Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

5. Rättelse

i

| Sidan 3 rad 7 nerifrån, står Stockholm i maj 1980. Skall vara Stockholm i i maj 1981.

i

i I

f Anders BjOI'Ck Catarina Ronnung

/T omas Ohlin

Erik Essén

P G Holm/öv

• Sida 4
•  Original

Omslag F G Holmlöv och Helene Ekström Jernström Offsettryck AB

ISBN 91-38-06339-5 ISSN 0375-250X

Göteborgs Offsettryckeri AB, Stockholm 1981

• Sida 5
•  Original

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 20 juli 1978 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst 5 ledamöter att utreda frågan om den nya informations- teknologin.

Förteckning över ledamöter, sakkunniga och experter finns intagen i bilaga 2.

Den 28 september 1979 har informationsteknologiutredning— en till statsrådet överlämnat en kartläggningsrapport kallad Nya

vyer Datorer och nya massmedier — hot eller löfte? (SOU 1979:69).

lnformationsteknologiutredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande kallat Nya medier — text-TV, teledata. Kommit- téns uppdrag är därmed slutfört.

Reservation mot kapitel 9.4 har avgivits av ledamöterna Gustafson och Björck.

Särskilt yttrande har avgivits av Brandberg, sakkunnig i utredningen.

Stockholm i maj 1980

Sven Gustafson Leif Andersson Olle Eriksson Anders Björck Catarina Rönnung /T omas Ohlin

Erik Essén

P G Holm/öv

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

InnehåH

Sammanfattning

Författningsförslag

1. Inledning 1.1 Bakgrund 1.2 Direktiv 1.3 Genomförande

2. De kulturpolitiska målen

3 Nya medier .

3.1. Ett vidgat medieutbud

3.2 Mediebilden . . . . . 3.3 Medieformer för närkommunikation 3.4 Persondatorer och de nya medierna

4. Avgränsningsfrågor

4.1 Inledning . .

4.2. Befintlig och utvecklingsbar teknik 4.2.1 Befintlig teknik . . 4.2. 2 Möjligheter att utveckla text- TV och likartad

teknik . . 47 4. 2. 3 Möjligheter att utveckla teledata och likartad

teknik . . . . . . . . . . . . 47

4.3 Användning riktad till allmänheten . . . . . . . 48 4.4 Definitionsfrågor . . . . . . . . . . . . . . 55

5 Text-TV kommer in i bilden . . . . . . . . . . 61

. 5.1 Vad är text- TV? . . . . . . . . . . . . . 61 5 5.2 Praktiska försök med text- TV . . . . . . . . . 62 I 5.2.1 Text TV | Sverige . . . . . . . . . . . 62

5.2.2 Internationella försök . . . . . . . . . 64

• Sida 8
•  Original

5.3

6.1 6.2 6.3

7.1 7.2 7.3 7.4

8.2

8.3 8.4 8.5

Tekniska och ekonomiska förutsättningar för text—TV . . . 5.3.1 Inledning

5. 3. 2 Sändningssituation

5. 3. 3 Mottagningssituationen . .

5. 3. 4 Möjligheter till regional text— TV 5.3.5 Tänkbara kostnader och intäkter 5.3.6 Helkanals text-TV

Teledata .

Vad är teledata? Utvecklingen av teledata Försök med teledata

6.3.1 Viewdata och Prestel . . 6.3.2 Teledata utanför de brittiska öarna

Telefax Vad är telefax? Telefax för hembruk Tillämpningar för hemfax Utvecklingslinjer för hemfax

Särskilda frågor

Teledata och pressen

8.1.1 Inledning . . .

8.1.2. Idéer och opinioner i teledata

8.1.3. Annat redaktionellt innehåll i teledata 8.1.4 Dagspressreklam i teledata

Reklamfrågan

8. 2 1 Direktiven . .

8. 2. 2 Reklamfrågan i utredningsarbetet

8.2.3 Bakgrund .. . . .

8.2.4. Reklam i medierna utomlands

8.2.5 Utgångspunkter . . . . .

8.2.6 Utformning och tänkbara användnings- områden . . . . .

Informationsteknologi och upphovsrätt

Industripolitiska effekter Samhällsekonomiska synpunkter

8.51 Utgångsläge . .

8. 5. 2 En omfördelad sysselsättning 8.5.3 Hushållen

66 66 66 67 68 68 69

71 71 72 73 73 76

79 79 80 81 81

83 83 83 84 85 89 94 94 95 95

. 104 . 106

. 112 . 116 . 123 . 126 . 126 . 126 . 127

• Sida 9
•  Original

9. Överväganden och förslag 9.1 Några utgångspunkter . . . . . 9.1.1 Yttrandefrihet och yttrandemöjligheter . . 133

9.1.2 Eget skapande och kontakter med andra . 135 9.1.3 Kommersialismens verkningar . . . . . 136 9.1.4 Decentralisering . . . . . . . . . . . 137 9.1.5 Eftersatta grupper . . . . . . . . 137 9.1.6 Konstnärlig förnyelse, bevarande av äldre tiders kultur och samverkan över gränserna 138

9.2 Avgränsningar . . . . . . . . . . . . . . . 139 9. 2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . 139 9. 2. 2 Slutsatser . . . . . . . . . . . . . 142 9.3 Etablering, organisation och regler . . . . . . . 143 9.3.1 Text— TV . . . . . . . . . . . . . . . 143 9. 3. 2 Teledata och telefax . . . . . . . . . 148 9.4 Reklam i teledata och dess inverkan på pressen . 166 9.41 Vår syn på reklam | teledata . . . . . . 166 9. 4. 2 Bestämmelser om reklam i teledata . . . 170 9.5 Upphovsrätt . . . . . . . . . . . . . 179 9.6 Förhållandet till datalagstiftningen m m . . . . . 181 9. 6.1 Datalagen . . . . . . . . . . . 181 9. 6. 2 Datorisering och sårbarhet . . . . . . . 183 9.7 Några viktiga tillämpningsområden . . . . . . 184 9.7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 184 9.7.2 Samhällsinformation . . . . . . . . . 186 9.7.3 Konsumentupplysning . . . . . . . . . 187 9.7.4 Reseupplysningar . . . . . . . . . . . 188 9.7.5 Elektroniska telefonkataloger . . . . . . 189 9.7.6 Elektronisk post . . . . . . . . . . . . 190 9.7.7 De nya medierna i grannskap . . . . . . 193 9.7.8 Nya informationsvägar . . . . . . . . . 193 9.8 Finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . 195 9.81 Text- TV . . . . . . . . . . . . . . . 195 9. 8. 2 Teledata . . . . . . . . . . . . . 197 9. 9 Fortsatt forskning och försöksverksamhet . . . . 200 9.10 Kommentarer till lagförslagen . . . . . . . . 205 9.101 Lagen om ansvarighet i framställning i teledata . . . . . . . . . . . . . 205 9.10. 2 Lagen om reklam m m iframställning i teledata . . . . . . . . 207 9.10. 3 Följdändringar | annan lagstiftning . . . . 209 9.11 Sammandrag av rekommendationer och förslag . 210

Reservation av ledamöterna Gustafson och Björck . . 213

• Sida 10
•  Original

Särskilt yttrande av Arvid Brandberg, sakkunnig . . . 221

Bilaga 1 Informationsteknologiutredningens direktiv . 223 Bilaga 2 Förteckning över informationsteknologiutred— ningens ledamöter, sakkunniga, experter och

sekreterare . . . . . . . . . . . . . . . 231 Bilaga 3 Text-TV . . . . . . . . . . . . . . . . 233 Bilaga 4 Teledata . . . . . . . . . . . . . . . . 249

BilagaSOrdlista ................255

• Sida 11
•  Original

Sammanfattning

Uppdraget

Den tekniska utvecklingen — främst på elektronikens område — har förändrat informationssektorn. Den tilltagande datorise- ringen har väckt många förhoppningar men också många farhågor. Man har sett riskerna för negativa effekter på den demokratiska utvecklingen, sysselsättningen, arbetsmiljön etc. Den statliga datadelegationen har i uppdrag att ge ett samlat perspektiv på denna fråga. Dessutom arbetar flera statliga utredningar, t ex data- och elektronikkommittén (I 1978:04) som behandlar den industri- och samhällspolitiska sidan; dataeffekt- utredningen (A 1978:05) som bla skall ta upp frågorna om effekterna på sysselsättning och arbetsmiljö; och datalagstift- ningskommittén (Ju 1976105) som bl a inriktar sig på offentlig- hets- och integritetsfrågorna. Det är inte vår uppgift att gå in i dessa utredningars arbete. Datoriseringens verkningar i stort kan alltså inte bedömas med utgångspunkt endast från vårt betänkande.

Informationsteknologiutredningen tillkallades sommaren 1978 av utbildningsminstern för att ge en samlad bedömning av nya elektroniska informationsbärare med vilkas hjälp allmänhe- ten kan nås av information och också meddela sig med varandra. De medier som vi främst haft att behandla är text-TV, teledata (som tidigare kallats data-TV) samt telefax (också benämnt telefaksimil). De utgör en praktisk tillämpning av allmänt tillgänglig elektronisk överförings- och mottagningstek- nik och kombinerar denna med datateknik; när medierna nu kan användas för förmedling av meddelanden till och från allmän- heten berör de ytterst varje medborgares yttrande- och infor- mationsfrihet. Därför har vi, som vi närmare utvecklari kapitel 1 och 9.1, fått i uppdrag att bedöma mediernas utveckling och deras roller i samhällslivet.

l delbetänkandet Nya vyer. Datorer och nya massmedier— hot eller löfte? (SOU 1979:69) som publicerades i september 1979,

• Sida 12
•  Original

har vi belyst mediebakgrunden samt tänkbara Utvecklingslinjer och konsekvenser. Material från delbetänkandet upprepas endast undantagsvis i detta betänkande. Erfarenheter från många diskussioner och meningsutbyten som ägt rum efter publiceringen av Nya vyer har utgjort en betydelsefull grund för de ställningstaganden rörande de nya medierna som presente- ras här.

Text-TV innebär att text och stillbilder (enklare grafiska bilder) via vanliga TV-sändare överförs på TV-nätet och återges på TV-rutan. Ett villkor är att mottagaren är försedd med en (oftast inbyggd) tillsats: text-TV-bilderna överförs i kodad form i små mellanrum mellan de vanliga TV-bilderna. Text-TV medger dels att man kan ge programtextning på olika språk bara för dem som vill läsa sådan, dels att man kan sända ut informationssi- dor. Ett begränsat antal sådana får plats, ca 800 per kanal, och som mest fyller varje sida TV-rutan med ett innehåll om ca 80 ord. Vi beskriver text-TV i kapitel 5.

Teledata ser vid första betraktandet ut som text-TV: i båda medierna tillhandahålls text och stillbilder med likartad utform- ning. l teledata överförs information som lagras i en dator via det allmänna telenätet, alltså över t ex telefon- eller datanätet, inte i televisionssändning. Informationen kan mottas antingen på en modifierad TV-mottagare eller på en fristående bildskärm av annan typ. I teledata kan användaren välja den information han vill ha bland ett utbud som kan vara mycket större än deti text-TV. Han kan därtill också ge svar eller lämna annan information. Med hjälp av nummerdosa eller ett tangentbord vid sin terminal kan användaren tex se på tidtabeller, göra beställningar, framställa klagomål eller skriva brev och insän- dare, förutom att alltså välja bland text och stillbilder som kan fylla hundratusentals sidor i en dator. Vi beskriver teledata i kapitel 6.

Telefax är det tredje medium som vi har att behandla enligt våra direktiv. Telefax är ett sätt att överföra papperskopior. Informationsinnehållet föreligger ursprungligen på papper, överförs så vanligen via telenätet (på den uppringandes initia- tiv) och återges hos mottagaren på papper eller annat bestän- digt material. Med tekniken kan mer detaljskarpa illustrationer överföras än iteledata och text-TV. Liksom teletex är det ännu fråga om ett medium för främst kontorsbruk. Telefax använd av allmänheten — hemfax — kan introduceras först när billiga apparater lanseras på marknaden. Vi beskriver telefax i kapitel 7.

Enligt vad våra direktiv ålagt oss har vi behandlat följande frågor. Vi har:

• Sida 13
•  Original

. studerat de nya informationsbärarnas utvecklingsmöjlighe- ter inom överskådlig framtid . diskuterat vilka rollertext-TV, teledata och telefax kan och bör få i ett större mediesammanhang . diskuterat frågorna om rätten och möjligheterna att utnyttja de olika informationsbärarna . prövat i vilka sammanhang regler för innehållet i det som förmedlas i text-TV, teledata och telefax bör gälla och även angett hur dessa regler bör utformas . studeratvilka effekter en introduktion av de nya medierna kan få på pressens, i synnerhet dagspressens, möjlighet att fylla sin samhällsfunktion . prövat frågan om kommersiell reklam skall få förekomma i de nya medierna . belyst de upphovsrättsliga problem som utnyttjandet av de nya medierna medför . studerat vilka finansieringsmöjligheter som finns för de olika medierna.

Vi disponerarvår sammanfattning så att vi här redogörför dessa punkter i vårt arbete. Vi följer då en annan ordning än i själva betänkandetexten vars disposition framgår av innehållsförteck- ningen.

De nya informationsbärarnas utvecklings- möjligheter

Text-TV fanns redan vid årsskiftet 1980/81 i drygt 22 000 svenska hushåll, trots att Sveriges Radios försök med text-TV startade först 1979/80 och egentligen bara avser en liten provpublik om 160 döva och hörselskadade. Industrins bedömning är att text-TV småningom blir standard på TV-mottagare i vissa storleksklasser och att de flesta mottagare som säljs 1985 kommer att kunna ta emot text—TV.

Teledata erbjuds ännu inte till allmänheten. Däremot har bl a televerket sedan 1979 ett i huvudsak tekniskt prov riktat till ett trettiotal organisationer som själva publicerar innehåll iteleda- tabaser. Ett hundratal terminaler används. Televerket planerar att öppna ett s k teledatanät för att medge enkel och billig uppkoppling för i första hand olika näringslivsabonnenter som önskar använda teledata. Det är inte troligt att mediet får någon större spridning bland privathushållen under 1980-talet. Dels kommerteledata då att konkurrera med inköp avt ex text-TV och videoutrustning. Dels kanske intresset från presumtiva informa-

• Sida 14
•  Original

tionslämnare är litet när det gäller att förse mediet med innehåll, bl a därför att de redan kan ha byggt upp egna datoriserade informationssystem som inte är helt anpassade till teledatastan- dard.

Telefax kan likaså väntas förbli ett medium för kontorsbruk under den tid vi talar om, 80-talet. Spridning till allmänheten är bl a beroende av om det finns billiga utrustningar och billigt papper. Det gör det inte ännu.

I kapitel 3 — 6 liksom i de båda tekniska bilagorna beskrivs mediernas tekniska utvecklingsmöjligheter. Det finns redan idag teknik som påminner om de medier vi har att utreda. Sedan länge textas TV-programmen om än mindre smidigt än med text-TV. Telefaxöverföringar förekommer inom näringslivet, tex inom tidningsbranschen, men telefax kan bli snabbare och billigare. Telefonupplysningstjänster finns men de är oftast enkla telefonsvarare eller personligt bemannade. Datorlagrade uppgifter som återges på bildskärmar är mer sällan avsedda för allmänheten och förekommer knappast på apparatur som är billig och så enkel att använda som teledata.

Text-TV-mediet kan tekniskt utvecklas ytterligare. Text-TV kan utan större svårigheter sändas regionalt. För närvarande lämpar _sig mediet för ett mindre antal sidor: 800 sidor per kanal nämns ofta som maximum. Det går att öka kapaciteten. T ex kan man tänka sig att en hel TV-kanal avsätts förtext-TV eller att nya sidor sänds ut kontinuerligt (och inte — som nu — samma sidor repeteras t ex var tolfte sekund). Då krävs att text-TV-mottaga- ren förses med ett minne som lagrar sidor för senare visning. Men mottagaren kan också knytas till persondator tex så att vissa sökord programmeras in som datorn letar efter i utbudet av text-TV-sidor. Sändningstiderna kan utökas (nu kan text-TV mottas då TV-sändning eller sändning av testbild sker, dvs ca 80 timmar i veckan). Text och stillbilder av samma slag som informationssidorna i text-TV (men inte som programtextning- en) kan även sändas som FM-signaler till specialutrustade radiomottagare som bl a har textruta eller bildskärm. Detta kan kallas textradio.

Också teledata och liknande teknik kan tekniskt utvecklas vidare. lllustrationsmöjligheterna förbättras hela tiden, liksom för text-TV. Teledata kan anslutas till en persondator som bearbetar information som hämtats via telefontråden. Använ- daren kan skriva meddelanden till informationslämnare eller till andra användare. Förutom på bildskärm kan informationen presenteras som utskriven text, som telefaxkopior eller tex i blindskrift. Teletex — en vidareutveckling av telex — är en annan trådbunden dataöverföringstjänst som i vissa avseenden

• Sida 15
•  Original

påminner om teledata. Med tiden kan informationen komma att bli översatt till syntetiskt tal, ljud som byggs upp av en liten datorenhet i teledataterminalen. Ifråga om teledataöverföring till allmänheten blir dock detta av praktisk-ekonomiska skäl inte aktuellt under den närmaste tiden. Ljudöverföring iteledata och telefonupplysningstjänster som kan beställas med röststyrning och ger upplysningar i Ijudform, s k hördata (heardata), måste beaktas i samband med andra tekniska förändringar som kommer att ske och som det nu är mycket svårt att över- blicka.

I kapitel 3 diskuteras sambandet mellan de många mediefor— merna. En förteckning görs över medier för ren envägskommu- nikation och vidare till alltmer dialogorienterade medier. En medieöverblick av detta slag avser bl a att fästa uppmärksamhet på relationerna mellan form och innehåll i olika medier, tex ifråga om tekniskt likartade medier som film och video å ena sidan och teledata och telefon å den andra.

De nya mediernas roller i ett större medie- sammanhang

De medier som beskrivs i direktiven kan placeras bland andra, redan etablerade medier och är bara några av de många olika tänkbara kombinationer av framställnings-, överförings- och presentationssätt som finns. När vi gör överväganden om medierna från samhälleliga och kulturpolitiska utgångspunkter tar vi fasta på vissa grundläggande drag hos medierna. Vi utgår då ifrån att: 0 det är fråga om information som förmedlas till allmänhe- ten . det gäller information uttryckt i text och stillbilder . det för teledata rör sig om lättåtkomlig, datorlagrad informa- tion och om en teknik som normalt är tålig, billig och lätt att handha . mottagarens situation förändras: han kan själv välja ur ett mycket stort informationsutbud som han i teledata själv kan ges möjlighet att kommentera.

I kapitel 9.7 lyfter vi fram några av de användningsområden för vilka de nya medierna tycks särskilt lämpliga och där existeran- de medier inte kan användas på samma sätt som de nya informationsbärarna. Häri sammanfattningen skall vi kortfattat återge några av dessa resonemang och anknyta dem till de kulturpolitiska mål som riksdagen fastställt. De kulturpolitiska

• Sida 16
•  Original

målen presenterar vi i kapitel 2 och vi relaterar dem till våra medier i kapitel 9.1.

I våra överväganden har vi utgått från den princip om yttrandefrihet som är fastställd i grundlagen. Vi ansluter oss till yttrandefrihetsutredningens principuttalande i dess debattbe- tänkande SOU 1979:49 att yttrandefriheten är en grundläggan- de rättighet och att den inte behöver särskilt motiveras. Det är ingreppen i den som kräver motivering. Vi delar också dess uppfattning att det inte är valet av uttrycksformer som skall bestämma rätten att uttrycka sig.

Ett grundläggande kulturpolitiskt mål är att skydda yttrande- friheten och skapa reella förutsättningarför att denna frihet skall kunna utnyttjas. Det innebär ett ansvar för samhället att främja ett rikt, mångsidigt och varierat kulturliv. Det är också viktigt att motverka de negativa verkningar som kommersialismen kan få inom kulturlivet. Strävanden i dessa riktningar är viktiga för att skapa frihet och reella möjligheter till konstnärlig och kulturell förnyelse. Av rättviseskäl och med hänsyn till kraven på variation och mångsidighet bör kulturpolitiken främja en decen- tralisering av verksamhet och beslutsfunktioner. Hög prioritet skall ges åt åtgärder som syftar till att öka människors möjligheter till egen kulturell aktivitet. De grupper som redan är kulturellt aktiva bör beredas möjligheter att fullfölja och utveckla sina intressen. De kulturpolitiska insatserna kan dock inte begränsas till denna i och för sig angelägna uppgift. De skall, i syfte att bryta isolering och utestängdhet, i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. I det kulturpolitiska ansvaret ingår också att tillvarata och levandegöra äldre tiders kultur samt att främja utbyte över språk- och nationsgränserna. Målen är uttryck för en vid kultursyn och gäller för en mycket mångskiftande verksam- het.

Vi har analyserat hur en utveckling enligt de olika målen kan främjas eller motverkas genom tillkomsten av nya medieformer som text-TV, teledata och telefax. Dessa former för kommu- nikation kan enligt vår mening organiseras så att icke önskvärda kulturella effekter motverkas, och möjligheter till en gynnsam utveckling stärks. En grundlig diskussion har förts om dessa kulturella konsekvenser. Diskussionen redovisasi Nya vyer ochi kapitel 9.1.

| den allmänna debatten beträffande de nya medierna förekommer två helt skilda framtidsperspektiv. Å ena sidan att de kan bidra till att skapa ett opersonligt samhälle, där mänskliga kontakter minskar, där informationsklyftor vidgas och där människan blir beroende av den som handhar datorer-

• Sida 17
•  Original

na. Å andra sidan att medierna kan bli instrument för decentra- lisering och tvåvägskommunikation som gör att människorna kan bli mer aktiva och påverka sin situation på ett bättre sätt, och att medierna dessutom kan ge handikappade och andra efter- satta grupper möjlighet till ökad delaktighet i kulturella aktivite- ter.

Vi framhåller att målsättningen måste vara att främja en sådan användning av text—TV, teledata och telefax som stimu- lerar till aktivitet, engagemang och ett ökat deltagande i besluten i samhället.

Teledata och text-TV kan användas för att presentera sam- hällsinformation på ett nytt sätt för medborgarna. Det visar sig i ett projekt som vi låtit utföra i samråd med Nämnden för samhällsinformation att personal på tre närmare studerade statliga myndigheter hyser visst intresse för att pröva teledata i detta syfte. Text-TV kan — vid regionala sändningar— användas som en anslagstavla för kommunala myndigheter på samma sätt som utrymme upplåts i TV för statliga myndigheters samhällsinformation. Detta kan främja den decentralisering av verksamhet och beslutsfunktion som bla de kulturpolitiska målen efterlyser. Om medierna kan användas för dialog och diskussion kring lokala frågor främjar de yttrandefriheten, det först nämnda kulturpolitiska målet.

Under 1980-talet kommer teledata troligen inte att finnas i hushållen i större utsträckning. Statliga och kommunala myn- digheter kan emellertid placera teledataterminaler på informa- tionscentraler, i bibliotek etc och därmed ge möjlighet att underlätta personalens arbete, samtidigt som det ger medbor- garna möjlighet till en verklig dialog med myndigheter, politiker etc. En fördel med teledata är att informationen alltid kan hållas aktuell under det att tryckta samhällsguider, socialkataloger m m snart blir förlegade.

Särskilt teledata är ett lämpligt medel för decentralisering, eftersom det kan etableras snart sagt var som helst— alltså även och fördelaktigt av folkrörelser och andra organisationer på regional eller lokal basis. Flera, sinsemellan oberoende teleda- tabaser motverkar uppkomsten av en dataålderns storebror som bestämmer över medborgarnas informationsintag. Vi har också fört ett resonemang om sårbarheten för system av typ teledata. När det rör sig om lokal information i decentraliserade former torde sårbarheten bli betydligt mindre än i större och sammanknutna system.

Ett av de kulturpolitiska målen är att motverka de skadliga verkningar som kommersialismen kan ha. Under det att man i andra länder satsar hårt på introduktion av nya medier från

• Sida 18
•  Original

industripolitiska utgångspunkter har vårt arbete bestått i att granska dem från kulturpolitiska utgångspunkter. Frågan om kommersialismen har särskilt aktualiserats på videogrammark- naden där en del av utbudet bestått av sadistiska våldsskildring- ar. Teledata som arbetar med begränsade grafiska möjligheter och som inte har rörliga bilder kan inte med dagens teknik utnyttjas på samma sätt. Även här bör man dock följa utveck- lingen. En viktig samhällsinsats är att teledatabaser upprättas av samhälleliga organ, stat, landsting, kommuner, universitet m fl för samhällsinformation, konsumentupplysning m m med utnyttjande också av tvåvägskommunikation.

I kapitel 9.9 uppmanar vi till fortsatt forskning och försöks- verksamhet kring de problem och möjligheter som finns ifråga om att presentera och diskutera samhällsinformation i text-TV och teledata. Den försöksverksamhet som vi rekommenderar skall inte bekostas direkt över statsbudgeten utan genom samarbete på kommunal nivå mellan olika forskningsprojekt som finansieras av statliga och andra forskningsfonder. Forsk- ningsprogrammet bör kunna studera hur de nya medierna kan användas som lokal myndighetskanal, för att starta dialog mellan lokalt verksamma och för att underlätta kommuninvå- narnas informationsletande.

Det är också viktigt att ge eftersatta grupper ökade möjlighe- ter till aktivitet och kommunikation. Text-TV har redan visat sig vara till stor hjälp för döva och hörselhandikappade. Även invandrare får hjälp att lära och förstå svenska när svensk text presenteras i text-TV. Textning på invandrarspråk bör ske i text-TV trots att detta är arbetskrävande. Innehållet i de nya medierna gagnar den som har svårt att hinna få viktig informa- tion via andra medier. Också för andra kan datorisering av medierna skapa hittills helt okända kommunikationsmöjlighe- ter. I detta sammanhang tar vi också upp frågan om de 3 k informationssvaga och säger att särskilt ifråga om teledata gäller det att motverka en tendens att bara redan välinforme- rade använder sig av ett nytt medium. Teledatainformatlonen måste ges på ett sådant sätt att den inte ställer så stora språkliga, tekniska eller andra färdighetskrav att stora delar av allmänhe- ten utestängs. Den bör ge stora möjligheter till dialog och till personlig aktivitet. De tekniska förutsättningar som redan finns till kritik av framställningar i teledata, till svar och till krav på alternativ information, ytterligare upplysning etc måste tillvara- tas och utvecklas.

Förutom för samhällsinformation, konsumentupplysning etc kan teledata användas som ett slags elektronisk telefonkatalog, och sådana försök sker eller skall ske i Frankrike och USA.

• Sida 19
•  Original

Televerket har preliminärt studerat konstnader och intäkter för ett alternativ som innebär att alla telefonabonnenter får en teledataterminal i stället för nya telefonkataloger under tiden 1985-1999. Verket avvaktar emellertid resultatet av den inledan- de provverksamheten i Frankrike innan några mer ingående kalkyler görs. Bl a anser man att hänsyn måste tas till abonnen- ternas attityd gentemot en förändring av detta slag.

Teledata kan främja yttrandefriheten genom att användas för elektronisk brevförmedling — som också sker i teletex eller telefax — och som kontaktstöd i grannskapsmiljöer.

Rätten och möjligheterna att utnyttja de nya informationsbärarna

I enlighet med våra direktiv skall våra förslag endast gälla i den mån informationsinnehållet i medierna är avsett att mottas direkt av allmänheten. Därför måste vi gränsa av allmänt bruk av framför allt teledata från den interna användningen inom affärslivet av teledata eller teledataliknande, datoriserade infor- mationssystem. Vi har därför lämnat medieteknikens använd- ning inom företag och organisationer utanför. Det måste dock betonas att gränserna mellan dessa båda användningsformer visat sig svåra att dra. Vi behandlar avgränsningsproblemen i kapitel 4.3 där vi utgår från hur man annars brukar avgöra vad som är offentligt utnyttjande av olika medier.

Vår avgränsning — som också diskuteras i kapitel 9.2 — medför att vi inte närmare behandlar frågan om teledatas användning i för ekonomiska transaktioner, dets k kontantlösa samhället. Vi

tar alltså inte upp teledatasanvändning vid köp, försäljning och

' tillhörande debitering; accepterande av ett erbjudande och

senare slutande av avtal ligger utanför vad vi menar med information avsedd för allmänheten.

Vi behandlar industripolitiska och samhällsekonomiska syn- punkter på de nya medierna i kapitel 8.4 och 8.5.

Enligt nuvarande radiolagstiftning torde delar av innehållet i text-TV vara att betrakta som radioprogram. Ifråga om teledata är rättsläget detsamma; det rör sig ju om innehållet i en s k trådsändning som är avsedd att mottas direkt av allmänheten. Det förslag till ändring i radiolagen som radiorättsutredningen ' presenterat (SOU 1981:19) vill hålla isär text-TV och teledata från televisionsprogram eftersom medierna är så olika: enligt ' förslaget skulle radiolagens regler inte gälla förtrådsåndning av ' stillbilder utan ljud. | begreppet "stillbilder utan ljud" ingår bl a text-TV och teledata. Vi menar att detär riktigt att rättsligt skilja

• Sida 20
•  Original

på dessa medier och TV. Vi definierar alltså teledata som text och stillbilder vilka befordras över telenätet utan samband med ljud. Vi är dock medvetna om att teledatainnehåll i framtiden tekniskt kan kombineras med ljud. Definitionen framgår av vårt förslag till lagtext; det diskuteras främst i kapitel 9.3.2 och 9.10.

Text-TV sänds normalt över etern. Text-TV—sidorna kan vara av två slag: dels direkt TV-programanknutna (i synnerhet textsättning av program och programkommentarer), dels infor- mationssidor av allmänt slag som helt kan sakna sammanhang med innehållet i TV-sändningar. Det är svårt att nu rättsligt dra gränsen mellan de två slagen av text-TV-funktioner. Mediets kapacitet är fö i dagens läge så begränsad att blott få informationslämnare praktiskt sett kan förekomma i text-TV. Vi föreslår därför att text-TV under rådande avtalsperiod för Sveriges Radio av praktiska skäl bör handhas inom SR- koncernen. TV-bolagets försöksverksamhet har visat att text-TV är till stor nytta för bl a handikappade. Av denna anledning bör utbyggnad av text-TV få hög prioritet inom SR.

Vi tar inte ställning till vilket programbolag inom SR- koncernen som skall driva text-TV. TT bör beredas utrymme i text-TV-sändningarna (som nu i ljudradion) och kommunala myndigheter bör få lämna uppgifter via regionala text-TV- sändningar (som statliga myndigheter nu gör via TV).

Beträffande teledata har vår strävan varit att finna ett regelsystem som inte låserfast utvecklingen av ett medium vars utveckling vi idag endast har begränsad möjlighet att förutse. Vi vill förena denna praktiska strävan med hänsyn till framför allt yttrandefriheten. När vi sökt efter ett regelsystem som passar dessa syften har vi funnit det i tryckfrihetsförordningen. Vi har samrått med yttrandefrihetsutredningen och funnit att teledata bör kunna passas in i en ny yttrandefrihetsgrundlag. Vi vill dock föreslå att regler motsvarande TF:s skall börja gälla för teledata redan 1982.

Vi föreslår alltså fri etableringsrätt för teledata. För att en begynnande teledataverksamhet skall utvecklas under ordnade * former och med möjlighet till viss överblick av utvecklingen utan ingrepp i etableringsfriheten föreslår vi att ansvarig utgivare alltid måste utses för teledataverksamhet riktad till allmänheten. För sådan verksamhet skall gälla samma regler som för pressen. I det väsentliga kopierar vi föreskrifterna i TF om periodisk skrift som när det gällerteledata motsvaras av vad vi kallar en teledatabas: det samlade utbudet av text och stillbilder som offentliggörs under viss bestämd titel.

• Sida 21
•  Original

Regler för innehållet i det som förmedlas

För text-TV kommer enligt vårt förslag i kapitel 9.3.1 samma regler att gälla som för Sveriges Radios övriga sändningar, alltså främst kraven på saklighet och opartiskhet. Vi vill medge TT och kommunala myndigheter rätten att i text-TV publicera nyhetstelegram respektive lokal samhällsinformation (i bla regional text-TV) men kravet på opartiskhet förhindrar dags- pressföretag mfl att självständigt utforma nyhetssidor i text- TV.

För teledata föreslår vi i kapitel 9.3.2 inga andra innehållsreg- ler än dem som gäller för tryckt skrift med ett undantag, nämligen vad gäller reklam,där utredningens majoritetförordar ett generellt förbud. Vi förutsätter att de informationslämnare som redan börjat arbeta med teledata (i televerkets försök) själva tillsammans utformar hedersregler av ungefärsamma art som de regler som pressens organisationer antagit.

Precis som för andra slag av datoriserade personregister gäller att tillstånd under vissa förhållanden måste sökas från datainspektionen för verksamhet med teledata, vilket vi disku- terar i kapitel 9.6. Själva lagringen av allehanda uppgifter i teledata erfordrar i princip inte datainspektionens tillstånd (annat än om det skulle röra sig om personuppgifter som kan bearbetas). Register över användarna av teledata är i sig personregister vilka kräver tillstånd men sådant kan meddelas enligt det förenklade anmälningsförfarande som gäller tex vanliga kundregister. Samma kan möjligen gälla uppgifter som användarna lämnar i tex beställningssyfte. Teledatas meddel- andefunktion kan dock ge upphov till svårbedömda frågor som datainspektionen får avgöra från fall till fall.

Upphovsrättsliga problem

Det kan vara svårt att förena en upphovsmans principiella ensamrätt att bestämma över allaformerav utnyttjande av hans verk med de krav som den nya tekniken ställer upp och de möjligheter, t ex att kopiera, som denna teknik öppnat. Proble- men diskuteras i kapitel 8.3.

För det första: har sidorna i teledata (och text-TV) sådan originalitet att de kan räknas som sådana verk som åtnjuter upphovsrättsligt skydd? För det andra: vem har då detta skydd, och kan denna upphovsrätt överlämnas i ett anställningsförhål- lande som rör text-TV och teledata? För det tredje: vad innefattar det upphovsrättsliga skyddet för teledata?

• Sida 22
•  Original

Med vårt förslag bör bestämmelserna i upphovsrättslagen utan större problem kunna tillämpas på text-TV. I fråga om teledata skulle det vara önskvärt med större klarhet i rättsläget bla vad gäller obehörigt utnyttjande av innehållet i olika databaser. Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:O2) har redan inlett diskussioner om förhållandet mellan upphovsrätt och datateknik.

Pressens möjlighet att fylla sin samhällsfunktion

Vi har grundligt prövat frågan om hur de nya medierna — särskilt teledata, som vi här begränsar oss till — kan gagna eller missgynna dagspressen. Två särskilda arbetsgrupper har stu- derat dessa frågor bl a med inbjudna företrädare för branschen m m. Vi redovisar våra intryck i kapitel 8.1 och 9.4.

Kortfattat kan man säga att det mesta av pressens redaktio- nella innehåll idag inte lämpar sig för publicering iteledata: det får helt enkelt inte på ett läsbart sätt plats på en teledatasida som rymmer ca 80 ord. Det torde bli ovanligt att man läser många sådana sidor i följd. Utgivning i teledata skulle alltså inte konkurrera med pressens försök att fylla sin samhällsfunktion. Men pressen kan också använda teledata för att fylla delar av dessa uppgifter. Teledata lämpar sig för nyhetsnotiser, för redigerade sammanställningar, konsumentupplysning, nöjen och evenemang samt för redaktionella arkiv där artiklar eller artikelrubrikerförs in med uppgift om datum för publicering och annat.

Teledata kan komma att konkurrera med dagspressen när det gäller intäkterna från vissa slag av annonser, särskilt s k eftertext- eller småannonser och veckoannonser med detaljhan- delns extrapriser. Följande (som också beskrivs i kapitel 8.2.3 och 8.2.6) talarför att teledata skulle kunna överta en stor andel tex eftertextannonser. Annonsering skulle bli billig i teledata som inte trycks och inte bärs ut manuellt, och där användaren själv får betala för att söka upp annonsbudskapet. Annonser i teledata kan vara tillgängliga precis så länge som erbjudandet gäller: sedan kan de bli sekundsnabbt osynliga. Den läsare som vet exakt vad han söker kan genom teledatas avancerade möjligheter till systematik och goda sökmetoder snabbt hitta I detta om det verkligen finns infört.

Dagspressen är beroende av sina eftertextannonser, inte bara * ekonomiskt utan också för att de höjertidningens läsvärde. Det är storstadsmorgontidningarna som har allra störst andel och volym eftertextannonser, men det är landsortspressen, särskilt

• Sida 23
•  Original

|

tidningar med presstöd, som minst kan bära förluster av sådana annonser.

Reklam i de nya medierna

Genom våra förslag rörande text-TV i kapitel 9.3.1 kommer reklam att förbjudas i det mediet. För radio- och televisionss- ändningar gällerju kravet på opartiskhet och förbud att medge kommersiell reklam mot vederlag.

I kapitel 9.4 framlägger utredningens majoritet sin syn på reklam i de andra medier vi har att behandla: teledata och telefax. Framställningen gäller där enbart teledata men de principer och regler som presenteras måste gälla båda medier- na samt teletex, i den mån det gäller meddelanden till allmänheten.

Utredningsmajoriteten menar att reklam i teledata hotar dagspressens inkomstmöjligheter och därmed dess möjlighe- ter att fylla sin funktion i samhällslivet. | 1974 års kulturpropo- sition om de kulturpolitiska målen — som finns beskrivna i kapitel 2 och 9.1 — framhålls det angelägna i att reella förutsättningar skapas för att yttrandefriheten skall kunna utnyttjas. En rikhaltig dagspress är omistlig för yttrande— och informationsfriheten. Den formella yttrandefrihetens principer får inte drivas dithän att den reella yttrandefriheten totalt sett försämras. Det är omsorgen om dagstidningarna och ytterst yttrande- och infor- mationsfriheten som leder till slutsatsen att reklam i teledata inte bör tillåtas. Till detta kommer den återverkan som reklam i teledata skulle få för reklamförbudet i TV. Också konsumentpo- litiska skäl kan åberopas mot reklam i teledata. Annat innehåll i teledata kan komma att påverkas av ett kommersiellt inne- håll.

Utredningen vill reglera all annonsering i avsättnings- och anskaffningsfrämjande syfte, alltså inte bara kommersiell reklam utan också allmänhetens varu- och tjänsteannonsering (men inte åsiktsannonsering, familjeannonser eller t ex kungö- relseannonser). Detta mål kan inte uppnås genom att foga in bestämmelserna i det marknadsföringsrättsliga mönstret.

I stället har uppslag hämtats från den radiorättsliga lagstift- ningen. Utredningen föreslår alltså — som närmare motiveras i kapitel 9.4 och 9.10 — ett förbud mot att upplåta plats för meddelanden som syftar till att främja avsättning eller anskaf- fande av vara, tjänst eller nyttighet, samt mot att den närings- idkare som själv driver teledata inför liknande meddelanden som angår hans egen näringsverksamhet. Reklamförbudet bör

• Sida 24
•  Original

teletex) som kan mottas direkt av allmänheten i bostäder; reklamförbudet i teledata bör inte vara strängare än det som enligt radiorättsutredningen skall gälla för TV-program. Den som vill tillhandahålla reklam iteledata på t ex offentliga platser svarar då för att dessa meddelanden inte kan nå allmänheten i bostäder. Meddelanden om allmänna kommunikationer undan- tas från reklamförbudet.

Utredningens minoritet anser i en alternativ skrivning av kapitel 9.4 att teledata på grund av sin speciella karaktär lämpar sig för informativ reklam som kan bli ett värdefullt komplement till samhällets konsumentupplysning. Minoriteten delar inte farhågorna att teledatareklam skulle få negativ inverkan på pressens ekonomi och föreslår därför inte något reklamförbud. Samma regler skall gälla som förtidningsreklam. Dock föreslås att endast 5 k uppsökt reklam skall tillåtas, dvs reklam får inte förekomma på samma teledatasida som redaktionell text och måste särskilt beställas.

Finansieringsmöjligheter för de nya medierna

Vi har föreslagit att text-TV under innevarande radioavtalspe- riod skall sändas av företag inom Sveriges Radio-koncernen. Därmed är det naturligt att mediet nu finansieras på samma sätt som programbolagens övriga verksamhet. Kostnaderna för text-TV är måttliga — även med mer utbyggd översättnings- och textningsservice — och kan knappast ensamma motivera licens- höjning. Vi anser inte att text-TV skall finansieras med avgifter på försålda text-TV-mottagare eller direkt över statsbudgeten.

Vi menar att formerna för teledatas finansiering måste avgöras av den som .driver verksamhet med teledata. Av användarna kan han t ex ta betalt för datortid eller visade sidor, med fasta avgifter eller med rörliga. I ett decentraliserat system för teledata — med många små databaser som var och en får ganska få samtal — kan det vara dyrt och opraktiskt att ta betalt per sida. Vi lämnar inga förslag beträffande finansieringen av tele- fax.

22 Sammanfattning SOU 1981:45 gälla för sådana framställningar i teledata (samt telefax och

• Sida 25
•  Original

Författningsförslag

I. Förslag till Lag om ansvarighet i framställning i teledata

Om yttrandefriheten 15

Denna lag gäller yttrandefriheten i framställning iteledata som är avsedd att mottagas av allmänheten.

Med framställning i teledata förstås text och stillbilder som befordras för mottagning över telenät utan samband med ljud.

l frågor som inte behandlas i denna lag gäller vad som föreskrivs i annan författning.

25

För yttrandefriheten i framställning i teledata gäller vad som föreskrivs i denna lag och, där så anges i denna lag, vad som föreskrivs om tryckfriheten itryckfrihetsförordningen och därtill anslutande författningar.

35

Myndighet eller annat allmänt organ får inte förhandsgranska framställning iteledata och ej heller, utan stöd i denna lag, på grund av innehållet i framställningen förbjuda eller hindra dess offentliggörande.

45

Missbruk av yttrandefriheten i framställning i teledata medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen inne- fattar yttrandefrihetsbrott enligt denna lag. Vad som sagts nu gäller även förverkande av egendom och annan särskild

• Sida 26
•  Original

rättsverkan av brott. För reklam m m i framställning i teledata finns särskilda bestämmelser.

55

Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i framställning i teledata bedöms efter samma grunder som gäller för bedöm- ningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 45 tryckfrihets- förordningen.

65

Den som lämnat meddelande för offentliggörande i framställ- ning iteledata eller anskaffat uppgift eller underrättelse för att offentliggöra den i sådan framställning eller för att lämna meddelande som nyss sagts är fri från ansvar och skadestånds- skyldighet i alla de fall där ej annat sägs i denna lag.

Om rätten till anonymitet

75

Upphovsman till framställning i teledata ärinte skyldig att röja vem han är. Detsamma gäller den som har lämnat uppgift enligt 65. Ifråga om innebörden av rätten till anonymitet enligt första stycket gäller vad som enligt 3 kap 2-655 tryckfrihetsförordning- en är tillämpligt ä periodisk skrift.

Om offentliggörandet 85

Framställning i teledata skall offentliggöras under bestämd titel. Det samlade utbudet under viss bestämd titel i sådan framställ- ning benämns teledatabas.

95

Föreskrifterna i 5 kap 1-555, 65 första stycket 1-4, 6 och 7 samt andra stycket, 7-1055, 12-1355 och i 6 kap 25, 35 andra stycket och 45 första stycket tryckfrihetsförordningen om utgivning av periodisk skrift och spridning av tryckta skrifter ärtillämpliga på teledatabas. Därvid skall iakttagas:

• Sida 27
•  Original

1. Periodisk skrift motsvaras av teledatabas:

2. Utgivningsort motsvaras av den ort där verksamheten för framställning i teledata bedrivs;

3. Utgiva, utkomma, förevisa och sprida motsvaras av offent- Iiggöra(s);

4. Försändande motsvaras av befordran;

5. Beslag motsvaras av förbud mot fortsatt offentliggörande; 6. Konfiskering motsvaras av förordnande att yttrande skall utplånas eller på annat sätt avlägsnas ur teledatabasen.

7. I stället för vad som sägs om utgivningsplan i 5 kap 55 skall gälla atti ansökan om utgivningsbevis uppgifter bör lämnas om verksamhetens planerade omfattning.

105

Varje teledatabas skall innehålla namnet på utgivaren eller den ställföreträdare som utövar hans befogenheter. Overträdelse av denna föreskrift medför straff som sägs i 5 kap 145 tryckfrihets- förordningen.

Om yttrandefrihetsbrotten 1 15

Om gärning som enligt 7 kap tryckfrihetsförordningen utgör tryckfrihetsbrott begås genom framställning i teledata, skall gärningen anses som yttrandefrihetsbrott. Även i övrigt skall bestämmelserna i sagda kapitel gälla i fråga om yttranden i sådan framställning.

Vad som föreskrivsi 1 kap 95 3tryckfrihetsförordningen gäller också ifråga om framställning i teledata.

Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om framställningen offentliggjorts.

Om ansvarigheten

125

' Bestämmelserna i 8 kap 1-355 och10-1255 tryckfrihetsförord- , ningen om ansvaret för periodisk skrift gäller även för teledata-f * bas. Därvid skall vad som sägs i 8 kap 35 nämnda förordning om

den som tryckt skriften i stället gälla den som utfört den tekniska upptagningen av framställningen.

• Sida 28
•  Original

Om åtal, särskilda tvångsmedel, enskilt anspråk och rättegången

135

Bestämmelserna i 9-12 kap och 14 kap 1-355 tryckfrihetsförord- ningen och lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål om åtal, om särskilda tvångsme- del, om enskilt anspråk och om rättegången gäller även för framställning i teledata. Därvid skall följande iakttagas:

1. Vad som sägs om tryckfrihetsbrott skall gälla yttrandefrihets- brott;

2. I stället för vad som föreskrivs om att åtgärd skall vidtagas inom viss tid från det att skriften utgavs skall gälla att åtgärden skall vidtagas inom samma tid från det att fram- ställningen i teledata icke längre offentliggjordes;

3. Vad som föreskrivs i 9 och 10 kap om konfiskering, beslag och tagande i förvar skall i stället gälla förordnande och förbud enligt 95 6 och 5 denna lag.

4. Föreskrifterna i 10 kap 145 om beslag å tryckt skrift för utredningen i tryckfrihetsmål skall i stället gälla beslag som kan ske enligt 27 kap rättegångsbalken.

5. De mål som enligt 12 kap ärtryckfrihetsmål skall, närfråga är om yttrandefrihetsbrott genom framställning i teledata, betraktas som yttrandefrihetsmål. Bestämmelserna i 12 kap om tryckfrihetsmål skall i stället gälla yttrandefrihetsmål.

145

Bestämmelserna i 2-355 och 6-855 i lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område gäller även för framställning i teledata. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

II. Förslag till Lag om reklam m rn i framställning i teledata

15 Med framställning i teledata och teledatabas förstås i denna lag 3 detsamma som i lagen (1982:000) om ansvarighet i framställ- ning i teledata.

• Sida 29
•  Original

25

Den som bedriver verksamhet för framställning i teledata, som kan mottagas av allmänheten i bostäder, får inte upplåta utrymme i teledatabasen för meddelanden som syftar till att främja avsättning eller anskaffande av vara, tjänst eller annan nyttighet. Han får ej heller befordra kommersiella meddelanden som har sådana syften och som angår hans näringsverksamhet eller där tillhandahållen eller efterfrågad nyttighet.

35

Utan hinder av vad som sägs i 2 5 får upplysningar befordras om allmänna kommunikationer.

45

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 2 5 skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

55

Vid överträdelse av 25 kan rätten förordna att meddelandet skall utplånas eller på annat sätt avlägsnas ur teledatabasen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

• Sida 30
•  Original

• Sida 31
•  Original

1.1. Bakgrund

Direktiven för vårt arbete har överskriften Den nya informations- teknologin. Därmed avses utvecklingen av nya tekniska medel med vilkas hjälp människor kan nås av information och också meddela sig med varandra. Direktiven använder beteckningar- na informationsbärare och medier för dessa hjälpmedel.

I detta sammanhang vill vi ta upp en nomenklaturfråga. Internationellt råder det stor förvirring beträffande benämning— arna förtext-TV och teledata. I vårt land har termen text-TV blivit allmänt accepterad. Teledata har emellertid tidigare kallats data-TV och så skedde också i våra direktiv. Televerket gav sin försöksverksamhet med teledata namnet DataVision.

För att söka åstadkomma en enhetlig generisk term beslöt vi i samråd med representanter för svenska språknämnden, teknis- ka nomenklaturcentralen, patentverket, Sveriges Radio och televerket att i fortsättningen använda termen teledata. Såväl data-TV som datavision ansågs mindre lämpliga som allmän beteckning. lsåväl Norge som Danmark har man också beslutat sig för termen teledata.

I detta sammanhang beslöt vi också att använda förkortning- en telefax i stället för telefaksimil.

De medier som vi har att behandla är text-TV, teledata och telefax. Också likartade medier skall tas upp om de kan komma att utvecklas i en nära framtid.

Som benämningarna antyder utgör medierna en vidareut— veckling av den elektroniska överförings- och mottagningstek- nik som är grunden för TV-sändningarna, telefonin och tele- grafin. Härtill kommer, som den viktigaste nydaningen, möjlig- heten att förena tekniken i dessa medier med datatekniken.

Text-TVinnebär att text och enklare grafiska bilder via vanliga TV—sändare överförs på TV-nätet och återges på TV-rutan. Ett villkor är att mottagaren är försedd med en särskild tillsats. Den användning som förutses för text-TV är texter till ordinarie

• Sida 32
•  Original

allmänna tele- eller datanätet, till en terminal. Denna kan vara en modifierad TV-apparat eller en fristående bildskärm. l teledata kan användaren välja den information han vill ha bland ettutbud som kan vara mycket stort och därtill också ge svar eller lämna annan information.

För telefaxgäller att informationsinnehållet återges på papper eller annat beständigt material. Det överförs via telenätet, men också etern kan användas. l telefax förmedlas hela sidor med text eller handskrift, tecken eller bilder.

Redan idag används på många håll den tekniska utrustning som ingår i de nya medierna på sätt som förebådar eller liknar den nya medietekniken. Som exempel kan nämnas de många datorbaserade informationssystemen och telex och telefoto.

Ett från samhällets synpunkt avgörande steg tas emellertid när tekniken används på nya sätt för förmedling av information till allmänheten. Det är vid allmänhetens bruk av medierna som de kan förutses medföra stora förändringar av informations- spridningens och informationsmottagandets villkor. Väsentliga sidor av samhällslivet berörs av de allmänna informations- och kommunikationsförhållandena, ytterst varje medborgares ytt- rande- och informationsfrlhet. Det är mot den bakgrunden som vi givits uppdraget att göra en samlad bedömning av mediernas utveckling och roll i samhället.

Som förmedlare av budskap till allmänheten befinner sig medierna om inte på försöksstadiet så dock i ett första utvecklingsskede. Sveriges Radio och televerket har experimen- terat med dem och driver sedan 1979 försöksverksamhet med text-TV respektive teledata. Inte heller i andra länder har medierna nått särskilt långt i utveckling och den verksamhet som pågår har begränsad omfattning. Längst har man kommit i England där TV-företagen sedan flera år driver reguljär verk- samhet med text-TV. Det brittiska Post Office, (numera British Telecom), har startat den hittills mest omfattande verksamheten med teledata. Utbredningen bland hushållen är dock ännu . våren 1981 ringa. | Västtyskland och Frankrike pågår brett upplagda prov med teledata för allmänheten.

Åtskilliga frågor i samband med medierna kan alltså bara praktiska erfarenheter i framtiden besvara.

I detta betänkande har vi emellertid i mån av vår förmåga försökt att i enlighet med direktiven beskriva de nya mediernas utvecklingsmöjligheter och användningsområden, att diskutera ['

30 Inledning sou 1981:45 TV-program och förmedling av nyheter och annan informa- tion.

I teledata överförs information, som lagras i en dator, via det |

i ___J

• Sida 33
•  Original

deras roller i ett större mediesammanhang och att föreslå lämpliga villkor för utnyttjandet av dem.

1.2. Direktiv

Direktiven, som utfärdades 1978-07-20, finns bilagda detta betänkande in extenso, som bilaga 7. De särskilda anvisningarna för vårt arbete kan sammanfattas på följande sätt: Vi skall . ingående studera de nya informationsbärarnas utvecklings- möjligheter inom överskådlig framtid . diskutera vilka roller text-TV, teledata och telefax kan och bör få i ett större mediesammanhang

0 studera vilka effekter en introduktion av de nya medierna kan få på pressens, i synnerhet dagspressens, möjlighet att fylla sin samhällsfunktion . diskutera frågorna om rätten och möjligheterna att utnyttja de nya informationsbärarna och därvid lämna förslag till hur eventuella restriktioner skall utformas . närmare studera vilka finansieringsmöjligheter som finns för de olika medierna, och hur dessa möjligheter påverkar användning och regelsystem . pröva frågan om kommersiell reklam skall få förekomma i de nya medierna . pröva i vilka sammanhang regler för innehållet i det som förmedlas genom text-TV, teledata och telefax bör gälla, och även ange hur dessa regler i så fall bör utformas . belysa de upphovsrättsliga problem som utnyttjandet av de nya medierna medför

1.3. Genomförande

Arten av vårt uppdrag har föranlett rätt skiftande arbetsinsatser. De kan grupperas inom tre områden, som vart och ett motsvarar våra tre huvuduppgifter: Att beskriva medieutvecklingen, att redovisa och föra en mediepolitisk diskussion och att föreslå villkor för medieutnyttjandet.

För studiet av den hittillsvarande och förutsebara medieut- vecklingen harvi bl a följtförhållandena utomlands, dels genom att ta del av en ständigt växande skriftlig dokumentation och dels genom att personligen, från utredningens eller kansliets sida, besöka England,Västtyskland, Frankrike och våra nordiska

• Sida 34
•  Original

grannländer. I våra kanslilokaler har vi via en terminal kunnat följa de brittiska, tyska, finländska och norska teledataöverfö- ringarna. Genom att publicera ett delbetänkande (Nya vyer. Datorer och nya massmedier— hot eller löfte? SOU 1979 :69) har vi sökt föra ut kunskap om mediemöjligheterna. I samma syfte har vi demonstrerat medierna för olika grupper i kanslilokaler- na. Vi har också själva deltagit i televerkets teledataförsök.

Den mediepolitiska debatten, här hemma och utomlands, har vi följt på liknande sätt. Vi har själva och från sekretariatets sida deltagit i diskussionen om medietekniken och dess följder, genom artiklar och deltagande i konferenser. l delbetänkandet har vi presenterat en så fullständig genomgång som möjligt av de frågor av allmänt mediepolitisk art som tekniken aktualise- rar.

Fastställandet av lämpliga villkor för medierna har förutsatt ingående samråd med andra utredningar. Särskilt bör nämnas yttrandefrihetsutredningen och radiorättsutredningen.

Två frågor har vi på grund av deras vikt ägnat omsorg på särskilt sätt — frågan om följderna för pressen av de nya medierna och frågan om kommersiell reklam skall få förekom- ma i dem.

En särskild grupp inom utredningen har, med deltagande av utomstående expertis, övervägt problematiken kring pressen och den nya medieteknologin. Vissa aspekter på reklamfrågan har behandlats av två särskilt anlitade forskare.

Båda ämnesområdena har vi vid särskilda hearingar dryftat med pressrepresentanter och företrädare för reklambran- schen.

En annan expertgrupp har analyserat och dokumenterat faksimilfrågan.

I samarbete med Nämnden för samhällsinformation har vi initierat ett projekt för undersökning av möjligheterna att med ny medieteknik sprida information från myndigheter.

• Sida 35
•  Original

Ljud ? kabel —>Dataterminal' >Text Data ;! Smalbands- Faxapparat ;I Data

tråd

Satellit m m

Figur avsedd att ingå efter tredje stycket på sid 37

• Sida 39
•  Original

3. Nya medier

Utredningsuppdraget är motiverat av att nya elektroniska medier utvecklas och görs tillgängliga. I första hand avses teledata, text-TV och telefax. Emellertid sägs i utredningsdirek- tiven:

Det är också möjligt att likartade men helt nya informa- tionsbärare kan komma att utvecklas i en nära framtid. Om så blir fallet, bör kommitten i sina överväganden och förslag också behandla dessa nya informationsbärare.

Under utredningsarbetet har flera sådana nya informations- bärare presenterats. I kapitel 4, 5 och 6 jämte bilagor belyses detta. Där framgår att det i princip finns en mängd olika medier tekniskt tillgängliga. Att liksom radio och TV använda sig av vågutbredning i etern är bara ett av flera sätt för distribution av information. Likaså är tex framträdande på TV-mottagarens bildrör enbart en form för presentation. Utan anspråk på fullständighet kan följande vara belysande: Enbart denna grova översikt ger ett stort antal mediekombina— tioner. Som exempel kan väljas inmatad text, överförd i etern och presenterad som text, en kombination som syftar på text-TV och textradio.

Helt klart är enbart några av dessa kombinationer relevanta i ett praktiskt/ekonomiskt sammanhang. Det är dock redan fråga om fler än tre "medier". Antalet ökar dessutom med tiden, så att vid t ex 1980-talets slut med stor sannolikhet både digitalt ljud och stillbilder med hög teknisk kvalitet kan överföras på det vanliga telenätet. Satellitöverföring direkt till hushåll förekom- mer redan vid 80-talets början. På längre sikt kommer optiska fibrer i ökande utsträckning ifråga. I massmediesammanhang torde optiska fibrer i första hand komma ifråga i samband med kabel-TV.

De i direktiven huvudsakliga nya medierna är inte längre ensamma. De kompletteras av flera mediemöjligheter. Och nya

• Sida 40
•  Original

väntas tillkomma. Bedömningar på medieområdet från utredningens sida bör därför inte fixeras vid speciell teknik. I så fall skulle sannolikt strax behov uppstå för kompletteringar, med tänkbara gräns- konflikter m m.

3.2. Mediebilden

Hur ser den faktiska mediebilden ut vid mitten eller slutet av 1980-talet? En förteckning kan t ex få följande utseende:

' . F'l T t- Teledata Person- gzvelht I m TV dator Eter- Kabel- Video Bild- Telefax Telefon TV TV telefon Eter- Kabel- Teletex Fonogram Bok Radio radio (ljudkassett, gramofon- _ Satellit- Text- Hör- skiva) Tid- Data- radio radio data skrlft, termmal tidning

Denna förteckning placerar inte ut medierna efter någon entydig skala, de sorteras alltså inte, men man kan ur figuren påminna sig att likheter finns inom vissa grupper av medier, t ex mellan film och video samt mellan teledata och telefon. Man kan också hävda att gränserna mellan sådana grupper tenderar ett alltmer suddas ut, när såväl produktion som distribution tar liknande teknik till hjälp. Datatekniken bringar medierna i kontakt med varandra.

Samtliga av de i förteckningen nämnda medierna har natur- ligtvis inte samma spridning bland allmänheten. Några — som eter-TV — är f n helt etablerade, andra — som teledata — är vid mitten av 1980-talet sannolikt enbart i begynnande allmän användning.

En uppskattning av olika mediers utbredning åren 1985 och 1990 ges av Ivar lvre, Sveriges Radio, i "Massmediernas 70-tal och kanske 80-tal". Denna prognos utgår från att inga dynamis- ka medieförändringar inträffar under 1980-talets första hälft. I denna förteckning har författaren uteslutit mediet teledata, med motiveringen att det år 1990 fortfarande antas vara en angelägenhet för företag, institutioner och organisationer.

Till diagrammet kan den kommentaren göras att den kända spridningen av videokassettspelare vid årsskiftet 1980/81 är ca

• Sida 41
•  Original

HushållO 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Procent Antal 1000-

tal hushåll

Fonogram- skiv- och stereospelare 1985 _000000 (80) 2800 90 _IOODOC...(85) 3000

d:o - kassettbandspelare 1985 _oooooo-OOIIBO) 2800 90 __ovuonoooooco(85) 3000

Färg-TV

1985 ___—_...-(90) 3200 90 ___-oono-(QS) 3300

Videogram — kassettbandspelare 1985 """I15I 500 90 ont...-o.(25) 900

Videogram - skivspelare

1985 - (2) 70 90 - - - - (10) 360

Text-TV

1985 ooooonoo(20) 720 90 DIIOCQCICOOIOCOOOOICOO(60) 2200

Kabel-TV

1985 - - (5) 180 90 '.'I'II'ICOOOIC(35) 1250

Satelliter

1985 ? 90 I ' I I (10) 360

Heldragen linje—Känd spridning 1979 Streckad linje . . .. . Antagen spridning 1985 Och 1990

140 000 apparater.

Vidare kan närmnas att kabel-TV i diagrammet ej omfattar sådana lokala system som använder sig av existerande central- antenner, samt att utomnordiska satelliter kan väntas bli tillgängliga för svenska tittare redan i mitten av 1980-talet.

3.3. Medieformer för närkommunikation

Japanska massmedieforskare har undersökt hur snabbt olika medier sprider information bland olika stora persongrupper.

• Sida 42
•  Original

Spridnings— tid

Böcker publikatio-

ner Drama, sport

3 män I ! Skolutbildning 1 mån , Månatliga publikationer 1 vecka Ute- Veckoliga Mänsklig annonser publ|kat|oner transport 24 tim & 12 . ) t|m I ! 6 tim 5 i 1 tim

1 10 1 000 100 000 10 000 000

vision Antal personer 3—4 100 10 000 1 000 000 100 000 000

I

(Källa: Japan Information Processing Development Center Report, Autumn 1978, sid 31.)

