Prop. 1973:162
Kungl. Maj:ts proposition med förslag om nya regler för allmänna fastighetstaxering, m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1973
Nr 162
Kungl. Maj:ts proposition med förslag om nya regler för allmän fas- tighetstaxering, m. m.; given den 26 oktober 1973.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefen hemställt.
CARL GUSTAF
G. E. STRÄ-N G
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, inför 1975 års allmänna fastighetstaxering, nya regler för allmän fastighetstaxering. De föreslagna reglerna innebär i huvudsak följande.
Det civilrättsliga fastighetsbegreppet skall i princip användas även in- om skatterätten. För att bibehålla ett såvitt möjligt oförändrat underlag för beräkning av garantibeloppet, som ingår vid beräkningen av inkomst för kommunal beskattning, kommer emellertid s.k. industritillbehör — som hittills i stor utsträckning behandlats som lös egendom i skatterätten — att vara befriade från skatteplikt.
Bestämmelserna om bildande av taxeringsenhet moderniseras och an- passas till den nya fastighetsbildningslagstiftningen. Sanrfälligheternas behandling i fastighetstaxeringshänseende regleras.
All fastighetsvärdering vid fastighetstaxering — således även av skogs— mark och växande skog —— skall ske med utgångspunkt i marknadsvärdet. Taxeringsvärdenivån, som hittills bestämts genom rekommendationer på det 5. k. Stockholmsmötet, fastställs författningsmässigt till 75 % av den statistiskt belagda marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxe- ringsåret.
Byggnadsvärdet skall redovisas som delvärde även vid taxering av jordbruksfastighet. I samband därmed ändras den nuvarande delvärde— redovisningen på några smärre punkter, såväl för jordbruksfastighet som
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 162
Prop. 1973: 162
Prop. 1973: 162 . 2
för annan fastighet. I det sistnämnda hänseendet kan nämnas att det sär- skilda maskinvärdet inte skall redovisas längre.
För delvärdet skogsbruksvärdet — dvs. taxeringen av skogsmark och växande skog — sker en rad förändringar. Förutom övergången till marknadsvärdet som värderingsgrund införs en ny skogsvärderings- instruktion som bättre än den nuvarande tar hänsyn till regionala för- hållanden och avverkningspolitiska överväganden. Även beräkningen-av kostnaderna för skogsbruket ger bättre differentiering än vad som kan ske med nuvarande metoder. .
En genomgående linje i förslaget är att författningarna endast tar upp grundläggande värderingsfrågor under det att detaljregleringen får an- komma på riksskatteverket.
Förslaget innefattar även organisations— och förfarandefrägor. I det förstnämnda avseendet kan nämnas införandet av gemensamma fastig- hetstaxeringsnämnder för taxering av komplicerade fastighetsförhållan- den samt inrättandet av en fastighetstaxeringsrätt i varje län som per— manent skall handlägga fastighetstaxeringsmål i andra instans. Fastig- hetstaxeringsrätt skall bestå av ordförande, nämndemän och värderings- tekniska ledamöter. I fråga om förfarandet sker vissa ändringar i tids- planen för den allmänna fastighetstaxeringen. Vidare kommer under- rättelse om slutliga beslut vid allmän fastighetstaxering att utsändas i re- kommenderat brev i de fall sådan underrättelse skall lämnas. En viss uppmjukning i besvärsreglerna föreslås dessutom.
I propositionen föreslås även vissa följdändringar i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten och stämpelskatten. Dessa ändringar föranleds främst av den ändrade situationen i skatte- hänseende såvitt gäller industritillbehören. Även den s.k. proportione- ringsrcgeln för beräkning av underlag för byggnadsavskrivning i jord- bruket föreslås ändrad till följd av att byggnadsvärde skall redovisas _ vid taxeringen av jordbruksfastighet.
De nya reglerna föreslås i princip skola tillämpas första gången vid 1975 års allmänna fastighetstaxering och vid 1976 års årliga taxering.
Prop. 1973: 162 3
1. Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas i fråga om kommunalskattelagen (1928: 370)1 dels att 6 5, punkterna 6 och 7 av anvisningarna till 8 %, punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 9 %, punkterna 4 a—6 av anvisningarna till 10 5, punkt 1 av anvisningarna till 13 5 samt rubriken närmast före 6 5 skall upphöra att gälla, ,
dels att 4 %, 5 % 1 och 5 mom., 7—11, 47 och 60 åå, punkt 8 av an- visningarna till 5 5, punkt 1 av anvisningarna till 7 &, punkterna 1—5 av anvisningarna till 8 5, punkterna 1, 2 och 6 av anvisningarna till 9 %, punkterna 1—4 av anvisningarna till 10 5, punkt 3 av anvisningarna till 22 &, rubriken till andra kapitlet samt rubriken närmast före 4 5 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas närmast före 5 och 9 55 nya rubriker av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
2 kap. Om skatteplikt för fastighet2 Skattepliktig fastighet
Föreslagen lydelse
2 kap. Om fastighetstaxering Allmänt
453
Garantibelopp som i 2 5 sägs fastställes för skattepliktig fastighet.
Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med de undan- tag, varom stadgas i 5 5.
Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom," så ock byggnad, ändå att den enligt all- män lag ej är hänförlig till fast
1 Senaste lydelse av 6 & 1972: 169
Underlag för beräkning av kom- munal inkomstskatt såvitt gäller fastighet bestämmes vid fastighets- taxering, om ej annat föreskrives. Därvid beslutas även om och i vad mån fastighet skall vara s k a t t e- p 1 i k t i g. Skatteplikt för fastighet innebär att garantibelopp enligt 47 5 skall beräknas för fastigheten.
Bestämmelserna i denna lag om fastighet äga motsvarande tillämp- ning i fråga onz byggnad, som är lös egendom, om ej annat före- skrives.
Fastighetstaxcringen skall, med iakttagande av 9, 12 och 13 55, ske på grundval av fastighets be- skaffenhet vid taxeringsårets in-
gång.
punkt 4 av anvisningarna till 9 5 1968: 729 punkt 5 av anvisningarna till 9 5 1968: 729 punkt 4a av anvisningarna till 10 5 1968: 729 punkt 4b av anvisningarna till 10 5 1968:729 punkt 5 av anvisningarna till 10 '5 1963: 682 punkt 6 av anvisningarna till 10 5 1950: 122 punkt 1 av anvisningarna till 13 5 1972: 169
2 Senaste lydelse 1953: 400. 3 Senaste lydelse 1966: 136.
Prop. 1973: 162 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse egendom,: dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att så- lunda registrerad egendom alle- nast på denna grund i beskatt- ningsavseende hänföres till fastig- het. Med allmän lag förstås härvid lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. ]) angående vad till fast egendom är att hänföra, oaktat denna lag har upphört att gälla.
Skatteplikt, beskattningsnatur och taxeringsenhet
S%
1 m 0 m.4 Från skatteplikt undantagas:
a) nationalparker och såsom a) nationalparker; naturminnesmärken fridlysta om- råden;
b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fristående industriell anläggning;
d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för all- män styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ord- ning eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller under- visning, så ock byggnader, som avses i 18 5 lagen om socialhjälp;
e) byggnader som tillhöra följande institutioner, nämligen akademier, Nobelstiftelsen samt stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för så- dana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som enligt nämnda stadgar ankomma på sammanslutningarna, sjömanshus, kyrkor och trossamfund som avses i 53 % 1 mom. 0), sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar som avses i nyssnämnda lagrum, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser;
f) regementens, officerskårers och underofficcrskårers vid mötes- platser uppförda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;
g) nykterhetsföreningars byggnader, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda föreningars verksamhet såsom sådana;
4 Senaste lydelse 1970: 72.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11) sådana sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas, i den mån desamma icke kunna anses hänförliga under e) här ovan, samt museer och Så kallade soldathem ;
i) post- och telgrafverkens för driftens omedelbara behov avsed- da byggnader.
i) post- och televerkens för drif- tens omedelbara behov avsedda byggnader.
Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastig— hetens värde.
Från skatteplikt undantages vi- dare prästgård, som avses i eckle- siastik boställsordning.
5 m 0 in. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastig- het i visst fall kan undantagas från skatteplikt, därom stadgas i 73 é'.
(Se vidare anvisningarna.)
Från skatteplikt undantages vi- dare prästgård, som avses i lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord.
5 mom. Från skatteplikt un- dantages egendom, som avses i 2 kap. 3 5 jordabalken , samt ledning ingående i det elektriska kraftöver- förings- eller kraftdistributions- nätet liksom transformator- eller kopplingsstation, som hör till detta nät. Vidare undantages från skatte- plikt ledning liksom pump, pump- station och pumpanläggning för allmän va-anläggning.
(Se vidare anvisningarna.)
755
Fastighet taxeras såsom j 0 r d b r u k s f a s t i g h e t, då den använ- des för jordbruk eller skogsbruk, och såsom a n n a 11 f a s t i g h e t, då den användes för annat ändamål.
Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis-för annat ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogs— bruk, med därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom annan fastig- het.
Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruks- fastighet, såframt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.
I jord- eller fastighetsregistret I fastighetsregister särskilt upp- särskilt upptaget fiskeri taxeras så- som annan fastighet. (Se vidare anvisningarna.)
5 Senaste lydelse 1968: 729.
taget fiskeri taxeras såsom annan fastighet.
(Se vidare anvisningarna.)
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
856
Varje taxeringsenhet skall, där ej annat följer av 6 5 2 mom., åsättas särskilt taxeringsvär- de. '
Taxeringsenhet är kommun för sig:
a) där ej annat följer av vad ne- dan under d) och e) stadgas, å landet varje hemman eller lägen- het eller del därav, som skall i jordregister särskilt redovisas, samt i stad och annat samhälle, där fas- tighetsregister såsom för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga,
dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighetsdelen antingen tillhör sär- skild ägare eller upplåtits till an- nan för självständigt, mera sta- digvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;
b) i jord- eller fastighetsregist- ret särskilt upptaget fiskeri,-
c) byggnad eller med varandra samman/rörande byggnader å an- nans mark, därest byggnadens el- ler byggnadernas ägare icke inne- har marken med besittningsrätt för obegränsad tid;
d) skogsområde, vilket är att anse såsom brukningsenhet, samt vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om området eller samfällig- heten består av flera hemman el- ler lägenheter eller delar av så- dana;
e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest de tillhöra samme äga- re och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader eller av annan anled- ning icke kunna till sitta inbördes värden tillförlitligen bedömas.
Om fastighet eller komplex av
inom var
6 Senaste lydelse 1972: 169.
1 m 0 m. Fastighet indelas i taxeringsenheter i enlig- het med 2 mom. Med taxeringsen- het avses vad som skall taxeras för sig.
2 mom. Fastighet utgör taxe- ringsenhet, om ej annat föreskrivas i detta moment.
Har viss ägovidd av mark över- låtits, skall fastighet indelas i taxe- ringsenheter sålunda att den över- låtna delen utgör en taxeringsenhet och återstoden en taxeringsenhet. Motsvarande skall gälla, om del av fastighet innehaves med sådan be- sittningsrätt att innehavaren därav enligt 47 5 i stället för ägaren skall upptaga garantibeloppet så- som skattepliktig inkomst. .
Användes fastighet eller del där- av, som enligt första eller andra stycket eljest skolat utgöra taxe- ringsenhet, för ändamål som sins- emellan äro väsentligen olika och kan olikheten i användningssätt hänföras till skilda områden av fastigheten, skall fastigheten eller delen, med utgångspunkt i de oli- ka användningssätten, uppdelas i flera taxeringsenheter.
Ha fastigheter eller delar därav, som enligt första—tredje styckena eljest skolat utgöra var sin taxe- ringsenhet, samma ägare, skola de sammanföras till en taxeringsenhet, om fastigheterna eller delarna äro att hänföra till beskattningsnmuren jordbruksfastighet och brukas till- sammans. Äro fastigheterna eller delarna därav att hänföra till be- skattningsnaturen annan fastighet skall detsamma gälla, om fastighe- terna eller delarna angränsa var- andra Och användas på ett likartat sätt samt stå under gemensam för- valtning. Taxeringsenhet får ej om- fatta fastigheter eller fastighetsdc- lar av skilda beskattningsnaturer.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
fastigheter eller delar av fastighe— ter, som eljest skulle vara taxe- ringsenhet, är till viss del skatte- pliktig och till annan del icke skat- tepliktig, skola dessa delar var för sig utgöra taxeringsenhet.
Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, in- om vilka menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen inom och annan del utom särskilt sådant om- råde, skall angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 % omförmälda särskilda värden som anses skäligen belöpa å varje så- dan del av taxeringsenheten.
Ingå i taxeringsenhet flera fas- tigheter eller delar av fastigheter, som avses i första stycket under a) här ovan, skall, därest ägare eller arrendator av dylik fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del av taxe- ringsvärdet och de i 10 å omför- mälda särskilda värden som be— löper å fastigheten eller fastighets- delen.
(Se vidare anvisningarna.)
F öreslagen "lydelse
Byggnad på annans mark skall sammanföras med marken till en taxeringsenhet, om byggnadens ägare enligt 47 5 är skyldig. att upptaga garantibelopp för marken.
Till en och samma taxeringsen- het få ej hänföras markområden i skilda kommuner. '
3 m 0 m. Tillhöra delar av taxe- ringsenhet olika församlingar, skall angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 5 om- förmälda delvärden som anses skäligen belöpa på varje sådan del av taxeringsenheten.
Ingå i taxeringsenhet flera fas- tigheter-eller delar av fastigheter, skall, om ansökan därom göres av ägare eller arrendator av dylik fastighet eller fastighetsdel eller av taxeringsintendent eller den kom- mun, vari fastigheten eller delen är belägen, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 % omförmälda delvärden som belö— per på fastigheten eller fastighets- delen. Sådan ansökan skall under år varunder allmän fastighetstaxe- ring äger rum ske hos fastighets- taxeringsnämnd samt eljest hos taxeringsnämnd.
(Se vidare anvisningarna.)
Taxeringsvärde och delvärde
957
Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhe- tens värde efter ortens pris (all— männa saluvärdet).
Område, som utgöres av skogs- mark och växande skog, skall upp- tagas till det värde, det kan anses
7 Senaste lydelse 1968: 729.
Taxeringsvärde skall, om ej annat följer av tredje styc- ket, åsättas varje taxeringsenhet.
Taxeringsvärde skall åsättas till det belopp som motsvarar sjuttio-' fem procent av taxeringsenhetens
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
äga vid uthålligt skogsbruk. Kan området eller del därav anses be- tinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller likartat ända- mål än vid användning för skogs- bruk, skall dock området eller de- len upptagas till allmänna salu- värdet.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse
marknadsvärde. Nämnda värde skall bestämmas med hänsyn till det allmänna prisläget vid ingång- en av året före taxeringsåret i ett- lighet med de närmare föreskrif- ter riksskatteverket meddelar.
Taxeringsvärde skall ej åsättas taxeringsenhet, som innefattar en- dast från skatteplikt undantagen egendom. Föreligger skatteplikt för endast del av egendomens vär- de, skall egendotnens hela taxe- ringsvärde angivas samt vad av detta som belöper på den icke skattepliktiga delen. Är den icke skattepliktiga delen att hänföra till egendom, sattt avses" i 5 39 ] tnom. första stycket c) eller 5 mom., skall dock taxeringsvärde åsättas endast den skattepliktiga delen.
(Se vidare anvisningarna.)
10 53
Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föranleda, följande särskilda vär- den, vilka tillsammans utgöra fas- tighetens taxeringsvärde, redovi- sas, nämligen:
för jordbruksfastig- h e t :
a) jordbruksvärde;
b) skogsbruksvärde;
c) värde av övrig mark;
d) värde av särskilda tillgångar;
e) exploateringsvärde;
för annan fastighet:
a) m a r k V ä r d e eller värdet av tnarken, däri inbegripet värdet av träd, trädgårdsanläggningar och dylikt; '
b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten,
8 Senaste lydelse 1968: 729.
Vid taxeringen skola, i den mån förhållandena föranleda därtill, re- dovisas följande delvärden, vilka tillsammans utgöra taxeringsvärde för taxeringsenheten i fråga, näm- ligen:
för jordbruksfastig-
h e t :
a) jordbruksvärdc;
b) skogsbruksvärdc;
c") värde av övrig mark;
d) byggnadsvärde;
e) värde av särskilda tillgångar;
f) övervärde;
för annan fastighet:
a) markvärde;-
b) byggnadsvärde.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse '
skolande särskilt angivas vad av byggnadsvärdet som belöper å ma- skiner och liknande tillgångar, vilka äro avsedda att huvudsak- ligen tjäna industriellt eller där- med jämförligt ändamål (särskilt
maskinvärde). (Se Vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse
(Se vidare anvisningarna.)
11 59
Taxeringsvärde utföres i fulla tusental kronor, så att överskju- tande belopp, som icke uppgår till fullt tusental kronor, bortfaller. Likaledes skola de enligt 10 % re- dovisade särskilda värden utföras i fulla tusental kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att nämnda värden skola samman-lagt mot- svara dct åsatta taxeringsvärdet.
Taxeringsvärde utföres i fulla tusental kronor, så att överskju- tande belopp, som icke uppgår till fullt tusental kronor, bortfaller. Likaledes skola de enligt 10 % re- dovisade delvärdena utföras i fulla tusental kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att delvärdena sko- la sammanlagt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.
47 510
För fastighet, som året näst före taxeringsårct varit skattepliktig, be- räknas garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda är. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fas- tigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikom- missrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testa- mentariskt förordnande.
Vad som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället gälla: -
a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med valtenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanterittgens understöd, till kanalbolag eller till stad eller an- nan menighet; samt
b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till kanalbolag eller till kommun eller annan menighet; samt
c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.
Såsom innehavare av publikt bo- ställe eller på lön anslagen jord skali anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller till- godonjuta dess avkastning. Beträf- fande i ecklesiastik boställsordning
9 Senaste lydelse 1972: 169. 10 Senaste lydelse 1965: 120.
Såsom innehavare av publikt bo- ställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänstcinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgo- donjuta dess avkastning. Beträf- fande sådant löneboställe som av-
Prop. 1973: 162
N nvarande lydelse
avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare.
Skall avkastning utöver husbe- hovet av skog å fastighet, som un- der a) eller c) omförmäles, för- fattningsenligt helt eller delvis till- komma allmän fond eller inrätt- ning, är denna att anse såsom fas- tighetens innehavare, såvitt . angår fastighetens skogsvärde.
Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besitt- ningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkast- ning av skog å fastigheten, skall garantibeloppet för honom icke be- räknas å det i taxeringsvärdet in- gående skogsvärdet.
10
Föreslagen lydelse
ses i lagen (1970: 939) om förvalt- ning av kyrklig jord-är vederbö- rande pastorat att anse såsom in- nehavare.
Skall avkastning utöver husbe— hovet av skog å fastighet, som un- der a) eller c) omförmäles, författ-
- ningscnligt helt eller delvis tillkom-
ma allmän fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighe- tens skogsbruksvärde.
Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besitt- ningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger utöver hus— behovet tillgodogöra sig avkast— ning av' skog å fastigheten, skall garantibeloppet för honom icke be— räknas å det i taxeringsvärdet in- gående skogsbruksvärdet.
Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.
(Se vidare anvisningarna.)
60 511
Innefattar kommun flera församlingar,. skall fysisk person, som skall mantalsskrivas i någon av församlingarna, beskattas i denna församling för hela den inkomst, som enligt bestämmelserna om beskattningsort skall beskattas i kommunen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp— ning. då oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bo- satt här i riket, skall beskattas illom kommun, som innefattar flera för- samlingar.
För annan än i första stycket avsedd skattskyldig skall, om kommun innefattar flera församlingar, vid taxering enligt denna lag angivas, huru stor del av den beskattningsbara inkomsten som belöper å varje försam— ling, och skola därvid de i 56—59 55 givna bestämmelserna om beskatt— ningsort hava motsvarande tillämpning. Innan sådan fördelning sker skall dock, om i den skattskyldiges taxerade inkomst ingår garantibelopp för fastighet, så stor del av den beskattningsbara inkomsten, som mot- svarar garantibeloppet, tillföras den församling, där fastigheten är be- lägen.
Finnes inom kommun munici- palsamhc'ille eller annat än här ovan omförmält administrativt om- råde, inom vilket menighet äger ut-
11 Senaste lydelse 1954: 158.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse öva beskattningsrätt, skola i fråga om vad som skall där beskattas be- stämmelserna i nästföregående stycke äga motsvarande tillämp— ning beträffande sanztliga inom kommunen skattskyldiga. Ingår i skattskyldigs taxerade inkomst ga- rantibelopp för fastighet och un- derstiger den beskattningsbara in— komsten garantibeloppet, skall he- la den beskattningsbara inkomsten tagas till beskattning i den del av kommunen, där fastigheten är be- lägen.
(Se vidare anvisningarna.)
11
Föreslagen lydelse
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 5 5
8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från skatteplikt, skall i anslutning till regeln i 6 5 1 mom. andra stycket bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis uthyrts, så för- stås, att fastigheten skall vid taxe- ringsårets ingång hava varit dispo- nerad på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plågat uthyras, även om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.
8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från skatteplikt, skall i anslutning till regeln i 4 5 tredje stycket bedömas efter förhållandena vid taxerings— årets ingång. Detta bör, om fastig- het tidvis uthyrts, så förstås, att fastigheten skall vid taxeringsårets ingång hava varit disponerad på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även om ut- hyrningen ej ägt rum just vid ti- den omkring årsskiftet.
till 7 &
]. Fastighets kamerala beskaf- fenhet är icke avgörande för frå- gan, huruvida fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom iordbruksfastighet eller såsom an- nan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras den såsom annan fastighet, var- emot tomtområde, därå jordbruk bedrives, taxeras såsom jordbruks- fastighet. Om å ägorna till en jord- bruksegendom anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning av- sedd byggnad, skola de områden,
1. Om å ägorna till en jord- bruksegcndom anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningar- na anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hän- föres till jordbruksfastighet. An- vändes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl. och delvis för ändamål, som bör föranleda bygg- nadens hänförande till jordbruks- fastighet, får den huvudsakliga an- vändningen vara avgörande. Lika- ledes skall, om visst område av en
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningar- na anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänfö- res till jordbruksfastighet. Använ- des sådan byggnad delvis till ut- hyrning eller dyl. och delvis för ändamål, som bör föranleda bygg- nadens hänförande till jordbruks- fastighet, får den huvudsakliga an— vändningen vara avgörande. Lika- ledes skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses så- som annan fastighet. En torvmos- se, som tillgodogöres i ett torvin- dustriellt företag, skall således taxeras såsom annan fastighet, li- kaledes ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott 0. s. v.
12
Föreslagen lydelse jordbruksegendom utnyttjas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses så- som annan fastighet. En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustri- ellt företag, skall således taxeras såsom annan fastighet, likaledes
ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott o. s. v.
till 8 5
1. Vid bestämmande av vad som skall särskilt för sig taxeras (taxe- ringsenhet) har man att utgå från den s. k. kamerala enheten, d. v. s. å landet hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt i stad eller samhälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, tomt eller stadsäga. Är den kamerala enheten genom laga förrättning delad, skall i allmänhet varje sålunda uppkommen del vara taxeringsenhet. Där jord- eller fas- tighetsregister är upprättat, bör följaktligen detta följas vid taxe- ringsenlzeternas bestämmande.
1. Vid bestämmande av vad som skall taxeras för sig (taxeringsen— het) har man att utgå från gäl- lande fastiglzetsindeltzing enligt fastighetsregister. Huvudregel är sålunda att taxeringsenhet skall ut- göras av fastighet enligt fastighets- register, däri inbegripet även jor- deboksfisken och vattenverk i den mån de registrerats. Marksamfällighet eller gemen- sam/zetsanläggning skall utgöra en taxeringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Detta skall dock ej gälla om gemensamhetsanlägg- ning, vari de delägande fastighe- terna uteslutande eller så gott som uteslutande utgöras av sådana en- eller tvåfamiljsfastigheter för vilka intäkt beräknas enligt 24 5 2 mom. första stycket. Marksamfällighet eller gemensatnhetsanläggning, sotn avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde, skall icke taxeras för sig och således icke utgöra en taxe- ringsenhet,
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
2.13 Emellertid måste i vissa fall en u p 1) d e l n. i n g i andra och flera taxeringsenheter, än som föl- jer av de i punkt ] angivna regler, äga rum. I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara taxeringsenhet, är delad mel- lan olika ägare, så att varje ägare har sin till området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant otnråde utgör taxeringsen- het.
Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt, mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, även torp för skogsarbetare o.dyl., dårå jord- bruket av torpinnehavaren bedrives sotn självständig näring och väsent- ligen metl egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av torpet väsentligen är att anse så- som bostadsförnzån eller såsom en del av den ersättning, som till- kommer torparen för åtagen ar- betsskyldighet till ltuvudfastighe- ten, bör torpet icke behandlas så- som särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen av tillfällig art, så att det upplåtna området katt förvän- tas inom kortare tid komma att i ln'ukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upp- låtelsen skett, föreligger ej anled- ning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller medför upplåtelse av sådant mindre om- råde som till exempel lott i en s. k. koloniträdgård, att det upplåtna omrädet skall anses såsom särskild taxeringsenhet.
Vidare skall såsom taxeringsen- het anses frän en fastighet icke rättsligen avskilt område, vilket —— utan att vara till annan upp- låtet — stadigvarande brukas sär- skilt eller stadigvarande användes för annat ändantål än fastigheten i övrigt. Under denna bestiimmelse
" Senaste lydelse 1932: 291,
13
Föreslagen lydelse
2. Till taxeringsenhet, som ut- göres av byggnad på annans mark, räknas tillbehör som avses i 2 kap. 2 och 3 55 jordabalken , i den mån de tillhöra byggnadens ägare.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
faller exempelvis utgård med sär- skilda åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet ha- va sitt största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen hu- vudsakligen användes för jord- bruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, sotn ej höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, av- sedda för uthyrning, s.k. sotn- marnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk. Under stadgandet i fråga in- begripes även det fall, att en tomt i stad användes för skilda ända- mål, såsom om den till ena hälf- ten är bebyggd med bostadshus till uthyrning och till andra hälf- ten användes för någon ittdustri- ell anläggning. Under liknande förhållanden katt även ett sam- manhängande område av fastig- het å landet, som användes för skilda ändamål, komma att upp- delas i olika taxeringsenheter. Hu- ruvida så skall ske eller icke beror väsentligen därav, om anträdet i ägarens hand är att anse såsom en enhet eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis s. k. sotnmarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan all den mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området kutt- na anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de oli- ka hyresgästerna och för sådant ändamål till äventyrs inhägnats eller eljest särskilt utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 å). Likaså må allenast ett, sär- skilt för sig nyttjat område kun- na anses föreligga i det fall, att flera skilda företag, exempelvis
Föreslagen lydelse
14
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
såg- och kvarnrörelse, av samme företagare drivas å ett samman- hängande område. . Byggnad eller med varandra samman/tärande byggnader å a n- nans mark skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggna- derna för jordbruksändamål, ex- empelvis otn arrendator äger de till den arrenderade fastighetens- drift använda byggnaderna eller vissa av detn, skola de jämlikt 7 5 upptagas het. Särskild taxering av den mark, därå byggnaderna äro uppförda, komtner då ej i fråga, enär mar- ken ingår i och taxeras tillsam- mans med jordbruksfastiglteten i övrigt. Användas däremot bygg- naderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fas- tighet, kommer den tnark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem tagits i att- språk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså byggnader- na, å ena sidan, och den mark, som till dern nyttjas, å den andra, var för sig särskilt taxerade. Byggnad å anttans mark skall icke särskilt för sig taxeras, ttiir bygg- nadens ägare innehar marken med besittningsrätt på obegränsad tid, såsom fallet exempelvis är vid åborätt, så kallad ofri tomt i stad, skogsområde, sotn blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, m. m.
3.13 Understltndom äro förhål- landena sådana, att _fastigheter, som äro rättsligen skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra ti l lsam- mans bilda taxerings- e n h e t. Detta är fallet med skogsområ— de, som är att anse såsom bruk— ningsenhet, ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står un— der särskild förvaltning. Hit höra
13 Senaste lydelse 1963: 682.
såsom jordbruksfastig- _"
15
Föreslagen lydelse
3. Uppdelning av fastighet i flera taxeringsenheter av skäl, som anges i 2 tnom. andra stycket andra punkten, torde — såvitt gäl- ler ständiga eller ärftliga besitt- ningsrätter — komma i fråga främst då visst markområde på fastighet innehaves med åborätt. Tomträtt och rätt till ofri tomt i stad avser däremot alltid hel fas- tighet. Uppdelning, SOIil nyss sagts, skall även ske, då publikt
Prop. 1.973: 162
N ttvarande lydelse
kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomiin undantagen skog, boställsskog utt- der skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, ltäradsallmännittg och annan allmän skog, för vilken garantibelopp skall enligt 47 5 upptagas såsom skattepliktig in- komst för innehavaren (gruvsko- gar, gruvallntättnittgar, kanalsko- gar, städernas skogar), ävensom uttder särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s.k. be- sparittgsskogartta och vissa s.k. skogsuttdantag i Kopparbergs lätt. Såsom brukningsenltet tnå ock be- handlas enskild skog, i dett mått den i innehavarens hand bildar en i brukt-tingshänseende ttaturlig ett- ltet (skogsblock).
Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvaltning, skall värdet av den attdel i santfälligltetett, som ltör till varje särskild andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egettdoms taxering så- som en dettsamttta tillhörande sär- skild förmån.
Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar där- av, som tillhöra san-inte ägare och vilkas inbördes värden icke kutt- na vart för sig tiliförlitligen bedö- mas. Detta inträffar, då fastighe- tertta ligga i oskift satnfällighet eller i sambruk med gemensam- ma åbyggnader. I dessa fall lära fastigheterna vara så itttintt nted varandra förenade i drift och ut- nyttjande, att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet att- giva vad den etta eller den andra av dem katt vara särskilt värd. Understundont kunna liknande svårigheter att vid taxeringen föl- ja de i punkt 1 här ovan angivna enheterna uppkomma även av an- natt attledning, och bör även då det gemensamma komplexet be- handlas sont en taxeringsenhet.
16
Föreslagen lydelse
boställe utgöres av del av fastig- het.
Exempel på olika användnings— sätt sotn enligt 2 mom. tredje styc- ket skall föranleda uppdelning i flera taxeringsenheter är använd- ning för jord- och skogsbruk nted bittärittgar, för bostadsändamål, varmed avses användning för permanent bostad eller fritidsbo- stad, för hyresltusändamål, för in- dustriättdamål eller för exploate- ring. Vid användning för jord- oclt skogsbruk och för exploate- ring katt en taxeringsenhet bestå av flera markområden, som ej att- gränsa varandra. Ett attnat exem- pel är ett områdes attvändning för ändantål som medför frihet från skatteplikt.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
En förutsättning för att sådan ge- mensam taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastighe- terna ligga inom samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, mås— te under alla förhållanden vad som ligger ittont en viss kommun för sig taxeras.
Då kameral enhet eller genom laga förrättning uppkommen del av dylik enhet utgör del av taxe- ringsenhet, katt ägare eller ar- rettdator stundom hava särskilt intresse att få officiellt fastslaget, hurtt stort värde i taxeringshän- seende tillkomnter den katnerala enhetett eller delen därav. I följd härav skall det, om ägarett eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor del av taxe— ringsvärdet och de i 10 5 omför- mälda särskilda värden som kan attses belöpa på den kanterala enhetett eller delen av densamma. Därvid märkes, att, i samma mån som bebyggd jordbruksfastighet är ntera värd än obebyggd sådan, ett större värde tillkomtner den del av taxeringsenheten, å vilken åbyggnaderna äro belägna. På— fordran, sattt nyss är nämnd, må det år, varunder allmän faslig/tets- taxering äger rum, ske hos fastig- hetstaxeringsniimnd satnt eljest Itos taxeringsnämnd.
4. Styckena under a) och e) bö- ra tillämpas vid sidan av varandra på sådant sätt, att ett komplex av sådana i förra delen av a) avsedda fastigheter, vilka enligt bestämmel- serna under e) skola taxeras ge- mensamt, betraktas såsotn e n fas- tigltet, varå sedertnera bestämmel-
serna i senare delen av a) komma .
i tillämpning.
5. Det kan inträffa, att en taxe— ringsenhet inorn en kommun är.
fördelad på olika administrativa
17
Föreslagen lydelse
'4. Inom planlagt område bör endast fastighet eller del av fas- tigltet inorn ett kvarter eller mot- svarande sammanföras till ett taxe- ringsenltet. Utanför planlagt ont— råde katt sammanföring ske även om fastigltetertta och fastighetsde- larna skiljas av tnark för kommu- nikationsändamål e. dyl. Exploate- ringstnark bör satntnanföras till ett taxeringsenhet, även om den be- står av från varandra skilda mark- områden. .
5. Egendom sotn avses'i '5 _(5 5 . mom. skall ej utgöra särskild taxe— ringsenhet.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse områden, enligt vilka tttettigltet äger beskattttittgsrätt, eller att en del av taxeringsenheten faller itt- om och en annan del utotn sär- skilt sådant område, såsottt i fråga om muttieipalsamhällen ofta är ful- let. Administrativa områden, sattt här avses, äro tttutticipalsattthäl/e, kyrkaförsatnlittg, skoldistrikt, tittgslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet på sådattt sätt tillhör olika administrativa områ- den, måste taxeringsvärdet och de i ]0 s? ontförntälda särskilda vär- den i enlighet ltärtned uppdelas. Vid en dylik uppdelning bör å var- je del av taxeringsenheten läggas det värde, sattt ttted hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den katt anses skäligen be- löpa av värdet å det hela, ttted iakttagattde av att den del, (i vil- ken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillätnpttittg ej blott då fastighet sträcker sig över grän- sen. till administrativt område utan jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggattde äga, sattt tillhör attttat dy— likt atttråde än fastigheten i övrigt.
18
Föreslagen lydelse
till 9 g
1.14 Med faslig/tets värde. ef- ter ortetts pris (allmänna saluvär- det) förstås det belopp, som en förståttdig köpare katt antagas vil— ja betala för fastigheten, attt den tättkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom katt att— tagas vara att påräkna, och köpt för ett med hättsytt till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att ut- giva undantag eller av annan pri- vaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande.
14 Senaste lydelse 1937: 518.
1. Med marknadsvär- det för en taxeringsenhet avses det pris, som den sannolikt skulle betittga vid ett försäljtting. Härvid avses priset utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyl- dighet att utgiva undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande. Vidare avses, i fråga attt byggnad som ej är förettad ttted äganderätt till marken, priset utatt hänsyns- tagande till att byggttadetts ägare ej jätttväl äger ntarkett. Marknadsvärdet uppskattas i
Prop. 1973: 162
N uvarattde lydelse
Härav följer, att köpeskilling, som ttttder senare tid faktiskt be- talts för en viss fastigltet, icke får utan vidare anses sattt ett exakt uttryck för det allmänna saluvär- det. Fråttsett det att köpeskillittg- en katt hava påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, af- fektionsvärde o. dyl., katt densam- nta vara ett topp-pris eller ett bot- tettpris, sattt ingalunda motsvarar det alltttätttta salttvärdet. Sådant kan förattledas av vid tiden för för- säljningen rådande abnorma kott— junkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt tvingande skäl till för- säljning eller köp vid en viss tid- puttkt, av ett obetänksatnt ingånget avtal m.m. dylikt. Först attt ett något så ttär tillräckligt antal oli- ka försäljnittgar föreligga, attt vil- ka anledning ej finnes antaga, att ovidkommande omständigheter itt- verkat å prisbildningen, kan ur detn dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i ltattdel och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fas- tighet faktiskt betald köpeskilling.
Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskattnittgsgruttd dock ingalunda må underskattas — mås- te vid taxeringen beaktas andra förhållanden, som kutttta tjäna till ledttittg för bedömande av allmän- na saluvärde! å en fastighet, så- som fastigltetetts avkastning m.m.
Särskilt vad angår jordbruksfas- tighet böra till ledning vid taxe- rittgett gälla de e n h e ts v ä r - den, sattt föreslagits i den ord— ning, taxeringsförardnittgen ttär- mare ontförmäler.
Vid taxering av annan fastighet, särskilt bostadsfastighet, katt ofta förfaras så, att utan utgår från för- hållandena beträffande ett tillräck- ligt antal för ättdatttålet utvalda
19
Föreslagen lydelse
första ltand ttted ledning av verk- ställda fastighetsförsäljttittgar i or- ten, ottt vilka anledttittg ej finnes att atttaga att ovidkommande attt- ständigheter inverkat på prisbild- ningen. Då ortspriset ej ger erfor- derlig ledning katt marknadsvär- det uppskattas på grundval av taxerittgsenhetetts avkastning, byggnads återstående varaktighets- tid, den förrätttnittg av ittsatt kapi- tal, varmed ntatt alintättt räkttar vid köp av fastigheter av ifråga- varande slag, m.m. Beträffande taxerittgsettltet, för vilken det är svårt att beräkna en normal av- kasttting, katt ntarknadsvärdet upp— skattas med utgångspunkt i åter- attskaffttingskostnadett, anträkttad till ttuvärde uttder beaktande av byggttads ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid m. m. (tekniskt ttuvärde). Oavsett enligt vilken metod tttarknadsvärdet uppskattas skall värdet bestänttttas under hänsyns- tagande till sådana för den ifrå— gavarande taxeringsenheten säreg- na förhållanden satn äro av be- skaffetthet att inverka på värdet.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse fastigheter, vilka varit företnål för försäljning under normala förhål- landen i alltttättna marknaden el- ler för vilka eljest det allmänna saluvärdet är känt, och verkställer taxeringen under jämförelse med värdena å dessa fastigheter. Vid en dylik jämförelse kan avkast- ningens och fratnför allt hyresav- kastnittgens storlek tjäna till led- ning. Stundom torde det emeller- tid ej vara möjligt att använda en dylik uppskattningsgrund, utan måste värderingstnetoden lämpas efter omständigheterna i det sär- skilda fallet. Beträffande byggnad för industriellt ändamål eller att- nan byggnad, för vilken det är svårt att direkt beräkna en'nor- mal ltyresavkastning, kan det exempelvis visa sig lätnpligt att ut- gå från antingen den faktiska el- ler den uppskattade anskaffnings- kostnaden, sotn förvandlas till nu- värde under beaktande av änd— ringar i pettningvärdet, byggnadens ålder, förslitning och sannolika varaktig/tetstid m. m.
När allmänna saluvärde! skall utrönas väsentligen ttted ledning av avkastningen, bör märkas, att fråga är attt den nortnalt påräkne- liga framtida avkastningen, santt att värdet vanligen erhålles genom kapitalisering av dettna enligt den procentsats, varmed för fastighe- ter av ifrågavarande slag kalkyle- ras vid affärer å fastigltetsmark- nadett. Hänsyn måste etttellertid tagas jämväl till variationer i av- kastningett och dennas sannolika varaktighet, vilka förhållattdett kttnna böra föranleda modifikatio- ner i det värde, sattt framkommer vid enkel kapitalisering. Härvid bör beaktas, att nuvärdet av ett av- kastningsbelopp är mindre, ju läng- re avlägsen dett tidpunkt är vid vilken avkastnittgslteloppet förvän- tas utfalla. Katt avkastningen även vid ttartnal användning av fastig-
Föreslagen lydelse
20
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
heten atttagas komma att förete tttera avsevärda växlingar eller bli- va av kort varaktighet, katt en nte- ra noggrann beräkning bliva erfor- derlig. Därvid katt tillgå så, att varje beräknelig framtida netto— årsavkastning diskonteras till ett nuvärde, varefter de såluttda er— hållna nuvärdena satnmattläggas. Det torde ej sällan förekotnnta att, där värdet i första ltand utrönes efter annan metod än avkastnings— tnetadett, denna senare metod lämpligen bör användas för kan— troll och eventuell justering av vår— desättningen. Särskilt kan ett så- dant förfaringssätt anbefallas, där för ett äldre byggttad förutses ett jämförelsevis kort återståettde var- aktig/tetstid.
Allmänna saluvärdet bör sålun- da framgå såsotn resultat av ett övervägande av olika beträffande fastighetsvärdetta i allmänhet och särskilt värdet å den ifrågavaran- de fastigheten kända förhållanden.
Det må anmärkas, att all mark regelmässigt ltar ttågot, om ock stundottt obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. itttpedimettt, vartill mas- sar, myrar, kärr, berg, fjälltnark och annan dylik mark med ingen eller ringa avkastningsförmåga ur skoglig synpunkt äro hänförliga, katt i regel anses vara helt värde- löst, då det katt tänkas äga att- vändbarhet ur andra synpunkter.
2.15 Vid värdesättttittg av jordbruksfastighet till den del den ej utgö— res av skogsmark och växande skog skallnoga be- aktas, om och i vilken omfattning ökning eller minskning av det vär- de, som erhålles vid tillämpttittg av de för fastigheter av motsvaran— de starlek i orten antagna enhets- priser eller andra allmänna taxe- ringsgrunder, bör äga rutn till följd av förltållanden, vilka äro
15 Senaste lydelse 1932: 291.
21
F öreslagett lydelse
2. Ont säkerltetett vid uppskatt- ningen av taxeringsenhets mark- nadsvärde är lägre än normalt, så- som kan vara fallet då det upp- skattade värdet är betittgat av att taxeringsenheten eller del därav katt väntas inom överskådlig fram- tid bli exploaterad för bebyggelse, får taxeringsvärdet i skälig mån ttedsättas under det belopp som enligt 9 5 eljest skolat åsättas.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
för den fastigheten säregna, såsom:
fastigltetetts läge samt tner eller mindre goda eller dåliga avsätt- nings- och användningsförhållan- den;
ägarnas inbördes läge och därav förattledda ttter än vanligt goda el- ler svåra brukningsförhållanden santt attt fastigheten är i synnerligt god hävd eller vanhävdad och för- fallen;
åbyggnadet'nas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten för fas- tigheter av motsvarande storlek vanligt medelbeståttd, d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bo- stadsbyggnad eller eljest ovanligt gada åbyggttader eller om åbygg- nadertta äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga;
mera betydande trädgårdsan— läggnittg eller bestånd av växande träd å åker eller ätt-g, satn katt på- verka fastighetens saluvärde;
särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner, sattt kunna fin- ttas å fastigheten, såsom vattenfall, torvtttosse, ej inmutningsbara fyn— digheter, tttöjlighet till jakt, fiske- vatten o. dyl., försåvitt sattttna tta- turtillgång eller förmån ej är av beskaffenhet att, efter ty" under 8 5 sägs, böra särskilt taxeras;
servitut eller annan liknande rättighet till förmått eller last för fastigheten:
förekomsten av sådana ovan ej ontförtnälda förhållanden, sattt av- ses i punkt 5 här nedan;
med tttera sådant. Jämväl vid värdesättrting av a. n- n a tt fa s t i g lt e t skall hänsyn tagas till för varje fastighet säreg- na förhållanden såsom:
fastighetens läge med därav föl- jande större eller mindre möjlig- heter i fråga attt dess utnyttjattde, exempelvis för tatnt i stad: om itt- skränkttittgar gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i sta- dens affärscentrum eller i yttre område, om den ligger vid huvud-
Föreslagen lydelse
22
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
gata eller bigata, attt den är hörn- tontt eller tttellatttontt o.s.v.; för industrifastighet, ttpplagsplats, stenbrott, grustäkt o.dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforderliga komntuttikationer, o. s. v.;
tttarketts naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre lämplighet för ett förmån- ligt tillgodogörattde, exempelvis om tomtmark företer synnerligen goda eller dåliga grundläggnings- förhållanden, om stenbrott, grus- täkt o. dyl. för sitt utnyttjande er- bjuder större eller mindre av nu- turförhållandena förorsakade svå— righeter, o. s. v.;
förekomsten av plantering, träd- gårdsanläggning eller dyl., som katt göra fastigltetett särskilt begärlig;
servitut eller annan liknande rät- tighet till förmån eller last för fas- tigheten;
ttted ntera sådant.
Vid värdesättningett måste all- tid fastltållas, att det, alldeles oav- sett vilken metod, sotn användes för dettna, alltid är allmänna sa- luvärdet, som skall vara avgörande för taxeringen. Ett riktig tillämp- ning av de här stadgade reglerna bör således ej kunna medföra ett sådant resultat, sattt att en totttt med tillhörande åbyggnad, taxerad sattt annan fastighet, erhåller hög- re taxeringsvärde ätt ett annat i närheten liggande lika värdefullt område ttted liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruks- fastighet, allenast på den grund att beträffande den senare fastighe- tett värdesättningen skett på grund- val av de i punkt 1 här ovan att- givna enltetsvärden.
6.16 Om två eller flera fastighe— tcr, vilka äro belägna i skilda kom- muner, skullc, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam taxeringsenhet,
10 Senaste lydelse 1932: 291.
23
F öreslagett lydelse
6. Om två eller flera fastighe- ter, vilka äro belägna i skilda kom- muner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam taxeringsenhet,
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punktett sista stycket av anvisning- arna till 8 5 skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som be- löpt å vad som faller inom varje särskild kommun.
till 1.17 Det i enlighet nted bestäm— tnelserna i 9 5 åsatta taxerings- värdet skall jätnlikt 10 5 redovisas i särskilda värden. På sätt framgår av 11 5 skola dessa särskilda redo- visningsvärden utföras i jämna tu- setttal krattor, och får därför vid redavisningsvärdenas bestätnman- de ske den jämkning, som erford- ras för att de skola jätnttt mot- svara det åsatta taxeringsvärdet. 2.18 Med jordbruksvär- de förstås fastighetens värde av annan produktiv ntark ätt skogs- mark ttted de byggnader och attd- ra anläggningar, satn äro behöv- liga för jordbruksdrift. Vid att- givande av jordbruksvärde har ntatt att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med bittärittgar. I jordbruksvärdet skall ingå värdet av fastighetens hela ägootttråde i åker, totttt- och träd- gårdstttark och ängs- och betes- mark samt byggnad sotn tillhör jordägarett och är behövlig för jordbruksdriften, såsont tnattgårds— oclt driftbyggttad santt byggnader, avsedda för jordbrukets binäringar. Om dylika byggnader tillhöra annan ätt jordägaren, skall värdet å dent likaledes utföras såsom jordbruksvärde.
” Senaste lydelse 1972: 169. 18 Senaste lydelse 1968: 729.
24
Föreslagen lydelse
bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet och det i enlighet med föreskriften i 8 5 3 ntottt. sista stycket skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt på vad som faller inom varje särskild kommun. .
10å
1. I 10 5 angivna delvärdett skola, där ej stadgandet i punkt 2 av anvisningarna till 9 9 föranle- der till annat, vart för sig bestäm- mas med tillätnpnittg av den i 9 5 andra stycket för åsättande av taxeringsvärde angivna grunden.
2. Vid fastställande av jord- bruksfastigltets delvärden skall följande iakttagas:
a) Med jordbruksvärde förstås värdet av den produktiva marken med undantag av skogs- mark och tontt satttt värdet av de inottt taxeringsenheten befintliga tttarkanläggningar, som användas eller äro behövliga för växtodling- en.
Vid bestämmandet av jordbruks- värdet ltar tnatt att utgå ifrån att marken användes för jordbruk.
Från jordbruksvärdet skall åker- viirdet urskiljas och särskilt angi— vas.
b) Med skogsbruksvär- de förstås värdet av taxeringsen- hetens skogsmark med därå växan- de skog och tned de ittom taxe- ringsenltetett befintliga ntarkatt- läggningar, sattt användas eller äro behövliga för skogsbruk.
Vid bestämmandet av skogs- bruksvärdet har man att utgå ifrån att tttarkett användes för skogs- bruk. Till ledning vid bestätnmatt- det av skogsbruksvärdet skola
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gälla de grunder varom stad- gas i skogsvärderingsinstruktionen (1973: 00).
Från skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas och särskilt angivas.
0) Med värde av övrig mark förstås värdet av annan till taxeringsenheten hörande mark än åker-, ängs- och betesmark samt skogsmark liksom värdet av vattentäckt område som ingår i taxeringsenheten. Såsom övrig mark räknas sålunda tomt och icke produktiv mark.
Vid bestämmandet av värdet har man att utgå ifrån att marken, där'den ej utgöres av s. k. impedi- ment, användes som tomt. Till tomt hänföres byggnadsplats och sådant område därintill som an- vändes för prydnadsträdgård, upp- lagsplats, parkeringsplats o. d.
Från värdet av övrig mark skall tomtvärdet urskiljas och särskilt angivas.
d) Med byggnadsvärde förstås värdet av de byggnader som höra till taxeringsenheten.
Såsom byggnadsvärde skall re- dovisas det mervärde som taxe- ringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall beaktas bl. a. värde av andel i samfällighet i vad andelen avser byggnad.
Från byggnadsvärdet skall ur- skiljas och särskilt angivas dels värdet av envar byggnad, som an- vändes av ägare eller arrendator för bostadsändamål, dels värdet sammanlagt av ekonomibyggna- der, dels värdet av överbyggnad. Med värdet av överbyggnad avses värdet av byggnad i den mån den ej är behövlig för jordbruk eller skogsbruk.
e) Med värde av särskil- da tillgångar förstås värdet av sådana särskilda förmåner eller naturtillgångar o.d. som skulle
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
3.19 Med skogsbruksvär- de förstås fastighetens värde av växande skog med de byggnader och anläggningar, som äro behöv- liga för skogsbruksdrift, samt vär- de av skogsmark. Såsom skogs- bruksvärde upptages värdet av den växande skogen på all i fastighe- ten. ingående skogsmark (skogs- värdet) och värdet av skogsmar- ken (skogsnzarksvärdet). I skogs- värdet ingår värdet av de byggna- der och andra anläggningar, som äro behövliga för skogsbruksdrift.
19 Senaste lydelse 1968: 729.
26
Föreslagen lydelse verka höjande på köpeskillingen vid en överlåtelse. Häri inräknas exempelvis värdet av grusfyndig- heter, fiske, servitut, som ej avser rätt till byggnad, samt värdet av rätt till ersättningskraft och sådana anläggningar som ej användas eller äro behövliga för jord- eller skogs- bruksdriften. Vidare inräknas vär- det av andel i samfällighet i den mån andelen icke utgöres av andel i byggnad. Såsom särskild tillgång räknas även värde av jakt i de fall då särskilt goda möjligheter till jakt eller till ekonomiskt utnytt- jande av jakt föreligga, dock att som särskild tillgång skall räknas endast den del av jaktvärdet som överstiger det jaktvärde som van- ligtvis är förenat med markinne- hav. Det jaktvärde som vanligtvis är förenat med markinnehav an- ses inbegripet i jordbruksvärdet, skogsbruksvärdet och värdet av övrig mark.
f) Med ö v e rv ärde förstås det värde, som taxeringsenheten äger utöver jordbruksvärde, skogs- bruksvärde, värde av ("ivrig mark, byggnadsvärde och värde av sär- skilda tillgångar på grund av att taxeringsenheten eller del därav kan väntas inom överskådlig fram- tid bli exploaterad för bebyggelse eller eljest på grund av att taxe- ringsenheten är från värdesyn- punkt gynnsamt belägen.
3. Vid fastställande av a n n a n fastighets delvärden skall följande iakttagas:
a) Med ma r k värd e förstås värdet av taxeringseizhetens mark och markanläggningar.
Vid bestämmandet av markvär- det skola beaktas bl. a. servitut, som ej avser rätt till byggnad, rätt till ersättningskraft, andel i samfällighet i vad den avser mark och markanläggning, rättighet att ansluta till allmän va-anläggning samt om skyldighet att erlägga ga-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
Skogsvärde och skogsmarksvärde skola uppskattas enligt de grunder, som angivas i punkt 4 av anvis- ningarna till 9 5. Vid bestämman- det av skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas ur to- talvärdet och särskilt angivas.
4.20 Med värde av övrig m a r k förstås fastighetens värde av icke produktiv mark samt vär- de av vattentäckt område som hör till fastigheten. Aled icke produk- tiv mark avses sådan mark som på grund av sin beskaffenhet ej kan ekonomiskt utnyttjas för jord- bruk eller skogsbruk.
27
Föreslagen lydelse
tukostnadsbidrag är fullgjord eller icke.
b) .Med byggnadsvärde förstås värdet av de byggnader som höra till taxeringsenheten.
Såsom byggnadsvärde skall re- dovisas det mervärde som taxe- ringsenheten har på grund av att den är bebyggd.
Vid bestämmandet av bygg- nadsvärdet skall beaktas bl.a. vär- de av andel i samfällighet i vad andelen avser byggnad. Värdet av skyldighet att leverera ersättnings- kraft avräknas på byggnadernas värde.
4. Värdet av mark, skog och byggnader av de slag och inom de områden, för vilka riktvärden fast- ställts på siitt anges i taxeringsför- ord/tingen (1956: 623), bär med beaktande av vad som föreskrives i punkt ] sista stycket av anvis- ningarna till 9 5 bestämmas med ledning av nämnda riktvärden. Motsvarande skall gälla i den mån grunder för värdesättningen eljest fastställts på sätt nyss sagts.
till 22 5
3.31 Kostnad för anskaffande av byggnad. som är belägen på [astig- hctcn och som är avsedd att användas för driften i förvärvskällan, där- under inbegripet behövlig bostadsbyggnad, drages av genom årliga vär- deminskningsavdrag. För tillfällig byggnad, som är avsedd att användas endast ett fåtal år, får dock anskaffningskostnaden i sin helhet dragas av för det år då byggnaden anskaffades. Som för driften behövlig bostadsbyggnad anses dels byggnad, som är upplåten till personal (personalbostad), dels ock ägares eller brukares bostadsbyggnad, i den mån byggnaden ej representerar ett större värde än som behövs för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek. Avdrag får sålunda avse endast så stor del av värdeminskningen som kan anses belöpa på behövlig bostadsbyggnad. Med ekonomibyggnad avses annan driftbyggnad än bostadsbyggnad. "[ byggnads anskaffningskostnad inräknas ej kostnaden för sådana delar och tillbehör som äro särskilt avsedda att direkt tjäna byggnadens användning i driften. I enlighet härmed inräknas ej i anskaffningskost- nad för ekonomibyggnad kostnad _för sådan tillgång som bås, box eller spilta, båsavskiljarc, foderbord, fodcrgrind, vattenkopp, spaltgolv, ut- rustning för skrap- och svämutgödsling med tillhörande urinbrunn eller gödselbehållare, gödselstad, mjölkningsanläggning, kylbassäng,
30 Senaste lydelse 1968: 729. '-'1- Senaste lydelse 1972: 741.
Prop. 1973: 162 23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
pump, sådan ledning för elektrisk ström, vatten eller avlopp som är avsedd för driften eller fläkt eller ventilationsanordning. I byggnads anskaffningskostnad inräknas ej heller kostnaden för sådan tillgång som silo- eller torkanläggning, fast transportör, hiss eller liknande. Där— emot inräknas i anskaffningskostnaden för byggnad kostnaden för så— dan anordning som är nödvändig för byggnadens allmänna användning, såsom ledning för vatten, avlopp, elektrisk ström eller gas och annan liknande anordning.
I fråga om tillgång för vilken anskaffningskostnad enligt tredje styc- ket ej inräknas i anskaffningskostnad för byggnaden tillämpas i stället föreskrifterna enligt punkt 5 om värdeminskningsavdrag för maskiner och inventarier.
Av punkt 4 tredje stycket framgår att vissa ledningar, som höra till marken, hänföras till avskrivningsunderlaget för byggnad.
Avdrag för årlig värdeminskning av byggnad beräknas enligt avskriv- ningsplan till viss procent av byggnadens anskaffningskostnad. Bygg- nads anskaffningskostnad beräknas enligt följande.
Har byggnad uppförts under tid varunder ägaren innehaft fastigheten, är byggnadens anskaffningskostnad ägarens kostnader för uppförande av byggnaden. Till anskaffningskostnaden hänföres även kostnad för till— eller ombyggnad samt värde av byggnad som enligt punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 21 & utgör intäkt av jordbruksfastighct för
jordägarcn.
Har bebyggd fastighet förvär- vats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, beräknas vad som belöper på byggnaderna av fastig- hetens anskaffningskostnad på grundval av det taxeringsvärde som gällde för fastigheten vid för- värvet. Om i taxeringsvärdet icke ingår exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde överstigande 25000 kronor, skall 25 procent av fastighetens anskaffningskost- nad anses belöpa på byggnaderna. ] annat fall skall på byggnaderna anses belöpa så stor del av fastig- hetens anskaffningskostnad, som 25 procent av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde av mera betydande natur- tillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger 25 000 kronor utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Naturtillgångar och särskilda förmåner anses så- som mera betydande, om värdet
Har bebyggd fastighet förvär- vats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall på byggna- derna anses belöpa så stor del av fastighetens anskaffningskostnad som det vid fastighetstaxeringen fastställda byggnadsvärdet minskat med värde av överbyggnad utgör av fastighetens hela taxeringsvär- de. Vad som enligt denna beräk- ning anses belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskost- nad innefattar även sådan tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaff- ningskostnad för byggnad. Kost- naden för tillgång av nu avsett slag skall således avräknas, varefter av- skrivn'ingsunderlaget för byggna- derna erhålles. Detta avskrivnings- underlag får jämkas om den del av fastighetens anskaffningskost- nad som inte anses belöpa på byggnaderna jämte nyss angivna tillgångar visas mera avsevärt över- eller understiga värdet av mark, växande skog, naturtillgång- ar, särskilda förmåner m.m. som
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
därav överstiger en tiondel av taxeringsvärdet minskat med ex- ploateringsvärde och skogsbruks— värde till den del skogsbruksvär- det överstiger 25 000 krattor. Vad som enligt dessa bestämmelser skall anses belöpa på byggnaderna
29
Föreslagen lydelse
förvärvats. Har bebyggd fastighet förvärvats på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, gäller för beräkning av av- skrivningsundcrlaget för byggna- den punkt 3 b sista styckct av an- visningarna till 29 å i tillämpliga
av fastighetens anskaffningskost- delar. nad innefattar även sådan tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaff- ningskostnad för byggnad. Kost- naden för tillgång av nu avsett slag skall således avräknas, varefter avskrivningsunderlaget för bygg- naderna erhålles. Vad som skall anses belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad får jämkas, om värdet av bebyg- gelsen, däri inbegripet sådan till- gång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad, föranleder ändring med minst en femtedel, dock minst 10000 kro- nor. Har bebyggd fastighet förvär- vats på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, gäller för beräkning av avskriv- ningsunderlaget för byggnaden punkt 3 b sista stycket av anvis— ningarna till 29 å i tillämpliga delar.
Procentsatsen för värdeminskning i fråga om byggnad bestämmes med hänsyn till den tid varunder byggnader av olika slag anses kunna utnyttjas. Därvid skola beaktas även sådana omständigheter som att byggnads användningstid kan antagas komma att röna inflytande av framtida rationaliseringar, teknikens utveckling, omläggning av verk— samhet och liknande förhållanden. Har byggnad uppförts av nyttjande- rättshavare och är jordägarcn icke enligt nyttjanderättsavtalet skyldig att vid nyttjanderättstidens utgång eller avtalets upphörande lösa bygg- naden, skall särskild hänsyn tagas till detta förhållande.
Skattskyldig får i fråga om ekonomibyggnad och personalbostad göra avdrag inom avskrivningsplanen — utöver årliga värdeminskningsav- drag — med 10 procent av den i planen upptagna kostnaden för ny-, till- eller ombyggnad. Avdraget fördelas med 2 procent under vart och ett av de första fem beskattningsåren räknat från och med det år då kostnaden nedlagts. Överlåtes byggnaden inom denna tidrymd, får den nye ägaren på motsvarande sätt tillgodogöra sig de avdrag som åter- stodo för överlåtaren.
Utrangeras eller nedrives ekonomibyggnad eller personalbostad, får
Prop. 1973: 162 30
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
avdrag ske för vad som återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden, i den mån beloppet överstiger vad som inflyter genom avyttring av byggnadsmateriel eller dylikt i samband med utrangeringen eller riv- ningen.
Dcnna lag träder i kraft den 1 januari 1974 och tillämpas första gången vid allmän fastighetstaxcring år 1975 och vid årlig taxering år 1976. Äldre bestämmelser tillämpas vid fastighetstaxeringar, som ägt rum före år 1975 samt 1975 års taxering till inkomst och förmögenhet och vid eftertaxcring för år 1975 eller tidigare år. Skattskyldig som ägt beräkna avskrivningsundcrlag för byggnader enligt punkt 3 sjunde styc- ket av anvisningarna till 22 å i dess äldre lydelse får om den skattskyl- dige önskar det från och med det beskattningsår för vilket taxering i första instans verkställes år 1976 i stället använda ett avskrivningsundcr- lag beräknat efter samma anvisningspunkt i dess nya lydelse. Härvid skall dock de avdrag för årlig värdeminskning av byggnaderna som den skattskyldige åtnjutit enligt avskrivningsplanen vid 1974 och 1975 års taxeringar anses åtnjutna jämväl på den nya avskrivningsplanen.
Prop. 1973: 162 31
2. Förslag till
Skogsvärderingsinstruktion
Härigenom förordnas följande.
A. Grundläggande bestämmelser
Enligt huvudregeln i 9 & kommunalskattelagen (1928: 370) skall taxe- ringsvärde åsättas till det belopp som motsvarar sjuttiofem procent av taxeringsenhetens marknadsvärde. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 10 å nämnda lag skall samma grund tillämpas vid bestämmandet av delvärdet skogsbruksvärde.
I fråga om skogsmark med därå växande skog och med inom taxe- ringsenhctcn befintliga markanläggningar, som användes eller är be- hövliga för skogsbruket, kan marknadsvärdet för de särskilda taxe-' ringsenhctcrna i allmänhet inte bestämmas med omedelbar ledning av verkställda fastighetsförsäljningar i orten. Marknadsvärdet skall därför bestämmas med ledning av värdetabeller. I tabellerna skall marknads- värdet vara beräknat på grundval av skogens avkastning.
Tabellerna upprättas enligt en schabloniserad värderingsmodell, byggd på förutsättningen att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogs- bruk bedrives.
B. Innebörden av begreppet skogsmark
Skogsbruksvärde skall åsättas de delar av jordbruksfastighct som ut- gör skogsmark.
Med skogsmark förstås vid fastighetstaxering mark som är lämplig för virkesproduktion och ej väsentligen utnyttjas för annat ändamål. Till skogsmark hänföres även sådan mark, på vilken . jämsides med skogsbruk bedrives visst betesbruk (hagmark), likaså förut såsom åker eller äng brukad mark som på grund av nuvarande eller förestående brukningsförhållanden ej längre bör redovisas som sådan. Ljungmark och annan av ålder kal mark hänföres även till skogsmark om den är lämplig för skogsproduktion.
C. Bestämmelser om värderingen och förfarandet
C.1. Allmänt
Skogsbruksvärde beräknas för varje v ä r d e r i n g 5 e n h e t. En värderingsenhet skall i regel utgöras av all skogsmark inom en taxe- ringsenhet. Om uppdelning av en taxeringsenhets skogsmark i flera värdcringsenheter kan leda till en riktigare taxering, får sådan uppdel- ning ske. Skäl för uppdelning av en taxeringsenhet i flera värderings- enheter kan bl. a. vara stora skillnader i markens godhetsgrad och i kostnader för virkesproduktion. Likaledes får, om detta kan leda till en riktigare taxering, värderingsenhet omfatta skogsmark på flera taxe- ringsenheter i det fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om de varit belägna i samma komm-un.
Prop. 1973: 162 32
Värderingen av en värderingsenhet sker med utgångspunkt i de v ä r- d e f a k t o r e r för skogsmark och virkesförråd som avses i punkt C.2. Värderingen sker antingen enligt en 11 0 g g r a n n a r e m e t o d eller enligt en f ö r e n kl 3 d 111 e t o d. Då tillfredsställande skogs- uppskattningshandlingar är tillgängliga vid taxeringen skall värderingen ske enligt den noggrannare metoden. I övriga fall skall den förenklade metoden tillämpas.
Riket skall för fastighetstaxering såvitt gäller skogsmark och växande skog indelas i v ä r d e r i n g 5 o m r ä d e n. Ett värderingsområde skall omfatta ett eller flera län eller delar därav och såvitt möjligt vara en- hetligt i fråga om produktions- och avsättningsförhållanden för skog. Riksskatteverket fastställer vid varje allmän fastighetstaxering den in- delning i värderingsområden, som skall gälla under den löpande taxe- ringsperioden.
C.2. Värdefaktorer vid taxeringen
Taxering av skogsmark och växande skog skall grundas på de värde- faktorer för skogsmark och-virkesförråd, som anges i det följande.
11. Skogsmark Skogsmarken graderas med hänsyn till godhetsklass och kostnads- klass.
God/zetsklass
Godhetsklassen utgör ett uttryck för skogsmarkens produktionsför- måga. Varje värderingsområde indelas i fem eller, om förhållandena därtill föranleder, ännu flera godhetsklasser. För varje värderingsområ- de skall indelningen i godhetsklasser anknytas till den genomsnittliga produktionsförmåga för området (bonitet) som bestämts vid riksskogs- taxeringen.
Kostnadsklass
Värderingsenheterna indelas i kostnadsklasser med hänsyn till de totala kostnaderna för virkesproduktionen. Kostnadsklassen för en vär- deringsenhet bestämmes sålunda främst på grundval av terrängens och skogens beskaffenhet samt med hänsyn till transportkostnadernas andel i virkespriset och skogens belägenhet i förhållande till ort där för skogs- driften påräknelig arbetskraft är bosatt. Inom varje värderingsområde fastställes fem eller, om förhållandena därtill föranleder, ännu flera kostnadsklasser.
b. Virkesförråd
Det på skogsmarken befintliga förrådet av växande skog, virkesför- rådet, uppskattas i skogskubikmeter (fast volym stamvirke ovan stub- be, inklusive topp och bark). Virkesförrådet uppdelas på trädslagsklas- ser och, i vissa fall, trädslag eller grupper därav samt på dimensions- klasser.
Trädslagsklass och trädslag eller grupp därav
Trädslagsklasserna är . b a r rs k 0 g och 1 6 v s k 0 g. Om förhål- landena därtill föranleder skall inom trädslagsklassen barrskog träd- slagen tall och g r a n redovisas särskilt. Inom trädslagsklassen löv-
Prop. 1973: 162 33
skog skall under motsvarande förhållanden o r d in är l 6 v s k 0 g (företrädesvis björk, asp och al) och ä (1 el lö v s k 0 g (företrädesvis bok, ek, alm, ask, avenbok, lind och lönn) redovisas särskilt.
Dimensionsklass
För varje trädslagsklass och, i förekommande fall, trädslag eller grupp därav uppdelas virkesförrådet på tre dimensionsklasser, näm- ligen - ]) träd med en diameter av mindre än 15 centimeter (klen skog), .
2) träd med en diameter av 15 men mindre än 25 centimeter (me- delgrov skog) och
3) träd med en diameter av 25 centimeter och däröver (grov skog). Måttangivclserna avser trädens brösthöjdsdiameter i centimeter på bark.
C.3. Anvisningar
Före varje allmän fastighetstaxering skall riksskatteverket, på sätt som föreskrives i 143 5 1 mom. första stycket och 144 & 2 mom. taxe- ringsförordningen (1956: 623), fastställa anvisningar om riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter.
