texta en timmes TV—program. Under budgetåret 1985/86 textades ca fyra timmar per vecka. Vid sidan av text-TVs programtextning förekommer också en relativt om- fattande textning på konventionellt sätt av svenska reprispro— gram. - Kommentarer till direktsända program. Text—TV-kommenta- torn arbetar på ungefär samma sätt som en talande reporter. Kommentaren skall således komplettera den information som syns på TV—bilden. Hittills har främst sportsändningar direkt- kommenterats med text-TV. Målsättningen är att kunna kom- mentera alla större sportevenemang. Text-TV-redaktionen arbe- tar dessutom med att utveckla en metod för textning av direkt- sända nyhetsprogram.

I nformationssidorna är indelade efter olika ämnesområden. Några exempel är inrikes— och utrikesnyheter, börsnoteringar, ekonominyhe— ter från TT, nyheter från riksdagen, sportsidor, resultatbörs, tipsresul— tat, väderkartan, dagens namn, recept, ungdomssidor, dagens TV-pro- gram. Sammanlagt sänds ca 250 sidor dagligen.

Text-TV sänds med samma innehåll i båda prograrnkanalerna och är tillgänglig under den tid som TV-sändarna står på. F n sänds text-TV från kl 08.30 till programslut alla vardagar utom onsdagar, då sänd- ningarna börjar ca kl 16.15. På lördagar och söndagar pågår text-TV- sändningar från 15 minuter före programstart till TV-programmets slut på kvällen.

Fram till maj 1987 hade ca 700 000 text-TV-mottagare sålts i landet. Under år 1986 såldes 140 000 klara mottagare samt 60 000 text-TV-mo-

• Sida 64
•  Original

duler för installation i äldre mottagare. Radiobranschen räknar med att sälja ca 240 000 mottagare under 1987. Trots en viss merkostnad väljer således en stor del av hushållen att skaffa text-TV i samband med att apparatbeståndet byts ut, vilket tyder på att det finns efterfrågan på den typ av information som distribueras via dessa sändningar.

I regeringens proposition Sveriges Radio 1986-1992 (prop 1985/86:99) anförde föredraganden att programföretagen borde åläggas att ta sär— skilda hänsyn till olika grupper av handikappade. Han räknade därvid med att programtextningen av svenska program skulle komma att öka under de kommande åren. Det är därför rimligt att förutsätta en viss ökning av text-TV-utbudet i landet. Det är däremot svårt att idag göra några mer exakta antaganden om i vilken takt ökningen kommer att ske.

3.2.5. Rundradiosändningar av finländska 'l'V-program

I avvaktan på att ett nordiskt utbyte av radio— och 'I'V-program skall komma till stånd via Tele-X-satelliten föreslog regeringen (prop 1985/86:54) en försöksverksamhet med trådlösa rundradiosändningar av finländska TV-program via Nackasändaren över storstockholmsom- rådet. Det är vissa av det finländska rundradioföretaget Oy Yleisradio ABs TV-program som vidaresänds i en kanal. Sändningarna som star— tade under sommaren 1986, innehåller programinslag som samtidigt sänds eller kort dessförinnan sänts i Finland. Försöksverksamheten, som beräknas vara avslutad vid utgången av år 1987 , regleras i en sär— skild lag om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Däri föreskrivs ingenting om referensbandning eller leveransplikt till ALB.

• Sida 65
•  Original

Den svenska filmbranschen kan grovt indelas i tre huvudkategorier. Mest uppmärksammad är den biografvisade spelfilmen, men det finns också en omfattande produktion av beslällningsfilm: reklamfilm, före— tagsfilm, instruktionsfilm mm. Vid sidan av dessa produceras även icke kommersiell kortfilm.

3.3.1. Biograffilm

Före 1960-talet distribuerades spelfilm enbart via biografvisning. I dag är situationen en annan. Spelfilm som ursprungligen producerats för biografvisning, finner nu sin publik via en mängd olika kanaler: TV- sändning, videouthyrning, satellitsändningar via kabelnät mm. Oftast sänds filmen obearbetad i de olika medieformerna, men i vissa fall görs särskilda versioner av samma grundmaterial. Anledningen till atti det här sammanhanget särredovisa biografvisad film är att denna grans— kas av biografbyrån vilket medför leveransplikt enligt pliktexemplar— slagen. Den kräver också med dagens bevarandeteknik speciella insat— ser i form av scanner- och teknikerresurser.

Sedan år 1979 har antalet biografbesök sjunkit med mer än 30%. Många biografer har lagts ner, men framför allt i storstäderna har till— kommit biografer med flera små visningslokaler, vilket innebär att an- talet platser troligen har minskat, trots att antalet biograflokaler i lan- det har varit relativt konstant.

Tabell 3.3 Antal biografbesök och antal biograflokaler

Biografbesök, milj Biografer

• Sida 66
•  Original

Antalet premiärvisade filmer har hållits i stort sett jämnt under perio— en. De skillnader som finns är så små att det är svårt att utläsa någon klar tendens. Genom tillkomsten av filmavtalet, som innebar att nöjes- skatten på biograferna avskaffades och ersattes av en biografavgift som till alla delar kom filmen tillgodo, har också en svensk Spelfilmsproduk- tion kunnat upprätthållas på i stort sett oförändrad nivå sedan början på 1960-talet. Spelfilmsproduktion är en kapitalkrävande verksamhet, och det har därför blivit vanligt att man söker samarbete över nations- gränserna.

Tabell 3.4 Antalet biografpremiårer i landet

80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86

Utländska Svenska Samprod. Totalt

Sedan TVs genombrott i början av 1960-talet har antalet biografbesök i landet halverats. Under 1980-talet har biografvisning av film fått yt— terligare konkurrens genom de nya distributionskanalerna, framför allt genom en ökande videomarknad, där flertalet biograffilmer är till— gängliga för uthyrning inom ett år efter premiären. Allt fler utbyggda kabelnät med möjlighet att se speciella filmkanaler via satellitkanaler innebär också viktig konkurrens för biografvisningen. Det kan således konstateras att de nya medieformerna har medfört en ökad efterfrågan på spelfilm och andra rörliga bilder. Det är dock svårt att förutsäga hur detta kommer att påverka utvecklingen för biografvisning av film, även om erfarenheterna hittills tyder på att det har haft en negativ effekt på biografbranschen.

• Sida 67
•  Original

Den till omfånget största delen av den svenska filmbranschen är be- ställningsfilmen. Med beställningsfilm menas produktioner som görs på beställning och spelas in på film eller video. Det är ett samlande be— grepp för många olika sorters film: industrifilm, reklamfilm, PR-film, undervisningsfilm, informationsfilm mm. Dessa filmer riktar sig inte i första hand till allmänheten och behöver därför inte granskas av sta- tens biografbyrå. De redovisas inte heller i någon officiell statistik. Det är därför svårt att med säkerhet ange hur mycket film som produceras inom denna sektor. I tidskriften Teknik och Människa nr 78, utgiven år 1983, fanns en statistik över bestållningsfilmproduktionen i landet. Där angavs att det årligen producerades i medeltal 560 beställnings— filmer/program med en genomsnittlig speltid på 24 minuter, vilket mot- svarar i tid 114 långfilmer. Det totala antalet beställningsfilmprodu— cerande företag i landet uppgavs till ca 200.

Sveriges Film och Videoproducenters Förening - SVE är huvudorgani- sation inom det här området. Ca 75 företag är f n medlemmar i SVIP (42 företag 1983). Det finns ingen uppgift tillgänglig om hur många företag totalt i Sverige som är verksamma inom detta område. I postens adress— register redovisas dock över 800 företag under rubriken film- och video— produktion.

44 av de företag som upptas i SVIPs medlemsmatrikel har angett hur många produktioner de framställt under år 1985. Dessa företag har en- ligt egen uppgift sammanlagt producerat ca 1 000 film- och videopre- gram under detta år. Det finns inga tillgängliga uppgifter om den totala produktionsvolymen, men det är uppenbart att det har skett en kraftig ökning under 1980-talet inom den här sektorn, som på ett ofta unikt sätt dokumenterar processer och miljöer bl a inom näringslivet och den offentliga sektorn.

• Sida 68
•  Original

Förutom biograffilm och beställningsfi lm produceras också 5 k fri kort— film och barnfilm. Även denna sektor är ofullständigt dokumenterad, men en viss uppfattning om utvecklingen kan fås genom de garantier till kortfilm som beviljas av SFIs garantinämnd för kortfilm. Enligt 1982 års film- och videoavtal skall lägst fem procent av de till SFI inbe- talade film— och videoavgifterna användas för produktionsgarantier till svenska kortfilmer. Hälften av det årliga beloppet skall avse barnfilm. Stödet, som är selektivt, syftar till en utveckling av fri konstnärlig film.

Enligt filmavtalet skall dessutom lägst tio procent av de medel som finns tillgängliga för filminstitutets egen filmproduktion avsättas för barn- och kortfilm. Filminstitutet producerar ca tio kortfilmer per år. Tabell 3.5 Antal kortfilmer och barnfilmer som fått produktionsgarantier genom filminstitutet

82/83 83/84 84/85 85/86

Kortfilm

Barnfilm Totalt

3.4. Videogram

Videogramutbudet kan indelas i två kategorier: Videogram for institu- tionsbruk och Videogram för konsumentmarknaden. Det var för an— vändning inom företag, organisationer, myndigheter och utbildnings- väsendet som videotekniken först togs i bruk. Den s k institutionsvi- deon sammanfaller i dag till struktur och innehåll med beställningsfil— men. Denna finns beskriven i avsnitt 3.3.2. Någon ytterligare redovis- ning av utvecklingen för Videogram för institutionsbruk kommer därför inte att gesi detta avsnitt.

• Sida 69
•  Original

Konsumentmarknaden, dvs Videogram som utbjuds till allmänheten genom försäljning eller förhyrning, har varit beroende av hushållens tillgång på videobandspelare. Här har skett en snabb utveckling under första hälften av 1980-talet.

Tabell 3.6 Innehav av videobandspelare

3,5 8,0 13,0 16,0 19,0 23,0 30,0 120 285 435 530 665 810 1000

Innehav av videobandspelare ärinte längre en nödvändig förutsättning

Andel hushåll (procent)

Antal apparater (tusen)

för att hyra en videofilm. På uthyrningsställena är det ofta möjligt att också hyra en bärbar uppspelningsutrustning, s k moviebox.

Ännu i slutet på 1970—talet var institutionsmarknaden helt domineran— de. I debattskriften Den elektroniska hästen (DsU 1979:16), som video- gramutredningen gav uti november 1979, ges följande beskrivning. "Någon större marknad för programbärande kassetter finns dock ännu inte, men företag som Science Video (Esselte), Informativ Mediapro— duktion, PA-rådet och Motion Video (Europa Fihn) har programkatalo— ger att erbjuda och försäljningi gång (Elvis Presley-filmer, industri- och PR-filmer, Westernfilmer, barnfilmer, porrfilmer m.m.). Priserna ligger på 350—500 kr per kassett."

Videogramutredningen genomförde i december 1980 en inventering av Videogramutbudet, pornografiskt material undantaget. Den visade att det då fanns ca 660 Videogram (exkl pornografi) på den svenska mark— naden. 536 av dessa var tillgängliga för uthyrning medan 124 endast var avsedda för försäljning. Ca 75% av titlarna var biograffilm, huvud- sakligen kriminal-, science fiction-, skräck- och äventyrsfilmer.

• Sida 70
•  Original

En ny kartläggning av den svenska videomarknaden gjordes år 1982 som ett projektarbete vid Bibliotekshögskolan i Borås. Enligt denna in- ventering, som även inkluderade pornografiskt material, bestod utbu— det av 3 492 titlar. Den största andelen av dessa ut.ordes av pornogra- fisk film och spänningsfilm som vardera svarade för 35 % av utbudet.

Det finns f n inte någon samlad registrering eller statistik över det ak- tuella videoutbudet i landet. Det är därför svårt att ange i vad mån den ovan redovisade ökningen har fortsatt. Videodistributörernas organisa- tion IFPI/Video uppger att tillväxten de senaste åren har uppgått till ca 800 - 1 000 nya filmtitlar per år. Därtill kommer andra typer av video— gram: instruktionsprogram, handledningar samt Videogram riktade till speciella målgrupper som barn, hörselskadade, jägare m fl.

Även om hyrfilmsmarknaden ökar kraftigt i omfattning, omsättningen för uthyrning av Videogram har mer än sexdubblats i fasta priser under perioden 1980-1984, är det svårt att veta om antalet nya titlar kommer att öka. Spelfilm har från början varit det dominerande inslaget i video— utbudet. Filmbolagens lager av film har successivt tömts. Nu görs nya långfilmer tillgängliga för videodistribution 6-12 månader efter bio— grafpremiären. Då beståndet av äldre spelfilm sinar kommer förmodli- gen den biografdistribuerade filmen att spela en mindre framträdande roll i Videogramutbudet. Tyngdpunkten kan i stället komma att föras över till kassetter av typ musikvideogram, TV-serier, artistprogram samt instruktionsfilmer mm, som är speciellt producerade för video— marknaden.

3.5. Fonogram

Pris— och kartellnämnden redovisar i en undersökning Pris— och konkur rensförhållanden på marknaden för grammofonskivor och tonband i Sverige (Pris— och kartellfrågor 1979:1) beståndet av svenska och ut- ländska fonogramutgåvor i repertoarlistorna 1977. Det totala antalet titlar var ca 18 500. Av dessa var 4 500 svenska och 14 000 importerade. Den största delen av fonogramutbudet utgörs alltså av utländska pro- duktioner.

• Sida 71
•  Original

Kulturrådets fonogramutredning uppskattade i Fonogrammen i kul- turpolitiken (Rapport från kulturrådet 1979:1) att den svenska fono— gramproduktionen uppgick till mellan 800 och 900 utgåvor om året. I sitt betänkande (Ds U 1983:19) Fonogramdistributionen i Sverige me- nade fonogramdistributionsutredningen att dessa siffror fortfarande var giltiga. Huvuddelen av dessa var originalutgivningar av svenska inspelningar. De större grammofonbolagen svarade för ca 55% av utgå— vorna med konstmusik och ca 65% av utgåvorna med pop— och dansmu— sik. Vid sidan av dessa finns det ett stort antal mindre produktionsföre— tag. Kulturrådets fonogramutredning räknade med ett sextiotal företag med en utgivning mellan 2 och 30 utgåvor per år. Till dessa kommer ett okänt antal tillfälliga fonogramproducenter.

Under hösten 1986 introducerades en ny sorts talfonogram, kassett- boken, på marknaden. Kassettboken äri de flesta fall en inläsning av en litterär produkt på ljudkassett, och den distribueras och säljs via bokhandeln. Hittills har ett hundratal titlar utgivits i Sverige. Kassett- bok AB, ett företag inom Synskadades Riksförbund (SRF), har svarat för merparten av denna produktion. Till skillnad från talboken vänder sig kassettboken inte i första hand till synskadade eller andra läshandi— kappade. SRF räknar inte med någon större ökning av produktionen, ett par hundra titlar per år. I USA har dock allmänheten visat stort in- tresse för denna typ av fonogram.

Det finns ingen samlad registrering eller statistikföring över den sven— ska fonogramproduktionen. Grammofonleverantörernas förening (GLF) ger visserligen ut en årlig förteckning, CLF—katalogen, men där redovisas endast de fonogram - svenska och utländska - som medlemsfö— retagen håller i lager. Det är därför svårt att med säkerhet ange ut— vecklingen inom fonogramområdet. Antalet till ALB inkomna plikt— exemplar kan dock ge en uppfattning om produktionsvolymen.

• Sida 72
•  Original

1983 bå 85/86

LP-skivor

Singlar, EP-skivor

Ljudkassetter Kompaktskivor (CD)

Summa

De siffror som ALB redovisar skiljer sig väsentligt från dem som har angettsi tidigare utredningar. Till en del förklaras skillnaden av att samma fonogram levereras som både skiva och kassett. Vissa skillnader kvarstår dock.

3.6. Fonogram för synskadade m m

En speciell kategori av fonogram är sådana lj udinSpelningar som pro— duceras enbart för synskadade och andra läshandikappade. Till skill- nad från t ex kassettböcker är de således inte avsedda att nå några andra grupper. Till denna kategori hör dels talböcker och dels taltid— ningar.

3.6.1. Talböcker

En talbok kan definieras som en ljudinspelning av en tryckt bok, fram- ställd endast för utlåning till vissa grupper av fysiskt eller psykiskt handikappade. Talboken äri de allra flesta fall helt identisk med den tryckta förlagan, men viss redigering måste till för att underlätta den synskadades möjlighet att förstå t ex illustrationer och tabeller. Tal- böckerna är inte tillgängliga för försäljning utan sprids endast via utlå- ning på bibliotek. Rätt att låna talböcker har följande kategorier av

• Sida 73
•  Original

personer som på grund av funktionsnedsättning inte kan läsa vanliga böcker (svartskrift):

— blinda (läsblinda)

- rörelsehindrade

- utvecklingsstörda

- dyslektiker (ordblinda)

- afatiker .

- hörselsvaga (för hörselträning) - långtidssjuka

- konvalescenter.

År 1955 började De Blindas Förening framställa och låna ut talböcker. Samtidigt lät också några större folkbibliotek läsa in och låna ut tal— böcker. Då kassettbandspelarna kom i början av 1970-talet producera— des talböckerna på kassettband, vilket underlättade läsandet för många synskadade.

Den 1 januari 1980 inrättades talboks— och punktskriftsbiblioteket (TPB) som en statlig myndighet med uppgift att i samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för att synskadade och andra handi— kappade skall få tillgång till litteratur.

Rätt att framställa talböcker har länsbiblioteken, Bibliotekstjänst AB, Synskadades Riksförbund (SRF), SRF Tal & Punkt samt TPB.

I Sverige framställs det varje är ca 2 000 olika talböcker av både skön- och facklitteratur samt barnböcker. År 1985 fanns det totalt över 20 000 talbokstitlar tillgängliga.

3.6.2. Taltidningar

Taltidningar är beteckningen för intalad aktuell information som sprids till synskadade. Det finns flera olika typer av taltidningar. En av de först förekommande och den idag dominerande är sådana taltidning- ar som produceras av kommunala eller landstingskommunala myndig-

• Sida 74
•  Original

heter. År 1960 startades den första i Lidingö kommun och år 1967 fanns i stort sett en taltidning i varje län. Verksamheten har successivt byggts ut. Enligt betänkandet (Ds U 198716) Radio- och kassettidningar - slutsatser och rekommendationer finns det i stort sett en regional tal— tidningi varje län samt drygt 90 kommuntaltidningar. Länstaltidning- arna utkommer som regel mellan en och tre gånger per vecka. De inne— håller både nyheter, klippta ur regionens dagstidningar, föreningsnytt för synskadade och olika slag av samhällsinformation. De kommunala taltidningarna, som ibland går under beteckningen ersättningstidning— ar, innehåller förutom klipp ur lokalpressen också unik information, som endast sprids via detta medium.

Intresset hos utgivare av "vanliga" tidningar för att också ge ut taltid— ningsversioner, har varit måttligt. De som först använde den nya tekni- ken för att nå synskadade var som regel tidningar, vars främsta syfte var att sprida ett visst budskap. År 1962 startade en taltidningsversion av Frälsningsarméns Stridsropet, år 1966 började Svenska kyrkan med en taltidning och året därpå kom en facklig tidning i taltidningsversion - HTF-tidningen. Dessa taltidningsversioner av vanliga tidningar har ofta låg periodicitet - de är vecko- eller månadsutgivna tidningar. F n finns det ca 100 taltidningar av denna kategori, dvs redigerade tid— skriftsinläsningar som inte innehåller någon information utanför svartskriftversionen.

Inom den traditionella dagspressen finns det större svårigheter att dag- ligen producera och distribuera taltidningar. Först år 1977 kom två dagstidningar igång med taltidningsutgivning - Nerikes Allehanda och Kronobergaren; året därpå startade Ny Dag en taltidningsversion. Av ekonomiska skäl lade Nerikes Allehanda ner sin taltidning efter kort tid.

Det ökade intresset för möjligheterna att göra innehållet i dagspressen tillgängligt för synskadade ledde till en proposition (1981/82:129) om stöd till taltidningar utgivna av dagstidningsföretag. Stödet skulle ad— ministreras av en särskild kommitté, taltidningskommittén, vilken samtidigt skulle bedriva ett utrednings- och utvecklingsarbete för att därigenom se till att en taltidningsverksamhet etableras.

• Sida 75
•  Original

Enligt förordningen (1982:669, ändrad 1983:500) om stöd till radio- och kassettidningar kan taltidningskommittén bevilja finansiellt stöd till dels rundradiosändningar avsedda för synskadade av sådan allmän ny- hetstidning som trycks och som har dagspresskaraktär dels sådan ver— sion av en dagstidning, som är avsedd för synskadade och som spridsi form av kassettband eller annan sådan upptagning som kan läsas, av- lyssnas eller på något annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel.

Taltidningskommittén tillsattes sommaren 1982 och har hittills bevil— jat stöd till 15 dagstidningar.

Taltidningskommitténs utvecklingsarbete aktualiserade frågan om teknik för distribution av taltidningar. Till en början distribuerades de länsutgivna taltidningarna i form av först rullband, senare ljudkasset— ter. De dagstidningar som utger taltidningar har i huvudsak distribue— rats via ljudkassett. Nu har emellertid annan teknik aktualiserats. Det pågår f n försök med radiosända inläsningar av dagstidningar som sänds över FM-nätet. Informationen sändsi kodad form och den synska- dade har en speciell bandspelare som tar emot och omvandlar den koda— de informationen till vanligt ljud. Dessa sk radiotidningar redigeras och läses in på tidningsredaktionen och innehåller endast ett urval av det material som finns i svartskriftversionen. Dessutom pågår försök med atti digital form överföra tidningstext via FM-radio till en särskild mottagarutrustning hos den synskadade för omvandling till punkt- skrift eller syntetiskt tal (RAPS/RATS-projektet). I det fallet tas infor- mationen obearbetad ur tidningens sätteridatabas. Allt som har tryckts i svartskrift finns således också tillgängligt för den synskadade.

Taltidningskommittén lade fram sitt slutbetänkande i juni 1987. I be— tänkandet föreslås en fortsatt utbyggnad av verksamheten.

• Sida 76
•  Original

3.7. Teledata/Videotex

Videotex eller teledata som var den tidigare beteckningen i Sverige, harsitt ursprung i Storbritannien. I början av 1970-talet väcktes tan— ken inom det brittiska televerket att användningen av telenätet borde kunna ökas genom att detta utnyttjades som ett datanät till hushållen. TV-apparaten, som fanns i de flesta hem, skulle fungera som en data— terminal för informationssökning. Systemet kallades Viewdata, därför att data kunde ses på TV-skärmen. De användningar som då diskutera- des var att hushållen via sin TV-mottagare skulle få information om teaterutbud, nöjen, restauranger, nyhetstelegram mm. Systemet skulle också möjliggöra vissa transaktioner som biljettbokningar, bankären- den osv.

Videotex är idag den internationella samlingsbeteckningen på en sär- skild standard för att på ett enkelt sätt återvinna information ur data— baser. Den som söker information kan via det allmänna telefonnätet ringa till en videotexdatabas och från sin terminal ställa frågor. Sva- ren, i form av text eller enkel grafik i 16 färger, lämnas på en bildskärm som kan vara en vanlig TV-mottagare med en dekoder, en speciell vi- deotexterminal, ordbehandlare, hemdator eller persondator. Genom särskilda kopplingar, s k gateways, kan man också nå andra externa databaser via sin videotexterminal.

Det svenska televerket, som från år 1979 bedrivit tekniska försök med teledata, startade år 1982 sin videotextjänst för näringslivet, Datavi— sion. Posten med systemet Postel och det privata Telebild (som ägs av Esselte, Innovatel, AU-system, Svenska Dagbladet och Teleinvest) är s k förmedlarföretagi Datavisionen. De hyr ut sidor och administrerar verksamheten för dem som lämnar information till videotexdatabasen. I Postel kan företag och allmänhet få tillgång till bl a kommunal infor- mation, tidtabeller från SJ och Linjeflyg, turistinformation, börskurser och annan ekonomisk information. Ca 200 videotexterminaler står upp- ställda för allmänt bruk på postkontor runt om i landet. Telebild är in— delati fyra underavdelningar:

• Sida 77
•  Original

- EcoTel med ekonomisk information

- AutoTel med information riktad mot bilbranschen

- EuroTel med information riktad till affärsresenärer om hotell, flygtider mm

- MarcoTel som är en produkt- och tjänsteguide inom marknadsföring och reklam.

Några av de övriga systemen inom Datavisionen är Aktievisionen, TDU (ett informationsföretag med delägare från 11 tidningskoncerner) samt Byggdok med regler och fakta för byggbranschen. I början av år 1986 hade televerket registrerat ca 7 000 abonnemang till sitt video- texnät.

Förutom televerkets videotextjänst Datavision finns ett antal privata system. De stora bankerna använder Videotex bl a för kontoinformation till sina kunder. AgroVision är ett videotexsystem som vänder sig till lantbrukare. Några resebyråer har också börjat använda Videotex för information och bokning.

Den ursprungliga tanken med Videotex var att med några enkla kom- pletteringar (modem, dekoder, programvara, numeriskt tangentbord) kunna utnyttja den i hemmen befintliga utrustningen i form av telefon och TV-mottagare. Allmänheten skulle därigenom, med måttliga kost- nader, få tillgång till ett antal informationsdatabaser. Utrustningen skulle på sikt också kunna användas för olika transaktioner, som be- ställning av varor och tjänster. Detta har ännu inte blivit verklighet. I stället har Videotex i Sverige till största delen inriktats mot näringsli- vet. Detta har medfört att synen på Videotex har förändrats. Från att ha betraktats som ett nytt "massmedium", vid sidan av de redan befintliga press, radio och TV, ses Videotex numera som ett av många sätt att kommunicera med datorer.

• Sida 78
•  Original

• Sida 79
•  Original

4. Tidigare utredningar

Under det senaste årtiondet har ett omfattande utredningsarbete be- drivits inom massmedieområdet. I det här sammanhanget kan det där— för vara av intresse att kortfattat redogöra för hur vi ssa av dessa utred— ningar har behandlat frågan om bevarandet av de nya medierna.

4.1. Massmediekommittén

Den snabba tekniska utvecklingen under slutet av 1970-talet och bör- jan på 1980-talet ändrade viktiga förutsättningar inom massmedieom- rådet. Utvecklingen av data- och telekommunikationsteknik gav nya möjligheter att förmedla information i form av ljud, text och bilder. De viktigaste bland dessa nya distributionsformer var kabel- och satellit- distribution, text-TV, teledata och Videogram.

Massmediekommittén tillkallades sommaren 1982 med uppdrag att lägga fram förslag till beslut om principer för utbyggnad och utnyttjan- de av ny teknik för massmedieändamål. Massmediekommittén, som fick nya direktiv i februari 1983, skulle bl a föreslå vilka krav som bör- de ställas vid utbyggnad av kabelsystemsamt hur den nya tekniken skulle användas för massmedieändamål. Dessutom skulle massmedie- kommittén pröva vilka regler som borde gälla dels för teledata till all— mänheten, dels för text-TV efter utgången av då rådande avtalsperiod.

Massmediekommittén redovisade sina förslagi sitt betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel. Nedan följer en kort redovisning av de förslag som kan vara av betydelse för frågan om bevarande och doku- mentation av de medier som behandlades i betänkandet.

• Sida 80
•  Original

4.1.1. Teledata

Kommittén pekade på två utvecklingslinjer för det som då kallades te— ledata, numera benämnt Videotex. Det kunde förväntas dels en utveck— ling inom databehandlingsområdet avseende text och stillbilder och dels en utveckling i riktning mot rörliga bilder som mer liknar radio— och TV-program. Enligt kommitténs bedömningar skulle den sistnämn— da kategorien inte få någon större omfattning den närmaste framtiden. Därför lämnades inte några förslag till hur teledata i denna form skulle regleras. Kommittén konstaterade att det inte var meningsfullt att av- gränsa teledata från annan form av datakommunikation som är till— gänglig för allmänheten. Samma regler borde därför gälla för hela detta område. Något system med speciell tillståndsgivning för teledataverk- samhet ansåg inte kommittén vara lämpligt, utan etableringsfrihet fö— reslogs gälla. Kommittén föreslog dock att ett frivilligt ensamansvar skulle införas för databaslagrad information som är tillgänglig för all- mänheten.

Beträffande dokumentation av datakommunikation i kabel mm före- slog kommittén att deti fråga om all databasinformation för vilken har utsetts en ansvarig utgivare, borde införas en skyldighet att bevara denna information i en månad. Detsamma skulle också gälla för sådan kabelsänd text-TV som inte förutsatte tillstånd. Kommittén tog inte ställning till forskningens behov av tillgång till teledatamaterial, utan menade att ALB i samband med den fortsatta beredningen skulle kun- na redovisa sin syn på bevarande för forskningsändamål av datorbase— rad information.

I sitt remissvar framförde ALB att bevarandet av information i teledata borde aktualiseras först då det bli r fråga om offentliggjord information eller information som görs tillgänglig för hushållsbruk. ALB avstod därför från att framlägga några förslag på det här området.

• Sida 81
•  Original

4.1.2 Kabel-'l'V

Kommittén föreslog att etableringsfrihet skulle råda också i fortsätt— ningen beträffande utbyggnad av kabelnät. Däremot skulle det som grund för rundradioverksamheti kabelnät finnas ett system som bygg- de på tillståndsgivning. Denna tillståndsgivning skulle handhas av en statlig myndighet, kabelnämnden. Tillstånd att sända i kabelnät skulle kunna ges dels till nätägare och dels till särskilt tillskapade lokala operatörsföretag. Kommittén föreslog tre olika typer av tillstånd för sändningar i kabelnät:

- tillstånd till samtidig och oförändrad vidarespridning av pro— gramkanaler från kommunikationssatelliter, - tillstånd till lokala sändningari särskild lokal kanal, - tillstånd att upplåta utrymme i kabelnät till annan för sänd— ningsverksamhet, t ex till tidningsföretag.

Kommittén föreslog däremot att det inte skulle behövas tillstånd för mottagning av program från direktsändande satelliter, inte heller för kabelnät som inte omfattar mer än ca 50 hushåll.

N ätägare skulle kunna ges tillstånd dels till vidarespridning av kom— munikationssatellitkanaler, dels att upplåta utrymme i kabelnät till annan för sändningsverksamhet. Det lokala operatörsföretaget skulle kunna få samtliga tre former av tillstånd. Regler för användning av ka— belnät borde enligt kommittén tas in i en särskild lag om kabelsänd— ning, vilken föreslogs träda i kraft den 1 januari 1986.

I sitt förslag skiljer massmediekommittén på bevarande för gransk- ningsåndamål och bevarande för forskningsändamål. Kommittén före— slog att regler om bevarandeskyldighet för granskningsändamål borde tas in i en kabelansvarighetslag. Lokalt producerade radio- och TV-pro— gram skulle bevaras i sex månader för att säkerställa framtida bevis— ning. Kommittén anförde att det även var nödvändigt att de program- kanaler från kommunikationssatelliter för vilka sändningstillstånd getts kunde granskas. Det skulle enligt kommittén dock föra för långt att ålägga varje tillståndsinnehavare ett dokumentationstvång. I

• Sida 82
•  Original

stället borde kabelnämnden svara för denna dokumentation. Kom— mittén ansåg att det borde övervägas om en generell dokumentation var nödvändig eller om den kunde begränsas till vissa kanaler enligt kabelnämndens behov.

Beträffande bevarande för forskningsändamål anförde kommittén att rundradiosändningar i kabelnät av i första hand TV-program kommer att bli ett väsentligt tillskott till vår mediemiljö och att de motiv som ligger bakom nuvarande pliktexemplarslag skulle kunna åberopas för att dokumentera även denna verksamhet. Kommittén föreslog dock inte några regler för leveransplikt till ALB, utan hänvisade till att det var nödvändigt att göra en avvägning mellan önskemålet att bevara vad som sänds i kabelnät och de ekonomiska konsekvenserna av ett så- dant bevarande. Massmediekommittén ansåg sig inte ha kompetens att gå närmare in på dessa frågor och avstod därför från att föreslå några ändringar i pliktexemplarslagen. Man ansåg emellertid atti första hand för kabelsändningar unikt material borde bevaras. Kommittén ansågockså att det skulle vara mindre lämpligt med frivilliga överens— kommelser än att införa regler som ålade dem som bedriver kabelsänd- ningar vissa skyldigheter. Massmediekommittén utgick ifrån att ALB skulle redovisa sin bedömning i samband med beredningen av kom— mitténs förslag.

ALB framförde i sitt remissvar att kabelsändningarna borde omfattas av pliktexemplarslagen. l likhet med massmediekommittén ansåg ALB att man i första hand borde inrikta sig på att bevara de lokala egen- sändningarna, men påpekade att även satellitsändningar som förs vi- dare i kabelnät är av intresse för forskningen. ALB ansåg att det borde vara möjligt att lägga upp ett system för åtminstone ett representativt urval av det utbud som kommer från utlandet via satellit.

I regeringens proposition (1984/851199) Om radio- och TV-sändningari kabelnät lämnas inga förslag till bevarande av kabelsändningar för forskningsändamål.

• Sida 83
•  Original

4.1.3. Text-TV

Kommittén .orde en uppdelning mellan etersänd och trådsänd text-TV samt mellan fristående textsidor och programtextning. Enligt kom— mitténs förslag skulle Sveriges Radio också i fortsättningen svara för verksamheten med fristående text-TV-sidor i rikssändningar. Eftersom den etersända programtextningen måste anses vara en integrerad del av programverksamheten inom Sveriges Television och utbildningsra— dion, skulle således all etersänd text-TV omfattas av samma regler som programverksamheten i övrigt inom Sveriges Radio, även skyldigheten att referensbanda och att avlämna pliktexemplar.

För trådsänd text-TV, t ex fristående textsidor i ett kab- ""., ansåg kommittén att samma regler borde gälla som för teledata och annan datakommunikation, medan däremot översättningstexter och annan sådan text-TV som är avsedd att tas emot samtidigt som de vanliga ka- bel-TV-programrnen borde följa de regler som kommittén föreslog för 10— kala kabel-TV-sändningar. Enligt kommitténs förslag skulle således fristående text-TV-sidor i kabelnät bevaras-i en månad, medan t ex programtextning skulle bevaras i sex månader.

4.2. Närradiokommittén

Redan år 1965 föreslog 1960 års radioutredning att särskild rundradio skulle få sändas under samhällets överinseende vid sidan av Sveriges Radios sändningar. Förslaget ansågs dock vara alltför skissartat för att kunna ligga till grund för ett förslag till riksdagen. 1974 års radioutred- ning tog upp frågan på nytt. I sitt år 1977 framlagda betänkande före— slog utredningen att sändare med låg effekt skulle kunna användas i en försöksverksamhet både för särskild ljudradio och TV. I propositionen om radions och TV5 fortsatta verksamhet (prop 1977/78:91) föreslogs en försöksverksamhet med det som nu kallades närradio, i huvudsak en— ligt utredningens förslag.

Närradiokommittén tillsattes sommaren 1978 med uppdrag att utreda frågan om närradio och när-TV. Kommittén skulle också administrera

• Sida 84
•  Original

en försöksverksamhet med närradio. Närradiokommittén har redovisat sina resultat i två betänkanden: Närradio (SOU 1981:13) och Förening- arnas radio (SOU 1984:53). I det här sammanhanget är det av intresse att redovisa kommitténs ställningstaganden vad beträffar referens— bandning och leveransplikt till ALB.

I Närradio (SOU 1981 113) hänvisade kommittén till att deti lagen (1978:480) om ansvarigheti försöksverksamhet med närradio före- skrevs att en sändande sammanslutning skulle tillse att bandupptag- ning skedde av varje radioprogram som sändes. Justitiekanslern och enskild som angripits i radioprogram hade rätt att ta del av dessa band. Kommittén menade att referensbandningsplikten hade fungerat till- fredsställande och föreslog att regeln att alla program referensbandas och hålls tillgängliga i sex månader skulle bestå också i en permanent verksamhet. Kommittén föreslog dessutom att det skulle lagfästas att även tillståndsgivaren, dvs närradiomyndigheten, skulle ha rätt att infordra referensband. Detta blev också innehålleti den nya lagen.

Ifråga om leveranser till ALB diskuterade kommittén flera alternativ: dels att närradion skulle omfattas av leveransplikt, liksom annat radio— material, och dels att ALB skulle få en lagstadgad rekvisitionsrätt, dvs ha möjlighet atti efterhand kunna kräva in band från ett urval av sän- dande sammanslutningar. Ett tredje alternativ skulle enligt kommit- tén kunna vara att ALB genom frivilliga överenskommelser med vissa sändande sammanslutningar skulle få upptagningar från vissa närra- diosändningar. Kommittén tog dock inte ställning utan ansåg att frå- gan om leveransplikt till A_LB borde aktualiseras i samband med en översyn av pliktexemplarslagen.

IFöreningarnas radio (SOU 1984:53) togs frågan om referensbandning upp på nytt. Närradiokommittén föreslog att referensbandningsplikten skulle kvarstå i den permanenta verksamheten. Det skulle också i fort- sättningen åvila de sammanslutningar som innehar sändningstillstånd att ombesörja denna bandning. Däremot ansåg kommittén att den tid som referensbanden måste bevaras, skulle begränsas till tre månader. JK, radionämnden, Svea hovrätt och ALB ifrågasatte förslaget om för-

• Sida 85
•  Original

kortad liggtid för referensbanden, och riksdagen beslutade inte heller om någon ändring av närradiolagen i detta avseende.

Beträffande leveranser till ALB redovisade kommittén de svårigheter som arkivet hafti sin ambition att samla in ett urval av närradiosänd— ningarna. Kommittén ansåg det angeläget att seriös forskning också skulle kunna bedrivas kring närradioverksamheten. Kommittén före- slog därför att ALB skulle få en förstärkt möjlighet att få in de önskade inspelningarna. Man ansåg det dock vara att gå för långt att ålägga närradions sammanslutningar att leverera all programproduktion. Kommittén föreslog därför att ALB skulle ges laglig rätt att kräva in delar av närradions sändningar, s k rekvisitionsrätt. Kommittén .orde den bedömningen att ALB endast skulle utnyttja sin rekvisitionsrätti begränsad omfattning, eftersom den sammanlagda produktionen av närradio i landet var så stor.

ALB framförde i sitt remissvar att närradions sändningar utgör ett vik— tigt element i massmedieutbudet och att dessa borde jämställas med de redan etablerade etermedierna och med tryckta skrifter och således om- fattas av en fullständig leveransplikt.

I regeringens prop (1984/85:145) Om närradio angav föredraganden att han inte var beredd att föreslå någon förändring av pliktexemplarsla— gen. Frågan om bevarandet av närradions program måste övervägas ytterligare och bedömas i ett större sammanhang där också frågan om program i lokala kabelnät borde ingå.

4.3. Övriga utredningar

I nformationsteknologiutredningen tillsattes år 1978 för att utreda frå— gan om den nya informationsteknologin. I sitt slutbetänkande (SOU 1981:45) Nya medier - text-TV, teledata föreslog utredningen att text- 'I'V skulle följa samma regler som gällde för Sveriges Radios övriga sändningar. Därigenom skulle också text-TV omfattas av kravet på re— ferensbandning och leveransplikt till ALB. Däremot menade utred— ningen att det av praktiska och ekonomiska skäl inte var möjligt att

• Sida 86
•  Original

kräva fullständig dokumentation av det som förmedlats till allmänhe- ten via teledata. Utredningen föreslog därför att någon bevarandeskyl— dighet med hänsyn till kravet att säkerställa framtida bevisning om innehållet, inte skulle gälla för framställningar i teledata. Forskning- ens intresse av tillgång till teledatamaterial togs inte upp. Utredningen anförde att pliktexemplarslagen hade helt andra syften än bestämmel— serna om att bevara exemplar för granskning och att det inte syntes "aktuellt med sådana föreskrifter i fråga om teledatamaterial".

Radiorättsutredningen tillkallades år 1979 med uppgift att utreda vissa frågor inom radiolagstiftningen. I sitt betänkande (SOU 1981:19) Översyn av radiolagen föreslog utredningen bl a en ändringi plikt- exemplarslagen med syfte att undanta text-TV från leveransskyldig- het. Utredningens motiv till detta förslag var "dels att mängden plikt— exemplar skulle öka i väsentlig mån om även text-TV-program betrak— tades som pliktexemplar dels att man får förmoda att endast en mindre del av text-TV—programmen har ett dokumentärt värde".

Talbokskommittén tillkallades år 1979 för att bl & utarbeta förslag till en omorganisation av talboks- och punktskriftsförsörjningen i landet. Bevarandefrågorna berördes inte i kommittén.

Taltidningskommittén tillsattes år 1982 för att bedriva utrednings- och utvecklingsarbete rörande stöd till taltidningar. Taltidningskommittén lämnade sitt slutbetänkande i juni 1987.

Två utredningar har haft synpunkter och förslag angående registrering av ljud- och bildmedier. I en rapport från kulturrådet (1979:1) F ono- grammen i kulturpolitiken föreslogs att ALB skulle framställa en kata- log över i Sverige tillgängliga fonogram. ALB hävdade i det samman- hanget behovet av en mer utförlig dokumentation över den svenska fo- nogramproduktionen, en svensk nationaldiskografi. ALB har nu fått medel för att fr o m budgetåret 1988/89 framställa en sådan fonogram— förteckning.

Videogramutredningen tillsattes år 1977 med uppdrag att utreda frå- gan om samhällets insatser på videoområdet. I sitt slutbetänkande

• Sida 87
•  Original

(SOU 1981:55) Video föreslog utredningen att ett centralt datorbaserat register över bildprogram skulle inrättas. Utredningen ansåg att ALB skulle vara lämpligt som huvudman för ett sådant register. I regering- ens prop ( 1981/82:11 1) Om vissa filmfrågor m.m. anförde föredragan— den att det av den positiva remissreaktionen framgått att ett centralt register skulle välkomnas av många. Det fanns dock flera olösta frågor, som skulle kunna påverka kostnaderna för ett register mycket kraftigt. Han var därför inte beredd att innan ytterligare material lagts fram, vidta några åtgärder för att fortsätta planeringen av ett centralt re— gister.

• Sida 88
•  Original

• Sida 89
•  Original

5. Vem bevarar vad idag?

Upptagningar av ljud och rörliga bilder finns samlade på många håll i landet. Museer, bibliotek, arkiv, organisationer, myndigheter och före- tag har ofta ett visst bestånd av ljudinspelningar och/eller filmer och vi- deogram. Det finns även stora privata innehav, framför allt av gram- mofonskivor.

I Directory of Nordic Sound Archives 1986, som utarbetats gemensamt av ALB och IASA (International Association of Sound Archives) Nordic Branch, redovisas arkiverade ljudupptagningar vid 69 offentliga insti- tutioner i Sverige. Frånsett ALB, riksradions program- och grammofon- arkiv samt LRABs stationer är flertalet samlingar av relativt begrän- sad omfattning. Ett bestånd av mer än 10 000 ljudinspelningar redovi- sar, förutom de ovan nämnda, endast följande fem institutioner:

- Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) - Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala - Göteborgs universitetsbibliotek

- Malmö stadsbibliotek

- Svenskt visarkiv.

Med undantag av Malmö stadsbibliotek, vars samling till största delen består av kommersiellt utgivna grammofonskivor och kassetter, har dessa institutioner en speciell inriktning vad gäller urval av material. TPB förvarar masterband och kassettkopior av talböcker för synskada- de, Svenskt visarkiv, Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala samt Göteborgs universitetsbibliotek gör egna inspelningar och samlar, i många fall icke offentli gort, material inom sina respektive ämnesom- råden.

• Sida 90
•  Original

Av den inom ALB utarbetade förteckningen Inventering av ljud- och bildsamlingar hos vissa arkiv, bibliotek och museer 1981 framgår att många institutioner har filmer och videoinspelningari sina arkiv. Det är dock i allmänhet frågan om enstaka exemplar. Mer omfattande sam— lingar av rörliga bilder finns vid ALB, TV-arkivet inom Sveriges Tele— vision samt vid filminstitutets (SFI) arkiv. Vid sidan av dessa arkiverar film- och videobolagen i viss utsträckning sina egna produktioner. Det finns också film- och videosamlingar hos AV—centraler och andra film— distributörer, men då för andra ändamål än långtidsarkivering.

I det följande ges en närmare beskrivning av verksamheten vid ALB, arkiven inom SR-koncernen, SFIs filmarkiv och dokumentationsavdel- ning samt hanteringen av ljud- och bildmaterial vid kungl. biblioteket (KB) och Lunds universitetsbibliotek.

5.1. Arkivet för ljud och bild (ALB)

ALB startade, som tidigare nämnts, sin verksamhet den 1 januari 1979. ALB är en statlig myndighet, direkt underställd utbildningsdeparte— mentet. Från starten 1979 och fram till den 30 juni 1984 leddes ALB av statens arkivstyrelse, samma styrelse som leder bl a riksarkivet. Då fanns dessutom en rådgivande nämnd, ALB-nämnden. Fr om den 1 juli 1984 har ALB en egen styrelse, som utses av regeringen. F n har myn- digheten 27 årsarbetskrafter och en årlig budget på ca 9,6 milj kr.

Enligt sin instruktion (SFS 1984:580) har ALB följande uppgifter

- ALB skall ta emot sådana exemplar av ljudradio- och televisionsprogram, film, fonogram och Videogram som enligt pliktexemplarslagen skall levereras till arkivet. ALB får även som deposition eller gåva ta emot eller på annat sätt förvärva andra ljud- och bildupptagningar. - ALB har skyldighet att 1. ha hand om och vårda det arkivmaterial som förvaras hos

ALB

• Sida 91
•  Original

2. företa de gallringar som kan behövas

3. hålla arkivmaterialet tillgängligt samt

4. på begäran lämna myndigheter och enskilda de upplys— ningar och råd som man har möjlighet till.

Figur 5. 1 ALBs organisation

KATALOG FORSKAR- SE RVICE

ALBs verksamhet kan indelas i följande huvudområden: accession, be— varande, katalogisering, tillhandahållande. Förvärvsenheten har an— svar för accession och bevarande, katalogenheten har ansvar för katalo- gisering, medan enheten för forskarservice har ansvar för tillhandahål- landet av material till forskare.

Förvärvsenhetens huvuduppgifter är att se till att pliktexemplaren läm— nas till ALB, samt att ta emot och registrera det material som inkom- mer. En viktig del av arbetet består i att bevaka utbudet på framför allt film-, video— och fonogrammarknaden samt informera leveransskyldiga om pliktexemplarslagen. Trots att det nu finns en lagstadgad leverans— plikt, krävs det omfattande inkrävningsinsatser i form av påminnelser mm. Förvärvsenheten svarar också för förvärv av material som inte

• Sida 92
•  Original

omfattas av pliktexemplarslagen men som bedöms vara intressant ur forskningssynpunkt. Ytterligare en uppgift som åligger förvärvsenhe— ten är att se till att samlingarna vårdas och bevaras på ett tillfreds- ställande sätt. Slutligen svarar förvärvsenheten också för produktion och utgivning av publikationsserien Svenska Diskografier.

Katalogenheten har ansvar för att materialet katalogiseras, vilket är nödvändigt för att arkivet skall kunna fullgöra skyldigheten att hålla materialet tillgängligt. ALB fick vid starten inte några resurser för en heltäckande katalogisering av samlingarna. Det förutsattes att man i första hand skulle utnyttja redan befintliga kataloger och i övrigt söka samarbete med andra katalogiserande institutioner, framför allt Sveri- ges Radio och filminstitutet.

Teknikenhetens huvudsakliga arbetsuppgifter är att föra över plikt- exemplar och förvärv av film till videokassetter och videoband samt att för forskningsändamål framställa kopior av ALBs arkivband, s k stu— diekopior. Teknikenheten svarar också för inköp, underhåll och viss service av den tekniska utrustningen. Slutligen har teknikenheten an- svar för renovering, omkopiering och annan teknisk vård av samlingar- na.

Enheten för forskarseruice slutligen har ansvar för att tillhandahålla material ur ALBs samlingar för forskare. Enligt upphovsrättslagen är samlingarna inte tillgängliga för andra ändamål utan upphovsman- nens samtycke. Begreppet forskningsändamål definieras av ALB på föl- jande sätt:

- arbetet skall ske med vetenskaplig målsättning, man får alltså inte tillgång till ALBs samlingar enbart för att tillfredsställa ett personligt intresse - syftet skall vara att dokumentera resultatet offentligt i någon form.

Med forskning likställs följande verksamheter:

- journalistik, opinionsbildning

• Sida 93
•  Original

- grundutbildning på universitetsnivå - researcharbete

- konstnärlig kreativ verksamhet

- utredningsarbete.

Forskare och likställda styrker sin behörighet på två sätt:

- genom eget tidigare arbete, t ex forskarutbildning eller tidigare produktion, eller genom handledare/motsvarande, som kan inty- ga att vederbörande förväntas arbeta enligt reglerna - genom en mer eller mindre detaljerad plan för arbetet, som skall presenteras för ALB innan beställningarna görs.

ALB har i en skrivelse till utbildningsdepartementet behandlat vissa erfarenheter av pliktexemplarslagens tillämpning, erfarenheter från samarbetet med andra institutioner samt frågor om utökade uppgifter för ALB. Arkivet har dessutom i sitt samlade remissvar på närradio- kommitténs (SOU 1984:53), massmediekommitténs (SOU 1984:65) och taltidningskommitténs (DsU 1984:4) betänkanden redovisat sina ståndpunkter vad gäller nya medieformer som kabel-TV, närradio mm. Nedan följer en detaljerad redogörelse medium för medium för acces- sion, bevarandeteknik och katalogisering samt ALBs synpunkter som de redovisats i ovannämnda skrivelser.

5.1.1. Sändningar från Sveriges Radio

I 10 & av radioansvarighetslagen (1966z756, ändrad senast 1978z477) bemyndigas regeringen att meddela bestämmelser om skyldighet för programföretag att vidta åtgärder för att säkerställa bevisning om innehållet i radioprogram och fastställa villkor för att enskilda skall få ta del av sådan bevisning. Med stöd av detta bemyndigande har rege- ringen i en tillämpningsförordning (1967z226) föreskrivit att program- . företag skall ombesörja upptagning av varje program som sänds. Dessa s k referensband måste sedan bevaras av programbolaget i sex måna- der. JK och enskilda som anser att yttrandefrihetsbrott har begåtts mot dem har rätt att ta del av upptagningarna. I pliktexemplarslagen är det

• Sida 94
•  Original

angivet att referensbanden därefter skall levereras som pliktexemplar till ALB. Dessa föreskrifter gäller samtliga programbolag inom SR- koncernen. För utbildningsradions program, som sänds både i riksra— dion, lokalradion och televisionen, ansvarar respektive sändande bolag för referensbandning och leverans till ALB.