Man har därvid funnit att det finns stora möjligheter för kommunikation person till person (telefon, post) och för information till en stor publik (radio, TV, tidningar, böcker) men att det fattas medier för närkommunikation mellan t ex 50 och 5000 personer. Möten kan ju ordnas om gruppen är geografiskt väl samlad men de kan inte fylla behovet av en snabb och kontinuerlig kommunikation. | ännu högre grad gäller det när det är fråga om intressgrupper som har en stor geografisk spridning. Dessa forskare anser att envägs massinformation nu verkar att ha nått sin höjdpunkt medan behovet av medier som

• Sida 43
•  Original

möjliggör dubbelriktad närkommunikation kommer att öka. Här kan teledata och liknande medier ha en funktion att fylla. l ovanstående mediekarta anges på den horisontella axeln hur många personer som nås av den information som varje medium kan förmedla. Den vertikala axeln anger hur lång tid det tar innan personerna i genomsnitt tillgodogjort sig den överförda informationens innehåll. (Uppenbarligen är detta senare dock svårt att mäta.) Som exempel ser man att vanligt brev normalt når enstaka personer på 1-2 dagar, att radio och eter-TV når hundratusentals personer mycket snabbt, att tidningar tar längre tid för att nå ut, och att filmmediet i genomsnitt kräver månader för att nå sin publik.

Merparten av dessa slutsatser kan tyckas banala. Emellertid visar sig i kartan ett tomt område i centrum, där nya medier som teledata skulle kunna hamna, om de introduceras.

Denna japanska mediekarta är inte omedelbart relevant för svenska förhållanden. Stora skillnader finns mellan de båda länderna. Japan hart ex 1980 mer än 120 miljoner innevånare, och ländernas sociala strukturer är helt olika. I Sverige finns vidare ett stort antal specialiserade facktidskrifter med en upplaga på några tusental exemplar vardera. Mediekartan kan dock ändå vara belysande.

Uppenbarligen kan man inte betrakta det tomma området ovan som något som måste fyllas. Emellertid kan det finnas vissa typer av informationsbehov som kan tillgodoses av medieformer med kännetecken som åtminstone delvis hör hemma i detta område.

3.4. Persondatorer och de nya medierna

Det finns anledning att observera den snabba utveckling som persondatorer av olika typer befinner sig i. Sådana utrustningar kan komma att utgöra "centraler" för flera olika medier i den framtida hemmiljön.

Vad kännetecknar en persondator (även kallad hemdator)? Till utseendet liknar den vanligen en skrivmaskin, med eller utan ansluten bildskärm, t ex av TV-typ.

Denna apparat innehåller, förutom tangentbord och hölje, en mikroprocessor med program- och dataminnen samt ett flertal anslutningsmöjlighetertill andra utrustningar. Denna elektronik är så komprimerad att den ryms på ett eller ett par plastkort av ett par kvadratdecimeters omfång. Vissa persondatorer levere- ras utan bildskärm — för att hålla priset nere. Då kopplar man in datorn på en vanlig TV-apparat, och får på så sätt tillfälle att

• Sida 44
•  Original

direkt, i text och skarpa bilder, läsa av datorns resultat. Vissa datorer levereras med redan inbyggd bildskärm, då av kost- nadsskäl vanligen med svartvit ruta i mindre format.

Till persondatorn kan man ansluta flera olika apparater. En separat skrivutrustning som skriver på papper (alltså tecken för tecken, ej bildvis som för hemfax), en liten ljudkassettbandspe- Iare av standardtyp, eller en liknande minnesenhet för små magnetiska skivor kan vara normal tilläggsutrustning. Vissa persondatorer kan avge ljudsignaler med en inbyggd liten tongenerator, avsedd att t ex kunna kontrollera utförandet av olika dataprogramsekvenser på ett enkelt sätt.

Utvecklingen av tekniska möjligheter att både ta emot instruktioner och ge bearbetningsresultat i ljudform går snabbt framåt. På sikt kan digitalt ljud komma till användning i flera tillämpningar, t ex då synskadade personer deltar. Sådana kvalificerade ljudanläggningar finns emellertid ännu ej till rimliga priser på marknaden.

Till persondatorn kan också anslutas en modemenhet för telefonanslutning — varvid datorn kan fungera som en "intelli- gent" teledataterminal.

Det viktigaste med en persondator är dess möjligheter till programmering. Den programmeringskunnige kan själv pro- grammera många olika sekvenser. Normalt köper man dock olika färdiga standardprogram till datorn varigenom den fås att utföra olika ting, från registerhållande, sparande av dokument, bokföring, utbildning m m till ren underhållning.

Genom att dessa små datorer är programmerbara, kan de även bringas att utföra andra typer av uppgifter. De kan styra vissa funktioneribostaden,tex hållajämn värmeihuset, stänga av ljuset, och påminna om vad som bör göras hemma.

Om man utvidgar persondatorns interna minne något och ansluter lämplig styrtillsats, kan persondatorn direkt omfatta en utifrån uppringbar databas, och alltså utgöra en teledator. Andra teledataterminaler kan då ringa upp persondatorn.

| USA torde år 1981 finnas inemot en miljon persondatorer sålda varav ca en femtedel användsför hembruk. | Sverige torde antalet i början av 1981 vara runt 20 000. Priset på en sådan utrustning har hittills legat mellan 5 000 — 10 000 kronor. Priset sjunker emellertid f n snabbt, främst väntas japanska utrust- ningar inom kort komma att komplettera den hittillsvarande amerikanska dominansen på fabrikat. I Sverige lanseras från amerikanskt håll är 1981 en billig utrustning,till marknadspriset drygt 1000 kronor. Då ingår ingen bildskärm, utan datorn ansluts till en vanlig färg-TV. Successivt väntas allt mer användbara standardprogram kunna tillhandahållas, till priser i

• Sida 45
•  Original

nivå med priser för vanliga grammofonskivor.

Framför allt dess möjligheter att fungera som enkel och billig dataterminal gör att persondatorn kan komma att spela en roll för teledatas utbredning. Samtidigt kan persondatorn — med kassettminne e d— småningom komma att bli en sambandslänk mellan andra medier för hembruk och därigenom bli ett medium med vars hjälp man kan samla och spara material och referenser till ett flertal andra mediekällor.

• Sida 46
•  Original

_ _ _ _

• Sida 47
•  Original

4.1. Inledning

I vår kartläggningsrapport Nya vyer har vi beskrivit de medier som vårt uppdrag i första hand avser — text-TV, teledata och telefax. Vi har tagit fasta på egenskaper hos dessa medier som åtminstone tekniskt sett är ägnade att skilja dem åt sinsemellan och från andra medier. De utgör en vidareutveckling av elektronisk överförings- och mottagningsteknik och av datatek— nik. På alla dessa teknikområden är utvecklingsarbetet intensivt världen över. Förändringar sker snabbt och nydaningar finns om hörnet. De förfinade eller nya tillämpningar av medie- teknikerna, som sålunda frambringas, gör att de kan ändra karaktär, ibland kanske i sådan grad att man bör tala om nya medier. Tidigare olikartade medier kan också bli funktions- mässigt lika. Hur skall man exempelvis uppfatta saken om text-TV-sändningar kan lagras i ett dataminne i TV-mottagaren och tas fram och beses när man vill? Eller om teledatatekniken används för att överföra också ljud?

Det ingår i våra uppgifter att redovisa mediernas utveckling. Visserligen skall vi också, enligt uttryckligt åläggande i direkti- ven, behandla likartade men helt nya informationsbärare om sådana kan komma att utvecklas i en nära framtid. Dock fordras att vi bestämmer vilka utvecklingar och nyheter som vi skall muta in för närmare studium i vårt utredningsarbete.

Som vi antytt i kapitel 3 kan vi att börja med konstatera att varken teknik eller funktioner hos text-TV, teledata och telefax — eller snarare huvudformerna av dessa informationsbärare — eller ens ett rätt begränsat tidsperspektiv gör det möjligt att dra självfallna slutsatser om var vi skall sätta gränserna för vårt uppdrag.

När det gäller andra, likartade uttrycksformer skall det enligt

' vår mening röra sig om sådana som är både tekniskt och

funktionsmässigt av samma karaktär som text-TV och teledata. Det måste också röra sig om uttrycksformer som kan tänkas

• Sida 48
•  Original

komma i praktiskt bruk någorlunda samtidigt med dessa medier. Härutöver finns så de redan spridda informationsbärare som påminner om teledata och telefaxmedierna, såsom de terminal- I baserade ADB-systemen och telex och telefoto. Också härvidlag | måste intresseområdet avgränsas, närmast på funktionsmässi- | ga grunder. | Gränsdragningarna får göras på olika sätt beroende på vilka syften som skall uppnås. Gränserna behöver vara mer eller mindre skarpa. När vi gör överväganden om medierna från samhälleliga och kulturpolitiska utgångspunkter saknas det anledning att staka ut särskilt klara eller skarpa gränser. Det räcker att ta fasta på vissa grundläggande drag hos medierna. Vid avgränsningen av uppdraget utgår vi då ifrån att 0 det för text-TV:s del är fråga om etersändning och för övriga mediers del om överföring via ett allmänt ledningsnät . det är fråga om att information förmedlas till allmänheten det gäller text— och stillbildsorienterad information 0 det för teledatas del rör sig om lättåtkomlig datorlagrad information och i övrigt om en teknik som är tålig, billig, lätt att handha och delvis befintlig . att mottagarens situation förändras: hans initiativrätt stärks genom möjligheterna till självval bland informationsutbudet, vilket särskilt i teledata kan vara mycket stort, och genom möjligheterna i teledata till tvåvägskommunikation.

En avgränsning, å andra sidan, av medierna som görs i syfte att kunna fastställa särskilda villkor för deras utnyttjande, såsom reklamrestriktioner eller ansvarsregler kan givetvis påkalla annorlunda dragna skiljelinjer mellan de ifrågavarande, likar- tade, medierna och gentemot andra uttrycksformer. Det gäller atti det sammanhanget också bestämma vad som menas med att användningen av medierna riktas till allmänheten.

I detta kapitel, i avsnitt 3 och 4, ger vi en bakgrund till också

sådana gränsdragningar.

4.3. Användning riktad till allmänheten

Våra direktiv ger klartvid handen att Utredningsuppdraget gäller den användning av medierna som riktastill allmänheten. I själva verket motiveras vårt utredningsarbete med den betydelse de nya medierna kan få för den allmänna informationsspridningen

• Sida 51
•  Original

i samhället.

Vi har därför att göra ytterligare en avgränsning av uppdraget, nämligen den att skilja den användning av medierna, som förekommer privat eller internt, exempelvis inom myndigheter- na eller affärslivet, från den som är avsedd för allmänheten. Den avgränsningsfrågans lösning är viktig eftersom den hör sam- man med vissa betydelsefulla ställningstaganden, såsom beträffande särskilda villkor för etableringsrätten eller ansvarig- heten eller reklamen. Sådana villkor kan helt enkelt inte praktiskt förverkligas om man inte kan ange vad som är allmänt bruk av medierna.

Frågan om vad som är allmänt eller internt bruk av i första hand teledata bereder emellertid svårigheter som inte har motsvarighet på andra områden. En uppfattning om dem ger den beteckning som ofta används i samband med teledata, nämligen "individuellt massmedium". Den förmedlade infor- mationen kan visserligen hållas tillgänglig för envar men den när individen först på särskild begäran. Denne upprättar ett slags individuell kontakt med informationslämnaren på ett sätt som liknar ett telefonsamtal. Under "samtalets" gång kan informationen allteftersom anpassas till individens önskemål. Informationen kan också göras åtkomlig bara förvissa personer som har tillgång till en nyckel eller kod, men sådana kan vara mer eller mindra allmänt överkomliga och personkretsen kan bestämmas på olika sätt. Vidare används datoriserade informa- tionssystem — ett slags teledatasystem — inom yrkeslivet i sådan omfattning och många gånger på sådant sätt att gränsen flyter mellan internt och allmänt bruk. Det är i hög grad svårutredda omständigheteri det särskilda fallet som avgör vilket slags bruk det är fråga om. Också åtkomsten via de allmänna ledningsnä- ten medför problem i det här hänseendet. Dessa ärju i princip i bägge ändar tillgängliga för var och en. Härtill kommer slutligen att det ligger i'sakens natur att ett begrepp som "allmänheten" är vagt och obestämt.

Som utgångspunkt tar vi hur allmänt bruk av vissa andra medier eller särskilda medieutnyttjanden bestämts. Det allmän- hetsbegrepp som kommer till användning är i huvudsak gemensamt förflera rättsområden. Modifieringarfinns, motive- rade av mediets speciella natur, såsom i fråga om eter- och trådsändningar, eller beroende på att särskilda syften skall tillgodoses, såsom inom upphovsrätten.

Det offentliga utnyttjandet av ett medium beskrivs på olika » sätt allt efter dess art. Rundradiosändning är enligt radiolagen ' radio- eller trådsändning "som är avsedd att mottagas direkt av allmänheten".

• Sida 52
•  Original

Enligt pliktexemplarslagen skall pliktexemplar lämnas till ALB av fonogram och Videogram "som har gjorts tillgängligt för allmänheten". Därmed menas att exemplar lämnats ut för spridning eller använts för offentligt framförande. Tryckt skrift skall enligt TF 1 :6, för att anses såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. I biografförordningen talas om "offenlig förevis- ning av biograffilm (biografföreställning)". l yttrandefrihetsut- redningens skisser till ny yttrandefrihetsgrundlag i debattbetän- kandet SOU 1979:49 talas om film, Videogram och fonogram som "är utgivna" eller "visas, framförs eller uppspelas offent- ligt".

När det gäller innebörden av de valda uttryckssätten kan man först gå till viss förvaltningsrättslig lagstiftning. Det skall visa sig dock, att man för bedömningen är hänvisad också till slutsatser som grundas på ett inte närmare diskuterat naturligt betraktel- sesätt.

Förutsättningen att medieinnehållet är avsett att mottagas av allmänheten eller visas eller framförs offentligt knyter an till reglerna i allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, som bl a avser tillställningar och sammankomster som "anordnas för allmän- heten". Vid bedömningen av om exempelvis en radiosändning eller en filmvisning är offentlig eller inte är dessa författningar vägledande.

En tillställning är offentlig om den är anordnad för allmänhe- ten eller om allmänheten äger tillträde dit. Med "allmänhet" menas medborgare i gemen, dvs vem som helst i motsats till en särskild kategori eller personkrets. En tillställning är därför inte offentlig om den är tillgänglig endast för en sluten krets, t ex medlemmarna i en förening eller särskilt inbjudna. Karaktären av enskilt möte går förlorad om medlemskapet eller inbjudan tillkommit för skens skull.

Enligt ordningsstadgan skall som offentlig anses också tillställning där tillträde är beroende av medlemskap i förening eller av inbjudan men tillställningen "uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattning av den krets ' som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har till- träde". Den bestämmelsen avser att hindra att tillställningar undandras kontroll genom att deltagarna exempelvis antecknar sig som medlemmar i en förening, varigenom tillställningen . skulle bli att anse som enskild. Man kan lägga märke till att som

• Sida 53
•  Original

en särskild bedömningsgrund nämns personkretsens omfatt- ning.

Vad som nu sagts om sammankomster eller tillställningar anordnade för allmänheten är alltså avgörande för tolkningen av vad som är offentlig användning av olika medier inom flera rättsområden. Vi har beskrivit ett vedertaget eller allmänrättsligt offentlighetsbegrepp.

Det begreppet har tagits till utgångspunkt i sammanhang där man haft att överväga vissa avvikelser från det, såsom inom radiorätt och upphovsrätt. Det är inget koncist begrepp, dess

I kvantitativa och kvalitativa moment saknar större precision. Det är ändå ett så tydligt uttryck som omständigheterna medger för en gängse syn på vad som avses med allmänhet.

Vi eftersträvar att användning av de nya medierna som riktas

. till allmänheten om möjligt bör uttryckas på liknande sätt och ha samma innebörd som inom andra rättsområden. Emellertid har det inte funnits anledning att utforma eller pröva det allmän- rättsliga offentlighetsbegreppet med hänsyn till alla de förhål- landen varunderteledata kan komma att användas. I den mån så ärfallet harvi förstås en given ledning. Vår ledstjärna i övrigt bör vara att vad som är "offentligt" bör överensstämma med en allmänt vedertagen uppfattning, om man så vill med normalt språkbruk.

För etersänd text-TVfår vad som är avsett för allmänheten

. bedömas på samma sätt som för etersända televisionssänd- 1' ningar. Vi hänvisar till de överväganden som görs därom av | radiorättsutredningen i betänkandet SOU 1981:19. I Med uttryck som "avsett för" eller "tillgängligt för allmänhe-

j ten" menar vi att innehålleti teledata står öppet för, är åtkomligt

» för eller kan mottagas av en obestämd krets personer som har

I erforderliga, i marknaden förda, anslutningsanordningar. Om I dessa förutsättningar finns innebär redan själva lagringen i en I teledator att materialet offentliggörs. Det gäller givetvis också ett material som är programmerat för att vara svar på frågor till teledatasystemet och alla de möjligheter till variationer i materialet som kan vara inbyggda i ett program.

Det rör sig om ett utbud till allmänheten om envar efter uppringning kan ta del av innehållet genom att själv manövrera en teledataterminal. Så är också fallet om innehållet återges på en bildskärm som visas för en obestämd krets personer på ' allmänna platser eller på andra platser, utomhus eller inomhus.

I Några exempel är offentliga nöjeslokaler, fritidsgårdar, biblio- tek, museer, butiker, varuhus, sjukhus, mässor, hotell, restau- ranger, sportanläggningar, vänthallar.

När man talar om slutna kretsar i förevarande sammanhang

• Sida 54
•  Original

brukar man, som framgått, mena att ett antal personer är samlade på ett ställe, i första hand i en lokal till vilken inte envar hartillträde. Förteledatamediet är det långt naturligare att tänka sig att användarna är spridda på många håll, så som telefon- abonnenterna är det. Detta förhållande ställertill svårigheterför den som måste förutsätta att användning som riktas till allmänheten kan avskiljas från den som är privat eller intern. Samtidigt har teledatamediet den egenskapen att åtkomlighe- ten till dess innehåll kan göras beroende av att användaren erhållit särskilt tillstånd, i form av en nyckel eller kod, att gå in i systemet. Den krets, som har tillgång till ett system kan alltså genom behörighetskontroll begränsas så, att det kan bli fråga om en sluten krets. Det får då givetvis inte vara så, att vem som vill kan komma in i kretsen bara genom att be att få en kod. I så fall måste innehållet anses vara tillgängligt för allmänheten. Men även om inträdeti kretsen förutsätter "prövning", t ex på så sätt att den systemansvarige självständigt väljer ut "abonnen- terna", har vi inte utan vidare att göra med en sluten krets. Den "abonnentgrupp", som teledataöverföringarna når, utgör då visserligen en på visst sätt bestämd krets personer. Men bestämningen består kanske egentligen bara av själva anslut- ningen till systemet. För att större sådana grupper inte skall hänföras till allmänheten brukar fordras ytterligare ett utifrån iakttagbart eller eljest tydligt tecken på samhörighet, som gör dem avskiljbara från personer i allmänhet. Det förutsätts en intressegemenskap eller ett annat band av något slag, som dock inte får vara alltför allmängiltigt, såsom mellan Saabägare eller filatelister, utan bör vara rätt speciellt och tydligt, såsom mellan föreningsmedlemmar, personer med viss speciell sysselsätt- ning, anställda inom viss verksamhet. Särskilt den senare "professionella" användningen bör uppmärksammas. På flera yrkesområden i samhället finns informations- och kommunika- tionssystem som använder sig av teledatateknik.

Inom myndigheter, institutioner, organisationer och företag finns datorbaserade informationssystem med terminalåtkomst. Information förmedlas också mellan myndigheter etc. Vi har bankernas olika system för kontoupplysningar och ekonomiska transaktioner och handelns beställnings- och inventeringssys- tem. Det finns bankterminaler som är kopplade till det sk fastighetsdatasystemet. Försäkringsbolag har datorkontakt med bil- och körkortsregistret hos trafiksäkerhetsverket (TSV). Inom riksförsäkringsverkets (RFV) datasystem finns tusentalet terminaler hos försäkringskassorna för frågeverksamhet och databehandlingar. Inom rikspolisstyrelsens (RPS) system finns över trehundra bildskärmsterminaler, som också harförbindel-

• Sida 55
•  Original

se till exempelvis körkortsregistret hos TSV. Riksskatteverket (RSV) har ett ADB-system för folkbokföringen och beskattning- en med terminalåtkomst för bl a skattemyndigheterna och länsstyrelserna. KommunData AB står via terminaler i förbin- delse med flera landsting och flera större kommuner. Televerket och SJ har ett omfattande terminalnät för abonnentärenden, platsbokning och biljettförsäljning. Det finns fler exempel.

Enligt sårbarhetskommittens betänkande SOU 1979:93 upp- skattades antalet installerade terminaleri landet 1980 till mellan 60 000 och 70 000, mer än en tredubbling sedan 1975.

För dessa system gäller att en kombination av fysisk oåtkom- lighet för allmänheten, behörighetskontroll av användarna och ett sammanhållande band mellan dem gör systemens innehåll ej avsett för allmänheten. Brister härvidlag kan dock göra det svårt att beteckna systemen som privata, interna. Det kan t ex vara så att detär mer eller mindre fritt fram för envar att själv hantera mottagaren och gå in i systemet eller att kodnyckel lämnas ut till många som är mycket lösligt knutna till den verksamhet inom företaget etc som använder systemet.

Saken kompliceras av att det finns en strävan från det allmännas sida att, som det heter, sprida datordriften. Sålunda uttalades det i 1975 års budgetproposition att TSV borde på kommersiella grunder tillgodose efterfrågan på information ur sina register. Inom fastighetsdatasystemet erbjuds banker och fastighetsförvaltande eller kreditgivande företag terminalan- slutning till registren mot avgift. SPAR — med uppgifter om befolkningen i landet— fyller liknande syfte. I direktiven för data- lagstiftningskommittén utsågs, att information som är lagrad hos det allmänna på ADB-medier såvitt möjligt bör göras mer lättillgänglig för allmänheten så att den i ökad omfattning kan komma samhällsdebatten till del. I fråga om Rättsväsendets informationssystem — med databaser hos domstolsverket, justitiedepartementet, kriminalvårdsstyrelsen — har uttalats att dess innehåll i princip skall via terminal bli tillgängligt för envar. Inom videogramutredningen diskuteras inrättandet av ett dator- lagrat basregister över ljud- och bildprodukter tillgängligt för alla genom terminal. I olika sammanhang har diskussionerförts om att inrätta kommunala informations- och servicecentraler hos vilka datorbaserade upplysningar skulle kunna vidarebe- fordras på bildskärm.

Utvecklingen går alltså mot en omfattande terminalåtkomst till datorlagrad information. Antalet terminaler och antalet personer, som är behöriga att gå in i systemen, ökar. Vi anser emellertid att det stämmer överens med det allmänrättsliga offentlighetsbegreppet och med ett i övrigt vedertaget synsätt

• Sida 56
•  Original

att beteckna teledataöverföringar för professionellt utnyttjande av vissa, också stora, grupper som interna. En sådan principbe- dömning behöver dock några konkreta hällpunkterför att kunna duga som vägledning i praktiken.

Vi har hittills omväxlande rört oss med uttryckssätt som "tillgängligt" och "avsett" för allmänheten. Uttrycket "tillgäng- ligt" för tankarna till mottagarnas situation, "avsett" till avsän- darnas situation. Valet av synvinkel är i själva verket mycket avgörande för tolkningen av offentlighetsbegreppet för teleda- tas del.

Med offentlig framställning i teledata kan vi mena sådant innhåll som avsändaren avser skall nå allmänheten. Vi kan också mena sådant innehåll som är anpassat, lämpligt för allmänheten. l sistnämnda fall ses väl saken från både avsän- darens och mottagarens synpunkt. Ser vi till enbart mottagar- sidan kan offentlig framställning vara antingen vad som är tekniskt tillgängligt över huvud för allmänheten eller vad som faktiskt verkligen utnyttjas.

Teledatatekniken medger visserligen att användningen, det verkliga utnyttjandet, registreras. Förutom att det framstår som omständligt att göra så är det föga rekommendabelt att på det sättet låta en efterhandsbedömning avgöra om den erbjudna informationen var offentlig eller ej. Tanken är också främmande i svensk medierätt.

För att man av innehållet skall kunna avgöra om teledataöver- föringen är offentlig torde behöva förutsättas att det är så samlat, enhetligt och likartat som det kan vara i radioprogram, fonogram, Videogram eller film. Så är emellertid inte alls fallet i teledata.Avvad som tidigare sagts om teledatamedietsanvänd- ning professionellt vill det kanske ändå synas som om allmän användning av mediet kunde ges en snävare innebörd med hänvisning till just innehållet. Det ärju näraliggande att påstå att det mesta som finns i de beskrivna datasystemen är mycket artegen information, helt anpassad till myndigheternas och företagens egna behov, föga intressant för allmänheten och dessutom arrangerad på ett svåråtkomligt sätt. Det kan visser- ligen invändas att utvecklingen går mot mindre komplicerade system, som också är möjliga att använda för mindre specifik verksamhet. Vi tror ändå inte att någon avgränsning kan göras på grund av innehållet, i varje fall inte enbart det.

Frågan om hur pass lättåtkomliga datasystemen är med hänsyn till arrangerandet av informationen, sökmetoderna och begripligheten för vidare till ett uppslag som själva teledatatek- niken lätt föder, nämligen att i stället fästa avseende vid den rent tekniska tillgängligheten för allmänheten. Teledatamediets

• Sida 57
•  Original

innehåll nås emellertid via de allmänna Iedningsnäten och lätt överkomliga anslutningsanordningar. Det måste därför vara svårt att begränsa tillgängligheten till vissa personer, såsom "icke-konsumenter", ellertill personer i vissa miljöer, såsom på arbetsplatser, i hemmen eller på institutioner av allmänt slag. Vi harju också berört att tekniken med koder och nycklar inte är så utslagsgivande i sammanhanget som man skulle kunna tro. Tillgängligheten, tekniskt sett, är alltså ett bräckligt kriterium, egentligen användbart bara vid sådan — opraktisk— TV-liknande visning av teledatas innehåll som vi nämnt tidigare.

Det hittills förda resonemanget leder enligt vår mening till att den huvudsakliga bedömningsgrunden bör vara avsändarens avsikt med teledataöverföringen. Det är visserligen ett subjekt- ivt kriterium och därmed inte så lätt att objektivt fastställa. Så helt avgörande blir emellertid inte avsändarens mening eller viljeinriktning. I själva verket får man vid bedömningen av den hämta ledning i alla de övriga kriterier vi nämnt, såsom innehållets art, arrangerandet av innehållet, möjligheterna att tekniskt och kunskapsmässigt ta del av överföringen, det faktiska utnyttjandet och de faktiska användarkategorierna. I enlighet med allmänrättsliga principer menas att avsändaren skall vara medveten om dessa övriga omständigheter och förstå att de kan medföra att en överföring blir betraktad som offentlig. Bäst uttrycks det så, att vad som är "avsett att mottagas av allmänheten" är offentlig framställning i teledata.

Vi tror att om man gör en samlad bedömning av de här omständigheterna, med huvudvikten lagd på avsikten, bör man kunna avgöra vad som är offentlig framställning i teledata.

4.4. Definitionsfrågor

Vi har till uppgift att överväga om särskilda ansvarighetsregler skall finnas vid utnyttjandet av teledata- och telefaxteknikerna för förmedling av information till allmänheten. Vi har också att föreslå eventuella restriktioner för reklamen. I sådana normgiv- ningssammanhang är det nödvändigt att beskriva den medie- teknik, som åsyftas, så att annat utnyttjande av likartad teknik eller liknande system och andra uttrycksformer, som inte åsyftas, entydigt faller utanför.

Ifråga om text-TV-mediet gäller att programtextningen har ett mycket nära samband med TV-programmet under det att de allmänna informationssidorna har en funktion som är närbe- släktad med teledata. I det franska Antiope-systemet bedömer man teledata och text-TV från delvis samma utgångspunkter.

• Sida 58
•  Original

Även om principiella skäl kan anföras för en särbehandling av informationsdelen av text-TV har vi i dagens läge av praktiska skäl avstått från detta. Behovet av en rättslig definition kan dock uppstå av andra skäl.

I de frågor vi nu behandlar har vi samrått med radiorättsutred- ningen, som haft uppgiften att revidera vissa begrepp i radiolagstiftningen.

Målen för arbetet med att rättsligt definiera medierna är att beskrivningarna skall vara entydiga, lätta att förstå och tillämpa, att de inte får täcka vare sig mer eller mindre än avsett och att de bör kunna stå sig rimligt länge i tekniska utvecklingsskeden.

Definitioner kan ta som utgångspunkt tekniska särdrag som informationens ursprung eller framställningssätt eller lagrings- sätt, överföringssättet eller återgivningssättet. Också informa- tionens innehåll eller mottagarkretsen kan vara användbara kriterier.

Vi kan hämta ledning i de definitioner som finns av några andra medier eller särskilda typer av medieutnyttjanden.

Legaldefinitioner av intresse återfinns främst inom radiorät- ten. I pliktexemplarslagen har också fonogram och Videogram bestämts rättsligt.

Radiosändning = ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser äro lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreda sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. (15 radiolagen.)

Trådsändning = ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka äro bundna vid särskilt anordnad ledare. (15 radiolagen.)

Fonogram = anordning, på vilken uteslutande upptagits ljud och vars innehåll kan avlyssnas endast med tekniskt hjälpme- del. (25 pliktexemplarslagen.)

Videogram = anordning, på vilken finns upptagning avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler. (25 pliktexemplarslagen.)

Vad film är bestäms inte närmare i gällande lagstiftning. l biografförordningen talas om "offentlig förevisning av biograf— film (biografföreställning)". l pliktexemplarslagen nämns "film, som är 16 och 35 millimeter bred". Närfilmen ännu var ett nytt medium benämndes företeelsen legalt "rörliga fotografiska bilder".

Här kan vidare nämnas några definitionsförslag av mass- medieutredningen och yttrandefrihetsutredningen. l förslaget till massmediegrund/ag (SOU 1975:49) förstod man med film "upptagning, vars innehåll kan med tekniska medel visas i form

• Sida 59
•  Original

av rörliga bilder med eller utan ljud". Definitionen hämtades från filmcensurutredningen (SOU 1969:14). Den framhöll att definitionen var vid och täckte också tänkbara nya former av film. Hur bilderna och ljudet tekniskt upptagits — fotografiskt, magnetiskt, elektrostatiskt — saknade betydelse. Också ett elektroniskt återgivningssätt för visning i TV-apparat föll under definitionen, men undantag gjordes för TV-program, sända av SR.

Enligt MMU:s förslag till grundlag undantogs från bestäm- melserna om radioprogram sådan trådsändning "som motta- ges iform av skrift/igt meddelande". För den skulle föreskrifter- na om tryckt skrift gälla. Vad som avsågs var 5 k faksimiltidning- ar enligt det amerikanska "Homefax"-systemet eller det japan- ska "Telenews"-systemet.

l yttrandefrihetsutredningens skisser till yttrandefrihets- grundlag används uttrycket film utan särskild definition. Beteck- ningarna fonogram och videogram används inte utan man talar om ljudupptagningar (=fonogram) och om filmer eller and- ra upptagningar av rörliga bilder eller bildupptagningar (=videogram).

Bland de här upptagna rättsliga mediebeskrivningarna är det ingen som uttryckligen tar sikte på framställningssättet som ett särskiljande kriterium. Som bekant gör man så i TF: tryckt skrift ärvad som "framställs i tryckpress". På senare år har dock—just på grund av den tekniska utvecklingen — med tryckt skrift jämställts skrifter som stencilerats eller framställts med liknan- de tekniskt förfarande. För medier som rundradiosändning, fonogram, Videogram och film är det däremot irrelevant hur den "upptagning", som ändå underförstått måste finnas, kommit till. Möjligen ligger i det gängse filmbegreppet att ett fotogra- fiskt förfarande använts. Definitionerna av fonogram, video- gram och film får istället sitt innehåll genom beskrivningar av vadsom återges och hur det återges. Det gäller ljud och rörliga bilder som återges med tekniska hjälpmedel.

När det gäller framställningssättet vill det synas som om datorlagringen i teledata ger mediet särprägel. Datatekniken sprider sig emellertid till fler och fler områden. Den kommer att möjliggöra tekniska tillämpningar av elektronik i nu knappast förutsebar omfattning. De nyss nämnda upptagningarna, tex, torde i viss utsträckning kunna datoriseras, datorlagras. l hördata förmedlar en dator beställningar av ljud som kan vara lagrat på olika typer av fonogram eller i dataminnen. Det rör sig bara om ett annat datorlagringssätt än det som vi hittills föreställt oss som normalt.

l telefax- och teletexmedierna kan datorminnen begagnas,

• Sida 60
•  Original

främst för att möjliggöra distribution av meddelanden till flera samtidigt. Datatekniken hör sålunda inte bara till framställnings- sättet. Den kan förekomma på flera olika stadier mellan sändaren och mottagaren.

Datorlagring eller användning av datatekniktorde därför inte, åtminstone inte ensamt för sig, vara ett avgörande särdrag hos teledata.

I detta sammanhang kan beröras begreppet dataöverföring eller datakommunikation. Om därmed menas att data överförs är det ett innehållslöst uttryck. Data betyder, åtminstone i hittillsvarande språkbruk, enligt Akademiens ordlista (1978) "tids- eller levnadsuppgifter, tekniska fakta, siffermässiga upp- gifter". Om dataöverföring betyder digital transmissionsteknik, "signaler omvandlas till och överförs som binära pulståg som i högre nivåer sammanlagras genom tidsdelningsteknik" får det ju sin exakta betydelse men är ändå inte, som vi skall se, användbart i definitionssammanhang. l datalagen används ordet data (i datalag, automatisk databehandling, dataintrång) i betydelsen uppgifter. I ett lösligare språkbruk begagnas emel- lertid data om företeelser som på något sätt har ankytning till datorer t ex databrott, databehandling, ligga på data. Det torde inte vara en möjlig utväg för att åstadkomma lämpliga defini- tioner i förevarande sammanhang att försöka stadga språkbru- ket och exempelvis säga att förleden data innebär en anknytning till datorer.

Den tekniska utvecklingen har lett till att det egentligen inte längre finns några möjligheter att med hänvisning till återgiv- ningssättet skilja olika medier åt. Ännu skiljs visserligen video- gram från film genom den elektroniska återgivningen. En sådan skillnad är svår att upprätthålla inför en utveckling som gör, att innehållet i olika medier kan mottas på samma sätt eller innehållet i "samma" medium kan mottas på flera olika sätt. Sålunda kan meddelanden i teledata återges på skärm eller papper eller vidarebefordras till en ordbehandlingsmaskin eller annan dator för senare återgivning på olika sätt. De kan med liknande teknikt o m återges som ljud. Om detär nödvändigt att kunna hålla i sär medier, därför att de skall lyda under skilda regelsystem, ligger det en fara i att låta mediebeskrivningarna anknyta till mottagningssättet. Definitioner i det hänseendet måste göras egentligen allomfattande, såsom fonogrambe- stämningen, eller som i 2 kap 35 TF: "upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel".

Det ligger i teledatamediets natur att dess innehåll över- förs via tråd.

• Sida 61
•  Original

Telefonsamtal och TV-sändningar kan överföras via tråd. Det sker elektromagnetiskt men på trådar av olika bandbredd. Transmissionstekniken kan variera, vara analog eller digital.

De nämnda teknikerna ärinte de enda och de är framförallt inte exklusiva för en viss typ av överfört innehåll. Det i radiolagen använda uttrycket elektromagnetiskt är dessutom oklart. Inte heller bandbredden kan — särskilt med hänsyn till utvecklingen av smalbandsmöjligheterna — alltid åberopas som en utslagsgivande skillnad i mediebeskrivningar. I själva verket kan man säga att närtransmissionen gjorts digital och växlarna elektroniska öppnas möjligheterna för helt integrerade system för ljud-, text-, och bildöverföring.

Överföringstekniskt sett kan teledata alltså beskrivas exklusivt egentligen bara i förhållande till medier som använder etern. För överskådlig tid kan dock bandbredden utgöra ett användbart kriterium.

Med återgivningssättet hänger intimt samman vad som återges. Enligt RF kan man meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor "i tal, skrift eller bild eller på annat sätt". TF:s "skrift" omfattar också bild även om den ej åtföljas av text. Innehållet i radio- och trådsändning beskrivs i radiolagen som "ljud, bild eller annat meddelande". lflera mediesamman- hang talas helt enkelt om "framställning", såsom i yttrandefri- hetsutredningens skisser till grundlag.

Det är svårt att spåra någon enhetlighet i beskrivningarna av innehållet i medier. Syftet verkar främst ha varit att täcka alla tänkbara möjligheter. Ljud och bild kan väl dock betecknas som centrala begrepp, kanske också text.

Genom definitionen av Videogram i pliktexemplarslagen återfinns uttrycket rörliga bilder i lagstiftningen.

ltext-TV, teledata och telefax överförs text och stillbilder (eller i varje fall icke rörliga bilder). Detsamma gäller för flera andra närbesläktade medier såsom textradio, faxradio, telex och teletex. Åtskillnad mellan dessa medier torde inte kunna åstadkommas genom hänvisning till att innehållet består av text eller stillbilder. l TV-sammanhang omfattar bild också text. De kritierier som synes återstå som användbara för att åstadkom- ma skillnad är eter- eller trådutnyttjande.

Genom hänvisning till medieinnehållet som stillbilder (utan ljud) kan i sin tur avskiljas sådant eter- och trådutnyttjande som resulterar i ljud och rörliga bilder (ljudradio- och televisionspro- gram).

I kapitel 9.3 och 9.4 föreslår vi viss lagstiftning med det nu förda resonemanget som grund.

• Sida 62
•  Original

• Sida 63
•  Original

5.1. Vad är text-TV?

Text-TV innebär dels en ny teknik för att visa programtexter bara för dem som så vill, dels ett sätt att sända ut informationssidor som fyller en TV-ruta med sitt innehåll.

Programtextningen— som alltså sker med en annan metod än tidigare textsättning — kan antingen vara översättning från ett språk till ett annat eller vara textsättning på samma språk som det talade, tex för att underlätta för hörselskadade eller personer med bristande språkkunskaper att ändå följa vad som sägs. Med text-TV-metoden kan den som inte vill läsa text enkelt välja bort denna från rutan.

lnformationssidorna beställs av TV-tittaren själv. Dessa sidor fyller hela TV-rutan med som mest 24 rader om maximalt 40 tecken var, vilket motsvarar drygt 80 ord. Dessa tecken — som kan åstadkommas i flera färger— är bokstäver, siffror eller enkla bildelement. lnformationssidorna brukar samlas i grupper efter ämnesområde, av typen Nyheter, Sport och Väder.

För att kunna ta emot text-TV behöver TV-tittaren en modifie- rad TV-apparat där en dekoder byggts in för att fånga och återge den digitalt kodade text-TV-utsändningen. Dekodern kan även vara separat. För mottagning behöver tittaren vidare en fjärr- kontroll med sifferknappar (en nummerdosa). lnformationssi- dorna är nämligen numrerade, liksom fö textsättningen, och beställs fram då numret slås in på nummerdosan.

Text-TV kan överföras tack vare att det finns överskottskap- acitet i TV—signalen, dvs i den vanliga utsändningen av TV- program. lnnehållet i text-TV kan alltså i princip nå alla tittare på samma sätt som TV-bilder. Sidorna och textraderna i text-TV kan ses separat eller läggas över ordinarie TV-bild. Text-TV kan rymma upp till 800 textsidor i varje TV-kanal eller, istället för vissa av dessa, ett mindre antal programtextningar. I praktiken är sändningskapaciteten mer begränsad eftersom sidorna | sänds ut i följd efter varandra och det alltså tar längre tid att vänta på den begärda sidan ju fler som sänds.

• Sida 64
•  Original

5.2. Praktiska försök med text-TV 5.2.1 Text-TViSverige

Sveriges Radio tillsatte redan 1975 en arbetsgrupp för att utreda möjligheterna att företa prov med text-TV. En regelbunden försöksverksamhet inleddes av TV-bolaget hösten 1979. Den sändningsutrustning som används 1979-80 omfattar bl a en redigeringsdator; allt har kostat omkring en miljon kronor. En särskild text-TV-redaktion verkar inom TV-bolaget och bestod från början av sex personer, från slutet av 1980 nio personer. Hälften av dessa sysslar med textning av svenskspråkiga program så att döva och hörselhandikappade ska kunna följa utbudet. Övriga i redaktionen bevakartex nyheter och utformar text-TV-sidor med sådant innehåll.

De försökssändningar med text-TV som sker i Sverige riktar sig framför allt till döva och hörselhandikappade. Det finns ca 10 000 döva i landet, medan antalet personer med hörselhan- dikapp av något slag uppgår till omkring en miljon. En provpublik om 160 personer— hälften döva, hälften hörselhan- dikappade — har valts ut för att följa text-TV-sändningarna med apparater lånade från Sveriges Radio.

Med nuvarande teknik är det svårt att i direktsända svensk- språkiga program ge en utförlig textsättning av programutbu- det. Detta omfattar ca 10 timmar per vecka. Återstoden svenskspråkigt utbud - det icke direktsända — består av mellan 7 och 8 timmars program. Av detta har under 1980 ungefär 3 timmar programtextats per vecka: en programtimme tar omkring en arbetsvecka att texta, enligt brittiska uppgifter kanske ca 30 timmar.

Inte bara vad som sägs textas för hörselhandikappade i det svenska försöket med text-TV, också t ex vem som säger det. Andra informativa eller emotionellt verkande ljud förekommer dessutom, kanske i synnerhet i fiktionsprogrammen. Kyrkklock- or, smygande steg i trappan, bakgrundsmusik eller helt enkelt tystnad kan behöva markeras i text för att programmet skall bli njutbart eller i alla fall förståeligt.

Utöver programtextning förekommer i TV-bolagets prov- sändningar annat textmaterial av allmänt intresse, dels sådant som är starkt förknippat med TV-programmet, dels sådant som mer är av nyhetskaraktär. Exempel på det programanknutna är programtablåer för TV, upplysningar om vilka program som textas (med text-TV- eller annan metod), korta upplysningar i övrigt om programmet samt stödjande text som kompletterar

ett pågående program utan att direkt texta vad som sägs. Sådan , stödjande text behövs i många typer av program, t ex för att

• Sida 65
•  Original

redovisa siffror som rör val eller i sportprogram: ställningen i tex långdistanslopp kan ligga ute utan avbrott, noteringar under friidrottstävlingar kan meddelas omedelbart osv.

Till det som inte är starkt förknippat med vanliga TV-program hör t ex väderlek med enkla kartor, en grupp nyhetssidor, en liknande grupp sidor Sporttelegram, sidor med gåtor samt valuta- och börsnoteringar. Dessa informationssidor har till en början inte hållits så aktuella som vore tekniskt möjligt: det skulle enligt redaktionen krävas ett tiotal redaktionella medar- betare för att täcka 24 timmar om dygnet i sju dygn. Då skulle kanske uppemot 100 nyhetssidor fyllas med korta nyhetsnoti- ser; med ett par journalister som arbetar med nyheter åstad- koms 10-15 nyhetssidor fem dagar i veckan.

Radioutredningen uttalade (SOU 1977:19) att andra än Sveri- ges Radio kunde komma ifråga som informationsförmedlare i text-TV. T ex nämndes TT. TV-bolaget har förklarat sig berett att verka för att informationssidor upplåtes till bl a TT inom samma ansvarsramar som gäller för riksradions programverksamhet. Hittills har inte TT medverkat i text-TV, men både Lokalradion och Utbildningsradion sysslar med att producera text-TV-sidor inom ramen för viss, liten försöksverksamhet.

De 160 i provpubliken har utfrågats bl a om sin syn på text-TV genom undersökningar utförda av Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, PUB. Bl a har de döva och hörsel- handikappade mött text-TV-redaktionen i gruppdiskussioner och fyllt i enkäter samt 3 k dagböcker — formulär för markering av hur mycket tid som går åt till text-TV-tittande. Resultaten visar att provpubliken uppskattartext-TV. Nästan alla menar sig få större nytta av TV sedan text-TV-möjligheterna tillkommit och de flesta är beredda att själva skaffa sig text-TV-mottagare.

Vad de döva och hörselhandikappade främst efterlyser är textning av TVs nyhetsprogram. Programtextningen uppfattas som mer värdefull än informationssidorna i text-TV. De infor- mationssidor som innehåller nyhetstelegram värderas dock nästan lika mycket som möjligheterna till programtextning. Varannan ur provpubliken ser dagligen på informationssidori text-TV, och ytterligare en dryg tredjedel ser på dem minst ett par gånger i veckan. De döva utnyttjar text-TV mer och är mer positiva till mediet än de hörselhandikappade, men det allmän- na intrycket är att de allra flesta i den mycket lilla provpubliken får glädje och nytta av text-TV.

Under det att provsändningar fortgått med text-TV har inte bara de 160 i provpubliken lockats att följa informationssidorna. I Sverige såldes fram till årsskiftet 1979/1980 5 000 text- TV-apparater och under 1980 ytterligare ca 17 000 stycken.

• Sida 66
•  Original

Flertalet av dem som före maj 1980 köpte TV-apparater som kan ta emot text-TV var medvetna om att text-TV-standarden skulle kunna ändras (enligt överenskommelse mellan Konsu- mentverket och industrin stod detta på en särskild etikett fästvid mottagaren). För provsändningarna används nämligen det engelska systemet — dets k synkrona — som skiljer sig från det franska, s k asynkrona. Med hänsyn till att det senare ännu inte är fullt utvecklat har det svenska TV-bolaget uttalat att man vid eventuellt byte av system kommer att parallellt använda det gamla systemet under en apparatgeneration, dvs 12-15 år, efter bytet. På detta sätt behöver inte apparatköparna riskera att få byta ut sina apparater vid övergång till ett nytt system. De olika standarderna diskuteras mer i bilaga.

5.2.2. Internationella försök

Text-TV föddes i Storbritannien. BBC och de kommersiella TV-bolagen startade provsändningar på hösten 1974; BBC kallade sin text-TV Ceefax, medan de kommersiella TV-bolagen (IBA) kallade sin Oracle. Sedan 1976 sker sändningarna reguljärt i Storbritannien.

Mellan 1976 och slutet av 1979 såldes ungefär 40 000 text-TV-apparater. IBA uppger att antalet apparater i december 1980 är100 000, och industrin säger sig ha levererat ca 120 000 text-TV-utrustningar fram till samma datum. En majoritet av dem som skaffar sig TV i Storbritannien hyr denna, och extrahyran för att få text-TV är mellan 36 och 60 pund per år. En ny text-TV-apparat kostar 100-150 pund mer än en ny stor färg-TV-mottagare. Separata text-TV-tillsatser (som bara används av ca 7 000 hushåll) kostar vanligen 200-300 pund i inköp.

Ceefax sänds 18 timmar per dygn (06-24) och varje dag under året. Ceefax-redaktionen består av 20 personer, alla journalister. Man publicerar 300-400 sidor som alla uppdateras nästan dagligen och sänds 200 i varje TV-kanal. (BBC1 är något av en dags-text-tv, medan sidorna i BBC2 har mer av vecko-text- tv-karaktär). Ceefax-redaktionen poängterar att text-TV bör vara ett enkelt och billigt medium, med ungefär den principiella form som det redan här. Man har koncentrerat sig på allmän information och endast textsatt ett litet antal program, men under 1981 — handikappåret — görs fler satsningar.

Oracle-redaktionen finns på två företag inom IBA (ett för nyheter, ett för övrigt innehåll), där vardera två redaktionschefer leder tillsammans 12 journalister och 9 grafiker. Man publicerar ca 400 sidor i en kanal, och alla uppdateras minst en gång per

• Sida 67
•  Original

vecka. IBA planerar regionala Oracle-sändningar, som ska starta 1981 och omfatta alla de kommersiella TV-stationerna senast 1983. Oracle sänder sedan starten försökssidor med reklam, och IBA räknar med att kunna sälja annonsutrymme under 1981 så att ungefär 15% av sidorna i Oracle blir reklamsidor och ca 15% av utrymmet på övriga sidor utgörs av korta reklamslogans.

I Frankrike har man en annorlunda syn på text-TV. Det franska systemet Antiope ska kunna användas för både text-TV och teledata, bl a genom att text-TV-sidorna ska kunna telefonbe- ställas. Databaserna kan vara desamma som för teledata och ska också kunna kopplas samman med teletex, telefax och teleprinter. Antiope har utvecklats i samarbete mellan fransk TV och telemyndigheten.

Under 1980 pågick nio olika Antiope-sändningar i fransk TV, varav två är regionala. Flertalet sidor når inte så många tittare eftersom antalet text-TV-mottagare uppskattas till ett partusen. Ett av de tre franska TV—bolagen, Antenne 2, sänder fortlöpande 60 sidor, av vilka ca 20 uppdateras dagligen och innehåller nyheter och programinformation. Fyra dagar i veckan sänds dessa 60 sidor kontinuerligt frambläddrade så att de kan tas emot i vanliga TV-mottagare; även i Storbritannien visas text-TV-sidor som testbilder. År 1982 avser Antenne 2 att komplettera sändningarna med grundläggande och allmän information. Programtextning förekommer inte ännu men ska prövas.

Man hyr dessutom ut text-TV-sidor så att också andra än TV-bolagen kan sända, allmänt tillgängligt eller i kodad form till speciella avnämare. I Antenne 2 sänder sedan januari 1979 Frankrikes motsvarighet till SMHI 40 sidor med upplysningar om väder. Parisbörsen svarar för 330 sidor som utsänds lokalt över Paris och Lyon. Trafikupplysningar och samhällsinforma- tion sänds regionalt.

l Västtyskland har introduktionen av text-TV fördröjts bl a beroende på olika uppfattningar om vem som har rätt att driva sådan verksamhet. Pressen har ansett att text-TV är att betrakta som en elektronisk tidning, inte som textad TV-sändning, under det att TV-bolagen är av motsatt uppfattning. En kompromiss , innebär att 5 tidningar publicerar löpsedlar — inte nyheter — i text-TV, medan två TV-bolag och en nyhetsbyrå svarar för det , övriga innehållet. Redaktionen om 15-20 man finns i Berlin och sysslar inte alls med programtextning. Den brittiska standarden används, och denna har dessutom utnyttjats för text-TV- ' sändningar i bl a Holland, Österrike och Australien. Också i Österrike medverkar personal från en nyhetsbyrå i text-TV- sammanhang, medan holländsk text-TV produceras av de sex

• Sida 68
•  Original

TV-bolagens gemensamma nyhetsavdelning. Holländarna har programtextning.

Även våra nordiska grannar har prövat och planerar använda brittisk standard. DanskTV har en provsida ute, medan norsk TV , har avslutat en utredning som rekommenderar införandet av text-TV. Det statliga finska TV-bolaget har köpt utrustning och startar sin text-TV under 1981. Textning på svenska planeras.

I USA hartekniska försök med text-TV ägt rum på flera ställen, både hos enskilda TV-stationer och i regi av TV-bolaget CBS. Introduktionen av text-TV försenas bl a av ett beslut att reser- vera en av linjerna i TV-signalen åt utsändning av en speciell textning för döva och hörselhandikappade; dessa personer (men knappast några andra) erbjuds köpa tillsatsdekodrar på postorder för att kunna ta emot text från de TV-stationer som ansluter sig till detta konkurrerande system. | Washington, DC, startas under 1981 ett fältprov med text-TV enligt kanadensisk | standard i liten skala, där man vill pröva hur väl text-TV lämpar I sig för myndighetsinformation och lokala upplysningar. I

I | I | I I |

5.3. Tekniska och ekonomska förutsättningar för text-TV

5.3.1. Inledning

I en särskild teknisk bilaga finns en översikt av olika tekniska utvecklingslinjer, tex terminaler med flersidesminne, s k tids- bestämda sidor samt text-TV till avgränsade grupper med individuell debitering. Bilagan behandlarvidare ett närbesläktat medium, s k textradio, som innebär att text och bilder sänds digitalt kodade från FM- sändare till specialtillverkade FM- mottagare (som kan vara anslutna till persondatorer).

Bilagan ger också en redogörelse för hur många text- TV-sändningar som praktiskt kan sändas med hänsyn tagen bl a till tittares väntetider och det använda utrymmet, dvs hur många av linjerna i TV-bildens linjestruktur som utnyttjas för text-TV. Dessa linjer i TV-signalen kan dessutom användas för annan information, tex televerkets mätning och felsökning, vilket behandlas i bilagan.

5.3.2. Sändningssituation

Det svenska TV-sändarnätet består av ett stort antal större och mindre stationer. För distribution av TV-programmen från j produktionsplatsen till de större sändarstationerna finns ett ,

• Sida 69
•  Original

omfattande nät av programförbindelser. Den centrala punkten i nätet är televerkets rundradiocentral i Stockholm (Kaknästor- net).

De mindre stationerna, s k slavstationer, kan endast återut- sånda vad som sänds över moderstationen. De kan således inte matas med egna lokala program eller datasignaler, typ text- TV.

På grund av de olika vågutbredningsförhållanden som råder för TV1-sändarnas respektive TV2-sändarnas frekvenser erhålls inte fullt lika hög befolkningstäckning för TV2 som för TV1: 99.4% mot 99.6%. Skillnaden beräknas 1985 kunna nedbringas till ca 3 000 hushåll, fördelade över hela landet.

Det nuvarande sändarnätet och gällande drift- och under- hållsrutiner är avpassade för de tillgänglighetskrav och de sändningstider (även testbildssändning) som gäller för närva- rande. Text-TV kan utan större svårighet sändas under samma tider, dvs i huvudsak dag och kvällstid. Under 1980 innebar detta 80-90 timmar per vecka. En reducering av denna tid är aktuell av kostnadsskäl.

En utökning av Sändningstiderna för text-TV skulle innebära att driftskostnaderna ökade och att underhållsarbetet försvå- rades, framför allt under de närmaste åren när många sändare saknar reservutrustning. Att t ex sända alla dagar mellan 6.30 och midnatt i TV1 skulle kosta 2 miljoner kronor extra. Detta behandlas närmare i den tekniska bilagan.

5.3.3. Mottagningssituationen

Drygt tre miljoner svenska hushåll — omkring 95% — innehar TV 1981. En ökande andel av hushållen har merän en TV. Ca 80% av hushållen — omkring två och en halv miljoner hushåll — har få rg-TV. Omkring 350 000 nya TV-mottagare säljs varje år, varav ca 300 000 i färg.

Ca 50 % av TV-hushållen är anslutna till centralantennanlägg- ningar. I övriga hushåll används normalt individuella utomhus- antenner. Olämpligt utförda antennanläggningar är tyvärr en vanlig orsak till mindre god bildkvalitet och drabbar än hårdare text-TV-bilden.

Text-TV-signalen har en något annan karaktär än den vanliga TV-signalen. Den ställer därför i vissa avseenden andra krav på såväl överföringen som mottagningen än den vanliga signalen. Imånga fall är text-TV-kraven högre än för vanlig TV, vilket leder till att text-TV-mottagning inte alltid är tillfredsställande där den vanliga mottagningen är det.

I samband med utplaceringen av text-TV-mottagare hos

• Sida 70
•  Original

provpubliken i Sveriges Radios prov visade sig ca två tredjede- lar av hushållen direkt kunna ta emot text-TV på både TV1 och TV2. Flertalet av de övriga hushållen kunde ta emot text-TV på båda kanalerna med förbättrade antennanläggningar. Uppgif- terna från England, Frankrike och Västtyskland tyder på att man med dagens teknik får ca 90 % befolkningstäckning. Det förefaller vara realistiskt att räkna med att man med en viss förbättring av mottagningsutrustningen får en täckning av 95-97 % i Sverige.

5.3.4. Möjligheter till regional text-TV

Nuvarande svenska text-TV-prov sker med information som utarbetas, utformas och matas in i Stockholm. Regionala text-TV-sändningar skulle kunna komplettera centrala. Sådana sändningar kan ske oberoende av utbyggnadstakten för regio- nal-TV.

En regional eller lokal produktion av text-TV-sidor kan förberedas för utsändning på flera olika sätt. En enkel metod — som kan användas under ett försöks- eller uppbyggnadsskede— är att regionala/lokala text-TV-sidor matas in centralt (i Stock- holm) och sånds ut över hela riksnåtet (som text-TV idag).

En annan metod är att ansluta varje regional eller lokal text-TV-redaktör/redaktion med dataförbindelse till närmaste regionala TV-station som förses med egen lokal text-TV-dator. Centralt sänd text-TV (från Stockholm) och regional eller lokal text-TV kan här tilldelas olika linjer och sändas oberoende av varandra. Samma sekvens om t ex 100 sidnummer kan tilldelas den regionala text-TV som sänds från Sundsvall som den i Luleå: tittare i respektive omgivning får ändå bara se sidorna från och om den egna regionen. Man hushållar alltså med det begränsade utrymmet för text-TV i TV-signalen. Det finns dessutom ett tredje och dyrare alternativ: att sända text- TV-sidor från en särskild TV-sändare ("regional TV3"). För en sådan verksamhet gäller i tillämpliga delar vad som sägs i avsnitt 3.6 i detta kapitel.

5.3.5. Tänkbara kostnader och intäkter

För text-TV-tittaren kostar text-TV 700-1000 kronor mer än en 26—tums färg-TV med fjärrkontroll. Detta motsvarar knappt tio kronor extra i månaden, om man antar att en text-TV kan behållas i tio år och inte leder till mer omfattande reparationer än en vanlig stor färg-TV. Om text-TV blir standard på färg- TV-apparater i vissa storleksklasser eller masstillverkas av

• Sida 71
•  Original

andra skäl kommer extrakostnaden sannolikt att kunna halve- ras.

För text-TV-försöket har TV-bolaget anskaffat sändnings- och datorutrustning för cirka en miljon.

Personalkostnaderna är svåra att beräkna, och text-TV- redaktionen på TV-bolaget, Ceefax-redaktionen och Oracle- staben lämnar alla olika uppskattningar. Om vi utgårfrån att det verkligen behövs 20 personer för att uppdatera 400 sidor (som i fallet med Ceefax) kan vi efter ytterligare antaganden beräkna hur många anställda som behövs för att uppdatera ett visst antal sidor i text-TV.

Hur många behöver t ex arbeta med ettusen sidor? (Det är alls inget maximiantal, men vi tar det som exempel.) För så många sidor krävs utrymme i två TV-kanaler, både i TV1 och TV2, och väntetiden blir i genomsnitt 12,5 sekunder om åtta linjer utnyttjas i respektive kanal. Om av dessa 1000 sidor 200 uppdateras dagligen, 200 varannan dag och 600 var tredje blir personalbehovet kanske 25 redaktörer. Säg att månadslönen för dessa är ca 10 000 plus sociala kostnader. De årliga personal- kostnaderna skulle bli 4,5 miljoner kronor.

Text-TV-redaktionen räknar med att det för programtextning kan behövas en tjänst per timme programtextning i veckan. Fullständig textning (främst icke direktsända program) på svenska och finska skulle i så fall kräva 30 (10 plus 20) textare; textning på två språk kan tekniskt sett försiggå redan med dagens utnyttjande av bara ett par linjer i TV-signalen. Om text-TV-redaktionens beräkningar stämmer även i en icke- försökssituation, och om t ex fem invandrarspråk textas, skulle enbart denna text-TV-service ta i anspråk ett hundratal tjänster och kunna kosta mellan 15 och 20 miljoner kronor årligen i lönekostnader.

5.3.6. Helkanals text-TV

Hypotetiskt sett kan självfallet en hel TV-kanal, inte bara någ ra få linjer, avsättas för sändning av text-TV-sidor. Man kan i princip sända annat än TV-program eller text-TV-sidor i hela eller delar ' av denna nya TV-kanal: tex mer detaljrika stillbilder och teleprogramvara (datorprogram som skickas från centralt håll till text-TV-apparater med inbyggd mikrodator eller till enskilda persondatorer). Såg att 600 linjer av TV-signalen används för text-TV. Om vi accepterar en maximal väntetid om 10 sekunder (dvs i genomsnitt 5 sekunder per sida) kan 7500 text-TV-sidor sändas i en hel kanal mot ca 200 sidor med sändning på bara två linjer. Om vi accepterar en väntetid på en minut (i genomsnitt 30

• Sida 72
•  Original

sekunder) per sida kan således ca 45 000 sidor sändas i den hela TV-kanalen. En TV-kanal har alltså en hög överföringsförmåga, ca 500 000 tecken/sekund.

En sådan ny TV-kanal — TV3— kräverförstås resurser. I Sverige finns ointecknat eterutrymme att användas för en ny TV-kanal. En fullt utbyggd TV3 (som täcker 99.4% av hushållen) skulle kräva investeringar i sändare och annat om ungefär 250 miljoner kronor. (Om endast 90% av hushållen i riket täcks stannar kostnaderna vid 100 miljoner.)

Det är emellertid inte bara sändningsutrymmet som kostar pengar. Nya text-TV-datorer skulle behöva införskaffas för helkanals text-TV. Dessutom behövs mer personal. I Frankrike har man inställningen att dessa kostnader kan täckas genom att sändningsutrymmet hyrs av utomstående, institutioner och företag, främst för sändning av information i kodad form.