För taxeringen av skogsmark och växande skog skall riktvärdena ut- göras av värdetabeller. Dessa skall upprättas för varje värderingsom- råde i enlighet med vad som föreskrives under punkt C.4.
Riksskatteverket meddelar de ytterligare anvisningar för värdesätt— ningen av skogsmark, växande skog och andra tillgångar på skogsmark som kan behövas, bl.a. för indelning i godhets- och kostnadsklasser samt för bestämning av värdefaktorer.
C.4. Värdetabeller a. Tabellernas uppbyggnad m. m.
Värdetabellerna upprättas på grundval av en schabloniserad värde- ringsmodell. Denna innebär att för varje värderingsområde upprättas en grundläggande avkastningskalkyl. Till grund för kalkylen skall ligga en avverkningsberäkning för värderingsområdet i dess helhet. Värde— ringsmodellen skall vara uppbyggd så att enligt denna kan beräknas värden för olika värd eklasser inom värderingsområdet. Värde— klasserna utgör kombinationer av de värdefaktorer som är tillämpliga för området.
Värdetabellcrna för ett värderingsområde skall utarbetas och fast- ställas i huvudsak enligt följande.
För varje värderingsområde beräknas de totala avverkningsuttagen, fördelade på de värdeklasser till vilka skogen i området är hänförlig med hänsyn till markens beskaffenhet och läge samt virkesförrådets sammansättning. Avverkningsberäkningen skall för de närmast följande tioårsperioderna göras mera utförlig och för tiden därefter mera scha- blonmässig. Beräkningarna sker med hänsyn till aktuellt skogstillstånd, framtida produktionsförutsättningar för skogen samt skogsindustrins rådande och förväntade efterfrågan på virke. Aktuellt skogstillstånd och framtida produktionsförutsättningar för skogen skall bedömas ut- ifrån uppgifter från riksskogstaxeringen. '
Värderingen av de sålunda beräknade totala och på värdeklasserna
Prop. 1973: 162 34
fördelade virkesuttagen sker med hänsyn till rådande och förväntade prisförutsättningar för virkcsråvara och arbetskraft samt enligt den kal— kylräntefot, som finnes skälig på grund av prisrelationen mellan gammal och ung skog.
De värden som beräknas för olika värdeklasser skall vara anpassade till marknadsvärdcnivå. Anpassningen skall grundas på jämförelser med erlagda köpeskillingar för fastigheter som helt eller till betydande del består av skog. Anpassningen till marknadsvärdenivå sker i huvudsak genom en omräkning av antagen kalkylräntefot eller av antagna pris- ' förutsättningar för virke och arbetskraft.
Sedan värdena för de olika värdeklasscrna anpassats till marknads- värdenivå skall de nedräknas till föreskriven taxeringsvärdenivå och därefter införas i värdetabellerna.
b. Ingångsdara och tabellvärden
Tabellerna skall upprättas i två serier för varje värderingsområde. Den ena serien skall användas vid värdering enligt den noggrannare mc— toden och den andra serien vid värdering enligt den förenklade meto- den.
I den förra serien skall för de värdeklasser s'om förekommer inom vä1deringsområdet tabellvärden . anges dels för virkesförråd. dels för skogsmark. Ingångsdata i tabellerna skall" vara värdefaktorema godhets- klass, kostnadsklass, trädslagsklass och dimensionsklass samt, i före"- kommande fall, trädslag eller grupp av trädslag. Tabellvärdena skall för virkesförrådet redovisas per skogskubikmeter i dimensionsklasserna klen skog, medelgrov skog och- grov skog. För skogsmarken skall tabellvärde- na ange markvärdet per hektar.
I den serie tabeller, som avser värdering enligt den förenklade meto- den, skall ingångsdata vara värdefaktorerna godhetsklass och kostnads- klass samt, i stället för dimensionsklass, virkesförrådcts storlek per hek- tar skogsmark och den procentuella andel av virkesförrådet som utgöres av grov skog (grovskogsprocenten). Tabellvärdena skall aVse skogs- bruksvärdet per hektar skogsmark. Skogsmarksvärde redovisas särskilt. Skogsmarksvärdet skall anses vara detsamma som det skogsbruks— värde för kal skogsmark, som i tabellen anges vid den godhetsklass och kostnadsklass som gäller för marken i fråga."
C.S. Tillvägagångssätt vid taxeringen
Taxeringen av skogsmark och. växande skog skall grunda sig på de uppgifter som lämnats i fastighetsdeklaration. Föreligger behov av ytter- ligare uppgifter, skall sådana lämnas av fastighetsägaren. Fastighets- ägaren är skyldig att förete skogsuppskattningshandlingar, som han in- nehar.
a. Värdering enligt den noggrannare metoden
Vid värdering enligt denna metod bestämmes godhetsklass och kost- nadsklass för skogsmarken. För virkesförrådet bestämmes trädslagsklass och, i förekommande fall, trädslag eller grupp av trädslag samt fördel- ningen på dimensionsklasserna klen skog, medelgrov skog och grov skog.
Ur tillämplig värdetabell framtages på grund av de sålunda bestämda
Prop. 1973: 162 35
ingångsdata dels — för virkesförrådet '— värde per skogskubikmeter ide dimensionsklasser, som förekommer på "enheten och dels—4 för skogs- marken — markvärde per hektar. Värdet per kubikmeter i varje di- mensionsklass multipliceras med det virkesförråd, uttryckt i skogsku- bikmeter, som finns på värderingsenheten i dimensionsklassen i fråga. Markvärdet per hektar multipliceras med enhetens skogsmarksareal, ut- tryckt i hektar. Det totala skogsbruksvärdet för värderingsenheten er- hålles genom att det framräknade totala värdet i förekommande di- mensionsklasser och det totala markvärdet sammanlägges, varefter det sålunda beräknade värdet i förekommande fall justeras enligt vad ne- dan under c. anges.
b. Värdering enligt den förenklade metoden
Vid värdering enligt denna metod bestämmes godhetsklass och kost— nadsklass för skogsmarken. Virkesförrådet klassificeras i enlighet med vad som anges i tillämplig värdetabell. Klassificeringen avser virkesför- rådets storlek per hektar skogsmark och bestämmande av grovskogspro- cent. Ur värdetabellen framtages på grund av sålunda bestämda in- gångsdata skogsbruksvärdet och skogsmarksvärdet per hektar. Det to— tala skogsbruksvärdet för värderingsenheten erhålles genom att det framtagna skogsbruksvärdet per hektar multipliceras med enhetens skogsmarksareal, uttryckt i hektar, varefter det sålunda beräknade vär- det i förekommande fall justeras enligt vad nedan under c. anges.
c. Justering i vissa fall av det enligt tabell beräknade skogsbruksvärdet
Vid värderingen skall, enligt anvisningar som riksskatteverket medde- lar, hänsyn tagas till onormalt stor förekomst av tekniska fel i virket, särskilda föryngringssvårigheter för skogen, meddelade skydds- eller fridlysningsbestämmelser, skogens belägenhet nära gräns mot annat vär- deringsområde och andra jämförliga, på värdet inverkande omständig— heter. I fråga om värderingsenheter, för vilka förutsättningar föreligger för tillämpning av nämnda anvisningar, skall därför det enligt reglerna under a. eller b. beräknade skogsbruksvärdet justeras i enlighet med vad som anges i anvisningarna.
d. Redovisning av fastställda värden
Omfattar taxeringsenheten endast en värderingsenhet, skall det enligt reglerna under a. eller b. beräknade värdet, sedan det i förekommande fall justerats efter vad under c. sägs, utföras som taxerat skogsbruks- värde för taxeringsenheten. Om taxeringsenheten omfattar flera värde- ringsenheter, skall de på motsvarande sätt framtagna värdena för de olika värderingsenheterna sammanläggas och det sammanlagda värdet utföras som taxerat skogsbruksvärde för taxeringsenheten.
Om värderingsenheten består av skogsmarken på två eller flera, i skilda kommuner belägna fastigheter eller delar därav (jfr punkt C. 1. första stycket) skall vad ovan sägs om taxeringsenhet ha avseende å den av de ifrågavarande fastigheterna eller fastighetsdelarna bestående en- heten. Om fördelning av skogsbruksvärdet på respektive kommuner stadgas i punkt 6 av anvisningarna till 9 & kommunalskattelagen.
Denna instruktion träder i kraft den 1 januari 1974 och tillämpas första gången vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Genom instruk-
Prop. 1973: 162 36
tionen upphäves skogsvårderingsinstruktionen (1951: 440), vilken dock skall tillämpas vid 1974 års fastighetstaxering och fastighetstaxeringar tidigare år.
Prop. 1973: 162 37
3. Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1947: 576) om statlig inkomst- skatt
Härigenom förordnas, att 3 & samt 6 5 1 mom. förordningen om stat- lig inkomstskatt (1947: 576) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 51 Bestämmelsernai 3 5, 4 & tredje Bestämmelserna i 3 och 4 åå stycket samt 64—66 åå kommu- samt 64—66 %& kommunalskatte- nalskattelagen skola äga motsva- lagen skola äga motsvarande till- rande tillämpning vid taxering till lämpning vid taxering till statlig statlig inkomstskatt. inkomstskatt.
I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna för- ordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till statlig inkomstskatt, skola likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efterrättelse.
6 5
1. m om.2 Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives i denna förordning eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 åå sägs:
a) fysisk person: för inkomst som avses i denna förordning enligt de grunder som an- gives i 53 5 1 mom. första stycket a) kommunalskattelagen samt, såvitt avser tid under vilken han ej varit bosatt här i riket, för inkomst ge- nom utdelning på andelar i svenska ekonomiska föreningar;
b) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild för- fattning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, sam- fund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska per- soner, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade sam- fälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räk- n1ng:
för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvär- vats;
c) utländska bolag: för inkomst av här belägen fastighet;
för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;
för slutlig skatt, fastighetsskatt för slutlig skatt eller tillkom- eller tillkommande skatt, som resti- mande skatt, som restituerats, av-
1 Senaste lydelse 1950: 253. 2 Senaste lydelse 1970: 163.
Prop. 1973: 162 38
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tuerats, avkortats eller avskrivits, kortats eller avskrivits, i den män i den mån avdrag därför av bo- avdrag därför av bolaget åtnjutits laget åtnjutits vid tidigare års taxe- vid tidigare års taxeringar; samt ringar; samt
för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska för- eningar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestäm- melser tillämpas dock vid 1975 års taxering och vid eftertaxcring för år 1975 eller tidigare år.
Prop. 1973: 162
4. Förslag till
39
Förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig förmögen- hetsskatt
Härigenom förordnas, att 1 5, 3 5 2 mom., 4 och 7. åå förordningen om statlig förmögenhetsskatt (1947: 577) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 51 Till staten skall årligen erläggas förmögenhetsskatt enligt i denna för— . ordning givna bestämmelser.
Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till stat- lig förmögenhctsskatt stadgas i taxeringsförordningcn.
Vid taxeringen till förmögen- hetsskatt skola bestämmelserna i 3 5, 4 & tredje stycket. 64 ä 2 mom. och 65 & kommunalskatte- lagen äga motsvarande tillämp- ning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning meddelade, med stad- ganden i kommunalskattelagen lik— artade bestämmelser äga tillämp- ning vid taxeringen till förmögen- hetsskatt, skola likaledes anvis— ningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till ef— terrättelse.
Vid taxeringen till förmögen- hetsskatt skola bestämmelserna i 3 och 4 55, 64 ä 2 mom. och 65 & kommunalskattelagen äga motsva— rande tillämpning. I den mån be- stämmelserna i kommunalskatte— lagen eller i denna förordning meddelade, med stadganden i kom- munalskattelagen likartade bc- stämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvaran- de delar lända till efterrättelse.
3 5 2 mom.2 Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke:
a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring;
b) rätt till undantagsförmåner, till pension eller annan livränta, som utgår på grund av försäkring, till pension och annan förmån, som annor- ledes än i följd av försäkring åtnjutes på grund av förutvarande tjänste— förhållande, samt till livränta som, enligt vad i lag eller särskild för- fattning är stadgat, annorledes än på grund av försäkring utgår vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;
c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000 kronor;
d) rätt till förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkast- ningen;
e) möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk;
1 Senaste lydelse 1952: 407; 2 Senaste lydelse 1950: 312.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
40
Föreslagen lydelse
f) konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för all- mänheten tillgängliga;
g) sådana tillgångar, som avses i ] mom. 0) här ovan, därest samman- lagda värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor;
h) patent- och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, även— som rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och
dylikt;
i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro av- sedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skatt- skyldiges löpande utgifter avsedd kassa.
(Se vidare anvisningarna.)
i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro av- sedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skatt— skyldiges löpande utgifter avsedd kassa;
j) fastighet, i den mån skatte- plikt enligt 5 9' kommunalskatte- lagen (1928: 370) icke föreligger för fastigheten, utom såvitt fråga är om sådana tillbehör till fastig- heten som avses i 2 kap. 3 5 jorda- balken.
(Se vidare anvisningarna.)
4 g?» Värdcsättning av tillgångar, som i 3 5 ]. mom. omförmälas, skall ske medhänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång och med iakttagande av här nedan meddelade bestämmelser.
Fastighet upptages till det taxe- ringsvärde, som vid nämnda tid— punkt var för densamma gällande. Var sådant värde då ej åsatt eller har under beskattningsåret om- ständighet inträffat., som kan un- der taxeringsperioden påkalla för- ändrad värdering, upptages fastig- heten till det taxeringsvärde, som för taxeringsåret bliver densamma åsatt.
Fastighet upptages till det taxe- ringsvärde, som vid nämnda tid- punkt var för densamma gällande. Var sådant värde då ej åsatt eller har under beskattningsåret omstän- dighet inträffat. som kan under taxeringspcrioden påkalla föränd- rad värdering, upptages fastigheten till det taxeringsvärde, som för taxeringsåret bliver densamma åsatt. Finnas sådana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 5 jordabalken, skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna i fjärde stycket om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämpning.
Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det värde, som rättig- heten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför
3 Senaste lydelse 1968: 732.
Prop. 1973: 162 41
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
återstår, kan anses hava betingat vid en försäljning under normala för- hållanden.
Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binäringar, i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd. '
Fordran, som löper med ränta, skall, därest den icke-är tillgång i rörelse, upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under be- skattningsåret upplupen men ej förfallen ränta.
Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas till belopp, som efter en räntefot av fem procent utgör fordringcns förhandenvarande värde enligt vid denna för- ordning fogad tabell 1. Osäker fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke.
Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages till det noterade värdet, såframt antagas kan, att detta motsvarar vad som må hava varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden.
Annan för evärdelig tid utgående ränta, avkomst eller förmån än frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp,-vartill den uppgått under beskattningsåret.
Kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat under be— skattningsåret, och en räntefot av fem för hundra om året enligt de vid denna förordning fogade tabellerna Il, III och IV.
Rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men än- dock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och lV , såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.
Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv så- lunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.
Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation.
Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden.
(Se vidare anvisningarna.)
7 5
I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med ägare:
a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;
b) innehavare av fastighet med b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så stadgad åborätt; innehavare av så kallad ofri tomt i stad och den kallad ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som
Prop. 1973: 162 ' 42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
blivit av staten upplåtet till bergs- lzanteringens understöd;
c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;
d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmö- genhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling;
e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; ' '
f) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande före- ligger, att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra be- traktas såsom förmögenhetens ägare,
Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att för- mögenheten beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som av- kastningen av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattnings- ”dl".
(Se vidare anvisningarna.)
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestäm- melser tillämpas dock vid 1975 års taxering och vid eftertaxcring för år 1975 eller tidigare år.
Prop. 1973: 162
5. Förslag till
43
Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308)
Härigenom förordnas, att 8 5 1 mom. stämpelskatteförordningen (1964: 308)1 skall ha nedan angivna lydelse.
N nvaran de lydelse
Föreslagen lydelse
Så
1 m 0 m. Vid tillämpningen av 7 5 skall som värde av fast egen- dom gälla taxeringsvärdet året närmast före det år, då lagfart sökes. Vid köp, där köpeskillingen överstiger detta taxeringsvärde, skall dock egendomens värde an- ses motsvara köpeskillingen. Där- vid skall i denna icke inräknas rätt till avkomst eller annan för- mån av egendomen, som förbehål- lits säljaren.
Vad i första stycket sagts om värderingsgrunden vid köp skall, i den mån det är möjligt, tillämpas även eljest, när förvärv sker mot vederlag. Vid byte av fast egen- dom med olika taxeringsvärden å ömse sidor skall värdet å vardera sidan anses motsvara det högsta av dessa taxeringsvärden. Utgår vid byte av fast egendom mellan— gift i penningar eller annan lös egendom, skall för vartdera för- värvet skatten beräknas efter värdet av den fasta egendom för- värvet omfattar eller, om värdet av vad fångesmannen erhållit i utbyte efter avdrag för den mel- langift denne må ha lämnat är högre, detta värde. Därvid skall
1 Förordningen omtryckt 1971: 454.
1 m 0 m. Vid tillämpningen av 7 5 skall som värde av fast egen— dom gälla taxeringsvärdet året närmast före dct år, då lagfart sö- kes. Ingår i egendomen sådana tillbehör till fastighet som avses i 2 kap. 3 ä' jordabalken skall till taxeringsvärdet läggas värdet av dessa tillbehör, fastställt av in- skrivningsmyndigheten efter intyg av sakkunnig eller annan utred- ning. Vid köp, där köpeskillingen överstiger taxeringsvärdet och i förekommande fall värde av till- behör till fastighet som nyss sagts skall dock egendomens värde an- ses motsvara köpcskillingen. Där- vid skall i denna icke inräknas rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen, som förbehållits säljaren.
Vad i första stycket sagts om värderingsgrundcn vid köp skall, i den mån det är möjligt, tilläm- pas även eljest, när förvärv sker mot vederlag. Vid byte av fast egendom med olika taxeringsvär- den å ömse sidor skall värdet å vardera sidan anses motsvara det högsta av dessa taxeringsvärden. Utgår vid byte av fast egendom mellangift i penningar eller annan lös egendom, skall för vartdera förvärvet skatten beräknas efter värdet av den fasta egendom för- värvet omfattar eller, om värdet av vad fångesmannen erhållit i utbyte efter avdrag för den mel- langift denne må ha lämnat är högre, detta värde. Därvid skall
Prop. 1973: 162 44
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som värde av fast egendom gälla som värde av fast egendom gälla det taxeringsvärde, som sägs i det värde, som sägs i första Styc- första stycket. ket första och andra punkterna.
Finnes för egendomen icke särskilt taxeringsvärde för det i första stycket angivna året, skall vid tillämpningen av 7 5 i stället gälla egen— domens värde vid tidpunkten för upprättande av den handling, varå förvärvet grundas. Detta värde fastställes av inskrivningsmyndigheten efter intyg av sakkunnig eller annan utredning. Detsamma skall gälla om det visas att egendomen efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet för nämnda är avsett, men före fångeshandlingens upprättande nedgått i värde till följd av eldsvåda, vattenflöde eller annan sådan tilldragelse, borttagande av byggnad eller annan anläggning på egendomen eller till- behör till denna, skogsavverkning, nedläggning eller väsentlig för- ändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan lik- nande anledning.
Visas att egendomens värde efter fångeshandlingens upprättande höjts till följd av nybyggnad eller av annan liknande anledning, skall denna förhöjning av värdet icke medräknas, när egendomens värde bestämmes.
I fall, som avses i tredje stycket, äger inskrivningsmyndigheten, när särskilda skäl föranleda det, hos länsstyrelsen påkalla, att egendomen åsättes värde till ledning för skattens bestämmande. Därvid skall i till- lämpliga delar gälla vad som är stadgat om åsättande av särskilt värde vid bestämmande av arvsskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestäm— melser tillämpas dock om förvärv av egendomen skett före ikraftträdan- det.
Prop. 1973: 162 45
6. Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas, att 20 och 22 åå förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 51
Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i boupp- teckning eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde, så framt icke föreskrifterna i 21, 22 eller 23 % föranleda åsättan- de av annat värde. Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller an- nan förmån, som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas enligt i 23 & meddelade föreskrifter.
Att i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom stadgas i 27 å.
Såsom fast egendom enligt den- na förordning anses vad som är fast egendom enligt lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. ]) angående vad till fast egendom är att hän- föra, oaktat denna lag har upp- hört att gälla. Vid tillämpning av bestämmelserna i 21—27 %% skall byggnad dock alltid anses som fast egendom.
Vid tillämpning av bestämmel- serna i 21—27 55 skall vad som föreskrives om fastighet äga mot- svarande tillämpning i fråga om byggnad som är lös egendom.
225
1. mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 ?, skall, där ej annat föran- ledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets taxe- ringsvärde.
1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 5, skall, där ej annat föran- lcdes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets taxe- ringsvärde. Finnes sådana tillbe- hör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 5 jordabalken skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna i 23 5 vid F om värdesättning av lös egendom äga därvid motsva- rande tillämpning.
2 mo in.2 Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregå- ende årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vat- tenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av bygg— nad eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig föränd-
1 Senaste lydelse 1967: 157. 2 Senaste lydelse 1958: 562.
Prop. 1973: 162 46
Nuvarande lydelse föreslagen lydelse
ring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknan- de anledning, skall länsstyrelsen i det län där egendomen är belägen på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testatmcntsexekutor, efter verkställd utredning, åsätta egendomen särskilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.
Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egendom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller om- byggnad eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos länsstyrelsen påkalla att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt värde.
Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde. skall ock av länsstyrelsen åsättas vände till ledning för a1vsskattens bestämmande. Det åligger skattskyldig, boutredningsman eller.tcstamentsexekutor att göra ansökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig där det finnes uppenbart, att egendomens Värde ej överstiger 10000 kronor.
Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakttagande i övrigt i till- lämpliga delar av de i kommunal— skattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid tidpunkt. som avses i 21 &. Sökan— de är pliktig meddela länsstyrelsen erforderliga upplysningar för an- sökningens prövning. Länsstyrel— sen äger att i ärendet höra ordfö- randen i fastighetstaxcringsnämn- den för det distrikt, inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verk- samhet, ordföranden i taxerings- nämndcn i orten. Där besiktning av egendomen prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom så- framt, då ärendet upptagits på an- sökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för besikt- ningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas kostnaderna av allmänna medel.
Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakttagande i övrigt i till- lämpliga delar av de i kommunal- skattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid tidpunkt, som avses i 21 &. Vad i 22 5 1 mom. andra och tredje punkterna är stadgat "skall därvid äga motsvarande tillämpning. Sö- kande är pliktig meddela länssty- relsen erforderliga upplysningar för ansökningcns prövning. Läns- styrelsen äger att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxerings- nämnden för det distrikt, inom vil- ket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verk- samhet, ordföranden i taxerings- nämnden i orten. Där besiktning av egendomen prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom så- framt, då ärendet upptagits på an- sökan, sökandcn efter anmaning bestrider kostnaderna för besikt- ningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas kostnaderna av allmänna medel.
Över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan icke föras.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestäm- melser skall dock tillämpas om skattskyldigheten inträtt före ikraftträ- dandet.
Prop. 1973: 162
7. Förslag till
47
Lag om ändring i förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift
Härigenom förordnas, att lå förordningen om skogsvårdsavgift (1946:324) skall ha nedan angivna lydelse. . -
Nuvarande lydelse
1 Den, för vilken vid taxering till kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig inkomst upptagits ga- rantibelopp för jordbruksfastighet, som vid fastighetstaxering åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, är skyldig er- lägga skogsvårdsavgift. Sådan av- gift utgår med högst en och en halv promille av summan utav de värden (i skogsmark och växande skog, som legat till grund för be— räkning av garantibeloppet.
Föreslagen lydelse
.Q1
Den, för vilken vid taxering till kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig inkomst upptagits ga! rantibelopp för jordbruksfastighet, som" vid fastighetstaxering åsatts delvärdet skogsbruksvr'irde,. är skyldig erlägga skogsvårdsavgift. Sådan avgift utgår med högst en och en halv promille av skogs- bruksvärdet.
Har garantibeloppet jämkats i enlighet med vad därom i 47 & sista stycket kommunalskattelagen föreskrives, skall jämkning ske jämväl av underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift.
För varje år bestämmes med vilket promilletal skogsvårdsavgiften skall för det året utgå.
Skogsvårdsavgift skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att avgiftsbeloppet vid öretal-över femtio avrundas uppåt o'ch vid annat örc- tal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestämmel- ser tillämpas dock i fråga om skogsvårdsavgift för år 1975 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse 1953: 403.
Prop. 1973: 162 43
8. Förslag till Lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)
Härigenom förordnas i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623)1 dels att 131 & 2 mom., 134 &, 139 5 2 mom., 144 % 3 mom., 146 '5, 154 5 3 mom., 158 5 2 och 3 mom. samt 191 5 3 mom. skall upphöra att gälla,
dels att 2 & 2 mom., 38 5 1 mom., 102, 131, 133, 135," 135 a, 136, 137, 139, 142—145 och 147 åå, 148 5 1 och 3 mom., 149—156, 158 och 159 åå, 164 & 1—3 mom., 167—169, 172 och 173 åå, '174 & 4 och 5 mom., 184, 185, 186 a, 189—191 och 193 55, 195 & 2, 3 och 5 mom., 197 och 200 55 samt rubrikerna närmast före 164 och 193 åå skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 143 a 5, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5
2 111 o m. Beteckningarna ta x: e- 2 rn o m. Beteckningarna ta x e- ringsår, beskattningsår ringsår, beskattningsår och hemortskommun ha- och hemortskommun ha- va i denna förordning samma in- va i denna förordning samma in- nebörd som i kommunalskattela- nebörd som i kommunalskattela- gen. gen (1928: 370).
Vidare skola vid taxering enligt denna förordning bestämmelserna i 4 5 andra stycket kommunalskat- telagen äga motsvarande tillämp- ning.
Huruvida någon är att anse såsom b 0 5 att här i riket, skall avgöras efter de i anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen stad- gade grunderna. ,
Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bo— satt, skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstädes bosatt.
Vad i denna förordning sägs om makar skall i tillämpliga delar jäm- väl gälla i fråga om skattskyldiga som avses i 65 & sista stycket kom- munalskattelagen.
38 5
1 m 0 m. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för registreringspliktigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxe- ring utan anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen
a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomst- skatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan del- ägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självde-l
1 Förordningen omtryckt 1971 : 399.
Prop. 1973: 162 49
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
klaration och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkomman- de andelen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel. eller lott i bolaget eller rederiet; samt _
b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd för- värvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild, självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper.
Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i "samma kommun, skall dock uppgift, som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.
Finnes inom kommun admi- nistrativt område, inom vilket me-l nig/tet äger utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning av b'e- stämmelserna i 60 & kommunal- skattelagen.
lnnefattar kommun flera för- samlingar, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i före- kommande fall jämväl lämnas er- forderliga "uppgifter för tillämp— ning av. bestämmelserna i 60 & kommunalskattelagen.
Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skola fogas i 30 5 1 mom. första och andra styckena omförmälda handlingar.
5102 5
Har fastighets taxeringsvärde le— gat till grund för inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering och sker genom beslut av regeringsrät- ten, kammarrätt eller skatterätt sådan ändring beträffande fastig- hetstaxeringen att inkomsttaxe- ringen eller förmögenhetstaxerin'g- en bör bestämmas till annat be- lopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd änd- ring i taxeringen för inkomst eller förmögenhet anföras av den skatt- skyldige, taxeringsintendent och, såvitt angår taxering till kommu— nal inkomstskatt, vederbörande kommun.
'Har fastighets taxeringsvärde le- gat till grund för inkomsttaxcring eller förmögenhetstaxering och sker genom beslut av regeringsrät- ten, kammarrätt eller fastighets— 'taxeringsrätt sådan ändring beträf- fande fastighetstaxeringen att in- komsttaxeringen eller förmögen- hetstaxeringcn bör bestämmas till annat belopp än som skett, må be- svär med yrkande om härav för- anledd ändring i taxeringen för ”inkomst eller förmögenhet anföras
av den skattskyldige, taxeringsin- tendent och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt, veder- börande kommun.
Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex må- nader och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag, då beslutet rörande fastighetstaxeringen meddelades.
Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän laga kraftägande beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger.
131 g
1 m 0 ut. För allmän fastighets- taxering skola i första instans fin— nas fastighetstaxeringsnämnder.
I län skola finnas' lokala fastighetstaxeringsdi- strikt och gemensamma
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
F astighetstaxeringsnämnds verk- samhetsområde är fa s t i g h e t s- taxeringsdistrikt.
Fastighetstaxeringsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun. När särskilda skäl äro därtill, må dock- två eller flera kommuner sammanföras till ett fastighetstaxeringsdistrikt.
Indelning i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 1 mars året näst före taxeringsåret.
133
1 m 0 m. Fastighetstaxerings- nämnd består av ordförande samt ytterligare, enligt vad nedan i den— na paragraf angives, lägst fyra och högst sju ledamöter.
50
Föreslagen lydelse fastighetstaxeringsdi- strikt.
Lokalt fastighetstaxeringsdi- strikt skall utgöras av församling eller del därav eller av flera, inom samma kommun belägna försam- lingar. För taxeringen av större in- dustrifastigheter och därmed jäm- förliga fastigheter, kraftverk, out- byggda vattenfall och reglerings- dammar samt andra slag av fastig- heter för vilka från värderingssyn- punkt speciella förhållanden äro rådande skall i varje län vidare finnas ett eller flera g e m e 11— samma fastighetstaxe- ringsdistrikt.
För varje lokalt fastighetstaxe- ringsdistrikt skall finnas en la- kal fastighetstaxerings- nämnd och för varje gemen- samt fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en g e m e n s a m fastighetstaxerings— nämnd.
Länsstyrelsen meddelar efter hö- rande av de lokala skattemyndig- heterna beslut om antalet gemen- samma fastighetstaxeringsdistrikl samt om distriktens omfattning och de slag av fastigheter, som skola taxeras i varje sådant distrikt. Lo- kal skattemyndighet utväljer ef- ter anvisningar av skattechefen de fastigheter som skola taxeras i ge- mensamt fastighetstaxeringsdi- strik't.
Länsstyrelsen verkställer indel- ning i fastighetstaxeringsdistrikt senast den ] mars året näst före det år då allmän faslig/tetstaxering äger rum.
%
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
Ordföranden och ytterligare en ledamot förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i fas- tighetstaxeringsdistrikt.
I övrigt inträda i nämnden:
ä 1 a n d e t:
a) en av landstingskommunens förvaltningsutskott vald ledamot,
b) tre av kommunalfullmäkrige valda ledamöter; samt
i s t a d: tre av stadsfullmäktige valda le— damöter.
Därest med hänsyn till fastig- hetstaxeriugsdistriktets utsträck- ning eller eljest så finnes påkallat, må länsstyrelsen förordna, att på landet antalet av landstingskom- muns förvaltaingsutskott och av kommunalfullmäktige valda leda- möter skall vara två respektive fyra samt att i stad antalet av stadsfullmäktige valda ledamöter skall vara fem.
Består fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun, skall lätts- styrelsen bestämma hur många le— damöter som skola väljas inom de olika kommunerna.
Val av ledamöter i fastighets- taxeringsnämnd jämte suppleanter, en för varje ledamot, skall för- rättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. I samband med valet må fullmäktige utse en av le- damöterna att på kommunens be- kostnad deltaga uti de i 144 5 1 mom. och 145 & omförmälda sam- manträdena.
51
Föreslagen lydelse
1 mom. Ordförande och yt- terligare en ledamot i fastighets— taxeringsnt'im'nd förordnas av läns- styrelsen i samband med indelning- en i fastighetstaxeringsdistrikt. Öv- riga ledamöter väljas av kommun- fulhnäktige eller, såvitt angår ge- mensam fastighetstaxeringsnämnd, av landstingskommunens förvalt- ningsutskott. Omfattar gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt ej mer än en kommun, förrättas dock va- let av kommunfullmäktige.
Antalet valda ledamöter i fastig- hetstaxeringsnämnd skall utgöra lägst tre och högst sex. Antalet ledamöter bestämmes av länsstyrel— sen.
Val av ledamöter i fastighets- taxeringsnämnd jämte suppleanter, en för varje ledamot, skall förrät— tas senast den 31 mars året näst före det år då allmän fastighets- taxering äger rum. I fråga om lo- kal fastighetstaxeringsnämnd skola konzmunfullmäktige i samband med valet utse en av ledamöterna att på kommunens bekostnad del- taga dels i arbetet inom sådan ar- betsgrupp, som avses i 143 5 2 mom., och dels i de sammanträden som skola hållas enligt 144 5 1 mom. och 145 5. Vad angår ge- mensam fastighetstaxeringsnä/nnd skola de, på vilka valet ankom- mer, i samband med valet utse en av ledamöterna att på landstings- kommunens eller, i fråga om di- strikt som ej omfattar mer än en kommun, på denna kommuns be-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
52
Föreslagen lydelse
kostnad deltaga i sammanträde som skall hållas enligt 144 5 1 mom.
Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och de valda.
2 mom. Besvär "över val av ledamöter och suppleanter i fas- tighetstaxeringsnänmd må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kom- munallagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige. Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund därav att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 172 5, jäm- förd med 13 _(5 1 mom., olika grupper av skattskyldiga blivit ve- derbörligen företrädda, har läns— styrelsen att meddela föreskrift, hur många ledamöter för varje grupp som skola väljas. Överkla- gas det därefter företagna valet och befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen ut- se ledamöter i nämnden.
Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
?. mom. Bestämmelserna i ]3 5 angående ledamöter och sup- pleanter i taxeringsnämnd skola äga motsvarande tillämpning be- träffande ledamöter och supplean- ter i fastighetstaxeringsnämnd. Vad där föreskrives beträffande känne- dom om olika grupper av skatt- skyldiga skall därvid avse känne- dom om olika slag av fastigheter. Vidare skall vad som där före- skrives beträffande särskild taxe- ringsnämnd tillämpas i fråga om. gemensam fastighetstaxerings— nämnd.
3 In o m. Besvär över kommun— fullmäktiges val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxerings— nämnd må anföras hos länsstyrel- sen inom tre .veckor efter valets förrättande; och skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga de- lar gälla vad i kommunallagen (1953: 753) är föreskrivet angåen- de besvär över beslut av kommun- fulhnäktige. Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna omlnytt val på grund därav att vid valet kännedom om olika slag av fastigheter icke blivit vederbör-
,ligen företrädd, har länsstyrelsen
att meddela föreskrift, hur många ledamöter med kännedom om re- spektive slag av fastigheter som
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
53
Föreslagen lydelse
skola väljas. Överklagas det där- efter företagna valet och befin- nes detsamma icke böra faststäl- las, äger länsstyrelsen utse leda- möter i nämnden.
Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
135 5
1 mom. Länsstyrelsen för- ordnar senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fas- tighetstaxering äger rum, erfor- derligt antal personer inom länet, som genom sin verksamhet kun- na antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering, (fastighetstaxeringsom- bud) att inom områden, som länsstyrelsen bestämmer, sam— ordna arbetet i fastighetstaxe- ringsnämnderna. Fastighetstaxc- ringsombuds verksamhetsområde skall vara så stort, som omstän- digheterna lämpligen medgiva, och omfatta flera fastighetstaxerings- distrikt. Fastighetstaxeringsom- bud må icke vara ledamot av fas- tighetstaxeringsnämnd i länet.
1 m om. Länsstyrelsen förord- nar senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fastighets- taxering äger rum, erforderligt an- tal personer inom länet, som ge- nom sin verksamhet kunna anta- gas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering (f a s t i g— hetstaxeringsombud), att inom områden, som länsstyrelsen bestämmer, samordna arbetet i lo- kal fastiglzetstaxeringsnämnd. Fas- tighetstaxeringsombuds verksam- hetsområde skall vara så stort, som omständigheterna lämpligen medgiva, och omfatta flera lokala fastighetstaxeringsdistrikt. Fastig- hetstaxeringsombud må icke vara ledamot av fastighetstaxerings- nämnd i länet.
Det åligger fastighetstaxeringsombud att
a) för överläggningar angående den förestående allmänna fastig- hetstaxeringen kalla till samman— träde enligt 145 &,
b) genom deltagande i samman- träden i fastiglzetstaxeringsnämn- derna inom sitt verksamhetsområ— de följa taxeringsarbetet, i erfor- derlig utsträckning lämna råd för arbetets bedrivande och även i övrigt verka för en jämn och lik- formig taxering,
c) fortlöpande hålla förste taxe- ringsintetulenten underrättad om arbetets fortskridande.
:
]) göra undersökning enligt
143 55 2 mom.,
2) för överläggningar angående den förestående allmänna fastig- hetstaxeringen kalla till samman- träde enligt 145 &,
3) genom deltagande i samman— träden i lokal fastighetstaxerings- nämnd inom ombudets verksam- hetsområde följa taxeringsarbetet, i erforderlig utsträckning lämna råd för arbetets bedrivande och även i övrigt verka för en jämn och likformig taxering,
4) fortlöpande hålla skattcche- fen underrättad om arbetets fort- skridande.
Fastighetstaxeringsombud äger deltaga i lokal fastighetstaxerings- nämnds överläggningar men icke i dess beslut.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
2 mom. I län, där länsstyrel- sen så finner erforderligt, för- ordnar länsstyrelsen senast den 1 mars året näst före år, då allmän fastighetstaxering äger rum, två personer (konsulenter för taxering av vattenfalls- fa s t i g h e t) att vid nämnda taxering biträda nämnderna, så- vitt angår taxering av outbyggda vattenfall, kraftverk och regle— ringsdamrnar. Av konsulenterna skall den ene företräda taxerings- teknisk och den andre vattenkraft- teknisk sakkunskap.
Konsulenterna skola biträda nämnderna vid taxeringen, hu- vudsakligen genom upprättande av liggare över vattenfallsfastig- heter, som böra bliva föremål för taxering, komplettering av dekla- rationsmaterialet samt avgivande av skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen.
Konsulent äger, då fråga är om taxering av vattenfallsfastighet, närvara vid nämnds sammanträde med rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut.
54
Föreslagen lydelse
2 rn om. Länsstyrelsen förord- nar senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fastighets- taxering äger rum, erforderligt an- tal personer med sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering (konsulenter för fastig— hetstaxering) att vid den allmänna fastighetstaxeringen bi- träda gemensam fastighetstaxe- ringsniimnd. Konsulent må icke vara ledamot av fastighetstaxe- ringsnämnd i länet.
Det åligger konsulent att grans- ka de deklarationer och andra handlingar, som nämnden för så- dant ändamål överlämnar till ho- nom, att efter erforderlig utred- ning avge skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen samt att, i den omfattning nämndens ordfö- rande finner påkallat, i nämnden föredraga ärenden i vilka konsu- lenten avgivit utlåtande. Konsu- lent äger att beträffande av ho- nom granskade deklarationer del- taga i nämndens överläggningar men icke i dess beslut.
3 mom. I"astighetstaxerings- nämnd äger, i den mån behov av särskild sakkunskap föreligger vid behandling av taxeringsfråga, ef- ter samråd med skattechefen anli- ta biträde av sakkunnig med insikt och erfarenhet på det område frå— gan rör. Sådant samråd skall ske även vid behov av tolk.
135 a 5
Det åligger lokal skattemyndighet att 1) ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra upp—
gifter,
2) svara för längdföring av fas- tighetstaxeringsnämnds beslut och i fastighetslängden anteckna skilj— aktig mening av ordföranden,
2) svara för längdföring av fas- tighetstaxeringsnämnds beslut,
3) ombesörja att anmäld eller på annat sätt känd förändring .i ägan— derätten till fastighet, som skall upptagas i fastighetslängd, införes i den- na längd,
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
4) senast den 15 maj under taxeringsåret, om ej länsstyrelsen föreskriver annat, översända de- klarationer och övriga handlingar som inkommit från fastighetstaxe- ringsnämnd till länsstyrelsen samt fastighetslängderna på den tid och i den ordning Kungl. Maj:t före- skriver,
5) i den omfattning Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen föreskri— ver, i övrigt medverka vid taxe- ringsarbetet.
55
Föreslagen lydelse
4) i den omfattning Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen föreskri- ver, i övrigt medverka vid taxe— ringsarbetet.
136 s
1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet, med undantag för sådan, som avses i 5 5 1 mom. c"), 2 mom. eller 4 mom. kommunalskattelagen, av fastighetens ägare utan an- maning avgivas deklaration tion).
(allmän fastighetsdeklara-
Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fast- ställt formulär.
Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastig- hetens areal av olika ägoslag, an- vändning och byggnader, gällande brandförsäln'ingsvärde, den senast för fastigheten erlagda köpeskil- lingen. hyror och därmed jämför- lig avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande särskilda förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet. om åkerjor- dens dränering, kreatursbcsättning- en och skogen, beträffande an— nan fastighet, om anskaffningsår och anskaffaingskostnader för så— dana maskiner och liknande till- gångar, för vilka siirskilt maskin- värde skall angivas, samt beträf- fande fastighet, dårå vattenfall fin— nes, uppgifter om medelvattenfö- ring och bruttofallhöjd vid medel- vattenföring samt, där så kan ske, om magasinsvolym för års- och korttidsreglering, som är eller med sannolikhet väntas bliva genom- förd, så ock, därest vattenfallet är utbyggt, om anläggningsär och an- skaffningskostnader.
Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fas- tighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, den senast för fastigheten erlagda kö- peskillingen, hyror och därmed jämförlig avkastning av fastighe— ten samt till fastigheten hörande särskilda förmåner ävensom, be- träffande jordbruksfastighct, om åkcrjordens dränering, kreatursbe- sättningen och skogen samt beträf- fande fastighet, därå vattenfall fin- nes, uppgifter om medelvattenfö- ring och bruttofallhöjd vid medel- vattenföring samt, där så kan ske, om magasinsvolym för års- och korttidsreglering, som är eller med sannolikhet väntas bliva genom- förd, sä ock, därest vattenfallet är utbyggt, om anläggningsår och an- skaffningskostnader.
Prop. 1973: 162 56
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kungl. Maj:t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighets- deklaration utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för statistiskt ändamål.
2 m om. Efter anmaning är ägare av fastighet skyldig att till led-
ning vid fastighetens taxering, avgiva uppgift jämväl angående andra förhållanden än dem, som finnas angivna i deklarationsformuläret.
Ägare av fastighet är vidare skyldig att efter anmaning förete skogsbruksplan eller annan upp- skattningshandling sattt ltan inne- har och som avser skog på fastig- heten.
137 &
Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 sep- tember året näst före det, då all- män fastighetstaxering' skall äga rum, och ingivas till vederbörande fastighetstaxeringsnämnds ordfö- rande eller till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet i det län där taxeringen skall äga rutn.
Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kom- ' mun vidtagits särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration till ledning för taxering ittont länet i enlighet där- med avlämnas.
Allmän _fastighetsdeklaration, som avgives utatt anmaning, skall inges till länsstyrelse, lokal skatte- myndighet ellerlordföranden i den lokala eller gemensamma fastig— hetstaxeringsnänmd på vilken taxe- ring av fastigheten ankommer och ha inkommit senast den 15 sep— tember året näst före det, då all— män fastighetstaxering skall äga rum. Bestämmelserna i 35 5 and— ra stycket äga motsvarande till- lätttpning vid allmän fastighets- taxering.
139 %
1 m om. Till ledning vid all- män fastighetstaxering skall lokal skattemyndighet avlämna de till myndigheten, enligt vad därom är särskilt stadgat, överlämnade av- skriftcrna av lagfartsbevis för ti- den frått och med den 1 juli året ttiist före det, då allmän fastighets-
taxering senast ägde rum, till och- med den 30 juni det är, då uppgif- ten skall avlämnas. Hypoteksinrättning skall utan anmaning lämna uppgift å det vär- de, vartill i hypoteksinrättningen till belåning anmäld fastighet bli- vit uppskattad vid värdering, som blivit för dylikt läns erhållande att- ställd och godkänd uttder tiden från och med den 1 juli året näst
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
före det, då allmän fastighetstaxe- rittg senast ägde rum, till och med den 30 juni det år, då ttppgiftett_ skall avlämnas.
Föreslagen lydelse
Byggnadsnämnd skall, med den begränsning som föreskrives av riks- skatteverket, läm-na den lokala skattemyndighcten uppgift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet som avses med beviljade byggnadslov. Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de byggnadslov som beviljats under kvartalet.
142 &
Anmaning må utfärdas-av fas- tigltetsprövnittgsttämnd, prövnings- nämnd, taxeringsintendent, ordfö- randen i fastighetstaxeringsnämnd samt konsulent för taxering av vat- tenfallsfastigltet, den sistnämnde dock icke i vad avser avgivande av allmän fastighetsdeklaration.
Vad i 34 ä 4 mom., 52, 54 och 55 55 är stadgat om anmaning skall i tillämpliga delar gälla jäm- väl beträffande anmaning som här avses. Bestämmelserna i 53 9' ska- la iiga motsvarande tillämpning i fråga om ordförande i fastighets- taxeringsnämnd samt beträffande taxeringsintendettt, fastighetspröv- ningsnämnd, prövnittgsttätnttd och länsstyrelse.
Anmaning må utfärdas av taxe— ringsintendent, fastighetstaxerings- nämnd samt konsulent för fastig- hetstaxering, den sistnämnde dock icke i vad avser avgivande av all- män fastighetsdeklaration.
Vad i 34 5 4 mom., 52, 54 och 55 SS är stadgat om anmaning skall i tillämpliga delar gälla jäm- väl beträffande anmaning som här avses.
I anmaning som utfärdas av taxeringsintendent eller fastighets- taxeringsnämnd, må vite föreläg- gas.
143 s
1. m 0 m. Angående skyldighet dels för skogshögskolan att före allmän fastighetstaxering faststäl- la centrala skogstaxeringsanvis- ningar samt till länsstyrelserna av- lämna arealuppgifter m.m. dels ock för skogsstyrelsen att före så- dan taxering till liinsstyrelsertta lämna uppgifter rörande virkespri- ser m. m. stadgas i skogsvärde- ringsinstruktionen.
Det åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på grundval av anvisningar och upp- gifter sotn nu sagts samti mån av beltOv inhämtade upplysningar upprätta förslag till lokala skogs- taxeringsanvisningar varom likale-
1 mom. Senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, skall riksskatteverket fastställa för taxeringen erforderliga anvisning- ar av organisatorisk och värde- ringsteknisk natur. Verket skall ofördröjligen tillställa länsstyrel- serna nämnda anvisningar.
Vidare skall riksskatteverket se- nast den 1 maj tillställa länsstyrel- serna uppgifter om de riktvärden och andra grunder för värdesätt- ningen av skilda slag av fastighe- 'ter inom lätt eller delar av län,
som verket överväger att faststäl- la för tillämpning vid den förestå— ende allmänna fastighetstaxering-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse des är stadgat i skogsvärderingsin- struktionen.
2 mom. Före sammanträde varom i 144 5 ] tnotn. förmäles, ltar lattdskatnreraren att på grund- val av de uppgifter, sotn jätnlikt 139 5 avlätnnats, och de upplys- ningar, som eljest kuntta vinnas, verkställa undersökning rörande fastiglteternas alltnättna saluvärde. Länsstyrelsen äger kalla lämpligt antal personer ttted ingående kätt- nedom om fastighetsvärdena att diirvid tillhandagå landskamrera- ren med upplysningar.
58
Föreslagen lydelse
en. I fråga om tnark skola riktvär- dena ange genomsnittliga värden per ytenhet tnark av visst eller vis- sa ägoslag därvid värdena, i den mån det är påkallat från värde— ringssynpunkt, anges särskilt för olika godhetsklasser och bruk- ningsförhållatulen. I fråga attt byggnader skola riktvärdena ange genomsnittliga värden för byggna- der av visst eller vissa slag vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av beskaffen— het att erfarenhetsmässigt inverka på värdet. Riktvärden skola fram- tagas för de ägoslag och de slag av byggnader, beträffande vilka så lämpligen kan ske. För villabygg- nader och andra småhus liksom för bostadsbyggnader på jordbruksfas- tigheter skola värdena anges i fortn av byggnadsvärdetabeller, som för olika prisläge/t utvisa vär— derelationertta mellan hus av olika ltustyp, storlek, ålder och statt- dard. Riktvärden skola fastställas även i fråga om skogsmark och växande skog m.m., varvid vär- dena skola anges i fortn av tabeller på sätt stadgas i skogsvärderings— instruktionen (1973: 00).
I detta tnorttent nämnda anvis- ningar och uppgifter skola genom skattechefens försorg tillställas ordförandena i fastighetstaxerings— nämnderna, fastighetstaxeringsom— buden och konsulenterna för fas— tighetstaxering.
2 mom. Fastighetstaxerings- ombud skall, sedan de i 1 mom. nämnda uppgifterna om de till- tänkta grunderna för värdesätt- ningen kommit honom till ltattda i enlighet nted föreskrifter som skattechefen tneddelar föranstalta om undersökning i syfte att utrö- na otn en tillämpning av nämnda grunder skulle medföra taxerings- värden, som med hänsyn till för- hållandena i orten fratnstå som riktiga. Vid nämnda undersökning skall även övervägas vilka bygg-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
59
Föreslagen lydelse
nadsvärdetabeller, som med hän- syn till rådande prisläge böra kom- ma till användning inom olika de- lar av fastighetstaxeringsombudets verksamhetsområde. Undersök- ningen skall vidare omfatta upp- rättandet av förslag till markvär- dekartor, vilka för tätbebyggda de- lar av verksamhetsområdet utvisa genomsnittligt värde på tomter av den storlek som för de olika del- områdena är normal.
Undersökning enligt första styc- ket skall inom varje lokalt fastig- hetstaxeringsdistrikt göras av fas- tighetstaxeringsombudet och un- derställas en arbetsgrupp inom fas— tighetstaxeringsnämnden bestående av ordföranden och den av läns- styrelsen utsedde ledamoten av nämnden samt den ledamot som därtill utsetts enligt 133 5 1 mom. tredje stycket. Undersökningen skall omfatta ett lämpligt antal fastigheter inom ombudets verk- samhetsområde, därvid i första hand utväljas fastigheter som för- sålts efter närmast föregående all- männa fastighetstaxering.
143 a 5
Före sammanträde enligt 144 39 1 mom. har skattechefen att på grundval av tillgängliga uppgifter rörande sådana försäljningar av fastigheter inom länet, som skett efter närmast föregående allmänna fastighetstaxering, och de upplys- ningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning om mark- nadsvärdet på fastigheter av skilda slag inom länet. Länsstyrelsen äger kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighets- värdena att därvid tillhandagå skattechefen med upplysningar.
144 5
1 m 0 111. Senast den 20 septem- ber året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum,
1 m 0 m. Senast den 30 juni året näst före det, då allmän fastig- hctstaxcring äger rum, skola efter
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
skola efter kallelse av länsstyrel- sen ordförandena i fastighetstaxe- ringsnämnderna, de ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, som ut- setts enligt 133 Q 1 mom. sjätte stycket, de ledamöter i sådan nämnd, som utsetts av landstings- kommunens förvaltningsutskott, samt fastighetstaxeringsombuden sammanträda inför landskamrera- ren på lämplig ort för förberedan- de överläggningar om tillämpning— en av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna fastig- hetstaxeringen. Länsstyrelsen kan till dessa sammanträden kalla även andra personer, som på grund av sin verksamhet eller av annan an— ledning kunna antagas äga sakkun- skap om fastighetsvärdena inom länet eller om värdering av fas- tigheter.
Vid sådant sammanträde redo- gör landskamreraren för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste all- männa fastighctstaxering och för de slutsatser om fastigheternas ail- männa saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa pri- ser, samt för övriga förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga det förslag till lokala skogstaxerings- anvisningar som upprättats enligt ]43 5 1 mom. andra stycket samt i behövlig utsträckning förslag till särskilda anvisningar i andra hän- seenden, såsom angående förfa- randet vid bestämmande av olika delvärden samt enhetliga grunder för taxeringen av jordbruksfastig- het och annan fastighet med me- ra. Avser sammanträdet överlägg- ning angående taxeringen inom en- dast viss del av länet, skola redo- görelser/za och förslagen därefter lämpas. .
För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med avseende å ägoslag och jor-
60
Föreslagen lydelse
kallclse av länsstyrelsen ordföran- dena i fastighetstaxeringsnämnder— na och de ledamöter i fastighets—
. taxeringsnämnd, som därtill utsetts
enligt 133 & 1 mom. tredje stycket, samt fastighetstaxeringsombuden och konsulenterna för fastighets- taxering sammanträda inför skat- techefen på lämplig ort för förbe- redande överläggningar om till— lämpningen av de allmänna grun— derna vid den förestående allmän- na fastighetstaxeringen. Länssty- relsen kan till dessa sammanträ- den kalla även andra personer, som på grund av sin verksamhet eller av annan. anledning kunna antagas äga sakkunskap om fastig- hetsvärdena inom länet eller om värdering av fastigheter.
Vid sådant sammanträde redo- gör skattechefen för priserna vid försäljning av fastigheter inom lä- net under tiden efter senaste all— männa fastighetstaxering och för de slutsatser om fastigheternas marknadsvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa pri- ser, samt för övriga förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Vidare lämnas re- dogörelse för de grunder för vär- desättningen av fastigheter inom länet, som riksskatteverket enligt 143 5 1 mom. andra stycket pre- liminärt föreslagit, samt för de i anslutning därtill verkställda un— dersökningarna enligt 143 5 2 mom. '
På grundval av de redogörelser som lämnats enligt andra styc- ket lta de i sammanträdet del-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
dens beskaffenhet anses vara vä- sentligen likartade, böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse, landskamreraren ettligt vad nyss är sagt har att avgiva, beträffande fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhets- klasser och brukningsförhållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvär- den må tjäna till ledning vid taxe- ringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.
61
Föreslagen lydelse
tagande att överväga om och i vad mån jämkning enligt deras mening bör ske av de riktvärden och andra grunder för värdesätt- ning av fastigheter inom länet, som riksskatteverket sålunda före- slagit. Vidare överväges i vad mån
.anvisningar för fastighetstaxering-
en inom länet erfordras utöver dem, som riksskatteverket fastställt eller föreslagit, samt hur dessa yt- terligare anvisningar böra vara ut- formade. I samband därmed över- väges om de byggnadsvärdetabel— ler och markvärdekartor, som de i 143 5 2 mom. nämnda arbets- grupperna ansett böra användas för olika områden inom länet, äro ägnade att medföra en för länet i dess helhet likformig och rättvis taxering eller om, för uppnående av nämnda syfte, andra byggnads- värdetabeller böra väljas eller markvärdekartor böra ändras.
.? mom. På grttndval av vad som förekommit vid sammanträ- de, som avses i 1 mom. och de upplysningar som i övrigt kunna vinnas har skattechefen att upp- rätta och senast den 1 augusti året näst före det år, då allmän fastig- hetstaxering äger rum, till riks— skatteverket avge yttrande över de av verket föreslagna riktvärdena och andra grunder för värdesätt- ningen av fastigheter inom länet. Skattechefen skall därvid ange vil- ka ändringar i och tillägg till nämnda grunder som anses på- kallade för att taxeringsvärdena skola bliva rätt åsatta.
Senast den 10 september året "näst före taxeringsåret skall riks— skatteverket fastställa och till läns- 'styrelserna överlämna anvisningar
upptagande de riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter inom olika län eller delar av lån, som verket finner böra centralt fast- ställas att gälla för den föreståen- de allmänna fastighetstaxeringen.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
62
Föreslagen lydelse
Sedan anvisningarna kommit skattecltefen till handa skall den- ne, så snart det katt ske, fastställa de ytterligare anvisningar för fas- tighetstaxeringen inom länet, som äro påkallade utöver de av riks- skatteverket fastställda, däribland anvisningar rörande vilka bygg- nadsvärdetabeller och markvärde- kartor som böra användas för oli- ka områden.
De för länet gällande anvisning- arna skola genom skattechefens försorg utan dröjsmål tillställas ordförandena i fastighetstaxerings- nämnderna, fastighetstaxeringsom- buden, konsulenterna för fastig- hetstaxering och riksskatteverket.
145 5
Sedan de av fastighetsprövnings- nämnden fastställda lokala skogs- taxeringsanvisningarna och övriga anvisningar för fastighetstaxering- en kommit fastighetstaxeringsom- budet och ordförandena i fastig- hetstaxeringsnämnderna tillhanda och innan nämnderna börja det egentliga arbetet, skall fastighets- taxeringsombudet, efter samråd med förste taxeringsintendenten angående tid och plats, samman- kalla ordförandena och de av läns- styrelsen och landstingskommu- nens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna i fastighetstaxerings— nämnderna inom sitt verksamhets- område ävensom de ledamöter i dessa fastighetstaxeringsnämnder, som enligt 133 g 1 mom. sjätte stycket utsetts att deltaga i sådant sammanträde, till överläggningar rörande det förestående taxerings- arbctet. Även andra ledamöter i nämnderna få kallas om särskilda skäl föreligga. Vid överläggning- arna skola förenämnda anvisning- ar, särskilt de däri angivna värde- ringsgrunderna. genomgås. Upp- märksamhet bör ägnas åt åtgärder för befordrande av likformighet
Sedan de i 144 5 2 mom. nämn- da anvisningarna kommit fastig- hetstaxeringsombudet och ordfö- rande i lokal fastighetstaxerings- nämnd till handa och innan nämn- den börjar det egentliga arbetet, skall fastighetstaxcringsombudet, efter samråd med skattechefen i fråga om tid och plats, samman— kalla ordförandena och de av läns- styrelsen förordnade ledamöterna i de lokala fastighetstaxerings- nämnderna inom sitt verksamhets- område ävensom de ledamöter i dessa nämnder, som enligt 133 5 1 mom. tredje stycket utsetts att deltaga i sådant sammanträde, till överläggningar rörande det före- stående taxcringsarbetet. Även andra ledamöter i nämnderna få efter länsstyrelsens medgivande kallas om särskilda skäl föreligga.
Vid överläggningarna skola fö- renämnda anvisningar, särskilt de däri angivna värderingsgrunderna, genomgås. Uppmärksamhet bör ägnas åt åtgärder för befordrande av likformighet och rättvisa i taxe- ringen sarnt åt spörsmål, som kun- na förväntas vålla fastighetstaxe- ringsnämnderna svårigheter.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
och rättvisa i taxeringen samt åt spörsmål, som kunna förväntas vålla fastighetstaxcringsnämnderna svårigheter.
63
Föreslagen lydelse
147 &
Länsstyrelsen har att vaka över att fastighetstaxeringsarbetet inom länet ordnas och bedrives ändamålsenligt.
Det åligger förste taxeringsin- tendenten att övervaka fastighets- taxeringsnämndernas och fastig- hetstaxeringsombtidens arbete samt att vid behov lämna råd, upplys- ningar och annat bistånd.
Bestämmelserna i 17 å äga mot- svarande tillämpning vid allmän .fastighetstaxering. Förste taxe- ringsintemlenten får kalla även tas- tighetstaxeringsombud med verk- samhetsområde inom länet och andra i fastighetsvärdering kunni- ga och erfarna personer för att er- hålla upplysningar av dem.
Bestämmelserna i 17 & äga mot- svarande tillämpning vid allmän fastighetstaxering. Skattechefen får kalla även fastighetstaxerings— ombud med verksamhetsområde inom länet, konsulenten för fastig- hetstaxering i länet och andra i fastighetsvärdering kunniga och er- farna personer för att erhålla upp- lysningar av dem.
Fastighetstaxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:
1) att tillhandahålla deklarationsblankctter samt meddela den som därom framställer begäran erforderliga upplysningar om honom ålig— gande deklarationsskyldighet och sättet för dess fullgörande,
2) mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra hand-
lingar,
3) vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande,
4) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete samt vid sammanträdena föra ordet och vara föredragande,
4) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet samt vara föredragande i nämnden, i den mån han icke uppdragit föredragningen åt kon- sulenten för fastighetstaxering,
5) ombesörja förandet av nämndens protokoll samt övriga göromål av expeditioncll art,
6) avgiva yttranden i besvärsmål. Vid fullgörande av honom ålig- gande uppgifter må ordförande åt- njuta biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas. För avgivande av yttrande i besvärs- mål, som är anhängigt i fastighets- prörningsnämnd, må ordföranden rådgöra med ledamot av fastighets-
Vid fullgörande av honom ålig- gande uppgifter må ordförande åt— njuta biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas. För avgivande av yttrande i besvärs- mål, som är anhängigt i fastighets- taxeringsrätt, må ordföranden råd— göra med ledamot av fastighets-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kalla leda- möterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.
64
Föreslagen lydelse taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kalla leda- möterna till sammanträde utan
hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.
148 &
1 mom. Fastighetstaxerings— nämndens sammanträden hållas å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Det åligger honom att i god tid underrätta länsstyrelsen och vederbörande fastighetstaxe- ringsombud om utsatt tid och plats för sammanträde. Möter för leda- mot hindcr att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom under- rätta ordföranden i nämnden.
1 m om. Fastighetstaxerings- nämndens sammanträden hållas å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Det åligger honom att i god tid underrätta skattechefen och vederbörande fastighetstaxe- ringsombud eller, såvitt angår ge- mensam fastighetstaxeringsnämnd, konsulenten för fastighetstaxering om utsatt tid och plats för sam- manträde. Möter för ledamot hin- der att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta ordföran- den i nämnden.
Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Proto- kollet justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.
3 mom. Förste taxeringsin- tendenten eller av honom beord- rad tjänsteman äger närvara vid sammanträde med fastighetstaxe- ringsnämnd till fullgörande av vad honom åligger enligt 147 5 andra stycket.
Fastighetstaxeringsombnd äger närvara vid sådant sammanträde och därunder deltaga i överlägg- ningen men ej i besluten.
3 m 0 m. Skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman äger närvara vid sammanträde med fas- tighetstaxeringsnämnd.
149 &
Vid fastighetstaxeringsnämtidens första sammanträde skall ordfö- randen, innan taxeringsarbetet ta- ger sin början och i närvaro av fastighetstaxeringsombudet, avgiva noggrann redogörelse för värde- ringsgrunder och andra anvisning- ar, som fastighetsprövningsnämn- den fastställt och som berör di- striktet samt de slutsatser om jas— tigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av priser som tillämpats vid fastighetsköp
Fastighetstaxeringsniimndens första sammanträde skall äga rum senast den 5 oktober året näst före taxeringsåret. Vid detta samman- träde skall ordföranden, i närvaro av fastighetstaxeringsombudet el- ler, såvitt avser gemensam fastig— hetstaxeringsnänmd, i närvaro av konsulenten för fastighetstaxering, avgiva noggrann redogörelse för värderingsgrunder och andra an— visningar, som fastställts av riks- skatteverket eller skattechefen och som berör distriktet.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering. Finnas inom di— striktet fastigheter med skog, skall i redogörelsen även ingå upplys- ning om det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom det område av länet, vari distriktet är beläget, samt virkesförrådets fördelning på trädslagsklasser, för- rådsgrupper och om det har bety- delse trädslag inom samma om- råde.
65
Föreslagen lydelse
150 5
1 mom. Fastighetstaxerings— nämnden skall preliminärt åsätta fastigheterna i distriktet taxerings- värden och, sedan ägare av fastig- het, som skall taxeras, beretts till— fälle inkomma med erinringar, slutligt fastställa taxeringsvärdena.
2 mom. Fastighetstaxerings- nämndens preliminära beslut till taxering skola upptagas i taxe- ringslängd (f a s t i g h e t 5- l ä n g d). Närmare föreskrifter angående längdens förande med- delas av Kungl. Maj:t.
1 mom. Fastighetstaxerings- nämnden skall meddela prelimi- närt beslut om taxering av fastig- het, som ingår i distriktet. Sedan fastighetsägaren beretts tillfälle att inkomma med erinringar, skall nämnden meddela slutligt beslut om taxering av fastigheten.
2 rn om. Fastighetstaxerings- nämndens slutliga beslut om taxe- ring skola upptagas i fastig- h e t 5 l ä n g d. De preliminära besluten om taxering skola upp- tagas i stomme till fastighetslängd. '
Nämndens beslut i fråga om fastigheter, som avses i 5 5 4 mom. kommunalskattelagen (1928: 370), skola dock icke upptagas i fastig- hetslängd eller i stomme till sådan längd.
Närmare föreskrifter angående fastighetslängd meddelas av Kungl. Maj:t.
3 m 0 m. Fastighetstaxerings- nämnden skall pröva hos nämn- den gjord framställning om sådant särskilt angivande av vården av olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastighe- ter som avses i 8 5 3 mom. sista
stycket konnnunalskattelagen (1928: 370).
151 5
Vad i 62 och 64 åå är stadgat om jäv och omröstning i taxerings- nämnd skall äga motsvarande tillämpning beträffande fastighetstaxe-
ringsnämnd. 5 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 162
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
Beslut må icke fattas av fastig- hetstaxeringsnämnd å landet, så- vida icke ordföranden samt en av landstingskommunens förvalt- ningsutskott vald och en kam- munvald ledamot äro tillstädes, samt av fastighetstaxeringsnämnd i stad, såvida icke ordföranden och minst två ledamöter äro till— städes. Dock skall den omständig— heten, att ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågava— rande taxering.
Anser ordföranden att värde bort åsättas annorlunda än fastig- hetstaxeringsnämnden beslutat, skall han .på deklaration eller där.— vid fogad handling angiva det vär- de, han ansett böra åsättas, samt i protokollet anteckna de fall, i vilka detta skett. Ordförande skall underrätta lokal skattemyndighet härom. [ den ordning, som före- skrives av Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer.
66
Föreslagen lydelse
Beslut om taxering må icke fat- tas av fastighetstaxeringsnämnd såvida icke ordföranden och minst två andra ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågava- rande taxering.
Annat nämndens beslut än som avses i andra stycket må fattas av ordföranden ensam.
Är ordföranden av skiljaktig mening såvitt avser beslut om taxering, skall han .på deklaration eller därvid fogad handling an- teckna sin mening samt i proto- kollet ange de fall, i vilka detta skett.
Annan ledamot, som deltagit i nämndens beslut, äger anföra reserva- tion mot beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet av- slutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.
Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars handläggning han biträtt, an- teckna särskild mening till proto- kollet.
Konst:/enten liksom av nämn- den anlitad sakkunnig äger att be— träffande taxering, vid vars hand- läggning han biträtt, anteckna sär- skild mening till protokollet.
Ordföranden skall, i den ord- ning som föreskrives av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, underrätta lokal skattemyndighet om sådan skilj- aktig mening, reservation eller sär- skild mening som antecknats i protokoll eller annan handling.
152 &
Fastighetstaxeringsnämndens ar- bete bör taga sin början senast den 5 oktober året näst före taxerings-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
året. Arbetet skall vara avslutat senast den 25 mars under taxe- ringsåret.
Fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut om taxerings- värden skall föreligga färdigt se- nast den 25 januari under taxe— ringsåret. Senast påföljande dag skall nämndens ordförande ha till- ställt lokal skattemyndighet samt- liga fastighetsdeklarationer. Sedan lokal skattemyndighet infört fas- tighetstaxeringsnämndens prelimi- nära beslut till taxering i fastig- hetslängden skall myndigheten så snart det kan ske återsända dek- larationerna till ordföranden.