5.1.1.1 Ljudradio Riksradion

Före 1979 .ordes riksradions referensupptagningar på en mycket låg teknisk kvalitet. ALBs start föregicks av förhandlingar mellan Sveri- ges Radio och den organisationskommitté som tillsattes inför bildandet av den nya arkivmyndigheten. Dessa resulterade bl a i en överenskom— melse om ny referensbandningsteknik. Den nya utrustningen togs i bruk i april 1979. Det totala riksradioutbudet spelas in på sextimmars— band med fyra spår som löper parallellt. Där bandas sändningarna i de tre programkanalerna samt sändningarna från utlandsprogrammet (UTP). Inspelningarna görs i mono, med en hastighet av 4,75 cm/sek, vilket anses ge en acceptabel ljudkvalitet för tal, men inte för musikin- slag. Eftersom det numera pågår sändningar praktiskt taget dygnet runt åtminstone i någon kanal, den totala Sändningstiden uppgår fn till ca 20 000 timmar per år, löper också referensbandningen 24 timmar per dygn. Det innebär att det varje dag produceras fyra sextimmars— band med riksradiosändningar. Den totala årliga accessionen uppgår till ca 1 460 band. I hyllmeter blir den årliga tillväxten av riksradio- band 26 hm. Bandleveranser sker varje måndag från radiohuset till ALB, där banden packas upp och inregistreras. ALB får också visst kringmaterial som programtablåer o d.

Vid ALBs start producerade riksradion en katalog över sina sändning— ar, den s k programkatalogen. P g a resursbrist var det stor eftersläp- ningi katalogiseringen. Man vidtog olika åtgärder för att komma till rätta med detta. Bl a lämnades ett helt budgetår okatalogiserat. Vissa inskränkningar .ordes också i de programkategorier som redovisades i katalogen. Trots detta hade man ändå svårigheter att hinna med den

• Sida 95
•  Original

löpande katalogiseringen. Då det visade sig att intresset för program- katalogen var tämligen ringa inom företaget, beslöt riksradion att upp— höra med denna verksamhet fr o m 1 juli 1986. Då hade man hunnit ka- talogisera sändningarna till och med kalenderåret 1984. ALB har fr o m budgetåret 1986/87 fått medel för och påbörjat produktion av en riksra- diokatalogi egen regi.

Som framgår av avsnitt 3.1.1 har sändningstiden för riksradioutbudet legat relativt konstant under ALBs verksamhetstid. Så länge riksradio— sändningarna bedrivs inom det nuvarande kanalsystemet kommer inte en utvidgning av sändningstiden att avspegla sig i antalet till ALB le- vererade band, eftersom programkanalerna spelas in parallellt på sam— ma band. Däremot innebär varje sändningstidsökning att antalet kata- logiseringsobjekt ökar.

I det avtal som slutits mellan ALB och programbolagen inom SR—kon— cernen regleras förhållandet till de olika programarkiven. Enligt detta avtal har ALB rätt att för forskares räkning beställa kopior av band ur programarkivets samlingar till självkostnadspris. Under 1984 förvär- vades 64 band från programarkivet.

I skrivelsen till departementet pekar ALB på den dåliga tekniska kva— liteten på riksradions referensband och ställer frågan om man genom en selekterad inspelning kan frigöra medel för att höja den tekniska kvaliteten på de band som skall långtidsarkiveras hos ALB. Man vill undersöka möjligheterna för ALB att själv banda selektivt, alternativt komma överens med programbolagen om selektiv bandning på högre kvalitet. Man önskar kostnadsberäknade alternativ till den nuvarande bandningen och arkiveringen av radioutbudet.

Lokalradion

Sveriges Lokalradio AB (LRAB) är indelat i 24 självständiga lokal- radiostationer. I Stockholm finns dessutom en central företagsledning. För LRAB gäller samma regler angående referensbandning och leve— ransplikt som för riksradion. Varje station sköter sina egna referens- bandningar och leveranser till ALB. Leveransrutinerna varierar mel—

• Sida 96
•  Original

lan de olika stationerna, vilket medför ett visst bevaknings— och inkräv- ningsarbete från ALBs sida.

Före tillkomsten av ALB hade varje station sitt eget referensband— ningssystem. Med den mycket varierande standarden på band och in- spelningsutrustning som fanns hos de olika stationerna, skulle det in- neburit stora praktiska svårigheter för ALB att bevara hela utbudet. Därför arkiverades endast ett antal typveckor från den perioden. Efter förhandlingar med organisationskommittén för ALB införde LRAB en- hetlig inspelningsapparatur på samtliga stationer fr o rn den 1 augusti 1979. Man använder samma referensbandningssystem och tekniska ut- rustning som riksradion. Banden är också desamma. För att få maxi- mal packningstäthet på banden spelas programmen in på fyra kanaler. Eftersom varje station bara har en sändning på gång samtidigt blir det ingen parallell bandning utan banden reverseras vid bandslut. Den tek- niska kvaliteten är densamma som för riksradions upptagningar. In- spelningarna görs i mono med en hastighet av 4,75 cm/sek. Bandspela- ren startar automatiskt så fort sändaren sätts igång.

En allt vanligare företeelse är de sk kommunsändningarna, vilka en— dast når delar av ett lokalradioområde. Dessa sändningar referensban- das oftast med en kassettspelare och levereras till ALB i form av kom- paktkassetter.

Som framgår av avsnitt 3.1.2 har lokalradion haft en kraftig sändnings— tidsökning. Detta avspeglar sig i leveranserna till ALB. Antalet levere— rade band har ökat med mer än 50% sedan starten. Den totala sänd— ningstiden för samtliga lokalradiostationer var 35 777 timmar under budgetåret 1985/86. Från samma period levererades 2 302 lokalradio— band till ALB. Den årliga tillväxten är ca 30 hyllmeter.

De enskilda lokalradiostationerna gör inga kataloger över sina sänd— ningar. Det framställs inte heller centralt någon sändningskatalog. Däremot skriver varje station s k programrapporter, som översiktligt redovisar innehålleti sändningarna. Till dessa, som framställs helt ma- nuellt, finns inga register eller sökmöjligheter. Vid ALBs start under— söktes olika möjligheter att förbättra åtkomsten till LRAB-materialet.

• Sida 97
•  Original

En utvecklad katalog skulle emellertid medföra så stora kostnader, att ALB tvingades konstatera att man av resursskäl måste nöja sig med programrapporterna som enda dokumentation. Det saknas därför sök- möjligheter till hela lokalradiomaterialet. Dessutom gör tekniken med kontinuerliga inspelningar att det är mycket svårt att orientera sig på banden. Detta medför att det kan vara mycket tidsödande och besvär- ligt för forskare att få fram önskat material.

5.1.1.2 Television Rikssändningarna

Referensbandningen för rikssändningarna i TV5 båda programkanaler sköts av den centrala teknikenheten inom SVT. Vid starten 1979 an- sågs att 'I'V-sändningarna av kostnadsskäl skulle bandas på den då för— härskande hemmavideostandarden VCR. Kulturutskottet påpekade att man borde undersöka möjligheterna att höja bandkvaliteten, bl a med tanke på eventuell kommande markdistribution av TV—program.

I samarbete med SVT framlade ALB år 1981 en utredning om höjd bandstandard för pliktexemplar av TV-sändningarna. I utredningen föreslogs att man skulle använda professionella entumsband men spela in på speciellt avpassade videobandmaskiner, som endast körde med 1/4 av den normala hastigheten. Därigenom åstadkoms en kraftig höjning av kvaliteten till rimlig bandkostnad. SVT, som skulle kunna använda banden för reprisändamål, accepterade att delvis bestrida den nödvän- diga maskinanskaffningen. ALB tilldelades medel för denna nivåhöj- ning fr o m budgetåret 1984/ 85.

När beslutet var fattat och medel anvisade, meddelade leverantören av videobandspelarutrustningen, Bosch-Fernseh, att man inte kunde ga— rantera den tekniska "livslängden" hos ett sådant l/4-fartssystem, ef- tersom endast ett litet fåtal institutioner i övrigt hade visat sig intres- serade. Däremot var man beredd att leverera utrustning som spelade in med halva den normala hastigheten. Därigenom förändrades helt de bandekonomiska förutsättningarna för projektet. ALB beslöt då i sam-

• Sida 98
•  Original

råd med SVT, att endast banda den svenska produktionen, för vilken man ansåg sig ha ett större ansvar, på entumsband (BON-band). Det totala utbudet, inklusive de svenskproducerade programmen, skulle fortsättningsvis spelas in på 3-timmars VHS, det allmänt förekom— mande hemmavideosystemet. Därigenom uppnåddes en kraftig standardförbättring för den inhemska produktionen, vilken spelas in både på BCN—band och på VHS-kassetter, medan de utländska TV-pro- grammen kom att bevaras på en sämre kvalitet. Av bandekonomiska skäl undantas följande svenska produktioner från BCN-bandning:

- sändningar före kl 18.00 av sportprogram och minoritets— språkprogram

- repriser

- spelfilm som redan finns på BCN-band i ALBs samlingar.

I överenskommelsen med SVT ingick att BGN-banden skulle ligga kvar på SVT under en treårsperiod. Därefter levereras de successivt över till ALB. Efter tre år har SVTs programintresse för materialet avtagit i så— dan grad att det inte är någon större olägenhet att banden förvaras på ALB, trots den försämrade tillgänglighet som detta innebär.

Referensbanden från SVT, liksom riksradiobanden, levereras en gång per vecka till ALB, där de tas emot och inregistreras.

SVT sänder ungefär 5 000 timmar totalt per år. Det levereras ca 2 300 VHS-kassetter årligen till ALB. Därtill kommer ca 530 BCN-band. Ef- tersom inspelningen sker kontinuerligt blir det alltid en del bandut- rymme, t ex vid sändningarnas dagsslut, som inte innehåller informa— tion. I hyllmeter räknat upptar ett års accession av riks-TV ca 100 hm.

SVT har flera kataloger över det sända materialet. Programkatalogen, med den interna beteckningen A28, redovisar samtliga sända program. Man kan söka på programtitlar, personnamn och klassifikationsbeteck- ning. Programkatalogen framställs i form av mikrofiches, på vilka ALB prenumererar. För det material som bevaras i TV-arkivet framställs också en datorbaserad katalog enligt ett annat system. Också denna katalog produceras som mikrofiches, på vilka ALB prenumererar. Slut-

• Sida 99
•  Original

ligen görs en speciell katalog över TVs nyhetssändningar, på ytterliga— re ett annat system. Denna katalog är sökbar on line, men ännu så länge tar man också ut katalogen i form av mikrofiches,

I det ovannämnda avtalet mellan ALB och Sveriges Radio regleras också förhållandet gentemot TV-arkivet. Forskare har möjlighet att via ALB få tillgång till material i TV-arkivet mot självkostnadspris. Då det gäller filmmaterial kan ALB låna över filmerna och göra studiekopior för forskare på den egna utrustningen. Om materialet ligger på video- band, betalar ALB överföringskostnaden till SVT. Forskaren får sedan betala samma avgift som om programmet funnits på ALB. Under 1984 förvärvades på forskarförfrågan 132 titlar från TV-arkivet.

Förutom förvärv på direkt forskarförfrågan, har ALB också övertagit en del äldre TV—material. Bl a har ca 400 tvåtumsband, originalinspel— ningar från tidig svensk TV-produktion, överförts till ALB.

Regional-TV

Vid sidan av rikssändningarna i TV 1 och TV 2 sänder SVT också regio- nala nyhetsprogram från sju olika distrikt. Dessa är 15 minuter långa och sänds varje vardag med uppehåll under sommarmånaderna. Dis- trikten sköter sina egna referensbandningar och levererar också ban- den direkt till ALB.

Från starten 1979 bandades de regionala sändningarna på entimmes VGR-kassetter. Fr o rn augusti 1981 började regionalnyheterna bandas på tretimmars VHS-kassetter. Sammanlagt sänds drygt 300 timmar med regionala program/år. Till ALB levererades 169 kassetter med re- gional-TV-sändningar under budgetåret 1985/86. Den årliga tillväxten är sex hyllmeter.

De regionala nyhetssändningarna redovisas endast delvis i SVTs kata— loger. S k dagen efter-listor, där varje inslag i programmet redovisas re- lativt utförligt, skickas dock till ALB.

• Sida 100
•  Original

Text-TV

Som redovisats i avsnitt 3.2.4 började en arbetsgrupp inom Sveriges Radio år 1975 att utreda möjligheterna att företa prov med text-TV, i första hand för programtextning och annan informationsservice till hörselskadade och döva. Sommaren 197 8 inledde SVT en försöksverk— samhet med information riktad till hörselhandikappade, och i maj 1980 började mer regelbundna sändningar. Text-TV innehåller idag dels pro- gramtextning och dels informationssidor. Programtextningen består i textning på svenska av program med svenskt tal och textade kommen- tarer vid direktsändningar. De ca 250 informationssidorna som sänds idag, innehåller främst nyheter och sport. Därutöver finns också infor- mation om bl a ekonomi, väder och TV-program samt förströelsesidor. Text-TV produceras av en speciell redaktion inom SVT, med beman— ning mellan kl 08.00 och 24.00 alla dagar i veckan.

Text-TV sänds inom ramen för SVTs sändningsrätt och skall därför föl- ja de regler som gäller för TV-verksamheten i övrigt, inklusive pliktle— veranser till ALB. Text-TV sänds i SVTs båda kanaler och är tillgäng— lig under den tid som sändarna är på, från ca 08.30 till dess de ordinarie sändningarna slutar. Informationssidorna uppdateras kontinuerligt under dagen, vilket innebär svårigheter vad beträffar dokumentation och referensbandning. SVT och ALB diskuterade under försöksverk— samheten lämpliga metoder för att dokumentera text-TV-sändning- arna. Man kom dock inte fram till någon acceptabel lösning. Det var försti samband med att man gick över till att banda den svenska pro— duktionen på BGN-systemet, som en lösning gavs. För text-TV används outnyttjat utrymme i TV-signalen, det 8 k bildsläckintervallet. SVT an- vänder fyra lediga linjer i varje intervall. Dessa linjer registreras på BCN-banden och kan återvinnas genom en text-TV-mottagare. Däri ge— nom bevaras den information som är tillgänglig samtidigt som det i någon kanal sänds ett svenskt program. Även om inte alla versioner av informationssidorna därigenom bevaras, blir det ändå, enligt ALBs bedömning, ett tillräckligt stort urval. Text-TV kräver således inte någon särskild behandling vad beträffar mottagning och registrering. Några initiativ för att katalogisera text-TV-informationen har inte heller tagits inom ALB.

• Sida 101
•  Original

5.1.2. Närradio

Försöksverksamheten med närradiosändningar startade under tiden 24 april - 26 november 1979 på 16 orter i landet. Sammanlagt 262 före— ningar fick sändningstillstånd under år 1979. Redan första året sändes under en vecka totalt 314 timmar närradio i landet. Genom ett riks— dagsbeslut i juni 1982 gavs närradioverksamheten fastare former. Den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen ersattes med närradiolagen (1982z459). År 1985 beslutade riksdagen att ge närradioverksamheten permanent karaktär, och närradiokommittén, som administrerat för- söksverksamheten, omvandlades till en myndighet. N ärradiosändning— arna har successivt byggts ut, 1984 hade 812 föreningar på 70 orter sändningstillstånd. I maj 1987 har 1 925 föreningar på 123 orter till- stånd. Den sammanlagda sändningstiden uppgick år 1986 till ca 150 000 timmar.

Liksom programbolagen inom SR-koncernen hade de i försöksverksam- heten deltagande sammanslutningarna skyldighet att referensbanda sina sändningar för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i programmen. Referensbanden skulle sparas i minst sex månader från sändningen. Däremot omfattades inte närradiosändningarna av plikt— exemplarslagen, då de låg utanför SRs sändningsrätt. Detta förhållan- de gäller även sedan närradioverksamheten permanentats.

ALB har följt närradions utveckling med stort intresse. Redan från början stod det klart att man inte skulle kunna klara ett totalt beva- rande av närradioverksamheten, inom befintliga resursramar. Det var dock önskvärt att ett representativt urval kunde bevaras redan från starten av försöksverksamheten. I september 1979 skickade ALB därför ut en enkät till deltagande sammanslutningar där man presenterade ALB och pliktexemplarslagen samt ställde frågor om bl a sändningstid, programinnehåll, bandstandard och intresse för leveranser till ALB. Därefter bestämdes ett urval sändningsveckor, som man försökte in- tressera föreningarna för att leverera till arkivet. Förutsättningen var att ALB ersatte föreningarna för bandkostnaden. Liknande önskemål

• Sida 102
•  Original

har därefter upprepats med vissa intervall. Intresset från föreningar— nas sida har varit relativt ringa. Vissa föreningar har sett fördelen med att få sitt material bevarat i ett centralt arkiv och har levererat samt- liga sändningar sedan starten. Flertalet har dock valt att inte alls hör- samma uppmaningarna från ALB. 98 leverantörer, varibland finns både enskilda tillståndsinnehavare och närradioföreningar, har sam- manlagt skickat ca 2 500 närradioband till ALB. Detta är en mycket liten del av det totala utbudet - under närradions 20 första sändnings- månader sändes ca 31 000 timmar. Det utgör inte heller ett represen- tativt urval, eftersom det är ett litet fåtal föreningar som står för den stora andelen av de levererade banden.

ALB har p g a resursbrist inte haft möjlighet att bedriva en mer in— tensiv informations- och inkrävningsverksamhet vad beträffar närra— diomaterialet. Föreningarna har frihet att själva välja inspelningssys— tem och bandtyp för referensbandningarna. Det har medfört att den tekniska kvaliteten och packningsgraden varierar mycket mellan band från olika föreningar. Vissa bandar på spolband av hög kvalitet, medan andra använder enkel kassettstandard. ALB betalar bandkostnaderna, vilka skiljer sig avsevärt mellan olika levererande föreningar. Hittills har det inte skett någon katalogisering av ALBs närradioband. De re- gistreras vid mottagandet på föreningens namn. Någon indelning i ka- tegorier eller orter görs inte.

För att få en bättre bild av hur referensbandning av närradiosändning- arna går till, skickade ALB hösten 1986 ett frågeformulär till 260 till- ståndsinnehavare. Av dessa svarade totalt 96 föreningar. Av denna en- kät framgår att flertalet referensbandar på vanliga kompaktkassetter. 24 av de tillfrågade gör referensupptagningar på spolband. Hastigheten varierar från 1,12 cm/sek till 19 cm/sek. Den vanligaste hastigheten är 4,75 cm/sek, dvs samma inspelningshastighet som används för riksra- dions och lokalradions referensband. Endast 1/3 av de svarande uppgav att de samarbetade med andra föreningar om referensbandningen. I Malmö har föreningarna möjlighet att antingen sända genom egen för— sorg eller låta Televerket Radio svara för programavvecklingen. I det första fallet svarar den enskilda föreningen också för referensbandning, medan televerket sköter referensupptagningen i det andra fallet.

• Sida 103
•  Original

Knappt hälften av de svarande återanvänder banden efter sex månav der. 30 föreningar sparar samtliga referensband. 14 uppgav att de spa- rar vissa band eller delar av referensinspelningarna. Övriga är osäkra eller har underlåtit att svara.

I enkäten ställdes också vissa frågor om föreningarnas syn på leve— ransplikt eller rekvisitionsrätt av närradions sändningar. 49 förening- ar var negativa till tanken på leveransplikt och 46 sade nej till rekvi- sitionsrätt. 24 tillståndsinnehavare såg positivt på leveransplikt och 29 såg positivt på rekvisitionsrätt. Sammanlagt 28 st har underlåtit att svara och ett tiotal har ingen uppfattning. Så gott som samtliga, både positiva och negativa, som svarat har reserverat sig mot de höjda kost- nader och ökad belastning på personalen som en leveransplikt skulle medföra.

I sitt remissvar på närradiokommitténs betänkande (SOU 1984:53) Föreningarnas radio vitsordade ALB att det var stora svårigheter att på frivillig väg få leveranser av närradiosändningar. ALB pekade dess- utom på att inspelningskvalitet och —teknik var ytterst skiftande lik— som den medföljande programdokumentationen. ALB framhöll även att närradion är ett viktigt element i massmedieutbudet och därför borde omfattas av en fullständig leveransplikt. Man menade också att frågan om en centraliserad referensbandning, antingen organiserad av tele- verketi samband med utsändning eller samordnad på varje sändande ort måste övervägas.

5.1.3. Kabel-TV

Huddinge När-TV-förening påbörjade, i enlighet med lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio, hösten 1980 sändningar av när- TV—program i bostadsområdet Grantorp. ALB ansåg att det vore värde- fullt att dokumentera denna försöksverksamhet och etablerade tidigt

- kontakt med föreningen. För att underlätta referensbandning av pro- grammen ställde ALB en videobandspelare till förfogande. Förutsätt— ningen var att banden sedan levererades till ALB. Sammanlagt har ALB mottagit 85 kassetter från sändningarna i Grantorp.

• Sida 104
•  Original

Under hösten 1983 inleddes i televerkets regi, med utbildningsradion som programansvarig, ett försök med lokala kabel-'I'V-sändningar i Lund. Under våren och sommaren 1984 beslutade SVT att utsträcka sin sändningsrätt till ett 40-tal kabel-TV-försök runt om i landet. För dessa sändningar gällde pliktexemplarslagen på samma sätt som för SVTs reguljära sändningar av riks- och regional—TV . ALB begärde i sin an- slagsframställning för år 1985/86 medel för att kunna dokumentera för— söksverksamheten med kabel-TV. Fr o m 1 juli 1985 har ALB för detta ändamål fått särskilda medel motsvarande en heltids assistenttjänst samt 5 för bandkostnader, ALB bedömde att resurserna inte skulle räcka till totalbevarande av samtliga sändningar utan .orde ett urval med följande variabler:

- geografisk spridning - typ av kabel-TV-företag — satsningens storlek (personal, ekonomi, teknik)

- antal hushåll — sändningstid.

Urvalet har i stort sett fungerat enligt planerna. Under 1985 levere- rades 200 kassetter med lokala kabel-TV—sändningar till ALB. Refe- rensbandningarna .ordes genomgående på VHS-kassetter. Kabel-TV- materialet har ännu inte blivit katalogiserat.

SVTs ansvar för de lokala sändningarna i kabel-TV upphörde i mars 1986. Lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar samt lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar anger dejuri— diska förutsättningarna för dem som skall bedriva lokala kabelsänd— ningar. Där föreskrivs att "den som bedriver egensändningarna skall se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen". Däremot finns det ingen skyldig- het att leverera dessa referensband till ALB. Genom frivilliga överens- kommelser har ALB försökt att få dem som ingick i det tidigare urvalet att fortsätta med bandleveranserna. Det har dock visat sig svårt. Mind- re än hälften av dem som idag bedriver lokala egensändningar har vi— sat intresse att leverera sina referensband till ALB.

• Sida 105
•  Original

ALB har ännu inte vidtagit några åtgärder för att dokumentera de sa— tellitsändningar som distribueras via kabelnäten.

I sitt remissvar på massmediekommitténs betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel anförde ALB att kabelsändningarna borde om- fattas av pliktexemplarslagen. I första hand borde man inrikta sig på att bevara de lokala egensändningarna, vilket också massmediekom— mittén föreslog. ALB pekade också på att det i vissa fall kan vara mer ekonomiskt fördelaktigt att banda de totala sändningarna än att företa selektering i utbudet. ALB påpekade att också satellitsändningar, som förs vidare i kabelnät, är av intresse för forskningen och anvisade möj- ligheten att lägga upp ett system för åtminstone någon typ av represen- tativt urval av det utbud som kommer från utlandet via satellit.

5.1.4. Film Spelfilm

Totalt har ca 300 filmer årligen biografpremiär i Sverige. Av samtliga dessa skall enligt lagen en kopia levereras till ALB för överföring till video. De stora filmbolagen intog en avvaktande hållning gentemot ALB vid starten. Efter överläggningar, i vilka även SFI deltog, beslöt ALB att medge dispens från lagen för utländsk biograffilm. Detta under förutsättning att den leveransskyldige kan uppvisa ett avtal med SFI, där han förbinder sig att deponera en filmkopia av god kvalitet i in— stitutets arkiv. Dessutom skall en filmkopia tillhandahållas för video- överföring hos ALB. Den sålunda framställda videokopian får bevaras av ALB och tillhandahållas för forskningsändamål på samma villkor som gäller för pliktexemplar av spelfilm.

För den svenska filmproduktionen, som uppgår till ca 15 filmer per år, beviljas inte sådana dispenser, utan dessa måste levereras som plikt- exemplar. Genom frivilliga överenskommelser med filmbolagen kan vi— deokopiering i de flesta fall ske i samband med granskningen på statens biografbyrå. Detta innebär stora lättnader, både vad gäller bevakning,

• Sida 106
•  Original

inkrävning och transporter. Den utländska filmen spelas in på 3/4—tums U-matic-kassetter. Detta är ett system för institutionsbruk, som håller acceptabel teknisk kvalitet. Svensk film spelas in på BCN-band (se av— snitt 5.1.1.2). Sammanlagt levererades 212 långfilmer till ALB under budgetåret 1985/86. Därtill kommer 268 trailers, dvs korta prov ur fil— mer framställda i marknadsföringssyfte. Den årliga tillväxten är ca 20 hyllmeter.

SFI dokumenterar utförligt utbudet på de svenska biograferna, varje premiärsatt film redovisas bl a i Svensk filmårsbok. ALB kompletterar SFIs dokumentation med en egen katalog över levererade filmer. Hit— tills har katalogen framställts manuellt på katalogkort. Från budget- året 1986/87 har ALB fått medel för inköp av ett basdatorsystem, i vil- ket även filmkatalogiseringen kommer att ingå.

I sin skrivelse till departementet har ALB pekat på de administrativa merrutiner som det ovan beskrivna dispensförfarandet för utländsk spelfilm innebär och lagt fram önskemål om att det ersätts med ordina- rie leveransplikt.

Reklamfilm

Fram till och med 1985 skulle all reklamfilm förhandsgranskas av sta— tens biografbyrå. Därigenom var den också leveranspliktig till ALB. Fr o m 1 januari 1986 omfattas inte längre reklamfilm av kravet på för- handsgranskning men genom en ändring av pliktexemplarslagen kvarstår leveransplikten till ALB. Detta innebär att ALB har fått eta— blera speciella rutiner för reklamfilm. Filmerna levereras ett par gång— er per år hopklippta i en rulle. Reklamfilmerna samlas på särskilda BGN-band. Sammanlagt levererades 81 reklamfilmer till ALB under budgetåret 1985/86.

• Sida 107
•  Original

Övrig film

De kortfilmer som inte är avsedda för biografvisning anmäls inte till granskning hos biografbyrån och är därför inte leveranspliktiga. Den ojämförligt största delen av den svenska filmproduktionen faller där- igenom utanför pliktexemplarslagen. Biografvisade kortfilmer levere- ras dock till ALB, där de utländska spelas in på U-matic-kassetter och de svenska på BCN—band. Sammanlagt 77 kortfilmer levererades som pliktexemplar till ALB under budgetåret 1985/86.

Dessutom bedriver ALB en aktiv uppsökande verksamhet för att för- värva ej leveransplikti g kortfilm, äldre och nyare. ALB har bidragit ekonomiskt till projektet Kulturhistoria på film, som drivs av SFI, för att restaurera nitratfilmer. Därigenom har ALB förvärvat ett antal äldre kortfilmer. Genom kontakter med olika organisationer, företag, museer och andra institutioner har ALB också fått tillgång till film av den här kategorien. Under perioden 1979-1983 förvärvades sålunda 255 filmer. Då det huvudsakligen är svenska filmer som förvärvas på det här sättet, spelas de regelmässigt över på BGN—band.

Den ej censurgranskade kortfilmen är ofta mycket dåligt dokumente- rad. Av den anledningen prioriterar ALB detta material vad gäller ka- talogisering. I ALBs katalog beskrivs dessa filmer mer utförligt än tex utländsk spelfilm.

ALB påpekar i sin skrivelse att kopplingen mellan censurgranskningen och leveransplikten medför att en viktig filmsektor faller utanför plikt— exemplarslagen. ALB anser därför att andra kriterier för leveransplikt av film bör övervägas. ALB aktualiserar också förslaget från bl a video- gramutredningen om ett centralt register över rörlig bild.

5.1.5. Fonogram

Nationalfonoteket startade 1958, som en avdelning inom KB. Genom frivilliga överenskommelser med grammofonbolagen lyckades man få in en stor del av den svenska skivproduktionen. I den nya pliktexemp-

• Sida 108
•  Original

larslagen omfattas också fonogram av leveransplikt och nationalfono— teket införlivades med ALB den 1 juli 1979.

Enligt pliktexemplarslagen skall alla fonogram som mångfaldigats i Sverige i minst 50 ex och offentliggjorts här lämnas i ett ex till ALB. Fo- nogram som mångfaldigats utomlands men importerats till Sverige i minst 50 exemplar och har svensk anknytning skall levereras till ALB. Leveransplikten för fonogram är kopplad till den som "beställer mång- faldigandet", i de flesta fall producenten. Strukturen på fonogrambran- schen har förändrats sedan ALBs start 197 9. Ett allt större antal fono- gramproducenter levererar en förhållandevis liten mängd material. Det är idag inte ovanligt att en enskild person eller grupp framställer endast en eller ett fåtal skivor eller ljudkassetter. Det krävs därför mycket större insatser för information, utbudsbevakning och inkräv— ning än tidigare.

Under budgetåret 1985/86 levererades följande antal fonogram till ALB som pliktexemplar:

LP-skivor 1 061 Singlar, EP-skivor 524 Ljudkassetter 956 Kompaktskivor (CD) 35

Pliktexemplaren av fonogram tillväxer årligen med ca 13 hyllmeter.

ALB får information om nya fonogramproduktioner genom kontakter bl a med Nordic Copyright Bureau (NCB), riksradions grammofonarkiv samt genom bevakning av fackpressen. Trots de ansträngningar som görs vet man att det blir luckor i pliktexemplarsbeståndet. Avsaknaden av statistik på fonogramområdet gör det svårt att bedöma storleken på dessa luckor.

Enligt sin instruktion har ALB också till uppgift att förvärva material som inte omfattas av leveransplikt, men som bedöms vara av intresse för forskning. Nationalfonoteket hade ambitionen att bygga upp en komplett samling av den svenska fonogramproduktionen. ALB full—

• Sida 109
•  Original

följer den målsättningen. Man försöker således fylla luckor i beståndet bakåti tiden. Dessutom förvärvas även andra typer av ljudupptagning- ar. Från nationalfonoteket har ALB övertagit en stor samling fonograf- cylindrar, acetatband, lackskivor mm. Under 1984 förvärvades sam- manlagt 369 grammofonskivor, därtill kommer 900 band, inklusive beställningar på forskarförfrågan från radioarkivet. En stor del av det äldre materialet är i dåligt skick och i behov av vårdinsatser. ALB har fått tillfälliga medel för att under en treårsperiod få möjlighet att in- ventera, renovera och omkopiera de äldre ljudsamlingar som finns inom arkivet. Vid den kommande omkopieringen planerar ALB att överföra ljudinformationen i digital form till videokassetter av VHS-standard.

För fonogramutbudet har ALB förlitat sig på den datorbaserade katalog som framställs av riksradions grammofonarkiv. Beroendet av grammo- fonarkivets katalogsystem har efter hand kommit att medföra allt större olägenheter. Behovet av en egen beståndskatalog har därför ökat. Det finns dessutom, enligt ALBs uppfattning, behov av bättre och allmänt tillgänglig dokumentation över det svenska fonogramutbudet. ALB har fr o m budgetåret 1988/89 fått medel för att kunna ge ut en svensk fonogramförteckning. Den skall i bokform redovisa de till ALB inkomna pliktexemplaren av fonogram. Kataloginformationen skall lagras i ALBs basdator och blir där sökbar on line via terminal. Därmed får ALB också tillgång till en beståndskatalog över de egna samlingar- na.

Kassettböcker är en ny typ av talfonogram som försäljs genom bok— handeln. De består till största delen av inläsningar av litterära verk men även annat material ingår, t ex teaterföreställningar. Kassett- böckerna är försedda med specialtillverkade omslag med produktions- uppgifter och baksidestexter. Kassettböcker är från pliktexemplarsla- gens synpunkt definitionsmässigt fonogram och skall därför levereras till ALB. Som framgår av avsnitt 3.5 har verksamheten hittills varit av begränsad omfattning.

Talböcker och taltidningar för synskadade och andra läshandikappade äri rättsligt avseende att likställa med fonogram. Även dessa produk- ter är således leveranspliktiga. Samtliga talböcker finns också i en

• Sida 110
•  Original

tryckt version, som bevaras på KB och i Lund. ALB gav därför från bör- jan talboksproducenterna dispens från pliktexemplarslagen. Däremot skall ALB få listor på vilka talböcker som ges ut och har rätt att rekvi— rera sådana böcker som bedöms vara av forskningsintresse. Hittills har ALB inte rekvirerat någon sådan talbok.

Med taltidningar ställer det sig annorlunda. Dessa motsvaras oftast inte av någon identisk tryckt skrift, s k svartskrift. Vid ALBs start räk- nade man med att ca 4 700 leveranspliktiga taltidningskassetter pro- ducerades årligen. P g a det stora omfånget såg sig ALB nödsakat att bara ta in ett urval av taltidningar. Man anlitade några statistiker, vil— ka angav de allmänna principerna för urvalet. Man delade upp taltid— ningarna i två kategorier, dels de som görs speciellt för synskadade, dels de som görs i svartskrift och även har en taltidningsversion. Ur den första kategorien valdes tre av de större taltidningarna som också täckte olika intresseinriktningar. Den andra kategorien delades in i grupperna: politik, fack, religion och övrigt. Ur varje grupp valdes se— dan den största taltidningen. Sammanlagt 17 taltidningsredaktioner uppmanades att skicka ett exemplar av varje nummer till ALB. Den 1 juli 1985 utökades antalet taltidningari urvalet till 30. Samtliga tal— tidningar levereras i form av kompaktkassetter. Varje tidning har ett registerkort, på vilket de enskilda numren markeras vid mottagningen på ALB. Taltidningar distribueras också till synskadade på försök i form av radiosändning som endast kan tas emot med särskild mottagar- utrustning. Dessa radiosändningar omfattas inte av leveransplikt till ALB, och något sådant material har heller inte levererats.

ALB har i sin skrivelse pekat på svårigheterna med bevakning och inkrävning av fonogram. Man menar att en överflyttning av leverans— plikten från producent till skivpresserier och kopieringsanstalter skulle kunna förbättra situationen. ALB vill också ha klarlagt vilket ansvar arkivet skall ha för bevarande av taltidningar och talböcker.

• Sida 111
•  Original

5.1.6. Videogram

Vid tidpunkten för ALBs start fanns det praktiskt taget ingen video— grammarknad i Sverige.—Som framgår av avsnitt 3.4 har det sedan dess skett en kraftig ökning av videoutbudet i landet. För Videogram gäller samma leveransregler som för fonogram. Samma svårigheter gör sig också gällande vad beträffar bevakning och inkrävning. Genom katalo- ger och fackpress samt personliga besök i videobutiker försöker ALB få kännedom om det leveranspliktiga utbudet. Enligt lagen skall video- gram som har mångfaldigats i landet i minst 50 ex eller Videogram som har importerats i minst 50 ex och har svensk anknytning vara leverans— pliktiga. Det kommersiella utbudet av Videogram består till största de— len av utländska långfilmer. Då dessa i allmänhet är försedda med svensk text, blir de därigenom leveranspliktiga. Under budgetåret 1985/86 levererades 1 480 Videogram som pliktexemplar till ALB. Den årliga videogramtillväxten är ca 50 hyllmeter.

Ett Videogram skall levereras i det skick i vilket det har spritts till allmänheten. Detta innebär att omslag och fodral skall medfölja vid leveransen. Leverantören har också möjlighet att välja vilket video— system han vill leverera på. ALB har därför kassetter av samtliga i handeln förekommande system, även om den största andelen utgörs av VHS-kassetter. Den tekniska kvaliteten är ofta låg på de kassetter som ALB får. Detta medför problem från beständighetssynpunkt och vid framtida konvertering.

Videoutbudet av utländska långfilmer, som finns dokumenterade i filmografier och på annat håll, katalogiseras på en relativt låg ambi— tionsnivå. Filmerna är sökbara på samtliga tillgängliga titlar samt på regissörens namn. För den svenska videoproduktionen, som inte finns dokumenterad någon annanstans, gör man däremot en fullständig ka— talogisering.

Även för Videogram önskar ALB att för- och nackdelar med att över- flytta leveransplikten från producent till kopieringsanstalt bör under- sökas. Man påpekar också att med pliktexemplarslagens definition av

• Sida 112
•  Original

Videogram kommer även olika typer av video- och dataspel att bli leve- ranspliktiga. En ny definition bör därför övervägas.

5.2. Sveriges Radio

Programbolagen inom Sveriges Radio-koncernen tillhör de största pro— ducenterna av ljud- och bildmaterial i Sverige. De har också, i olika hög grad, behov av egen arkivering av sina produktioner, för programända- mål. Dessutom har framför allt radiobolagen byggt upp stora samlingar av kommersiellt utgivna grammofoninspelningar. Nedan följer en be— skrivning av arkivförhållandena inom de olika bolagen.

5.2.1. Sveriges Riksradio (RR)

År 1979 omorganiserades Sveriges Radio så att företaget delades upp i ett moderbolag, Sveriges Radio AB, och fyra dotterbolag: Sveriges Tele- vision AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Till riksradion fördes då ett antal företagsgemen— samma arkiv- och biblioteksfunktioner. Bl a referensbiblioteket, press— arkivet, musikbiblioteket och grammofonarkivet. Tillsammans med programarkivet och ytterligare ett par mindre avdelningar bildar dessa enheten programservice. I det här sammanhanget är deti första hand programarkivet och grammofonarkivet som är av intresse att beskriva närmare.

5.2.1.1 Programarkivet

Programarkivet är den avdelning som har ansvar för hantering och be— varande av inspelade programband. Det består av två sektioner: pro- gramförrådet, för tillfällig bandförvaring, och arkivet, för långtidsarki- vering. Vid programarkivet finns fn 19 tjänster. Kostnaderna för avdelningens totala verksamhet uppgår till ca 4 milj kr.

• Sida 113
•  Original

Den första radioinspelningen i Sverige gjordes på lackskiva 1931. Från Radiotjänsts sex första verksamhetsår, sändningarna startade 1925, finns inga inspelningar bevarade. I slutet av 1950-talet ersattes lack- skivorna av magnetöfonband. Vid den tidpunkten anvisades också me- del för en mer utvecklad arkivfunktion, Inspelningsarkivet.

Den grundläggande principen som styr arkiveringen av ljudradiopro- gram inom riksradion är att för framtiden bevara sådana inspelningar som bedöms vara av värde för programverksamheten. Före tillkomsten av ALB togs också viss hänsyn till att det var ett allmänt svenskt kul- turintresse att vissa inspelningar bevarades. F n arkiveras ca 10-15% av alla sända radioprogram. Detta blir ca 400 band per månad. Det som bevaras är originalband, inspelade med en hastighet av minst 19 cm/sek. Det totala bandbeståndet uppgår till ca 130 000 band. I arkivet finns dessutom 86 000 lackskivor från tiden 1931 - 1957. Bandsamling— arna förvaras under professionella betingelser i en arkivlokal som väl uppfyller de krav som ställs för långtidsförvaring av magnetband, bl a med avseende på temperatur och luftfuktighet. Inspelningar som har ansetts ha ovanligt stort dokumentariskt värde har förts över till me- tallmatriser för förvaring i riksarkivet. Dessa överföringar upphörde 1979, då ALB fick ansvar för det långsiktiga bevarandet av radioprogram.

Programarkivet har följande regler för utlåning av arkiverade inspelningar

- Utlåning i princip endast för programändamål och inom radio- huset.

- Uppspelning får endast göras av tekniker. - Klippning eller redigering är absolut förbjudet. - Upphovsrättsliga, kontraktsmässiga och internt programmäs- siga synpunkter liksom allmänna publiceringsregler måste noga beaktas och följas.

Programarkivet handhar också försäljning av kopior åt privatpersoner, institutioner och företag. Av upphovsrättsliga skäl försäljs inga musik- inspelningar.

• Sida 114
•  Original

Då ett program är inspelat skickas det till programförrådet tillsam- mans med ett bandprotokoll. Detta innehåller vissa uppgifter om pro- grammet, bl a produktionsnummer, producent och programinnehåll. Informationen dataregistreras, och banden kan sökas på vissa av de registrerade uppgifterna. Efter ett års förvaring i programförrådet skall beslut fattas om bevarande eller avmagnetisering. Urvalet för den slutliga arkiveringen görs av de olika redaktionerna. Dessa skriver en arkivmotivering på bandprotokollen, och de band som skall bevaras förs över till arkivet. Antalet band som förvaras tillfälligt i program- förrådet brukar hållas relativt konstant vid ca 25 000.

Katalogisering utförs av bibliotekarier. Underlaget till katalogise- ringen hämtas i första hand från bandprotokoll och annan programdo- kumentation. I många fall är dessa otillräckliga, och banden måste av- lyssnas av katalogisatören. F n används helt manuella rutiner. Långt framskridna planer finns dock på införandet av ett datorbaserat kata— logsystem. I kortkatalogen finns följande avdelningar:

- Författare/titelkatalog

- Kompositör/titelkatalog

- Röst— och exekutörskatalog - Systematisk ämneskatalog - Kronologisk katalog

- Produktionsnummerkatalog.

Genom en överenskommelse mellan ALB och riksradion har forskare möjlighet att via ALB, mot självkostnadspris. beställa äldre material ur programarkivets samlingar. Programarkivets erfarenheter av detta samarbete är goda. Beställningarna från ALB har inte medfört något nämnvärt extraarbete utan har ingått i de ordinarie rutinerna.

5.2.1 .2 Grammofonarkivet

Redan 1928 anställdes en person på dåvarande Radiotjänst för att ta hand om samlingen av grammofonskivor. Denna bestod då av ca 200 skivor. I dag består samlingarna av ca 600 000 skivor, 2 000 spolband,

• Sida 115
•  Original

600 kassetter, 1 500 fonografcylindrar och 2 000 pianorullar. Personal- styrkan uppgår till 24 tjänster. De årliga kostnaderna för grammofon— arkivet är 6,9 milj kr (exkl lokalkostnader).

Grammofonarkivet, som är ett centralt arkiv för alla programbolag inom Sveriges Radio-koncernen, köper in, katalogiserar och vårdar kommersiellt utgivna grammofonskivor och ljudband som behövs för programändamål. Arkivet köper i de flesta fall in flera exemplar av varje inspelning, varav ett ex reserveras endast för sändningsbruk. Grammofonarkivet försöker att få in ett representativt urval av det kommersiella fonogramutbudet. Det innebär att det till största delen är utländskt material i samlingarna. Man har dock den ambitionen att alla svenskinspelade skivor skall finnas i arkivet. År 1968 hade man en riksomfattande kampanj för insamling av 7 8-varvsskivor, Operation Stenkaka, där man fick in 48 000 skivor. Kassetter köper man endast i undantagsfall p g a att den tekniska kvaliteten anses vara för dålig.

Skivor ur grammofonarkivets samlingar lånas endast ut för program— ändamål. Låntagare måste ha ett speciellt lånekort, som erhålles efter särskild ansökan. För låneregistreringen finns ett särskilt datorsystem, som dagligen tar fram en lista över låntagare och lånedatum. Hemlån av skivor är ej tillåtet.

Som tidigare nämnts producerar riksradions grammofonarkiv katalo— ger över sina samlingar. Redan 1968 startade katalogiseringen för ett nytt datorbaserat system A05. 1970 .ordes den första datorbearbet- ningen. Denna katalog redovisar ca 40 000 78-varvsskivor och avsluta— des 1977. I A05 finns följande sökmöjligheter:

- titel

- personnamn

- skivmärke

- accessionsnummer.

Fr o m är 1974 ersattes den löpande manuella kortkatalogen av ett internt utarbetat datorbaserat registrerings- och söksystem A 06. Det innehåller i första hand grammofonskivor inköpta efter detta datum.

• Sida 116
•  Original

Det sker dock en kontinuerlig överföring av fonogram från äldre kata- loger. På sikt räknar man med att grammofonarkivets hela bestånd skall kunna redovisas i A06.

Följande begrepp är sökbara i A06:

- titel

- personnamn

- klassifikationsbeteckning

- geografisk indelning (folkmusik) - kronologisk bestämning (klassisk musik) - namn på ensembler etc — textbörjan (i vissa fall) - ämnesord (i vissa fall)

- accessionsnummer.

I samtliga kataloger finns uppgift om skivmärke och skivnummer. Ka- talogerna tas uti form av mikrofiches. A06 är numera också sökbar on line via terminal.

5.2.2. Sveriges Lokalradio (LRAB)

Inom LRAB finns inga centralt utfärdade direktiv eller rekommenda- tioner beträffande arkivering av ljudband eller grammofonskivor. Var- je station har möjlighet att bestämma i vad mån programband skall be- varas och om man skall bygga upp egna grammofonarkiv. Förhållande— na varierar därför mycket mellan olika stationer både vad beträffar samlingarnas omfång och innehåll.

I samband med utgivningen av en förteckning över ljudarkiv i Norden, Directory of Nordic Sound Archives 1986, skickades en enkät till samt— liga lokalradiostationer. Där frågades bl a om samlingarnas storlek. 18 stationer besvarade enkäten och där framkom att stationerna hade i genomsnitt 6 400 grammofonskivor och 1 011 spolband samt 302 kassetter. Beträffande kassetter ger medeltalet en missvisande bild, ef-

• Sida 117
•  Original

tersom en station ensam svarade för mer än 65% av det totala kassett- beståndet.

Liksom de övriga programbolagen sparar LRAB-stationerna på sådana originalband, som kan komma till användning inom stationens pro- gramverksamhet. På många stationer sker en utgallring av program- band ca ett år efter sändningstillfället. Det finns en ökande medveten- het på de olika lokalradiostationerna om betydelsen av systematisering mm av programarkivet. Det är dock svårt att avsätta resurser för denna verksamhet. Detta medför att bandsamlingarna blir allt mer svåröver- skådliga vartefter de tillväxer i omfång. Det är däremot mer vanligt fö- rekommande att en musikintresserad reporter eller tekniker tar en mer aktiv del i uppbyggandet och skötseln av stationens samling av gram- mofonskivor.

Till programbanden finns dokumentation i form av bandprotokoll med produktionsuppgifter och information om programinnehållet. För skiv- beståndet abonnerar stationerna på riksradions grammofonarkivs mikrofichekataloger.

5.2.3. Sveriges Television (SVT)

En organiserad arkivfunktion för televisionsmaterial tillkom redan år 1958. TV-arkivet är f n en avdelning under teknikenheten inom Sveri- ges Television. Personalstyrkan uppgår till 39,5 heltidstjänster och ar- kivet har årliga kostnader på ca 8,5 milj kr. TV-arkivet är organiserati en expedition, en katalogsektion, ett bildarkiv samt en försäljnings— funktion.

Avdelningens huvuduppgifter är att för televisionens bruk:

- insamla, katalogisera och vårda film, ljudband, textband samt katalogisera videoband och stillbilder - övervaka och informera om materialets skötsel och handhavan-

de

• Sida 118
•  Original

- ombesörja lån ur samlingarna och lämna hjälp vid materialets utnyttjande - bevaka att gällande upphovsrättsliga bestämmelser efterföljs - ombesörja viss försäljning och kopiering av programmaterial.

För insamling, förvaring och vård av videoband svarar en annan avdel- ning inom den tekniska enheten.

Den årliga accessionen utgörs av 750 000 meter 16 mm film, omräknati speltid motsvarar det ca 500 timmar. Därtill kommer 1 200 band, mot- svarande ca 1 300 timmar. Det bevarade film- och videomaterialet över- lappar delvis varandra. Det är därför svårt att bestämt ange hur stor del av TV-produktionen som löpande sparas i TV—arkivet.

Sedan den 1 januari 1984 bandas för ALBs räkning samtliga svenska program på entumsband (BGN-band), inspelade med halva hastighe— ten. Dessa band är, med undantag för påkostade musikproduktioner, av återutsändningsbar kvalitet och SVT har rättighet att använda dem för programändamål. BCN-banden kvarligger hos SVT tre år. Under den tiden har SVT möjlighet att utan kontakt med ALB nyttja banden. Även ALB har tillgång till banden under treårsperioden, antingen ge— nom att beställa kopior från SVT eller genom att låna banden.

Inom SVT finns en arkivkommitté för TV-inspelningar. Arkivkom— mittén sammanträder en gångi månaden och har till uppgift att, på för- slag från de enskilda redaktionerna, besluta om arkivering eller kasse— ring av inspelningar för TV samt att bevaka TV-programmen från TV- historisk synpunkt och rekommendera inspelning av t ex direktsända program. Samtliga sända program förs upp på s k arkivlistor, där re- daktionerna anger sina önskemål i fråga om arkivering av film och videoband.

Nyhetsprogrammen förs inte upp på arkivlista utan för dem råder spe- ciella arkiveringsprinciper. Liksom övriga svenska produktioner spelas också samtliga rikssända nyhetsprogram in på ALBs BCN-band. Som tidigare nämnts ligger dessa band kvar hos SVT i tre år innan de över- förs till ALB. TV-arkivet bevarar dessutom en VHS-inspelning som på-

• Sida 119
•  Original

seendematerial dels för den egna katalogiseringen men också för bola- gets programmedarbetare. Slutligen sparar nyhetsredaktionerna själva originalbanden till de sända inslagen, av system U-matic highband eller Betacam. Dessa originalkassetter skall sedan avmagnetiseras ef- ter tre år. De regionala nyhetsredaktionerna avgör själva vilka inslag de vill bevara. Dessa förs över på entumsband, s k sparband, vilka skickas till arkivet med vissa intervall.

Det är praktiskt taget uteslutande den inhemska produktionen som bevaras i TV-arkivet. Endast i undantagsfall kan utländska program arkiveras. Det föreligger inte någon statistik, ur vilken man kan utläsa hur stor del av SVTs programutbud som arkiveras.

TV-arkivet har också förvärvat äldre filmsamlingar som har bedömts vara av intresse för programändamål. Så inköptes t ex år 1974 SFS hela journal- och kortfilmsarkiv.

Samlingarna förvaras i arkivlokaler med speciellt klimat, anpassat till materialets krav. Till skillnad från radions programarkiv, tillåter TV- arkivet producenter och andra programmedarbetare att själva hantera arkivets filmer. Då dessa ofta är av originalkaraktär har det skett en viss förslitning under åren. Videobanden däremot får endast handhas av särskilda tekniker.