Naturligtvis kan man överväga sändning av text-TV i en hel kanal vid tider då inte ordinarie TV-sändning pågår, t ex vid sådana tillfällen då nu testbild ligger ute. Nuvarande text- TV-mottagare är dock enbart avsedda för att ta emot text-TV (data) på ca 30 linjer, inte på alla 625.

• Sida 73
•  Original

6. Teledata

6.1. Vad är teledata?

Teledata ger liksom text-TV möjlighet att ta emot text och enkla bilder. En viktig skillnad är att telefonsystemet används istället för etern. Tekniskt sett kan det därför finnas många fler teledatatjänster än text-TV-tjänster. Teledata "sänds" alltså inte som text-W utan beställs med ett telefonsamtal.

För att beställa information från en teledatabas — det kan finnas många — behöver man bl a en teledataterminal, som kan vara en modifierad TV-mottagare, och ett s k modem, som gör att data från telefontråden kan framträda på en bildskärm. Terminaler kan också vara en skrivare för vanlig text eller för blindskrift. Man ringer ett nummer till en teledatabas på en vanlig telefon (eller trycker på en knapp som automatiskt kopplar telefonnumret). Därpå framträder "sidor" med text och enkla bilder på terminalen.

Varje databas kan innehålla hundratusentals sidor; det är fler än vad som ryms to m i en hel TV-kanal speciellt avdelad för text-TV. Även små system med något hundratal sidor är möjliga. Denna information överförs på telefonnätet som numrerade sidor om vardera vanligen 24 rader. Man beställer fram sidor genom att trycka sidnummer på en knappdosa; alternativt kan man skriva tex sökord på ett tangentbord som kopplas till bildskärmen, och då letar datorn efter sidor som innehåller information av just den eftersökta typen.

Användaren söker och beställer alltså information i dialog med en dator. Teledata är således närmast en telefonupplys- ningstjänst i databasform.

Iden bakom teledata — skillnaden gentemot annan s k data- bassökning — är att systemet ska vara enkelt och billigt, så att det passar också datorovana personer. Terminalerna måste vara avsedda att masstillverkas. Länge har man ansett att en modifierad TV-apparat är den billigaste godtagbara teledatater- minalen, men andra speciella Iågkostnadsterminaler finns också.

• Sida 74
•  Original

Teledata är emellertid förmer än bara en telefonupplysnings- tjänst.

Användaren kan själv lämna information till teledatabasen (och alltså inte bara ta emot upplysningar). Detta sker genom att telefonnätet medger trafik i båda riktningarna. Användarens egna meddelanden kan t ex vara enkla svar på frågor eller mer komplicerade inlägg. Dessa inlägg kan tänkas bli lagrade i teledatorn, kanske så att vem som helst kan komma åt att läsa dem (på begäran). En annan tillämpning av teledata är över- sändning av text- kommunikation direkt mellan två terminaler, utan allmän åtkomlighet i teledatorn. Det förra liknar en anslagstavla, det senare privata brevlådor.

Teledata kan också nyttjas för ekonomiska transaktioner. | den enklaste formen innebär det att användaren på en knappdosa begär en sida där olika varor eller tjänster förtecknas och kan beställas, varpå användaren med en siffra som betyder "Ja" besvarar teledatas fråga om han vill beställa något. Beställning- en registreras i datorn — där användaren är känd genom sitt namn och lösenord — så att bara annonsören kan åtkomma denna kunduppgift. Leverans sker förstås senare. Räkning skickas antingen samtidigt med leveransen, eller också debite- ras bestållarens kontokortskonto direkt vid beställning. len mer komplicerad form kan teledata-beställningen bli kopplad till omedelbar debitering av ett bankkonto.

Teledata kan slutligen användas avgränsat, för slutna grupper användare (Closed User Groups) inom tex ett företag eller fackförbund. Man kan tänka sig att vissa sidor i en större, allmänt tillgänglig teledatabas förses med sekretesskydd så att bara behöriga läsare får beskåda dem. Ett annat sätt för en sluten användargrupp är förstås att skaffa och sköta ett eget, internt, kanske litet teledatasystem. Detta ligger utanför vårt område vilket ju avser information till allmänheten.

6.2. Utvecklingen av teledata

Teledata är— som vi visar i nästa avsnitt, om den internationella utvecklingen — från början en brittisk ide. Sedan 1979— då vår kartläggningsrapport Nya vyer publicerades — har utvecklingen gått vidare. Något av det som hänt måste i korthet nämnas redan här.

Britter och fransmän har (precis som ifråga om text-TV) presenterat varsin standard för teledata. Bl a dessa två system- lösningar innefattas i en rekommendation som gjorts av CCITT, den internationella post- och telefonorganisation sort bl a ger tekniska riktlinjer för världens teleadministrationer. Dessa stan- darder och andra diskuteras i en teknisk bilaga.

• Sida 75
•  Original

gen på tanken att framför allt hushåll skulle använda hemmets TV-mottagare (modifierade eller med tillsats) för att söka information i teledata. Prestel lanserades som reguljärverksam- het våren 1979, men ännu i januari 1981 hade bara ca 1 000 hushåll anslutit sig till systemet.

I Frankrike finns emellertid officiella planer på att förse samtliga telefonabonnenter med teledataterminaler. Dessa är 9 tums specialbyggda svartvita bildskärmsterminaler med full- ständiga tangentbord. De är avsedda för "den elektroniska telefonkatalogen" (se vidare avsnitt 3.2 i detta kapitel) och kan inte ta emot TV-sändningar; däremot kan de användas för teledatatjänster i allmänhet. Om denna typ av billig terminal får allmän utbredning kan det påverka synen på teledata även i andra länder.

Mycket tyder dock på att teledata i Sverige först blir en . angelägenhet för affärs- och organisationslivet, och att de flesta hushåll — om de själva ska bekosta terminalerna — anskaffar teledatautrustning först avsevärt senare, om alls. Norska tele- verket räknar i sin officiella långtidsplan (NOU 1980:10) med att ännu 1990 antalet användare av teledata i Norge kommer att vara begränsat till ca 12 000; man tror dock att flertalet av dessa ska vara hushåll.

Mycket tyder också på att användning av tangentbord på sikt kommer att komplettera det tidsödande stegvisa s k trådsök- ningssystem som bl a Prestel f n använder sig av. Med tangentbord kan användaren från början i klartext skriva vad han vill leta efter i databasen. Vi diskuterar även detta i den tekniska bilagan om Utvecklingslinjer.

När utredningen tillsattes var osäkerheten stor beträffande möjligheterna att med teledata och hemfax (billig telefaksimil) överföra dagstidningar på telenätet. Under överskådlig tid blir det emellertid dyrt och omständligt för den enskilde att läsa tidningen på A4-sidor som trycks ut en och en på specialpapper. Vi diskuterar detta i kapitel 7.

Det har också framförts tankar om att kunna publicera tex uppslagsverk i teledataform med möjlighet till snabba uppda- teringar; i Prestel finns åtminstone delar av ett lexikon. Uppslagsverkskommittén avvisar i sitt betänkande (SOU 1980:26) inte tanken att använda t ex teledata som komplement eller supplement till tryckta uppslagsverk.

6.3. Försök med teledata

6.3.1. Viewdata och Prestel

Ursprungslandet för teledata år Storbritannien. Tankarna på teledata uppstod 1970 inom det brittiska televerket, British

• Sida 76
•  Original

Telecom (dåvarande Post Office). Syftet var bl a att öka telefontrafiken, framför allt på kvällar och helger då arbetssam- talen avtagit. Det speciella brittiska teledatasystemet kallades från början Viewdata, men når det 1978 visade sig omöjligt att inregistrera en kombination av två så vanliga ord som varu- märke bytte British Telecom namnet till Prestel. Från framför allt brittiskt håll har namnet Viewdata sedan lanserats som beteck- ning på hela systemtanken, på vad vi kallar teledata.

Prestel lanserades som en allmän tjänst under våren 1979, ett år tidigare än de ursprungliga planerna. Egentligen skulle då ett ambitiöst fältprov ha inletts, med 1500 Prestel-terminaler fördelade lika på företag och hushåll. Nu kom istället de allra flesta användare att utgöras av företag, alltså tvärtemot British Telecoms förhoppning att kunderna hemma skulle använda Prestel på kvällar och helger.

Antalet användare är begränsat i förhållande till British Telecoms ursprungliga planer och förhoppningar: i maj 1979 bara 1000, ett år senare ungefär 4500 och i februari 1981 ca 8000. (Antalet sålda apparater är större, ca 9000; och industrin uppger sig ha levererat ytterligare ca 2000 mottagare.) Nästan 7000 av de registrerade användarna år företag eller organisationer, och många av dessa deltar i Prestel också genom att själva framställa och sälja information mm i form av teledatasidor.

Antalet sidor i Prestel var ca 125 000 i maj 1979, drygt 170 000 vintern 1980/81. Informationen finns åtkomlig i flera datorer med identiskt innehåll. British Telecom har arbetat med en först till kvarnen-princip för att sälja sidutrymme, och några redan etablerade informationslämnare med stort sidutrymme hyr ut enstaka sidor till s k underutgivare ("sub-information provi- ders", "sub-IPS"). Dessa betalar alltså en annan utgivare (en paraplyutgivare eller "umbrella IP") för att publicera sin egen information. Det finns (i februari 1981) ca 140 vanliga informa- tionslämnare och nära 350 underutgivare, sub-lPs.

British Telecom ansvarar inte för informationen i Prestel utan förklarar att man i det här fallet är vad man i USA kallar en "common carrier": en organisation som förmedlar en vara utan att garantera dess kvalitet.

Ansvaret för informationen i Prestel ligger nu hos varje utgivare (och, i förekommande fall, hos varje underutgivare, sub-IP). Ett femtiotal utgivare har samlats i en Association of Viewdata Information Providers som under våren 1980 lät utge hedersregler för innehållet i Prestel. Föreningen, AVIP, utser också en hedersdomstol som kan sägas motsvara Pressens Opinionsnämnd dit klagomål och anmälningar som rör innehål— let i Prestel kan riktas. Hedersreglerna kopierar i allt väsentligt andra regelsamlingarfråmst beträffande annonseringens inne-

• Sida 77
•  Original

håll och utformning.

De ca 140 huvudutgivarna betalar både fasta och rörliga avgifter till British Telecom: 5 000 pund per år samt 5 pund per sidutrymme. Plats för minst 100 sidor måste hyras, vilket har gjort att mindre publicister eller informatörer fått bli underutgi— vare som hyr plats i större utgivares sidstruktur. (De största utgivarna disponerar uppemot 10 000 sidor i Prestel.) Officiellt räknar man med att en informationslämnares alla kostnader blir mellan 20 och 30 pund per sidutrymme.

En utgivare uppger att British Telecom på längre sikt räknar med en årsintåkt per användare om ungefär 50 pund (vilket skulle uppkomma vid tre-fyra användningar i veckan) och att en fjärdedel av detta fördelas på de informationslämnare vilkas sidor användaren beskådat medan British Telecom för sina kostnader får tre fjärdedelar. För att få teledata att bära sig har olika utgivare startat utrednings- och konsultationsverksamhet samt utbildnings- och konferenspaket förutom uthyrning av sidutrymme i den egna delen av Prestel.

Användaren betalar för det första för en modifierad TV- apparat, oftast en färg-TV som i januari 1981 uppges kosta 15 pund extra i månaden att hyra eller 600 pund extra att köpa. En svartvit TV med teledatamöjlighet kostar 1980 mellan 500 och 700 pund. Svartvita specialterminaler har lanserats i liten skala för affärslivet, men de flesta teledatasidor utformas medvetet i färg. I januari 1981 kan man köpa separata teledatatilI-satser för ca 200 pund per st (exkl moms). Dessa kopplas till en vanlig färg-TV.

Till detta kommer avgifter som varierar med användningen av teledata. Ett telefonsamtal om högst 12 minuter kostar minst 3 pence. Samma kostar3 minuter datortid när det ärsom billigast. Användaren betalar också per sida. Varje informationslämnare sätter själv pris på sina teledatasidor — priset står överst till höger på varje sida och annonseras f ö på innehållsförteckning- ar— och priset kan vara så högt som 50 pence per sida. Vanligast torde vara ett sidpris på en halv penny; många sidor, t ex alla innehållsförteckningar, är gratis.

British Telecom erbjuder dessutom under 1980 en speciell teledatatjänst som kallas Prestel International. Detta är ett försök som vänder sig till företag i bl a Storbritannien, USA, Sverige, Västtyskland, Holland, Schweiz och Australien. Prestel International består av olika delar. Dels finns två särskilda, avgänsade databaser med specialupplysningar om jordbruk och shipping. Dels förser ett tjugotal andra organisationer— t ex BBC, the Economist, Fintel och Newsweek— samtliga abonnen- ter på Prestel International med mer allmän information. Dels

• Sida 78
•  Original

kan de företag som så vill använda Prestel International för privata meddelanden inom den egna gruppen.

6.3.2 Teledata utanför de brittiska öarna I Sverige driver televerket sedan mars 1979 ett prov med teledata som kallas DataVision och i mycket bygger på de brittiska systemtankarna. Teledataförsöket avser att skaffa praktisk erfarenhet av teledata; provet vänder sig inte direkt till allmänheten. Deltagarna i detta teledataförsök är ett fyrtiotal organisatio- ner. Hår återfinns för det första enheter inom televerket samt vissa utländska teleförvaltningar. Ett tiotal ytterligare deltagare är inblandade främst för att enbart följa provet, och hit hört ex utrustningsleverantörer, informationsteknologiutredningen, Svenska Tidningsutgivareföreningen samt Svenska Journalist- förbundet. Övriga ca 25 organisationer är eller har varit mer aktiva som utgivare av informationssidor. Hit hör ett tiotal tidningar, andra informationssäljande företag, några stora koncerner samt offentlig förvaltning. Två universitetsinstitutio- ner deltar framför allt för att undersöka hur formen och innehållet som utmärker teledata uppfattas av användarna. Alla deltagare har tilldelats 200 sidor var. Sommaren 1980 fanns i systemet något mer än 2600 sidor, varav bara ett knappt hundratal hade spärrats mot obehörig åtkomst. Flertalet sidor har alltså varit möjliga att läsa för samtliga provdeltagare. Provdeltagarna har lämnat synpunkter på provet i flera enkätundersökningar, varav en (i januari/februari 1981) genom- fördes av utredningen i samverkan med televerket. De flesta av de trettio mest aktiva provdeltagarna har redogjort för sina erfarenheter och bedömningar av teledatamediet, som kan sammanfattas så här. Inom varje organisation har bara ett fåtal — en eller ett par — personer, utan egentlig datorvana, sysslat med DataVision, oftast sedan 1979. ljanuari/februari 1981 ärmedianantaletfyllda sidor i DataVision ca 50, men det varierar mycket och över en tredjedel uppger sig ha över 100 sidor fyllda med innehåll. Materialet har nästan aldrig samlats in direkt för teledata utan i andra syften. Provdeltagarna använder inte alla bildmöjligheter: de flesta har inte försökt göra figurer utan har nöjt sig med enkla bakgrunder och kombinationer av färger för att markera vad det är för slags innehåll. Vanligen har man arkiverat de sidor som gjorts, åtminstone dem med bilder eller något slags illustratio- ner, och vanligast är att man sparat manus och förlagor. Sex organisationer har inte alls dokumenterat sitt sidutbud. De allra flesta har visat teledata för mer än 100 personer som ' oftast varit positiva till mediet. Åskådarnas synpunkter — som i

• Sida 79
•  Original

del fall letttill att man ändrat på sidorna— harfrämst rört mediets utseende (färg och bilder), mindre ofta dess innehåll. Själva har dock provdeltagarna bedömt vilket material som passar bäst i teledata. Till det som en majoritet säger är t o m "mycket lämpligt" för mediet hör sådant som rese- och trafikupplysning- ar, sportinformation och — tabeller, konsumentupplysning, löpsedlar, nöjesguider samt hälso- och sjukvårdsupplysning.

I övriga Norden bör särskilt förhållandena i Finland uppmärk- sammas. Tre privata företag — Sanomaförlaget, elektroniktill- verkaren Nokia och Helsingfors Telefonförening — har gemen- samt etablerat ett bolag för att sälja information i ett teledata- system som kallas Telset. Man vänder sig i första hand till näringslivet. Telset-företaget har fn marknadsföringsrätt i Finland för den internationellt tillgängliga tjänsten Prestel International.

Tyska televerket — Deutsche Bundespost, DB —- har för provändamål köpt det engelska Prestel-systemet men låter samtidigt utveckla mer avancerade system. DB startade hösten 1980 ett långe förberett fältförsök med teledata i städerna Diis- seldorf och Berlin. Tjänsten kallas Bildschirmtext. DB vänder sig både till hushåll och till kontor. Man har rekryterat användare genom att betala extrakostnader för teledatadekodrar för dem som ändå planerat att köpa ny färg-TV i Berlin. I Diisseldorf har man dessutom gjort ett representativt urval om ca 2 000 personer bland befolkningen. Företagen rekryteras av informa- tionslämnarna. I februari 1981 deltarca 1 400 hushåll i Berlin och nära 1 000 i Dösseldorf, dessutom ca 450 företag per ort, inalles 3 300 enheter. Nära 100 000 sidor finns lagrade i systemen på respektive ort.

Informationslåmnarna i det tyska försöket har utformat sina sidor så att de kan placeras i ett hierarkiskt system med olika sakområden och passa en redan från början uppställd innehålls- förteckning. DB strävar aktivt efter att Bildschirmtext ska medge koppling till andra databaser så att användare av systemet ska kunna hämta information också från andra datorer till rutan på sin modifierade TV-mottagare. (Detta är en målsättning också i Prestel och svenska televerkets teledataprov, benämnt Datavi- sion).

Ett prov med likartad omfattning planeras i Velizy, en förstad till Paris, av DGT, franska televerket. Försöket, kallat Teletel, startar våren 1981 och omfattar omkring 3500 hushåll samt ett hundratal allmänna platser. Ca 200 utgivare deltar, enligt planerna med ca 200 000 sidor: upplysningar, spel, beräknings- och beställningsprogram m m. Olika typer av terminaler

prövas. DGT planerar vidare att— med början under 1982— låta ersätta

• Sida 80
•  Original

(ca 270 000) i departementet lIle—et-Villaine med en bildskärms- terminal (9 tum) som kan kopplas till ett abonnentregister på teledata. Slutmålet är att 1992 utan särskild debitering ha försett samtliga Frankrikes 34 miljoner telefonhushåll med denna elektroniska telefonkatalog; tryck- och distributionskostnader för telefonkataloger samt lönekostnader för (1981) 4000 telefo- nister som gertelefonupplysningar beräknas bli inbesparade på tio år.

Definitivt beslut om hela programmet torde ej fattas före 1982 men arbetet med terminalframstållning och utformning av programvara pågår sedan länge. Industrin har tagit fram prototyper på bildskärmsterminaler med tangentbord som i masstillverkning inte ska få kosta mer än 500 franc och därför blir små och svartvita. Deras första användning är alltså att återge uppgifter ur telefonabonnentregister, men självklart kan de också användas som vanliga teledataterminaler.

I USA och Kanada bedrivs några försök med teledataliknande system. Bell Canada avser låta 2000 hushåll i Ottawa pröva den kanadensiska teledatastandarden Telidon. Bell Systems i USA förser ett femtiotal hushåll i Florida, USA, med bl a teledatatill- satser som används i ett försök planerat av en stor amerikansk tidningskedja, Knight Ridder. I Columbus, Ohio, planeras ett fältprov i motsvarande omfattning, där användarna bereds tillfälle att pröva bl a elektroniska banktjänster och avancerad informationssökning. Dessutom förekommer ett östkustbaserat system kallat The Source som låter hobbyintresserade med hemdatorer på teledatasått (trädsökning) bl a vålja information urt ex New York Times register eller skriva elektroniska brev till varandra.

• Sida 81
•  Original

7. Telefax

7.1. Vad är telefax?

Ordet telefax, eller telefaksimil, betyder att "på avstånd göra lika". Det är fråga om att, på sätt som liknar vanlig kopiering av pappersdokument, av en pappersförlaga framställa kopior som återges på annan plats än där sändaren befinner sig.

En telefaxapparat kan normalt både sända och mottaga dokument. Innehavaren av en sådan telefaxapparat ringer på den via modemenheten anslutna telefonen upp den avsedda mottagaren. Denna senare behöver inte fysiskt vara närvarande och svara, mottagarapparaten kan ställas in för automatisk start när något dokument skall tas emot. När uppkopplingen är klar placerar sändaren sin förlaga i sändarapparaten. Detta doku- ment kan vara en text, en bild, något handskrivet etc. Efter den för telefaxapparaten normala överföringstiden är dokumentet överfört, och finns i kopia i mottagarens apparat.

Det är tekniskt lika enkelt att föra över dokument till flera mottagare samtidigt. Detta är intressant inte minst för nyhets- uppgifter — aktuellt i samband med den s k elektroniska tidningen.

En telefaxapparat kan kopplas till teledata, men även till text-TV, för att ta ut information därifrån på papper. Då kopplar man inte upp sig via telefonen, utan ansluter istället telefaxap- paraten till text-TV-mottagaren.

Telefax kan alltså användas i samband med teledata eller text-TV, men också separat för t ex översändning av privat- brev.

Tekniskt innebärtelefax att den förlaga som ska överföras från telefaxsändare till telefaxmottagare söks horisontellt av med en ljusstråle. Olika ljusstyrka i originalet omvandlas i en fotocell till elektrisk ström, som överförs på telenätet, eller på annat sätt, till mottagaren/mottagarna. Där omvandlas den tillbaka till en pappersbild, genom att ett papper i varje telefaxmottagare svärtas i takt med svärtningen på telefaxförlagan.

• Sida 82
•  Original

Flera olika typer av telefaxapparater finns. De skiljer Sig väsentligt i prestanda och pris. Man brukar, för överföring av en A4-sida, trots att gränserna ej är skarpa, skilja mellan

grupp I överföringstid ca 6 min grupp || överföringstid ca 3 min grupp lll digital överföring, ca 1 min grupp lV digital överföring, mindre än 1 min

Överföring av de elektriska signalerna mellan en telefaxsändare och en (eller flera) telefaxmottagare kan ske med hjälp av olika telekommunikationssystem. Telefonnätet, datanätet, speciellt abonnerade nåt, eller över radio eller satellit. För sådan telefax som utredningen i första hand har intresserat sig för, fax för hembruk — hemfax — är det telefonnätet som kommer att användas.

7.2. Telefax för hembruk

Stora pris och prestandaskillnader finns mellan telefaxappara- ter som är avsedda för kontorsbruk och telefax för hembruk, hemfax. Hemfaxapparater finns vid årsskiftet 1980/81 ännu inte att köpa, men under 1981 väntas såväl franska som japanska apparater presenteras på marknaden. För dessa båda typer gäller att de arbetar med en överföringstid på ca 2 minuter per A4-sida (dock tillhörande grupp lll ovan), samt att priset (för telemyndigheten) väntas bli ca 2 000 kr. En sådan apparat kan också användas för enbart lokal kopiering av dokument. Papperskostnaden kan bli 15-35 öre per sida när mediet börjat spridas på allvar.

I dag tillängliga telefaxapparater är avsedda direkt för kon- torsbruk och betingar höga inköpspriser, belopp mellan 10 000 kr och 50 000 kr är normala. Dessa apparater är betydligt effektivare än de kommande hemfaxapparaterna.

För telefax tänker man sig en användning på kontor i första hand. Först därefter kan allmänhetens användning bli aktuell, i privata hem och i gemensamma lokaler, t ex av typ postkontor, banker, informationscentraler mm.

Prognoserna för spridningen av hemfax är ännu mycket osäkra. Japanerna väntar sig en omfattande nationell spridning under 1980-talet, detta hänger samman med de speciella skriftspråksförhållanden som råder i Japan. Japansk skrift använder sig av tusentals olika tecken, varför olika former av teknik för överföring av bilder där är av tydligt förstahandsin- tresse. Enligt en undersökning inom den japanska elektronik-

• Sida 83
•  Original

branschen, maj 1979, var 1973 ca 18 000 och 1978 ca 160 000 telefaxapparater i bruk i Japan, och antalet väntas snabbt stiga under 1980-talet, särskilt när hemfaxapparater blivit allmänt tillgängliga på marknaden. Enligt japanska post- och teleminis- teriet beräknas till år 1990 nära 90% av alla japanska hushåll "ha tillgång till" hemfaxutrustning.

Även fransmännen räknar med en kraftig spridning av hemfax under 1980-talet. Enligt uppgift i juni 1980 av franska telemyn- digheten DGT väntas 200 000 franska hemfaxapparater vara i bruk vid mitten av 1980-talet, och 2,5 miljoner franska hushåll (av totalt ca 25 miljoner) ha sådana apparater år 1990. Svårig- heterna att upprätthålla en effektiv brevdistribution i Frankrike har nämnts som ett skäl för denna höga spridningstakt, teleöverföring av brev uppges som speciellt intressant i detta land.

Utanför Frankrike och Japan kan man emellertid hittills notera en avvaktande hållning — för att inte säga tveksamhet — inför hemfaxutvecklingen. Behoven på området måste först få tillfälle etablera sig, hävdas det. Hönan och ägget, svararfransmännen, någon måste börja för att utveckling av nya tjänster över huvud taget ska komma till stånd.

7.3. Tillämpningar för hemfax

Som nämnts kan hemfaxapparater inledningsvis väntas komma till användning i kontorsmiljö. Det låga priset gör dem där snart tillgängliga, och då även för små butiker, restauranger m m. Därefter kan hemmiljön bli aktuell.

Tänkbara områden där hemfax kan spela en roll, omfattar: meddelandeförmedling, beställningar, bekräftelser, räkningar, fakturor, nyheter, begärd reklam och konsumentupplysning, undervisning, hemkopiering samt privat minne till hemdator. För flera av dessa tjänster kan förutom telefax även skrivare komma till användning.

Endast i enstaka fall kan hemfaxen väntas bli enda terminal- utrustning i hem och på arbetsplats. I dominerande utsträckning kan hemfaxen i stället komma att komplettera teledatautrust- ning, såsom separat terminal, hemdator e.d.

7.4. Utvecklingslinjer för hemfax

I framtiden är det möjligt att konstruera telefaxapparater där avsökningen av telefaxoriginalet sker helt utan mekanisk rörel-

• Sida 84
•  Original

se. Denna teknik finns delvis redan utvecklad för användning i samband med TV-kameror.

Redan finns även telefaxsystem som arbetar med färg. Dessa apparater blir dock dyra, och kan knappast före sekelskiftet väntas nä någon mer allmän spridning.

Det är sålunda ännu osäkert med vilket tempo herrfax kommer att spridas. Den yngre generationen — som väner sig alltmer vid bilden som medium — kan möjligen lättare korrma att känna sig förtrogen med hemfax. Man bör också komma håg att hemfax kan vara enkel att använda praktiskt. Detta kan underlätta spridningen. Emellertid är ännu kostnaderför papper och underhåll, samt användningstaxor, ganska höga.

Avgörande för spridning av hemfax blir i första hand den takt med vilken telefaxtjånster kommer att erbjudas på marknaden, av myndigheter (elektronisk meddelandeförmedling, ardra offentliga tjänster m m) och företag (nyhetssammanfattringar, beställningar, betalningsförmedling m m).

• Sida 85
•  Original

8. Särskilda frågor

8.1. Teledata och pressen

8.1.1. Inledning

Direktiven för informationsteknologiutredningen förutser att en introduktion av de nya medierna teledata, text-TV och telefax för hembruk kan komma att påverka pressens villkor. Utredningen har därför fått i uppdrag att bl a "studera vilka effekter en sådan introduktion kan få på pressens, i synnerhet dagspressens, möjlighet att fylla sin samhällsfunktion". I detta sammanhang bör kommitten "speciellt pröva olika möjligheter för pressen att utnyttja de nya medierna och vilka effekter detta skulle få på pressens möjlighet att fylla nämnda funktion".

Vi diskuterar dessa frågor här. Vi koncentrerar oss på teledata: vad som sägs gäller i vissa fall också för text-TV och telefax. Först granskar vi i vilken mån detär möjligt att med teledata på ett bättre sätt än i dagstidningarfullgöra vad som kan sägas vara kärnan i pressens samhällsfunktion — att informera allmänheten om vad som sker i samhället, att ge kommentarer, att kritiskt granska överheten samt möjliggöra kommunikation mellan och inom intressegrupper.

Därnäst vidgar vi perspektivet till att innefatta tidningarnas uppgifter i övrigt— som förmedlare av sportmaterial, familjenytt mm. Passar teledata bättre än tidningar för att förmedla dagspressens övriga redaktionella innehåll? Detta är också en viktig del av pressens samhällsfunktion.

Slutligen ser vi på pressens möjligheter (eller svårigheter) att

. fullgöra sin samhällsfunktion ur ett annat perspektiv: kan

möjligen pressens intäkter minska genom att annonsörerna väljer att annonsera i teledata hellre än i tidningar? Direktiven , uppmärksammar särskilt "frågan om kommersiell reklam skall ' förekomma ide nya medierna" och nämner som en komplika-

tion att "pressen i betydande utsträckning är beroende av reklamintäkter för finansiering av sin nuvarande verksam- het".

• Sida 86
•  Original

En särskild expertgrupp för pressfrågor har behandlat dessa spörsmål vid ett tiotal sammanträden. Gruppen har avlämnat en rapport till utredningen, och detär på denna rapport som den följande framställningen bygger. Rapporten och expertgrup- pens arbete har också diskuterats vid en särskild hearing i pressfrågor som utredningen anordnat med personer inom bl a tidningsbranschen.

8.1.2 ldeer och opinioner i teledata Direktiven för informationsteknologiutredningen framhåller: "Det råder stor enighet om att ett representativt demokratiskt systern kräver ett intensivt utbyte av ideer samt kunskap om olika opinioner. En viktig förutsättning härför är en mångfald inom pressen". Direktiven nämner att statsmakterna sökt uppnå en sådan mångfald i görligaste mån genom att "under det senaste decenniet (satsa) allt större resurser på stöd till pressen, i första hand dagspressen". 1972 års pressutredning hävdar i sitt slutbetänkande (SOU 1975: 79): "Tidningarna fungerar politiskt för stora grupper av medborgare. Det opinionsbildande och seriösa stoffet — i form av t ex ledare, nyhets- och reportagematerial —- upptar en stor del av tidningarnas innehåll. Det visar sig också att det har många läsare."

Pressutredningen finner att pressen - och andra massmedier — framför allt ska upprätthålla fyra funktioner. De bör (1) ge allsidig information, (2) göra kommentarer kring olika samhälls- l.ändelser, (3) utöva kontroll och granskning av olika makthava- re samt (4) underlätta kommunikationen inom och mellan organiserade grupper i samhället.

Själva kärnan i pressens samhällsfunktion kan alltså uppfattas vara att tillföra den offentliga debatten — i politiska, ekonomiska, fackliga, sociala och andra frågor— både fakta och en mångfald idéer och opinioner. Här diskuterar vi idéer och opinioner. Det tidningsinnehåll som närmast svarar mot denna uppgift är . ledare, kulturstoff, debattartiklar, presskrönikor och insändare. Merparten av detta material får helt enkelt inte rum på en enda sida i teledata: sidorna är för små. Nyanserade framställningar av denna art kräver vanligen ett utrymme som i teledata skulle motsvara tio eller tjugo sidor. Erfarenheterna från bl a Prestel visar att det är svårt att verkligen läsa många teledatasidor i följd.

Finns det något tidningsinnehåll av opinionsbildande slag, som kan uttryckas med ett hundratal ord, som på en teledata- sida? Pressavdelningar med pressgrannar och insändare är jämförelsevis korta, och enstaka pressklipp eller insändare kan

• Sida 87
•  Original

I |

möjligen rymmas på en enda teledatasida. I teledata kan to m ett större utrymme än i t ex dagspressens spalter eller i radions tidningskrönika ägnas åt pressklipp eller insändare. Det övriga innehållet tar stor plats, troligen för stor. Debattartiklar, t ex, skulle i genomsnitt fylla 20 teledatasidor, en ledare kanske 10.

Det opinionsstoff som allmänheten låser mycket — och som läses mer än t ex sportsidorna — är just insändaravdelningen som upptar bara någon procent av tidningarnas totalutrymme. Tidningarna får ett större antal insändare än de kan publicera; i teledata kan fler publiceras — men då måste de troligen kortas och redigeras.

Även om förkortade ledare och insändare publiceras i teledata skulle detta troligen bara marginellt drabba läsningen av dagstidningar. De som är intresserade av just ledare väljer redan att följa den politiska debatten i många olika medier och skulle troligen foga teledata till det förråd som de redan har. För andra — t ex medlemmar i en intressegrupp — skulle teledata erbjuda en helt ny kanal men knappast en som ersätter andra medier (utom möjligen vissa telefonsamtal eller rundskrivel- ser). För att detta ska kunna ske krävs att de själva får möjlighet att etablera sig som utgivare av teledatatjänster.

8.1.3 Annat redaktionellt innehåll i teledata.

Innehållet i en teledatabas av någon omfattning är mycket svårt att överblicka fysiskt på samma sätt som innehållet i en dagstidning. Det nästan obegränsade sidantalet i teledata har betydelse för läsarens möjlighet att hitta rätt och journalistens sätt att utforma och markera sin artikel.

Varje läsare har utvecklat sitt eget, nästan oföränderliga sätt att läsa en tidning. Så gott som alla sidor i en tidning blir betittade, skummas förbi. Så är det inte med teledata. En förstasida finns förstås, men ingen enda naturlig fortsättnings- sida. Teledata kan därför vara ett obekvämare medium för läsaren än vad tidningar och tidskrifterär. Det blir utgivarens sak att redigera innehållet i teledata så att det passar läsarens läsmönster och läsbehov så bra som möjligt: sidorna måste sorteras i några logiska följder, korrekta och relevanta korshän- visningar ges osv.

Att på förhand tänka ut hur läsaren kan antas vilja utforska teledatabasen och sedan arrangera sidorna i förhållande till varandra, kallas på engelska "routing": att snitsla vägar eller rutter åt läsaren.»l nästan varje existerande teledata-system förekommer en rutt som är enkel (men kanske tröttande) för

• Sida 88
•  Original

läsaren att följa: en s kträdstruktur med gradvis mer detaljerade innehållsförteckningar, menyer, där läsaren steg för steg trycker fram vad hon eller han vill läsa eller titta på.

Det lättaste för läsaren är annars ett system med sökord, ungefär som till ett datoriserat redaktionellt arkiv: vill man läsa vad som står skrivet om Jakarta skriver man Jakarta eller kanske Jak eller Indonesien eller Utrikes. Korta nyhetssammandrag kan troligen med fördel sättas ihop och sökas upp med hjälp av innehållsförteckningar eller sökord. Längre sekvenser av sidor— om sådana alls författas och designas för teledata — måste troligen bindas ihop på ett mer läsaranpassat sätt.

En sida i teledata enligt det brittiska systemet rymmer som mest 24 x 40 tecken. I praktiken går flera av de 24 raderna åt till rubriker av olika typ, bl a med uppgift om vem som gjort och ansvarar för sidan liksom sidans nummer och pris. Olika stilgrader och typsnitt är ännu inte automatiskttillgängliga, men istället kan färgvalet särskilja t ex en textkategori eller vem som svararför innehållet peka ut något viktigt i texten eller dra till sig läsarens uppmärksamhet. För varje byte av färg i Prestel går det åt ett mellanrum. Det innebär att en sida iteledata rymmer ca 80 ord, sannolikt färre än 75. Och dessutom måste i teledata en sida informera om andra sidor som handlar om likartade saker.

Vad kan sägas på detta ganska begränsade utrymme? Det ter sig naturligt att jämföra teledata med bl a text-TV i det här avseendet. Ceefax (text-TV på BBC) beskrevs redan från början som ett snabbt nyhetsmedium. De text-TV-redaktioner som startades i Europa under 1980 har en stark inriktning på nyhetsmaterial och i många fall har samarbete etablerats med inhemska nyhetsbyråer. Man kan också jämföra sidutrymmet i teledata med det antal ord som ryms i de korta nyhetstelegram som bl a blir upplåsta i radions P3 och som den svenska nyhetsbyrån TT sänder flera gånger per dag. Teledata tycks alltså vara ett medium som passar utmärkt för kortfattade nyhetsnotiser.

För att få en uppfattning om vilka övriga innehållstyper som passar i teledata kan man t ex jämföra innehållet i brittiska Prestel med innehålleti dagstidningar. Det mesta av innehålleti Prestel ärinte nyheter utan snarare servicematerial, sådant som också svenska dagstidningar publicerar i televerkets teledata- prov.

Teledata kan dessutom användas som ett redaktionellt arkiv, men eftersom datorkapaciteten är begränsad och främst avsedd för tidningens kunder kan teledata inte vara det enda eller det mest fullständiga arkivet. Teledata kan användas på samma sätt som bibliografiska databaser, förteckningar över artiklar och

• Sida 89
•  Original

böcker uppställda efter vissa nyckelord; man kan tänka sig att samtliga längre artiklar som t ex en viss redaktion producerar under en månad katalogiseras på teledata med angivande bara av rubriken plus kanske några förklarande termer som kan användas som sökord för det som mikrofilmas.

Så kan exempelvis utrikesredaktionen sortera in nyheter om olika länder, i rubrikform eller i form av korta meningar (eventuellt med hänvisning till vilka dagar under det senaste året en artikel varit publicerad om just det landet); på så vis får den turist eller skolklass eller marknadsdirektör som år intres- serad av t ex Frankrike möjlighet att i koncentrat låsa nyheter om landet direkt i teledata och kanske också möjlighet att beställa utförliga tidningsklipp direkt från redaktionen. På motsvarande sätt kan facktidskrifter registrera vilka ämnesområden som täcks av fackpressinnehållet, så att man inom fackpressen snabbt kan återfinna t ex hänvisningartill alla artiklar som under våren skrivits om båtar eller motorcyklar.

Ett fullständigt redaktionellt arkiv tillhandahålls fö sedan februari 1981 av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) genom dess dotterbolag "IT Nyhetsbanken. l dator lagras samtliga TT- telegram så att de kan återsökas dygnet runt. Det torde vara möjligt att på sikt använda teledataterminaler för sökning i TT Nyhetsbanken. Vem som helst kan då själv söka information, exempelvis på terminaler som kan finnas på tidningar eller bibliotek.

Handelsredaktionen på en större dagstidning sysslar liksom vissa Specialtidningar bl a med börsöversikter, artiklar om samhällsekonomin och bedömning av enskilda företag, särskilt i anslutning till dessas delårsrapporter eller årsredovisningar. Sådan finansiell statistik kan tänkas bli publicerad i teledata: i Prestel publicerar flera tidningsföretag uppgifter av denna karaktär.

En tidnings sportredaktion samlar mycket material som är av sådan enkel, sammanfattningsbar och återkommande karaktär att det lämpar sig för publicering i teledata. Teledata kan ge nästan heltäckande redovisning av resultat, individuella presta- tioner etc,. långt ned i divisions- och korpsystemen, samman med vissa kort-korta referat.

Vissa tidningar och tidskrifter publicerar regelbundet bedöm- ningar av nya produkter, som t ex nya bilmodeller. Sådana bedömningar torde efterfrågas ganska länge vilket gör dem väl lämpade att presenteras i teledata. Teledata kan dessutom ge konsumentupplysning på detaljerad nivå.

I Prestel ingår en hel del sidor av typen nöjes- och evene- mangstips. Tidningarnas fritids-, nöjes- och familjeredaktioner

• Sida 90
•  Original

sammanställer löpande liknande material, ibland för publice- ring i särskilda bilagor, och detsamma gör vissa populärtidskrif- ter. Hit kan höra aktuella förteckningar över utställningar och föreställningar, kanske med korta recensioner eller hänvisning- ar till när föreställningen blivit recenserad.

Samma redaktioner sysslar också med uppgifter som rör läsarnas hobbies. l någon mån finns sådant innehåll i Prestel. Redaktionerna sysslar också med resetips och bedömning av resmål; i stor utsträckning förekommer information och upplys- ningar om sådant i Prestel. Matrecept — med uppgifter om aktuella priser — kan också publiceras i teledata.

Ett centralt system för teledata (typ Prestel) ger samordnings- fördelar för användaren till priset av ett omfattande och kanske besvärligt redigeringsarbete för teledataredaktören. lett sådant centralt system kan man t ex leta reseråd genom att slå på särskilda restider istället för att först leta efter enskilda resear- rangörer. Ett sådant supersystem kräver dock att redaktionen kan överblicka tusentals teledatasidor för att ge dem ett logiskt mönster som passar hur användarna kan tänkas söka informa- tion om t ex resor och lokala nöjen. Erfarenheterna från Prestel visar att det är svårt; även där sorteras sidorna per utgivare oftare än per ämne.

| teledata kan även publiceras material med anknytning till den egna näringsverksamheten, material som ligger på gränsen mellan redaktionellt innehåll och reklam. Researrangörer skulle kunna erbjuda egna resetips (och kanske låta tilltänkta kunder beställa resor och handböcker direkt per teledata); på så sätt kringgår de resebyråerna, om inte teledataapparater kommer att finnas i större antal hos dessa än hos privatpersoner. Biokedjor eller filmbolag, förlag och skivbolag skulle kunna erbjuda nöjestips. De stora kedjorna inom dagligvarubranschen skulle— i kedjans butiker eller i kundernas hem — kunna erbjuda tex kostinformation och måltidsrecept, förutom att de som alla andra företag skulle kunna använda teledata som ett internt kommunikations- och informationssystem. Vi återkommer till hur reklammöjligheter i teledata skulle påverka pressen.

Nyhetsöversikterna i teledata konkurrerar knappast med tidningsläsning eftersom tidningarna ägnar ett större utrymme åt varje nyhet; här tävlar teledata snarare med text-TV, radions korta nyhetssammandrag och kortnyheterna på TV, samman- drag som är garanterat gratis, lättare att hitta och nog mer koncentrerade men i en del fall inte lika ofta tillgängliga eller så innehållsrika som kan bli fallet i teledata. Text-TV måste dock anses vara fördelaktigare för läsaren än teledata i just de här avseendena: för snabb, billig, aktuell och kort telegramsam-

• Sida 91
•  Original

manfattning. Av samma skäl kan det tänkas att text-TV konkur- rerar med viss tidningsläsning i högre grad än vad teledata kan göra. Att titta på text-TV är billigare än att köpa en kvällstidning, och för den som inte har långa resor hem eller möjlighet att läsa tidningen på arbetet torde båda medierna läsas under ungefär samma period, någon gång före kvällsmålet.

För specialnyheter som önskas av en begränsad grupp med tex gemensamt fritidsintresse kan teledata passa lite bättre och kanske t o m stjäla läsare ur vissa specialtidskrifters läsekrets. Rapp och kort finansiell information har redan nämnts; andra exempel kan vara nyheter i datorbranschen eller aktuell infor- mation till vissa grupper. Innehållet hår är aktuellt infor- merande, knappast fördjupande eller kommenterande. Det ligger ett värde i att innehållet kan uppvisa en stor innehållslig bredd och långt driven specialisering. Här kompletterar teleda- tabasernä dags- och fackpressen utan att konkurrera med den.

8.1.4. Dagspressreklam i teledata

Teledata trycks inte och bärs heller inte ut. För annonsören och utgivaren är teledata därför billigare än t ex dagstidningar. Å andra sidan är all publicering i teledata beroende av att läsekretsen har tillgång till apparatur som till en början är dyr, kan vara omständlig att använda och som i vissa fall kan behöva användas för annat: text-TV, TV-tittande, telefonsamtal. Man kan säga att en viss del av annonsörens kostnader övervältras på läsaren. l tidningar är det som bekant tvärtom: läsaren betalar bara en tredjedel av vad det kostar att ge ut morgontid- ningen.

Om prisskillnaden mellan teledata och tryckta medier verkli- gen får en sådan effekt att annonsering överförs till teledata är bl a beroende av vilka annonsören vill nå med sin reklam. Annonsören vill få så låg kontaktkostnad som möjligt, dvs finna det medium där kostnaden är lägst per person som kan antas låsa annonsen (räknat på möjliga kunder). Eftersom teledata i ännu högre grad än dagstidningar år ett uppsökt medium kommer mycket få av dess läsare att exponeras för en genomsnittlig annons. Skillnaderna i kontaktkostnad mellan tidningar och teledata kan dock antas komma att förändras till teledatas fördel, i takt med att teledata får nya användare och med att tidningsföretagens kostnader för papper, personal och transport stadigt ökar.

Hur mycket billigare är då teledata som reklammedium? Ingen har kunnat presentera en i alla stycken perfekt uppskatt- ning av detta kostnadsförhållande. Enbart papper och distribu-

• Sida 92
•  Original

tion svarar för i genomsnitt omkring en fjärdedel av tidningsfö- retagens kostnader (i Sverige 1978) — bl a dessa kostnadsposter kan försvinna om man helt övergår till teledata.

Man kan se till de annonspriser som uppges för Prestel. Priser och kostnader är visserligen två vitt skilda begrepp som inte behöver ha någon relation till varandra. En av utgivarna i Prestel, Birmingham Post & Mail, vill 1980 för en sällan eller aldrig uppdaterad sida som hyrs ett år av t ex en hantverkare debitera motsvarigheten till 400 svenska kronor; en annan utgivare, Eastel, räknar med halva annonskostnaden, 150-200 kronor per år och teledatasida. Motsvarande annons införd i en svensk landsortstidning varje dag skulle kunna kosta 12000 kronor per år, i en större brittisk drygt 6 000 kronor. En aldrig uppdaterad annons i teledata måste dock uppsökas bland tusen andra, medan den upprepas i en dagstidning, byter plats och kan hitta nya läsare som skummar tidningen.

De annonser som särskilt kan komma ifråga i teledata är korta, standardiserade som finns i stort antal, dvs närmast s k eftertextannonser samt (omredigerade) annonser med livsme- delspriser. För dagspressen fyller eftertextannonseringen två olika syften: eftertextannonserna har betydelse på båda av tidningarnas marknader, både på annonsmarknaden och på läsarmarknaden. För det första inbringar eftertextannonserna naturligtvis intäkter till dagspressföretagen. För en genomsnitt- lig dagstidning rör det sig dock om bara lite mer än en tredjedel av annonsmaterialet. Man måste emellertid hålla i minnet att eftertextannonseringen för storstädernas morgontidningar sva- rar för så mycket som tre femtedelar av de samlade annonsin- täkterna.

För det andra är eftertextannonseringens syfte att öka tidningens läsvärde. Mycket av eftertextannonseringen bär starkt lokal prägel och hör — liksom övrigt lokalt stoff — till det mycket lästa i tidningen. Eftertextannonser läses av nästan varannan tidningsläsare i storstäder och av ännu fler i mindre orter. Lokala affärsannonser låses i vissa fall av ännu fler. Viss dagligvarureklam, enkannerligen s k veckoannonsering, är som påpekats av delvis liknande karaktär som eftertextannonsering- en: en mängd sorterade produkter bjuds ut under begränsad tid.

Eftertextannonsören vänder sig vanligen till läsare främst eller bara på den aktuella tidningens utgivningsort; undantag från denna regel kan röra resor och vissa platsannonser. De flesta eftertextannonser riktar sig också till en majoritet av läsarna på orten och publiceras alltså helst i den största tidningen, den med störst hushållstäckning.

• Sida 93
•  Original

Teledata är än så länge inget bra bildmedium och kan svårligen skummas på samma sätt som en dagstidning: en läsare av teledata snubblar knappast över tjusiga annonser på samma sätt som en dagstidningsläsare kan göra. Men eftertext- annonser behöver ofta inte vara omedelbart uppmärksamhete- vådjande utan kan ta fasta på teledatas fördelar. Det kan veckoannonseringen också göra om man avstår från sina särskilda och igenkännbara typsnitt (enklare logotyper kan visas i teledata).

Teledata är ett billigare publiceringsmedium. Dessutom fungerar det som anslagstavlan ien kvartersbutik: en privatper- son kan snabbt sätta upp en lapp som sedan sitter kvartills den vara det kan röra sig om har bytt ägare, den bortsprungna kattungen (förhoppningsvis) är hittad eller barnvakt har anmält sig. lteledata finns möjlighet att mycket snabbt införa erbjudan- den och att lika snabbt ta bort dem precis i den stund de slutat gälla. Det är särskilt viktigt för tidsbegränsade eller speciella erbjudanden av typ eftertext- och veckoannonser.

Teledata är olik anslagstavlan i kvartersbutiken genom att den lämpar sig för sökning efter något mycket specifikt men knappast för total genomläsning. Den som söker t ex en begagnad bil kan företa sitt annonsletande med hjälp av valkriterier som t ex märke, årsmodell, färg, antal dörrar eller högstapris, eller alla egenskaperna tillsammans; och som belöning får hon eller han fram någon enda teledatasida som innehåller ett åtrått objekt. Detta gäller under förutsättning att bilköparen känner sina preferenser: annars är letandet knepiga- re än i en dagstidning. En fördel med teledata i sammanhanget är att den potentielle bilköparen sedan kan vandra till en annan sida i teledatabasen, en som innehåller redaktionell text med uppgifter om den aktuella bilens egenskaper enligt bilprovning- ar. På motsvarande sätt kan matvaruköparen läsa recept på andra sidor i teledata och sedan — genom anknytningen till beräkningsprogram — kalkylera var det skulle vara totalt sett billigast att göra inköp av dessa matvaror.

Den springande punkten är i vilken mån annonsören genom teledata kan nå den grupp tilltänkta köpare han vill ska uppmärksamma annonsen — för de flesta eftertext- och andra annonser, inklusive veckoannonsering, majoriteten av ortens invånare. För att kunna konkurrera med förstatidningen på varje ort torde teledata behöva finnas i ungefär vartannat hushåll.

Först kan man dock notera att hög hushållstäckning inte är ett krav för all annonsering som passar i teledata — inte tex för fastighetsmarknaden. Fortsätter man exemplet kan man tänka I

I sig att fastighetsbranschen långt innan teledata blir ett allmänt I I

• Sida 94
•  Original

medium internt samlar, aktuellthåller och sprider uppgifter om intressanta fastigheter, eventuellt för att visas kunder i skylt- fönster eller på mottagningar. Om fastighetsmäklare bygger upp en sådan databas, och t ex dagligvaruhandelns bygger upp egna teledatabaser med recept-, pris- och varuinformation, står pressen illa rustad att ackvirera sådana annonser för teledata i det fall etableringen blir allmän. Det är dock möjligt att dessa fastighetsmäklarnas terminaler inte räcker som kontaktkanal med allmänheten, utan att också t ex tidningsannonsering används — om än kanske i ändrat utförande och minskad omfattning.

Hur snabbt kan teledata hamna hos en och en halv miljon hushåll? Det säljs ca 350 000 TV-apparater per år i Sverige. Ungefär var tionde byts alltså ut varje år. Om man tänker den helt orimliga tanken att alla dessa nyköpta TV-apparater skulle duga som teledataterminaler, skulle etableringen av teledata således ta minst fem år— sålänge dröjer det tills halva beståndet av TV-apparater är utbytt, och alltså hälften av hushållen har teledata.

En annan och längre inträngningstid får man fram genom att betrakta introduktionen av videokassettspelare, väsentligen dyrare än vad extrakostnaden för teledataterminal väntas bli men med mer omedelbar attraktivitet och tydligare underhåll- ningsvärde. Enligt TV-industrin finnsi början av 1981 ca 140 000 videospelare i Sverige, därav 90% i hushåll. Om man antar - vilket är högt tilltaget - att det sedan säljs 100 000 videoappara- ter per år till hushållen skulle det sammanlagt ta nära 25 år att täcka hälften av dessa (räknat från introduktionen 1972/73). Om teledata skulle få en liknande utveckling, och om kommersiell reklam förekommer i mediet, kan det alltså ta 25 år innan teledata hotar merparten av pressens annonsintäkter.

I detta sammanhang bör man uppmärksamma den tendens som finns att frigöra teledata från TV-skärmen. I Frankrike planerar man att istället för telefonkatalog ge alla telefonabon- nenter en billig terminal, som inte kan användas för TV- mottagning. lntroduktionstiden för de franska terminalerna — till samtliga hushåll— beräknas bli elva ellertolv år (efter några år av planering och beslut).

De samlade annonsintäkterna för dagspressen 1980 var ca tre miljarder kronor. Av dessa hänför sig drygt två femtedelar till eftertextannonsering. Det är alltså främst dessa ca 1,3 miljarder kronor som kan komma att överflyttas till annonssäljare i teledata. Till detta kan förstås komma att fogas annonser som idag rutinmässigt placeras på textsidor men som — också eller istället — passar den logiska strukturen i teledata. Sådan

• Sida 95
•  Original

textsidesreklam är som vi har sagt främst den veckoannonse- ring som införs av fabrikanter och detaljister i dagligvarubran- schen, och som svarar för något mer än en halv miljard av pressens annonsintäkter. Annan textsidesreklam kan tänkas komplettera eftertextannonseringen i teledata, t ex annonser om var man kan köpa nya bilar av samma märken som de begagnade som redan nämns i eftertextannonser. Hur mycket av den övriga annonseringen i text som på dethär sättet skulle kunna göras om för teledata är omöjligt att uppskatta i siffror men kan möjligen motsvara en tiondel av vad som finns kvar, kanske 100 miljoner.

Sammantaget blir detta ca 2 miljarder kronor i annonspengar som teoretiskt sett kan föras från dagspress till teledata. Det här betyder inte att en så stor andel annonsmedel går förlorad för dagspressen, men även förluster av en viss andel annonsörer kan vara svåra att bära för dagspressföretag som redan gör förluster och erhåller omfattande presstöd.

Detta innebär inte att annonsäljarna i teledata — ens om de är tidningsföretag själva — kan räkna med intäkter av samma omfattning som de annonsintäkter dagspressen förlorar. Efter- som kostnaden för annonsering i teledata är mindre än kostnaden för en dagspressannons, kan annonsintäkterna för utgivare av reklamsidor i teledata bli mindre.

Ett reklamförbud — som utredningen har att ta ställning till — kan för det första gälla kommersiell reklam, dvs nåringsidkares annonser. Dessa svarar för en stor del av pressens annonsin- täkter. Idag torde endast några procent av eftertextannonsering- en vara beordrad av privatpersoner, framför allt familje- och bekantskapsannonser. Därutöver kan man, för beräkningarnas skull, gissa att vissa annonstyper skulle kunna överföras till teledata eftersom detta år ett billigare annonsmedium för allmänheten: de annonskategorier det rör sig om ärframför allt motor och fastighetsmarknad. Sammantagna svarar dessa kategorier annonser för ca 400 miljoner kronor av dagspressens annonsintäkter.

Det kan dock tänkas att eventuella annonser i teledata — som ju är ett medium av helt annan karaktär än tidningar — till stor del kommer att användas för komplettering eller rentav kopiering av annonsbudskap i dagspressen. Den kanske troligaste utvä- gen är att tidningen hänvisar till teledatasidor, och tvärtom, både i annonser (om de förekommer) och i redaktionell text. Eller också skulle abonnemang på dagstidningar konsekvent kunna kombineras med abonnemang på en uppsättning teleda- tasidor som utformas av samme utgivare.

Vi återkommer till de möjliga konsekvenserna för pressens

• Sida 96
•  Original

del i kapitel 9.4. Närmast diskuterar vi mer allmänt frågan om reklam i teledata.

8.2. Reklamfrågan 8.2.1 Direktiven

l direktiven nämns reklamfrågan som ett särskilt problem i samband med frågan om vilka finansieringsmöjligheter som finns för de nya medierna. Utredningen sägs skola diskutera frågan om reklam skall få förekomma i anslutning till medde- landen som riktar sig till allmänheten. Det ifrågasätts hur i såfall en sådan användning av medierna skall kunna avgränsas från användningen av dem internt inom affärslivet. Det anförs också att de olika medierna bör studeras var för sig och att det kan vara lämpligt att för varje medium beakta olika användningsområ- den.

Uppdraget att diskutera tillåtligheten av reklam i medierna hör också på visst sätt samman med anvisningen att studera vilka effekter en introduktion av medierna kan få på pressens, i synnerhet dagspressens, möjlighet att fylla sin samhällsfunk- tion. Det konstateras nämligen att medierna kan väntas få särskilt stor betydelse som förmedlare av nyheter och kommer- siella meddelanden. l direktivens inledning, om bakgrunden till utredningsarbetet, sägs vidare att den kommersiella sektorn torde kunna utnyttja teledata i olika sammanhang, t ex genom att en betydande del av de annonser som nu finns i dagspressen skulle kunna presenteras via teledata, inte minst 5 k eftertextan- nonser. Det anförs att företag också kan informera sina kunder om sitt varusortiment och om vilka priser som gäller samt att teledata kan användas för konsumentupplysning.

Det antas alltså i direktiven uppgifterför de nya medierna som hör till de huvudfunktioner som pressen ansetts böra upprätt- hålla.

Uttryckligen erinrar direktiven om den komplikationen att pressen i betydande utsträckning är beroende av reklamintäkter för finansieringen av sin nuvarande verksamhet. Den tanken förs fram att utredningen speciellt bör pröva olika möjligheter för pressen att utnyttja de nya medierna.

l reklamfrågan bör dessutom beaktas de principer och lösningar som yttrandefrihetsutredningen kan komma fram till.

Vi uppfattar direktiven så att vi har att göra en förutsättnings- lös prövning av om medierna skall få innehålla reklam men med

• Sida 97
•  Original

särskilt beaktande av verkningarna för pressens ekonomiska villkor. En viktig utgångspunkt när vi behandlar reklamfrågan är alltså presspolitisk. I övrigt utgår vi ifrån vad som kan samman- fattas som allmänna reklampolitiska riktlinjer. Dessa här kom- mit till uttryck bl a i de kulturpolitiska målen och i besluten om samhällets konsumentpolitik. Flera överväganden bakom besluten 1975 och 1978 om radions och televisionens verksam- het hör också hit. Slutligen utgör yttrandefrihetsutredningens förslag till sårvillkor för yttranden i näringsverksamhet en betydelsefull utgångspunkt.

Allmänt

Reklamsändningar i text-TV eller överföringar av reklambud- skap i telefax till allmänheten torde ännu inte förekomma utomlands i nämnvärd omfattning. Det gäller också för den brittiska kommersiella televisionens text-TV-system Oracle, som hittills bara försöksvis sänt reklam. Den internationella utblicken begränsas här därför till teledatamediet. Av intresse är främst verksamheten i England och Västtyskland.

En sammanslutning av informationlämnare i det brittiska teledatasystemet Prestel (AVIP) har under våren 1980 kommit överens om och publicerat vissa hedersregler om hur utbudet i ett teledatamedium bör vara beskaffat. De kallas "Viewdata Code of Practice". I den finns utförliga bestämmelser om reklam. Den försöksverksamhet med teledata som under hösten 1980 påbörjats i Västtyskland — i Diisseldorf och Berlin — har föranlett delstatlig lagstiftning som innehåller kortfattade sär- regler om reklam. I Frankrike startar man 1981 också en provverksamhet med teledata. För reklamen där gäller inte andra regler än de som eljest tillämpas i samhället.

• Sida 107
•  Original

England

Den av AVIP antagna Code of Practice är ett omfattande regelkomplex. Innehållet består dels av allmänna kvalitetskrav på eller förhållningsregler för hela utbudet och dels av detalje- rade regler för olika typer av utbud. Den helt övervägande delen av innehållet ägnas reklamen.

Koden inleds med en karakteristik av teledatamediet och det konstateras att det är ett medium av helt eget slag med särskilda kännetecken. Som följd därav anges att utbudet i mediet inte täcks tillfredsställande av koder och regler för innehållet i befintliga medier. Det anförs som viktigt att därför fastställa en kod som beaktar teledatas särmärken. Hedersreglerna sägs dock bygga på principer som redan finns uttryckta | lagstiftning och utomrättsliga normer. De återger också utförligt, istället för att hänvisa till, bestämmelser som hämtats från speciallagstift- ning om det särskilda ämne som teledatautbudet gäller.

Trots avsikten med koden är sålunda de allra flesta bestäm- melserna av allmängiltig art och motsvarar, i fråga om rekla- men, normer som i vårt land gäller oavsett medium, såsom marknadsföringslagens regler, konsumentverkets riktlinjer, Grundreglerna för reklam och läkemedelsförordningens regler. I själva verket ger koden det intrycket att reklam fårförekommai Viewdatasystem under i stort sett samma betingelser som i andra medier.

I inledningen till reklamavsnitten sägs avväpnande att det inte är lätt att dra skiljelinjen mellan reklam (advertising) och information i teledata men att en definition av reklam är väsentlig för tillämpningen av koden. Som reklam (advertise- ment är det ord som genomgående används) skall därför anses sida eller del av sida vars huvudsakliga syfte är att främja försäljning av varor och tjänster, utom den information som finns" | teledatasystemet självt, eller att främja ett företags eller en organisations anseende eller "image". Uppgifter om infor- mationens källa sägs inte nödvändigtvis skola anses som reklam. Definitionen framstår som mycket vid.