Lokal skattemyndighet skall se— nast den 15 februari under taxe- ringsåret underrätta ägare av fas- tighet, som skall taxeras,
]) om den taxering och de en- ligt 10 ä' kommunalskattelagen re- dovisade särskilda värden för fas- tigheten sont preliminärt bestämts,
67
Föreslagen lydelse
Fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut om taxering skola föreligga färdiga senast den 25 januari under taxeringsåret. Senast påföljande dag skall nämn- dens ordförande ha tillställt-lokal skattemyndighet samtliga fastig- hetsdeklarationer. Sedan lokal skattemyndighet infört de prelimi— nära besluten i stomme till fastig— hetslängd, skall myndigheten så snart det kan ske återsända dekla- rationerna till ordföranden.
Lokal skattemyndighet skall ombesörja att ägare av fastighet senast den 15 februari under taxe- ringsåret underrättas
1) om innehållet i fastighets— taxeringsnämndens preliminära be- slut,
2) om att ägaren äger senast den 10 mars till fastighetstaxerings- nämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget,
3) om att särskild underrättelse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om ägaren av- givit erinringar mot preliminärt åsatt taxering eller om fastighets- taxeringsniimnden, utan att erin- ringar avgivits, beslutat åsätta fas- tighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet,
4) om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fas-
tighetstaxeringsnämndens beslut om taxeringen. Sedan de preliminärt åsatta taxeringsvärdena blivit upptagna i fastighetslängden skall längden under tio dagar viss angiven tid på dagen hållas tillgänglig inom kom- munen på lämplig expedition,
3) om att särskild underrättelse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om ägaren av- givit erinringar mot det prelimi- nära beslutet eller om fastighets- taxeringsnämnden, utan att erin- ringar avgivits, beslutat åsätta fas- tighet annan taxering än som pre- liminärt bestämts eller eljest från- gått det preliminära beslutet,
4) om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fas- tighetstaxeringsnämndens beslut om taxeringen samt om skiljaktig mening, reservation eller särskild mening, som antecknats i proto- koll eller annan handling.
Sedan de preliminära besluten om taxering blivit upptagna i stommen till fastighetslängden skall stommen under tio dagar viss angiven tid på dagen hållas till- gänglig inom kommunen på lämp-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
med rätt för ägare av fastighet inom distriktet att på sätt och in- om tid som angives i föregående stycke avgiva erinringar. Lokal skattemyndighet skall efter samråd med ordförande i fastighetstaxe- ringsnämnd senast den 15 februa- ri under taxeringsåret utfärda kun- görelse härom.
Lokal skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 10 mars översända fastighetslängden till fastighetstaxeringsnlimndens
68
Föreslagen lydelse
lig expedition, med rätt för fastig- hetsägarna att avgiva erinringar på sätt och inom tid som angives i föregående stycke. Lokal skatte- myndighet skall efter samråd med ordförande i fastighetstaxerings- nämnd senast den 15 februari un- der taxcringsåret utfärda kungö- relse härom.
Lokal skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 10 mars översända stommen till fas- tighetslängden till ordföranden i
ordförande. den lokala fastighetstaxerings— nämnden. 1535
Sedan tiden för avgivande av erinringar tilländagått, skall fas- tighetstaxeringsnämnden samman- träda för att slutligt besluta om taxeringarna. Därest erinran av- givits eller känt blivit, att beträf- fande i fastighetslängden uppförd fastighet inträffat sådan omstän— dighet, som bör föranleda, att fas- tigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller eljest anled- ning förekommit att åsätta annat taxeringsvärde än längden utvisar, skall ordföranden närmare redo- göra härför och nämnden särskilt besluta härom.
Nämndens beslut skall, om det skiljer sig från det preliminära be- slutet, antecknas och meddelas till lokal skattemyndighet i den ordning som föreskrives av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
När taxeringarna slutligt fast- ställts, skall fastighetstaxerings- nämndens ordförande ofördröjli- gen meddela detta till den lokala skattemyndigheten samt återsända fastighetslängden och fastighets- deklarationerna. Lokal skattemyn— dighet antecknar i längden slutligt beslut som skiljer sig från prelimi- närt beslut och underskriver där- efter längden.
Sedan tiden för avgivande av erinringar tilländagått, skall fastig- hetstaxeringsnämnden samman- träda för att slutligt besluta om taxeringarna. Om erinran avgivits eller anledning förekommer att bestämma taxeringen annorlunda än som preliminärt bestämts, skall ordföranden närmare redogöra härför och nämnden särskilt be- sluta härom.
F astighetstaxeringsnämndens ar- bete skall vara avslutat senast den 31 mars under taxeringsåret. Se- nast samma dag skall nämndens ordförande till lokal skattemyn— dighet återsända fastighetsdeklara- tionerna och, såvitt avser lokal fastighetstaxeringsnämnd i lokalt fastighetstaxeringsdistrikt, den en- ligt 152 5 sista stycket till nämn- den överlämnade stommen till fas- tiglzetslängd.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
69
Föreslagen lydelse
154 &
1 m om. Har ägare av fastig- het avgivit erinringar mot preli— minärt åsatt taxering eller har fas- tighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära be- slutet, skall den lokala skattemyn- digheten senast den 5 maj under taxeringsåret tillsända ägaren un- derrättelse om den taxering och de enligt 10 5 kommunalskatte— lagen redovisade särskilda värden, som av fastighetstaxeringsnämn- den slutligt bestämts. Underrättel- sen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anfö- rande av besvär över fastighets- taxeringsnämndens beslut.
2 m om. Senast den 31 mars skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insän- da fastighetstaxeringsnämndens protokoll och övriga handlingar.
1 m om. Har ägare av fastig— het avgivit erinringar mot prelimi— närt beslut om taxering eller har fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar avgivits, frångått sitt preliminära beslut, skall den 10- kala skattemyndigheten senast den 15 maj under taxeringsåret till- sända ägaren underrättelse om in- nehållet i nämndens beslut. Vidare skall den lokala skattemyndighe- ten så snart det kan ske sända un- derrättelse till sökande som begärt fördelning av taxeringsvärdet en- ligt 8 5 3 inom. sista stycket kom- munalskattelagen (1928: 370). Un- derrättelsen skall innehålla upplys- ning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fas- tighetstaxeringsnämndens beslut samt om skiljaktig mening, reser- vation eller särskild mening som antecknats [ protokoll eller annan handling.
Underrättelse om innehållet i slutligt beslut om taxering skall tillställas även den som före ut- gången av februari månad under taxeringsåret ej erhållit underrät- telse om det preliminära beslutet och som senast den. 25 mars un— der taxeringsåret hos den lokala skattemyndigheten i det fögderi där fastigheten är belägen anmäler att han önskar erhålla underrättel— se om innehållet i slutligt beslut.
Underrättelse enligt första och andra styckena skall tillställas ägaren i rekommenderat brev. Återkommer försändelsen såsom obeställbar och finns anledning antaga att ägaren kan anträffas, bör underrättelsen delgivas honom där så lämpligen kan ske.
2 m om. Fastighetslängden skall i bestyrkt avskrift under en tid av minst tre veckor före den 15 juni under taxeringsåret finnas offentligen framlagd inom kom- munen i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
70
Föreslagen lydelse
155 &
Kungl. Maj:t meddelar de när- mare föreskrifter om fastighets— taxeringsnämnds och fastighets- taxeringsombuds arbete som behö— vas utöver bestämmelserna i denna förordning.
Kungl. Maj:t meddelar de när- mare föreskrifter om fastighets- taxeringsnämnds, fastighetstaxe- ringsombuds och konsulents för fastighetstaxering arbete som be- hövas utöver bestämmelserna i denna förordning.
156 &
Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering ej införts i fastig- hetslängd inom föreskriven tid eller har taxering införts i fastighetslängd för annan fastighet än den taxeringen avsett eller eljest uppenbarligen felaktigt eller har anteckning om ägare i fastighetslängd blivit oriktig, må den lokala skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del.
Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering blivit oriktigt till följd av
1) uppenbar felräkning, eller 2) uppenbart felaktig överföring av belopp eller annan uppgift från den allmänna fastighetsdeklarationen,
må den lokala skattemyndighe- ten, om ej särskilda skäl föranleda att fastighetsprö vningsnätnnden bör avgöra frågan, besluta om rät- telse i denna del.
må den lokala skattemyndighe- ten, om ej särskilda skäl föranleda att fastighetstaxeringsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.
Efter den 1 oktober under taxeringsåret må rättelse enligt denna para— graf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dess- förinnan hos den lokala skattemyndigheten.
Innan rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande in— hämtas från fastighetstaxeringsnämndens ordförande och, om hinder ej
möter, fastighetens ägare.
Den lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom två veckor till- ställa fastighetens ägare underrät- telse om beslut i fråga om rättelse i den ordning som i 69 5 4 mom. andra stycket föreskrives för un- derrättelse beträffande taxerings- nämnds beslut samt underrätta förste taxeringsintendenten och vederbörande kommun om beslu- tet i fråga om rättelse.
Talan mot beslut i fråga om rät- telse enligt denna paragraf må ej föras särskilt. Talan mot taxering- en må även i den del beslutet av- ser föras i den ordning som före— skrives i 158 och 167 åå.
Den lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom två veckor till— ställa fastighetens ägare underrät- telse om beslut i fråga om rättelse i den ordning som avses i 154 9' 1 mom. tredje stycket, samt under- rätta skattechefen och vederböran- de kommun om beslutet.
Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf må ej föras särskilt. Talan mot taxe- ringen må även i den del beslutet avser föras i den ordning som före- skrives i 158, 159 och 167 55.
Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av Kungl. Maj:t.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
71
Föreslagen lydelse
158 &
1 m 0 m. Talan mot fastighets- taxeringsnämnds beslut må genom besvär hos fastighetsprövnings- nämnden föras av ägare av den fastighet beslutet rör samt av ve- derbörande kommun och taxe- ringsintendent.
Har fastighetsprövningsnämnd avgjort besvär över viss taxering, må taxeringsintendenten ej anföra besvär hos nämnden rörande sam- ma taxering.
Talan mot fastighetstaxerings- nämnds beslut föres genom be- svär hos fastighetstaxeringsrätten.
Besvär får anföras av ägare av den fastighet beslutet rör samt av vederbörande kommun och taxe- ringsintendent.
Bestämmelserna i 75 5 skola äga motsvarande tillämpning på besvär enligt denna paragraf.
159 5
Beslut av fastighetsprövnings- nämnd, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi- seende innehåller uppenbar orik- tighet, får rättas av länsskatterät- ten. Om det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig innan rättelse sker.
VII. Om besvär över fastighets- prövningsnämnds och kammarrätts beslut
Besvär av ägare av fastighet skola ha inkommit senast den 15 juni under taxeringsåret.
Kommuns besvär skola anföras före utgången av september må- nad under taxeringsåret.
Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av oktober månad under taxeringsåret. Han skall inom samma tid angiva yr- kanden och grunder för besvärs- talan, om ej med hänsyn till at- redningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl fastighetstaxerings- rätten medgiver anstånd.
Inkomna besvär från ägare av fastighet efter den i första stycket angivna tiden men före utgången av oktober månad under taxerings- året, får fastighetstaxeringsrätten pröva besvären om taxeringsinten- denten helt eller delvis biträder be- svären i sak.
Har fastighetstaxeringsrätten av- gjort besvär över viss taxering, får besvär ej anföras hos fastighets- taxeringsrätten rörande samma taxering.
VII. Om besvär över fastighets- taxcringsriitts och kammarrätts be- slut
164 5
1 mom. Besvär över fastig- hetsprövningsnämnds beslut må anföras hos kammarrätt av ägare
1 m 0 m. Besvär över fastig- hetstaxeringsrätts beslut må anfö- ras av ägare av den fastighet, som
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
av den fastighet som beslutet av- ser samt av vederbörande kom- mun,
1) om klaganden besvärat sig hos fastighetsprövningsnämnden över fastighetstaxeringsnämndens beslut men hans talan icke bifallits,
2) om fastighetsprövningsnämn- den ändrat fastighetens taxering utan att sådan ändring påyrkats av honom.
2 mom. Taxeringsintendent må hos kammarrätt anföra besvär, om fastighetsprövningsnämnden icke bifallit av honom anförda be- svär eller fastighetsprövnings— nämnden efter besvär av annan ändrat fastighetstaxeringsnämnds beslut.
3 mom. Besvär till kammar- rätt må endast innefatta fullföl- jande helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos fas- tighetsprövningsnämnden. Har denna ändrat fastighetstaxerings- nämnds beslut utan att yrkande därom framställts av klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående yrkan- de än taxeringens bestämmande i enlighet med fastighetstaxerings- nämndens beslut.
72
Föreslagen lydelse
beslutet avser, samt av vederbö- rande kommun,
1) om klaganden besvärat sig. hos fastighetstaxeringsrätten över fastighetstaxeringsnämndens beslut men hans talan icke bifallits,
2) om fastighetstaxeringsrätten ändrat fastighetens taxering utan att sådan ändring påyrkats av kla- ganden.
2 mom. Taxeringsintendent må anföra besvär över fastighets— taxeringsrätts beslut, om fastig- hetstaxeringsrätten icke bifallit av taxeringsintendenten anförda be- svär eller eftcr besvär av annan ändrat fastighetstaxeringsnämnds beslut.
3 mom. Mot fastighetstaxe- ringsrätts beslut i fråga som avses i 8 5 3 mom. sista stycket kom- munalskattelagen (1928: 370) får talan ej föras.
167 5
1 m 0 m. Den som enligt 158 5 1 mom. äger föra talan mot fas- tighetstaxeringsnämnds beslut må i särskild ordning anföra besvär,
]) om fastighet genom förbise- ende icke blivit taxerad,
2) om taxering ägt rum av an- nan egendom än som enligt 4 5 tredje stycket kommunalskattela- gen är att hänföra till fastighet,
3) om fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undan- tagen från skatteplikt, eller undan- tagits från skatteplikt, trots att så icke bort ske,
4) om fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall,
1 m om. Har ägare av fastig- het, som skolat erhålla underrättel— se enligt 154 $ 1 mom., icke er- hållit sådan underrättelse senast den 25 maj under taxeringsåret, må ägaren anföra besvär intill ut— gången av året efter taxeringsåret.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
där taxering av fastigheten icke bort äga rum,
5) om taxeringsbeslut beträffan- de fastigheten blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6) om eljest sådana omständig- heter föreligga, som bort föran- leda väsentligt annorlunda taxe- ring, och särskilda skäl föreligga för prövning av besvären,
7) om underrättelse som avses i 152 5 tredje stycket eller 154 5 1 mom. haft felaktigt innehåll.
Besvär enligt denna paragraf prövas av länsskatterätten. Har taxeringen prövats av länsskatte— rätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten eller regeringsrät- ten, skall regeringsrätten pröva målet. Regeringsrätten och kammar- rätten må, om besvär enligt denna paragraf finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av länsskatterätt.
2 m 0 m. Besvär enligt] mom. skola vara inkomna före utgången av femte året efter taxeringsåret.
73
Föreslagen lydelse
2 m 0 m. Den som enligt 158 55 äger föra talan mot fastighetstaxe- ringsnänmds beslut må före ut- gången av femte året efter taxe- ringsåret anföra besvär,
1) om fastighet genom förbise- ende icke blivit taxerad,
2) om taxering ägt rum av an- nan egendom än fastighet,
3 ) om fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undan- tagen från skatteplikt, eller undan- tagits från skatteplikt, trots att så icke bort ske,
4) om fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där taxering- av fastigheten icke bort äga rum,
5) om taxeringsbeslut beträffan- de fastigheten blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6) om eljest sådana omständig—
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
3 m 0 m. Anföras besvär i sär- skild ordning hos länsskatterätt, äger 75 5 motsvarande tillämp- ning.
74
Föreslagen lydelse
heter föreligga, som bort föran- leda väsentligt annorlunda taxe- ring, och särskilda skäl föreligga för prövning av besvären,
7) om underrättelse som avses i 152 5 andra stycket eller 154 5 1 mom. haft felaktigt innehåll.
3 mom. Besvär enligt denna paragraf prövas av fastighetstaxe- ringsrätten. Har taxeringen prö- vats av fastighetstaxeringsrätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prövats av kam— marrätt eller regeringsrätten, skall regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten och kammar- rätten må, om besvär enligt denna paragraf finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av fastighetstaxeringsrätt.
4 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos fastighets- taxeringsrätt, äger 75 5 motsva- rande tillämpning.
168 &
Besvärsrätt tillkommer den som vid ingången av taxeringsåret är ägare av fastighet liksom den som därefter, dock senast före ingången av femte året efter taxeringsåret, blivit ägare av fastigheten ävensom arrendator, vilken jämlikt avtal, ingånget efter kommunalskattelagcns ikraftträdande, gentemot ägare har att ansvara för skatt för fastighets
garantibelopp.
Vad i 107, 108, 110, 111 och 113 åå är stadgat rörande besvär över taxering för inkomst eller förmögenhet skall i tillämpliga de— lar gälla jämväl beträffande be- svär över allmän fastighetstaxe- ring.
Beslut av kammarrätt eller rege- ringsrätten beträffande allmän fas- tighetstaxering skall, därest beslu- tet innefattar ändring av fastig- hetsprövningsnänmds eller läns— skatterätts beslut, för kännedom tillställas, förutom klaganden, den som äger fastigheten, den kom- mun, där fastigheten är belägen, skattechefen i det län, där fastig- heten är belägen, så ock, där fas-
Vad i 106, 107, 108, 110, 111 och 113 55 är stadgat rörande be- svär övcr taxering för inkomst el- ler förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande be- svär över allmän fastighetstaxe- ring.
Beslut av kammarrätt eller rege— ringsrätten beträffande allmän fas- tighetstaxering skall, därest beslu- tet innefattar ändring av fastig-
'hetslaxeringsrätts beslut, för kän- nedom tillställas, förutom klagan- den, den som äger fastigheten, den kommun, där fastigheten är belä- gen, skattechefen i det län, där fastigheten är belägen, så ock. där fastighetens ägare har sin hem-
Prop. 1973: 162 75
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
ortskommun i annat län, skatte- chefen i det länet.
tighetens ägare har sin hemorts- kommun i annat län, skattechefen i det länet.
Vid sådant beslut beträffande allmän fastighetstaxering, som i 102 å första stycket sägs, skall fogas underrättelse till den skattskyldige om rätt för honom att anföra besvär enligt nämnda paragraf och om vad han därvid har att iakttaga.
169 5
Finner kammarrätt eller regeringsrätten vid prövning av besvär rö- rande allmän fastighetstaxering, att taxeringen verkställts på orätt ort eller underlåtits på rätt ort, må rätten, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse. Taxeringen må dock icke höjas utöver vad tidigare bestämts, om icke sådan höjning yrkats i besvären.
Beträffande skatterätts befogen- het att vidtaga åtgärd som avses i första stycket skall 105 å 2 mom. gälla i tillämpliga delar.
Beträffande fastighetstaxerings- rätts befogenhet att vidtaga åtgärd som avses i första stycket skall 105 å 2 mom. gälla i tillämpliga delar.
172 ;
Utöver vad som ovan angivits skola följande bestämmelser rörande taxering för inkomst och förmögenhet äga motsvarande tillämpning eller hava avseende jämväl å allmän fastighetstaxering:
1) 13—15 åå, 16 å 2 och 3 mom. liksom 18 och 19 åå med bestämmelser om taxeringsnämn— der, riksskatteverket m. m.,
1) 14 5, 16 å 2 och 3 mom. lik- som 18 och 19 åå med vissa be- stämmelser om taxeringsnämnder, riksskatteverket m. m.,
2) 46 å angående uppgifter från statlig och kommunal myndighet
m. m.,
3) 47—50 åå angående gcmcn- samma bestämmelser rörande de- klarationer och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av fastighetstaxeringsnämnd, så ock konsulent för taxering av vatten- fallsfastighet äga deltaga i gransk- ningen av deklarationer och upp— gifter, som avlämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering,
3) 47—50 åå angående gemen- samma bestämmelser rörande de— klarationer och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av fastighetstaxeringsnämnd liksom fastighetstaxeringsombud och kon- sulent för fastighetstaxering äga deltaga i granskningen av dekla- rationer och uppgifter, som av- lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering,
4) 123—125 åå angående viten, samt 5) 126—128 åå med särskilda föreskrifter. Om fastighet innehaves av någon, som enligt 47 å kommunalskatte— lagen är att anse såsom ägare eller är i ägarens ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, gäller vad som föreskrives be- träffande ägare i stället sådan innehavare.
Prop. 1973: 162
Nu varande lydelse
76
Föreslagen lydelse
173 å
1 mom. Bestämmelserna i 129 5 skola äga motsvarande till- lämpning beträffande kostnader för allmän fastighetstaxering, var- vid följande skall iakttagas.
1) Vad i 129 5 1 mom. vid 1) stadgas skall hava avseende å er- sättning till ordförandena i fastig- hetstaxeringsnämnderna och de av länsstyrelsen förordnade ledamö- terna i dessa nämnder ävensom fastighetstaxeringsombuden och konsulenterna för taxering av vat- tenfallsfastighet.
2) Vad i 129 ä' 5 mom. stadgas skall hava avseende å
de personer, som jämlikt 143 5 2 mom. inkallats av länsstyrelsen för meddelande av upplysningar,
de personer, som till samman- träde enligt 144 5 1 mom. särskilt inkallats av länsstyrelsen eller till sammanträde enligt 145 9 inkal- lats efter länsstyrelsens medgivan- de,
de ordförande i fastighetstaxe- ringsnämnd, som på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sam- manträde, som angives i 144 5 1 mom. eller 145 Q',
de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse enligt 147 &" tredje stycket.
2 mom. I 165 5 2 mom. om- förmäld ledamot av kammarrät— ten åtnjuter för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, er- sättning av statsmedel enligt grun- der, som fastställas av Kungl. Maj:t.
3 mom. Vad i 130 5 första stycket stadgas skall äga motsva- rande tillämpning å kommunvald ledamot i fastighetstaxerings- nämnd.
1 m 0 m. Av statsmedel bestri- das:
] ) ersättning åt ordförandena i fastiglzetstaxeringsnämnderna och de av länsstyrelsen förordnade le— damöterna i dessa nämnder lik- som fastighetstaxeringsombuden och konsulenterna för fastighets- taxering samt
2) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter för taxeringsarbetet ge- nom tillhandahållande av tjänste- män enligt 172 5 första stycket vid 1), jämfört med 16 5 2 mom., eller annorledes, om dessa anstal- ter finnas äga särskilt värde för det allmänna. '
Länsstyrelsen meddelar beslut enligt närmare bestämmelser av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av riksskat- teverket om ersättningar och bi- drag som ovan sägs.
2 mom. Sakkunnig eller tolk erhåller gottgörelse av statsmedel med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.
I fråga om gottgörelse till sak- kunnig eller tolk, som anlitats av domstol, finnas särskilda bestäm- melser.
3 m om. De personer, som jämlikt 143 a 5 inkallats av läns- styrelsen för meddelande av upp- lysningar,
de personer, som enligt 144 5
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
För inställelse vid fastighets- taxeringsnämnds sammanträden ävensom för inställelse vid sam- manträden, som omförmälas i 144 5 1 mom. och 145 5, äger av landstingskommuns förvaltningsut- skott utsedd ledamot av sådan nämnd åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersiittning av lands- tingskommunens medel efter de för landstingsmän stadgade grun- der.
77
Föreslagen lydelse
] mom. första stycket sista me- ningen kallats till sammanträde, som i nämnda moment sägs, eller som enligt 145 55 första stycket sis- ta meningen kallats till samman- träde, som avses i nämnda styc- ke,
de ordförande i fastighetstaxe- ringsnämnd, som på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sam- manträde, som angives i 144 5 1 mom. eller 145 9", samt de av länsstyrelsen utsedda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd som ef- ter kallelse inställt sig till sam— manträde som anges i 145 5,
de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse enligt 147 5 andra stycket samt
de personer som på vederbörlig kallelse deltagit i instruktiotzssam- manträde avseende fastighetstaxe- ring, som anordnats av riksskatte- verket eller länsstyrelse,
äga att för inställelsen åtnjuta ersättning av statsmedel enligt be- stämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t.
4 mo m. I 165 5 2 mom. om- förmäld ledamot av kammarrätt åtnjuter för tid, varunder han va- rit inkallad till tjänstgöring, ersätt- ning av statsmedel enligt grunder som fastställas av Kungl. Maj:t.
5 m 0 m. "Av kommun valda le- damöter i fastiglzetstaxerings- nämnd äga, om sådant beslutas av kommunen, att av dess medel åt- njuta arvode, traktamente och re- sekostnadsersättning efter de gratt— der som föreskrivas i kommunal- lagen (1953: 753) angående sådan gottgörelse till ledamöter i kont- manala nämnder.
Bestämmelsen i första stycket skall äga motsvarande tillämpning beträffande av landstingskommuns förvaltningsutskott valda ledamö- ter, dock att ersättningen utgår ef- ter de förledamöter i landstings- kommunens nämnder- stadgade grunder.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
78
Föreslagen lydelse
Om kostnad för deltagande i ar- bete inom sådan arbetsgrupp, som avses i 143 5 2 mom., samt för inställelse vid sammanträde enligt 144 5 1 mom. och 145 5 finnas bestämmelser i 133 5 1 mom. tred- je stycket.
174 5
4 mo m. Särskild fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt ytterligare lägst fyra och högst åtta ledamöter.
Ordförande och ytterligare en ledamot förordnas av länsstyrelsen i samband med förordnande om särskilda fastighetstaxeringsdistrikt.
Övriga ledamöter väljas av kommunfullmäktige. Länsstyrelsen be- stämmer antalet ledamöter med hänsyn till det särskilda fastighetstaxe- ringsdistriktets omfattning. Består särskilt fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun, bestämmer länsstyrelsen hur många ledamöter som skola väljas inom de olika kommunerna.
Val av ledamöter i särskild fastighetstaxeringsnämnd jämte supple- anter, en för varje ledamot, skall förrättas senast den 31 december året näst före taxeringsåret. Den som därvid fört ordet har att underrätta länsstyrelsen, ordföranden i den särskilda fastighetstaxeringsnämnden och de valda om utgången av valet.
I fråga om val av ledamöter och suppleanter i särskild fastighets- taxeringsnämnd gäller 13 9" i till- lämpliga delar.
Bestämmelserna i 133 å 2 mom. äga motsvarande tillämpning på särskild fastighetstaxeringsnämnd.
De bestämmelser, som enligt 13 å” gälla i fråga om ledamöter och suppleanter i lokal taxerings- nämnd, skola gälla även beträf- fande ledamöter och suppleanter i särskild fastighetstaxerings- nämnd.
Bcstämmelserna i 133 å 3 mom. äga motsvarande tillämpning på särskild fastighetstaxeringsnämnd.
Bestämmelserna i det följande om taxeringsnämnd eller ordförande i taxeringsnämnd gälla även särskild fastighetstaxeringsnämnd eller ord- förande i sådan fastighetstaxeringsnämnd, om ej annat föreskrives.
5 m 0 m. Taxeringsnämnd skall pröva hos nämnden gjord fram- ställning om sådant särskilt an- givande av värden av olika i taxe- ringsenhet ingående fastigheter el- ler delar av fastigheter som avses i 8 å sista stycket kommunalskat- telagen.
5 m 0 m. Taxeringsnämnd skall pröva hos nämnden gjord fram— ställning om sådant särskilt angi- vande av värden av olika i taxe- ringsenhet ingående fastigheter el- ler delar av fastigheter som avses i 8 å 3 mom. sista stycket kommu- nalskattelagen.
184 :;
Bestämmelserna i 7 å, 16 å 3 mom. samt 17 och 59 åå äga motsva- rande tillämpning vid särskild fastighetstaxering.
Samtliga ledamöter i taxeringsnämnden må deltaga i granskningen av särskilda fastighetsdeklarationer samt uppgifter och andra hand- lingar som ingivits till ledning för den särskilda fastighetstaxeringen.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
För avgivande av yttrande 1 be- svärsmål, som är anhängigt i skat- terätt, må ordföranden rådgöra med ledamot i taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kalla ledamöterna till sam- manträde utan hinder av att nämn- dens arbete i övrigt är avslutat.
79
Föreslagen lydelse
För avgivande av yttrande i be- svärsmål, som är anhängigt i fas- tighetstaxeringsrätten, må ordfö- randen rådgöra med ledamot i taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kalla leda- möterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.
185 å2
Bestämmelserna i 61 å 1, 4 och 5 mom., 62 och 64 åå samt 151 å tredje—femte styckena gälla i till- lämpliga delar särskild fastighets- taxering. Härutöver skall iakttagas att lokal skattemyndighet skall i den ordning, som föreskrives av Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, un- derrättas om reservation, som en- förts av annan ledamot än ordfö- randen.
Bestämmelserna i 61 å 1, 4 och 5 mom., 62 och 64 åå samt 151 å fjärde—sjunde styckena gälla i tillämpliga delar särskild fastig- hetstaxering.
Beslut om taxering må icke fattas av taxeringsnämnd såvida icke ord- föranden och minst två eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun, minst tre andra ledamöter äro tillstädes. Den om- ständigheten att ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, utgör dock ej hinder mot att beslut fattas om denna taxering.
Annat nämndens beslut än som avses i andra stycket må fattas av ordföranden ensam.
186 a å3
Uppkommer fråga om ny taxe- ring av fastighet i fall då särskild fastighetsdeklaration icke avgivits, skall taxeringsnämnden, innan nämnden beslutar om taxeringen, bereda fastighetens ägare tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida det ej rör enbart ändring av fastighe- tens totala areal. Ordföranden skall därvid underrätta ägaren om det tilltänkta taxeringsvärdet och däri ingående särskilda värden en- ligt 10 å kommunalskattelagen (1928: 370) samt om anledningen till den nya taxeringen.
' Senaste lydelse 1972: 171. * Senaste lydelse 1972: 171.
Uppkommer fråga om ny taxe- ring av fastighet i fall då särskild fastighetsdeklaration icke avgivits, skall taxeringsnämnden, innan nämnden beslutar om taxeringen, bereda fastighetens ägare tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida det ej rör enbart ändring av fastighe- tens totala areal. Ordföranden skall därvid underrätta ägaren om det tilltänkta taxeringsvärdet och däri ingående delvärden enligt 10 å kommunalskattelagen (1928: 370) samt om anledningen till den nya taxeringen.
Prop. 1973: 162 80
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Fastighetsägaren skall, på sätt som avses i första stycket, beredas tillfälle att yttra sig även då särskild fastighetsdeklaration avgivits och fråga uppkommit att åsätta taxeringsvärde med avvikelse i väsentligt hänseende från uppgift, som lämnats i deklarationen eller på annat sätt av ägaren. Ordföranden skall därvid underrätta ägaren om innebörden av den ifrågasatta avvikelsen och om de tilltänkta värdena.
189 å4
Den lokala skattemyndigheten skall så snart det kan ske sända underrättelse på blankett enligt fastställt formulär till den som var ägare av fastighet vid ingången av taxeringsåret samt den som där- efter blivit ägare och som hos myndigheten anmält att han önskar erhålla sådan underrättelse, om
ny taxering skett, ny taxering icke skett i det fall särskild fastighetsdeklaration av- givits eller framställning om ny taxering gjorts,
raxeringsnämnden med avvikel- se från vad som varit gällande un- der nästföregående taxeringsår, enligt 8 5 sista stycket kommunal- skattelagen fördelat taxeringsvär- det på olika fastigheter eller delar av fastigheter som ingå i taxe- ringsenhet eller avslagit framställ- ning om vidtaga/ide av sådan taxe- ringsåtgärd.
I underrättelsen skall lämnas upplysning om innehållet i taxe- ringsnämndens beslut samt, i fö- rekommande fall, de enligt 10 å kommunalskattelagen redovisade särskilda värden som bestämts. Underrättelser] skall vidare inne- hålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut samt om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling.
Den lokala skattemyndigheten skall så snart det kan ske sända underrättelse på blankett enligt fastställt formulär till den som var ägare av fastighet vid ingången av taxeringsåret samt den som där- efter blivit ägare och som hos myndigheten anmält att han önskar erhålla sådan underrättel- se, om ny taxering skett eller ny taxering ickc skett i det fall sär- skild fastighetsdeklaration avgivits eller framställning om ny taxering gjorts.
Vidare skall den lokala skatte- myndigheten så snart det kan ske sända underrättelse till sökande som begärt fördelning av taxe- ringsvärdet enligt 8 5 3 mom. sista
stycket kommunalskattelagen (1928: 370).
l underrättelsen skall lämnas upplysning om innehållet i taxe- ringsnämndens beslut samt, i före- kommande fall, de enligt 10 å kommunalskattelagen (1928: 370) redovisade delvärden som be- stämts. Underrättelsen skall vidare innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut samt om skiljaktig mening, reservation eller särskild mening som antecknats i protokoll eller annan handling.
I övrigt äga bestämmelserna i 69 å 4 mom. andra stycket motsvarande tillämpning beträffande underrättelse som nu sagts.
* Senaste lydelse 1972: 171.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
81
Föreslagen lydelse
190 55
Bestämmelserna i 156 & om rät- telse av fastighetslängd och fastig- hetstaxeringsnämnds beslut, om inhämtande av yttrande från nämndens ordförande och om un- derrättelse om beslut som avser rättelse äga motsvarande tillämp— ning på särskild fastighetstaxering. Därvid skall vad som sägs angåen- de fastiglzetsprövningsnämnd avse skatterätt. Rättelse må dock ej be- .. slutas efter utgången av november månad under taxeringsåret, om ej anmärkning i fråga om felaktighe- ten gjorts dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten.
Bestämmelserna i 156 5 om rät-
' telse av fastighetslängd och fastig-
hetstaxeringsnämnds beslut, om inhämtande av yttrande från nämndens ordförande och om un— derrättelse om beslut som avser rättelse äga motsvarande tillämp- ning på särskild fastighetstaxering. Rättelse må dock ej beslutas efter utgången av november månad un- der taxeringsåret, om ej anmärk- ning i fråga om felaktigheten gjorts dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten.
Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt första stycket må ej föras särskilt. Talan mot taxeringen må även i den del beslutet avser föras i den ordning som föreskrives i 191 och 195 55.
Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av Kungl. Maj:t.
191 g
1 mo m. Talan mot taxerings- nämnds beslut må genom besvär hos länsskatterätten föras av ägare av den fastighet beslutet rör samt av vederbörande kommun och taxeringsintendent.
Har skatterätten avgjort besvär över viss taxering, må besvär ej anföras hos skatterätlen rörande samma taxering.
2 m 0 m. Besvären skola ha in— kommit senast, från ägare den 15 -
augusti under taxeringsåret, från kommun den 30 september under taxeringsåret och från taxerings- intendent den 30 april året efter taxeringsåret.
5 Senaste lydelse 1972: 171. 6 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 162
1 m 0 m. Talan mot taxerings- nämnds beslut må genom besvär hos fastiglzetstaxeringsrätten föras av ägare av den fastighet beslutet r'ör samt av vederbörande kom- mun och taxeringsintendent. .
Har fastighetstaxeringsrätten avgjort besvär över viss taxering, må besvär ej anföras hos fastig- hetstaxeringsrätten rörande sam- ma taxering.
Bestämmelserna i 75 é' skola äga motsvarande tillämpning på besvär enligt detta moment.
2 m 0 m. Besvären skola ha in- kommit senast, från ägare den 15 augusti under taxeringsåret och från kommun den 30_september samma år.
Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av april må- nad året' efter taxeringsåret. Han skall inom samma tid angiva yr-
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
VH. Om besvär över skatterätts och kammarrätts beslut
193
Bestämmelserna i 164 _S om be- svär över fastighetsprövnings- nämnds beslut äga motsvarande tillämpning på särskild fastighets- taxering. Därvid skall vad som sägs om fastighetsprövningsnämnd avse skatterätt.
82
Föreslagen lydelse
kanden och grunder för besvärs- talan, om ej med hänsyn till llt- redningens vidlyftig/tet eller andra synnerliga skäl fastighetstaxerings- rätten medgiver anstånd.
Inkomna besvär från ägare av fastighet efter den enligt första stycket för ägaren gällande be- svärstiden men före utgången av april månad efter taxeringsåret, får fastighetstaxeringsrätten pröva besvären om taxeringsintendenten helt eller delvis biträder besvären i sak.
VII. Om besvär över fastighets- taxeringsrätts och kammarrätts be- slut
få
Bestämmelserna i 164 5 om be- svär över fastighetstaxeringsrätts beslut rörande allmän fastighets- taxering äga motsvarande tillämp- ning på särskild fastighetstaxering.
Bestämmelserna i 165 % äga motsvarande tillämpning på kammarrätts handläggning av mål angående särskild fastighetstaxering och därmed. sammanhängande frågor.
195 5 2 m 0 m. Den som enligt 191 5 1 mom. äger föra talan mot taxerings— nämnds beslut må i särskild ordning anföra besvär, 1) om fastighet genom förbiseende icke blivit taxerad,
2) om taxering ägt rum av an- nan egendom än som enligt 4 3? tredje stycket kommunalskattela- gen är att hänföra till fastighet,
2) om taxering ägt rum av an— nan egendom än fastighet,
3) om fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undanta- gen från skatteplikt, eller undantagits från skatteplikt, trots att så icke- bort ske,
4) om fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där taxering av fastigheten icke bort äga rum,
5) om taxeringsbeslut beträffande fastigheten blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6) om eljest sådana omständigheter föreligga, som bort föranleda väsentligt annorlunda taxering, och särskilda skäl föreligga för prövning. av besvären,
7) om underrättelse som avses i 189 & haft felaktigt innehåll.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
n
_a mom. Besvär enligt denna paragraf prövas av länsskatterät- ten. Har taxeringen prövats av länsskatterätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prö— vats av kammarrätten eller rege- ringsrätten, skall regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten och kammar- rätten må, om besvär enligt denna paragraf finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av länsskatterätt.
5 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos länsskatte- rätt, äger 75 & motsvarande till- lämpning.
197
Om efter taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde med an- ledning av anförda besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastig- het, som ej blivit taxerad, har skatteriitten att efter anmälan av taxeringsintendent vidtaga där- emot svarande åtgärder för efter- följande år under taxeringsperio- den, om ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat som enligt 13 ä 1 mom. kommunal- skattelagen bör föranleda ny taxe- ring av fastigheten.
Sådan anmälan hos skatterätten må jämväl göras av fastighetens ägare eller, om besvären anförts av annan än ägaren, av denne.
83
Föreslagen lydelse
3 mom. Besvär enligt denna paragraf prövas av fastighetstaxe- ringsrätten. Har taxeringen prö- vats av fastighetstaxeringsrätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätt eller regeringsrätten, skall rege- ringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten och kammar- rätten må, om besvär enligt denna paragraf finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av fastiglzetstaxeringsrätt.
5 m 0 m. Anföras besvär i särskild ordning hos fastighets- taxeringsrätt, äger 75 & motsva- rande tillämpning.
56
Om efter taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde med an- ledning av anförda besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastig- het, som ej blivit taxerad, har fastighetstaxeringsrätten att efter anmälan av taxeringsintendent vid— taga däremot svarande åtgärder för efterföljande år under taxe- ringsperioden, om ej beträffande fastigheten sådant förhållande in- träffat som enligt 1.3 5 1 mom. kommunalskattelagen bör föranle- da ny taxering av fastigheten.
Sådan anmälan hos fastighets- taxeringsrätten må jämväl göras av fastighetens ägare eller, om be- svären anförts av annan än äga- ren, av denne.
200 5
Om fastighet innehaves av någon, som enligt 47 & kommunalskatte- lagen är att anse såsom ägare eller är i ägarens ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, gäller vad som föreskrives be- träffande ägare i stället sådan innehavare.
Bestämmelserna i denna förord- ning om taxeringsnämndernas verksamhet beträffande taxeringen för inkomst och förmögenhet samt
' Senaste lydelse 1972: 171.
Bestämmelserna i denna förord- ning om taxeringsnämndernas verksamhet beträffande taxeringen för inkomst och förmögenhet samt
Prop. 1973: 162 .
Nuvarande lydelse
för sådan taxering meddelade ge- mensamma bestämmelser om de- klarationer och andra uppgifter liksom föreskrifterna om riksskat- teverket, de särskilda föreskrifter- na om viten i 123—125 åå och om kostnader för taxeringsarbetet i 129 5, 130 5 och 173 5 2 mom. äga motsvarande tillämpning i fråga om handhavandet av sär- skild fastighetstaxering i den mån ej annat föreskrivits.
84
Föreslagen lydelse
för sådan taxering meddelade ge- mensamma bestämmelser om de- klarationer och andra uppgifter liksom föreskrifterna om riksskat- teverket, de särskilda föreskrifter- na om viten i 123—125 åå och om kostnader för taxeringsarbetet i 129 och 130 55 äga motsvaran-
. de tillämpning i fråga om hand-
havandet av särskild fastighets- taxering i den mån ej annat före- skrivits.
Ledamot av kammarrätten åtnjuter för tid, varunder han varit inkal- lad till tjänstgöring enligt 193 å andra stycket, ersättning av statsmedel enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974 och tillämpas första gången, i fråga om bestämmelser som avser allmän fastighetstaxering, vid 1975 års allmänna fastighetstaxering och i övrigt vid 1976 års årliga taxering; dock att äldre bestämmelser om länsskatterätts befattning med mål om fastighetstaxering skall fr.o.m. den 1 juli 1975 avse fas— tighetstaxeringsrätt.
Äldre bestämmelser tillämpas vid 1975 års taxering för inkomst och förmögenhet och vid eftertaxcring för ar 1975 eller tidigare ar.
9. Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
Härigenom förordnas, att 1, 9, 27 och 33 åå förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15
Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skat- terätt och länsrätt.
Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skat- terätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
95
Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen.
I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhand- lingen ej är obehövlig och ej hel- ler särskilda skäl talar mot det.
I kammarrätt, skatterätt, fastig- hetstaxeringsrätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om en- skild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obe- hövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
85
Föreslagen lydelse 27å
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör med vittne eller sak- kunnig lämpligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rätten efter samråd med denna be— sluta härom.
Finner skatterätt, fastighets- taxeringsrätt eller länsrätt att för— hör med vittne eller sakkunnig - lämpligen bör hållas av annan skatterätt, fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt, får rätten efter sam- råd med denna besluta härom.
I fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35 kap. 10 och 11 åå rättegångsbalken i tillämpliga delar.
33å
Mot skatterätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kaminarrätts beslut föres ta- lan hos regeringsrätten. Talan fö- res genom besvär.
Mot skatterätts, fastighetstaxe- ringsrätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kam- marrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär.
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
10. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt
Härigenom förordnas i fråga om lagen om skatterätt och länsrätt (1971: 52),
dels att rubriken till lagen samt 1—3 och 5—14 åå skall ha nedan
angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a å, av nedan angivna
lydelse.
Lag
om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15
I varje län finns en länsskatte- rätt och en länsrätt. För hela lan- det finns en mellankommunal skat- terätt.
I varje län finns en länsskatte- rätt, en fartighetstaxeringsrätt och en länsrätt. För hela landet finns en mellankommunal skatterätt.
2?)
Länsskatterätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mel—
Länsskatterätt, fastighetstaxe- ringsrärt och länsrätt har sitt kansli
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse lankommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket.
Skatterätt och länsrätt samman— träder på den ort där den har sitt kansli. När det föreligger särskilda skäl, får rätten sammanträda på annan ort.
86
Föreslagen lydelse
i länsstyrelsen. Den mellankom- munala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket.
Skatterätt, fastighetstaxerings- rätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt kansli. När det föreligger särskilda skäl, får rätten sammanträda på annan ort.
3 5 Vid skatterätt handlägges mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.
Vid fastighetstaxeringsrätt hand- lägges mål om fastighetstaxering enligt vad därom är särskilt före- skrivet samt mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 5 3 mom. konumuzalskattelagen (1928: 370).
5 ?; Skatterätt och länsrätt består av ordförande och nämndemän, om ej annat följer av 6 å. Rätten är domför med ordförande och tre nämnde- män. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten.
Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall fin- nas i varje län för tjänstgöring i länsskatterätt och länsrätt samt vid den mellankommunala skatterät- ten.
Fastighetstaxeringsrätt består av ordförande, värderingstekniska ledamöter och nämndemän, om ej annat följer av 6 5. Rätten är domför med ordföranden och tre andra ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot och minst två nämndemän. Fler än fyra ledamöter, utöver ordföran- den, får ej tjänstgöra i rätten. Sam— manträde med samtliga ledamöter får dock hållas för överläggning rörande de värderingsgrunder som avses skola tillämpas.
Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall fin- nas i varje län för tjänstgöring i länsskatterätt och länsrätt samt vid den mellankommunala skatterät- ten. Konnngen bestämmer också hur många värderingstekniska Ie- damöter och nämndemän som skall finnas i varje län för tjänst- göring i fastighetstaxeringsrätt.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
87
Föreslagen lydelse 65
Skatterätt och länsrätt är dom- för utan nämndemän
Skatterätt, fastighetstaxerings- rätt och länsrätt är domför med ordföranden ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vitt- ne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt eller länsrätt,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt, fastighetstaxe- ringsrätt eller länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut att tills vidare återkalla körkort eller turistkörkort eller att tills vidare vägra godkännande av utländskt körkort, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,
5. vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål,
6. vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.
Om det ej är påkallat av sär- skild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är skatterätt och länsrätt domför utan nämndemän vid beslut som ej innefattar pröv- ning av målet i sak.
Om det ej är påkallat av sär- skild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är skatterätt, fas- tighetstaxeringsrätt och länsrätt domför med ordföranden ensam vid beslut som ej innefattar pröv- ning av målet i sak.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål om handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagan— de från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna kon- trolluppgift enligt taxeringsförordningen (1956: 623),
3. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 & barnavårds-
lagen (1960: 97),
4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.
4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, 5. mål om uppdelning av taxe- ringsvärde enligt 8 5 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen
(1928: 370).
7å
I länsskatterätt och länsrätt finns en eller flera ordförande vilka in- nehar tjänst vid länsstyrelsen. Så- dan tjänst tillsättes av Konungen. I den mellankommunala skatterät- ten finns en eller flera ordföran- de vilka förordnas av Konungen för viss tid.
1 länsskatterätt, fastighetstaxe- ringsrätt och länsrätt finns en eller flera ordförande vilka innehar tjänst vid länsstyrelsen. Sådan 'tjänst tillsättes av Konungen. I
den mellankommunala skatterät- ten finns en eller flera ordförande vilka förordnas av Konungen för viss tid.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ord- förande i skatterätt och länsrätt meddelas bestämmelser av Ko- nungen.
Ordförande i skatterätt och läns- rätt skall vara lagfaren. Ordföranä de och föredragande i skatterätt
och länsrätt skall vara svensk med- .
borgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragan- de.
88
Föreslagen lydelse
Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ord- förande i skatterätt, fastighets- taxeringsrätt och länsrätt medde- las bestämmelser av Konungen.
Ordförande i skatterätt, fastig- hetstaxeringsrätt och länsrätt skall vara lagfaren. Ordförande och fö- redragande i sådan rätt skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande. '
8?)
Nämndeman i länsskatterätt och länsrätt utses genom val. Va- let förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäk- tige med den fördelning dem emel— lan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommun- fullmäktige i Gotlands kommun.
Nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt utses genom val. Val förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i landstings- kommun, av landstinget och kom- munfullmäktige med den fördel- ning dem emellan som länsstyrel- sen bestämmer efter befolkningsta- lcn. I Gotlands län förrättas val av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.
Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Ko-
nungen .
Värderingsteknisk ledamot i fas- tighetstaxeringsrätt förordnas av länsstyrelsen.
,9å
Valbar till nämndeman i läns- skatterätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är man—. talsskriven och bosatt inom länet
och ej har fyllt sjuttio år. Till_
nämndeman i den mellankommu- nala skatterätten får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.
Valbar till nämndeman i läns- skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är mantalsskri- ven och bosatt inom länet och ej har fyllt sjuttio år. Till nämnde- man i den mellankommunala skat- terätten får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.
Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd eller under länssty- relse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, socialvårds— konsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman
Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
89 Föreslagen lydelse 9 a 5 Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt skall vara myndig svensk medborgare och ha sakkunskap i fråga om fastig- hetsvärdering. Bland de värde- ringstekniska. ledamöterna skall finnas företrädd sådan sakkunskap beträffande olika slag av fastig- heter. Bestämmelsen i 9 9' andra styc- ket skall äga motsvarande tillämp- ning beträffande värderingsteknisk ledamot.
105
Nämndeman utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämndeman visar giltigt hinder, får skatterätt eller länsrätt entle- diga honom tidigare. Den som har fyllt sextio år har rätt att från- träda uppdraget. Upphör nämnde- man att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för återstående tid.
Nämndeman i skatterätt och länsrätt utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämndeman i sådan rätt visar giltigt hinder, får rätten entlediga honom tidi- gare. Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara val- bar eller behörig, förfaller upp— draget.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning be- träffande nämndeman i fastighets- taxeringsrätt, dock att sådan nämn- deman utses för tiden från och med den 1 juli det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, till och med den 30 juni det år då sådan taxering sker nästa gång.
Värderingsteknisk ledamot i fas- tighetstaxeringsrätt förordnas för tid som sägs i andra stycket.
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman eller förordnas ny värderingsteknisk ledamot för den tid som i vartdera fallet återstår.
115
Ledamot och föredragande i skatterätt och länsrätt skall ha av— lagt domared eller försäln'an en— ligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken .
Ledamot och föredragande i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha avlagt do- mared eller försäkran enligt 4 kap. 11 % rättegångsbalken .
125
De som står i sådant förhållan- de till varandra som sägs i 4 kap.
De som står i sådant förhållan- de till varandra som sägs i 4 kap.
Prop. 1973: 162
Nuvarande lydelse
12 & rättegångsbalken får ej sam- tidigt tjänstgöra som ledamöter i skatterätt eller länsrätt.
90
Föreslagen lydelse 12 % rättegångsbalken får ej sam— tidigt tjänstgöra som ledamöter i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt.
135
I fråga om omröstning i skatte- rätt och länsrätt gäller bestämmel- serna i 16 och 29 kap. rättegångs- balken orn omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Ordföranden säger först sin me- ning.
I fråga om omröstning i skatte- rätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med en- dast lagfarna ledamöter. Ordfö- randen säger först sin mening.
14s
Konungen meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts och länsrätts organisation och verk- samhet.
Konungen meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts, fastig- hetstaxeringsrätts och länsrätts or- ganisation och verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975, dock att lagen skall gälla redan dessförinnan i fråga om åtgärder som erfordras för lagens till- lämpning efter ikraftträdandet.
Prop. 1973: 162 91
Utdrag av protokollet över linansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 oktober 1973.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MO- BERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLS- SON, FELDT.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge— mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya reg- ler för fastighetstaxeringen, m. m. och anför.
1 Inledning .
Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Den senaste all- männa fastighetstaxeringen ägde rum år 197-0. Nästa allmänna fastig- hetstaxering skall således ske år 1975. Särskild fastighetstaxering verk- ställs de år då allmän fastighetstaxering inte äger rum.
Ett omfattande arbete med modernisering av fastighetstaxeringsreg- lerna har företagits under de senaste fem åren. Översynen påbörjades inför 1970 års allmänna fastighetstaxering av 1966 års fastighetstaxe- ringskommittéer. Dessa lämnade förslag till nya regler inom olika områ- den av den allmänna fastighetstaxeringen. Förslaget har legat till grund för lagstiftning (prop. 1968:154, BeU 1968z72, rskr 1968: 376, SFS 1968: 729—734). Efter förslag av fastighetstaxeringskommitteérna har nya organisatoriska och andra formella bestämmelser om särskild fastig- hetstaxering införts (prop. 1970: 160, BeU 1970: 61, rskr 1970: '386, SFS 1970: 673 och 935). Vidare har efter förlag av fastighetstaxeringskom- mittéerna och efter utredningar, som företagits inom finansdepartemen- tet, ytterligare ny lagstiftning om fastighetstaxering skett under nyss- nämnda tidsperiod (prop. 1969: 96, BeU 1969: 43, rskr 1969: 210, SFS 1969: 210 och 211, prop. 1969: 147, BeU 1969: 70, rskr 1969: 409, SFS 1969: 709 och 710, prop. 1970: 132, BeU 1970: 43, rskr 1970: 269, SFS 1970: 231, prop. 1971268, SkU 1971:32, rskr 1971:162, SFS 1971: 171).
I december 1970 tillkallades 1971 års fastighetstaxeringsutredning för den fortsatta översynen av fastighetstaxeringsreglerna. Efter förslag i ett delbetänkande av fastighetstaxeringsutredningen (Ds Fi 1971: 13), Ny- och omtaxering av fastighet, har bl. a. nya materiella regler införts vid särskild fastighetstaxering (prop. 1972z49, SkU 1972: 23, rskr 1972: 164, SFS 1972: 169—171 och 443).
Prop. 1973: 162 92
Till följd av ändringar av den civilrättsliga fastighetslagstiftningen tillkallades i april 1966 en särskild sakkunnig1 för att se över reglerna för det skatterättsliga fastighetsbegreppet och därmed sammanhängande frågor. Utredningsmannen antog för utredningsverksamheten beteck— ningen utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Denna ut- redning har i november 1971 avgett betänkandet (Ds Fi 1971: 15) Det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Vidare har utredningen i december 1972 avgett promemoria (Ds Fi 1972: 11) angående beskattning av vis— sa gemensamhetsanläggningar. Promemorian innehåller förslag såväl om fastighetstaxeringen av gemensamhetsanläggningar enligt lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar som om inkomst- och förmögenhetstaxeringen av sådana anläggningar.
1971 års fastighetstaxeringsutredningz har i januari 1973 avgett sitt slutbetänkande (SOU 1973: 4) Fastighetstaxering. Detta innehåller förslag till nya och ändrade bestämmelser i materiella samt organisa- toriska och andra formella regler vid fastighetstaxeringen. Vidare har inom finansdepartementet i februari 1973 upprättats promemoria an- gående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. (Ds Fi 1973: 7). Utom förslag som avser fastighetsbegreppet innehåller promemorian främst förslag till ändrade regler om taxeringsenhet.
Remissyttranden avgivna över betänkandet Det skatterättsliga fastig- hetsbegreppet har sammanställts i bihang till promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. vartill hänvisas i detta av- seende. Efter remiss har yttranden vidare avgetts över samtliga tre öv- riga förslag, nämligen betänkandet Fastighetstaxering (kallas i fortsätt— ningen utredningsförslaget) samt promemoriorna angående beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar (i det följande benämnt promemo- rieförslaget om gemensamhetsanläggningar) och fastighetsbegreppet i skatterätten, rn. m. (kallas i fortsättningen promemorieförslaget om fas— tighetsbegreppet) av kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, Göta hovrätt, byggnadsstyrelsen, riksskatteverket (RSV), centralnämnden för fastighetsdata (CFD), lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Skogssty- relsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergöt- lands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, realisationsvinstkommittén, bostadsskattekommit- tén, Föreningen auktoriserade revisorer, HSB:s riksförbund (HSB), Ko- nungariket Sveriges stadshypotekskassa, Lantbrukarnas riksförbund, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska revi-
1 Länsrådet S. Villner. * F. d. generaldirektören R. Dahlgren, ordförande, fastighetsrådet B. Hall, läns— rådet S. Manhem, professorn N.-E. Nilsson och kammarrättsrådet U. Wadell.
Prop. 1973: 162 93
sorsamfundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges akademikers cen- tralorganisation (SACO), Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges fas- tighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sve- riges köpmannaförbund, Sveriges redovisningskonsulters förbund, Sveri- ges skogsägareföreningars riksförbund och Taxeringsnämndsordförande- nas riksförbund (TOR), Lantbruksstyrelsen har till sitt yttrande fogat ut- låtanden från lantbruksnämnderna i flertalet län. Skogsstyrelsen har bi-- fogat sammanställning över skogsvårdsstyrelsernas yttranden till skogs- styrelsen angående skogstaxeringen. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttrande från den lokala skattemyndigheten i Linköping och länsstyrelsen i Jönköpingslän yttranden från de lokala skattemyndighe- terna i Jönköping, Tranås och Vetlanda. Sveriges allmänna hypoteks- bank har bifogat yttrande från Smålands m. fl., provinsers hypoteksför- ening.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har i sitt yttrande i fråga om skogs- taxeringen hänvisat till och överlämnat ett av länsstyrelsens skogssak- kunnige avgivet utlåtande. Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar i fråga om skogstaxeringen skogsvårdsstyrelsens i länet avgivna yttrande till Skogsstyrelsen. Beträffande speciella frågor vid taxeringen av skogs- bruk och jordbruk hänvisar länsstyrelsen i Hallands län till överlämnade yttranden av skogsvårdsstyrelsen resp. lantbruksnämnden i Hallands län. Lantbrukarnas riksförbund hänvisar i sitt yttrande till ett inom Lantbru- kets skattedelegation upprättat utlåtande. Samma utlåtande åberopas i huvudsak av Sveriges jordbrukskasseförbund och av Sveriges skogsäga- reföreningars riksförbund. SR åberopar vad SACO anfört i sitt yttrande. Svenska bankföreningen åberopar i angivna delar ett inom Näringslivets skattedelegation upprättat utlåtande. Detta- utlåtande åberopar vidare Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund såsom sitt ytt- rande. I utlåtandct av Näringslivets skattedelegation åberopas i vad gäl- ler skogstaxeringcn vad som anförts i Skogsindustriernas samarbetsut- skotts nedan angivna remissyttrande.
Därutöver har remissyttranden avgetts över utredningsförslaget (SOU 1973: 4) av statskontoret, justitiekanslern, Svea hovrätt, statistiska cen- tralbyrån (SCB), statens vattenfallsverk, statens naturvårdsverk, statens institut för byggnadsforskning, domänverket, bankinspcktionen, tekniska högskolan i Stockholm, lantbrukshögskolan, skogshögskolan, länsstyrel- sen i Värmlands län, Föreningen Sveriges fögderichefer, Landsorganisa- tionen i Sverige (LO), Samfundet för fastighetsvärdering, Skogsindust- riernas samarbetsutskott, Svensk industriförening, Svenska elverksföre-. ningen, Svenska kraftverksföreningen, Svenska riksbyggen, Sveriges jordägareförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Skogsindustriernas samarbetsutskott hänvisar utom i fråga om skogs- taxerin gen till Näringslivets skattedelegations utlåtande.
Prop. 1973: 162 94
Efter remiss har yttranden över promemorieförslaget om gemensam- hetsanläggningar (Ds Fi 1972:11) avgetts av allmänna ombudet för mellankommunala mål, försäkringsinspektionen, företagsskattebered- ningen, Samfundet för fastighetsvärdering och TCO. Till promemorie- förslaget har bifogats skrivelse från Hummelvretens anläggningssamfäl- lighet angående den skatterättsliga behandlingen av gemensamhetsan- läggningar.
Över promemorieförslaget om fastighetsbegreppet (Ds Fi 1973: 7) har remissyttranden även avgetts av kammarkollegiet, SCB, statens vatten- fallsverk, allmänna ombudet för mellankommunala mål, lantbrukshög- skolan, företagsskatteberedningen, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svensk industriförening, Svenska elverksföreningen och Svenska kraft- verksföreningen. Skogsindustriernas samarbetsutskott hänvisar utom så- vitt gäller frågor om skog till utlåtande av Näringslivets skattedclega- tion. Yttrande över förslaget har vidare inkommit från Aktiebolaget Sydvatten.
2 Allmän orientering
2.1. Garantibeskattningen
Fastighetstaxeringens ursprungliga syfte är att ta fram ett underlag för den kommunala fastighetsbeskattningen främst i form av taxerings- värden på fastigheterna. Den kommunala beskattningen av fastighet är utformad som en garantiskatt. Detta innebär att den kommun, där en fastighet är belägen, skall garanteras att få viss skatt från fastigheten. Enligt nuvarande bestämmelse i 47 & kommunalskattelagen (1928: 370, KL) sker detta genom att till fastighetsägarens inkomster av oli-ka slag läggs ett belopp, det s.k. garantibeloppet, motsvarande 2 % eller det s.k. repartitionstalet av fastighetens taxeringsvärde. Vid den kommu- nala beskattningen avräknas emellertid det s.k. procentavdraget från nettointäkten av fastigheten. Procentavdraget är lika stort som garanti- beloppet för fastigheten (45 å KL). För kommunerna innebär garanti- beskattningen en merinkomst endast om den är effektiv, vilket den är om procentavdraget inte kan eller endast delvis kan utnyttjas samt ga- rantibeloppet helt eller delvis kvarstår trots grundavdrag. Vidare innebär garantibeskattningen att den kommun där fastighet är belägen har en garanti för att minst 2 % av taxeringsvärdet av varje inom kommunen belägen skattepliktig fastighet skall inkomstbeskattas där.
Fastighetstaxeringsutredningen har gjort vissa beräkningar i vilken grad garantibeloppen kan anses vara effektiva. Man har då'funnit att ef- fektivitetsgraden ligger vid 20% för jordbruksfastigheter och industri- fastigheter, 75 % för villor, fritidshus samt hyres- och affärsfastigheter och 100 % för exploateringsfastigheter. Motsvarande beräkningar har
Prop. 1973: 162 95
gjorts inom finansdepartementet. Man har därvid kommit till ett i stort sett likartat resultat. Med utgångspunkt i den beräknade effektivitctsgra- den samt från de skattepliktiga taxeringsvärden, som uppges i SCB:s sammanställning över slutresultatet av 1972 års fastighetstaxering gör fastighetstaxeringsutredningen — dock utan att göra anspråk på exakt- het —— följande uppställning, för att utvisa storleksgraden av den nuva- rande effektiva garantibeskattningen.
Taxerings- Garanti- Etl'ekti- Effektiva värde belopp vitetsgrad garanti- 1972 milj. kr. % belopp miljarder kr. milj. kr. Jordbruk 33,2 664 20 132,8 Villor och fritidshus 86,5 1 730 75 1 297,5 Hyres- och affärs- fastigheter 102,3 2 046 75 1 534,5 Industrifastigheter 57,7 1 154 20 230,8 Exploateringsfastig— heter 2,8 56 100 56,0 Summa 282,5 5 650 3 251,6
Detta gör vid en genomsnittlig utdebitering av 25 kr. en årlig inkomst för kommunerna av ca 800 milj. kr. Efter 1975 års allmänna fastighets- taxering torde motsvarande belopp kunna anges till ca 900 milj. kr.
2.2. Användningsområden i övrigt för uppgifter från fastighetstaxeringen
Uppgifter från fastighetstaxeringen kommer till användning för åtskil- liga andra ändamål än garantibeskattningen, både inom och utom be- skattningens område. För beskattningens del kan nämnas den schablon- mässiga inkomstbeskattningen av en- och tvåfamiljsfastigheter samt fas- tigheter, som tillhör bostadsföreningar m.fl. Uppgifter från fastighets- taxeringen används för att ta fram underlag för byggnadsavskrivningar och för beskattning av intäkt av skogsbruk. De har vidare betydelse för realisationsvinstbeskattningen, för fördelning av inkomst av fastighet mellan olika kommuner, för beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelskatt och skogsvårdsavgift m. m.
Även utanför beskattningen har rättsverkningar knutits till vården och andra uppgifter som fastställs vid fastighetstaxeringen. I korthet kan här nämnas en del av dessa fall.
Taxeringsvärdets storlek har betydelse för vissa placerings- och fon- deringsregler i bl. a. förordningen (1924: 474) med särskilda bestämmel- ser om anbringande av omyndigs medel, lagen (1972: 262) om under- stödsföreningar, lagen (1944: 705) om aktiebolag, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, kommunallagen (1953: 753), förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor, reglementet (1961: 265) angående
Prop. 1973: 162 96
förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder och reglementet (1962: 401) angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fon- der för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen.
Taxeringsvärdets storlek kan även ha betydelse som fördelningsgrund' t. ex. i fråga om bidrag till vägförenings utgifter enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar och av ansvarighetsbeloppet i fråga om gemensamt intecknade fastigheter enligt jordabalken (JB). Enligt förköpslagen (1967: 868) får kommuns förköpsrätt inte utövas i fråga om fastighet med mindre ägovidd än 3000 m2 och med lägre taxeringsvärde än 200 000 kr.
I praktiken förekommer det vidare att fastighetsbelåningen anknyts till taxeringsvärdena även om föreskrifterna därom upphävts. Även vid obligationsupplåning och som villkor för placering av stiftelses medel använder man ibland taxeringsvärdena som grund för beräkning av be— lopp, intill vilket inteckning i fastighet får godkännas som säkerhet vid utlåning eller som täckning för fonder.
Fastighets beskattningsnatur, dvs. dess karaktär av antingen jord- bruksfastighet eller annan fastighet, sådan den fastställs vid fastighets- taxeringen, är grundläggande för inkomstbeskattningen av dessa fastig- heter. Beskattningsnaturen har också avgörande betydelse vid tillämp- ningen av jordförvärvslagen (1965 : 290) och jordhävdslagen (1969: 698). Inkomst av jordbruksfastighet men ej av annan fastighet är vidare pen- sionsgrundande i fråga om tilläggspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Arealuppgifter som fastställts vid fastighetstaxe- ringen har betydelse för möjligheten att erhålla särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag enligt kungörelsen (1967: 422) om särskilt över- gångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare. '
Såväl statliga och kommunala organ som det privata näringslivet, en- skilda personer och institutioner har användning av vården och andra uppgifter, som bestämts vid fastighetstaxeringen, både då det gäller be- dömningar av själva fastighetsmarknaden och klarlägganden av fastig- hetsbeståndets struktur för olika planeringsändamål och samhällspoli- tiska överväganden. Användbara för nyssnämnda ändamål torde även vissa nya uppgifter vara som fr.o.m. 1970 års taxering redovisats ut- över de traditionella; de sistnämnda har avsett värden, beskattningsna- tur, skattepliktsförhållande, arealstorlek m.m. Antalet i fastighetsläng- derna angivna koder är i fråga om beskattningsnatur två och skatteplikt nio. De nya uppgifterna avser ägarkategorier, för vilka anges nio ko- der, fastighetstyper, för vilka anges 20 koder, bebyggelseförhållanden, för vilka fem koder markeras, m. fl.
Prop. 1973: 162 97
2.3. Statistikuppgifter
Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering uppgick det totala taxe- ringsvärdet för något över 2 milj. skattepliktiga taxeringsenheter till omkring 258 miljarder kr. Av det sammanlagda taxeringsvärdet föll ca 33 miljarder eller ungefär 12 % på jordbruksfastighet och i det närmaste 225 miljarder kr. eller ca 88 % på annan fastighet.
Vid 1965 års allmänna fastighetstaxering var motsvarande siffror följande. Det totala taxeringsvärdet för ca 1,8 milj. skattepliktiga taxeringsenheter uppgick till 164 miljarder kr., varav omkring 26 miljar- der kr. eller 1.6 % avsåg jordbruksfastigheterna och återstoden, ca 137 miljarder kr. eller ungefär 84 % annan fastighet. För jordbruksfastighe- tcrnas del steg sålunda taxeringsvärdet 27 % och för annan fastighet med 64 %. Motsvarande procenttal var i fråga om höjningarna mellan 1965 och 1970 års taxeringar 20 % resp. 113 %.