En stor del av TV-arkivets resurser har satsats på katalogisering av framför allt filmmaterialet. Då en huvuduppgift för TV—arkivet är att fungera som bildkälla för TV-produktionen, krävs en utförlig och mångfasetterad katalog. År 1974 infördes ett datorbaserat katalog- system (004). Dessförinnan hade katalogen framställts manuellt som en konventionell kortkatalog. 1983 inleddes en försöksperiod med en särskild datorbaserad katalog över nyhetsinslag. Databasen admi— nistreras av DAFA. Katalogen är sökbar on line och utnyttjar sök— systemet IMDOC. Nyhetsredaktionerna samt TV-arkivet har tillgång till databasen via egna terminaler. Till övriga intressenter distribueras katalogen i form av mikrofiches. F n finns planer inom TV-arkivet att integrera de datorbaserade katalogsystemen med syfte att föra samman all information i en gemensam databas.

• Sida 120
•  Original

TV-arkivet har följande bestämmelser för lån ur samlingarna:

- utlåning medges endast för programändamål och mot kvitto - utlåning utanför SVTs lokaler måste särskilt anmälas till expeditionen — lånetiden är en vecka, förlängning kan medges efter anmälan till expeditionen - normalt utlånas endast fem filmer åt gången - klippning eller redigering i arkivmaterial utan arkivets hörande är helt förbjudet - vid användning skall upphovsrättsliga regler iakttas - kopiering skall ske genom arkivet.

ALB har genom ett avtal med SVT tillförsäkrat sig rätten att för fors— kares räkning få tillgång till material ur TV-arkivets samlingar. Fil- mer lånas över till ALB för videokopiering på ALBs utrustning. Video— band kopieras på SVT till självkostnadspris. TV—arkivets erfarenheter av detta samarbete är gott. Det medför dock viss extra arbetsbelastning med framtagning av arkivmaterial mm.

5.2.4. Sveriges Utbildningsradio (U R)

Alltsedan slutet av 1920-talet har skolradio varit ett stående inslag i radioutbudet. Skol-TV och kurser för vuxna kom också tidigt att ingå i TV5 programtablåer. År 1964 slogs skolradio och skol-TV samman till en skolprogramavdelning, och samma år startade en sektion för vuxen- undervisning, SR/VUX. År 1969 bildades Utbildningsprogramenheten (UTB) med inriktning både på skolprogram och vuxenutbildning. År 1967 tillsattes en statlig kommitté, TRU-kommittén, för utredning och försöksverksamhet rörande användning av radio och TV i utbildningen. I december 1976 fattade riksdagen beslut om bildandet av ett nytt fö- retag, Sveriges Utbildningsradio AB, som gavs status av dotterbolag till Sveriges Radio. Från 1 juli 1979 ingår UR som ett av de fyra dotter- bolagen i SR-koncernen. Från starten finansierades UR genom anslag över statsbudgeten. Riksdagen beslöt hösten 1983 att UR fr o m bud— getåret 1985/86 skulle finansieras helt med mottagaravgifter.

• Sida 121
•  Original

URs verksamhet inriktas på fyra utbildningsområden: förskola, ung- domsskola, högskola och vuxenutbildning.

UR sände under budgetåret 1985/86:

TV-program: 460 timmar (91 timmar förstasändningar) Radioprogram: 856 timmar (379 timmar förstasändningar).

UR är, som framgår av ovanstående, bildat genom en sammanslagning av TRU-kommittén och Utbildningsprogramenheten. De program som producerades inom TRU-kommittén arkiverades i dess lokaler i Stock- sund, medan UTBs TV- och radioprogram arkiverades i respektive TV- arkivet och dåvarande inspelningsarkivet. Sedan UR blivit ett själv- ständigt bolag ändrades arkivförutsättningarna. Originalbanden till URs produktion av TV- och radioprogram sparas nu i ett programförråd i Stocksund. Förstasändningarna av TV-program från UR referensban- das på VHS-kassett och spelas dessutom in på BCN-band. Dessa levere- ras till ALB som pliktexemplar. En samlad, komplett uppsättning av användarkassetter finns dessutom på informationsavdelningen.-

Det UTE-material som finns bevarat i TV-arkivet och programarkivet vid riksradion har införts i deras ordinarie katalogsystem. TRU-mate- rialet är praktiskt taget helt okatalogiserat. Filmmaterial både från TRU-perioden och sådant som producerats av UR finns sporadiskt katalogiserat i en kortkatalog. Övrigt UR-material finns redovisati de programkataloger som distribueras till AV-centraler och andra avnämare.

Inom UR har företagits en utredning om hantering och uppläggning av den bibliografiska delen av bolagets programdokumentation. Utred- ningen presenterade i juni 1986 en rapport: Översyn av Utbildningsra- dions arkivkatalog inom programdokumentationen. Denna behandlas för närvarande inom UR.

• Sida 122
•  Original

5.3. Svenska Filminstitutet (SFI)

Staten och filmbranschens organisationer (Sveriges Biografägare- förbund, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u p a och Föreningen Sveriges Filmproducenter) slöt den 6 mars 1963 ett avtal - dets k filmavtalet. Innebörden i avtalet är att branschen avsätter för stöd till filmproduk- tion och andra filmändamål en tioprocentig avgift på biljettintäkterna vid biografer som anordnar mer än fem föreställningar i veckan. I gen- gäld avstår staten från att konsumtionsbeskatta biografnäringen. Ge- nom filmavtalet bildades stiftelsen Svenska Filminstitutet med uppgift att förvalta biografavgifterna enligt de regler som stipuleras i avtalet. Filmavtalet reviderades senast under år 1982, då även videobranschen genom Föreningen IFPI-Video blev avtalspart. Nu skall också den som bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av Videogram erlägga vissa avgifter till SFI.

Filminstitutets uppgifter och inriktning preciseras närmare i regering- ens proposition 1981/82:111 Om vissa filmfrågor m.m. Enligt 1982 års film- och videoavtal skall SFI ha till ändamål

- att främja värdefull svensk filmproduktion, - att öka intresset hos allmänheten för film, - att främja spridning och visning av värdefull film, — att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område, - att främja artistisk och teknisk utbildning samt forskning inom filmens område, -. att direkt eller i samarbete med folkbildnings- organisationer, filmstudior och andra sammanslutningar sprida kunskap om filmen, - att medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse, - att verka för internationellt samarbete i här berörda avseenden, — att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen, - atti övrigt verka för ändamål inom filmens område.

• Sida 123
•  Original

I 3 5 i avtalet anges: "Med film avses i detta avtal även Videogram i alla de fall där det är praktiskt lämpligt och motiverat".

Fi ur 5.2

Fi minstitutets organisation

Personal

Ekonomi med

Garanti— 0. Visningsnamnder

Administrativ service Vaktmästeri Reception

Fastighet Transport/Lager Statistik

Speciella funktioner Sv. Förenade Filmstudios (SFF) Sv. Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudios (SFBF)

Projekt/Försöksverksamhet Barn- och ungdomsfilmklubbar Skolvisningar m.m,

Kommersiella visningar

av 16 mm film

Verkställande direktör

Information och

festivaldeltagande

lnLcinemateksfrågor o. andra kulturfrågor

Cinematek/ Doku mentation Bibliotek Klipparkiv Bild— och affischarkiv

Cinematek/Filmarkiv med Filmrestaurering och

Filmklubb

Förlag Chaplin Filmografi, Filmårsbok Utställningar

Teknisk inf. och utveckling Tidskriften TM TM-seminariet

Arkiv och Information Produktionsboken Medierådet

Filmproduktion Långfilm Kort- och barnfilm

Produktionsteknik Ljudavdelning Ateljéer Biografer Renoveringslaboratorium

Visningsverksamhet Förvärv och försäljning Styrgrupp för barnfilmfrågor Teknik PRJDistribution/Utbildning

Förutom biograf- och videoavgifterna får SFI också statsanslag. Bud— getåret 1985/86 uppgick de sammanlagda intäkterna till drygt 140 milj,

• Sida 124
•  Original

varav ca 35 milj i statsanslag. Filminstitutet hade 156 anställda den 1 november 1986.

5.3.1. Bevarande och dokumentation

Stiftelsen Filmhistoriska samlingarna började sin verksamhet år 1933. Dess målsättning var att skapa ett filmarkiv i internationell bemärkel- se, och verksamheten stöddes av filmbranschen. Stiftelsen upplöstes år 1964, då dess uppgifter övertogs av SFI. Där inrättades, under den sam— lade beteckningen Cinemateket, ett filmarkiv ett bibliotek med littera— tur om film samt ett arkiv för kringmaterial till filmerna, såsom klipp, affischer och stillbilder.

I följande avsnitt beskrivs närmare SFIs verksamhet med bevarande och dokumentation.

5.3.1.1 Cinematek/Filmarkiv

Filmarkivet har till huvudsaklig uppgift att bevara den svenska filmen för eftervärlden. Den största delen av samlingarna utgörs dock av ut- ländsk film, både klassiker och filmer som hör till den vanliga biograf— repertoaren. Syftet med att bevara utländska filmer är att tillhanda— hålla detta material för studier och forskningsändamål. Filmarkivets samlingar omfattar fn ca 11 000 titlar, till största delen utländsk spel- film från de senaste 25 åren. Den årliga acceSSionen uppgår till ca 300 filmer.

Inom filmarkivet finns också avdelningen för filmrestaurering samt Filmklubben. Den sammanlagda personalstyrkan uppgår till 19 perso— ner.

Arkivet får merparten av sina filmer genom att filmbolagen deponerar en kopia av filmen efter det att den svenska distributionsrätten upp- hört, i de flesta fall ca 3-5 år efter biografpremiären. En filmkopia är ömtålig för mekanisk påverkan. Vid körning i projektor blir den lätt repig och smutsig. De filmkopior som har deponerats hos SFI är därför

• Sida 125
•  Original

ofta av mindre god teknisk kvalitet. Depositionerna regleras i särskilda avtal, dels med enskilda utländska filmbolag och dels med Föreningen Sveriges Filmproducenter. Enligt dessa avtal åtar sig SFI att inom ra- men för sina resurser bevara det deponerade materialet på bästa fack- mannamässiga sätt och att vid behov omkopiera det till annan informa- tionsbärare. Vid restaurering av deponerat material har Sandrews och SF åtagit sig att bidraga med 25% av laboratoriekostnaderna när det gäller nitratmaterial, dvs film före 1953.

Som framgår av avsnitt 5.1.4 har distributörer av utländsk film möjlig- het att få dispens från pliktexemplarslagen. Detta under förutsättning att de sluter ett avtal med SFI, i vilket de bl a förbinder sig att deponera en filmkopia av god kvalitet i institutets arkiv. Härigenom har SFI fått möjlighet att kräva av filmdistributörerna dels att filmkopior verkligen deponeras och dels att dessa inte är i alltför dåligt skick.

För den svenska filmen finns sedan 1980 ett avtal som säger att för alla produktioner som får ekonomiskt stöd av SFI åtar sig producenten att lämna en masterkopia för långtidsförvaring hos SFI. Filmarkivet för— värvar också filmer genom köp och genom byte med andra filmarkiv. SFIs samlingar förvaras under goda arkivmässiga betingelser i speci- ella kylarkiv.

All 35 mm film som producerades före år 1953 kopierades på nitratbas, som dels är mycket brandfarlig och dels har den egenskapen att den bryts ned och förstörs genom kemiska processer. Nitratfilmen måste därför, både av säkerhets- och bevarandeskäl, omkopieras på acetat- film, 5 k säkerhetsfilm. Ca 1 150 spelfilmer producerades på nitratbas i Sverige. Av dessa har SFI restaurerat och kopierat om ca 775 st. 300 filmer anses vara försvunna, och det återstår således ca 75 titlar att restaurera. SFI beräknar att dessa skall vara omkopierade om ca fyra år till en återstående kostnad av sex till sju miljoner kr. Acetatfilmen är också utsatt för åldringsprocesser. Framför allt färgfilmen försämras på ganska kort tid. Även för SFIs ca 300 svenska fårgfilmer från 1953 och framåt krävs det således insatser för renovering och omkopiering. Enbart laboratoriekostnaderna för renovering av en färgfilm uppgår

• Sida 126
•  Original

till drygt 100 000 kr. Därtill kommer kostnader för ljussättning, personal mm.

År 1980 startade SFI med bidrag från Riksbankens Jubileumsfond pro- jektet Kulturhistoria på film. Syftet med projektet är att inventera och registrera all kort-, reklam-, dokumentär- och journalfilm som produce- rats i Sverige och fortfarande finns bevarad på nitratbas. Fr o m 1 ja- nuari 1985 finansieras projektet helt av SFI. Över 2 500 filmer har re- gistrerats, de flesta från arkivets egna samlingar. I samband med pro— jektet har också visst arbete med renovering och omkopiering utförts, med ekonomiskt bidrag bl a från ALB.

Filmarkivet producerar en datorbaserad katalog över sina samlingar. Katalogen består av mikrofiches i två sviter, en där de fullständiga ka— talogposterna redovisas och en som innehåller sökordsregistret. Viss in- formation hämtas från den databas som byggs upp för framställning av Faktablad om film (filmer premiärsatta 1977 och senare) och Svensk Filmografi (se 5.313). Övriga katalogposter framställs av arkivets egen personal. Ca 1/3 kan för närvarande årsvis plockas ur befintliga databaser. Arkivets katalog är konfidentiell och är inte tillgänglig för utomstående användare.

Enligt det standardavtal som gäller för depositioner av utländsk film får SFI endast använda det deponerade materialet inom institutets lo- kaler för privat studium i grupper med begränsat antal deltagare och av personer med professionell verksamhet inom filmen vilka bedriver seriös forskning. För all annan visning krävs särskilt tillstånd av depo- nenten. Avtalet med de svenska filmproducenterna ger SFI större handlingsfrihet. Där stipuleras att materialet får användas inom ra- men för institutets verksamhet "syftande till konstnärlig och teknisk utbildning inom filmen, bevarandet av filmer och material i filmhisto- riskt intresse samt spridande av kunskap om film". SFI har således rätt att utan ersättning till rättighetshavaren visa det deponerade materia- let och det referensmaterial som eventuellt har framställts. Visningar får dock inte anordnas i vinstsyfte eller "äga därmed jämförbar kom— mersiell karaktär såsom t.ex. visningi TV". SFI tillhandahåller film ur sina samlingar till bl a universitet, Dramatiska institutet och till ut-

• Sida 127
•  Original

ländska filmarkiv. Till största delen visas dock arkivets filmer inom ramen för Filmklubbens verksamhet.

Filmklubben har till uppgift att visa i första hand klassisk film, ny utländsk film som inte när svenska biografer på annat sätt, experi- mentfilm mm, presentera retrospektiva serier över regissörer och gen— rer samt att anordna föreläsningar och diskussioner med gästande film- regissörer och andra filmpersonligheter. Filmklubben visar film på två ställen i Stockholm. Dels på dagtid i Filmstaden och dels på kvällstid i Filmhuset. Antalet medlemmar uppgår till ca 14 000. De visade filmer- na kommer endast till en del från SFIs arkiv. Ca 40% av de visade film- erna har lånats in från utländska filmarkiv och distributörer. Även svenska distributörer och organisationer lånar ut film till Filmklubben.

Enskilda forskare kan också få tillgång till arkivets filmer. Det är dock förenat med stora kostnader, ca 1 000 kr för en filmvisning, vilket gör att denna möjlighet inte utnyttjas i någon större omfattning.

Under budgetåret 1985/86 expedierades 1 949 långfilmer och 429 kort- filmer till Filmklubben, universitet, dramatiska institutet, utländska filmarkiv och privata forskare.

5.3.l.2 Cinematek/Dokumentation

Dokumentationsavdelningen består av bibliotek, klipparkiv och bild- och affischarkiv. Sammanlagt tjänstgör 15 personer inom dokumenta- tionsavdelningen, vars uppgift är att förvärva och ordna material som är relaterat till film- och TV-området.

Biblioteket är huvudbibliotek i Sverige för filmlitteratur. Gränserna mellan olika bildmedier har blivit allt mer flytande. Av den anledning— en bevakar SFIs bibliotek också TV— och videolitteratur om än mer se- lektivt. Boksamlingen omfattar ca 30 000 böcker och biblioteket prenu— mererar löpande på 255 tidskrifter. Förutom tryckta publikationer har biblioteket också samlingar av otryckt material som manuskript och textlistor, arkiv från enskilda personer och filmbolag. Biblioteket sam-

• Sida 128
•  Original

arbetar med Stockholms universitetsbiblioteks filial för Teater- och filmvetenskap, med vilken man delar läsesal. Antalet besökare uppgår till ca 100 per dag.

K lipparkivet bevakar och mikrofilmar material om film från dagstid- ningar, tidskrifter, filmfestivaler samt filmbolagens informationsmate- rial. Sju svenska tidningar klipps dagligen och tio tidskrifter klipps re- gelbundet. Material ur landsortspressen mikrofilrnas selektivt.

Bild- och affischarkivet innehåller dels stillbilder till filmer och fotogra— fier av personer med anknytning till film och dels filmaffischer. Bild- samlingen omfattar ca 1,5 miljoner stillbilder till 26 000 filmer och 18 000 personer. Affischarkivet har drygt 30 000 affischer i sina sam- lingar.

5.3.1.3 Förlag

Inom förlaget publiceras, förutom filmtidskriften Chaplin, de filmo— grafiska verken Svensk Filmografi och Faktablad/Filmårsboken.

I Svensk Filmografi kommer den offentligt visade svenska spelfilmen fram till år 1979 att finnas komplett dokumenterad. För ljudfilmens del täcker varje volym ett decennium. Från början finansierades filmogra- fiutgivningen av Riksbankens Jubileumsfond, men fr o m 1979 står SFI för finansieringen. J ubileumsfonden bidrar med en s k publiceringsga— ranti för täckande av tryckningskostnaderna. Filmografiprojektet be- räknas vara avslutat 1987 med en indexvolym som täcker hela perio— den.

Förlaget publicerar kontinuerligt Faktablad om film över filmer som haft biografpremiär i Stockholm. Faktabladen ges ut som lösblad i A4- format och innehåller produktionsuppgifter, innehållsbeskrivning och i vissa fall recensioner och litteraturhänvisningar. Faktabladen redige- ras senare och kompletteras med filmer som haft premiär utanför Stockholm och publiceras under namnet Filmårsboken. Denna utges

• Sida 129
•  Original

per kalenderår och förtecknar dessutom samtliga biograffilmer som premiärvisats i TV under året.

Svensk Filmografi och Faktablad/Filmårsboken produceras med hjälp av datorteknik. Informationen lagras i en databas, varifrån fotosätt- ning och registerframställning kan ske. Som tidigare nämnts hämtar filmarkivet information till sin katalog ur denna databas. Planer finns på att göra innehålleti databasen sökbart on line via terminal. Ännu saknas dock denna möjlighet.

5.4. Kungl. biblioteket (KB) och Lunds universi- tetsbibliotek

Med kombinerat material menas en kombination av olika medieformer, som tillsammans utgör en produkt. Det är i första hand läromedel, s k läromedelspaket, som framställs i denna form, men det förekommer också utanför läromedelssektorn. I 1949 års leveranslag fanns inga fö- reskrifter angående kombinerat material. Detta medförde att de tryck- ta komponenterna levererades på samma sätt som allt annat tryck, me- dan de ingående AV-delarna endast bevarades i undantagsfall. Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek försökte att genom frivilliga över- enskommelser med läromedelsproducenterna samla in läromedelspa- ket, men dessa leveranser upphörde efter hand. För att säkra bevaran- det av kombinerat material, föreskrivs i 1979 års pliktexemplarslag (se kap 2) att detta skall levereras i två exemplar, ett till KB och ett till Lunds universitetsbibliotek.

Leveransplikten gäller under följande förutsättningar:

- samtliga komponenter som ingår i ett kombinerat material skall ha mångfaldigats i landet i minst 50 ex och skall ha lämnats ut för spridning här

- en kombinerad produkt som helt eller delvis mångfaldigats utomlands skall levereras i enlighet med reglerna för kombi- nerat material om samtliga delar har importerats och lämnats för spridningi landet i minst 50 ex och det innehåller framföran—

• Sida 130
•  Original

de på svenska språket eller huvudsakligen är avsett att spridas i Sverige.

Erfarenheterna från de två mottagande institutionerna redovisas i följande avsnitt.

5.4.1. Kungl. biblioteket

För bevakning och inkrävning av leveranspliktigt tryck och kombine- rat material ansvarar inom KB svenska sektionen med en sammanlagd personalstyrka på 20 personer, motsvarande ca 13 heltidstjänster. För hanteringen av det kombinerade materialet avsätts 15 % av en heltids- tjänst. Under 1985 levererades totalt 310 AV-komponenter till KB. 174 levererades utan påstötning, medan 136 levererades efter inkrävning. Av de 135 nya titlar, som år 1985 registrerades som kombinerat mate- rial, var 102 läromedel och 33 övrigt material. KB räknar inte med nå— gon ökning inom denna sektor, snarare noteras en viss nedgång i tillflö- det. Efter vissa initialsvårigheter har nu Svenska sektionen etablerat väl fungerande rutiner för det kombinerade materialet och tycker inte att hanteringen är särskilt betungande. Av resursskäl har KB ännu inte investerati utrustning för uppspelning av ljud- och bildinspelning- ar. Genom en informell överenskommelse med ALB kan forskare dock få möjlighet att utnyttja ALBs tekniska resurser för uppspelning av material ur KBS samlingar.

5.4.2. Lunds universitetsbibliotek

Inom Lunds universitetsbibliotek ansvarar svenska avdelningen för hanteringen av de nationella reservexemplaren. Avdelningen består av tolv tjänster. Resurser har endast sporadiskt kunnat avsättas för be— vakning och inkrävning av kombinerat material. Direktiv och rutiner saknas beträffande förvaring och vård, vilket innebär att det kombine- rade materialet f n förvaras under mindre gynnsamma lokalbeting- elser. Det finns inte heller någon uppspelningsapparatur, vare sig för ljud- eller bildupptagningar.

• Sida 131
•  Original

Universitetsbiblioteket har haft kontakt med statens psykologisk- pedagogiska bibliotek (SPPB) för att efterhöra dess intresse av att ta emot de hittills inkomna kombinationerna som deposition och atti fortsättningen bli mottagare av detta material. Någon ställning har hittills inte tagits.

• Sida 132
•  Original

• Sida 133
•  Original

Innehållet i radio- och TV-program, filmer, Videogram samt fonogram utgörs till största delen av material som är skyddat enligt den upphovs- rättsliga lagstiftningen. Denna skyddar också de nämnda medierna som sådana. Det sagda innebär att upphovsrättslagstiftningen i hög grad påverkar olika frågor rörande arkivering av ljud- och bildupptag- ningar. I det följande görs därför först en allmän översikt av det upp- hovsrättsliga regelsystemet och därefter redovisas vissa regler av sär- skild betydelse för ljud- och bildarkivering. För en utförligare redovis- ning hänvisas till dataarkiveringskommitténs betänkande (SOU 1974:94) sid 143 ff.

6.1 Lagstiftningen i huvuddrag

Med upphovsrätt menas den rätt som författare, kompositörer, konst- närer och andra upphovsmän har till sina alster. Reglerna härom finns i upphovsrättslagen (1960:729), URL. I princip har varje upphovsman ensamrätt att bestämma över all användning av sitt verk. Vidare har utövande konstnärer, dvs skådespelare, sångare och musiker och lik- nande yrkesgrupper, samt vissa producenter en viss rätt att bestämma över utnyttjandet av sina prestationer. Även dessa bestämmelser finns i URL. Slutligen har fotografer en ensamrätt att bestämma över an- vändningen av sina fotografier. Denna rätt regleras i en särskild lag (1960:730) om rätt till fotografisk bild, FotoL.

URL ger skydd åt litterära eller konstnärliga verk oavsetti vilken form de har kommit till uttryck. För att få skydd måste emellertid produkten vara resultatet av en skapande verksamhet, som ger uttryck för ett visst mått av självständighet och originalitet. Detta innebär t ex att ny-

• Sida 134
•  Original

hetsmeddelanden i radio och TV normalt inte uppfyller de krav som ställs på ett verk i upphovsrättslig mening. Upphovsrätten tillkommer den som har skapat verket. Rätten till ett verk kan emellertid innehas av flera personer samtidigt. Om exempelvis en film bygger på en litte- rär förlaga kommer författarens upphovsrätt till originalverket att av- se även filmverket. Samtidigt får den eller de som .ort filmen också upphovsrätt till filmverket. Om ett verk skapats av flera personer utan att man kan urskilja de olika personernas bidrag som självständiga verk har de gemensam upphovsrätt till verket.

Upphovsrätten ger upphovsmännen dels ett ekonomiskt, dels ett ideellt skydd. Det ekonomiska skyddet ger upphovsmannen en ensamrätt att bestämma över alla sådana förfoganden över verket, som består i att framställa exemplar av verket eller att göra det tillgängligt för allmän- heten, bl a genom offentligt framförande. Från denna ensamrätt görs i URL vissa undantag som är påkallade av hänsyn till allmänna och en- skilda intressen. För den egentliga upphovsrättens del finns regler härom i 2 kap. Vissa av dessa undantag som har särskild relevans för arkivering av ljud och bild redovisas i avsnitt 6.2 nedan.

Som framställning av exemplar av verket räknas även att verket över- förs "på anordning genom vilken det kan återgivas", t ex film, fonogram eller videogram.

Det ideella skyddet ger upphovsmannen en rätt att, oavsett om han har kvar de ekonomiska rättigheterna, få sitt namn angivet på det sätt och i den omfattning god sed kräver när verket görs tillgängligt för allmän- heten samt en rätt att motsätta sig att verket ändras eller används i en form eller i ett sammanhang som är kränkande för hans konstnärliga eller litterära anseende eller för hans egenart.

Både det ekonomiska och det ideella skyddet varar enligt URL under upphovsmannens livstid och 50 år efter hans död. Om flera personer har gemensam upphovsrätt till ett verk räknas skyddstiden efter den sist avlidnes dödsår. I vissa fall, t ex när ett verk har getts ut anonymt, gäller rätten under 50 år från offentliggörandet.

• Sida 135
•  Original

Som tidigare antytts finns i URL, utöver regler om den egentliga upp- hovsrätten, också regler om s k närstående rättigheter, dvs de rättighe- ter som utövande konstnärer samt vissa producenter har till sina pres- tationer. I dessa rättigheter görs vissa inskränkningar som i princip motsvarar dem som gäller i fråga om skyddet för upphovsmäns verk.

Utövande konstnärer, dvs skådespelare, musiker, sångare och andra som framför litterära och konstnärliga verk, har ett skydd för sina framföranden. Skyddet innebär att man inte utan samtycke får spela in framförandet på grammofonskiva, film eller annan anordning genom vilket det kan återges. Om framförandet har spelats in har konstnären ensamrätt att bestämma över allt mångfaldigande av inspelningen un- der en tid av 50 år; före den 1 juli 1986 var skyddstiden 25 år. Även fo- nogramframställare har en rätt att bestämma över allt eftergörande av inspelade fonogram. Eftergörande anses föreligga även då en inspel— ning förs över från en anordning till en annan, tex från en grammofon- skiva till ett kassettband. Fr o rn den 1 juli 1986 har även filmproducen— ter ett motsvarande skydd för sina filmverk. Slutligen har radio- och TV-företag ett skydd för sina utsändningar. Skyddet innebär bl a att fö- retagens samtycke krävs för att man skall få spela in utsändningen på anordning genom vilken den kan återges och för att överföra en sådan inspelning till en annan anordning. Även för dessa rättigheter gäller en skyddstid under 50 år från det år inspelningen .ordes.

Skyddet för fotografiska bilder är i princip uppbyggt på samma sätt som skydd för verk enligt URL. Fotografen har sålunda bl a ensamrätt att framställa exemplar av bilden liksom ett ideellt skydd som i stort sett motsvarar det upphovsrättsliga. Skyddstiden för fotografier är i all- mänhet 25 år från det år när bilden framställdes. I fråga om fotografier som har konstnärligt eller vetenskapligt värde är den dock 50 år från fotografens dödsår.

Upphovsrätten har en internationell prägel och utländska rättighets- havares rättigheter skyddas genom vissa internationella överenskom- melser. Den grundläggande är Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk från år 1886, som reviderats flera gånger, senast i Paris 1971. Vidare finns Världskonventionen om upphovsrätt från

• Sida 136
•  Original

1952, som även den reviderats i Paris 1971. Sverige äri båda fallen bundet av de i Paris antagna konventionstexterna. Slutligen bör näm- nas Internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag, den s k Romkonventionen, vilken Sverige tillträdde år 1961. Någon närmare redogörelse för inne- hållet i dessa konventioner görs inte här.

6.2 Arkivering

Den upphovsrättsliga lagstiftningen har betydelse för ljud- och bild- arkivering på följande områden:

- rätten att framställa kopior - rätten att bevara i arkiv - rätten att tillhandahålla material ur samlingarna.

I det följande lämnas en redogörelse för de föreskrifter i upphovsrätts— lagen som berör dessa frågor. Fotografilagen innehåller, direkt eller ge- nom hänvisningar till URL, samma reglering.

Som tidigare nämnts ger upphovsrättslagstiftningen upphovsmännen ensamrätt att bestämma om varje mångfaldigande av deras verk. För att få göra en upptagning av ett verk fordras alltså tillstånd av upp— hovsmannen. Vidare fordras tillstånd av dem som har närstående rät- tigheter, dvs samtliga utövande konstnärer som medverkar. Om upp- tagningen sker via ett eller flera medier (t ex från TV, från film eller från film i TV), fordras också tillstånd av vederbörande framställare. Upphovsrättslagen medger dock i vissa speciella fall att inspelning och kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk får ske utan särskilda till- stånd.

Det är sålunda bl a tillåtet att framställa enstaka exemplar av offent— liggjorda verk om det sker för enskilt bruk. Lagen ger alltså möjlighet att för privat bruk göra tex inspelningar av fonogram, videogram, film eller radio— och TV-program. En sådan inspelning får inte spelas upp utanför familjen eller en krets av personer till vilka den som gjort in-

• Sida 137
•  Original

spelningen står i ett närmare personligt förhållande. Det är tillåtet att låta en annan person utföra kopieringen eller inspelningen.

I 22 & första stycket URL finns bestämmelser om radio- eller televi— sionsföretags rätt att göra 5 k efemära inspelningar. Bestämmelsen an- ger att om ett sådant företag har rätt atti utsändning återge litterärt eller konstnärligt verk får det också, under villkor som regeringen be- stämmer, för bruk vid egna utsändningar uppta verket på anordning genom vilken det kan återges. Vidare föreskrivs att annars tillämpliga regler gäller i fråga om rätten att med hjälp av sådan upptagning göra verket tillgängligt för allmänheten. Detta innebär bl a att upphovs— mannens samtycke krävs för att få sända en sådan upptagning i repris.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av nämnda lagbestämmelse har meddelats i tillämpningsförordningen (1961:348) till URL och FotoL (11-14 åå). Där föreskrivs bl a att sådan upptagning skall göras med företagets egen tekniska utrustning och att den inte får överläm— nas till annan. Vidare gäller att upptagningar får bevaras högst ett år och användas för utsändning högst fyra gånger. De skall därefter för- störas eller utplånas om inte annat avtalas med upphovsmannen. Upp- tagning som äger dokumentariskt värde får dock överlämnas till arkiv hos programföretag som avses i 5 & första stycket radiolagen och får där bevaras även efter nyssnämnda tid eller användning.

Tillämpningsbestämmelserna innehåller också vissa föreskrifter om kopiering av dessa inspelningar. Det föreskrivs sålunda att upptagning som inte lämpligen bör bevaras i original får föras över på nytt under- lagi vilket fall originalupptagningen skall förstöras eller utplånas. Vi- dare föreskrivs att om det av tekniska skäl inte är lämpligt att begagna originalupptagningen eller exemplar som framställts med stöd av nyss- nämnda föreskrift för utsändning får det framställas ett särskilt exem- plar av upptagningen för detta ändamål. Efter användningen skall så- dant exemplar förstöras eller utplånas.

Den angivna lagbestämmelsen och de tillämpningsföreskrifter som ansluter till den bygger på artikel 1 1 bis 3 i Bernkonventionen. Där anges att - om annat inte avtalats - tillstånd som getts till utsändning

• Sida 138
•  Original

av ett verk i radio mm inte innefattar tillstånd att överföra radiout- sändning av verket på anordning för upptagning av ljud eller bilder. Konventionsländerna får dock i sin interna lagstiftning ge regler om efemära upptagningar som görs av radioföretag med dess egna hjälp- medel och för dess egna utsändningar. I sådan lagstiftning får även medges att upptagningar, som äger ovanlig dokumentarisk karaktär, bevaras i officiella arkiv.

Konventionen fick den ovan återgivna lydelsen vid Brysselkonferensen 1948. Den återspeglar den kompromiss som träffades mellan de stater som ansåg att radioföretagen inte skulle ha någon särskild inspelnings— rätt och de stater - däribland de nordiska - som ansåg att radioföretagen borde ha en rätt att utan samtycke göra inspelningar för kommande sändningar. Kompromissen innebar sålunda att tolkningsregeln kom- pletterades med en bestämmelse som medgav konventionsländerna att i sin lagstiftning tillerkänna radioföretagen en viss inspelningsrätt utan att upphovsmännen fick motsvarande rätt till ersättning.

Vid tillkomsten av pliktexemplarslagen år 1979 infördes vissa spe- cialbestämmelseri 22 a-c & i upphovsrättslagen. Enligt URL 22 a & får radio- och 'I'V-företag spela in sina sändningar för att säkerställa fram- tida bevisning. Detta brukar kallas att sändningarna referensbandas. Referensinspelningar får bevaras i arkiv som avses i pliktexemplarsla— gen, dvs arkivet för ljud och bild (ALB), om de har dokumentariskt vär- de (jfr ovan).

Enligt 22 b 5 har ALB rätt att för arkiveringsändamål överföra offent- lig.orda filmverk "på anordning genom vilken det kan återgivas". Dessa överförda filmer får sedan bevaras i ALB.

Enligt 22 c 5 har ALB dessutom rätt att framställa kopior av material som lämnats till arkivet om det är påkallat från beredskaps- eller skyddssynpunkt. Enstaka kopior får också framställas för forsknings— ändamål. Kopior som ALB framställt med stöd av dessa regler får inte utnyttjas för andra ändamål.

• Sida 139
•  Original

Närmare anvisningar för tillämpningen av de nu nämnda föreskrifter- na i upphovsrättslagen ges i förordningen om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar (SFS 1978:779 med ändring i SFS 1979:483). Innehållet i denna redovisas i avsnitt 2.3.

• Sida 140
•  Original

• Sida 141
•  Original

7. Forskningens intresse av ljud- och bildupptagningar 7.1 Förutsättningar för ALBs forskarservice

En av huvuduppgifterna för ALB är att tillgodose forskningens in— tressen. På grund av materialets specifika natur är utnyttjandet be— roende av en lagstiftning som avviker från vad som gäller för biblio- teksväsendet i övrigt. Regleringen av ALBs verksamhet är starkt be— roende av att det insamlade materialet är upphovsrättsligt skyddat. Detta medför att dess tillgänglighet är begränsad. Huvudregeln är att materialet är tillgängligt endast för forskningens behov. I övrigt ford- ras medgivande från upphovsmannen.

Givetvis innebär tillämpningen av reglerna om hur materialet till- handahålls olika avvägningsproblem. Bl a ärinte begreppet forskning något enhetligt begrepp. Erfarenheterna från den hittillsvarande verk— samheten vid ALB visar att den helt övervägande delen av dem som utnyttjar samlingarna utgörs av personer som är knutna till högsko- lans utbildnings- och forskningsverksamhet. Utöver för forskning med denna anknytning kan samlingarna utnyttjas även för icke universi— tetsanknuten forskning, tex avseende journalistiska djupreportage, re- search för radio— och TV-program, teaterproduktioner, fonogrampro- duktion mm.

Innebörden av de regler för utlåning som tillämpas av ALB är således att utlåningen avser forskning men att forskningsbegreppet har getts en något vidgad innebörd. ALB tillämpar en praxis som innebär att syf— tet med utlåningen skall vara att låntagaren avser att utföra en på för- hand definierad uppgift, att söka sig fram till nya uppgifter, att utarbe- ta en rapport eller annan dokumentation samt att publicera resultatet.

• Sida 142
•  Original

Däremot godkänns inte sådana syften som att ta fram material för per- sonlig förkovran, kommersiell verksamhet eller underlag för undervis- ning o d.

Avgörande för forskarnas intresse för att utnyttja samlingarna hos ALB är möjligheterna att ta fram just den information som man behö- ver. ALB fick vid starten inte resurser för en heltäckande katalogise—, ring av samlingarna. Det förutsattes att ALB i första hand skulle ut- nyttja redan befintliga kataloger och söka samarbete med andra kata— logiserande institutioner i första hand inom Sveriges Radio.

Med dessa förutsättningar finns det inom ALB, för olika delar och för olika tidsavsnitt, ett stort antal kataloger och annat material rörande innehålleti samlingarna. Frågan om att förbättra möjligheterna till information om samlingarna är central för verksamheten i ALB. Under hand har en betydande utveckling skett. Frågan om dokumentation och möjligheterna att söka information kan lösas på olika ambitionsnivåer, som sammanhänger med vilka resurser som står till förfogande. ALB har starkt prioriterat utvecklingen på detta område och i olika sam- manhang pekat på behovet av resursförstärkningar.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1987/88 framhåller ALB bl a följande: "ALB fick inte vid starten några resurser för katalogisering i egen regi utan förutsattes pröva sig fram via ett lappverk av andra re- gisterhållares kataloger, främst Sveriges Radio-bolagen. Härigenom har också skapats ett beroendeförhållande som gör ALB mycket sår- bart.

Genom riksdagens beslut med anledning av 1986 års budgetproposition har medel beviljats för övertagande av riksradions programkatalog samt för datorisering. För stora mängder forskningsintressant material kvarstår emellertid att de är svårtillgängliga och komplicerade att söka

1.

De krav på personalförstärkningar som ALB förde fram i detta sam— manhang har inte tillgodosetts. I övrigt har ALB bl a föreslagit åtgär- der för räddningskonvertering av vissa äldre samlingar samt för utgiv-

• Sida 143
•  Original

ning av en svensk nationaldiskografl. I prop 1986/87:80 om forskning har förslag lagts fram om genomförande av dessa åtgärder.

Under hösten 1985 gjordes under 10 veckor en mindre enkätundersök— ning som specialarbete för bibliotekshögskolan i Borås. Ett antal frågor om servicen fick besvaras av alla besökare på ALBs låneexpedition. I rapporten om undersökningen understryks att katalogsituationen är komplicerad, men att forskarna med hjälp av personalen hittar det ma- terial de söker. Enligt forskarna fungerar servicen bra.

De praktiska förutsättningarna för att ta del av inspelningsmaterialet består - förutom i att ALB tillhandahåller kataloger och i övrigt med- verkar för att söka upp de inspelningar som efterfrågas - i att ALB framställer studiekopior för forskarnas bruk. Detta är nödvändigt efter- som ALBs samlingar endast omfattar ett exemplar av resp inspelning, vilken därför i största möjliga utsträckning måste skyddas mot förslit— ning och skador. För forskarnas arbete förfogar ALB över fyra uppspel— ningshytter samt grupprum. Under senare tid har ALBs service kunnat utvidgas på så sätt att ijärrutlåning sker till forskningsanknutna bi— bliotek i Lund, Göteborg, Växjö, Linköping, Kalmar, Örebro, Umeå och Luleå. Därutöver har i några fall särskilda medgivanden .orts om ut- nyttjande i andra former och på andra orter. Undantagsvis har lån be- viljats för forskare i utlandet.

7 .2 Utnyttjandets omfattning och inriktning

ALB för statistik som visar i vilken utsträckning olika slag av forskare utnyttjar arkivet, vilka uppgifter som avses samt vilket antal beställ- ningar som gjorts. En översikt över ALBs betydelse för forskningen från dessa utgångspunkter ges i tabell 7.1.

Den i tabellöversikten redovisade forskningen varierar avsevärt med avseende på projektens omfattning och vetenskapliga nivå. Den helt övervägande delen av forskningen kan betecknas som masskommuni— kationsforskning. Den bedrivs av såväl samhällsvetare som humanis-

• Sida 144
•  Original

ter. Bland dessa har några av de mest omfattande systematiska beställ- ningarna .örts av radio— och TV-program för forskningsprojekt.

Den med avseende på antalet forskare mest omfattande forskningen bedrivs av filmvetare, som genom ALBs tillkomst fått avsevärt förbätt— rade arbetsmöjligheter. Antalet lånade titlar bland dessa är dock för— hållandevis lågt.

Forskare inom det litteraturvetenskapliga området är en väsentlig del av dem som i tabellen redovisats som "övr. humanister".

I det följande redovisas en sammanställning över masskommunika- tionsforskning som bedrivits med stöd av anslag från humanistisk-sam- hällsvetenskapliga forskningsrådet och Riksbankens jubileumsfond och som föranlett större beställningar av material från ALB.

Kjell Nowak: Televisionens idévärld Jörgen Westerståhl: Etermediernas bild av samhället Karl-Erik Rosengren: Kommunikationssociologi Jan Olsson: Från odödliga teatern till Edisons kinetophon Kjell Nowak: Studieri massmedieinnehåll i ett kulturvetenskapligt perspektiv Rune Waldekranz: Land och stad i svensk flktionsfilm fr o m 1930 Rune Larsson: Religionsvetenskapligt etermedieprojekt Inga Sonesson: Barn och ungdom, TV och video

• Sida 145
•  Original

Tabell 7.1 Utlåning från ALB i vad avser antal forskare, deras uppgifter samt antal beställda titlar

Utlåning med av— seende på ANTAL FORSKARE: Samhällsvetare Naturvetare Humanister: Filmvetare Musikvetare Ovriga _ humanister Ovriga (ej ankn till universitet)

Totalt Varav interurban- lånade

UPPGIFTER: Doktorsavhandl. C—uppsats B—uppsats

Tryckt artikel Projektrapport Annat vetenskap- ligt arbete Ovrigt Totalt ANTAL BE- STALLDA TITLAR: Fonogram Riksradio Lokalradio TV—program TV: Svensk film Utländsk film

Filmer och Videogram: Svenska Utländska Program från TV—arkivet Program från radioarkivet

Totalt

1979/ 80

(D QWUI McD

34 4

01 #OMCDUIGO

co .:;

25 32 152 76 47

H I

338

1980/ 81

18

21 21 11

CAD #CDNJNCDQO

41- m.»—

14 23 43

37

343

85

13

127 34 30

214 55

40 100 14 11 10

33 216

104 49 29 120 32 40

44 145 80

69

Verksamhetsår 1981/ 1982/ 1983/ 1984/ 82 83 84 26 11 6 1 3 — 46 82 83 8 10 10 33 32 22 24 21 33 138 159 154 13 18 35 16 8 14 24 37 36 53 71 50 6 10 12 18 11 14 6 4 4 19 16 24 142 157 154 51 23 83 834 201 47 1316 — — 107 283 100 11 14 15 25 39 40 27 38 31 66 105 95 85 81 60 173 125 59 2695 909 530 712

1985/ Summa Procent 86

11

123 36 33

210 52

12 41 90-

10

46 210

31 46

148

17 24

130 187 96

80

768

94

487 50 184

161

985 182

70 192 405

53 70 42

157 989

319 1 253 1 506 1 012

137 174

284 622 445

543

6 295

andel

20 24 16

• Sida 146
•  Original

Av tabell 7.1 framgår att antalet forskare som utnyttjar samlingarna hos ALB efter de första inledande åren tycks ha stabiliserat sig om- kring 200 per år. Av dessa har under större delen av perioden ett tiotal varje år sysslat med doktorsavhandlingar, för hela tiden sammanlagt 70. Det största antalet låntagare kommer från den grundläggande aka- demiska utbildningen. Antalet studerande som använder ALBs mate- rial för C- och B-uppsatser uppgick 1980/81 till 41. Budgetåret 1985/86 var antalet uppsatser av detta slag uppe i 131. Utnyttjandet för forsk- ning utanför högskolan avseende t ex artiklar, rapporter mm har stigit från 26 uppgifter 1980/81 till 67 uppgifter 1985/86.

Antalet lånade titlar varierar avsevärt mellan åren och i viss mån obe— roende av antalet forskare. Under 1981/82 .ordes således ett ovanligt stort antal lån, främst av radiomaterial på grund av vissa då pågående större forskningsprojekt. Därefter har totala antalet lånade titlar legat på en lägre nivå och uppgår till 7 68 för 1985/86. Förutom av 244 lån av radio- och TV-material hos ALB utgörs lånen av 317 filmer och video- gram och 31 fonogram. Vidare ingår sammanlagt 176 radio- och TV- program från tiden före 1979 som förmedlats från resp riksradions pro— gramarkiv och TV-arkivet. I relation till samlingarnas tillväxt hos ALB kan utnyttjandet synas vara lågt.

Erfarenheterna av ALBs service åt forskarna har nyligen behandlats av Eva Block, chef för enheten för forskarservice hos ALB, i antologin Forskning om populärkultur utgiven av N ordicom/Sverige (nr 1-2/87). Av artikeln framgår bl a följande.

Redan kort efter ALBs start 1979 började företrädare för sam- hällsuetenskaplig forskning söka material för större undersök- ningar. Under de första åren .ordes beställningar av flera hundra radio- och TV-program för Westerståhls projekt vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, och statskunskapen var den ämnesinriktning som var mest företrädd vid ALB. En större beställning av TV-program gjordes också av Centrum för masskommunikationsforskning vid Stockholms universitet. Dessa beställningar har avsett större systematiska urval av ra—

• Sida 147
•  Original

dio- och TV-program för innehållsanalyser. I samband därmed har metodiken för sådana studier utvecklats.

I jämförelse med dessa projekt har övriga samhällsvetare varit sparsamt företrädda vid ALB under senare år. Främst har be- ställningarna gällt enstaka radio- eller TV-program för att be- lägga vissa påståenden om det politiska livet. De få som beställt material vid ALB har arbetat på en hög vetenskaplig nivå. J am fört med vissa humanistiska ämnesområden förefaller det inte vara vanligt att t ex statsvetare eller sociologer tränas till stu- dier av radio- och TV-material inom grundutbildningen, vilket på sikt antagligen kommer att få konsekvenser för statsveten— skaplig forskning på massmedia.

På det naturvetenskapliga forskningsområdet utnyttjas ALBs samlingar i mycket ringa utsträckning.

På det humanistiska området är utnyttjandet störst och kan lämpligen fördelas på filmvetare, musikvetare och humanister i övrigt.

F ilmvetenskaplig forskning har från början sysslat med histo- riska eller litteraturvetenskapligt orienterade frågor, och har i likhet med statsvetare redan för många år sedan begärt att statsmakterna skall inrätta ett arkiv för deras behov. Från att från början varit lågt har antalet filmvetare ökat och utgör nu- mera den största andelen forskare vid ALB. För studerande vid filmvetenskapliga institutionen i Stockholm på grundutbild— ningsnivå utgör studiebesök på ALB ett momenti utbildningen. Institutionen rekommenderar vidare att studier av film för upp— satsskrivning förläggs till ALB. Fortfarande är större delen av filmvetarna studenter på grundutbildningsnivå. Det avspeglar sig bl a i att de flesta beställningarna på långfilmer görs under årets första kvartal, och att filmvetarna som grupp utgör nästan 60 procent av låntagarna, medan deras beställningar utgör ca 40 procent av de beställda titlarna. Även om ALBs kopieringsavgif—

• Sida 148
•  Original

ter har hämmat stora beställningar från enskilda studenter, vi- sar sig dock ALBs filmsamlingar fylla ett stort behov för dessa.

Under dessa första år av ALBs verksamhet har filmforskningen utvecklats påfallande. Andelen forskare på högre nivå har ökat liksom den interurbana efterfrågan. Man möter också på ALB ständigt från andra ämnesområden en efterfrågan på filmveten- skapligt kunnande.

Det är naturligt att filmvetarna är den största låntagarkatego— rin vid ALB i och med att deras källmaterial ofta inte finns på högskolebiblioteken. Filmvetarna arbetar i allmänhet med frå- geställningar av litteraturvetenskaplig karaktär. Flera intres- santa filmhistoriska projekt har genomförts, inte minst om sven- ska filmproduktioner. Man kan också se ett ökat intresse för filmestetik bland yngre forskare på högre nivå.

Långfilmer studerade ur ett samhälleligt perspektiv har framför allt tagits upp vid Centrum för masskommunikationsforskning, tillsammans med andra TV-produktioner i källmaterialet. På senare tid har ett par filmvetare på högre nivåer tagit upp frågor kring TVs bildproduktioner ur opinionsbildningsperspektiv.

Jämfört med filmvetarna har företrädare för musikforskningen varit relativt få vid ALB. I likhet med filmvetarna i Stockholm har musikvetarna i Lund lagt in studiebesök vid ALB i grund- utbildningen (på C—nivå). Bland musikvetarna är det påfallande att det är studerande på de högre nivåerna som utnyttjat ALB. Särskilt har musikvetarna i Göteborg utnyttjat samlingarna för studier av folklig musik med sociologiska frågeställningar och med anknytning till massmediers funktioner. Några avhand— lingar om populärmusik, både musik för melodifestivaler och rockmusik, bygger bl a på källmaterial vid ALB.

Inom humanistisk forskning i övrigt är det främst litteraturve— tarna som utnyttjat samlingarna hos ALB. I första hand är det forskare på högre nivå, som haft radio- och TV—program om för-

• Sida 149
•  Original

fattare som en naturlig typ av källmaterial. Men redan på grundutbildningsnivå har flera studenter börjat undersöka för— fattares framträdanden i massmedia. En inriktning som bör kunna bli betydelsefull för fortsättningen är jämförande studier av olika massmedias framställningar av' en och samma författares verk.

En universitetsdiciplin som gränsar till samhällsvetenskapen och som är relativt vanlig vid ALB är etnologin. På C-nivå har ganska många arbetat med t ex tidiga radioinspelningar och med även nyare reportage om etnologiskt intressanta företeel- ser.

Mellan 15 och 20 % av dem som forskar vid ALB är inte knutna till universiteten utan forskar med konstnärligt kreativa uppgif- ter. Hit hör de som sysslar med produktioner av program i radio och TV, uppsättningar av teaterpjäser, avancerad journalistik, skönlitterärt författarskap, debattböcker, utredningar osv. De flesta anmäler starkt begränsade uppgifter. ALB lägger inte ner någon stor del av sina tekniska eller personella resurser på den— na kategori. Även om dessa sällan arbetar med systematiska metoder på forskares vis, har de ofta nog mycket stora kunska- peri de ämnesområden de sysslar med, och produktiviteten är hög.