Det ges också några regler av "ordningskaraktär" för rekla- men, vilka föregås av uttalandet att reklam skall kunna klart urskiljas som sådan och uppfattas som avskild från angränsan- de information. Exempel härpå:

a) Reklam på en hel eller en del av en sida skall betecknas som "reklam". Detsamma gäller för alla erbjudanden om direktför-

' säljning av varor och tjänster. b) Om reklam upptar delar av en serie av sidor, för vilka 1 debitering sker, skall varnas härför på de sidor som föregår

• Sida 108
•  Original

sådana reklamsidor.

c) Så långt möjligt skall reklam grafiskt och typografiskt skilja sig från annan information.

| särskilda avdelningar tas så upp frågor om reklam av mer speciell art, såsom reklam och barn, reklam med konsumtions- l krediterbjudanden, för realisationserbjudanden, mediciner, I alkohol och tobak. En avdelning innehåller bestämmelser om direktförsåljning av varor och tjänster med användning av tvåvägsmöjligheterna. Det är intressant att notera att utbud av det slaget skall uppfattas som en uppfordran till användaren — konsumenten att avge anbud, inte som ett anbud om slutande av avtal som kan besvaras och redan därigenom leda till bindande avtal. Det är istället användaren som genom att trycka på anvisade knappar eller genom att kontakta säljaren på annat sätt kan avge ett anbud, vilket det står säljaren fritt att anta eller

förkasta. '

I

Västtyskland |

I den särskilda lagstiftningen om försöksverksamhet med teledata i Berlin finns följande bestämmelser om reklam.

Reklam måste betecknas som sådan och får inte förekomma utan att man särskilt beställt fram den och får inte erbjudas tillsammans med annan information på sådant sätt att den syns j samtidigt på bildskärmen. Reklam får i ett teledatasystem, som är ordnat efter sakområden, inte förekomma inom områdena råd, hjälp, konsumentinformation, stat, församlingar, myndig- heter, partier, kyrkor, organisationer eller under liknande sam- lingsbegrepp. Dessa är, menar man, ägnade att förta det I kommersiella erbjudandet dess reklamkaraktär.

l specialmotiveringen till besämmelserna sägs bl a att det genom dessa regler skall vara uteslutet att erhålla reklam i .] stället för en önskad innehållsförteckning eller att under sökpro- cessen avbrytas av reklamsidor.

För försöken i Dösseldorf gäller enligt den motsvarande lagstiftningen att reklam inte får förekomma obeställd, exem- pelvis under sökprocessen, och inte överföras samtidigt med, dvs inte visas på samma sida som, annan information.

8.2.5 Utgångspunkter Inledning Vid behandlingen av reklamfrågan utgår vi ifrån de riktlinjer som fastlagts för samhällets reklam-, konsument- och kulturpo-

• Sida 109
•  Original

Iitik. En del av de överväganden som motiverat insatser inom dessa områden har kommit till särskilt tydligt uttryck i utred- ningar och debatter om TV-reklam i Sverige. Det kan därför vara av intresse att även ta del av skälen för och emot sådan reklam som ett underlag förvåra bedömningar. I sammanhanget måste vi också beakta inriktningen av den statliga presspolitiken. Vi har slutligen en rättslig ram för våra överväganden om eventuella särskilda regler för reklam i medierna. Viktiga bland de rättsliga förutsättningarna är de bestämmelser om den kommersiella reklamen som yttrandefrihetsutredningen kan komma fram till. Också radiorättsutredningens förslag är av stor betydelse.

Konsument- och reklampolitiken

Samhället har särskilt under det senaste årtiondet gjort åtskilli- ga insatser för att tillvarata konsumenternas intressen. Det har skett genom att sörja för konsumentupplysning men också genom att direkta åtgärder vidtagits för att påverka företagens agerande och förstärka konsumentens ställning vid konflikter med företagen.

De grundläggande riktlinjerna för den framtida konsument- politiken lades fast av riksdagen 1972.

Motiven bakom konsument- och reklampolitiken är konsu- menternas ökade köpkraft och det stora varuutbudet, som är både likartat och starkt differentierat, opersonliga säljmetoder och den omfattande reklamen som erfarenhetsmässigt starkt påverkar konsumenterna. Risken för produktskador, av produ- centerna ensidigt utformade köpeavtalsvillkor och svårigheter- na för konsumenten att göra sin rätt gällande vid reklamation hör också till motiven.

Målet för konsumentpolitiken är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Ett viktigt led iden politiken är att söka åstadkomma produktinformation som är anpassad till konsumenternas behov. Man skall också kunna ingripa mot och förbjuda vilseledande eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och annan marknadsföring och man skall i vissa fall kunna direkt ålägga näringsidkare att lämna sådan produktinformation som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Instrument för att genomföra politiken är KO och marknads- domstolen, som inrättades 1971, och konsumentverket, inrättat 1973. (KO och verket slogs samman 1976.) Hit hör också rättsregler som direkt skyddar konsumenten mot ohederliga metoder i reklam och marknadsföring.

En utgångspunkt för reklamutredningen var, i Reklam I, att

• Sida 110
•  Original

reklamen i en marknadsekonomi av vår typ skall bedömas som ett i och för sig legitimt och nödvändigt medel för att främja avsättning av varor och tjänster.

Ett konstaterande som gjordes under utformningen av kon- sumentpolitiken, bl a av reklamutredningen i Reklam V (SOU 1974:23), var annars också att reklamen som konsumentpoli- tiskt informationsmedel inte kan undvaras. Samhället har nämligen begränsade resurser att självt i större utsträckning kunna tillgodose konsumenternas behov av vägledning bland det omfattande utbudet av varor och tjänster i dagens samhälle. På näringslivets egen informationsverksamhet kunde emeller- tid ställas vissa krav. Ett uttryckligt exempel härpå är bestäm- melserna om informationsåläggande i marknadsföringslagen.

Särskilt om TV-reklamfrågan

Argumenten för och emot reklam i TV finns utförligast redovi- sade i reklamutredningens betänkande Reklam lll TV-reklamfrå- gan, SOU 1973:10. Med hänvisning till en rad negativa verk- ningar, som enligt utredningen skulle följa av TV-reklam, avvisade riksdagen 1975 reklam i TV.

Utredningsmajoritetens argument mot TV-reklamen tog sin utgångspunkt bl a i samhällets press — och konsumentpolitik.

Ett skäl mot TV-reklam, ställt i relation till presspolitiska strävanden, var att sådan reklam otvivelaktigt skulle försvåra den ekonomiska situationen för dagstidningarna.

Konsumentpolitiskt motiverade motskäl var att TV-reklam skulle öka den totala reklamvolymen, skulle vara informations— fattig och emotionell, skulle hota integriteten genom påverkan i hemmen och på grund av kostnaderna skulle vara åtkomlig bara för kapitalstarka producenter.

Minoriteten i utredningen betonade osäkerheten i antagan- dena om följderna för pressen och menade att TV-reklam skulle effektivisera och rationalisera reklamdistributionen i övrigt, till gagn för konsumenterna, vilka hade nytta av denna snabba, lättillgängliga och rikstäckande information.

Presspolitiken

De presspolitiska strävandena sedan slutet av 60-talet går ut på att vidmakthålla och om möjligt öka mångfalden inom pressen. Det är dess nyhetsförmedling och opinionsbildande verksam- het som motiverar insatserna. Dessa består av bidrag och lån i vissa fall. Huvuddelen av presstödet går till tidningar som har ekonomiska svårigheter på marknaden.

• Sida 111
•  Original

Underlaget för de marknadsekonomiska bedömningarna av tidningar år täckningstalsprincipen, dvs vilken procentuell hushållstäckning tidningen har i sitt utgivningsområde. Det har visats att tidningens ekonomiska resultat är avhängigt av täckningsgraden, som är helt avgörande för tidningens attrak- tivitet som annonsorgan.

De statliga insatserna motsvarar omkring 5% av dagspres- sens intäkter. Det selektiva produktionsbidraget är för 1981/82 omkring 260 miljoner kronor. Län och etableringsbidrag för samma period föreslås uppgå till nära 30 miljoner kronor. Ett 25-tal flerdagarstidningar och ett 30-tal fådagarstidningar ges möjligheter att fortsätta på grund av dessa insatser.

Också generella åtgärder förekommer, som går till samver- kande tidningar, i första hand iform av samdistributionsrabatt. Den motsvarar 1981/82 ett belopp på omkring 57 miljoner kronor. Vidare utgår ej moms på försäljning av dagstidningar. Annonssamverkan förekommer i stor utstäckning mellan tid- ningar som ägarmåssigt hör ihop. På riksmarknaden samarbe- tas om annonsförsäljning i tre fall: Förenade Landsortstidning- ar, A-pressens samannons och CE-SAM, vilka berör en tidnings- upplaga på sammanlagt omkring 2 miljoner exemplar. Det förekommer endast få annonskombinationer mellan tidningar av olika politisk färg.

Rättsliga förutsättningar

Föreskrifter som begränsar möjligheterna att sprida kommer- siella meddelanden skall enligt RF ges i lag. De kan gälla förbud att använda visst medium, såsom rundradiosändningar, eller krav på innehållet i reklam, sådana som t ex finns i marknads- föringslagen, eller villkor för spridningssättet, såsom när det gäller marknadsföringen av alkoholdrycker. Enligt RF "får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas". Efter ordalagen avses alla yttranden knutna till sådan verksamhet, dvs oavsett deras innehåll och syften. Det framgår emellertid av motiven till RF att så inte är meningen. Vad som avses är bl a reklam men i fråga om den enbart den kommersiella reklamen, inte yttranden av opinionsbiIdningska- raktär. Närmare beskrivs inte uttrycket i motiven. Enligt RF skall begränsningar av yttrandefriheten i allmänhet ha vissa bestämda syften. När det emellertid gäller möjlighe- | terna att begränsa "yttranden i näringsverksamhet" ställs inte

uttryckligen sådana krav. l motiven hänvisas i de hänseendena * till avvägningar som görs i tryckfrihetsrättsliga sammanhang I och som kan komma att göras av yttrandefrihetsutredningen

• Sida 112
•  Original

(YFU).

De yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkterna för våra övervä- ganden om reklamrestriktioner är alltså inte lika klara som när det gäller etableringen etc. Det kan sägas att de utgörs dels av hänvisningen i RF-motiven till avvägningar som görs i TF- sammanhang och av YFU, dels av anvisningen i våra direktiv att söka anpassa vårt förslag till YFU:s principer och lösningar.

YFU:s huvuduppgift är att få till stånd en grundlagsreglering efter förebild av TF till skydd för yttrandefriheten oavsett vilket medium som används för att nå offentligheten. En delfråga är därvid att ange en gränsför möjligheterna att med stöd av regler i vanlig lag ingripa mot reklam.

En möjlighet till grundlagsreglering av reklam som nämnts i diskussionen skulle vara att följa RF:s metod att räkna upp ett antal ändamål, vilka får åberopas för begränsningar i reklamen utanför grundlagen: konsumenters och näringsidkares ekono- miska intressen, konsumenternas personliga såkerhet och hälsa och enskilda individers namn eller bild.

Vill man hålla möjligheten öppen att införa ett totalförbud eller en begränsning i rätten att sprida reklam i ett medium av andra skäl måste det med en sådan uppläggning ske genom en särskild bestämmelse i grundlagen. Normer som på något sätt berör reklamen i övrigt utgör ett stort och mångskiftande ämnesområde. Där förekommer såväl rättsregler som utomrättsliga normer. Normerna bildar inte heller något enhetligt system. Vissa tar sikte på reklamen som marknadsföringsmedel, andra på ordnings-, säkerhets- eller miljövårdsintressen och åter andra på rätten till reklam som alster av skapande verksamhet. Ytterligare andra normer reglerar reklamens kontraktsrättsliga verkningar, dvs reklamens roll i avtalet mellan köpare och säljare. Från våra utgångspunkter ärfrämst de normer som behandlar reklamen som marknadsföringsmedel, som ett sätt att överföra information från säljaren till konsumenten, av intresse. Av särskild vikt för oss är de, ganska få, regler som tar sikte på reklam i vissa medier.

| de fall reklamens innehåll regleras gäller det främst förteel- ser som innebär otillbörlig påverkan från näringsidkarens sida i förhållande till konsumenten. Det är hans ekonomi eller hälsa eller integritet som kan påverkas.

Marknadsföringslagen (MFL) är ramlagen på området och innehåller de viktigast instrumenten för att genomföra de önskemål och syften som ligger bakom de konsument- och reklampolitiska strävandena. Den har tre allmänna bestämmel- ser som ger Marknadsdomstolen möjlighet att

• Sida 113
•  Original

. förbjuda otillbörlig marknadsföring . ålägga näringsidkare att lämna viss information, och . förbjuda farliga, otjänliga varor.

Marknadsföringslagen gäller kommersiella framställningar. Det skall alltså röra sig om meddelanden som syftar till marknads- föring av vara m m och om näringsverksamhet. Privatpersoners annonsering faller utanför.

Vid bedömningen av vad som är otillbörligt eller inte tillräckligt informativt hämtar domstolen ledning i Näringslivets opinionsnämnds tidigare praxis, Internationella Handelskam- marens Grundregler för reklam, De Etiska reglerna..., KO:s praxis och branschöverenskommelser, Konsumentverkets rikt- linjer samt allmänna värderingar i samhället. Betydelsefulla år också reglerna om marknadsföring som finns i annan lagstift- ning, tex i konsumentkreditlagen om rånteupplysningar och i hemförsäljningslagen om de 3 k ångerblanketterna.

Viktiga källor till kunskap om icke önskvärda marknadsfö- ringsmetoder är bl a KO:s överenskommelser med olika branschorganisationer. Sålunda finns överenskommelser med en del sådana organisationer om annonsutformning, reklam- identifiering och såndarangivelse, vilka går ut på att annonser och redaktionellt material inte skall kunna förväxlas och att annonsören skall kunna fastställas. Regler därom finns också i Grundreglerna, i De Etiska reglerna och i de normer för annonsering och annonsförmedling som utgivits av Svenska Annonsörers Förening och Tidningsutgivareföreningen. Det finns t ex också en överenskommelse med postorderbranschen, som ger mer detaljerade regler om försäljning av varor genom postorder än som finns i Grundregler för reklam. KO utfärdar också riktlinjer för granskning av reklam för vissa varor och tjänster, t ex tipssystem, produkter på hälsovårdsområdet, prisjämförelser.

Ytterligare exempel på speciallagstiftning om reklam finns i bl a lagarna om marknadsföring av alkohol och tobak och lagen om namn och bild i reklam. Lagarna om alkohol- och tobaksre- klamen knyter direkt en till systematiken i MFL. I lagen om namn och bild i reklam används en annan teknik: olovligt utnyttjande av annans namn eller bild vid marknadsföring är straffbart.

MFL:s innehåll bestäms alltså i huvudsak av normer som finns på annat håll och utfylls som synes efter hand. Den innehåller dock några bestämmelser av mer speciellt slag. Det , stadgas straff för ett antal särskilt beskrivna marknadsförings- . metoder. Sålunda är det inte tillåtet att vid försäljning av varor utlämna rabattmärken mot vilka man kan få annat än pengar

• Sida 114
•  Original

samt att utbjuda varor tillsammans, vilka saknar naturligt samband och försvårar för konsumenten att bedöma erbjudan- dets värde.

Det har hittills rört sig om normer som gäller reklam oavsett i vilket medium den förekommer. Reklamen särbehandlas emel- I lertid också i vissa medier. Eftersom den helt övervägande delen av reklamen i Sverige förekommer i tryckta skrifter kan sägas gälla att tryckt reklam särbehandlas genom TF.

Enligt avtalen mellan staten och SR-koncernens bolag får dessa inte mot vederlag medge kommersiell reklam i program. Detsamma gäller enligt närradiolagstiftningen också för sänd- ningar i närradio. För att dessa föreskrifter skall vara tillämpliga förutsätts sålunda bl a att betalning eller annat vederlag har förekommit. För SR-koncernens bolag gäller emellertid också ett vidare förbud mot att sända reklamliknande inslag. Det följer av kravet på opartiskhet och innebär att bolagen inte får gynna företag, varor eller tjänster. i

För närradiosändningar gäller inget villkor om opartiskhet. ! Förbudet mot kommersiell reklam har därför för dessas del ] utvidgats på så sätt att den sändande sammanslutningen inte I heller får sända reklam som avser egen kommersiell verksam- | het. Det är av betydelse i sammanhanget att sändningsrätt ges . endast till sammanslutningar som bedriver ideell, politisk, |

| I I |

facklig eller religiös verksamhet. När det gäller mediebunda reklamregler skall också nämnas att censurregler gäller för reklamfilm om den är biograffilm. Inom utredningen om reklam Videogram har man diskuterat en metod att begränsa kommersiell reklam i vedeogram. Den knyter an till MFL:s tillsyns- och sanktionssystem och går ut på att uttryckligen tillåta reklam på näringsidkares fasta försälj- ' ningsställe och vid mässa eller utställning samt om den utgörs av anvisningar för montering, användning eller skötsel av nyttigheter som näringsidkare tillhandahåller. Den innebär .' vidare att reklam i övrigt får spridas genom Videogram endast om det från konsumentsynpunkt eller annars finns särskilda skäl att godta förfarandet.

8.2.2. Reklamfrågan i utredningsarbetet

Experter har anlitats för att ge synpunkter på användningsom- råden för och utformning av reklam i teledata. Vi har haft överläggningar med företrädare för annonsörsintressen och reklambyråbranschen och konsumentverket. Den särskilda expertgruppen för pressfrågor har behandlat reklamfrågan ur sin synvinkel. Vi har haft fortlöpande kontakter med yttrande- frihetsutredningen om de rättsliga förutsåttningarna. En reklamhearing har hållits med personer inom reklambranschen mfl om hur reklam i teledata skulle kunna utformas och vilka effekter den skulle kunna få.

8.2.3. Bakgrund Terminologi och definitioner

För prövningen av om reklam skall få förekomma i de nya medierna behöver vi kunna bestämma närmare vad som menas med reklam.

För reklamen i allmänhet gäller åtskilliga normer. För vissa typer av reklam, för reklam förvissa varor och för reklam när den förekommer i ett visst medium gäller också en del särskilda normer.

Tillämpningen av dessa regler förutsätter att den kategori av yttranden som utgör reklam kan hållas i sär från yttranden av annat slag. Den gränsdragning som måste göras vilar inte på tydliga legala definitioner. Den vilar på rättspraxis; där sådan ' finns, och annars på utomrättslig praxis. Det är ingen enhetlig

eller klar praxis eftersom det reklambegrepp som olika uttrycks-

» sätt avser dels inte har samma innebörd överallt, dels inte är

entydigt. Marknadsföringslagen tar sikte på reklamåtgärd eller annan handling som näringsidkare företar vid marknadsföring av vara

• Sida 98
•  Original

eller tjänst. RF gör skillnad på att yttra sig i näringsverksamhet och att yttra sig i andra fall. För TF:s tilllämpning är det avgörande om det rör rent kommersiell reklam eller inte. Programföretagen i SR-koncernen får inte mot vederlag medge kommersiell reklam i program. Den provisoriska närradiolag- stiftningen förbjuder därutöver den sändande sammanslut- ningen att sända reklam som avser egen kommersiell verksam- het.

Uttrycket marknadsföring i marknadsföringslagen har en vidsträckt innebörd. Det avser avsättningsfrämjande åtgärder i allmänhet. l reklamåtgärd inbegrips framställningar av olika slag, framför allt sådana meddelanden som är reklam enligt gängse uppfattning. Med annan handling åsyftas allehanda säljfrämjande åtgärder, "promotion", men också säljsystem såsom postorder- och avbetalningsförsäljning samt vissa sälj- metoder. Det har yppat sig tolkningssvårigheter i fråga om marknadsföringslagens tillämpningsområde i tryckfrihetsrätts- liga sammanhang där det gällt att bedöma om reklamframställ- ningar varit rent kommersiella yttranden eller yttranden av opinionsbildande eller konsumentupplysande karaktär. Yttran- defrihetsutredningen har uppdraget att bringa klarhet i dessa förhållanden.

Vad som avses med den vida definitionen i RF är inte tydligare angivet än att den gäller enbart kommersiell reklam, inte yttranden av opinionsbiIdningskaraktär. Detta stadgande i RF, som gäller alla uttrycksformer, gör det angeläget att också för våra mediers del skilja på dessa slag av yttranden.

Radioavtalens reklamförbud innebär att SR-företagen inte får upplåta programtid för kommersiell reklam mot betalning. Någon vägledande praxis — hos radionämnden — kring reklam- begreppet i detta sammanhang finns inte, eftersom det inte konstaterats att vederlag förekommit och i övrigt alla reklamlik- nande inslag utan exaktare åtskillnad bedöms med hänsyn till kravet på opartiskhet.

l närradion har reklamförbudet emellertid vid några tillfällen aktualiserat svårigheten att dra gränsen mellan reklam och konsumentupplysning genom att den sändande föreningen i programverksamheten berört kommersiell verksamhet som den själv driver. Problemet är inte nytt — det finns i annonsblad och PR-publikationer som utges av affärsdrivande företag.

För pressens del gäller traditionellt, enligt de etiska reglerna, annonseringsreglerna och hedersreglerna för reklam, att sträng åtskillnad eftersträvas mellan reklambudskap och redaktionellt material. Pressreklam brukar utformas, placeras eller märkas ut så, att skillnaden mot annat material klart skall framgå. Vad som

• Sida 99
•  Original

utskiljs som annons omfattar dock mera än det tryckfrihetsrätts- liga reklambegreppet, bl a åsiktsannonser och annonser från privatpersoner.

Ett annat begrepp i pressammanhang är redaktionell reklam eller textreklam, som enligt de etiska reglerna inte bör förekom- ma. Det avser redaktionella framställningar som på något sätt gynnar företag, varor eller tjänster. Begreppet har sin grund i integritetshänsyn och bedöms normalt sett inte som kommer- siell reklam i TF:s mening.

Information om varor och tjänster kan också förekomma i form av konsumentupplysning, public relations och samhälls- information. Definitioner av sådana företeelser, särskilt konsu- mentupplysning, kan i sin mån bidraga till att belysa reklambe- greppet.

Som framgått arbetar man på dethär området med mer eller mindre väl avgränsade reklambegrepp, såsom public relations, reklam i gängse mening, rent kommersiell reklam och annons. I det följande redovisar vi några definitionsförsök som gjorts i utrednings- och lagstiftningssammanhang.

Reklamutredningen tog i sitt betänkande Reklam ll Beskriv- ning och analys (SOU 1972:7) inledningsvis upp några defini- tioneri uppslagsverk. I Encyclopaedia Britannica (1956) beskrivs reklam (advertising) som "spridning av information i kommer- siellt syfte". Enligt Nordisk Familjebok (1957) är reklam "åtgär- der företagna i syfte att rikta uppmärksamheten på ett företag, en verksamhet, en vara, idé eller person". Utredningen framhöll att dessa definitioner, speciellt den senare, tämligen väl torde stämma överens med den innebörd allmänheten lägger i begreppet reklam.

Utredningen konstaterade vidare att det blivit vanligt att betrakta reklamen som masskommunikation och att definiera den med anknytning till massmedier. En sådan definition som utredningen med vissa kompletteringar bestämde sig för att använda som allmän utgångspunkt för sin diskussion var denna: "Reklam är varje av en identifierbar sändare betald form av presentation via massmedia i syfte att främja försäljningen av varor eller tjänster" (Albinsson, Tengelin & Wärneryd, Reklamens ekonomiska roll, 1964). Definitionen motiverades bl a på följande sätt: Kravet på en identifierbar sändare gör att mottagaren av ett budskap vet när det är fråga om reklam. Att ' budskapet skall vara betalt medför att sändaren bestämmer . reklamens omfattning. De budskap som sprids via massmedier I är riktade till grupper av mottagare och ej till enstaka adressater. I Att reklamen skall främja avsättningen av varor och tjänster I markerar att syftet skall vara kommersiellt. Utredningen note- I I 7

• Sida 100
•  Original

rade att den valda definitionen och kommentarerna till den har säljarnas syften som utgångspunkt för preciseringen av inne- hållet i reklambegreppet.

l Reklam lI berördes även sociologiska definitioner av rekla- men. Bl a anfördes att reklamen i sociologisk mening är ett medel för påverkan av värderingar och beteenden med såväl avsedda som inte avsedda effekter och kännetecknas av att den vanligen arbetar med positiva former för påverkan såsom löften, rekommendationer och beröm. Det påpekades vidare att de som är kritiska mot reklamen ofta utgår från en definition enligt vilken påverkanskaraktären hos reklam är det väsentliga: den vädjar till känslor och emotioner snarare än till förnuft och tänkande hos konsumenter. Reklamens försvarare tar istället fasta på reklamens karaktär av informationsförmedlare beträf- fande varor och tjänster.

Slutligen konstaterade reklamutredningen att reklamen från företagsekonomisk synpunkt är ett konkurrensmedel som säl- jarna använder för att främja avsättningen och att den alltså utgör en av säljarens möjligheter att påverka marknaden. Den är ett komplement till övriga konkurrensmedel i marknadsföringen såsom pris, betalningsvillkor, varu- och förpackningsutform- ning, service och personlig försäljning. Reklamen år opersonlig massbearbetning av potentiella köpare.

Utredningen fann att det även beträffande begreppet konsu- mentupplysning existerar ett antal olika definitioner som i viss mån speglar skilda uppfattningar om vad sådan upplysning bör innehålla. Man stannade dock för att i huvudsak använda följande definition, eftersom den i stort sett var parallell med den valda reklamdefinitionen: "Konsumentupplysning är objektiv information, som via massmedia utgår från sändare utan avsikt att för egen del främja avsättning av berörda . produkter och tjänster, i syfte att hjälpa konsumenterna till för dem själva tillfredsställande beslut att köpa eller inte köpa" ' (Albinsson, Tengelin & Wärneryd, Reklam och konsumentupp- lysning, 1965). Utredningen påpekade dock att genom denna definition utelämnas upplysningar och råd som ges vid person- liga kontakter, tex förfrågningar hos konsumentverket.

För den behandling av reklamfrågan som syftar till att åstadkomma restriktioner för reklamyttranden i RF:s mening är de försök att bestämma vad som menas med den rent kommersiella reklamen, som förekommit i lagstiftningssam- manhang, av större betydelse än föregående definitioner.

Massmedieutredningen (MMU) förde i sina grundlagsförslag fram uttrycket "kommersiell annons". Därmed skulle enligt ett förslag i Tryckfriheten och reklamen (SOU 1972:49), förstås

• Sida 101
•  Original

"annons eller därmed jämställt meddelande, som syftar till att främja avsättning av vara eller tjänst och som avser näringsid- kares affärsverksamhet eller där tillhandahållen vara eller nånsfi

På grundval av det förslaget infördes i TF 1973 en bestäm- melse som anger den ram inom vilken vissa ingripanden får ske utan hinder av TF:s övriga regler. Enligt den föreskriften kan det i lag stadgas förbud mot kommersiell annons i tryckt skrift i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. l förarbetena framhölls (prop 1973:123 s 46-48) att det inte kunde komma ifråga att från TF undanta alla uppgifter i tryckt skrift som avsåg alkohol eller tobak och som kunde innebära att konsumtionen av sådana varor främjades; endast meddelanden som hade rent kommer- siell karaktär borde kunna undantas från TF:s exklusiva tillämp- ning. Vidare uttalades: Uttrycket kommersiell annons borde tolkas på så sätt att det för det första skulle vara fråga om en framställning som kunde sågas ingå ien annons. Bestämningen innebär att redaktionell text alltjämt var tryggad enligt TF:s regler. I allmänhet förelåg inte några svårigheter att skilja annonser från den redaktionella texten. Den rent yttre utform- ningen borde dock inte vara ensamt utslagsgivande. Till annonser var givetvis att hänföra reklammeddelanden på bl a affischer och i broschyrer. För det andra skulle gälla att annonsen var kommersiell. Häri låg dels att den utgjorde ett medel för marknadsföring av vara. Meddelandet i annonsen skulle alltså vara sådant att av innehållet framgick att meddel- andet var avsett att främja avsättning av vara. Dels innebar bestämningen att annonsmeddelandet skulle ha rent kommer- siella förhållanden till föremål, dvs avse nåringsidkares närings- verksamhet eller där tillhandahållen vara.

Resonemanget— till vilket hänvisats i senare lagstiftnings- ärenden — anger rättsläget i dag när det gäller frågan om var gränsen går för TF:s tillämplighet när det gäller ingripanden mot reklam i tryckt skrift.

I sitt .slutliga förslag, Massmediegrundlag (SOU 1975:49), stannade MMU för samma uttryck, "kommersiell annons", och huvudsyftet varfortfarande att avskilja den redaktionella texten. Reportage och intervjuer skulle inte beröras även om de innehöll meddelanden som kan sägas innehålla reklam. Avgö- rande skulle vara om själva publiceringen av reklamen skett i ' näringsidkarens intresse och rörde dennes affärsverksamhet. ? Också meddelanden som syftade till anskaffande av vara ' innefattades i bestämningen. Annonser av privatpersoner eller ideella föreningar avsågs inte.

• Sida 102
•  Original

Inom yttrandefrihetsutredningen har man diskuterat ett för- slag, enligt vilket den kategori yttranden som skall kunna regleras utan hinder av grundlagen betecknas som "yttrandeni näringsverksamhet" — en anknytning till RF:s terminologi. Därmed skall förstås varje meddelande av näringsidkare som har kommersiellt syfte och angår hans näringsverksamhet. Det förslaget skiljer sig från MMU:s genom att den yttre formen för reklambudskapet inte är så avgörande för bedömningen.

Grundlagsutredningarnas uppgift är dock inte i första hand att åstadkomma en teoretiskt koncis reklamdefinition utan att ange ivilka hänseenden andra föreskrifter och påföljder än de annars gängse i grundlagen får gälla för reklamen.

Något om reklamens art och omfattning Det ingår i vårt uppdrag att undersöka hur medierna skulle kunna användas som reklambårare i kommersiell verksamhet och att uppskatta de ekonomiska följderna därav, särskilt för pressen.

För de syftena gör vi här en översikt av olika typer av reklam och av reklamens betydelse som inkomstkälla för några medi- er.

Det görs inte regelbundet några samlade redovisningar av reklamens art och omfattning i samhället, såsom i fråga om volymutveckling eller fördelning på medier eller bransch, och inte hellerförs någon för översikter användbar statistik, som kan visa reklamens ekonomiska betydelse ur olika synvinklar.

Det arbete i de här hänseendena, som reklamutredningen utförde i början av 70-talet, är därför fortfarande den förnämsta kunskapskällan. Det ligger annorlunda till för pressens del, bl a genom fyra pressutredningars ingående redovisningar.

Reklam är, som definitionsförsöken visar, ett rätt omfattande begrepp, långtifrån entydigt. Beskrivningar och indelningar kan göras på en rad olika sätt. Vanligen sker det ur tre olika synvinklar: med hänsyn till vilket medium reklamen förekom- mer i, med hänsyn till vilken produkt den avser eller om den avser märkesvaror eller icke märkesvaror.

Efter medium innebär beskrivningen en uppdelning på annonsering i pressen, på trycksaker eller direktreklam, på utomhusreklam eller affischering, på film, på butiksmaterial och skyltning samt på övrigt — som främst är reklam på mässor och utställningar samt varuprover och gåvor. Efter pressannonse- ringen är trycksaksreklamen det största reklammediet.

När det gäller vilken produkt som avses brukar man ta sikte på varaktiga och icke varaktiga produkter eller på konsument och

• Sida 103
•  Original

producentvaror. Reklamen betyder mest i konsumtionsvaru- branschen — mer än 70% av all reklam avser konsumentva- ror.

Märkesvaror är varor som säljs under samma namn i hela landet. Reklamen för sådana svarar för inemot hälften av de totala reklamkostnaderna.

Andra indelningsgrundertarfasta på vilka näringsgrenar som gör reklam, industrin, parti- eller detaljhandeln. Uppskattningar av reklamens andel av olika branschers omsättning visar att inom industrin har frukt- och grönsaks-, choklad- och konfektin- dustrin och den kemiska industrin den högsta reklamandelen. Inom partihandeln gäller det för dem som förmedlar bosätt- ningsartiklar, sportartiklar, ur, böcker och läkemedel och inom detaljhandeln gäller det för beklädnads-, guldsmeds- och Sportaffärer.

Ytterligare indelningar görs efter mottagarna av reklambud- skapet— konsumenter eller producenter — eller efter syftet, som kan vara kommersiellt — försäljning, inköp, rekrytering — eller icke-kommersiellt, ibland kallat ideellt — upplysande, opinions- bildande.

För massmediernas ekonomi spelar reklamen en utomor- dentligt viktig roll. Enligt en uppskattning som gjordes 1974 härrör omkring en fjärdedel av dessa mediers totala intåkterfrån reklamen. Då är, som vi vet, ändå inte det viktigaste mediet — rundradion — inräknat i den kalkylen. Störst betydelse har reklampengarna för de tryckta medierna, dagspress och tid- skriftspressen; annonserna svarar för genomsnittligt 60% av tidningsrörelsens intäkter.

För filmens del svarar annonsintäkterna bara för några procent.

Ifråga om tidningars ekonomi brukar man tala om upplage- marknaden och annonsmarknaden. Den senare är genomsnitt- ligtviktigast. För morgontidningarna svarartidningsförsäljning- en för bara mellan 30 och 40 % av intäkterna. För kvällspressen är dock upplagemarknaden viktigare: inte mindre än 75 % av dess intäkter kommer därifrån. En allmän tendens år att upplageintäkterna relativt sett ökat något.

Sett från producenternas — annonsörernas sida faller knappt hälften av de totala reklamkostnaderna i samhället på pressre- klamen. 2/3 av denna hälft år dagspressannonsering. Vecko- pressannonseringen har minskat med 12% mellan 1977 och 1980. Tendensen här är att andelen för pressen sjunker medan _ andelen för trycksaksreklamen eller direktreklamen ökar och nu ; utgör omkring 30%. ' Annonserna itidningar kan indelas på flera sätt. En indelning

• Sida 104
•  Original

av pressannonseringen visar eftertextannonseringens stora betydelse. Skillnad görs då på textsidesannonser och eftertext- annonser. De förra består av a) riksannonser, oftast för märke- svaror och b) Iokalannonser, främst från detaljister. De senare, eftertextannonserna, består av a) den kommersiella marknaden med annonser om lediga platser, fastigheter, bilar, nöjen etc och b) allmänhetens marknad med meddelanden och familjeannon- ser m m.

Eftertextannonseringen svarar för omkring 2/5 av dagspres- sens annonsintäkter och för så mycket som 3/5 av storstads- morgonpressens. Det rör sig sammanlagt om drygt en miljard kr. En särskild reklamtyp bör också nämnas i detta sammanhang, nämligen dagligvaruhandelns veckoannonsering som står för en halv miljard kr av dagspressens intäkter. För landsortstid- ningarna utgör dessa annonser genomsnittligt 25 % av intäk- terna, för vissa av dem betydligt mer.

Det finns omkring 200 annonsblad i Sverige, vilka omsätter mellan 80 och 85 miljoner kr om året — att jämföra med dagspressens samlade annonsintäkter om övertre miljarder kr. Mer än 2/3 av annonsbladen består av enbart annonser. De flesta annnonserna upplyser om dagligvaror och evenemang på utgivningsorten.

De nya mediernas förutsättningar som reklambårare Mediernas förutsättningar att förmedla reklam är visserligen inte andra än de som gäller för annan slags information. Vi vill emellertid här göra en samlad genomgång av dem för attvisa på några typiska skillnader gentemot andra reklammedier. Vi kan då också anknyta till dessa mediernas särdrag i vår senare diskussion om tänkbar användning av medierna för reklam.

Vissa tekniska och andra villkor är desamma för text-TV och teledata. En sida i medierna rymmer omkring 80 ord, mindre om också grafiska illustrationer skall förekomma. Återgivningen kan vara i färg. Presentationen kan i formhänseende göras tämligen variationsrik men kanske inte lika särskiljande som i tryck. Reklamen kan fylla hela sidor eller delar av sidor och andra sidor kan förses med hänvisningar till reklamsidor. Meddelan- dena kan hållas tillgängliga så länge annonsören önskar. Reklambudskapet behöver inte, som vanligt är i pressen, inrymmas på en köpt plats i mediet. Hela mediet kan stå till förfogande för näringsidkaren, eventuellt blandat med hans övriga utbud.

Det finns också andra förutsättningar som kan sägas vara

• Sida 105
•  Original

gemensamma för medierna. Det finns ändock variationer och de belyses bäst om man i fortsättningen ser till mediernas förutsättningar för sig.

För text-TVgåller att spridningsområdet inte gärna kan tänkas vara mindre än televisionens regioner. I första hand blir reklamen tillgänglig över hela landet.

Etersändningen gör vidare att någon form av tillstånd att sända krävs. Sett från utrymmessynpunkt följer härav problem i fråga om urvalet av annonsörer och fördelningen av sändnings- tid.

Mellan annonsören och den som får del av reklamen måste alltså finnas en organiserande mellanhand.

För teledata gäller: Det kan väl tänkas att annonsörernas tillgång till teledata kan begränsas på liknade sätt som för text—TV, men typiskt sett påkallar inte utrymmesbrist på "sändarsidan", dvs i databaser- na, sådana inskränkningar. Det kan nära nog sägas att det finns plats i mediet för envar annonsör som vill.

l teledata år spridningsområdet på grund av åtkomligheten via telenätet mindre förutsebart än för andra medier. Systemen kan dock ha en inriktning som är lokal, regional eller nationell. Vilka som sedan inom spridningsområdet nås av reklamen är mycket beroende av hur innehållet organiseras i teledatasyste- men. I princip ligger emellertid initiativet att ta del av reklamen mer hos användaren än ifråga om andra medier. Han beställer själv fram sidor. Det kan ske genom att han använder ett tryckt register över producenter, varutyper eller tjänster med upplys- ningar om sidnummer i teledata eller genom att han i mediet söker vad han önskar efter sakord eller enligt den s k trådsök- ningsmetoden eller inom givna innehållskategorier. Teledata- mediet ger alltså möjligheter att sprida kommersiella medde- landen med hjälp av datatekniska sökmetoder, vilket är en nyhet i sådana sammanhang. Därigenom kan användaren erbjudas flera vägar fram till reklamen.

Reklammeddelandena kan genom koder förbehållas vissa användare. Med en sådan metod kan annonsörer erbjuda abonnemang på särskilda slags meddelanden.

I teledata kan ett reklambudskap göras offentligt tillgängligt nästan omgående och så snart det inte längre gäller avlägsnas ur systemet.

Kostnadsfrågan kan ses från flera håll. Användaren har att börja med en förhållandevis stor investeringskostnad för medi- et och han betalar för den löpande användningen av det. Det betyder för annonsören en viss övervältring av reklamkostna- derna på mottagaren. Det finns t o m möjligheter för annonsö-

• Sida 106
•  Original

ren att debitera mottagaren individuellt för reklamsidor som denne tar del av. Man torde i vart fall kunna säga att de 3 k kontaktkostnaderna för reklamen kan vara små jämförda med i andra medier.

Användarens svarsmöjligheter i teledata gör att han omedel- bart kan visa sitt intresse för vad som erbjuds i reklamvåg och att to m avtal om köp kan komma till stånd genom samma medium som reklamutbudet förekommer i. Dessa användarens reak- tionsmöjligheter medför också att reklamen kan utformas stegvis, i dialog med honom, varigenom ganska individuella meddelanden kan åstadkommas.

I telefax exponeras den kommersiella informationen på papper. Den kan alltså behållas och studeras på andra ställen än där den tekniska utrustningen finns.

I förhållande till teledata kan meddelandena vara mera detaljrika,t ex sådana som innehåller ritningar eller bilder. Med modifikationer som följer av tekniken och kostnaderna är förutsättningarnaförtelefaxi reklamsammanhang annars i flera hänseenden jämförliga med teledatas.

8.2.6. Utformning och tänkbara användningsområden

I enlighet med direktiven begränsar vi resonemangen till kommersiell reklam avsedd för allmänheten, i första hand konsumenterna. Kommunikation med sådant innehåll inom och mellan affärsföretag behandlar vi inte. Det innebär bl a att reklam för producentvaror i stort sett faller utanför vårt intresseområde.

• Sida 115
•  Original

I kapitel 9.7 gör vi vissa antaganden om mediernas troliga utveckling och inriktning. Sådana är nödvändiga för att kunna bedöma behovet av och möjligheterna att föreslå eventuella åtgärder i form av regler för medieutnyttjandet. I det resone- mang vi för här utgårvi ifrån att medierna är i allmänt bruk. Även så, när vi försöker beskriva hur reklamen kan komma att utformas i medierna och vilken användning annonsörer kan tänkas ha av dem sker det med förbehåll för osäkerhet på flera punkter. De gäller t ex hur medierna organiseras, inom vilka miljöer de utnyttjas, vilken karaktär de antar. De gäller också mediesituationen i framtiden, förändringar av marknadsföring- ens metoder och inriktning, prisutvecklingen på medieanvänd- ning och inte minst allmänna värderingar i fråga om reklamen i samhället. Vi gör inga antaganden i dessa hänseenden här utan låter sådana anstå till själva stållningstagandena i kapitel 9.

Vi begränsar oss till teledata som reklambårare. Resonemangen kan enligt vår uppfattning hänföras till tre grundläggande egenskaper hos teledatamediet som särskiljer det från andra reklammedier. De är: . Mediet utnyttjar datateknik . Konsumenten begår information i mediet . Konsumenten kan svara och fråga i mediet

Genom de datatekniska metoderna att sammanställa och söka information kan den stora kapaciteten i teledatamediet utnyttjas i reklamsammanhang. Här finns nog ett stort utrymme för kreativa och iderika insatser.

Sådan reklaminformation som konsumenten vill se samlad men så arrangerad att man någorlunda lätt hittar vad man söker och kan göra jämförelser kan därför komma till sin rätt i teledata. Det kan då bli fråga om bl a dagspressens eftertextreklam, reklamen i telefonkatalogens yrkesregister eller kataloger från reseföretag, postorderfirmor, varuhus eller möbelfabrikanter. Sådan katalogreklam är dyr att trycka och kan inte ges ut mer än kanske någon gång om året. Teledata kan då fungera som ett komplement. Det visar också på mediets möjlighet att vara ett aktuellt hänvisningsmedium till reklam i annan form.

Teledatamediets kapacitet och sökmetoder borde också leda till att sådan reklam söker sig till mediet som fäster större avseende vid selektivitet än vid mediets hushållstäckning. Idag är det egentligen bara den adresserade direktreklamen och annonser i facktidskrifter som fyller det syftet. Datatekniken och ; mediets kapacitet kan alltså möjliggöra ganska utförlig och specialiserad reklaminformation.

Inom flera branscher finns redan idag stora informations-

• Sida 116
•  Original

mängder lagrade i datorer, exempelvis som följd av handelns bestållnings- och inventeringssystem. Varumärkning för auto- matisk avläsning kan komma att befordra den utvecklingen. Sådan information skulle kunna arrangeras så att den kan sökas upp i teledata. Konsumenten skulle därigenom kunna få tillgång till ett fullständigt utbud och bli mindre beroende av vad säljaren väljer att bjuda ut.

Varje sida i teledatasystem beställs fram. Det blir alltså utmärkande för mediet som reklambårare att konsumenten själv väljer att ta del av reklambudskapi det. I viss utsträckning gäller väl detsamma för läsaren av reklam i t ex tidningar och trycksaker men principen att konsumenten av egen drift tar del av reklamen kan renodlas i teledata. Det sker om reklamen förekommer på särskilda, "egna" sidor, så som de tyska reglerna säger. Ändå kan det vara riktigt att tala om gradskill- nader i förhållande till andra medier. Man får ju förutsätta att konsumenten inte alltid exakt vet vad han söker utan söker inom vissa sakområden ordnade efter producenter eller varutyp och då ser igenom vad som erbjuds där. Han har dock gjort valet att alls ta del av reklam.

Principen om konsumentens val- eller initiativrätt hör till de egenskaper hos mediet som får tydliga följder för reklamens utformning. En följd torde vara att sådana företeelser hos reklam som är ägnade att ofrivilligt dra människors uppmärk- samhet till sig inte blir lika framträdande i teledata. Det torde heller inte komma att röra sig om reklam som skapar efterfrågan genom suggestion eller genom annan emotionell påverkan. . Ändå torde den ha förutsättningar att var effektiv, eftersom konsumenten skall själv vilja söka upp den. Eftersökt blir reklamen om den uppfattas som nyttig av konsumenten, väl närmast på grund av sina sakliga upplysningar. I fråga om t ex Ä märkesvaror måste antas att konsumenten väntar sig pris- och . kvantitetsuppgifter. Reklam som bara syftartill att påminna eller * som bara innehåller allmänna uttalanden om varan torde inte eftersökas. Förutsättningar finns alltså att konsumenterna kan , komma att påverka reklamens utformning. Det har gjorts undersökningar om annonsers lås- och intressevärden. Högst * på sådana intresselistor ligger "erbjudanden från närbelägen butik". Dit får räknas dagligvaruhandelns veckoannonsering. Annan reklam som intresserar mycket är varuhuskataloger och möbelkataloger och också kursprogram från bildningsförbun- den. Det finns en möjlighet att konsumenten är så intresserad att han kan vara beredd att betala för reklamsidor.

Reklamen i teledata måste också ha egenvärde, locka av egen kraft, därför att den är oberoende av den övriga information som 4

• Sida 117
•  Original

finns i mediet. Den behöver alltså inte följa med annan information och lita till att den är aktuell eller attraktiv, så som gäller för pressannonseringen och reklamfilmen på biografer- na.

Antaganden om att bara sådan reklam som är eftersökt på grund av sitt innehåll kommer att förekomma iteledata gör det troligt att den får ett variationsfattigt och enkelt, kanske närmast katalogliknande utseende. Ytterligare förutsättningar finns då att det blir billigare för annonsören att annonsera iteledata äni andra medier. Mediet skulle då stå öppet för också små företag.

De begränsade uttrycksmöjligheterna iteledata framstår mot den bakgrunden inte som någon allvarig brist i reklamsamman- hang, vare sig från konsumentens eller annonsörens syn- punkt.

Svars- och frågemöj/igheterna i teledata gör att mediet kan vara mer än bara ett reklammedium. Genom att köp eller andra avslut kan ingås i mediet är det också ett marknadsföringsme- del. De kommersiella meddelandena kan då utformas för omedelbar beställning eller med möjligheter att åtminstone uttrycka intresse för ytterligare information i annan form eller vidare kontakter. Sådan slags reklam torde förutsätta att det rör produkter som kan presenteras någorlunda kortfattat, väl närmast varor av standardiserad, välbekant typ, som köps utan egentlig prövning av kvaliteten, t ex främst på prisuppgiften. Utvecklingen mot koncentration inom producent-, distribu- tions- och detaljistleden och kostnadskrav befordrar för övrigt en sådan typ av marknadsföring, som kan betecknas som automatiserad och opersonlig. Självbetjäningsbutikerna är en följd av den utvecklingen. I själva verket kan ett reklamutbud i teledata påminna om den information som finns i en sådan butik — uppgifter om priser och andra erbjudanden och upplysningar på varorna själva — vilken information konsumenten söker upp. Andra exempel på den här marknadsbilden är de systeminrik- tade försäljningsmetoder som används av bokklubbarna och Oljebolagen — genom ett slags prenumerationskontrakt söker man åstadkomma stabila affärsförbindelser så att "avropsköp" blir möjliga. Genom att konsumenter kan förberedas genom kontrakt eller medlemskap i något slags abonnemangsförening torde i sådana varu- och tjänstesystem som marknadsförs i teledata kunna bjudas ut inte bara helt standardiserade varor.

I reklambudskapen skulle alltså kunna redovisas utbudet av teatrar, konserter etc, delar av livsmedelshandelns sortiment, ( postorderhandelns konsumentkapitalvaror, möbelvaruhusens artiklar eller kemisk-tekniska artiklar från industrin.

• Sida 118
•  Original

Det rör sig alltså åter om selektiv reklam, särskilt sådan där annonsören på förhand försäkrat sig om intresse.

Just genom möjligheterna att svara och fråga i teledata kan reklamerbjudandena också stegvis anpassas till individuella behov. Så t ex skulle såljerbjudanden i fråga om försäkringar kunna anpassas till upplysningar om sig själv som konsument- en lämnar efterhand.

8.3. Informationsteknologi och upphovsrätt

Med upphovsrätt avses författares, kompositörers, konstnärers och andra upphovsmäns rätt till sina alster. Bestämmelserna härom finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, URL). Reglerna om rätt till fotografierfinns i lagen (1960:730) om rätttill fotografisk bild (fotografilagen, FotoL).

Under de senaste årtiondena har det tillkommit många nya tekniska metoder för spridning av kulturyttringar, information och annat material som har skydd enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. | Nya vyer nämns som exempel härpå fotokopie- ringstekniken, Videogram, kommunikationssatelliter och kabel- TV. En annan sådan nyhet utgör möjligheterna att med hjälp av datorer lagra, bearbeta och sprida upphovsrättsligt skyddade alster. Av speciellt stor betydelse är möjligheterna att kombine- ra datorer med olika former av modern transmissionsteknik.

Det har uppstått svårigheter i olika hänseenden när det har gällt att anpassa det upphovsrättsliga regelsystemet till de nya metoderna för spridning av skyddade verk. Svårigheterna ligger i att kombinera upphovsmannens principiella ensamrätt att bestämma över alla former av utnyttjande av hans verk med de krav som den nya tekniken ställer upp och de möjligheter som denna teknik har öppnat. Speciellt datortekniken ger hittills oanade möjligheter att lagra stora mängder material, bearbeta detta på olika sätt och överföra det mycket snabbt över stora avstånd. Problem kan föreligga i olika hänseenden, bl a när det gäller att träffa erforderliga avtal med upphovsmännen till det lagrade materialet. Det kan också vara svårt för dessa att bevaka sina ekonomiska och ideella intressen i fråga om sådant material som har tagits in i datorsystemet bl a därför att detta ger möjligheter till ett massutnyttjande som tidigare var otänkbart.

I kapitel 2.6.5 i Nya vyer ges en översiktlig framställning av de upphovsrättsliga problemen framför allt i samband med tele- data. Problemen kan sammanfattas på följande sätt.

• Sida 119
•  Original

Vad i ett teledatasystem har skydd enligt lagen? Här tas bl a upp frågan om den s k verkshöjden, dvs när ett verk kan anses föreligga, och man nämner också möjligheter till skydd enligt reglerna om samlingsverk eller om det 3 k katalogskyddet. Vidare omtalas de speciella skyddsregler som gäller för radio- och TV-sändningar.

Utan att ta direkt ställning diskuterar vi i Nya vyer en del speciella problem när det gällertillämpningen av upphovsrätts- lagstiftningens regler om skyddade alster på innehållet i text-TV och teledata. Vi ställer bl a frågan om de alster som förmedlas genom dessa medier alls är upphovsrättsligt skyddade. I detta hänseende torde man kunna utgå från att åtskilligt av det som förmedlas genom text-TV eller teledata inte i och för sig är resultatet av en andligt skapande verksamhet i sådan män att det kan anses som ett verk. Å andra sidan är det emellertid också klart att under vissa förutsättningar ett upphovsrättsligt skydd kan föreligga. Ett sådant fall är om det datorlagrade materialet i sig självt är skyddat. Ett annat fall är om en mera omfattande redaktionell insats har gjorts för att färdigställa materialet i utsändningsbart skick. I många fall kan det vara så att data i själva basen är lagrade utan någon speciell ordning. Oftast är dock de olika data "öronmärkta" så att det skall vara möjligt att "fånga upp" dem och bearbeta dem på olika sätt. Genom den bearbetning som sker i datorn med hjälp av det program som styr denna kan sedan materialet struktureras och ett verk skapas. Detta verk kan antingen vara ett alldeles nyskapat verk— som består av en kombination av datorprogrammet och bearbetade fakta— eller en bearbetning av ett verk som är Iagrati datorn. Det bör emellertid i detta sammanhang understrykas att själva de enskilda fakta som ingår i en databas inte är skyddade.

Speciellt när det gäller teledata tillkommer ytterligare en omständighet. Skydd kan nämligen också föreligga antingen enligt reglerna om samlingsverk eller enligt de 3 k katalogskyd- det. När det gäller katalogskyddet bör — till klarläggande av ett uttalande i Nya vyer — framhållas att vad som ges skydd är sammanställningen som sådan av ett stort antal uppgifter. Om sedan sammanställningen har gjorts med hjälp av dator eller på annat sätt är i princip utan betydelse.

Nästa fråga är då vem som har detta skydd, dvs vem som är innehavare av de olika rättigheterna. Här uppkommer två frågor. Den ena rör rättens övergång från skaparna av ursprungsmaterialet till den som har rätten till själva det utsända — eventuellt från ursprungsmaterialet redigerade — materialet. Den andra rör vem eller vilka som är innehavare av

• Sida 120
•  Original

den sistnämnda rätten. Den förra frågan hör i huvudsak samman med problemen kring övergång av upphovsrätt i anställningsförhållanden. Frågan är exempelvis i vilken omfattning det material som journalister åstadkommer inom ramen för sina anställningsför- hållanden hos tidningar kan användas för utsändning i text-TV ellerteledata. Denna fråga är löst ellerfår lösas genom de regler som kan anses gälla för upphovsrättens övergång i dessa anställningsförhållanden. Här finns olika möjligheter. Rättens övergång kan anses mer eller mindre implicit ligga i anställ- ningsavtalet eller också kan särskilda avtal ha träffats i detta hänseende, tex journalistavtalet och det tidigare gällande avtalet inom Sveriges Radio. Det kan nämnas att journalistav- talet bl 3 innebär att text- och bildmaterial som en medarbetare tagit fram i sin anställning hos ett tidningsföretag — och som har upphovsrättsligt skydd — inte får utnyttjas för t ex publicering i I teledata utan särskilt samtycke från medarbetaren. Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:2) arbetar fn på ett förslag till lagstiftning om upphovsrättens övergång i anställ- ningsförhållanden. Resultatet av detta arbete kan få relevans ; också när det gäller upphovsrätten till material i text-TV och ; teledata. I

När det sedan gäller rätten till det utsända och utredigerade I materialet gäller som huvudprincip att upphovsrätten till en utredigerad produkt som i och för sig är att anse som ett verk ligger hos den som har skapat detta verk (med den reservatio- nen att den kan ha övergått inom ramen för ett anställningsför- hållande). Är det utredigerade materialet ett samlingsverk, dvs är den skapande sammanställande insatsen så stor att den utgör grund för ett upphovsrättsligt skydd, ligger rätten, med samma '] reservation som nyss har sagts, hos den person som har skapat I samlingen. Dennes rätt inskränker emellertid inte upphovsrät- | ten till de enskilda verk som kan ingå i samlingsverket (5 5 URL). ) I detta hänseende skall särskilt understrykas att som förut har ' nämnts mera betydande redaktionella insatser kan skapa upphovsrätt. Genom en sådan insats kan nämligen ske vad som inom upphovsrätten kallas en bearbetning. Denna grundar upphovsrätt för bearbetaren men upphovsrätten får inte utövas istrid med upphovsrätten till originalverket (45 URL). Detta kan få speciell betydelse om någon annan än den ursprunglige upphovsmannen gör en mera omfattande bearbetning av material före utsändning i de medier som det här gäller. En liknande situation kan uppkomma i fall då olika personer från terminaler matar in material i databaser.

Som förut nämnts kan material som tillhandahålls genom

• Sida 121
•  Original

text-TV och teledata också ha skydd enligt bestämmelserna om dets k katalogskyddet i 49 5 URL. Rätten enligt denna bestäm- melse tillkommer "framställaren". Denne kan vara en fysisk person men kan också vara en juridisk person. I motsats till vad som gäller för den egentliga upphovsrätten kan i fråga om katalogskyddet rätten redan från början tillhöra en juridisk person.

En betydelsefull fråga är givetvis innehållet i det skydd som en databas har enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Dessa frågor har betydelse framför allt för teledata. Text-TV är från upphovsrättslig synpunkt att anse som radiosändning resp offentligt framförande och vållar knappast några speciella problem i dessa sammanhang. Detta medium lämnas därför tills vidare därhän i den följande framställningen.

Innebörden av skyddet för en databas avgör vilka utnyttjan- den som kan anses ske utan upphovsmännens/rättsinnehava- rens tillstånd och i vilka fall en överenskommelse måste träffas med dessa. Det skall genast sägas att dessa frågor delvis är oklara bl a beroende på teknikens snabba utveckling och att de diskuteras livligt såväl nationellt som inom olika mellanstatliga organisationer, exempelvis FN-organen World Intellectual Pro- perty Organization (WIPO) och Unesco samt inom OECD och EG. Vad som sägs i det följande får därför tas mera som en översikt över frågeställningarna än som ställningstaganden. Vad som är klart är emellertid att reglerna om utnyttjandet av innehållet i databaser berör centrala och från ekonomisk synpunkt mycket viktiga frågor.

URL ger upphovsmannen rättigheter i två hänseenden, nämligen förfoganderätten, dvs den "ekonomiska" rätten att bestämma över verkets utnyttjande, och den ideella rätten.

Den ekonomiska rätten innebär principiellt en ensamrätt att förfoga över verket genom att a) framställa exemplar av det och b) göra det tillgängligt för allmänheten genom offentligt framförande, spridning av exemplar till allmänheten eller offentlig visning. Dessa rättigheter gäller både verket i dess ursprungliga skick och verket i ändrat eller bearbetat skick (25URL) och de gäller i princip oberoende av syftet med användningen. Om man tillämpar dessa ekonomiska rättigheter på innehållet i databaser gäller — i den mån basen och dess" innehåll har skydd enligt vad som nyss har sagts — först och främst att innehållet inte får reproduceras, dvs föras över till en annan bas, utan samtycke. Detta gäller även om endast delar av basen används, exempelvis för uppläggning av lokala baser. Med mikroelektronikens utveckling är det en fullt genomförbar möjlighet att upprätta mindre databaser vilkas innehåll man kan

• Sida 122
•  Original

hämta från större sådana och anpassa för eget bruk. l ensam- rätten till reproduktion ligger också att utskrift av innehållet som huvudprincip förutsätter tillstånd. En omdiskuterad fråga är emellertid i vad mån tillhandahållandet av basens innehåll på bildskärm är att anse som ett sådant tillhandahållande av verket för allmänheten som förutsätter avtal med upphovsmannen. Å ena sidan kan sägas att denna visning av verket sker för en person i sänder vid tillfällen då oftast någon allmänhet inte är närvarande. Å andra sidan kan hävdas att tillhandahållandet i princip sker för allmänheten och att var och en som har den nödvändiga utrustningen kan ta ut materialet. Denna situation är den som föreligger i teledata-fallet. Från upphovsrättslig synpunkt torde tillhandahållande av materialet i en databas via teledata vara att anse som ett sådant tillhandahållande för allmänheten som förutsätter ett avtal med upphovsmannen. Detta tillhandahållande konstituerar i princip också ett offentlig- görande av verket enligt URL.

För vissa typer av utnyttjande av verk behöver man inte ha något tillstånd från rättighetshavaren. Detta gäller tex fram- ställning av exemplar, exempelvis utskrifter, för enskilt bruk (11 5 URL), användning av citat (14 5 URL), etc. Det bör i detta sammanhag tilläggas att som nyss antytts faktiska uppgifter i en databas självfallet i och för sig ärfria att användas utan hinder av upphovsrätten.

Det ideella skyddet innehåller två delar (3 5 URL). Den ena innebär att som huvudregel upphovsmannen skall anges när exemplar framställs eller verk görs tillgängligt för allmänheten. Den andra innebär att upphovsmannen kan motsätta sig att hans verk ändras på ett sätt som kränker hans litterära eller konstnärliga anseende eller egenart eller att det används i en form eller ett sammanhang som är kränkande för honom på detta sätt. Både skyldigheten att ange namn och ändringsför- budet kan ha stor betydelse vid användning av verk i databaser. Bl a får inte en bearbetning av ett verk i ett datasystem ske på ett sådant sätt att man kränker upphovsmannens ideella rätt. Det skall dock nämnas att upphovsmannen genom avtal kan avstå från sin ideella rätt. Han är dock bunden av ett sådant avstående bara såvitt angår en till art och omfattning begränsad använd- ning av verket. Denna regel om avstående kan ha en viss betydelse i de sammanhang som det här gäller.

I fråga om alster på vilka katalogskyddet enligt 49 5 URL är tillämpligt gäller att det är förbjudet att utan tillstånd av rättsinnehavaren "eftergöra" alstret. Det är något osäkert var gränserna gårför vad som kan anses som eftergörande. Klart är emellertid att man inte fåri någon form mångfaldiga alstret som

• Sida 123
•  Original

sådant. Man får sålunda inte överföra en skyddad databas till en annan databas. Däremot hindrar inte katalogskyddet att inne- hållet i det skyddade alstret på annat sätt görs tillgängligt för allmänheten. Självfallet är de fakta som ett skyddat alster innehåller fria att använda. Något ideellt skydd finns inte. Slutligen gäller för katalogskyddet samma inskränkningar som i den egentliga upphovsrätten.

Det skall i detta sammanhang slutligen nämnas att tiden för det egentliga upphovsrättsliga skyddet är upphovsmannens livstid och 50 år efter hans död och för katalogskyddet 10 årfrån det att alstret utgavs. Utgivning förutsätter att exemplar med upphovsmannens samtycke har förts i handeln eller eljest har blivit spridda till allmänheten. Här uppkommer självfallet frågan när det skyddade innehållet i en databas är att anse som utgivet. Sannolikt måste man tolka lagen så att utgivning sker när möjligheter finns att ta ut kopior av detta innehåll ur syste- met.