I fråga om delvärdena för de båda beskattningsnatur—erna kan föl- jande procentuella förändringar mellan 1965 och 1970 års taxeringar framhållas. Lantbruksvärdet (jordbruksvärdet och värdet av särskilda tillgångar) uppgick år 1970 till omkring 19 miljarder kr. och hade ökats med 28 %. Skogsbruksvärdct uppgick till något mer än 13 mil- jarder kr. och hade stigit med 16 %. Exploateringsvärdet (1965 års tomt- och industrivärde) var närmare 800 milj. kr. och hade höjts med 75 %.
Markvärdet på annan fastighet steg mellan 1965 och 1970 års taxe- ringar med 69 % och byggnadsvärdet med 61 %. Markvärdcts andel av det totala taxeringsvärdet på annan fastighet sjönk från 19 % vid 1965 års taxering till 11 % vid 1970 års taxering. Vid 1970 års taxe- ring uppgick det totala markvärdet till omkring 44 miljarder kr. och byggnadsvärdet till något över 180 miljarder kr.
Det sammanlagda antalet skattepliktiga taxeringsenheter var år 1970 något mer än 2 milj. Motsvarande antal vid 1965 års taxering var omkring 1,8 milj. Antalet jordbruksfastigheter, som år 1970 var unge- fär 351 000, minskade under perioden 1965—1970 med ca 33 000. An- talet taxeringsenheter med beskattningsnaturen annan fastighet var .år 1970 över 1,7 milj. De hade mellan åren 1.965 och 1970 ökat med nära 300 000.
Antalet skattepliktiga taxeringsenheter av beskattningsnaturen annan fastighet fördelade sig på olika fastighetstyper enligt följande:
Villafastigheter 1 512 235 därav med enfamiljsvilla 762 741 tvåfamiljsvilla 83 623 rad- och kedjehus 54 826 fritidshus 420 418 'l—lyres- och affärsfastigheter 114 555 Industrifastighcter 67 055 Exploateringsfastighetcr 33 154 S:a ] 726 999
Prop. 1973: 162 98
Fr.o.m. 1970 års allmänna fastighetstaxering åligger det SCB att utföra den statistiska bearbetningen av taxeringsmaterialet. Resultatet har redovisats för hela riket, län, A-regioner, kommunblock och kom— muner. Fr. o. 111. år 1971 utför SCB även bearbetningar av materialet från den särskilda fastighetstaxeringen. Detta redovisas länsvis.
3 Frågor om grunder och värdering vid fastighetstaxeringen 3.1 Fastighetsbegreppet 3.1.1 Nuvarande ordning
Grundläggande för fastighetstaxeringen är bestämmelser om vad som skall taxeras. Detta regleras genom föreskrifter om vad som i skatterätten skall hänföras till fastighet.
Skatterättsliga bestämmelser om fastighetsbegreppet finns främst i KL. Till dessa bestämmelser hänvisas i förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt (SI) och förordningen (1947 : 577) om statlig förmö- genhetsskatt (SF). Vidare finns skatterättsliga bestämmelser om fastig- hetsbegreppet i förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGF). I förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt (MF) och i stäm- pelskatteförordningen (1964: 308) ingår regler som är avhängiga av det f astighetsbegrepp, som tillämpas inom skatterätten.
Såvitt gäller fastighetstaxeringen samt inkomst- och förmögenhets- taxeringen ges en grundläggande definition i 4 & tredje stycket KL. Där föreskrivs att med fastighet förstås i KL vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom, liksom byggnad, även om den enligt all- män lag inte är hänförlig till fast egendom. Registrering enligt lagcn (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska an- läggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. skall emellertid inte föranleda att sålunda registrerad egendom enbart på denna grund i beskattningsavseende hänförs till fastighet. Med allmän lag förstås här— vid lagen (1895: 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra, trots att denna lag har upphört att gälla.
Enligt 1895 års lag är fast egendom jord på landet och i stad (l 5). Till jorden hör därpå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader, för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anlägg- ningar, stängsel, på rot stående träd och andra växter tillika med frukt därpå, samt gödsel (2 & första stycket). Till byggnad hör fast inredning, såsom avbalkningar, ledstänger, spiltor, krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande, annat, som i vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat, samt vad som anskaffats till sta- digvarande bruk för byggnaden, såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar, jämugnar, kaminer, brandredskap m.m. (3 5 första
Prop. 1973: 162 99
stycket). Till fabrik eller annan byggnad som inrättats för industriell verksamhet hör dessutom varje motor, maskin, kärl eller därmed jäm- förligt redskap, som för sin användning kräver och även vilar på fast, från grunden berett underlag, liksom kraftledningar med därtill hö- rande inrättningar, dock med undantag av sådana ledningar som över- för kraft från det allmänna ledningssystemet till särskild maskin som inte är att hänföra till fast egendom (3 5 andra stycket). Även om de tillhör jordägaren, hänförs inte byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning, som är avsedd för gruvdrift, till den jord varpå gruvan är belägen (4 5 andra stycket). Såsom fast egendom anses byggnad på ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten att densamma inte får återtas av äga-ren, så länge tomtören erläggs eller utan att lösen ges för byggnaden, vattenverk på annans grund i förening med sådan rätt till grunden, att densamma inte får återtas av ägaren så länge verket uppehålls, i jordeboken upptaget fiskeri, varmed ägande- rätt till grunden inte är förenad, samt frälseränta (5 5).
Allmän kommunalskatt utgår som kommunal inkomstskatt, som be- räknas på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet (25 första stycket KL).
Fastighet skall taxeras (65 1 mom. första stycket KL). Allmän fas- tighetstaxering skall ske vart femte år (12 5). De år då allmän fas- tighetstaxering inte äger rum verkställs särskild fastighetstaxering, var- vid i vissa fall ny taxering sker (13 ä 1 mom.).
Garantibelopp fastställs för skattepliktig fastighet. Skattepliktig är all inom landet belägen fastighet med de undantag som nämns i 55 KL (4å första och andra styckena). Garantibeloppet, som tas upp till beskattning inom den kommun där fastigheten är belägen, beräknas f.n. till 2 % av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret (47 & första stycket).
Kommunal inkomstskatt utgår för olika inkomstslag t. ex. inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet. Fastighetsbegreppet får där- vid betydelse främst då taxeringsvärde eller delvärde utgör underlag för schablonbeskattning eller beräkning av avskrivningsundcrlag (jfr bl. a. 24 ä 2 och 3 mom. samt punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 & KL). Även vid realisationsvinstbeskattningcn används ibland taxeringsvärdet som beräkningsundcrlag (se anvisningarna till 36 å).
Vid taxeringen till statlig inkomstskatt sker inkomstberäkningcn i be- rörda hänseende efter i princip samma regler som vid taxeringen till kommunal inkomstskatt (2 5 första stycket och 3 & Sl).
På grund av 3 5 första stycket 51 tillämpas fastighetsbegreppet en- ligt 4 5 tredje stycket KL vid taxering till statlig inkomstskatt. Även för förmögenhetsskatten tillämpas fastighetsbegreppet enligt 4 & tredje stycket KL (1 & tredje stycket SF). Den skattepliktiga förmögenheten
Prop. 1973: 162 100
utgörs av värdet av de tillgångar, bl.a. fastighet, som anges i 3 5 1. mom. SF minskat med skulderna. Fastighet tas i princip upp till taxe- ringsvärde som gällde för den vid utgången av beskattningsåret (4 5 andra stycket SF).
Beträffande arvs- och gåvoskatten finns bestämmelser om innebör- den av uttrycket fast egendom i 20 5 tredje stycket AGF. Där före- skrivs att såsom fast egendom enligt AGF anses vad som är fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, trots att denna lag har upphört att gälla. Vid tillämpningen av värderingsbestämmelserna i 21—27 55 AGF skall byggnad dock alltid anses som fast egendom.
Skatteplikt till mervärdeskatt föreligger enligt MF i regel för vara. Till vara hänförs bl. a. ej mark eller byggnad (75 MF). Byggnad, som utgör lagertillgång i byggnadsrörelse, är emellertid enligt 95 MF skattepliktig till mervärdeskatt. Fastighet enligt 45 KL utgör inte vara. Vara som inmonterats i fastighet räknas som tillbehör till fastigheten (första stycket av anvisningarna. till 75 MF). Fast maskin och annat inventarium som hör till byggnad och som enligt punkt 5 av anvis- ningarna till 10 5 KL åsätts särskilt maskinvärde anses alltid som vara enligt MF. Å andra sidan räknas alltid ledning för överföring av elek- trisk kraft, värme, gas, vatten eller annan produkt, för telcförbindelse eller för jämförligt ändamål som fastighet när ledningen inte ingår i fast maskin, som är att anse som vara, eller i annat inventarium (and- ra stycket av anvisningarna till 7 5 MF).
Stämpelskatt enligt stämpelskatteförordningen erläggs för bl. a. för- värv av fast egendom. Någon definition av vad som avses med fast egendom finns inte i förordningen. Som värde av fast egendom gäller taxeringsvärdet året närmast före det är då lagfart söks. Vid köp, där köpeskillingen överstiger detta- taxeringsvärde, skall egendomens värde anses motsvara köpeskillingen (85 1 mom. första stycket). Under vis- sa förhållanden skall särskild värdering ske (8 5 1 mom. tredje stycket).
1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra har upp- hört att gälla den 1 juli 1967. Oavsett detta har den som nämnts alltjämt giltighet inom skatterätten [jfr lagen (1966: 1.36) om ändrad lydelse av 4 5 KL]. 1895 års lag efterträddes inom civilrätten av la- gen ( 1966:453 ) om vad som är fast egendom, vilken lag med vissa änd- ringar infogats i JB.
I 1 kap. 1 5 JB definieras begreppet fast egendom. Sådan anges vara jord. Denna är indelad i fastigheter. Om fastighetsbildning finns be- stämmelser i fastighetsbildningslagen ("1970: 988, FBL).
Bestämmelsen i JB om fast egendom, som nära ansluter till 1 5 i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, motsvarar med formella jämkningar 1 5 i 1966 års lag om vad som är fast egen-
Prop. 1973: 162 101
dom. Med begreppet jord avses inte bara själva jordytan utan också den därtill hörande grunden.
Till fastigheterna, dvs. de rättsliga enheter i vilka den fasta egen— domen är indelad, hör vissa föremål eller anordningar som är anbrag- ta i eller på marken. Bestämmelser om vad som är tillbehör till fas- tighet meddelas i 2 kap. JB .
Det finns enligt dessa bestämmelser tre grupper av fastighetstillbehör, nämligen omedelbara fastighetstillbehör, byggnadstillbehör eller industri- tillbehör.
Omedelbara fastighetstillbehör är byggnad, ledning, stängsel och an- nan anläggning som anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra växter samt naturlig gödsel (2 kap. 1 5 första stycket). Även sådan byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten hör till den, om den är avsedd för stadig- " varande bruk vid utövning av servitut till förmån för fastigheten och inte hör till den fastighet där den finns (2 kap. 1 5 andra stycket).
I fråga om byggnadstillbehören gäller att till byggnad hör fast in- redning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av den, såsom fast av- balkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning. värmepanna, elc- ment till värmcledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brand- redskap, civilförsvarsmateriel och nyckel. I enlighet härmed hör där- jämte i regel till byggnad, såvitt angår
bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt maskin för tvätt eller mangling,
butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning, ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och anläggning för maskinmjölknin g,
fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri (2 kap. 2 5 första och andra styckena).
Reservdel och dubblett till föremål som angetts hör inte till bygg naden (2 kap. 2 5 tredje stycket).
Reglerna om industritillbehören lämnas i 2 kap. 3 5. Där stadga! att till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verk- samhet hör, utöver vad som sålunda beskrivits, maskin och annan ut- rustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten hu- vudsakligen på denna. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg hör dock inte till fastigheten.
Föremål som nyttjanderättshavarc eller eljest annan än fastighets- ägaren tillfört fastigheten hör inte till denna, om inte föremålet och fastigheten kommit i samma ägares hand. Detsamma gäller i fråga om industritillbehör och som tillförts fastigheten av fastighetsägaren utan
Prop. 1973: 162 102
att han ägde föremålet. Har fastighetsägaren tillfört fastigheten in- dustritillbehör som förvärvats under s.k. ägarförbehåll, dvs. där över- låtaren under vissa omständigheter har rätt att återta det överlåtna föremålet, hör detta inte till fastigheten så länge förbehållet gäller (2 kap. 4 5 första stycket JB). Har fastighetsägaren däremot förvärvat annat föremål än sådant som är industritillbehör med ägarförbehåll och sedan tillfört fastigheten detsamma så att det hör till fastigheten, får ägarförbehållct därefter inte göras gällande (2 kap. 5 5 första stycket). Att i vissa fall föremål som ingår i företagsintecknad verksamhet inte kan höra till fastighet framgår av 2 kap. 4 5 andra stycket.
Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som besväras av inskriven tomträtt, samt anläggning för gruvdrift hör inte till fas- tigheten, även om de tillhör fastighetens ägare (2 kap. 6 5).
3.1.2 U zrcdnings- och promemorieförslagen Betänkandet Der skatterättsliga fastighetsbegreppet
I betänkandet har en allmän översyn av reglerna för det skatterätts- liga fastighetsbegreppet verkställts. Såvitt möjligt har ett skatterättsligt fastighetsbegrepp eftersträvats som är lätthanterligt inom de beskatt- ningsområden, där det får praktisk tillämpning. Speciellt för rörelscfas— tigheter har man ansett det erforderligt att göra betydande avvikelser från de civilrättsliga reglerna. Sålunda föreslogs då fråga är om fastig- het, som i KL:s mening helt eller delvis ingår i rörelse, att ur det skatte- rättsliga fastighctsbegreppet skulle uteslutas alla- anordningar, delar och tillbehör till mark och byggnad, som är avsedda att direkt tjäna fastighc- _ tens användning för rörelseändamål och inte är att hänföra till s.k. markanläggning.
Promemorieförslaget om fastighersbcgrcpper
Indelningen i fast och lös egendom har enligt gällande rätt betydelse för överväganden på skatterättens område. Den skatterättsliga katego- riindelningen av förmögenhetstillgångar i fast och lös egendom över— ensstämde i allt väsentligt med den civilrättsliga fram till juli 1967, då nuvarande regler om vad som är fast egendom i civilrättsligt hänseende till huvudsaklig del antogs. Numera föreligger bristande överensstäm- melse i betydelsefulla hänseenden mellan det civilrättsliga och det skatte- rättsliga fastighetsbegreppet.
Inom civilrätten är fast egendom jord. Denna är indelad i fastigheter. Ordet fastighet används här förl-att beteckna en viss ägovidd av jorden, under förutsättning att densamma består av ålder eller bestämts att ut- göra en för sig bestående fastighet vid fastighetsbildning. Bestämmel- serna om fastighetsbildning finns i FBL. Över fastigheterna förs fastig- hetsregister. Fastighetsbildning är fullbordad när uppgift om den införts i registret. Andra förmögenhetstillgångar än jord, indelad i fastigheter,
Prop. 1973: 162 103
kan inte —— i trängre terminologisk betydelse — utgöra fastighet men väl tillbehör till fastighet. Vanligtvis avses emellertid med ordet fastighet så- väl själva marken som fa-stighetstillbehören. Undantagsvis kan fastighet bestå av annat än viss ägovidd av jord, t. ex. i vissa fall enbart av andel i samfällighet (s. k. andelsfastighet).
Vid fastighetstaxeringen som avser fastighet i Skatterättslig bemär- kelse avgöis i första hand vilka fastigheter som enligt nuvarande termi- nologi är skattepliktiga till garantibelopp. Skattepliktig är all fastighet i landet med de undantag som finns uppräknade i 5 % KL. För att få un- derlag för fastighetstaxeringen har i lagstiftningen skapats begreppet taxeringsenhet, som avser den egendomsmassa som skall taxeras för sig. Begreppet taxeringsenhet kan enligt promemorian närmast sägas mot- svara begreppet registerfastighet inom civilrätten. Taxeringsvärdena lik— som taxeringen i övrigt hänför sig sålunda primärt till taxeringsenhet, inte till fastighet i den betydelse detta begrepp har terminologiskt. Reg- lerna om taxeringsenhet finns i 8 & KL.
Länsstyrelsen för på magnetband register över fastigheter i länet, det 5. k. fastighetsbandet [1 & kungörelsen (1967: 497) om vissa register hos folkbokföringsmyndighet över fastigheter och skattskyldiga]. Fastig- hetsbandet bildar underlaget för fastighetslängden som innehåller de slutliga besluten om taxering av fastighet. Med beslut om taxering avses, som framhållits i förarbeten till lagstiftning på fastighetstaxeringens om- råde på senarc tid, utöver åsättande av taxeringsvärde, varje taxerings- nämndens beslut som skall längdföras (se bl. a. prop 1972: 49 s. 68 och SOU 1973: 4 s. 284). Sålunda innefattas i begreppet taxering t. ex. avgö- randen i skattepliktsfrågor samt bestämning av beskattningsnatur.
Garantibeloppet bestäms med utgångspunkt i det vid fastighetstaxe- ringen fastställda taxeringsvärdet. Detta fastställs i sin tur i princip på grundval av allmänna saluvärdet.
Garantibeloppets beräkningsunderlag bör enligt promemorian, gene- rellt sett, även i fortsättningen utgöras av den fasta egendomen i varje kommun. Även byggnader bör dock liksom nu inräknas i underlaget, även om de utgör lös egendom. Emellertid finns åtskillig maskinell ut- rustning, som utgör tillbehör till fastighet enligt den nya men inte enligt den tidigare civilrättsliga lagstiftningen och som således är fast egendom och skulle ingå i beräkningsunderlaget för garantibeloppet, om den fasta egendomen i ograverat skick skulle läggas till grund för fastställandet av detta underlag. Detta skulle enligt promemorian leda till en omotiverad skatteskärpning för vissa industrier.
För fastighetstaxeringens del finns det inte något behov av ett särskilt skatterättsligt fastighetsbegrepp. Det har tvärtom framhållits i t. ex. fas- tighetstaxeringsutredningens remissyttrande över betänkandet. Det skat- terättsliga fastighetsbegreppet att en anknytning till de civilrättsliga be- stämmelserna är den bästa lösningen för fastighetstaxeringens del.
Prop. 1973: 162 104
Denna taxering skall utföras med hjälp av marknadsvärdering som till största delen sker på grundval av SCB:s fastighetsprisstatistik. Denna är i sin tur grundad på uppgifter om priser för försålda fastigheter. Med försålda fastigheter avses här i enlighet med vedertaget språkbruk såväl den försålda marken som de till denna hörande fastighetstillbehören.
Bl.a. med hänsyn till uppfattningen att den aktuella regleringen inte skall leda till ändring av den materiella skatterätten, bör enligt prome- morian den enklaste och bästa lösningen på problemet med fastighetsbe- greppet i KL vara att man knyter detta till det fastighetsbegrepp som tillämpas inom civilrätten. Därmed avses det vidare fastighetsbegrepp som nyss behandlats. Detta borde terminologiskt korrekt definieras som fastighet med fastighetstillbehör. Ett sådant tillvägagångssätt har inte ansetts behövligt i den civilrättsliga lagstiftningen. Även i skattelagstift- ningen bör således den avsedda förmögenhetsmassan kunna definieras genom ordet fastighet. Därmed bör sålunda avses dels registerfastighct och sådan fast egendom eller fastighet som inte är införd i fastighetsre- gister men som enligt gällande föreskrifter skall tas upp i sådant register, dels den egendomsmassa som utgör fastighet i trängre bemärkelse jämte tillbehör dvs. den fasta egendomen, i den mån den kan införas i fastig- hetsregister.
I promemorian anmärks vidare ett par förhållanden av intresse för taxeringen. Först anges att alla fastigheter inte bildas av viss ägovidd av jorden. Så hänförs enligt lagen (1970: 995) om införande av nya jorda- balken vissa äldre rättsinstitut såsom ofri tomt i stad, jordeboksfiske och vattenverk under vissa förutsättningar till fast egendom. Då t. ex. jorde- boksfiske därvid införs i fastighetsregister utgör sådant fiske fastighet i civilrättslig mening. Denna bedömning bör då enligt promemorian även vara avgörande för skatterätten. Ett fiske av nämnt slag skall alltså taxe- ras. Vidare framhålls att vissa vattenområden och viss mark inte indelas i fastigheter och således inte heller införs i fastighetsregister. Vattenom— rådena och marken i fråga utgör sålunda inte fastighet och skall därvid inte taxeras. Detta gäller vattenområde som enligt lagen (1950: 595) om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt och vidare områden i stad som redovisas i det s. k. bihang C till fastighetsrcgistret enligt de för stad meddelade bestämmelserna (stadsregister) dvs. vägar, gator, torg och andra allmänna platser samt sådana områden som såvitt bekant inte hör till en eller flera fastigheter enskilt.
Den omständigheten att viss fast egendom, som skall indelas i fastig- het och registreras som sådan, ännu inte blivit indelad och/eller regist— rerad förtar enligt promemorian inte egendomen dess karaktär av fastig- het. Det finns t. ex. alltjämt många äldre fastigheter som inte införts i fastighetsregister. Detta gäller främst äldre avsöndringar. Egendom som enligt gällande föreskrifter skall registreras, skall också taxeras. I fråga om fastighetstillbehören gäller att. dessa endast skall taxeras så länge de i
Prop. 1973: 162 105
civilrättslig mening har kvar sin karaktär av sådant tillbehör och inte avlägsnats från fastigheten.
I promemorian föreslås sammanfattningsvis att fastighetsbegreppet inom skatterätten i princip helt bör stämma överens med det civilrätts- liga. När man i skatterättsligt sammanhang talar om fastighet, bör därmed förstås fastighet i civilrättslig bemärkelse. Något särskilt skatte- rättsligt fastighetsbegrepp bör inte tillskapas.
3 . l .3 Remissyttrandena
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Principfrågan om samordning mellan det civilrättsliga och det skatte- rättsliga fastighetsbegreppet har tagits upp av de flesta remissinstan- serna. Det helt övervägande flertalet har tillstyrkt den föreslagna sam- ordningen. Bland dessa är kan-tmarriitterna i Stockholm och Göteborg, RSV, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsrerk, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, bo- stadsskattekommittén, HSB, SACO, Svenska sparbanksföreningen, Sve- riges allmänna hypoteksbank, Sveriges redovisningskonsulters förbund och TOR. Även bostadsstyrelsen anser att ett enhetligt och entydigt fastighetsbegrepp måste vara väsentligt ur samordningssynpunkt inte minst för kreditgivare, vilka liksom bostadsstyrelsen beviljar lån till övervägande del mot säkerhet i fastigheter. SCB tillstyrker det nya förslaget till fastighetsbegrepp, då det i princip överensstämmer med det fastighetsbegrepp som tillämpas i fastighetsprisstatistiken och då det i övrigt enbart synes vara fördelar med ett enhetligt fastighets- begrepp i skatterätt och civilrätt. CFD anför att man genom det före- slagna förfarandet erhåller en bättre grund i förhållande till nuläget för samordningen mellan redovisningen i fastighetsdatabanken. å ena sidan och fastighetsbandet samt fastighetslängden å andra sidan.
Åtskilliga remissinstanser avstyrker förslaget och förordar att ett skat- terättsligt fastighetsbegrepp utformas på sätt föreslagits av utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Bl. a. Lantbrukets skattedcle- gation och Näringslivets skattedclegation förordar en lösning av frågan efter denna linje. Näringslivets skattedclegation anför bl.a. att utred— ningens om det skatterättsliga fastighetsbegreppet förslag innebar för- delar bl.a. med avseende på en riktig värdering av tillgångarna vid in- komst- och förmögenhetsbeskattningen. Kritiken mot förslaget synes i huvudsak ha avsett dess konsekvenser i fråga om fastighetstaxeringen och garantibeskal[ningen. Det i departementspromemorian framlagda förslaget till fastighetsbegrepp synes vara helt inriktat på att tillgodose nyssnämnda kritiska synpunkter. Om man bortser från att industri-
Prop. 1973: 162 106
tillbehören inte skall taxeras och därmed inte heller garantibeskattas, in- nebär förslaget att man för skatterättens del ersätter det gamla civilrätts- liga fastighetsbegreppet med det nya. Därmed har inget väsentligt vun- nits. Enligt delegationens mening utgör förslaget inte någon godtagbar lösning av problemet med det skatterättsliga fastighetsbegreppet vare sig på kort eller lång sikt. Delegationen anser att fastighetstaxeringen och garantibeskattningen tillmätts en alltför stor betydelse vid utformningen av promemorian. Liknande synpunkter framförs av andra remissinstan- ser, t. ex. SHIO, Svensk industriförening och Svenska revisorsarn- fundet, som avstyrker promemorieförslaget.
Även företagsskatteberedningen anser att syftet med promemorieför- slaget varit att i första hand tillgodose fastighetstaxeringens behov. Så- vitt beredningen kan bedöma innebär det föreliggande promemorieför- slaget en enkel och praktisk lösning för fastighetstaxeringens vidkom- mande. Beredningen ifrågasätter om några väsentliga fördelar står att vinna från redovisnings— och inkomsttaxeringssynpunkt, om reglerna om fastighetsbegreppet i stället anpassades till de för avskrivningsberäkning gjorda avgränsningarna. Reglerna som sådana är av relativt förä-nderligt slag. Prineipiella skäl kan därför anföras mot en anknytning till till- gångsgrupperingen i avskrivningshänseende, då det skatterättsliga fastig- hetsbegreppet bör innefatta en hög grad av kontinuitet. F. n. föreligger inte någon samordning mellan avskrivningsreglerna och nu gällande fas- tighetsbegrepp inom skatterätten. Denna ordning synes inte ha medfört särskilda svårigheter vare sig vid inkomsttaxeringen eller från rent bok- föringsteknisk synpunkt. Någon påtaglig fördel torde därför knappast uppnås genom en eventuell samordning av dessa regelsystem.
Bland andra frågor som särskilt tagits upp är fastighetsbegreppets be- tydelse för fastighetsprisstatistiken. SCB anför bl.a. att en konsekvens av förslaget i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbe- greppet skulle bli att fastighetsprisstatistiken inte skulle kunna utnyttjas för fastställandet av rörelsefastigheternas allmänna saluvärde, vilket lig- ger till grund för åsättandet av taxeringsvärde. Förslaget i promemorian innebär att det skatterättsliga fastighetsbegreppet knyts till fastighetsbe- greppet enligt JB, som tillämpas i civilrättsliga sammanhang och som utgör registerenhet i fastighetsregistret. SCB tillstyrker det sistnämnda förslaget till fastighetsbegrepp, bl.a. då det i princip överensstämmer med det fastighetsbegrepp som tillämpas i fastighetsprisstatistiken. RSV anför att fastighetstaxeringen även i fortsättningen skall följa köpeskil- lingsstatistiken som i sin tur baseras på försäljning av fastighet. Förslaget till skatterättsligt fastighetsbegrepp i betänkandet Det skatterättsliga fas- tighetsbegreppet skulle nästan helt ha uteslutit denna möjlighet. Liknan- de synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt- lands och Skaraborgs län.
Prop. 1973: 162 107
Ett antal remissinstanser framför en motsatt åsikt i fråga om förhål— landet fastighetsbegreppet-fastighetsprisstatistiken. Näringslivets skatte- delegation anför att det alltsedan de nu gällande avskrivningsreglerna infördes år 1969 varit nödvändigt för köpare och säljare av rörelsefas- tighet att träffa avtal om köpeskillingens fördelning mellan fastighet och inventarier. Detsamma gäller numera också vid överlåtelse av jord- bruksfastighet. Denna fördelning på tillgångsgrupper, som är av stor ekonomisk betydelse, har vid inkomstbeskattningen godtagits av stats- makterna. Någon riktigare fördelningsgrund torde inte heller kunna tän- kas vid marknadsmässiga överlåtelser. Den borde därför kunna accepte— ras också vid fastighetstaxeringen. För att erhålla en saluvärdesstatistik, där de registrerade saluvärdena svarar mot det fastighetsbegrepp som tillämpas vid inkomstbeskattningen, erfordras endast att man i samband med behandlingen av lagfartsärenden inhämtar uppgifter om ifrågava- rande fördelning av köpeskillingen. Bl. a. lantbrukshägskolan och Lant- brukets skattedelegation redovisar likartade ståndpunkter. Svenska revi— sorsamfundet anför att det inte torde vara omöjligt att komplettera sta- tistiken — i vart fall för år 1974 — med uppgifter om fördelning i kö- peavtal av köpeskillingarna på olika tillgångsgrupper. Om nästa all- männa fastighetstaxering på grund därav måste uppskjutas till år 1976 accepterar samfundet detta. Liknande synpunkter framförs av SHIO, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges fastiglzetst'igurefc'ir- blm-d.
Fastighetsbegreppets betydelse vid samordningen mellan fastighets- längderna och den civilrättsliga fastighetsregistreringen berörs av några remissinstanser. CFD anför bl. a. att den föreslagna utökningen av det skatterättsliga fastighetsbegreppet att omfatta fastighetstillbehör helt motsvarar redovisningen i fastighetsregistret. Nämnden framhåller att en utökad rättighetsrcdovisning av intresse bl. a. vid fastighetstaxering efter införandet av det civilrättsliga fastighetsbegreppet skall ske i det nya- fastighetsregistret.
Länsstyrelsen i Östergötlands lätt, som i princip tillstyrker promemo- rieförslaget, föreslår en modifikation i fråga om viss mark m.m. som f. n. är redovisad i bihang C. Länsstyrelsen anför bl. a. att enligt kungö- relsen (1973: 40) om ändring i kungörelsen (1968: 379) om uppläggande av nytt fastighetsregister, m.m., som trädde i kraft den 1 maj 1973, all mark som är redovisad i bihang C och som inte är gemensam för flera fastigheter skall avföras ur bihanget och registreras som en särskild fas- tighet. Även efter denna ändring är det enligt länsstyrelsens mening be- fogat att dessa områden, som genom införande i fastighetsregister blir särskilda fastigheter och vilka- är undantagna från skatteplikt, inte redo- visas i fastighetslängderna.
Prop. 1.973: 162 108
Några remissinstanser diskuterar frågan om en definition av fastig- hetsbegreppet i KL. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar upp- fattningen i promemorieförslaget att någon kodifiering av detta begrepp, som f. n. återfinns i 4 & KL, inte längre behövs. I den mån det är nöd- vändigt att antingen inskränka eller utvidga underlaget för vad som skall bli föremål för taxering, anser länsstyrelsen att detta lämpligen, såsom föreslagits, kan åstadkommas genom särskilda föreskrifter. RSV och lantbrukshögskolan anser emellertid att man bör överväga om inte fas- tighetsbegreppet bör definieras i KL.
Under senare år har intresse knutits till fastighetstaxeringen av ge— mensamhetsanläggningar enligt lagen om vissa gemensamhetsanlägg— ningar (LGA). Utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet har i promemorieförslaget om gemensamhetsanläggningar redogjort för rättsläget i denna fråga. Däri anförs bl.a. att LGA avser anläggningar som är gemensamma för två eller flera fastigheter. Syftet är att-reglera frågor om samverkan för utförande, underhåll och drift av anläggningar som är av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Som exempel anges parkeringsanläggning, förbindelseled. gårdsutrymme. lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, ledning, värmeanläggning eller tvättstuga (1 så första stycket). LGA gäl-I ler dock inte allmän va—anläggning och inte heller anläggning, vars in- rättande gemensamt för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser prövas av domstol eller annan myndighet. Ursprungligen föll även enskilda va-anläggningar utanför LGA. Genom lägändring (1970: 132) kan dock LGA numera tillämpas på denna typ av anlägg- ningar samt även på byggnad på ofri grund.
LGA reglerar samverkan mellan fastigheter, företrädda av sina ägare resp. innehavare av tomträtt samt fideikommissinnehavare och likställ- da. I första hand bygger, lagen på frivilligt samgående. Denna princip uttrycks i 2 5 första stycket. Under vissa förutsättningar skall fastig- het även kunna anslutas utan ägares samtycke (2 och 3 åå). En ge- mensamhetsanläggning tillkommer efter beslut (anläggningsbeslut) vid särskild förrättning (18 5). Beslutet får, sedan det vunnit laga kraft, verkställas som lagakraftvunnen dom. De fastigheter för vilka ge-
Prop. 1973: 162 134
mensamhetsanläggning inrättas skall enligt 5 & första- stycket utgöra en samfällighet. I 5 5 andra stycket anges uttryckligen att fastigheternas rätt till anläggningen, inkl. rätten i samfälligheten, skall höra till fastig- heterna. Härav följer att det inte är möjligt att vid överlåtelse av en delägande, ansluten fastighet undanta delaktigheten. Inte heller kan del- aktigheten i en gemensamhetsanläggning överlåtas för sig. Den sakrätts- liga anknytningen har sådan styrka, att sambandet mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna kan brytas endast om en objektiv pröv- ning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för gemenskapens upp- rätthållande.
Samfälligheten kan efter sakägarnas eget bestämmande förvaltas på två olika sätt. Enligt det första alternativet förvaltas samfälligheten utan särskilt förvaltningsorgan på sätt fastighetsägarna gemensamt be- stämmer (22 & första stycket). I det andra fallet konstrueras samfäl- ligheten som juridisk person med särskilt förvaltningsorgan i form av styrelse. Beslut om att utse styrelse skall anmälas till länsstyrelse. San";— fälligheten kan därefter förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter (22 5 andra stycket).
Kostnaderna för gemensamhetsanläggningens utförande, underhåll och drift fördelas mellan fastighetsägarna efter andelstal (7 & första stycket). Andelstalen skall bestämmas efter vad som är skäligt med hän- syn- till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom anläggningen. En annan möjlighet är att beräkna bidragsplikten efter det faktiska utnyttjandet. 7 å andra stycket innehåller bestämmel- ser om förmånsrätt i de anslutna fastigheterna för fordringar på bidrag till kostnader för driften. Samfälligheten har under vissa förutsättningar tillerkänts förmånsrätt i delägares fastighet för dylika bidrag. [Ursprung- ligen enligt numera upphävda 17 kap. 6 5 första stycket handelsbal- ken; se punkt 2 av övergåttgsbestämmclscrna till förmånsrättslagen(1966: 701) samt 6 % samma lag.]
I promemorian erinras bl. a. om att 'l966 års fastighetstaxeringskom- mittéer ansåg att det värdetillskott, som andelarna i en gemensamhets— anläggning medförde för de delägande fastigheterna, borde inräknas i dessa fastigheters taxeringsvärden (SOU 1968: 32 s. 45). ]. dåvarande riksskattenämndens (RN) anvisningar inför 1970 års allmänna fastighets- taxering uttalades i fråga om gemensamhetsanläggningar enligt LGA:
”Sådan gemensamhetsanläggning, som enligt KL:s allmänna regler skulle — därest den inte haft karaktär av gemensamhetsanläggning — utgjort särskild taxeringsenhet, bör oavsett sin nämnda karaktär taxeras såsom en för sig bestående taxeringsenhet med samfälligheten som skatt- skyldig samt åsättas typkod 00.
Beträffande gemensamhetsanläggning av annat slag än ovan sagts bör gälla, att värdet därav fördelas på de i samfälligheten ingående fastigheterna efter deras andelstal. Värdet bör i fråga om jordbruks- fastighet upptas såsom värde av särskilda tillgångar samt i fråga om
Prop. 1973: 162 135
annan fastighet tilläggas byggnadsvärdet eller markvärdet, allt efter ge- mensamhetsanläggningens beskaffenhet.
Det sagda innebär regelmässigt att, om en gemensamhetsanläggning helt upptar visst markområde, anläggningen bör behandlas som särskild taxeringsenhet.”
I promemorian sägs vidare att fastighetstaxeringsnämnderna och fas- tighetsprövningsnämndcrna i regel följt RN:s anvisningar vid 1970 års allmänna fastighetstaxering. Kammarrätten, som i fastighetstaxeringsmål av detta slag var sista instans, hade emellertid en annan uppfattning i några mål som avgjorts den 30 november 1970.
Något självständigt värde sägs i regel knappast återstå hos gemen- samhetsanläggningen med hänsyn till att delaktigheten i denna är så starkt sakrättsligt knuten till varje delägande fastighet. Därför föreslås att värdet av gemensamhetsanläggning enligt LGA skall tilläggas de delägande fastigheterna allt efter deras andelstal. Förslaget gäller oav- sett arten av den verksamhet som bedrivs på gemensamhetsanlägg- ningen och oavsett om förvaltningen sker enligt 22 5 första eller andra stycket LGA. Några större praktiska nackdelar med en sådan lösning synes inte föreligga även om avsteg görs från gällande regler i KL om taxeringsenhet. Reglerna om fastighetstaxering samt inkomst- och förmögenhetsbeskattning om gemensamhetsanläggningar enligt LGA fö- reslås bli intagna i en särskild lag om beskattning av vissa gemensam- hetsanläggningar.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
I promemorian om fastighetsbegreppet framhålls att det i 8 % KL och anvisningarna till denna paragraf finns föreskrifter om fastighetstaxe- ringen av vissa typer av fa-stighetssammanslutningar och andra former för samverkan mellan fastigheter. I 8 & andra stycket (1) liksom i punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 8 % föreskrivs sålunda att vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, skall utgöra särskild taxeringsenhet. I tredje stycket av nämnda anvisnings- punkt sägs vidare att vid skifte undantagen samfällighet, som inte står under särskild förvaltning, inte skall utgöra särskild taxeringsenhet. I stället skall värde av andel i sådan samfällighet komma i betraktande vid den andelsberättigade egendomens taxering såsom en till egendo- men hörande särskild förmån. Som exempel på under särskild förvalt- ning ställd samfällighet har angetts vissa former av samfällda skogar, nämligen s. k. besparingsskogar och vissa s. k. skogsundantag i Koppar- bergs län. För andra fastighetssammanslutningar, som alltjämt är av intresse, har regler lämnats i fråga om häradsallmänningar, vilka enligt punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 8 & bör utgöra särskild taxeringsenhet.
I promemorian anförs vidare att ny lagstiftning avseende bl. a. ge-
Prop. 1973: 162 136
mcnsamhetsanläggningar föreslagits i promemorian Ds Ju 1971: 16. Sistnämnda promemoria innehåller förslag till anläggningslag och lag om förvaltning av samfälligheter. Förslaget syftar till att modernisera och så långt möjligt föra samman nuvarande bestämmelser om inrättande av anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter samt om förvalt- ningen av sådana anläggningar och andra gemensamhetsbildningar.
Vidare framhålls att bestämmelser om andra samfälligheter, fastighets- sammanslutninga-r och annan samverkan mellan fastigheter nu finns i åtskilliga författningar. Dessa avser främst dels bildandet av samfäl- ligheterna och sammanslutningarna, dels deras förvaltning. Samfällig- heterna kan med utgångspunkt i- det intresse, som fastighetstaxeringen företräder, sägas vara indelade i marksamfälligheter, anläggningssam- fälligheter och övriga samfälligheter eller samverkansformer.
Marksamfälligheter bildas med stöd av FBL. Därvid avsätts i allmän- het mindre marksamfällighetcr för gemensam användning, t. ex. grön- områden och badplatser vid nybildning av fastigheter för bostadsända- mål eller fritidsbebyggelse utanför stads- eller byggnadsplanelagt om— råde. Även stora marksamfälligheter kan bildas enligt FBL. t. ex. ge- mensamhetsskogar. Motsvarande gällde tidigare enligt bestämmelser i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet. Enligt denna lag kunde vid fastighetsbildning mark avsättas för gemensamt behov, t.ex. för samfällda vägar, grustäkter, skogsområden och strömfall. Enligt samma lag kunde vidare för gemensamt skogsbruksändamål avsättas gemensam- hetsskogar och enligt äldre lagstiftning rörande avvittring allmännings- skogar och vissa husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Marksamfälligheter finns också av ålder, t. ex. häradsallmänningar.
[ 10 kap. byggningahalken finns föreskrifter om utnyttjande av sam- fälligheter avseende rätt för delägande fastighet att i oskiftad skog och mark för husbehov ta ved och timmer och i 16 kap. om sockenallmän- ningar. Vidare lämnas föreskrifter om nyttjande och om förvaltning av marksamfälligheter i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar (hä- radsallmänningslagen) och lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (allmänningsskogslagen). Regler om förvaltning- en av bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid skifte e. d. undantagits för gemensamt behov, finns i bysamfällighetsla-gen. Bysam- fällighetslagens förvaltningsregler gäller för förvaltningen av marksam— fälligheter, som bildats enligt annan lag, i den mån särskilda förvalt- ningsbestämmelser inte finns i vederbörande lag.
Även anläggningssamfälligheter kan f.n. bildas på grund av bestäm- melser i åtskilliga författningar. ] promemorieförslaget om fastighets- begreppet nämns samfälligheter, som tillkommer på grund av bestäm- melser i vattenlagen (1918: 523). I 3 kap. denna lag lämnas bestäm- melser om samfällighet för vattenreglering, i 7 kap. för torrläggning av mark genom dikning, vattenledning eller invallning samt i 8 kap. om
Prop. 1973: 162 137
avledande av avloppsvatten. I 2 kap. lagen (1939: 608) om enskilda vägar reglera-s vägsamfälligheter och i 3 kap. samma lag vägföreningar. Av återstående författningar, som behandlar anläggningssamfälligheter, torde LGA vara av störst intresse.
Förslaget till anläggningslag har avseende endast på anläggnings— samfälligheter. Det innehåller bestämmelser om inrättande av gemen- samhetsanläggning, dvs. anläggning som är gemensam för flera fastig- heter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande nytta för dem. Av förenämnda författningar skall anläggningslagen ersätta 2 kap. lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. För- slaget har anpassats till FBL. Anläggningslagcn innehåller i motsats till lagen om enskilda vägar och LGA inte några bestämmelser om för- valtningen. Sådana bestämmelser har i stället tagits in i förslaget till lag om förvaltning av samfälligheter, som är avsedd att ersätta bysamfällig- hetslagen. Lagen om förvaltning av samfälligheter skall sålunda tillämpas på både anläggnings- och marksamfälligheter. Lagen innehåller bestäm- melser om två förvaltningsformer, delägarförvaltning och föreningsför- valtning. Vid delägarförvaltning skall delägarna själva omedelbart svara för förvaltningen. Vid föreningsförvaltning bildas en särskild juridisk person, samfällighetsförening, som omhänderhar förvaltningen. Den fö- reslagna lagstiftningen är avsedd att, då den träder i kraft, ersätta främst LGA och berörda delar av lagen om enskilda vägar resp. by— samfällighetslagen. På anläggningssamfälligheter, som bildats före ikraft- trädandet av den nya lagstiftningen, skall de gamla reglerna gälla.
Vid sidan av marksamfälligheter och fastighetssammanslutningar av typen anläggningssamfällighetcr finns en särskild typ av gemenskap mellan fastigheter, nämligen fastighetssammanslutningar för jaktvård och fiskevård. De kan tillskapas och förvaltas enligt lagen (1938: 274) om rätt till jakt och lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden.
Regleringen i 8 % KL och anvisningarna till denna paragraf torde i första hand direkt avse endast marksamfälligheter (vid skifte avsatt samfällighet, häradsallmänning, allmänningsskog, samfälld skog) under det att promemorian angående beskattning av vissa gemensamhetsan- läggningar endast berör cn form av anläggningssamfälligheter. Enligt promemorieförslaget om fastighetsbegreppet skall till taxeringsenhet, som utgör hel fastighet, höra fastighetstillbehör enligt JB. Detta gäller även bl.a. andel i samfälld mark, samfällt fiske och delaktighet i gemen- samhetsa-nläggning, vägsamfällighet och andra fastighetssammanslut- ningar. Det har i sistnämnda förslag sålunda förutsatts att värdet av vissa former av samfälligheter skall delas upp på de delägande fastig— heterna. I första hand avses då de samfälligheter som förvaltas direkt av delägarna.
I 8 & KL föreskrivs att vissa marksamfällighctcr, som står under särskild förvaltning, skall utgöra särskild taxeringsenhet. Dessa be-
Prop. 1973: 1.62 138
stämmelser avser enligt promemorian till viss del föråldrade rättsinsti- tut. I praxis torde särskild taxeringsenhet ha bildats av marksamfällig- heter av skilda slag _ även sådana som inte nämnts i 8 g — om de stått under särskild förvaltning. Skäl kan enligt promemorian'tala för att så även bör bli fallet i fortsättningen.
Enligt den föreslagna nya lagen om förvaltning av samfälligheter skall de huvudsakliga anläggningssamfälligheterna förvaltas enligt sam- ma regler som gäller för motsvarande marksamfällighetcr. Man torde vid sådant förhållande och även av andra skäl böra överväga om det är lämpligt att samfälligheter med föreningsförvaltning eller liknande skall behandlas olika vid fastighetstaxeringen beroende på om de utgör mark- samfällighet eller anläggningssamfällighet. Skäl kan tala däremot. Vidare synes böra övervägas om i vart fall inte samtliga anläggningssamfällig- heter bör få en enhetlig behandling vid fastighetstaxeringen.
I promemorian anförs vidare att det inte synes föreligga anledning att bryta mot tidigare praxis i fråga om fastighetstaxeringen av mark- samfälligheter, som står under föreningsförvaltning. Tveksamhet torde kunna föreligga om det, bl.a. mot bakgrund av förslaget till lag om förvaltning av samfälligheter, är sakligt befogat att vid fastighetstaxe- ringen bchandla marksamfälligheter och anläggningssamfälligheter olika. Reglerna om fastighetstaxeringen av samfälligheter-na synes emellertid böra inflyta i 8 & KL. Om den lämpligaste lösningen i fråga om fastig— hetstaxeringen av samfälligheter, som är föremål för föreningsförvalt- ning c. d., skulle vara att de skall utgöra särskilda taxeringsenheter, sy- nes bestämmelse därom kunna anges i ett sista stycke av 8 &. Taxering av samfällighet som särskild taxeringsenhet skulle i sig kunna sägas innebära dels en uppdelning av fastighet genom avskiljande av värdet av andelen från den andelsberättigade fastigheten, dels sammanföring av fastighetsdelar genom sammanläggning av värdet av andelarna. Det sista stycket av 8 % skulle vid ett sådant ställningstagandc förslagsvis kunna lyda: ”Samfällighet, som förvaltas av samfällighetsförening eller mot— svarande skall utgöra taxeringsenhet.” Vill man särreglera anläggnings- och marksamfälligheter i detta avseende torde en sådan regel böra gälla för marksamfälligheter. Det kan vidare diskuteras om undantag i nu aktuellt avseende bör göras för föreningsförvaltade samfälligheter, vars värde understiger visst belopp, t. ex. 100 000 kr.
3.3.3 Remissyttrande/la 33.31 Allmänt Pronnfnzor'ieförs/aget om fastigllelsbegreppet *Förslaget att i princip bibehålla den nuvarande systematiken vid in- delningen i taxeringsenheter tillstyrks av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan, t.ex. CFD och länsstyrelser-lm i Göteborgs och
Prop. 1973: 162 139
Bohus samt Kopparbergs län. Detsamma gäller förslaget att moderni- sera bestämmelserna om taxeringsenhet bl. a. för att uppnå bättre över— ensstämmelse med den nya fastighetsbildningslagstiftningen. CFD anför bl. a. att det för ett rationellt utnyttjande av CFD:s fastighetsdatabank är av stor vikt att såvitt möjligt skapa enhetliga regler för den skatte- rättsliga indelningen i taxeringsenheter och den uppdelning i redovis- ningsenhcter som sker i fastighetsdatabanken. Med en sådan enhetlig- het underlättas arbetet med att vid allmän fastighetstaxering överföra information från databanken, vars indelning grundas på bestämmelserna i fastighetsbildningslagstiftningen.
fa
3.3.32. I—luvudregel om registerfastighet Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Förslaget att registerfastighet skall vara primär enhet vid indelningen i taxeringsenheter lämnas utan erinran i rcmissyttrandena.
Remissinstanserna gör inte heller några invändningar mot förslaget att värdet av byggnader och anläggningar, som uppförts på annans mark på grund av servitut som sägs i 2 kap. 1 % andra stycket JB, skall tillföras den taxeringsenhet i vilken den härskande fastigheten in- går. Detta gäller både då ”servitutsbyggnaden” c. d. är belägen i sam- ma kommun som den härskande fastigheten och då den är belägen i en annan kommun. För det senare fallet föreslår Göta hovrätt att ett för- tydligande görs i 8 & KL eller anvisningarna till denna paragraf, inne- bärande att regeln att vad som stadgats om att taxeringsenhet inte får sträcka sig över kommungräns, inte gäller i fall då byggnader och an- läggningar, som avses i 2 kap. 1 å andra stycket JB, är belägna i annan kommun än den härskande fastigheten. Svenska kommmzförbundet fram— håller att det f. n. inte torde vara vanligt förekommande med anlägg- ningar och byggnader uppförda inom en kommun med den härskande fastigheten inom annan kommun. Dessa representerar f.n. inte särskilt stora värden. Utvecklingen kan dock leda till väsentligt ändrade för- hållanden i dessa avseenden. Kommunförbundet anser att man eventuellt får ta upp frågan om en fördelning av garantibelopp mellan berörda kommuner till ny prövning om väsentligt ändrade förhållanden skulle inträffa.
3.3.3.3 Uppdelning av registerfastighet Utredningsförslaget
Frågan om taxering som särskild taxeringsenhet av bostadsbyggna- der på vissa jordbruksfastigheter har berörts av några remissinstanser. Kammarrätten i Stockholm anser att regler som medger ökad uppdel- ning av fastigheter på två eller flera taxeringsenheter bör införas i syn- nerhet för de fall då en jordbruksfastighets bostadsbyggnadcr används för fritidsändamål och resten av fastigheten för jordbruks- och skogs-
Prop. 1973: 162 140
bruksändamål. Liknande synpunkter framförs av bl. a.. länsstyrelsen i Västernorrlands län. Som exempel anger länsstyrelsen sådana jordbruks- fastigheter som består av bostadsbyggnad och i stort sett endast tomt till denna samt därutöver något skogsskifte.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Mot det huvudsakliga innehållet i förslaget att taxeringsenhet lik- som hittills skall kunna bildas genom uppdelning på vissa angivna grun- der av registerfastighet, görs inte några erinringar av remissinstanser- na.
I den del förslaget innebär att taxeringsenhet inte längre skall bilda-s, då del av registerfastighet avyttrats efter den 30 juni 1962 men detta inte lett till fastighetsbildning, har det föranlett delade meningar hos remissinstanserna. Av de remissinstanser som uttryckligen yttrat sig i frågan tillstyrks förslaget av bl. a. RSV samt länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län. Motsatt ställningstagande görs av bl.a. statens vat— tenfallsverk samt länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs och Örebro län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att det vid 1970 års fastighets- taxering rådde viss osäkerhet rörande taxeringen vid sämjedelning men att de föreslagna reglerna innefattar klargörande regler för taxering av sådana enheter.
Några remissinstanser kritiserar förslaget med hänsyn till de långa dröjsmål som de anser förekomma i fastighetsbildningsärenden. Läns- styrelsen i Örebro län anför att det under senare år har observerats flera fall. där fastighetsbildningen inte kommit till stånd förrän omkring fem år efter förvärvet, särskilt gäller detta förvärv från jordbruks- och skogs- bolag samt från lantbruksnämnd. Även lantbruksnämnds förvärv av fastigheter eller fastighetsdelar och sedermera rationaliscringsförsälj- ningar kan ibland dra långt ut på tiden. I sådana fall bör en utbrytning av det sålda området till särskild taxeringsenhet ske i samband med förvärvet. Det rör sig här ofta om bebyggda områden. varför frågan om särskild taxeringsenhet också kan få betydelse vid såväl den årliga in— komsttaxeringen som vid realisationsvinstberäkning vid senare för— säljning. Samma inställning redovisar statens vattenfallsverk. Verket an- för att ärenden av nu aktuellt slag endast i undantagsfall hinner behand— las hos fastighetsbildningsmyndigheten inom ett halvår. Dessa ärendens handläggning har vanligen tagit mellan två och tre år, och fall har förekommit, då mellan fem och sex år förflutit innan ärendet kunnat avslutas. Även Sveriges jordbrukskasseförbund anför att det enligt för— bundets erfarenhet inte är ovanligt att fastighetsbildningcn kan dra ut på tiden upp till fyra—fem är, särskilt vid försäljningar för exploa- teringsändamål.
Effekterna av förslaget för beskattningen av byggnader på det över-
Prop. 1973: 162 - 141
låtna området behandlas av ett antal remissinstanser. RSV anför att det förekommer att avyttrat område bebyggs nästan omedelbart. Sådan byggnad skulle anses som byggnad på ofri grund. Vid schablonbeskatt— ningen beräknas därvid intäkten endast på det taxerade byggnadsvärdet varjämte säljaren påförs garantibelopp för fastighetsdel som han inte är ägare till. Länsstyrelsen i Östergötlands län pekar på den situationen då tomtområde med bostadsbyggnad på en jordbruksfastighet överlåts men fastighetsbildning inte hinner verkställas så att ny taxering kan ske det påföljande året. Följden blir att den nye ägaren skall redovisa fas- tigheten såsom jordbruksfastighet (del av) vid de två inkomsttaxcringar som följer efter hans förvärv, och att han under två år kan företa arbeten på byggnaden och få avdrag vid inkomsttaxeringen för kost- nader för reparation och underhåll av byggnad.
Förslagets följder för skattskyldigheten för garantibelopp m.m. be- handlas av bl. a. statens vattenfallsverk och länsstyrelsen i Örebro lätt. Vattenfallsvcrket anför att även om köpare och säljare i det enskilda fallet kan avtala om fastighetsbeskattningen för tiden mellan överlåtel— se och registrering, föranleder ett längre dröjsmål mellan sistnämnda två tidpunkter mycket extra arbete och besvär för berörda parter. Läns- styrelsen i Örebro län anför att. man redan nu i praxis i allmänhet torde fördela garantibeloppet på köpare och säljare efter skälig grund (jfr rcgeringsrättens årsbok 1963 not Fi 1262 och 1972 ref. 32). Om man underlåter att särtaxera sålda områden, torde detta därför i och för sig inte få några nämnvärda konsekvenser i fråga om garantibeskatt— ningen. Det måste dock anses olämpligt att under kanske många år sakna ett officiellt fastställt taxeringsvärde för området i fråga. Läns- styrelsen i Skaraborgs län framhåller att försäljning av ett område inte bara påverkar garantibeskattningen utan också köparens och säljarens inkomst- och förmögenhetstaxeringar, som oftast är av betyd- ligt större intresse för parterna. Någon praktisk möjlighet att avtala om dessa taxeringar föreligger inte.
Byggnadsstyrelsen föreslår att uppdelning av fastighet, tillhörig sta- ten, skall kunna ske då den statliga förvaltningen av en fastighet delats upp mellan olika ämbetsverk, t. ex. på byggnadsstyrelsen för en- bart byggnaderna och på domänvcrket för fastighetens mark. Av redo— visningstekniska skäl är det önskvärt, att varje verk kan bli taxerat för sin förvaltningsdel av fastigheten. Byggnadsstyrelsen uppger att sådan uppdelning tillämpats redan fr.o.m. 1970 års allmänna fastighetstaxe- ring inom Stockholms län, där den statliga äganderätten ansetts kunna knytas till resp. ämbetsverk och inte nödvändigtvis till staten som hel- het. _
Förslaget att uppdelning på taxeringsenheter i fortsättningen inte skall göras av fastighets skattepliktiga och icke skattepliktiga värdede- lar har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig därom bl.a.
l'rop. 1973: 162 142
kammarrätten [ Stockholm och CFD. CFD framhåller vidare att en samordning mellan fastighetsbanden och fastighetsregistret kräver ett samordnat identifikationssystem, utgående från de officiella fastighets- beteckningarna, officiell numerisk områdesbeteckning m. m. En sådan samordning föreligger inte mellan RSV:s och CFD:s nuvarande system.
-— 44
_-._3_.—ar Sammanföring till en taxeringsenhet Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Det helt övervägande antalet remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget om sammanföring i vissa angivna fall av primära och sekundära enheter till taxeringsenhet. Förslaget att fastigheter av be- skattningsnaturen annan fastighet skall få sammanföras endast då de gränsar intill varandra behandlas av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen anför att det i fråga om större industrier hittills varit vanligt att byggnader av likartat slag —— t. ex. personalbostäder, f abriks- anläggningar — med tillhörande mark inom vissa områden samman— förts till en taxeringsenhet. Dessa fastigheter angränsar inte alltid var- andra. Förfaringssättet har enligt länsstyrelsens mening medfört vissa praktiska fördelar, bl. a. har antalet taxeringsenheter nedbringats. Skogsindustriernas samarbetsutskott tillstyrker med viss reservation för- slaget om utvidgad möjlighet att sammanföra fastigheter av beskatt- ningsnaturen jordbruksfastighet till en taxeringsenhet. Förslaget inne- bär ur fastighetstaxeringssynpunkt en klar förbättring, inte minst ur skoglig synpunkt. Eftersom bestämningen av den fastighetstaxerings— mässiga enheten har betydelse såväl för inkomstbeskattningen i för- värvskällan jordbruksfastighet som vid realisationsvinstbeskattningen, anser utskottet att ändringar i denna del inte bör göras tvingande utan vidare utredning och anpassning av övriga skatteregler.
3.3.3.5 Samfälligheter Promemorieförslaget om gemensamhetsanläggm'ngar
Förslaget att värdet av gemensamhetsanläggningar enligt LGA vid fastighetstaxeringen skall tilläggas de delägande fastigheterna allt efter deras andelstal tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. Bland dessa är byggnads- styrelsen, lantbruksstyrelsen, CFD, försäkt'ingsit:spektionen, länsstyrel- serna i Stocklzolms, Östergötlands, Hallands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län, allmänna ombudet för mellankommunala mål, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svettska sparbanksförening- en, Sveriges redovisaingskonsulters förbund och Svenska revisorsam- fundet. CFD anför bl. a. att förslaget-innebär att överensstämmelse med den föreslagna redovisningen i fastighetsregistret ernås. Delaktighet i sammanslutning kommer vidare att redovisas i fastighetsregistret. Upp- gift till grund för taxering av fastighet ingående i sådan sammanslut—
Prop. 1973: 162 143
ning kommer således att kunna erhållas från fastighetsregistret. Vidare redovisas den belastning utövandet av samfällighetens verksamhet in- nebär på fastighet som inte ingår i sammanslutningen. Därigenom för— bättras bl. a. underlaget för bedömning av taxeringsvärdet inte bara för sådan fastighet som ingår i sådan sammanslutning utan även för fastighet som inte deltar i anläggningssamfällighet men väl belas- tas av densamma. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför bl. a. att övervägande skäl, inte minst praktiska, talar för att en fastighets andel i gemensamhetsanläggning endast skall påverka markvärdet.
Ytterligare remissinstanser är positiva till förslaget men har en del tilläggsförslag. Detta gäller länsstyrelserna [ Uppsala och Kopparbergs län samt HSB. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte vissa föreningsförvaltade anläggningssamfälligheter, vars värde är stort, borde betraktas som självständig taxeringsenhet. Svårigheten är att be- stämma den beloppsgräns som i sådana fall är den mest lämpliga. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att de enda undantagen från huvud- regeln om uppdelning av samfällighets värde på delägarfastigheterna bör utgöras av marksamfälligheter, som redan är taxeringsenheter och som är föremål för föreningsförvaltning eller motsvarande och på vilka lagen om förvaltning av samfälligheter inte kommer att bli tillämplig. HSB anför att avsikten med gemensamhetsanläggningarna bl. a. är att de skall innebära vissa rationaliseringar för de betjänade fastigheterna. Delägande fastighet bör därför påföras ett värde som understiger vad en egen motsvarande anläggning skulle värderats till, om anläggningen är av sådant slag att enskild anläggning kunnat utföras, t. ex. parkerings— anläggning. Genom tillkomst av gemensamhetsanläggning finns vidare risk för att delägande fastigheter och därmed indirekt bostadskonsumcn— terna belastas med kostnader för anläggningar, som vedertaget kommun eller annan myndighet skulle svarat för. Detta problem uppmärksam- mades vid riksdagens behandling av förslaget till LGA. Lagutskottet pekade på risken att man genom ändrad stadsplanemetodik övervält- rade på fastighetsägarna visst ansvar för anläggningar, som hittills bru- kat bekostas av det allmänna, t.ex. lekplatser och vis.-:a trafikleder (3 LU 1966: 57 s. 93). Departementsehefen antydde också att tendenser i sådan riktning inte kunde uteslutas och att fastighetsägarna därför ibland kunde få särskild anledning att bevaka sina intressen. Till den del gemensamhetsanläggning innehåller anläggning av sådant slag, som riksdagens uttalande avser, skall enligt HSB delägande fastighet inte påföras något värde eller beräknad avkastning därav.
Ett antal remissinstanser är i och för sig positiva till förslaget men anser att frågan bör lösas i ett sammanhang för gemensamhetsanlägg- ningar enligt LGA och andra samfälligheter. Detta gäller bl. a. lantmä— teristyrelsen, Lantbrukets skattedelegation, Näringslivets skattedelega-
Prop. 1973: 162 144
lion, Samfundet för fastighetsvärdering, Sveriges jordbrukskasseför- bund och TOR.
SACO och T CO anser att ytterligare överväganden måste göras och att utredningen måste kompletteras för att man skall kunna ta ställning till frågan.
Åtskilliga remissinstanser avstyrker förslaget. Dessa anser genom- gående att samfällighet som står under särskild förvaltning skall utgöra särskild taxeringsenhet. Bland de remissinstanser som hävdar denna åsikt är RSV, kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsermz i Jönköpings, Kristianstads och Skaraborgs län, företagsskatlebercdningcn och bo- stadsskattekommittén. Kammarrätten i Stockholm framhåller att för- valtningsformcn f.n. är avgörande för hur samfällighet behandlas vid fastighetstaxering. Samfällighet som står under särskild förvaltning är särskild taxeringsenhet. Förvaltas samfälligheten däremot direkt av del— ägarna tillhör samfällighetcn delägarnas fastigheter och upptas i enlighet härmed vid taxeringen inte som särskild taxeringsenhet. Frågan är om de enligt LGA bildade samfälligheterna är av så speciell karaktär att för deras del anledning finns att göra avsteg från vad som gäller samfällig- het i allmänhet vid bestämmande av taxeringsenhet. Avgörande för kammarrättens ståndpunktstagande i denna fråga är bl. a. värderings- synpunkter. Kammarrätten har i ett antal fastighetstaxeringsmål haft att ta ställning till taxering av gemensamhetsanläggning bildad enligt LGA. Kammarrätten har därvid inte gjort avsteg från gällande regler i KL om taxeringsenhet. Eftersom riktlinjerna för gemensamhetsanläggningarnas liksom andra samfälligheters behandling vid fastighetstaxering redan får anses angivna i gällande lagtext, ifrågasätter kammarrätten, om det inte vore till fyllest att närmare tillämpningsföreskrifter utfärdas av RSV. RSV anser att gemensamhetsanläggning som administreras enligt 2225 andra stycket LGA bör taxeras som särskild taxeringsenhet. Företags— skatteberedningen anser att principiella skäl talar för att man i fråga om gemensamhetsanläggningarna så nära som möjligt ansluter till KL:s nu- varande bestämmelser. Samfällighet med särskilt förvaltningsorgan bör därvid anses utgöra taxeringsenhet med samfälligheten som skattskyldig. förutsatt att till samfälligheten hörande fastighet eller fastighetsdel skulle utgjort taxeringsenhet enligt KL:s allmänna regler. om den inte haft karaktär av gemensamhetsanläggning. Bostadsskattekommittén an- ser att man med hänsyn till inkomstbeskattningen inte bör behandla samtliga anläggningssamfälligheter enhetligt vid fastighetstaxeringen. Förvaltas samfälligheten som juridisk person och är gemensamhetsan- läggningen utförd på av samfälligheten ägd fastighet, bör denna jämte anläggningen utgöra taxeringsenhet med samfälligheten som skattskyl- dig. Är anläggningen belägen på av samfälligheten icke ägd mark —— till- hörande delägande eller utomstående fastighet eller utgörande samfälld mark — bör anläggningen utgöra taxeringsenhet med samfälligheten
Prop. 1973: 162 _ 145
som skattskyldig. Värde av ianspråktagen mark bör härvid tilläggas an— läggningens värde. Förvaltas samfälligheten gemensamt av fastighets-. ägarna bör värdet av anläggningen tilläggas de delägande fastigheter- na. Vid taxeringen av den fastighet där anläggningen är belägen beaktas det men anläggningen kan medföra. .
Lantmäteristyrelsen anför att bl. a. marksamfälligheter kan vara myc- ket växlande till omfattning och värde. Det finns stora häradsallmän- ningar, allmänningsskogar och gemensamhetsskogar. Ofta utgörs de av mindre områden såsom vägmark, båtplatser, grustag och kvarnplatser. Sådana områden kan i vissa tämligen sällsynta fall ha fått en annan an— vändning än den för vilken de ursprungligen avsatts genom att de utnytt- jas för stugbyar eller utarrendering av tomtplatser. Till marksamfällig- heter är vidare att räkna samfällda vattenområden och samfällt fiske. Ur de skattskyldigas synpunkt kan det vara önskvärt att båda typerna av samfälligheter —— marksamfälligheter och anläggningssamfälligheter. —— behandlas lika vid såväl fastighetstaxering som inkomst- och förmögen- hetstaxering, så att svårigheten att skilja på de olika samfällighetsty- perna inte ger upphov till felaktigheter och missförstånd. I de fall ge- mensamhetsanläggning ligger på samfälld mark är det också olämpligt att taxering av anläggningen sker på ett sätt och taxering av marken på ett annat sätt. I fråga om större marksa-mfälligheter under särskild för—_ valtning, såsom exempelvis häradsallmänningar och gemensamhetssko- gar, bör redovisning och taxering från både kontroll— och taxeringssyn— punkt vara samlade i ett och samma skattesubjekt så som f. n. är fallet. För detta talar också förhållanden som har betydelse för skogsbrukets yttre rationalisering. Det är inte lämpligt att skilja de båda samfällig- hetsgrupperna med ledning av enbart rättslig status eller förvaltnings- form. Huvudregeln bör vara att samfällighet inte skall utgöra självstän- digt skattcsubjekt, men att vissa samfälligheter undantas från huvudre— _ geln. Undantaget kan förslagsvis avse samfälligheter som står under sär- skild förvaltning och vars värde är relativt betydande samt vars intäkter i huvudsak kommer från andra än delägarfastigheter.
Frågan om anslutningsavgifternas betydelse vid taxe- ringen tas upp bl.a. av företagsskatteberedningen, Lantbrukets skattede- legation och Näringslivets skattedelegation. Remissinstanserna anser att frågan är angelägen och att den snarast bör lösas.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Bl. a. kammarrätten i Stockholm samt länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län anser att frågan om fastighetstaxering av både mark— och anläggningssamfälligheter kan lösas på sätt föreslagits i promemo- rian om fastighetsbegreppet, enligt vilket samfällighet som förvaltas av. samfällighetsförening eller motsvarande skall utgöra taxeringsenhet.
Prop. 1973: 162 146
Den gränsdragning för taxering såsom särskild taxeringsenhet som ifrågasatts i promemorieförslaget om fastighetsbegreppet och som avsåg en viss värdegräns för samfälligheten, avstyrks bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län och bostadsskatt-ekommittén. I viss mån motsatt stånd- punkt intas av lantmäteristyrelsen.