7.3 Forskarnas uppfattning om ALBs verksamhet

Vid ett av kommittén anordnat symposium samt genom en mindre en- kät till ett antal forskare har olika frågor om ALBs betydelse för forsk- ningen tagits upp. Samlingarna hos ALB ses från forskningshåll som en allt mer betydande del av de minnen som samlas om kultur- och samhällsutvecklingen. Ett nytt viktigt källmaterial byggs upp vid si- dan om skriftligt material, föremål och annan dokumentation. Forskar— nas intressen sammanhänger med två huvudaspekter på verksamhe- ten. För det första beror ALBs betydelse av vilken omfattning och all- sidighet det samlade materialet har. Den andra huvudaspekten gäller

• Sida 150
•  Original

frågan om möjligheterna att ur det samlade materialet ta fram den in- formation som behövs för forskningsprojekten.

Frågan om omfattningen av det insamlade materialet behandlas i andra avsnitt av detta betänkande. Sett från forskningens utgångs- punkter är det av intresse att så mycket som möjligt skall bevaras för framtiden. Av resursskäl finns dock behov av gallring och andra be- gränsningar. De begränsande åtgärderna, t ex vid gallringi närradions sändningar, bör bl a av forskningsskäl ske på sådant sätt att det .orda urvalet på ett adekvat sätt belyser den verksamhet som bedrivits. Möj— ligheterna att göra urvalet representativt bör med andra ord noga bevakas.

En annan sida av frågan om vilken betydelse samlingarna har som forskningskälla är givetvis deras successiva tillväxt över tiden. I vissa forskningssammanhang ökar materialets värde väsentligt då allt längre tidsperioder kan belysas.

Från forskarnas sida understryks den stora betydelse en organisation som ALB har för att göra de nya medierna tillgängliga för forskningen. Hanteringen av dessa som forskningsmaterial erbjuder vissa speciella problem. Detta sammanhänger framförallt med den stora mängd data som materialet representerar. Det kan i många fall fordras genomgång av mycket stora sådana informationsmängder för att utvinna relevanta data i den struktur som ett forskningsprojekt utgör. Överhuvudtaget kan det föreligga vissa principiella problem rörande de metoder som be- höver utvecklas för att på bästa sätt utnyttja material av det slag som finns hos ALB. Utnyttjandet av ett i och för sig rikt material blir i hög grad beroende av tillgången på kataloger och register mm. Som påpe- kats i olika sammanhang är upprättande av sådant material mycket resurskrävande. ALB har i första hand haft att bygga vidare på kata- logmaterial som fanns vid myndighetens tillkomst. Olika åtgärder har vidtagits för att förbättra sökningsmöjligheterna. Väsentligt härvid är den pågående datoriseringen av katalogsystemet.

Den rådande situationen vid ALB karaktäriseras av att en stor del av samlingarna inte är tillgängliga annat än med hjälp av personalen vid

• Sida 151
•  Original

ALBs låneexpedition. Besökande har i allmänhet inte själva möjlighet att söka sig fram till det önskade materialet. Speciellt svår har situatio— nen varit på eterrnediernas område, där riksradions och TV5 5 k pro- gramkataloger varit ofullständiga. Åtgärder har numera vidtagits för att efter hand avhjälpa dessa problem. TVs programkatalog kommer att integreras i de övriga arkivkatalogema, och ALB har fått medel för att framställa en katalog över riksradions sändningar. För lokalradions del saknas kataloger helt. I stället får material sökas via de program— rapporter som bifogas sändningsmaterialet.

De angivna förhållandena har föranlett olika önskemål om förbätt- ringar från forskarnas sida. En forskare framhåller således att katalog- och registerproblemet är det enda verkliga problemet med ALBs verk- samhet. Från annat håll uttalas att det ligger ett forskningshinder ock- så i att endast delar av filmvetenskapens primärmaterial är tillgäng- ligt för forskningen.

Beträffande katalogiseringen understryks att något måste göras för att materialet skall kunna tillhandahållas med någorlunda exakthet och snabbhet. Från flera håll betonas vikten av att katalogiseringen kan ske i takt med förvärven. Värdet av datoriseringen av katalogerna be— tonas. Det framhålls också som angeläget att katalogerna genom termi— naler blir tillgängliga på t ex universitetsbiblioteken. För större forsk— ningsprojekt är det av stor betydelse att bandmaterialet kan användas i egna lokaler.

Det har i olika sammanhang starkt betonats från forskarhåll vilka vär- defulla insatser ALB gör för att ställa material till forskarnas förfogan- de. Med de brister som föreligger i fråga om katalogiseringen mm blir den service som personalen hos ALB kan lämna helt avgörande för i vil— ken utsträckning samlingarna hos ALB kan utnyttjas.

Det har .orts påpekanden från forskarhåll att ALB och dess möjlighe- ter är allt för lite kända. Samtidigt finns uttryck för att en överbelast- ning lätt kan drabba ALB om uppmärksamheten och kraven skulle öka, eftersom sökande och utnyttjande av önskat material kräver så stora personalinsatser. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att

• Sida 152
•  Original

den nuvarande utlåningen inte kan ökas mera påtagligt utan resursför— stärkningar eller förbättrade möjligheter för forskarna att själva söka upp material.

• Sida 153
•  Original

8. Leverantörernas erfarenheter av pliktexemplarslagen 8.1 Enkäten

Översynen av reglerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar görs mot bakgrund av bl a erfarenheterna av tillämpningen av plikt- exemplarslagen. En viktig del härav är de erfarenheter som gjorts av dem som levererar material till ALB. I detta syfte har kommittén bl a gjort en särskild enkät till vissa film-, fonogram- och videogramföretag. Sveriges Radios och Svenska filminstitutets erfarenheter av verksam— heten har inte tagits upp i detta sammanhang - bl a därför att sakkun— niga från dessa båda institutioner har deltagit i kommitténs arbete - utan redovisas på annat håll i betänkandet.

Av praktiska skäl har enkäten sänts till ett begränsat urval av leve— rantörer. Urvalet har skett med hänsyn till att olika slag av leverantö— rer skulle bli representerade enligt en allmän bedömning. Enkäten sän- des ut till 25 leverantörer, varav 23 sänt in svar. Ett av de två företag som inte har svarat har numera upphört. I bilaga 2 redovisas enkätens utformning.

Enkäten upptar tre typer av frågor avseende dels en bedömning av vår— det av pliktexemplarslagen och ALBs verksamhet, dels leverantörernas erfarenheter rörande pliktleveranserna, dels också synpunkter på be- hovet av förändringar i reglerna för verksamheten.

• Sida 154
•  Original

8.2. Värdet av pliktexemplarslagen

Beträffande värdet av verksamheten ingick bl a en delfråga (fråga A 1) om tillräcklig information lämnats. Svaret vari de flesta fall att så skett. I åtta av svaren besvarades dock frågan nekande.

Frågan (A 2) om hur leverantörerna allmänt sett bedömde värdet av ALBs nuvarande verksamhet har, i den utsträckning den besvarats, fått positiva svar. Omdömen som "bra", "nödvändig", "värdefull" före- kommer. I ett tiotal fall har frågan dock ej besvarats. Ett filmbolag an- ser att det innebär dubbelarbete att både ALB och filminstitutet arki-

verar filmer.

Frågan (A 3) om leverantören utnyttjat samlingarna hos ALB besvaras, med ett undantag, genomgående med nej.

Frågan (A 4) om ALBs service borde utsträckas beträffande dels för- varing av originalmaterial, dels i form av medverkan i researcharbete, har föranlett olika svar. I flertalet fall har tanken avvisats eller inte föranlett något svar. Tre svar är helt positiva till tanken. Tre svar där— utöver anger intresse för hjälp med researcharbete. Ett företag är spe— ciellt intresserat av ökad arkivservice.

8.3. Leverantörernas erfarenheter

Det avsnitt (B) i enkäten som gäller leverantörernas erfarenheter av pliktleveranserna upptar åtta olika frågor, varav tre speciellt gäller filmbolagen. Den första av dessa frågor (B 1) avser betydelsen av kost- nader för leveransen. I stort sett betraktar leverantörerna dessa som marginella. I ett svar anses den dock som väsentlig, i ett annat att den blir relativt stor då upplagan är liten. Ett stockholmsföretag vill ha por- tokostnaderna täckta och ett annat hjälp med transporter.

Omfattningen av det administrativa och tekniska arbetet (fråga B 2) bedöms i stort sett liten. Ett filmbolag anser att det kan bli mycket

• Sida 155
•  Original

krångel i de fall det gäller filmer som skall levereras direkt till ALB (alltså inte via statens biografbyrå).

Frågan (B 3) om det finns oklarheter ifråga om leveranspliktens av- gränsning hari stort sett inte heller föranlett några kritiska invänd- ningar mot de regler som tillämpas. Ett fonogramföretag anser dock, utan närmare precisering, "att det har förekommit diskussioner be— träffande utländska verk som tillverkas i Sverige". I övrigt har frågan om det finns oklarheter endast i ett fall besvarats jakande. Ett företag önskar få en aktuell broschyr om de gällande reglerna.

De båda frågorna (B 4 och B 5) om hur leverantörerna uppfattar rela- tionerna med ALB har i stort sett inte föranlett andra kommentarer än uttryck för att verksamheten fungerar bra och att relationerna är goda. Härutöver gör två filmbolag påpekanden om ett par detaljer ifråga om bandningen av filmer. I ett fall önskas snabbare transportservice från ALBs sida.

De frågor (B 6 a—b) som riktats direkt till de i enkäten ingående fyra filmbolagen rörande kopieringen har inte föranlett andra kommentar..-. än att det i två svar påpekas att tidsåtgången för bandningen ibland blir alltför lång. Frågan (B 6 c) om den formella möjligheten att ge dis— pens från pliktexemplarslagen för utländsk film bör vara kvar besvaras jakande av filmbolagen. Ett av bolagen understryker mycket kraftigt att nuvarande regler bör bibehållas. Borttagandet av dispensmöjlighe— ten skulle kunna leda till importstopp. Om lagen skall ändras, bör änd- ringen gå i den riktningen att lagen inte gäller utländska filmer eller motsvarande framtida medieformer.

8.4. Önskemål om förändringar

Sista avsnittet (C) i enkäten omfattar fyra frågor om behovet av ev förändringar av reglerna för pliktleveranser. Svaren på den första frå— gan (C 1) om det nuvarande systemet visar att ingen av dem som besva- rat enkäten har några invändningar av principiell räckvidd. Man utta- lar i stort sett att systemet fungerar bra eller att det inte finns någon

• Sida 156
•  Original

anledning att ändra systemet. Denna inställning leder till att de efter— följande frågorna om ev ändringar i regelsystemet bemöts negativt eller med ett begränsat intresse.

Frågan (C 2) om ansvaret för pliktleveransema skulle kunna flyttas över till presseriet eller kopieringsföretaget bemöts, med ett par undan- tag, negativt eller tveksamt. I ett par svar uttalas att det finns risk för piratkopiering om ansvaret flyttas från producenten.

Leverantörerna tycker i allmänhet inte att den nuvarande ambitions- nivån är för hög ifråga om bevarande av ljud- och bildupptagningar (fråga C 3). En del andra synpunkter finns dock. Ett filmbolag uttalar att lagen är alldeles för ambitiös. Ett annat filmbolag antar att det förekommer ett omfattande dubbelarbete på grund av att biograffilmer kommer ut också på video. Ett av de största grammofonbolagen anser att det, när en och samma produktion kommer ut på olika ljudbärare, borde räcka att leverera endast en av dessa. En annan leverantör anser att "tidsbundna produktioner" inte borde föranleda att pliktexemplar lämnas.

I enkätens två sista frågeställningar (C 4 och C 5) framförs tankar om mera långtgående ändringar av reglerna för pliktleveranser. Det domi- nerande intrycket av svaren är att förslagen om begränsningar och än— dringar inte stödsi någon större utsträckning. Ide allra flesta svaren avvisas bestämt tanken på ändringar, bl a därför att det är enklast att rutinmässigt leverera alla produktioner. Det framhålls också att allt kan vara värt att bevara. ALB skulle komma i svårigheter om ett urval skulle ske. En annan synpunkt är att urval innebär risk för att vissa in- spelningar skulle gå förlorade. Ett grammofonbolag befarar att den grundläggande idén med ALB faller om urval skall göras.

I anslutning till frågorna om den fortsatta utvecklingen framhåller ett filmbolag att undantaget från obligatorisk deposition av kopior av ut— ländska filmer bör utsträckas att gälla även videokassetter. Man anser också att ALBs överföring av filmer till kassetter är överflödig, då film- en efter några månader numera ändå produceras på kassett, som då kan inlevereras av företagen.

• Sida 157
•  Original

Ett fonogrambolag framhåller att man gör många olika slag av tal- och musikproduktioner, bl a för information, PR och kampanjer. Företaget har i dessa fall tystnadsplikt och undrar om denna kan skyddas i ALBs arkiv.

Sammanfattningsvis kan sägas att enkäten visar att leverantörerna på det berörda området genomgående är positivt inställda till de regler som gäller. Kontakterna med ALB fungerar bra. Denna inställning le- der till att frågor om ändringar i formerna för leveranser till ALB i stort sett bemöts negativt eller avvaktande.

• Sida 158
•  Original

• Sida 159
•  Original

9. Nuvarande resurser för ljud- och bildbevarande 9.1 Arkivens resurser

Enligt direktiven skall mina förslag rymmas inom ramen för realt oför- ändrade resurser för ljud- och bildbevarande. Det är därför av vikt att kartlägga vilka totala resurser som för närvarande står till förfogande för denna verksamhet. De institutioner som bevarar ljud- och bildupp- tagningar beskrivs utförligt i kap 5. Som framgår där är det i första hand arkivet för ljud och bild (ALB), programbolagen inom koncernen Sveriges Radio (SR) samt filminstitutet som bedriver arkivering av offentliggjort ljud- och bildmaterial i större omfattning. De resurser som dessa institutioner sammantaget avsätter för arkivering och doku— mentation kan därför anses utgöra de av direktiven angivna ramarna.

ALB har till uppgift att bevara för framtiden sådana ljud- och bildupp— tagningar som levereras enligt pliktexemplarslagen (se kap 2) samt att hålla dessa tillgängliga för seriös forskning. Verksamheten vid ALB fi— nansieras från två anslag på utbildningsdepartementets huvudtitel. Dels finns det ett förslagsanslag för den löpande driften och dels finns det ett reservationsanslag för utgifter som är investeringsbetonade. För budgetåret 1987/88 har ALB ett sammanlagt anslag på 9,6 miljoner, varav 9,2 miljoner hänför sig till förslagsanslaget. Personalstyrkan uppgår till 27 heltidstjänster.

Verksamheten inom koncernen Sveriges Radio, med undantag av ut— landsprogrammet (UTP), finansieras genom avgifter på innehav av TV- mottagare. Avgiften fastställs av riksdagen. Fr o m ljuli 1987 är avgif- ten för hushåll med svartvit mottagare 756 kr. För innehav av färg-TV- mottagare utgår en tilläggsavgift om 160 kr. Mottagaravgifterna in—

• Sida 160
•  Original

kasseras av televerket och fonderas hos riksgäldskontoret i den s k rundradiofonden. Riksdagen beslutar sedan för varje är hur mycket me- del som skall ställas till verksamhetens förfogande. Medlen disponeras av Sveriges Radio för programproduktion samt av televerket för pro- gramdistribution. Även kostnaderna för radionämnden finansieras nu- mera av mottagaravgifter. Sveriges Radio har inget åläggande att ar- kivera den egna produktionen. Varje programbolag får därför på pro- grammässiga och företagsekonomiska grunder avgöra vilka resurser som bör avsättas för arkiveringsverksamhet.

Svenska Filminstitutet (SFI) bildades genom filmavtalet 1963 (se av— snitt 5.3) och har till främsta uppgift att främja värdefull svensk film— produktion, att öka intresset hos allmänheten för film samt att främja spridning och visning av värdefull film. Dessutom skall SFI enligt filmavtalet medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse. Verksamheten vid SFI finansieras i för— sta hand genom biograf- och videoavgifterna, men institutet får också statsanslag. Budgetåret 1985/86 uppgick intäkterna till drygt 140 milj, varav ca 35 milj i statsanslag.

I följande avsnitt redovisas kostnaderna uppdelade på olika medier. Under varje medium görs en indelning i följande funktioner

- inkrävning

- mottagning

- bevarande

- förvärv

- katalogisering

- tillhandahållande — övrigt

- bandkostnader

- lokaler.

• Sida 161
•  Original

9.2. Radio

Radioutbudet kan efter distributionssättet uppdelas i riksradio, lokal- radio och närradio. Som framgår av avsnitt 5.1 arkiverar ALB det tota- la utbudet av riksradions och lokalradions sändningar, inkl program från utbildningsradion, medan närradio ej omfattas av leveransplikt och därför endast bevaras i ett mycket begränsat urval. För riksradiout- budet framställer ALB fr o m budgetåret 1986/ 87 en katalog. Däremot saknar ALB resurser att på motsvarande sätt katalogisera lokalradio- och närradiosändningarna. ALB har i sin ekonomiska redovisning inte skilt mellan de olika distributionsformerna utan redovisar kostnaderna under den gemensamma rubriken radio. Däremot skiljer man mellan pliktexemplar och förvärv. Till den senare kategorin hör närradio men också äldre radioprogram som rekvirerats från riksradions programar— kiv. Totalt levereras årligen till ALB som pliktexemplar 1 460 band med riksradiosändningar och ca 2 300 band med lokalradiosändningar. Under budgetåret 1985/86 förvärvades 344 band med närradio och 960 band med övrigt radiomaterial.

Programarkivet, som är riksradions centrala bandarkiv, är uppdelat i programförrådet, för tillfällig bandförvaring, och arkivet, för långtids- arkivering. Programarkivet har f n 19 tjänster och sammanlagda resur— ser på ca 4 milj. F n arkiveras ca 10-15% av alla sända radioprogram. Detta blir ca 7 500 band per år. Anledningen till att den samlade band- mängden blir så mycket större hos programarkivet än hos ALB, trots att den endast utgör en begränsad del av utbudet medan ALB arkiverar den totala sändningen, är att ALBs band är inspelade med mycket låg hastighet (4,75 cm/sek) samt att de innehåller de tre programkanalerna och UTP inspelade parallellt på fyra kanaler. Programarkivets samlade lokalyta är 545 m2. Eftersom kostnaden skiljer sig mellan mörka och ljusa lokalytor har här använts ett schablonbelopp för lokalhyran om 850 kr per m2.

Lokalradion sänds från 25 självständiga lokalradiostationer. Det finns inga centralt utfärdade direktiv om hur arkivering av programmaterial bör hanteras. Detta skiljer sig därför mycket mellan de olika stationer-

• Sida 162
•  Original

na. Det är av den anledningen nästan omöjligt att uppskatta de kostna— der som arkivering av lokalradions programband medför.

Som framgår av avsnitt 5.2.4 har utbildningsradion, till skillnad från riksradion och SVT, inte någon särskild arkivfunktion. Bolaget står nu inför vissa organisatoriska förändringar. I samband därmed kommer även arkivfrågan att tas upp. Av den anledningen finns inga kostnads- beräkningar framtagna för arkivering av URs program. I ALBs kostna- der för arkivering av radiomaterialet ingår dock även program från UR.

I nedanstående tabell visas ALBs samlade kostnader för hantering av radioband, uppdelade på pliktexemplar och förvärv, samt programarki- vets kostnader för arkivering av riksradions programband. Under pos- ten förvärv ingår ALBs samtliga kostnader för hantering - mottagning, registrering, katalogisering - av sådant material som inte är pliktexem- plar.

Tabell 9.1 ALBs och RRs kostnader för arkivering av radioband

TOTA LT

Inkrävning Mottagning Bevarande Förvärv

Katalogisering Tillhandahållande Övrigt Bandkostnader

Lokaler Summa

• Sida 163
•  Original

9.3. Television

Televisionsutbudet i landet kan efter distributionssätt delas in i riks— TV, regional-TV och kabel-TV. De två första formerna består av Sveri— ges Televisions (SVT) och utbildningsradions (UR) riks— eller regional— sända program. I kabel-TV kan dessutom distribueras lokala 'I'V-pro- gram och program från satelliter. Kabel-TV står fn utanför pliktexem- plarssystemet, men ALB har genom frivilliga överenskommelser fått in en del av den lokala programproduktionen. Däremot har inga satellit- program levererats till ALB. SVTs och URs programutbud bevaras i form av referensband. Det totala utbudet spelas in på tretimmars VHS- kassetter medan den svenska produktionen spelas in på långsamspe- lande entumsband. På samma sätt som för radion har ALB i sin redo- visning skilt mellan pliktexemplar och förvärv. Till förvärv hör kabel; TV men också äldre TV-program som överförts från SVTs arkiv. Årli- gen levereras till ALB ca 2 500 VHS-kassetter samt ca 530 entums- band.

TV—arkivet, som har ansvar för bevarande av film samt katalogisering av videoband har sammanlagda resurser på ca 8,5 milj. Därav är ca 6 milj personalkostnader, 1 milj omkostnader samt 1,5 milj lokalhyror. Eftersom TV-arkivet är inhyst i ett av SR ägt hus tas dock ingen hyres- kostnad ut. För det fysiska bevarandet av videoband tillkommer årliga kostnader på 325 000. Därav är 120 000 kr personalkostnader, 30 000 är omkostnader och 175 000 lokalkostnader. Bandtillväxten är ca 1 200 band per år. Den genomsnittliga bandlängden uppskattas till 30 - 60 min och den genomsnittliga bandkostnaden beräknas till ca 525 kr. Sammanlagt har således SVT en årlig bandkostnad på ca 630 000 kr. Bolagets totala kostnad för programarkivering uppgår till ca 9,5 milj kr.

• Sida 164
•  Original

Tabell 9.2 ALBs och SVTs samlade kostnader för arkivering av TV-utbudet.

TELEVlSlON SVT TOTALT

inkrävning Mottagning Bevarande Förvärv Katalogisering Tillhandahållande Övrigt Bandkostnader Lokaler

Summa

9.4. Fonogram

ALB skall som pliktexemplar få in de fonogram som har framställts i Sverige i minst 50 exemplar och som har gjorts tillgängliga offentligt här. Det är således i stort sett den svenska fonogramproduktionen som är leveranspliktig. Fonogramleverantörerna får ingen ekonomisk er- sättning för de exemplar som skickas till ALB. Det finns ett stort antal fonogramproducenter i landet och ALB får lägga ner mycket arbete på att spåra och kräva in fonogram som inte levereras automatiskt. Vid sidan av pliktexemplaren har ALB ambitionen att samla in äldre sven— ska fonogram. Denna verksamhet redovisas under förvärv. ALB fram- ställer inte någon egen fonogramkatalog. Fr o m budgetåret 1988/89 kommer ALB dock att få medel för att producera en svensk nationaldis- kograf'i, dvs en utförlig förteckning över den svenska fonogramproduk- tionen. Dessa medel ärinte medräknade här. Budgetåret 1985/86 leve- rerades sammanlagt 2 576 fonogram (exkl taltidningar) till ALB som pliktexemplar. Dessutom förvärvade ALB 2 708 fonogram, varav ca 1 000 fonografcylindrar.

• Sida 165
•  Original

Riksradions grammofonarkiv är ett centralt arkiv för alla program— bolag inom SR-koncernen och köper in kommersiellt utgivna fonogram för programändamål. Grammofonarkivet har som policy att köpa in samtliga svenska grammofonskivor och försöker i övrigt få in ett rep- resentativt urval av det kommersiella fonogramutbudet. Till den allra största delen består samlingarna av utländskt material.

I nedanstående tabell redovisas ALBs och grammofonarkivets samlade kostnader för fonogramarkivering. Under rubriken övrigt redovisas ALBs nuvarande kostnader för framställning av retrospektiva disko- grafier.

Tabell 9.3 ALBs och grammofonarkivets kostnader för fonogramarkivering

FONOGRAM ALB RRGRA TOTALT

Inkrävning Mottagning Bevarande Förvärv Katalogisering Tillhandahållande Övrigt

Bandkostnader Lokaler Summa

9.5. Film

De 16 och 35 mm filmer som granskats av statens biografbyrå för offentlig visning i landet skall enligt pliktexemplarslagen levereras till ALB, där de överförs till videoband. Genom att leveransplikten är kopp- lad till censurgranskningen undantas en betydande del av den svenska filmproduktionen: undervisningsfilm, industrifilm och annan beställ- ningsfilm. ALB har under åren försökt att på frivillig väg få in delar av

• Sida 166
•  Original

detta utbud. Denna verksamhet kräver dock resurser i fråga om ut- budsbevakning, teknik och katalogisering. Till skillnad från Spelfilms— utbudet, där ALB som underlag bl a kan använda viss dokumentation från filminstitutet, är beställningsfilmen mycket dåligt dokumenterad. Under budgetåret 1985/86 levererades 222 långfilmer till ALB, varav 160 pliktexemplar och 62 som deposition enligt dispensavtal (se 5.1.4). Dessutom levererades 77 kortfilmer (27 enligt dispensavtal) och 81 rek— lamfilmer. Därtill kommer förvärv av ca 200 kortfilmer huvudsakligen inom kategorin äldre beställningsfilm.

Filminstitutet bedriver inom cinemateket en omfattande filmkulturell verksamhet. Förutom filmarkiv finns det ett stort bibliotek och en klippsamling. Dessutom finns en förlagsavdelning som ger ut filmogra- fiska verk, dels den retrospektiva Svensk Filmografi och dels de löpan- de Faktablad om film och Svensk filinårsbok. Under budgetåret 1985/86 fick filmarkiveti deposition visningskopior av ca 600 filmer.

I nedanstående tabell redovisas ALBs och filminstitutets kostnader för att bevara och dokumentera filmutbudet i landet. För filminstitutet har under bandkostnader upptagits de belopp som betalas av filmproducen— terna för de masterkopior som deponeras hos filminstitutet. Övrigt om- fattar dels andel i institutets centrala kostnader och dels kostnaderna för bibliotek, klipparkiv och bildarkiv. Under rubriken Mottagning har för filminstitutet också förts kostnaderna för inkrävning och förvärv.

• Sida 167
•  Original

Tabell 9.4 ALBs och Filminstitutets kostnader för filmarkivering

TOTA LT

Inkrävning Mottagning Bevarande Förvärv Katalogisering Tillhandahållande Övrigt

Bandkostnader Lokaler

Summa

9.6. Videogram

De Videogram som framställs i landet i minst 50 exemplar och som offentliggörs här är leveranspliktiga till ALB. Videoutbudet består till stor del av tidigare biografvisade spelfilmer, men en allt större andel utgörs av material som är speciellt producerade för videodistribution. Dessa finns inte registrerade någonstans, och ALB lägger därför ner speciella resurser på att katalogisera just denna kategori. Liksom fono- gram skall Videogram levereras utan kostnad för ALB. Under budget- året 1985/86 levererades 1 480 Videogram till ALB, som är den enda institution i landet som systematiskt samlar in och bevarar Videogram.

• Sida 168
•  Original

Tabell 9.5 ALBs kostnader för arkivering av Videogram

VIDEOGRAM A

Inkrävning Mottagning Bevarande Förvärv Katalogisering Tillhandahållande Övrigt Bandkostnader

Lokaler

Summa

9.7. Totalt

I nedanstående tabell redovisas de sammanlagda kostnaderna uppde- lade efter medium och funktion.

Tabell 9.6 Totalkostnader för ljud- och bildarkivering

Video TOTALT

Inkrävning Mottagning Bevarande Förvärv Katalogisering Tillhandahållande Övrigt

Bandkostnader Lokaler

Summa

• Sida 169
•  Original

10. Nordisk översikt

I samarbete med International Federation of Library Associations (IFLA) publicerade UNESCO år 1977 en översikt över de lagar som vid den tidpunkten existerade för pliktleveranser. Undersökningen visade att det då fanns sådana lagar i ca 60% av världens länder. Undersök- ningen visade också att det i många länder fanns önskemål om revision av dessa lagar, delvis beroende på en strävan att införliva också nya do- kumenttyper vid sidan av tryckta skrifter. I det norska betänkandet (NOU 1984z3) Frå informasjon til kulturarv finns en översikt över lagar om leveransplikt i 24 europeiska länder samt i Australien, Kanada, USA och Sovjetunionen. Där framgår att endasti ca hälften av länder- na omfattas ljud- och bildupptagningar av lagstadgad leveransplikt. År 1981 publicerade UN ESCO i samarbete med IFLA en vägledning för lagstiftning beträffande pliktleveranser Guidelines for Legal Deposit Legislation (se avsnitt 11.1). Förutom i Sverige har deti flera av de övriga nordiska länderna sedan slutet av 1970-talet bedrivits utred— nings- och lagstiftningsarbete inom det här området. I följande avsnitt redovisas utredningsförslag och aktuell lagstiftning rörande leverans- plikt av ljud- och bildupptagningari Norden. Där framgår att ljud- och bildbevarandet inte har samma omfattning som i Sverige, men att utvecklingen gåri samma riktning.

10.1. Island

Den isländska lagen om leveransplikt ändrades senast år 1977. Sedan dess omfattar lagen, förutom tryckta skrifter, även grammofonskivor och andra ljudupptagningar. För övriga ljud- och bildmedier föreligger fn ingen leveransplikt på Island. Pliktexemplaren skall levereras i tre exemplar, varav ett sänds till nationalbiblioteket, ett till länsbibliote-

• Sida 170
•  Original

ket i Akureyri samt ett till universitetsbiblioteket. Nationalbiblioteket, som har till uppgift att ge ut kataloger över pliktexemplaren, publice- rar årligen i en separat volym den isländska nationaldiskografin. De exemplar som bevaras av nationalbiblioteket och länsbiblioteket i Akureyri får endast användas i resp biblioteks läsesal, medan universi- tetsbibliotekets exemplar får lånas ut till universitetets institutioner, till personal och studenter, till förvaltningsinstitutioner samt till andra isländska och utländska bibliotek.

10.2. Norge

Den norska pliktexemplarslagen, som ändrades senast år 1939, gäller enbart tryckta skrifter. Inga föreskrifter finns beträffande ljud- och bildupptagningar. År 1980 tillsattes en kommitté för att utreda frågan om arkivering av skrift, ljud och bilder med syfte att utvidga leverans— plikten till andra medieformer än tryckta skrifter. Kommittén lade sommaren 1983 fram sitt betänkande (NOU 1984z3) Frå informasjon til kulturarv. Däri lämnades förslag till leveransplikt såväl för tryckta skrifter som för fotografier, ljud- och bildupptagningar samt för ADB- dokument. Den principiella utgångspunkten för kommitténs förslag var att "eksemplar av eit dokument i eitkvart medium må avleverast når målgruppa for dokumentet er ålmenta eller när dokumentet er til- gjengeleg ut over ein avgrensa privat krins". Dokument som är allmänt tillgängliga på alla typer av medier skall levereras till offentlig norsk institution under förutsättning att dokumentet är producerat i Norge eller producerat utomlands och utgivet i Norge av norsk utgivare eller speciellt utgivet med tanke på den norska marknaden. Kommittén före- slog att det nuvarande universitetsbiblioteket i Oslo delas i ett natio- nalbibliotek och ett universitetsbibliotek. Den institution som är mot— tagare av pliktexemplar bör också få ansvar för den nationalbiblio- grafiska registreringen av dessa. F n förbereds en regeringsproposition med utgångspunkt från kommitténs förslag. Nedan följer en kortfattad genomgång av de leveransföreskrifter som i betänkandet föreslogs gälla för ljud- och bildupptagningar.

• Sida 171
•  Original

Ljudupptagningar

Allmänt tillgängliga ljudupptagningar skall vara leveranspliktiga när de är producerade i Norge, är producerade utomlands och utgivna i Nor- ge av norsk utgivare eller är producerade och bearbetade speciellt för den norska marknaden. Dessa ljudupptagningar, till vilka inte hör ra- dioprogram, skall levereras till NorSk Musikksamlingi två exemplar, varav det ena skall räknas som säkerhetsexemplar och skall arkiveras i ett säkerhetsarkiv. Norsk Musikksamling, som är en avdelning inom Universitetsbiblioteket i Oslo, har sedan 1965 genom ett avtal med Norske Grammofonplategrossisters forening samlat in ett exemplar av varje norsk grammofonskiva, som utgivits av föreningens medlemmar. Även skivor utgivna av producenter som står utanför föreningen har samlats in. Kommittén föreslog att Norsk Musikksamling blir en del av det nya Nationalbiblioteket.

Enligt kommitténs förslag skall den norske producenten och den norske utgivaren få skyldighet att leverera varsitt exemplar av ljudupptag— ningar som är producerade i Norge. Leveransplikten för båda exempla— ren åvilar den norske utgivaren, när ljudupptagningarna är producera- de utomlands. Importören skall leverera importerade ljudupptagningar som inte är producerade eller utgivna i Norge, men som är producerade eller bearbetade speciellt för den norska marknaden. Utgivaren skall leverera sina pliktexemplar senast när ljudupptagningen blir offentlig- gjord. Producenten skall leverera pliktexemplaren minst fyra gånger om året — senast en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vilket de är producerade.

Film

Av allmänt tillgänglig långfilm och kortfilm (även reklamfilm) som är producerad i Norge eller i utlandet av norsk producent skall pliktleve- reras en oanvänd kopia och en brukskopia. Dessutom skall av långfilm och kortfilm som är producerad med offentligt stöd från stat, kommun eller annan offentlig instans, pliktlevereras en oanvänd kopia och en brukskopia om stödet täcker minst 30% av produktionskostnaden.

• Sida 172
•  Original

Detta gäller även om filmen inte har .orts tillgänglig för allmänheten. Film som är producerad i utlandet skall levereras om filmen är .ord för en norsk producent eller om filmen gjorts tillgänglig för allmänheten i Norge och har norsk text eller tal. Film anses ha .orts tillgänglig för allmänheten när exemplar av filmen blir utbjudet till försäljning eller uthyrning eller utlån eller när filmen på annat sätt blir visad eller spridd utanför det privata området.

Kommittén föreslog att Norsk Filminstitutt skall vara mottagare av pliktexemplar av film. Norsk Filminstitutt, som är ett statligt filmmu— seum med uppgifter motsvarande det svenska Cinemateket, har sedan 1955 genom frivilliga överenskommelser samlat in filmer och material om film. Leveransplikten för den i Norge producerade lång- och kortfil- men föreslogs åvila producenten medan för utländsk långfilm och kort— film importören/distributören skall vara leveransskyldig. För den norskproducerade filmen skall en oanvänd kopia levereras innan fil- men .orts tillgänglig för allmänheten medan brukskopian skall leve- reras senast ett år efter det att filmen har haft premiär. För utländska filmer bör en brukskopia levereras senast två år efter det att filmen för första gången .orts allmänt tillgängligi Norge.

Videogram

Videogram som är producerade i Norge eller i utlandet för norsk utgi- vare med tanke på spridning till allmänheten i Norge genom försälj- ning eller uthyrning/utlåning eller offentlig visning skall vara leve- ranspliktiga. Dessutom bör Videogram som är producerade i utlandet och som .orts tillgängliga för allmänheten i Norge vara leveransplik- tiga om de försetts med norsk text eller norskt tal eller är bearbetade på annat sätt med tanke på spridning eller visning i Norge. Videogram som är producerade med offentligt stöd av stat, län, kommun eller an- nan offentlig norsk instans, bör vara leveranspliktiga om stödet täcker minst 30% av produktionskostnaden. Kommittén föreslog att leverans- plikt ej skall gälla för videogram som endast utgör oförändrad och ore- digerad upptagning av norska TV-program eller norska filmer, vilka i dessa former omfattas av leveransplikt.

• Sida 173
•  Original

När det gäller norska originalproduktioner åvilar leveransskyldighe- ten utgivaren (produktionsbolaget/förläggaren). Om utgivaren är ut— ländsk åvilar leveransplikten importören. Utgivaren eller importören skall leverera ett oanvänt exemplar så snart videogrammet är produce- rat eller textat och senast när det blir marknadsfört. Pliktexemplar av Videogram skall levereras till Norsk Filminstitutt eftersom "slektska— pet mellom video og film er så naert at det er naturleg at same institu- sjonen tek seg av begge deler".

År 1985 antogs en lag om märkning och registrering av videogram, En— ligt denna lag skall ett offentligt videogramregister, en sektion inom Norsk filminstitutt, registrera och utfärda märken till alla Videogram som säljs eller hyrs uti Norge samt registrera alla som importerar, pro- ducerar eller säljer Videogram i Norge. Anledningen till registreringen är bl a att en ansvarig utgivare måste finnas för varje offentliggjort vi—

deogram.

Radio- och TV-material

Alla som bedriver radio- eller TV-sändningar i Norge skall kunna å— läggas att pliktleverera dokumentationsupptagning av sändningarna. Detta innebär att det inte endast är sändningar från Norsk Rikskring- kasting (NRK) som skall komma ifråga utan leveransplikten skall även gälla alla andra som får tillstånd att bedriva rundradiosändning. Kom- mittén föreslog dock att den mottagande institutionen skall kunna träf— fa individuella avtal med dem som bedriver sändningar för att eventu- ellt jämka eller göra undantag från leveransplikten.

Kommittén har inte kunnat enas om vilken institution som var mest lämplig för att ta emot pliktleveranser av radio- och TV—sändningar. Majoriteten föreslog det nya Nationalbiblioteket, medan en minoritet hävdade att Riksarkivet var mest lämpligt. Radio- och TV-materialet skall levereras sex månader efter sändningstillfället. Enligt kommit- téns förslag får den nationalbibliografiska registreringen av detta ma- terial anstå tills dess att det måste konverteras till nya databärare. Vid det tillfället bör också en gallring ske av repriser, annat icke-dokumen—

• Sida 174
•  Original

tariskt material samt material som är pliktlevererat till andra offentliga arkivinstitutioner.

För att inte det nuvarande utbudet av radio- och TV-sändni ngar skall gå förlorat, har NRK startat bandning för dokumentationssyfte. I maj 1981 igångsattes bandning av televisionens eftermiddags- och kvälls- sändningar på Betamax-kassetter, och ett år senare startade bandning också av radions program. Dessa band lagras tillsvidare hos NRK i av- vaktan på beslut om vilken institution som skall få arkivansvar för ra- dio- och TV-sändningarna.

10.3. Danmark

Den gällande lagen om leveransplikt av trycksaker är från 1927. Iden finns inga regler för bevarande av ljud- och bildupptagningar. Planer finns på en revidering av lagen så att även de nya medierna kan införli- vas. Nedan följer en genomgång av de förutsättningar som idag råder för arkivering av ljud- och bildmedier.

Film

I en särskild filmlag från 1964 finns inskrivet leveransplikt för dansk- producerad film. Det danske Filmmuseum, som är en statlig institu— tion, har rätt att kräva in en ny oanvänd kopia av danskproducerade fil- mer. Museet betalar laboratoriekostnaden för framställning av denna kopia och har endast ekonomisk möjlighet att kräva in nya kopior av ett par filmer per år av en total produktion på ca 15 filmer. Dessutom måste en distributionskopia av danskproducerad film levereras kost- nadsfritt till filmmuseet två år efter premiären.

• Sida 175
•  Original

Radio- och TV-program

Den danska mediekommissionen lämnade i sitt betänkande nr 6 (Betaenkning nr. 1029/1985) förslag till leveransplikt för radio- och TV- sändningar. Kommittén föreslog att samtliga radio- och TV-sändning- ar, både från Danmarks Radio och lokala sändare skall omfattas av le- veransplikt. Banden skall levereras till statsbiblioteket i Århus. Folke- tingets finansutskott har den 25 mars 1987 godkänt ett förslag att in- terimistiskt skapa förutsättningar för att bevara radio- och TV-pro- grami avvaktan på en permanent pliktexemplarslag. Statsbiblioteketi Århus skall enligt detta förslag också förvärva vissa äldre samlingar av TV- och radioprogram. Det sålunda arkiverade materialet får dock av upphovsrättsliga skäl inte användas ens för forskningsändamål förrän en permanent ordning är etablerad.

F anagram och videogram

För fonogram eller Videogram finns ingen leveransplikt. Nationaldisko- teket, som är en avdelning inom det danska Nationalmuseet, strävar efter att genom köp förvärva ett exemplar av varje fonogram som pro— ducerasi Danmark. Beträffande Videogram pågår fn ingen systematisk

arkivering.

10.4. Finland

I Finland antogs en ny pliktexemplarslag "Lag om friexemplar" år 1980. I den finns också föreskrifter om pliktleveranser av vissa ljud- och bildupptagningar.

Fonogram och videogram

Lagen om friexemplar föreskriver att av varje fonogram som mångfal- digats i Finland i minst 50 exemplar skall ett exemplar levereras till Helsingfors universitetsbibliotek och ett exemplar till universitetsbi— blioteketi Jyväskylä. Samma gäller de fonogram som mångfaldigats

• Sida 176
•  Original

utomlands men är avsedda att ges uti Finland eller i huvudsak är in- riktade på den finska marknaden. För Videogram gäller att två exem— plar skall levereras till Finlands filmarkiv.

Film

En speciell filmarkiveringslag antogs i Finland år 1984. I den före- skrivs att negativ, positivt original eller annat motsvarande original- material och därtill hörande ljudmaterial som har spelats in av in- hemsk filmproducent inte får förstöras innan ägaren av detta material har erbjudit Finlands filmarkiv materialet för förvaring utan ersätt- ning och arkivet skriftligen har vägrat att ta emot det. Inom fem år ef- ter det att filmen granskats för biografvisning skall ägaren deponera originalmaterial till inhemsk film hos filmarkivet eller i annat förva— ringsutrymme som arkivet godkänt för ändamålet. Dessutom skall in— om tre år efter granskningen en visningsduglig kopia av filmen lämnas till filmarkivet för långtidsförvaring. Om minst 50 exemplar har fram- ställts av en film skall framställaren utan ersättning överlämna två av dessa till filmarkivet. På motsvarande sätt skall importör av sådan upptagning som importerats i minst 50 exemplar överlämna två av dessa till filmarkivet om upptagningen har .orts utomlands och är av— sedd att spridas huvudsakligen i Finland eller bearbetats särskilt för spridning i Finland. Arkivet får inte, utan samtycke av den som inne— har de till filmen knutna rättigheterna, använda film som har arkive- rats med stöd av filmlagen i annat syfte än för forskning och för film- undervisning på högskolenivå.

Radio- och TV-program

För TV-sändningar som producerats av det statliga TV- och radiobola— get Yleisradio har filmlagen ansetts tillämplig. Detta innebär att samt- liga av bolaget producerade TV-program arkiveras inom bolagets pro- gramarkiv. Utländska program arkiveras dock ej. För radioprogram finns ingen liknande regel utan dessa sparas endast i den mån de be- döms ha intresse för den kommande programverksamheten.

• Sida 177
•  Original

12. Urval och gallring

12.1. Allmänt

Som framgår av föregående kapitel ärjag av den meningen atti princip samtliga i landet offentliggjorda ljud- och bildupptagningar borde vara leveranspliktiga. Av ekonomiska skäl måste dock ett urval göras. I di- rektiven diskuteras olika urvalsgrunder. Ett alternativ kan vara att bara spara ett visst slags material, t ex det lokalt producerade materia- let i kabel—TV-sändningar. En annan möjlighet kan vara att endast spa— ra vissa delar av ett i princip likartat material: bara sändningarna från vissa närradioorter bevaras, men inte från andra.

Gallring och urval är viktiga funktioner inom arkivväsendet. Även om arkivet för ljud och bild snarast är att likna vid ett forskningsbibliotek, kan det ändock vara befogat atti det här sammanhanget först kortfat— tat redogöra för de bakomliggande arkivteoretiska principerna. Däref— ter redovisas dessas tillämpningsmöjligheter på ljud— och bildområdet.

12.2. Arkivteoretiska utgångspunkter

Följande resonemang är hämtat från standardverket inom den moder— na arkivvården Arkivkunskap av Nils Nilsson (Sthlm 1973). Där be- handlas frågan om gallring (sid 110 ff) av arkivhandlingar, dvs sådana handlingar som är upprättade av eller inkomna till en arkivbildare som ett led i dennes verksamhet och lagda till förvaring hos denne. Offent— ligg'orda ljud- och bildupptagningar ärinte arkivhandlingar i denna bemärkelse. Det har dock i skilda sammanhang framförts att gängse arkivprinciper skulle kunna användas också för gallring av ALBs

• Sida 190
•  Original

samlingar, Följande principiella bedömningar redovisas i frågan om arkivgallring.

Det som måste utgöra grunden för en gallringsbedömning är arkiv— handlingarnas betydelse dels av praktisk-samhällelig och dels av ve- tenskaplig natur.

Den praktisk—samhälleliga bedömningen är ofta relativt lätt att göra. Här skall hänsyn tas till handlingarnas vikt bl a för förvaltning, för ekonomiska och juridiska frågor, för enskildas intressen och rättssäker— het och för offentlighetsprincipens tillämpning. Tidsperspektivet är of— ta begränsat och möjligt att överblicka.

Det vetenskapliga värdet är däremot betydligt svårare att bedöma. Upp- giften är där att bevara material som kan ge svar på de frågor som framtidens forskare kan komma att ställa. Då tidsperspektivet är obe- gränsat och alla sådana bedömningar kommer att innehålla subjektiva, värderande inslag, finns det en uppenbar risk att olika personer vid oli— ka tidpunkter gör olika bedömningar, vilket kommer att inverka men— ligt på arkivets värde för forskning. De gallringskriterier som upp- ställts med utgångspunkt från vetenskapliga arbetsmetoder är endast i begränsad omfattning tillämpliga på material som återger subjektiva reaktioner eller registrerar stämningar och tidsatmosfär.

Det är också nödvändigt att pröva gallringens arkivmåssiga konse- kvenser. Med detta menas att gallring av ett visst material nedsätter informationskvaliteten hos det bevarade materialet, genom att detta till stora delar handlar om och hänvisar till utgallrade handlingar.

En naturlig utgångspunkt är att all gallring i första hand bör inriktas på material som inte är bärare av unik information. Det önskvärda är naturligtvis att gallring helt kan inskränkas till sådant material, dvs där täckning finns i andra handlingar. Ofta är handlingarna inte helt identiska, det finns olika grad av täckning. Massproblemet har dock medfört att gallring numera måste utsträckas till material med unik information eller där begränsad täckning finns. I det fallet måste en be— dömning av den vetenskapliga betydelsen göras.

• Sida 191
•  Original

För unikt material måste avgöras om detär av sådan natur att det kan väntas bli föremål för vetenskaplig behandling. Däri ingår också att be— döma materialets täthet. Om frekvensen av intressant material är ringa i förhållande till samlingens omfång, kan det tala för en gallring. Såväl med hänsyn till forskningens resurser som till arbetsekonomiska över- väganden kan det inge alltför stora betänkligheter att framsöka en be— gränsad informationsmängd ur ett skrymmande material. Bevarandet av sådant material kan också medföra kostnader som inte är rimliga.

I första hand kan gallras information som avspeglar individuella va- riationer på allmänt kända mönster. Det är här fråga om handlingar där de allmänna förhållandena framgår av föreskrifter, regler, prejudi— kat osv och där den individuella tillämpningen inte kan anses vara sär— skilt betydelsefull.

Förutom material med låg täthet och variationer på kända mönster är det inte önskvärt att företa gallring i unikt material, om det inte kan visas att forskningens behov kan tillgodoses genom ett urvalsförfaran— de.

Man kan skilja på två typer av urvalsmetoder, typexempel och statis— tiska urval. Gallring utgör ett ingrepp i det referensnät som samman— håller arkivet och som bör respekteras. Genom att från i övrigt gall— ringsbart material undanta handlingar » typexempel — kan man bevara en bild av utgallrade serier och en helhetsbild av arkivstrukturen. Detta kan bl a ske genom bevarande av hela årgångar eller av några ar- kiv, som undantas i sin helhet. Om typexemplen skall ligga till grund för undersökningar om allmänna förhållanden eller utvecklingsförlopp, måste ett mer noggrant planerat urval ske. Det finns olika metoder. I vissa fall har föreskrivits att var tionde årgång av ett visst material skall bevaras, därigenom möjliggörs studier om återvändande företeel— ser och om utvecklingen i stort. I andra gallringsbeslut föreskrivs att alla myndigheter av ett visst slag skall indelas i grupper, vartefter ve- rifikationerna för en grupp bevaras varje år efter en upp-ord plan, tur- nusprinci pen. Utväljandet av typarkiv i vilka ingen gallring sker kan i gynnsamma fall medföra god representativitet. Förutsättningen år att man lägger ner stor omsorg på valet av typarkiv. Erfarenheten visar

• Sida 192
•  Original

dock att representativiteten lätt går förlorad genom en senare ut— veckling.

Ofta ställs kravet att urvalet direkt skall kunna ligga till grund för forskning. Betydligt större fordringar ställs då på urvalsmetoden. Om man eftersträvar en representativitet som kan beräknas och mätas en- ligt kvantitativa metoder, måste renodlat statistiska urualsmetoder ut- arbetas. Användningen av sådana metoder har länge diskuterats och vissa praktiska erfarenheter har därvid vunnits. Valet av metod bör grundas på undersökningar från fall till fall. Generellt användbara me— toder kan knappast utpekas. Följande problem kan urskiljas vid an- vändning av statistiska urvalsmetoder.

- Svårighet att fastställa i vilka fall gallring enligt sådan metod lämpligen bör komma till användning. Material som kan använ- das för individorienterad forskning bör ej gallras på detta sätt. Att dra gränsen mellan sådant och annat material är ofta svårt så snart det inte är fråga om renodlat statistiska handlingar. - Utarbetandet av urvalsregler kräver medverkan av statistisk expertis. Ibland blir förslagen så statistiskt-vetenskapligt be- tonade att de blir svåra att ta ställning till. - Om den avsedda representativiteten skall uppnås måste gall— ringen utföras strikt efter reglerna. Det kräver därför åtskillig kontroll helst som den ur arkivbildarens synvinkel kan te sig svårförståelig och tendenser till subjektiv styrning av urvalet ofta framträder. Urvalet måste dessutom skyddas mot senare bortfall, så att det inte uttunnas genom olyckor eller genom se- nare företagna, godtyckliga gallringar.

Om materialet är sådant att det lämpar sig för forskning om enstaka fall - individorienterad forskning - är det svårt att överhuvudtaget fast- ställa någon objektivt verkande urvalsmetod. Kan materialet ej beva— ras i sin helhet, måste det överlåtas åt den som svarar för gallringen att göra de undantag som är befogade. Det finns inga bedömningsgrunder som kan tillämpas mekaniskt, en individuell tillämpning är nödvändig. Detta följer också av de hänsyn som måste tas till arkivets karaktär. Huvudansvaret för gallringsfrågorna måste därför åvila arkivexperten.