I sammanhanget bör också nämnas att speciella problem kan uppstå i fråga om databaser vars innehåll har karaktären av handlingar som är upprättade av myndighet. För sådana handlingar gäller i upphovsrättligt hänseende speciella regler. Bl a skall allmän handling och dess innehåll alltid utan hinder av upphovsrätt tillhandahållas i den ordning som tryckfrihetsför- ordningen anger (24a 5 URL). I övrigt gäller helt allmänt att upphovsrätten till handlingar som är upprättade av myndighet i åtskilliga fall är inskränkt eller inte existerar alls (9 och 24 55 URL). Detta kan få betydelse bl a för utnyttjandet i teledata- och text-TV-sammanhang av baser som är upprättade av statliga eller kommunala myndigheter eller verk.

Intrång ide rättigheter som den upphovsrättsliga lagstiftning- en tillförsäkrar rättighetshavarna kan föranleda straff och skadestånd (53 och 54 55 URL).

Det upphovsrättsliga skyddet har i stor utsträckning en internationell karaktär. De flesta länderna i världen ingår nämligen i det internationella upphovsrättsliga skyddssyste- met. Detta grundar sig på två internationella konventioner. Den ena är den s k Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk och den andra är den s k Världskonventionen om upphovsrätt. Det finns vissa skiljaktigheter mellan dessa konventioner men huvudprinciperna i dem är desamma. En sådan princip innebär att skyddet inte får understiga en viss miniminivå. En annan princip gäller 3 k nationell behandling. Denna innebär att varje stat som är ansluten till någon av konventionerna är skyldig att ge rättighetshavare från annan konventionstat samma skydd som den ger sina egna rättighets-

• Sida 124
•  Original

havare. Genom sin anslutning till de internationella konventio- nerna har Sverige förbundit sig att respektera dessa principer. Detta har fått sitt praktiska uttryck i förordningen (1973:529) om tilllämpning av URL och FotoL med avseende på andra länder och områden m m. Konsekvensen av dessa bestämmelser är, förenklat uttryckt, att Sverige är skyldigt att skydda utländska rättighetshavare på samma sätt som man skyddar sina egna och att detta skydd inte får gå under en viss nivå.

Dessa bestämmelser om det internationella skyddet har självfallet stor betydelse för databaser, särskilt eftersom det blir allt vanligare att utnyttja utländska baser ("transborder data flow"). Det bör dock i sammanhanget framhållas att det s k katalogskyddet inte är internationellt. Bestämmelserna i 49 5 URL är nämligen tillämpliga bara på svenska alster (61 5 andra stycket URL).

När det gäller upphovsrättsliga frågor i samband med teledata bör ytterligare en omständighet påpekas. Om man för teledata inför ett ansvarighetssystem efter tryckfrihetsförord- ningens mönster och för systemets tillämpning behöver ha : föreskrifter om "referensupptagningar" av utsänt material måste man i upphovsrättslagstiftningen ge möjlighet att göra sådana upptagningar. I princip omfattas nämligen rätten att göra inspelningar — även för bevisändamål — av upphovsman- nens ensamrätt och ett undantag i detta hänseende kräver lagstöd. Sådana bestämmelser finns i dag bara såvitt angår radioutsändningar (22 a 5 URL) men bör alltså iförekommande fall även avse innehållet i vad som utsänds i teledata.

Som förut har antytts diskuteras upphovsrättsliga frågor i samband med databaser och annan datorteknik bla inom ramen för WlPO:s och Unescos arbete. På inbjudan av dessa organisationer hölls i december 1980 det första mötet på regeringsexpertnivå om dessa frågor. Man tog därvid i ett

internationellt perspektiv bl a upp de olika problem som har . nämntsi det föregående under 1 — 4. Tanken var att man efter en , diskussion om de olika ämnena skulle försöka att formulera rekommendationer för staternas behandling av problemen kring upphovsrätt och datorer, något som ansågs som synner- ligen viktigt både med hänsyn till den tekniska revolution som * datortekniken innebär och till att det internationella dataflödet gör det nödvändigt med något slags gemensam helhetssyn på området. På grund av frågornas utomordentligt komplicerade karaktär och vissa delvis politiskt betingade skillnader i synsätt mellan olika samhällssystem lyckades man emellertid inte nå fram till något rekommendationsutkast vid detta sammanträde. Efter ett fortsatt förberedelsearbete kommer frågorna att tas

• Sida 125
•  Original

upp vid ett nytt sammanträde 1982.

Slutligen skall för fullständighetens skull tilläggas att det i samband med utnyttjandet av datorer också uppkommer helt andra problem, nämligen sådana som rör skyddet för program- vara ("computer software"). Detta är oftast ekonomiskt mycket betydelsefulla alster och möjligheterna till olovliga utnyttjanden är stora, särskilt i fråga om vissa typer av programvara. Samtidigt råder stor osäkerhet om karaktären och omfattningen av det skydd som kan finnas enligt nationell lag och internatio- nella konventioner. Skydd kan ges enligt exempelvis upphovs— rättslig lagstiftning, patentlagstiftning, lagstiftning om illojal konkurrens eller lagstiftning om skydd för företagshemligheter. l inget av alternativen är emellertid skyddet helt adekvat för alla typer av programvara och man arbetar därförf n inom WIPO på att försöka få till stånd särskilda internationella regler om skydd för sådana alster. Denna fråga blir självfallet allt betydelsefullare ju mer omfattande det internationella dataflödet och över huvud taget handeln med information blir.

8.4. Industripolitiska effekter

Informationsteknologiutredningens arbete koncentrerar sig på nya system för information till och från allmänheten. I uppdra- get ingår inte att se dessa frågor från industripolitisk utgångs- punkt. Det finns andra statliga utredningar som har till uppgift att granska frågorna kring datorer och industriell utveckling, sysselsättning m m. Vi begränsar oss därför till att enbart ge några synpunkter på vilka industriella effekter ett bruk av dessa medier för information för allmänheten skulle kunna få.

Inom industripolitiken brukar man skilja mellan å ena sidan forsknings- och utvecklingsorienterade och å den andra sidan marknadsorienterade åtgärder. Gemensamt för dem alla är att de syftar till att stödja och främja en inhemsk industriell aktivitet inom det aktuella intresseområdet.

De mediesystem som här berörs bygger samtliga på elektro- niska komponenter. Det är väsentligen fråga om olika typer av elektroniska byggelement inom text-TV, teledata och telefax. I samtliga fall har man på den s k maskinvarusidan att göra med dels massfabricerade enheter som är avsedda för allmänt bruk— terminaler, modifierade TV-mottagare, modem m m — och dels för ändamålet anpassade enstaka enheter av mer generell typ - allmänt tillgängliga smådatorer. Därtill kommer utrustning för själva dataöverföringen, som normalt använder sig av allmänt tillgängliga nät.

• Sida 126
•  Original

På den s k programvarusidan är läget annorlunda. Här är deti mindre utsträckning fråga om att utnyttja standardiserade systemkomponenter. Programvarorna för redigering av inma- tade uppgifter, samt framför allt de som används för sökning i databaserna, är oftast tämligen enstaka varor som knappast är av typen massfabricerade produkter.

För tillhandahållandet av data för systemen kan industriell företagsamhet komma att byggas upp. Tjänsteindustrier av bl a denna typ expanderar fn betydligt kraftigare än motsvarande på maskinvarusidan. Särskilt för lokala teledatasystem är det naturligt med en inhemsk databasuppbyggnad. Endast lokalt känner man i tillräcklig detalj de lokala förutsättningar som där skall känneteckna tillämpningarna.

För teledata och text-TV pågående industripolitiska åtgärder i Sverige inskränker sig f n till visst forskningsstöd. Omfattningen är 1981 av storleken några miljoner kronor, väsentligen inriktat på grundläggande kompetensuppbyggnad vid universitet och högskolor.

Beträffande text-TV, teledata och telefax har kraftfulla mark- nadsnära industripolitiska åtgärder ännu knappast aktualise- rats. Undantag är Frankrike, Storbritannien, Kanada, och Japan. Som exempel kan man konstatera att franska staten, via den centrala telemyndigheten DGT, givit betydande utvecklingsbl- drag till fransk teleindustri för utveckling av i första hand teledata och telefax. lngendera av den s k telefonkatalogtermi- nalen ("annuaire electronique") eller hemfaxen ("telecopie grande diffusion") hade utvecklats så snabbt utan detta stöd. Därutöver har man förhandlat om avsättningsmöjligheterna för dessa utrustningar, varvid apparatantal av storleksordningen hundratusental och miljoner nämnts, i samband med centrala åtgärderför att främja en avsättning på i första hand den franska marknaden, men även med sikte på export.

Som en följd av dessa åtgärder kan man i länder som Sverige möjligen tänka sig att import kan bli aktuell av billiga kompo- nenter och utrustningar för massbruk från dessa länder. Teledataterminaler kan komma att importeras som halvfabrikat, avsedda för vidare förädling. Utvecklingskostnaderna för tele- faxterminaler är höga, ja sannolikt klart högre än vad små länder förmår arbeta med. Och för utveckling av generella minidatorer är redan stordriftsfördelar mycket tydliga. Endast mycket kapitalstarka länder mäktar f n utveckla konkurrenskraftiga större minidatorsystem av generell typ.

Speciella maskinvaruenheter kan dock undantas från storska- lighetsproblemen. En av de typer av inmatningsterminaler som man i det svenska televerkets teledataprov använder sig av, är

.-- .c M-..—..n—JJM—M— _LJM

• Sida 127
•  Original

till stor del svenskutvecklad. Här har alltså kunnande utvecklats inom landet. Även annan förädling från importerade halvledark- omponenter kan ge möjligheter för svensk industri. Det är dock ännu svårt att närmare uttala sig om vilken förädlingsgrad det här är fråga om.

Det är viktigt att svensk elektronikindustri får tillfälle att arbeta med de nya teknologier som möjliggjorts genom halvledartek- nologins utveckling och introduktion av mikrodatorer. Kunnan- det inom digitalteknik, mikrovågsteknik m m är av betydelse både för hemelektroniken och den professionella elektroni- ken. '

Ett tidigt kvalificerat arbete inom dessa nya teknikområden leder också till olika "spin off"-effekter. Som exempel kan nämnas att Luxors arbete med text-TV och teledata i mitten av 1970-talet klart medverkade till att Luxor kunde bygga upp egen kompetens och erfarenhet som gjorde det möjligt för företaget att engagera sig i framtagandet och tillverkningen av person- datorsystemet ABC 80, som nu är ledande på svensk mark- nad.

Antalet anställda på Luxor i Motala och Philips i Norrköping inklusive försäljningspersonal m m på andra orter är i början av år 1981 ca 5 000 personer. Det totala tillverknings och försälj- ningsvärdet av hemelektroniken hos Luxor och Philips i Sverige är närmare 2 miljarder kronor.

Vissa antaganden kan göras beträffande spridningen av text-TV. (För teledata är svårigheterna betydligt större.) 1979 såldes i Sverige 5 000 text-TV-apparater, 1980 var försäljningen 18 000 apparater. Man uppskattar från industrins sida att 1986 omkring 3/4 av då sålda färg-TV-apparater kommer att vara försedda med text-TV.

Tilläggas kan att såväl handelsbalans som det teknologiska utlandsberoendet kan komma att påverkas om teledatautrust- ningar i stor skala skulle börja importeras till vårt land.

Sammantaget kan sägas att för 1980-talet stora delar av aktuella mediesystem förmodligen blir utsatta för hård konkur- rens utifrån. Det borde dock, om marknaden blir stor, finnas möjligheterför svensk industri på terminalsidan. Speciellt gäller detta förädling och vidareutveckling av mer eller mindre standardiserade halvfabrikat. Dessutom kan tjänster för arbete medteledata — om detta medium skulle bli mer allmänt brukat inom överskådlig tid — i en ökande utsträckning bli industriellt intressanta för svenska producenter.

• Sida 128
•  Original

8.5. Samhällsekonomiska synpunkter

8.5.1 Utgångsläge Detingår, som tidigare nämnts,inteivår utrednings uppdrag att behandla datoriseringens allmänna verkningar på samhällse- konomin. Den övergripande diskussionen om samhällets dato- risering åvilar'datadelegationen, som därvid sammanställer material från bl a dataeffektutredningen och data- och elektro- nikkommitten.

Enligt våra direktiv skall vi — huvudsakligen från kulturpolitis- ka utgångspunkter — analysera text-TV, teledata och telefax, i den mån de används för information för allmänheten. Använd- ning internt inom industri- och affärssektorn omfattas ej av uppdraget. Vi tar inte heller närmare upp frågorna kring datorers användning i direkt köp och försäljning, dvs en utveckling i riktning mot det kontantlösa samhället.

Av denna avgränsning av vårt uppdrag följer att en något så när fullständig diskussion av mediernas samhällsekonomiska effekter knappast kan ges i detta sammanhang.

8.5.2. En omfördelad sysselsättning

Som nämnts ligger huvudansvaret för analys av datorisering- ens inverkan på sysselsättningen i första hand hos dataeffekt- utredningen. Teledata kan under 1980-talet ännu antas spela en underordnad roll i sysselsättningssammanhang.

Datoriseringen fortskrider allmänt i samhället i samband med bl a rationalisering och effektivisering inom privat och offentlig sektor. Teledata kan under 1980-talet sannolikt i första hand få en funktion som sambandsform mellan andra mer omfattande datasystem. Effekter av detta är svåra att renodla.

Det är f n ovisst vilken investeringsbenägenhet för ny infor- mationsteknologi som industri och förvaltning kommer att visa under 1980-talet. Å ena sidan årf n det allmänekonomiska läget på många sätt besvärande, vilket motverkar införande av nya system. Å den andra är behovet av forskning och utveckling samt provverksamhet inom industri och förvaltning tydligt, och en vilja därtill finns på många håll.

Sysselsättningseffekter kan uppträda inom servicenäringar, om t ex postservicen till och från allmänheten skulle komma att ske på elektronisk väg i sådan omfattning att manuell postut- bärning inte längre skulle kunna ske till rimliga kostnader. En samlad överblick över effekter av en övergång till elektroniska brev- och meddelandesystem måste utgå från en grundlig statistik över brev och försändelser i Sverige. Privatbrev utgör _

• Sida 129
•  Original

kvantitativt en liten del av postverkets totala verksamhet. De är dock självfallet utomordentligt betydelsefulla. Speciellt i gles- byggd fyller dagens brevbärare ofta viktiga sociala funktioner utöver den rena brevutbärningen, uppgifter som svårligen skulle kunna utföras elektroniskt.

Sysselsättningsläget för pressen kan påverkas om tex före- komst av reklam i teledata skulle så kraftigt minska nuvarande annonsintäkter att det ekonomiska underlaget för pappersbund- na tidningar skulle bli för litet. Å andra sidan skapas här nya arbetstillfällen för dem som arbetar med de nya medierna. Dessa frågor är närmare berörda ovan, bl a i kapitel 8.1.

Allmänt kan sägas att effektiv datakommunikation kan påver- ka sysselsättningsstrukturen genom ökade möjligheter att geografiskt sprida arbetsuppgifter.

Hittills har datoriseringen ofta använts i centraliseringssyfte. Arten av användningsom råden för teledata antyder dock attjust teledata är lämpligt för regionala och lokala system. Detta medium kan därför tänkas bli använt som ett instrument inom en politik för regional utjämning.

8.5.3. Hushållen

För att kunna uppskatta de totala kostnaderna för de nya medierna måste vi göra vissa antaganden bl a beträffande deras spridning och vad gäller omfattningen av det redaktionella arbetet. Dessa antaganden är naturligtvis inte att betrakta som rekommendationer, utan bör närmast ses som exempel. Våra beräkningar görs i 1980 års penningvärde.

Låt oss börja med text-TV. I kapitel 3 återgav vi en prognos som avser antalet hushåll som skaffat sig olika medier åren1985 respektive 1990. Enligt de beräkningarna skulle år1985 ungefär 700 000 hushåll ha text-TV, år1990 drygt 2 miljoner. Vi utgårfrån dessa förutsägelser; industrins prognoser överträffar dem något.

Det är självfallet svårt att uppskatta kostnaderna för att köpa text-TV-utrustning 1985 och 1990. Vi har redogjort för det ungefärliga prisläget 1980. Vi antar att extrakostnaden för text-TV år1985 är ca 700 kronor och att denna år1990 har sjunkit till ca 500 kronor. Vi antar också att ca 150 000 nya text- TV-apparater säljs 1985 samt ca 200 000 år1990. Konsumenter- nas utgifter för inköp av text-TV-utrustning skulle då bli omkring 100 miljoner kr vardera båda dessa år. Därtill kommer kostnader för program och sändning.

Teledatamediets framtid är av flera skäl betydligt svårare att förutsäga. Vi presenterar därför några olika beräkningar. Man

• Sida 130
•  Original

kan tex anta att antalet hushåll som har teledata år 1990 är ca 10 000. Då utgår vi från prognoser presenterade av norska televerket (NOU 1980:10) och som uppskattar antalet till hushåll försålda teledataterminaler— i Norge — till ca 2 000 per år under åttiotalets slut. Dessa terminaler kan vara tex modifierade TV-apparater eller små fristående tangentbord med svartvit bildskärm (typ den franska elektroniska telefonkatalogen). För enkelhetens skull antar vi att extrakostnaden — oavsett terminal- typ — är ca 1 200 kronor. I såfall skulle de svenska hushållen tillsammans betala ca 2,4 miljoner kronorförteledatautrustning under 1990. Andra belopp nås om vi antar att utvecklingen av teledata kommer att likna den på videosidan. Efter försäljnings- start omkring 1972 var vid årsskiftet 1980/81 det totala videobe- ståndet i Sverige ca 140 000 apparater, varav ca 90% i hushåll. Av dessa såldes ca 80 000 under året 1980. Antag att teledata- försäljningen startar år 1982 och får en liknande utveckling. Då skulle ca 70 000 teledataterminaler säljas till hushållen under år 1990 och det totala hushållsbeståndet vid detta års slut vara drygt 120000. I så fall skulle hushållen betala ca 84 miljoner kronor för inköp av teledataterminaler under året 1990.

Vi tror dock inte att teledata kommer att expandera på samma sätt som videoutvecklingen.

Rimligen är antalet teledatabaser eller —tjänster mycket större än antalet text-TV-redaktioner— men hur stort? Vi kan beräkna hur många teledatatjänster som kan få kostnadstäckning genom att göra — mycket försiktiga — antaganden beträffande hushållens utnyttjande av teledatas innehåll, liksom beträffande teledatabasernas storlek.

Som ett räkneexempel kan vi anta att ett hushåll i genomsnitt använder teledata för att få frågor besvarade mellan 2 och 4 gånger per vecka. Vid varje sådant tillfälle kan vi tro att man letar efter svar och uppgifter som rör en eller två frågor, ett eller två problem. Det kan i genomsnitt ta 10 teledatasidor att finna rätt svar (eller att få en referens eller att konstatera att teledata inte kan besvara frågan). Ett hushåll skulle då i genomsnitt betrakta ca 50 sidor per vecka — ca 2 500 på ett år. Kostnaderna för att betrakta dessa sidor kan variera kraftigt, låt oss räkna med en genomsnittskostnad på 10 öre per sida. Då blir månadskostna- den i genomsnitt ca 20 kronor, årskostnaden ca 240.

I det fallet 10000 hushåll äger teledataterminaler år 1990 skulle de tillsammans — under det året — spendera 2,4 miljoner kronor på att beställa teledatasidor. Om antalet teledatahushåll istället är det tiodubbla skulle de kunna spendera omkring 24 miljoner kronor på samma ändamål. Med vissa ytterligare antaganden kan vi beräkna hur många databaser som fullstän-

• Sida 131
•  Original

digt kan betalas med dessa sidavgifter.

För att hålla en teledatabas krävs en enkel dator samt redaktionell personal som utformar sidorna. Antag att datorn i genomsnitt kostar 50 000 kronor, vilket kan skrivas av på fem år. Årskostnaden — ränta och amorteringar — blir då ca 15000 kronor. Antag vidare att datorn programmeras att rymma ca 5 000 sidor och att en teledataredaktör kan uppdatera ca 30 sidor per dag. För att underhålla närmare 1 000 av dessa sidor krävs då en stab på sex redaktörer. Årslönerna för dessa blir — med samma genomsnittslöner som i fallet med text-TV — 1 miljon kronor.

I så fall kan en marknad på 10 000 hushåll direkt finansiera mellan två och tre teledatabaser, medan 100 000 hushåll direkt kan betala 24 databaser.

Självfallet kan man tänka sig startandet av teledatabaser som inte behöver finansieras av sådana avgifter som vi talat om här. Andra finansieringsformer diskuteras i kapitel 9, bl a kommu- nalt finansierade databaser för samhällsinformation, samt delvis reklamfinansierade databaser.

• Sida 132
•  Original

• Sida 133
•  Original

9.1. Några utgångspunkter

I vår utrednings uppdrag ingår inte att försöka utforma en ny allmän mediepolitik men väl att utreda vilka roller text-TV, teledata och telefax kan och bör få i ett större mediesamman- hang. Videogrammen behandlas i en annan statlig utredning, videogramutredningen.

Eftersom vi i detta sammanhang betraktar telefax huvudsak- ligen som ett sätt bland flera att ta emot text-TV- och teledata- information, kommer vi här att i första hand behandla text-TV och teledata. Dessa medier är delvis olika och de kan diskuteras var för sig. Detta anges också i direktiven där det sägs att det kan vara lämpligt att ge teledata ett brett och generöst användnings- om råde medan utnyttjandemöjligheternaförtext-TV kanske bör bli snävare.

En sak som karakteriserar de nya medierna — särskilt teledata — år att de i större utsträckning än vad som gäller för andra medier är beroende av datateknik.

Det pågår nu en omfattande och livlig diskussion om den tilltagande datoriseringens effekter på samhällslivet. Den statli- ga datadelegationen har i uppdrag att ge ett samlande perspek- tiv på denna fråga. Inom denna ram arbetar flera statliga utredningar, t ex data- och elektronikkommitten (I 1978:04), som behandlar den industri- och samhällspolitiska sidan; dataeffektutredningen (A 1978:05) som bl a skall ta upp frågor- na om effekterna på sysselsättning och arbetsmiljö, och data- lagstiftningskommitten (Ju 1976:05) som bla inriktar sig på offentlighets- och integritetsfrågorna. Det ärinte vår uppgift att gå in i dessa utredningars arbete. Datoriseringens verkningar i stort kan alltså inte bedömas med utgångspunkt endast från detta betänkande.

Vi har begränsat oss till att behandla den tekniska utveckling- ens roll för information i nya medier till och från allmänheten. Utvecklingen — främst på elektronikens område — har förändrat

• Sida 134
•  Original

utgångspunkten för hela informationssektorn.

Från olika håll har framförts farhågor för att medierna i ökad utsträckning kommer att leda till passivering av människorna och att maskiner kunde ersätta personliga kontakter. Några kritiker har t o m målat upp ett framtida knapptryckarsamhälle, där människor är isolerade med en mängd apparater i sina hem och blir ett lättfångat byte för kommersiella krafters försök att mata dem med underhållningsvåld och program utan kulturellt eller socialt värde.

I vårt uppdrag ingår att undersöka hur de nya mediernas tillkomst kan främja de kulturpolitiska mål om bland annat vidgad yttrandefrihet som riksdagen har fastställt för den statliga kulturpolitiken. Den genomgång av de kulturpolitiska målen som här följer kommer att ta upp frågor som har samband med de farhågor som vi här nämnt. I väsentliga hänseenden vill vi emellertid hänvisa till vårt första betänkande Nya vyer (SOU 1979:69) där vi redogjort för dagens informa- tionsförmedling och för de förhoppningar och farhågor som framförts i fråga om de nya medierna. Vi upprepar inte den diskussionen i detta betänkande utan får i det hänseendet hänvisa till Nya vyer.

l riksdagsbeslutet sågs bl a: "Kulturpolitiken är ett led i statens samlade politiska insatser. De mål som styr arbetet med att förändra samhället måste gälla även kulturpolitiken som där- med fårses som ett avflerainstrumentför att skapa ettsamhälle som präglas av jämlikhet och som ger människor möjlighet till ett rikare liv". Detta innebär ett ansvar för samhället att främja ett rikt och mångsidigt kulturliv.

Ett viktigt mål för kulturpolitiken är att skapa reella förutsätt- ningar för att yttrandefriheten, som är en grundläggande rättighet i samhället, skall kunna utnyttjas. | ökad utsträckning skall de kulturpolitiska insatserna utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenhet och behov i syfte att bryta isolering och utestängdhet. Hög prioritet skall ges åt att öka människors möjligheter till egen kulturell aktivitet. Av rättvise- skäl och med hänsyn till kraven på variation och mångsidighet bör kulturpolitiken främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner. De skadliga inverkningar som kommer- sialismen kan ha skall motverkas för att skapa frihet och reella möjligheter till konstnärlig och kulturell förnyelse. Enligt de tankar som styrt utformningen av de kulturpolitiska målen skall dels kulturella upplevelser göras tillgängliga för alla, dels alla ha möjlighet att få utlopp för sin inneboende skaparförmåga.

I den allmänna debatten beträffande de nya medierna . förekommer två helt skilda framtidsperspektiv. Å ena sidan har '

• Sida 135
•  Original

det hävdats att medierna kommer att användas på ett sätt som står i strid med de kulturpolitiska målsättningarna — att de kan bidra till att skapa ett opersonligt samhälle där de mänskliga kontakterna minskar, där informationsklyftor vidgas och där människan blir beroende av dem som handhar datorerna.

Å andra sidan har det sagts att de nya medierna genom en fortsatt teknisk utveckling kan bli instrument för decentralise- ring och tvåvägskommunikation. Därmed skulle människorna kunna bli mer aktiva och kunna påverka sin situation på ett bättre sätt. Man har också framhållit de möjligheter som de nya medierna ger de handikappade och andra eftersatta grupper till ökad delaktighet i kulturella aktiviteter.

Målsättningen måste vara att främja en sådan användning av text-TV, teledata och telefax som stimulerar till aktivitet, enga- gemang och ett ökat deltagande i besluten i samhället.

9.1.1. Yttrandefrihet och yttrandemöjligheter

Yttrandefriheten är fastställd i grundlagen.

Ungefär samtidigt som Nya Vyer utkom publicerade yttran- defrihetsutredningen sitt första delbetänkande som bl a behandlade yttrandefrihetens villkor. Där sägs bl a att yttrande- friheten inte framstår som något medgivande från en mer eller mindre entusiastisk överhet, som väl- eller motvilligt har upplåtit ett noga avgränsat område för dess utövande och förväntas justera gränserna beroende på hur medborgarna handskas med gåvan. Snarare upplevs den som en rättighet som medborgarna tillerkänner— eller erkänner hos— varann att utövas ute på det öppna fältet i ett möte mellan åsikts- och smakriktningar. Det som kräver motivering blir då inte yttran- defriheten utan ingrepp i den.

Ifråga om nya medier sägs att frågan om de behövs eller om de kommer att missbrukas är fel ställd från yttrandefrihetssyn- punkt. "Den grundläggande regeln är att missbruk skall — vid sidan av självsanerande verksamhet— definieras i brottsbeskriv- ningar och först i efterhand regleras i rättsligt reglerad ordning. Det är inte valet av uttrycksformer som skall bestämma rätten att uttrycka sig. Kvantitativa begränsningar leder lätt överi kvalita- tiva restriktioner; omtanke blir förmynderi."

Enligt yttrandefrihetsutredningen innebär en sådan inställ- ning ingalunda att samhället skall vara passivt. Vi instämmer i detta. Kulturpolitiken bör tvärtom inriktas på att från denna utgångspunkt främja ett rikt informationsutbyte, där många röster kan göra sig hörda. Som vi framhåller i avsnitt 9.1.5 gäller detta särskilt för dem som inte genom yrke eller utbildning har

• Sida 136
•  Original

lätt att föra fram åsikter, erfarenheter och uppfattningar i massmedierna.

Det som är utmärkande för dagens samhälle är den stora mängd av information som kommer uppifrån — från myndighe- ter och organisationer etc— och ned till medborgarna. Däremot är möjligheterna för information nedifrån och upp begränsade. När nya medier kommerfram finns det därför särskild anledning att se om de kan användas för att ge de enskilda människorna möjlighet att göra sig hörda hos myndigheter och beslutsfattare redan innan beslut i olika frågor är fattade.

Särskilt teledata ger möjligheter att tillhandahålla information snabbare och effektivare än med brevbärare och tryckpress. I det hänseendet kan teledata öka informationsutbudet uppifrån och ned. En skillnad gentemot andra medier är dock att informationen särskilt måste begäras av den enskilda människ- an. Den avgörande skillnaden är dock att teledata på sikt kommer att ge möjligheter till tvåvägskommunikation genom att den kan låta upp plats för inlägg och insändare från varje innehavare av en teledataapparat.

En förutsättning för att teledata skall kunna användas i detta syfte är emellertid att mediet utformas på ett sådant sätt att det kan användas av människor i allmänhet utan förkunskaper i datafrågor.

En annan förutsättning är att teledataapparater finns allmänt tillgängliga. Under den närmaste tioårsperioden torde dock teledata inte finnas i allmänt bruk i hushållen. Detta skulle innebära att endast de mycket informationsnyfikna skulle ha tillgång till teledatainformation. Därmed skulle vad som kallas informationsklyftan mellan dem som vet mycket och dem som vet litet i samhället kunna vidgas på liknande sätt som när telefonen, radio och TV på sin tid infördes. Detta kan inte anföras som ett skäl för att hindra de vetgiriga att använda mediet på ett så uppslagsrikt sätt som de själva vill. Det bör emellertid ge samhället anledning att söka öka informations- och kommuni- kationsmöjligheterna för dem som inte har dessa förutsåttning- ar. Detta kan t ex ske genom att olika myndigheter och organisationer etablerar teledatabaser för allmän samhällsin- formation, för konsumentupplysning m m och att terminaler ställs upp hos myndigheter, i de informationscentraler som finns, på bibliotek m m i syfte att ge personalen där tillgång till snabb och aktuell information.

Allmänheten skulle då få ytterligare ett motiv för att besöka dessa ställen eftersom de vet att man där snabbt kan ta fram aktuell och pålitlig information. Personalen skulle inte bara ge

• Sida 137
•  Original

information utan också med hjälp av tvåvägskommunikationen kunna förmedla besökarnas synpunkter och förslag till myndig- heter och beslutsfattare. Genom detta kombineras teledata med personliga kontakter. Denna personliga kontakt minskas om man som i utlandet ställer ut teledataapparaten i lokalerna att användas (mot eller utan betalning) direkt av allmänheten. Teledatainformationen kan i det fallet emellertid ge anledning till kompletterande förfrågningar hos personalen.

En fördel med teledata i jämförelse med t ex tryckt informa- tion är att informationen alltid kan vara aktuell. De olika informationsskrifter som ges ut, t ex samhällsguider, socialka- taloger m m har den nackdelen att de på grund av snabba förändringar i samhällsutveckling och lagstiftning i många hänseenden är föråldrade redan kort tid efter utgivningen. l teledata kan ändringar ske successivt och därefter omedelbart stå till förfogande för allmänheten.

På sikt torde en viss del av den tryckta informationen — i form av socialkataloger, samhällsguider, cirkulär etc— kunna överfö- ras tilI teledata och kostnaderna för detta skulle kunna motsva- ras av minskade trycknings- och distributionskostnader.

9.1.2. Eget skapande och kontakter med andra

Ett annat av de kulturpolitiska delmålen är att ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och att främja kontakt mellan människor. Beträffande de nya medierna — särskilt ifråga om teledata — har framförts att de kan resa elektroniska murar mellan människorna. Teledata kan, sägs det, stjäla tid som annars skulle kunna ägnas åt mänskliga kontakter. Den skulle automatisera livet och minska den kontakt med andra männis- kor som uppstår i butiker, bank- och postlokaler m m.

Det är omöjligt att idag förutsäga hur lång tid som kommer att ägnas åt text-TV och teledata. Text-TV torde främst komma att inkräkta på annat medieutnyttjande (framför allt TV-tittande). Ifråga om teledata räknar experterna att mediet kommer att utnyttjas några gånger per vecka, sammanlagt kanske 10-15 minuter per vecka. Samtidigt minskas den tid som nu åtgår för besök hos myndigheter, i banker ochi biljettköer m m. Det torde därför vara andra medier än text-TV och teledata som kan hota att stjäla tid från eget skapande och kontakter med andra. I detta sammanhang vill vi framhålla att en aktiv kulturpolitik har en viktig uppgift att stimulera till sådana aktiviteter. Den kan få ett verksamt stöd i den sunda reaktion mot en passiv massmedie- konsumtion som nu växer fram på olika håll i världen, där man

• Sida 138
•  Original

strävar efter att ersätta isolering i de allt mindre familjerna med grannskapsgemenskaper av olika slag. Tekniska medier kan aldrig ersätta mänsklig kontakt.

9.1.3. Kommersialismens verkningar

Ett av de kulturpolitiska delmålen är att motverka de negativa skadeverkningar som kommersialismen kan ha.

I många länder drivs utredningsarbetet ifråga om nya medieri övervägande grad från industripolitiska utgångspunkter. Utan att ta större hänsyn till sociala och kulturella verkningar tycks man ha som huvudsyfte att det egna landets industri skall hävda sig i den internationella konkurrensen. Det har ibland lett till satsningar som inte motsvarats av något behov hos allmänhe- ten, vilken också reagerat negativt. Som exempel kan nämnas de energiska försöken att lansera bildtelefonen i USA i början av 1970-talet och det engelska postverkets stora satsning på sitt teledatasystem för snabb spridning i hushållen i slutet av 1970-talet.

Vi har i vår utredning ansett det vara angeläget att i första hand se de nya medierna från kulturpolitiska utgångspunkter och detta år också helt i överensstämmelse med våra direktiv. Datatekniken bör vara människornas tjänare och inte deras herre.

Den kulturpolitiska propositionen av år 1974 talar om de vinstintressen och den ibland ohämmade kommersialism som bla kan leda till att mediernas innehåll består av likgiltigt allmängods som kan passivera människorna. Det sägs klart ifrån att kravet på lönsamhet inte får bli avgörande för verksamheten inom kulturområdet. Därför måste samhället gå in med aktiva insatser när den privata verksamheten inte kan garantera mångsidighet och uppfylla de övriga krav som ställts upp.

Detta är frågor som de nya medierna har gemensamt med de gamla. En första förutsättning för att nå det uppställda syftet är en satsning på utbildning i mediefrågor och en allmän uppslut- ning kring etiska regler av det slag som bl a pressens organisationer formulerat.

Frågan om kommersialismen har särskilt aktualiserats på videogrammarknaden, där en del av utbudet bestått av sadis- tiska väldsskildringar. Teledata som arbetar med begränsade grafiska möjligheter och som inte har rörliga bilder kan dock med dagens teknik inte utnyttjas på samma sätt. Även här bör man dock följa utvecklingen. En viktig samhällsinsats är att teledatabaser upprättas av samhälleliga organ, stat, landsting,

• Sida 139
•  Original

kommuner, universitet m fl för samhällsinformation, konsu- mentupplysning etc.

9.1 .4 Decentralisering

De nya medierna kan på olika sätt användas i syfte att uppnå det kulturpolitiska decentraliseringsmålet.

Text-TV kan användas för sändningar av lokal eller regional information och kan därvid tex anknyta till TV5 regionala verksamhet och till lokalradion.

Teledataverksamheten it ex Storbritannien och Västtyskland har hittills skett i stora centrala systern. Teledata är emellertid också i särskilt hög grad lämpad för decentraliserad verksam- het. Den kan om man bara ser till dess tekniska form etableras snart sagt var som helst, av vem som helst — alltså även och fördelaktigt av folkrörelser och andra organisationer på lokal eller regional basis. Dess innehåll kan vara av lokal prägel. Flera sinsemellan oberoende teledatabaser motverkar uppkomsten av en dataålderns storebror som bestämmer över medborgar- nas informationsintag.

Teledata torde alltså ha förutsättningar att användas som ett instrument i de strävanden att få till stånd ett mer decentralise- rat samhälle som finns på många håll såväl i vårt land som ute i världen.

9.1.5. Eftersatta grupper

Den försöksverksamhet med text-TV för döva och hörselska- dade som pågår inom det svenska TV-bolaget har redan visat hur ett nytt medium kan öppna nya möjligheter för hittills eftersatta grupper. Genom den nya text-TV-tekniken är det praktiskt möjligt att textsätta TV-programmen i mycket större utsträckning än vad som hittills kunnat ske med den traditionella textningstekniken. Det finns genom den nya tekniken också möjlighet att välja bort textsättningen helt och hållet eller välja mellan textning på olika språk. De hörselhandikappade kan nu tillägna sig den del av programmen, som är textad, på nästan samma sätt som normalhörande. Inte nog med detta — många personer som kan ha svårt att följa med i det snabba nyhetsflö- det i radio och TV kan i lugn och ro läsa text-TVs informations- sidor, som de kan hålla kvar så länge de önskar och också få med större bokstäver. Invandrare med begränsade kunskaper i svenska har också sagt att de mycket lättare kan följa ett TV-program när talet kompletteras med text. Målsättningen

• Sida 140
•  Original

måste emellertid vara att textsättning också sker på invandrar- språk.

Också teledata är av stort värde för hörselhandikappade och för dem' som har svårt att följa med i radio- och TV-såndning- arnas snabba tempo. l kulturpropositionen betonas särskilt att insatserför eftersatta grupper inte får leda till att individer hålls kvar i isolerade grupper. I detta sammanhang vill vi ta upp den stora gruppen 3 k informationssvaga. Särskilt ifråga om teledata gäller det att motverka en tendens att bara redan välinforme- rade använder sig av ett nytt medium. Enligt vår uppfattning är det särskilt angeläget att utforma verksamheten så att den stimulerartill dialog och aktivitet. Information kan ges iform av frågor eller alternativa förslag med uppmaning till användaren att ge ett svar.

Dessutom bör teledatasystem vara så uppbyggda att den som sett en teledatasida skall ha möjlighet att omedelbart reagera på den information som lämnats. Det kan göras redan i ett system med nummerdosa genom att man vid varje tillfälle kan begära fram en "svarssida" där det finns olika alternativ att sända meddelanden tillbaka till informationslämnaren. Det kan gälla att informationen är bristfällig, felaktig, obegriplig och att man efterlyser andra alternativ. En sådan möjlighet finns i det brittiska Prestel-systemet. När sedan teledataapparaterna kom- mer att förses med ett fullständigttangentbord kan en utvecklad tvåvägskommunikation komma till stånd. Tekniken för detta finns redan men det torde dröja innan sådana tangentbord blir allmänt förekommande.

Av avgörande betydelse är emellertid att försök att överbryg- ga informationsklyftorna inte får ske på de privilegierades villkor. Det är viktigt att de som nu betecknas som informations- ' svaga blir medvetna om sitt eget värde och kräver respekt och utrymme för sig själva på lika villkor och att de på det sättet kan . deltaga i en positiv utveckling på sitt eget språk och utifrån sina ) egna kulturella utgångspunkter. Teledata får inte ställa så stora ' intellektuella, språkliga eller andra färdighetskrav att stora delar av allmänheten utestängsfrån mediet. Detta ställer stora krav på dem som utformar teledatainformation.

9.1.6. Konstnärlig förnyelse, bevarande av äldre tiders kultur och samverkan över gränserna

För de tre övriga kulturpolitiska målen gäller i huvudsak att text-TV och teledata är av indirekt betydelse. Information kan givetvis lämnas om äldre tiders kultur. De tekniska begränsning- ar som ännu finns ifråga om medierna har hittills inte möjlig-

I I. I |

• Sida 141
•  Original

gjort några större insatser för konstnärlig förnyelse. Ifråga om internationell samverkan gäller förteledata att detta medium på grund av telenätets allmänna tillgänglighet och internationella utbredning är särskilt lämpat för informationsförmedling över gränserna. Det är tekniskt svårt för att inte säga omöjligt att sätta stopp vid nationsgränser om man tillåter internationellt utbyte av information. Frågan om de risker som det internationella dataflödet innebär diskuteras mycket ingående i OECD och andra internationella organ. Det är angeläget att man från svensk sida gör aktiva insatser för att minska dessa risker.

Den granskning vi gjort från kulturpolitiska utgångspunkter har inte lett till något förslag att förbjuda de nya medierna. Ett förbud för teledataverksamhet skulle för övrigt vara mycket svårt att genomföra på grund av att datoriseringen av samhället redan nått så långt, att teledataliknande verksamhet redan förekommer inom affärssektorn och inom organisationer och att telenätet är internationellt och allmänt tillgängligt. Däremot kommer vi i det följande att föreslå att de nya medierna infogas i ett regelsystem, där bl a hänsyn tas till pressens möjligheter att fylla sin samhällsfunktion.

9.2. Avgränsningar 9.2.1 Allmänt

Det finns åtskilliga möjligheter att utveckla de huvudformer av informationsbärare som vi kallar text-TV, teledata och telefax. Beroende på synsätt kan man tala om skilda former som varianter av samma medium eller som olika medier med vissa gemensamma drag. Vi har skisserat teknikutvecklingen och mediebilden bl a i kapitel 3 och 4.

Av praktiska skäl behöver det göras snitt i denna medieflora, snitt som innebär att vissa varianter och tillämpningar gränsas av och inte närmare behandlas av oss.

För det syftet knyter vi an till den indelning i tre områden av vårt uppdrag, som vi gjorde i inledningskapitlet. De omfattar . beskrivning av mediernas utvecklingsmöjligheter och

användningsområden . diskussion av mediernas roller i ett större mediesamman-

hang . förslag om villkor för allmänhetens bruk av medierna.

Bedömningen av vilka medietekniker som bör behandlas kan nämligen utfalla olika för varje område. I olika hänseenden framträder antingen tekniska egenskaper eller funktionsmässi-

• Sida 142
•  Original

ga möjligheter eller mediepolitisk betydelse eller rättslig hänsyn som viktigast. Även om en prövning av avgränsningsfrågorna med utgångspunkt i den här nämnda indelningen sålunda inte alltid ger entydigt resultat bör den ändå bringa viss reda bland motiven för våra slutsatser i detta kapitel.

I fråga om tekniken har vi ansett oss böra ge en ganska omfattande presentation. Givet är att tekniska egenskaper i sig kan vara påtagliga och tydliga anledningar till gränsdragningar mellan olika medier och varianter därav. Dit hör exempelvis om eter eller tråd används för överföringen och om ljud förmedlas. Först i förening med andra kriterier för bedömningen får de betydelse i förevarande sammanhang.

I funktionsmässiga hänseenden anser vi att en rätt kraftig begränsning av uppdraget är berättigad. Främst gäller här om medieformernas uppgifter är att förmedla information till allmänheten och om det rör enbart text och stillbilder.

På mediepolitiska grunder kan tidsperspektiv och behovsana- lys ge klara utslag för avgränsningarna: inom vilken tid kan vi anta att mediet kommer i praktiskt bruk? Vilka behov kan vi ! förutse för det? Bakom dessa frågor ligger omständigheter som I kostnaderna för medieutnyttjandet och graden av komplexitet hos mediet. I

Rättsligt sett måste vid bedömningen beaktas befintliga I regelsystem och svårigheter att definiera varje medium för sig i godtagbara termer. Det torde medföra att vad vi från andra synpunkter finner oss böra hålla isär eller lämna åsido ändock måste föras samman till och tas med bland den kategori av medier, för vilken särskild lagstiftning skall gälla.

Vad nu sagts kan exemplifieras med hur vi ser på teletex och

l l

hördata. Teletex är ett datoriserat kommunikationsmedel. Text och bilder överförs— digitalt- på ett allmänt ledningsnät och mottas på skärm eller papper. Det är tänkbart — närmast teoretiskt — att "'. informationsinnehållet riktas till allmänheten. Mediet liknar alltså i mycket teledata. Sett från funktionsmässig synpunkt kan vi emellertid lämna mediet utanför vårt uppdrag: detär avsett | för kontors- och företagsbruk. Rättsligt sett bör vi emellertid förutse att mediet knappast kan hållas isär från teledata, om det nämligen skulle användas för att nå ut till allmänheten. Hördata innebär datorlagring av material som överförs på teleledningar och mottas i form av ljud. Mediet befinner sig ännu (1981) på experimentstadiet. Om man så vill kan man se det som teledata i ljudform. När vi bedömer hördata från de utgångspunkter vi nämnt framträder beaktansvärda skillnader. Bla på mediepolitiska och rättsliga grunder måste förhållandet

• Sida 143
•  Original

till lagstiftningen om ljudradioprogram övervägas.

Vi kan mot den här bakgrunden sammanfattningsvis redovisa vår syn på teknikutvecklingen så här:

Det ärtydligt att när det gällertext- och faxradio, hördata samt datorisering av text-TV-mottagningen egentligen bara framti- den och faktiska erfarenheter kan ge ordentliga besked om tekniska möjligheter och praktiska behov. Ovissheten ålägger oss att vara försiktiga. I andra fall är det klart att teknikerna närmast är avsedda för företagsinternt bruk, såsom telex, teletex, telefoto och många ADB-system, eller är avsedda för enskilda att kommunicera med, som telex och vissa former av teledata. Vidare kan teknikerna passa för så speciella uppgifter som text- och faxradio och vissa andra mottagningssått i teledata än bildskärm, att de faller utanför vårt huvuduppdrag att utreda förutsättningarna för och följderna av ett allmänt bruk av medierna. Det sistnämnda gäller också för tekniker som arsa komplicerade eller dyrbara att allmänhetens användning av dem inte kan förutses för den närmare framtiden. Dit hör en stor del av telefaxtekniken och en långtgående datorisering och automatisering av text-TV-mottagningen.

l informationen till allmänheten kan också ingå erbjudanden om köp och försäljning av varor och tjänster. Vi har tagit upp frågan om sådana erbjudanden | samband med vår behandling av reklamfrågan. Teledata kan också användas för att direkt sluta avtal och fullfölja en transaktion genom bokföring på kreditkortskonto, bankkonto od. Det finns en mångfald olika sätt att organisera detta, där teledataterminalsystem kan knytas olika djupt in i de finansiella systemen. Försök görs på flera håll med bl a olika former av datoriserade kontokort.

I och med att ett allmänt erbjudande antas uppstår ett avtal mellan två parter. Detta accepterande och övriga åtgärder som kan följa därav ligger utanför begreppet information avsedd för allmänheten och därmed utanför vårt uppdrag. Vi har valt att inte gå in på frågor av detta slag och därmed inte på det stora frågekomplexet "det kontantlösa samhället".

Vidare är det uppenbart så att ljudöverföring i hördatas form eller kombinerad med teledataöverföring, etersända elektronis- ka medier som textradio, kabelsänd text-TV och en mycket utökad, teledataliknande kapacitet för text-TV påkallar praktiska överväganden som är helt skilda från dem som gäller huvud- formerna av text-TV, teledata och telefax.

De rättsliga övervägandena i sammanhanget intar, som antytts, något av en särställning. När vi begränsar synfältet bör vi i möjligaste mån undvika att stanna för villkor för en teknikanvändning vilka fort kan bli inaktuella eller till äventyrs—

• Sida 144
•  Original

typiska för ett medium, övertas av ett annat. Regelsystem bör om möjligt inte styra valet av uttrycksform. Vi hartagit upp vissa synpunkter på dessa frågor i kapitel 4.4.

9.2.2. Slutsatser

Våra överväganden om avgränsningsfrågorna leder till följande slutsatserför var och en av huvudformerna av medieteknikerna:

Text-TV

Text-TV kan vara eter- eller trådsänd, i samma utsträckning som vanliga TV-sändningar. Vi tar upp endast etersänd text-TV. Frågan om trådsänd text-TV bör övervägas i samband med att ställning tas till kabel-TV-verksamhet.

Text-TV sänds som en del av TV-signalen. Vi behandlar bara text-TV som utnyttjar befintligt kanalutrymme. Frågan om inrättande av en tredje TV-kanal kan inte bedömas enbart från våra utgångspunkter.

Vi tar upp frågan om regionalt tillgänglig text-TV. Vi bedömer inte i våra förslag den utvidgning av text- TV-tjänster som förutsätter mottagare med särskilda minnen eller ger möjligheter till individuellt åtkomlig och debiterbar text-TV eller anknytning till persondator eller till teledatatekni- ken.

Vi berör i våra överväganden och förslag inte andra etersända elektroniska medier som text- och faxradio.

Teledata

Vi behandlar sådan form av teledata där överföringen sker via ett allmänt ledningsnät med telefontrådens traditionella kapa- citet (sk smalband) och där vad som överförs är text och stillbilder.

Vi anser att det ankommer på oss att beakta flera tänkbara : återgivningssätt, sålunda utöver visning på bildskärm också utskrift på papper (med skrivare) eller direktlagring på magnet- . band eller i persondator.

Utredningsuppdraget gäller främst den användning av tele- data som riktas till allmänheten. Vi redogör emellertid också för teledatas möjligheter till kommunikation från användarens sida. Det innebär att vi tar upp dels möjligheterna att svara på ett meddelande som riktas till allmänheten, dels möjligheterna till |

142. Överväganden och förslag SOU 1981:45 oavsiktligt — hämma utvecklingen. Till avgränsningssvårighe- terna hör att teknisk utveckling kan leda till att funktioner, som är

| I

• Sida 145
•  Original

att ömsesidigt utväxla meddelanden. Dock tar vi inte upp teledatas användning vid köp, försäljning och tillhörande debitering.

Telefax

Vi tar upp endast trådsänd telefax.

Vi avgränsar telefaxmediet och andra metoder att ta emot information på papper eller annat beständigt material främst efter bedömningar av hur komplicerad eller dyr tekniken kan antagas bli.

För vår bedömning av frågorna hur offentlighetsbegreppet vid användningen av medierna bör bestämmas och hur de rättsligt bör definieras hänvisar vi till slutsatserna i kapitel 4.3 och 4.4.

9.3. Etablering, organisation och regler 9.3.1 Text-TV

Direktiven tar upp flera omständigheter av mediepolitisk och rättslig art som vi bör ha som utgångspunkt eller beakta när vi tar ställning till frågorna om rätten och möjligheterna att utnyttja text-TV och om utformningen av eventuella restriktio- ner för mediet.

Det erinras sålunda om det omfattande regelsystem iform av bl a författningar och avtal som gäller för sändning av radiopro- gram i rundradiosändning och som avsert ex tillståndsgivning- en. Sveriges Radios försökssändningar med text-TV omnämns, och det anmärks att Tidningarnas Telegrambyrå, TT, och Tidningsutgivareföreningen, TU, anmält intresse för att utnyttja mediet. Medan det sägs, att det kan vara lämpligt att ge teledata och telefax ett brett och generöst användningsområde anförs om text-TV-sändningar att deras område kanske bör bli snävare så att de kommer att ingå som ett led i TV-bolagens verksamhet. En sådan lösning får inte, uttalas det, hindra att andra institutio- ner, t ex "IT, kan ges rätt att utnyttja text-TV.

Enligt direktiven bör också radioutredningens uttalanden om användningen av text-TV beaktas. Den uttalade bl a att text-TV lämpar sig väl för uppgifter som naturligen hör samman med nyhetsredaktionerna inom TV-enheterna men också ligger nära till hands för TT, med vilken samarbete då borde kunna ske på liknande sätt som gäller för TT:s nyhetssändningar i ljudra- dion.

l direktiven anförs vidare att text-TV:s begränsade kapacitet,

• Sida 146
•  Original

svårigheten att finna adekvata finansieringsformer och proble- men att i lagstiftningen skilja text-TV-såndningar från vanliga TV-sändningar talar för att mediet ges det antydda snävare användningsområdet.

Text-TV ägnar sig för två typer av uppgifter: den ena är att texta program och sända andra upplysningar avsedda att tas emot samtidigt som de ordinarie TV-programmen, den andra är att sända särskilda sidor med text eller stillbilder av allehanda slag. Den förra uppgiften har en så nära anknytning till TV-programmen att det är naturligt att den fullgörs i former och enligt regler som gäller för TV-verksamheten i övrigt. Det är inte lika självfallet att detsamma bör gälla den s k informationsde- len, vilken har en funktion som i vissa hänseenden liknar teledatas och tidningars. I Frankrike har man också sammanfört teledata och text-TV i ett gemensamt distributionssystem.

Trots att principiella skäl kan anföras för en särbehandling av text-TV:s informationsdel har vi dock i dagens läge avstått från att föreslå detta. Orsakerna är flera.

En sådan särbehandling skulle på den nuvarande tekniska utvecklingsnivån stöta på praktiska svårigheter. Det är svårt atti lagstiftningen skilja text-TV-sändningar från vanliga TV-sänd- ningar. Båda överförs med hjälp av den vanliga TV-signalen. Vidare är kapaciteten mycket begränsad varför intresset för etablering i andra former inte kan förväntas bli stort under nuvarande förhållanden.

Den tekniska utvecklingen på detta område kan emellertid förändra dessa förutsättningar. Antalet linjer i TV-signalen som används för text-TV kan utökas. Det är också möjligt att använda en hel TV-kanal enbart för text-TV, vilket skulle ge en nästan obegränsad kapacitet. Redan nu kan mottagarapparaterna förses med inbyggda minnen och detär möjligt att de kommer att innehålla inbyggda datorsystem som möjliggör mottagning och omfattande bearbetning av teleprogramvara. Möjligheter till individuell debitering genom magnetkort och andra system finns redan utvecklade. Om kabel-TV skulle inrättas skulle hänsynen till det begränsade sändningsutrymmet i etern kunna bortfalla och nya förutsättningar skapas för etablering. Även satellit-TV kan ge nya möjligheter.

Vi har förutsett att text-TV kommer att spridas snabbt under detta årtionde och att det inom några år kommer att bli vanligt att man vid köp av nya TV-apparater betalar tillåggskostnaden förtext-TV. Emellertid är det enligt vår bedömning intetroligt att allmänheten under det närmaste årtiondet kommer att visa något större intresse för text-TV-sändningar som kräver hela utrymmet i en TV-kanal eller för TV-mottagare som möjliggör

• Sida 147
•  Original

kvalificerad bearbetning av teleprogramvara. Skulle så bli fallet måste frågan om text-TV omprövas och detta bör då göras i samband med hela TV-frågan.

Enligt vår uppfattning är det inte lämpligt att föreslå detalje- rade regler för en utveckling som det nu är svårt att bedöma. Vi har därför, som framgår av kapitel 9.2.2, valt att i våra överväganden och förslag inte behandla andra former av text-TV än den som sänds via etern, som endast tar en del av TV-kanalen i anspråk, och som inte förutsätter inbyggd utrust- ning för databearbetning.

Dessa ställningstaganden får i sig betydelse för valet av organisationsformer och regler.

I vår kartläggningsrapport Nya vyer beskrev vi på sidan 108 några modellerför organisationen m m av text-TV-sändningar. De viktigaste alternativen var:

1. Text-TV sänds av redaktioner inom de existerande TV- sändande bolagen, dvs TV-bolaget och Utbildningsradion. Det alternativet aktualiserarfrågan om avtalsändringarför att lägga fast eventuella särskilda skyldigheter i text-TV-sändningarna.

2. Ett eller flera självständiga text-TV-programföretag sänder text-TV. Det alternativet aktualiserar frågan om sådana företag bör infogas i väsentligen samma regelsystem som finns för de redan befintliga företagen eller om text-TV-företagen bör läggas utanför det systemet, så som skett i fråga om närradions försökssändningar. I ett ytterligare alternativ presenterades det fallet att andra sändarsubjekt, tex "IT eller sammanslutning av tidningar, sänder text-TV inom andra programföretags ram efter avtal med dem. Idag är rättsläget det att etersändning av sådan text-TV som anses vara radioprogram enligt radiolagen fordrar koncession av regeringen. För rätten att sända text-TV gäller enligt radiolagen i övrigt dels kraven på bl a opartiskhet och saklighet och hävdandet av det demokratiska statsskickets grundideer, dels de föreskrifter för sändningarna som får uppställas som villkor för såndningsrätten i avtal med programföretagen. 1979 års avtal mellan staten och TV respektive UR om programverksamheten gäller också för nuvarande etersänd- ning av text-TV. Det regelsystem vi har idag omfattar, som sagt, enbart sändningar av radioprogram, alltså inte sändningar som består av enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt. Det kan hävdas att åtskilligt innehåll itext-TV till följd därav inte är underkastat radiolagens regler om tillstånd och bestämmelser om innehållet. Rättsläget är oklart.

• Sida 148
•  Original

Radiorättsutredningen (U1979:05) föreslår i fråga om eter- sändningar i TV att undantaget för enkla meddelanden skall tas bort. Den föreslår vidare att televisionsprogram definieras så, att det inte omfattar text-TV men att i fråga om rätten att etersända text-TV samma koncessionsregler skall gälla som för etersänd TV.

Enligt vår mening är det angeläget att rättsliga oklarheter i fråga om rätten att sända text-TV undanröjs. Vi godtarför vår del den av radiorättsutredningen föreslagna metoden enligt vilken dels inga undantag görs för enkla meddelanden när det gäller TV-sändningar, dels begreppet televisionsprogram utformas så att det inte omfattar text-TV.

Enligt de av radiorättsutredningen föreslagna reglerna skulle alltså all etersänd text-TV, som är avsedd att mottagas direkt av allmänheten fordra koncession av regeringen.

Organisatoriska alternativ för text—TV kan alltså vara att mediet tas om hand antingen av de existerande televisionssän- dande företagen i SR-koncernen eller av ett nytt, femte företag, som då skulle kunna förläggas inom eller utom koncernen.

Valet av alternativ påverkas förstås av flera omständigheter. Praktiskt-tekniska och ekonomiska hänsyn får vägas samman ' med uppfattningar om vilken organisationsform — och därmed följande regelsystem — som ger text-TV-mediet de bästa möjligheterna att utvecklas och utföra önskvärda uppgifter.

De nuvarande avtalen mellan staten och SR:s programföretag gällertill 1986. Vi har kommit till slutsatsen att text-TV under den avtalsperioden lämpligen kan bedrivas av TV-bolaget och Utbildningsradion inom SR-koncernen. Vi har då utgått ifrån att många uppgifter för text-TV, som vi ansett väsentliga, kan utföras inom ramen för nuvarande regelsystem.

Idag gällande avtalsregler för TV är så pass allmänt hållna att de kan anses täcka också önskvärda skyldigheter i text-TV. Det | heter i avtalets 10 5: "(Programmen) skall utformas så att de _ genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfatt- ? ning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses." I 11 5 uttalas att dessa föreskrifter innebär skyldig- | het att bl a "ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter" och "till olika grupper av handikappade".

Också UR:s avtal ger på motsvarande sätt stöd för den önskvärda inriktningen av text-TV-verksamheten.

TV-bolagets försöksverksamhet har visat att text-TV är till stor nytta för bl a handikappade. Av denna anledning bör utbyggnad av text-TV få hög prioritet inom Sveriges Radio.

Allteftersom text-TV-verksamheten utvecklas kan, som vi

• Sida 149
•  Original

antytt, behovet av ett särskilt programbolag inom SR-koncernen komma att aktualiseras. Också för ett sådant skulle emellertid samma regelsystem som för de redan inrättade bolagen komma att gälla. Överhuvudtaget är reglerna avpassade för den nuvarande SR- koncernen. Det förhållandet gör att vissa av de tankar och önskemål i fråga om text-TV-verksamheten som framställts svårligen kan förverkligas inom ramen för detta system.

Man har sålunda från pressens sida, som också framgår av direktiven, visat intresse för att utnyttja mediet. Tankar som förts fram har varit att främst dagspressens innehåll skulle kunna vidarebefordras på något sätt, kanske genom att löpsed- lar sändes. Andra uppslag har varit att kunna ge upplysningar om folkrörelsers, organisationers och föreningars aktiviteter och evenemang eller att to m regionala anslagstavlor skulle förekomma. Intresset från pressens sida har efterhand just riktats mot möjligheterna att sända text-TV regionalt med dess relativt sett större möjligheter att tillgodose önskemål om sändningsutrymme.

Sådana speciella uppgifter för text-TV ger avtalsbestämmel- serna för TV och UR inte i dag uttryckligt stöd för. Det är vidare diskutabelt om företag inom SR-koncernen av hänsyn till villkoret om opartiskhet kan sända löpsedlar för tidningar eller detaljupplysningar om aktiviteter, särskilt om sådan program- verksamhet skulle permanentas genom bestämmelser i pro- gramavtalen eller rentav genom ett "TT-avtal" med tidningar, tidningssammanslutningar eller föreningar. Kravet på opartisk- het gör att programföretagen inte får garantera att en part ständigt kommer till tals.

Om därför ett text-TV-programföretag skall ha väsentligt annorlunda uppgifter än SR-koncernens saknas det både anled- ning och möjlighet att foga in det i gällande regelkomplex. Text-TV-mediet måste då regleras utanför radiolagen genom särskilda lagföreskrifter, efter mönster av närradioförsöken.

Vi har inte ansett att förutsättningar för närvarande finns för en så pass genomgripande organisationsförändring.

Enligt vår mening gör emellertid de avtalsenliga förskrifterna för TV — att bl a "stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor" och "bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden" — att företaget, med fördel då i sina regionala sändningar, kan ägna särskild uppmärksamhet åt och spegla övriga massmediers, särskilt pressens, innehåll ävensom folkrörelsers och föreningars akti- viteter och evenemang.