3.4 Taxeringsvärde och värderingsgrunder m. m.
3.4.7. Nuvarande ordning
Enl-igt 8 5 första stycket KL skall varje taxeringsenhet, där inte annat följer av 6 5 2 mom., åsättas särskilt taxeringsvärde. I 6 5 ?. mom. stad- gas att taxeringsvärde inte skall åsättas fastighet som avses i 5 5 1 mom. c), 2 och 4 mom. Därmed avses s.k. försvarsfastighet resp. 5. k. kommu- nikationsfastighet och byggnad på annans grund, värd under 5 000 kr. Vid taxeringens verkställande skall hänsyn tas till förhållandena vid taxeringsårets ingång (6 g 1 mom. andra stycket).
Vid allmän fastighetstaxering skall fastighetsägare enligt 136 5 1 mom. första stycket taxeringsförordningen (1956: 623, TF) utan anma- ning avge allmän fastighetsdeklaration utom såvitt gäller försvarsfastig— heter, kommunikationsfastigheter och byggnader på annans grund, värda under 5 000 kr. Taxeringsbesluten skall upptas i fastighetslängd (150 5 2 mom.).
Enligt 95 första stycket KL skall taxeringsvärde åsättas till det be- lopp som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris, det s.k. allmänna saluvärdet. Område som utgörs av skogsmark och väx- ande skog skall dock tas upp till det värde det kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. Om området i fråga eller del därav anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk, skall dock området eller delen tas upp till allmänna saluvärdet (9 % andra stycket).
I punkt 1 av anvisningarna till 95 KL lämnas bestämmelser om de generella grunderna och metoderna för beräkning av det allmänna salu- värdet. Däri stadgas att med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antas vilja betala för fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan antas vara att påräkna, och köpt för ett med hän- syn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att utge undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vilken inte är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande.
Enligt andra stycket i anvisningspunkt 1 till 9 5 får köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för en viss fastighet, inte utan vidare an- ses som ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett att köpe- skillingen kan ha påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap,
Prop. 1973: 162 147
affektionsvärde o.d., kan densamma vara ett topp-pris eller ett botten- pris, som ingalunda motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan för- anledas av vid tiden för försäljningen rådande abnorma konjunkturer på fastighetsmarknaden, av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt ingånget avta-l m.m. dylikt. Först om ett något så när tillräckligt antal olika försäljningar föreligger, om vilka det inte finns anledning att anta att ovidkommande omständig- ' heter inverkat på prisbildningen, kan ut dem dras en tillförlitlig slut— sats angående det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att för- stå såsom ett normalt värde i handel och vandel, inte såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling.
I tredje stycket av sistnämnda anvisningspunkt sägs att man vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskatt- ningsgrund dock ingalunda må underskattas — vid taxeringen måste beakta andra förhållanden, som kan tjäna till ledning för bedömande av allmänna saluvärdet, såsom fastighetens avkastning m. m.
Fjärde—åttonde styckena i anvisningspunkten innehåller — till kom— plettering av den i första hand angivna regeln om värdering efter er- lagda köpeskillingar — bl. a. vissa regler för värdering av jordbruk efter enhetsvärden samt värdering av vissa typer av annan fastighet enligt av- kastnings- eller anskaffningskostnadsmetoderna.Vidare lämnas föreskrift bl. a. om hänsynstagande till särskilda förhållanden på en fastighet och om värdering av impediment.
I punkt 2 av anvisningarna till 9 & specificeras närmare de för en fas- tighet säregna förhållanden som medför att justering bör ske av det värde som framräknats enligt allmänna taxeringsgrunder.
I sista stycket av anvisningspunkt 2 föreskrivs bl. a. att, oavsett vilken metod som används för värderingen, det allmänna saluvärdet alltid skall utom i fråga om skogsfastigheter vara avgörande för taxeringsvärdet.
3.4.2 Utredningsförslaget 3.4.2.1 Åsättande av taxeringsvärde m. m. Reglerna om garantibeskattningen medför att taxeringsvärde måste finnas på all skattepliktig egendom. Vid tidigare överväganden av frå- gan om åsättande av taxeringsvärden på icke skattepliktiga fastigheter har flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, uttalat sig för en avveckling av taxeringsvärdena på åtminstone ytterligare en del av denna egendom. Till viss del skilda problem föreligger då det gäller att förenkla taxeringen av å ena sidan helt skattefria och å andra sidan del- vis skattefria fastigheter. Försvarsfastigheter, kommunikationsfastigheter och byggnader på ofri grund, värda under 5 000 kr., är alltid helt skattefria fastigheter. Fastig- heter och byggnader, som avses i 5' 5 1 mom. första stycket c)-i) KL, dvs. statens och menigheters förvaltningsbyggnader m.fl., kan däremot
Prop. 1973: 162 . 148
vara antingen helt skattefria eller delvis skattefria fastigheter. Klassifi- , ccringen beror främst på om någon av de i Så 1 mom. andra stycket angivna förutsättningarna föreligger eller inte dvs. om fastigheten delvis används för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vc- derlag upplåts åt annan till begagnande. Vid bedömningen av om man för att förenkla taxeringen bör underlåta att åsätta helt skattefria fastig- heter taxeringsvärde, bör enligt fastighetstaxeringsutredningen fastig- heterna behandlas på samma sätt, oavsett om de är hänförliga till den ena eller den andra gruppen av helt skattefria fastigheter.
För egendom, som i sin helhet är skattefri, föreligger från fastighetstaxeringssynpunkt inte behov av att taxeringsvärden åsätts. Ut- redningen delar den åsikt som tidigare framförts från flera håll att det snarast är en olägenhet att dessa fastigheter åsätts taxeringsvärden, då värdena på grund av värderingssvårigheter oftast måste bli schablonar- tade och orealistiska. På grund därav och med hänsyn till bl. a. den ar- betsinsats, som åtgår för att ta fram taxeringsvärden på dessa fastighe- ter, skulle en omläggning av förfarandet så att taxeringsvärden inte vi- dare åsätts helt skattefri fastighet vara till avsevärd fördel vid fastighets- taxeringen. Utredningen anser att en sådan omläggning bör komma till stånd.
Upphör man med att åsätta de helt skattefria fastigheterna taxerings- värden kan detta inverka på den i anvisningarna till 365 KL intagna hjälpregeln för realisationsvinstbeskattningen, som utgår från fastighe- tens taxeringsvärdc tjugo år före avyttringen. Rcalisationsvinstbeskatt- ningen är f. n. föremål för utredning inom realisationsvinstkommittén. Från realisationsvinstkommittén har under hand meddelats att man, om ett förslag att avskaffa taxeringsvärdena på helt skattefria fastigheter genomförs, utan större svårighet kan bemästra de enstaka fall,som fram- deles kan tänkas uppkomma då taxeringsvärden, som skulle användas som ingångsvärdcn vid realisationsvinstbeskattningen, saknas.
Fysisk person är skattskyldig till förmögenhetsskatt även för egen— dom, som enligt 5 & KL är skattefri. I det sällan "förekommande fallet att förmögenhetstaxering skall åsättas fysisk person för sådan fastighet, skulle erfordras taxeringsvärde även på de helt skattefria fastigheterna. Sådan förmögenhetstaxering torde i stort sett ha kommit i- fråga endast då det gäller na-turminnesmärke (naturreservat) och sådana kyrkobygg- nader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas.
Materiellt sett torde invändning knappast kunna göras mot att helt skattefria kyrkobyggnader och bönehus undantas från skatteplikt vid förmögenhetstaxeringen, även om de tillhör fysisk person och inte en- dast, såsom f.n. är fallet, om ägaren är förening, samfund eller stif- telse. Utredningen föreslår, att sådan skattebefrielse införs.
Enligt 4 5 andra stycket SF skall fastighet vid förmögenhetstaxeringen
Prop. 1973: 162 149
upptas till taxeringsvärdet vid beskattningsårets utgång eller, i vissa fall, till det taxeringsvärde som åsätts för taxeringsåret. Någon komplette— rande värderingsregel finns inte. Detta betyder, i fråga om kommunika- tionsfastigheter och smärre byggnader på annans mark, att skattskyldig- het till förmögenhetsskatt som regel föreligger men att denna skyldighet inte kan effektueras eftersom fastigheter av angivna slag inte skall åsät- tas taxeringsvärde. I praxis sker inte heller någon förmögenhetsbeskatt- ning i dessa fa-ll. Den nuvarande författningstekniska konstruktionen är enligt utredningen inte ändamålsenlig. Utredningen föreslår att en om- reglering kommer till stånd. Denna bör syfta till att från skatteplikt till förmögenhetsskatt undanta fastigheter som "inte skall åsättas taxerings- värden, dvs. de helt skattefria fastigheterna.
Flertalet av de helt skattefria fastigheterna utgörs av försvarsfastighe- terna, kommunikationsfastighetema och byggnaderna på ofri grund med värde under 5 000 kr. Beträffande dessa tre grupper av fastigheter är ägaren befriad från skyldighet att utan anmaning avge allmän fastighets- deklaration. Vidare är byggnaderna på ofri grund, värda under 5 000 kr., redan nu i praxis allmänt undantagna från redovisning i fastighets— längd. Uppgifter om försvarsfastigheterna lämnades vid 1970 års all— männa fastighetstaxering av fortifikationsförvaltningen resp. byggnads- styrelsen till vederbörande länsstyrelse.
Även de helt skattefria försvars- och kommunikationsfastigheterna skall taxeras. Taxeringsbeslutens huvudsakliga innehåll är att fas- tigheterna är helt undantagna från skatteplikt. För att möjliggöra denna prövning måste fastigheterna i fråga alltjämt upptas i länsstyrelses fas- tighetsband. Vid angivna förhållande och då fastighetslängderna fram- ställs maskinellt skulle den arbetsbesparing som kunde uppnås genom att de helt skattefria försvars- och"kommunikationsfastigheterna uteslöts ur fastighetslängden bli mycket obetydlig.
De helt skattefria försvars- och kommunikationsfastigheterna bör därför alltjämt redovisas i fastighetslängderna. Om övervägande skäl ta- lar för fortsatt längdföring av de helt skattefria försvars— och kommuni— kationsfastigheterna gäller detta enligt utredningen i så mycket högre grad beträffande övriga helt skattefria fastigheter, bl. a. då skatteplikts- frågan ofta är mera svårbedömd beträffande fastigheter av sistnämnda slag än vad fallet vanligen är med försvars- och kommunikationsfastig- heterna.
Vad härefter angår fastigheter, vars taxeringsvärde fördelats på en skattepliktig och en icke skat- t e pl i k t i g (1 e i måste enligt utredningen vid fastighetstaxerin gen generellt sett hela egendomens värde uppskattas för att taxeringsvärdet på den skattepliktiga delen skall kunna beräknas och bli realistiskt. Det
Prop. 1973: 162 150
föreligger inte något behov av att för fastighetstaxeringens del ange den icke skattepliktiga delens värde.
Vid inkomsttaxeringen har uppgifter om taxeringsvärde. och del— värden betydelse för både den skattepliktiga och den icke skattepliktiga fastighetsdelen vid fördelning av intäkter och kostnader mellan sagda fastighetsdelar. Motsvarande gäller vid förmögenhetstaxe- ringen vid fördelning av intecknad gäld. Tillämpningen av avskriv- ningsreglerna kräver vidare tillgång till delvärden i fråga om jordbruks- fastighet och uppgift om byggnadsvärde i fråga om annan fastighet. Ut- redningen anser därför att taxeringsvärden och delvärden bör åsättas både de skattepliktiga och de icke skattepliktiga delarna aV' de dclvis skattefria fastigheterna.
Vad därefter angår förmögenhetstaxeringen i fråga om de delvis skat- tefria fastigheterna och fastighetskomplexen bör enligt utredningens mc- ning vad som sagts om de helt skattefria fastigheternas undantagande från förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning beträffande de icke skattepliktiga delarna av de delvis skattefria fastigheterna och fas- tighetskomplexen. Detta bör gälla oavsett att taxeringsvärde — av skäl som nyss angetts — åsätts även de skattefria delarna.
3.4.2.2 Värderingsgrunder
Det allmänna saluvärdet gäller f.n. som värdcringsgrund vid taxe- ringen av alla fastighetstyper utom skogsfastigheter; för skogsfastigheter gäller avkastningsvärdet som värderingsgrund. Vid modern fastighets— värdering utnyttjar man enligt fastighetstaxeringsutredningen .i första hand tre värdebcgrepp (värderingsgrunder) nämligen marknadsvärdet, avkastningsvärdct och kostnadsvärdet. Värdebegreppen definieras med utgångspunkt i vissa värderingssituationer; Marknadsvärdet är relevant i en överlåtelsesituation, avkastningsvärdet i en innehavaresituation och kostnadsvärdet i en produktionssituation. För varje värdebcgrepp kan olika värdcringsmctoder komma i fråga. Det är därvid enligt utred- ningen att märka att vilken värderingsmetod som helst principiellt sett kan användas för att värderingen skall resultera i åsyftat slag av värde.
En fastighets rn a r k n a d 8 v ä r d e definieras som det mest sanno- lika priset vid en försäljning av fastigheten. Definitionen av marknads- värdet anknyter till den allmänna marknaden på fastigheter av ifrågava- rande typ. Prisbildningen på denna karakteriseras av att köpare och säljare varken har några speciella relationer till varandra, som t. ex. släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.
De värderingsmetoder som kommer till användning vid uppskattning av marknadsvärdet är ortsprisnietoden, avkastningsmetoden och pro- duktionskostnadsmetoden. .
Ortsprismetoden är den värderingsmetod som främst kommer till an- vändning vid uppskattning av marknadsvärdet. Denna metod grundas
Prop. 1973: 162 151
på undersökningar av priser på jämförbara fastigheter. Som bas för un- dersökningen läggs de jämförelseparametrar som befinns lämpliga, t. ex. areal, våningsyta, cxploateringsgrad, hyresintäkter o. d.
Avkastningsmetoden innebär att man söker bestämma värdet genom en omräkning till nutid av framtida intäkter och kostnader. Metoden kräver en bestämning i tiden av kommande intäkter och kostnader vid fastighetens användning.
Produktionskostnadsmetoden innebär att man söker beräkna mark-' nadsvärdet av en byggnad med utgångspunkt i vad det skulle kosta att producera en likartad byggnad. Vid beräkningen av värdet beaktas även den värdeminskning som byggnaden undergått genom ålder och bruk.
A v k a s t n i- n g 5 v ä r d e definieras som det sammanlagda nuvärdet av vid värdetidpunkten mest sannolika framtida nettoavkastningar. Om man utgår från ett driftprogram och en räntefot, som är normal för fas- tighetsägare i allmänhet, kan värdet betecknas som ett.objektivt avkast- ningsvärde. Väljs nämnda förutsättningar med hänsyn till en bestämd person, vanligen fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt avkastningsvärde. Den värderingsmetod som i praktiken förekommer vid beräkning av ett sådant värde är en avkastningskalkyl.
K o s t n a d s v ä r (1 e definieras som det värde som svarar mot inves- teringskostnadcrna för värderingsobjektet. Vid kostnadsvärdering upp- skattar man vad det skulle kosta att bygga upp en liknande byggnad e. d. De tre som kostnadsvärden betecknade värdena är:
Historisk kostnad (produktionskostnad) definieras som den kostnad som utgick då värderingsobjektet anskaffades. Denna den verkliga pro- duktionskostnaden beräknas efter den prisnivå och det penningvärde som rådde vid anskaffningstillfället.
Återanskaffningskosrnad (nyvärde) motsvarar den kostnad som man vid tidpunkten för värderingen (värdetidpunkten) skulle ha att räkna med om man då skulle ersätta tillgången med en ny av likartad beskaf- fenhet.
Tekniskt nuvärde definieras som återanskaffningskostnaden reduce— rad med hänsyn till värderingsobjektets ålder och bruk.
De tillgångsvärden som ur beskattningssynpunkt i första hand bör ef- tersträvas är saluvärden, dvs. värdet av objektet vid en'överlåtelsesitua- tion. Utredningen anser därför att man generellt bör övergå till en salu- värdering vid fastighetstaxeringen. Med en generell tillämpning av syste- met med saluvärdering — dvs. en tillämpning av detta system inte en- dast på en taxeringsenhets jordbruksdel utan även på dess skogsdel —— vinner man bl. a. påtagliga fördelar i fråga om utnyttjandet av köpeskil- lingsstatistiken. Till frågan om värderingen av skogsfastighetcrna åter- kommer framställningen i det följande.
Det torde stå klart att någon skillnad inte föreligger mellan begreppen saluvärde och marknadsvärde, som tillämpas vid modern fastighets-
Prop. 1973: 162 152 värdering. Vidare tyder enligt utredningens uppfattning föreskrifterna om det allmänna saluvärdet på att de båda begreppen allmänt sa- luvärde och marknadsvärde skulle vara identiska. De skillnader som kan föreligga i beskrivningarna av de båda värdena torde snarare vara be- tingade av att de tillkommit under så avsevärt skilda tidsperioder. I båda- fallen synes man ha eftersträvat ett värde som motsvarat det mest sannolika priset. Tekniskt förelåg vid lagtextens tillkomst inte möjlighet att vid taxering grunda uppskattningen på sådan omfattande och diffe- rentierad statistik som numera ligger till grund för den ortsprismetod, på vilken man oftast grundar marknadsvärdet.
Marknadsvärdet har numera införts som värdcringsgrund vid all mo- dern lagstiftning av betydelse om fastighetsvärdering, såsom i den nya fastighetsbildnings- och expropriation'slagstiftningen.
Med anledning av vad som nu framhållits anser utredningen att be- greppet allmänt saluvärde på de ställen där detta förekommer i KL och avser värde av fastighet skall bytas ut mot uttrycket marknadsvärde.
3.4.23. Allmänt om värderingsprinciper; centrala anvisningar
Enligt fastighetstaxeringsutredningens uppfattning skall i KL endast redovisas fastighetstaxeringens huvudsakliga värderingsprinciper och värderingsmetoder. Övrig reglering av värderingsmetodik och värde- ringsförfarande bör ske genom RSV:s anvisningar och genom regler i en skogsvärderingsinstruktion.
I 9 & KL bör endast tas in den generella principen för fastighetstaxe- ringen, som enligt utredningens i avsnitt 3.5.2 återgivna förslag innebär att taxeringsvärde skall'åsättas till ett belopp som motsvarar viss procent av taxeringsenhetens marknadsvärde. Definitionen av vad som avses med marknadsvärde bör tas in 'i punkt 1 av anvisningarna till 9å på samma sätt som där tidiga-re lämnades en definition av innebörden i be- greppet allmänt saluvärde. Principiella undantag, modifikationer och klarlägganden beträffande den allmänna värderingsgrunden, marknads- värdet, bör även — till den del de anses vara av sådan vikt att de bör komma till uttryck i KL —— tas in i anvisningarna till 9 5.
Då några väsentliga skillnader enligt utredningens mening inte före- ligger mellan de båda begreppen allmänt saluvärde och marknadsvärde, bör det inte finnas skäl a-tt göra några principiella ändringar av beskriv- ningarna av värderingsmetoderna i andra—sjunde styckena av punkt 1 av anvisningarna till 9 5.
En modernisering bör emellertid göras av beskrivningarna av värde- ringsmetoderna -—— ortsprismetoden, avkastningsmetoden och en kost- nadsmetod.
En beskrivning i andra stycket av anvisningspunkt 1 till 95 "av de vanligast använda värderingsmetoderna bör enligt utredningens mening främst ge besked om att ortsprismetoden generellt sett i första hand bör
Prop. 1973: 162 ' - ' 153
komma till användning. Endast då ortspriset inte ger erforderlig ledning bör anna-n värderingsmetod tillgripas. I sådant fall bör i första hand en avkastningsmetod och i andra hand en kostnadsmetod tillämpas, vilket bör framgå av anvisningstexten.
Utredningen föreslår att det nuvarande innehållet i anvisningspunk— tema 2, 4 och 5 till 95 skall utgå. Det klarläggande beträffande be- stämmandet av ett marknadsvärde (allmänt saluvärde), som innefattas i dessa anvisningspunkter och som innebär att den enskilda taxerings- enhetens omfattning eeh utformning i övrigt liksom de särskilda om- ständigheterna i det enskilda fallet i princip alltid skall beaktas, bör dock även fortsättningsvis komma till uttryck i anvisningstextcn. När- mare reglering bör lämnas i RSV:s anvisningar.
Fastighetstaxeringsutredningen vill vidare behålla det undantag från saluvärderingsregeln, som f.n. gäller i fråga om inverkan av skyldighet att utge undantag och av vissa- privaträttsliga förpliktelser. Dessa förhål- ' landen skall inte beaktas vid värderingen. Utredningen föreslår att un- dantag skall göras från regeln om marknadsvärdering även då det gäller byggnader på annans mark eller på tomträttsmark. Utredningen anför bl. a. att värdet av sådan byggnad kan vara lägre än om byggnaden legat på fri och egen grund. Emellertid kan även det motsatta förhållandet vara för handen. Så kan nämligen inträffa om byggnaden ligger på mark, som innehas med nyttjanderätt för avsevärd tid framåt mot lågt årligt arrende. Frågan kan ställas huruvida exakt lika byggnader skall åsättas olika byggnadsvärde om villkoren resp. nyttjanderättsavtal i fråga om marken inte är likVärdiga. Utredningen anser för sin del att så inte bör ske. Byggnaden bör enligt utredningen taxeras enbart på grund- val av sitt värde såsom byggnad.
De nuvarande värderingsrcglema främst i anvisningarna till 95 KL härrör till största delen från 1920-talet. De är i vissa delar föråldrade och de har i stort sett fr. o. m. 1970 års allmänna fastighetstaxering i praktiken ersatts av moderna anvisningar, utfärdade av RN. Utred- ningen anser att dessa särskilda värderingsrcgler, som beskriver olika moment i en värderingsmetod eller föreskriver beaktande av vissa sär- skilda omständigheter i det enskilda värderingsfallet, inte bör lämnas i KL utan i stället i erforderlig utsträckning meddelas av RSV. RN:s an- visningar inför 1970 års taxering i de aktuella frågorna täcker mer än väl de regler som i dessa frågor lämnas i KL.
Utredningen förutsätter att RSV kommer att fortsättningsvis utfärda anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen i minst samma omfatt- ning som skett centralt fr. o. m. 1970 års taxering. De kommande anvis- ningarna i värderingsfrågoma bör enligt utredningens mening i princip ha samma eller likartat innehåll som RN:s anvisningar år 1970 i dessa frågor.
Prop. 1973: 162 ' 154
Utredningen har funnit det ligga i linje med målsättningen då RSV in- rättades att verket skall ha ansvaret för det centrala arbetet med fastig- hetstaxeringarna. RSV gör redan nu en kontinuerlig arbetsinsats i fråga om fastighetstaxeringen. Under den löpande taxeringsperioden arbetar RSV sålunda med fastighetsprisstatistik, fastighetslängder samt med ma- teriella frågor vid särskilda fastighetstaxeringar m.m. RSV represente- rar kontinuiteten i nu aktuellt avseende och får anses ha störst kapacitet och resurser för arbetsuppgiften. I den mån RSV inom sig skulle sakna tillräcklig expertis bör arbetsuppgiften enligt utredningen fullgöras med hjälp av till verket tillfälligt knutna experter.
3.4.2.4 Författnings- och anvisningskomplexet
De regler som f. n. gäller för fastighetstaxeringen och med fastighets- taxeringen sammanhängande frågor ingår i'en mångfald lagar och för- ordningar samt andra regelsamlingar. De mest betydelsefulla är KL, skogsvärderingsinstruktionen (1951z440, Ska), TF och taxeringskun- görelscn (1957: 513, TK). Fastighetstaxeringsreglcrna i KL har, sedan denna lag trätt i kraft den 1 januari 1929, kompletterats endast på för- hållandevis få punkter fram till den översyn som företogs av fastighets- taxeringskommittéerna inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. De är därför till stor del föråldrade. Värderingsreglerna avser till helt över- vägande delen jordbruksfastigheterna.
De avsnitt i de centrala skatteförfattningarna KL, TF och TK, som avser fastighetstaxeringsreglcr, är omfattande både i sig och i förhål- lande till de övriga reglerna i nämnda författningar. Av de 200 paragra- ferna i TF avser f.n. 70 enbart fastighetstaxering; därutöver finns be- stämmelser som delvis avser fastighetstaxering. Motsvarande siffror för TK är totalt 100 paragrafer av vilka 40 avser enbart fastighetstaxering. Bestämmelserna i publikationen Skatte- och xtaxeringsförfattninga-rna 1970 avsåg till ca en .trcdjedel fastighetstaxeringsreglcr, insprängda bland de andra skatte- och taxeringsreglerna. Vidare föreligger viss bris- tande konsekvens i fråga om fastighetstaxeringsrcglernas skiktning på de olika författningarna och anvisningssamlingarna efter bestämmelsernas valör eller art.
Fastighetstaxeringskommittéerna framhöll inför 1970 års allmänna fastighetstaxering den bristande likformigheten mellan anvisningarna i sakliga frågor för fastighetstaxeringen i olika län och föreslog att arbetet med anvisningarna för fastighetstaxeringen till större del än tidigare borde utföras centralt.
RN utfärdade därefter inför 1970 års allmänna fastighetstaxering an- visningar för taxeringen av flertalet typer av-fastigheter. Anvisningarna intogs i en av RN och fastighetstaxeringskommittéerna sammanställd handledning för allmän fastighetstaxering år 1970.
Genom de centrala anvisningarna kompletterades Värderingsreglerna i
Prop. 1973: 162 155
KL i de hänseenden, där sådana regler redan fanns i viss omfattning, så- som beträffande jordbruksfastigheter. För fastigheter med beskattnings- naturen annan fastighet, för vilka Värderingsreglerna — utom i vad av- ser vattenfallsfastigheter — är knapphändiga i KL, t. ex. för Villafastig- heter, meddelade RN utförliga anvisningar. RN:s anvisningar avser vi- dare taxeringen av sådana fastighetstyper och tillgångar för vilka sär— skilda bestämmelser inte lämnats i KL eller Skvl t. ex. gruvor, gemen- samhetsanläggningar, fiske, jakt, täkter, exploateringsfastigheter m.m.
Genom det anvisningskomplex som utarbetats av RN i samarbete med fastighetstaxeringskommittéerna har fastighetstaxeringsreglerna inom vissa områden anpassats efter nuvarande samhällsförhållanden.
Delar av reglerna om fastighetstaxering i KL, Ska och TF får anses vara föråldrade. Fastighetstaxeringsutredningen har i dessa avseenden i enlighet med sina direktiv föreslagit vissa ändringar. Komplexet av reg- ler om fastighetstaxering är omfattande. Det är fördelat på ett stort an— tal författningar m. m. Regelkomplexets struktur har gjort att fastighets— taxeringsreglerna som helhet blivit ohanterliga och i viss mån svåröver- skådliga. I direktiven till fastighetstaxeringsutredningen framhölls att ut- redningen borde överväga om det är lämpligt att sammanföra de be- stämmelser om fastighetstaxering som nu finns i skilda författningar till ett författningskomplex. Utredningen förordar att en sådan omarbetning av regelkomplexet sker men har på grund av tidsbrist inte hunnit utar- beta förslag till detta. '
Hänvisningar till S3-4-23
3.4.3. Remissyttrandena
3.4.3.1 Åsättande av taxeringsvärde m. m. Många remissinstanser har yttrat sig om förslaget att inte åsätta helt skattefria fastigheter taxeringsvärden och att undanta skattefri fastighet eller fastighetsdel från förmögcnhetsbeskattning. Bland dessa är kam- marrätten [' Stockholm, RSV, byggnadsstyrelscn, länsstyrelserna i Stock- holms, HallandS, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Västernorrlands län, realisationsvinstkonzmittén, Föreningen Sveri- ges fögderic/zafer, Svenska landstingsförbmulet, Svenska sparbanksför- eningen och TCO. Samtliga tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran utom Svenska sparbanksföreningen som anser att icke skatte- pliktiga fastigheter även i fortsättningen bör åsättas såväl mark- som byggnadsvärde och längdföras, i vart fall sådana fastigheter som kan bli föremål för belåning. Frågan om deklarationsskyldigheten för ägare av helt skattefria fas— tigheter tas upp av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Örebro län an- ser att ägarna till dessa fastigheter bör befrias från deklarationsskyldig- . heten utom efter särskild anmaning. För en kontroll av detta fastighets- innehav anser länsstyrelsen det tillräckligt att ägaren i stället avlämnar
Prop. 1973: 162 156
en mera summarisk redovisning för innehavda fastigheter och deras areal på särskild blankett. Även byggnadsstyrelsen anser att ett enklare dekla- rationsförfarande bör övervägas.
3.4.3.2 Värderingsgrunder Fastighetstaxeringsutredningens förslag att orden allmänna saluvärdet skall bytas ut mot begreppet marknadsvärde tillstyrks eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, bl. a. RSV, kammar- rätterna i Stockholm och Göteborg, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrel— sen, tekniska högskolan i Stockholm, statens vattenfallsverk, länsstyrel- serna i Uppsala, Östergötlands, Örebro och Västernorrlands län, bo- stadsskattekommittén, LO, Samfundet för fastighetsvärdering, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Några remissinstanser är tveksamma till förslaget. Detta gäller bl. a. Svenska byggnadsentreprenörföreningen, som ifrågasätter om det före- slagna bytet i terminologi kommer att medföra någon påtaglig fördel. Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget då någon materiell ändring inte är avsedd och begreppet allmänt saluvärde har långvarig hävd i beskattningssammanhang. '
Den helt övervägande delen av remissinstanserna förordar att mark-' nadsvärdet (allmänna saluvärdet) i princip skall vara gemensam vär- dcringsgrund för samtliga fastighetstyper. Särskilda frågor om mark- nadsvärdering av skog och skogsmark behandlas i avsnitten 3.6.2.7 och 3.6.3.7. Sveriges jordägareförbund anser att alla slag av jordbruksfastig- heter skall värderas mcd avkastningsvärdet som riktmärke. För en av- kastningsvärdering talar enligt förbundet bl.a. den väsentliga skillnad i värde, som föreligger mellan de på någon sikt bestående enheterna, och de fastigheter, som omsätts på den allmänna marknaden. Värdet av de på allmänna marknaden försålda fastigheterna bestäms mycket ofta av att försäljningen syftar till att lägga samman den försålda fastigheten med en redan bestående taxeringsenhet. För värdesättningen av sådan tillskottsmark blir helt andra faktorer utslagsgivande än de långsiktiga avkastningsbedömningar, som i praktiken måste bli bestämmande för värdet av det stora flertalet av de på sikt bestående taxeringsenheter, som är föremål för taxering. Den allmänna marknaden för jordbruks- fastigheter är i mycket mindre grad representativ för värderingen av på någon sikt bestående taxeringsenheter än vad som är fallet i fråga om motsvarande marknader för andra slag av fastigheter, t. ex. villa— fastigheter eller hyresfastigheter. Förbundet anser att en avkastnings- värdering av jordbruksfastigheter med ett lämpligt underlag i praktiken torde vara betydligt lättare att genomföra än en marknadsvärdering. Lantbrukshögskolan anför att det är förenat med så stora svårigheter
Prop. 1973: 162 157
att med någon grad av säkerhet beräkna ett avkastningsvärde för jordbruksfastigheter att tanken t. v. måste förfalla. Problemet bör'dock enligt högskolan bli föremål för ytterligare studium.
3.4.3.3 Allmänt om värderingsprinciper; centrala anvisningar Förslaget att endast de huvudsakliga Värderingsreglerna skall tas in i KL och att återstoden av reglerna skall lämnas främst i Skvl och i an- visningar av RSV tillstyrks av den helt övervägande delen av de remiss- instanser som yttrat sig i frågan, t.ex. RSV, SCB, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, bo- stadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands, Skara- borgs, Örebro och Västernorrlands Iän, Svenska kommunförbundet, SA CO, TCO och TOR. Länsstyrelsen i Hallands län anför bl. a. att de gällande otidsenliga och svårtillgängliga Värderingsreglerna i KL spe- ciellt vid 1970 års taxering fått kompletteras med omfattande centrala anvisningar. Det nu framlagda förslaget innebär i princip en anpass- ning av lagbestämmelserna till vad som redan tillämpats i praktiken. Rent principiellt kan man hysa betänkligheter mot att ersätta lag- regler med anvisningar från myndighet. De Värderingsregler som er- fordras för en tillförlitlig taxering är emellertid så omfattande att de 'inte ryms inom ramen för en något så när överskådlig författnings- text. Dessutom föreligger behov av att på ett smidigare och snabbare sätt än lagstiftningsvägen kunna omsätta gjorda erfarenheter och nya metoder och rön till föreskrifter för taxeringsmyndigheterna. Det är länsstyrelsens uppfattning att den föreslagna lagtexten ger en tillräck- ligt fast ram inom vilken den anvisningsgivande myndigheten har att röra sig och att den kombination av lagregler och anvisningar som föreslås kommer att på ett tillfredsställande sätt tillgodose kravet på likformighet och rättvisa. Lantbrukets skattedelegation och Sveriges fastighetsligareförbund är tveksamma inför förslaget. Delegationen ifrågasätter om den av ut- redningen föreslagna gränsdragningen mellan lagtext och anvisningar är lämpligt avvägd och om inte gränsen borde dras något snävare till förmån för lagstiftningsformen. Som skäl anges bl. a. att det inträffat att kammarrätten som högsta instans ansett sig inte kunna följa RN:s anvisningar. Sveriges fastighetsägareförbund anser att något skäl att utmönstra Värderingsreglerna-ur KL inte föreligger.
En del synpunkter lämnas på de föreslagna metoderna för beräkning av taxeringsvärdet. Bostadsskattekommittén anför a-tt fastigheter som ägs av allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag endast i undantags- fall är till salu, varför någon marknadsprisbildning för deras del inte sker. Produktionsvärdet bör där liksom hittills få bilda utgångspunkt vid värderingen. Sveriges iorzlägar'eförbnnd anser att man vid en "marknads-
Prop. 1973: 162 153
värdering av jordbruksfastighet klart måste ange att taxeringen i prakti- ken ofta måste grunda sig på överväganden rörande taxeringsenhetens avkastning. För taxeringsenheter tillhörande bestående fideikommiss eller fideikommissaktiebolag kan endast taxering på grund av avkast- ningsvärdet komma i fråga. Statens vattenfallsverk anser att återanskaff— ningskostnaden för industribyggnader utgör övre gränsen för marknads- värdet och att detta bör framgå av kommande anvisningar.
Sveriges fastighetsägareförbund anser att det är oundvikligt att större utrymme tillskapas för hänsyn till säregna förhållanden som kan inverka på fastighetens värde. Svenska bankföreningen anser att de föreslagna bestämmelserna om marknadsvärderingen bör förtydligas. Om försälj- ningen kan anses ha skett utan att ovidkommande omständigheter inver- kat på priset men detta ändå avviker från statistiken för liknande objekt, synes tveksamhet kunna uppstå, huruvida marknadsvärdet då skall be- stämmas med utgångspunkt från försäljningen eller från sta-tistiken. En- ligt bankföreningens mening bör köpeskillingsstatistiken ha företräde framför den faktiskt uppnådda köpeskillingen, vilket klart bör framgå av anvisningarna. Föreningen anser vidare att man bör kunna använda t. ex. avkastningsmetoden där det är lämpligt t. ex. vid värdering av hy- reshus även om det finns underlag för ortsprismetoden. Det föreslås därför, att RSV skall ha frihet att bestämma att avkastningsmetoden genast får tillämpas för viss typ av fastigheter. Föreningen anser att marknadsvärdet inte bör få bestämmas med ledning av ett tekniskt nu- värde. I det tekniska nuvärdet kan nämligen ligga kostnader av olika slag som en säljare inte alls får täckta vid en avyttring. Föreningen an- sluter sig till principen att särskilda omständigheter alltid skall beaktas i det enskilda fallet. Uttryckssättet säregna förhållanden, som används i nuvarande och föreslagen lagtext, kan dock leda tanken till att det skall vara fråga om exceptionella förhållanden, något som inte synes ha stöd i motiveringen till det föreslagna stadgandet. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att orden säregna förhållanden bör bytas mot sär- skilda förhållanden. Vidare bör orden ovidkommande omständigheter bytas ut mot tillfälliga omständigheter.
Några remissinstanser kritiserar det undantag från regeln om mark- nadsvärderingen som föreslagits för byggnader på ofri grund. Lant- ' brukshögskolan, länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län samt Lantbrukets skattedelegation anser att man bör beakta inverkan på byggnadens värde av den rätt med vilken marken innehas.
Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en utvidgning av den centrala anvisningsverksamhet, som skall ombesör- jas av RSV. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget är SCB, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, RSV, bostadsstyrelsen, lant-
Prop. 1973: 162 159
bruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrel— serna i Uppsala, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands län, LO, SACO och TCO.
3.4.3.4 Författnings— och anvisningskomplexet
Samtliga remissinstanser som yttrat sig om förslaget att föra samman fastighetstaxeringsreglerna till ett särskilt författnings- och anvisnings- komplex anser att en sådan omarbetning bör komma till stånd. Detta gäller bl.a. RSV, kammarrätten i Göteborg, Göta hovrätt, länsstyrel- serna i Östergötlands, Hallana's, Skaraborgs och Jämtlands län samt Svenska kommunförbimdet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det varit-angeläget att de föreslagna åtgärderna kunnat genomföras redan till 1975 års taxering. Då emellertid många frågor, såsom angetts av ut- redningen, ännu återstår att lösa för fastighetstaxeringens del, hoppas länsstyrelsen att en allmän översyn, som resulterar i ett fullständigt och systematiskt uppbyggt författnings- och anvisningskomplex för fastig— hetstaxeringen, kommer till stånd inom en snar framtid.
3.2. Skatteplikt
3.2.1. Nuvarande ordning
I 2 å KL föreskrivs att allmän kommunalskatt utgår såsom kom- munal inkomstskatt och att den kommunala inkomstskatten beräknas på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet. Enligt 4 5 första stycket utgår garantibelopp för skattepliktig fastighet. Skatte- pliktig är enligt andra stycket i samma paragraf all inom riket belägen fastighet med vissa i 5 & nämnda undantag. I 5 % anges i fem moment den egendom som helt eller delvis undantas från skatteplikt. Bl.a. är nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden un- dantagna från skatteplikt enligt 5 5 1 mom. första stycket a). Till paragrafen hör anvisningar i åtta punkter med förtydliganden m.m. I 47 5 första stycket stadgas att för fastighet, som varit skattepliktig under beskattningsåret, skall garantibeloppet beräknas till 2 % av taxeringsvärdet.
3.2.2. Utrednings- och prometnorieförslagen 3.2.2.1 Allmänt Utredningsförslaget
Den översyn av bestämmelserna i 5 % KL, som fastighetstaxeringsut- redningen ansett sig böra göra, innebär i huvudsak endast en anpassning av reglerna i denna paragraf till nu gällande lagstiftning på vissa and— ra områden. Utredningen har emellertid anmärkt, att det inte är ute- slutet att man vid en mera fullständig översyn kan uppnå vissa prak- tiska förenklingar av bestämmelserna i 5 &. Utredningen har där- vid pekat på möjligheten att beträffande de delvis skattefria fastighe- terna låta skattepliktsfrågan i vidgad omfattning avgöras enligt huvud- saklighetsprincipen. Utredningen har därför ifrågasatt om inte en full- ständig översyn av hela skattepliktsfrågan borde ske i lämpligt sam- manhang.
Prop. 1973: 162 109
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
I samband med att fastighetsskatten avskaffades år 1953 och ersattes med reglerna om garantibelopp gjordes vissa omdisponeringar av KL. Andra kapitlet var före omläggningen rubricerat Om fastighetsskatt. Där behandlas de olika frågor, som hade direkt samband med fastig- hetsskatten, t. ex. skatteplikt till sådan skatt, och taxeringen i övrigt till grund för denna skatt dvs. fastighetstaxeringen. Där avhandlades också vem som var skattskyldig för fastighetsskatten. Vid omläggning- en av garantibeskattningen på fastighet från fastighetsskatt till inkomst- skatt på garantibelopp överfördes de' huvudsakliga bestämmelserna om denna beskattning från det andra till det tredje kapitalet i KL. I tredje kapitlet behandlas numera i 47 & skattskyldigheten för garantibeloppet och hur detta belopp skall beräknas. Dessa för garantibeskattningen grundläggande frågor regleras sålunda nu för sig, vitt skilda från reg- lerna om fastställande av underlaget för denna beskattning.
Andra kapitlet i KL innehåller sålunda numera endast regler om fastighetstaxering vilket bör framgå av kapitelrubriken. Innebörden av fastighetstaxeringen bör preciseras i en inledande paragraf. Där- efter bör de olika huvudmomenten i denna taxering — bl. a. bestäm— ningen av skattepliktsförhållandena — behandlas. Det bör därvid klart sägas ut att vad som i fråga om skatteplikten för fastighet nu behand- las i 2 kap. KL avser skattepliktcn för fastigheten i fråga om garanti- beskattningen. Med hänsyn till att fastighetsskatten numera avskaffats synes det enligt promemorian adekvatare att beträffande fastighet byta ut begreppet skatteplikt och skattepliktig mot g aranti p likt resp. garantipliktig. Ordet garantiplikt avses ha samma materiella innebörd som uttrycket skatteplikt i förevarande hänseende. Garanti- plikt innebär således, att garantibelopp enligt 47 5 skall beräknas för fastigheten. Detta bör föreskrivas i 4 %.
Någon ändring såvitt avser de nu i 5 & angivna undantagen är inte avsedd med förslagen i promemorian. Vissa redaktionella ändringar har emellertid föreslagits.
3.2.2.2 Industritillbehör Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Avsikten med förslaget i promemorian sägs vara att bibehålla ett oförändrat skatteuttag vid garantibeskattningen genom att låta beräk- ningsunderlagct för taxeringsvärdena i möjlig mån förbli detsamma som förut. Detta föreslås ske inte genom inskränkning i det civilrättsliga fastighetsbegreppet eller i innehållet i vad som skall särskilt för sig taxe- ras, dvs. taxeringsenheterna, utan genom att till enhet hörande fastig- hetstillbehör i vissa fall inte skall omfattas av garantiplikten. De i 2
Prop. 1973: 162 110
kap. 3 & JB angivna industritillbehören har av detta skä-l föreslagits bli undantagna från garantiplikt i 5 & 5 mom. KL. Dessa tillbehör be- höver då inte värderas. I samband med detta förslag anförs i prome- morian bl. a. följande.
Om man skulle genomföra det förslag till gränsdragning i skatte- rättsligt hänseende mellan fastighet och lös egendom, som utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet lämnade, skulle vid en jäm- förelse med vad som nu gäller en avsevärd del av underlaget för ga- rantibeskattningen falla bort. I första hand skulle de fasta maskiner m.m., som enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 & KL åsätts särskilt maskinvärde, undantas från garantibeskattningen. Det särskilda ma- skinvärdct uppgick vid 1970 års allmänna fastighetstaxering till ca 10,5 miljarder kr. och utgjorde ungefär en femtedel av det totala taxe— ringsvärdet för industrifastigheter m.fl., som uppgick till i det när- maste 52. miljarder kr. Då garantibeskattningens effektivitetsgrad i fråga om industrifastigheter anses ligga vid ca 20 %, skulle ett effektivt garan— tibelopp av omkring 42 milj. kr. bortfalla om fasta maskiner inte hän- förs till fastighet och särskilt maskinvärde inte åsätts. Vid en kommunal utdebitering av 25 kr. skulle detta medföra ett skattebortfall av något mer än 10 milj. kr. Emellertid kan det här enligt promemorian röra sig om högre belopp, då de särskilda maskinvärdena till en större del än ge- nomsnittet har hänfört sig till kraftverk och regleringsdammar, där effektivitetsgraden ligger högre än den för industrierna genomsnittliga, dvs. 20 %.
Förslaget i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet innc- har emellertid avsevärt större konsekvenser i fråga om skattebortfall än enbart det som sammanhängde med det särskilda maskinvä-rdet. Förslaget innefattade ett undantagande från fastighetsbegreppet av åt- skillig egendom utöver den, som åsätts särskilt maskinvärde och som i stället är hänförlig till byggnadstillbehör. Beräkningar av vad detta skulle innebära i fråga om minskning av taxeringsvärden och skatte- bortfall finns inte i betänkandet men bl. a. av remissyttrandena fram— går att det rör sig om stora belopp. I fråga om jordbruksfastig- heter har beräknats att underlaget för taxeringen skulle minska med ca 30 %. Då det gäller vissa fastigheter där det bedrivs industriell verksamhet torde man få räkna med ett avsevärt större bortfall, sär— skilt med tanke på den pågående utvecklingen i fråga om konstruktio- nen av industribyggnader.
Möjligheten att låta hela kretsen av industritillbehör utgöra under— lag för äsättandet av taxeringsvärde finns givetvis, sägs det i prome- morian. Liksom vad gäller förslaget i Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet skulle ett sådant tillvägagångssätt medföra avsevärda förändringar av taxeringsvärdena i förhållandet till nuläget. Denna för- ändring skulle bara avse industrifastigheterna. Tillförlitliga beräkningar
Prop. 1973: 162 111
av vad effekten i ökade taxeringsvärden och ökad garantiskatt skulle bli för industrifastigheterna vid detta alternativ har inte kunnat göras. Det står dock klart att avsevärt över hälften av vissa industriers värden är att hänföra till industritillbehör. I detta läge får det anses mindre lämpligt att låta- industritillbehören utgöra underlag för garantibe- skattningen, även om t.ex. den panträttsliga behandlingen av indu- stritillbehören kan tala för en garantibeskattning av dessa. Vidare skul— le vissa praktiska svårigheter vara förenade med en värdering av in- dustritillbehören vid fastighetstaxeringen.
Vid en målsättning om ett såvitt möjligt oförändrat underlag för garantibeskattningen ligger enligt promemorian det alternativ som in- nebär ett bortsecnde vid värderingen från industritillbehören närmast. Som nämnts kan därvid visst skatteunderlag falla bort i och med att de fasta maskiner, som nu åsätts maskinvärde, därvid kunde bli lös egendom. De särskilda maskinvärdena spelar erfarenhetsmässigt störst roll i kraftverkskommunerna och vissa kommuner med stora petroke- miska industrier. I det sammanhanget framhålls det att en stor del av den egendom, som därvid åsatts särskilt maskinvärde, är sådan att den torde tillhöra ”skräddarsydd” eller likartad industri och som därför skall ingå i byggnadsvärdet även i fortsättningen, då den får anses utgöra byggnadstillbehör. En förutsättning för att maskinell utrustning i skräddarsydda industribyggnader skall räknas till bygnadstillbehör bör vara att industribyggnadens användning och värde är helt beroende av den maskinella utrustningen i fråga. Maskiner av det slag som åsyftas är t. ex. masugnar, tegelbruksugnar, turbiner och generatorer i kraft- verk samt maskiner i silobyggnader. Maskinerna skall alltså, för att vid värderingen anses som byggnadstillbehör, representera stora värden och i regel ha en avsevärd storlek. Vidare kommer att som byggnadstillbehör- räknas även maskiner i industrilokaler av nyss nämnt slag, vilka inte ”kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag”, vilket är det främsta kriteriet på de fasta maskiner, som åsätts särskilt ma- skinvärde. Som exempel kan nämnas mobila generatorer, instrumente- ringspaneler m.m. I fastighets taxeringsvärde skulle sålunda — även om industritillbehören undantas från värderingen _ alltjämt ingå den mest värdefulla och väsentliga maskinella utrustningen i kraftverk m.m. Övriga särskilda maskinvärden, avseende mindre värdefulla fasta maskiner torde inte ha någon större betydelse för garantibeskatt- ningen. Med tanke på att i fastighetsbegreppet skulle komma att ingå viss mobil och annan maskinell utrustning, som tidigare inte var fast egendom, torde de skillnader i fråga om underlaget för garantibeskatt- ningen i förhållande till nuläget, som skulle uppkomma vid ett förslag om bortseende från industritillbehören vid värderingen, vara obetyd- liga. Man bör därför enligt promemorian kunna bortse från dessa och därigenom erhålla en tillfredsställande klar gränsdragning i fråga om vad som skall värderas och inte värderas.
Prop. 1973: 162 112
3.223. Ledningar m.m. Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Kraftledningar på annans mark skall enligt de nya reglerna i JB till skillnad mot tidigare helt följa allmänna regler, dvs. bli tillbehör till stationsfastigheten i den mån de innehas med servitutsrätt till för- män för denna fastighet (2 kap. 1 % JB). Med hänsyn till utredningens om det skatterättsliga fastighetsbegreppet principiella ställningstagan- den i fråga om fastighetsbegreppet i skatterätten och till det sätt på vilket kraftledningar f.n. behandlas vid fastighetstaxeringen talar skäl för att sådana ledningar inte tas med i det skatterättsliga fastighetebe— greppet.
Värdet av ledningar för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m.m., som är nödvändiga för en byggnads allmänna användning, bör ingå i byggnadsvärdet. Ledningar liksom alla andra anordningar, delar och tillbehör till mark och byggnad, som är avsedda att direkt tjäna en fastighets användning för rörelseändamål och som inte är att hänföra till markanläggning, bör däremot uteslutas ur det skatterättsliga fas- tighetsbegreppet.
Tunnelanläggningar föreslås bli behandlade enligt reglerna för bygg- nad.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
[ promemorian anförs att markanläggningar, ledningar, tunnlar o.d. vid fastighetstaxeringen i princip behandlas enligt de civilrättsliga reg- lerna såvitt angår frågan om de skall hänföras till mark, byggnad eller inventarier. I fråga om kraftledningar finns ett särskilt stadgande i 4 % KL. Där föreskrivs att registrering enligt lagen med vissa bestäm— melser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. inte skall föranleda att sålunda registrerad egen- dom endast på denna grund i beskattningsavseende hänförs till fastig- het.
De nya reglerna i JB synes medföra förändring av den hittills tillämpade skatterättsliga klassificeringen som fast eller lös egendom av här avsedda anläggningar m.m. Främst följer detta av den nya be- stämmelsen i 2 kap. 1 & andra stycket JB om viss med servitutsrätt innehavd egendom. I detta lagrum föreskrivs att till fastighet hör bygg- nad eller annan anläggning sorn är uppförd utanför fastigheten. om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut till för- män för fastigheten och inte hör till den fastighet där den finns. Detta innebär i allt väsentligt — utom vad gäller kraftledningar —— en kodi— fiering av gällande fastighetsrättslig praxis.
I enlighet med den huvudprincip i fråga om fastighetsbegreppet i Kl... som förslagits i promemorian, bör här avsedda anläggningar m.m.
Prop. 1973: 162 113
hänföras till fastighet isamma utsträckning som "inom civilrätten. Om det skulle befinnas lämpligt att undanta en del av dessa anläggning- ar m.m. från garantibeskattningen trots att de utgör fastighet, bör 'det- ta ske enligt samma metod som föreslagits i fråga om industritillbehö- . ren enligt 2 kap. 3 % JB, nämligen genom föreskrift i 5 & KL om un— dantag från garantiplikt och genom särskilt hänsynstagande vid vår- deringen. .
Skatterättslig praxis synes generellt sett innebära att ledningar och liknande anläggningar m.m. som ligger på mark, vars ägare även äger ledningarna m.m., taxeras som fastighetstillbehör under det att led- ningar m.m. på annans mark ansetts utgöra lös egendom. Av till- gängliga rättsfall från skatterätten har inte framgått om ledningarna m.m. på annans mark i dessa fall anlagts på grund av servitut. Det torde dock stå klart, sägs det, att man i skatterätten, i motsats till civil; rätten, hänfört byggnader, anläggningar och ledningar på annans mark till lös egendom, oavsett om rätten att anlägga byggnaden m. m." grun- dat sig på servitut eller annan rätt. Det förändrade skatterättsliga läge, som inträffar i fråga om ledningar m.m., om man inför fastighetsbe- greppet i JB och följer bestämmelsen i 2 kap. 1 & andra stycket JB, be- rör sålunda inte ledningar m. m., som ligger på annan fastighets mark och som inte disponeras på grund av servitut enligt nämnda lagrum. Dessa ledningar kommer nu liksom tidigare att utgöra lös egendom och skall därför inte omfattas av garantiplikt. Till skillnad mot nu gäl- lande ordning kommer däremot ledningar och ledningsliknande an- läggningar, som på grund av 2. kap. 1 5 andra stycket är hänförliga till fastighetstillbehör i fortsättningen att gara-ntibeskattas, om inte an- nat särskilt föreskrivs. Fråga är därför i första hand om några av dessa ledningar, anläggningar och byggnader bör undantas från garan- tiplikt.
Vissa skäl synes tala för att en del" av de ledningar och lednings- liknande anläggningar, som utgör fastighetstillbehör, undantas från garantiplikt utöver dem som redan nu är undantagna från skatteplikt. Detta gäller främst kraftledningama. Med målsättningen om ett i möj- lig mån oförändrat skatteuttag är en ändring av behandlingen i ga- rantiskattehänseende i fråga om dessa ledningar inte önskvärd. Sådana ledningar sträcker sig ofta över flera kommuner och skulle, om de an- lagts med stöd av servitut, kunna föranleda stora höjningar av de härskande fastigheternas taxeringsvärden. Detta synes vidare olämpligt, då kraftledningar, som framdragits på grund av nyttjanderätt, inte skulle medföra sådana konsekvenser. .
Numera finns tunnlar och pipelines, som anlagts på grund av ser- vitut men som går långa sträckor utanför .den .”egna” fastigheten. Sådana ledningsliknande anläggningar fanns inte vid tiden för till-
Prop. 1973: 162 114
komsten av reglerna om skatteplikt i 5 & KL. Dessa anläggningar har många gånger tillkommit i kommersiellt syfte. Garantiplikt bör åvila sådana ledningar och ledningsliknande anläggningar.
I fråga om vissa andra ledningar och ledningsliknande anläggning— ar, anlagda med stöd av servitut enligt 2 kap. 1 å andra stycket JB, synes kunna övervägas om de bör undantas från garantiplikt. Detta gäller sådana ledningar m.m. som ingår i allmänt försörjnings- eller kommunikationssystem och drivs enligt självkostnadsprincipen, såvida inte undantag från garantiplikt redan föreligger på grund av bestäm— melserna i 5 5 1 och 2 mom. KL. Därmed avses främst ledningar o.d. utanför den ”egna” fastigheten, som ingår i allmän va-anlägg— ning enligt lagen (1970: 244) om allmänna vatten— och avloppsanlägg— ningar. Även andra ledningssystem, t. ex. för gas och värme, skulle even— tuellt kunna likställas i garantiskattehänseende med allmänna va-anlägg— ningar. Att avgränsa de gas- och värmeledningsanläggningar, som drivs endast för täckande av självkostnader mot andra slag av sådana anlägg— ningar, sägs dock inte vara lika lätt som då det gäller allmänna va-an— läggningar.
På grund av vad som anförts, föreslås i promemorian en bestäm— melse i 5 5 5 mom. KL om undantag från garantiplikt för kraftled- ningar, varmed avses kraftöverföringsledningar och kraftdistributions— ledningar, samt ledningar och därmed jämförliga anläggningar till all- män va-anläggning. Skäl anses tala för att allmänna vattenledningar i garantiskattehänseende behandlas enhetligt med avloppsledningarna för vilka redan nu beskattning av garantibelopp intesker. Taxesätt— ningen vilar för dessa båda typer av anläggningar på principen om självkostnadspris. Befrielse skalldärvid gälla utom lednings— eller rör— systemet även värde av rätten att nyttja erforderlig mark för anlägg— ningen. Befrielse från garantiplikt synes kunna utvidgas sedermera i den mån andra typer av ledningssystem för allmän användning befinns driv— na enligt självkostnadsprincipen.
De föremål som bör kunna undantas. från garantiplikten' hör av— gränsas till förutom egentliga ledningar även ledningar som utgörs. av rör, tunnlar och likartade anordningar.
3.2.2.4 Naturminnen U tredn ingsförslaget
Nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden är f. n. enligt 5 5 1 mom. första stycket a) KL undantagna- från skatte- plikt. Reglerna om skydd av naturområdenm. m. finns i 1964 års na— turvårdslag (1964: 822, NVL). NVL upptar flera olika slag av frid— lysta naturskyddsobjekt däribland .nationalpark (4 å), naturreservat (7 &) och naturminne (13 5). Enligt övergångsbestämmelser till NVL
Prop. 1973: 162 115
skall i fråga om fridlysning, som skett med stöd av'äldre lag, anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya la- gen.
Fastighetstaxeringsutredningen anför att begreppet naturminnes- märke utmönstrats ur NVL. Institutet naturpark som behandlades i 1952 års naturskyddslag, vilken föregick NVL, har likaledes ut- mönstrats. Vidare har begreppet naturminne i NVL fått en annan inne- börd än begreppet hade i den äldre naturskyddslagen. Som naturmin- nesmärken eller naturminnen tidigare fridlysta områden eller till fas- tighet hörande naturföremål är numera att anse som naturreservat, om skyddsobjektet är ett markområde, och som naturminne, om objektet är ett naturföremål. På samma sätt är ett tidigare som natur- park fridlyst område enligt utredningen numera att anse som natur- reservat. Stadgandet i 5 5 1 mom. första stycket "a) KL om undanta- gande från skatteplikt av nationalparker och såsom naturminnesmär- ken fridlysta områden bör därför ändras.
Anledning saknas att ändra på nu gällande bestämmelse om national-' parks undantagande från skatteplikt. Vad åter angår fridlysning av visst naturföremål såsom naturminne torde det för naturföremålet cr- forderliga skyddsområdet — som jämväl omfattas av fridlysningen — oftast vara av ringa storlek. Även om skyddsföreskrifterna för ett sådant skyddsområde skulle vara av ingripande natur, blir fridlysning- ens påverkan på fastighetens marknadsvärde ofta ringa eller ingen, be- roende på att det är en så liten del av fastigheten som över huvud berörs av fridlysningen. ' '
Utredningen föreslår, att nationalparker bibehålls i katalogen över skattefria objekt i 5 & '1 mom. första stycket, att begreppet natur- minnesmärke utmönstras ur katalogen samt att hithörande fridlys- nings— och skyddsföreskrifter i övrigt t.ex. i fråga om naturreservat beaktas vid värdeuppskattningen genom skälig nedsättning av det taxe- ringsvärde som eljest skulle ha åsatts. I den mån särskilda anvis- ningar behövs i detta hänseende torde det i vanlig ordning få ankom- ma på RSV eller vederbörande skattechef att meddela sådana anvis- ningar.
3.2.3 Remissyttrandena 3.2.3.1 Allmänt Utredningsförslaget Flera remissinstanser delar fastighetsta-xeringsutredningens uppfatt- ning att en översyn bör göras av bestämmelserna om skatteplikt till garantibelopp för fastigheter. Denna mening framförs bl. a. av lant- .' bruks/zögskolan, länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, lokala skattemyndigheten i'Tranås'och Svenska
Prop. 1973: 162 ' 116
lantlstingsförbmulet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl. a. att det i det praktiska taxeringsarbetet ofta uppkommer svårigheter att avgöra om en viss fastighet skall vara skattefri jämlikt 5 & KL. En ytterligare modernisering och en exaktare exemplifiering skulle därför vara önskvärda. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen om inte kretsen av folkrörelser, vars fastigheter undantas från skatteplikt, kan utvidgas yt- terligare. Landstingsförbundet ifrågasätter om inte en fullständig över— syn av skattepliktsreglerna i 5 & KL borde ske. En omarbetning av reg- lerna om undantag från skatteplikt för vissa fastigheter är angelägen ur landstingens synpunkt, t. ex. för fastigheter som helt används för vård— ändamål, terapi etc.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Förslaget till omdisponering av 2 kap. KL lämnas utan erinran av remissinstanserna. Det föreslagna utbytet i 5 & KL av begreppen skatte- plikt och skattepliktig såvitt gäller garantibelopp för fastighet mot orden garantiplikt och garantipliktig tas upp av några instanser. En ne- gativ inställning till detta förslag redovisar kammen-ätterna i Stock- holm och Göteborg, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Göteborgs och Bo- hus samt Örebro län. Göta hovrätt anser att benämningen garanti- plikt civilrättsligt för tankarna till annat än vad som åsyftas. Läns— styrelsen i Östergötlands län tillstyrker utbytet.
3.2.3.2 lndustritillbchör Promemoricförslaget om faslig/zetsbegrcppet
Frågan om gränsdragningen mellan byggnadstillbehör och industri- tillbehör har behandlats av bl.a. kammarrätterna i Stockholm ,och Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, Näringslivets skattetlelegation och TOR. Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget om den maskinella ut- rustningen i s.k. skräddarsydda industribyggnader och liknande fått en utformning som i stort sett överensstämmer med kammarrättens uppfattning. Maskinerna i de skräddarsydda industribyggnaderna bör hänföras till byggnadstillbehör endast om de representerar stora värden och i regel har en avsevärd storlek. Maskiner i kraftverksbyggnader uppfyller ofta inte dessa villkor men är ändå av så specifik karaktär att de bör behandlas på samma sätt. Liknande synpunkter framförs av kammarrätten i Göteborg och av länsstyrelserna i Göteborgs och 130— hus samt Jämtlands län liksom av TOR. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl.a. att det med hänsyn till industrins snabba utveckling i samhället kan befaras att svåra gränsdragningsproblem kan uppkomma med angivna knapphändiga distinktion. Länsstyrelsen förklarar sig dock inse svårigheten med att i förarbetena ge en mera detaljerad beskrivning av dessa anläggningar. Problemet torde få över-
Prop. 1973: 162 117
lämnas till rättstillämpningen och eventuellt bli föremål för närmare anvisningar. Kammarrätten i Göteborg och TOR förutsätter att RSV lämnar anvisningar angående gränsdragningen mellan byggnadstillbe- hör och industritillbehör. Kammarrätterna i Stockholm och Göteborg anser att man bör förtydliga lagtexten avseende undantagande från skatteplikt för industritillbehör. Enligt kammarrätten i Stockholm bör man i en anvisningspunkt till 5 % KL ange att till industritillbehör inte hänförs maskiner i skräddarsydda industribyggnader och sådana ma- skiner som tjänar till stadigvarande bruk för industribyggnader i all- mänhet.
Även länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län understryker de tolkningssvårigheter som kan uppkom- ma i fråga om begreppen byggnadstillbehör och industritillbehör. Det- samma gäller Sveriges fastighetsägareförbund och Näringslivets skatte- delegation. Näringslivets skattedelegation anser att man skapar nya svårigheter med det föreslagna fastighetsbegreppet genom bestäm- ningen av kretsen tillbehör till industribyggnad.
Statens vattenfallsverk, Svenska elverksföreningen och Svenska kraft- verksföreningen har berört frågor om gränsdragning mellan byggnads- tillbehör och industritillbehör inom kraftindustrin. Kraftverksföreningcn framhåller att så gott som all utrustning av betydelse kommer, om för- slaget genomförs, att inräknas i taxeringsvärdet för kraftindustrin. Läns- styrelsen i Jämtlands län anser det tillfredsställande att den mest värde- fulla och väsentliga utrustningen i kraftverk enligt förSIaget kommer att ingå i taxeringsvärdet.
En del remissinstanser har yttrat sig över den effekt på skatteutfallet som promemorieförslaget om fastighetsbegreppet har. Bland dessa är kammarrättema i Stockholm och Göteborg, Lantbrukets skattedclega- tion, Näringslivets skattedelegation, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Kammarrätten i Stockholm anför bl. a. att en huvudprincip i det framlagda förslaget varit att underlaget för taxe- ringsvärdet såvitt möjligt skul-le bibehållas vid oförändrad storlek. Så sy— nes enligt kammarrätten även i huvudsak bli fallet, om förslaget genom- förs. En fördel med ett i huvudsak oförändrat taxeringsundcrlag är bl. a. att en önskvärd kontinuitet därigenom bibehålls såväl beträffande fas- tighetsvärdestatistiken som vad gäller själva fastighetstaxeringen, som grundas på denna statistik. Kammarrätten i Göteborg anför att den föreslagna lösningen för att undvika skatteskärpningar för vissa fastig- hetsägare synes lämplig och'förmodligen är den enda framkomliga vä- gen. Svenska kommunförbundet anför att förbundsstyrelsen avstyrkte förslaget i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet om ut- mönstring av maskiner och andra tillbehör till rörelscfastigheter ur det skatterättsliga fastighetsbegreppet på grund av att en sådan åtgärd kunde antas medföra betydande skattebortfall för åtskilliga kommuner.
Prop. 1973: 162 . 118
Med målsättningen i det nu föreliggande förslaget att det materiella in- nehållet i fastighetsbeskattni-ngen skall förbli. i stort sett oförändrat . genom att fastighetsbegreppet i skatterätten i princip bringas att över— ensstämma med det civilrättsliga fastighetsbegreppet har styrelsen inte några invändningar mot detta förslag. Svenska landstingsförbundet an- för bl. a. att även om förslaget kommer att medföra ett totalt sett oför- ändrat taxeringsvärdeunderlag kan dock lokalt vissa-avvikelser uppstå. För landstingskommunernas vidkommande torde sådana avvikelser en- dast få marginell betydelse.
Näringslivets skattedelegation anför att effekterna på garantibeskatt- ningen av ett minskat underlag inte redovisats. Av de uppgifter som lämnats om garantibeskattningens effektivitet m.m. framgår att skatte- bortfallet —— om man godtagit förslaget i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet —_skulle blivit mycket begränsat. Storleksordningen skulle varit 10—20 milj. kr., motsvarande 1—2 % av den totala skatt garantibeskattningen inbringar. En så obetydlig förändring i skatteutfal- let är försumbar i detta sammanhang. Skulle den drabba enskilda kom- muner på ett icke acceptabelt sätt, borde det vara möjligt att lämna kompensation för skattebortfallet i annan ordning. Det är också möjligt att bygga på taxeringsvärdet med ett värde på vissa fastighetsinventarier enkom för garantibeskattningen, men sådana åtgärder synes, med hän- syn till den ringa ekonomiska betydelsen, knappast motiverade. Lik- nande synpunkter framförs av Lantbrukets skattedelegation och Svenska revisorsamfzuzdet.
Särskilda frågor om skatteutfallet för främst kraftindustrin och elver- ken vid det föreslagna fastighetsbegreppet behandlas av statens vatten- fallsverk, Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen. Statens vattenfallsverk anser att beräkningsunderlaget för taxeringsvär- det kommer att öka för kraftverksindustrin, då större delen av den ma- skinella utrustningen enligt förslaget skall räknas som byggnadstillbehör. Verket anser att denna ökning bör neutraliseras genom att här avsedda byggnadstillbehör får ingå i taxeringsvärdet med-ett reducerat belopp. Reduktionen bör åstadkommas genom en lägre taxeringsvärdenivå än den generella-. Vidare bör återanskaffningskostnaden för de fasta ma- skinerna reduceras med ca 35 a 40 % i stället för som f. n. 30 a 35 %, eftersom beräkningsunderlaget enligt förslaget ökar. Svenska kraftverks- föreningen och Svenska elverksföreningen framför liknande synpunkter. Elverksföreningen tillägger bl. a. att det är uppenbart att taxeringsvär- dena för exempelvis kärnkraftverk skullc öka med synnerligen stora be- lopp om allt större maskineri till oreducerat värde räknades. in i detta värde.