• Sida 193
•  Original

Förutom de mer principiella urvalsresonemangen tillkommer en rad praktiska överväganden. Det är t ex inte nödvändigt att allt material bevaras inom den egna institutionen. Man kan också tänka sig att gall- ring kan ske när täckning finns inom ett annat arkiv. Det är då viktigt att tillse att det verkligen bevaras där. Garantier måste också finnas för att det inte vid ett senare tillfälle utgallras enligt detta arkivs prin— ci per, genom en framtida skärpning av gallringen. Om beslutanderätt- en ligger hos en och samma instans kan garantier uppnås för att mate— rialet bevaras. Även material som inte är unikt kan behöva bevaras av praktiska skäl. Sökning efter material på många olika ställen kan bli tidsödande och dyrbart. Det kan också av säkerhetsskäl vara befogat att spara kopior, liksom för att underlätta möjligheten att lokalt bedri- va forskning. En viktig synpunkt är att gallring i allmänhet endast är försvarbar om den kan genomföras till rimliga kostnader. Blir den dy— rare än förvaringen kan den inte anses vara befogad annat än i undan— tagsfall. Hänsynen till detta kan leda till modifiering av gallringen, till val av annan metod eller till att en planerad gallring blir inställd. Alla sådana åtgärder har inverkan på representativiteten i ett urval. Det är därför av vikt att de ekonomiska konsekvenserna av ett gallringsför— slag beaktas på ett mycket tidigt stadium.

Gallring som bygger på utskiljande av enstaka handlingar — plockgall- ring - är svår att genomföra och bör undvikas. Den är tidsödande och kräver kvalificerad personal om den skall utföras rätt. Följaktligen bör den tillgripas bara i speciella fall, t ex om handlingarna är lätta att känna igen, om utrymmesvinsterna blir betydande eller om tillgång finns på lämplig personal. Vidare kan plockgallring vara motiverad i fråga om handlingar som vid bevarande måste registreras individuellt; gallringskostnaderna måste här vägas mot kostnaderna för registre— ring. Iövrigt bör gallringen koncentreras på serier som kan utgallras i sin helhet eller där den i varje fall kan avse hela volymer.

• Sida 194
•  Original

12.3. Tillämpning på ljud- och bildområdet

Även om bevarandet av offentlig.orda ljud- och bildupptagningar kan ha en viss praktisk-samhällelig betydelse - t ex skyldigheten att refe- rensbanda radio- och TV—sändningar - så är det främst den vetenskap- liga betydelsen som ligger till grund för önskemål om arkivering. Till skillnad från verifikationer och andra traditionella arkivhandlingar är ljud- och bildmedierna också endel av det svenska kulturarvet. Beva— randet av dessa har därför även en kulturpolitisk betydelse. Gallring av ljud- och bildmaterial kan också få det som i det föregående har kallats arkivmässiga konsekvenser. Dessa medier spelar en stor roll i sam— hällsdebatt och kulturliv. Tidningar, tidskrifter och annan litteratur innehåller ofta hänvisningar till TV- och radiosändningar, filmer, fono- gram och videogram. Delar av det bevarade tryckta materialet kan där- för bli mer svårförståeligt om inte också ljud- och bildupptagningarna finns kvar.

Det som i första hand skulle kunna utgallras är sådant material som inte innehåller unik information. Hit hör identiska repriser i radio och TV samt filmer som visas i samma version via olika distributionskana— ler. I dessa fall måste praktiska överväganden vara avgörande för om ett material skall bevaras eller inte. Den nuvarande pliktexemplarsla- gen föreskriver att endast ett exemplar av ljud- och bildupptagningar skall vara leveransplikti gt. Det kan därför av säkerhetsskäl finnas an— ledning att spara även identiskt lika material. Referensinspelningarna av radio— och TV-program sker kontinuerligt utan bandbyte vid pro— gramslut. Det kan av den anledningen förorsaka ett betydande merar- bete att gallra bort t ex repriser. Ur innehållsmässig synvinkel är det dock möjligt att gallra material som arkiveras i en identisk motsvarig— het.

I många fall är materialet delvis täckt på annat håll. Exempel på detta är textade eller redigerade repriser, filmer som visats i olika versioner - iTV, på biograf och som Videogram - fonogram och Videogram som ges ut med nya omslag, radioprogram som enbart innehåller grammofon- musik, redigerade taltidningar och kassettböcker. I fråga om dessa ka- tegorier är det inte möjligt att ställa upp några generella regler. Text—

• Sida 195
•  Original

ning av t ex ett TV-program kan i vissa fall ha betydelse för program- mets karaktär, även om delar av ett program finns täckt på annat håll kan helheten vara betydelsefull, omslaget till ett Videogram eller fono- gram har stor betydelse för marknadsföringen av produkten och visar ofta till vilken målgrupp man har vänt sig osv. Här får graden av täck- ning vara avgörande. För min del anser jag dock att programtextning inte bör vara tillräckligt skäl för dubbelarkivering i en situation då stora mängder unikt material av ekonomiska skäl inte kan arkiveras.

Det kan också diskuteras om vissa ljud- och bildkategorier uppvisar så låg tätheti fråga om vetenskapligt intressant information att de av den anledningen inte bör bevaras. Detta har ibland framförts beträffande utbudeti närradion. Det är sant att närradions sändningar i förhållan— de till övriga medier är mycket omfattande, 150 000 sändningstimmar under 1986. I denna volym ingår säkert en stor del material som kan anses ha mindre intresse att bevara för framtiden. En stor, och förmod— ligen växande, del av närradiosändningarna speglar dock kulturytt— ringar och politiska frågor av lokal karaktär, vilket innebär att man ge- nom närradiomaterialet kan få en mer nyanserad bild av det svenska samhället än genom de medier som når en större geografisk spridning. Det är därför viktigt att också detta material kan bevaras för framtiden även om det av resursskäl måste bli fråga om ett urval.

Slutligen kan diskuteras om det inom den här sektorn finns individu— ella variationer på allmänt kända mönster. Hit skulle kunna föras ra— dio- och TV-sändningar av vissa sportevenemang och enstaka avsnitt av långa fiction- eller underhållningsserier i television. Där är frågan om samtliga avsnitt måste sparas eller om det räcker med typexempel. Dessa programkategorier ägnas mycket tid och intresse, och de har där— igenom förmodligen en stor inverkan på värderingar och normer i det svenska samhället. Det är därför inte, enligt min mening, rimligt att tänka sig gallringi detta material på sådana grunder.

Enligt de teorier som redovisats tidigare är de kriterier som uppställs för vetenskapliga/statistiska urvalsmetoder endast i begränsad omfatt— ning tillämpliga på material som återger subjektiva reaktioner, regis- trerar tidsatmosfär eller på material som kan användas för individ—

• Sida 196
•  Original

orienterad forskning. Den information som distribueras via ljud- och bildmedierna kan utan tvekan hänföras till samtliga dessa tre katego— rier. Vetenskapliga och statistiska urvalsprinciper skulle således vara mindre lämpliga för detta material. Eftersom varje enskild produktion måste ses som resultat av en skapande verksamhet - en kulturell arte— fakt - och kan innehålla unik information eller ha ett stort konstnärligt eller annat värde, borde en individuell bedömning vara nödvändig. De stora mängder av material som det här är fråga om gör dock en sådan bedömning alltför tidsödande och resurskrävande. Av ekonomiska skäl är det därför nödvändigt med mer generella urvalsmetoder. Tillämp- ningen av varje sådan generell urvalsmetod kommer dock att medföra utgallring av material som kan vara av kultur- eller personhistoriskt intresse, av samhällsintresse eller ha ett konstnärligt värde. För forsk— ningen viktigt källmaterial riskerar därigenom att gå förlorat.

• Sida 197
•  Original

13. Leveranspliktens omfattning och utformning 13.1 Allmänt

Som jag framhållit i kap 11 anserjag atti landet producerade och offentliggjorda ljud- och bildupptagningar från bevarandesynpunkt borde behandlas i princip på samma sätt som tryckta skrifter, där all inhemsk produktion omfattas av leveransplikt. Härutöver är det enligt min mening viktigt att även viss utländsk produktion, som görs ti 11- gänglig för den svenska allmänheten, kan bevaras.

Förslag till en utvidgning av pliktexemplarslagen, så att den också omfattar de nya medieformerna, måste emellertid enligt direktiven rymmas inom ramen för realt oförändrade resurser. Av den anledning— en är det nödvändigt att föreslå ett urval för vissa materialkategorier. Av kap 3 framgår att det skett en snabb utveckling inom medieomrädet de senaste åren. Nya distributionsformer och ny teknik har tillkommit. Inga tecken tyder på att utvecklingen kommer att gå långsammare i framtiden. Reklam i etermedierna och etersändningar av lokala televi— sionsprogram är bl a faktorer som i hög grad kan komma att påverka utbudets omfattning och innehåll, om de införs. Av den anledningen är det inte möjligt atti det här sammanhanget föreskriva i detalj hur ett urval skall se ut.

I en ändrad pliktexemplarslag bör anges vilka medier som skall beva- ras i sin helhet och för vilka ett urval kan göras. Inom den sektor där urval skall göras bör det åligga ALB atti samråd med forskarrepresen- tanter för olika ämnesområden anpassa urvalets omfattning och ut— formning efter den rådande mediesituationen, och att redovisa detta till statsmakterna genom de årli ga anslagsframställningarna. De övervä—

• Sida 198
•  Original

ganden och förslag som redovisas nedan beträffande leveransplikt och urval för olika mediekategorier skall därför endast ses som en vägled— ning för ALB i detta arbete.

13.2. Sveriges Radio

För samtliga programbolag inom SR-koncernen gäller, som tidigare nämnts, en skyldighet att referensbanda samtliga sändningar. Dessa referensband förs sedan över till ALB som pliktexemplar. Sveriges Ra— dios totala programutbud, inklusive samtliga repriser, bevaras således.

Enligt tillämpningsförordningen (1961z348) till den svenska upphovs— rättslagen är det endast tillåtet att arkivera sådana radio- och TV-pro— gram som har dokumentariskt värde. Denna term kan ges en relativt vid tolkning, men en viss gallring av detta material måste förutsättas. I propositionen (1977/78:97) Pliktexemplar till bibliotek & arkiv anger föredraganden att för all gallring bör gälla att den bör ske under sådana former att de praktiska och ekonomiska olägenheterna reduceras till ett minimum. Av den anledningen bör verkställigheten av fattade gall— ringsbeslut kunna kopplas till en kommande konvertering, dvs den överföring av innehållet på de nuvarande banden till nya databärare som på sikt måste ske för att säkra bevarandet. Arkivbeständigheten hos magnetband är föremål för diskussion och forskning. Statens prov— ningsanstalt har utfört prov med värmeåldring av videokassetter. Re- sultaten har sammanställts i en arbetsrapport (SP-AR 1986:18), där videokassetternas "livslängd" uppskattas till 50-100 år. Oavsett be— ständigheten hos den information som finns lagrad på bandet kommer de tekniska inspelningssystemen att på sikt försvinna ur marknaden. Även detta förhållande bidrar till att en konvertering blir nödvändig. Med vilken periodicitet och när en sådan konvertering måste påbörjas är ännu för tidigt att ha någon uppfattning om.

Det är naturligtvis en fördel från gallringssynpunkt att bestämma urvalet sedan en viss tid förflutit, då det är lättare att bedöma mate— rialets värde. Jag vill dock i det här sammanhanget peka på de mycket stora praktiska svårigheter som gallring i samband med en framtida

• Sida 199
•  Original

konvertering kommer att medföra. Som exempel kan nämnas att ALB idag har ca 35 000 timmar TV-sändningar på VGR-systemet, vilket nu inte längre finns på marknaden. Den enda möjligheten som idag står till buds för kopiering av dessa är s k realtidskopiering. Detta innebär att varje speltimme tar en timme att kopiera. Därtill kommer tid för förberedelser och hantering, s k ställtid. En omkopiering av ALBs VCR- bestånd tar således uppemot 40 000 timmar att konvertera om programmen mekaniskt kopieras rätt av.

En gallring förutsätter tid för genomgång av programtablåer, en analys av varje programs arkivvärde samt gallringsbeslut. Dessutom kommer kopieringen att ta betydligt längre tid eftersom programstart och pro- gramslut kontinuerligt måste bevakas och gallringsbart material över- hoppas. Det står därför helt klart att den på sikt nödvändiga omkopie- ringen av ALBs radio— och TV-bestånd kommer att bli mycket kost- nadskrävande - förutom personal- och teknikkostnader tillkommer ock- så normalt bandkostnader. Det är rimligt att anta att de ursprungliga banden, antingen av åldringsskäl eller av systemskäl, inte kan återan- vändas efter en konvertering. Kommer dessutom kravet på gallring av materialet in i det här sammanhanget kommer kostnaderna att ytter- ligare öka kraftigt. Mot den bakgrunden skulle det vara fördelaktigare att gallringen utfördes redan vid inspelningstillfållet.

För de olika programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen (riks- radion, televisionen, lokalradion och utbildningsradion) bör ingen änd- ring av den nuvarande leveransplikten göras. Naturligtvis behöver man inte bevara identiska repriser. Å andra sidan ställer det sig ofta dyrare att göra en selektiv bandning för arkivändamål; dels måste allt enligt radioansvarighetslagen ändå referensbandas bl a för radionämn— dens granskning och hållas tillgängligt under minst sex månader, dels är det kostnadskrävande att manuellt bevaka vilka program som skall spelas in och vilka som inte skall bandas. Det vore emellertid önskvärt med ett system som gjorde det möjligt att utesluta identiska repriser till ingen eller låg kostnad. Vid reprisering programtextas idag flertalet program. Det innebär att reprisen inte är identisk med första sändning— en. Det kan av en rad skäl vara av intresse att bevara programmen bå- de med och utan programtextnin g. Av ekonomiska skäl anser jag dock

• Sida 200
•  Original

att textningen i sig inte kan utgöra tillräcklig grund för ett dubbelbeva- rande. En sådan selektiv inspelning förutsätter ett system vid sidan av referensbandningen. Därigenom skulle dock en framtida dyrbar gall— ring kunna undvikas och kravet på utgallring av material som ej har dokumentariskt värde tillgodoses.

I följande avsnitt görs en genomgång av de tekniska förutsättningarna för bevarandet av de olika programbolagens material.

13.2.1 lnspelningsteknik för radiosändningar

Som framgår av avsnitt 5.1.1.1 spelas riksradions utbud in på sextim— marsband med fyra spår som löper parallellt. Där bandas sändningarna i de tre programkanalerna samt sändningarna från utlandsprogram- met. Inspelningarna görs i mono med en hastighet av 4,75 cin/sek, vil— ket anses ge en acceptabel ljudkvalitet för tal men inte för musikinslag. Samma teknik men med inspelning på en kanal i taget används för 10— kalradions sändningar. Det har framförts invändningar mot denna in- spelningskvalitet framför allt med tanke på den låga hastigheten. Den- na medför att det kan uppstå "svaj" som gör att ljudåtergivningen för- vrängs. Det vore naturligtvis önskvärt att kunna höja inspelnings— standarden på radiosändningarna så att även kvalificerade musikpro— gram blev korrekt återgivna. Jag anser dock inte att det, med tanke på kostnaderna, är rimligt att inom nuvarande tekniska system höja in- spelningshastigheten och därmed också bandåtgången.

Det som radikalt kan komma att förändra förutsättningarna på detta område är den digitala inspelningstekniken. Förutom att den tekniska kvaliteten blir av absolut högsta klass har också digitalt inspelade band från arkivsynpunkt två andra fördelar dels att man undviker den gradvisa försämring som analoga inspelningar utsätts för och dels att de kan kopieras i flera led utan att det uppkommer någon kvalitetsför- lust, vilket har betydelse för en framtida konvertering. Dessutom över— väger man inom både radio- och TV-bolagen att gå över till digital tek- nik för utsändning, vilket kan ha betydelse också från referensband— ningssynpunkt. Lokalradion och riksradion bedriver fn ett gemensamt

• Sida 201
•  Original

utvecklingsarbete med syfte att införa digital inspelningsteknik för re- ferensbandningen. När den tekniken är utvecklad och prövad, anserjag det vara angeläget att ALB får ekonomiska möjligheter att övergå till denna teknik för inspelning av radiosändningar. Trots den merkostnad som kan uppstå för investering och dyrare band, kommer systemet än- då att visa sig lönsamt på sikt, eftersom perioden mellan de nödvändiga konverteringarna kommer att förlängas och den tekniska kvaliteten på inspelningarna kommer att kunna hållas konstant.

13.2.2 lnspelningsteknik för TV-sändningar

Televisionens rikssändningar bandas i sin helhet på tretimmars VHS— kassetter. Stora delar av den svenska produktionen bandas dessutom på långsamspelande entumsband (BGN-band). De regionala TV-sänd— ningarna bandas på tretimmars VHS—kassetter. BGN—banden är av hög kvalitet och kan, med undantag för seriösa musikproduktioner, använ- das också för återutsändning. På dessa band registreras även au toma— tiskt text-TV-sändningarna, vilka lätt kan återvinnas via en vanlig text-TV-mottagare. Det vore naturligtvis önskvärt att höja standarden också på inspelningen av de utländska programmen. Det möjliga ut- nyttjandet av materialet minskar betydligt genom den tekniska be— gränsning som VHS-systemet innebär. Dessutom riskerar kvaliteten att ytterligare försämras vid en framtida konvertering. Åtminstone program med klart estetiska kvaliteter — TV-teater, spelfilm, seriösa musikproduktioner - borde spelas in på BCN-band även om de har ut- ländskt ursprung. Inom nuvarande kostnadsramar är det dock inte möj— ligt att föreslå en sådan höjning av standarden för den regelbundna in- spelningen.

13.3. Närradio

Som framgår av kap 11 anserjag atti princip alla offentliggjorda ljud- och bildupptagningar borde omfattas av leveransplik t. Enligt min upp- fattning vore det därför önskvärt att också närradions sändningar kun- de bevaras för framtiden i sin helhet. Enligt direktiven skall förslagen

• Sida 202
•  Original

rymmas inom ramen för realt oförändrade resurser. Med den omfatt- ning som närradion har idag är det därför av ekonomiska och praktiska skäl inte möjligt med ett totalt bevarande. N ärradiostationerna sände under år 1986 sammanlagt 150 000 timmar - drygt sju gånger mer än hela riksradions utbud och i speltid räknat dubbelt så mycket som hela ALBs övriga accession - och verksamheten fortsätter att expandera. Av den anledningen är det således nödvändigt att föreslå ett urval beträf- fande närradiosändningarna.

Inom närradionämnden och i den hittillsvarande forskningen kring närradioverksamheten har de sändande föreningarna delats in i tolv kategorier. Av nedanstående sammanställning framgår antalet före- ningar inom resp kategori samt på hur många orter de olika kategorier- na är representerade. Vidare framgår sändningstiden i antal timmar och relativ fördelning. Samtliga uppgifter avser vecka 45 under år 1986.

Jag har under utredningsarbetet prövat olika urvalsmetoder och disku— terat bl a metodproblemen med ett antal forskare. Ett urval kan göras efter flera olika principer. En urvalsprincip skulle kunna vara att välja ut ett antal stationer, representerande stora och små orter. En annan möjlighet vore att välja ut ett antal stationer, som sammantaget ger en god geografisk spridning över landet. En tredje variant kan vara att välja ut ett antal stationer, som sinsemellan representerar olika profil vad gäller utbudet, i praktiken stationer där olika kategorier av sän- dare dominerar. Man kan också kombinera dessa urvalsprinciper.

• Sida 203
•  Original

Kategoriindelning av närradiosändare

Kategori

Närradioför— eningar

Kyrkor—Samfund

Politiska organisationer

Invandrarorga— nisationer

Musikföreningar Sport och idrott Studieförbund

Student— och elev- organisationer

Handikapporgani- sationer

Nykterhetsor- ganisationer Fackliga organisa- tioner

Övriga samman- slutningar Totalt

Antal inom kategorin

101 411

469

68 45 90 122

71 19 44 41

246 1 727

Finns på antal tal orter

100 97

100

26 33 53 78

45 17 33 31

76

Sändn. Lid/andel

v 45/1986

49,00 1,6 %

1 391,50 45,5 % 511,25 16,7 % 77,50 2,5 % 43,75 1,4 % 59,00 1,9 % 181,25 5,9 % 233,25 7,6 % 12,25 0,4 % 46,75 1,5 % 30,50 1,0 % 419,75 13,7 % 3 055,75 99,7 %

Min uppfattning är att urvalet helst bör vara så beskaffat att det blir representativt för hela året samt för veckans alla dagar. Det är också önskvärt att ge möjligheter till intensivstudium av någon begränsad period varje år. Genom att vid skilda tidpunkter samla in det totala ut— budet uppnås också en önskad representativitet vad beträffar kategori-

indelning och geografisk indelning. Utifrån dessa utgångspunkter

skulle en lämplig urvalsmodell kunna vara att samtliga sändande före— ningar levererar sina program till ALB enligt ett visst schema. För- slagsvis skulle samtliga sammanslutningar leverera alla de program

• Sida 204
•  Original

som sänts måndagen i vecka 1, tisdagen i vecka 5, onsdagen i vecka 9, torsdagen i vecka 13 osv resten av året. För att undvika att urvalet styr sändningarnas karaktär och kvalitet, är det viktigt att urvalet inte är på förhand känt av de sändande föreningarna.

Denna modell skulle kunna kompletteras med att en sammanhängande vecka totallevereras till ALB. En lämplig vecka är v 45 med tanke på att data från den veckan i andra sammanhang ställs samman och bear- betas för forskningsändamål. Totalt skulle på så sätt — om korrigering görs för dubbelräkning under v 45 - drygt 8 000 sändningstimmar kom— ma att bevaras per år, motsvarande ca 5,5 procent av totalutbudet.

Enligt min mening skulle en modell som den här skisserade vara till- fredsställande från forskningssynpunkt. Urvalets storlek kan alltid dis- kuteras, men om urvalet är riktigt gjort bör ett urval omfattande några procent av helheten vara tillfyllest för att ge en representativ bild av närradioverksamheten.

Gentemot denna modell kan dock en enligt min mening befogad in- vändning riktas. Såväl från ALB som från närradionämndens kansli, med vilkajag har samrått, har anförts att det kommer att bli mycket krävande att få in band från de sändande föreningarna om urvalet sprids ut över hela året. Risken skulle alltså vara stor för att det upp— står betydande luckor i leveranserna och att urvalet riskerar inte bara att bli av mindre omfattning än förutsatt utan också att den avsedda representativiteten går förlorad. För egen del har jag blivit övertygad om att dessa synpunkter är värda att beaktas, och jag vill därför föreslå ett annat och administrativt enklare urvalsförfarande, trots att detta inte lika väl återspeglar verksamheten under hela året.

Mitt förslag är därför att som urval väljs två hela veckor, en under vå- ren och en under hösten. Vårveckan bör infalla någon gång mellan sportlovet och påsken, höstveckan omkring början av november. Även här kan vecka 45 vara lämplig eller den vecka som väljs för andra ända— mål; det är nämligen inte alltid som just vecka 45 väljs.

• Sida 205
•  Original

Det är naturligtvis även i denna modell viktigt att man så långt möjligt förhindrar den styrande effekt som liggeri att urvalsveckorna är kända på förhand. Detta kan lätt åstadkommas genom att rekvisitionen av närradioprogram sker efter det att programmen har sänts men inom sex månader från sändningen, dvs under den tid som referensbanden skall finnns kvar.

Av ekonomiska skäl anserjag att två veckor är tillräckligt, även omjag är medveten om att det insamlade materialet kommer att bli bristfäl- ligt i många avseenden. Ett viktigt komplement vill jag dock göra. Det är viktigt att ALB har resurser för att kunna införskaffa program som sänts också utanför de båda veckor som-blir aktuella. En sådan resurs bör ha en sådan omfattning att det totala inflödet till ALB av närradio— sändningar kan uppgå till ca sex procent av hela utbudet.

De program som det kan bli fråga om att rekvirera med hjälp av den icke bundna resursen kan gälla program från vissa föreningar eller or— ter under kortare eller längre tid om det skulle framstå som särskilt viktigt att bevara dem. Det kan t ex vara motiverat att bevara ett urval program från de politiska partiernas sändningar under en valrörelse. Överhuvudtaget kan det inträffa händelser, som motiverar att program bör rekvireras utöver det ovannämnda urvalet. Sådana program måste begäras in senast sex månader från sändningen, dvs så länge de säne dande föreningarna är skyldiga att bevara referensbanden. Det bör an— komma på ALB att bevaka utvecklingen och kräva in sådant material, som bedöms vara särskilt intressant.

Det är enligt min mening lämpligt att ALB i urvalsfrågor vad gäller närradiosändningar samråder med närradionämnden samt företrädare för forskningen, t ex Föreningen Svenska Masskommunikationsforska—

re.

Den vanligaste standarden på referensbanden inom närradion torde va— ra vanliga kompaktkassetter och den vanligaste längden 60 minuter, men både 90- och 120-minuterskassetter förekommer. Flera sändande föreningar bandar på spolband med varierande hastighet (4,75 cm/sek förefaller vara vanligast). Inspelning på kompaktkassetter får anses

• Sida 206
•  Original

vara godtagbar teknisk standard för bandning av närradions sändning— ar.

Televerket har på mitt uppdrag lämnat kostnadsförslag för olika sys— tem för centraliserad referensbandningi televerkets regi. Det vore na- turligtvis önskvärt från inkråvnings— och bevarandesynpunkt att refe— rensbandningen sköttes centralt inom varje sändande ort och med stan— dardiserad teknik. Med det föreslagna urvalssystemet, då endast två veckor per år skall levereras, kan det dock inte anses vara rimligt att föreskriva sådana genomgripande förändringar i referensbandnings— plikten.

13.4. TV-sändningar i kabelnät 13.4.1 Lokala egensänd ningar

De försökssändningar med lokala kabel-TV-program som ägde rum under 1984 och 1985 skedde inom ramen för Sveriges Televisions och i några fall utbildningsradions sändningsrätt. Därigenom kom de också att falla under leveransplikten. Sedan den 1 januari 1986, då lagen om lokala kabelsändningar trädde ikraft, omfattas lokala egensändningar dock inte av leveransplikten. Genom frivilliga överenskommelser får ALB ändå tillgång till en del material.

Den som driver lokala egensändningar har skyldighet att se till att var— je program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen.

Med i huvudsak samma principiella motivering som legat till grund för bevarandet av radio- och TV— program i övrigt är det angeläget att också de lokala egensändningarna i kabelnät kan bevaras i sin helhet. Än så länge är omfattningen av dessa sändningar tämligen begränsad, och för överskådlig tid är det troligt att egensändningarna kommer att förbli tämligen få. Därför bör leveransplikten tills vidare omfatta samtliga lokala egensändningar, oavsett om de sker i regi av lokala kabelsändar- företag eller genom s k kanalupplåtelse (se avsnitt 3.2.3). De ekono—

• Sida 207
•  Original

miska ramarna och utvecklingen på kabel-TV-området får i framtiden styra om och när ett urval kan bli motiverat. Det bör åligga ALB att följa utvecklingen på det här området och att hos regeringen ta initiativ till en ändring så att ett urval kan göras.

I fråga om ett framtida system när urval tillämpas kan följande anfö- ras. De invändningar som kan riktas mot ett urval av dagar utspridda över hela året, som jag har återgett i diskussionen om bevarande av närradiosändningar, ärinte lika tungt vägande när det gäller lokala egensändningar. Det bör vara betydligt lättare att få in alla sända program från de lokala kabelsändarföretagen, som har det sammanhål— lande ansvaret för alla sändningar i det aktuella kabelnätet, än från ett mycket stort antal föreningar som sänder med egen sändningsrätt i närradion. Trots detta vill jag dock förorda att samma urvalsprinci p gäller för de lokala egensändningarna i kabelnät som för närradiosänd- ningarna. Det innebär att urvalet, om och när det blir aktuellt att göra ett urval, bör bestå av samtliga program som sänts under en vecka på våren och en vecka på hösten. Även här är det angeläget att ALB har en resurs för att kunna införskaffa intressanta program som sänts på andra tider än under de båda aktuella veckorna. I fråga om urval av ka— belsändningar bör ALB samråda med kabelnämnden och med företrä— dare för forskningen.

Det bör påpekas att lagen om lokala kabelsändningar enbart är till- lämplig för sådana sändningar som når fler än 100 bostäder. För ev ka— belsändningari mindre kabelnät finns inga särskilda regler, alltså inte heller någon föreskrift om referensbandning. Av allt att döma kommer lokal kabelverksamheti sådana små kabelnät att få en ytterst obetydf lig omfattning, varför de kan lämnas utanför regelsystemet för pliktle— veranser.

Referensbandning av lokala egensändningar görs idag genomgående på VHS-kassetter. Även om det naturligtvis är önskvärt med så hög stan- dard som möjligt på det material som skall bevaras, måste av kostnads— skäl VHS anses vara en godtagbar standard.

• Sida 208
•  Original

Om deti en framtid skulle bli aktuellt att distribuera lokala TV—pro— gram via etern bör samma synsätt tillämpas som för lokala egensänd— ningar i kabelnät.

18.4.2. Satellitprogram

Vad gäller programkanaler från kommunikationssatelliter som sprids i kabelnät i Sverige bevaras idag ingenting. Inte heller finns det före— skrifter om referensbandning. Dock sägs i 305 lagen om kabelsändning— ar (1985:677 omtryckt 1985:1056, ändrad 1986:1216) att kabelnämnden i den utsträckning som behövs för efterhandsgranskning av program- kanaler från satelliter som vidaresänds i landet skall se till att pro- gramkanalerna spelas in och att inspelningarna bevaras. Några sådana inspelningar har ännu inte 'orts eftersom det inte varit aktuellt att granska innehålleti satellitkanalerna. För närvarande finns program från 12 satellitkanaler med en sammanlagd speltid av ca 50 000 tim- mar per år, tillgängliga i kabelnät i Sverige.

Man skulle i och för sig kunna hävda att det viktigaste är att bevara svenskproducerat material och kanske dessutom material med svensk anknytning. Å andra sidan är det mycket möjligt och kanske till och med troligt att vissa satellitkanaler, som samlar många tittare, har stor påverkan på tittarna. En parallell som ger sig osökt är det utländska materialet i Sveriges Televisions sändningar, och där har statsmakter- na tidigare intagit ståndpunkten att det är lika viktigt att bevara de utländska programmen som de svenskproducerade, även om det före- ligger en skillnad såtillvida att det utländska utbudet i SVT:s sänd— ningar har fastställts inom företaget med utgångspunkt från den fast- ställda programpolitiken.

En viss del av det utländska satellitutbudet bör således bevaras, även om det kan hävdas att dessa program sannolikt sparas på annat håll, t ex av de sändande företagen. Från forskningssynpunkt är det dock nära nog en förutsättning att programmen finns tillgängliga inom lan— det. På grund av det stora antalet satellitkanaler som kan tas emot i Sverige är det inte praktiskt möjligt av ekonomiska skäl att bevara

• Sida 209
•  Original

samtliga program. I och för sig vore det möjligt att centralt banda satel— litprogram. eftersom i stort sett alla kommunikationssatellitprogram som kan tas emoti Sverige också kan tas emoti hela landet. Liksom för närradion måste bevarandet av satellitprogram begränsas till ett urval.

Lagen om lokala kabelsändningar gäller i satellitdelen enbart program från kommunikationssatelliter. I en nära framtid torde det också bli ak— tuellt med direktsändande satelliter. Sändningar från sådana satelliter kan till en relativt låg kostnad tas emot av enskilda hushåll. Naturligt- vis kan de också vidaresändas i kabelnät.

Från bevarandesynpunkt finns det inget skäl att göra någon åtskillnad mellan satellitprogram, som sänds i kabelnät, beroende på om de sänds via kommunikationssatellit eller direktsändande satellit. Viktigare är att se till innehåll och tittarantal. Program från satelliter, som inte vi— daredistribueras i något kabelnät, kan enligt min mening lämnas utan— för lagstiftningen. Man kan utgå ifrån att alla programkanaler av större intresse kommer att ingå i åtminstone något tillståndspliktigt kabelnät.

I den mån det blir fråga om program som sänds från nationella rund- radioföretag och som kan tas emoti Sverige genom 3 k överspill kan man förutsätta att bandning äger rum i sändarlandet. Dessa program skiljer sig inte principiellt från de nationella rundradioprogram som idag sänds uti grannländerna och som kan tas emot vid gränserna. Det ärinte motiverat att bevara denna typ av program hos ALB.

Vad slutligen gäller programutbudet från den planerade nordiska Tele- X-satelliten är det osäkert vilken utformning denna kommer att få. I den mån det endast blir fråga om distribution av program som redan sänts i respektive land är det naturligtvis mindre angeläget att dessa bevaras än om det blir en unik programproduktion för Tele-X. Den del av utbudet som utgörs av svenska program, som redan tidigare sänts i svensk television, behöver naturligtvis inte bandas och bevaras ytter- ligare en gång. Om det däremot blir fråga om program som är speciellt producerade för Tele-X bör dessa omfattas av leveransplikt.

• Sida 210
•  Original

Även beträffande satellitprogrammen har jag prövat olika urvalsmo- deller och diskuterat dessa med ett antal forskare. En lösning som har diskuterats är att bevara alla program eller ett relativt fylligt urval från de mest efterfrågade programkanalerna. En sådan metod är dock otillfredsställande av flera skäl. Dels kommer med all sannolikhet olika kanaler vid olika tillfällen att vara mest publikattraktiva, dels kommer ett stort antal kanaler med låga tittarsiffror eller som ingår endast i ett mindre antal kabelnät att falla utanför. Jag vill därför föreslå en lös— ning liknande den som föreslagits för närradioprogrammen.

Jag har stannat för i princip samma modell som jag har redo-ort för i avsnitten om närradiosändningarna och de lokala egensändningarna i kabelnät. Det innebär att samtliga program från satelliter, som enligt tillståndsinnehavarens uppgifter till kabelnämnden sänds i något ka— belnät som omfattas av koncessionsplikten enligt kabellagen, under en vecka på våren och en vecka på hösten skall bandas och levereras till ALB. Det är också beträffande satellitprogram viktigt att ALB dispo— nerar medel för att kunna rekvirera program som eljest inte skulle bli bevarade. Här har jag uppskattat behovet till vad som motsvarar ca 500 timmar.

Ett specialproblem vad gäller satellitsändningar, som inte är aktuellt för andra typer av sändningar, är vem som skall banda programmen. Eftersom deti allt väsentligt är samma program som tas ned och vida— resänds i alla kabelnät är det inte rimligt att lägga leveransplikt på samtliga kabelnätsföretag. Det finns enligt min bedömning bara två alternativ att välja på: antingen svarar ALB för att bandningen äger rum - i egen regi eller genom att anlita någon annan - eller sker band— ningen i kabelnämndens regi. Med tanke på den finansieringsform, som jag kommer att föreslå i kap 19, är deti sak likgiltigt vem som skall bä— ra ansvaret för att bandningen äger rum. Med hänsyn till att det ålig- ger kabelnämnden att följa verksamheten är det enligt min mening lämpligast att det blir en uppgift för kabelnämnden att svara för band- ningen. För en närmare diskussion hänvisas till specialmotiveringen i kap 16.

• Sida 211
•  Original

Även för satellitsändningar föreslårjag inspelning och bevarande på VHS-kassetter. Liksom för övriga TV-sändningar vore det önskvärt att åtminstone vissa typer av program, t ex långfilmer kan bevaras på en högre kvalitet. Av kostnadsskäl ser jag mig dock nödsakad att förorda en lägre och därmed billigare standard.

13.5. Rundradiosändningar av finländska TV- program

Till TV-området hör också de sändningar från den finska televisionen som numera överförs inom storstockholms-området via Nackasända- ren. Det är här fråga om en oförändrad överföring av program från nå- gon av de båda finska TV-kanalerna som samtidigt eller med någon för- dröjning sänds uti Finland. Målgruppen är primärt finländska invand— rare i Sverige. Principiellt kan dessa sändningar sägas vara av samma karaktär som de program som generellt kan tas emot vid gränserna till grannländerna. Dessutom är det finska radio— och TV-företaget Yleisra— dio ålagt att bevara alla sina TV-sändningar. Det finns också, bl a i dagspressens programtablåer, belagt vilka finska program som sänds över Nackasändaren. Om forskare hos ALB önskar studera dessa pro— gram bör ALB kunna träffa avtal med Yleisradio om lån av kopior på samma sätt som SR—bolagens arkiv tillhandahåller kopior av program från tiden före pliktexemplarslagen genom ALB. Mot denna bakgrund behöver dessa finska TV— program inte omfattas av pliktexemplarsla— gen.

l3.6 Film

LeveranSplikt gäller idag för alla svenska och utländska filmer på 16 och 35 mm, som godkänts för visning vid biografföreställning av statens biografbyrå och visats offentligti Sverige. Också för biografvisade re- k lamfi lmer föreligger leveransplikt trots att dessa sedan den 1 januari 1986 inte längre behöver förhandsgranskas av statens biografbyrå. En kopia av filmen skall levereras till ALB inom en månad efter det att den har blivit offentliggjord. På ALB förs filmen över till ett videoband,

• Sida 212
•  Original

varefter den lämnas tillbaka till distributören. Svensk film bandas på entumsband (BCN) medan utländsk film bandas på U-matic-kassetter. För utländska filmer kan begäras dispens under förutsättning att ett modellavtal tecknas med filminstitutet om tillhandahållande av en filmkopia för kopiering till video samt en distributionskopia för depone- ring hos filminstitutet (se avsnitt 5.1.4). För ej censurgranskad film - kortfilm, beställningsfilm, undervisningsfilm, företagsfilm, industri— film etc - föreligger ingen leveransplikt.

ALB har, som tidigare nämnts (avsnitt 5.1) i en skrivelse till utbild— ningsdepartementet behandlat vissa erfarenheter av pliktexemplarsla- gens tillämpning. Beträffande leveransplikt av film påpekar ALB att kopplingen mellan censurgranskning och leveransplikt medför att vik- tiga filmkategorier faller utanför pliktexemplarslagen. ALB anser där— för att andra kriterier för leveransplikt av film bör övervägas. Även filminstitutet har påpekat den brist som finns i den nuvarande lagstift— ningen beträffande den kulturhistoriskt intressanta film som idag fal— ler utanför leveransplikten.

Syftet med leveransplikten är att dokumentera det offentlig-orda ut— budet av skrifter och ljud— och bildupptagningar. DAK-kommittén dis— kuterade i sitt betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild (sid 176 ff) vad som menas med begreppet offentliggjort. I fråga om fonogram ansåg kommittén att offentlighetskravet skulle ges samma innebörd som beträffande tryckta skrifter. Enligt 1 kap 6 & tryckfrihetsförord- ningen är en skrift utgiven, "då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt". Kommittén hänvisade också till 2 & tredje stycket upphovsrättslagen där det sägs att ett verk görs tillgängligt för allmänheten bl a då det framförs offentligt och då exemplar därav ut- bjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprids till all- mänheten. Det tilläggs att lika med offentligt framförande anses fram— förande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets.

Beträffande film hänvisar DAK-kommittén till allmänna ordningsstad— gan. I dennas 9 & anges såsom offentlig tillställning bl a biografföre- ställning, som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om

• Sida 213
•  Original

allmänna sammankomster. I fortsättningen av bestämmelsen i ord— ningsstadgan sägs att "som offentlig skall avses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende på omfattningen av den krets som äger tillträde eller de vill— kor under vilka tillträde lämnas, är attjämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde".

DAK-kommittén menade att det var uppenbart att samma offentlig— hetsrekvisit borde vara avgörande för frågan om obligatorisk arkive— ring av film. Kommittén ansåg därför att film som "framställs för un— dervisning, reklam eller annan information och är avsedd att visas en— dast för slutna grupper av personer inte skall höra hit. Detta utesluter givetvis inte att arkivering kan komma i fråga på annan grund, exem- pelvis administrativ föreskrift (filmer som framställs inom försvaret eller det statliga undervisningsväsendet) eller villkor i samband med statsbidrag." Kommittén påpekade också att arkivstadgan är tillämp— lig på statliga myndigheters filmer. I regeringens proposition (1977/78z97, sid 74) anförde föredraganden att vissa begränsningar var befogade även i bevarandet av film. Detta borde begränsas till sådan film på vilken biografförordningen (1959z348) är tillämplig. Detta "innebär bl.a. att film, som är avsedd att visas endast för slutna grupper av personer, inte kommer att omfattas av det på lagstiftningen grunda- de bevarandet". Föredraganden påpekade att förutom möjligheterna till förvärv genom inköp av sådant material, visst bevarande kan kom- ma i fråga på annan grund, t ex genom att allmänna arkivstadgan (1961:590) är tillämplig på statliga filmer.

Jag delar uppfattningen att kriterierna för leveransplikt av film bör ändras, dels för att inlemma den offentlig.orda film som idag faller utanför, men också för att undvika att ändringar i censurlagstiftningen automatiskt får återverkningar också på leveransplikten. Jag anser att all film som har o.rts tillgänglig för allmänheten häri landet skall om- fattas av leveransplikt. Beträffande vad som menas med att en film görs tillgänglig för allmänheten vill jag anknyta till upphovsrättsla-

• Sida 214
•  Original

gens gränsdragning (se ovan). Där sägs att ett verk görs tillgängligt för allmänheten då det framförs offentligt eller då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller på annat sätt sprids till allmänheten. Lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Med denna definition kommer samma regler som idag gäller för Videogram och fo- nogram att också gälla för film. Däremot anserjag att film som inte bli- vit offentlig.ord enligt denna definition inte heller bör omfattas av le— veransplikt. Denna filmkategori, till vilken utan tvekan hör mycket in- tressant dokumentärt material, får söka förvärvas genom frivilliga av- tal ellerpå annat sätt.

En ändring i lagen, så att censurgranskningen inte längre skall vara grunden för leveransplikt, behöver dock inte medföra att nuvarande le- veranssystem, då spelfilm lämnas över till ALB i samband med censur- granskningen, upphör. Det är praktiskt både för leverantören och ALB att dessa väl fungerande rutiner kan fortsätta.

För närvarande bevaras alla leveranspliktiga filmer endasti form av videokassetter på ALB. Det finns således inget i lag reglerat bevarande av film i sin originalform, dvs på filmbas. Filminstitutet bedriver dock en omfattande arkivering av kopior på filmbas av biograffilm, såväl svensk som utländsk, och har inom det filmkulturella området byggt upp en verksamhet på en mycket hög ambitionsnivå (se avsnitt 5.3).

Principen att arkivera den nationella filmproduktionen endasti form av videoband avviker från internationell praxis. DAK—kommittén an- gav en rad skäl för sitt ställningstagande på denna punkt. Den vikti— gaste faktorn var enligt DAK arkivbeständigheten. Kommittén .orde bedömningen att färgfilm inte kunde anses vara acceptabel som infor— mationsbärare vid arkivering. Videobandet syntes däremot, enligt kommitténs uppfattning, ha god beständighet. Filmen ställer högre krav vad gäller gynnsamt arkivklimat och kräver speciella anpass— ningsprocesser varje gång den skall tas ut ur förvaringslokalen för vis— ning eller kopiering. Framställningen av kopior av en film är förhållan- devis tidskrävande och kostbar.

• Sida 215
•  Original

Videobandet ställer, enligt DAK-kommittén, inte lika höga krav i fråga om arkivklimat och någon speciell anpassning till luftklimat utanför arkivlokalen behövs inte i regel. Kopieringskostnaderna blir dessutom betydligt lägre. Kommittén menade att den försämring av bildkvalite— ten som sker i samband med överföringen till videoband, under förut— sättning att överföringen sker med en teknisk utrustning av hög kvali— tet, i allmänhet inte är större än att den kan anses godtagbar ur arkive— ringssynpunkt. DAK förordade därför att filmer, som skall bevaras för framtiden, vid arkiveringen överförs till videoband.

I proposition 1977/78:97 anslöt sig föredraganden till DAKs uppfatt- ning att film som skall bevaras, mot bakgrund av filmmaterialets bris— tande beständighet, bör överföras till och bevaras i form av Videogram. Detta bevarande borde dock inte enligt föredraganden ses som en er— sättning för filminstitutets arkivering av film på filmbas. Tvärtom var det angeläget att filminstitutet även fortsättningsvis genom avtal tog emot och bevarade film på filmbas. De framlagda förslagen skulle ses som ett komplement till filminstitutets filmsamlingar med "särskild tonvikt på bevarandeaspekten och vidgade möjligheter till utnyttjande för forskningen".

Sedan 1979 har möjligheten att långtidsarkivera färgfilm förbättrats. Dels har själva filmmaterialet blivit stabilare från beständighetssyn— punkt och dels har en ny metod för filmarkivering (FICA-metoden) som bygger på vakuumförslutning av filmkopiorna, utarbetats inom film- institutet. Fortfarande gäller dock att det finns viss tveksamhet då det gäller färgfilm som lämpligt arkivmedium. Också beträffande video— bands arkivbeständighet råder fortfarande osäkerhet. Statens prov- ningsanstalt har utfört vissa mätningar inom det här området och an- ger att de provade videokassetterna - av system U—matic - har en beräk- nad "livslängd" på 50-100 år.

På grund av den osäkerhet som för närvarande råder beträffande de olika mediernas arkivbeständighet finns det från den utgångspunkten ingen anledning att ändra den nuvarande arkiveringsprincipen. Tvärt— om är det en fördel från beständighetssynpunkt att filmmaterialet finns bevarat både i form av ett videoband av hög kvalitet och i form av film—

• Sida 216
•  Original

kopior. Däremot anser jag, till skillnad från DAK, att hänsyn måste tas till den försämring i bildkvalitet som sker vid överföring från film till video. Ett videoband kan aldrig fullt ut återge den information - vare sig i fråga om bild eller ljud - som finns lagrad på en film. Vid kopiering till video sker, med dagens teknik, en klar försämring i fråga om upp- lösning, färgåtergivning osv. De skillnader som finns i format mellan film och video skapar också speciella svårigheter, framför allt gäller detta vidfilmsformatet. Filmen är dessutom avsedd att spelas upp med en hastighet av 24 bilder per sekund, medan dagens Videoteknik endast möjliggör en uppspelning med 25 bilder per sekund. Denna tidsskillnad kan naturligtvis ha en viss betydelse vid upplevelsen av ett filmverk. Övriga nämnda invändningar måste dock tillmätas betydligt större vikt. Slutligen ger inte heller videon idag möjlighet att uppfylla det rimliga kravet att kunna förevisa en film i samma form som vid den första offentliga visningen, dvs på en stor biografduk.

Från många utgångspunkter har dock videotekniken stora fördelar, som DAK också framhöll. Videoband är billigare, tar mindre plats och ställer inte lika höga krav på gynnsamt arkivklimat. Dessutom erbju— der videotekniken helt andra möjligheter för forskaren, vilket också vi- sas av att filmforskare och filmstudenter i särskilt hög grad har efter— frågat ALBs tjänster. För 40 kr kan en forskare hos ALB få tillgång till en videokassett, som han kan spela valfritt antal gånger. Videotekni- ken gör det också möjligt att på ett enkelt sätt backa och spela om en viss sekvens eller att stoppa bandet på en viss bild. Det pågår också ett intensivt utvecklingsarbete för att förbättra videotekniken, och många av de ovan redovisade bristerna kommer förmodligen att bortfalla då ny teknik, som högupplösnings-TV, storbildsvideo m m introduceras.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den nuvarande arki- veringen av film på videoband bör bibehållas men kompletteras så att framför allt den svenska filmproduktionen, också bevaras i sin original— form, dvs på filmbas.

I 5 & förordningen (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar sägs atti stället för pliktexemplar av spelfilm får efter överenskommelse med arkivet lämnas en godtagbar kopia av

• Sida 217
•  Original

filmen på videoband. ALB hari skrivelse 1987-01-30 till regeringen hemställt om att denna bestämmelse skall utgå. eftersom den inte har tillämpats i något fall och det av arkivbeständighetsskäl är viktigt att samma standard kan användas som för de filmer som ALB själv kopie— rar. Jag delar ALBs uppfattning att ovan nämnda bestämmelse kan ut- gå ur tillämpningsförordningen. Efter vadjag erfarit är också Före- ningen Sveriges Filmproducenter beredda att pröva denna fråga.

Nedan följer mina förslag för svensk och utländsk biograffilm samt för kategorin övrig film.

Svensk biograffilm

Enligt bestämmelserna för filminstitutets långfilmsgarantinämnder fastställda av styrelsen för Svenska Filminstitutet den 5 oktober 1982 skall producenten förbinda sig att framställa säkerhetsmaterial av god- känd kvalitet och format senast två månader efter premiärdatum samt låta filminstitutet kylförvara detsamma tillsammans med kopia av slutmix, dvs ett färdigt ljudband. Motsvarande gäller också för kort- film. Genom denna överenskommelse blir i praktiken så gott som all nyproducerad svensk biograffilm bevarad för framtiden i filminstitu— tets arkiv. Normalt finns dessutom en distributionskopia såvida inte filmägaren själv arkiverar denna. Dessutom finns det en videokopia av god kvalitet hos ALB. Det är således genom nuvarande ordning i prak— tiken väl sörjt för bevarandet av den svenska biografvisade spel- och kortfilmen.

Filminstitutet har framfört önskemål om att de legala formerna preci— seras när det gäller reglerna för leveransplikt och bevarande av svensk film. Institutet anser också att det bör lagstiftas om ett destruktions— och exportförbud av originalnegativ och slutmix till svenskproducerad kort— och långfilm.

Jag delar filminstitutets uppfattning att den svenska filmen bör be— varas i sin originalform. Jag anser också att denna arkivering av film på filmbas liksom hittills bör ske på filminstitutet. Som framgår av av-

• Sida 218
•  Original

snitt 5.3 är Svenska Filminstitutet till formen en privat stiftelse. Det är enligt min mening inte möjligt att genom lagstiftning föreskriva en skyldighet att leverera pliktexemplar till en sådan privat stiftelse. Överenskommelser om leveranser, liksom filminstitutets ansvar och befogenheter, bör därför träffas i avtal. I 1 5 i 1982 års film- och video— avtal anges att filminstitutet bl a skall ha till ändamål "att medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt in- tresse". Filminstitutet kan därmed anses ha ett åläggande från staten på det här området. Jag föreslår därför att det också i fortsättningen bör vara en förutsättning för statligt produktionsstöd att en säkerhetskopia - s k master- eller lågkontrastkopia - samt ljudband (slutmix) av all film som är producerad i Sverige och offentliggjord häri landet skall över— lämnas till filminstitutet för långtidsarkivering. Om särskilda skäl fö- religger kan i stället för säkerhetskopia överlämnas filmens originalne— gativ. Härutöver bör av praktiska skäl den nuvarande leveransplikten av filmkopior till ALB för överföring till video kvarstå i oförändrad om- fattning.