Det kan vidare erinras om TV:s skyldighet att sända statlig

• Sida 150
•  Original

myndighetsinformation. För den regionala text-TV-verksamhe- ten bör den utvidgas att gälla också uppgifter från kommunala myndigheter.

På motsvarande sätt som nu skeri ljudradion kan och bör "IT beredas ett visst utrymme i TV:s text-TV-sändningar.

Sammanfattningsvis föreslår vi sålunda att text-TV i nuvaran- de Iäge handhas av SR-koncernen, att TI" på sätt som sker i ljudradion bereds utrymme i sändningarna och att press, organisationer och myndigheter tillgodoses inom regelsyste- mets ram.

9.3.2. Teledata och telefax

I detta kapitel prövar vi dels frågorna om rätten att utnyttja teledata- och telefaxmedierna, dels i vilka sammanhang regler för innehållet i medierna bör gälla.

I direktiven erinras för etableringsrättens del om rundradio- lagstiftningen och arbetet med den nya grundlagsregleringen av yttrandefriheten. När det gäller de innehållsliga reglerna nämns pressens och rundradions ansvarsregler och de närmare bestämmelserna för rundradions programverksamhet som finns i radiolagen och statens avtal med programföretagen. Det uttalas vidare att frågan om utformning av de rättsliga reglerna om ansvar för innehållet i det som förmedlas i första hand ankommer på yttrandefrihetsutredningen, men att också vi kan ha skäl att gå in på frågan.

I vår kartläggningsrapport Nya vyer har vi redovisat de rättsliga förutsättningar som nu gäller för teledataanvändning. Vi har där utgått ifrån att överföringar i teledatasystem är en form av trådsändning i nuvarande radiolags mening. Det torde innebära att många sådana överföringar inte kan ske utan regeringens koncession. Med den skulle följa hela det radio- rättsliga regelsystemet. Rättsläget är dock oklart. För överfö- ringar som inte kan anses träffas av radiolagens villkor och bestämmelser gäller inga hinder för etableringen och för innehållet gäller de allmänna straff- och skadeståndsrättsliga reglerna. Läget för dem är sålunda detsamma som för alla medier utom tryckt skrift och rundradiosändningar.

Vi gör i det följande först nägra allmänna reflexioner om utvecklingen av teledata, vilka på olika sätt har betydelse för våra överväganden och förslag både om etableringsrätten och om innehållsregleringen.

När direktiven skrevs och i början av vårt utredningsarbete fanns de som trodde, att teledata skulle sprida sig snabbt till hushållen. Dessa antaganden har visat sig inte hålla.

• Sida 151
•  Original

I Storbritannien bedrev Post Office en omfattande kampanj för att snabbt introducera sitt teledatasystem Prestel i de brittiska hemmen. Av olika skäl blev den stora satsningen på hushållsmarknaden en besvikelse för myndigheten. I februari 1981 fanns bara omkring 1 000 terminaler i hushållen i hela Storbritannien. Post Office, numera British Telecom, har därför lagt om sin marknadsföring och satsar nu i första hand på affärssektorn. På många håll räknar man med att det kommer att dröja 10-15 år innan teledata blir en vanlig företeelse i de brittiska hemmen.

l Västtyskland påbörjades år 1980 en försöksverksamhet huvudsakligen efter brittisk modell, dock mera ambitiöst upp- lagd. Också i Frankrike skall, under 1981, en ganska brett upplagd försöksverksamhet börja. Som vi tidigare nämnt har man där ifråga om det elektroniska telefonkatalogprojektet gått en helt egen väg genom att man planerar att under en tioårsperiod förse alla telefonabonnenter med en speciell teledataapparat.

I de tre nämnda länderna drivs teledataverksamheten mål- medvetet som ett led i respektive lands industripolitik. I Sverige har frågan om teledata hittills betraktats från andra utgångs- punkter. Televerket bedriver visserligen en försöksverksamhet men den är ännu av mycket begränsad omfattning, iförsta hand av rent teleteknisk karaktär. Vår utredning, som arbetar inom utbildningsdepartementets ram, har till uppgift att behandla de nya medierna från mediepolitiska och allmänkulturella utgångs- punkter.

I vårt land finns erfarenhetsmässigt en beredvillighet att anamma tekniska nyheter. Det finns emellertid anledning att anta att intresset under 1980-talet kommer att koncentreras på text-TV och video och att teledata inte under detta årtionde kommer att bli vanlig ide svenska hushållen. Om så över huvud taget blir fallet torde det ske tidigast under 1990-talet.

Däremot kommer teledata sannolikt att redan under 1980- talet användas i växande utsträckning i vårt land internt inom affärssektorn, inom organisationer, myndigheter och liknande. En sådan användning ligger emellertid utanför det område som vi enligt direktiven har att behandla eftersom det här inte är fråga om en användning som vänder sig direkt till allmänhe- ten.

Att teledatas utbredning dröjer aktualiserar en annan oviss faktor, nämligen den snabba tekniska utvecklingen. En hel del talarför att teledata om tio år kan komma att se annorlunda ut än som tidigare antagits. Bl a torde mediet komma att mer och mer frigöras från TV-skärmen. Teledataöverföringarna skulle då —

• Sida 152
•  Original

som i det franska telefonkatalogprojektet— tas emot i en separat mottagare som inte kan visa TV-program, eller också på en skärm knuten till en persondator.

Dessa förhållanden gör att det inte torde vara realistiskt att bygga upp stora organisatoriska system med betydande kost- nader. I fråga om regelsystemet kan det i detta läge inte vara lämpligt att i detalj låsa fast utvecklingen av ett medium, vars utveckling vi i dag endast har begränsad möjlighet att förutse. Vår strävan är därför att finna former som ger möjlighet till en successiv introduktion av teledata i hushållen inom ramen för den allmänna synen på mediepolitiken i vårt land och i den takt som motsvarar det intresse som allmänheten visar för teleda- ta.

Vi tar först upp frågan om etableringsrätten. Den skall bedömas med hänsyn till bestämmelserna i RF om yttrandefri- heten. Av betydelse är också räckvidden av de radiorättsliga reglerna om etableringsmöjligheterna för trådsändningar. Vi har vidare att söka anpassa förslagen till principer som yttrandefrihetsutredningen uttalat.

Idet förslag som utarbetats av radiorättsutredningen bestäms begreppet televisionsprogram så, att det inte omfattar teledata och inte heller text-TV och telefax. Företeelser som innefattas i trådsändning av stillbilder utan ljud kommer enligt förslaget inte att beröras av de radiorättsliga reglerna.

Förslaget visar enligt vår mening på en lämplig metod att klargöra rättsläget när det gäller etableringsrätten för teledata, såvitt den berörs av radiolagens bestämmelser.

Vi anser, i likhet med radiorättsutredningen, att rätten att driva teledataverksamhet inte bör bedömas efter regler som gäller de traditionella ljudradio- och televisionsprogrammen. Med hän- syn till såväl användningsområden som teknik och mottagar- krets företer teledata uppenbara olikheter gentemot sådan programverksamhet.

Vår prövning mot RF:s bestämmelser mynnar ut i att etableringsrätten inte heller bör inskränkas på annat sätt. Det skall sålunda enligt vår mening stå var och en fritt att etablera teledataverksamhet.

Vi föreslår inte heller att man i likhet med vad som skett i Storbritannien och Frankrike gör en stor statlig satsning på en hela landet omfattande central organisation för teledataverk- samhet.

Från vära utgångspunkter ser vi i stället helst att många, sinsemellan oberoende teledatabaser etableras. Detta bryter

mot de centraliseringstendenser som åtminstone hittills varit .

utmärkandeför datautvecklingen i allmänhet och för utveckling-

I 'I ! ___—__;

• Sida 153
•  Original

en i de länder som satsat på teledata. Ett centralt system kan ibland framstå som mer rationellt och dessutom vara bekväma- re för användarna. När vi emellertid av de skäl som vi redan nämnt uttalat sympatier för decentraliserade system tror vi att detta är i harmoni med en förväntad utveckling på dataområdet. Stora system blir ofta svåröverskådliga och sårbara. Trots sinnrika sökmetoder med "routing" etc kan de uppfattas som otillgängliga av allmänheten. Utvecklingen på hårdvaruområ- det går raskt i riktning mot mindre datorer. Det finns därför anledning att tro att vid den tidpunkt då teledataöverföringar till allmänheten kan bli vanliga, det kommer att framstå som fördelaktigt att ha små, oberoende datorer.

Skulle utvecklingen mot förmodan gå i annan riktning och tendenser till faktiskt monopol uppstå finns det anledning att överväga åtgärder som främjar decentralisering.

Denna bedömning av rätten att utnyttja mediet gör vi givetvis inte utan att samtidigt se till de regler om innehållet och ansvaret för det som kan övervägas för mediet. Frågorna har nära samband.

Yttrandefrihetsutredningen har till uppgift att pröva om de ledande tryckfrihetsrättsliga principerna kan göras tillämpliga på flera medier än tryckt skrift och rundradiosändningar.

Teledata kan få stor betydelse som förmedlare av yttranden till allmänheten. Mediet hör sålunda till de utrycksformer som enligt tankarna i direktiven för YFU bör grundlagsregleras och därigenom ges största möjliga skydd.

Enligt våra direktiv har vi också att söka anpassa våra förslag till de principer och lösningar som YFU kan komma fram till.

I samråd med YFU har vi funnit att teledata bör kunna infogas i ett regelsystem byggt på TF, så som det skisserats i YFU:s debattbetänkande, SOU 1979:49. Systemet uppfyller de krav vi antytt att inte låsa fast utvecklingen av ett medium som vi idag har begränsad möjlighet att förutse. Det ger möjlighet till en successiv introduktion av teledata inom ramen för den allmänna synen på mediepolitiken i vårt land. Det passar för såväl små som stora teledatasystem. Det går vidare väl att förena med en decentraliserad etablering, vilket är i linje med vår syn att dataverksamheten i största möjliga utsträckning bör bedrivas i decentraliserade former.

Det finns sålunda förutsättningar att foga in teledataanvänd- ning i det tryckfrihetsrättsliga regelverket utan att frångå riktlinjen att villkoren för medieutnyttjandet skall anpassas till mediets egna förutsättningar. Vi föreslår därför att för teledata skall gälla regler som så långt möjligt är desamma som för periodisk skrift i TF.

• Sida 154
•  Original

Av mycket stor vikt i detta sammanhang är att bestämma för vilken medieteknik ansvarighetsreglerna skall gälla.

I kapitel 4.4 har vi gått igenom vissa definitionsfrågor och i kapitel 9.2.2 dragit vissa slutsatser om hur vi — från olika utgångspunkter — bör dra gränserna för vårt uppdrag.

Som vi redan berört skulle radiorättsutredningens förslag till ändrade definitioner i radiolagen komma att innebära att företeelser som innefattas i trådsändning av stillbilder utan ljud inte berörs av de radiorättsliga reglerna. Utredningen har dock haft den begränsade uppgiften att utreda för vilka sändningar etableringsinskränkningar bör gälla. Det är naturligtvis inte givet att de begrepp den kommit fram till för att lösa sin uppgift också är ändamålsenliga när det gäller att bedöma vilka regler för innehållet i olika slags sändningar som bör finnas.

Till den medieteknik som innebär att text och stillbilder utan ljud överförs via tråd hör, utom teledata, telefax och teletex. Den omfattar också trådsänd text-TV och andra stillastående TV- bilder ävensom textradio och faxradio. Av dessa medier vänder sig teletex normalt inte till allmänheten och förtelefax, textradio och faxradio har vi förutsatt att de inte torde komma i allmänt bruk inom överskådlig tid. De två sistnämnda medierna är också vanligen eterburna. Det är inte troligt att text-TV eller andra stillbilder, sända med normal TV-teknik, under den tid som vi nu kan överblicka kommer att vidarebefordras via tråd till allmän- heten i någon större utsträckning.

Begreppet trådsända stillbilder omfattar alltså en del medie- utnyttjanden som visserligen inte inom överskådlig tid torde få någon större praktisk betydelse. Vi menar dock att det kan göras invändningar mot att vi skulle föreslå ansvarighetsregler för ett mediebegrepp med ett så stort omfång.

Trådsändning av text-TV och stillastående bilder hör för det första inte till den medieteknik som vi i övrigt behandlat i betänkandet.

För trådsändningar av TV-program skall vidare enligt radio- rättsutredningens förslag radioansvarighetslagens bestämmel- ser gälla bara om de kan tas emot av allmänheten i bostäder. För övriga sändningar av TV-program skulle allmänna regler gälla. Det skulle framstå som egendomligt om ensamansvarsregler skulle tillämpas generellt för trådsänd text-TV och stillbilder men inte alltid för TV-program, särskilt som sändning av text-TV och stillbilder torde komma att ske samtidigt med sändning av TV-program. Problem skulle kunna uppstå vid tillämpningen av reglerna om ansvarsfrihet för meddelare och tystnadsplikt.

Vårt förslag om ansvarighetsregler innebär vidare att vi prövar frågor som är under utredning av YFU, såsom frågorna

• Sida 155
•  Original

om ett obligatoriskt ensamansvarssystem, dokumentationsplik- ten, tillsyns- och rättegångsordningen. Dessa förhållanden gör det också angeläget att de föreslagna bestämmelserna inte gäller medieformer som vi i övrigt inte behandlar närmare.

Med hänsyn till vad som nu har sagts finner vi att den av oss föreslagna ansvarighetslagstiftningen bör begränsas till att gälla medieformer som innebär att information (text och stillbilder) befordras för mottagning över telenät. Med telenät avses telefon- och telexnåten och det aviserade datanätet, allt ledningar som i förevarande sammanhang brukar kallar smal- band. Genom bestämningen telenät utesluts från lagstiftning- ens tillämpningsområde bilder som sänds via kabel med vanlig TV-teknik.

Teledata år idag ett typiskt textmedium och vi har bedömt dess funktion i olika sammanhang med hänsyn därtill. Som ytterligare en väsentlig egenskap hos det begrepp som vi utgår ifrån nämner vi därför att teledatamottagningen sker utan samband med ljud. Detta kan te sig anmärkningsvärt eftersom datoriserat ljud är vanligt redan nu. Utvecklingen ifråga om datorer med syntetiskt tal och datorbaserade inspelningar av mänskligt tal — också musik — väntas bli snabb. Datorer kan inte bara tala utan också identifiera olika röster etc.

Vi har emellertid att göra med trådöverföring av data. Vi har gjort den bedömningen att ljudöverföring med teledatateknik, åtminstone till för allmänheten rimlig kostnad, inte torde bli vanlig förrän tidigast i slutet av 1980-talet.

En annan anledning till att vi inte låter vår definition inbegripa också ljud är uppbyggnaden av radiorätten och svårigheten att precist kunna ange ett begrepp teledata med ljud som klart skiljer sig från andra medier. | den av radiorättsutredningen föreslagna definitionen är det just frånvaron av ljud som skiljer teledata från TV-sändningar. Vi har därför inte nu velat göra ett ingrepp i den av radiorättsutredningen föreslagna definitionen. Vi har heller inte funnit det vara en framkomlig väg att försöka beskriva det särskilda ljud det kan vara fråga om i teledata (exempelvis syntetiskt) eller begränsa dess tillämpningsområ- de med anknytning till överföringssättet etc.

I slutet av 1980-talet kan tekniken på detta område ha utvecklats på ett sätt som det är omöjligt att nu förutse. Då kommer flera bestämmelser som är tekniskt betingade att behöva omprövas och det är i det sammanhanget som ljudfrågan enligt vår mening bör tas upp.

Om emellertid utvecklingen på ljudområdet och teledatatek- niken skulle gå snabbare än vad vi förmodar kan ljudfrågan dessförinnan behöva tas upp separat. Teledataöverföring med

• Sida 156
•  Original

ljud blir nämligen med de förslag från radiorättsutredningen som nu föreligger att betrakta som televisionsprogram. Med tanke på teledatas särart jämfört med television är detta inte motiverat.

Teledata liknar i vissa funktioner tidningarna. Det innebär att 1 en del avvägningar och lösningar som förekommer så det tryckfrihetsrättsliga området kan anses giltiga också för teleda- ta. Å andra sidan har mediet i många hänseenden en särart, vilket också framhållits i YFU:s nämnda betänkande. Vi möter fördenskull också en del frågor som tidigare inte varit aktuella i förevarande Iagstiftningssammanhang. De flesta har YFU behandlat, i första hand för andra mediers vidkommande, och — i debattsyfte — lämnat förslag om i sitt debattbetänkande. Det finns dock några fall där teledatas tekniska och praktiska förutsättningar påkallar särskilda överväganden. De'. finns ] sålunda särskild anledning att pröva om TF:s regler om I ensamansvar och dess särskilda tillsynssystem och rättegångs- 4 ordning och därmed sammanhängande regler kan överföras till ; teledata. I det följande redovisar vi vår syn på dessa frågor.

lvårt remissyttrande över YFU :s förslag uttalade vi att vi såg det som vår viktigaste uppgift i förhållande till YFU att vidarebefordra kunskap om medietekniken, utvecklingsmöjlig- heter och användningsområden så, att underlag finns för bedömningen av vilka regler berörande dessa medier som bör intas i en grundlag. Vi uttalade också förhoppningen att därigenom kunna bidra till lösningen av den större frågan om rätten att utnyttja eter- och trådtekniken för överföring av meddelanden till allmänheten.

Våra antaganden här om tillämpligheten av de grund äggan- de TF-reglerna för teledata görs fortfarande i nämnda syften.

Utbudet i teledata kommer liksom i tryckta skrifter och radioprogram att typiskt sett vara resultatet av flera personers arbete. För teledatas del blir dettroligen fråga om smärre bidrag av många olika personer. Det framstår som naturligt att då välja den typ av ensamansvar som gäller för periodiska skrifter i TF och för radioprogram i radioansvarighetslagen: en ansvarig utgivare görs i första hand ansvarig för verksamheten.

Ifråga om denna typ av ensamansvar för vad som puoliceras har framhållits den grundsatsen att endast den som haft möjlighet och anledning att förhindra tryckfrihetsbrott drabbas ' av ansvar för det. Detta brukar utvecklas så, att den arsvarige utgivaren i förväg måste kunna ta reda på vad som kommer att hållas tillgängligt i mediet. Det i sin tur förutsätter att informa- tionen finns någorlunda väl fixerad och utgör en rätt väl avgränsad produkt. Det bör också kunna förflyta en viss tid |

i

_ .__-___.__w.m__.u_._ ___.

• Sida 157
•  Original

innan den offentliggörs.

Den ansvarige utgivaren måste alltså ha kontrollmöjligheter. Brist på sådana kan utesluta metoden med en ansvarig utgivare. Det bör erinras om att i den mån ansvarighetsregler enligt TF:s modell inte kan tillämpas inte heller någon ansvarsfrihet för meddelare eller någon anonymitetsrätt kan införas.

Teledatas särdrag — den obegränsade kapaciteten och möj- ligheten att omedelbart uppdatera informationen — kan försvåra en granskning av materialet innan det lagras i databasen.

Om teledataverksamhet skulle drivas med utnyttjande av alla dess tekniskt sett tänkbara möjligheter finns helt visst problem för en ensamansvarig. Så torde det dock inte bli i praktiken. Han kan ju styra utvecklingen och inrätta verksamheten med hänsyn till de krav som följer av hans speciella ansvar. Att börja med saknar åtskilligt material uppenbarligen intresse i samman- hanget därför att det typiskt sett inte kan antagas innefatta yttrandefrihetsbrott. I andra fall, när materialets natur eller någon medarbetares oerfarenhet eller till äventyrs opålitlighet motiverar det, kan förväntas att utgivaren är särskilt uppmärk- sam och ser till att övervakning praktiskt kan ske. Förhållandena behöver inte bli olika mot i de större tidningarna. Liksom där måste mycket tillåtas hänga på ansvarige utgivarens förmåga att organisera verksamheten.

Invändningar om bristen på kontrollmöjligheter bör därför enligt vårt synsätt inte hindra att samma ensamansvarsregler som för periodisk press kan gälla för teledataverksamhet.

Av väsentlig betydelse är att klart ange för vilket material den ansvarige utgivaren svarar. I nuvarande TF gäller det innehålleti en periodisk skrift. Motsvarigheten till detta för teledatas del är hela det material som den som driverteledataverksamheten vid varje tillfälle håller tillgängligt för allmänheten. Detta material finns lagrat i ett datasystem och utgör enligt vår terminologi en teledatabas.

I många fall anskaffas en speciell dator för ändamålet. Det är emellertid möjligt att flera teledatabaser kan finnas inom ett och samma datasystem. Det förekommer olika former av tekniskt samarbete på datakraftområdet, tex genom dataservicebyrå- er.

Detta kan synas skapa komplikationer vid utformningen av lagstiftningen. Vi har prövat olika möjligheter atti lagstiftningen föreskriva bestämmelser som bygger på den fysiska placering- en av teledatabasen hos den som tillhandahåller datakraften. Vi har därvid funnit det svårt att dra klara gränserfrän rent tekniska utgångspunkter. Utvecklingen går också så snabbt på detta område att sådana bestämmelser skulle riskera att snart bli

• Sida 158
•  Original

betraktade som förlegade.

Det som är avgörande för oss är att det material som tillhandahålles i en teledataverksamhet år så arrangerat att det för den ansvarige utgivaren är en sammanhållen enhet. För användaren som får del av detta material via teledata måste det också klart framgå från vilken teledatabas informationen kom- mer och detta kan uppnås genom att föreskriva att det måste tillhandahållas under en bestämd, särskiljande titel. Termen teledatabas avser alltså i vårt betänkande inte någon beskriv- ning av var informationen finns tekniskt lagrad utan i stället den samlade mängd information som finns tillgänglig under en viss titel.

Vi föreslår att det för varje teledatabas skall utses en ansvarig utgivare, att allt som ingår i denna teledatabas skall tillhanda- hållas under en bestämd, särskiljande titel och att utgivaren ansvarar för allt som publiceras under denna titel.

På detta sätt får vi också en avgränsning ifråga om ansvaret I för innehållet i teledatabasen mellan den som tillhandahåller I datakraften och den som bedriver teledataverksamheten. Före- I tag som tillhandahåller datakraft eller dessutom driver service- verksamhet kan inte gå ut med information via teledata till allmänheten utan att etablera egen teledataverksamhet med ansvarig utgivare. Varje form av tekniskt eller annat samarbete på detta område måste alltså ske i former som är förenliga med I de bestämmelser som vi härföreslår. Vi återkommertill frågan i i vilken mån den som endast tillhandahåller datakraft kan bli , ansvarig i tredje hand, för den händelse ansvarig utgivare inte finns eller det inte kan visas vem som var ägare när framställ- ningen offentliggjordes.

För televerket är det naturligt att tillhandahålla ren teleteknik. I Det är främmande för televerket att ta ansvar för innehållet i . information som vidarebefordras genom dess försorg. Om % informationen avser verkets eget område — tex utgörs av en elektronisk telefonkatalog — skall enligt våra regler ansvarig utgivare utses för en sådan verksamhet. Andra tjänster än ren teleteknik — tex tillhandahållande av databasstrukturer, inne- hållsförteckningar, sökspräk m m — som befordras till allmän- heten via teledata blir underkastade samma bestämmelser.

Mot denna bakgrund gör vi följande överväganden om utformningen av ansvarsreglerna och vissa därmed samman- hängande bestämmelser.

Enligt TF skall den periodiska skriftens ägare utse utgivare och göra anmälan därom till en särskild myndighet (patentverket). På ansökan av ägaren meddelas utgivningsbevis. Ansökan skall innehålla uppgift om skriftens titel och utgivningsort samt |

• Sida 159
•  Original

utgivningsplanen för skriften. Utgivningsbevis utfärdas inte förrän anmälan om utgivare gjorts. Ansökan avslås om skriftens titel lätt kan förväxlas med titeln på annan skrift för vilken utgivningsbevis redan utfärdats.

Motsvarande regler anser vi bör gälla för teledataverksamhet. De bör kunna utformas i allt väsentligt efterförebild av reglerna i 5 kap TF om utgivning av periodisk skrift.

Vårtförslag avser, som vi tidigare nämnt, varje framställning i teledata som är tillgänglig för allmänheten. Vi använder termen teledatabas för det material som den som driver teledataverk- samhet vid varje tillfälle håller tillgängligt. Det är med andra ord innehållet i en viss teledatabas som utgör motsvarigheten till en periodisk skrift.

Vi har berört de svårigheter som finns atti lagtext ge uttryck åt denna tanke genom att utgå från datatekniska egenskaper.

Ansvarsgränsen för en teledataupptagning måste därför framgå på annat sätt. Det verkar naturligt att det sker genom hänvisning till slutprodukten. Det som offentliggörs under en viss bestämd titel bör därför utgöra det material för vilket utgivaren svarar. Det leder till en otvetydig ansvarsfördelning och ingen tvekan kan råda om var teledatamaterial ansvarsmäs- sigt hör hemma.

Den som avser att bedriva teledataverksamhet har alltså att iaktta regler som motsvarar dem som gäller när någon vill ge ut en periodisk skrift. En teledataverksamhet som riktar sig till allmänheten kan alltså inte bedrivas under andra former. Vi har tidigare motiverat den föreslagna ordningen med angelägenhe- ten att en begynnande teledataverksamhet i Sverige utvecklas under ordnade former och med möjlighet till viss överblick av utvecklingen utan ingrepp i etableringsfriheten.

Det innebär en viss omgång att utse utgivare, uppge en särskiljande titel och att försäkra sig om tillgång till en lämplig teledatateknik. Detta torde borga för att de allra flesta som överväger att börja med teledataverksamhet verkligen avser att producera sig någorlunda kontinuerligt och i viss omfattning i mediet. Något uttryckligt krav på att ansökan om utgivningsbe- vis skall innehålla uppgifter om att teledataverksamheten skall bedrivas i viss omfattning eller med viss varaktighet — motsva- rande de uppgifter som enligt TF skall intas i den s k utgivnings- planen — ställer vi inte upp. Vi menar emellertid att en föreskrift liknande den i TF 5:6 punkt 4 skall vara tillämplig på teledatav- erksamheten, nämligen att ett utfärdat utgivningsbevis får återkallas om sedan sex månader inga meddelanden offentlig- gjorts i den verksamhet för vilken beviset utfärdats. ! ansökan om utgivningsbevis bör lämnas uppgifter om verksamhetens

• Sida 160
•  Original

planerade omfattning, tex om den tid under vilken materialet kommer att hållas tillgängligt. Detta är dock ingen formell förutsättning för att utgivningsbevis skall utfärdas.

För den som endast vill förmedla enstaka meddelanden till allmänheten genom teledata kan en etablering under de former som vi föreslår framstå som något omständlig. Vi har övervägt möjligheterna att undanta viss teledataverksamhet från skyldig- heten att utse utgivare, närmast sådan som är liten till omfånget och inte har karaktären av periodisk skrift. Det skulle kunna röra sig om tillfällig verksamhet eller en verksamhet i vilken förekommer ett ganska litet utbud av information, ett utbud som antingen produceras bara av en eller ett fåtal personer eller som offentliggörs med hjälp av en teknisk utrustning som har liten och begränsad kapacitet och tillgänglighet. Vi har emellertid inte funnit någon möjlighet att med hänvisning till sådana eller andra omständigheter klart och enkelt ange vilket slags verk— samhet som skulle undantas. Bl a utvecklas tekniken f n snabbt, och tekniska preciseringar blir snart svårtillämpliga. Vi föreslår därför inte något undantag på denna punkt. På annat ställe i detta kapitel har vi förutsett att en fortsatt teknisk utveckling exempelvis i riktning mot ökat användande av persondatorer kan motivera en komplettering av de föreslagna bestämmelser- na. Denna fråga bör kunna tas upp på nytt i ett sådant sammanhang. Det finns emellertid andra möjligheter för en publicering av sådant material som vi avser här. Det är naturligt att vända sig till någon som redan driverteledataverksamhet för att få meddelanden befordrade. Med de begränsningar som ett reklamförbud innebär kan sådana meddelanden bli tillgängliga i teledata på samma sätt som en insändare eller artikel publiceras i en tidning. Den som driver teledataverksamheten kan också vidarebefordra meddelanden på uppdragsgivarens bekostnad. I samtliga dessa fall blir teledatabasens utgivare ansvarig för innehållet.

En annan fråga som också måste tas upp i detta sammanhang är om flera än utgivaren och den som bedriver teledataverk- samhet skall kunna ådra sig ensamansvaret. När det gäller , periodisk skrift ansvarar ju i tredje hand den som tryckt ' skriften.

En viktig länk i teledatasystemet utgör den tekniska hantering- en av det material som skall hållas tillgängligt i systemet. Omfattningen av denna syssla kan som vi anfört variera. Normalt består den i att tillhandahålla den datatekniska utrust- ningen och hjälpa till med utnyttjandet av den. Dessa tjänster liknar vad dagens dataserviceföretag till dels sysslar med. Vi har . att göra med en medieverksamhet som ännu inte funnit fasta | I

• Sida 161
•  Original

former. Det är enligt vår mening angeläget att så långt möjligt säkra att det finns någon som kan hållas ansvarig för yttranden i mediet. De som erbjuder datatekniska tjänster bör därför i likhet med dem som trycker skrifter, svara i tredje hand.

För den datatekniskt ansvarige gäller, liksom för utgivaren och den som bedriver teledataverksamheten, att han skall ha haft möjlighet och anledning att bedöma vilka följder hans medverkan i sammanhanget kan få. Hans ansvar blir alltså aktuellt under samma förutsättningar som för (bokItryckaren enligt TF, nämligen om han tekniskt ombesörjer offentliggöran- det av en teledataframställning som saknar utgivare och ifråga om vilken det inte heller kan utrönas vem som bedriver den verksamhet för vars räkning framställningen skall offentliggö- ras. Den datatekniskt ansvarige bör alltså försäkra sig om hur det är i dessa hänseenden.

Vi har också anledning att närmare beröra frågan om bevarande och dokumentation av material som hållits tillgäng- ligt i teledata.

Det föreligger skyldighet enligt lag att bevara vad som offentliggjorts i tryckt skrift och i sändningar av programföreta- gen i SR-koncernen och av närradiosammanslutningar — alltså yttrandeformerför vilka gäller sådana ensamansvarsregler som vi överväger för teledata.

Tillsyns-, åtals- och processreglerna är när det gäller ifråga- satt missbruk av yttrandefriheten i dessa medier utformade eller tillämpas bl a under den förutsättningen att vad som yttrats finns på något sätt dokumenterat. Reglerna kan sägas vara formaliserade och i viss mån är de så på grund av att tillgången till det viktigaste bevismaterialet är säkrad på förhand.

Enligt TF 414 och lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område är den som framställer tryckt skrift skyldig att under ett är från det skriften utgavs bevara och efter anmodan av JK tillhandahålla denne ett exemplar av skriften för granskning. Skyldigheten åläggs framställaren vid straffansvar.

Enligt radioansvarighetslagen och dess tillämpningsförord- ning skall programföretag inom SR-koncernen ombesörja upp- tagning av varje program som sänds och bevara det minst sex månader från sändningen. I förordningen ges JK och enskild, som anser att yttra ndefrihetsbrott begåtts mot honom, rätt att ta del av upptagningen. Motsvarande regler gäller för närradio- sammanslutningar. För deras del är skyldigheten att ombesörja upptagning och bevara och tillhandahålla den ålagd vid straff- ansvar.

ITF 9:1 åläggs JK att vaka över att tryckfrihetens gränser inte

• Sida 162
•  Original

de 5 k tryckfrihetsombuden. När tillsynen lades om upphörde också skyldigheten att avlämna granskningsexemplartill minis- tern och ombuden.

Ändringarna 1978 innebar sålunda att det blev den som var åklagare i TF-mål som skall vaka över att tryckfriheten inte missbrukas. Det är också för JK som åklagare — och för den enskilde som mälsägande — som reglerna om bevarande av tryckt skrift och ljud- och bildupptagningar har sin egentliga och praktiska betydelse. Dokumentationsplikten är till för att säker- ställa framtida bevisning om innehållet i vad som offentliggjorts i dessa medier.

Skyldigheten att bevara exemplar av tryckt skrift och upptag- ningar av radioprogram för granskning gäller utan undantag.

I detta sammanhang bör också nämnas bestämmelserna om de s k pliktexemplaren. Plikten att lämna exemplar av skrifter och upptagningar till bibliotek och arkiv, som ju också gäller vissa filmer, fonogram och Videogram, ärinte lika omfattande som bevarandeskyldigheten. I fråga om tryckt dagstidning gäller sålunda enligt pliktexemplarslagen (19781487) lättnader när den ges ut i flera olika editioner. Inte heller behöver vissa skrifter, som räknas upp i 8 5, lämnas till bibliotek. Plikten för SR-företagen att lämna pliktexemplar av programmen till arkivet för ljud och bild finns inte för närradiosammanslutning- arna.

Föreskrifterna om pliktexemplar har helt andra syften än bestämmelserna om att bevara exemplar för granskning. Det synes inte aktuellt med sådana föreskifter i fråga om teledata- material.

För dem som driver medier under ensamansvar gäller alltså en undantagslös skyldighet att bevara exemplar och upptag- ningar av vad som offentliggjorts i dem. En sådan skyldighet tillgodoser väsentliga intressen för den enskilde målsäganden, , åklagaren och även den ansvarige utgivaren själv. Den utgör även ett led i skyddet för medverkande, uppgiftslämnare mfl. Det är därför tydligt att dokumentation är önskvärd. Vi har alltså att noga pröva frågan om samma skyldighet att bevara vad som offentliggjorts kan eller behöver föreskrivas för teledataverk- samhet. Därvid måste hänsyn tas till mediets särart.

Det är visserligen tekniskt möjligt att bevara vad som efter offentliggörandet ändras eller tas ur teledatasystemet. Det kan ske på band eller i andra särskilda dataminnen eller på annat sätt. En teledator innehåller emellertid i regel en mycket stor ' mängd uppgifter. Vissa av dem lagras under kort tid. De kan lätt '.

förändras eller kompletteras. Det skulle vid sådant förhållande %

160 Överväganden och förslag SOU 1981:45 överskrids. Den uppgiften låg före 1978 på justitieministern och I

• Sida 163
•  Original

med nu känd teknik bli mycket komplicerat, kostsamt och omständligt att bevara varje enstaka förändring av det offent- liggjorda materialet i teledatabasen, såsom börskurser som ju snabbt ändras eller annat material som kontinuerligt bearbetas. Praktiskt—ekonomiskt är det därför inte möjligt att kräva fullstän- dig dokumentation. Samma bedömning gör vi beträffande möjligheten att bevara teledatamaterialet i andra former än tekniska kopior, såsom iform av skriftlig dokumentation. Därvid tillkommer också den väsentliga invändningen att sådan doku- mentation inte a priori kan tillmätas erforderligt bevisvärde i fråga om vad som verkligen gått ut i mediet.

Frågan inställer sig då om det är möjligt att inskränka dokumentationsplikten på så sätt att den omfattar bara visst material. Man kunde tänka sig att ange några kategorier av yttranden som undantas, sådana i vilka yttrandefrihetsbrott typiskt sett inte brukar förekomma— eller, helst, sådana som "till sin natur" är fria från brott. Man kunde också beskriva yttrandena mera allmänt som sådana i vilka brott inte kan befaras. Man kunde slutligen tänka sig möjligheten av att överlåta på den för teledataverksamheten ansvarige att själv — men i enlighet med vissa riktlinjer — avgöra vad som skall dokumenteras. Uppslag iden vägen är att bevarande skulle ske i erforderlig omfattning eller såvitt inte betydande hinder möter.

Det saknas förebilderför bestämmelser av det här slaget men tankegången skymtar i beskrivningen i TF 4:3 av vad som förstås med bild- eller tillfällighetstryck: vissa mindre viktiga tryckalster "allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet". När det gäller dessa skrifter behöver framställaren — tryckaren inte ange vem som tryckt dem eller tryckort och -år. Här får alltså tryckaren på eget ansvar göra en bedömning av om tryckfrihets- missbruk föreligger men den får ingen betydelsefull konsek- vens. Det är inte fråga om att dessa skrifter undantas från TF:s tillämplighet. Bestämmelserna tjänar i första hand rent prak- tiska syften men bottnar i och för sig i att sådana skrifter har ansetts vara tämligen ointressanta från övervakningssyn- punkt.

l radioansvarighetslagens tillämpningsförordning fanns till 1978 ett stadgande enligt vilket regeringen efter särskild framställning från programföretag kunde besluta om befrielse från skyldigheten att upptaga bild beträffande visst slag av televisionsprogram "i vilka risken för yttrandefrihetsbrott är ringa". Såvitt vi erfarit skedde aldrig detta, och enligt uppgift därför att det rent praktiskt var enklare att göra upptagning av

• Sida 164
•  Original

allt som sändes och därför att det var svårt att göra bedömning- en av risken för yttrandefrihetsbrott.

Det kommer helt visst att i teledata finnas information av den karaktär som avses i TF 4:3. Vid en prövning av denna fråga har vi dock funnit att det skulle vara mycket svårt atti lagstiftning dra en klar gräns mellan yttranden som skulle kräva dokumentation och dem som skall betecknas som "ofarliga" från missbruks- synpunkt. Med hänsyn till den teknik som används i teledata skulle bestämmelserna också vara svåra att tillämpa prak- tiskt.

Det framstår inte heller som tilltalande atti lagstiftning ålägga den som är ansvarig för verksamheten att i förväg och under straffansvar bedöma vilka yttranden som ej behöver bevaras. Det gäller särskilt om man skulle kräva av den ansvarige att gör upptagningar i exempelvis "erforderlig omfattning".

Vi har alltså funnit att det på grund av teledatas särart från praktiska utgångspunkter inte är möjligt att i lag ålägga en ansvarig utgivare fullständig dokumentationsplikt. Vi har också funnit att metoden att i förväg undanta visst slag av information från dokumentationsplikt stöter på så stora svårigheter att den ansvarige skulle sättas i en vansklig situation om han under straffansvar skulle göra en sådan avvägning.

Å andra sidan har vi kommit till slutsatsen att teledataverk- samheten i väsentlig utsträckning utgörs av information till allmänheten av det slag som motiverar ensamansvarsregler och en ansvarig utgivare. Frågan är då om frånvaron av tvingande dokumentationsplikt är så avgörande att det ensam- ansvar som vi från andra utgångspunkter anser vara nödvändigt inte skulle kunna tillämpas.

Vid en sådan avvägning bör följande uppmärksammas. Det förhållandet att vi inte anser det möjligt atti lagstiftningen ålägga den ansvarig utgivaren att under straffansvar dokumen-

tera allt innebär inte att dokumentation kommer att saknas. | Uppgifterna finns ofta kvar i teledatabasen efter det att en användare tagit del av dem. Detta ger möjligheter för den som , anser att ett yttrandefrihetsbrott blivit begånget att själv eller genom annan person fastställa vad som verkligen yttrats. Om detta sker i omedelbar anslutning till att informationen obser- verats blir det praktiskt enklare att få fram bevisningen än om man hört ett ljudradioprogram eller sett en hastigt passerande TV-bild. Det kan också antagas att åtskilligt material i teledata hämtas från andra källor, allså finns på något sätt bevarat. Vidare torde den som driverteledataverksamhet många gånger själv finna det önskvärt att säkra bevisning om vad som yttrats. Det hänger samman med att det inte är han själv som yttrat sig?

• Sida 165
•  Original

och att han kan komma att få svara för yttranden han inte känner till innehållet i.

Intresseavvägningen bör alltså göras mot den bakgrunden att en stojr del av materialet finns åtkomligt även utan ett formellt krav på bevarande.

Självfallet kan det inte uteslutas att bevissvårigheter uppstår i vissa fall. Man bör då beakta att i vanliga brottmål liksom iandra typer av mål står en enskild målsägande också inför bevissvå- righeter. Han ärinte tillförsäkrad någon bevisning. När målsä- ganden gör gällande förtal i sådana mål har han dessutom normalt inte tillgång till det statliga utredningsmaskineriet, polisutredning och hjälp av åklagare, eftersom brottet inte ligger under allmänt åtal. Här skulle ensamansvarsregler efter TF-modell men utan dokumentationsplikt inte innebära någon ändring. Det är dock inte oviktigt att peka på att det från praktiska synpunkter är en fördel att vederbörande utan omständliga efterforskningar kan finna en person som är ansvarig i samman- hanget.

YFU för i sitt debattbetänkande ett resonemang kring möjlig- heterna att förbättra den enskildes ställning under utredningen i yttrandefrihetsmål — i praktiken oftast förtalsmål. De rör bl a möjligheterna att utvidga åklagarens åtalsplikt. YFU visar enligt vår mening på en väg som i viss utsträckning kan råda bot på problem som vi tar upp här. Det kan ifrågasättas om inte bestämmelser som effektiviserar brottsutredningen och är till hjälp för den enskilde när någonting verkligen inträffat, är att föredra framför generella ålägganden rörande medieanvänd- ning som kan på förhand försvåra att faktiskt utöva yttrandefri- heten. Självfallet måste då hänsyn tas till det anonymitetsskydd som skall gälla för meddelare och andra. Vissa möjligheter kan ändå finnas till en sådan effektivisering som nyss har nämnts.

Det kan vidare invändas att enskilds och åklagares efterforsk- ningsmöjligheter är sämre i yttrandefrihetsmål än i vanliga brottmål på grund av reglerna om anskaffar- och meddelarskyd- det och att det just därför är av vikt att utan särskild bevisföring kunna fastställa vad som yttrats.

Ansvarsfriheten för anskaffare och meddelare och rätten till anonymitet hindrar emellertid inte utnyttjandet av tillgängliga bevismedel, inklusive vittnesförhör, för att få fram det objektiva yttrandet. Tystnadsplikten för dem som tagit befattning med tillkomsten av ett yttrande omfattar ju inte dess själva existens. Det finns dock anledning uppmärksamma att förhör med personer som hör till den tystnadspliktiga kretsen kan tangera förhållanden som inte får röjas. I vissa fall, angivna iTF 3:3, viker

• Sida 166
•  Original

dock tystnadsplikten. YFU har att överväga om ensamansvarsregler kan utsträckas till att gälla också teatrar och utställningar, demonstrationer och andra sammankomster. Utredningen har i de sammanhangen inte, och det görs inte heller i direktiven, fört fram invändningar om att omöjligheten att dokumentera vad som offentliggörs skulle vara avgörande hinder för ensamansvarsregler. Vad som tas upp är att gången av yttrandefrihetsprocessen och juryns verksamhet kan påverkas. Når vad som yttrats inte alltid kan fastställas objektivt följer av nuvarande TF-regler att juryn i rättegången kan behöva avgöra också rena bevisfrågor. Så sker normalt inte idag.

YFU har för detta fall fört fram tanken att bedömningen av sådana frågor läggs på juristdomarna i rätten. YFU:s direktiv antyder också en sådan lösning. De erinrar om att 1976 års reform av TF, som gällde sättet för ingripanden mot de straffbara formerna av meddelande och anskaffande av uppgif- ter, innebar att juryns uppgifter provisoriskt vidgades till att gälla också rena bevisfrågor, t ex om vem som i det särskilda fallet är ansvarig som meddelare för en uppgift och om vilken uppgift som lämnats.

Antalet fall av yttrandefrihetsbrott i teledata torde bli ringa och vi menar att den för meddelarfallen provisoriska ordningen bör kunna gälla intill dess YFU bedömt frågan i sitt större sammanhang. Det ankommer uppenbarligen inte på oss att föreslå ändringar av processordningen.

Om en grundlag genomförs efter intentionerna i YFU:s debattbetänkande och direktiven kommer det alltså att finnas andra medier med ensamansvar utan dokumentationsplikt. Det kan snarare förutses större svårigheter för de utredande myndigheterna att i efterhand konstatera vad som vidarebe- fordrats i de fallen, i tex teaterföreställningar, än i teledatafal- let.

Mot bakgrund av dessa och andra omständigheter av bety- delse i frågan bedömer vi att ensamansvarsregler såsom för tidningar bör kunna införas utan att ålägga den som driver teledataverksamhet skyldighet att bevara vad han förmedlar till allmänheten.

Vi vill slutligen beröra några frågor som har med tillsynen över yttrandefriheten, åta/sreglerna och möjligheterna att till- gripa tvångsmedel att göra. Regler härom finns i 9 och 10 kapitlen i TF. En fullständig anknytning till dessa regler kan inte föreskrivas för teledataverksamheten.

Ett allmänt åtal skall enlig TF väckas inom sex månader "från det skriften utgavs" eller enligt RAL "från det programmet

• Sida 167
•  Original

sändes". En egenhet hos teledatamediet är att meddelanden däri hålls tillgängliga, offentliggörs, kontinuerligt. Det verkar därför naturligt att välja en annan utgångspunkt för åtalspre- skriptionstiden för teledata än "från det framställningen offent- liggjordes". Närmast till hands ligger att låta utgångspunkten vara när offentliggörandet upphörde dvs när yttrandet togs ur systemet. Den exakta tidpunkten härför kan ibland inte bevisas men någon annan, mera påtaglig, lär inte stå till buds.

Tryckt skrift kan tas i beslag dels för att sedermera kunna konfiskeras, dels för att vara till bevisning.

Om ett yttrandefrihetsbrott har begåtts genom ett yttrande i en framställning iteledata föreslår vi, som ett slags motsvarig- het till TF:s institut konfiskering, att domstolen skall kunna förordna att yttrandet skall utplånas eller på annat sätt avlägs- nas ur teledataframställningen. En sådan åtgärd fyller inte samma funktion som konfiskeringen men vi anser att rätten ändå bör ha denna ytterligare möjlighet att ge effekt åt sitt fällande utslag.

Om det finns anledning anta att det kommer att beslutas om förordnande om utplåning menar vi att det också bör finnas en möjlighet att under rättegången utfärda ett förbud mot fortsatt offentliggörande, en åtgärd som skulle motsvara beslagsinsti- tutet i konfiskeringssyfte.

Förskrifter om beslag på yttranden i teledata i syfte att säkra bevisning synes inte möjligt att åstadkomma. Vi föreslår att därvid de möjligheter till beslag I allmänhet som kan ske enligt rättegångsbalken görs tillämpliga på framställningar i teleda- ta.

Vår slutsats av övervägandena i detta avsnitt är att den form av teledata och viss liknande teknik som förmedlar information till allmänheten bör kunna infogas i ett regelsystem efter mönster av de regler som gällerför pressen. Vi förutsätter också att de som kommer att verka på teledataområdet skall enas om etiska regler för verksamheten av det slag som finns för press, radio och TV.

I detta sammanhang vill vi påpeka att en väsentlig skillnad i förhållande till reglerna för pressen dock ligger i de bestämmel- ser om reklamförbud som föreslås i kapitel 9.4.

Teledata har ibland kallats "ett individuellt massmedium" därför att det förutsätter att användaren har möjlighet att bland ett mycket stort antal sidor i teledatabasen beställa fram information som vid tillfället överföres endast till honom. Men teledata kan också användas för kommunikation från använda- rens sida till många människor eller för personliga meddelan- den till en bestämd mottagare. Det är omöjligt att med visshet

• Sida 168
•  Original

förutsäga vilken form utvecklingen kommer att ta. Om teledata under nästa årtionde skulle bli ett allmänt använt kommunika- tionsmedel med tex tvåvägskommunikation som i vissa fall definitionsmässigt kan anses vara avsedd för allmänheten, kommer de regler som vi nu föreslår att behöva kompletteras på vissa punkter.

Den lagstiftning vi föreslår bör kunna inarbetas i den kom- mande yttrandefrihetsgrundlagen. Denna kan emellertid trådai kraft tidigast 1986. Vi anser det angeläget att lagstiftningen skall gälla för tiden intill dess och har för den skull utarbetat ett förslag till lag om ansvarighet i teledata efter de riktlinjer som vi nu redogjort för.

9.4. Reklam i teledata och dess inverkan på pressen

9.4.1 Vår syn på reklam i teledata Vi har i våra överväganden när det gäller etablering och organisation av teledataverksamheten tagit vår utgångspunkt i yttrandefriheten. Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, varmed menas frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Envar är också tillförsäkrad informationsfrihet, dvs frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttrande. Vi har enligt våra direktiv också att utgå från de kulturpolitiska mål, som fastställdes av riksdagen år 1974. Enligt det första av dessa mål skall kulturpolitiken medverka till att skydda yttran- defriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. Dessa resonemang gäller den statliga kulturpolitiken men är enligt vår mening generellt giltiga. För teledataområdet innebär detta synsätt rätt för enskilda, företag och myndigheter att etablera databaser som är tillgängliga för allmänheten. Var och en har också rätt att skaffa sig en teledatautrustning för mottagning av information från olika teledatabaser. 1974 års kulturproposition framhåller det angelägna i att reella förutsättningar skapas för att yttrandefriheten skall kunna utnyttjas. Detta är en viktig markering. Den formella yttrande- friheten föreskriver att inga hinder får läggas vare sig för etablering eller innehåll. Å andra sidan är det uppenbart att tillkomsten av nya medier skulle kunna få negativa återverk- ningar för befintliga medier. I detta sammanhang gäller frågan

• Sida 169
•  Original

närmast om en utbredning av teledata skulle få en allvarlig inverkan på dagspressen. Om så skulle visa sig vara fallet, är det viktigt att pröva olika vägar att undvika sådana negativa effekter. Den formella yttrandefrihetens principer får inte drivas dithän att den reella yttrandefriheten totalt sett försämras.

En rikhaltig dagspress är omistlig för yttrande- och informa- tionsfriheten. En mångfald inom pressen är, som framhålls i direktiven, en förutsättning för politiskt idéutbyte och politisk upplysning.

När de nya medierna text-TV, teledata och telefax började diskuteras i vårt land betraktades de på sina håll som hot mot pressen. Andra såg dem som möjligheter att rationalisera tidningarnas distribution.

Sannolikt kan introduktionen av de nya medierna text-TV och teledata i vissa avseenden skapa nya förutsättningar för pres- sen. Telefaxtekniken däremot förutsätter dyra investeringar och höga mottagningskostnader och utgör därförför överskådlig tid inte något realistiskt alternativ till en pappersbunden dagstid- ning.

Beträffande text-TV har vi föreslagit att verksamheten skall omhändertas av SR-koncernen på de villkor som gäller för TV-sändningar. Med hänsyn härtill samt till det förhållandet att utrymmet är tämligen begränsat bedömer vi att text-TV inte kommer att få någon inverkan på dagspressen.

Som framgår av kapitel 8.1 anser vi inte heller att teledata kan ersätta den papperbundna tidningen. Bl a det begränsade formatet och de bristande grafiska uttrycksmöjligheterna gör mediet mindre lämpligt för sådant som bakgrundsmaterial och utförliga kommentarer.

Däremot kan teledata bli ett komplement till tryckta tidningar. Genom sina unika egenskaper kan teledata — förutom komplet- terande nyhetsmaterial — ge redigerade översikter i anslutning till tidningens innehåll och hänvisning till annat informations- material. Teledata lämpar sig för sådant innehåll som kan systematiseras i tablåer och sammanställningar.

När det gäller den principiella inställningen till pressens möjligheter att utnyttja teledata, menar vi att pressen lika litet som andra medier skall vara bunden till en given, traditionell teknik. Tidningsföretag skall ha samma möjligheter som andra att utnyttja ny medieteknik. ' Sammanfattningsvis menar vi att de nya medier, som vi har haft att behandla, inte kommer att innebära några risker för dagspressen när det gäller det allmänna redaktionella innehål- let. Förhållandet blir däremot annorlunda när det gäller frågor om reklam iteledata.

• Sida 170
•  Original

Dagspressen är i betydande utsträckning beroende av annons- och reklamintäkter. Det ankommer enligt direktiven på oss att studera vilka effekter som reklam i teledata kan få för pressens och i synnerhet dagspressens möjligheter att fylla sin samhällsfunktion.

När vi här och i det följande talar om reklam bör det förutskickas att vi ej åsyftar allt som ingåri begreppet tidnings- annonsering. I första hand avser vi kommersiell annonsering — dvs näringsidkares reklam i avsättnings- och anskaffningsfräm- jande syfte — samt annan reklam med samma ändamål. Vi inbegriper sålunda ej 3 k åsiktsannonsering, ej heller familjean- nonsering eller sådana meddelanden från politiska partier, myndigheter, organisationer och andra som ej syftar till försälj- ning och inköp av tjänster och nyttigheter. Denna typ av reklam faller fö rättsligt sett under TF.

Teledatamediet synes i och för sig väl lämpat för publicering av s k eftertextannonser. Dessa svarar för en stor del av dagstidningarnas annonsintäkter. Även vissa andra annonser skulle kunna förmedlas genom teledata. Vid en mera omfattan- de spridning av teledata till hushållen är det uppenbart att dagspressen löper stor risk att förlora betydande annonsintäk- ter. Redan om en tiondel av annonsvolymen överflyttas till teledata — det är inte osannolikt att överflyttningen blir större — skulle detta medföra ett lika stort intäktsbortfall för dagspressen som hela det samlade direkta statliga presstödet (drygt 300 miljoner kronor) idag utgör.

Innan det statliga presstödet infördes i mitten av 1960-talet härjade tidningsdöden med resultatet att åtskilliga dagstidning- ar fick läggas ned. Röster tystnade, den politiska demokratin blev fattigare. Motivet för presstödet var — och år — att så långt möjligt bevara mångfalden inom pressen och valfriheten för läsarna.

Även idag kämpar flera dagstidningar — trots presstödet — med stora ekonomiska svårigheter. Ett stort antal tidningar har små marginaler och skulle inte tåla ens ett mindre bortfall av annonsintäkter. Om teledatareklam tilläts är risken påtaglig att ett stort antal dagstidningar finge lägga ned sin verksamhet. Mångfalden inom pressen skulle minska och antalet faktiska tidningsmonopol öka. Den politiska demokratin skulle bli fattigare, den reella yttrande- och informationsfriheten försva- gas.

Det är sålunda omsorgen om dagstidningarna och ytterst yttrande- och informationsfriheten som leder oss till slutsatsen att reklam i teledata inte bör tillåtas. Vi har härvid sökt väga detta intresse mot det ingrepp i yttrandefriheten som ett reklamför-

• Sida 171
•  Original

bud i och för sig skulle innebära. Därvid har vi ansett oss böra beakta att yttrandefriheten i rent kommersiella syften måste stå tillbaka för väsentliga samhälls- och medborgarintressen om de ej låter sig förenas. Detta bestyrks av statsmakternas ställnings- tagande till reklam beträffande sprit och tobak, där man ansett tunga sociala och medicinska skäl motivera ingrepp i den kommersiella yttrandefriheten. Likaså har reklam av principiella skäl ansetts böra förbjudas inte bara i Sveriges Radio utan även i den etableringsmässigt friare närradion.

Det förhållandevis ringa ingrepp som ett reklamförbud i teledata innebär i den formella yttrandefriheten uppvägs enligt vår mening med god marginal av de vinster för den reella yttrandefriheten som det innebär att ett antal dagstidningar kan fortsätta sin verksamhet. Från yttrandefrihetssynpunkt väger möjligheterna för tidningarna att bedriva nyhetsförmedlande och opinionsbildande verksamhet tyngre än kravet på att upplåta reklam i teledata.

En möjlighet vore naturligtvis att pressen själv publicerarsina annonser också iteledata för att därigenom undvika intäktsbort- fall. Emellertid torde annonsering iteledata bl a p g 3 kostnads- övervältring på mottagaren komma att bli betydligt billigare för annonsörerna än tidningsannonsering. För att behålla sina annonsörer skulle tidningarna tvingas att kraftigt sänka sina annonspriser. Intäktsbortfallet skulle sålunda bli en realitet även i detta fall med motsvarande konsekvenser för tidningarna. Vi menar, sammanfattningsvis, att omsorgen om dagspressens möjligheter att fylla sin viktiga samhällsfunktion som ett medium för nyhetspridning och opinionsbildning är tillräcklig för att reklamutrymme inte skall upplåtas i teledata.

Ett annat motiv för att avvisa reklam i teledata år den återverkan som teledatareklam skulle få för reklamförbudet i televisionen. För överskådlig framtid kommer teledata att innebära att den enskilde tar emot teledatainformationen via sin vanliga TV-apparat. Det utbud som förmedlas via mottagarap- paraten blir sålunda dels program från Sveriges Television AB, där reklam inte tillåts, dels teledatainformation där reklamsidor skulle finnas tillgängliga.

Det nuvarande förbudet mot reklam i televisionen blir svårare att upprätthålla om reklaminslag i form av teledata kan förmedlas via TV-apparaten. För dem som arbetarför att släppa fram reklam i televisionen kommer teledatareklam med säker- het att utnyttjas som ett argument; gärdet är upprivet, reklam finns redan tillgänglig i TV-apparaten.

Vi ser i detta sammanhang inget skäl att upprepa de enligt vår mening alltjämt giltiga motiven mot reklam itelevisionen men

• Sida 172
•  Original

vill erinra om att också där har hänsynen till pressen vid sidan om de rent programpolitiska aspekterna spelat en avgörande roll.

Också konsumentpolitiska skäl kan åberopas mot reklam i teledata. Varje teledatasida kan endast inrymma en liten mängd information. I och för sig kan reklamen för en viss vara eller tjänst förläggas på fler sidor, men då går överskådligheten förlorad. Också möjligheterna att jämföra olika annonser för- svåras, även om det för enstaka varor kan gå att direkt jämföra tex priser på några försäljningsställen. Dessa nackdelar med teledatareklam jämfört t ex med reklam i dagstidningar innebär att konsumenterna kan få sämre belutsunderlag för sina ställningstaganden.

En annan viktig aspekt är huruvida det redaktionella innehål- let kan hållas klart avskilt från reklam. Visserligen kan reklam- sidorna särskilt utmärkas men själva tekniken gör det svårare att genomföra samma tydliga distinktion som i dagspressen. Detta förhållande kan medföra att även annat innehåll iteledata kan komma att påverkas av det kommersiella innehållet. Hänsynen till annonsörerna och strävan att behålla dem som kunder kan styra urvalet och utformningen av andra teledatasidor och alltså leda till att seriös information får ge vika för ett mera lättviktigt innehåll.

Till de konsumentpolitiska bedömningarna hör också det faktum att teledata är ett billigt annonsmedium för annonsörer- na genom att vissa kostnader som nämnts övervältras på konsumenterna. Den enskilde konsumenten måste dels skaffa sig en TV-apparat som möjliggör mottagning av teledata, dels bekosta telefonsamtal. I jämförelse med befintliga reklammedi- er skulle sålunda teledata innebära en förskjutning av reklam- kostnaderna mellan annonsör och konsument, som är till annonsörens fördel och konsumentens nackdel.

Mot bakgrund av vad vi här har anfört om riskerna med reklam i teledata, framförallt för dagspressen, anser vi att sådan reklam inte bör tillåtas.

9.4.2. Bestämmelser om reklam i teledata

Idet föregående har vi prövat frågorna om kommersiell reklam skall få förekomma i de nya medierna och om särskilda regler bör gälla för innehållet i det som förmedlas genom dem, i första hand regler efter mönster av TF eller rundradiolagstiftningen.

För text-TV-mediets del har vi kommit fram till att det bör utnyttjas i de televisionssändande bolagens verksamhet inom Sveriges Radio-koncernen. Det ställningstagandet motiveras av

• Sida 173
•  Original

flera skäl. Här räcker det att konstatera att mediet därmed inordnas i ett organisations- och regelsystem som tillgodoser också de intressen vi nyss fört fram som särskilt skyddsvärda när det gäller frågan om rätten och möjligheterna att utnyttja teledata- och telefaxteknikerna.

För teledata skall gälla ansvarsregler som utformats efter förebild av TF:s regler om periodisk skrift. Inga särskilda etableringsregler skall gälla och för innehållet inga andra regler än de som i TF upptas som tryckfrihetsbrott.

Det är tydligt att dessa regler inte är tillräckliga för att skydda de intressen som vi ide här sammanhangen funnit våga tyngre än intresset av att fritt få utnyttja teledata för alla typer av information. Av såväl press- och mediepolitiska som konsu- mentpolitiska hänsyn anser vi att ytterligare viss reglering måste till. Den måste innebära att restriktioner sätts upp för den kommersiella reklamen och en del därmed jämförliga meddel- anden. Fråmst pressynpunkter gör att vi behöver röra oss med ett reklambegrepp i vid mening: näringsidkares och andras utbud av varor, tjänster och nyttigheter med både avsättnings- och anskaffningsfrämjande syfte.

Som vi redovisat tidigare medger den yttrandefrihetsrättsliga regleringen i RF att den kommersiella reklamen får begränsas. För ingrepp mot yttranden av annat innehåll fordras generellt särskilt viktiga skäl.

Hinder för enbart den kommersiella reklamen kan enligt vår mening inte upprätthållas effektivt utan att rätten att förmedla vissa andra meddelanden — eller med pressens terminologi annonser — med i grunden samma syfte som de mera strikt kommersiella också inskränks. Inte heller kan de syften vi satt upp för reklamrestriktionerna uppnås utan att också något mer regleras än den kategori av yttranden som i RF betecknas som yttranden i näringsverksamhet. Sammantaget menar vi att dessa motiv, som utvecklats i föregående avsnitt, uppfyller grundlagens krav på särskilt viktiga skäl för inskränkningar.

När det så gäller att utforma bestämmelserna för reklam i teledata finns det anledning att skärskåda den reglering av reklamen vi har idag. I samband därmed tar vi först upp frågan om omfattningen av reklamrestriktionerna kan bestämmas med hänvisning till utbudets innehåll och karaktär.