Prop. 1973: 162 119
3.2.3.3 Ledningar m. m.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Mot förslaget att kraftledningar och ledningar för allmän va-anlägg- ning skall undantas från skatteplikt finns inte någon erinran i remiss- yttrandena. ' '
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att uttrycket ledning för elektrisk . kraft i förtydligande syfte bör bytas ut mot lokutionen ledning för elekt- _ risk kraftöverföring eller kraftdistribution. Därigenom skulle man und- vika misstaget att undantaget skulle gälla vanliga ledningar för elektrisk ström. ' ' _ .
Några remissinstanser anser att undantagen från skatteplikt bör ut- vidgas att avse även vissa andra liknande typer av anläggningar. Kant- marrätten i Stockholm anser att det inte finns anledning att behandla pi- pelines och tunnlar annorlunda än ledningar. I lagtexten kunde därför anges att med ledningar för allmän va-anläggning avses även pipelines och tunnlar. .
Några remissinstanser tar upp frågan om skatteplikt för vissa av stat och kommun indirekt ägda fastigheter. Aktiebolaget Sydvatten uppger att bolagets uppgift är att trygga Skånes framtida vattenförsörjning. Bo- laget kan betecknas som ett kommunalt samarbetsorgan i aktiebolags- form. Eslöv, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö är aktieägare. Bolaget skall bl. a. handha byggande och drift av en fjärrvattenanlägg- ning. Vattenverket till anläggningen skall ligga i Riseberga kommun. Från detta skall ett ledningssystem sprida sig över stora delar av västra Skåne. Tunnel från ytvattentäkten, sjön Bolmen, kommer att gå genom stora delar av Kronobergs och Kristianstads län. Verkställbart tillstånd till företaget föreligger. I 1972 års penningvärde beräknas anläggningen komma att kosta 430 milj. kr. exkl. räntor. Därav belöper 164 milj. kr. på tunneln, 181 milj. kr. på distributionsledningarna samt 85 milj. kr. på det i Riseberga kommun belägna vattenverket. Bolaget anser att dess anläggningar är av den art som enligt den föreslagna.lagstiftningens principer bör befrias från garantiplikt. Lagtextcn och motiven bör där- för ges en sådan utformning att ett fjärrvattenföretag som Sydvatten inordnas i undantagsbcstämmelscrna. Bolaget framhåller att det vore olyckligt om ett helägt kommunföretag som med allmännyttigt syfte arbetar på självkostnadsbasis inte skulle kunna" komma i åtnjutande av befrielse från garantiplikt endast av det skälet att bolagsformen valts för samarbetet. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande syn- punkter. Dct är numera vanligt att särskilt förvaltningsbyggnader ägs av helt kommunalägda aktiebolag och att reningsverk och andra an- ordningar för vattenvård ägs av aktiebolag och föreningar'som i sin. tur ägs av en eller flera kommuner. För att uppnå i taxeringsavseen- de likformig behandling av ifrågavarande byggnader bör övervägas om
Prop. 1973: 162 120
inte förutom av stat samt kommun eller annan menighet direkt ägda förvaltningsbyggnader m.m. även av dessa indirekt ägda sådana bygg— nader borde undantas från skatteplikt.
Statens vattenfallsverk, Svenska elverksföreningen och Svenska kraft- verksföreningen anser att befrielsen från skatteplikt bör avse även vissa andra eldistributionsanläggningar än ledningar för elektrisk kraft. Sta- tens vattenfallsverk anser att allmänna anläggningar för distribution av. elkraft utgör kommunikationsanstalt som bör befrias från skatteplikt genom att kretsen av kommunikationsanstalter i Så 2 mom. KL ökas med allmänna anläggningar för distribution av elkraft. Anläggningarna inom stamlinjenätet ägs av staten och får utnyttjas av stamlinjetransitö- rer enligt en taxa som är avsedd att täcka självkostnaden för anlägg- ningarna. Regionala och lokala nät består av ett mycket stort antal led- ningar samt transformator- och kopplingsstationer. Anläggningarna ägs och drivs i stor omfattning av stat och kommun eller dem tillhöriga di- stributionsföretag. Kostnaderna för anläggningarna täcks genom avgif- ter enligt taxor som bygger på självkostnadsprincipen. Det torde sålunda enligt vattenfallsverkets åsikt vara möjligt att redan nu undanta hela di- stributionsnätet och inte bara ledningarna från skatteplikt. Konsekven- serna för kommunerna torde vara ringa. Transformatorstationerna på stamlinjenätet har ett sammanlagt taxeringsvärde under 200 milj. kr. fördelat på ett stort antal kommuner. Sammanlagda taxeringsvärdet för övriga eldistributionsanläggningar är inte känt. Med hänsyn till ägare- förhållandena torde dock skattebortfallet för varje kommun för sig vara av ringa betydelse. Dessutom skulle genom befrielsen från garantiplikt taxeringsarbetet förenklas. Detta skulle vara av värde för både taxe- ringsmyndigheterna och deklaranterna. De åsikter som vattenfallsverket framför delas av Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföre- ningen. Elverksföreningen anför bl. a. att i det elektriska distributions- nätct ingår —— förutom de egentliga kraftledningarna — ett stort antal transformatorstationcr och kopplingsstationer av olika typ och utfö— rande. Totalt finns i landet ca 90000 transformatorstationer. Till denna siffra kommer ett ännu större antal kabelskåp som eventuellt också skulle bli garantipliktiga. Att man i KL valt att medge undantag från skatteplikt för post- och televerkets anläggningar samt anläggningar till- hörande kanal, järnväg, spårväg och andra -'kon1munikationsa-nstalter torde i första hand bero på att dessa verksamheter tillhör den s.k. in- frastrukturen i samhället. Detsamma gäller emellertid även det elekt- riska distributionsnätet med däri ingående anläggningar. En ändring av skattepliktcn för transformator- och kopplingsstationer skulle kanske inte omedelbart påverka eldistributionsföretagens kostnadsnivå. På sikt måste emellertid effekten helt slå igenom i taxenivån. Om de aktuella el— distributionsanläggningarna undantogs från skatteplikt, skulle både
Prop. 1973: 162 121
skattskyldiga och myndigheter slippa ifrån ett avsevärt arbete. Effekten i form av skattebortfall för kommunerna skulle bli av ringa omfattning och motsvaras av en minskning på kostnadssidan i eldistributionsföreta- gens taxekalkyler, som kommer elabonnentema till godo. I andra hand hävdar elverksföreningen dels att vissa typer av stationer och andra an- ordningar — t. ex. stolptransformatorer och kabelskåp _— över huvud ta- get inte är byggnader utan integrerade delar i ledningsnätet och att dessa anordningar därmed faller utanför det fastighetsbegreppet, dels att det för andra typer av transformatorstationer, t.ex. nätstationerna, är up- penbart att flertalet är uppförda av prefabricerade standardelement av plåt eller betong vilka kan kombineras med olika utrustning och därför på intet sätt kan betraktas som ”skräddarsydda”. I dessa fall bör det så- lunda vara uteslutet att inräkna- värdet av transformatorer och andra ap- parater m. m. i taxeringsvärdet.
3.2.3.4 Naturminnen U tredningsförslaget
Förslaget att nationalparker men inte naturminnen även i fortsätt- ningen skall vara undantagna från skatteplikt tillstyrks av de remissin- stanser som yttrat sig i frågan. Detsamma gäller förslaget att fridlys- nings- och skyddsföreskrifter i fråga om fastigheter, främst avseende na— turreservat skall beaktas vid värderingen genom skälig reduktion av det taxeringsvärde som eljest skulle ha åsatts.
Kammarrätten i Stockholm anser att man skäll ange i anvisningarna till 95 KL att sådana säregna förhållanden som är av beskaffenhet att inverka på värdet föreligger då område förklarats utgöra naturreservat eller naturminne eller eljest blivit föremål för beslut enligt NVL, lagen (1942: 350) om fornminnen, lagen (1960: 690) om byggnadsminnen eller jämförlig lagstiftning som kan anses påverka t'axeringsenhetens värde vid en överlåtelse. Likartade synpunkter framförs av Göta hovrätt och statens naturvårdsverk. Även andra remissinstanser understryker beho— vet av anvisningar i hithörande frågor. Skogsstyrelsen bedömer behovet av särskilda anvisningar starkt motiverat om värdenedsättninga-rna skall bli rimliga med hänsyn till åsamkad värdeminskning och för undvikande av alltför stora regionala skillnader i beräkningsmetodiken. Sveriges jordägareförbund framhåller att driften på de till förbundet anslutna godsen mycket ofta av hävd har bedrivits under särskilt hänsynstagande till naturvårdens krav. I anvisningarna för fastighetstaxeringen bör man ta in föreskrifter om att inom taxeringsenheten förekommande inopti- mala driftsformer inom jord- och skogsbruk, som är värdefulla ur all- män synpunkt, skall påverka taxeringsvärdet i sänkande riktning. Detta är särskilt motiverat i de allt vanligare fall, där markägarna har ingått bindande avtal med det allmänna om till naturvården anpassade drifts- former.
Prop. 1973: 162 . 122
Statens naturvårdsverk tar upp frågan om skatteplikt för vissa, av staten förvärvade fastigheter. Verket föreslår att -— förutom national- parker — även sådana fastigheter, som staten inköpt för naturvårdsän- damål och som bokförts på naturvårdsfonden, undantas från skatteplikt. Det är här enligt verket, liksom beträffande nationalparkerna, fråga om särskilt utvalda naturvårdsområden av stort allmänt intresse, inte minst för den kommun, där områdena är belägna.
3.3. Taxeringsenhet
3.3.1 Nuvarande ordning Bestämmelserna om taxeringsenhet lämnas i 85 KL. Enligt första stycket i denna paragraf gäller f. 11. 'att varje taxeringsenhet skallåsättas särskilt taxeringsvärde. Undantag gäller enligt 6 & 2 mom., bl.a. för taxeringsenhet som avser försvarsfastighet. Vidare är enligt 8 5 andra stycket taxeringsenhet inom var kommun för sig.
a) varje hemman eller lägenhet eller del därav, som skall redovisas särskilt i jordregister, liksom —- där fastighetsregister-såsom för stad skall föras — varje tomt eller stadsäga, dock att del av sådan fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om fastighetsdelen- antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självständigt, mera stadigvarande nyttjande eller annars stadigvarande brukas särskilt eller används för annat ändamål än fastigheten i övrigt,
b) i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri,
c) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader på annans mark, om byggnadens eller byggnadernas ägare inte innehar marken med besittningsrätt för obegränsad tid,
d) skogsområde, som är att anse som brukningsenhet, liksom samfäl- lighet, som avsatts vid skifte och som står under särskild förvaltning, även om området eller samfälligheten består av flera hemman eller lä- genheter eller delar av sådana, _
e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter om de tillhör samma ägare och ligger i oskift samfällighet eller i sambruk med gemen- samma åbyggnader eller av annan anledning inte kan tillförlitligen be- dömas till sina inbördes värden. _
Om fastighet eller komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, som annars skulle vara taxeringsenhet, är till viss del skattepliktig och till annan de] icke skattepliktig, skall dessa delar enligt 8 & tredje stycket var för sig utgöra taxeringsenhet.
Enligt 8 & fjärde stycket skall i fråga .om taxeringsenhet som hör till olika administrativa områden, inom vilka menighet äger utöva beskatt- ningsrätt, anges hur mycket av enhetens värden som belöper på resp. områden.
Prop. 1973: 162 , 123
I femte stycket lämnas föreskrift om uppdelning av värden på fastig- het eller fastighetsdel som ingår i taxeringsenhet. Sådan uppdelning skall göras efter påfordran av ägare eller arrendator.
Till 85 finns anvisningar, vari lämnas ytterligare föreskrifter om be- stämmandet av taxeringsenhet. I dessa anvisningar anges i huvudsak följande. '
I anvisningspunkt 1 sägs att man vid bestämmande av vad som är taxeringsenhet skall utgå från den kamerala enheten, dvs. på landet hem- man och i jordeboken upptagen lägenhet samt i stad m.m. tomt eller stadsäga. Var den kamerala enheten delad genom laga förrättning, skulle vid förrättningen uppkommen del i allmänhet vara taxeringsen- - het. Fanns jord- eller fastighetsregister, borde detta därför följas vid taxeringsenheternas bestämmande.
I punkt 2 av anvisningarna behandlas de fall då registerfastighet e. (1. enligt 8 5 andra stycket a) skall delas upp på flera taxeringsenheter. Ett antal exempel och typfall anges, då sådan uppdelning skall ske, varav följande kan återges här. '
För att uppdelning skall ske, då delar av en fastighet tillhör olika ägare, skall enligt andra stycket i punkt 2 delarna vara ”å marken be- stämda”. Upplåtelse för självständigt mera stadigvarande nyttjande som skall medföra uppdelning exemplifieras i tredje stycket av anvisnings- punkten med ”torp, även för skogsarbetare o.dyl., därå jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsentligen med egna inventarier”. Som exempel på del av fastighet, som utan att vara rättsligen avskild eller upplåten till annan stadigvarande brukas särskilt eller stadigvarande används för annat ändamål än fastigheten i övrigt och som till följd därav skall utgöra taxeringsenhet, anges i fjärde styc- ket av anvisningspunkten bl. a. ”utgård med särskilda åbyggnader och särskild drift” samt på en jordbruksfastighet befintliga ”bostadshus, av- sedda för uthyrning, s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planterings- land samt anläggningar för sådan drift. som icke kan anses såsom binä- ring till jordbruk”.
Förutom nu angivna fall då uppdelning av fastighet på flera taxe- ringsenheter skall ske och som främst avser jordbruksfastigheter, anges i anvisningspunkten ytterligare exempel, då uppdelning skall ske. Fastig- heten kan då vara antingen jordbruksfastighet eller annan fastighet. Av dessa exempel kan nämnas det fallet att delar av en fastighet används för särskilda ändamål och utgör särskilda enheter för ägaren. Vidare an- ges att, om det på en del av en fastighet finns flera för uthyrning av- sedda bostadshus som är uppförda i omedelbar närhet av varandra, denna del kan redovisas för sig som en taxeringsenhet. Finns på ett sam- - - manhängande område flera skilda företag, t. ex. såg- och kvamrörelse, som tillhör samma ägare, kan detta område avskiljas till en särskild taxeringsenhet.
Prop. 1973: 162 124
I sjätte stycket av anvisningspunkt 2 sägs att byggnad på annans mark -—— som enligt 8 & andra stycket c) skall utgöra taxeringsenhet — taxeras såsom jordbruksfastighet om den används för jordbruksändamål eeh el- jest såsom annan fastighet. Från regeln att byggnad på annans mark skall taxeras som särskild taxeringsenhet undantas — likaså enligt Så andra stycket c) — sådan byggnad, vars ägare innehar marken med be- sittningsrätt på obegränsad tid, vilket i anvisningen exemplifieras genom angivande av ”åborätt, så kallad ofri tomt i stad, skogsområde, som bli— vit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, m. m.”.
1 punkt 3 av anvisningarna anges fall då rättsligen skilda fastigheter eller delar därav enligt 85 andra stycket d) och e) skall slås samman och tillsammans bilda en taxeringsenhet. Därvid tas först förhållanden upp som avser skogsfastighcter samt vid skifte undantagna samfällighe- ter. Därefter behandlas jordbruksfastigheter i övrigt och övriga fastighe— ter.
I fråga om skogen anges i andra stycket av anvisningspunkt 2 fall då enligt regeln i 8 & andra stycket d) till särskild taxeringsenhet bör avskil- jas skogsområde, vilket är att anse som särskild brukningsenhet, samt vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning. Detta gäller:
”Kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatcns omedelbara vård och förvaltning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken garan- tibelopp skall enligt 47 & upptagas såsom skattepliktig inkomst för inne- havaren (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s.k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs län. Så- som brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den mån den i in- nehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig enhet (skogs- block).”
För samfällighet, som undantagits vid skifte men som inte står under särskild förvaltning, lämnas en särskild föreskrift i tredje stycket av an- visningspunkt 3. Däri sägs att värdet av den andel. i samfälligheten, som hör till varje andelsberättigad egendom, skall taxeras som en särskild förmån för den egendomen.
Andra fall, då sammanslagning bör äga rum. anges i fjärde stycket vara att fastigheters inbördes värden inte kan vart för sig tillförlit- ligen bedömas vilket sägs inträffa då fastigheter ligger i oskift sam- fällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. De anses då vara förenade på ett sådant sätt att man inte tillförlitligen kan ange varje fastighets värde. De skall då taxeras tillsammans liksom skall ske i vissa andra fall då liknande svårigheter av annat skäl kan ha uppkommit att följa huvudregeln om att den kamerala enheten o.d. skall utgöra taxeringsenhet.
Prop. 1973: 162 125
I det femte stycket av anvisningspunkt 3 lämnas ytterligare före- skrifter i fråga om det i 8 % femte stycket reglerade s.k. uppdelnings- värdet.
I punkt 4 av anvisningarna lämnas vissa föreskrifter om samman- slagning av delar av fastighet med komplex av fastigheter m.m. I punkt 5 behandlas fördelning av värden rn. rn. på olika administrativa områden med egen beskattningsrätt, vilka anges vara municipalsam- hälle, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. En regel för taxering av mark, enklaverad i annan kommun än den, till vilken den markägande fastigheten hör, lämnas i anvisningspunkt 6. I anvisningspunkt 7 lämnas slutligen föreskrift om fastighetsbeteek- ningar i taxeringslängd.
3.3.2. Ulrednings— och promemorieförrlagen
3.321 Allmänt Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet Reglerna om taxeringsenhet är i många stycken föråldrade. De har i stort sett kvarstått oförändrade sedan KL infördes år 1928. I första hand den nya fastighetsbildningslagstiftni-ngcn med dess ändrade be— greppsbestämningar och det ändrade materiella rättsläge, som denna lagstiftning i vissa avseenden medfört, påkallar enligt promemorian en översyn av reglerna om taxeringsenhet. Men även förslaget till anlägg— ningslag och lag om förvaltning av samhälligheter, grundat på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1.971: 16), vilket var föremål för lagrådsremiss, är av betydelse för reglerna om taxe- ringsenhet som bl. a. berör olika former av samfälligheter. _ Grundvalen för bildandet av taxeringsenhet bör enligt promemorian som hittills vara den civilrättsliga fastighetsbildningen som den fram— går av fastighetsregister. Emellertid bör byggnad kunna utgöra taxe- ringsenhet även om den inte är fastighetstillbehör utan lös egendom civilrättsligt sett. Vid indelning i taxeringsenheter bör hänsyn i främsta rummet tas till ekonomiska enheter, dvs. vad som kan normalt sett utgöra objekt för överlåtelse eller upplåtelse. Överlåtelse och upplåtelse kan ske även av enheter som bestämts på annat sätt än som registerfastighet, t. ex. markområden eller byggnader. Redan med gällande bestämmelser kan taxeringsenhet bildas för fall som de nu avsedda. Taxeringsenhetens omfattning bör bestämmas, förutom av tillgångarnas art och egen- skaper att vara ekonomisk enhet, även av värderingsmöjligheterna vid fastighetstaxeringen. Skäl att ändra den grundläggande systematiken i nuvarande bestäm- melser om taxeringsenhet synes inte föreligga. Den primära taxerings- enheten bör sålunda alltjämt vara den, som enligt gällande lagstiftning
Prop. 1973: 162 126
förs i de officiella fastighetsregistren, dvs. numera registerfastigheten. Liksom nu bör sekundära enheter bildas genom uppdelning på grund av bl.a. skilda sätt att använda de primära enheterna. Tertiära enhe- ter slutligen bör liksom nu bildas vid olika former av gemensam an- vändning av de tidigare nämnda enheterna. För speciella fastighets- sammanslutningar, t. ex. vissa slag av samfälligheter, och fastigheter, som innehas med vissa särskilda former av besittningsrätt och liknande, torde vidare alltjämt särskilda bestämmelser få meddelas. Reglerna får emellertid nu anpassas till de nya jordabalks- och fastighetsbildnings— reglerna, till annan ny lagstiftning på fastighetsrättens område och till de modernare samhällsförhållanden som inträtt, sedan reglerna om taxeringsenhet kom till. '
3.3.2.2 Huvudregcl om registerfastighet
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Inledningsvis bör i 8 & KL fastslås att fastighet och byggnad som är lös egendom skall indelas i taxeringsenheter. Vidare bör konstateras att med taxeringsenhet menas det som skall taxeras särskilt för sig.
Därefter bör de huvudsakliga indelningsgruppema för taxeringsen- heterna anges. Den grundläggande regeln bör vara att fastighet som är upptagen i fastighetsregister (registerfastighet) skall utgöra taxeringsen- het. —— Registerenheter i fastighetsregister är dels fastigheter, dels sam» fälligheter. Den huvudsakliga .indelningsgruppen bör fortsättningsvis lämpligast vara registerfastigheten.
I promemorian behandlas vidare indelningen i taxeringsenheter av garantipliktiga ledningssystem, anläggningar och byggnader som på grund av servitut anlagts utanför den härskande fastigheten och som därför och enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 5 andra stycket JB utgör tillbehör till denna fastighet.
Byggnader anlagda utanför den härskande fastigheten på grund av servitutsrätt taxeras nu enligt praxis som byggnad på ofri grund och utgör särskild taxeringsenhet.
Det synes enligt promemorian vara motiverat bl.a. av systematiska skäl och från värderingssynpunkt att även i fråga om ledningar, an- läggningar och byggnader som anlagts på grund av servitut utanför den härskande fastigheten i så hög grad som möjligt hålla fast vid bestämmelserna i JB. Är ledningar, anläggningar och byggnader, som är uppförda på grund av servitut som sägs i 2 kap. 1 5 andra stycket JB, belägna i samma kommun som den härskande fastigheten, bör värdet av dem därför tilläggas den härskande fastighetens värde vid taxeringen. Längdföringen av sådana beslut bör ske enligt metod som RSV bestäm- mer efter samråd med CFD. Det sagda gäller inte endast ledningens, anläggningens och byggnadens värde i sig utan-även värdet av servitutet.
Prop. 1973: 162 127
I fråga om sådana ledningar, anläggningar och byggnader, som på grund av servitutsrätt eller likartad rätt anlagts i annan kommun än den härskande fastigheten, kunde principen att'taxeringsenhet inte får sträcka sig över kommungräns liksom synpunkten om fördelning av garantibeskattningen mellan kommunerna efter nedlagda investeringar i fastighet, leda till den uppfattningen att särskild taxeringsenhet borde bildas av ledningen, anläggningen och byggnaden i den kommun, där den är belägen. Taxeringsenheten skulle därvid hänföras till området för anläggningen m.m. Liksom då det gäller byggnader m.m. anlagda på grund av servitut och belägna inom samma kommun som den härs— kande fastigheten, talar emellertid systematiska och värderingstekniska skäl för att ”servitutsbyggnaden” m.m. vid taxeringen hänförs till den härskande fastigheten även då byggnaden är belägen i annan kom— mun än den härskande fastigheten. Praktiska skäl för ett sådant tillvägagångssätt föreligger också. Fastighetsägaren fullgör sin deklara- tionsskyldighet i fråga om fastighet med tillbehör av här aktuellt slag genom att avge deklaration endast till taxeringsnämnden i det distrikt där registerfastigheten är belägen. I annat'fall kunde deklarationer få av- ges och taxering ske i fråga om samma fastighet i flera kommuner, ibland i flera län. Registrering i fastighetsregister sker endast av den härskan- de registerfastigheten och inte av ”servitutsbyggnaderna” m.m. Dessa skäl talar enligt promemorieförslaget för att byggnader, anläggningar och ledningar som avses i 2 kap. 1 & andra stycket JB oavsett var de är belägna taxeras tillsammans med den härskande fastigheten. Ifråga om kraftverkstunnlar sägs det emellertid att dessa med hänsyn till den värderingsmetod som tillämpas vid taxeringen av vattenfallsfastigheter nu får och även framdeles synes böra få en särskild behandling vid fastighetstaxeringen.
3.323. Uppdelning av registerfastighet
U tredningsförslaget
Jordbruksbeskattningskommittén ifrågasatte i sitt betänkande (SOU 1971: 78) Jordbruksbeskattningen om inte beträffande inkomstbeskatt- ningen av jordbruksfastighet en med schablonbeskattning av villor lik- artad effekt kunde nås genom ändrade regler om fastighetstaxeringen. Ett tillvägagångssätt vore därvid att beträffande vissa, främst mindre jordbruksfastigheter bryta ut bostadsbyggnaden till särskild taxerings- enhet.
Fastighetstaxeringsutredningen anser inte att jordbruksbeskattnings- kommitténs förslag är en lämplig väg att nå det åsyftade ändamålet. Det förekommer att fastigheter, som ägs och brukas av ”fritidsjord- brukare”, ”deltidsjordbrukare” och likna-nde, är lika stora som och i övrigt likartade med jordbruk som ägs och drivs av heltidsjordbrukare.
Prop. 1973: 162 128
Det bör beaktas att ägare av jordbruksfastighet numera i ökande om- fattning brukar sina fastigheter på deltid. Urvalet av taxeringsenheter, på vilka bostadsbyggnaden skulle brytas ut till särskild taxeringsenhet, skulle få baseras även på sådana faktorer som ägarens sysselsättning vid sidan av jordbruket. Utredningen anser att förhållanden av detta slag inte bör vara avgörande vid fastighetstaxeringen.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Efter huvudregeln om att registerfastighet skall utgöra taxeringsenhet bör följa en grupp av regler om de fall då den primära enheten, register— fastigheten, skall delas upp på flera, sekundära taxeringsenheter. Någon avsevärd förändring av nuvarande praxis på området eftersträvas inte enligt promemorian. Anspassningen till nya regler om fastighetsbildning, m. m. synes dock påkalla vissa innehållsmässiga ändringar.
I nuvarande bestämmelser kan uppdelning av fastighet som angetts ske på en rad grunder. Sämjedelning har tidigare tolererats och olika former av upplåtelser, t. ex. av skogstorp och kolonistugor, har också medfört uppdelning på taxeringsenheter. Sämjedelning är numera- utan verkan enligt JB. Äldre sämjedelningar finns i stor omfattning. Dessa har fortfarande rättsverkan. De kan liksom andra former av privat jorddelning som skett före den 1 juli 1962 lcgaliseras genom ett enkelt förrättningsförfarande. Därigenom blir de skilda sämjelotterna m.m. registrerade som fastigheter i fastighetsregistret. Legalisering är bero- ende av ansökan. Sämjcdclningar torde komma att leva kvar mycket länge. För att privat jorddelning eller upplåtelse i fortsättningen skall _ kunna grunda uppdelning i taxeringsenheter, bör den enligt promemo— rian vara av sådan karaktär att den med hänsyn till de nya fastighets- bildningsreglerna och taxeringsintressct kan jämställas med fastighets- bildning. Sämjcdelningcn eller upplåtelsen skall med andra ord ekono- miskt och -— på ett sätt — även rättsligt fungera självständigt och be- stående. Detta torde främst gälla äldre sämjelottcr o. d. och sådana de- lar av registerfastighet, för vilka inneha-varen enligt 47 & KL har att erlägga garantibeloPp.- Ny privat jorddelning, dvs. sådan som-ägt rum efter den 30 juni 1962 och som kommer att ske, bör inte kunna utgöra grund för uppdelning. Inte heller bör upplåtelse, som inte är så kvalifi- cerad att den, till vilken fastighetsdelen upplåtits, enligt 47 å i fråga om skattskyldigheten för garantibeloppet trätt i ägarens ställe, med- föra uppdelning på flera taxeringsenheter. För tydlighetens skull bör enligt promemorian föreskrivas att privat avtal efter den 30 juni 1962 om överlåtelse av område inte skall leda till att området bryts ut till särskild taxeringsenhet, även om överlåtelsen är privaträttsligt bin— dande och ansökan om fastighetsbildning gjorts men denna inte lett till bildande av fastighet och fastighetsregistrering.
Prop. 1973: 162 129
Ansökan om avskiljande av försålt område skall enligt 4 kap. 7 & JB inges inom sex månader från överlåtelsen till fastighetsbildnings- myndigheten. Enligt 20 kap. 7 & JB kan den nya ägaren därvid få vilande lagfart på förvärvet. Sedan fastigheten bildats och registrerats meddelas lagfarten. Meddelande om att överlåtelsen skett kommer normalt inte skattemyndigheten till handa förrän fasti-ghetsbildnings- myndigheten dit översänder underrättelse om att den nya fastigheten bildats. Det kan då, sägs det i promemorian, synas som om en säljare av ett sådant område på ett oskäligt sätt skulle kunna drabbas av fas- tighetsbeskattningen, om den påförs honom under tiden intill det sålda området bildar egen registerfastighet. Man skulle kunna finna det lämp- ligare att utbrytningen av området skedde, om inte vid köpet, som en- ligt nuvarande praxis, så i vart fall sedan vilande lagfart meddelats. Emellertid blir ärenden av nu aktuellt slag endast i undantagsfall lig- gande någon längre tid hos fastighetsbildningsmyndigheten. Normalt har dessa ärenden avgjorts inom ett halvår. Blir behandlingen mer långvarig, beror detta nästan undantagslöst på att det föreligger tvek- samhet om ansökningen bör föranleda bildande av ny registerfastighet. Anledning kan vid sådant förhållande även föreligga till försiktighet med utbrytning till särskild taxeringsenhet. Om skäl föreligger, bör kö- paren och säljaren avtala om fastighetsbeskattningen för tiden mellan överlåtelsen och registreringen.
Enligt nu gällande regler skall del av fastighet brytas ut till särskild taxeringsenhet, om delen stadigvarande brukas särskilt eller används för annat ändamål än fastigheten i övrigt. Anledning till att en ut- brytning skall ske på nu angivna grunder torde enligt promemorian vara synsättet att taxeringsenheten skall vara en ekonomisk enhet och att denna bör lämpa sig för värdering, vilket oftast är fallet i fråga om enheterna med väsentligt skild användning. Den ståndpunkt, som intagits i denna del, synes i allt väsentligt alltjämt vara riktig. Några större förändringar i sak föreslås därför inte i promemorian i fråga om utbrytning på nu angivna skäl. I ett tredje stycke av 8 & 2 mom. KL bör anges att uppdelning i olika taxeringsenheter skall ske vid väsent- lig skillnad i användningen av fastighet eller del därav och skillnaden i användningen är hänförlig till olika markområden. Väsentlig skillnad i användning anknyter därvid i första hand till de förhållanden som gäller garantiplikt och beskattningsnatur. Föreligger skillnad i dessa avseenden i fråga om olika delar av fastighet skall en uppdelning på de olika delarna ske. I övrigt bör cxemplit'ieringen av de skilda an— vändningssätt, som bör föranleda en uppdelning, moderniseras.
En regel om att utbrytning inte får ske av icke garantipliktiga ideella fastighetsdelar föreslås. CFD har framhållit att svårigheter till sam- ordning mellan CFD:s registrering och registreringen i RSV:s fastig-
Prop. 1973: 162 130
hetsband, som till största delen grundar sig på fastighetstaxeringen, uppkommer på grund av uppdelningen vid taxeringen av viss egen- doms Värde på en skattefri och en icke skattepliktig del. Dessa delar avser inte lokalt bestående fastighetsdelar utan del av egendomens taxeringsvärde. Fr.o.m. 1973 års taxering gäller att varje sådan vär- dedel skall vara taxeringsenhet. Så har redan tidigare i praktiken varit fallet vid längdföringen m. rn.
Det förhållandet av taxeringsenheter bildas genom ideella kvotupp- delningar e. d. av byggnad och motsvarande uppdelning av mark utan angivande av gränser på marken vållar enligt CFD samordningspro- blem och förekommer endast i fråga om nyss nämnda delvis skatte- pliktiga egendom. Från RSV:s sida har framhållits att denna svårighet kan undanröjas. Detta sägs lämpligast kunna ske genom att den skatte- fria och den skattepliktiga delen av värdet av viss egendom i redovis- ningshänseende behandlas på samma sätt som fastighet, innehavd med samäganderätt. Hela den egendom, vars Värde kommer att delas på en garantipliktig och en icke garantipliktig del, skall därvid utgöra en taxeringsenhet. De båda värdedelarna redovisas emellertid som två redovisningsenhcter. För den garantipliktiga värdedelen kan därvid re- dovisas de totala värdena och de andra uppgifter, såsom areal m.m., som skall längdföras för hela egendomen. I den redovisningsenhet som avser den icke garantipliktiga värdedelen anges däremot endast det värde som ansetts belöpa på delen i fråga. Oavsett vilket tillvägagångs- sätt, som RSV efter samråd med CFD väljer, torde någon svårighet inte kvarstå för CFD:s del att identifiera den egendom, som vid före— slaget förfarande blir värdebärande enhet och alltså avser hela den 10— kalt avgränsade egendomen.
Med anledning av det anförda bör det inte längre föreskrivas att taxeringsenheter skall bildas av dels den skattepliktiga, dels den icke skattepliktiga delen av fastighets taxeringsvärde. I stället bör det stad- gas att då garantiplikt föreligger för endast del av egendoms värde, egendomens totala taxeringsvärde skall anges samt dessutom vad av detta som belöper på den icke garantipliktiga delen.
En fråga som något berör uppdelning av fastighet är den rätt som fastighetsägare och arrendator f.n. har att efter framställning hos fas- tighetstaxeringsnämnd resp. särskild fastighetstaxeringsnämnd få veta vad av taxeringsvärdet som belöper på viss fastighet. I promemorian föreslås att möjlighet att göra framställning om s.k. uppdelningsvärde skall utvidgas att omfatta taxeringsintendent och kommun.
Prop. 1973: 162 131
33.14. Sammanföring till en taxeringsenhet
Utred/zingsförslaget
Frågan om de skogliga taxeringsenhetemas omfattning har behand— lats av fastighetstaxeringsutredningcn. Utgångspunkt har därvid varit bestämmelsen i 8 & KL om att till särskild taxeringsenhet bör avskiljas skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet liksom vid skifte avsatt samfällighet som står under särskild förvaltning. Mot detta har utredningen inte något att erinra. Den följande exemplifieringen av vad som avses med brukningsenhet och samfällighet anser utredningen i åtskilliga delar vara inaktuell. Detta gäller bl.a. i fråga om gruv- skogar och gruvallmänningar, då bestämmelserna om rekognitionssko- gar numera upphävts. Motsvarande gäller beträffande bestämmelsen om byggnad på skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs- hanteringens understöd. Vidare borde uttryckssättet städernas skogar ändras till kommunernas skogar. Vid en exemplifiering borde s.k. ge- mensamhetsskogar enligt lagen (1921: 299) om förvaltning av bysamfäl- ligheter eller därmed jämförliga samfällda ägor oeh rättigheter (bysam— fällighetslagen) vara av väl så stort intresse som de angivna s.k. be- sparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs län.
Beteckningen skogsbloek i anvisningspunkt 3 till 8 % KL på en viss enskild skog, som bör bilda taxeringsenhet, torde endast förekomma i detta sammanhang och bör därför avföras ur anvisningstexten.
Vid bedömning av vad som sakligt sett bör ingå i den skogliga taxe- ringsenheten anser utredningen det riktigt att man. såsom nu sker, utgår från brukningsenheten och — i viss mån _ från vid skifte avsatt skog, som står under särskild förvaltning. Däremot bör sådan exemplifiering, som anvisningspunkt 3 f.n. innehåller, inte lämpligen ingå i anvisnings- texten.
Vid bedömning av vad som i fråga om allmänna och enskilda skogar skall anses som brukningsenhet bör avgörande vikt fästas vid vad som i administrativt hänseende och redovisningsmässigt utgör en enhet. För skog i enskild ägo torde det i allmänhet inte föreligga svårigheter att avgöra vad som skall anses utgöra brukningsenhet. Då det gäller stora bolagsskogar o.d. samt domänverkets skogar har utredningen i princip den uppfattningen att de förvaltningsenheter för skogen, av vilka dessa skogar består, bör anses som brukningsenheter. Skäl att bryta ned dessa enheter i mindre delar än dem, för vilka redovisning- en sker och redovisningshandlingar o.d. i fråga om skogen upprättats — dvs. för domänverket i allmänhet dess revir och för skogsbolagen deras förvaltningar — synes inte föreligga. Detta skulle nämligen förorsaka deklaranterna stort besvär. Att en skoglig brukningsenhet kan komma att omfatta flera kommuner synes inte vara något hin- der härvidlag. Visserligen skall enligt 8 % KL den inom varje kommun
Prop. 1973: 162 132 belägna delen av brukningsenheten utgöra en särskild taxeringsenhet. I enlighet med föreskrifterna i punkt 6 av anvisningarna till 9 & skall emellertid taxeringen verkställas som om fastigheterna i de olika kom- munerna var en taxeringsenhet, varefter enligt punkt 3 av anvisning— arna till 8 & skall anges hur stor del av taxeringsvärdet som faller inom varje kommun. Brukningsenhet bör dock inte få sträcka sig över läns- gräns. En stor skoglig brukningsenhet som här avses bör lämpligen kunna taxeras i sådant gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt, som ut— redningen ämnar föreslå.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
De nuvarande reglerna om sammanföring av fastigheter och fas- tighetsdelar hänför sig främst till jordbruksfastigheter. Dessa regler_ avser till stor del förhållanden som inte råder längre. I viss över- ensstämmelse med den tidigare systematiken föreslås att reglerna om sammanföring skall delas upp på två grupper. Den ena bör avse jord- bruksfastigheter i allmänhet, den andra övriga fastigheter.
Ett generellt krav för sammanföring av delar av jordbruksfastighe- ter bör vara att dela-rna brukas tillsammans. Om jordbruket bedrivs på de ingående delarna, bör delarna ligga i sambruk för att sammanföring skall ske.
Vad fastighetstaxeringsutredningen anfört om de skogliga taxerings- enheterna bör enligt promemorian beaktas i praxis.
Reglerna om sammanföring av fastigheter eller fastighetsdelar av beskattningsnaturen annan fastighet är knapphändiga. I stort sett har endast ett fall angetts, då sammanföring bör ske i fråga om annan fastighet, nämligen då de inbördes värdena mellan fastigheterna och fastighetsdelarna i komplexet inte kan tillförlitligen bedömas. Även i fortsättningen bör en mera restriktiv hållning intas i fråga om sam— manföring av fastigheter av annan fastighets natur. Detta samman- hänger bl.a. med att handeln med detta slag av fastigheter oftast avser registerfastigheter. I vissa fall, då sådana fastigheter ligger intill varandra och används på likartat sätt, kan fastighetskomplexet tänkas bli föremål för försäljning och det kan under sådana förhållanden lämpligen utgöra värderingsobjekt. En ytterligare förutsättning för att sammanföring skall få ske i dessa fall bör dessutom vara att fastig- heterna eller delarna därav står under gemensam förvaltning och an- vänds gemensamt. Såsom vid bildande av alla slag av taxeringsenhe- ter fordras vidare att all egendom som skall ingå däri har samma ägare och ligger i samma kommun. Däremot synes det olämpligt att, som föreslagits ifråga om vissa fastigheter av jordbruksfastighets na— tur, bilda taxeringsenheter av områden som är skilda från varandra, även om de bildar en förvaltningsenhet. Det bör sålunda krävas att de i en taxeringsenhet ingående fastigheterna eller fastighetsdelarna av
Prop. 1973: 162 133
annan fastighets natur skall förvaltas gemensamt, användas gemensamt och på ett likartat sätt samt att de skall gränsa till varandra. Inom planlagt område bör endast enheter inom ett kvarter e.d. få föras samman. Utanför planlagt område bör sammanföring få ske även om enheterna skiljs av mark för kommunikationsändamål, t. ex. väg. I fråga om exploateringsmark synes man däremot inte behöva fasthålla kravet att enheterna skall gränsa till varandra.
Vid preciseringen av vad som avses med likartad användning bör man utgå från tidsenliga definitioner av fastighetstyper. Man bör där— vid kräva att enheterna skall vara hänförliga till samma fastighetstyp, t. ex. hyreshus, fritidshus, industri.
Slutligen bör enligt promemorian intas en föreskrift för det fall äga- ren av en byggnad jämväl innehar marken på den fastighet där bygg- naden är belägen med sådan rätt som enligt 47 & KL medför att han skall erlägga garantibelopp förutom för byggnaden även för marken. I så fall bör byggnaden och marken sammanföras till en taxeringsenhet.
3.5. Taxeringsvärdenivå
3.5.1 Nuvarande ordning m. m.
Före 1970 års allmänna fastighetstaxering har man vid angivande av den åsyftade taxeringsvärdenivån förfarit så att man med hjälp av köpe— skillingsstatistiken tog fram den genomsnittliga överprisprocenten — dvs. det procenttal varmed köpeskillingarna genomsnittligt överstigit de försålda fastigheternas taxeringsvärden — för de år som förflutit efter den senaste allmänna fastighetstaxeringen. Överprisprocenten framtogs särskilt för varje kategori'av fastigheter. De framräknade överprispro- centerna reducerades av försiktighctsskäl med ett visst antal enheter; re- duktionstalet kunde vara olika för olika kategorier av fastigheter. De så- lunda reducerade procenttalen rekommenderades i samband med det 5. k. Stockholmsmötet som riktpunkt för den genomsnittliga lyftningen av taxeringsvärdenivån. Detta innebar att taxeringsvärdenivån bestäm- des ”nedifrån” nämligen genom en rekommendation om uppräkning med viss procent av de äldre taxeringsvärdena. Rekommendationerna gällde de genomsnittliga nivåerna.
Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering övergick man efter beslut vid Stockholmsmötet till ett nytt system för angivandet av den åsyftade taxeringsvärdenivån. Det nya systemet innebar att taxeringsvärdenivån i stället bestämdes ”uppifrån” dvs. genom en anknytning till sista årets salupriser, skäligen nedräknade för att tillgodose det traditionella försik— tighetskravet. .
Vid det i samband med Stockholmsmötet hållna interna mötet med landskamrerarna och förste taxeringsintendenterna m.fl. beslöts en
Prop. 1973: 162 160
taxeringsvärdenivå av 75 % för villor och jordbruksfastigheter samt .. 80 % för hyresfastigheter, kombinerade bostads- och affärsfastigheter samt ”rena” affärsfastigheter, därvid nivåerna i princip skulle grundas på 1968 års statistiskt belagda.köpeskillingsnivå. Vidare uttalades att, i den mån saluvärdet lades till grund för taxeringsvärdet, taxeringsvärde- nivån borde vara 80 % även för industrifastigheter.
Vid skogstaxeringen, som har avkastningsvärdet som värderings- grund, har nivåfrågan reglerats på annat sätt än taxeringsvärdenivån i övrigt. I fråga om skogen har riksdagen beslutat om viss reduktion av det avkastningsvärde som framräknats enligt Ska, s.k. säkerhetsmargi- nal. Bestämmelser om säkerhetsmarginal har meddelats inför de all-' männa fastighetstaxeringar, som ägt rum sedan Skvl trätt i kraft, dvs. taxeringarna åren 1957, 1965 och 1970. Genom säkerhetsmargina- len har det väntade utfallet av skogstaxeringen korrigerats för att önskat resultat skolat uppnås i fråga om nivå m. m.
Säkerhetsmarginalernas utformning har varit följande: Vid 1957 års taxering räknades bort högkonjunkturåret 1951 vid medelprisberäk- ningen, då detta års priser ansågs vara ej representativa. Bruttopriserna reducerades dessutom med 20 % (SFS 1956: 179). Vid 1965 års taxe- ring reducerades skogsvärdct per m3 skog med 3 kr., dock högst med 30 % (SFS 1964: 117). Vid 1970 års taxering reducerades skogsvärdet med ett fast avdrag om 100 kr. per hektar skogsmark, dock högst 30 % av summan av skogsvärdet, beräknat utan reduktion, och skogsmarks- värdet (SFS 1969: 209).
3.5.2. Utredningsförslaget 3.5.2.1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå
Främst tre skäl åberopades för den övergång, som skedde vid 1970 års taxering, till en ny metod för bestämning av taxeringsvärdenivån. För det första tog den äldre metoden inte tillräcklig hänsyn till sista årets överpriser. Vidare kunde rekommendationcrna om genomsnittlig höjning av resp. fastighetstypers tidigare taxeringsvärden med viss angi- ven procentsats motverka den individuella taxeringen av fastigheterna. Slutligen var metoden ägnad att medföra orättvisor mellan län eller and- ra områden för vilka särskilda överprisprocenter beräknats. Den ned- räkning av den genomsnittliga överprisprocenten med ett bestämt antal enheter, som den gamla metoden innebar, hade nämligen helt olika ver- kan, då reduktionen gjordes i ett område med ett högt överprisprocent- tal och då nedräkningen gjordes från ett procenttal som var avsevärt lägre. Metoden ansågs sålunda i och för sig vara ägnad att medföra vissa orättvisor de olika länen emellan.
Utfallet av 1970 års taxering har visat att den eftersträvade taxerings— värdenivån beräknad enligt den nya metoden och grundad på 1968 års
Prop. 1973: 162 161
marknadsvärdenivå i stort sett uppnåtts. Även i övrigt har den nya me- toden visat sig fungera väl som utgångspunkt för värderingen.
Enligt fastighetstaxeringsutredningen är det uppenbart att den bestäm— ning av taxeringsvärdenivån, som görs före de allmänna fastighetstaxe- ringarna, har en avgörande inverkan såväl på storleken av de taxerings- värden, som åsätts de enskilda fastigheterna, som på det samlade taxe— ringsresultatet. Utredningen finner det vara en brist att nivåbestäm- ningen görs utan att fråga därom finns uttryckligen reglerad i lag eller annan författning. Den centralt utfärdade rekommendationen torde nämligen inte ha annan författningsmässig täckning än det allmänna försiktighetskrav vid åsättande av taxeringsvärden, som KL:s regler i ämnet förutsätter.
Som tidigare berörts bör enligt utredningens mening även skogsfastig- heterna och skogsdelen av jordbruksfastigheterna marknadsvärderas. Om detta förslag antas, skulle —— om nuvarande system för bestäm- mande av taxeringsvärdenivån tillämpades även i fortsättningen — följ- den bli att även dessa fastigheters taxeringsvärdenivå bestämdes utan riksdagens medverkan. Detta vore enligt utredningens mening inte lämpligt.
Utredningen anser det i stället vara riktigast att riksdagen tar ställning till hela frågan om taxeringsvärdenivån, eftersom denna är av avgö- rande betydelse för taxeringen av de enskilda fastigheterna och också är väsentlig för det samlade taxeringsutfallet. Utredningen föreslår att detta sker i fortsättningen. _ Med det nu angivna ståndpunktstagandet uppkommer frågan om sär- skilda beslut om nivån bör fattas inför varje allmän fastighetstaxering eller om man nu kan ta principiell ställning till frågan om procentsatsen på grundval av de undersökningar som utredningen i detta sammanhang låtit företa.
Utredningen anser det sistnämnda alternativet vara lämpligast. Där- igenom uppkommer bl. a. den fördelen att en fastighetsägare kan med ett visst mått av säkerhet bedöma hur ett kommande taxeringsvärde på hans fastighet bör vara beskaffat. Utredningen anser sålunda att före- skrift nu bör lämnas i KL om den taxeringsvärdenivå som skall efter- strävas.
Antas förslaget, får det ankomma på RSV att bevaka om behov av en extra säkerhetsmarginal i förhållande till den lagfästa taxeringsvärde- nivån skulle föreligga inför en allmän fastighetstaxering. Skulle behov av en sådan särskild säkerhetsmarginal befinnas föreligga, bör RSV på- kalla lagstiftning därom.
Prop. 1973: 162 162
Hänvisningar till S3-5-2
- Prop. 1973:162: Avsnitt 3.4.23
3.529. Marknadsvärdenivåns tidsanknytning
Fastighetstaxeringsutredningen behandlar frågan om vilket års mark- nadsvärdenivå som bör läggas till grund för beräkningenav taxerings- värdenivån. .
Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering lade man den då statistiskt belagda köpeskillingsnivån — i huvudsak 1968 års nivå — till grund för beräkningen av taxeringsvärdenivån. Principiellt borde köpeskillingssta— tistiken fram till ingången av år 1970 ha ingått i underlaget. Detta kunde emellertid inte ske av tekniska skäl. Senare statistik än den som avsåg 1968 års nivå gick inte att ta fram till våren 1969, då rekommen- dationen om nivå skulle göras och värderingstabeller m.m. med ut- gångspunkt däri skulle upprättas. I den mån senare statistik var till- gänglig tordc den i vissa fall hautnyttjats för inställning av tabeller m. m. _ .
Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering kommer, såvitt utredningen kan bedöma, samma läge att föreligga i nu förevarande hänseende som år 1970. Det torde med andra ord inte finnas tekniska möjligheter för att vid nivåbestämningen utnyttja senare köpeskillingsstatistik än den som gäller det andra året före taxeringsåret, dvs. år 1973. .
Vid angivna förhållande torde följande alternativ stå till buds i fråga. om utformningen av bestämmelserna om marknadsvärdenivåns tidsan- knytning. _
Vid 1975 års taxering bör värderingen ske på grundval av taxerings— objektets beskaffenhet den 1 januari 1975. Vad därefter angår marknads- värdenivån synes nivåbestämningen kunna anknyta antingen till den sta- tistiskt belagda köpeskillingsnivån andra året före taxeringsåret, dvs. i fråga om 1975 års taxering till nivån under år 1973, eller till den pro- . gnosticeradc prisnivån vid taxeringsårcts ingång, dvs. i fråga om 1975 års taxering till den prognosticerade nivån den 1 januari 1975, eller till köpeskillingsnivån vid ingången. av året före taxeringsåret. Med hän— syn till förberedelsearbetet före allmän fastighetstaxering, måste prisni- vån bestämmas redan underde första månaderna av året före taxerings- året. Prisnivån bör halsamma tidsanknytning för hela riket och för alla slag av fastigheter.
Det första alternativet dvs. att Inivåbestämningen skulle generellt och utan jämkningsmöjlighet anknyta till den statistiskt belagda köpeskil- - lingsnivån andra året före taxeringsåret vill utredningen inte. förorda. Nivån bör anknytas till en'så sen tidpunkt som möjligt. En taxering på basis av köpeskillingsnivån andra året före taxeringsåret skulle knappast kunna godtas om starka förskjutningar i fastighetspriserna börjat in- träda vid slutet av andra året före taxeringsåret. Om fastighetspriserna vid nämnda tidpunkt notoriskt börjat att kraftigt falla, skulle en taxering på basis av den tidigare högre prisnivån knappast godtas av fastighetsä- garna.
Prop. 1973: 162 163
Utredningen förordar inte heller det andra alternativet, innebärande att nivåbestämningen skulle kunna anknyta till den prognosti'cerade pris- nivån vid taxeringsårets ingång. Man kan knappast förvänta-sig att fas- : tighetsägama skulle ha förtroende för en taxering, som sker på basis av en obligatoriskt föreskriven prognos beträffande prisutvecklingen.
Såsom ett tredje alternativ i fråga om nivåbestämningen har-utred- ningen angett att man anknyter till köpeskillingsnivån vid ingången av året före taxeringsåret, dvs." i fråga om 1975 års taxering till nivån den 1 januari 1974. Detta skulle betyda att man utgår från den senaste statis- tik, som finns tillgänglig, eller köpeskillingsstatistiken för år 1973 och,
om anledning därtill finns, justerar siffrorna med hänsyn till prisrörel-- ' - '
serna under året. Bedömningen härvidlag bör ankomma på RSV med hjälp av den expertis, som enligt vad utredningen föreslår tillfälligt bör knytas till verket under tiden för förarbetena till allmän fastighetstaxe- , ring. Om fastighetsmarknaden under år 1973 varit i huvudsak oföränd- rad, bör alltså 1973 års köpeskillingsstatistik kunna godtas såsom ut- tryck för prisnivån den 1 januari 1974. Om åter RSV i början av år 1974 skulle finna, att under år 1973 skett sådana påtagliga prisrörelser på fastighetsmarknaden att köpeskillingsstatistiken för år 1973 inte ger en i stort sett rättvisande bild av prisnivån den 1 januari 1974, bör RSV föranstalta om den korrigering av den statistiskt belagda köpeskillingsni- vån som nämnda prisrörelser skäligen bör föranleda.
Utredningen föreslår, att nivåbestämningen sker enligt det sist an- givna alternativet. Detta innebär att utredningen förordar ett system, som i sakligt hänseende i stort sett överensstämmer med vad som "tilläm- pades vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.
3.5 .2.3 Val av taxeringsvärdenivå
Till en början konstaterar fastighetstaxeringsutredningen att, om det hade varit möjligt att exakt förutse fastigheternas pris vid försäljning ' under normala förhållanden, det inte hade funnits anledning att åsätta fastigheterna lägre taxeringsvärden än som fullt ut motsvarade försälj- ' ningspriset. Fastigheterna hade då bort taxeras till 'fulla värdet på- samma sätt som man t. ex. vid förmögenhetstaxeringen upptar börsnotei rade aktier till fulla värdet enligt den noterade köpkursen. Ifråga om fastigheter kan man över huvud inte tala om deras verkliga eller sanna värde. Köpeskillingarna för likartade fastigheter kommer även vid för—" säljning under normala förhållanden att variera inom vissa gränser. Vi- dare kan man vid de allmänna fastighetstaxeringarna aldrig räkna med att ha vare sig tid eller sakkunnig personal till förfogande i sådan om- fattning att man kan göra en så noggrann värdering som i och för sig vore önskvärd. Rättssäkerheten kräver därför att taxeringsvärdet fast— ställs till viSs procent av det marknadsvärde, som man vid taxeringen bedömer att fastigheten äger. Även kommande fastighetstaxeringar bör
Prop. 1973: 162 164
därför enligt utredningens mening ske på basis av viss angiven taxerings- värdenivå. Denna nivå anger alltså det procenttal av marknadsvärdet, varmed taxeringsvärdet skall utföras.
Som en bakgrund för sina förslag om val av taxeringsvärdenivå fram- lägger utredningen vissa statistiska uppgifter och beräkningar samt en undersökning om spridning i-taxeringsvärdcnivåer vid allmän fastighets- taxering som utförts inom institutionen för fastighetsckonomi vid tek- niska högskolan i Stockholm under ledning av professorn Erik Carle- grim.
De taxeringsvärdenivåer (vägda tal) som uppnåddes för j 0 r d - b r 11 k 5 f a s ti g h e t vid 1933—1965 års taxeringar var enligt utred- ningen följande:
Taxeringsår Taxeringsvärdenivå 1933 90 % 1938 88 1945 71 % 1952 66 % 1957 79 % 1962 67 %
Enligt Carlegrims undersökning i fråga om 1970 års taxering, som grundat sig på 1970 års priser., var taxeringsvärdenivån för jordbruks- fastigheter vid sagda taxering i genomsnitt 70 %. De rekommendatio- ner som gavs inför 1970 års taxering byggde på 1968 års prisnivå, Med hänsyn till uppgifter från SCB om skillnader i 1968 och 1970 års pris- nivåer (vägta tal) anser utredningen att taxeringsvärdena för jordbruks— fastigheter vid 1970 års taxering genomsnittligt utgjorde omkring 75 % av 1968 års priser.
För a n n a n f a s t i g h e t kan enligt utredningen separata siffror för villor och för hyres- och affärsfastigheter redovisas först fr.o.m. 1952 års taxering. För villor uppnåddes följande nivåer, nämligen år 1952 67 %, år 1957 71 % samt år 1965 68 % för permanentbostäder och 59 % för fritidshus. För hyres— och affärsfastigheter blev nivåerna år 1952 75 %, år 1957 83 % och år 1965 76 %.
Carlegrim redovisar i fråga om 1970 års taxering utifrån samma för- utsättningar som nyss angetts för hans undersökning av taxeringsvärde- nivån för jordbruksfastigheterna — följande genomsnittliga taxerings- värdenivåer för olika huvudsakliga fastighetstyper av beskattningsnatu- ren annan fastighet:
Fastighetstyp Taxeringsvärdenivå Tomt för fritidsbostad 66 % Villor, rad- och kedjehus 74 % Fritidshus 77 % Hyreshus, bostad 80 % Hyreshus, ej bostad 81 % Industrifastigheter m. 11. 84 %
Tomt för permanentbostad 94 %
Prop. 1973: 162 165
Med hänsyn till inträffade ändringar i prisnivåer mellan år 1968 och år 1970 torde enligt utredningen —— på samma sätt som angetts i fråga om jordbruksfastigheterna -— 1970 års taxeringsvärdenivå för en- och tvåfamiljsfastigheter ligga 6 ä 7 procentenheter högre än den av Carle- grim redovisade taxeringsvärdenivån. För bostads- och affärsfastigheter (exkl. ”rena” affärsfastigheter) har någon prisförändring däremot inte konstaterats. Någon uppjustering av de procenttal som Carlegrim angett för dessa fastigheter skall därför inte ske.
Frågan om taxeringsvärdenivån kan uppdelas i- två delfrågor nämli- gen dels om man alltjämt bör arbeta med två (eller flera) skilda taxe- ringsvärdenivåer och dels vilken nivå (vilka nivåer) som skäligen bör väljas.
Frågan om man bör arbeta med mer än en nivå är avhängig av dels den genomsnittliga säkerhetsgrad, med vilken åsyftad taxeringsvärdenivå kan uppnås i fråga om olika fastighetstyper, dels spridningen kring detta genomsnitt i fråga om de-olika taxeringsobjekten.
Som tidigare nämnts har de genomsnittliga taxeringsvärdenivåer för det helt övervägande antalet fastighetstyper uppnåtts på ett tillfredsstäl- lande sätt. En spridning av taxeringsvärdena kring genomsnittet är enligt utredningen naturlig. Ett skäl härtill är att de faktiska köpeskillingarna av mer eller mindre subjektiva grunder ofta avviker från de värden, som en kunnig och erfaren värderingsman skulle åsätta objekten i fråga. Spridningen har i fråga om grupperna villor, rad- och kedjehus, hyres- hus (bostadshus), kombinerade hyres-, kontors- och/eller affärshus samt rena kontors och/eller affärshus visat sig vara förhållandevis ringa.
De skillnader, som förekommit mellan de olika fastighetskatcgorierna i fråga om den säkerhet, med vilken åsyftad genomsnittlig taxeringsvär- denivå uppnåtts och om spridningen kring genomsnittet, kan enligt ut- redningen anses tala för att taxeringsvärdenivån borde bestämmas olika för olika fastighetskatcgorier. Emellertid bör man enligt utredningen även beakta den allmänna trenden i fråga om prisutvecklingen på fastig— hetsmarknaden. En fastighetsägare ka-n lättare acceptera ett något högt taxeringsvärde om han med en viss säkerhet kan räkna med att fastighe- ten redan om något år ”vuxit i” sitt taxeringsvärde till följd av den rå— dande pristrenden. Detta betyder också, att man lättare kan acceptera en viss, icke obetydlig spridning av taxeringsvärdena i fråga om fastig- heter inom de kategorier, där sannolikheten talar för fortsatt stegring av fastighetspriserna. Enligt av SCB lämnade uppgifter uppgår skillnaden mellan 1968 och 1970 års prisnivåer i vägda tal, för en- och tvåfamiljs- fastigheter (permanentbostäder) till drygt 9 %, för fritidshus till drygt 10 % och för jordbruksfastigheter till nära 7 %. För bostads— och affärsfastigheter (exkl. ”rena” affärsfastigheter) har någon prisföränd- ring däremot inte inträtt. Enligt utredningens mening har man även under den nästkommande taxeringsperioden sannolikt att räkna med
Prop. 1973: 162 . 166
prisstegringar på villor för permanent boende samt,:om" ock i mindre grad,. på fritidshus och jordbruksfastigheter. Beträffande hyreshus och' industrifastigheter får däremot prisutvecklingen anses mera osäker.
Enligt utredningens mening har man vid val av taxeringsvärdenivå att välja mellan tre alternativ. Det ena alternativet är att man väljer-olika taxeringsvärdenivåer för olika fastighetskategorier. Olika taxeringsvär- denivåer innebär att man behandlar fastighetsägarna inom resp. fastig- hetsgrupper olika trots att den stora mängden av fastigheter är ”rätt” taxerade. Detta måste innebära en orättvisa mellan fastighetsägarna in-. bördes. Om man skulle ha olika nivåer, borde frågan överlämnas" till ' RSV för avgörande i form-av anvisningar för taxeringen. Utredningen anser emellertid att nivåfrågan bör regleras lagstiftningsvägen och att olika taxeringsvärdenivåer helst inte bör förekomma.
De båda andra alternativen innebär att man har: en enda taxeringsvär- denivå. De nivåer, som manldärvid har att välja mellan, år enligt utred— ningens mening 75 % eller 80 % dvs. endera av de vid 1.970 'årsall— männa fastighetstaxering rekommenderade nivåerna-. En lägre nivå än 75 % bör enligt utredningens mening inte accepteras. Osäkerheten vid taxeringen kan inte för någon fastighetskatcgori anses motivera ett lägre procenttal. Å andra sidan anser utredningen, att man inte börvälja en högre nivå än 80 %. En högre nivå får-anses utesluten med-hänsyn till den påvisade spridningen av taxeringsvärdena kring genomsnittet för vissa fastighetskatcgorier. '
En 75-procentig nivå måste principiellt. anses låg med tanke på att taxeringsvärdena till huvudsaklig del måste anses ”rätt" åsatta. Man kan här inte underlåta att göra jämförelse med ägare av förmögenhetstill- gångar av andra slag, som förmögenhetstaxeras till fulla värdet. Rättvi- seskäl får därför anses tala- föratt man inte'väljer en lägre nivå än som är påkallad med hänsyn till ofullkomligheter ifråga om taxeringsförfa-- randet. Carlegrim har belyst dessa ofullkomlighetér bl. a.-genom en re- dovisning av övertaxeringsfrekvenseni Termen övertaxering har därvid använts i betydelse av att köpeskillingen vid senare skedd "försäljning varit lägre än taxeringsvärdet. Övertaxerin'gsfrekVensen har varit-påfal- lande hög i fråga om obebyggda villatomter och industrifastigheter. Den har varit hög även beträffande kombinerade hyres-', kontors- och/eller affärshus samt ”rena” kontors-' och/eller affärshus. Den omständighe- ten, att en fastighet blivit övertaxerad innebär inte i och'för sig att fas- tigheten blivit taxerad felaktigt. Taxeringsvärdet bör bestämmas i rela- tion till marknadsvärdet dvs. det: mest sannolika-priset på den" allmänna marknaden. Bl. a. på grund av omständigheter som sammanhängermed köparens eller säljarens individuella förhållanden varierar köpeskilling- arna inom ganska vida .gränser. Därav följer att man inte kan påstå, att en fastighets marknadsvärde understigertaxeringsvärdet, enbart av .den anledningen att vid skedd försäljning köpeskillingen för fastigheten un-
Prop. 1973: 162 167
derstiger taxeringsvärdet och fastigheten därför klassas som" öv'ertax'e- rad. ' ' ' '
Vid en bedömning av säkerheten vid taxeringen av'olika fastighetsty—- ' per uttalar utredningen först att den anser säkerheten i taxeringen av" ' villafastigheter m. fl. vara så god att en nivå av 80 % ter sig motiverad.'
För hyres- och affärs'fastigheterna blev den uppnådda taxeringsvär- denivån särskilt i fråga omde större' objekten inte oväsentligt högre'än den rekommenderade nivån,' 80 %. Redan en taxeringsvärdenivå av 80 % innebär sålunda vid en bättre genomförd taxering i åtskil- liga fall en sänkning- av taxeringsvärdena. En taxeringsvärdenivå av 75 % skulle —— om inga prisstegringar på hyreshusen skulle uppkomma- under nu löpande taxerings'period' — innebära en allmän sänkning av taxeringsvärdena för denna fastighetskatcgori.
Även för industrifastigheterna blev den uppnådda taxeringsvärdenivån något högre än den rekommenderade, 80 %. Industrifastigheterna erbju— der problem antingen nivån bestäms till 75 eller till 80 %. Detta s'am- manhänger med att någon egentlig marknad inte finns -i fråga om in- dustrifastigheter. Utredningen räknar emellertid ?med att de ändringar av taxeringsorganisationen och taxeringsförfaran'det som utredningen före- slår skall göra det möjligt att åstadkomma en förbättrad och mera lik- formig taxering av industrifastigheterna. Utredningen anser därför skäl föreligga att för dessa fastigheter bibehålla den vid 1970 ars allmänna fastighetstaxering rekommenderade nivån 800" ,-'0.
Jordbruksfastigheterna utgör antalsmässigt 160” fo av de skattepliktiga fastigheterna' 1 riket men värdemässigt endast 1'121 12” m. Den rekom- menderade nivån vid 1970- ars allmänna fastighetstaxering var 755” ,'(. Att denna nivå valdes, får i huvudsak ses som en konsekvens av ställ- ningstagandet i fråga om villor; dessa grupper ansågs böra behandlas likartat. Enligt Carlegrims undersökning uppnåddes den rekommende- rade nivån i fråga om fastigheter med taxeringsvärde över 100 000 kr. ' Däremot blev den genomsnittliga nivån enligt nämnda undersökning nå- got lägre än den rekommenderade för mindre jordbruksfastigheter. Spridningen kring genomsnittet var inte oväsentlig. Jordbruksfastighe- terna utgör enligt utredningens mening en alltför liten grupp av fastighe- terna i riket för att de skall få styra valet av en för de olika fastighets— grupperna gemensam taxeringsvärdenivå. Valet står därför mellan att fastlägga en nivå av 80 % även för jordbruksfastigheterna eller att för dessa fastigheter ha en särskild,'lägre nivå dvs. 75 %.- Utredningen anser emellertid som tidigare- angetts att olika taxeringsvärdenivåer helst inte bör förekomma. Utredningen har stannat för uppfattningen att jord- bruksfastigheterna i fråga om val av taxeringsvärdenivå bör behandlas lika med fastighetsbeståndet i övrigt. Även för jordbruksfastigheterna föreslås sålunda en nivå av 80 %
Prop. 1973: 162 168
Utredningen anför att man för att kunna hålla en viss önskad taxe- ringsvärdenivå måste vara beredd att vid varje allmän fastighetstaxering genomföra sådana genomsnittliga. taxeringsvärdehöjningar som motsva- rar prisstegringen för resp. fastighetskatcgori under den gångna taxe- ringsperioden. De genomsnittliga taxeringsvärdehöjningar, som erford- ras år 1975, sammanhänger emellertid förutom med inträffade prissteg- ringar även med valet av taxeringsvärdenivå för 1975 års taxering och med den taxeringsvärdenivå, som uppnåddes vid 1970 års allmänna fas- tighetstaxering. Utredningen anser att om man vid 1975 års taxering väljer en nivå av 80 % det endast beträffande jordbruksfastigheterna fordras en taxeringsvärdehöjning som är nämnvärt större än som'mot- svarar skillnaden mellan 1968 och 1973 års prisnivåer för resp. fastig- hetskategorier.
Den taxeringsvärdehöjning som vid en taxeringsvärdenivå av 80 % genomsnittligt skulle krävas för jordbruksfastigheter ligger inte fullt tio procentenheter över den höjning som är erforderlig för att kompensera de antagna prisstegringarna. På motsvarande sätt blir de taxeringsvärde- höjningar, som genomsnittligt skulle krävas vid en 75-procentig taxe- ringsvärdenivå, inte fullt 10 % lägre än de antagna prisstegnngarna utom beträffande jordbruksfastigheter, för vilka. taxeringsvärdehöjning— arna skulle bli av samma storleksordning som prisstegringarna. 1
Utredningen föreslår att i 9 & KL skall inskrivas att taxeringsvärde skall åsättas till belopp, som motsvarar 80 % av taxeringsenhetens marknadsvärde.