Den av filminstitutet väckta frågan om export— och destruktionsförbud torde vara av intresse i främsta rummet beträffande konstnärliga film— er. Dessa åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Frågan är här en del av det mera allmänna spörsmålet huruvida förbud bör införas mot förstörelse av konstverk och andra konstnärliga objekt över huvud taget. Detta spörsmål har diskuteratsi intresserade kretsar sedan mycket lång tid tillbaka, både hos oss och internationellt. Här kan hänvisas till auktor» rättskommitténs betänkande (SOU 1956:25) sid 125 och 562. Under se— nare tid har frågan om förbud mot att förstöra konstverk tagits upp bl a inom Europarådet. Enligt min mening är det uppenbart att frågan om förbud mot att förstöra konstnärligt värdefulla filmer endast kan be- handlas i ett vidare, upphovsrättsligt sammanhang. Jag har därför an- sett frågan falla utanför mitt utredningsuppdrag.

Med den här föreslagna ordningen kommer så gott som samtliga sven- ska spelfilmer och även ett stort antal kortfilmer att bevaras i följande former:

• Sida 219
•  Original

- säkerhetskopia eller originalnegativ (filminstitutet) - entums videoband (ALB).

Normalt finns dessutom en distributionskopia hos filminstitutet. Mot detta kan naturligtvis anföras att det blir fråga om dubbelarkivering speciellt med tanke på att vissa filmer också bevaras i form av TV—sänd— ning eller som Videogram. Filminstitutet har hävdat att den videokopia som framställs av ALB är överflödig. Enligt min uppfattning motiverar dock de praktiska fördelarna med detta förfarande de blygsamma mer- kostnader som denna verksamhet medför. En videobandning vid ALB kostar ca 500 kr per spelfilm inkl bandkostnad, och då det endast är frå- ga om 15-20 filmer per år blir kostnaden marginell. Som jämförelse kan nämnas att det kostar ca 85 000 kr att framställa en säkerhetskopia av en film. Genom att ALB kan göra en videokopia också av biografvisade spelfilmer finns allt ljud- och bildmaterial samlat inom en institution, tillgängligt på samma villkor, vilket är en fördel ur användarnas syn- vinkel. Det här skisserade förslaget överensstämmer med de förhållan- den som redan råder idag och bör därför inte medföra några ökade kost- nader. Frågan om uppgifts- och ansvarsfördelning mellan ALB och filminstitutet behandlas närmare i kap 18.

Utländsk biograffilm

Mer än 80% av filminstitutets samlingar av spelfilm utgörs av utländ- ska filmproduktioner. Dessa har levererats till institutet som frivilliga depositioner. Sedan det ovan beskrivna dispensförfarandet infördes har filminstitutet genom avtal rättighet att kräva in filmkopior av god kva— litet av de filmer, för vilka begärs dispens från pliktexemplarslagen.

Filminstitutet har framfört önskemål om att den nuvarande praxisen för utländsk film får en legal form. Alla filmägare bör, enligt filminsti- tutet, åläggas att deponera en distributionskopia i filminstitutets ar— kiv.

Enligt min uppfattning kan inte Sverige anses ha något ansvar för att samtliga i landet visade utländska filmer bevaras i sin ursprungliga

• Sida 220
•  Original

form. Det måste åvila varje nation att svara för bevarandet av den in— hemska produktionen. På sikt bör Sverige verka för att ett internatio— nellt arkiverings- och utlåningssystem för forskningsändamål kommer till stånd. Frågan har på mitt initiativ aktualiserats i en arbetsgrupp inom Europarådet. Innan dessa frågor är lösta är det dock av stor bety- delse att även utländska filmer finns tillgängliga för studium inom lan— dets gränser.

Den nuvarande leveransplikten ger forskningen möjlighet att på ett billigt och enkelt sätt få tillgång till videokopior av utländska filmer. Genom dispensavtalen finns dessutom den största delen av det utländ— ska utbudet tillgängligt som filmkopia för biografvisning hos filminsti— tutet. Kontakter med de utländska filmdistributörerna visar att det finns ett mycket starkt motstånd mot en lagstadgad skyldighet att leve- rera filmkopior. Däremot är man beredd att fortsätta med frivilliga de- positioner i samma omfattning som hittills, under förutsättning att möjligheten till dispens från pliktexemplarslagen kvarstår. Både ALB och filminstitutet har framfört att det nuvarande dispensförfarandet är onödigt krångligt och medför merarbete. Filminstitutet och filmdistri— butören måste teckna depositionsavtal för varje enskild film. Därefter ansöker filmägaren om dispens för filmen, vilket beviljas av ALB. Alla tre parterna måste således vara inblandade för varje filmtitel.

Jag delar uppfattningen att det nuvarande dispenssystemet är krång- ligt och medför merarbete. Tack vare detta förfarande har dock leveran— serna av utländsk film fungerat väl under de gångna åren. Det finns en uppenbar risk att en ändring i det här avseendet skulle kunna negativt påverka möjligheterna för ALB att få tillgång till detta material. Jag anser därför att det inte finns någon anledning att förändra den nuva— rande lagstiftingen vad beträffar utländsk film. Samtliga biografvisade eller på annat sätt offentlig-orda filmer skall även i fortsättningen le— vereras till ALB för överföring till video. Möjligheterna för ALB att ge dispens från lagen bör kvarstå. Det är dock av stor vikt att filminstitu— tets arkivering på filmbas av konstnärligt, film- eller kulturhistoriskt intressant filmmaterial kan fortsätta. Genom dispensavtalen ges film- institutet möjlighet att kräva in distributionskopior av de filmer som man önskar införliva med sina samlingar.

• Sida 221
•  Original

Övrig film

Utanför pliktleveranssystemet faller idag den ej biografvisade filmen. Denna kategori är till omfånget många gånger större än den svenska spelfilmsproduktionen, och omfattar exempelvis beställningsfilm och sådana filmer som görs inom företag och organisationer (se 3.3.2). En del av dessa produceras för att visas offentligt på ungdomsgårdar, mu— seer osv. Andra sprids genom uthyrning eller försäljning. En tredje ka— tegori produceras för att enbart visas internt inom ett företag eller en organisation.

I viss mån har ALB lyckats att på frivillig väg få möjlighet att överföra till video en del filmer inom denna kategori. Ansträngningarna har dock hittills mest inriktats på äldre beställningsfilm, Dagens produk— tioner har endasti undantagsfall förvärvats. Även filminstitutet och Sveriges Television har äldre kort-, dokumentär och journalfilmer i si- na arkiv.

Det är enligt min mening angeläget att också filmer inom denna ka- tegori, som visats offentligt eller fått spridning genom försäljning eller uthyrning, kan inrymmas i leveransplikten. De visas ofta vid flera till— fällen och exponeras för många människor inom t ex företag, myndighe- ter eller organisationer. Det är rimligt att jämställa sådana filmer med broschyrer och annat tryckt material, som framställs inom organisatio- ner och företag och för vilka leveransplikt föreligger. Genom att de in— förlivasi pliktexemplarssystemet möjliggörs också en registrering, som är viktig för att sprida information om detta intressanta filmutbud.

Ovan föreslår jag att kopplingen mellan leveransplikt och censur- granskning bortfalleri lagstiftningen. Alla offentlig.orda filmer skall i fortsättningen levereras till ALB för kopiering till video. Därigenom kommer även den film som gjorts tillgänglig på annat sätt än genom biografvisning att omfattas av leveransplikt.

Idag är det vanligt att den här typen av information produceras och distribueras med Videoteknik i stället för med filmteknik. Enligt upp— gift från branschen produceras ca 80% av utbudet som video. Enligt min

• Sida 222
•  Original

uppfattning bör leveransplikten inte vara beroende av vilket bildmedi- um som väljs. Därför måste samma ambitionsnivå gälla för video- som för filmupptagningar av denna typ av övrig film, dvs ej biografiilm. Då videoupplagan ofta understiger de för leveransplikt stipulerade 50 exemplaren föreslår jag i avsnitt 13.8 att exemplarsgränsen för leve— ransplikt av Videogram skall sänkas från den nuvarande gränsen på 50 exemplar till tio exemplar. Härigenom kommer merparten av de offent- liggjorda videoproduktionerna inom den här sektorn att omfattas av leveransplikt enligt de regler som gäller för Videogram.

Även om filmerna i fråga inte är avsedda att visas offentligt eller spri- das till allmänheten kan de ha ett stort värde för den framtida forsk- ningen. De utgör ofta unika dokument som skildrar det svenska sam— hällslivet, industriprocesser osv. Från kulturhistorisk synpunkt skulle det till och med kunna hävdas att denna typ av film i vissa fall kan vara väl så viktig att bevara som biograffilm. Som jag redovisat ovan anser jag dock inte att för sådant mer internt material kan åläggas en obliga- torisk leveransplikt. ALB bör i stället ges resurser för att genom frivil— liga avtal eller köp förvärva sådana intressanta filmer och videopro- duktioner.

Ett sätt att ge forskarna tillgång till detta ej offentliggjorda material kan vara att erbjuda film- och videoproducenterna möjlighet att depo- nera ett säkerhetsmaterial hos ALB eller SFI. Det borde vara till gagn också för den enskilde producenten att få sitt material arkiverat på ett säkert sätt, under förutsättning att det är tillgängligt för återanvänd- ning. De flesta videoprogram produceras på en teknisk standard, en- tums C-format eller U-matic highband, för vilka ALB idag inte har upp- spelningsutrustning. Ett depositionssystem enligt den här modellen förutsätter därför att ALB har möjlighet att köpa eller hyra sådan ut— rustning.

• Sida 223
•  Original

Beträffande fonogram skall pliktexemplar insändas till ALB om fono- grammet i fråga har mångfaldigats här i riketi minst 50 exemplar och .orts tillgängligt för allmänheten. För fonogram som har mångfaldi— gats utom riket och har .orts tillgängligt för allmänheten i Sverige, skall också ett pliktexemplar lämnas till ALB under förutsättning att minst 50 exemplar införs i landet och att fonogrammet helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska språket eller skildring av svenska förhållanden, dvs om fo— nogrammet har svensk anknytning.

Till skillnad från radio, TV och film begränsas leveransplikten för fo- nogram till dem som är framställda i Sverige. Man kan hävda att även utländska fonogram bör omfattas av leveransplikt. De har sannolikt minst lika stor påverkan på det svenska samhället som film, radio och TV. I princip borde det således vara lika önskvärt att de utländska fono— grammen finns tillgängliga för forskning i landet. Olika former av ra— diosändningar består till stor del av utländsk grammofonmusik. Dessa sändningar är leveranspliktiga till ALB och därigenom kommer inne— hållet i ett stort urval av utländska fonogram att bevaras hos ALB. Ett problem i sammanhanget är den låga tekniska kvaliteten på ALBs ra— dioband, ett annat problem är åtkomsten. Det finns ingen enkel sökmöj— lighet till enskilda fonogram som spelats i radio. Grammofonarkivet vid riksradion har ett mycket omfattande bestånd av utländska fonogram. Det bör finnas möjlighet för forskare att via ALB i undantagsfall där- ifrån kunna få tillgång även till utländskt fonogrammaterial.

De så kallade kassettböcker - till största delen inläsningar av litterära verk - som under hösten 1986 började försäljas i bokhandeln, är att be- trakta som fonogram enligt pliktexemplarslagens definition. Det finns därför ingen anledning att från leveranssynpunkt behandla dessa på annat sätt än övriga fonogram. Även denna typ av talfonogram skall alltså levereras i ett exemplar till ALB, vilket också har skett med den hittillsvarande produktionen.

• Sida 224
•  Original

Den nuvarande leveransplikten är kopplad till mångfaldigandet av fo- nogram, dvs skivpressning eller kassettkopiering. Det förekommer att utländska producenter av ekonomiska skäl pressar sina skivori Sveri- ge. Om dessa sedan offentliggörs här i landet blir de leveranspliktiga. Det har ifrågasatts både av leverantörerna och inom ALB om detta är lagstiftarens avsikt, och om det är rimligt att just dessa utländska fono- gram - utan annan svensk anknytning än pressningen - skall ingå i ALBs samlingar. Jag förstår den tveksamhet som leverantörerna kan känna inför det beskrivna förhållandet. Jag anser dock inte att det bör föranleda någon inskränkning av den nuvarande leveransplikten. Det är endast ett fåtal fonogram som det rör sig om och jag ser inte att det kan vara någon större nackdel, vare sig för leverantören eller för ALB, att dessa bevaras i ALBs samlingar.

Som tidigare nämnts har ALB i sin skrivelse pekat på svårigheterna med bevakning och inkrävning av fonogram. Man menar att en över— flyttning av leveransplikten från producent till skivpresserier och kopi— eringsanstalter skulle kunna förbättra situationen. Av den leverantörs— enkät, som redovisas i kap 8, framgår att producenterna är mycket tveksamma till en sådan förändring, man vill behålla ansvaret för pliktleveransema. Presserierna hävdar att mer än hälften av press- ningarna består av ompressningar av redan utgivet material, vilket redan levererats till ALB. Det skulle därför innebära betydande merar— bete för presserierna att bevaka leveransplikten. Till detta kommer att kopiering av kassetter är en verksamhet som pågår på en mängd olika ställen. Det skulle enligt min uppfattning innebära stora svårigheter för ALB att få leveranserna att fungera från dessa. Med hänsyn härtill samt till att såväl producenter som presserier anser den nuvarande ord— ningen tillfredsställande är jag inte beredd att föreslå en överflyttning av leveransplikten från beställare till presseri och kopieringsanstalt. Däremot bör andra vägar för att underlätta ALBs kunskap om det till— gängliga utbudet prövas. Detta kan t ex ske genom informationsutbyte med Nordic Copyright Bureau (ncb), pressningslistor från skivpresseri- erna, leverans av etiketter från etikettryckerier mm.

Jag föreslår därför inga förändringar i den nuvarande pliktexemplars- lagen vad beträffar fonogram.

• Sida 225
•  Original

13.8. Videogram

Samma regler för leveransplikt som gäller för fonogram gäller också för videogram, I lagen om pliktexemplar talas konsekvent om "fonogram och Videogram". Till skillnad från fonogram bearbetas de allra flesta vi— deogram, där innehållet har utländskt ursprung, för den svenska mark— naden. Filmer förses med svenska texter, nya omslag specialtillverkas med text på svenska, kopiorna framställs ofta i Sverige. Därigenom kommer den allra största delen också av de utländska videogrammen att omfattas av leveransplikt och bevaras hos ALB.

Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 13.612) att s k beställningsfilm skall inordnas i pliktleveranslagen. Det blir dock allt vanligare att sådana filmer istället produceras och distribueras som Videokasetter. Det bör inte ha någon betydelse i sammanhanget om den rörliga bilden är in— spelad på och/eller är distribuerad som film eller som videokassett. Där— för bör också sådana videogram, som är att jämställa med beställnings— film, inordnasi leveransplikten.

Med hänvisning till samma argument som ovan anförts för fonogram, finnerjag inte heller för Videogram övervägande skäl tala för en över- flyttning från beställare till kopieringsanstalt.

Beträffande Videogram för konsumennnarknaden finnerjag således ingen anledning att förändra den nuvarande ambitionsnivån; de nu gällande reglerna bör få fortsätta gälla. För att försäkra bevarandet också av Videogram som producerats för institutionsbruk föreslår jag att exemplarsgränsen för Videogram sänks till 10 exemplar (se avsnitt 13.6).'

13.9. Talböcker och taltidningar

Till det leveranspliktiga området idag hör också talböcker och taltid— ningar för synskadade, i båda fallen i form av ljudkassett som inryms i lagen genom att de klassificeras som fonogram. ALB har dock beviljat dispens och har .ört ett begränsat urval av taltidningar, dock ej tal»

• Sida 226
•  Original

böcker (se avsnitt 5.1.5). Ett motiv för att inte strikt tillämpa leverans— plikten är att såväl talböcker som taltidningar på kassett ofta har en förlaga i tryckt form. Taltidningar distribueras också på försök i form av radiosändning, som bara kan tas emot med hjälp av en särskild mot— tagare som tillhandahålls för synskadade. Dessutom sänds vissa tid- ningar via radiosändning direkt från sätteridatorn till mottagaren. Uppspelningen kan göras antingen i form av punktskrift eller talsyntes (Raps/Rats). Även detta är en försöksverksamhet som bedrivs i taltid- ningskommitténs regi. Varken radiotidningarna eller Raps/Rats-tid- ningarna omfattas av pliktleveranslagen och ingenting bevaras idag hos ALB."

De här redovisade formerna av talböcker och taltidningar bör omfattas av leveransplikt. Dock bör ALB ha möjlighet att ge dispens från lagen och kunna nöja sig med ett urval.

För talböcker, som är inlästa från vanliga tryckta böcker, bör det vara tillräckligt med ett förhållandevis begränsat urval. Den kompletta tex— ten återfinns i den tryckta versionen varför bevarandet mer har syftet att ge prov på hur inläsningarna låter. Ofta är det t ex författaren själv som läst in boken. Detsamma bör gälla för sådana taltidningar som har en identisk svartskriftsförlaga (Raps/Rats-systemet). Originalet finns i svartskrift eftersom hela tidningens innehåll distribueras från datorn via etersändning till abonnenten. Här blir det mest fråga om att bevara några enstaka sändningar från varje år för att för eftervärlden doku— mentera denna typ av dagstidningsdistribution.

Taltidningar på kassett är i princip av två olika slag, dels särskilt sam- manställda taltidningar - i regel utgivna av landsting och kommuner - utan någon särskild förlaga, dels dagstidningar där valda delar ur resp dagstidning inlåsts på band. I ingendera fallet finns således någon iden- tisk förlaga i tryckt version. Av dessa taltidningar bör ett urval beva— ras. Samma synsätt bör också tillämpas för radiodistribuerade taltid— ningar.

ALB har i sitt urval hittills tillämpat följande principer. Taltidningar— na har indelats i dels riksspridda och dels lokalt spridda. För de riks-

• Sida 227
•  Original

spridda har .orts en indelningi innehållskategorier och i grad av uni— citet (dvs i vad mån innehållet också finns i svartskrift). För de lokala taltidningarna har .orts en geografisk indelning. Utifrån dessa indel— ningar har .orts ett representativt urval motsvarande 20% av det tota— la utbudet. ALB har således valt atti stället för att söka representati- vitet över tid, göra urvalet representativt för det totala utbudet taltid- ningar i landet. Det finns enligt min uppfattning starka skäl som talar för, bl a vikten av kontinuitet, att det av ALB .orda urvalet bör fort— sätta.

13.10. Kombinerat material

För kombinerat material — en kombination av olika medieformer som tillsammans utgör en produkt - gäller i dag att det enligt vissa regler skall lämnas till kungl. biblioteket (KB) och till universitetsbiblioteket i Lund (se avsnitt 2.2.3). Som framgår av avsnitt 5.4 har KB nu funge- rande rutiner för hantering av kombinerat material, medan universi— tetsbiblioteket i Lund har praktiska svårigheter att på ett adekvat sätt behandla de i kombinerat material ingående ljud- och bildupptagning- arna. Önskemål har därför framförts om att leveransplikten av kombi— nerat material skulle begränsas till endast ett exemplar - national— exemplaret — för vilket KB skulle vara ansvarigt.

För ljud- och bildupptagningar gäller generellt att leveransplikten en— dast omfattar ett exemplar. Det finns, enligt min uppfattning, inga skäl som talar för att det förjust sådant ljud- och bildmaterial, som ingåri kombinerat material, är nödvändigt med ett säkerhetsexemplar utöver nationalexemplaret. En lagändring i den här riktningen skulle dock medföra att också de skrifter som ingår i kombinerat material, endast skulle levereras och bevaras i ett exemplar.

Överväganden beträffande leveransplikt för tryckta skrifter ligger utanför mitt utredningsuppdrag, och jag ärinte beredd att föreslå nå- gon lagändring som får återverkningar på detta område. I avsnitt 13.11 redovisas att KB överväger att begära en utredning om leveransplikt av sådan textinformation som finns lagrad i t ex informationsdataba-

• Sida 228
•  Original

ser. Jag anser att också frågan om kombinerat material kan tas upp i det sammanhanget.

13.11 Videotex m m

Videotex är en standard för att via det allmänna telefonnätet erhålla information ur databaser (se 3.7). Det finns idag ett hundratal allmänt tillgängliga svenskproducerade databaser. Den information - text, ljud eller rörliga bilder - som lagras i dessa, omfattas inte av leveransplikt. Innehållet utgörs huvudsakligen av textinformation, och i den mån det finns ljud eller rörliga bilder är dessa i allmänhet att betrakta som komplement till texten. Frågan om leveransplikt av databaser rymmer en rad frågor: vilka kriterier som bör gälla för leveransplikt, i vilken form skall materialet levereras och bevaras m m. En svårighet är att deti dessa databaser kan ske en kontinuerlig uppdatering så att in— formation tas bort eller läggs till på icke i förväg fastställda tider.

Eftersom de allmänt tillgängliga databaserna huvudsakligen innehål- ler textinformation, har jag ansett att frågan om leveransplikt av dessa faller utanför mitt utredningsuppdrag. Enligt min mening är det dock av stor vikt att detta område ges en mer utförlig belysning. Detsamma gäller också förutsättningarna för leveransplikt av sådan textinforma— tion som vidaresänds i kabelnät samt för övriga nya medier som an- vänds för textlagring, t ex kompaktskivor.

Ett särskilt problem utgör de s k video- eller dataspelen. Dessa bygger på, i vissa fall mycket naturtrogna, bild- och ljudeffekter. Pliktexem- plarslagen definierar Videogram som "anordning på vilken finns upp- tagning avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler". Enligt denna definition är också vissa av dessa videospel att betrakta som vi- deogram och de skulle därmed vara leveranspliktiga, under förutsätt- ning att de mångfaldigats i landet i minst 50 exemplar. Sådana video— spel levereras idag inte till ALB, och det är inte heller min uppfattning att de bör omfattas av leveransplikt.

• Sida 229
•  Original

Enligt vad jag erfarit överväger kungl. biblioteket att lägga fram för- slag om en särskild utredning beträffande leveransplikt av bl a allmänt tillgängliga databaser. Jag stöder detta förslag och anser att deti ett sådant uppdrag bör ingå att se över också de övriga medieformer som

redovisats i detta avsnitt.

• Sida 230
•  Original

• Sida 231
•  Original

14.2. Samtida material

De ljud- och bildupptagningar som ej omfattas av leveransplikt kan in— delas i följande kategorier:

- fonogram och Videogram vars upplaga understiger den stipule— rade exemplarsgränsen - professionellt producerade ljud- och bildproduktioner som endast är tänkta att nå en begränsad krets, t ex inom ett företag eller en organisation

• Sida 233
•  Original

ljud- och bildupptagningar som producerats för att dokumentera en företeelse eller ett evenemang som tex en teaterföreställning.

För den första av dessa kategorier, fonogram och Videogram i små u pp— lagor, bör ALB liksom för närvarande ha möjlighet att genom köp eller på annat sätt förvärva sådant material som bedöms vara av intresse. Det har hittills skett i mycket begränsad omfattning, och det finns ing- en anledning att anta att detta behov skulle öka märkbart.

Den andra kategorien kan däremot få en betydligt större omfattning. Det finns idag många exempel på företag och organisationer som än— vänder ljud- eller videokassetter i stället för tryckta skrifter för att spri- da information inom organisationen. Dessa produktioner är ofta profes- sionellt framställda och kan på ett unikt sätt skildra tankegångar, mil- jöer Och processer inom ett företag eller en organisation. Där är det en- ligt min mening viktigt att ALB även i fortsättningen får möjlighet att inom ramen för sina resurser förvärva sådana upptagningar som be— döms ha intresse för forskningen eller av andra skäl bör införlivas med ALBs samlingar.

Vad slutligen den tredje kategorin beträffar, ljud- och bild som doku- mentation, är det en sektor som ökar snabbt. Genom framför allt video- tekniken, som har blivit billigare och behändigare att hantera, har det blivit mer attraktivt för olika grupper i samhället att dokumentera sin verksamheti rörliga bilder. En enkät till landets teatrar som genomför— des år 1984 av Nordisk teaterunion visar ?: ex att den övervägande ma- joriteten, både av institutionsteatrar och fria grupper, då spelade in samtliga eller större delen av sina produktioner med Videoteknik. Även på en mindre professionell nivå används Videoteknik för dokumenta- tion. Det blir allt vanligare att evenemang som tex skolavslutningar, elevframträdanden mm videofilmas för skolors räkning. Därtill kom- mer hela den privata sfären. Vissa delar av detta material, framför allt naturligtvis sådant som dokumenterar allmänna evenemang som tea— terföreställningar, konserter osv, ger forskarna i framtiden helt nya möjligheter. Även om dessa ljud- och bildupptagningar inte är offent— lig.orda och därmed inte kan omfattas av leveransplikt. är det enligt min uppfattning viktigt att ett urval av detta material kan bevaras för

• Sida 234
•  Original

framtiden. Eftersom ALB har teknisk utrustning och arkivlokaler, spe- ciellt anpassade för långtidsarkivering av ljud— och videoband, är det lämpligt att ALB tillsammans med institutioner inom museisektorn får ett ansvar för bevarandet även av material inom denna kategori.

14.3. Äldre inspelningar

En stor del av ALBs resurser för förvärv har lagts på äldre ej offentlig- gjorda inspelningar som industrifilmer, hembygdsfilmer, privata ljud- inspelningar osv. Det är enligt min mening naturligt att ALBs ansvar för sådana ljud- och bildinspelningar sträcker sig även bakåti tiden. ALB bör därför även i fortsättningen avsätta resurser för denna verk- samhet.

En annan kategori som är av intresse i det här sammanhanget är in- spelningar som offentlig.orts före 1979. Som framgår av kap 3 har ljud- och bildmedierna kontinuerligt vuxiti omfattning sedan slutet av 1800-talet. Det finns därför stora mängder material som bör tas om hand och göras tillgängliga för forskningen.

F anagram

ALB övertog 197 9 de samlingar som byggts upp vid nationalfonoteket. ALB har också fullföljt den policy beträffande förvärv av fonogram som nationalfonoteket arbetade efter; minst ett exemplar av varje i Sverige producerat fonogram skulle införlivas med samlingarna så att dessa på sikt skulle omfatta hela den svenska fonogramproduktionen. Genom köp, byte och donationer har ALB försökt att fylla luckorna i sina sam— lingar av grammofonskivor.

År 1878 fick Thomas Alva Edison patent på fonografen. Denna använ— des sedan fram till en bit in på 1900-talet för att spela in och återge ljud, både för kommersiellt och privat bruk. De vaxcylindrar, på vilka ljudet spelades in, medför speciella problem. De är mycket känsliga för yttre påverkan och de cylindrar som finns bevarade har i stor utsträckning

• Sida 235
•  Original

blivit utsatta för mögelangrepp. ALB har därför i mån av resurser för- sökt att konvertera dessa till ljudband. Fortfarande beräknas dock ca 4 000 fonografcylindrar finnas ute i landet, hos institutioner och privat- personer. För att rädda innehållet på dessa unika lj uddokument bör ALB snarast undersöka möjligheterna att först företa en inventering och därefter kopiera intressanta fonografcylindrar till moderna infor- mationsbärare.

Radio och TV

Programarkiven inom riksradion och TV-bolaget har stora samlingar av äldre radio— och TV-program. Genom avtal mellan ALB och dessa fö- retag har forskare via ALB garanterats tillgång till detta material. Som framgår av kap 7 har denna möjlighet utnyttjats i stor omfattning. ALB har hittills förutom studiekopior till forskarna också .ort egna ar- kivkopior av detta material. Enligt min uppfattning innebär detta en onödig dubbelarkivering, eftersom originalet finns kvar i resp program- arkiv med garanterad tillgång för ALB. Om inte särskilda skäl förelig- ger bör därför ALB i fortsättningen endast göra studiekopior, som kan avmagnetiseras efter användningen, av dessa förvärv och överlåta ar- kivansvaret på resp programarkiv. Om programbolagen vill företa gall— ringi sina arkiv, föreligger en avtalsenlig skyldighet att samråda med ALB, varvid de utgallrade programmen kan överföras till ALB.

Film

Filminstitutet (SFI) har lagt ned ett betydande arbete på att samla in och restaurera den svenska Spelfilmsproduktionen, som därmed räd- dats till eftervärlden.

Sedan budgetåret 1980/81 driver SFI, med stöd från Riksbankens J ubi— leumsfond under de första fem åren, projektet Kulturhistoria på film. Projektet syftar dels till en filrnögrafisk beskrivning av det kortfilms— och dokumentärfilmsmaterial som finns bevarat på nitratfilm och som produceradesi Sverige fram till ca 1953, dels till restaurering av de fil-

• Sida 236
•  Original

mer som projektets medarbetare i samråd med forskare från olika om- råden bedömer som särskilt viktiga av hulturhistoriska skäl. ALB har finansierat restaurering av ett antal filmer inom detta projekt och därmed fått möjlighet att överföra dessa till videoband.

Även Sveriges Television inventerar, förvärvar och restaurerar materi— al inom denna sektor. Detta skeri första hand från programmässiga ut- gångspunkter. Det finns ett stort behov av utdrag ur äldre dokumentär- och journalfilmer för den nya produktionen av TV-program.

ALB har också gjort inventeringar bl a av museernas bestånd av ljud- och bildupptagningar och förvärvar kontinuerligt bl a äldre hembygds-, industri- och museifilmer. Filmerna förs över till videoband och åter- lämnas därefter till filmägaren.

För att undvika dubbelarbete är det, enligt min mening, viktigt att de resurser som idag används inom olika institutioner för inventering, för- värv och restaurering av filmmaterial i möjligaste mån kan samordnas. Det är också viktigt, från samhällets synpunkt, att de filmer som tas om hand och bevaras också görs tillgängliga för forskning. Som tidigare nämnts har ALB tillgång till TV-arkivets kataloger och möjlighet att låna material ur dess samlingar. Filminstitutets filmregister föreligger endast som databas utskrivet på mikrofiches, och upptar också uppgif- ter av konfidentiell natur t ex uppgift om donators namn. Dessa mikro- fiches är tillgängliga endast inom filminstitutet och är upprättade för institutets interna behov. ALB har ej tillgång till filminstitutets data— bas, vilket försvårar översikten över filminstitutets samlingar. Dess- utom består SFIs arkiv av material som är deponerat där enligt vissa bestämda avtal som begränsar nyttjanderätten (se bil 5). För upphovs- rättsligt skyddat material måste därför tillstånd ges i varje enskilt fall om en forskare via ALB vill få tillgång till en film på videokassett. Det vore önskvärt om sådana tillstånd kunde ges generellt; utnyttjandet för forskningsändamål vid ALB har inte i något annat sammanhang an- setts kränka upphovsmännens intressen. Föreningen Sveriges Filmpro- ducenter har förklarat sig beredda att diskutera frågan om ett modell- avtal för ALBs utnyttjande av äldre svensk spelfilm i SFIs arkiv. Det är enligt min uppfattning angeläget för forskningen i svensk film att såda—

• Sida 237
•  Original

na avtal kommer till stånd, vilket också har understrukits från forskar- håll.

• Sida 238
•  Original

• Sida 239
•  Original

15.1. Bakgrund

Dataarkiveringskommittén (DAK) diskuterade i sitt betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild vilka som skulle ha rätt att utnyttja sam— lingarna hos den föreslagna nya arkivinstitutionen. DAK föreslog för det första att arkiverade ljud- och bildupptagningar skulle undantas från reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänna handlingars offentlighet. Därmed skulle inte skyldighet att tillhandahålla arkivera- de upptagningar på grund av TF:s bestämmelser komma att föreligga.

Med hänvisning till den stora betydelse som ljud- och bildupptagning— arna kan ha för forskningen föreslog DAK att dessa skulle få användas för forskningsändamål utan rättighetshavarnas samtycke och utan er— sättning till dessa.

DAK förde också en diskussion om forskningsbegreppet men fann det inte vara möjligt att helt precisera innebörden i förevarande samman- hang. I första band borde naturligtvis den institutionellt bedrivna forskningen räknas dit. Men även andra typer av studium som normalt kan anses ha karaktären av forskning borde också ingå. En bedömning av vederbörandes avsikter med att använda arkivmaterialet borde gö— ras i varje enskilt fall. För att det skall betraktas som forskning borde krävas "att vederbörande, utöver att fördjupa sina egna kunskaper på ett visst område, har en avsikt att tillföra allmänheten kunskap och nya fakta på området. Detta innebär att under begreppet forskning fal— ler också annat studium än sådant som traditionellt hänförs till veten— skaplig forskning, t.ex. forskning vars resultat avses bli publicerat i ar- tikelserier i pressen".

• Sida 240
•  Original

DAK förutsåg att även andra än forskare skulle komma att visa intres- se för att ta del av samlingarna. Som exempel nämndes önskemål från pressen, från politiker eller från andra som är engagerade i det politis— ka livet, liksom studerande på olika nivåer i utbildningssyfte. Även från folkrörelser, bildningsförbund, studiecirklar osv förutsåg DAK in— tresse för arkivmaterialet. DAK ansåg att sådana önskemål att få ta del av arkiverade ljud- och bildupptagningar borde tillgodoses i största möjliga utsträckning, även då de inte avsåg forskning. Det gemensam— ma kriteriet för de fall där det skulle vara tillåtet att tillhandahålla ar- kivets material skulle vara att det var fråga om någon form av studium. Rent nöjes— och underhållningsbetonat utnyttjande borde inte tillåtas enligt DAK.

DAK ansåg således sammanfattningsvis att "arkiverade ljud- och bild- upptagningar, i den mån det rör sig om offentlig.ort material, skall få tillhandahållas dels för forskning, dels för annat studium, utan att rät- tighetshavarnas samtycke behöver inhämtas och utan att ersättning utgår till dessa. För forskning bör upptagning kunna tillhandahållas inte bara inom arkivinstitutionen utan också i den formen att en kopia lämnas ut för bruk utanför denna. Är ändamålet annat studium, bör ko— pia få lämnas ut för bruk utanför institutionen endast om det är uppen- bart att utlämnandet inte gör intrång i rättighetshavarnas normala ut— nyttjande av prestationerna. I övrigt bör tillhandahållande av arkivma- terial i princip förutsätta överenskommelse med rättighetshavarna".

Förutom användning för forskning och visst enskilt studium förutsåg DAK att man inom undervisningsväsendet skulle komma att visa in— tresse för att få tillgång till kopior av arkiverade ljud- och bildupptag- ningar. DAK förmodade att detta skulle gälla inte bara grundskolor, gymnasieskolor och högskolor utan även studiecirklar och folkhögsko- lor osv. DAK fann det ytterst angeläget, från allmän synpunkt, att ar- kivet verkade för vidsträckt utnyttjande av arkivmaterialet för allmän- na bildnings- och studieintressen, och föreslog därför ett system med avtalslicenser för att möjliggöra denna typ av tillhandahållande.

I propositionen (1977/78:97) Pliktexemplar till bibliotek & arkiv anförde föredraganden att den omständigheten att upphovsrättsligt skyddat

• Sida 241
•  Original

material förvaras i ett centralt arkiv av officiell karaktär, inte borde medföra någon försvagning av upphovsmännens rätt att bestämma över materialets utnyttjande. Av den anledningen intog han en, i för- hållande till DAKs förslag, betydligt restriktivare hållning beträffande tillhandahållandet av arkivets samlingar. Användning för enskilt stu- dium, enligt DAKs begrepp, skulle över huvud taget inte tillåtas. Inte heller borde något system med avtalslicenser införas för att tillgodose önskemål från undervisningssektorn. De arkiverade ljud- och bildupp— tagningarna skulle endast få användas för forskningsändamål. Forsk- ningen behövde dock inte vara "vetenskaplig". Även andra typer av forskning skulle kunna godtas. Arkivet skulle ha skyldighet att kon- trollera att den som får ut kopior för forskningsändamål verkligen bedriver forskning.

I tillämpningsförordningen (SFS 1978:779 med ändringi SFS 1979:483) föreskrivs att sådan ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet för ljud och bild hålls tillgänglig i arkivets lokaler genom att spelas upp för den som önskar ta del av upptagningen för forskningsändamål. Forskningsbegreppet ges inte någon närmare definition. Exemplar för forskningsändamål får endast framställas av den som har styrkt att han behöver exemplaret för pågående eller planerad forskning. Exem— plar av andra ljud- och bildupptagningar än upphovsrättsligt skyddade filmverk får efter prövning i varje särskilt fall hållas tillgängligt på motsvarande sätt på institution utanför arkivet. Genom en särskild för— fattning (KRFS 1987:2) ges dock möjlighet till fjärrlån även av film— verk. Hemlån av ljud— och bildupptagning som förvaras hos arkivet eller som har lämnats ut till institution får inte ske.

Beträffande upphovsrättsligt skyddad spelfilm finns särskilda restrik— tioner i tillämpningsförordningen, både vad gäller rätten att framställa kopior och tillhandahållandet. ALB har i en skrivelse 1987-01-30 till regeringen hemställt om att vissa av dessa bestämmelser ändras. ALBs skrivelse har överlämnats till mig för att beaktas i kommittéarbetet.

Enligt 9 & tillämpningsförordningen får ALB göra särskilda studieko— pior av arkivkopiorna av pliktexemplaren för forskningsändamål. En— ligt förordningen får upphovsrättsligt skyddad spelfilm inte behållas i

• Sida 242
•  Original

studiekopia. Det föreligger med andra ord ett avmagnetiseringstvång för just sådant material. Bl a för att undvika onödigt slitage på arkiv— banden hemställde ALB om att bestämmelsen skulle utgå. I praktiken har bestämmelsen inte tillämpats sedan Hera år eftersom regeringen har gett ALB tillfällig dispens (KRFS 1984:1). En förutsättning för dis- pensen är att arkivet är överens med Föreningen Sveriges Filmprodu- center om det. Den nu gällande dispensen gäller till och med 1989-12-31 (KRFS 198722).

Enligt 16 å i tillämpningsförordningen får exemplar av sådan spelfilm som är upphovsrättsligt skyddad inte hållas tillgänglig för forsknings— ändamål förrän tidigast sex månader från den dag då den först visades offentligt i Sverige. ALB anser att bestämmelsen saknar betydelse för det ursprungliga syftet, nämligen att hindra bortfall av biografintäk- ter, och att den innebär att hanteringen hos ALB försvåras samt att forskningen om nya filmer hämmas. ALB vill därför att bestämmelsen utgår ur tillämpningsförordningen.

Också enligt 16 å i tillämpningsförordningen får upphovsrättsligt skyddade filmverk inte hållas tillgängliga på institutioner utanför ar— kivet, vilket däremot är tillåtet för övriga ljud- och bildsamlingar. På samma sätt som för bestämmelsen om studiekopior har regeringen medgett tillfällig dispens från denna s k fjärrlåneklausul. Även här gäller att ALB måste vara överens med producentföreningen. ALB an— ser att det inte finns anledning att frukta någon piratkopiering genom dessa fjärrlån, vilket var det ursprungliga motivet för inskränkningen, och att bestämmelsen därför bör utgå.

ALB har definierat forskningsbegreppet så att arbetet skall ske med vetenskaplig målsättning och syftet skall vara att dokumentera resul- tatet offentligt i någon form. ALB har med forskning likställt vissa verksamheter som journalistiskt arbete, grundutbildning på universi- tetsnivå, researcharbete, konstnärlig kreativ verksamhet och utred— ningsarbete. Även i dessa fall finns kravet på att resultatet skall doku- menteras offentligti någon form. Av kap 7 framgår den hittillsvarande användningen av ALBs samlingar.

• Sida 243
•  Original

Somjag tidigare anfört (se 1 1.2) anserjag att ALBs samlingar på sikt bör få en vidare användning, och jag delar helt DAKs uppfattning att det arkiverade materialet i princip borde vara tillgängligt både för en— skilt studium och för användning inom undervisningssektorn. Mot det— ta har dock framförts starka invändningar av upphovsrättslig natur.

I avsnitt 7.3 redovisas forskarnas uppfattning om ALBs verksamhet. Där framgår att dessa är i stort sett nöjda med det nuvarande tillhan— dahållandet. De har accepterat det nuvarande regelsystemet, även om de finns vissa önskemål om förbättringar. Det skulle naturligtvis för— enkla arbetet om det var tillåtet att låna hem kassetter från ALB. Flera har också redovisat önskemål om att kunna använda material ur ALBs samlingar i samband med undervisning.

Under mina överläggningar, både med leverantörer av pliktexemplar och med företrädare för upphovsrättshavarnas organisationer, har det klart framkommit att de tycker att den nuvarande ordningen fungerar utmärkt. De har ett stort förtroende för ALBs sätt att hantera dessa frå— gor och motsätter sig mycket kraftigt alla förslag om utvidgat tillhan- dahållande. Även från forskarhåll har det framkommit vissa farhågor att sådana utvidgningar skulle kunna medföra försämrad service för de användare som utnyttjar ALBs samlingar för forskningsändamål.

ALBs tolkning av forskningsbegreppet har medfört att de flesta seriösa användare har fått sina krav tillgodosedda. I den tidigare refererade skrivelsen till utbildningsdepartementet (se 5.1) har ALB angett att det finns önskemål från allmänheten att samlingarna skall bli mer allmänt tillgängliga. Enligt min bedömning är dock dessa önskemål ännu så länge av förhållandevis ringa omfattning.

Vad särskilt gäller spelfilm ser, efter vad jag erfarit, producentföre— ningen positivt på vissa av de förslag om förenklingar i tillämpningsför— ordningen som ALB framförti sin skrivelse till regeringen. På några punkter däremot är föreningen mer tveksam, och vill därför avvakta med ett slutligt ställningstagande till dess denna utredning är avslu—

• Sida 244
•  Original

tad. Jag delar i princip ALBs uppfattning att de ovan redovisade be- stämmelserna i tillämpningsförordningen bör kunna utgå. En förut— sättning för detta är dock, enligt min mening, att överenskommelse kan nås med Föreningen Sveriges Filmproducenter om detta.

Mot den bakgrunden har jag inte funnit anledning att föreslå några ändringar i de regler som för närvarande gäller för tillhandahållande av material ur ALBs samlingar.

• Sida 245
•  Original

16. Lagförslag

16.1. Inledning

Gällande föreskrifter om bevarande av ljud— och bildupptagningar är upptagna i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Lagen innehåller under särskilda rubriker inledan- de bestämmelser (1—2 åå), bestämmelser om pliktexemplar av skrifter (3-10 åå), av ljud— och bildupptagningar (ll-17 åå) och av kombinerat material (18-23 åå) samt slutligen gemensamma föreskrifter (24-26 åå).

Under rubriken "Pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar" upptas tre avsnitt med underrubrikerna "Lj udradio- och televisionsprogram", "Film" samt "Fonogram och Videogram", se vidare nedan.

Till lagen ansluter en tillämpningskungörelse (1978z779), ändrad 1979 (1979z483).

I avsnitt 1 1.5 harjag förordat att den nuvarande lagen i princip bibe— hålls och att de förändringar i systemet för pliktleverans av ljud- och bildupptagningar som nu föreslås får komma till uttryck genom änd- ringari och tillägg till vissa av bestämmelserna i lagen.

I enlighet härmed har upprättats förslag till lag om ändring i lagen om pliktexemplar, se lagförslag 1.

Med de valda utgångspunkterna blir ändringsförslagen lagtekniskt fö- ga ingripande. De består i att de regler om utvidgad skyldighet att leve- rera pliktexemplar som föreslås för ettvart av de förut nämnda område— na förs in i vederbörande avsnitt i lagen.

• Sida 246
•  Original

Avsnittet "Ljudradio- och televisionsprogram" omfattar i gällande lag endast en paragraf, 11 &. Paragrafen innehåller regler om leveransskyl— dighet för företagen inom Sveriges Radio-koncernen. Den har utvidgats så att den i princip omfattar även andra programföretag och samman- slutningar, som sänder program. Vidare föreslås en ny paragraf, 11 a 5, om skyldighet för kabelnämnden att leverera pliktexemplar i vissa fall. Avsnittet "Film" omfattari gällande lag likaledes en paragraf (12 5). För närvarande anknyter regleringen beträffande film till reglerna om censurgranskning. De nu föreslagna mera generella reglerna har förde— lats på två paragrafer, 12 å och en ny paragraf, 12 a 5. I avsnittet "Fono- gram och videogram" (13-17 åå) har förslaget inte påkallat andra änd— ringar än ett par modifikationer i 13 och 14 55.

De föreslagna ändringarna föranleder ej några ändringar i avsnitten "Inledande bestämmelser" (1-2 få), "Pliktexemplar av kombinerat ma— terial" (18—23 55) och "Gemensamma föreskrifter" (24-26 åå).

Avsnittet "Pliktexemplar av skrifter" (3-10 åå) ligger utanför utred- ningsuppdraget. Även lagtekniskt är det helt fristående i förhållande till de avsnitt som behandlas i lagförslaget och berörs ej av de föreslag— na lagändringarna.

Min ståndpunkt att det bör införas skyldighet för kabelnämnden att leverera pliktexemplari vissa fall kräver, utom den förut nämnda änd- ringen i pliktexemplarslagen, även ett tillägg till 30 å i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Förslag härom har upprättats, se lagförslag 2.

I det följande redogörs för de båda lagförslagen.

• Sida 247
•  Original

16.2. Specialmotivering 16.2.1 Förslaget till lag om ändring i pliktexemplarslagen

De rubriker som används i det följande motsvarar rubriker i lagtexten. De tre första utgör de förut nämnda underrubriker som lagen innehål— ler i avsnittet "Pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar".

Ljudradio- och televisionsprogram 11 5

För närvarande föreskrivs i paragrafens första stycke att "av upptag— ning av ljudradio- och televisionsprogram som har sänts av sådant pro- gramföretag som avses i 5 & första stycket radiolagen (1966z755), skall programföretaget lämna ett pliktexemplar till ALB". I lagrummeti ra— diolagen åsyftas företagen inom Sveriges Radio-koncernen.

Av skäl som anförts i kap 13 bör leveransskyldighet även kunna före- skrivas för sammanslutningar som sänder närradio och för kabelföre— tag. För sådana sammanslutningar och företag skall skyldigheten dock kunna begränsas till ett urval av sändningar enligt ALBs närmare be- stämmande.

När det gäller att utforma lagbestämmelser i saken kan olika vägar väljas. Ett sätt är att låta 11 & stå kvar med sitt nuvarande innehåll och ta upp de nya bestämmelser, som skall gälla för sammanslutningar som sänder närradio och för kabelföretag, i ett särskilt stadgande. En annan metod är att omarbeta den grundläggande bestämmelsen i 11 & om leve— ransplikt beträffande lj udradio- och televisionsprogram så att den i princip kommer att täcka alla slags företag och sammanslutningar som sänder radio— eller televisionsprogram till allmänheten. Till en sådan generell bestämmelse kan sedan knytas de särskilda bestämmelser som bör gälla för de olika typerna av sändande företag och sammanslutning- ar.

• Sida 248
•  Original

I förslaget har den senaste metoden ansetts ha företräde. Inom området för radio- och televisionssändningar kommer därigenom även att tillgo- doses det förut behandlade önskemålet om att reglerna, där så är möj- ligt, får en mera generell utformning än för närvarande, jfr avsnitt 11.5.

Även en generell bestämmelse bör dock på något sätt begränsas. Det finns t ex knappast något intresse av att lokala kabelsändningar som inte kräver koncession enligt kabellagen skall behöva dokumentera si— na utsändningar.

En utgångspunkt synes här vara den koppling mellan leveransskyldig- het och programföretags skyldighet att framställa referensupptagning— ar som det nuvarande systemet bygger på. I paragrafens andra stycke första punkten föreskrivs sålunda för närvarande att pliktexemplar skall utgöras av upptagning, som programföretaget enli gt särskilda fö— reskrifter skall göra för att säkerställa framtida bevisning om innehål— leti program. Sistnämnda föreskrift syftar på 6 & i förordningen (1967:226) om tillämpning av radioansvarighetslagen (1966:756). En— ligt denna bestämmelse skall programföretag som här avses - alltså fö- retag inom Sveriges Radio-koncernen - ombesörja upptagning av varje program som sänds. Från upphovsrättslig synpunkt finns stöd för sådan inspelningsverksamheti 22 a & upphovsrättslagen och i de bestämmel— ser i upphovsrättslagstiftningen i övrigt som hänvisar till detta lagrum.

En motsvarande skyldighet att göra referensupptagningar finns före- skriven för närradion (8 å lagen (1982:460) om ansvarighet för närra— dio) och för lokala kabelföretag som företar egensändningar (9 & lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar).

När pliktleveranssystemet nu utvidgas på förevarande område synes som en allmän princip kunna införas, att den som företar utsändningar, som är av den arten att lagstiftaren anser att de skall referensbandas, också skall i princip vara skyldig att lämna framställda referensband som pliktexemplar. I fråga om företag utanför Sveriges Radio-koncer- nen och sammanslutningar, som sänder program, bör dock, av skäl som

• Sida 249
•  Original

utvecklats i kap 13, skyldighet att lämna pliktexemplar föreligga en— dast i den omfattning som ALB bestämmer.

I enlighet med det sagda har i paragrafens första stycke intagits be— stämmelse att om företag eller sammanslutning, som sänder ljudradio- eller televisionsprogram, enligt särskilda föreskrifter har skyldighet att göra upptagning av program för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i program (referensupptagning), skall företaget eller sammanslutningen lämna sådan upptagning som pliktexemplar till ALB enligt vad som föreskrivs i de följande styckena i paragrafen.

Den föreslagna bestämmelsen avser liksom 1 1 & första stycket i gällan— de lag samtliga företag inom Sveriges Radio-koncernen. Den avser vi— dare sammanslutningar, som sänder närradio, samt kabelföretag, som bedriver egensändningar. Den är emellertid så allmänt formulerad att den även kommer att omfatta företag och sammanslutningar som i framtiden kan erhålla tillstånd att sända ljudradio- eller televisions— sändningar i andra former än de nuvarande. En gemensam förutsätt- ning för att företag och sammanslutningar i princip skall vara skyldiga att leverera pliktexemplar av visst program är att företaget eller sam- manslutningen har skyldighet att göra referensupptagning av pro— grammet.

Från upphovsrättslig synpunkt har förslaget stöd i 22 a & URL när det gäller företag som sänder program. I fråga om sammanslutningar som sänder program har det vid tillkomsten av lagen om ansvarighet för närradio ansetts att inspelning av referensband inom ramen för nämn- da lag är förenlig med den upphovsrättsliga lagstiftningen. Motsvaran- de bedömning torde få göras även om sammanslutningar i en framtid kan komma att tillerkännas mera vidsträckta möjligheter att sända ra— dio- eller televisionsprogram. Iden mån inspelning är tillåten får upp— tagning som har dokumentariskt värde bevarasi ALB, se 22 a & URL.