Teledata synes kunna utvecklas till ett medium lämpligt för förmedling av saklig och informativ reklam, fri från mera påtagliga propagandistiska inslag. Vi har därför övervägt om det vore en tänkbar utväg att genom särskilda regler slå fast att endast sådan reklam som innehåller viss nyttig basinformation skulle få förekomma i teledata. Det skulle innebära ett förhåll-

• Sida 174
•  Original

andevis ringa ingrepp och samtidigt vara i linje med de konsumentpolitiska strävandena.

Ett införande av sådana regler var på tal - låt vara som ett av flera krav på reklamen i allmänhet — när den bestämmelsen i MFLtillkom, som handlar om annonsörers informationsskyldig- het. Enligt den kan näringsidkare åläggas att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Reklam- utredningen hade i betänkandet Reklam V (SOU 1974:23) föreslagit föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att Iäm na information om "bland annat" en produkts innehåll, beskaffen- het, egenskaper, användning, skötsel, pris, betalningsvillkor, tillverkare och försäljningsställe. Resultatet blev emellertid det allmänna stadgandet i MFL, eftersom det ansågs ogörligt att uttryckligt och tydligt nog ange vad som borde få sägas om vad. Olägenheterna förstärktes av att överträdelser av föreskrifterna skulle medföra straff. I stället skulle det ankomma på KO, konsumentverket och branschorganisationer att småningom utarbeta riktlinjer i dessa hänseenden för att på det sättet förbättra informationen om marknadens utbud. Reklamutred— ningen hade också tagit upp frågan om standardiserade varu- och egenskapsbeteckningar, en fråga som beredde svårigheter och som fortfarande prövas och utreds, bl a av varuprovnings-

kommitten. Det framstår mot den här bakgrunden för det första som svårt att beskriva en tillåten, objektiv, konsumentupplysande reklam och göra det så klart att inte tillämpningssvårigheter uppstår. För vår del avgörande är vidare att en bestämmelse av antytt slag inte kan utformas så snävt att de syften vi eftersträvar uppnås. Tanken att begränsa reklamen till relevanta fakta om varan och dess egenskaper, presenterade i så saklig form som möjligt utan påtagliga värdeomdömen måste nog också beteck- | nas som fåfäng: redan en saklig beskrivning kan ju framstå som värderande på grund av de associationer som budskapet väcker. I begreppet reklam ligger ju att informationen är intressestyrd, dvs mer eller mindre präglad av den säljeffekt som skall åstadkommas. För övrigt ger en hastig blick på hur reklamen utformas i tidningarna vid handen att en stor del av reklamen består just av korta faktaupplysningar om objekten i fråga.

Ställd inför svårigheterna att noggrant ange vilket slags reklamutbud som bör få förekomma,t ex i ett visst medium, har man fört fram den möjligheten, att i mera allmänna ordalag beskriva vilka reklamyttranden som är tillåtna (eller förbjudna), och ange deras närmare innebörd i lagstiftningsmotiven. Närmast till hands skulle då ligga, att medge sådan reklam som

• Sida 175
•  Original

kan anses påkallad från konsumentsynpunkt och låta just den rättstillämpning som sker genom konsumentverkets riktlinjer, KO:s och marknadsdomstolens praxis bli normgivande för vad som är tillåtet eller förbjudet.

Vi anser att det kan göras invändningar från rättssäkerhets- synpunkt mot en lösning som inte på förhand ger klara besked om att en viss åtgärd är otillåten. Gränser för yttrandefriheten bör inte bestämmas i administrativ ordning.

Den reglering vi anser önskvärd måste därför åstadkommas på annat sätt än något av de nu diskuterade. Den måste också innebära ett längre gående förbud mot reklam. Eventuella undantag kan inte göras i allmänna ordalag om reklamyttran- denas karaktär utan måste knytas konkret till en speciell verksamhet eller en speciell nyttighet.

Trots att den befintliga regleringen av reklamen är ganska omfattande kan vi konstatera att införandet av ett förbud, med få undantag, mot reklam i teledata innebär att vi beträder mark som är nära nog otrampad. Det beror främst på att den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen i första hand tillgodo- ser andra syften än dem vi vill nå och att den rundradiorättsliga lagstiftning som gäller reklamen är helt anpassad till ett regelsystem som utgår från betydelsefulla inskränkningar av etableringsrätten.

I fråga om metoder att genomföra reklamrestriktioner i teledata ger därför den viktigaste reklamlagstiftningen föga ledning och inga riktigt användbara uppslag till analogier.

Det visar sig sålunda att den i förstone till synes naturliga vägen, nämligen att bygga vidare på det system som vuxit frami anslutning till MFL, inte ärfarbar. Den hade också varit önskvärd eftersom man då hade kunnat knyta an till inarbetade begrepp på området och framförallt till ett sanktionssystem — vitesförfa- randet — som framstår som effektivt och bl 3 från yttrandefri- hetsrättslig synpunkt mer tilltalande än straffsanktioner.

MFL och därtill anknytande lagstiftning har att börja med till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring och att motverka marknadsfö- ring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Den reglering vi förordar för teledata tar emellertid inte sikte på reklamens karaktär, den riktar sig mot marknadsföringen som sådan, eller i varje fall det väsentligaste inslaget i den. MFL:s sanktionssystem innebär vidare, att det är upprepandet av en 1 åtgärd som träffas av påföljd. Det kan uppstå svårigheter att ( beskriva den sålunda vid vite fortsättningsvis förbjudna åtgär— den iteledatasammanhang. Det verkarför övrigt föga logiskt att en i lag uttryckligen förbjuden åtgärd inte förrän i ett särskilt

• Sida 176
•  Original

domstolsförfarande stämplas som otillåten för att sedan först vid upprepandet föranleda direkt sanktion. Förfarandet kan därmed i praktiken också bli verkningslöst när det gäller att på förhand säkra att reklam inte förekommer i teledata.

Av skäl som vi återkommertill anser vi det inte möjligt att följa MFL:s uppläggning och ersätta dess övervaknings- och sank- tionssystem med åtal och straff.

Viktigt är vidare att en reglering efter mönster av MFL bara träffar en viss del av det reklamutbud vi avser: inte sådant som syftar till anskaffande av varor och inte sådant som härrör från andra än näringsidkare. Reglerna skulle alltså behöva komplet- teras. MFL:s systematik måste då ändå frångås och resultatet, om den delvis bibehölls, skulle bli en oenhetlig och krånglig lagstiftning.

Slutsatsen blir att vi inte kan foga in bestämmelser om teledatareklam i det marknadsföringsrättsliga mönstret.

Vi har tidigare nämnt en annan typ av reklamreglering, som är av omedelbart intresse för oss, den radiorättsliga. Utformning- en där av de regler som gäller reklamen har emellertid påverkats av att etableringsrätten är inskränkt och av att, för de allmänna programföretagens del, vissa generella regler för programinne- hållet träffar också förekommande reklamyttranden.

Förutsättningarna inom radiorätten är därmed i väsentliga hänseenden annorlunda än de vi måste räkna med. Bla kan vi inte när det gäller påföljderna för brott mot ett reklamförbud tillgripa en sanktion som indragning av sändningstillstånd.

Vi kan inte finna att några andra sanktionsmöjligheter står oss till buds än straff. En sådan påföljd ställer höga krav på lagstiftningens utformning, krav på konkretion och entydighet.l närradion förbjuds den sändande sammanslutningen att sända % reklam som avser egen kommersiell verksamhet. Ett så allmänt uttryckssätt må vara tillfredsställande när påföljden kan bli att 4 privilegiet att använda mediet förverkas.

Den för vår del ifrågasatta lagstiftningen berör också yttran- defriheten. Enligt vår mening medför denna omständighet att förbudet mot reklamyttranden inte i första hand bör riktas direkt mot den som gör eller står för yttrandet utan mot den som vidarebefordrar det i teledata.

Rundradiolagstiftningen riktar på detta sätt reklamförbudet mot medieinnehavaren.

Det finns visserligen exempel i lagstiftningen på att vissa yttranden i reklamsammanhang direkt straffbeläggs. Enligt 6 5 MFL straffas näringsidkare som vid marknadsföring uppsåtli- gen använder vilseledande framställning. I lagen om namn och bild i reklam förbjuds näringsidkare vid straffansvar att vid

• Sida 177
•  Original

marknadsföring använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke.

Det är emellertid i dessa fall fråga om yttranden som noggrant kvalificeras i särskilda hänseenden. Vi däremot står inför uppgiften att förbjuda reklamyttranden generellt i ett medi- um.

SR-koncernens programföretag och de sändande samman- slutningarna i närradion får inte i sina sändningar medge kommersiell reklam mot vederlag.

Uttrycket mot vederlag är väl här närmast avsett att stryka under sändarnas integritet i förhållande till kommersiella intressen. Tanken att förbjuda ett förfarande som innebär att plats hyrs ut eller utrymme upplåts åt andra för reklam kan emellertid enligt vår mening överföras till teledata. Ett sådant förbud skulle utgöra ett effektivt hinder mot reklam i mediet. Ingen tidningsliknande verksamhet iform av annonsackvisition skulle kunna uppstå. Det bör heller inte inge betänkligheter från rättsåkerhetssynpunkt att vid straffansvar förbjuda ett sådant ackvisitions- och förmedlingsförfarande, inte heller mot att innehållet i sådana "annonser" inte beskrivs närmare än som "meddelanden som syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av vara, tjänst eller annan nyttighet".

Det skall stå var och en fritt att använda teledatamediet för att nå ut till allmänheten. Den möjligheten skulle alltså stå öppen också för näringsidkare. Reklamregleringen i teledata måste därför utvidgas att gälla också det fallet, att näringsidkare i sin egen verksamhet begagnar mediet i kommersiella syften för att sprida reklam. Därvid bör fasthållas vid att detär den som äger eller driver teledataverksamheten som bör åläggas att iakttaga förbudet mot reklamyttranden. Vidare bör de förbjudna yttran- dena beskrivas så utförligt och koncist som möjligt. Beskriv- ningen bör knyta an till begrepp som belysts och vunnit stadga i tryckfrihetsrättsliga sammanhang. I enlighet härmed skulle den som driver teledataverksamhet och själv är näringsidkare inte få sända kommersiella meddelanden som syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av vara, tjänst eller annan nyttighet och som angår hans näringsverksamhet eller där tillhandahållen eller efterfrågad nyttighet.

Vi är medvetna om att den lagstiftning vi föreslår kan medföra vissa gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter. Vi har emellertid beträtt ett område och behandlat en materia som helt enkelt inte tillåter perfektion. De intressen som vi angett * som väsentliga i närmast föregående avsnitt kan som vi ser det inte skyddas utan att de förslagna ingreppen görs.

Det kan också hävdas att bestämmelserna täcker mer än

• Sida 178
•  Original

nödvändigt. Man kan mena att visst reklamutbud, som är kommersiellt eller i varje fall syftar till avsättning av nyttigheter, borde kunna tillåtas utan att lagstiftningens syfte äventyras.

Vi håller med om att flera fall kan tänkas som det kunde vara önskvärt att göra undantag för. Svårigheten att förutse dern gör att en sammanfattande och någorlunda generell utformning av undantaget skulle vara nödvändig. Samtidigt är det vanskligt att förena en sådan målsättning med kravet på att vad som undantas anges noggrant och koncist så att inte ytterligare tveksamheter uppstår vid tillämpningen.

Sålunda finns det ett reklamutbud av kulturellt och därmed jämförligt slag, såsom uppgifter om teatrars och biografers program och om liknande evenemang. Det finns ett reklamut- bud som har sevicekaraktär, såsom upplysningar om allmänna kommunikationsmedel och tjänster som tillhandahålls av det allmänna.

Det står dock klart att åtskilliga sådana uppgifter kan förekom- ma i teledata i sådan form att det inte föreligger något brott mot lagbestämmelserna. Både i press och radio vidarebefordras detta slags uppgifter i redaktionella sammanhang, i allmänt informations- och servicesyfte. Det kan förmodas att så skulle komma att ska också i teledata, bl a därför att teledatainneha- varen kan ta ut avgifter för informationen av mottagarna.

Med hänsyn till det sagda finner vi att ett undantag från lagstiftningen åtminstone tills vidare bör gälla endast upplys- ningar om allmänna kommunikationer.

Den föreslagna lagstiftningen gäller naturligtvis endast sådant utnyttjande av teledata som innebär att information förmedlas till allmänheten. Bestämmelserna tar alltså inte sikte på företagsintern användning av mediet eller dess bruk mellan skilda säljled.

I kapitel 4.3 har vi sökt göra klart innebörden av att teledata- användning riktas till allmänheten. Slutsatsen där är att den huvudsakliga bedömningsgrunden därvidlag bör vara avsända- rens avsikt med teledataöverföringen. Om den är att nå direkt ut till allmänheten blir överföringen att betrakta som offentlig. Uttrycket allmänheten uppfattas i en allmänrättslig och gängse mening.

En fråga som vi måste besvara här är om reklamreglerna skall gälla för allt offentligt utnyttjande av teledata.

Som bekant görs i gällande rundradiolagstiftning undantag från koncessionsplikten för vissa sändningar, som i och för sig riktar sig till allmänheten. Det gäller tex sändningar som når kunderna på ett varuhus, passagerarna på båtar, personer inom ett sjukhus, publik på en sportanläggning. | den mån teledata-

• Sida 179
•  Original

överföringar år att betrakta som rundradiosändningar gäller alltså detsamma för dem. Enligt befintliga regler finns alltså ett rätt stort användnings- område för teledata inom vilket mediet kan innehålla reklam. Bestämmelserna om rundradiosändningar har behandlats av radiorättsutredningen, som har uppgiften att undersöka kon- cessionspliktens omfattning. Utredningen har i sitt betänkande (SOU 19181 :19) föreslagit att för trådsändning av ljudradio- och televisionsprogram skulle krävas koncession bara om program- men kan mottagas direkt av allmänheten i bostäder. Samtidigt definieras de program som avses så, att teledata inte omfattas av den föreslagna regleringen. För trådsänd TV föreslås sålunda etableringsregler som innebär att reklam kan vidarebefordras i åtskilliga sändning- ar. Finns det anledning och möjlighet att anpassa giltigheten av reklamreglerna för teledata till vad som kan anses gälla idag eller vad som kan komma att gälla för TV-mediet? I det nämnda kapitlet 4.3 har vi tagit upp frågan om att kunna avgränsa trådöverföringar i teledata så att de blir tillgängliga bara för vissa personer eller t o m personer i vissa miljöer eller på vissa platser, såsom på arbetsplatser, på allmänna institutio- ner eller i hem. Vi har nämnt tänkbara möjligheter att göra så genom att göra åtkomligheten till teledatainnehållet beroende av att användaren erhållit ett särskilt telefonnummer eller ett särskilt tillstånd, iform av nyckel eller kod, att gå in i systemet. I kapitel 4.3 rör resonemanget dock om man genom sådana åtgärder kan åstadkomma att teledataöverföringen kan anses som icke avsedd för allmänheten. Idet hänseendet anför vi att åtgärderna oftast bara iförening med andra bedömningsgrun— der kan få den effekten. Sådana grunder är bl a informationens innehåll, teledatasystemets struktur och avsändarens avsikt. Saken blir mera komplicerad om man vill rikta användningen — som allså fortfarande skall vara till allmänheten — till en viss plats. En samlad bedömning av många omständigheter kan då inte göras, eftersom det torde vara nödvändigt att helt enkelt kunna slå fast, att vissa särskilda teledataöverföringar inte kan nå tex hemmen eller bara kan nå vissa platser. Möjligheterna reduceras då till just de nämda åtgärderna i fråga om den , tekniska tillgängligheten till medieinnehållet. Teledatamediets innehåll nås emellertid genom uppringning på telefon och via det allmänna telefonnätet. Detta är i själva verket den spring- ande punkten och den stora skillnaden gentemot TV-mediet. i Dess innehåll kan ju trådsändas via mindre omfattande kabel-

nät, oftast s k centralantennanläggningar. Det sker inte via ett

• Sida 180
•  Original

allmänt tillgängligt rikstäckande nät.

I trots härav finns det tekniska möjligheter att begränsa tillgängligheten till teledataöverföringar.

Det kan för det första ske om teledatabaserna och terminaler- na är förenade genom ett eget fast nät— köpt eller hyrt. Baserna kan då ringas upp enbart från de terminaler som är anslutna till det nätet.

Andra sätt att förbehålla vissa terminaler databasinnehållet, eller "reklamdelen" därav, är att göra bruk av metoden med särskilda koder och nycklar. I det sammanhanget måste slås fast att det är den som driver teledataverksamheten som ansvarar för att reklamreglerna iakttas, alltså också för att överföringar med reklam inte skulle kunna mottagas i bostäder. Och därav följer att han måste kunna kontrollera var och hur innehållet i hans databas används.

Här kan tänkas flera lösningar och vi vill antyda några. Vi har dock inte anledning att förorda den ena eller den andra, endast att peka på att möjligheter tekniskt sett finns. För den som vill utnyttja teledatamediet för att sprida reklam utanför hemmen lägger vi inga rättsliga hinder.

En lösning kan innebära att den kod som "öppnar" databasen är knuten till terminalen på det sättet att bara när koden slås in från den terminalen reagerar basen. l terminalen finns så att säga en unik identifierare som känns igen av ett program i databasen. Nummer och kod kan i det här fallet vara allmänt tillgängliga. De kan ändå inte användas någon annanstans, för så vitt man inte tar med sig hela terminalen.

l terminalen kan nummer och kod finnas på liknande sätt programmerade. Genom "dold" automatisk uppringning nås en viss databas. Uppringningen är "dold" därför att den sker genom att en knapp trycks in, inte genom att nummer och kod » slås öppet. Dessa kan alltså förbli okända för allmänheten.

En terminal kan också tänkas stå uppkopplad vissa tider med automatisk växling av text och bilder. Terminalen manövreras då aldrig direkt av allmänheten, den bara tittar på bildskärmen. Terminalen kan visserligen också stå uppkopplad med möjlig- het för allmänheten att manövrera den. Det förutsätter att personal på platsen har ringt upp teledatabasen på förhand med användning av nummer och kod, som bara den känner till. Genom att hemliga nummer och koder sprids till personal kan emellertid databasinnehavarens kontrollmöjligheter äventy- ras.

Mot den här bakgrunden anser vi att restriktionerna för reklam iteledata kan begränsastill att gälla överföringar som är möjliga att mottagas av allmänheten i bostäder. Vi anser att en sådan

• Sida 181
•  Original

begränsning av lagstiftningens räckvidd inte på avgörande sätt motverkar de intressen som reglerna är till för att skydda. Det framstår också som önskvärt att anpassa giltigheten av reklam- reglerna till vad som gäller eller kan komma att gälla för TV-mediet.

En ytterligare fråga gäller för vilken medieteknik reklamreg- lerna skall gälla.

l föregående kapitel, 9.3.2, har vi kommit fram till att de ansvarighetsregler efter mönster av TF som vi föreslår skall gälla ett begrepp "text och stillbilder som befordras för mottagning över telenät utan samband med ljud".

Vi föreslår att detta begrepp också skall gälla i förevarande sammanhang. Detta innebär att de föreslagna bestämmelserna inte omfattar snarliknande teknik, såsom text-TV som sänds uteslutande med träd (bredband) och stillastående bilder som sänds med vanlig TV-teknik på samma sätt. De ligger utanför det område som vi behandlar i detta betänkande.

9.5. Upphovsrätt

Som nämnts i kapitel 8.3 utgör text-TV från upphovsrättslig synpunkt ett offentligt framförande resp radiosändning. (Klas- sificeringen från radiorättslig synpunkt lämnas i detta samman- hang därhän.) På detta medium kan bestämmelserna i URL tillämpas utan speciella svårigheter. I huvudsak innebär dessa bestämmelser att upphovsmannen till innehållet i text-TV- sändning har upphovsrätt enligt vanliga regler i den mån detta innehåll kan anses ha karaktären av ett verk (eventuellt efter en bearbetningsinsats, varvid emellertid en rätt även tillkommer upphovsmannen till originalverket). Själva sändningen har skydd som radiosändning enligt 48 5 URL vilket bl a innebär att själva sändningen — oavsett innehållet — inte får exempelvis återutsändas eller spelas in utan sändarföretagets samtycke (utom om den sker för enskilt bruk eller eljest på sätt som är tillåtet enligt upphovsrättslagstiftningen). Mot bakgrund av vad som nu har sagts har emellertid vi kommit till den slutsatsen att text-TV som medium inte vållar några Speciella problem från upphovsrättslig synpunkt. Teledata aktualiserar å andra sidan de flesta av de problem som har samband med det upphovsrättsliga skyddet för | databaser. Dessa har översiktligt angetts i framställningen i

( kapitel 8.3.

I Som har framgått där är frågorna om Skyddets karaktär och (omfattning viktiga från både principiell och ekonomisk syn- I I

• Sida 182
•  Original

punkt. De tycks inte hittills ha vållat några större praktiska problem i Sverige. Internationellt har de emellertid uppmärk- sammats i samband med upprättandet av olika internationella informationssystem, exempelvis det 5 k Euronet. Man kan troligen också utgå från att skyddsfrågorna kommer att aktua- liseras om man i Sverige upprättar baser dit allmänheten har tillgång. Problemen blir då helt annorlunda än om man har mer eller mindre interna informationssystem, dvs centrala informa- tionskällor till vilka sedan ett antal stora användare är anknutna på kontraktsbasis. I dessa fall har man möjlighet att avtalsvägen skydda sig mot obehöriga utnyttjanden. Dessa möjligheter har man inte — åtminstone inte i samma omfattning — i informa- tionssystem dit allmänheten hartillträde. När det gäller teledata kan man i vissa fall vilja ha avtal med utnyttjarna och därigenom få större kontrollmöjligheter. I andra fall kan man vilja ha . informationen fritt tillgänglig för eventuella utnyttjare. I ett avtal kan man självfallet föreskriva upphovsrättsligt färgade villkor för användningen av databasen. Ett avtal binder emellertid bara parterna i avtalet och inte utomstående. Vill man kunna ingripa mot tredje man eller utöver vad ett avtal föreskriver måste man ha skydd i lagstiftningens form. Vad man kan behöva skydd mot är exempelvis kommersiella utnyttjanden av det utbjudna materialet på så sätt att någon tar ut information ur ett teledatasystem till en egen databas och därifrån tillhandahåller det kommersiellt i konkurrens med det ursprungliga syste-

met. '

Olika regler kan i och för sig bli tillämpliga när det gäller att få . sådant skydd som avses här exempelvis lagstiftningen mot 1 illojal konkurrens eller eventuellt marknadsföringslagstiftning- I en. Det rättsliga skydd som framför allt kan bli tillämpligt är emellertid det som den upphovsrättsliga lagstiftningen kan ge. Som framgår av det föregående innehåller den sistnämnda lagstiftningen en del oklara punkter när det gäller utnyttjanden av material i databaser. Vi anser för vår del att det skulle vara önskvärt med en större klarhet i rättsläget på detta område, särskilt när det gäller olika typer av olovliga utnyttjanden av innehållet i databaser. Som har framgått av det föregående år både denna och andra aspekter på skyddet relevanta för teledata och kan i vissa situationer t o m få en avsevärd betydelse för utvecklingen av sådana system.

Enligt vad vi har inhämtat har man inom ramen för den förut nämnda upphovsrättsutredningens (Ju 1976:O2) arbete redan inlett diskussioner om förhållandet mellan upphovsrätt och datorteknik. Detta har skett såväl inom den svenska kommitten

• Sida 183
•  Original

som inom samarbetsorganet för de nordiska upphovsrättsut- redningarna. Internationellt diskuteras dessa frågor inom WIPO och Unesco och har som nyss nämnts bl a varit föremål för ett första möte på regeringsnivå i Paris i december 1980. Man har i och med detta möte påbörjat ett arbete med att utforma internationella rekommendationer i ämnet.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts vill vi för vår del framhålla det angelägna i att man från svensk sida håller nära kontakt med den internationella utvecklingen på rättsområdet. Upphovsrättsutredningen bör fortsätta sitt arbete på dessa frågor med beaktande av denna internationella utveckling. Om möjligt bör Upphovsrättsutredningen bedriva sitt arbete i sådan takt att man är klar med sina överväganden i god tid före starten av en teledataverksamhet i Sverige. Helst bör rättsläget vara klarlagt och en eventuell lagstiftning om det upphovsrättsliga skyddet för databaser och särskilt tillämpningen på material i teledata vara i kraft innan sådana system börjar sin verksamhet i någon mera nämnvärd omfattning. Man kan nämligen inte bortse från risken för obehöriga utnyttjanden till skada för systemen. Detta gäller både utnyttjanden av ekonomisk art av de typer som har antytts i det föregående och utnyttjanden som innebär kränkningar av rättighetshavarnas ideella intressen. Man bör i detta sammanhang också beakta att de teledatasys- tem som är aktuella i dag bara kan förmedla text och enklare grafiska framställningar men att det i framtiden också kan bli ' aktuellt med överföring av exempelvis bildmaterial.

9.6. Förhållandet till datalagstiftningen m rn 9.6.1 Datalagen

| Nya vyer, kapitel 2.6.4, har vi gett en översikt över datalagstift- ningen. Vi förutskickar där att teledata kan komma att användas på sätt som aktualiserar tillämpning av datalagens bestämmel- ser. Det gäller bl a användningen av teledata som ett kommu- nikationsmedel, dvs när meddelanden från enskilda lagras i , teledatasystemens minnen, och den registrering i systemen av I andra åtgärder från användarnas sida som kan komma att ske. Användningen av den medieteknologi som vi behandlar kan , alltså komma att medföra att man måste överväga förhållandet ( till datalagstiftningen. Vi har emellertid gjort bedömningen att I den teknologin inte påkallar omedelbara lagändringar på detta

* område. Vi kan inte grunda förslag iden riktningen på praktiska

• Sida 184
•  Original

erfarenheter, eftersom medieutvecklingen är i sitt begynnelses- kede. För övrigt arbetar en särskild utredning sedan några år med en allmän översyn av datalagstiftningen i syfte att anpassa den till bl a ny teknologi. Överväganden som föranleds av t ex utvecklingen av den datoriserade transmissionstekniken bör ske i ett sådant större sammanhang.

Vi anser däremot att det ankommer på oss att söka ge några så vägledande besked som möjligt om i vilken utsträckning datalagstiftningen, särskilt tillståndskravet, berörs av olika användningar av teledata. Åtskilliga frågor i det här samman- hanget är dock inte möjliga att ge klara besked om. Det hänger samman med svårigheterna att förutsäga vilken form utveck- lingen av teledata kommer att anta. Det beror också på att datalagens begrepp personregister och automatisk databe- handling är tämligen vaga.

Det är instruktivt att se på fyra olika sätt att använda teledatatekniken: 1 Lagring i en teledatabas av allehanda uppgifter i syfte att hålla dem tillgängliga för allmänheten. 2 Lagring av allehanda svar från användarna av typen ja eller nej eller identitetsuppgifter. 3 Lagring av meddelanden som utväxlas. 4 Lagring av uppgifter om personer som använder syste- met.

Vi kan anföra följande om vart och ett av dessa. Själva lagringen i teledatasystem av allehanda (personlupp- gifter (1) — motsvarande tex innehållet i en tidning — fordrar i princip inte tillstånd. Härför krävs att uppgifterna "automatiskt -. databehandlas". Det innebär i sin tur att det måste vara fråga om ' bearbetning av faktiska uppgifter eller, som det brukar uttryck- » as, behandling från informationssynpunkt av uppgifterna. Data kan bearbetas på många olika sätt: genom automatisk utsök- ning, sortering, sammanställning, selektering och liknande. I den mån sådant inte förekommer i teledata faller alltså huvud- användningen av mediet utanför datalagens tillämpningsområ- de.

Lagringen av svar (2) från användarna kan föranleda olika bedömningar. Sådana svar som förekommer i en s k routing- process eller eljest under sökförfarandet kräver inte tillstånd, eftersom de inte är avsedda att sökas ut och sammanställas med personen som svarat. Dock torde tillståndsplikt föreligga om lämnade uppgifter skall användasför vidare hantering avt ex en beställning.

Teledatas meddelandefunktion (3) kan ge upphov till ganska

• Sida 185
•  Original

svårbedömda frågor. Det förefaller av datainspektionens pröv- ning av tillåtligheten av s k datorstödda textkommunikations- system som om denna funktion i teledata kommer att förutsätta tillstånd. Principen är dock att om det saknas möjlighet att söka ut information ur de texter som utväxlas och att den databe- handling som utförs inskränker sig till lagring och transport av texterna kan lagringen | sig inte anses utgöra ett personreg|ster | datalagens mening Övriga uppgifter som kan finnas, närmast om adressat och avsändare, är dock av sådant slag och har sådant ändamål att den delen av datasystemet otvivelaktigt måste betraktas som ett personregister.

Lagringen av uppgifter om användarna (4) i t ex debiterings- syfte innebär att ett tillståndspliktigt register inrättas. Här meddelas dock tillstånd rutinmässigt enligt ett förenklat förfa- rande.

Efter en lagändring 1979 krävs inte tillstånd för vissa person- register som förs med enkel teknik och innehåller i samman- hanget ofarliga uppgifter. Det är antagligt att teledatasystem inte utan vidare faller under denna undantagsbestämmelse. När det gäller rekvisitet enkel teknik har man haft kontorsdatorert ex av typ ABC 80 som riktmärke (under 64 kilobytes).

9.6.2. Datorisering och sårbarhet

Utvecklingen av teledatamediet kan resultera i att en mängd terminaler finns spridda bland allmänheten, t ex i hemmen, och att dessa är sammankopplade i system med en eller flera datorer som informationslager eller -växlar. Systemen kan också vara kopplade till varandra och kanske också till många ännu så länge interna datoriserade kommunikationssystem.

Denna utveckling aktualiserarfrågorna om samhällets sårbar- het på grund av datoriseringen. De har senast utretts 'av sårbarhetskommitten i betänkandet "ADB och samhällets sår- barhet" (SOU 1979:93).

Egentligen innebär ett utvecklat teledatasystem att informa- tion lagras i datorer och görs mer allmänt tillgänglig med hjälp av huvudsakligen redan existerande transmissions- och mot- tagningsteknik.

För bedömningen av hur samhällets sårbarhet påverkas av detta datorutnyttjande synes bl a följande vara av vikt.

Det ligger i sakens natur att den information som kommer att erbjudas i offentliga teledatasystem normalt blir åtkomlig för alla. Det förhållandet lär borga för att innehållet i sig knappast är av större betydelse för säkerheten i samhället. Åtkomsten till

• Sida 186
•  Original

viss information, särskilt den som förekommer till följd av meddelandefunktionen i teledata, kan tänkas fordra någon form av behörighetskontroll. Det torde emellertid då gälla informa- tion som är känslig från integritetssynpunkt eller med hänsyn till affärs- och konkurrensförhållanden, alltså inte i första hand information som är vital för samhället i den mening som brukar avses i förevarande sammanhang. Det är- vidare så, att den erbjudna informationen i många fall även kommer att finnas i andra former och på andra håll. Teledatasystemen kan sägas främst öka tillgängligheten till i de flesta fall redan befintlig information. Troligen kommer också många lokala system att finnas och med till vissa delar samma innehåll. Decentraliserad teledataverksamhet betyder att gängse sårbarhetsfaktorer får mindre betydelse. Systemen förutsätter också, om de skall brukas allmänt, tillgång till massfabricerad, standardiserad och lättskött utrustning, troligen delvis inhemskt tillverkad.

Med utbyggda teledatasystem följer ett ökat terminalberoen- de, ökad åtkomlighet till datorlagrad information och ett beroende av en fungerande kommunikationsteknik, allt sårbar- hetsfaktorer, som dock mot den här bakgrunden inte framstår som särskilt betydelsefulla.

Bedömningen att sårbarhetsriskerna i samband med teledata inte är vare sig speciella eller stora grundar vi på vad vi för närvarande vet och kan anta om tekniken och den framtida användningen av mediet. Vi måste göra den reservationen att antagandena är osäkra. Den tekniska utvecklingen kan komma att föranleda att man bör se allvarligare på teledata från de synpunkter som brukar anläggas i sårbarhetssammanhang.

9.7. Några viktiga tillämpningsområden 9.7.1 Inledning

Vi har redan —- i kapitel 3 och 8.5.3 — redovisat antaganden om hur snabbt text-TV kommer att spridas till de svenska hushållen. Industrins bedömning, som vi delar, är att en majoritet av alla de färg-TV-mottagare som säljs år1985 kommer att vara utrustade med text-TV-möjlighet. Text-TV är då ett massmedium som finns i hundratusentals hem och som troligen används dagligen eller flera gånger i veckan.

Det är betydligt svårare att bedöma spridningshastigheten för teledata. Den är i hög grad beroende av flera faktorer som fortfarande måste betraktas som osäkra. Teledata kommer troligen inte att — som text-TV — bedrivas av en enda organisa- tion utan av flera. Vilka tillämpningar dessa kommer att erbjuda

• Sida 187
•  Original

är oklart, och det är kanske inte troligt att de kan satsa så mycket på det nya mediet som TV-bolaget har gjort på text-TV. Det är ännu svårt att säga när och med hur mycket kostnaderna för teledataterminalerna kommer att kunna sänkas ute i Europa. Kostnaderna för att praktiskt använda teledata är också högeli- gen osäkra. lntroduktionen i andra länder har visat sig gå långsammare än vad optimistiska bedömare har hoppats. Vi tror att mediet knappast sprids till hemmen i någon större utsträckning före år 1990. Däremot kan teledata eller teledata- liknande verksamhet komma att spridas snabbare inom bl a näringslivet.

Teledatas introduktion till allmänheten kan både försenas och påskyndas av de andra nya medier som introduceras ungefär samtidigt. Dessa andra elektroniska medier kan visserligen öka intresset för teledata — och i en del fall kan de direkt kombineras med allmänhetens teledataterminaler — men de inkräktar på betalningsutrymme och investeringsvilja i tider då hushållen måste dra åt svångremmen. Så tex konkurrerar inköp av teledataterminaler med inköp av text-TV—mottagare. På sikt kan teledatautrustning komma att möta konkurrens också av per- sondatorer. Visserligen kan dessa användas som teledatatermi- naler och befrämja mediets spridning men deras huvudsakliga användning kan lika gärna bli en annan och en som dämpar intresset för teledatatjänster också hos den lilla grupp teknikin- tresserade som det här närmast rör sig om. Videospelare av olika slag introduceras också och kan i och för sig även de anslutas till tex persondatorer.

Bland organisationer och företag finns redan terminalorien- terade informationstjänster som i många avseenden liknar det nya mediet men som inte är vad man ursprungligen kallat teledata. Härfinns bl a större, merendels centralt organiserade system som erbjuder tjänster där mycket avancerad utrustning — mer avancerad än enkla teledataterminaler — kommer till användning. Som exempel kan nämnas bankernas finansiella tjänster, försäkringsbolagens interna system samt flygbolagens och hotellkedjornas reservationssystem. Dessa informations- system anpassas ofta till de datasystem som redan har byggts upp. Det gör att det kan finnas mindre intresse och sämre förutsättningar att knyta liknande tjänster till sådana teledata- baser som allmänheten kan använda. Konkurrensen från helt företagsinterna teledata- eller teledataliknande tjänster kan alltså — åtminstone inledningsvis — göra att mycket attraktiva interaktiva tjänster inte etableras i teledata avsedd för allmän- heten. Också detta dämpar mediets expansion.

| den fortsatta framställningen kommer vi att nämna och

• Sida 188
•  Original

beskriva några tillämpningsområden som vi anser vara väsent- liga för de nya medierna — för text-TV, teledata eller bådadera där så anges.

9.7.2. Samhällsinformation

Frågan om hur olika former av samhällsinformation, främst från centrala myndigheter, kan distribueras i text-TV och teledata har särskilt analyserats i samverkan mellan Nämnden för samhälls- information och informationsteknologiutredningen. Ansvarig för detta projekt har varit Lars Junberger, och det följande bygger på dennes presentation av arbetet inför utredningen. En rapport planeras bli publicerad under 1981.

I projektet har några olika myndigheters syn på text-TV och teledata undersökts. Man har strävat efter att representanter för olika sorters samhällsinformation skulle få ge sina meningar till känna. Tre myndigheter har utvalts för närmare diskussioner, myndigheter som arbetar med olika typer av samhällsinforma- tion, såväl snabbt föränderlig som mera statisk.

Projektet har gällt SMHI, Riksskatteverket och Socialstyrel- sens hälsovårdsnämnd. Representanter för dessa tre myndig- heter har givit en mångfald olika synpunkter på text-TV:s och teledatas användbarhet som distributionssystem och för allmän kommunikation.

För SMHI gäller bl a att detaljerade och mycket lokala prognoser om väder, vind, vattenförhållanden m m förefaller vara bättre lämpade för teledata ärförtext-TV. Med teledata kan sannolikt information från SMHI effektivt förmedlas till många olika institutioner och företag. Även direkt anknytning av teledataterminaler till SMHI:s egna datorer är möjlig. Det är knappast på länge än fråga om information till allmänheten.

Av intervjuerna från riksskatteverket framgår att text-TV knappast kan väntas påverka RSV:s informationsarbete i nämn- värd grad. Teledata har större utvecklingsmöjligheter än text- TV, bl a som kommunikationsmedel för handläggare inom en organisation som RSV. Det anges dock som mindre troligt att medborgarna kommer att få möjlighet till direkt teledatakontakt med RSV inom de närmaste fem-tio åren.

Inom Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning distribue- rar man material rörande hälso- och sjukvård i vid bemärkelse. Man hävdar att text-TV f n knappast förefaller lämpat för denna verksamhet. Teledata, däremot, kan antas ha större användbar- het, även här främst för internt bruk och vid kommunikation med andra grupper och intressenter än allmänheten.

Ett praktiskt fältförsök bör, enligt slutsatserna i projektet,

• Sida 189
•  Original

genomföras för att vidare studera teledata. l försöket bör myndigheter, landsting och kommun i en begränsad region deltaga. Projektet kan pågå två år och bör väsentligen söka ge pragmatiska och användarmässiga erfarenheter av samhällsin- formation i de nya medierna.

Text-TV:s och teledatas användbarhet för samhällsinforma- tion har uppmärksammats också på många andra håll. l utländska medieprov fäster man ofta särskild uppmärksamhet vid dessa områden. I vår kartläggningsrapport Nya vyer har vi pekat på hur tex nuvarande social- och landstingskataloger skulle kunna distribueras via teledata. Medborgarna känner ofta inte till ansvarsfördelningen mellan t ex olika kommunala eller statliga myndigheter. Samlad information från dessa till med- borgarna är därför önskvärd.

De nya medierna erbjuder ett nytt sätt för t ex de kommunala myndigheterna att presentera information för kommuninvånar- na. l teledata och text-TV finns det möjlighet att sortera informationen på ett annat sätt än i kommunkataloger och annonser eller artiklar i lokalpress, nämligen så att den special- intresserade kan leta vidare efter sidor som förklarar de ärenden eller de beslut som mest intresserar och berör honom.

Vi har tidigare — i kapitel 9.3.1 — påpekat att text-TV lämpligen kunde användas som lokal "anslagstavla" för bl a kommunala myndigheter på samma sätt som främst statliga organ bereds tillfälle att införa samhällsinformation i bla "Anslagstavlan" i TV2. Ett sådant motsvarande arrangemang vore att rekommen- dera.

Vi diskuterar frågorna om lokal samhällsinformation mer ingående i kapitel 9.9 där vi anger hur de nya medierna som bärare av lokal — och statlig — myndighets- och samhällsinfor- mation kunde studeras i ett särskilt forskningsprojekt.

9.7.3. Konsumentupplysning Sedan vår kartläggningsrapport Nya vyer publicerats har, vad

gäller konsumentupplysning, bl a följande ägt rum. 0 Vi har fortsatt kontakterna med konsumentverket, som vidgat sitt deltagande i televerkets teledataprov. . Vi har haft samråd med varuprovningskommitten (H 1979:05) som bl a undersöker olika möjligheter att standardisera konsumentupplysning. . Vi har följt det av Riksbankens Jubileumsfond stödda forsk- ningsprojektet Teledata för konsumenter vid företagsekon- omiska institutionen vid Göteborgs Universitet (under led- ning av K E Gustafsson och A-C Helm). Projektet syftar bla till

• Sida 190
•  Original

att studera de nya mediernas förutsättningar att presentera pris- och konsumentinformation. Flera delrapporter har redan publicerats; en lägesrapport ingår i skriften Kommuni- kationspolitik och kommunikationsforskning, utgiven 1981 av Tvärvetenskapliga massmedieseminariet i Göteborg.

Konsumentupplysning uppmärksammas intensivt i utländska försök med teledata, särskilt i England och Västtyskland. Vi har studerat dessa försök på plats. I text—TV förekommer konsu- mentupplysning i mindre utsträckning.

Med de bestämmelser som i detta betänkande föreslås ifråga om reklam finns anledning att upprätthålla en klar gräns mellan konsumentupplysning och reklam. Av betydelse blir då bl a vem som vidarebefordrar informationen om varor och tjänster. I andra fall kan det komma en på syftet med informationen. Som konsumentupplysning är därför att anse information av det här slaget som ges av statliga och kommunala organ. Innehållet i konsumentverkets "Råd och Rön" kan tex vara väl lämpat för presentation och vidareutveckling i teledata. Upplysningar, såsom branschöversikter och varujämförelser av det slag som finns i dags- och veckopressen, som ges i servicesyfte, blir också att hänföra till kategorin konsumentupplysning och kan även de vara lämpade för teledata.

Konsumentupplysning kan också komma att spridas via persondatorer, som då skulle kunna "uppdateras" med aktuellt material. En t ex månatligen per post översänd magnetskiva kan innehålla både frågeprogram och uppgifter om varor och tjänster. På så vis blir bruk av persondatorer ett komplement till en sådan form av teledata som använder sig av enklare terminalutrustning.

9.7.4. Reseupplysningar

Nära en tredjedel av det nuvarande innehållet i det engelska teledatasystemet, Prestel, rör resetjänster. Mediet är väl lämpat för sådan information. För svensk del kan man peka på t ex SJ:s tidtabeller, som i teledata kan göras mer användarvänliga: med ja/nej-svar kan tittaren lättare ledas fram till rätt uppgift än i vanliga tabeller. SAS tidtabell och SL:s trafikuppgifter är andra reseupplysningar som kan lämpa sig för liknande presentation, särskilt om detär lätt att samtidigt finna upplysningar om t ex flyg- och tågförbindelser mellan olika orter.

Genom terminaler på informationscentraler, bibliotek, post- kontor m m kan den intresseradefå information om olika resmål ifall resebyråbranschen eller andra ställer i ordning sådana

• Sida 191
•  Original

informationssystem. Här kan rymmas information om olika resors priser, kvarvarande platser, lokalt väder, hotellstandard, dagens valutakurser och mycket annat där aktuella uppgifter är viktiga. Snabbt föränderlig information av dessa typer lämpar sig för elektroniska medier som teledata.

9.7.5. Elektroniska telefonkataloger

Flera länders teleförvaltningar har börjat undersöka möjlighe- terna att ersätta de nuvarande telefonkatalogerna och den manuella nummerupplysningstjänsten med "elektroniska tele- fonkataloger". Med elektronisk telefonkatalog förstås ett sys- tem där abonnenterna använder sig av teledataterminaler som via telefonledningen kan sammankopplas med televerkets datoriserade abonnentregister. Detta har initierats i Frankrike. Där planerar man att förse alla telefonabonnenter i departementet lIle-et-Vilaine (ca 250 000) med terminaler. Enligt planerna skall1992 samtliga 34 miljoner abonnenter i Frankrike ha en terminal för elektronisk telefonka- talog. Denna typ av information är väl lämpad för teledata. Termi- nalerna kan naturligtvis sedan användas även för andra tillämp- ningar. Det är detta som börjat väcka uppmärksamhet i Frankrike, där man efterlyst en politisk diskussion innan syste- met installeras till fullo. Införande och utveckling av ett system med elektroniska telefonkataloger kan finansieras genom 0 de besparingar som kan göras på produktion och distribution av den vanliga telefonkatalogen 0 de besparingar som kan göras genom att delvis dra in den manuella nummerupplysningstjänsten, vilket är möjligt om varje abonnent genom sin terminal får tillgång till ett ständigt uppdaterat register över samtliga landets abonnenter. . intäkter från andra informationstjänster, vilket förutsätter samverkan med andra informationslämnare.

Ett elektroniskt system kan erbjuda reklammöjlighet— såsom f n i de 5 k gula sidorna. Skulle inte systemet med elektroniska kataloger kunna inbringa minst lika stora intäkter som pappers- katalogerna torde det elektroniska systemet svårligen kunna finansieras av enbart televerket.

Televerket i Sverige har i samråd med vår utredning analyse— rat förutsättningarna för att införa ett system med elektroniska telefonkataloger i Sverige. Dessa kalkyler är en ren översättning av de franska idéerna till svenska förhållandena. Någon total-

• Sida 192
•  Original

värdering av förutsättningarna för och lämpligheten av att verkligen införa ett sådant system i Sverige har inte gjorts. Analyserna har hittills gällt dels vilka utvecklingsalternativ som är möjliga, dels en kostnadsjämförelse mellan nuvarande system och ett system med elektroniska telefonkataloger. Innan fasta planer görs upp för en reform av denna vidd, en reform som berör nära nog alla telefonanvändare, måste emellertid sociala och andra överväganden av icke—teknisk natur göras.

Kostnaderna för en elektronisk telefonkatalog i förhållande till kostnaderna för en ordinär, pappersbunden katalog har upp- skattats enligt olika förutsättningar som gäller t ex löneutveck- lingen, den allmänna kostnadsutvecklingen, hur länge termina- lerna kan användas och hur ofta terminalerna behöver ses över. Man har försökt överblicka förhållandena över en period av femton år, mellan 1985 och 1999. Kalkylerna visar- inte oväntat — att lönsamheten i en tänkt sådan reform på nummerinformat- ionsområdet beror av vilka antaganden som görs om de olika delarna av kostnadsbilden.

Dessa faktorer är mycket vanskliga att överblicka över en så lång tid och därför är det alltför tidigt att dra några slutsatser utifrån detta begränsade betraktelsesätt, att enbart se på ekonomin i de olika alternativen. Generellt kan dock konstateras att det inte är omöjligt att ett fortsatt arbete med sådana kalkyler skulle visa att en elektronisk telefonkatalog i Sverige kunde införas om frågan enbart gällde utfallet av dessa kalkyler. Därvid har förutsatts att hela det nuvarande kataloginnehållet ("vita" och "gula" sidorna) ingår i det elektroniska systemet.

Förslag om att förbjuda reklam i teledata skulle innebära att reklam av den typ som idag förekommer på telefonkatalogens gula sidor knappast kan förekomma i en elektronisk utgåva. En elektronisk telefonkatalog utan sådan reklam kommer enligt de preliminära kalkylerna enligt ovan under alla förhållanden att bli kostsammare för televerket än det nuvarande systemet sett över hela den betraktade tidsperioden. Inom televerket avvaktar man fn resultatet av de inledande franska proven med elektroniska telefonkataloger.

Om annan information än sådan som idag finns i telefonka- talogen skulle tillkomma i det ovan nämnda teledatasystemet påverkas naturligtvis systemets Iönsamhetsförhållanden starkt.

9.7.6. Elektronisk post

Elektronisk post är ett begrepp som omfattar olika typer av meddelandeöverföring, där teleteknik utnyttjas i något led av överföring av text eller bild. Detta innebär att redan etablerade

• Sida 193
•  Original

teknikformer, som exempelvis telex, på sätt och vis kan karakteriseras som elektronisk post. I allmänhet avser man emellertid med elektronisk post nyare meddelandesystem: t ex utnyttjande av teledata för individuell kommunikation. lteleverkets teletextjänster ingår också elektronisk post i form av förmedling av meddelanden mellan olika terminaler. Här kan utmatning ske på olika sätt, bl a med skrivare på papper.

Då man inom postvärlden talar om elektronisk post brukar man förutsätta att meddelandet når adressaten på papper, och att meddelandet blir föremål för någon form av traditionell posthantering på sin väg till adressaten.

Intresset för elektronisk post växer för närvarande, främst som en följd av den snabba utvecklingen inom områdena elektronik och transmissionsteknik, men också som en följd av att de personalintensiva posttjänsterna blir relativt sett allt dyrare. Redan med dagens teknik kan meddelanden ibland överföras billigare med telefax, s k postfax, eller med datakom- munikation som inte äger rum via postverket. Postfax är av prisskäl främst av intresse för korta, standardiserade meddel- anden som är billiga iframställning och ofta även ursprungligen framställs med datateknikens hjälp. För icke-standardiserad kommunikation är emellertid ännu framställningskostnaden oftast så hög, att man är mindre känslig för det pris som sätts på överföringen av meddelandet. För vanlig post utgör portot kanske bara enstaka procent av framställningskostnaden för brevet, medan portot ofta överstiger framställningskostnaden för det datorframställda brevet.

För postverken innebär på sätt och vis den snabba tekniska utvecklingen inom kommunikationsområdet ett hot, och det har därför varit naturligt för dem att försöka utveckla egna elektro- niska posttjänster. Bland postverken har det amerikanska gjort de i särklass största satsningarna på utvecklandet av sådana tjänster. En tjänst med beteckningen "mailgram", som är ett slags postal telegramtrafik, finns på den amerikanska markna- den sedan många år. Flera vidareutvecklingar av denna tjänst prövas fn.

Det svenska postverket erbjuder som nämnts sedan flera år tillbaka en telefaxtjånst. Sedan något år lanserar man en annan tjänst kallad Elektronisk Postservice. Denna innebär att postver- ket tar hand om magnetband innehållande brevinformation från större kunder och både framställer (skriver ut och kuverterar) och distribuerar breven. Brevframställningen skall i ett utbyggt skede ska först efter teletransmission av brevinnehållet till olika centraler i Sverige: man skulle kunna beteckna tjänsten "fjärr- tryckning" av brev.

• Sida 194
•  Original

En näraliggande posttjänst är den biljettservice som planeras för i första hand teaterföreställningar och andra evenemang i Stockholm. Tjänsten innebär att kunden per telefon beställer en biljett som skrivs ut på kassaterminalen på valfritt postkontor och där betalas och hämtas. I framtiden kan beställning, avhämtning och betalning ske samtidigt på posten.

Franska teleadministrationen och japanska post- och telemi- nisteriet har, som ovan nämnts i kapitel 9.7.5, diskuterat mer spektakulära former av elektronisk post som bygger på hemter- minaler. I Frankrike har man här talat om "folkfax" som innebär installation av ett stort antal telefaxterminaler i de franska hushållen. Det japanska post- och teleministeriet har bl a låtit framställa små matrisskrivare som skulle kunna installeras i hemmet mot en rimlig kostnad. Inga av dessa planer har ännu realiserats i full skala; än så länge torde det vara ekonomiskt svårt att försvara en massintroduktion av denna typ av hemter- minaler. Lägre apparatkostnader och nya behov kan dock förändra marknadsförutsättningarna inom en överskådlig fram- tid.

Den utländska situationen aktualiserar principiellt sett frågan om framtida organisatoriska gränsdragningar för elektronisk post på den svenska marknaden. Postverket har monopol på befordran av slutna brev med skrivna meddelanden. Televerket har ett, om inte formellt så dock praktiskt, monopol på linjer för teletrafik. Vilket av dessa verk, om något, skall ansvara för framtida tjänster av typ elektronisk post?

Kommunikation mellan teledataterminaler kan ses som en form av elektronisk post. Med det organisatoriska system för teledata som föreslås torde konkurrensen bli helt fri. Det bör stå varje organisation och företag fritt att erbjuda en tjänst som t ex innebär framställning och lagring i dator av meddelanden i elektronisk form för vidare befordran till slutmottagarens terminal (som kan vara i hemmet). Detta förutsatt att meddel- andet inte i något led av distributionen transporteras som konventionellt brev och att de terminaler som utnyttjas är godkända för anslutning till televerkets nät.

Meddelandeöverföring mellan två individer ellerföretag med hjälp av teledata bör inte skapa problem. Överföringen innebär endast att en telefonlinje öppnas mellan de två apparatinneha- varna varefter meddelandet produceras på avsändarens termi- nal och exponeras på mottagarens bildskärm, faxapparat eller skrivare.

En annan tillämpning av teledatatekniken innebär att ett meddelande lämnas till en större krets (som kanske har tillgång till ett privat teledatanummer). Man kan i detta fall tala om ett

• Sida 195
•  Original

slags "elektronisk anslagstavla". Både post- och televerken skulle på längre sikt kunna tillhandahålla sådana tjänster. Samverkan mellan dessa båda verk kan aktualiseras i samband med att likartade tjänster av typen anslagstavlor presenteras. Med den organisation av teledatasystem som föreslås står det dock envar fritt att erbjuda tjänsten. Det är emellertid utgivaren som är ansvarig för allt som sägs på anslagstavlan.

9.7.7 De nya medierna i grannskap Förr i tiden möttes man ganska naturligt på kyrkbacken och skvallrade efter att ha åhört predikan. Nutidens mötesplatser är många fler och kanske inte lika ägnade för långvariga samtal. Teledata och text-TV kan möjligen tjäna som ett av många * verktyg för att få människor att stanna upp på en sådan mötesplats och diskutera mer än bara de nya medierna. l offentliga lokaler— på bibliotek, i samlingssalar, på postkon- tor, på näringsställen — finns en rad aktiviteter som gör att folk får tillfälle att stanna och prata. Man kan tänka sig att dessa personer — ungefär som i tidningarnas och televisionens barndom — i samband med sina egentliga ärenden gemensamt

* använder text-TV och teledata. Flera typer av innehåll i teledata ! eller text-TV lämpar sig för sådana konversationer och kan . komma att utformas för att passa just användningen på Ioffentliga platser — anslagstavlor med uppgifter om lokala j arrangemang, biblioteksinformation, råd och upplysningar etc. ' Text-TV och teledata kan komplettera andra medier, både gamla ' och nya, som diabilder, smalfilm, video, närradio och när-TV.

9.7.8. Nya informationsvägar

' Många medborgargrupper i vårt samhälle har svårt att få rimlig del av såväl samhällsinformation som annat informationsut- bud. Beroende ibland på olika handikapp nås de först sent, eller ofta inte alls, av viktig information.

System av typen text—TV eller teledata kan komma till nyttig användning just i dessa sammanhang. Med dessa selektiva medier kan man anpassa information på sätt som direkt passar :olika minoriteter.

Handikapp i syn, hörsel och tal I Etora grupper människor har nedsatt syn, hörsel eller talförmå— a. De gravt hörselskadade och döva uppgår t ex till ca 170 000 totalt ca en miljon personer torde ha någon hörselnedsättning)

• Sida 196
•  Original

medan de synskadade räknar ca 30 000. Personer med talsvå- righeter av olika slag är ca 100 000 i antal. Dessa är mer eller mindre utestängda från många av de informationskanaler som uppfattas som normala av andra människor. Dessutom finns många andra typer av handikapp som kan vara försvårande för 4 medborgarens möjlighet att fullt ut delta i informationssamhäl- let.

Olika sorters handikapp kräver olika slags terminalteknik. Text-TV har visat sig synnerligen attraktivt och betydelsefullt för ' hörselskadade och — i än högre grad— döva. Fortsatt verksamhet , med text-TV riktad till dessa grupper är därför mycket viktig. '

Såväl text-TV som teledata kan komma att förses med ; terminalutrustning av Braille-typ för synskadade. Blinda och 4 synskadade — som ofta inte behärskar Braille — kan emellertid vara mer betjänta av att få redan etablerade medier översatta till ljud, särskilt s k taltidningar. I dessa frågor har vi haft samråd med radiorättsutredningen och utredningen om dagstidningar för synskadade. Mot slutet av 1980-talet kan teledata med ljud komma uti marknaden, vilket gör det möjligt för synskadade att ta emot sådan information. Tekniken kan på sikt också göra det möjligt att välja information från teledata- eller hördatabaser . med hjälp av röststyrning. Liknande teknik kan användas av ' talskadade som så att säga får prata genom en apparat som uttrycker i ord (syntetiskt tal) vad de själva samtidigt skriver på . tex ett tangentbord.

Meddelandefunktionen i teledata kan direkt ersätta s k textte— lefon som televerket testat för hörselskadade. Fler tjänster än? telefoni kan då erbjudas dessa. Även talskadade kan användai

medierna ifråga.

Språkhinder

Antalet invandrare i vårt land är stort. Enligt invandrarverket är finska och serbokroatiska de största språkgrupperna. Språkliga hinder och ovana vid svenska förhållanden stänger ute många av dessa från väsentlig information och försvårar därmed för dem att delta i sociala och politiska sammanhang eller i yrkeslivet.

Teledata och — framför allt— text-TV öppnar unika möjligheter att erbjuda olika språkversioner till dessa invandrargrupper. Sveriges Radio har meddelat planer på att efterhand utvidga pågående text-TV-verksamhet till att också gälla textning m m på finska. Vi vill tillstyrka en sådan service, som inte bara kan gälla finsk text till icke direktsända program utan också bör innefatta vissa direktsända program, särskilt om de har produ-f

• Sida 197
•  Original

cerats i eller gäller Finland, samt nyhetssidor, bla med finländs- ka inrikesnyheter. Erfarenheterna visar också att för invandrare som börjat lära sig svenska har även svensk textning ett stort värde. Kombinationen av ljud och text gör det lättare att följa vad som sägs och att lära det svenska språket.

Man bör observera att textning och översättning är personal- krävande. Under 1980-talet kommer successivt möjligheterna till översättning via datorer att kunna förbättras.

Övrigt

Man behöver inte vara speciellt tankspridd för att ha svårt att följa med det snabba tempot i radio och TV. Det kontinuerliga prog ramflödet i dessa medier gör det svårt atti minnet fasthålla de uppgifter som ingår i programmen. Genom att i såväl teledata som text-TV den aktuella informationen kan hållas kvar i obegränsad tid — och även ges med dubbelt så stora bokstäver — är det många människor som kan få ökade möjligheter att bli informerade.

För många personer har radio och TV kommit att spela en viktig roll som nyhets- och informationsförmedlare. Text-TV och teledata kan vidga referensramarna och aktivitetsområdena.

Personer med obekväm arbetstid har ofta svårigheter att nå information som presenteras i t ex radio och TV på kvällstid. För dessa kan text-TV och teledata spela viktiga roller eftersom informationen i princip alltid är tillgänglig i de nya medierna.

Dagens terminaler kan — i varjefall när det gäller teledata - uppfattas som svåra att använda. Småningom skaffar sig alltfler, bl a i skolan, vana vid att använda sådana eller liknande apparater: tex kalkylatorer, skrivmaskiner och fjärrkontroller. Längre fram kan det bli enklare: man kanske kan tala till ' terminalen och be datorn om en tidtabell, och tågtiderna kan

komma att läsas upp av en liten teknisk enhet som förmedlar konstgjort tal.

9.8. Finansiering * 9.8.1 Text—TV

Enligt förslaget i kap 9.3.1 skall sändningsrätt i text-TV under den tid som nuvarande radioavtal gäller innehas av program- företag inom SR-koncernen.

Sveriges Radios programverksamhet liksom investeringarna har alltsedan starten huvudsakligen finansierats med avgifter

från innehavare av mottagarapparater, sedan 1978 av TV-

• Sida 198
•  Original

mottagare. Undantagna från avgiftsfinansiering är sedan 1964 utlands- och utbildningsprogramverksamheten, som bekostas över statsbudgeten. Avgifterna fastställs sedan 1978 av riksda— gen. De inkasseras av televerket och samlas i den s k radiofon- den. Den årliga medelstilldelningen till SR beslutas numera också av riksdagen. Eventuellt överskott av avgiftsmedel fonde- ras för kommande behov. Det är moderbolaget i koncernen som beslutar om fördelningen av medel mellan dotterbolagen. Dessa bestämmer sedan själva närmare hur de ekonomiska resurserna skall användas.

En utgångspunkt för finansieringsfrågan är att kostnaderna för text-TV på sändarsidan är måttliga, både absolut och relativt sett.

I kapitel 5 har vi redovisat vissa kostnadsberäkningar, bl a återgivit uppgifter om hur mycket personal som skulle behövas för text-TV-verksamheten. De bygger på uppskattningar från TV:s text-TV-redaktion. Vi gör inte här några antaganden om kostnaderna för sändningsutrustning och lokaler m m, eftersom dessa är små i sammanhanget och inte alltid låter sig beräknas separat från investeringar för övrig TV-verksamhet.

Löner och andra utgifter för det redaktionella arbetet med text-TV varierar förstås med omfattningen av text-TV-tjänster- na. Vi antar först att innehållet i text-TV år 1985 produceras av omkring 50 personer. Det antalet skulle räcka för ett cirka 500-sidigt material och en ganska betydande textservice på _ svenska och finska. Om lönekostnaderna är i genomsnitt . '.O 000 kr i månaden per anställd förutom de sociala avgifterna _ (40%) skulle årskostnaden för redaktionsarbetet bli cirka sju * miljoner kr. Med 700 000 text-TV-hushåll motsvarar det tio kr per . hushåll om året. Med ytterligare 40 personer verksamma med text—TV1990 kan, som vi antytt i kapitel 5, två invandrarspråk till textas. En sådan redaktion kostari löner m m totalt inemot 13 4 miljoner kr. Utslaget på den troliga text-TV-publiken — två miljoner hushåll — blir kostnaden drygt sex kr per hushåll.