Med hänsyn till den osäkerhet som kan föreligga på grund av väsent- liga omläggningar vid taxeringen av jordbruksfastigheter föreslår utred- ningen i andra hand att KL ändras på sätt förut angetts men att som övergångsbestämmelse föreskrivs, att vid 1975 års allmänna fastighetsc- taxering taxeringsvärde på jordbruksfastighet skall åsättas till det belopp som motsvarar 75 % av taxeringsenhetens marknadsvärde.
Utredningen föreslår vidare vissa säkerhetsregler i förhållande till nyssnämnda generella nivåregel. Detta gäller fastighetstyper, i fråga om vilka säkerheten vid värderingen är lägre än normalt, t. ex. fastigheter med exploateringsvärde och vissa stora jordegendomar. För dessa före- slås en föreskrift som innebär att, om säkerheten vid uppskattningen av taxeringsenhets marknadsvärde är lägre än normalt, taxeringsvärdet får i skälig mån nedsättas under det belopp som eljest skolat åsättas. Vidare skall det enligt utredningen ankomma på RSV att vid onormala mark- nadssituationer påkalla lagstiftning om ”säkerhetsmarginal” i förhål- lande till stadgad taxeringsvärdenivå.
Prop. 1973: 162 169
3.5.3. Remissyttrandena 3.5.3.1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå
Förslaget att taxeringsvärdet bör bestämmas till viss angiven procent- andel av taxeringsenhetens marknadsvärde har mottagits positivt av den helt övervägande delen av remissinstanserna. Detsamma gäller för- slaget att taxeringsvärdenivån skall fastställas med riksdagens medverkan och lagfästas i KL. Bland de remissinstanser som ger uttryck för denna ståndpunkt är RSV, kammarrätten i Göteborg, Göta hovrätt, lantbruks- styrelsen, Ianltnäteristyrelsen, länsstyrelserna i östergötlands och Skara- borgs län, Lantbrukets skattedelegation och Svenska kommunförbundet.
Skogshögskolan, lantbrukshögskolan och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker i princip förslaget men anser att riksdagen bör pröva taxeringsvärdenivåns höjd inför varje allmän fastighetstaxering.
Några remissinstanser framför kritiska synpunkter på förslaget. Läns- styrelsen i Västernorrlands län ifråga-sätter om inte huvudregeln även fortsättningsvis bör vara att taxeringsvärdet i princip skall motsvara taxeringsenhetens marknadsvärde. Med en lagstadgad 80 % taxerings- värdenivå förlorar undervärderingen sin karaktär av säkerhetsmarginal. En ny säkerhetsmarginal torde därför komma att sökas under 80 % vilket kan verka som en omotiverad press nedåt på taxeringsv'zirdena.
3.532 .N-larknadsvärdenivåns tidsanknytning
Förslaget att man vid nivåbestämningen skall anknyta till marknads- värdenivån vid ingången av året före taxeringsåret tillstyrks eller läm- nas utan erinran av flertalet remissinstanser, t. ex. RSV, kammarrätten i Göteborg, lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna [ Östergötlands, lllalmöhtts, Örebro och Kopparbergs lätt. RSV anför bl. a. att senare köpeskillingsstatistik inte kommer att finnas tillgänglig. Systemet inne- bär vid stigande priser en säkerhet mot att en för hög nivå skulle kom- ma att ligga till grund för taxeringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att taxeringsvärdenivåns anknytning till köpeskillingsnivån den 1 januari 1974 innebär att påtagliga prisrörelser under år 1973 blir iakt— tagna vilket befrämjar strävandena att få större anknytning till aktuella värden.
Några remissinstanser —- bl. a. bankinspektimten, lantbruks/zögskolan och Lantbrukets skattedelegation —— anser att anknytningen bör ske till köpeskillingsnivån under hela andra året före taxeringsåret. Bankinspek- tionen framhåller att marknadsvärdenivån bör bestämmas på grund- val av ett så säkert statistiskt underlag som möjligt. Det statistiska un- derlaget torde knappast vara tillräckligt för att för enskilda orter tillåta några säkra slutsatser om förskjutningar i marknadsvärdenivån under en så begränsad tid som senare delen av ett år. Lantbrukets skattedelega- tion anför bl.a. att om man skall försöka utläsa en pristrend under det
Prop. 1973: 162 170
aktuella underlagsåret är risken påtaglig att riktvärdena kommer att på- verkas av mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Någon justering uppåt av värdena bör i vart fall inte få förekomma med mindre mycket starka belägg finns därför. Lantbrukshögskolan anser att ett frångående av den genomsnittliga prisnivån för andra året före taxeringsåret skulle kunna komma i fråga endast om en tydlig trend kunnat märkas även under tidigare år.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att fastighetens värde vid taxerings- årets ingång även i fortsättningen i princip skall ligga till grund för taxe— ringsvärdet. Tekniska och praktiska svårigheter beträffande prisstatisti- ken m. m. föranleder inte länsstyrelsen till annan bedömning.
3.5.33 Val av taxeringsvärdenivå Förslaget om en gemensam taxeringsvärdenivå för alla fastighetstyper tillstyrks i princip av den helt övervägande delen av remissinstanserna. Kammarrätten i Göteborg framhåller att framför allt rättvisesynpunkter talar för att taxeringsvärdenivån bör vara gemensam för alla fastigheter. CF D anför att en gemensam taxeringsvärdenivå för alla fastighetstyper innebär en förenkling för användare av taxerings— uppgifter. Nuvarande system med differentierade nivåer kräver tillgång till kod för beskattningsnatur och typkod för att av taxeringsvärden få fram ett underlag för marknadsvärden. Några remissinstanser förordar en differentierad taxeringsvärdenivå. Sveriges jordbrukskasseförbund anser att taxeringsvärdenivån bör vara 75% för jordbruksfastigheter men att den kan vara högre för andra fas- tighetstyper. Utredningens i första hand gjorda förslag att taxeringsvärdenivån skall bestämmas till 80 % för alla fastigheter tillstyrks av många re- missinstanser, t.ex. RSV, kammarrätten i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län, LO, SACO, Svenska konnnztnförbundet, Svenska landstingsförbttndet och TCO. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bl.a. att såsom utred- ningen framhållit innebär den omständigheten att en fastighet blivit- övertaxerad i och för sig inte att den blivit felaktigt taxerad, Bl.a. kan köparens eller säljarens individuella förhållanden ha påverkat köpe- skillingen. I och för sig är en övertaxeringsfrekvens av. 12%'som Carlegrim redovisat när det gäller köp som skett under taxeringsåret inte stor. Bilden av undertaxeringsfrekvensen har blivit undanskymd i betänkandet. Vid bedömningen av vad som kan vara skälig taxerings- värdenivå .bör man inte bortse från att taxeringsvärdena avser en fem- årsperiod. En övertaxering under taxeringsåret blir under normala för- hållanden inhämtad efter ett eller annat år och i slutet av femårs- perioden vanligen förbytt i undertaxering. I princip borde taxerings-
Prop. 1973: 162 _ . 171
värdet vara identiskt med marknadsvärdet, Eftersom det av naturliga skäl inte är möjligt att göra bedömningen exakt, måste man i fort- sättningen llksom hittills ha en'viss säkerhetsmarginal. Den föreslagna taxeringsvärdenivån 80 % är enligt länsstyrelsens mening uttryck för en långt driven försiktighet.
Åtskilliga remissinstanser förordar att en 7 5 - p r 0 e e n t ig *ta x e— r i n g 5 v ä 1' d e n iv å bestäms -' för samtliga fastigheter. Detta" gäller bl.a. tekniska högskolan i Stockholm," bankinspekt'ionen, "Lantbrukets skattedelegation, SHIO, Svensk industriförening "och Svenska revisor-' samfundet. Bankinspektionen' anför att redan en taxeringsvärdenivå på 75 % skulle medföra icke obetydliga övertaxeringsfrekveriser. Enligt inspektionens mening kan en taxeringsvärdenivå på 75 % principiellt inte anses låg. Den rekommenderade taxeringsvärdenivån för-Villafastig- heter inför 1970 års allmänna fastighetstaxering utgjorde 75 %,lmedan' den uppnådda nivån uppgick till ca 80 %. En liknande differens torde inte kunna uteslutas vid kommande allmänna fastighetstaxeringar. Även -' detta förhållande manar till försiktighet vid fastställande av taxerings- värdenivån. Tekniska högskolan i Stockholm framhåller'att resultatet av 1970 års allmänna fastighetstaxering visar att man måste tillämpa stor försiktighet vid fastighetstaxeringen om övervärdering i väsentlig utsträckning skall kunna undvikas. Man bör med hänsyn till tidigare erfarenheter hålla en betryggande säkerhetsmarginal intill dess en upp- följning av kommande taxeringar visar att" marginalen kan minskas. Högskolan understryker vidare vikten av att man tar hänsyn till pris— utvecklingen över en längre period och framhåller särskilt angelägen- heten av att tendenser till sjunkande faslighetspriser beaktas så att övervärderingar vid fastighetstaxeringen i görlig mån _'undviks.
Flertalet av de remissinstanser söm yttrat sig i fråga om taxeringsvär- denivåns höjd tillstyrker utredningens andra hands för- sl ag att nivån generellt skall vara 80 % men att i övergångsbestäm- melse skall föreskrivas att jordbruksfastigheterna skall taxeras efter en 75-procentig nivå vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Bland de remissinstanser som förordar detta alternativ är kannnarräncn ;" Stack- holm, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,llt'insstyrelserna ;" Stock- holms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Kopparbergs och Jämtlands län, Samfundet för fastighets'trr'it'clet'ing och Sveriges skogsägareförening- ars riksförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att övergången till SO-procentig taxeringsvärdenivå bör göras så mjuk som möjligt för jordbruksfastigheterna och att man därför vid 1975 års taxering bör inrikta sig på en nivå av 75 %. Härför talar också den ovisshet beträf- fande taxeringsvärdenivån som de nya grunderna för skogstaxering för med sig. Svenska landstingsförbu'ndet anför att en SO-procentig nivå. skulle innebära endast en mindre'ökning av garantibeloppen för jord- bruksfastigheter. Med hänsyn därtill vill förbundet, som i princip
Prop. 1973: 162 172
förordar en SO-procentig nivå, inte motsätta sig utredningens andra hands förslag.
Bl. a. Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser att en 80-procen- tig nivå är för hög samt att det bör ankomma på RSV att rekommen- dera lämplig taxeringsvärdenivå.
Förslagen om extra säkerhetsmarginaler har behand- lats av några remissinstanser. Lantbrukets skattedelegation anser att den extra säkerhetsmarginalen bör användas då ny lagstiftning, som kan för— väntas mcdföra sänkta fastighetspriser, är förestående. I ett sådant läge måste risken för övertaxering framstå som mycket stor och därför på- kalla extra åtgärder. Sveriges jordägareförbund anför bl.a. att man re- dan i de grundläggande bestämmelserna i 9 & KL bör hänvisa till de i anvisningarna angivna möjligheterna att frångå den normala taxerings— värdenivån. I anvisningarna bör som exempel på jämkning anges även den situationen, att tillgängligt ortsprismaterial inte är representativt för värderingen av taxeringsenheten. RSV föreslår att man i anvisningstex- ten skall ange att säkerhetsmarginalen kan behöva tillämpas bl. a. i fråga om mycket stora jordbruksfastigheter. Lantbrukets skattedelegation ger uttryck för liknande synpunkter. Bostadsskattekommittén understryker vikten av att de antagna marknadsvärden, på vilka taxeringsvärdena be- räknas, blir så realistiska som möjligt. Både rättssäkerhetsskäl och hän- syn till kreditväsendet talar för att taxeringsvärdena bibehåller sin ka- raktär av försiktigt beräknade värden, som normalt skall kunna uttas även vid en nödtvungen realisation.
Vissa särskilda frågor om taxeringsvärdenivån vid taxeringen av vat- tenfallsfastigheter och kraftindustrin i övrigt har tagits upp av statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningen. Vattenfallsvcrket an- för att om förslaget genomförs kommer taxeringsvärdena för vatten- kraftanläggningar att sjunka eftersom taxeringsvärdenivån för dessa enligt särskilda anvisningar bestämts till 100 % vid 1970 års taxering. Vattenkraftkommunerna skulle därigenom få minskat skatteunderlag in- te bara vid effektiv garantibeskattning utan även när inkomst av kraft- produktion skall fördelas, särskilt med hänsyn till en väntad höjning av kärnkraftstationernas taxeringsvärden. Verket förklarar sig berett bl. a. att tillstyrka åtgärder vid fastighetstaxeringen som hindrar att garanti— beloppen inom vattenkraftkommunerna minskar till följd av nu aktuell reglering. I värderingssammanhang bedöms investering i maskinell ut— rustning vara ett större risktagande än investering i byggnader. För- siktighetsregeln bjuder att taxeringsvärdenivån för byggnader med till- behör avsedda för industriell produktion, bör sättas lägre än för övriga byggnader. Vid 1970 års taxering utgjordes i genomsnitt byggnadsvärdet till ca 25 % av värdet på fasta maskiner. För värmekraftverk (kärnkraft, oljekondens, gasturbiner etc.) utgör andelen maskiner mellan 70 och
Prop. 1973: 162 173
90 %. För verkets värmekraftanläggningar bestämdes taxeringsvärde- nivån oftast till ca 65 % för de fasta maskinerna, medan vissa andra maskiner som vid 1975 års taxering skulle komma att ingå i taxerings- värdet, hittills varit lös egendom. Förslaget innebär således en för vär- mekraftanläggningar avsevärt höjd taxeringsvärdenivå. Verket anser att i lagtexten skall anges undantag från den generella taxeringsvärdenivån i de fall taxeringsenheten består av fastighet med byggnadstillbehör som huvudsakligen består av maskinell utrustning för industriell produktion. Kraftverksföreningen framför liknande synpunkter men anser att nivån i fråga om värmekraftverken skall kunna sättas vid 60 %. Värmekraftver- kens livslängd torde med hänsyn bl. a. till den snabba tekniska utveck- lingen vara- 20 år 25 år. Det torde vidare bli vanligt att värmekraftverken efter kanske halva livslängden blir omoderna och får stå som reservan- läggning. Kraftverksföreningen föreslår därför att man anger i anvis- ningstexten att den generella taxeringsvärdenivån reduceras, om bygg— nadsvärde för kraftproduktionsanläggning till betydande delar härrör från maskinell utrustning med relativt kort livslängd eller där särskilda skäl i övrigt föreligger. Skulle större delen av värdet härröra från sådan utrustning, får taxeringsvärdet nedsättas till 60 % av marknadsvärdet (det tekniska nuvärdet). Beträffande vattenkraftverk gäller att andelen fasta maskiner i stort sett sammanfaller med genomsnittet för industri- fastigheterna i landet och att dessa maskiner har en längre livslängd än för värmekraftanläggningar. För vattenkraftverken fordras inga sär- skilda undantag från den generella taxeringsvärdenivån.
Frågor om den framtida prisutvecklingcns betydelse vid val av taxe- ringsvärdenivå berörs bl.a. av tekniska högskolan i Stockholm och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Tekniska högskolan anför att vad gäller samtliga slag av bostäder under de senaste åren har börjat uppkomma ett balanstillstånd och i vissa- ortcr har t.o.m. uppkommit betydande överskott av bostadslägenheter. Dessa överskott måste på sikt få konsekvenser för värdenivån för hyresfastighetcr. Samtidigt på- går en överflyttning av bostadsproduktionen från flerfamiljshus till små— hus, vilket så småningom bör verka reducerande också på prisnivån för småhusfastigheter. Byggnadsentreprenörföreningcn framhåller bl.a. att förslag till lagstiftning från bostadsfinansieringsutredningen och bostads- skattekommittén väntas få en avgörande betydelse för prisbildningen på hyresfastigheter resp. villafastigheter. Det är osannolikt att dessa verkningar kommer att kunna beaktas via köpeskillingsstatistiken vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Inte heller konsekvenserna av den nya saneringslagstiftningen samt av det förslag som framlagts av den s.k. byggnadskonkurrensutredningen torde komma fram i denna sta— tistik.
Prop. 1973: 162 174
3.6. Skogstaxeringen
3.6.1. Nuvarande ordning
I Skvl lämnas dels materiella föreskrifter om den metod som skall an- vändas vid skogstaxeringen, dels formella regler avseende förfarandet m.m. vid denna taxering. Skvl är uppdelad på sju avdelningar.'Av dessa avser de första två värderingen. De övriga avdelningarna hänför sig till förfarandet.
! avdelning A. Allmänna 1'ärderingsgrnnder ges en närmare bestäm- ning av det avkastningsvärde, som enligt 9 & KL skall vara en skogsfas- tighets taxeringsvärde. Däri stadgas bl." a. att skogsmark med. därå växande skog skall värderas med hänsyn till markens produktionsför- måga, det tillstånd vari den växande skogen befinner sig samt den av- kastning i penningar som med beaktande av dessa'omständigheter kan antas för framtiden bli uttagen under förutsättning att ett efter förhål- landena avpassat uthålligt skogsbruk kommer att bedrivas därf
I avdelning A föreskrivs vidare att utgångspunkt för den föreskrivna värderingsmetoden är den s.k. normaliserade genomsnittsskogen. Sådan skog anges inom skogligt sett likartade s.k. tillväxtområden. Prissätt- ningen på rotstående skog sker för olika avsättningslägen, betingade av variationer i avverknings- och transportkostnader. Till grund för pris- sättningen läggs bruttopriser samt avverknings- och transportkostnader' enligt en s.k. femårsregel. Denna hänför sig till medeltalen av gällande ' medelhöstpriser och motsvarande kostnader under den period om fem kalenderår, som utgår med tredje kalenderåret före taxeringsåret. Pri- serna (kostnaderna) förutsätts förbli konstanta även vid framtida av- verkningar. _
För varje års avkastning, uppskattad i penningar, görs avdrag för bc- - räknade allmänna kostnader. Nettoavkastningarna diskonteras därefter till nuvärden och sammanläggs. Därigenom erhålls skogens hela nu- värdc (s.k. förväntningsvärde), vilket är det resultat som eftersträvas vid taxering enligt Skvl. .
En sammanfattande beskrivning lämnas härefter av uppskattningsför- farandet. Detta sker för varje taxeringsenhet med utgångspunkt i dels markens godhetsgrad, dels _det mätbara virkesförrådet. Detta är upp- delat på trädslagsklasser och förrådsgrupper.
Förväntningsvärdet bestäms vidare med ledning av skogskubikme— terpriset för ett grövre och ett klenare typträd inom varje trädslagsklass i varje avsättningsläge samt markvärde- och skogsvärdefaktorer, uträk- nade på grundval av prisrelationer mellan det grövre och det klenare typträdet. Avdrag görs därvid för det beräknade nuvärdet av framtida. allmänna kostnader.
Den detaljerade utformningen av värderingsmetodcn redovisas under tretton punkter i avdelning B. I punkt 1 definieras vad som förstås med
Prop. 1973: 162 175
skogsmark. Enligt denna punkt gäller främst att såsom skogsmark skall tas upp all icke odlad mark som, vare sig den vid tillfället är skogbä- rande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
I punkt 2 lämnas regler för hur skogsmarksarealen skall beräknas och i punkt 3 föreskrivs att riket med hänsyn till olikheter i skogsmarkens produktionsförmåga och det sätt varpå skogsbruket bedrivs skall indelas i sex tillväxtområden. Enligt punkt 4 ska-ll markens godhetsgrad bestäm- mas i fyra eller flera godhetsklasser per län. Godhetsgraden "bedöms ef- ter markens beskaffenhet med hänsyn till den virkesavkastning, som framdeles kan förväntas. . .
I punkt 5 lämnas regler för uppskattning av virkesförrådets storlek._ Enligt denna punkt kan uppskattningen göras enligt tre metoder. Dessa är dels en fullständig uppskattningsmetod, dels två summariska metoder. Virkesförrådet skall anges i m” skog, definierat som ni3 fast mått på bark. '
Den fullständiga uppskattningsmetoden skall användas, då tillfreds- ställande uppgifter för en uppskattning av virkesförrådet finns. Virkes- förrådet fördelas, då den fullständiga metoden används, på tre trädslags- klasser, fördelade på två eller tre förrådsgrupper med hänsyn .till virkets grovlek.
Den ursprungliga summariska metoden kan användas om en barrskog är normal till sin sammansättning, därvid grovskogen anges i tiotal pro- cent. Om tall och gran behandlats som skilda prisgrupper skall före- komsten av gran upptas med en noggrannhet av minst 25 % I vissa fall kan även lövskog uppskattas enligt denna metod.
Den andra summariska metoden, som införts och använts först vid 1970 års taxering, kan tillämpas på taxeringsenheter om mindre än 50 ha i de fem nordligaste länen och mindre än 25 ha i övriga län. Därvid hänförs virkesförrådet till en av tre eller fyra virkesförrådsklasser och den grova barrskogen till en av tre eller fyra grovleksklasser.
I punkt 6 lämnas bestämmelser om skogskubikmetcrpriset. Detta fast— ställs för ett grövre (30 cm) typträd och ett klena-re (20 cm) typträd för varje trädslagsklass inom olika avsättningslägen i varje enhetligt prisom- råde inom ett län. Skogskubikmeterpriset är avhängigt av den aptering av typträd som för olika apterin'gsområden fastställs av skogshögskolan ' efter samråd med Skogsstyrelsen. Skogskubikmeterpriset är ett nettopris, som erhålls sedan från femårsmedeltalcn för bruttopriserna dragits mot-- svarande medeltal för de direkta avverknings- och transportkostna- derna. Hänsyn till variationer i de direkta kostnaderna och avsättnings- läget kan tas genom fördelning av skogarna på olika omkostnadsklasser. Skogskubikmeterpriset kan reduceras vid förekomst av tekniska fel i vir- ket. '
För de 5. k. allmänna kostnaderna'inom skogsbruket lämnas föreskrif- ter i punkt 7. Därmed avses kostnaderna för förvaltning och" bevakning, "
Prop. 1973: 162 176
för skogens vård samt för föryngrings- och skyddsåtgärder." Vidare avses kostnader för väg- och dikesunderhåll, för skogsindelning samt sådana övriga kostnader för fasta anläggningar och fast arbetskraft, som inte in- ryms i direkta avverknings- och transportkostnader, liksom vissa skatter. Dessa kostnader beräknas till 33 % av skogskubikmeterpriset. Förhöjt avdrag för allmänna kostnader upp till 50 % av skogskubikmeterpriset kan efter prövning medges bl. a. om avsättningsläget ä-r dåligt.
Förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna för ett grövre (30 cm) och ett klenare (20 cm) typträd (prisrelationen) inom en trädslagsklass bestämmer enligt punkt 8 priserna för samtliga dimensioner inom klas- sen. Detta sker genom tillämpning av skogsvärde- och markvärdefakto- rerna, som fastställs av Kungl. Maj:t enligt föreskrift i avdelning C i in- struktionen. Nämnda faktorer utnyttjas då skogsvärdet resp. skogs- marksvärdet framräknas. Reglerna härför lämnas i punkterna 9 och 10. [ punkt 9 sägs bl. a. att skogsvärdet per förrådsgrupp erhålls genom att virkesförrådet multipliceras dels med skogskubikmeterpriset för det grövre typträdet efter avdrag för allmänna kostnader, dels med tillämp- lig skogsvärdefaktor. Skogsvärdet för fastigheten erhålls genom att vär- dena av de olika förrådsgrupperna därefter sammanläggs.
Under punkt 11 lämnas föreskrifter om förfarandet vid prisvariatio— ner inom en trädslagsklass och i punkt 12 sägs att om ett skogsområde belastas med servitut eller annan liknande rättighet, kan på grund därav nedsättning ske av skogsvärdet eller skogsmarksvärdet.
I punkt 13 anges den uppskattningsenhet för vilken skogstaxeringen skall ske. I princip skall en taxeringsenhet uppskattas efter de skogliga förhållanden, som i genomsnitt råder på hela taxeringsenheten. Om i Skogli-gt avseende väsentligt skilda förhållanden råder på olika delar av taxeringsenheten, får dock —— om taxeringen därigenom avsevärt under- lättas —— särskild uppskattning ske av de olika delarna.
Processuella och andra formella regler om skogstaxeringen finns i Ska och TF. Vidare lämnas sådana regler i centrala och lokala anvisningar.
Enligt avdelning C i Skvl skall Kungl. Maj:t före allmän fastighets- taxering fastställa tabeller med skogs- och markvärdefaktorema. Dessa skall anges i tabellen för varje tillväxtområde. 1 avdelning C anges även den förräntningsprocent (diskonteringsprocent) efter vilken förvänt- ningsvärdet (avkastningsvärdet) på skog och mark skall beräknas. Den är 5 %. Enligt avdelning D i Ska skall skogshögskolan senast den 15 april året före taxeringsåret efter samråd med Skogsstyrelsen fastställa de centrala skogstaxeringsanvisningar, som skall gälla för den kom- mande taxeringsperioden. Dessa skall innehålla vissa apteringsanvis- ningar och omräkningstal. Skogshögskolan skall vidare senast den 1 au- gusti året före taxeringsåret lämna på riksskogstaxeringama grundade
Prop. 1973: 162 177
uppgifter till varje länsstyrelse om skogliga förhållanden i länet såsom' area-l skogsmark, genomsnittlig godhetsgrad m.m. I avdelning E före- skrivs att Skogsstyrelsen senast den 15 april året före taxeringsåret skall efter samråd med domänstyrelsen och skogshögskolan till varje länssty- relse lämna uppgifter om bruttohöstpriser och direkta avverknings- och ' transportkostnader (s. k. femårsmedeltal) samt förslag om vilka- trädslag, som skall behandlas som en särskild grupp inom en trädslagsklass och vilka priser som skall tillämpas för olika typträd.
Innehållet i de lokala skogstaxeringsanvisningarna regleras i avdelning F i Ska. Anvisningarna skall upprättas för län eller del av län och inne- hålla alla de skogliga uppgifter som är nödvändiga för taxeringen av skogsfastigheter, såsom uppgifter om virkesförråd, trädslagsklass, för— rådsgrupper och trädslag samt godhetsklasser. Till stor del skall anvis- ningarna ges form av hjälptabeller.
Enligt 143 ä 1 mom. TF åligger det landskamrcraren att med biträde av skogssakkunnig upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar. Förslaget diskuteras därefter vid det möte inför landskamrcraren, som enligt 144 & 1 mom. skall hållas senast den 20 september året före den allmänna fastighetstaxeringen. Senast den 20 augusti skall landskamre- raren ha sänt in sitt förslag till RSV, som senast den 15 september skall återställa förslaget tillsammans med eventuella erinringar. Fastighets- prövningsnämnden skall därefter fastställa de lokala skogstaxeringsan- visningarna i sådan tid att de senast den 30 september kan tillställas bl. a. ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna.
I den sista avdelningen i Ska, avdelning G, behandlas vissa uppgifter som ankommer på beskattningsnämnd. Däri anges kortfattat gången vid taxeringen med utnyttjande av de hjälptabeller som skall vara tillgäng- liga vid skogstaxeringen.
1 Ska finns även vissa regler om längdföring o. d.
3.6.2 Utredningsförslaget
3.6.2.1 Ny skogsvärderingsinstruktion; riktlinjer och grundläggande be- stämmelser
Bestämmelserna i Ska har nu gällt under tre taxeringsperioder, dvs. för de allmänna fastighetstaxeringarna åren 1957, 1965 och 1970. Skvl har i stort sett fungerat på det sätt som eftersträvats. Reglerna i instruktionen har emellertid medfört en ojämn taxering inom olika re- gioner främst beroende på konstruktionen av avdraget för allmänna - kostnader.
RSV:s ställning vid skogstaxeringen bör vara densamma som föresla- gits i fråga om övrig fasti-ghetstaxering. RSV skall sålunda genom cent- rala anvisningar m.m. styra taxeringen så att utfallet därav i princip kommer att utgöra viss fastslagen procentuell "del av marknadsvärdet.
Prop. 1973: 162 178
Utredningen har bl. a. därför den uppfattningen att en detaljreglering av skogstaxeringen av den omfattning, som anges i'nuvarande Ska, mot- verkar RSV:s möjlighet att med denna målsättning ordna och reglera skogstaxeringen på ett effektivt och lämpligt sätt.
En översyn av värderingsmodellen för skogstaxeringen får vidare an- ses önskvärd bl. a. med hänsyn till .att denna modell grundas på data. från den andra riksskogstaxeringen (1938—1952), vilka nu kan anses föråldrade. Utredningen framhåller att beräkningsmodellen i Ska förut- sätter, att det föreligger en jämn åldersfördelning i skogarna. Det ak- tuella skogstillståndeti landet karaktäriseras emellertid av en uttalat skev åldersfördelning främst genom överskott av gammal avverknings- mogcn skog. Utredningen har-bl.. a. därför ansett det önskvärt att finna en mera realistisk grund för avverkningsberäkningen än den nuvarande" som utgår från den normaliserade genomsnittsskogen, Man bör i stäl- let eftersträva att anpassa avverkningsberäkningarna till .dels aktuellt skogstillstånd med föreliggande skevhet i åldersklassfördelning m.m., dels den för överskådlig framtid förväntade avverkningspolitiken, sådan denna kommer till uttryck i regionala avverkningsberäkningar.
Av nu angivna skäl och då utredningen föreslår en marknadsvärde- ring av skogen anser utredningen att nuvarande Skvl bör ersättas med en ny skogsvärderingsinstruktion (i fortsättningen betecknad NSka).
Ska innehåller till övervägande delen regler som skall medföra att inom länen framställs lokala skogstaxeringsanvisningar. med tabellverk av sådant innehåll, som avses i Skvl. I praktiken har. emellertid det ar- bete, som skulle utföras länsvis, alltsedan_Ska:s tillkomst huvudsakligen utförts centralt. Skogshögskolan har nämligen utan att särskild föreskrift förelegat därom upprättat tabellvcrken för skogstaxeringen i de'olika lä- nen samt tagit fram förebilder för anvisningarna i övrigt. Enligt utred- ningens mening bör det centrala arbetet med skogstaxeringsanvisning- arna övertas av RSV med biträde av till verket för ändamålet knutna experter.
RSV bör inte i NSka bindas annat än i avseende å de grundläggande " principerna och huvuddragen av värderingsmetodiken samt i fråga om' innehållet i de värdetabeller vilka bör liksom nu i praktiken är fallet bli bindande och avgörande för skogstaxeringen.
Kortfattade föreskrifter till ledning för den, som skall utföra taxe- ringen, om hur tabellerna skall användas och hur taxeringen i övrigt - skall tillgå, bör finnas i NSka liksom i Skvl. Den enskilde bör vidare med utgångspunkt i regler med beskrivningar av vissa för skogstaxe- ringen grundläggande begrepp kunna bilda sig en uppfattning om upp— nått taxeringsresultat är skäligt.. _ .
Innehållet i NSka bör inskränkas till att i huvudsak avse regler om grundprinciper och allmänna bestämmelser med-bl. a. begreppsdefinitio- ner i fråga om den metod, som skall användas.vid värderingen, samt
Prop. 1973: 162 179
kortfattade instruktioner i nyss berörda avseende för RSV och taxe- ringsmyndigheterna. Med de allmänna riktlinjer, som nu redovisats, bör NSka kunna göras avsevärt mera kortfattad och överskådlig än Skvl. ' ' '
Den generella modell för värdering av skogsbruk, som" utredningen föreslår, företer enl-igt utredningen inte några stora skillnader från mo— dellen i Skvl vad beträffar erforderliga grunddata för de enskilda fa-stig— heterna. Liksom i denna behövs uppgifter om skogsmarkens storlek, belägenhet och godhetsklass samt data om virkesförrådet, fördelat på trädslag och dimensionsklasser. Med hjälp av dessa skogsbruksdata- bör emellertid konstrueras en mera realistisk värderin'gsmodell varigenom skogens värde uppskattas under vissa förutsättningar beträffande virkes- förrådets tillväxt och avverkning somt priser på virke, kostnader och diskonteringsprocent. Genom jämförelser mellan sålunda beräknade värden och köpeskillingsstatistiken i- fråga om skogsfastigheter erhålls riktlinjer för justering av de framtagna värdena till en nivå, som är rela- terad till marknadsvärdet. - -
Under en huvudrubrik A i NSka, betecknad Grundläggande be- stämmelser, bör anges bl.a. att skogsbruksvärde skall åsättas till det belopp, som motsvarar den generellt stadgade taxeringsvärdenivån. Vi- dare bör de generella reglerna i fråga om hur marknadsvärdet skall framtas vid taxeringen redovisas under avdelning A. Däri bör anges att marknadsvärdet i fråga om skogsmark med därå växande skog och med inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller är behövliga för skogsbruket, i allmänhet inte kan bestämmas för de sär- skilda taxeringsenheterna med omedelbar ledning av verkställda fastig— hetsförsäljningar i orten. Marknadsvärdet skall därför bestämmas med ledning av värdetabeller.
Det är enligt utredningens bedömning nödvändigt att i botten av be- räkningen av skogsbruksvärdet ha en beräkning enligt en avkastnings- metod. I avdelning A bör därför vidare anges att marknadsvärdet, som det kommer till uttryck i tabellerna, skall vara beräknat på grundval av skogens avkastning av virke.
Med hänsyn till den förhållandevis korta tidsperiod under vilken den allmänna fastighetstaxeringen av alla skogsfastigheterna skall utföras kan en fullständig uppskattning av skogens värden inte ske. Uppskatt- ningen måste nödvändigtvis grunda sig på mer eller mindre summariska förfaranden. Detta bör klarläggas i de grundläggande bestämmelserna liksom att metoden med. hänsyn till bl.a. kraven i skogsvårdslagen (1948: 237) skall grunda sig på förutsättningen av ett uthålligt skogs- bruk. Med hänsyn därtill bör i avdelning A föreskrivas att tabellerna skall upprättas enligt en schabloniserad värderingsmodell, byggd" på för- utsättningen att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk bedrivs.
Prop. 1973: 162 180
3.6.2.2 Skogsmarken Utredningen föreslår att skogsmarksvärdet inte längre skall redovisas särskilt vid fastighetstaxeringen eller i fastighetslängderna; värdet skall ingå i skogsbruksvärdet. Skogsmarksvärdet för en taxeringsenhet skall emellertid alltid kunna framtas ur värdetabellerna. Kvar står enligt ut- redningen skogsmarkens betydelse såsom komponent vid framräkningen av skogsbruksvärdet.
Det hade varit en klar fördel om en enhetlig bestämning av skogs- marksbegreppet gjordes i skogsvårdslagens, riksskogstaxeringens och SCB:s bestämmelser och vid fastighetstaxeringen. Det är emellertid nöd- vändigt att bestämningen av skogsmarksbegreppet vid fastighetstaxe- ringen utformas med hänsyn till vad som är lämpligast ur värderings- synpunkt. Utredningen framhåller den starka anknytning som nu finns i "fråga om en mängd regler i Skvl till de uppgifter som framtas vid riks- skogstaxeringen. Detta gäller t. ex. bonitetsklassificeringar samt kontrol- ler av virkesförråd och skogsmarksarealer. Denna anknytning av skogs- taxeringsbestämmelserna till riksskogstaxeringen anser utredningen allt- jämt vara väsentlig för resultatet av taxeringen, bl. a. med hänsyn till den tillgång till siffermaterial och möjlighet till kontroll som därigenom erbjuds, Därför synes det ur värderingssynpunkt mest ändamålsenligt att definitionen av skogsmarksbegreppet i NSka överensstämmer med den som tillämpas vid riksskogstaxeringen.
Utredningen föreslår därför att i avdelning B i NSka tas in en defini- tion av skogsmarksbegreppet som med några mindre redaktionella änd- ringar överensstämmer med den som tillämpas vid riksskogstaxeringen.
3.6.2.3 Allmänna värderingsbcstämmclser m. m.
De regler som bör ingå i NSka utöver dem som föreslagits bli in- tagna i avdelningarna A och B bör kunna sammanfattas i en.avdelning C med rubriken Bestämmelser om värderingen och förfarandet.
Utredningen understryker det ur taxeringssynpunkt angelägna i att bestämmelserna om uppdelning vid värderingen på uppskattningsenhe- ter verkligen kommer till användning i de fall då en riktigare taxering . därigenom kan erhållas. Detta bör särskilt uppmärksammas, då en myc- ket stor skoglig brukningsenhet taxeras som en taxeringsenhet. Det får ankomma på taxeringsmyndigheten att avgöra när värderingen skall ske på grundval av uppdelning i uppskattningsenheter. Utredningen föreslår att det i Ska använda begreppet uppskattningsenhet ersätts med begrep- pet värderingsenhet.
Den individuella värderingen av värderingsenheterna skall ske med utgångspunkt i de särskilda värdepåvcrkande faktorerna. Dessa har sin betydelse för den individuella taxeringen, men de utgör även ett moment i den generella värderingsmodellen. Dessa faktorer föreslås bli beteck-
Prop. 1973: 162 181
nade v ä r d e f a k t o r e r och avser dels skogsmarken, dels virkesför- rådet.
Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits vid senaste allmänna fastighetstaxering, bör man återgå till ett system med endast två indivi- duella värderingsförfaranden. Av dessa bör ett utgöra en n 0 g g r a n- n a r e m e t o d, motsvarande den nuvarande fullständiga metoden. Vid tillämpning av denna metod kommer värdefaktorerna att användas som direkta ingångsdata i tabellerna. Metoden skall tillämpas i de fall tillfredsställande skogsuppskattningshandlingar är tillgängliga vid taxe- ringen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt Ska. I övriga fall skall en f ö r e n kl a (1 m e t o d tillämpas. Denna metod utgör en schablonisering av den noggrannare metoden.
Utredningen behandlar härefter frågan om vilka- områden, som skall bestämmas för avverkningsberäkningarna i värderingsmodellen i NSka. Det bör slås fast att en indelning skall göras i ett antal sådana områden. Områdena föreslås bli betecknade v ä r d e r i n g 5 o m r ä d e n. Be- stämningen av omfattningen av de olika värderingsområdena bör vara avhängig av värderingstekniska och praktiska bedömanden. Ett värde- ringsområde bör omfatta ett eller flera län eller delar därav och bör såvitt möjligt vara enhetligt i fråga om produktions- och avsättningsför- hållanden för skog. Antalet värderingsområden bör bli omkring tio. RSV bör vid varje allmän fastighetstaxering fastställa den indelning i värderingsområden, som skall gälla under den löpande taxeringspe- rioden.
3.6.2.4 Värdefaktorer
I Skvl är de faktorer, som bestämmer den enskilda fastighetens värde, godhetsklass och omkostnadsklass för skogsmarken samt träd- slagsklass och förrådsgrupp för virkesförrådet. Det system som i denna del gäller i Ska föreslås i huvudsak bli gällande även i NSka. Vid så- dant förhållande har de resonemang, som redovisats i förarbetena till Ska i fråga om dessa faktorer, giltighet även för utredningens förslag. Närmare motiveringar i fråga om de föreslagna värdefaktorerna lämnas därför av utredningen endast i den mån dessa avviker från motsvarande faktorer i Ska.
a. Skogsmarkens produktionsförmåga
Skogsmarken bör även i fortsättningen graderas i g 0 d h e ts kl & s- ser. Då den övre-höjdsboniteringen ännu är behäftad med en del brister, torde det vara nödvändigt att t.v. hålla fast vid Jonsons bonite- ringssystem, på vilket system även riksskogstaxeringen bygger.
Vid riksskogstaxeringen har sedan många år parallellt med Jonson- boniteringen insamlats boniteringsdata avseende övre-höjd och bröst- höjdsålder. Det är därför möjligt att genomföra en viss modifiering av
Prop. 1973: 162 182
Jonson-systemet på så sätt att kurvor för övre-höjd och brösthöjdsåldern konstrueras för de olika Jonson—klasserna. Arbetet med en sådan modi- fiering pågår, och det blir därigenom möjligt att skapa en översätt- ningsnyckel mellan Jonson-systemet och övre-höjdsbonitering.
Systemet med en centrerad klassificering kring medelboniteten i varje enskilt tillväxtområde bör i princip behållas men appliceras på värde- ringsområdena. Alternativet härtill torde vara att gå över till ett gemen- samt system för hela riket med betydligt flera klasser. Genom den cent- rerade klassificeringen erhåller man sannolikt bättre differentiering.
I NSka bör föreskrivas att skogsmarken skall graderas med hänsyn till bl. a. godhetsklass. Godhetsklassen- skall utgöra ett uttryck för skogsmarkens produktionsförmåga. Varje värderingsområde bör indelas i fem eller, om förhållandena därtill föranleder, flera godhetsklasser.
b. Kostnader för skogsproduktionen
Skillnaderna i värde mellan skogsfastigheter med olika avsättningsläge har i Skvl beaktats genom bestämmelserna om omkostnadsklasser. Dessa skillnader hänför sig främst till olikheter i fråga om de kostnader som direkt avser avverkningar och virkestransporter. Emellertid skall hänsyn tas även till kostnader, som hänför sig till skogens förvaltning och skötsel och som i huvudsak är oberoende av avverkningarna. Dessa kostnader har i Ska benämnts allmänna kostnader. Avdraget är ett schablonavdrag som beräknas till 33 % av skogskubikmeterpriset och avräknas från detta- pris. Förhöjt avdrag för allmänna kostnader upp till 50 % av skogskubikmeterpriset har kunnat medges bl.a. vid särskilt ogynnsamt avsättningsläge eller där trängande behov föreligger att inom en nära framtid i en omfattning uppenbarligen överstigande den normala uppföra enkom för skogsbrukets behov avsedda byggnader, vilka måste antagas icke kunna i huvudsak förräntas genom uthyrning eller dylikt.
Konstruktionen av schablonavdraget för allmänna kostnader har för- anlett missnöje på en del håll. Missnöjet bottnade främst i de ojämnhe— ter i taxeringen som avdraget medförde speciellt mellan de norra och södra delarna av landet. I välbelägna skogar av god kvalitet blev avdra- get mycket högt i förhållande till sämre skogar, vilket inte motsvarade det verkliga förhållandet i fråga om de avsedda kostnaderna för förvalt- ning m.m. I direktiven för utredningen har uttalats, att en lösning av frågan om avdrag för allmänna kostnader i skogsbruket nu framstod som angelägen.
En annan fråga, som utredningen i- direktiven förelagts att överväga, är taxeringen av skogsbrukets byggnader. Denna fråga har i direktiven angetts ha- ett visst samband med utformningen av reglerna för avdrag för allmänna kostnader i skogsbruket.. I skogsbruksvärdet upptas bl.a.. fastighetens värde av de byggnader och anläggningar, som är behövliga
Prop. 1973: 162 183
för skogsbruksdrift. Detta har motiverats med att värdet av dessa bygg- ' nader och anläggningar med hänsyn till Skvlzs konstruktion påverkar skogsvärdet på grund av bl. a. utformningen av avdraget för allmänna - kostnader. ' '
Med anledning av det förslag om ett särskilt byggnadsvärde,-innefat- tande samtliga byggnader på jördbruksfastighet inkl. skogsbrukets bygg- ' nader, som utredningen framlägger i det följande, bör vid bestämmande av skogsbruksvärdet hänsyn inte tas till den eventuellt värdeminskande eller värdehöjande effekt som skogsbrukets byggnader kan ha. Därför" behöver man vid bestämningen av de avdragsposter, som ifrågakommer vid beräkningen av skogsbruksvärdet, inte ta hänsyn till kostnaderna för skogsbrukets byggnader.
Betydelsen av tillgång på byggnader på taxeringsenheten för skögs- brukets arbetskraft har enligt utredningen på grund av samhällsutvec'k- lingen avtagit kraftigt under senare tid. Vid tiden för förarbetena till Skvl var det alltjämt förhållandevis vanligt att bostad bereddes skogsar- betskraften på taxeringsenheten. För omkring 10—15 år sedan inträf- fade den förändringen att skogsarbetarna samlades till s.k. skogsstatio- " ner eller skogsarbetarbyar. Numera är det i allt väsentligt så att skogsar- betarna flyttat från skogen till samhällena. Byggnadsförh'ållandena på taxeringsenheten bör bl.a. därför inte påverka skogsbruksvärdet. D'e ändrade förhållandena i fråga om arbetskraften får i stället beaktas genom att hänsyn i det enskilda fallet tas till att kostnaderna varierar bl. a. med hänsyn till taxeringsenhetens belägenhet i förhållande till den ort (den bygd) där den för skogsdriften påräkneliga arbetskraften är bosatt. '
De allmänna kostnaderna beräknas, som nämnts, f. n. som ett procen- tuellt avdrag på skogskubikmeterpriset. Detta leder i vissa fall till un- derskattning, i andra till överskattning av kostnaderna. Detta är en av - orsakerna till att man vid de senaste fastighetstaxeringarna fått tillämpa olika typer av säkerhetsmarginaler. För ett ställningstaga-nde till'frågan om lämplig konstruktion av avdraget för allmänna kostnader har utred- ningen ansett en närmare analys erforderlig och en sådan har utförts inom skogshögskolan. De resultat som framkommit har föranlett ut- ' redningen att föreslå att de allmänna kostnaderna kombineras med de kostnader, som hittills påverkat skogsbruksvärdet genom klassificeringen? i omkostnadsklass. Samtliga kostnader, som skall'påverka skogsbruks- värdet för en taxeringsenhet, bör sålunda beaktas genom en gemensam klassificering, därvid den ifrågavarande värdefaktorn lämpligen bör be- tecknas kostnadsklass. ' '
De allmänna kostnaderna bör vara relaterade till både markens pro- duktionsförmåga och avverkad virkes'volym. En av lantb'ruksnämnderna tillämpad beräkningsmodell har av utredningen ansetts vara"i princip riktig och lämplig. De tötala allmänna kostnaderna är enligt den" därvid "
Prop. 1973: 162 184
tillämpade formeln lika med KIXAXB+K2XV. A är därvid = pro- duktiv skogsmarksareal i hektar, B = idealbonitet, V = avverkad ku— bikmassa i m3 skog, K1 = konstant (f.n. = 0: 50 kr. vid lantbruks- nämndernas värderingar) och Kg = konstant (f.n. 2:00 kr. vid lant- bruksnämndernas värderingar).
Kostnadsklassernas utformning bör liksom utformningen av övriga värdefaktorer bestämmas för varje värderingsområde. Kostnadsklassen bör liksom hittills gällt i fråga om omkostnadsklassen bestämma-s på grundval av fastighetens läge i förhållande till aktuellt prissättnings- ställe. Vidare bör klassificeringen ta hänsyn till inverkan av terrängens och skogens beskaffenhet samt skogens belägenhet i förhållande till byg- den.
Antalet kostnadsklasser per värderingsområde bör hållas så lågt som lämpligen kan ske med hänsyn till möjligheterna att i praktiken utföra en relevant klassificering. Minsta antalet kostnadsklasser för varje vär- deringsområde bör dock vara fem.
c. T rädslagsklasser m. m.
Virkesförrådets storlek och beskaffenhet är av dominerande betydelse för värderingen. Några större ändringar i grunderna för Virkesförrådets uppskattning sätts inte i fråga. Liksom enligt Ska bör virkesförrådet re- dovisas fördelat på t r ä d sl a g 5 k l a s s e r. Såsom trädslagsklasser bör anges barrskog och lövskog. Utredningen anser emellertid att en uppdelning på trädslagsklasserna barrskog och lövskog kan visa sig otill- räcklig. Beträffande barrskogen bör sålunda — liksom i Skvl — träd- slagsklassen barrskog, då förhållandena föranleder därtill, delas på t r ä (1 sl a g e n gran och tall. Den i Skvl generellt föreskrivna fördel- ningen av lövskog på trädslagsklasserna ordinär lövskog och ädel löv- skog synes däremot inte nödvändig. I stället bör gälla att trädslagsklas- sen lövskog endast om detta är särskilt fördelaktigt ur värderingssyn- punkt delas på t r ä d sla g 5 g r u p p e r n a ordinär lövskog och ädel lövskog.
d. Virkesförrådets storlek
En fördelning på grovleksgrupper torde även i fortsättningen vara nödvändig. Ur värderingsteknisk synpunkt skulle en fördelning av vir- kesförrådet på åldersklasser bjuda betydande fördelar. Utredningen an- ser det emellertid inte vara realistiskt att vid taxeringen efterfråga så- dana grunddata hos fastighetsägarna. Sådana data skulle kunna göras tillgängliga endast för jämförelsevis få fastigheter.
När det gäller fördelningen på grovleksgrupper bör den indelning, som föreskrivs i Skvl, i stort sett bibehållas då den har visat sig ända- målsenlig. Dessutom är man numera vid skogsinventeringar oftast in— ställd på att kunna redovisa en fördelning enligt dessa grunder. Emeller-
Prop. 1973: 162 13 5
tid bör till skillnad mot vad som gäller enligt Ska även lövskogen redo- visas i tre grovleksgrupper. Grovleksgrupperna bör benämnas dim e n- s i o n 5 kl a s s e r. Dessa bör vara klen skog, medelgrov skog och grov skog. De tre klasserna skall avse träd med en diameter i brösthöjd i centimeter på bark av resp. mindre än 15 cm, 15 men mindre än 25 om samt 25 cm och däröver.
3.625 Värderingsmetoder
F. n. kan som anförts tre Värderingsmetoder tillämpas vid skogstaxe- ringen, en fullständig och två summariska. Erfarenheterna från 1970 års allmänna fastighetstaxering ger enligt utredningen vid handen, att infö- randet vid 1970 års taxering av ytterligare en värderingsmetod (den s. k. TO-metoden) inte underlättat taxeringens utförande i den utsträckning som man hoppats på. Den äldre summariska metoden, den s.k. T1-me- toden, har ofta föredragits av nämnderna även i sådana fall, där dekla- rationerna upprättats för värdering enligt TO-metoden. Utredningen an- ser att det bör vara möjligt och lämpligt att sammanföra de summariska metoderna till en metod. Denna metod skulle bygga på TO-metodens idé med en klassindelning i fråga om vi-rkesförrådet, samt en klassifice- ring med hänsyn till grovskogsprocent i enlighet med nuvarande Tl-me- tod.
Alltjämt bör dock de fastighetsägare, som kan framlägga tillfredsstäl- lande skogsuppskattningshandlingar, ha rätt att få sin skog taxerad i en- lighet med dessa dvs. enligt den noggranna-re metoden.
Utredningen föreslår sålunda att endast en summarisk metod skall finnas för värderingen-. Denna metod utgör en sehablonisering av den fullständiga metoden. Enligt denna f ö r e 11 kl a d e rn e 't o d bör vir- kesförrådet hänföras till lämpligt antal klasser, därvid förrådet uttrycks i m3 skog per hektar. Virkesförrådsklasserna bör fördelas på grupper med olika grovskogsprocent.
Då tillfredsställande skogsuppskattningshandlingar är tillgängliga vid taxeringen skall taxeringen enligt utredningens mening ske enligt en n 0 g g r a n n a r e m e to d. Därvid bör en fullständig värdering göras med den noggrannhet, som över huvud taget är möjlig med hänsyn till tidsramen för taxeringen och tillgången på sakkunnig arbetskraft. Man bör eftersträva att i så stor utsträckning som möjligt få tillgång till skogsuppskattningshandlingar så att den noggrannare metoden kan an- vändas. Den summariska metod, som utredningen förordat, bör kunna tillämpas på skogsfastigheter i hela riket utan geografiska begränsningar eller begränsningar i fråga om taxeringsenheternas storlek. Den slutliga avvägningen av bredden på virkesförrådsklasserna och grupperna för grovskogsprocent i den summariska metoden bör enligt utredningen gö- ras av RSV inför de allmänna" fastighetstaxeringarna. Riktlinjerna för metodernas utformning föreslås bli intagna i NSka.
Prop. 1973: 162 186
3.626 Anvisningar Enligt systemet i Ska har avsikten va-rit att de lokala skogstaxerings- anvisningarna skulle utarbetas inom länen. I realiteten har underlaget för de olika skogstaxeringsanvisningarna utarbetats vid skogshögskolan. Vid 1970 års fastighetstaxering framställdes samtliga värderingstabeller ' med hjälp av ADB genom skogshögskolans försorg. Utredningen fram- håller att det erforderliga beräkningsarbetet är så komplicerat och om- fattande, att en central handläggning nästan är oundgänglig. Reglerna om meddelandet av anvisningar bör därför bringas .i överensstämmelse med de förhållanden som i realiteten föreligger och också måste före- ligga, nämligen att detta arbete ornhänderhas av en central myndighet. Arbetet med centrala värderingsanvisningar bör ombesörjas av RSV. Centralt upprättade värdetabeller för skogstaxeringen bör vara bindande i det närmaste undantagslöst. Utredningens förslag beträffande skogs- taxeringen grundar sig till stor del härpå. I avsnitten 5.2.2.1 och 52.22 redogörs för utredningens förslag om RSV:s skyldighet att meddela an— ' visningar och förfarandet i samband därmed. Dessa innebär kort sagt, att RSV bl. a. skall senast den 1 mars året före taxeringsåret lämna an- ' visningar av värderingsteknisk natur. Vidare skall RSV senast den 1 maj lämna uppgifter om preliminära. riktvärden (värdetabeller) och andra preliminära grunder för värdesättningen. Sedan de preliminära 'anvis- ningarna testats i länen skall de återställas till RSV, .som fastställer an- visningar senast den 10 september. Skattechefen kan meddela komplet- terande anvisningar. Det förfarande, som föreslagits beträffande andra fastighetstyper, bör gälla även för skogstaxeringen. RSV bör i god tid knyta den-expertis till sig som fordras för upprättande av anvisningar för skogstaxeringen. Dessa anvisningar innefattar främst värdetabeller med riktvärden för hela riket. Detta omfattande arbete, som tidigare utan särskild föreskrift därom utförts på skogshögskolan, blir därigenom reglerat, vilket synes önskvärt.
Målsättningen bör vara att antalet värdetabeller inskränks i möjlig mån. F. n. upprättas tabeller inom varje län. Med utredningens upplägg- ning skall tabellverken upprättas för varje värderingsområde, vilka an- getts bli ca tio till antalet. Det bör vidare eftersträvas att antalet tabeller inom varje värderingsområde hålls nere i den mån det är möjligt utan nämnvärt eftersättande av taxeringens kvalitet. '
I NSka bör även föreskrivas att RSV skall utöver värdetabellerna ut- färda de ytterligare anvisningar om grunder för värdesättningen av skogsmark, växande skog och andra tillgångar på skogsmark som kan behövas. Därmed avses bl. a. anvisningar -om tekniska fel i virket och särskilda föryngringssvårigheter för skogen och om indelningen i god- hets- och kostnadsklasser samt bestämning av värdefaktorerna. Skogs- .- -
Prop. 1973: 162 137
taxeringsanvisningarna utgör ett sammanhängande regelkomplex av kom- plicerad natur och förutsätts utarbetade med biträde av framstående skoglig expertis. Vid sådant förhållande får det i allmänhet anses olämp- ligt med kompletterande länsanvisningar för skogstaxeringen, fastställda av skattechefen.
3.6.2.7 Värderingsmodell
Värderingsmetoden i Ska utmärks av att den avverkningsberäkning, som behövs för att göra en avkastningsvärdering av skog, liksom model- len för värderingen i övrigt vilar på förutsättningen av ett tänkt normal- - eller jämviktstillstånd hos skogen, som därvid antas ge en jämn årlig av- kastning. Till grund för beräkningarna i Ska har lagts tillståndet i en s. k. normaliserad genomsnittsskog.
För värderingen av skogsfastigheterna indelas riket med hänsyn till bl.a. den skogliga produktionsförmågan i tillväxtområden och inom dessa i godhetsklasser. Sedan en skogsfastighet hänförts till en godhets- klass, beräknas skogsbruksvärdet genom att man värderar det avverk- ningsuttag, som med hänsyn till den normaliserade genomsnittsskogens sammansättning anses kunna göras från skogen. Värderingen sker genom kapitalisering av ett nettovärde per skogskubikmeter.
Den för skogstaxeringen konstruerade avkastningsmodellen är nu ganska föråldrad. Det måste anses önskvärt att konstruera en värde- ' ringsmodell, grundad på det aktuella skogstillståndet. Värderingsmodcl- len bör därför anknytas till en avverkningsberäkning som är anpassad till aktuellt skogstillstånd och till den avverkningspolitik som man med hänsyn till utförda regionala avverkningsberäkningar kan förvänta för överskådlig framtid. Man skulle därigenom få mera korrekta värderela- tioner mellan ung och gammal skog, varvid förekommande överhållning av äldre skog skulle bli beaktad. Detta skulle jämfört med en normal- skogsvärdering utan beaktande av överhållning minska värdeskillnaden mellan äldre och yngre skog. Man skulle också få ett bättre grepp om fördelningen på gallring och slutavverkning av skog, vilket är betydelse- fullt för beräkning av avverkningskostnaden. Värderingsmodellen bör grundas på de bästa regionala avverkningsberäkningar som är tillgäng- liga vid förberedelsearbetet för taxeringen.
Utredningen har låtit utföra visst utvecklingsarbete i syfte att moder- nisera och förenkla metodiken vid skogstaxeringen. Därvid företagna undersökningar har utförts vid institutionen för skogstaxering på skogs- högskolan av professorn Nils-Erik Nilsson och skog. lic. Ulf Wahlström. Utvecklingsarbetet har bl. a. avsett lämplig metod för beräkning av av- verkningarna. Arbetet har bl. a. grundat sig på vissa provtaxeringar'och analyser.
I en sammanfattning av undersökningsresultatet, i vilket utredningen i allt väsentligt instämmer, anförs bl. a. att den moderniserade värderings-
Prop. 1973: 162 133
modellen bör bli baserad på senast utförda regionala avverkningsberäk— ningar, AVB 69 (Avverkningsberäkning 1969, institutionen för skogstax- ering, skogshögskolan, rapport nr 15, 1970). Dessa avverkningsberäk- ningar grundas på skogstillståndet under perioden 1964—1968 och skulle i värderingsmodellen definiera skogstillståndet i utgångsläget, skogsskötselmodellen och avverkningsnivån under den första 10-årspe- rioden.
Följande ramar bör tillämpas för de områdesvisa avverkningsberäk- ningarna:
Period 1975—1984. Samma uttagsnivå och fördelning på gallring och slutavverkning som alternativ C i AVB 69. För landet i dess helhet inne- bär detta ett årligt uttag av 81,5 milj. skogskubikmeter med fördelning 40 % gallring och 60 % slutavverkning.
Period 1985—1994. Uttagsnivån 5 % lägre än under 1975—1984. Samma fördelning på gallring och slutavverkning.
Period 1995—2004. Uttagsnivån ytterligare 5 % lägre än 1985—1994. Fortfarande samma fördelning på gallring och slutavverkning.
Period 2005 och därefter. Framtida uttag antas till storlek och dimen- sionsfördel-ning svara mot tillväxten under första 5—årsperioden (2005— 2009).
I fråga om beräkningarna i AVB 69 anförs bl.a. att de är grundade på data från ca 50 000 provytor, som är beskrivna med avseende på de värdefaktorer som är av betydelse för skogsvärderingen. Varje provyta representerar därigenom en viss andel av den totala avverkningen. Den avkastningsvärdering som skall utföras sägs därför innebära att man pri- märt beräknar värdetillskottcn från varje enskild provyta. Detta möjlig- gör att det totala avkastningsvärdet inom ett sådant område, för vilket avverkning och övriga skogliga förhållanden bör bedömas, ett värde— ringsområde, kan fördelas på de olika kombinationer av värdefaktorer, som bör redovisas i värdetabeller-na för området. Dessa kombinationer betecknas värdeklasser.
Man har vidare funnit att ett hos Forskningsstiftelsen Skogsarbeten befintligt program Volym- och värdeberäkningar för långsiktsplanering bör — efter jämförelsevis små modifieringar — kunna användas för det fortsatta beräkningsarbetct avseende värdering av virkesuttagen och ni- våsättning.
Informationen i programmet består bl. a. av drivningsdata samt pris- och kostnadsdata. Dessa föreslås bl. a. i vad de avser bruttopriser samt avverknings- och transportkostnader, bli använda som instrument vid marknadsrelateringen av avkastningsvärdena.
Även kalkylräntefoten kan, sägs det, användas som ett instrument för erhållande av marknadsmässiga relationer mellan yngre och äldre skog och bör därför kunna varieras. Samma kalkylräntefot som nu tillämpas, 5 %, antas vara en lämplig utgångspunkt för värde- och nivåberäkningar i detta sammanhang.
Prop. 1973: 162 189
Genom att hela beräkningsgången blir lagd på dator med .stor beräk- ningskapacitet kommer behovet av det nuvarande s. k..relativprissyste- met att bortfalla.
Det fortsatta förberedelsearbetet för 1975 års allmänna fastighetstaxe- ring avses skola ske inom ramen för RSV:s förberedelsearbete.
Utredningen behandlar i detta sammanhang m a r k n a d 5 v ä r - d e a n p a s 5 n in g e n av skogsfastighetcrnas värden. För att göra en sådan anpassning möjlig bör RSV kunna omräkna antagen kalkylrän- tefot och/eller antagna prisförutsättningar för virke och arbetskraft. I professorn Eric Carlegrims tidigare nämnda undersökning har föl- jande köp av skogsfastigheter under år 1970 redovisats:
Skogsbruksvärde Antal köp 0—25 % av taxeringsvärdet 1 283 215—50 % » » 463 50—75 % » » 2414 över 75 % » » 68
Carlegrims undersökning har endast avsett försäljningar av hela be- byggda taxeringsenheter. Därutöver torde i det närmaste lika många försäljningar ske av obebyggda skogsfastigheter och av bebyggda så- dana, som inte utgör hel taxeringsenhet. Vid en bedömning av mark- nadsvärdenivån torde det även vara möjligt att utnyttja köp under flera år. Vid en bedömning av marknadsvärdenivån inför 1975 års allmänna fastighetstaxering bör man enligt utredningen kunna använda köp in- gångna under åren 1970—1973.
Frågan om marknadsvärdeanpassning av skogsfastigheternas värden har undersökts dels av lantmäteristyrelsens värdcringsbyrå och av lant- bruksstyrelsen under medverkan av vissa lantbruksnämnder, dels inom skogshögskolan. Sammanfattningsvis framhåller utredningen i- fråga om undersökningarna att påtagliga avvikelser förekommer från den genom- snittliga taxeringsvärdenivå för bebyggda jord- och skogsbruksegcndo- mar, som kommit till uttryck genom 1970 års köp. Vidare pekar utred- ningen på en viss tendens till lägre köpeskillingskoefficicnt vid mindre skogsandel för såväl bebyggda som obebyggda fastigheter. Då det gäller rena skogsfastigheter uppvisar undersökningarna av de mycket små fas- tigheterna i många fall ett högre värde per hektar än större fastigheter. Till den del detta värde överstiger värdet för medelstora och stora fas- tigheter torde det ofta ha karaktär av sådant mervärde som utredningen i det följande föreslår skall utgöra ett delvärde på jordbruksfastighet och som inte. bör påverka skogsbruksvärdet. Under arbetet inför 1975 års allmänna fastighetstaxering bör fortsatta undersökningar äga rum bl.a. om inverkan av förenämnda förhållanden vid försäljningar av skogsfastigheter liksom om köpeskillingsnivåer och pristendenser i öv-
Prop. 1973: 162 190
rigt i fråga om skogsfastigheter. "Utredningen har framlagt förslag om revidering av fastighetsprisstatistiken. Förslaget berör även skogsvärde- ringen.
Anpassningen till marknadsvärdcnivån kan ses som en justering av de värden, som framtagits på grundval av avkastningsmetoden. De medel, som står till buds för en sådan justering, är de s.k. nivåfakto- r e r n a.
Anpassningen kan därvid, sägs det, uttryckas såsom en omräkning av vid avkastningskalkylen antagen ränta eller antagna prisförutsättningar för virke och arbetskraft. I realiteten tordelmarknadsvärdeanpassningcn i möjlig mån ske redan vid uträkningarna enligt den primära avkast- ningskalkylen. Redan i dessa uträkningar, som sker genom ADB, bör gi- vetvis beaktas den aktuella'prisstatistik som vid uträkningstillfället finns tillgänglig. Endast om en sådan preliminär anpassning inte kunnat'ske eller om det vid därefter företagna kontroller genom jämförelser med köpeskillingar för skogsfastigheter av olika typ i fråga om storlek, god- hetsklass, virkesförråd m.m. framkommer att ytterligare anpassning av de framtagna värdena bör ske,-kommer en omräkning a-v tidigare angi- vet slag till användning. ' '
3.628 Värdetabeller
NSka bör innehålla dels en reglering av den principiella uppbyggna— den av värderingsmodellen och dels de huvudsakliga reglerna för upp- rättandet av värdetabellerna. I avdelning C i NSka bör under en rubrik Värdeta-beller tas in bestämmelser om tabellernas uppbyggnad. Däri bör anges att värdetabellerna skall upprättas på grundval av en schablonise- ' rad värderingsmodell, vilken i princip innebär att för varje värdering-s- område skall upprättas en grundläggande avkastningskalkyl som vilar på en avverkningsberäkning för hela'området. Föreskrift bör lämnas om att värdena i de värdetabeller som upprättas för varje värderingsområde skall kunna beräknas för de olika värdeklasser som förekommer inom området. Med värdeklass förstås en kombination av värdefaktorer som till resultat ger en värdcangivelse i en ”ruta" i värdctabell.
Utredningen anser det lämpligt att man i författningstexten gör en stegvis beskrivning av huvuddragen i fråga om upprättandet av värdeta- bellerna. Beskrivningen bör inledas med en föreskrift om att för varje värderingsområde skall beräknas de totala avverkningsuttagen, förde- lade på de värdeklasser, till vilka skogen i området är hänförlig med hänsyn till markens beskaffenhet och läge samt Virkesförrådets samman- sättning. Därefter bör fastslås att avverkningsberäkningen bör vara mera utförlig i fråga om virkesuttagen under de närmast följande 10-årsperio- derna samt att avverkningsberäkningen för tiden därefter skall göras mera schablonmässig. I anslutning härtill bör föreskrivas att avverk- ningsberäkningarna skall "ske med hänsyn till aktuellt'skogstillstånd,
Prop. 1973: 162 - 191
framtida produktionsförutsättningar för skogen samt skogsindustrins rå- dande och förväntade efterfrågan på virke. I samband därmed bör anges att aktuellt skogstillstånd'och framtida produktionsförutsättningar för skogen skall bedömas utifrån uppgifter från riksskogstaxeringen.
I en stegvis gjord beskrivning "av huvudlinjerna vid skogstaxeringen följer härefter bestämmelserna-om värderingen av virkesuttagen. Dessa ' bestämmelser bör innehålla grunderna för värderingen mot bakgrund av vad som tidigare anförts om nivåfaktorerna. Värderingen skall avs'e både det beräknade totala-virkesuttaget inom värderingsområdct och det virkesuttag, som beräknas falla på varje värdeklass inom området. I en- lighet härmed bör, sägs det, föreskrivas, att värderingen av de beräk- nade totala och på värdekla-sserna fördelade virkesuttagen skall ske med hänsyn till rådande och förväntade prisförutsättningar för virkesråvara och arbetskraft samt enligt den kalkylräntefot sombefinnsskälig 'på grund av prisrelationen mellan gammal och ung skog.