Det föreslagna systemet blir tillämpligt även när det gäller kabelföre- tagens egensändningar. Den som driver egensändning har som förut framhållits, skyldighet att se till att sändningen referensbandas och blir därmed enligt förslaget principiellt skyldig att lämna referensban-

• Sida 250
•  Original

den som pliktexemplar. Jämför till det sagda framställningen i avsnitt 13.4.1.

Däremot är systemet inte tillämpligt när det gäller kabelföretags verk- samhet för vidaresändning av programkanaler från satelliter. I fråga om sådan vidaresändning finns inte skyldighet att företa referensband— ning. I 11 a & i förslaget har intagits särskilda bestämmelser om pro- gram av detta slag.

När det gäller omfattningen av leveransskyldigheten bör självfallet företag inom Sveriges Radio—koncernen även i fortsättningen lämna upptagningar av samtliga sändningar som företaget .ort. Bestämmel— se härom har upptagits i andra stycket.

När det gäller företag utanför Sveriges Radio-koncernen liksom sam- manslutningar bör, som förut framhållits, skyldigheten begränsas till att avse leverans i enlighet med vad ALB bestämmer. I enlighet här— med bör föreskrivas att annat företag än som avses i paragrafens andra stycke och sammanslutning skall lämna upptagningar av de sändning- ar som ALB bestämmer. Bestämmelse härom har upptagits i tredje stycket.

Bestämmelsen innehåller alltså det bemyndigande för ALB, att när— mare bestämma om de sändande företagens och sammanslutningarnas leveranser av pliktexemplar, som närmare behandlats i avsnitten 13.3 och 13.4. Bemyndigandet ger också ALB möjlighet atti enskilda fall ålägga företag eller sammanslutning skyldighet att leverera plikt— exemplar av en viss inspelning, under förutsättning att en sådan finns kvar hos vederbörande i form av en referensinspelning. Däremot kan ALB inte efter det att inspelningen förlorat sin karaktär av referens- inspelning kräva att få in den, även om inspelningen av en eller annan anledning skulle finnas i behåll hos företaget eller sammanslutningen.

Förslaget innebär att pliktexemplar, liksom enligt gällande lag, skall levereras utan kostnad för ALB. Självfallet föreligger inte hinder att ALB, där så befinnes skäligt, tar på sig vissa kostnader i sammanhang— et.

• Sida 251
•  Original

För samtliga leveranspliktiga bör gälla att den nuvarande ordningen (11 å andra stycket andra punkten) att referensupptagning skall läm- nas till ALB inom en månad från den dag då vederbörandes skyldighet att bevara upptagningen som referensupptagning upphörde. Bestäm- melse härom har upptagits i paragrafens fjärde stycke.

Enligt 7 & tillämpningsförordningen till pliktexemplarslagen skall ALB, när arkivet mottar en upptagning, för varje program avgöra om det skall bevaras. Härtill fogas villkoret att en upptagning av sådant program som saknar dokumentariskt värde inte får ingå i arkivets samlingar, om inte rättighetshavarna har medgivit detta. I praktiken har tillämpningen av denna bestämmelse inte vållat några problem.

7 & tillämpningsförordningen torde innebära att ALB mer eller mindre omedelbart efter mottagandet av en upptagning skall avgöra om upp- taget material har dokumentariskt värde och skall bevaras. Enligt ett uttalande i förarbetena till 12 & pliktexemplarslagen är det emellertid möjligt att uppskjuta verkställigheten av ett fattat beslut om gallring i visst material till dess materialet på grund av risk för avmagnetisering och dylikt ändå måste föras över på nytt underlag (konvertering), se av— snitt 13.2.

Nämnda uttalande avser alltså gallring med hänsyn till att material saknar dokumentariskt värde. Viss ytterligare gallring kan emellertid bli aktuell i fråga om material som i och för sig kan behållas från nämn— da synpunkt, se avsnitt 13.2. Beslut härom behöver självfallet inte fat- tas vid mottagandet av materialet utan kan fattas senare när behov därav inträder.

I avsnitt 13.2 framhålls att övervägande skäl talar för att man övergår till en ordning, enligt vilken all gallring kan företas vid själva inspel— ningstillfället. I avsnittet diskuteras möjligheten av att underlätta gallringsförfarandet genom att göra en inspelning vid sidan av inspel— ningen av referensbanden. Det bör här framhållas att en rätt för radio- företagen (eller om man så vill: för ALB) att göra ytterligare inspel- ningar kräver ändringar i upphovsrättslagen och fotografilagen, i den mån skyddade verk och andra prestationer berörs av inspelningen.

• Sida 252
•  Original

Självfallet kan dock avtal med vederbörande organisationer och företag ersätta en lagändring. Vidare gäller att extra inspelningar inte kan in- krävas enligt pliktexemplarslagen utan måste få stöd i avtal mellan ALB och företagen.

llaå

Som förut har framhållits blir det system som föreslagits i 11 5 inte till- lämpligti fråga om vidaresändning i landet av programkanaler från sa- telliter. Det finns inte några föreskrifter om referensbandning av såda— na sändningar.

Däremot gäller att kabelnämnden i den utsträckning som behövs för efterhandsgranskning av program skall se till att programkanaler från satelliter som vidaresänds i landet spelas in för detta ändamål, se 30 & lagen om lokala kabelsändningar.

I avsnitt 13.4.2 har förordats att det införs ett system enligt vilket ett urval av de satellitprogram som sänds i de svenska kabelnäten bandas och arkiveras. Urvalet skall därvid, på samma sätt som beträffande närradion, beslutas av ALB. Bandningen skall utföras i kabelnämn- dens regi.

Ett sådant system kräver till en början att det införs en skyldighet för kabelnämnden att göra de upptagningar av satellitsända program som ALB bestämmer. En bestämmelse härom bör intas i den nyss omnämn- da 30 5 lagen om lokala kabelsändningar, se nedan.

Vidare bör i pliktexemplarslagen införas bestämmelse om skyldighet för kabelnämnden att lämna gjorda upptagningar som pliktexemplar till ALB. Sådana bestämmelser har intagits i första stycket av föreva- rande 11 a & i förslaget.

I andra stycket har föreskrivits att upptagning skall lämnas inom en månad från den dag då upptagningen gjordes. Tiden är densamma som gäller enligt 11 & fjärde stycketi förslaget. Däremot är utgångspunkten för tiden av naturliga skäl en annan.

• Sida 253
•  Original

Film

Som framgår av avsnitt 13.6 gäller enligt 12 & leveransplikt för alla svenska och utländska filmer på 16 eller 35 mm bredd, som godkänts för visning vid biografföreställning av statens biografbyrå och visats offentligt i Sverige.

Av skäl som anförts i nämnda avsnitt bör detta system ersättas av ett system som i princip innebär leveransskyldighet för alla filmer som nått sådan publik att de kan anses som offentlig.orda i Sverige.

En praktiskt viktig fråga i sammanhanget är hur man i lagtexten skall definiera den antydda gränsen.

Frågan har diskuterats i avsnitt 13.6. Som där anförts har det ansetts lämpligt att utgå från det sätt på vilket en motsvarande gränsdragning orts i upphovsrättslagen, så att leveransskyldigheten kommer att av- se varje film som har .orts tillgänglig för allmänheten här i riket. Detta överensstämmer även med vad som enligt pliktexemplarslagen gäller för fonogram och Videogram.

I förslaget har en i enlighet med det sagda avfattad huvudregel uppta— gits i 12 &. I en ny paragraf, 12 a &, har givits föreskrifter om den närma— re ordningen för lämnande av pliktexemplar.

125

I första stycket har tagits upp en bestämmelse att av film, som har .orts tillgänglig för allmänheten häri riket, skall ett pliktexemplar lämnas till ALB.

Bestämmelsen är generell. Detta innebär att skyldighet att lämna pliktexemplar, liksom för närvarande, skall gälla i fråga om all biograf— film. Skyldighet att lämna pliktexemplar skall vidare gälla filmer som produceras för att visas offentligt på ungdomsgårdar, museer osv, jfr av— snitt 13.6.

• Sida 254
•  Original

I andra stycket första punkten bestäms närmare vad som skall menas med att en film görs tillgänglig för allmänheten. Enligt bestämmelsen sker så när filmen visas offentligt eller exemplar därav lämnas ut för spridning. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för fonogram och videogram, se 13 å andra stycket.

I enlighet med vad som uttalats i förarbetena till sistnämnda lagrum (prop 1977/78:97 s 119) har den nu föreslagna bestämmelsen följande innebörd. Med att ett framförande är offentligt menas att vem som helst skall äga tillträde. Med offentligt framförande jämställs framförande vid tillställning till vilken tillträde beror på medlemskap eller inbjudan men där deti verkligheten är så, att vem som helst får tillträde. Vis- ning av en film i en filmförening kan också medföra leveransskyldig- het.

Utlämnande för spridning sker främst när filmer bjuds ut till försälj— ning i handeln. Det förekommer även att filmer hålls tillgängliga för allmänheten genom uthyrning eller utlåning. Uthyrning av vanliga spelfilmer via interna kanaler inom branschen omfattas däremot inte. Spelfilmer faller under leveransplikt först sedan de visats offentligt.

Det kan anmärkas att det vid spridning räcker att spridaren vänder sig till allmänheten. Om den som köper, hyr eller lånar filmen ämnar visa filmen offentligt eller privat har alltså ingen betydelse. Detta innebär att leveransplikt föreligger vid spridning, även om konsumenten t ex genom avtalsbestämmelse är förbjuden att visa filmen offentligt.

I andra stycket andra punkten har tagits upp en bestämmelse att lika med offentlig visning anses visning som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Motsvarande bestämmelse, som återgår på en föreskrift i 2 & tredje stycket upphovsrättslagen, finns för fonogram och videogram, se 13 å andra stycket pliktexemplarslagen.

Bestämmelserna i pliktexemplarslagen utesluter självfallet inte att skyldighet att bevara film kan föreligga på annan grund eller att möj- lighet att få till stånd ett bevarande kan uppnås på annat sätt än det som anges i den lagen. Skyldighet att bevara film kan vara föreskriven

• Sida 255
•  Original

i administrativ ordning eller som villkor i samband med statsbidrag. Vidare kan t ex avtal träffas med filmproducenter och andra om bevarande av film i sådana fall som inte täcks av pliktexemplarslagen. Jfr avsnitt 13.6.

Beträffande frågan om i vilken form film skall bevaras, se följande pa-

ragraf.

I ett tredje stycke har tagits upp en bestämmelse att skyldighet att läm— na pliktexemplar inte föreligger i fråga om sådan film, som har samma innehåll och utförande som tidigare framställd film, av vilken plikt- exemplar har lämnats. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för fo— nogram och Videogram enligt 15 & 1.

12aå

I första stycket har tagits upp en bestämmelse om vem som skall lämna

pliktexemplar.

Enligt gällande lag är leveransplikten kopplad till skyldigheten att påkalla granskning av biograffilm hos biografbyrån. En naturlig kon— sekvens härav är att det är den som har påkallat sådan granskning som har ansvaret för leverans av pliktexemplar.

Med det nu föreslagna utvidgade systemet för leverans av pliktexem- plar av film finns det inte anledning att bibehålla något rättsligt sam— band mellan censurgranskning i det fall den förekommer och skyldig— het att verkställa leverans av pliktexemplar. Frågan vem som bör ha ansvaret för att pliktexemplar lämnas bör avgöras på annat sätt. En möjlighet vore att anknyta till det system som enligt 16 & gäller för fo- nogram och Videogram. För dessa produkter gäller dock andra kriterier i fråga om skyldigheten att lämna pliktexemplar än som enligt försla- get skall gälla i fråga om film. Bl a gäller olika regler allt efter som pro- dukten mångfaldigats inom eller utom riket. I fråga om film skall en- ligt förslaget skyldighet att lämna pliktexemplar enbart bero av att fil- men görs tillgänglig för allmänheten här i landet. Det synes då mest naturligt att skyldigheten alltid skall fullgöras av den som föranstaltar

• Sida 256
•  Original

om att filmen görs tillgänglig på detta sätt. Bestämmelser i enlighet h_ärmed har tagits upp i paragrafens första stycke.

I praktiken kommer enligt förslaget att som huvudregel gälla att an— svar för pliktleverans ligger på distributören när det gäller biograffilm och på beställaren i fråga om övrig film.

Förslaget innebär inte hinder mot att man i de fall, då censurgransk— ning förekommer, bibehåller den ordning som för närvarande tillämpas och som innebär att biografbyrån när det gäller pliktexemplar samar— betar med ALB, se avsnitt 5.1.4. Det är tvärtom självfallet en fördel om detta samarbete kan fortsätta.

I andra stycket första punkten har tagits upp bestämmelse att plikt— exemplar skall lämnas inom en månad från den dag då filmen först .ordes tillgänglig för allmänheten här i riket. Bestämmelsen motsva- rar vad som enligt 17 & gäller för lämnande av pliktexemplar av fono— gram och videogram. I fall då tiden skall räknas från den första offent— liga visningen överensstämmer förslaget med gällande rätt (12 5 tredje stycket första punkten). '

En särskild fråga är i vilken form filmer skall bevaras hos ALB. För närvarande gäller att den som har lämnat pliktexemplar till ALB skall få tillbaka detta sedan arkivet haft skälig tid för att framställa en ko— pia, 12 ?) tredje stycket andra punkten. I praktiken framställer ALB ko- pior genom att filmerna överförs på videoband. Sedan får den som läm- nat in en kopia tillbaka denna. Saken kan uttryckas så att leverans- plikten när det gäller film blott omfattar skyldighet att tillhandahålla ett pliktexemplar för kopiering, jfr avsnitt 13.6.

Frågan huruvida man skall behålla denna ordning har diskuterats i avsnitt 13.6. Som där har framhållits är deti och för sig angeläget att filmer bevaras i sin originalform, dvs på filmbas. Detta intresse skulle kunna tillgodoses genom att man slopade den nämnda lagbestämmel- sen om att den som lämnat in en filmkopia till ALB skall få tillbaka denna. Av vad som uttalats i sagda avsnitt framgår dock att önskemå- let att film bevaras på filmbas inte bör tillgodoses genom lagstiftning.

• Sida 257
•  Original

Leveransplikten i fråga om film bör därför alltjämt vara begränsad till en skyldighet att lämna in filmen till ALB för kopiering. Den nuvaran- de bestämmelsen om rätt för leverantör att återfå lämnat pliktexem— plar har därför bibehållits (12 a & andra stycket andra punkten i för—

slaget).

Önskemålet att film bevaras i originalform får, som närmare utveck— lats i avsnitt 13.6, tillgodoses på andra sätt. Som där har nämnts råder i praktiken en särskild ordning i fråga om utländsk film. Filminstitutet har sålunda enligt avtal med filmbranschen rätt att kräva att filmko— pior av god kvalitet deponeras hos institutet. Detta sker under förut- sättning att ALB befriar den enligt avtalet deponeringsskyldige från skyldighet att leverera pliktexemplar till arkivet. Dispens meddelas enligt bemyndigande som av regeringen utfärdats med stöd av 26 5 i pliktexemplarslagen. Denna dispensmöjlighet kvarstår i förslaget och den nuvarande ordningen beträffande utländsk film kan därför tilläm— pas även enligt förslaget.

F onogram och videogram

135

I paragrafen ges den grundläggande bestämmelsen om leveransplikt i fråga om exemplar av fonogram och videogram, som har mångfaldigats häri riket. Som förutsättning för leveransplikt gäller bl a att fonogram- met eller videogrammet mångfaldigats i minst 50 exemplar.

Av skäl som anförs i avsnitt 13.7 föreslås inga ändringar i lagen vad be— träffar fonogram. Ifråga om Videogram föreslås endast den ändringen att gränsen 50 exemplar sänks till 10 exemplar.

Paragrafen har justerats i enlighet härmed. 14 5

I paragrafen behandlas leveransplikt i fråga om fonogram eller video- gram som mångfaldigats utom riket men importerats till Sverige. Som

• Sida 258
•  Original

förutsättning för leveransplikt gäller bl a att importen avser minst 50 exemplar. Även denna gräns har i förslaget sänkts till 10 exemplar i vad avser Videogram.

Övergångsbestämmelser

Vid utformandet av övergångsbestämmelserna har antagits att lag- ändringarna kan träda i kraft den 1 juli 1988. Beslutas annan dag för ikraftträdandet får de i förslaget upptagna tidpunkterna i motsvarande mån ändras.

I princip bör lagen tillämpas på material som .orts tillgängligt för allmänheten efter ikraftträdandet, dvs efter utgången av juni 1988 (punkt 1 b—d).

Ifråga om ljudradio- eller televisionsprogram som avses i 11 å i för- slaget märkes att pliktexemplaren utgörs av referensbandningar. Ti— den för leverans till ALB räknas här från den dag då företagets skyldig- het att bevara upptagningen som referensupptagning upphörde, dvs sex månader efter sändningen. Med hänsyn härtill bör den nya lagen göras tillämplig på upptagning av sådant lj udradio- eller televisionsprogram av nu förevarande slag som har sänts efter utgången av december 1987 (punkt 1 a). Detta överensstämmer med motsvarande föreskrifti över— gångsbestämmelserna till pliktexemplarslagen (punkt 1 b i dessa).

Beträffande sådant material som tillkommit före de nu angivna tid— punkterna och alltså inte omfattas av de nu berörda bestämmelserna bör äldre föreskrifter gälla (punkt 2).

• Sida 259
•  Original

16.2.2. Förslaget till lag om ändring i lagen om lokala kabelsändningar

Som anförts under 11 a & i förslaget till lag om ändring i pliktexem— plarslagen innefattar det utvidgade system för leverans av pliktexem- plar som nu förordas bl a att kabelnämnden skall vara skyldig att, i den utsträckning ALB bestämmer, föranstalta om inspelning av sådana programkanaler från satelliter som vidaresänds i landet. Sådana inspelningar skall som pliktexemplar lämnas till ALB.

För närvarande gäller att kabelnämnden skall se till att satellitpro— gram som vidaresänds i landet spelas in för efterhandsgranskning, se 30 & lagen om lokala kabelsändningar.

En bestämmelse om att kabelnämnden skall spela in program av detta slag även för arkivering hos ALB kan naturligt knytas till den före- skrift om inspelning för efterhandsgranskning som sålunda redan finns. I enlighet härmed föreslås, att i ett andra stycke i den nämnda paragrafen föreskrivs att kabelnämnden för arkivändamål skall göra upptagningar av de programkanaler som avses i paragrafen i enlighet med vad ALB bestämmer. Härtill har fogats en erinran om att deti pliktexemplarslagen finns bestämmelser om skyldighet för nämnden att lämna gjorda upptagningar till ALB. Härmed åsyftas självfallet i första hand den nya 11 a &. Hänvisningen avser även 24-26 åå i plikt— exemplarslagen ("Gemensamma föreskrifter").

Vid tillkomsten av lagen om lokala kabelsändningar synes man ha ut- gått från att lagens nuvarande bestämmelse i 30 & om inspelning för efterhandsgranskning var förenlig med den upphovsrättsliga lagstift- ningen. Den bestämmelse som nu föreslås om inspelning för arkivända— mål är av liknande natur. Med den tolkning av upphovsrättslagstift- ningen som .ordes vid lagens tillkomst bör alltså även den nu föreslag- na bestämmelsen anses som förenlig med nämnda lagstiftning.

Iden föreslagna lagtexten har, i överensstämmelse med terminologin i pliktexemplarslagen, använts uttrycket att kabelnämnden skall göra "upptagningar" av programkanaler. I gällande lagtext, som enligt för-

• Sida 260
•  Original

slaget bildar paragrafens första stycke, talas om att programkanaler "spelas in" och att "inspelningar" bevaras. För att få enhetlighet har terminologin i första stycket jämkats.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft samtidigt med ändring— arna i pliktexemplarslagen, dvs efter vad som antagits i motiven till denna den ljuli 1988.

• Sida 261
•  Original

17. Kostnader

17.1. Förutsättningar

Samhällets totala kostnader för bevarande av ljud— och bildupptagning— ar beräknas uppgå till drygt 42 milj kr (se kap 9). Därav är ALBs andel ca 7,5 milj, SRs ca 22 milj samt SFIs ca 13 milj. Som framgår av kap 3 har det skett en kraftig ökning av utbudet inom den här sektorn. Denna ökning kommer av allt att döma att fortsätta också i framtiden beträf— fande de medier som idag levereras till ALB. Så planerar t ex lokalra- dion en kraftig utökning av sin sändningstid när den nya programka— nalen P4 tas i drift. När lokalradioprogrammen förs över från P3 till P4 uppstår också ett behov hos riksradion att sända egna program under denna tid. Med nuvarande referensbandningsteknik, där fyra kanaler spelas in parallellt på samma band, innebär inte detta någon motsva— rande ökning av antalet band. Däremot ökar antalet riksradioprogram som skall katalogiseras.

Enligt mina förslag skall också i fortsättningen det totala utbudet leve— reras och bevaras av de medier som idag omfattas av leveransplikt. Det är idag inte möjligt att säga vilken ökning det kan bli fråga om i fram- tiden. Jag har ingen annan möjlighet än att utgå från nuvarande för— hållanden och beslutade förändringar som är möjliga att beskriva i kvantitativa termer. Jag förutsätter därför att ALB i de årliga anslags— framställningarna redovisar vilka kostnadskrav som en ökande volym i framtiden inom nuvarande pliktexemplarskategorier medför. Kost— nadsökningar som hänför sig till sådana utbudsförändringar tas därför inte upp i detta sammanhang.

Som tidigare anförts (avsnitt 13.6) anser jag att arkivering av biograf- film på filmbas bör få fastare legala former. Mitt förslag innebär dock i

• Sida 262
•  Original

praktiken ingen utvidgningi förhållande till den verksamhet som idag bedrivs inom filminstitutet. Jag förutsätter därför att detta inte kom- mer att medföra några nya kostnader. Resurskrav från SFI för eventu- ellt tillkommande kostnader får i vanlig ordning motiveras i institutets årliga anslagsframställning.

Enligt min mening bör också närradiosändningar, program från satel— liter som tas emot i kabelnät, lokala egensändningar i kabelnät samt offentlig.ord film utanför spelfilmssektorn införlivas i pliktexemplars- systemet (se kap 13). Sådan arkivering pågår endast i mycket begrän— sad omfattning fn, och mina förslag på den här punkten kräver ett re— ellt tillskott av resurser. De kostnadsökningar som redovisas här hän— för sig därför uteslutande till bandning och arkivering av dessa medie— kategorier. Kostnaderna indelas i bandkostnader, personalkostnader samt övriga kostnader, uppdelade på datorkostnader och lokalkostna— der.

Bandkostnaderna är direkt avhängiga av inspelningssystem och band— standard. Den skillnad i återgivningskvalitet som finns mellan högkva- litativa rullband och enklare kompaktkassetter liksom mellan profes— sionella entumsband och VHS-kassetter, återspeglas även i prissätt— ningen. Också arkivbeständigheten hänger samman med handens kva- litet och pris. Kassetter som inte uppfyller vissa kvalitetskrav, och där— för säljs till ett lägre pris, är mindre lämpliga för arkivändamål. Med tiden måste dessutom innehållet på dagens band överföras till nya in- formationsbärare, varvid uppstår en viss kvalitetsförlust. Det är därför angeläget att en god teknisk standard upprätthålls på de band som skall långtidsarkiveras.

Personalkostnaderna kan underindelasi två huvudfunktioner: inkräv- ning/mottagning och katalogisering. Liksom bandkostnaderna styrs också personalkostnaderna av den ambitionsnivå som väljs inom dessa två funktioner. Från forskarhåll har kraftigt understrukits att med ett så begränsat urval som det av mig föreslagna är det av största vikt att det inte blir något större bortfall av material. Det är därför nödvändigt att tillräckliga insatser kan göras beträffande inkrävning av de sänd— ningar som ingår i urvalet. För att materialet sedan skall kunna bli

• Sida 263
•  Original

tillgängligt krävs en utförlig katalogisering. De pliktexemplar som levereras till ALB får endast tillhandahållas i form av s k studiekopior. Varje forskarbeställning medför därför både kostnadskrävande kopie- ringsarbete och slitage på originalbanden. Det är också mycket tidsö- dande för forskaren, och kräver tillgång till teknisk apparatur, att gå igenom stora mängder ljud- och bildupptagningar. Med adekvata sök- system är det möjligt att redan vid katalogsökningen utesluta material som saknar intresse, vilket är kostnadsbesparande både för ALB och den enskilde forskaren. Det är därför viktigt att det också finns tillräck- liga resurser för katalogisering av de levererade pliktexemplaren.

Under övriga kostnader ryms de krav som ställs på en ökning av an- talet terminalarbetsplatser och minneskapacitet för registrering och katalogisering av de nya medieformerna, samt den ökning av lokalkost- naderna som blir följden av att antalet levererade band och kassetter ökar.

I nedanstående avsnitt redovisas kostnaderna för de nya medieformer som i fortsättningen bör omfattas av leveransplikt. Till finansierings» frågorna återkommerjag i kap 19.

17.2. N årradio

Från forskningssynpunkt vore det enligt min mening önskvärt att be— vara samtliga program som sänds i närradion. Detta är dock inte möj- ligt av ekonomiska skäl. Beträffande närradion måste därför ett urval göras. Jag föreslår att alla sändande föreningar skall leverera samtliga sina program under två hela veckor, en på våren och en på hösten. Dess» utom föreslår jag att ALB får medel för att rekvirera särskilt intressan- ta program, ungefär motsvarande ytterligare en sändningsvecka (se av— snitt 13.3). Sammanlagt skulle således ALB arkivera tre veckors totala närradioutbud per år. Under år 1986 sände närradion totalt 150 000 timmar. Tre veckors sändningar motsvarar med den årsvolymen ca 9 000 timmar.

• Sida 264
•  Original

Bandkostnader

Närradio sänds från ett stort antal orter. Varje förening har skyldighet att göra sina egna referensbandningar. Från lagrings- och hanterings- synpunkt vore det önskvärt med en gemensam inspelnings- och band- standard. Ett sätt att få en standardisering på det här området skulle kunna vara en centraliserad referensbandning, dvs att referensband- ningen sköttes gemensamt för varje sändare.

Televerket har på mitt uppdrag .ort vissa alternativa beräkningar av kostnaderna för en sådan centraliserad referensbandning. Som ett kost— nadsexempel kan nämnas att för bandning via HF-mottagare på en av televerket Radios stationer med en bandspelare som ger en bandbredd på 300 - 3 000 Hz skulle kostnaden vid en sändningstid om fyra timmar per dygn bli drygt 4 000 kr per månad och närradiosändare. Om sänd- ningstiden i stället är 20 timmar per dygn blir kostnaden ca 9 000 kr per månad och sändare. En sådan inspelning har dock mycket låg ljud- kvalitet (s k telefonkvalitet) och är därför mindre lämplig för arkive- ringsändamål. Om bandbredden ökas till 300 - 6 000 Hz blir motsvaran- de månadskostnader 6 000 kr för en sändare med fyra sändningstim— mar per dygn och 14 000 kr för en med 20 sändningstimmar per dygn. Televerket har också räknat på ett digitalt inspelningssystem som byg- ger på åttatimmars VHS-kassetter. Där blir månadskostnaden ca 5 000 kr för en sändare med fyra sändningstimmar och ca 16 000 kr för en som sänder 20 timmar per dygn. Den digitala inspelningstekniken ger en mycket hög ljudkvalitet och är också fördelaktig från beständighets- synpunkt. Det vore av en rad skäl önskvärt att de sändande föreningar- na på en ort kunde enas om en gemensam bandning. För det urval som jag föreslagit, dvs sammanlagt tre veckor per år, är det dock inte rim- ligt att föreskriva någon sådan central referensbandning, utan detta måste i så fall ske på frivillig basis. Huvudmotivet för en central band- ning på sändningsorterna måste rimligen vara att förbättra kvaliteten på och förbilliga den referensbandning som de sändande föreningarna är ålagda enligt närradiolagen. Normalt torde det bli just dessa refe- rensband som kommer att levereras till ALB.

• Sida 265
•  Original

De inspelningar som görs för arkivändamål bör inte ha en teknisk stan- dard som understiger en kompaktkassett av standardkvalitet. Jag har därför beräknat timkostnaden för närradions arkivband till 15 kr, vil— ket ungefär motsvarar kostnaden för en CSO kassett. Bandkostnaden för 9 000 timmar närradio kommer under denna förutsättning att upp- gå till 9 000 x 15 = 135 000 kr.

Personalkostnader

Eftersom var och en av de över 2 000 föreningarna som sänder närradio i landet har ansvar för sina egna referensbandningar måste också skyl— digheten att leverera det föreslagna urvalet till ALB läggas på dessa föreningar. För att minimera bortfallet kommer det att krävas omfat— tande informations-, inkrävnings- och bevakningsinsatser från ALBs sida. ALB har beräknat två heltidstjänster för inkrävning och mottag- ning, dvs utbudsbevakning, krav och påminnelser, leveranskontroll, etikettering mm. En miniminivå för katalogisering av närradiosänd— ningarna kan anses vara att de enskilda programmen kan återfinnas på sändarort, sändande förening, föreningskategori och sändnings- vecka. För katalogisering på denna nivå har ALB angett resurskrav på 1,5 tjänster.

Övriga kostnader

För katalogisering av de levererade närradiobanden krävs ett tillskott av en terminalarbetsplats samt en årlig utvidgning av minneskapacite- ten med 8,5 megabyte. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 15 000 kr. Den beräknade arkivtillväxten beräknas till 13 hyllmeter/år, vilket motsvarar en årlig kostnadsökning på ca 4 000 kr.

• Sida 266
•  Original

17 .3 Kabel-TV 17.3.1 Satellitprogram Bandkostnader

För de satellit-TV-program som distribueras via kabel-nät föreslår jag ett urval av i huvudsak samma modell som för närradion, dvs två hela veckor per år samt medel motsvarande 500 timmar. Det sänds f n upp- skattningsvis ca 50 000 timmar satellit-TV per år. Det föreslagna urva- let ger då ca 2 500 timmar. Jag har tidigare angett att VHS-kassetter med en spellängd av tre timmar får anses vara lägsta godtagbara kva- litet för bandning av satellitsändningar. Med denna inspelningsstan- dard kommer det föreslagna urvalet att omfatta ca 850 VHS-kassetter. Med en kassettkostnad på ca 65 kr blir bandkostnaden för hela urvalet 55 000 kr.

Personalkostnader

Det finns idag ingen skyldighet att referensbanda satellitsändningar. Kabelnämnden skall i sin tillsynsverksamhet göra vissa bandningar. Detta gäller dock ett mycket begränsat urval och hittills har inga så— dana bandningar .orts. För arkiveringsändamål måste därför en sär- skild bandning göras. Jag har beräknat att kostnaden för bandning av det urval som jag har föreslagit uppgår till ca 100 000 kr, exkl band.

För ALB beräknas ingen personalutvidgning för utbudsbevakning och mottagning av satelliturvalet. Däremot saknar ALB resurser för kata— logisering av detta material. Som jag har framhållit tidigare anser jag det vara nödvändigt att de inspelningar som lagras hos ALB görs till- gängliga genom en adekvat katalogisering. För att katalogisera satel— litsändningarna har ALB redovisat behov av en heltidstjänst.

• Sida 267
•  Original

Övriga kostnader

För katalogisering av det föreslagna urvalet av satellitsändningar krävs det 0,5 terminalarbetsplatser samt en årlig utvidgning av min- neskapaciteten hos ALBs dator med 3,6 megabyte. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 7 000 kr. Den årliga bandtillväxten beräknas uppgå till ca 23 hyllmeter, motsvarande en kostnad av 4 000 kr.

1732. Lokala egensändningar

Bandkostnader

Eftersom de lokala egensändningarna i kabelnät ännu så länge är av mycket begränsad omfattning, har jag föreslagit att tills vidare samtli- ga sådana sändningar skall levereras till ALB. F n sänds årligen ca 1 000 timmar lokala egensändningari kabelnäti landet. Erfarenheter— na hittills visar att det av produktionstekniska skäl inte är möjligt att packa informationen maximalt på kassetterna. Det krävs därför ca 800 tretimmars VHS-kassetter för det nuvarande utbudet. Bandkostnaden för de lokala egensändningarna uppgår således till 800 x 65 = 52 000 kr. '

Personalkostnader

ALB har tidigare tilldelats vissa medel för att bevaka de lokala egen- sändningarna i kabelnät (jfr 5.1.3). För utbudsbevakning och inkräv— ning krävs det därför ingen ytterligare personalförstärkning. De lokala egensändningarna består i allmänhet av unikt svenskt material som inte finns dokumenterat eller registrerat någonstans. Det är därför vik— tigt att dessa katalogiseras på ett utförligt sätt. Ett resurstillskott på 1,7 tjänster har ALB beräknat för detta.

• Sida 268
•  Original

Ovriga kostnader

Den utförliga katalogisering som föreslås för denna kategori medför krav på årlig ökad minneskapacitet med 5,25 megabyte och ytterligare en terminalarbetsplats. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 11 000 kr.

Antalet kassetter blir tämligen begränsat och den årliga tillväxten be— räknas uppgå till 10 hyllmeter, motsvarande en årlig kostnadsökning på 2 000 kr.

17.4. Övrig film/video Bandkostnader

Enligt mitt förslag skall den s k övriga filmen, t ex beställnings— film/video, som offentliggjorts i landet omfattas av leveransplikt. Om en film enbart finns i form av en filmkopia skall denna lämnas till ALB för kopiering till video. Det vanligaste är dock att denna typ av produk- tioner distribueras i form av videokassetter. I sådana fall, vilket för- modligen blir det helt övervägande, skall en videokassett levereras till ALB.

De filmer ALB kopierar via sin egen scannerutrustning kopieras till långsamspelande entumsband (BCN), med en bandkostnad på 300 kr per timme. Enligt uppgift från branschen motsvarar produktionen av övrig film ca 130 långfilmer eller 195 speltimmar per år. 80% av dessa är ursprungligen producerade med Videoteknik. Det är således endast ca 40 timmar/år (20% av 195 timmar) som kan komma i fråga för kopi- ering till BCN-band på ALB. Kostnaden för dessa uppgår till 12 000 kr. För resterande 80 %, ca 160 timmar, blir det fråga om VHS-kassetter med en timkostnad på 21 kr. Den totala kostnaden för VHS-kassetter blir då 3 500 kr.

• Sida 269
•  Original

Personalkostnader

Personalbehovet för att hantera den övriga filmen är svårt att beräkna eftersom det inte finns någon samlad överblick över utbudet. Medel— längden för en film av den här kategorin kan uppskattas till 20 minu— ter. 40 timmars speltid motsvarar sålunda ca 120 filmer, vilka skall fö— ras över till videokassett. För detta beräknas 0,2 heltidstjänster. Inte heller för denna kategori finns någon dokumentation eller registrering. Det krävs därför både resurser för utbudsbevakning och utförlig katalo— gisering. Sammanlagt en heltidstjänst beräknas för detta.

Övriga kostnader

För katalogisering av den övriga filmen beräknas ett tillskott av 0,5 terminalarbetsplatser samt årligt ökat minnesutrymme med 1,25 me- gabyte. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 4 000 kr. Den årliga tillväxten av band beräknas till ca fem hyllmeter, motsvarande en årlig kostnadsökning av 2 000 kr.

17.5. Totalkostnader Bandkostnader

Som framgår av ovanstående beräkningar uppgår den totala bandkost- naden för de föreslagna utvidgningarna av pliktexemplarslagen till 258 000 kr. För denna kostnad kan ett urval av närradio- och satellit— sändningarna och hela den nuvarande produktionen av lokala egen— sändningar i kabelnät samt beställningsfilm/video spelas in för arkive- ring på en acceptabel teknisk kvalitet.

Personalkostnader

För ALBs hantering av de nya leveranspliktiga medieformerna redovi- sas ett behov av 7,4 heltidstjänster. Av dessa bör enligt min mening en

• Sida 270
•  Original

vara en kvalificerad handläggare med ansvar för utbudsbevakning, kontinuerlig uppföljning av urvalsprinciper, informationsinsatser mot sändande föreningar och företag mm. De resterande 6,4 tjänsterna bör vara på byråassistentnivå. För handläggartjänsten beräknas 225 000 kr inklusive lönekostnadspålägg och kringkostnader. För en byråassis- tent beräknas en årlig kostnad på 200 000 kr inklusive lönekostnadspå— lägg och kringkostnader. Den årliga kostnaden för bandning av satellit- sändningar beräknas till ca 100 000 kr. Den totala personalkostnaden uppgår då till 1 605 000 kr.

Övriga kostnader

Kostnaden för en dataterminal uppgår till 20 000 kr inkl moms. Därtill kommer möbler och annan utrustning till en kostnad av ca 10 000 kr. Kostnaden för varje terminalarbetsplats blir därför 30 000 kr. Som framgår ovan redovisas ett behov av ytterligare tre terminalarbetsplat- ser. Investeringskostnaden för detta blir således 90 000 kr. Behovet av utökad minneskapacitet beräknas till 18,6 megabyte per år. Ett sekun— därminne som rymmer 170 megabyte kostar ca 85 000 kr. Detta skulle täcka ALBs tillkommande behov under ca nio år. Även detta är fråga om en investeringskostnad. Investeringar i datorutrustning för statliga myndigheter finansieras genom en speciell fond som förvaltas av stats- kontoret. Själva investeringskostnaden bekostas ur denna fond, medan myndigheten får betala en årlig avgift till statskontoret. Detta innebär att statskontoret står för investeringskostnaden, 145 000 kr, för tre ter- minaler och ett sekundärminne på 170 megabyte. Med en avskrivnings- tid på sex år, som är den norm som statskontoret använder, blir ALBs årliga avgift för tre terminaler ca 15 000 kr och för sekundärminne ca 22 000 kr. Investeringskostnaden för möbler och annan utrustning, ett engångsbelopp motsvarande totalt 30 000 kr, bestrids från ALBs an— slag. Ökningen av ALBs ADB-kostnader kan således beräknas till to- talt ca 37 000 kr i årliga avgifter.

Den totala årliga arkivtillväxten ökar med ca 40 hyllmeter per år. Med nuvarande lagringssystem motsvarar detta en årlig kostnadsökning på

• Sida 271
•  Original

Tabell 17.1 Kostnadskonsekvenser (1 000 kr) exklusive investeringskostnad på 30 000 kr.

Satellit Egensänd- Övrig film ning

Band

Personal

Övrigt dator lokaler

Summa

• Sida 272
•  Original

• Sida 273
•  Original

18. Tänkbara samordningsvinster

18.1. Bakgrund

Utgångspunkten för mitt arbete bör enligt direktiven vara att inom ra- men för tillgängliga resurser bevara det material som är mest intres— sant. En höjd ambitionsnivå inom ett område kan behöva motsvaras av en minskad ambition inom ett annat, eller av att arbetet bedrivs på ett mindre kostnadskrävande sätt. I huvudsak tre institutioner, ALB, pro— grambolagen inom SR-koncernen samt filminstitutet, bedriver idag med stöd av allmänna medel en mer omfattande arkivering av ljud— och bildupptagningar. Kostnadsbesparingar som kan uppstå genom min— skat dubbelarbete hos dessa tre institutioner kan användas för att ska- pa möjligheter till bevarande av mediekategorier som idag inte omfat— tas av leveransplikt. Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att kortfattat redovisa bakgrunden till nuvarande ordning.

DAK-kommittén diskuterade i sitt betänkande (SOU 1974:94, sid 257 ff) tre alternativ för att organisera samhällets arkivering av ljud- och bildupptagningar.

1. Arkiveringsverksamheten vid nationalfonoteket (då en avdel— ning inom KB), SR och filminstitutet byggs ut inom dessa insti- tutioner.

2. Arkiveringsverksamheten vid nationalfonoteket och filminsti— tutet byggs ut inom dessa institutioner. Nationalfonoteket arki— verar ljudupptagningar, filminstitutet bildupptagningar. Radio— sändningar arkiveras vid nationalfonoteket och TV-sändningar vid filminstitutet. SR arkiverar ej något för forskningsändamål. Arkiveringen av ljud- och bildupptagningar samlas till en cen- tral institution. _CD

• Sida 274
•  Original

DAK framhöll att de två första alternativen hade den nackdelen att arkivmaterialet blev uppdelat på olika arkivbildande institutioner. Svårigheterna att få en samlad bild av arkivmaterialet skulle därmed öka. DAK pekade också på att gränsdragningen mellan ljud- och bild- upptagningar sannolikt skulle te sig mindre naturlig i framtiden. DAK fann att övervägande skäl, praktiska, ekonomiska och principiella, ta- lade för att arkiveringen skulle förläggas till en central institution som borde få ställning av statlig myndighet. Detta förslag stöddes av en klar majoritet av remissinstanserna, endast Föreningen Sveriges Filmpro— ducenter och Musikaliska Akademien förordade andra lösningar.

Filminstitutet avvisade i sitt remissvar alternativ 1, men förklarade sig villigt atti positiv anda pröva alternativ 2, med det påpekandet att deti så fall borde beaktas att filminstitutet är en fristående stiftelse medan man i betänkandet använde uttrycket officiellt arkiv. Filminstitutet accepterade alternativ 3 med den invändningen att den föreslagna leve- ransplikten borde kompletteras så att även konstnärligt viktigare fil- mer skulle kunna bevaras i sin ursprungliga form. Som en rimlig ar- betsfördelning mellan den nya institutionen och filminstitutet föreslogs att den förstnämnda arkiverade "all film på sätt som föreslås i betän- kandet medan filminstitutet arkiverar endast ett urval av filmerna och då företrädesvis inte på videoband utan i filmform".

Sveriges Radio tillstyrkte i sitt remissvar att ett centralt mediearkiv inrättades enligt DAKs förslag. Denna inställning grundade sig mindre på de egna arkivens otillräcklighet än på överväganden av principiell art. Företaget påpekade att dess huvuduppgift är att producera pro- gram och att arkivverksamheten måste bli ett sekundärt intresse. Sve— riges Radio anförde också att det vore rimligt att, om inga tekniska hin- der förelåg, de program som finns hos den nya arkivinstitutionen också skulle kunna sändas på nytt, givetvis med beaktande av upphovsmän-

nens intresse.

Ipropositionen (1977/78:97 , sid 102) angav föredraganden att han de- lade uppfattningen att ljud- och bildupptagningar bör bevaras hos en central institution. Därigenom kan de tekniska och personella resurser- na utnyttjas på ett effektivt sätt. Dessutom möjliggörs en mer övergri-

• Sida 275
•  Original

pande behandling av t ex gallringsfrågor. En statlig myndighet har de bästa förutsättningarna att tillgodose forskningens intressen, vilket blir en av huvuduppgifterna för en ny institution. Även kommande gallringsuppgifter utförs lättast inom ramen för en statlig myndighet.

Jag har under mitt arbete haft en rad kontakter med företrädare för användare av arkivmaterial inom det här området, dvs i första hand forskare, för leverantörer av pliktexemplar, samt för upphovsmännens intresseorganisationer. Enligt samstämmiga uppgifter har den nuva— rande ordningen med en central arkivinstitution fungerat mycket bra. Det finns därför ingen anledning att frångå principen om att allt ljud- och bildmaterial skall arkiveras inom en central statlig arkivmyndig- het. Det kan däremot finnas anledning att närmare se över omfattning- en av onödigt dubbelarbete och peka på möjligheter till kostnadsbespa- rande samordning mellan de olika institutionerna.

18.2. Samordning mellan ALB och Sveriges Radio

I regeringens proposition (1985/86:99) Sveriges Radio 1986-1992 ut— talade föredraganden att Sveriges Radio-koncernen och arkivet för ljud och bild (ALB) bör sträva efter att samordna resurserna för arkivering av radio- och TV-program så att samhällsekonomiska vinster kan göras och dubbelarkivering undvikas. Även i fråga om katalogisering bör koncernen och ALB samarbeta. I mina direktiv anges att den lämpliga ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan ALB och koncernen Sveriges Radio särskilt skall övervägas.

Alltsedan ALBs start 1979 har det funnits ett väl utvecklat samarbete mellan ALB och de olika programbolagen inom SR-koncernen. Detta är reglerat i ett avtal (se bil 3), där det finns överenskommelser om gall— ringssamråd, ömsesidig tillgång till samlingarna, katalogsamarbete m m. Denna samordning har fungerat utomordentligt väl och därige- nom har bl a forskarna via ALB fått tillgång till det rika material som finns i riksradions och Sveriges Televisions programarkiv.

• Sida 276
•  Original

ALB och programbolagen inom SR-koncernen har skilda syften med sin arkiveringsverksamhet. Arkivet för ljud och bild har till uppgift att se till att det svenska kulturarvet vad gäller ljud och rörlig bild bevaras för framtiden. Det är dessutom ALBs uppgift att tillhandahålla mate- rial ur samlingarna för seriösa forskningsändamål. För att kunna full- göra dessa uppgifter får ALB som pliktexemplar bl a det totala pro- gramutbudet från SFC-koncernen.

Programbolagen inom koncernen Sveriges Radio har till uppgift att producera och sända TV- och radioprogram. För reprisering av hela pro— gram och för annan användning inom programverksamheten sparar de olika programbolagen vissa av sina egna originalband. Innehållet på dessa band finns också bevarat på de referensband som efter sex måna- der förs över till ALB.

Arkivering av samma material sker således inom ALB och SR-bolagen, men för skilda syften. ALB styrs av lagstadgad leveransplikt och en skyldighet att bevara material för framtiden, medan SR-bolagens arki- vering styrs av företagsekonomiska och programmässiga övervägan— den. En teknisk skillnad mellan ALBs band och SRs är att ALB-banden registrerar utgående ljud och bild, dvs den distribuerade produkten, medan SR-banden innehåller den producerade produkten. Ofta sam— manfaller dessa helt eller delvis, men i många fall saknas i SRs arkiv de sammanhållande studioinslagen.

Vid sidan av referensband och originalband framställs både på ALB och inom SR—bolagen tillfälliga kopior för olika ändamål, påseende, katalo- gisering osv. Idet här sammanhanget diskuteras dock endast de band som är avsedda för långtidsarkivering.

Strävan har från båda parter varit att i möjligaste mån undvika att dubblera verksamheter och arbetsinsatser. Detta har naturligtvis inte helt kunnat undvikas. Om det är möjligt att minska dubbelarkivering— en utan att göra avkall på bevarandemålet eller tillhandahållandet hos programbolagen och ALB, skulle ekonomiska vinster kunna göras. I följande avsnitt redovisas omfattningen av dubbelarbete idag samt

• Sida 277
•  Original

tänkbar samordning vad beträffar dels bevarandet och dels katalogise- ring.

18.2.1. Radio

R iksradions sändningar levereras till ALB på sextimmarsband med fyra spår som löper parallellt. Där bandas sändningarna från de tre pro— gramkanalerna samt utlandsprogrammets sändningar. De av utbild— ningsradions program som sänds i riksradion referensinspelas på sam- ma band. Inspelningarna görs i mono, med en hastighet av 4,75 cm/sek, vilket anses ge en acceptabel ljudkvalitet för tal men inte för musikin- slag. Referensbandningen löper 24 timmar per dygn. Eftersom P1 och P2 oftast har sändningsuppehåll under natten kommer två av kanaler— na att vara outnyttjade sex timmar per dygn. Riksradions utbud består till ca 20% av repriser, dessa spelas också in och bevaras på ALB. Den totala årliga accessionen av riksradioband uppgår till ca 1 460 band till en kostnad enbart för banden av 225 000 kr.

Riksradions programarkiv sparar sådana inspelningar, producerade av riksradion, som bedöms vara av värde för programverksamheten. F 11 arkiveras ca 10-15% av alla sända radioprogram. Detta blir ca 5 500 band per år till en kostnad enbart för handen av 750 000 kr.

Lokalradions sändningar spelas huvudsakligen in på samma bandtyp och med samma hastighet som riksradions. Vissa sändningar spelas dock in på kassettstandard. LRAB har totalt sett längre sändningstid än riksradion, vilket avspeglar sig i antalet till ALB levererade band. Under budgetåret 1985/86 levererades 2 302 band till en kostnad av ca 250 000 kr.

Till skillnad från riksradion har inte LRAB något centralt programar— kiv. Varje station arkiverar de band som den bedömer vara intressanta från programsynpunkt. Arkiveringsgraden varierar därför kraftigt mellan de olika stationerna.

• Sida 278
•  Original

Den tekniska kvaliteten på ALBs radioband gör det endast möjligt atti begränsad omfattning (rena talprogram) använda dessa för programän- damål. Inom LRAB och riksradion pågår f n ett gemensamt utveck- lingsprojekt för att ta fram ett digitalt referensbandningssystem. Där- igenom skulle sändningarna kunna referensbandas i stereo med återut- sändningsbar kvalitet. LRAB har beslutat att av praktiska skäl, på grund av sändningstidsökningen i den nya programkanalen P4, införa ett digitalt referensbandningssystem. Riksradion däremot vill ytterli— gare avvakta den tekniska utvecklingen, framför allt med tanke på den digitala ljudkassetten, som planeras för introduktion i Europa under 1987.

En av effekterna när LRAB inför digitaliserad referensbandning blir att referensbanden får återutsändningsbar kvalitet. De kan därigenom användas även i programverksamheten. En fråga som då uppställer sig är i vilken omfattning lokalradiostationerna kan minska den egna ar- kiveringen och därigenom göra kostnadsbesparingar. Lokalradions pro— gramproduktion bygger i stor utsträckning på direktsändningar. I en- dast begränsad omfattning görs mer genomarbetade dokumentära pro— gram. Av den anledningen är intresset för arkivmaterial relativt be- gränsat. Program och inslag av den typ som idag arkiveras på statio- nerna är oftast av den karaktären att de ändå kommer att sparas lokalt oavsett om ALB har en återutsändningsbar kopia eller ej. På sikt borde det dock kunna innebära en viss minskning av bandkostnaden för LRAB om stationerna får tillgång till det totala utbudet på sändnings- bar kvalitet via ALB.

Om ett liknande system skulle införas också vid riksradion ökar förut- sättningarna för en samordning av arkivverksamheten. Trots att ett di— gitalt inspelningssystem f n innebär avsevärt högre bandkostnader än den nuvarande referensbandningen kan detta ändå medföra en sänk— ning av de totala kostnaderna. Som framgår ovan uppgår RRs kostna— der för arkivband till 750 000 kr. Vid en gemensam arkivering skulle denna kostnad kunna reduceras avsevärt. Förutom de ekonomiska vinster som kan uppstå, tillkommer att de band som arkiveras för framtiden får en hög teknisk kvalitet, samma som vid sändningstill- fället. Omfattningen av en sådan samordning är beroende av riksra-

• Sida 279
•  Original

dions behov av att bevara originalband och de krav som kommer att ställas från RR och ALB på tillgänglighet till materialet. I samband med ny referensbandningsteknik vore det också intressant att undersö- ka möjligheterna till selektiv bandning, så att kanaler utan sändningar och identiska repriser kunde undantas.