Det sagda bör ses i ljuset av att hela SR-koncernens budget 1981 uppgår till omkring 1,6 miljarder kronor.

Text-TV-verksamheten kan finansieras på flera sätt. Man kan ta ut en särskild avgift från dem som har en dekoderförsedd mottagare, man kan bestrida kostnaderna skattevägen eller med medel ur radiofonden utan påspädning av särskilda avgifter.

Den allmänna mottagaravgiften motiveras främst av att programverksamheten anförtrotts företag i allmänhetens tjänst, företag med skyldigheten att sträva efter ett utbud som skall passa alla.

• Sida 199
•  Original

Det kan kanske påstås att vissa delar av utbudet i text-TV är en rätt speciell tjänst för vilken de som hartillgång till mediet borde betala en särskild avgift, grundad på dekoderinnehavet. Emel- lertid kan informationsförmedlingen i text-TV också ses som en tjänst som inte är mer speciell än mycket annat som förekom- mer i TV (och Ijudradion). Vidare kan den ses som en utökning av den verksamhet som TV redan idag har avtalsenlig skyldighet att bedriva. Med hänsyn därtill synes det oss naturligt att låta tjänsten när den tillhandahålls av TV betalas med medel ur radiofonden utan tillsats av särskilda dekoderavgifter.

Till saken hör också att det kan bli svårt att kontrollera att dekoderavgift erläggs. Så kan bli fallet om dekodern inte regelmässigt säljs inbyggd i mottagarapparaterna. För övrigt skulle nog avgifterna knappast täcka administrationskostnader- na.

Inriktningen av text-TV på särskilda grupper i samhället, såsom hörselhandikappade och språkliga minoriteter, skulle kunna motivera finansiering över statsbudgeten. De delar av text-TV-utbudet som kan komma att sändas av den skattefinan— sierade utbildningsradion bör naturligtvis betalas på det sät- tet.

9.8.2. Teledata Tänkbara finansieringsformer

Teledata kan finansieras på flera sätt samtidigt. Det kan vara av särskilt intresse att se närmare på finansieringen av Prestel, det första allmänt tillgängliga teledatasystemet. Detta system byg- ger på att teledatorinnehavaren, British Telecom, fungerar nästan enbart som förmedlare ("common carrier") medan en mängd oberoende fysiska och juridiska personer ställer innehåll till förfogande inom ramar som förmedlaren bestämt. Avgifter tas ut både av dem som publicerar innehåll — informationsläm- narna — och av dem som beställer sidor ur detta innehåll.

De informationslämnare som deltar i Prestel måste betala för minst 100 sidor, och kostnaden per sida är — i januari 1981 — 5 pund per år. Dessutom tillkommer en fast avgift till British Telecom om 5 000 pund per år. Bl a dessa förhållanden har gjort att etablerade informationslämnare i sin tur hyr ut sidutrymme till andra organisationer. På dessa hyrda sidor publiceras både ; annonser och redaktionellt innehåll.

Så till dem som beställer sidor. Den som använder Prestel betalar för telefontid, för teledatatid (dvs datoranvändning) samt per beställd sida. Dessförinnan måste man ha köpt eller

• Sida 200
•  Original

hyrt en lämplig terminal (där 3 k modem ingår). Telefontaxan är som för lokalsamtal (minst 3 pence, ca 30 öre, per 12 minuter). Datortiden kostar 3 pence per minut vardagar 8-18, annars 3 pence för 3 minuter. Sidorna kostar mellan 0 och 50 pence, men det vanligaste är att sidpriset är mycket lågt, mellan 0 och 5 pence. Sidpriserna framgår regelmässigt dels överst på varje sida, dels på föregående innehållsförteckningar.

Andra finansieringsformer än de som förekommer i Prestel kan tänkas i andra teledatasystem. T ex kan varje databasupp- låtare eller varje informationslämnare debitera användaren en fast prenumerations- eller inträdesavgift som berättigar till erhållande av kundnummer och lösenord så att sidor verkligen kan beställas. Försåld eller förhyrd terminalutrustning kan av staten beläggas med extraavgift (som skulle motsvara en eventuell dekoderavgift ifråga om text-TV).

Här kan det vara belysande att se på hur användningen av andra databaser än teledata brukar debiteras. Kunder hos de svenska dataserviceföretagen kan vara av de mest skilda slag, från forskningsinstitutioner till lokala livsmedelshandlare. Van- ligen tecknar dessa abonnemangsavtal med databasupplåtaren och tilldelas på så sätt särskilda nycklar eller koder för att kunna åtkomma, använda och bearbeta innehåll av olika slag i databasen, främst bearbetnings- och beräkningsprogram. Hur mycket de får betala för denna service beror på hur komplicerad ; den är och hur mycket av datorns kapacitet som tas i anspråk vid , användningstillfället. Det är inte ovanligt att fakturor sänds ut månatligen, från databasupplåtare till de olika slagen av kunder, där kostnaderna för bearbetning respektive in- och utmatning , av data anges separat. Det är möjligt för databasupplåtare att stänga ute den kund som inte betalar dessa avgifter. Televerkets nuvarande policy innebär att man för att bli teledataabonnent i Sverige kompletterar sitt telefonabonne- mang med att från televerket hyra ett modem, till vilket man ansluter sin teledataterminal (för ändamålet anpassad TV— mottagare eller separat terminal). Modemtaxan varierar något beroende på funktioner men uppgårfrån och med slutet av 1981 som högst till 40 kronor per månad. Kostnaden kan senare komma att bli lägre genom inbyggnad av modem i telefonap- paraten eller terminalen. Även i dessa fall kommer i Sverige televerket enligt nuvarande policy att äga och underhålla modemen och därigenom ta fullt ansvar för en tekniskt fullvärdig kommunikation. Det finns också länder där respektive teleförvaltningar inte tar på sig detta ansvar utan överlåter åt terminaltillverkaren att svara för modemfunktionen i termina- len. Så är exempelvis fallet i England och Frankrike.

• Sida 201
•  Original

Diskussion

Den fria etableringsrätt för teledata som vi valt gör att vi knappast kan föreskriva på vilka sätt de som ansvarar för teledataverksamhet bäst ska täcka sina egna kostnader. Vi föreslår inte att skattemedel ska användas i detta syfte. Vad som sagts beträffande svårigheterna att kontrollera dekoderavgifter för text-TV-ändamål gäller nämligen också ifråga om en statlig avgift för terminalutrustning som avser teledata. Till detta kommer att det blir nästan omöjligt att fördela sådana avgifter på det mycket stora antal informationslämnare eller databas- upplåtare som kan förekomma i vårt decentraliserade system med fri etablering.

Den som använder teledata ringer ett telefonsamtal till en teledatabas och får betala för detta samtal till televerket. Om televerket inrättar ett speciellt teledatanät för allmänhetens teledatasamtal blir det i princip möjligt att ha avståndsobero- ende enhetstaxor för dessa samtal.

Som vi sagt kan man tänka sig en avgift för själva datoran- vändningen, kanske särskilt om datorinnehavaren, databasupp- låtaren, inte samtidigt (som sker i Prestel) får betalt förtelenätets användning eller för beställda sidor. Sådana avgifter förekom- mer ju vid användning av andra databaser men är då mer differentierade än i Prestel. Datoravgiften kan vara en fast prenumerationsavgift, men detta bör datorinnehavaren själv kunna avgöra.

Vidare kan det som nämnts finnas avgifterför den information som användaren beställer i teledata. Avgifterna är i Prestel per sida; många sidor, främst de med innehållsförteckningar eller reklam, är dock gratis och deflesta sidavgifter är låga. I en del fall är det naturligt att erbjuda information, tex av typen myndig- hetsinformation, utan att användaren debiteras. Avgiften skulle också kunna vara fast, som en prenumeration. En del bedömare ser dock möjligheten att sälja information just per sida som en viktig och särskiljande egenskap hos teledata. Emellertid måste det poängteras att det i ett decentraliserat system — med många små databaser— är svårt att ta betalt per sida eftersom beloppen per användare torde bli mycket små och svåra att inkassera. En fast abonnemangsavgift kan då ligga närmare till hands. Med ledning av det sagda måste informationslämnaren själv kunna ta ställning till hur avgiften skall konstrueras och hur stor den skall vara.

• Sida 202
•  Original

9.9. Fortsatt forskning och försöksverksamhet

På flera ställen i betänkandet har vi betonat möjligheterna — och önskvärdheten — att söka använda de nya medierna för att på kompletterande sätt tillhandahålla myndighets- och samhälls- information vid just de tidpunkter eller situationer där medbor- garna behöver eller är intresserade av informationen ifråga. Denna fråga bör enligt vår mening studeras inom ramen för särskilda forskningsinsatser. Som vi kort kommer att beröra nedan finns det nämligen en rad intressanta aspekter förknip- pade med de nya mediernas användning som närmare bör analyseras innan de kan komma i regelmässigt bruk för just spridning av samhällsinformation.

Eftersom vi i likhet med andra kommittéer genom tilläggsdi- rektiv är förhindrade att lämna förslag som innebär utgiftsök- ningar rekommenderar vi en forsknings- och försöksverksam- het inom ramen för existerande forskningsorganisationers nuvarande budgetramar. Av detta skäl måste våra rekommen- dationer hållas ganska förutsättningslösa. Det måste ankomma på den berörda forskningspersonalen och på de tänkbara finansiärerna att själva i detalj utforma mål och arbetssätt för projektverksamheten. Vi kan dock nämna att vi har haft underhandskontakter med flera av de organ som kan tänkas vara intresserade av att stödja sådan forskningsverksamhet som det här blir fråga om — Riksbankens jubileumsfond, Styrelsen för teknisk utveckling, Forskningrådsnämnden, Bygg- forskningsrådet och Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning. En förutsättning är alltså att någon eller några av dessa finansiärer kan anvisa medel ur icke ianspråkstagna medelsramar. Dessutom torde bl a televerket, Sveriges Radio-koncernen och svensk industri kunna ställa vissa resurser till förfogande.

Det kan bli fråga om flera delprojekt som ingår i ett större forskningsprogram. Verksamheten börförankras på kommunal eller ännu mer lokal nivå, i något grannskapsområde, i en lämplig försökskommun, och alltså äga rum i nära samarbete med ett antal berörda myndigheter av lokal karaktär. I enlighet med slutsatserna i den rapport om samhällsinformation via nya medier som vi kortfattat presenterar i kapitel 9.7.2 kan det vara lämpligt att också bereda utrymmeförförsök med vissa typer av centralt initierad — men lokalt relevant — samhällsinformation. Det projektförslag som vi där redogjort för, och som presente- rats av Lars Junberger, kan bilda ett av delprojekten. I forsk- ningsprogrammets styr- eller referensgrupp bör förutom lokala och centrala myndighetsintressen också finnas representanter för bl a fackliga organisationer, Sveriges Radio, televerket,

• Sida 203
•  Original

lokalpress och annan press, svensk industri och vetenskaplig och informationsexpertis.

Vi vill inte på det här stadiet utesluta eller förorda några särskilda typer av myndighets- eller samhällsinformation. Inte heller vill vi här göra någon skillnad mellan de nya medier som vi är satta att utreda, så att vi t ex skulle föreslå att låta provet bara beröra ett av dem. Istället tror vi att det är en fördel om presentationer prövas i bådet ex text-TV och teledata, bl a för att studera verkan av dessa olika presentationsformer. Tekniken gör det till stor del möjligt att utforma sidor för de båda medierna på likartat sätt. Projekten bör avse en rad olika områden på kommunal nivå. Det vore önskvärt att inom dessa områden få med sådana som ställer olika krav på lagring och sökning av information. För att de ska vara verkligt intressanta för invånarna kan de behöva beröra förhållanden på mycket lokal, kanske grannskapsnivå. Projekten bör alltså åtminstone delvis inriktas på ett mindre grannskap med några tusen hushåll.

Det är viktigt att i detta sammanhang peka på de möjligheter till stimulerande idéutbyte och på sikt kanske samarbete som kan finnas med andra grupper som från varierande utgångs- punkter redan studerar de nya medierna. Inom televerkets försök med teledata finns flera grupper som målmedvetet analyserar teledatas användbarhet för vissa konkreta typer av information. Värdefulla experimentella studier bedrivs vid Umeå universitet och universitetet i Göteborg. Sveriges Televi- sion AB avser att fortsätta och utveckla sin verksamhet med text-TV. Folkbiblioteksutredningen har visat intresse för försök med teledata på bibliotek för praktiska studier av olika slags samhällsinformation.

Vi rekommenderar alltså ett praktiskt fältprov med de nya medierna. Kostnadsramen är svår att precisera. Projekten bör pågå i två till tre år eftersom tex medborgarnas intresse för information kan tänkas hänga samman med deras vana vid de nya medierna och med hur innehållet i dessa utvecklas.

Några av de frågeområden som projekten kan studera är följande.

De nya medierna som myndighetskanal. Det är inte ovanligt att medborgaren inte riktigt känner till ansvarsfördelningen mellan tex olika kommunala myndigheter. En gemensam kontaktyta för dessa gentemot medborgarna är därför ofta önskvärd, och här kan också t ex landstingets information och viss information som härrör från riksplanet presenteras. Kon- takterna är både uppsökande och uppsökta: exempel på dessa

• Sida 204
•  Original

är landstings- eller kommunkataloger respektive kommunala informationscentraler. De nya medierna kan prövas här. Kanske kan de vara billigare och/eller effektivare än andra lösningar; projekten bör ge besked om detta.

I kapitel 5 och i bilaga 3 pekar vi på de olika tekniska lösningar som finns för att producera och sända lokal eller regional text-TV. Dessa alternativ måste närmare studeras, bl a inom ramen för det föreslagna projekten. Det finns olika sätt att utöka sidkapaciteten i text-TV; dessa bör analyseras.

En viktig källa till information för medborgaren i lokala frågor utgörs av lokalpressen. Genom lokalpressen når myndigheter- na ut med bara en liten del av sin samhällsinformation. Annonser beställda av myndigheterna är minst lika dyra som kommersiella annonser och berättar inte vad som verkligen beslutats avt ex kommunfullmäktige; för det svarar de tidnings- anställda, vanligen en ensam kommunreporter (som dessutom kan ha andra uppgifter). Självfallet har journalisterna andra principer än kommunala informatörer vad gäller urval och presentation av lokala händelser. Rapporteringen från de kommunala nämnderna är långtifrån fullständig: den inriktas på vissa av ärendena som tagits upp i fullmäktige och räknar pliktskyldigast bara upp merparten av dessa några dagar efter det att sammanträde ägt rum. I de nya medierna kan mer av detta lagras och presenteras.

De nya medierna som mötesplats. Lokala text-TV-sändningar eller en lokal teledatabas kan vara ett sätt för andra lokala medier att träffa varandra. Press och etermedier möts nästan aldrig, eller i alla fall på ett inte likformigt sätt. Radio och TV kan nästan inte alls kommentera vad som står i pressen, medan pressen recenserar dels etermediernas kulturutbud (på sina nöjessidor, framför allt), dels vad som sågs av fristående debattörer i etermediernas aktualitetsprogram (på pressens ledarsidor). Det kan förefalla naturligt för lokalpress och lokalt verksamma etermedieredaktörer — från riksredaktionen, från regional-TV eller från lokalradion — att samarbeta kring material som ska publiceras på lokala text-TV- eller teledatasidor, eftersom medierna ibland — bl a i Västtyskland — har sagts vara ett mellanting mellan journalistik i tryckt skrift och tex eter- medierapportering.

En sådan tanke om samarbete på det lokala planet mellan företrädare för olika medier är stimulerande och anknyter bla till diskussionen om att öppna lokalradion. I själva verket var ju en av orsakerna till att vi inledde vårt arbete just det intresse som från tidningsutgivarnas håll riktades mot de nya medierna. Vi har behandlat tanken att i text-TV låta publicera löpsedlar för

• Sida 205
•  Original

lokal— eller regiontidningar men funnit att detta inte utan vidare låter sig förenas med rådande radioavtal. Inom ramen för en begränsad försöksverksamhet är det mer naturligt och närmast önskvärt med ett ännu mer fördjupat samarbete.

l text-TV måste sådana försök ske inom ramen för Sveriges Radios ansvarsregler (om inte en särskild lagstiftning tas beträffande försöksverksamheten eller om provsidorna undan- hålls allmänheten). l teledata kan det, med de ansvarsregler vi föreslår, bli enklare att etablera samarbete. Huvudman för försöket kan då vara en ellerflera tidningar, en lokalradiostation, en närradioförening eller kommunen.

I själva verket kan de lokala text-TV- och teledata-sidorna bli en mötesplats också för journalister och kommunala myndig- hetsinformatörer. Den journalistiska behandlingen av kommu- nalpolitik i vid mening och andra lokala händelser möter myndighetsinformation som ryms itext-TV och teledata. Prövat i liten skala inom det skisserade programmet kan detta leda till det utökade samarbete mellan kommunala informatörer och fackorgan å den ena sidan och lokalt verksamma journalister å den andra som förordas av bla utredningen om den kommu- nala demokratin (SOU 1975:41).

Ytterligare viktiga grupper finns, tex lokalt verksamma föreningar. Man kan se de nya medierna som en anslagstavla också för dessa grupper, där de kan anslå meddelanden om möten, evenemang etc, till lägre kostnader och på enklare sätt än i andra medier. Detta blir alltså en annan kommunikations- Iänk än mellan medborgare och myndigheter.

Till tanken på medierna som mötesplats hör också perspek- tivet att särskilt teledata kan användas i en offentlig dialog mellan t ex intresserade väljare och politiker. Försöket med s k tvåvägs kabel-TV i Reading, Pennsylvania (USA), där främst pensionärer skötte programverksamheten och bla hade utfråg- ning av politiskt valda tjänstemän, visar att det kan finnas allmänt intresse att delta i eller följa sådana dialoger. Man kan tex tänka sig att i teledata olika personer bereds tillfälle att skriva öppna meddelanden till olika kommunala förtroende- män, nämndledamöter eller motsvarande, bl a om ärenden som blivit omnämnda på andra sidor i mediet.

Olika tekniska och redaktionella lösningar. Teledata har en markant större sidmässig kapacitet än text-TV. Ändå är det lika viktigt hur man disponerar detta sidutrymme i båda medierna. I det ena fallet — text-TV — är det fråga om att hushålla med ett begränsat antal sidor och att anpassa dem till varandra så att det lätt går att beställa fram nya sidor om den just beställda inte innehåller tillräckligt med information. I teledata måste sidorna

• Sida 206
•  Original

lagras, ordnas i följder, förses med hänvisningsuppgifter och kanske innehålla s k sökord så att läsaren enkelt kan beställa och hitta sidor som behandlar ett visst problem. I båda fallen gäller det att fördela informationen på sidor med mycket begränsat utrymme.

Inom projektet kan man således när det gäller text-TV studera olika sätt att sammanlänka sidor med varandra, t ex flersides- minnen, roterande flersidor (som redan används i TV—bolagets text-TV-försök) eller en princip med trädstruktur som liknar den som finns i teledata. Vad gäller teledata kan det inom projekten bli fråga om att analysera olika databasstrukturer och olika sökspräk. Språkliga och formgivningsmässiga aspekter ärockså viktiga. Medierna kan jämföras bl a med avseende på hur användarna snabbast hittar eftersökt information i dem. Var är det lättast att hitta viss information om kommunen? Var — och hur — letar medborgaren helst?

Medborgarnas informationsbehov och informationsletande. Sist i vår uppräkning — men avgjort i förgrunden i själva projekten — kommer förhållandet till de medborgare som ska söka den publicerade informationen. Det finns bl a utländska försök med likartad inriktning att ta vara på, liksom en rikhaltig flora av svenska prov med andra nya medier. Här kan vi bara nämna det försök med text-TV (enligt den kanadensiska system- standarden) som startat i Washington, DC (USA) under 1981 och som prövar både federal och lokal myndighetsinformation.

Inom ramen för de skisserade projekten måste man noga studera hur olika grupper av kommuninvånare idag uppfattar, behöver, efterlyser, letar efter och använder information som rör företeelser inom den kommunala förvaltningen. Tyngd- punkten i projekt av den här arten ligger i själva verket på mottagarsidan: att studera hur olika typer av redigering, lagring, utformning och sökning av myndighetsinformation påverkar medborgarnas utbyte av den, samt att se hur möjlig- heterna till dialog — via systemen — med politiker och tjänstemän uppfattas och utnyttjas. Användarterminalerna för kanske i synnerhet teledata bör under försökstiden finnas inte bara hos ett representativt urval hushåll utan också på vissa allmänna platser (där lokal information ibland är tillgänglig idag). Forskningsprogrammet bör för andra intresserade kommun— er och landsting kunna ge besked om de ungefärliga kostnader- na för att på detta sätt sprida lokal myndighetsinformation som medborgarna behöver och använder. Projekten ska besvara frågor av typen: Vilken lokal/kommunal samhällsinformation passar att lagras i teledata? Hur stora resurser kräver detta? Hur mycket sådan information letar olika grupper av medborgare

• Sida 207
•  Original

verkligen efter (och hur mycket hittar de inte)? Vilka konsekven- ser får detta för vad medborgarna sedan gör och vad de anser och vet om den kommunala förvaltningen?

Vi menar att ett forskningsprogram av den här typen kan ge värdefull vägledning inför mer utbyggd verksamhet. Forskning- en blir på så sätt nyttiggjord. För detta krävs bl a att projekten fortlöpande följs av berörda parter, t ex av det departement som tillsatt vår utredning, utbildningsdepartementet.

9.10. Kommentarer till lagförslagen

9101. Lagen om ansvarighet i framställning i teledata

Lagen om ansvarighet i framställning i teledata är i huvudsak utformad så, att hänvisningar görs till de bestämmelseri TF och därtill anslutande författningar som gäller periodisk skrift och som kan anses tillämpbara på teledataframställningar. Efter hänvisningarna följer upplysningarom vad vissa företeelseriTF skall motsvaras av på teledataområdet.

Det torde vara obehövligt att förklara bestämmelser som sålunda har sina direkta motsvarigheter i TF. Vi hänvisar till de överväganden om TF:s tillämplighet på teledata som vi gjort i betänkandets text, kapitel 9.3.2, och de närmare förklaringar till lagtextens utformning som vi gett där. Det finns i övrigt anledning att här ta upp definitionsfrågor.

För att beskriva lagens tillämpningsområde används begrepp som knyter an till den av radiorättsutredningen föreslagna terminologin i betänkandet SOU 1981:19. Enligt dess förslag förstås bl a med televisionsprogram innehållet i en radiosänd- ning eller trådsändning av rörliga bilder med eller utan ljud eller av andra bilder (stillbilder) med ljud.

För våra syften tar vi fasta på begreppet stillbilder och egenskapen utan ljud. Till begreppet stillbilder fogar vi ytterli- gare egenskaper för att göra dess omfång mindre. | betänkan- dets text, kapitel 9.3.2 och 9.4.2 har vi motiverat varför de förevarande bestämmelserna — och reklamlagstiftningen — bör gälla en mindre omfattande medieteknik.

Det centrala begreppet i 1 5 är sålunda stillbilder. Vad det begreppet innebär kan förklaras både genom att beskriva vad det självt innehåller och vad begreppets motsats— rörliga bilder — innebär.

Radiorättsutredningen anför härom:

Gränsen mellan en rörlig bild och en stillbild ärinte helt klar. En bild i ett vanligt TV-program som uppfattas som

• Sida 208
•  Original

rörlig, består i själva verket av en serie stillbilder som var och en visas under mycket kort tid. Vid avgörandet av vad som är en rörlig bild respektive en stillbild bör man utgå från synsinnets uppfattning. | t ex text—TV och teledata kan emellertid förkomma inslag som ger bilden viss rörlighet, tex blinkande pilar eller blinkande ögon i en grafisk figur. Bilderna är dock i allt väsentligt stillbilder och bör därför betraktas som sådana. Även bild som innehåller text som glider fram över en bildyta ungefärligen i lästakt bör betraktas som stillbild om den i övrigt utgör en stillbild.

Utredningen innefattar sålunda i begreppet bild all information som presenteras så, att den uppfattas med ögat, alltså också text bestående av bokstäver och siffror. Vi föreslår den avvikelsen från de radiorättsliga begreppen att vi uttryckligen nämner

text. Vad gäller stillbildsbegreppets omfång innefattas: teledata,

telefax, teletex, textradio, faxradio, text—TV och sådana TV- bilder som är avsedda att återges en och en utan att ge tittaren föreställningen av rörliga bilder (stillbildsband).

Genom uttrycket telenät görs här en avgränsning. Uttrycket telenät förekommer veterligen inte i legal text. Det är telefonnät och telexnät som används. Vad som avses med "telenät" är just dessa nät och de aviserade data- eller teledatanäten. Uttrycket kunde möjligen bytas ut mot teleför- bindelser som finns bland de bestämmelser som gäller telever- kets verksamhet omväxlande med ordet telekommunikationer. De uttrycken leder dock tanken in på vad nätet innehåller. Tråd eller ledning (bredband eller kabel) för sändning av TV-program och text-TV eller stillastående TV-bilder avses därmed inte. TV-program utesluts visserligen ur begreppet stillbilder redan genom kännetecknet "utan ljud". Bestämningen "befordras -—— över telenät" är nödvändig för att skilja av text-TV och andra TV-bilder. Den tekniska utvecklingen kan visserligen komma att göra det möjligt att befordra sådana sändningar över telenät men troligen inte inom överskådlig tid.

Ljudradioprogram kan befordras övertelenät men skiljs ju av genom egenskapen "utan ljud". Därmed kan dock också textradio och möjligen också faxradio sändas på det sättet. Praktiskt sett torde det emellertid inte bli vanligt inom överskåd- lig tid.

Med de närmare bestämningarna i denna paragraf avses sålunda teledata samt också telefax och teletex.

Vad det innebär att framställningen är avsedd att mottagas av allmänheten har vi utvecklat i kapitel 4.3 i betänkandets text.

• Sida 209
•  Original

9.102 Lagen om reklam m m iframställning i teledata 2 &

I denna paragraf förbjuds medieinnehavaren dels i första punkten att vidarebefordra reklammeddelanden för annans räkning, dels i andra punkten att själv göra reklam för egen kommersiell verksamhet.

Med den som bedriver verksamheten avses den som i ansvarig ställning sköter de löpande angelägenheterna. Det är mot denna person förbudet och straffsanktionen riktas. Denna kan vara ägaren av medieföretaget men detär då inte fråga om samma formella ansvar som kan drabba honom enligt ansva- righetslagstiftningen. Den person som kan bli ansvarig enligt förevarande paragraf kan också vara ansvarig utgivare för teledatabasen med det är i så fall inte i den egenskapen han ansvarar för att reklamförbudet iakttas. Enligt de allmänna straffrättsliga medverkansreglerna kan påföljd ådömas även annan.

För innebörden i att framställningen kan mottagas av allmän- heten hänvisas till övervägandena därom i kapitel 4.3 och 9.4.2 i betänkandets text. Vad som förstås med bostäder finns redovi- sat i radiorättsutredningens betänkande, SOU 1981:19, till vilket hänvisas.

Det förbjudna förfarandet beskrivs med utrycket "upplåta utrymme i teledatabasen för meddelanden som syftar till att främja avsättning eller anskaffande av vara, tjänst eller annan nyttighet". Uttrycket återgår på förhållanden som kännetecknar tidningarnas annonsackvisitions- och förmedlingsförfarande och skall tolkas mot bakgrund av dem. De meddelanden som avses motsvarar alltså annons i gängse mening. De kan härröra från såväl näringsidkare som privatpersoner.

l ordvalet "upplåta" ligger att det skall vara fråga om att på särskild plats vidarebefordra reklammeddelanden som härrör från annan än medieinnehavaren. Detta bör framgå redan av meddelandets yttre utformning. Men det kan inte alltid förut- sättas att utmärkning sker på samma tydliga sätt som i tidningar, särskilt som förfarandet förbjuds. Meddelandet skall emellertid ha införts för annans räkning och i dennes intresse, dess innehåll skall med andra ord ha utformats enligt annans uttryckliga önskan. Ett indicium för detär ett till medieinneha- varen givet uppdrag eller liknande, mot vederlag eller utan, att publicera meddelandet, men framför allt framgår det av med- delandets innehåll och syfte: det skall direkt främja avsättning eller anskaffning av en produkt etc, så som en annons i en tidning gör det. Sammanförandet av ett antal konkreta säljer-

• Sida 210
•  Original

bjudanden inom ett visst område—t ex bilar, båtar, fastigheter— till en marknad måste presumeras vara sådant upplåtande av utrymme som här avses. l begreppet konkreta erbjudanden ligger då att detaljerade uppgifter lämnas om telefon, adress och dylikt som kan åstadkomma kontakt mellan köpare och säljare. En annan sak är om medieinnehavaren själv ställer samman och utformar branschöversikter, jämförelser av priser och märken, på sådant sätt att det ej innefattar ett konkret utbud av varor och tjänster; detta träffas inte av bestämmelsen. Den avser överhuvudtaget inte de fall när någon yttrar sig om andras näringsverksamhet eller produkter, såvida det inte görs just som ett led i näringsidkarens eller annan persons verksamhet för att avsätta sin produkt.

Termerna näringsverksamhet, vara, tjänst och nyttighet har samma innebörd här som i lagstiftningen på konsumentskydds- området.

Termen näringsverksamhet omfattar var och en som yrkes- mässigt driver verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Såväl statliga som kommunala organ som idkar näring avses. Vinstsyfte fordras inte.

Med uttrycket vara avses fysiska föremål, inbegripet djur. Uttrycket tjänst har en vidsträckt innebörd och skall tolkas såsom omfattande exempelvis resor och andra transporter, inkvartering, underhålls- och reparationsarbeten av olika slag, medicinsk och annan behandling, undervisning, försäkring, . kulturella företeelser av olika slag. ;

Med nyttighet menas — utom vara och tjänst — rättigheter av olika slag, tex krediter, aktier och andra värdepapper och i fastigheter. '

Det framgår av ordet anskaffande att också inköpsverksamhet avses, alltså också framställningar som används vid anskaffning | av nyttigheterfrån leverantörer. I den mån meddelanden i sådan verksamhet inte kan anses avsedda för allmänheten faller de utanför regleringen. I sammanhanget viktigast är meddelanden som åsyftar rekrytering av arbetskraft.

I andra punkten avses det fallet att medieinnehavaren själv driver kommersiell verksamhet. Det förstår sig självt att det inte är medieverksamheten som sådan som avses, även om den kan drivas som näringsverksamhet.

Bestämmelsen här knyter an till begreppet kommersiell reklam så som det utformats och tolkats i tryckfrihets- och marknadsföringsrättsliga sammanhang.

Meddelandet skall för det första härröra från en medieinne- havare som själv driver näring. Det framgår av lokutionen "meddelanden — — — som angår hans näringsverksamhet".

• Sida 211
•  Original

Utanför regleringen faller alltså yttranden av medieinnehavare. som är privatpersoner eller personer som driver ideell verksam- het.

Meddelandena skall angå näringsidkarens näringsverksam- het. I det ligger att det skall vara fråga om yttranden av utpräglat kommersiell natur, yttranden som inte avser nyhetsförmedling— en eller åsiktsbildningen i samhället. Det kan vara fråga om också att näringsidkaren yttrar sig om andras näringsverksam- het men då skall yttrandenas innehåll ha ett direkt samband med hans egen verksamhet eller produkter och det torde då behöva förutsättas ett förhållande mellan konkurrerande näringsidka- re.

Meddelandena skall vidare direkt syfta till att främja avsätt- ning eller anskaffning av en nyttighet, dvs ha rent kommersiella förhållanden till föremål. Allmänna uttalanden om verksamhe- ten eller produkterna i syfte att bibringa allmänheten vissa värderingar eller påverka människors beteende faller utanför lagens tiliämpningsområde. Yttrandena skall ingå som ett Iedi marknadsföringen.

35

Upplysningar av alla slag om allmänna kommunikationsmedel får lämnas, såsom uppgifter om ankomst- och avresetider, priser och andra villkor. Alla reguljära trafikmedel av kollektivt slag avses, vare sig de drivs i det allmännas eller privat regi. Uppgifter om charterresor och andra tillfälligt erbjudna rese- möjligheter får sålunda inte förekomma.

55

Paragrafen har utformats efter mönster av bl a 18 & MFL, 20 & firmalagen och 45 lagen om namn och bild i reklam. Bestämmelsen har tillkommit för att hindra att ett förbjudet reklamyttrande behålls i teledatasystemet även efter det att medieinnehavaren dömts för förfarandet. Om så skulle ske gör ; han sig visserligen skyldig till ett nytt brott, men det kan framstå som omständligt att behöva beivra det på nytt.

Rättens förordnande verkställs på vanligt sätt genom polis-

» myndighetens försorg.

9.10.3 Följdändringar i annan lagstiftning Den tystnadsplikt som föreskrivs i 7 & i teledataansvarighetsla- gen föranleder tillägg i vissa paragrafer i rättegångsbalken

• Sida 212
•  Original

(36 kap 5 och Bäå och 49 kap 45 3) och i sekretesslagen (1980:100) (16 kap 15 2) som gäller förhållandet mellan vittnes- plikten och meddelarfriheten m m. Likaså medför utformningen av censurförbudet i 3 & i den förslagna ansvarighetslagen att till 8 & radiolagen måste fogas en upplysning om att när det gäller det där intagna förbudet mot att förbjuda trådsändning på grund av dess innehåll finns den avvikande bestämmelsen i nämnda 3 5.

När de nya medierna — text-TV, teledata och telefax — började diskuteras i vårt land betraktades de på sina håll som ett hot mot pressen. Andra såg dem som en möjlighet att rationalisera tidningarnas distribution. Det nuvarande sättet att bära ut nyheter i pappersbuntar tidigt på morgnarna påstods vara ett helt föråldrat system. I stället skulle en telefaxapparat i hemmet under natten successivt matas med tidningsinnehållet på elektronisk väg, och sedan skulle den färdiga tidningen kunna tas ut från apparaten lagom till morgonkaffet.

Visserligen finns en telefaxteknik av detta slag sedan flera år tillbaka men den förutsätter så dyra investeringarför pressen, så höga kostnader för mottagningen och så många praktiska olägenheter att den med dagens teknik inte är något realistiskt alternativ. Även om utvecklingen går mycket snabbt torde man inte kunna räkna med en telefaxtidning som fullständigt ersätter den vanliga dagstidningen under överskådlig tid.

Introduktionen av text-TV och teledata kommer dock att skapa nya förutsättningar för pressen. I kapitel 8.1 har vi huvudsakli- gen behandlat teledatas inverkan på pressen. Detta beror på att vi föreslagit att text-TV under innevarande avtalsperiod skall handhas av SR—koncernen på de villkor som gäller för TV- sändningar eftersom text-TV under lntroduktionstiden har ett nära samband med TV-programmen. Allteftersom tekniken utvecklas kan emellertid det från TV-programmen fristående informationsinnehållet få allt större omfattning och text-TV kan ifråga om innehållet komma att närma sig teledata. Vi anser därför att frågan om formerna för text-TV-verksamheten bör

• Sida 216
•  Original

omprövas i samband med arbetet på ett nytt avtal med Sveriges Radio. Utvecklingen på andra områden,t ex i fråga om kabel-TV, torde också motivera en sådan omprövning. Av kapitel 5, 9.3.1, 9.7 och 9.9 framgår hur vi ser på frågan om text-TV:s funktion under de närmaste åren.

Som framgår av kapitel 8 anser vi inte att teledata — med mottagning på bildskärm, skrivare av olika slag m m - kan ersätta den pappersbundna tidningen. Det begränsade formatet och bristande grafiska uttrycksmöjligheter gör mediet mindre lämpligt för bakgrundsmaterial och utförliga kommentarer. Däremot kan det bli ett mycket värdefullt komplement. Genom sina unika egenskaper kan det— förutom komletterande nyhets- material — ge redigerade översikter i anslutning till tidningens innehåll och hänvisning till annat informationsmaterial. Detta hör samman med att mediet är ett massmedium med förhål- landen som motiverar etablerings- och ansvarighetsregler som är likartade dem som gäller för pressen men att det samtidigt också är ett "individuellt massmedium". Det ger mottagaren möjlighet att själv välja information bland kanske hundratusen olika sidor i teledatabasen men också att svara och själv överföra information. Genom en sådan tvåvägskommunikation kan tidningsläsaren få en mer aktiv roll. Han får inte bara ett av utgivaren i förväg gjort urval utan han kan också själv i viss mån vara med om att bestämma innehållet. Därmed kan en önskan som framställts i den offentliga debatten bli tillgodosedd, nämligen att få till stånd en information som inte bara är "utgivarstyrd" utan också "användarstyrd".

Från pressens sida har man tidigt visat ett intresse för de nya medierna. Svenska Tidningsutgivareföreningen hemställde i en skrivelse till regeringen i februari 1977 om en utredning på detta område. Pressens inställning till teledata har varit ganska ambivalent. Å ena sidan har man sett den nya tekniken som ett instrument att ytterligare utveckla tidningarnas verksamhet. Å andra sidan har man kommit att betrakta teledata som ett hot mot nuvarande förhållanden inom pressen.

Vi anser att det är angeläget att pressen tar till vara den möjlighet till utveckling som teledata erbjuder och inte begrän- sar sig enbart till den pappersbundna tidningen. Ifråga om den använder man ny produktionsteknik, söker utveckla verksamhe- ten genom bilagor, nyhetsmagasin etc. Enligt vår uppfattning är pressens funktion att ge nyheter, bakgrundsmaterial, kommen- tarer etc med den teknik som vid varje tillfälle är den lämpligaste — alltså inte med nödvändighet på papper. Det är farligt att låsa . fast sig i en befintlig teknik. Det visas av det ofta använda

• Sida 217
•  Original

exemplet om de amerikanska järnvägarna, som var så inriktade på att transporter skall gå på räls, att de lät lastbilsföretagen ta hand om varutransporterna i så stor utsträckning att järnvägar- nas ekonomi förstördes. I Finland har ett företag som står den största dagstidningen nära tagit initiativettill ett teledataföretag i syfte att erbjuda ett komplement till pressen.

Vår utgångspunkt vid behandligen av denna fråga har varit yttrandefriheten och informationsfriheten enligt RF. l kap 9.1 och 9.3.2 har vi närmare motiverat våra ställningstaganden ifråga om etablering och övriga regler.

Alla torde vara överens om att frågan om en vidgad yttrandefrihet inte enbart kan ses som en intressefråga för pressen. Vi är emellertid övertygande om att pressen i det perspektiv vi här angivit har stora möjligheter att inte bara fylla sin nuvarande samhällsfunktion utan också ytterligare utveckla den.

Av vad som anförts i föregående avsnitt framgår att det inte finns någon anledning för pressen att frukta konkurrensen med teledata i fråga om textinnehållet under förutsättning att möjligheterna till vidare utveckling tillvaratas. Däremot finns farhågor ifråga om reklamen, nämligen att tidningarna skulle berövas en så stor del av sina annonsintäkter att deras ekonomi och därmed deras möjligheter att utkomma skulle hotas. Detta har angivits som ett motiv för att förbjuda reklam i teledata. Innan vi går in på detta tar vi upp frågan om reklamens roll i samhället över huvud taget. Reklamutredningen har ingående belyst denna fråga. l Reklam I (SOU 1972:6) var utgångspunkten att reklamen som konsumentpolitiskt medel skall bedömas som ett i och för sig legitimt och nödvändigt medel för att främja avsättning av varor och tjänster. | Reklam V, (SOU 1974:23) som behandlar information i reklamen, sades att reklamen och konsumentupplysningen måste ses som kompletterande infor- mationsmedel eftersom tanken att konsumenterna genom starkt ökad tillgång på konsumentupplysning från ansvariga samhällsorgan skulle få en totalt sett väl balanserad information inte är realistisk. De resurser som krävs för att ett sådant system skall kunna tänkas fungera tillfredsställande skulle enligt reklamutredningens bedömning inte komma att stå till buds under överskådlig framtid. Som slutsats angavs att reklamen på många områden kan bli ett lämpligt medel att tillgodose en stor del av konsumenternas behov av produktcentrerad information. Därvid framhöll man dock att vissa krav bör ställas på närings-

• Sida 218
•  Original

livets egen informationsverksamhet.

Vi vill redan nu framhålla att de nuvarande ekonomiska förhållandena gör det ännu mer osannolikt att samhället skulle kunna satsa så stora resurser på konsumentinformation att reklamens informationsinnehåll skulle kunna undvaras. Därför finns det stor anledning att undersöka om reklam i teledata skulle kunna fylla det syfte som reklamutredningen önskade få tillgodosett.

I detta sammanhang vill vi i anslutning till vad som sagts i kapitel 8.1 betona teledatas särart. Reklam i teledata kan inte jämställas med någon annan reklam eftersom den utgör en helt ny form för information om varor och tjänster.

En teledataannons finns lagrad i teledatabasen bland kanske tusentals andra annonser och informationssidor. Den ligger passiv ända tills någon beställer fram den. Det är därför möjligt att endast få människor kommer att se den.

Docent Karl Erik Gustafsson som varit knuten till vår utredning som expert vid behandlingen av reklamfrågan hari en rapport "Teledata som reklammedium — en preliminär analys" (Före- tagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet, FE 1980:162) närmare belyst denna fråga. Han framhåller bl a att teledata i reklamsammanhang mer kan betraktas som en elektronisk brevlåda än som en elektronisk tidning. Den skiljer sig dock från andra brevlådor genom att användaren själv bestämmer vad som skall hamna i den.

Varje reklamsida i databasen för ett mer självständigt liv än tex en tidningsannons. Medan annonsen försvinner med dagstidnings- och veckotidningstexten när dagen eller veckan gått ut är teledatareklamen inte beroende av annan information i systemet. Chanserna ärsmå att läsare skall gå tillbaka till gamla tidningar och det är få annonsörer som har råd att annonsera i tidningar varje dag. I teledatasystemen är inte problemen av den arten. Teledataannonsören avgör oberoende av annat innehåll i datasystemet hur länge sidorna skall vara kvar. Kostnaderna ligger för honom i införandet av materialet i teledatabasen och eventuellt uppdatering av det. Med detta följer att annonsören inte kan lita på att annonsen automatiskt skall följa med annan, attraktiv information som tex är fallet ifråga om tidnings- och bioreklam. Teledataannonsen måste alltså verka genom sin egen kraft. Eftersom mediet inte lämpar sig för suggestiv eller annan emotionellt färgad framställning blir det naturligt att den innehåller uppgifter om varuslag, kvaliteter, priser m m. Den kan också komma att användas som komplement till varukataloger m m.

Användaren har ofta ett mycket stort annonsmaterial att välja

• Sida 219
•  Original

mellan. Han kan också svara på de erbjudanden som en annons innehåller. Genom frågor kan han själv styra informationen. Han kommer inte att nöja sig med allmänna fraser som svar på sina frågor. Därmed minskas också möjligheterna för annonsö- ren att endast framhäva för honom positiva sidor av utbudet.

Teledatareklamens särart framstår tydligt vid en jämförelse med reklam i TV. En sådan jämförelse är nyttig eftersom det påståtts att reklam i teledata skulle vara av samma karaktär som TV-reklam och att den skulle kunna få en smittoeffekt på förbudet mot TV-reklam. Det ligger utanför vårt område att ta ställning till frågan om reklam i TV. Vi nöjer oss här med att visa att de argument som anförts mot TV-reklamen inte är tillämpliga på teledata. Som motivering för förbud mot reklam i TV har bla anförts att den samtidigt skulle skölja över miljoner tittare med rörliga bilder som har låg informationshalt men stark emotionell påverkan, att kostnaderna skulle vara så höga att endast kapitalstarka företag har råd att annonsera, att reklamverksam- heten kan påverka innehållet i programmen och att en opropor- tionerligt stor del av sändningstiden skulle upptas av reklam till nackdel för tittarna.

Vi går inte här in på frågan om hållbarheten i dessa påståenden men vill framhålla att inte ens motståndarna till TV-reklam med skäl kan hävda att de skulle kunna vara tillämpliga på teledata.

Förhållandet är nämligen det

att en teledataannons inte överförs samtidigt till ett stort antal personer utan måste beställas fram ur ett mycket stort förråd av annonser efter konsumentens val

att teledata inte förmedlar suggestiva filmbilder eller musik utan endast text och enkla stillbilder och därför inte lämpar sig för emotionell påverkan utan i stället genom format och uttrycksmedel för faktainformation

att teledata inte kan skölja övertittaren utan endast när den som beställt den

att en teledataannons är billig att framställa och därmed också lämplig för mindre företag, föreningar och privat- personer som annonserar lokalt eller regionalt

att teledataanvändaren själv väljer bland tusentals olika sidor och själv sammanställer informationsinnehållet vil- ket inte behöver innehålla en enda annons.

Av vad som här anförts framgår att teledata särskilt väl lämpar sig för informativ reklam av det slag som reklamutredningen

• Sida 220
•  Original

efterlyste i sitt betänkande Reklam V. Även om vi i likhet med vad som framkom vid prövningen av reklamutredningens förslag inte anser det möjligt att genom direkta ålägganden i lag fastställa vilket informationsinnehåll en annons skall ha finns det anledning att undersöka huruvida inte en samverkan mellan samhällets konsumentorgan och företagen skulle kunna åstad- kommas i detta syfte. Den statliga varuprovningskommitten (H 1979:05) kan enligt sina direktiv ta upp frågor av detta slag. Det skulle tex vara möjligt att få till stånd en utvidgning av VDN-begreppet. Företagen skulle få möjlighet att i sin annon- sering ge vissa sakuppgifter om sina varor enligt mallar som fastställts av de statliga konsumentorganen. På detta sätt skulle en företagsinformation, som definitionsmässigt är reklam, kunna innehålla just den information som motsvarar statsmak- ternas intentioner och reklamen därmed i detta hänseende bli det komplement till konsumentupplysningen som reklamutred- ningen ansåg önskvärt. Vi förutsätter att denna fråga närmare prövas av varuprovningskommitten.

Det främsta skälet som anförts mot reklam iteledata är risken att pressen skulle förlora annonsintäkter. Detta har också åberopats ifråga om TV-reklam. Man har befarat att om en stor del av annonserna skulle flyttas över från tidningarna till teledata skulle detta kunna medföra ett intäktsbortfall som skulle kunna hota tidningarnas ekonomi. I kapitel 8.2 nämns ett teoretiskt räkneexempel, som utgår från att tidningarna skulle förlora sina samtliga eftertextannonser och dessutom hälften av övriga annonser. Detta skulle innebära ett intäktsbortfall på 2000 miljoner och motsvara två tredjedelar av pressens totala annonsintäkter. I en sådan kalkyl har man inte räknat med några intäkter från teledataannonser i pressens regi. Ingen påstår emellertid att detta räkneexempel är realistiskt men det har anförts att bara bortfallet av en tiondel av annonsintäkterna skulle motsvara hela det nuvarande samlade direkta presstödet (drygt 300 miljoner kronor).

Detta är enligt vår uppfattning en defensiv inställning som i längden inte kan främja pressens intressen. Ifråga om jämförel- sen med presstödet vill vi framhålla att teledatareklam skulle få olika verkningarför olika slags tidningar. Pressstödets uppgift är ju att stödja företag i underläge och underlätta nyetablering. Andratidningar, som man särskilt vill hjälpa genom presstödet, har ibland en upplaga som är så mycket mindre än förstatid- ningens att de inte kan dra till sig mycket eftertextannonser. l teledata finns emellertid inte någon upplagebegränsning av det slaget. Den lilla tidningens teledatabas när i princip lika långt . som den stora tidningens. Därför skulle teledata kunna vara

• Sida 221
•  Original

särskilt värdefull för mindre tidningar med initiativkraft.

Ett reklamförbud i teledata kan inte införas utan vidare. Visserligen kan enligt RF friheten att yttra sig i näringsverksam- het begränsas. Men detär inte i enlighet med TF:s intentioner att förbjuda reklam i ett helt medium. Det enda undantaget i detta hänseende är förbudet mot TV-reklam, men som vi tidigare framhållit är skälen för detta inte tilllämpliga ifråga om teledata. Därför måste andra viktiga skäl kunna anföras som stöd för ett sådant förbud.

För vår del anser vi inte att reklam i teledata skulle medföra ett inkomstbortfall för pressen av den storleksordningen att det skulle hota dess ekonomi och möjlighet att utkomma. För det första skulle pressen genom att ta initiativ på teledataområdet kunna förbättra sin redaktionella produkt så att den blir mer konkurrenskraftig. För det andra är teledataannonsen av sådan karaktär att den i regel inte kan ersätta tidningsannonsen men däremot komplettera den. En annonsör som endast använder teledata har visserligen garanti för att hans annons matas in i teledatabasen men inte att den kommer att nå någon potentiell köpare eftersom den måste beställas innan den kan nå konsu- menten. I en tidning "skummar" läsaren gärna annonserna som anses ha ett stort läsvärde. Teledataannonsen är lämplig för den som på förhand bestämt vet vad han vill ha medan tidningsan- nonsen representerar ett allmänt utbud. Det naturliga är därför att annonsören inför en kombinationsannons i båda medier- na.

Tilläggskostnaden för en teledataannons bör kunna bli låg, eftersom teledataannonsen är så billig att producera. Detta brukar anföras som ett hot mot tidningarna, eftersom de inte skulle kunna tänkas hålla uppe sina nuvarande annonspriser. Vi tror däremot att just de låga produktionskostnaderna för teledata blir ett motiv för en utökad annonsering. Om annonsö- ren har en fast reklambudget och tillåggskostnaden för teleda- taannonsen skulle motivera en inskränkning ifråga om annan reklam finns det anledning att anta att detta kommer att drabba direktreklamen som i Sverige utgör en betydande del av reklamutbudet.

Även om annonsintäkterna skulle minska något i vissa tidningar måste man dock se på vad pressen kan ha förfördel av att använda teledata i sin redaktionella verksamhet. Ett reklam- förbud gör det mindre motiverat för pressen att etablera sig i teledata. Det blir då stor risk för att komma efter i utvecklingen och i själva verket förlora på reklamförbudet.

Ett reklamförbud kan för övrigt inte förhindra varje form av reklam i teledata. Om förbudet endast gäller mottagning i

• Sida 222
•  Original

hushållen finns det ingenting som hindrart ex fastighetsmäkla- re, resebyråer, bil- och båtförsäljare m fl att sätta upp teledata- baser med reklam i sina lokaler och på andra offentliga ställen. Om pressen inte själv är beredd att engagera sig i en likartad verksamhet kan stora konkurrensnackdelar uppstå.

Svårigheterna att effektivt upprätthålla ett reklamförbud blir över huvud taget stora. Förbudet skulle t ex inte kunna gälla för teledataöverföringar med reklam även till hushållen om den sker från teledatabaser utanför landets gränser, t ex i Danmark, Finland eller Norge.

Teledata kan inte väntas bli en vanlig företeelse i de svenska hushållen förrän tidigast på 1990-talet. Under innevarande årtionde skulle pressen inte behöva befara någon konkurrens på annonsmarknaden från teledatas sida och skulle därför ha god tid att anpassa sig till en ny situation.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla att det i fråga om innehållet i reklamen inte bör råda andra regler än dem som gäller för periodisk skrift. Detta innebär givetvis att marknads- föringslagen m m är tillämplig på teledatareklamen.

Beträffande presentationsformen för teledatareklam föreslår vi däremot vissa bestämmelser. De går ut på att en teledataan- nons måste beställas särskilt och dessutom inte får förekomma på samma teledatasida som redaktionell text. En sådan bestäm— melse finns i Västtyskland och vi anser den vara till fördel för såväl konsumenten som pressen. En teledatasida är så begrän- sad till formatet att det är svårare där än på en tidningssida att göra en tydlig skillnad mellan annons och redaktionell text. Genom vårt förslag blir skillnaden mellan text och annonser i teledata klarare. Ingen kan då i teledata överraskas av reklam på en textsida som är beställd i annat syfte.

9.4.3. Bestämmelser om reklam i teledata

Vad vi anfört i kapitel 9.4.2 skulle föranleda lagstiftning på två punkter ifråga om sådan kommersiell reklam iteledata som kan mottagas av allmänheten i bostäder.

För det första skulle lagen stadga att de regler som gäller för alkohol- och tobaksreklam i periodisk skrift jämte påföljdsbe- stämmelser också gäller teledata.

För det andra skulle lagen — vid bötesstraff — stadga att befordran av kommersiella meddelanden skall ske så att de mottages åtskilda från annat innehåll i framställningen och endast på särskild begäran.

Av vad ovan anförts följer att kapitel 9.10.2 bort ändras i tillämpliga delar.

• Sida 223
•  Original

Särskilt yttrande

av Arvid Brandberg, sakkunnig

Rek/am i teledata

len reservation har ledamöterna Gustafson och Björck ansett att så kallad uppsökt reklam skall tillåtas i teledata avsedd för allmänheten. Jag ansluter mig till denna reservation.

Text- TV

| betänkandets kapitel 9.3.1 behandlas frågan om vilka som skall ha möjlighet att utnyttja text-TV-mediet utöver Sveriges Radio.

Utredningen har avstått från att föreslå en breddad använd- ning av text-TV. Man hänvisar därvid till ett uttalande i direktiven om att text-TV:s användning kanske bör bli relativt snäv. Man anser också att det i lagstiftningen är svårt att skilja text- TV-sändning från vanliga TV-sändningar. Kapaciteten anses vidare vara mycket begränsad varför intresset inte förväntas bli stort. Utredningen redovisar även kommande möjligheter till ökad kapacitet för text-TV-mediet.

l betänkandet påpekas beträffande text-TV-sändningarna från Sveriges Radio att företaget inom ramen för sin skyldighet att sända statlig myndighetsinformation även bör inkludera upp- gifter från kommunala myndigheter. Det sistnämnda skall gälla för den regionala text-TV-verksamheten.

Utredningen avvisar dock möjligheten för dagstidningar att sända löpsedelsliknande information med hänvisning till att detta ej torde vara förenligt med kravet på opartiskhet i radiolagen. Man anser dock att TT bör beredas visst utrymme i Sveriges Radios text-TV-sändningar.

Jag anser att text-TV-mediet redan nu bör användas för "text-TV-löpsedlar" från tidningar— framförallt genom regional text-TV. Vidare bör föreningar och organisationer av olika slag 1 få utnyttja text-TV för regional eller lokal information. Denna

• Sida 224
•  Original

möjlighet bör också finnas för folkbildningsorganisationer och idrottsföreningar. Även religiösa samfund och politiska före- ningar bör kunna använda text—TV. De här nämnda organisa- tionstyperna skall ses som exempel.

De mycket måttliga marginalkostnaderna som uppstår vid användningen av text-TV på beskrivet sätt bör betalas av de organisationer som utnyttjar mediet. Administrationen av den- na användning av vissa text—TV-sidor kan utföras av en särskild statlig organisation, av Sveriges Radio, av televerket eller överlåtas till olika privata företag.

| betänkandet har påpekats att text-TV:s kapacitet på sikt kan ökas högst avsevärt genom olika tekniker, bl a så kallad full-kanals text-TV. Denna teknik användes redan 1980 i Frank- rike på försök.

Kapaciteten vid full-kanals text-TV gör att även företag och andra bör få möjlighet att utnyttja text-TV-mediet. En sådan breddad användning kan dock enligt min mening anstå tills standardiseringsdiskussioner om sändningssystem för full- kanals text-TV gett tillfredsställande resultat.

Teledata med ljud

I fråga om definitionen av teledatabegreppet gör utredningen bedömningen "att ljudöverföring med teledatateknik, åtminsto- ne till för allmänheten rimlig kostnad, inte torde bli vanlig förrän tidigast i slutet av 1980-talet".

Teledata med ljud — i någon form — faller enligt betänkandets förslag och anknytningen till de nyligen presenterade förslagen från radiorättsutredningen under det regelsystem som avser TV-sändningar till allmänheten. Teledata med ljud avsett för allmänheten jämställs således med TV-bolagets sändningar.

Teledata med ljud används redan idag inom företagssektorn.l sin enklaste form innebär detta att man i pauserna — före eller efter — överföringen av en teledatasida sänder Ijudinformation av erforderlig längd. Det är i och för sig likgiltigt om ljudöver- föringen är kodad i digital eller analog form.

Elektroniska kretsar för talgenerering är redan idag vanliga och kommerfå avsevärtförbättrade prestanda för att "läsa upp" text från teledatasidor men också information från andra typer av datorsystem. Lyssnare kan vara blinda personer men också seende. Jag anser att det är otillfredställande att teledata med ljud inte får användas av allmänheten.

• Sida 225
•  Original

Bilaga1 Informationsteknologi- utredningens direktiv

Den nya informationsteknologin Dir 1978z75

Departementschefen, statsrådet Wikström, anför.

Bakgrund

Utvecklingen under senare år visar att förutsättningarna för spridning och mottagning av information kan komma att förändras radikalt. Bl a väntas helt nya informationsbärare komma att introduceras hos en bred allmänhet. I första hand gäller det text-TV och data-TV (numera benämnt teledata) samt något senare telefaksimil.

Text-TV och data-TV utnyttjar ledig kapaciteti redan befintliga och spridda medier, väsentligen TV- och telefonsystemen. Detta gör det naturligtvis billigare och enklare för en bred allmänhet att utnyttja den nya tekniken. Data-TV och telefaksimil kan även förekomma som telesystem förförmedling av information inom och mellan företag etc. Sådana system behandlas inte här.

För text-TVgäller att man utnyttjar det befintliga TV-systemet. Informationen sänds via etern från vanliga TV-sändare och tas emot i en TV-apparat. Denna måste förses med en tillsats, som bl a innehåller en s k dekoder, för att de särskilda signalerna skall kunna tas emot och omvandlas till text och bild. F n är en sådan dekodertillsats ganska dyr, men kostnaden skulle kunna begränsas till några hundratal kronor om tillsatsen byggs in i varje nytillverkad TV—apparat.

Tekniken innebär att information överförs som text eller grafisk illustration och att mottagaren har möjlighet att välja mellan olika alternativ. Texten kan visas på TV-rutan samtidigt med ett reguljärt TV-program. Med dessa förutsättningar får . text-TV två viktiga användningsområden; den kan användas för ( textsättning exempelvis på flera olika språk, av ordinarie : TV-program och den kan användas för förmedlingen av nyheter

• Sida 226
•  Original

9.11. Sammandrag av rekommendationer och förslag

Text-TV som väntas få stor utbredning under 1980-talet har för närvarande ett så nära samband med vanliga TV—sändningar att verksamheten under innevarande radioavtalsperiod av prak- tiska skäl bör handhas av SR. TV-bolagets försöksverksamhet har visat att text-TV är till stor nytta för bl a handikappade. Av denna anledning bör utbyggnad av text-TV få hög prioritet inom SR. TT bör få möjligheter att sända i text-TV på samma villkor som gäller för dess nuvarande sändningar i ljudradion. lnfor- mationsdelen i text-TV väntas bli utvecklad i tekniskt avseende till att få funktioner som liknar teledatas.

Teledata väntas under 1980-talet huvudsakligen användas inom affärssektorn, myndigheter och organisationer. Eftersom vi enligt direktiven endast skall behandla information direkt tvsedd för allmänheten, ligger en sådan verksamhet utanför vårt uppdrag. l hushållen kan teledata väntas bli vanlig tidigast under 1990-talet. Intill dess kan teledata ha ändrat karaktär och t ex vara anknuten till en persondator. Enligt vår uppfattning bör inte någon stor statlig satsning på ett centralt teledatasystem göras på det sätt som skett i Storbritannien och Frankrike. Vi föreslår fri etableringsrätt med bestämmelser av samma slag som gäller för tidningar. Ansvarig utgivare måste utses för all teledataverksamhet som vänder sig till allmänheten. Dessa etableringsregler möjliggör en successiv introduktion i decen- traliserade former. Statliga och kommunala myndigheter mfl rekommenderas att under 1980-talet etablera teledatabaser med terminaler i bibliotek, informationscentraler, hos konsu- mentupplysare etc varigenom servicen till allmänheten kan förbättras.

Pressen hotas inte av de nya medierna i vad avser det redaktionella innehållet i tidningarna. De nya medierna kan komplettera men inte ersätta den pappersbundna tidningen.

Reklam i teledata börförbjudas enligt Utredningsmajoritetens

• Sida 213
•  Original

uppfattning eftersom den skulle kunna innebära ett så stort bortfall av annonsintäkter att pressens ekonomi hotas. En minoritet i utredningen delar inte dessa farhågor utan föreslår att 3 k uppsökt reklam skall tillåtas, vilket innebär att samma regler skall gälla som för tidningarna men att reklam inte får förekomma på samma teledatasida som redaktionell text.

Finansiering av text-TV föreslås ske inom ramen för SR- koncernen. Ifråga om teledata ankommer det på den som bedriver verksamheten att finna lämpliga finansieringsfor— mer.

Fortsatt forskning- och försökverksamhet bör ske inom ramen för existerande forskningsorganisationer. Vi drar upp riktlin- jerna för sådan verksamhet, där särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågorna om samhällsinformation, om tvåvägskom- munikation, och om eftersatta gruppers kommunikationsmöj- ligheter. Därvid bör gälla att informationen i de nya medierna utformas på sådant sätt att de kan användas av människor i allmänhet utan förkunskap i datafrågor och på ett sådant sätt att de stimulerar till dialog och aktivitet.

• Sida 214
•  Original

• Sida 215
•  Original

Reservation

av ledamöterna Gustafson och Björck som anser att kapitel 9.4 i betänkandet bort ha följande lydelse