Vid ALBs start producerade riksradion en katalog över det totala sänd- ningsutbudet, den s k programkatalogen. Denna katalog har nu lagts ner och ALB har i stället fått resurser för att producera en katalog som motsvarar ALBs behov. RRs programarkiv framställer en manuell kortkatalog över de programband som arkiveras där. Långt framskrid- na planer finns för en övergång till datorbaserade rutiner. Programar- kivets katalog är till för att radions producenter snabbt skall kunna återfinna ett tidigare sänt inslag. Detta kräver en noggrann beskriv- ning av innehållet på varje hand, och katalogiseringen föregås i många fall av genomlyssning.

Både inom ALB och RR pågår således katalogisering av samma mate- rial. Trots att syfte och uppläggning av de två katalogerna är olika är det ändå angeläget att en samordning kan ske, framför allt då båda ka- talogerna blir datorbaserade. Det är därför viktigt att de datorsystem som väljs är kompatibla och medger ömsesidig tillgång till den lagrade informationen. Det mest rationella vore naturligtvis att RR och ALB kunde enas om en gemensam databas för arkivkatalogerna.

En mer utvecklad samordning mellan ALB och riksradions programar— kiv förutsätter som framgår ovan ett nytt referensbandningssystem. Även om det är rimligt att anta att ett sådant samarbete kommer att medföra kostnadsbesparingar, är det f n inte möjligt att beräkna vilka belopp sådana besparingar kan uppgå till eller när de kan uppstå. Efter vad jag har inhämtat finns det dock ett intresse både hos ALB och riks- radion att ta upp en diskussion om ett mer utvecklat samarbete be- träffande referensbandning och övriga arkivfrågor.

Inom utbildningsradion pågår f n en översyn av rutinerna för arkive- ring och registrering av programmaterial från både radio- och TV-sänd- ningar. I det sammanhanget är det angeläget att möjligheterna till

• Sida 280
•  Original

samordning mellan UR och ALB undersöks. UR göri högre grad än RR och SVT bearbetningar av sina program mellan olika sändningstillfäl- len. Möjligheterna till kostnadsbesparande samordning med ALB är därigenom mer begränsade.

Riksradions grammofonarkiv, som är ett centralt arkiv för alla bolag inom Sveriges Radio, har bl a ambitionen att alla i Sverige inspelade skivor skall köpas in (se avsnitt 5.2.1.2). ALB får som pliktexemplar in ett exemplar av alla fonogram, skivor och kassetter, som mångfaldigats i Sverige. Grammofonarkivets skivor köps in för att spelas i radio- och TV-program, medan pliktexemplaren hos ALB skall bevaras för framti- den och får bara användas för forskningsändamål. De grundläggande förutsättningarna för de olika arkiven är så skilda, att det enligt min mening inte är rimligt att tänka sig någon ökad samordning, vad gäller själva bevarandet. Det är dock naturligt och till gagn för båda parter att ett nära samarbete upprätthålls, t ex i form av utbyte av bandkopior för att komplettera samlingarna. Grammofonarkivet producerar dator- baserade mikrofichekataloger över sina samlingar. Hittills har ALB prenumererat på dessa kataloger. ALB har fått medel för att fr o m bud— getåret 1988/89 producera en förteckning över i landet utkomna fono— gram, en svensk nationaldiskografi. I det sammanhanget är det viktigt att möjligheterna till samordning mellan ALBs och grammofonarkivets datorsystem noga övervägs. Liksom för radio- och TV-katalogerna un- derlättas ett sådant samarbete om det finns möjlighet till kommunika- tion mellan de skilda datorsystemen. __ .

18.2.2. TV

Referensbandningen för rikssändningarna i TVs båda programkanaler sköts av den centrala teknikenheten inom SVT. Det totala utbudet spe- las in på tretimmars VHS-kassetter. Den svenska produktionen, med vissa undantag, spelas dessutom in på professionell entumsstandard (BCN). Av bandekonomiska skäl spelas sändningarna in med endast halva bandhastigheten. Den lägre inspelningshastigheten medför inte någon märkbar skillnad beträffande bildåtergivningen, utan banden håller i det avseendet återutsändningsbar kvalitet. Däremot kan ljud-

• Sida 281
•  Original

kvaliteten i vissa fall bli något försämrad, vilket innebär att SVT inte godkänner BCN-banden som sändningsband för seriösa musikproduk— tioner. BCN-banden ligger kvar på SVT under en treårsperiod, då bolaget har fri nyttjanderätt till banden. Under denna tid har ALB möj- lighet atti undantagsfall få kopior av banden utan kostnad. Efter tre år levereras dessa successivt till ALB. Då banden finns hos ALB har SVT möjlighet att få kopiering utförd till självkostnadspris. Årligen levere— ras till ALB ca 2 500 VHS-kassetter (inkl regional-TV) samt 550—600 BCN-band. Kostnaderna för VHS-kassetterna är 115 000 kr och för BCN-banden ca 700 000 kr (ca 300 kr per timme).

Arkivering av TV-program, som producerats och sänts av SVT, hand- has av bolagets tekniska enhet. TV-arkivet har ansvar för insamling, katalogisering och vård av film, ljudband och textband samt katalogi— sering av videoband. För insamling, förvaring och vård av videoband svarar en annan avdelning inom den tekniska enheten. Inom SVT finns en arkivkommitté för TV-inspelningar. Denna sammanträder en gång i månaden och beslutar, på förslag från de enskilda redaktionerna om ar— kivering eller kassering av inspelningar för TV samt bevakar TV-pro— grammen ur historisk synpunkt och rekommenderar inspelning av t ex direktsända program. Samtliga sända program förs upp på s k arkivlis- tor, där redaktionerna anger sina önskemål i fråga om arkivering av film och videoband. Den årliga accessionen utgörs av 750 000 meter 16 mm film, motsvarande ca 500 timmars speltid. Därtill kommer 1 200 band, motsvarande ca 1 000 timmar. Det bevarade film- och videomate— rialet överlappar delvis varandra. Det är därför svårt att bestämt ange hur stor del av TV-produktionen som löpande sparas i TV-arkivet. Ny- hetsprogram förs inte upp på arkivlista. Samtliga nyhetssändningar bevaras på ALBs BCN-band. Det är praktiskt taget uteslutande den inhemska produktionen som bevaras i TV-arkivet. Endasti undantags— fall kan utländska produktioner arkiveras. Kostnaden för den årliga bandtillväxten uppgår till ca 630 000 kr enbart för bandinköp.

Förutom de stora mängder filmmaterial som sparas i TV-arkivet, arki- veras TV-utbudet på tre olika nivåer. ALB bevarar det totala utbudet på VHS och de svenska förstasändningarna dessutom på halvfarts BCN medan TV-arkivet bevarar vissa program på entums originalband. Som

• Sida 282
•  Original

framgår ovan sparas 1 000 timmar svenska förstasändningar årligen på samtliga dessa bandtyper. Om man kunde avstå från BGN-bandningen av dessa genom att SVTs originalband kunde utnyttjas också för ALBs syften skulle man uppnå vissa årliga besparingar beträffande kostna— derna för band, hyllor, lokaler och framtida vårdinsatser. Dessutom blir de band som bevaras för framtiden av bästa möjliga kvalitet. Detta för- utsätter att SVT för vissa typer av program redan före sändning kan av- göra om originalbanden skall arkiveras eller inte. Både SVT och ALB har förklarat sig intresserade av att föra vidare diskussioner med syfte att ytterligare utveckla arkivsamarbetet i denna riktning, dvs så att ALB också kan få tillgång till de originalband som arkiveras av SVT.

SVT bedriver en omfattande katalogiseringsverksamhet. Dels fram— ställs en katalog över det totala TV-ut'budet, programkatalogen, och dels görs en mycket utförlig och detaljerad beskrivning av de program som bevaras i arkivet. Även ALBs BCN-band förtecknas. De skilda ka- talogsystemen inom SVT kommer under år 1987 att sammanföras i en gemensam databas. Eftersom ALBs användare genom avtal har garan- terats tillgång till SVTs katalogsystem, gör ALB ingen katalogisering av TV-sändningar, med undantag för de äldre TV-program som på for- skarförfrågan förvärvas från TV—arkivet. På det här området förekom- mer således inte något dubbelarbete. Viktigt för ett framtida samarbete är dock att det sker en samordning, liksom för riksradion, mellan insti- tutionernas datorsystem. Det mest fördelaktiga vore naturligtvis om samma katalogsystem kunde användas både för ALB och de olika pro— grambolagen inom SR-koncernen.

18.3. Samordning mellan ALB och filminstitutet

ALB har av riksdagen getts ansvar för att pliktexemplarslagen efter— levs och att offentliggjorda upptagningar av ljud och rörlig bild, inklusi— ve biograffilm, därigenom finns bevarade för framtiden och hålls till- gängliga för seriösa forskningsändamål. Svenska Filminstitutet (SFI) skall enligt lå i 1982 års film- och videoavtal bl a medverka till beva- randet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse. Det råder en viss oklarhet beträffande ansvars- och uppgiftsfördelningen

• Sida 283
•  Original

mellan de två institutionerna, och frågan har tagits upp till behandling i olika tidigare sammanhang.

I propositionen (1977/78:97) Pliktexemplar till bibliotek & arkiv beto- nade föredraganden (sid 74) beträffande filminstitutets arkivverksam- het att det framlagda förslaget till systematiskt bevarande av bl a lång- filmer hos ALB inte borde ses som en ersättning för det filmbevarande på filmbas som sker hos filminstitutet och grundar sig på avtal med filmbolagen. Han framhöll att det var angeläget att filminstitutet även i fortsättningen skulle kunna genom avtal ta emot och förvara film på filmbas. De framlagda förslagen skulle delvis ses som ett komplement till filminstitutets filmsamlingar med särskild tonvikt på bevarande- aspekten och vidgade möjligheter till utnyttjande för forskningen.

I betänkandet (Ds U 1979:5) Den svenska filmpolitiken anges att "till- komsten av det statliga arkivet för ljud och bild (ALB) bör kunna leda till förändringar för filminstitutet". Det ansågs dock vara för tidigt att uttala sig om hur ansvarsfördelningen och samarbetet mellan ALB och filminstitutet skulle utformas mera i detalj och om vilka konsekvenser— na skulle bli för filminstitutet.

I regeringens proposition (1981/82:1 11) Om vissa filmfrågor m.m. påpe- kade föredraganden att bevarandet av filmer hos filminstitutet och ALB bygger på olika legala förutsättningar. De två institutionerna ut- nyttjar olika teknik och har olika syften. Det borde dock, enligt föredra- ganden, finnas goda förutsättningar för ett nära samarbete i den prak- tiska hanteringen, även om förutsättningarna för de båda institutioner- nas bevarande av filmmaterial skiljer sig åt. I detta sammanhang an- förde också föredraganden att han räknade med att de resurser som skulle komma filminstitutet till del också skulle räcka till en viss nöd— vändig förstärkning av institutets arkivfunktioner.

ALB, vars verksamhet finansieras helt över statsbudgeten, har ett år— ligt anslag på ca 9,5 milj. Därav ägnas 1,2 milj åt hantering av plikt- exemplar och förvärv av film. ALB avsätter årligen ca 900 000 kr för pliktexemplaren och drygt 300 000 kr för förvärv av film. I dessa belopp ingår för respektive kategori kostnader för inkrävning, mottagning,

• Sida 284
•  Original

scanneröverföring, bandinköp, registrering och katalogisering. Plikt- exemplaren utgörs huvudsakligen av biograffilm, medan filmförvärven nästan uteslutande består av äldre beställningsfilm,

Pliktexemplarslagen förutsätter att alla biografvisade filmer skall ar- kiveras hos ALB i form av videokopior (se avsnitt 13.6). ALB har konti- nuerligt strävat efter att höja den tekniska standarden på Videobanden. Från början spelades allt över på videosystemet VCR, som främst var tänkt för konsumentmarknaden. Nu spelas, som tidigare nämnts, den svenska filmen in på långsamspelande entumsband (BCN) och den ut- ländska filmen på 3/4-tums U-matickassetter. Förutom de filmer som kopierats till video sedan 1979, har ALB också i sina samlingar ett stort antal filmtitlar som levererats i form av Videogram eller TV-sänd- ningar.

Filminstitutet finansieras huvudsakligen genom biograf— och videoav- gifter men får också ett statsbidrag, som uppgår till en fjärdedel av de samlade intäkterna. Under budgetåret 1985/86 fick filminstitutet stats— anslag om drygt 35 milj kr. De årliga kostnaderna för arkivering och dokumentation av film uppgår till ca 13 milj (se avsnitt 9.5). År 1964 övertog filminstitutet Svenska Filmsamfundets samlingar av filmer och kringmaterial. Filmsamlingen omfattade då ca 1 000 titlar. Film- institutet har sedan dess lagt ner stora ansträngningar på att restaure— ra och överföra den svenska spelfilmen från brandfarlig nitratfilm till säkerhetsfilm. Verksamheten har bedrivits dels med filminstitutets or- dinarie medel, men också med hjälp av särskilda statsanslag. Fr o m 1982 års avtal upphörde de särskilda statsanslagen och verksamheten förutsattes fortsätta inom ramen för tillgängliga resurser. Vid sidan av arbetet med att restaurera den äldre svenska filmen har filminstitutet byggt vidare på Filmsamfundets samlingar och har nu ett omfattande bibliotek med litteratur om film- och TV-mediet, klipparkiv, bildarkiv, filmografi produktion och ett filmarkiv med ca 11 000 titlar. Av dessa är 8 800 visningskopior av spelfilm, varav 1 500 är svenska, samt 3 200 visningskopior av kortfilm. Mer än 80% av filminstitutets samlingar av spelfilm utgörs således av utländska filmproduktioner.

• Sida 285
•  Original

Den årliga accessionen till SF Is arkiv uppgår till ca 300 filmer och bygger på frivilliga överenskommelser. Ett av villkoren för att en pro- duktion skall få ekonomiskt stöd från SFI är att producenten åtar sig att lämna en s k säkerhetskopia till institutets arkiv för långtidsarki— vering. Alla distributörer av utländska filmer, som begår dispens från pliktexemplarslagen (se avsnitt 5.1.4), åtar sig att deponera en film— kopia av god kvalitet hos SFI. Även sådana distributörer som inte ut- nyttjar möjligheten till dispens deponerar i många fall ändå en distri— butionskopia hos SFI. Detta innebär att en mycket stor del av det sven— ska biografutbudet arkiveras på filmbas i filminstitutets arkiv.

Eftersom fihninstitutet genom Faktablad om film och Filmårsboken utförligt dokumenterar utbudet på de svenska biograferna, har ALB inte avsatt resurser för atti katalogform beskriva dessa filmer. Där— emot har ALB behov av en enklare beståndskatalog, där man kan hitta filmerna under vissa grundläggande sökbegrepp. För ej biografvisad film, som inte redovisas någon annanstans, gör ALB en mer utförlig ka— talogisering. Hittills har denna skett med manuella rutiner, men fr o m innevarande budgetår har ALB fått medel för att datorisera bl a kata-

logverksamheten.

En av ALBs huvuduppgifter är att hålla samlingarna tillgängliga för seriösa forskningsändamål. Filmforskare och filmstudenter har i sär- skilt hög grad efterfrågat ALBs tjänster. För 40 kr kan de hos ALB få tillgång till en videokassett, som de kan spela obegränsat antal gånger. Genom videotekniken är det möjligt att på ett enkelt sätt backa och spela om en viss sekvens eller att stoppa bandet på en viss bild. Under budgetåret 1985/86 utnyttjade 123 filmvetare ALBs samlingar. Nume- ra har ALB dessutom tillstånd att låta filmverk ingå i den fjärrlåne- verksamhet som ALB etablerat med andra universitetsorter. 25% av de utlånade filmverken skickades till orter utanför Stockholm.

Filminstitutet expedierar årligen ca 2 000 långfilmer till i första hand filmklubbens visningar i Stockholm, Göteborg, Umeå och Malmö, men också till Vissa andra institutioner och till enskilda forskare. Det är möjligt för en forskare att få en enskild visning i biograf av filmer ur samlingarna. Detta medför dock en kostnad på ca 1 000 kr per film.

• Sida 286
•  Original

Av ovanstående framgår att viss dubbelarkivering pågår f n. För be- varande- och forskningsändamål sparar ALB videokopior av samtliga biografvisade filmer, medan filminstitutet av film- och kulturhistoriska skäl bevarar filmkopior av i stort sett samma material. Beträffande ka- talogisering pågår dubbelarbete endast i begränsad omfattning. Detta skulle kunna minskas ytterligare på sikt genom ett informationsutbyte mellan de två institutionernas databaser. För tillhandahållande av ma- terial finns en klar åtskillnad i ansvar och möjligheter. Den forskare som vill studera dokumentation om film eller se film projicerad på film- duk vänder sig till filminstitutet, medan den forskare som har behov av att studera film i form av videokopia vänder sig till ALB.

Enligt min mening bör den nuvarande arkiveringen av film på video- band bibehållas men kompletteras så att bevarandet av framför allt svensk film på filmbas får fastare former, motiven för detta finns när- mare redovisade i avsnitt 13.6. En förutsättning för diskussionen om ansvars— och uppgiftsfördelning är således att arkiveringen skall ha ungefär samma omfattning som idag. En annan förutsättning måste vara att forskarna också i fortsättningen garanteras tillgång till mate- rialet i minst samma utsträckning som f n. Vidare måste hänsyn tas till det förhållandet att filminstitutet är en privat stiftelse, medan ALB är en statlig myndighet (jfr avsnitt 13.6). Jag har övervägt olika modeller för samordning och ansvarsfördelning, bl & följande alternativ.

Alternativ 1

Filminstitutet har hävdat att den nuvarande lagstiftningen är olycklig vad gäller pliktexemplar av film. Dels kan bevarandet av svensk film inte anses vara tillgodosett med ALBs videokopior och dels innebär ALBs hantering att den nuvarande splittringen är "både orationell, kostsam och innebär väsentligt dubbelarbete framför allt då det gäller svensk spelfilm". Därför föreslås att den nuvarande leveransplikten till ALB utgår för all biografvisad spelfilm och att lagstiftningen ändras så att det för svensk film införs ett destruktions— och exportförbud av origi- nalnegativ och slutmix till svenskproducerad lång- och kortfilm. Det bör finnas möjligheter till dispens från denna regel. Tanken är att origi-

• Sida 287
•  Original

nalmaterialet till en svensk film måste, innan det förstörs eller exporte- ras, erbjudas filminstitutets filmarkiv. Detta skall inte ha skyldighet att bevara filmen för framtiden utan kan välja att arkivera den eller förstöra den efter vissa gallringsprinciper. Ägaren skall hela tiden ha tillgång till sitt material för kopiering. För utländsk film bör enligt för— slaget varje filmägare bli ålagd att skriva individuella depositionsavtal med filminstitutet. Videokopior skall endast framställas när forskning- en så kräver. All hantering av biografvisad spelfilm skulle således föras över från ALB till filminstitutet.

Alternativ 2

Ett annat alternativ skulle kunna vara att delar av cinematekets verk— samhet frigörs från filminstitutet för att tillsammans med ALB bilda ett nytt nationellt arkiv för ljud och rörliga bilder, inklusive film på filmbas. Därigenom skulle hela ansvaret för all arkivering av rörliga bilder samlas under en huvudman, en statlig myndighet.

Alternativ 3

Slutligen skulle en ansvarsfördelning kunna göras så att ALB också i fortsättningen blir mottagare av pliktexemplar för scanneröverföring, medan ansvaret för att långtidsarkivera svenska filmoriginal åläggs filminstitutet. Utländsk film arkiveras på ALB som videokopia. Film— institutet bevarar som deposition ett urval utländska spelfilmer av konstnärligt eller filmhistoriskt intresse. Beställningsfilmen blir leve- ranspliktig till ALB för videokopiering. Filminstitutet bör ha möjlighet att på filmbas bevara vissa särskilt värdefulla filmer också ur denna kategori.

Ett av motiven bakom tillkomsten av ALB var att en forskare på sam— ma ställe skulle kunna få tillgång till hela utbudet på ljud— och bildom— rådet. Att undanta spelfilm innebär en splittring som för användaren inte kan vara önskvärd. Spelfilm visasju inte bara på biograf utan fö— rekommer också i de övriga bildmedierna; i TV och på videomarknaden.

• Sida 288
•  Original

Om bara den biografvisade spelfilmen undantas från leveransplikt till ALB uppstår en mängd gränsdragningsproblem. En överflyttning av all hantering av spelfilm innebär inte heller några kostnadsbesparing- ar. Till skillnad från ALB förfogar inte SFI över någon egen utrustning för överföring av film till video. Filminstitutet bedriver inte heller nå- gon verksamhet med uppspelning av videokopior för externa användare och måste därför tillskapa en sådan funktion med kostnader för teknisk utrustning och personal. Jag har därför inte funnit att övervägande skäl, varken av principiell, praktisk eller ekonomisk natur, talar för en sådan förändring som beskrivs i alternativ 1.

I alternativ 2, där ansvaret samlas under samma huvudman, skulle framtida beslut och prioriteringar beträffande ambitionsnivåer, gall- ring, bevarandeteknik, vårdinsatser och tekniska investeringar lättare kunna samordnas. Användaren skulle inom samma institution ha till- gång dels till videokopior av film, men också till filmkopior i de fall detta är önskvärt. Det skulle inte uppstå några gränsdragningsproblem mellan olika filmkategorier. Resurserna skulle inte heller splittras på två institutioner med delvis samma uppgifter. Det vore också rimligt att insatser för bevarande av film, i budgetsammanhang, vägdes mot andra insatser för att bevara ljud och bild, och inte mot stöd till nypro- duktion av film. Mot detta skall dock ställas de fördelar som finns med den nuvarande konstruktionen. Som en del av den svenska filmbran- schen kan SFI i vissa fall ha större möjligheter än en statlig myndighet att få gehör för sina önskemål både hos svenska och utländska filmpro- ducenter och distributörer. Det är vidare viktigt att den kompetens och tekniska utrustning som SFI förfogar över kan tas till vara på bästa möjliga sätt. Några kostnader för detta alternativ har inte beräknats. Det är dock troligt att förslaget skulle innebära besparingar.

Alternativ 3 bygger helt på en ansvarsfördelning efter materialets fy- siska egenskaper, film på filmbas arkiveras av filminstitutet medan ALB arkiverar film på videoband. Denna uppdelning, som i stora delar överensstämmer med filminstitutets remissvar på DAK-betänkandet, skulle kunna bli rationell under förutsättning att båda parter genom avtal eller på annat sätt gemensamt kommer fram till och accepterar respektive institutions ansvar och befogenheter. Vissa gränsdragnings—

• Sida 289
•  Original

problem kan dock komma att kvarstå. De ekonomiska konsekvenserna är här svåra att överblicka, men genom att filminstitutet skulle kunna vara mer selektivt i sitt intag av utländska filmer borde en sådan här uppdelning kunna medföra vissa kostnadsbesparingar.

Den uppdelning som finns fn mellan de två institutionerna överens- stämmer med det tredje alternativet. SFI har ansvar för arkivering och visning av film på filmbas, medan ALB har ansvar för bevarande av film på videoband och tillhandahållande av videokopior för forsknings- ändamål. Enligt min mening har verksamheten fungerat bra hittills. SFI har byggt upp kompetens och teknisk utrustning för arkivering och restaurering av filmmaterial. ALB har utrustning för kopiering av film till video och uppspelningsmöjligheter för forskare. Enligt min mening finns det därför ingen anledning att frångå denna uppdelning, och jag förordar således alternativ 3.

18.4. Slutsatser

Även om jag inte i något avseende har kunnat peka på samordnings- vinster som i dagens läge går att beräkna i kronor och ören, så menar jag att det finns vissa besparingsmöjligheter inom en nära framtid ge— nom ett ökat samarbete mellan ALB och Sveriges Radio.

Genom en ny referensbandningsteknik för radio, som ger återutsänd— ningsbar kvalitet, kan den sammanlagda arkiveringskostnaden ned- bringas. Det är därför viktigt att resurser ges för investering i ett så— dant system, även om det i initialskedet ställer sig dyrare än det nuva- rande.

En bättre samordning mellan ALBs inspelning av TV- program på entumsband och SVTs egen bandarkivering, kan också innebära bespa- ringar. Jag har erfarit att ALB och Sveriges Radio-företagen redan har tagit upp diskussioner i dessa frågor och förutsätter att de till statsmak- terna redovisar de vinster som kan komma att uppstå genom samord— ning på det här området.

• Sida 290
•  Original

Inte heller beträffande filmarkivering kan jag peka på idag mätbara besparingar genom en ökad samordning eller förändrad ansvarsfördel- ning. Jag anser att det är viktigt att framför allt svensk biograffilm be- varas i sin ursprungliga form hos filminstitutet, men av praktiska skäl bör också i fortsättningen en videokopia framställas och bevaras hos ALB. Jag förutsätter dock att ALB och SFI i det fortsatta arbetet kom- mer att sträva efter ett utvidgat samarbete på de områden där så är möjligt, bl a beträffande katalogisering och registrering, inventering och förvärv samt tillhandahållande för forskningsändamål.

• Sida 291
•  Original

19. Finansiering

19.1. Utgångspunkter

En viktig utgångspunkt för mina förslag är att de skall kunna rymmas inom nuvarande kostnadsramar. Jag har tolkat uttalandena i direkti— ven så att förslagen inte skall medföra någon ökad utgiftsbelastning för staten. De ökningar av ambitionsnivån, som jag har föreslagit i det fö- regående, kan i allt väsentligt finansieras inom ramen för nuvarande inkomster, varför jag anser att förslagen väl ryms inom den i direktiven givna kostnadsramen.

I kap 9 har jag redovisat de totala kostnaderna för den nuvarande om- fattningen av bevarandet ochi kap 17 vilka kostnader som tillkommer som en följd av mina förslag. Jag utgår från att den nuvarande verk- samheten är totalfinansierad, dvs att det inte erfordras några tillskott för att upprätthålla den.

Jag ser heller ingen anledning att räkna med några tillkommande kost— nader under de närmaste åren för det för närvarande leveranspliktiga materialet. Visserligen är det klart vad gäller ljudradion att en fjärde ljudradiokanal - P4 - inom kort kommer att införas. Den nya kanalen skall i allt väsentligt användas för lokalradion, som i samband därmed har aviserat en ambition att öka den totala sändningstiden. Samtidigt uppstår hos riksradion ett behov av ökade programmedel för att fylla luckorna efter lokalradioprogrammen, som hittills har sänts i P3. Tek— niken for inspelningarna av ljudradioprogrammen från Sveriges Radio är sådan att inga extra kostnader uppstår till följd av att en ny ljudra— diokanal införs. Dock medför en ökad sändningstid för lokalradion ock- så en ökad mängd band att registrera och arkivera hos ALB. Detta har staten redan tagit ställning till genom att anslagsposten för bandinköp

• Sida 292
•  Original

i ALBs budget från och med budgetåret 1986/87 blev förslagsvis beteck— nad.

Jag anser sålunda, sammanfattningsvis, att inga nya statsmedel behö— ver anslås för att fortsätta med den nuvarande verksamheten annat än sådana kostnadsökningar, som normalt behandlas i den ordinarie bud- getprocessen.

19.2. Närradio

Beträffande närradiosändningar har jag tidigare föreslagit att samtliga närradioprogram som sänds under en vecka på våren och en vecka på hösten skall bevaras. Detta motsvarar i dagens läge ca 6 000 sändnings- timmar. Vidare har jag föreslagit att ALB skall ges resurser för att kunna rekvirera intressanta närradiosändningar utanför de två nämn- da veckorna till en omfattning motsvarande ca 3 000 sändningstimmar per år. Sammantaget motsvarar denna bevarandenivå ca sex procent av den totala sändningsvolymen med utgångspunkt från förhållandena år 1986.

Som framgår av kap 17 uppgår de sammanlagda årli ga kostnaderna för att bevara ett urval av närradiosändningar till 879 000 kr, därav är bandkostnader 135 000 kr, personalkostnader 725 000 kr och övriga kostnader 19 000 kr.

Jag kommer i det följande att förslå att kostnaderna för att för efter- världen bevara ett urval av närradiosändningar skall finansieras på samma sätt som kostnaderna för den centrala närradioadministratio- nen, dvs närradionämndens verksamhet. Enligt min mening bör kost- naden för bevarandet rymmas inom den ordinarie närradioavgiften.

Jag är medveten om att de sändande föreningarna ofta arbetar under små ekonomiska omständigheter och med små administrativa resurser. Men mot bakgrund av den snabba ökningen av antalet nya sändnings- tillstånd och därmed också inkomster till staten för närradioavgiften

• Sida 293
•  Original

menar jag att mina förslag inte behöver medföra några kostnadsök— ningar för föreningarna på längre sikt.

Beträffande finansieringen av kostnaderna för de band som skall leve- reras till ALB krävs vissa preciseringar. Bandkostnaden för det totala urvalet av närradiosändningar har jag i kap 17 beräknat till 135 000 kr. I analogi med vad som gäller för bandningen av Sveriges Radio- sändningarna kan det hävdas att ALB borde stå för bandkostnaderna. Det skulle dock innebära en omständlig och ekonomiskt orationell han— tering om ALB skulle betala bandkostnaderna för eller eventuellt skicka band till de drygt 2 000 föreningar som kan komma att vara le— veranspliktiga under de två veckor, då alla närradioprogram skall le- vereras till ALB. Eftersom kostnaderna enligt mina förslag skall finan- sieras genom närradioavgiften blir deti alla fall föreningarna som i slutändan får stå för kostnaderna, som då blir högre än vad de eljest skulle behöva bli. Det finns dessutom anledning att räkna med att alla sändande föreningar kommer att få leverera band till ALB, varför det är likgiltigt om kostnaden för banden tas ut genom en högre närradio- avgift eller genom att de själva får stå för bandkostnaderna.

Härutöver bör erinras om att föreningarna redan genom lagen (1982:460) om ansvarighet för närradiosändningar är skyldiga att se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningarna beva- ras minst sex månader från sändningen. Normalt kommer det att bli dessa 5 k referensband som efter sexmånadersperioden levereras till ALB. Men det uppstår naturligtvis ändå en extra kostnad för förening— ,rarna eftersom de inte kan återanvända banden. Dessa extrakostnader är dock för den enskilda föreningen av så ringa omfattning att de kan anses som försumbara i sammanhanget. En 60—minuters ljudkassett kostar idag 15 kr och kan ofta erhållas till ett lägre pris. Dessutom är denna i och för sig låga kostnad för föreningarna helt jämförbar med kostnader för de referensband som kan efterfrågas. Det stadgas nämli— gen i lagen om ansvarighet för närradio (85) att justitiekanslern och en— skilda som är berörda har rätt att kostnadsfritt ta del av referensban— den och till och med att få en utskrift av vad som har yttrats i program— met.

• Sida 294
•  Original

Vad jag hittills har anfört om finansieringen av bandkostnaden gäller sändningarna under de två "pliktveckorna" under året. Bandkostna— derna för de sändningar, som ALB bör ha möjlighet att rekvirera utöver dessa två veckor, bör finansieras genom ALB. Skälet för detta är att det här inte är hela närradiokollektivet som får stå för kostnaden. Det kan bli fråga om att begära in band enbart från vissa sändningsorter eller från en viss typ av föreningar under en del av året. De då aktuella före— ningarna skulle kunna drabbas av oskäliga kostnader om de själva finge stå för bandkostnaderna.

Ordningen att de leveranspliktiga föreningarna själva får stå för kost- naderna för det leveranspliktiga materialet är densamma som för när- varande tillämpas på videogram— och fonogramområdet. Som jag tidi- gare har nämnt får dock Sveriges Radio-företagen ersättning för sina bandkostnader trots att programbolagen är skyldiga att bevara refe— rensband i sex månader för bl a radionämndens granskning. Det avgö— rande motivet för detta är att bandkostnaden för Sveriges Radio för det leveranspliktiga materialet är avsevärd, ca 1,75 milj kr per år. Dess- utom får ALB tillgång till kataloger och register hos Sveriges Radio- koncernens företag. Det är svårt att uppskatta värdet härav, men om ALB skulle upprätta motsvarande kataloger och register skulle kostna- den troligen överstiga kostnaden för de band som SR-bolagen levererar till ALB.

Det vore i princip mest konsekvent att programbolagen finge stå för bandkostnaderna, på samma sätt som jag har föreslagit beträffande närradion. Men med hänsyn till omfattningen av bandkostnaderna och till att SR erbjuder en viktig service åt ALB till uppskattningsvis minst samma värde som bandkostnaden ser jag ingen anledning att föreslå någon ändring i den nuvarande ordningen.

Slutsatsen av vad jag här har anfört om bandkostnaderna för att bevara närradiosändningar från två typveckor är att några särskilda medel inte behöver anvisas för att täcka dessa. Skyldigheten att leverera band av sändningarna innebär att föreningarna får stå för kostnaderna för hand av godtagbar kvalitet. Finansieringen av kostnaden för övriga band av närradiosändningar återkommer jag till.

• Sida 295
•  Original

19.3. Satellitsändningar

I kap 13 (13.4.2) har jag uppskattat antalet sändningstimmar från sa— tellit till ca 50 000 per år. Det föreslagna urvalet skulle, i analogi med vad jag har föreslagit beträffande närradiosändningarna, omfatta samtliga i kabelnät distribuerade satellitprogram under en vecka på våren och en vecka på hösten. Det motsvarar ca 2 000 timmar per år. Dessutom föreslår jag, också i konsekvens med förslagen på närradio— området, att ALB skall ges medel för att kunna rekvirera program utanför de två pliktveckorna till en omfattning som motsvarar 500 tim— mar. Sammantaget skulle det röra sig om ca 2 500 sändningstimmar, motsvarande ca 850 VHS-kassetter.

De totala kostnaderna för att bevara det föreslagna urvalet av satel- litsändningar uppgår till 366 000 kr. Kostnaden är indelad i bandkost— nader 55 000 kr, personalkostnader 300 000 kr, övriga kostnader 11 000 kr. Liksom för närradion bör, enligt min mening, kostnaderna för att bevara ett urval av satellitsändningar jämställas med kostnaderna för den centrala administrationen för satellitsändningar i kabelnät. Även arkiveringskostnaderna bör därför rymmas inom den avgift som alla till kabelnät anslutna hushåll måste betala.

Jag har tidigare föreslagit (13.4.2) att kabelnämnden bör ansvara för bandning av satellitsändningar och att dessa band förs över till ALB. Det finns därför inga praktiska eller ekonomiska skäl till särskild fi— nansiering av bandkostnaden för denna kategori.

19.4. Lokala egensändningar

Uppskattningsvis är omfattningen av de lokala egensändningarna i ka- belnät för närvarande ca 1 000 timmar per år. Jag är inte beredd att förorda något urvalsförfarande så länge som verksamheten totalt sett har en så blygsam omfattning. De totala kostnaderna för bevarandet av de lokala egensändningarna i kabelnät uppgår till 405 000 kr. Därav är 52 000 kr bandkostnader, 340 000 personalkostnader samt 13 000 kr öva riga kostnader.

• Sida 296
•  Original

Enligt min uppfattning bör bevarandet av de lokala egensändningarna finansieras på samma sätt som jag föreslagit för satellitsändningarna, dvs genom den avgift som betalas av de kabelnätsanslutna hushållen. Däremot bör bandkostnaden finansieras på annat sätt.

De lokala egensändningarna är i många avseenden jämförbara med närradiosändningarna. Visserligen är banden betydligt dyrare än de ljudkassetter som jag förordar för närradions del. Å andra sidan är an— talet sändningar begränsat och kostnaden för en extra kassett i det när- maste försumbar i jämförelse med vad en hel TV—produktion kostar.

Kravet på referensbandning är detsamma för lokala egensändningar i kabelnät som för närradiosändningar. Enligt lagen (1985:1057) om an- svarighet för lokala egensändningar (9 &) är den som driver egensänd- ningar skyldig att se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. J ustitie- kanslern och enskild som är berörd har rätt att kostnadsfritt ta del av sådan inspelning och också få en utskrift av vad som har yttrats i pro— grammet.

Jag föreslår att den som är ansvarig för en lokal egensändning också blir skyldig att se till att banden levereras till ALB. Kostnaden för han- den får den som bedriver sändningen - dvs den som också skall svara för referensbandningen - stå för, varför jag inte räknar med några kostna— der för statens del för dessa band.

19.5. Övrig film/video

Mitt förslag atti framtiden också inrymma s k beställningsfilm i leve- ransplikten i form av videokopior medför naturligtvis också ökade kost— nader. Den sammanlagda kostnaden uppgår till 262 000 kr, uppdelad på bandkostnad 16 000 kr, personalkostnad 240 000 kr samt övriga kostnader 6 000 kr. Beträffande finansiering av den här föreslagna höj— ningen av ambitionsnivån kan jag inte anvisa några tillkommande in- komster. Däremot anser jag att den ökade samordning mellan ALB och Sveriges Radio, som förutsätts i kap 18, bör kunna ge besparingar på

• Sida 297
•  Original

sikt som väl täcker de 262 000 kr som bevarandet av denna kategori kostar.

Denna materialkategori bör från bandkostnadssynpunkt av praktiska skäl behandlas på samma sätt som biograffilm och Videogram. Den le- veransskyldige bör således själv stå för kostnaden för en levererad vi— deokassett, medan ALB står för kostnaden i de få fall det blir fråga om en överföring från film till video hos ALB.

19.6. Biograffilm

Ett av mina förslag, som jag tidigare har utvecklat, är att skapa fastare former för att bevara biograffilm inte bara på videokassett utan också på filmbas. Redan idag svarar Svenska Filminstitutet för ett sådant be— varande med stöd av 1982 års film- och videoavtal, enligt vilket SFI bl a har till ändamål att medverka till bevarandet av film och material av film— och kulturhistoriskt intresse. Mitt förslag i denna del medför där- för inte några nya kostnader.

Jag är dock medveten om att SFI anser att institutet måste tillföras nya medel för att ingå avtal om att svara för bevarandet av film på filmbas. Filminstitutets verksamhet finansieras med inkomster från olika håll. 1985/86 kom 49,2 milj kr från biografintäkter, 29,6 milj kr från video— avgifter, 6,5 milj kr från Sveriges Television, 26,0 milj kr från staten som ett generellt statsbidrag och 9,5 milj kr i form av ett specialdestine— rat statsanslag. Därutöver fanns vissa medel som inte tidigare ian- språktagits.

Bortsett från de specialdestinerade medlen, och dit får också anslaget från Sveriges Television räknas, flyter medlen från de olika finansie- ringskällorna in i den allmänna budgeten för att finansiera alla de oli— ka uppgifter som SFI har enligt film- och videoavtalet. Det finns med andra ord inga medel som är specialdestinerade för att bevara original- film.

• Sida 298
•  Original

Jag har velat nämna detta för att markera att om SFI anser sig behöva ytterligare medel för arkiveringsändamål eller för någon annan del av sin verksamhet är detta en fråga som i första hand får tas upp i det van— liga budgetarbetet. Det får då också prövas om staten skall öka sitt an— slag utöver de 27,5 milj kr som utgår för budgetåret 1987/88 eller om ett visst belopp skall specialdestineras för detta ändamål.

Detta är motivet till att jag i det här sammanhanget inte har räknat några särskilda medel för denna verksamhet som alltså redan bedrivs och är finansierad, delvis med hjälp av det generella statliga anslaget. Jag vill också hänvisa till den föreslagna filmavgiften som berörs i av- snitt 19.7. Om filminstitutet den vägen, i enlighet med kabelnämndens framställning, tillförs ett antal miljoner, bör det kunna förutsättas att filminstitutet har medel för att även i fortsättningen bekosta bevaran— det av film på filmbas.

19.7. Finansieringsbehovet

De bandkostnader som kräver finansiering är dels för den övriga film som ALB för över till video, dels för satellitprograrnmen och dels för de närradioprogram som ALB kan komma att rekvirera utöver de två veckorna då allt material skall levereras till ALB. Sammanlagt blir det ca 110 000 kr av de 258 000 kr, som de totala bandkostnaderna kan be— räknas till (se 17.5), som behöver finansieras särskilt.

Jag har tidigare redovisat ALBs uppskattning av personalbehovet för den utökade verksamheten till sammanlagt 7,4 tjänster till en kostnad av 1 505 000 kr. Därtill kommer ca 100 000 kr för bandning av satellit— sändningar. Detta gör en totalkostnad på 1 605 000 kr.

De övriga kostnaderna har jag beräknat till ca 50 000 kr. Detta innebär att de ökade kostnader som kräver finansiering uppgår till 1 765 000 kr (110 000 + 1 605 000 + 50 000).

Beträffande den s k övriga filmen, vars kostnader uppgår till 262 000 kr, bör denna på sikt kunna finansieras genom besparingar. Resterande

• Sida 299
•  Original

kostnadsökning, dvs 1 503 000 kr, är helt att hänföra till samhällets an- svar för att för eftervärlden bevara program från närradio-, satellit- och lokala egensändningar i kabelnät. Det är då rimligt att kostnaden ock— så finansieras med hjälp av närradio- och kabelavgifterna, som nu fi- nansierar närradio- och kabelnämndernas verksamhet.

Varje sändande förening betalade t o m den 30 juni 1987 17,50 kr för varje påbörjad sändningstimme. För budgetåret 1986/87 beräknades avgiften inbringa 2 122 000 kr medan nämndens utgifter enligt regle- ringsbrevet uppgick till 2 048 000 kr. För budgetåret 1987/88 beräkna— desi budgetpropositionen avgiften ge 2 686 000 kr medan utgifterna för nämnden beräknades till 2 245 000 kr. Ibrev 1987-04-08 till utbild— ningsdepartementet framhöll närradionämnden att då sändningsav— giften fastställdes till 17,50 kr per sändningstimme antogs omfattning— en av sändningsverksamheten uppgå till 125 000 timmar. Verksamhe- ben ökade dock snabbare, och under kalenderåret 1986 uppgick antalet sändningstimmar till drygt 149 000. Nämnden bedömde att sändnings— verksamheten under budgetåret 1986/87 skulle omfatta 158 000 tim- mar och under budgetåret 1987/88 ca 170 000. Därför föreslog nämnden att sändningsavgiften skulle sänkas till 15 kr per beviljad sändnings— timme för budgetåret 1987/88. Regeringen har beslutat den 4 juni 1987 i enlighet med framställan och fastställt avgiften till 15 kr från och med den 1 juli 1987. I statsbudgeten för budgetåret 1987/88 upptas intäk— terna från närradioavgiften till 2 466 000 kr.

På kabelområdet är utvecklingen likartad den på närradioområdet så- tillvida att kabelavgiften, som uppgår till 20 kr per ansluten bostad och år, ger betydligt större intäkter än vad kabelnämnden drar i utgifter. Kabelnämndens utgifter för budgetåret 1987/88 är enligt reglerings— brevet drygt två milj kr för förvaltningen av verksamheten och en milj kr för stöd till lokal programverksamhet, alltså sammanlagt knappt 2,1 milj kr.

Kabelnämnden har själv uppskattat att avgiften under budgetåret 1987/88 kommer att ge ca sju milj kr i intäkter vid en anslutning av 13 000 nya bostäder per månad. Om anslutningen i stället skulle bli 16 000 bostäder per månad ökar intäkterna till 7,5 milj kr.

• Sida 300
•  Original

Kabelnämnden har i brev 1987-05-15 till regeringen anfört att detta "överskott" ger utrymme för att införa en filmavgift, som de som distri- buerar film i kabelnät bör erlägga till Filminstitutet.

Jag utgår från att mina förslag kan genomföras tidigast från och med den 1 juli 1988 och kan alltså påverka statsbudgeten budgetåret 1988/89. Kostnaderna för de föreslagna ökningarna av ambitionsnivån inom kabel- och närradioområdet har jag uppskattat till 1 503 000 kr. Med tanke på den fortsatta snabba ökningen av antalet beviljade nya tillstånd för föreningar att sända i närradio finns det skäl att utgå från att verksamheten budgetåret 1988/89 kommer att omfatta minst 190 000 sändningstimmar. Med en avgift på 15 kr per sändningstimme kommer intäkterna att uppgå till 2 850 000 kr. Om närradionämndens utgifter ökar lika mycket mellan budgetåren 1987/88 och 1988/89 som mellan 1986/87 och 1987/88 kommer avgiften att inbringa ett belopp som överstiger utgifterna med 400 000 kr.

På kabelområdet har kabelnämnden beräknat att avgiften under bud- getåret 1988/89 med utgångspunkt från att 13 000 nya bostäder ansluts per månad kommer att inbringa 10,2 milj kr. Om anslutningen blir 16 000 bostäder per månad blir intäkten 11,25 milj kr. Om jag antar att kabelnämndens förvaltningsutgifter skulle öka med 10 procentjämfört med innevarande budgetår kommer de totala utgifterna, inklusive an- slaget för stöd till lokal programverksamhet på oförändrad nivå, att bli ca 3 250 000 kr. Vid den lägre anslutningstakten blir "överuttaget" då nära 7 milj kr och vid den högre anslutningstakten ca 8 milj kr.

Jag anser därför att de ökade utgifter, som mina förslag beträffande arkivering av närradio och sändningar i kabelnät medför, med råge ryms inom de nuvarande avgifterna och att det dessutom ges förutsätt— ningar för att införa en särskild filmavgift. Mot denna bakgrund ser jag ingen anledning att anvisa några nya inkomstkällor för att finansiera dessa förslag. Däremot är jag medveten om att den samordning som på sikt skall finansiera bevarandet av den s k övriga filmen, inte kommer att kunna ge något överskott under de närmaste budgetåren. Som jag har anförti kap 18 bör det vara möjligt att göra vissa kostnadsbespa- ringar genom ökat samarbete mellan ALB och Sveriges Radio. Det

• Sida 301
•  Original

301 åligger de två institutionerna atti samband med de årliga anslags— framställningarna redovisa dessa besparingsmöjligheter.

Jag föreslår därför att medel motsvarande 1 765 000 kr, som är den kostnad som kräver finansiering, tillförs ALB.

• Sida 302
•  Original

• Sida 303
•  Original

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av Anna-Lena Wibom, sakkunnig.

Vid UNESCO:s generalkonferensi Belgrad 1980, antogs "Rekommen— dation om skydd och bevarande av rörliga bilder". Generalkonferensen rekommenderade att medlemsstaterna skulle tillämpa rekomendatio— nens riktlinjer i lagstiftning och andra åtgärder som kan krävas i enlig- het med varje enskild stats författningssystem eller praxis, för att inom respektive territorier ge verkan åt principerna och normerna i denna rekommendation.

Under den nu pågående översynen av Lag om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar (SFS 1978:487), har konstaterats att svensk praxis vad gäller bevarande av ljud och bild rätt väl stämmer överens med de av UNESCO:s generalkonferens antagna rekommenda— tionerna. Med de kompletteringar och förändringar som föreslås i över- synen förbättras situationen avsevärt i och med att arkivet för ljud och bild föreslås få ett väsentligt ökat ansvar för den icke offentlig.orda fil- men.

Stiftelsen Svenska Filminstitutets insatser för bevarande av svensk långfllm är av omistlig och avgörande betydelse för framtida möjlighe— ter att se och studera den nationella produktionen i originalform, dvs på filmbas. Sedan 1979 deponerar svenska producenter i filminstitutets arkiv s k referensmaterial till svenska offentliggjorda produktioner som erhållit produktionsstöd ur Svenska Filminstitutets fonder. Depo— sitionerna äger rum i kraft av ett avtal mellan Svenska Filminstitutet och Föreningen Sveriges Filmproducenter.

• Sida 304
•  Original

1982 års Film- och Videoavtal definierar inte Stiftelsen Svenska Film— institutets skyldighet att bevara film på filmbas. Svensk spelfilms framtida tillgänglighet är garanterad endast i form av videogram en- ligt pliktexemplarslagen. Detta är av skäl som vältaligt redovisas i översynen klart otillräckligt. Förhoppningsvis kan man vid nästa över— syn av 1982 års Film- och Videoavtal finna former för att närmare pre- cisera metoderna för att bevara svensk film för framtiden.

• Sida 305
•  Original

J ustitiedepartementet

Otillbörlig efterbildning. [1] Dödsboägande och samligande av jordhruksfastighet m.m. [2] Folkstyrelsens villkor. [6]

Barnets rån. [7] Skydd för det väntade lnmet. [11] Översyn av rättegångsbalkm 3. [13] Mordet på Olof Palme. [14]

Franchising. [17] Internationella familjerättsfrågor. [18] Fel i fastighet. [30] Integritetsskyddet i infonnationssamhälletlt. [31] Översyn av rättegångsbalken 4. [46]

Utrikesdepartementet

Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. [8] Bistånd för bättre miljö i u-land. [28] Sverigeinformationen och vissa publikatimer. [49]

Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. [9]

Socialdepartementet

Legitimation för vissa kiropraktorer. [12] Läkemedel och hälsa. [20] Äldreomsorg i utveckling. [21] Missbrukama Socialtjänsten och Tvånget. [22] Medicinteknisk säkerhet. [23]

Kommunikationsdepartementet Ökat kommunalt väghållningsansvar. [25]

Enskilda vägar. [26] Skeppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser, flaggskifte. [271 Fasta Örestmdsförbindclser. [41] Mil jökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelser. [42] Snabbare körkonsingripanden m.m. [43].

Finansdepartementet långtidsutredningen '87. [3]

Indrivningslag m.m. [10] Produktsäkerhetslag. [24] Stöd till näringslivet. [29] Datorisering av tullens export- och importmtiner. [40] Översyn av mervärdeskatten. Del XI. [45]

Utbildningsdepartementet Arkiv för individ och miljö. [38] Smdiemedel. [391

Högskolans joumalistutbildning. [501 Ljud och bild för eftervärlden. [51]

J ordbruksdepartementet Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. [44]

Arbetsmarknadsdepartementet Varannan damernas. [19]

Bostadsdepartementet Skaliga lokalhymr och trygghet i besittningen. [47'] Ennytt plan-ochbostadsverk. [48]

Civildepartementet

Ennykyrkolag m. rn. De11.[4] En ny kyrkolag m. rn. Del 2. [5]

Begravningslag. [16] Jumavi årtillsamrnans. Del 1. [33]

Ju me' vi är tillsammans. ExempelsamlingDel 2. [34] Ju mer vi är tillsammans. Underlag för refonner samt förslag. Del 3. [35] Stödet till barn- och ungdomsföreningar. [37]

Miljö- och Energidepartementet Miljöskadefond. [151

För en bättre miljö. [32] För en bättre miljö. Miljövårdsfamiljen. Myndigheter och iörfatmingar. [36]

KUGNL. BIBL.

1987 '10' 12

• Sida 339
•  Original

• Sida 340
•  Original

• Sida 341
•  Original

• Sida 342
•  Original

• Sida 343
•  Original

• Sida 344
•  Original

• Sida 345
•  Original

• Sida 346
•  Original

ALLMÄNNA FÖRLAGET