Beträffande marknadsvärdeanpassningen bör föreskrivas att de vär- den, som beräknas för de olika värdeklasserna, skall vara anpassade till marknadsvärdenivå och att anpassningen skall grundas på jämförelser med erlagda köpeskillingar för fastigheter som helt eller till betydande del består av skog. Föreskrift bör lämnas om att denna anpassning skall ske i huvudsak genom en omräkning av antagen kalkylräntefot eller av antagna prisförutsättningar för virke och arbetskraft.
Det sista momentet i arbetet med upprättande och fastställande av värdetabellerna, om vilket föreskrift bör lämnas i NSka, utgör en ned- räkning av de värden, som enligt den föregående beskrivningen framta- gits, till föreskriven taxeringsvärdenivå,f dvs. enligt utredningens förslag 80 % av marknadsvärdenivån.
Utredningen föreslår vidare att inneh'ållet'i värdetabellerna i vad av-' ser främst ingångsdata, tabellvärden och tillvägagångssättet .vid taxering skall regleras. Inledningsvis bör föreskrivas att tabellerna skall'upprättas i två serier för varje värderingsområde. Av dessa skall den ena användas vid värdering enligt den noggrannare metoden och den andra vid värde- ring enligt den förenklade metoden. Vidare _bör' en beskrivning lämnas av de båda tabellserierna. '
I den tabellserie, som avser den noggrannare metoden, bör ide värde- . klasser, som förekommer inom värderingsområdet, anges tabellvärden ' dels för virkesförråd, dels för skogsmark. Ingångsdata i tabellerna för de olika värdeklasserna skall vara värdefaktorerna. Vidare bör tillväga-' ' gångsSättet vid taxering enligt denna metod och med användning av" nämnda tabellserie beskrivas.
I tabellserien för den förenklade metoden, som är en schablonisering av den noggrannare metoden, skall ingångsdatal vara, förutom värdefak- torerna godhetsklass och kostnadsklass, vissa klassificeringar 1 fråga Om
Prop. 1973: 162 ' 192
Virkesförrådets storlek och den andel därav som utgörs av grov skog. Vidare bör motsvarande beskrivning göras i fråga om tillvägagångssättet vid taxering enligt" den förenklade metoden som föreslagits beträffande den noggrannare metoden.
I tabellerna avses hänsyn inte skola tas till mera extraordinära förhål- landen som kan föreligga beträffande vissa skogar. Härvid åsyftas onor- malt stor förekomst av tekniska fel i virket, särskilda föryngringssvårig- heter för skogen, meddelade skydds- eller fridlysningsbestämmelser, sko- gens belägenhet nära gräns mot annat värderingsområde och andra jäm- förliga, på värdet inverkande omständigheter. Vid värderingen måste alltså hänsyn till värdepåvcrkande omständigheter av nu angiven art tas efter det tabellvärdet för skogen framtagits. Den justering av tabellvär- det, som i vissa fall kan erfordras bör inte detaljregleras i NSka utan detta bör ske genom anvisningar av RSV.
3.629 Övriga frågor
Skogstaxeringens resultat i fråga om de enskilda taxeringsenheterna är till väsentlig del beroende av tillgången till uppgifter om resp. fastighe- ter vid taxeringen. Utredningen vill därför lägga ökad Vikt vid införskaf- fandet av sådana uppgifter till grund för taxeringen. De uppgifter om skogen som skall efterfrågas på deklarationsblanketten vid 1975 års all- männa fastighetstaxering får av RSV anpassas efter de föreslagna nya reglerna för godhetsklass, kostnadsklass, virkesförråd, värderingsmeto- der m. m.
Erfarenheterna från tidigare taxeringar har visat att dcklarationsblan- ketten ofta inte ifylls på ett tillfredsställande sätt, då det gäller uppgifter om Virkesförrådets storlek och sammansättning. Skogstaxeringen har ' med hänsyn till det delvis dåliga uppgiftslämnandet i fråga om skogen till-stor del kommit att vila på den kännedom om de olika skogsfasti-ghe- terna, som den av länsstyrelsen förordnade skogssakkunnige för fastig- hetstaxeringsnämnden har. Vid 1970 års taxering kunde de skogssakkun- niga i vissa fall, på grund av möjligheter att enligt Kungl. brev den 21 februari 1969 skaffa in visst material, t. ex. områdesvis utarbetade skogsbruksplaner och fotogrammetriskt material från skogsvårdsstyrel- se, inför nämnderna lämna dokumentation som bakgrund till sina stånd- punktstaganden. Det bästa utgångsmaterialet för beslutsfattandet vid skogstaxeringen, nämligen skogsuppskattningshandlingar för de sär- skilda fastigheterna, fanns däremot inte tillgängligt vid taxeringen i önskvärd utsträckning. Fastighetsägarna var inte alltid villiga att lämna detta material vid taxeringen och någon möjlighet att framtvinga mate- rialet fanns inte.
Utredningen anser det naturligt att fastighetstaxeringen skall grundas på ett så gott material, som med hänsyn till omständigheterna är möj-
Prop. 1973: 162 193
ligt. Något godtagbart skäl för att skogsuppskattningshandlingar, över vilka fastighetsägaren förfogar, inte skulle göras tillgängliga vid taxe- ringen, föreligger inte enligt utredningens mening. Sådana handlingar torde lika ofta leda till ett lägre som till ett högre taxeringsvärde än det, som åsätts utan handlingarna, och handlingarna skulle framför allt leda till ett riktigare taxeringsresultat. Skogsbruksplancr och andra uppskatt- ningshandlingar utgör — antingen handlingarna är nya eller inte — det bästa underlaget för skogstaxeringen. Är handlingarna inte mer än om- kring fem år gamla kan de, om avverkningskvantitet sedan föregående allmänna fastighetstaxering uppges i deklarationen, i allmänhet direkt tjäna som underlag för taxeringen. Är de äldre får de först korrigeras med hänsyn till avverkning och tillväxt.
Då sålunda en riktiga-re och även snabbare skogstaxering kan genom- föras, om skogsuppskattningshandlingar blir tillgängliga, anser utred- ningen att sådana medel bör ställas till taxeringsmyndigheternas förfo- gande, som ger dem möjlighet att få tillgång till dessa handlingar, då de finns hos fastighetsägaren eller skogsvårdsstyrelse. Nuvarande regler in- nefattar inte sådan möjlighet. Utredningen föreslår därför att ägare av fastighet skall vara skyldig att, om skogsbruksplan eller annan handling avseende skog på fastigheten finns upprättad, efter anmaning förete handlingen.
Utredningen föreslår vidare att förbudet mot vite i samband med in- fordrande av handlingar vid allmän fastighetstaxering slopas och ersätts med ett generellt stadgande att vite får föreläggas i anmaning som vid allmän fastighetstaxering utfärdas av taxeringsintendent eller fastighets- taxeringsnämnd.
Utredningen framhåller att de skogsuppskattningshandlingar, som upprättats av skogsvårdsstyrelse på uppdrag av enskild och finns hos skogsvårdsstyrelse, inte är offentliga handlingar. De får därför inte utan uppdragsgivarens samtycke utlämnas till allmänheten förrän efter 20 år. Detta utesluter dock enligt utredningen inte att taxeringsmyndighet får tillgång till dessa handlingar. Då ett utlämnande av skogsuppskattnings- handlingar till vederbörande taxeringsmyndighet inte kan anses strida mot det intresse, som avses skola skyddas genom sekretessbeläggningen av handlingarna i fråga, och då tillgång till dessa handlingar är av stor betydelse för en riktig taxering,' anser utredningen att det bör stadgas att, om sådana handlingar finns hos skogsvårdsstyrelse, handlingarna kan rekvireras därifrån om taxeringsmyndigheten så finner lämpligt.
Slutligen föreslår utredningen som en följd av förslaget att skogsvärde och skogsmarksvärde inte skall redovisas separat några huvudsakligen redaktionella ändringar i förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift och 147 & KL.
Prop. 1973: 162 194
3.6.3 Remissyttrandena
3.6.3.1 Ny skogsvärderingsinstruktion; riktlinjer och grundläggande be- stämmelser
Förslaget att skogstaxeringen i princip skall ske med marknadsvärdet som värderingsgrund har mottagits positivt av den helt övervägande delen av remissinstanserna t. ex. RSV, kammarrättema i Stockholm och Göteborg, lantbruksstyrelsen, Iantmäteristyrelsen, Skogsstyrelsen, do- mänverket, skogshögskolan, bankinspektionen, länsstyrelserna i Stock- holms, Jönköpings, Malmöhus, Kopparbergs och Västerbottens län, LO och Svenska Iaruistingsförbundet. Detsamma gäller flertalet skogsvårds- styrelser. Domänverket anser att avkastningsvärde och marknadsvärde kan förväntas visa god överensstämmelse i varje fall över längre perio- der. Skogshögskolan anser att det inte finns några principiella skäl till att skogsfastigheter vid fastighetstaxeringen skulle värderas efter någon speciell värdcringsgrund. När man i samband med fastighetstaxering ta- lar om avkastningsvärde av ett skogsbruk så antas detta värde ha en spe- ciell betydelse, samtidigt som marknadsvärdet av t. ex. en hyresfastighet så gott som regelmässigt fastställs genom en avkastningsvärdering. Skogshögskolan ser ingen reell skillnad mellan värdering av bostadsfas- tighet enligt anvisningarna till 9 åå KL och värdering av skogsbruk enligt Ska. LO finner förslaget att likartad värdering skall tillämpas för jord- bruks- och skogsfastigheter och andra fastigheter tillfredsställande. En koordinering av normer och nivå bör åstadkomma mera realistiska vär- den.
En del remissinstanser, som i princip förordar att marknadsvärdet skall vara värdcringsgrund också vid skogstaxeringen, anser av olika skäl såsom framgår av det följande att marknadsvärdering inte skall ske i fråga om skogen vid 1975 års taxering.
Ett bibehållande av avkastningsvärdet som värdcringsgrund vid skogstaxeringen förordas av bl. a. Sveriges jordägareförbund.
Den föreslagna utformningen av NSka tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan, bl. a. RSV, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, skogshögskolan, Skogsin- dustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riksför- bund. De remissinstanser som anser att man skall skjuta upp införandet av marknadsvärdering av skogen till efter 1975 års taxering vill att detta skall komma till uttryck i NSka. Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund förklarar att det i stort kan ansluta sig till det förenklade för- slaget till ny skogsvärderingsinstruktion. Det bör enligt förbundets me-l ning bortsett från marknadsvärdeprincipen kunna komma till använd- ning vid 1975 års taxering. På basis av de erfarenheter som då'kan ha vunnits av den nya skogsvärderingsinstruktionens tillämpning bör man överväga en precisering av lagtexten.
Prop. 1973: 162 195
3.6.3.2 Skogsmarken
Förslaget till definition av skogsmark i NSka har lämnats uta-11 erin- ran av remissinstanserna.
Förslaget att inte särredovisa skogsmarksvärdet som delpost vid taxe- ringen och i fastighetslängden tillstyrks uttryckligen av kammarrätten i Stockholm, lantbruksstyrelsen och Iantmäteristyrelsen. Lantbruksstyrel- sen anför att någon särskild statistik över markvärden inte finns och att värderingskalkyler blir helt beroende av valet av diskonteringsprocent. En enda procentenhet kan påverka kalkylvärdet med 100 %. Lantmäte- ristyrelsen anser att det är mycket svårt att på principiella grunder göra en uppdelning och att sådana uppdelningar i samband med lantmäteri- förrättningar förorsakat många problem.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att skäl kan före- ligga ur realisationsvinst- och inkomstskattesynpunkt att även i fortsätt- ningen ange skogsmarksvärde.
3.6.3.3 Allmänna värderingsbestämmelser m. m.
Mot de generella förslagen om indelning av riket i värderingsområden och om beräkning av skogens och skogsmarkens taxeringsvärde per vär- deringsenhet med utgångspunkt i angivna värdefaktorer och enligt an- tingen en noggrannare eller en förenklad metod gör remissinstanserna inte några invändningar. Lantbruksstyrelsen anför emellertid att den an- vänder en värderingsmetod som inriktar sig på marknadsvärdering och som är intagen i lantbruksstyrelsens trycka anvisningar serie C nr 15. Sedan några år är metoden programmerad för databearbetning. Sedan över 20 år har metoden i praktisk tillämpning visat sig ge en god över- ensstämmelse med värdcnivån vid flertalet marköverlåtclser, såväl med lantbruksnämndema som part som mellan enskilda och skogsbolag. Ef- tersom styrelsens metod redan är marknadsanpassad och dessutom prö- vad under lång tid, vore det naturligt att använda den även vid fastig- hetstaxeringen.
3.6.3.4 Värdefaktorer
De föreslagna värdefaktorema har i stort sett mottagits positivt av re- missinstanserna.
Värdefaktorn godhetsklass har lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län understryker behovet av en bo- niteringsnyckel som anger sambanden mellan olika boniteringssystem och vid taxeringen använda godhetsklasser.
Förslaget att sammanföra de s.k. allmänna kostnaderna och övriga kostnader för skogsbruket till en värdefaktor, kostnadsklassen, lämnas också i stort sett utan erinran. Särskilda frågor om-de allmänna kostna- - derna behandlas bl. a. av domänverket, länsstyrelsen i Stockholms län,
Prop. 1973: 162 . 196
Lantbrukets skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksfär- bund. Domänverket anför bl. a. att det i Ska föreskrivna sättet för be- räkning av de allmänna omkostnaderna inte varit tillfredsställande. Ver- ket har också bl. a. vid förberedelserna för 1970 års fastighetstaxering påtalat detta. Det nu föreslagna tvåprissystemet synes vara väl värt att pröva. Effekten blir dock beroende av vilka värden man avser att an- vända för produktionsförmåga och m3 skog avverkat virke. De värden på konstanterna, som lantbruksnämnderna anges tillämpa f. n., har framtagits i syfte att användas i samband med köp av skogs- och jord- bruksfastigheter. Vid fastighetstaxeringen måste emellertid andra värden komma till användning. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund an- ser den föreslagna metoden för beräkning av avdrag för allmänna kost- nader böra bidra till en jämnare taxering och rimligare värderelationer. Samma uppfattning framförs av Lantbrukets skattedelegation. Länssty- relsen i Stockholms län anser att den föreslagna konstruktionen av all- männa omkostnader är bättre än den tidigare använda men att det är tveksamt om utslaget blir rättvisande för jämförelser mellan t. ex. södra och norra Sverige eller mellan gammal och ny skog. Utfallet skulle möj- ligen bli jämnare om allmänna omkostnader beräknades som en funk- tion av areal och avverkning.
Övriga förslag om behandlingen av skogsbrukets kostnader har till- styrkts av remissinstanserna. Sveriges skogsägarefäreningars riksförbund anser att den modernisering av värderingsmodellen som föreslås på kost- nadssidan innebär ökade möjligheter till en differentiering som bättre tar hänsyn till förekommande skillnader mellan olika fastigheter än den ti- digare schablonmetoden. Förbundet anser att denna förändring är väl motiverad och att den möjliggör en rättvisare bedömning av en fastighet i kostnadshänscende. Liknande synpunkter redovisas av Lantbrukets skat- tedelegation. Delegationen anför bl.a. att frågor om kostnader för fas- tigheter i vissa extremlägen och liknande frågor över huvud taget ligger bättre till för smidiga lösningar i den föreslagna värderingsmodellen än i den nu gällande, rätt fastlåsta och stela metoden. I anslutning till detta berör delegationen taxeringen år 1970 av vissa skogsfastigheter i delar av nedre och övre Norrland, som, enligt vad delegationen anför, i mångas ögon fick orealistiskt låga skogsbruksvärden. De låga skogs- bruksvärdena hade sitt ursprung i bl. a. de använda pris- och avsätt- ningsförutsättningarna. Skogsbruksvärdena beräknades med utgångs— punkt från att allt virke avsattes och prissattes vid norrlandskusten. Ef- tersom en inte obetydlig del av i vart fall sågtimret avsätts vid inlandsin- dustri, kom värdena inte sällan att i vissa områden förlora anknytningen till den faktiska avkastningsnivån. Sådana för delar av Norrland speciel- la problem bör enligt delegationens mening väl kunna lösas inom ramen för den föreslagna avkastningsvärderingen. Liknande åsikter framförs
Prop. 1973: 1.62 ' 197
av länsstyrelsen i Jämtlands län och Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund.
Den ena av värdefaktorerna avseende virkesförrådet, trädslagsklass, trädslag eller grupp därav, godtas i stort sett av remissinstanserna. Några remissinstanser berör behandlingen av den föreslagna gruppen av trädslag, ädel lövskog. Skogshögskolan anför att det enligt Skvl har funnits möjlighet till värdereduktion med hänsyn till förekomst av ädel lövskog. Högskolan anser att denna fråga bör prövas ånyo. Sve- riges skogsägareföreningars riksförbund framhåller att gruppen ädel IÖVskog ofta betingar ett mycket lågt pris vid försäljning till industri el- ler i vissa fall inte ens mottas. Detta måste enligt förbundet mer än tidi- gare beaktas när en fastighet har stora inslag av dessa trädslag. Skogs- vårdsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län anser att ädel lövskog och ordinär lövskog kan slås samman till en trädslagsgrupp.
Förslaget om den andra värdefaktorn för virkesförrådet, dimensions- klassen, lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. En del remiss- instanser anser emellertid att man bör överväga en fördelning på ål- dersklasser. Skogsstyrelsen anför att enligt uppgifter som är tillgängliga för styrelsen föreligger skogsbruksplaner eller därmed jämförliga upp- skattningshandlingar av tämligen modernt utförande på ca 4 500 000 ha skogsmark i enskild ägo. Till helt övervägande del är därvid virkesförrå- den fördelade på åldersklasser och inte i något fall på grovleksklasser. Det är därför lättare för dcklaranten att ange Virkesförrådets fördelning på åldersklasser än på dimensionsklasser. Möjligheterna att använda den noggrannare taxeringsmetoden ökar därigenom. Även för de ca 12 milj. ha som tillhör storskogsbruket finns i regel uppgifter om Virkesförrådets fördelning på åldersklasser. Styrelsen föreslår därför att värdetabeller för den noggranna Värderingsmetoden framräknas i avseende på såväl Virkesförrådets åldersklassfördelning som på dess dimensionsfördclning. Länsstyrelsen i Örebro län framför samma mening. Markägaren torde veta betydligt mer om åldern på sin skog än om dess fördelning på grov— leksgrupper. Markägarens ovilja eller försumlighet vad gäller ifyllandet av för fastighetstaxeringen erforderliga data beror säkerligen på att de uppgifter som efterfrågas är för honom mycket oklara begrepp. Med tanke på att de större markägarnas planer även upptar åldersklass- fördelni-ngen synes det riktiga vara att helt övergå till detta begrepp vid infordra-ndet av uppgifterna och deras bearbetning. Skogsvårdsstyrel— serna anser överlag att en meningsfull användning av skogsuppskatt- ningshandlingar liksom möjlighet för deklarant att ange relevanta taxe- ringsdata ur sin skogsbruksplan kan erhållas först då den noggrannare metoden anpassas till en åldersfördelning av virkesförrådet. Länsstyrel- sen i Jämtlands län anser att virkesförrådet bör kunna delas upp i ål- ders- och/eller dimensionsklasser. ' '
Prop. 1973: 162 198
Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att det är omotiverat ur värdesynpunkt att dela- upp lövskogen i tre dimensionsklasser.
3.6.3.5 Värderingsmetoder
Förslaget att endast två Värderingsmetoder, den noggrannare och den förenklade metoden, skall komma till användning vid taxeringen och principerna för metodernas uppbyggnad har lämnats utan erinran av re- missinstanserna.
3.6.3.6 Anvisningar
Förslaget att den centrala anvisningsverksamheten även i fråga om skogstaxeringen skall ankomma på RSV tillstyrks eller lämnas utan er- inran av remissinstanserna.
Skogsstyrelsen räknar med att upprättandet av anvisningar för skogs- taxeringen kommer att kräva expertis inom ett flertal skogliga ämnes- områden. I vissa avseenden förefaller även representanter för olika skogsägarekategorier och landsdelar böra utgöra referenser med hänsyn till de skilda förhållanden under vilka skogsbruket bedrivs i landets olika delar. Stockholmsmötets skogliga sektion, vilken tidigare fungerat som en sådan bred referensgrupp med möjligheter att påverka taxerings- arbetet, synes med den nya uppläggningen komma att bli utan reell be- tydelse. Skoglig sakkunskap av allmänt övergripande kompetens och god kännedom om ifrågavarande arbete torde även behövas vid insamlande, granskning och utvärdering av den mängd primärdata och annat grund- material som kommer att erfordras för utarbetandet av kompletta skogs- anvisningar. Skogsstyrelsen förefaller i detta avseende vara det natur- liga samrådsorganet. Tekniska högskolan i Stockholm anser att det före- slagna skogstaxcringsförfarandet inte ger möjlighet till motsvarande öppna diskussion och bedömning som det nuvarande förfarandet.
Skogsindustriernas samarbetsutskott finner det angeläget att det skog- liga biträdet vid utarbetandet av anvisningarna sker via förslag och un- derlag från skogshögskolan och inte genom hos RSV särskilt tillkallade experter. Man bör vidare ge större utrymme för prövning och avvikelse från RSV:s anvisningar än som förutsatts i utredningens betänkande. Liksom vid 1970 års fastighetstaxering uppstår självfallet även nu spe- cialproblcm vid utformningen av värdenivån och av länsanvisningama. Som exempel anges att värdena på skogsfastigheter inom vissa delar av Norrland på grund av otillräckliga spärregler eller brist på alternativa värderingsnormer kommit under en skälig värdenivå. Detaljfrågor av detta eller likvärdigt slag torde: behöva bli föremål för diskussion vid överläggningar av den typ som föregått tidigare fastighetstaxeringar. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det är ett väsentligt
Prop. 1973: 162 199
krav att underlaget för skogstaxeringen liksom hittills underställs organi- sationer och myndigheter för yttranden och erinringar innan beslut om värdenivå och fastställandet av anvisningar m.m. kommer till stånd. Länsstyrelsen i Jämtlands lätt anser att Skogsstyrelsen i stället för RSV bör utarbeta skogstaxeringsanvisningar men att RSV skall fastställa dem och marknadsvärdeanpassa tabellvärdena.
Frågan om anvisningar om jakt på skogsmark tas upp av bl. a. skogs- högskolan. Högskolan anför att skogsbruksvärdetabellerna enligt försla- get skall ange värdet av virkesproduktionen. Att tilldela dessa virkespro- duktionsvärden några generella jaktvärden är oförenligt med den före- slagna värderingsmetodikcn. Enligt högskolans mening är det väsentligt att man bearbetar reglerna för värdering av jakt så att även dessa kan komma att uppfylla kravet på en likformig taxering.
Bankinspektionen berör frågan om bundenheten vid skogstaxeringsan- visningarna. Inspektionen föreslår att i NSka intas ett särskilt stad- gande av innebörd att man skall jämka det med ledning av tabell beräk- nade värdet, om detta är högre än det pris som med hänsyn till verk- ställda fastighetsförsäljningar i orten eller eljest antas kunna erhållas vid en försäljning av fastigheten.
Förslaget att kompletterande skogstaxeringsanvisningar inte bör ut- färdas 'länsvis lämnas nästan genomgående utan erinran. Sveriges jordä- gareförbund förklarar sig emellertid med anledning av de lokala förhål- landenas stora betydelse för värderingen inte kunna godta att komplette- rande länsanvisningar för skogstaxeringen slopas helt.
3.6.3.7 Värderingsmodell
Den föreslagna schabloniserade modellen för avkastningsvärdering av skogsfastigheterna har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erin- ran av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Östergötlands län. Lantbruksstyrelsen anser emellertid, såsom tidigare beskrivits, att en av verket tillämpad metod i stället kan komma till användning vid taxe- ringen. Bland de remissinstanser som är positiva till den föreslagna vär- deringsmodellen är RSV, skogsstyrelsen, domänverket, skogshögskolan, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, Lantbrukets skatte- delegation, Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsäga- reföreningars riksförbund. Även skogsi'årdsstyrelserna är överlag posi- tiva till den föreslagna värderingsmodellen. Lantbrukets skattedelega- tion, Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund finner att den moderniserade värderingsmodellen i huvudsak kan komma till användning. Lantbrukets skattedelegation a-n- för emellertid att den värderingsmodell som utredningen förordar och anger huvudlinjerna till inte är färdigutvecklad. Den fortsatta utveck- lingen förutsätts skola ske inom ramen för RSV:s förberedelser inför
Prop. 1973: 162 200 V 1975 års allmänna fastighetstaxering.-Delegationen anser det otillfreds- ställande att utredningen inte presterat en till alla delar färdigutvecklad värderingsmodell.
Den föreslagna metoden för avverkningsberäkningen be- handlas av flera remissinstanser. Skogsstyrelsen anför bl. a-. att en av- kastningsvärdering med föreslagen utformning med utgångspunkt i en avverkningsberäkning baserad på det aktuellaste material som står att få och ett modernt program för avkastningsberäkning bör ge tillräckligt tillförlitliga avkastningsvärden, som sedan kan ligga till grund för åsät- tande av taxeringsvärden. Skogsvårdsstyrelserna sätter vid sin bedöm- ning av värderingsmodellen främst den föreslagna anknytningen till en avverkningsberäkning för ca tio värderingsområden med utgångspunkt i AVB 69. Man framhåller dock att ännu aktuellare underlagsmaterial hade varit önskvärt liksom att fördelningen slutavverkning _— gallring bättre anpassats till den fördelning som varit rådande under senare år." Det senare anses angeläget med hänsyn till beräkningen av avverknings- kostnaderna. Skogshögskolan accepterar att som utgångspunkt och för- sta led i avverkningsberäkningen lagts AVB 69 som marknadsmässigt värderingsunderlag. Den relativt stora gallringsandelen kan därvid dis- kuteras. Skogshögskolan ser den som en produktionsmässig förutsättning för det jämförelsevis höga totaluttaget samtidigt som den leder till ett lägre genomsnittligt rånetto, dvs. en försiktig värdering.
Den föreslagna värderingen av virkesuttagen och de därvid tillämpade nivåfaktorerna behandlas av åtskilliga remissinstan- ser. Skogshögskolan anser att nivåfaktorerna skall kunna varieras för att man skall uppnå marknadsmässiga relationer mellan skogar av olika be- skaffenhet. Högskolan anser emellertid också att det i samband med den praktiska tillämpningen ligger en svaghet i att kalkylräntan kan rubbas från taxering till taxering. Denna kan på lång sikt behöva höjas eller sänkas sammanhängande med att värdeförhållandet mellan grov och klen skog varaktigt förändrats. De mindre justeringar, Som kan behövas, - ' bör enligt högskolan kunna ske genom allmänna omkostnaders fördel- ning med hänsyn till dimension.
Några remissinstanser tar upp frågan om räntans höjd i avkastnings- kalkylen. Lantmäteristyrelsen anför att utredningen i fråga om valet av räntefot ansett 5 % vara en lämplig utgångspunkt för värdeberäkningen. Styrelsen instämmer däri och tillägger, att denna räntefot vanligen be- funnits ge värden som bäst motsvarar marknadsvärdet och att den nu- mera tillämpas vid lantmäteriets skogsvärderingar i samband med fastig- hetsregleringar, vid vilka ersättningar mellan sakägare skall bestämmas med hänsyn till marknadsvärdet. Lantbruksstyrelsen anser att då dis— konteringsprocentens storlek påverkar värdet på mogen skog endast obetydligt men är synnerligen avgörande för värdet av ung skog är den
Prop. 1973: 162 201
ränteuppfattning sannolikt mest realistisk som ger ett ungskogsvärde som är ungefär lika attraktivt som värdet av äldre skog. Enligt lant- bruksnämndemas erfarenhet ger 5 1/2 % diskonteringsprocent den bästa avvägningen mellan ung och gammal skog. RSV pekar på möjligheten att använda en variabel kalkylräntefot för att erhålla marknadsmässiga- relationer mellan yngre och äldre skog. Vid fastställande av värderings- modeller för skog bör RSV inte vara bunden av den kalkylräntefot, - 5 %, som tillämpades vid de närmast föregående allmänna fastighets- taxeringarna. Lantbrukets skattedelegation anför bl. a. att räntefoten 5 % för skogsägarna i gemen ter sig oförklarligt låg. Driver man en lågränte- linje tvingas man i stället att på ett eller annat sätt i motsvarande mån räkna försiktigt i fråga om virkesutfall, virkespriser m. ni., så att man därigenom erhåller totalt sett rimlig värdenivå. En sådan ordning kan klart spåras i tidigare fastighetstaxeringar men i mindre mått i den före- slagna värderingsmodellen. För att erhålla dels en generellt sett accepta- bel och verklighetsbetonad avkastningsvärdenivå, dels en realistisk av- kastningsvärderelation mellan ung och gammal skog, är det i samband med övergången till den modernare värderingsmodellen därför nödvän- digt att nu höja kalkylräntefoten. Vid 1975 års taxering måste räntefo- tcn sättas till i vart fall 6 %. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund redovisar samma uppfattning.
Förslaget att de Värden som framtagits på grundval av den föreslagna avkastningsmetoden skall marknadsvärdeanpassas vid 1975 års taxering har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Det övervägande flertalet tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Bland de remiss- instanser som tillstyrker en marknadsvärdeanpassning vid 1975 års tax- ering är RSV, lantbruksstyrelsen, lantmiiteristyrelsen, skogshögskolan, domänverkct och länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Lantbruksstyrelsen anför bl. a. att verket sedan 1950-talet med goda erfarenheter tillämpar en värderingsmetod med stark anknytning till marknadsvärdet. De invändningar mot marknadsvärdet som tidigare framförts från olika håll har baserats på alltför höga krav på tillförlitlig- hetcn hos köpeskillingsstatistiken. Kritiken har bortsett från att avkast- ningsvärderingar på grund av svårigheten att göra tillförlitliga, långsik- tiga prognoser beträffande virkespriser, kostnader, m.m. lätt kan leda till avsevärt mycket större fel än vad även en begränsad köpeskillings- statistik gör, om den är rätt upplagd. Lantbruksstyrelsens egen köpeskil- lingsstatistik baseras på lantbruksnämndernas köp och försäljningar av skogsfastigheter. Lantbruksnämndernas strukturpersonal har i sitt dag— liga arbete med köp och försäljningar av fastigheter i allmänhet skaffat sig stor erfarenhet av var en realistisk marknadsvärdenivå ligger för sko- gar med varierande innehåll. Som utredningen framhåller bör åtgärder vidtas för att förbättra köpeskillingsstatistiken. Utom lantbruksnämnder—
Prop. 1973: 162 202
nas värderingar förekommer ett. icke obetydligt antal värderingar som utförs av andra institutioner såsom skogsvårdsstyrelserna, lantmäteriet, domänverket, skogsägareföreningar, skogsbolag, Skogssällskapet m.fl. En lämplig målsättning vore att alla nämnda värderingar, som kan ledas fram till en fastighets överlåtelse, finge ingå i ett statistikunderlag till grund för marknadsvärdebestämning av skogsbruk. Svenska sparbanks- föreningen anser att marknadsvärdet på vissa mindre skogsmarksområ- den, som ligger insprängda inom landets bättre jordbruksbygder och som motsvarar vad man förr benämnde husbehovsskog regelmässigt lig- ger betydligt över avkastningsvärdet. Sådan skog är sålunda förenad med näraliggande jordbruk. Att härvidlag använda avkastningsvärdebe- räkningar synes föga meningsfullt. Rimligt vore att i dessa fall öppna möjlighet för taxeringsnämnderna att utnyttja ortprismetoden. Skogs- högskolan framhåller bl. a. att det torde erfordras synnerligen gott om- döme vid fastläggande av marknadsvärdenivån för skogsfastigheter. Tidigare har värdenivån i fråga om skogsfastigheter analyserats för vissa till sin sammansättning kända medelfastigheter i olika delar av lan- det. Man har därvid beräknat de värden som erhålls med prisförutsätt- ningar på skogsprodukter, som statistiskt kan härledas från närmast före- gående prisperiod. Den värdenivå som därvid erhålls har prövats av riksdagen till att avse en acceptabel nivå. De analyser som gjorts av ut- fallet efter skilda taxeringar visar att man med små marginaler lyckats genomföra taxeringen till åsyftad nivå. Den föreslagna metoden torde medföra större riskmoment och mindre säkerhet att genom taxeringen erhålla den förändring av värdena som man önskar åstadkomma. Hög- skolan anser att tyngdpunkten vid beräkningarna bör ligga på avkast- ningsvärdetabellerna och att avstämningen mot fastighetsprisstatistikcn är ett sista moment, som får ske på de punkter där det finns tillräckligt material.
Åtskilliga remissinstanser anser att en övergång till marknadsvärdean- passning av skogsbruksvärdena bör anstå till efter 1975 års taxering. Skogsstyrelsen anser att en sådan övergång bör närmare övervägas först till 1980 års taxering. Länsstyrelsen i Jämtlands län, Lantbrukets skatte- delegation, Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägare- föreningars riksförbund anser att en övergång inte kan ske till 1975 års taxering. Skälet för att uppskjuta övergången till marknadsvärdeanpass- ning anges främst vara brister i prisstatistiken för skogsfastigheter. '
Skogsstyrelsen pekar på problemet att avgöra hur stor del av köpe- skillingen som i realiteten är hänförlig till skogsbruksdelen. Detta pro- blem borde närmare ha belysts. Utredningen ha-r inte tagit definitiv ställning till vilken metod som bör användas vid reducering av köpeskil- lingar till att omfatta endast skogsvärdet. Det förhållandet att ett stort antal köp är tillköp till redan befintliga.brukningsenheter torde inte säl- lan innebära att ett strikt-avkastningsvärde spelar en underordnad roll
l'rop. 1973: 162 203
"vid fastställande av köpeskillingen. Man har kunnat konstatera att köpe- skillingarna för tillköpen i medeltal varit avsevärt högre än för nyköpen "räknat per hektar åkermark och produktiv skogsmark. Man har även ;märkt en klar succeSSiv ökning av antal tillköp, vilka för år 1972 upp- gick till mer än hälften av totala antalet köp av jordbruksfastigheter. En starkt bidragande faktor till detta förhållande anges vara de gynnsamma skatteregler som gäller vid fasti-ghetsreglering (ensidigt ägoutbyte). Det svaga samband som ofta råder mellan erlagda köpeskillingar per hektar skogsmark och aktuellt skogstillstånd kan också orsakas av det förhål- landet, att såväl nyköp som tillköp ofta följs av avverkningar upp till vad skogsvårdslagen tillåter som engångsuttag. Sådant skogsbruk kan inte karaktäriseras som uthålligt och utgör då inte heller lämplig grund "för indirekt bestämning av taxeringsvärde. Skogsstyrelsen anser att pro— blematiken omkring marknadsvärdeanpassningen av skogstaxeringen kräver fortsatta analyser av de faktorer som påverkar eller kan tänkas påverka prisbildningen av skogsfastigheter och tillgänglig köpeskillings- statistik. Lantbrukets skattedelegation framhåller att värdeinnehållet i skogen inte är på långt när så stabilt som för varje annat taxeringsobjckt (mark, byggnader m. m.). Värdet konstitueras till övervägande del av mängden virke vid värderingstillfället. Virkesvolymen utgör emellertid ofta till en väsentlig del ackumulerad avkastning, till vilken en stor del .av skogens värde koncentreras, bl. a. för att uttagstidpunkten ligger nära. 'Värdeuttaget drabbas — med visst undantag — av inkomstskatt och ibland även av allmän arbetsgivaravgift m.m. Några motsvarande för— hållanden råder inte i fråga om t. ex. villa- och hyresfastigheter. Skillna— den bör på något sätt komma till uttryck vid värdesättningen. Vidare torde inga andra fastighetstaxeringsobjekt i fråga om värdet vara under- kastade konjunkturens växlingar så som skogen. Delegationen ifrågasät- ter om uppnådda försäljningspriser för en ytterligt liten del av landets totala skog och skogsmark över huvud taget bör påverka värdesätt- ningen av de fastigheter, som utgör och skall förbli självständiga, be- stående enheter. Den helt övervägande delen av de skogsbruksfastighcter som tillförs fastighetsmarknaden uppgår i andra, ofta angränsa-nde skogsbruksegendomar. De höga priser som betalas för sådana fastigheter betingas utan någon tvekan av att fastigheterna har marginalvärden för köparen. Men priserna på tillskottsmarkerna påverkar också prisnivån på de få skogsfastigheter som i öppna marknaden kan köpas av nyeta- blerare. Dessa måste givetvis ge ett pris som gör att de kan konkurrera med och slå ut dem som vill köpa för sambruk med annan egendom. I köpeskillingarna vid skogsindustriföretagens allt vanligare förvärv in- bakas ofta bl. a. en del av företagens organisationskostnader, som skulle uppkommit om motsvarande virkeskvantitet anskaffats genom rotposter eller på annat sätt. Tillräckliga analyser av de förhållanden som konsti-
Prop. 1973: 162 204
tuerar fastighetspriser och hur priset skall fördelas på olika komponen- _ ter i en kombinerad enhet föreligger inte. Så länge dessa förhållanden. kvarstår, kan en marknadsvärdering av skogen inte ske. Riksdagen bör som hittills besluta om den värdenivå som med hänsyn till alla påver- kande omständigheter skall gälla för skogen. Några förändringar av den generella värdenivån vid 1975 års taxering bör inte komma i fråga. För en oförändrad värdenivå talar också t. ex. osäkerheten i fråga om den framtida skogsbeskattningen och skogspolitiken i allmänhet och de kon- sekvenser för skogens avkastning och fastighetspriserna detta kan ha. Liknande synpunkter framförs av Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.
Marknadsvärdeanp'assning genom föreslagen omräkning av nivåfakto- rerna behandlas av bl. a. tekniska högskolan i Stockholm och lantmäte- ristyrelsen. Lantmäteristyrelsen anser att nivåanpassningen i första hand bör ske genom valet av räntefot. För den ytterligare justering av avkast- ningsvärdenivån som därutöver kan erfordras bör komma i fråga en procentuell korrigering eller ett fast tillägg eller avdrag per objekt eller per enhet av någon värdefaktor inom objektet. Detta ger en bättre in- blick i vä-rderingsförfarandet och gör det lättare för de skattskyldiga att bilda sig en uppfattning om värderingsresultatens skälighet. Den före— slagna omräkningen av pris- och kostnadsförutsättningarna tillgodoser inte detta önskemål, även om den i och för sig kan leda till samma slut- resultat. Tekniska högskolan framför liknande synpunkter.
3.6.3.8 Värdetabeller
Förslagen om värdetabellernas innehåll godtas i stort sett av remiss— instanserna. Bl.a. Skogsstyrelsen anser emellertid som tidigare nämnts att tabellerna för den noggrannare Värderingsmetoden bör innehålla värden som hänför sig till såväl Virkesförrådets åldersklassfördelning som på dess dimensionsfördelning.
3.6.3.9 Övriga frågor
I fråga om deklarationerna till ledning för skogstaxeringen har bl. a. skogsstyrelsen och skogshögskolan uttalat sig. Skogshögskolan anför att det skulle underlätta taxeringen, om deklarationsblanke'tten utformas så att uppgifter om Virkesförrådets åldersklassfördelning kan redovisas i densamma. Skogsstyrelsen framför liknande synpunkter och anför vi- dare att de lämnade deklarationsuppgifterna erfarenhetsmässigt alltför ofta är helt utan eller av mycket begränsat värde vid taxeringen. Det skulle därför vara av väsentlig betydelse om deklaranterna kunde bringas att i sina deklarationer lämna sådana uppgifter som dels är relevanta för taxeringen, dels fyller rim-liga anspråk på säkerhet.
Skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län anför att
Prop. 1973: 162 205
den tid per fastighet som den skogssakkunnige i taxeringsnämnden har till förfogande för åsättande av skogsbruksvärde är för kort. Man före- slår typfastigheter, utöka-d tid per taxeringsenhet och ökat antal skogs- sakkunniga som verksamma åtgärder för en förbättring av taxeringen.
Förslaget att skogsuppskattningshandlingar skall kunna infordras dels från fastighetsägare genom anmaning och med vitesföreläggande, dels från skogsvårdsstyrelse har behandlats av åtskilliga remissinstanser. Bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Jämtlands län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att tillgång till skogs- bruksplan ökar säkerheten vid taxeringen och att det därför förefaller helt naturligt att markägaren skall vara skyldig att uppvisa befintliga uppskattningshandlingar. Länsstyrelsen i Västerbottens län understry- ker betydelsen av att alla skogsuppskattningshandlingar —— i vems hand de än må vara — obetingat ställs till taxeringsmyndighetens förfogande.
Negativa till förslaget om utlämna-nde av skogsuppskattningshandling— arna är bl.a. Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Lantbrukets skattedele- gation och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Detsamma gäller åtskilliga skogsvårdsstyrelser. Skogsstyrelsen anför att det primära syftet med skogsbruksplanen är att skapa underlag för en planmässig drift av skogsfastigheterna. Flera' skogsvårdsstyrelser framför att risk föreligger att skogsägarnas intresse för upprättande av skogsbruksplaner minskar om man genomför förslaget rörande skyldighet att efter anmaning över- lämna sådana handlingar. Skogsstyrelsen är väl medveten om det goda underlag planerna utgör för taxeringsarbetet. Lämnade skogsuppskatt- ningshandlingar torde lika ofta kunna leda-till ett lägre som ett högre taxeringsvärde än det som skulle åsättas utan sådana handlingar. Allt eftersom detta blir känt bör ett utökat frivilligt utlämnande kunna för- väntas. Styrelsen anmäler stor tveksamhet till förslaget att av skogsvårds- styrelserna kunna tvångsvis infordra sådana skogsuppskattningshand- lingar som är upprättade på uppdrag av enskild markägare. Styrelsen anser dock att skyldighet med vitesföreläggande bör föreligga för fastig— hetsägare att lämna ytterligare uppgifter utöver vad som lämnats i de- klarationen, om detta är angeläget för taxeringen.
3.7 Övriga frågor vid taxering av jordbruksfastighet
3.7.1 Nuvarande ordning
I anvisningarna till 9 & KL lämnas bl. a. särskilda regler för värde- sättning av sådant område på jordbruksfastighet som inte utgörs av skogsmark och växande skog. Även för sådant område av jordbruks— fastighet som kan exploateras för. bebyggelseändamål ges särskilda vär— deringsregler.
Prop. 1973: 162 206
Enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 9 & KL bör vad an- går jordbruksfastighet till ledning vid uppskattningen av det allmänna saluvärdet gälla de enhetsvärden, som föreslagits i den ordning som närmare sägs i TF. Om enhetsvärdena stadgas i 144 5 1 mom. TF. Däri sägs att vid sammanträde inför landskamrcraren med bl. a. ordföran- dena i fastighetstaxeringsnämndcrna, fastighetstaxeringsombuden och andra fastighetsvärderingssakkunniga skall föreslås enhetsvärden för ytenhet mark av olika ägosmg, godhetsklasser och brukningsförhållan- den under förutsättning av normalt byggnadsbestånd. Efter eventuella justeringar av förslagen på grund av erinringar av RSV (RN) fast- ställdes värdena i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar.
Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den inte utgörs av skogsmark och växande skog skall enligt punkt 2 av anvisningarna till 9 % KL noga beaktas Om det föreligger för fastigheten säregna förhål- landen som bör föranleda ökning eller minskning av fastighetens. taxe- ringsvärde. Ett flertal exempel på sådana förhållanden, som bör beak- tas vid värderingen, angcs i anvisningspunkten. Såvitt gäller byggna- derna, i fråga om vilka man utgår från förutsättningen av normalt byggnadsbestånd, anges som sådana säregna förhållanden att åbyggna- dernas beskaffenhet skiljer sig från i orten för fastigheter av motsva- rande storlek vanligt medelbestånd, dvs. om på fastigheten finns för- näml'igare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna är olämpliga, förfallna eller otillräckliga.
I fråga, om byggnader på skogsmark stadgas i punkt 4 av anvis- ningarna till 9 % att sådan byggnad, som är behövlig för skogsbruks- drift, inte skall åsättas särskilt värde. Dennas värde anses ingå i skogs- värdet. Vidare föreskrivs att skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader inte skall åsättas särskilt värde utan att deras värde skall anses ingå i skogsmarkens värde.
I punkt 5 av anvisningarna till 9 & lämnas regler om värderingen av sådan mark på jordbruksfastighet som har ett övervärde på grund av möjligheter att exploatera den för bebyggelseändamål. I anvisnings- punkten sägs bl. a. att ett sådant högre värde i allmänhet endast finns på sådan jordbruksfastighet, som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri-, järnvägs- eller annat tätare bebyggt samhälle eller gruv- eller vattenkraftsanläggning, m.m. Vid värdering- en bör iakttas att värdet oftast är beroende av utvecklingens hastighet och att hänsyn skall tas till detta. Om område, som utgörs av skogs- mark och växande skog, har ett högre värde vid utnyttjande för be- byggel'scändamål än för Skogsbruk, skall det värderas efter det all- männa saluvärdet i stället för efteravkastningsvärdet. '
I 10 å och anvisningarna till denna paragraf lämnas främst föreskrif— ter om de särskilda Värden, s.k.. delvärden, som tillsammas utgör en fastighets taxeringsvärde, samt vad de olika delvärdena avser. Vi-
Prop. 1973: 162 . 207
dare lämnas vissa föreskrifter om beräkningen av delvärdenas storlek m. m. Delvärdena är för jordbruksfastighet jordbruksvärde, skogsbruks- värde, värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och exploa- teringsvärdc. Värde av byggnader kan ingå i jordbruksvärde, skogs- bruksvärde och värde av särskilda tillgångar.
Byggnadernas värde fördelas på delvärdena enligt de regler som läm- nas i punkterna 2, 3 och 4 a av anvisningarna till 10 & KL. I punkt 2 föreskrivs att med jordbruksvärde förstås en fastighets värde av bl. a. de byggnader och andra anläggningar, som är behövliga för jordbruks— drift. I jordbruksvärdet skall ingå värdet av byggnad som tillhör jord- ägaren och är behövlig för jordbruksdriften, såsom mangårds— och driftbyggnad samt byggnader, avsedda för jordbrukets binäringar. I punkt 3 stadgas att med skogsbruksvärde förstås fastighetens värde av bl. a. de byggnader och andra anläggningar som är behövliga för skogs- bruksdrift. Vidare föreskrivs att värdet av sistnämnda byggnader. och anläggningar skall ingå i skogsvärdet. Enligt punkt 4a förstås med värde av särskilda tillgångar fastighetens värde av bl.a. sådana sär- skilda förmåner, som skulle verka höjande på köpeskillingen vid en överlåtelse. Häri inräknas, föreskrivs det, exempelvis värdet av sådana byggnader och anläggningar, som inte kan anses behövliga för jord- bruks- eller skogsbruksdrift.
Enligt punkt 4 b av anvisningarna till 10 % förstås med cxploaterings- värde det värde, som fastigheten eller del därav äger utöver jordbruks- värde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark samt värde av särskilda tillgångar på grund av att mark som hör till fastigheten kan tillgodo- göras för bebyggelse.
För värdesättning av åker, byggnader m.m. på jordbruksfastighet lämnade RN utförliga anvisningar inför 1970 års allmänna fastighets- taxering.
3.7.2 U tredningsjörslaget 3.7.2.1 Byggnadsvärde Allmänt
Som en bakgrund till sina förslag framhåller utredningen bl. a. det samband som råder mellan frågan om ett särskilt byggnadsvärde på jordbruksfastighet och reglerna om avskrivning på sådan fastighet.
Delvärdet byggnadsvärde, som redovisats för annan fastighet, har bl.a. haft betydelse i vissa fall vid inkomsttaxeringen för bestämman- de av avskrivningsundcrlaget för byggnader. Då byggnadsvärdet inte redovisats särskilt för jordbruksfastigheterna har motsvarande möjlig— het inte stått till buds vid taxering av inkomst av jordbruksfastighet. Man har i fråga om dessa fastigheter i stället fått utgå från ett scha- blonmässigt framräknat underlag för'byggnadernasjavskrivning, vilket
Prop. 1973: 162 . - 208
enligt punkt 2a av anvisningarna till 22 & KL utgör två tredje- delar av summan av taxerat jordbruksvärde, skogsmarksvärde, Värde av övrig mark och värde av särskilda tillgångar med viss reduktion av skogsmarksvärdet och värdet av de särskilda tillgångarna. .
Förslag till ändrade regler för avskrivning av byggnader på jord- bruksfastighet hade framlagts i prop. 1972:120. Enligt dessa regler skulle avdrag för värdeminskning av byggnader på jordbruksfastighet i framtiden alltid beräknas på grundval av anskaffningsvärdet, dvs. den faktiska byggnadskostnaden, med s.k. planenlig avskrivning. Om utred- ning om de faktiska anskaffningskostnaderna för byggnader saknades, skulle avskrivningen göras på ett underlag beräknat på följande sätt. Om i taxeringsvärdet inte ingick exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvär- de överstigande 25 000 kr., skulle 25 % av fastighetens anskaffnings- kostnad anses belöpa på byggnaderna. I annat fall .skulle på byggna— derna anses belöpa vad som svarar mot 25 % av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde till den del skogsbruket över- steg 25 000 kr. Det schablonmässigt framräknade avskrivningsundcrla- get skulle regleras i punkt 3 av anvisningarna till 22 & KL. Det borde kunna jämkas om det i avsevärd mån över- eller understiger vad som kunde anses rimligt i det särskilda fallet.
I frågan om avskrivningsprocenten anförde föredragande departe- mentschefen att så länge ett särskilt byggnadsvärde inte redovisades vid fastighetstaxering avskrivning i normalfallet borde ske kollektivt enligt en enhetlig procentsats för hela landet. Det borde ankomma på RSV att efter samråd med lantbruksstyrelsen och jordbrukets organisationer lämna anvisningar om tillämplig avskrivningsprocent vid kollektiv resp. . individuell avskrivning. I fråga om den kollektiva avskrivningen kunde det enligt departementschefen i normalfallet synas lämpligt med 3 %.
Vid övergång till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder skul- le enligt propositionen som ingångsvärde för byggnad i första hand tas upp den faktiska anskaffningskostnadcn. Då anskaffningskostna- den inte kunde utredas föreslogs avskrivning få ske med hjälp av den schablonregel som fanns i anvisningspunkt 2 a till 22 & KL, dvs. två tredjedelar av taxerade jordbruksvärdet m.m., i förekommande fall med tillägg för senare kostnader för ny-, till- eller ombyggnad. Hade fastighet förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång ef- ter utgången av år 1969 och kunde anskaffningskostnaden för bygg- naden inte visas fiek avskrivningsunderlaget beräknas enligt den nya, i punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 & intagna proportio— neringsregeln, i förekommande fall med tillägg för kostnader som ef- ter förvärvet nedlagts på ny-, till- eller ombyggnad. Hade den skatt- skyldige förvärvat fastigheten på. annat sätt. än genom köp, byte eller.
Prop. 1973: 162 209
därmed jämförligt fång före den 1 januari 1973, fick han som ingångs— värde för byggnadsbeståndet uppta samma värde som överlåtaren vid övergång fått uppta enligt förenämnda bestämmelser.
I propositionen anförde föredragande departementschefen bl.a. att fastighetstaxeringsutrcdningen enligt sina direktiv hade i uppdrag att finna en metod för redovisning av ett särskilt delvärde för byggnader på jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen. I den mån det framdeles kom i fråga att vid fastighetstaxeringen redovisa särskilt byggnads- värde borde givetvis de då aktuella spörsmålen på inkomsttaxeringens område omprövas.
Utredningen framhåller att den enligt sina direktiv ålagts att framta ett särskilt byggnadsvärde på jordbruksfastighet och återger direktiven i denna del:
För värdering av jordbruksfastighet finns f.n. två metoder, den s.k. konventionella metoden och den s.k. norrlandsmetoden. Den konven- tionella metoden innebär att värdet av de byggnader som hör till jord- bruket räknas in i hektarvärdena för åkermarken. Med norrlandsmeto- den sker värderingen av åkerjord och byggnader separat med ledning av särskilda enhetsvärden för åker och byggnader. Oberoende av vilken av dessa metoder som kommer till användning är det angeläget att få fram ett system där särskilt byggnadsvärde kan anges för varje taxe- ringsenhet. En av fastighetstaxeringens grundprinciper är emellertid att värdet av en taxeringsenhet skall motsvara taxeringsenhetens allmänna saluvärde. Undantag från denna princip har av särskilda skäl hittills gjorts endast för område som utgörs av skogsmark och växande skog. En taxeringsmetod som innefattar särskilt angivande av byggnadsvärde bör således inte få leda till ett åsidosättande av den angivna grund- principen.
Princ'ipiella överväganden
Det första av de principiella krav, som enligt utredningen bör ställas på ett taxerat byggnadsvärde, är att det skall kunna användas vid be- räkning av avskrivning av jordbrukets och skogsbrukets byggnader. Med denna utgångspunkt och målsättning bör värdet av en jordbruks- fastighets hela byggnadsbestånd ingå i det särskilda byggnadsvärdet. Värde av byggnader på jordbruksfastighet ingår f.n. i jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av särskilda tillgångar. Till den omdispOne— ring av delvärdena, som följer av en utbrytning av värde av byggna- der ur nuvarande jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av sär- skilda tillgångar, återkommer framställningen senare.
Förutom kravet att det taxerade byggnadsvärdet skall utgöra ett skäligt avskrivningsunderlag måste enligt utredningens mening ytterli- gare två principella krav ställas på detta värde. Som ett andra krav måste gälla att byggnadsvärdet definieras och bestäms så att det to- tala taxeringsvärdet kommer att återspegla hela taxeringsenhetens marknadsvärde. Byggnadsvårdct måste kunna åsättas inom ramen för en marknadsvärdering av taxeringsenheten i dess helhet.
Prop. 1973: 162 210
.Det tredje principiella kravet sammanhänger med värderingen av den till taxeringsenheten hörande marken. I fråga om annan fastighet är det föreskrivet i KL att byggnadsvärdet skall utgöra skillnaden mel- lan taxeringsenhetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvär- det. Eftersom byggnadsvärdet är ett restvärde, kan likvärdig tomtmark värderas likartat oavsett skiljaktigheter i fråga om byggnaderna på de olika tomterna. Enligt utredningens mening skulle det framstå som svårförståeligt och inkonsekvent om på grund av olikheter i bebyggel— seförhållandena skilda hektarvärden åsattes t.ex. åkern på två lika stora taxeringsenheter med samma godhetsgrad i fråga om marken och i övrigt helt likartade förhållanden. Kravet om en enhetlig värde— ring av mark av samma slag, kvalitet m.m. —— som enligt vad nyss sagts är uppfyllt i fråga om annan fastighet — bör även gälla vid taxering av jordbruksfastighet. "Värdet av marken på en jordbruksfas- tighet, dvs. åker, skogsmark och annan mark, bör sålunda bestämmas oberoende av om taxeringsenheten är bebyggd eller inte.
Mot bakgrund av de tre principiella krav som utredningen enligt det nyss sagda vill ställa på byggnadsvärdet diskuterar utredningen ett an— tal alternativa definitioner av byggnadsvärdet på jordbruksfastighet.
Utredningen behandlar först det alternativ som innebär att bygg- nadsvärdet fastställs enligt den s. k. m e r v ä r d e p r i no 1 p e n. Med byggnadsbeståndets värde avses därvid skillnaden mellan taxeringsenhe- tens hela värde och dess markvärde. En tillämpning av denna princip skulle innebära att byggnadsvärdet bestämdes utifrån skillnaden mel- lan taxeringsenhetens marknadsvärde i bebyggt och obebyggt skick. Marken dvs. åkern, skogsmarken och annan mark skulle därvid vär- deras med utgångspunkt i marknadsvärdet för mark i obebyggt skick. Mervärdeprincipen har, sägs det, med fördel utnyttjats vid taxeringen av annan fastighet. Det torde också vara den princip som vid en mark- nadsvärdering av jordbruksfastigheterna i deras helhet ter sig mest naturlig från värderingssynpunkt. Den tveksamhet som kan råda i fråga om detta alternativ hänför sig till kravet att byggnadsvärdet skall kunna ge ett skäligt avskn'vningsunderlag. Erfarenhetsmässigt vet man att ett byggnadsvärde, som bestämts enligt denna princip, kom- mer att understiga ett byggnadsbestånds tekniska nuvärde.
Det andra alternativ, som enligt utredningens mening bör diskuteras, är ett byggnadsvärde som bestäms med utgångspunkt i ett 111 o d i f i e— r at te k n i s k t 11 u v ä r (1 e för byggnadsbeståndet. Det principiella kravet att värdet av marken på taxeringsenheten skall åsättas med ut- gångspunkt i markens marknadsvärde i obebyggt skick är här uppfyllt. Vidare kan kravet på att byggnadsvärdet skall innebära ett skäligt av- skrivningsundcrlag lättare uppfyllas enligt detta alternativ än om man utgår från värdering enligt mervärdeprincipen. Däremot torde altema- tivet att bestämma byggnadsvärdet på grundval av tekniskt nuvärde inne-
Prop. 1973: 162 211
bära att kravet på ett fasthållande vid marknadsvärdeprincipen i fråga om värderingen av den totala taxeringsenheten inte uppfylls. Ytterligare en del förhållanden minskar det tekniska nuvärdets användbarhet som grund för bestämmande av byggnadsvärdet.
Enligt ett tredje alternativ skulle man kunna fasthålla vid mark- nadsvärdeprincipen i fråga om värderingen av en taxeringsenhet i dess helhet trots att byggnadsvärdet bestämdes med utgångspunkt i ett tek- niskt nuvärde eller modifierat tekniskt nuvärde. Därvid fick emellertid marken dvs. åker, skogsmark och annan mark liksom eventuellt sär- skilda tillgångar m.m. värderas med utgångspunkt i skillnaden mellan en taxeringsenhets hela marknadsvärde och dess byggnadsvärde. Kra- vet att byggnadsvärdet skall innebära ett skäligt avskrivningsunderlag torde visserligen bli uppfyllt enligt detta alternativ. Det medför däremot att man måste frångå kravet om värdering av marken enligt dess mark- nadsvärde i obebyggt skick. Utredningen finner en lösning enligt den- na linje ge ett ej godtagbart resultat.
För fullständighetens skull bör enligt utredningen nämnas ett fjärde alternativ, vilket bygger på en proportionering av framtagna värden. Enligt detta alternativ skulle i första hand bestämmas dels ett modi- fierat tekniskt nuvärde för byggnaderna och dels marknadsvärdet av obebyggd åker, skogsmark och annan mark. Med utgångspunkt i dessa värden skulle man proportionera sig fram till delvärden för byggnader och för olika slag av mark, så att summan av delvärdena anknöt till taxeringsenhetens totala marknadsvärde. Av de tre grundläggande prin- cipiella krav, som utredningen har ställt, synes därvid kravet om vär- dering av marken vara det som främst blir eftersatt. Vidare skulle den antydda metodiken bli omständlig och svårförståelig i den prak- tiska tillämpningen. En lösning enligt denna linje förordas av angivna skäl inte av utredningen.
Slutligen tar utredningen upp ett femte alternativ enligt vilket del- värdena skullc bestämmas enligt nuvarande system, därvid värdet av jordbrukets byggnader skulle ingå i jordbruksvärdet, skogsbrukets bygg- nader i skogsbruksvärdet och överbyggnader i värde av särskilda till- gångar. Vid sidan härav Och skilt från jordbruksfastigheternas del- värden skulle värde för byggnadsbeståndet uppskattas som ett tekniskt nuvärde eller ett modifierat sådant värde och antecknas särskilt i fas- tighetslängden. Framtagandet av detta värde skulle sålunda ske ute- slutande i syfte att värdet skulle tjäna som underlag för beräkning av byggnadsavskrivning. Genom denna dubbla byggnadsvärdering skulle enligt utredningen ett merarbete uppkomma. Detta fick dock bedömas såsom relativt begränsat. Tillvägagångssättct låter sig knappast förenas med direktiven för utredningen.
Mot bakgrund av det anförda har utredningen funnit att det alterna- tiv i fråga om bestämmande av byggnadsvärde, som i första hand bör
Prop. 1973: 162 212
närmare undersökas, är ett byggnadsvärde, beräknat enligt mervärde- principen. Ett sådant värde fyller de principiella krav utredningen vill ställa i fråga om byggnadsvärdets effekt vid marknadsvärdering av taxeringsenheten i dess helhet och med hänsyn till önskemålet om en- hetlig behandling av likartad mark. För utredningen har det återstått att utreda om ett sådant byggnadsvärde kan anses tillfredsställande med hänsyn till de krav som får ställas ur avskrivningssynpunkt. Om så inte är fallet får såsom andra hands alternativ övervägas antingen ett byggnadsvärde, bestämt som ett tekniskt nuvärde eller modifierat sådant värde, eller en metod som innebär att man bestämmer och i fas- tighetslängden redovisar, förutom taxeringsvärdet och dess delvärden, ett särskilt värde på byggnadsbeståndet som underlag för avskrivning av byggnaderna.
Företagna undersökningar
Utredningen har föranstaltat om undersökningar av dels utfallet av en taxering av byggnader på jordbruksfastighet främst enligt mervär- deprincipen, dels lämpliga metoder för värdering av. byggnadsbestån- det på jordbruksfastighet med utgångspunkt i tekniska nuvärden. Un- dersökningen om byggnadsvärdets genomsnittliga storlek vid olika de- finitioner av begreppet byggnadsvärde m.m. har utförts med hjälp av personal från lantmäteristyrelsens värderingsbyrå. Undersökningen har verkställts inom 19 undersökningsområden som avgränsats så att fler- talet åkergraderingsklasser enligt lantbruksstyrelsens graderingssystem blev företrädda samtidigt som varje område endast representerade en klass. Med hänsyn till att lantmäteristyrelsens värderingsbyrå i annat sammanhang inom Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län samt kustlandsdelen av Västerbottens län gallrat ut representativa köp, lades undersökningsområdena inom dessa län. Undersökningsom- rådena företräder såväl den bästa jordbruksbygden i södra och mellersta Sverige som mellan- och skogsbygd i södra, mellersta och norra Sverige.
Undersökningen omfattar sådana köp, lagfarna under åren 1970 och 1971 och ingångna under perioden 1968—1971, som bedömts vara re- presentativa. Undersökningen begränsades med några få undantag till att omfatta fastigheter, vars värde till mer än 75 % hänför sig till åkervärde, dvs. värde av åker och jordbruksbyggnader. Bebyggda fas- tigheter som inte omfattade mer än 5 ha åker uteslöts. Härefter kom undersökningsmaterialet att bestå av 524 fastigheter, varav 255 obebygg- da och 269 bebyggda. Inom vissa områden gjordes en fullständig klassi- ficering av byggnadsbeståndet-vid besök på fastigheterna främst för att införskaffa underlag för beräkning av tekniska nuvärden.
För samtliga förvärv inom de 19 undersökningsområdena beräkna— des den del av köpeskillingen som motsvarar åker och eventuella jord-
Prop. 1973: 162 213
bruksbyggnader. Köpeskillingen har uttryckts som ett pris per hektar åker både för de obebyggda och de bebyggda fastigheterna.
Uppdelningen av det genomsnittliga värdet per hektar för bebyggda fastigheter i ett åkervärde och ett mervärde för byggnaderna inom de olika undersökningsområdena har gett till resultat att de genomsnitt- liga mervärdena för resp. områden ligger relativt väl samlade inom intervallet 3—5 000 kr./ha. Samtliga bebyggda fastigheter inom de fem länen har uppdelats i tre storleksgrupper, fastigheter med 6—10 ha åker, fastigheter med 11—20 ha åker och fastigheter med mer än 20 ha åker. Mervärdet inom alla tre storleksgrupperna blev av samma storleksordning som medelvärdet för samtliga fastigheter, ca 3 500 kr./ha. Det genomsnittliga mervärdet per hektar synes inte vara bero- ende av fastighetsstorleken, om man undantar de allra minsta fastig- heterna. '
För de fastigheter, som fullständigt byggnadsklassificerats, har en schematisk uppdelning av byggnadsbeståndet i tre klasser skett, en bättre, en normal och en sämre. Mervärdet för fastigheterna med det bästa byggnadsbeståndet blev i genomsnitt ca 5 000 kr./ha, för fastig— heterna med normalt byggnadsbestånd ca 3 000 kr./ha och för fastig- heterna med det sämre beståndet ca 2 000 kr./ha.
De mervärden som framta-gits hänför sig givetvis till den del av fas— tighetsbeståndet som gått i försäljning. Även om företagna jämförel- ser inte har gett något direkt stöd för antagandet att de försålda fas- tigheterna genomsnittligt sett skulle ha ett sämre byggnadsbestånd än normalt, har utredningen likväl den uppfattningen att så ofta är fallet. Utredningen anser därför att det genomsnittliga mervärdet kan antas vara något högre än vad undersökningsresultaten visar. Då dessutom de i undersökningen angivna värdena kan anses hänförliga till pris- lägct omkring den 1 juli 1970, är det enligt utredningens mening be- fogat att räkna med ett genomsnittligt mervärde av ca 4000 kr./ha. Om man dessutom beaktar den prisstegring, som kan beräknas ske un- der tiden fram till 1975 års allmänna fastighetstaxering, torde mervär- det vid nämnda taxering — vid en taxeringsvärdenivå av 80 % _— kunna antas motsvaras av ett taxerat byggnadsvärde av ca 3500 kr./ha åker. För en ]5-hektarsgård beräknas det genomsnittliga mer- värdet till ca 60 000 kr. För en 50-hektarsgård skulle mervärdet i ge- nomsnitt uppgå till 200 000 kr., om man förutsätter att det rena åker- värdet är lika per hektar vid små och stora åkerarealer. Vill man utgå från ett något lägre hektarvärdc för åkern vid stora åker-arealer, blir mervärdet för byggnaderna i motsvarande grad högre.
Vid en jämförelse av de beräknade mervärdena med de värden för byggnader på jordbruksfastighet, som kan framräknas med stöd av 1970 års taxeringsanvisningar, konstaterar utredningen sammanfatt-
Prop. 1973: 162 214
ningsvis att mervärdena enligt anvisningarna uppgår till 900—1700 kr./ha för genomsnittligt bebyggda fastigheter om värdet beräknas med ledning av skillnaden mellan hektarvärdena för normalt bebygg- da och för mycket dåligt bebyggda eller obebyggda fastigheter enligt anvisningarna för samvärdering. Om byggnadsvärdet beräknas med ledning av skillnaden mellan hektarvärdena för normalt bebyggda fas- tigheter enligt anvisningarna för samvärdering och hektarvärdet för åker enligt anvisningarna för särvärdering uppgår värdet till 1300— 2 900 kr./ha.
Enligt de båda beräkningssätten för mervärden enligt taxeringsan- visningarna uppgår det totala mervärdet för genomsnittligt bebyggda fastigheter
för 5-hektarsgården till ca 20 000 kr., för 15-hektarsgården till ca 20 000 kr. resp. ca 35 000 kr., för 25-hektarsgården till ca 30 000 kr. resp. ca 50 000 kr. samt för 50-hektarsgården till ca 60 000 kr. resp. ca 95 000 kr. De på grundval av anvisningarna för 1970 års allmänna fastighets- taxering beräknade mervärdena är därför, framhåller utredningen, läg- re än de som framkommit på grundval av utredningens undersökning. Emellertid bör i sammanhanget beaktas, att 1970 års taxering i huvud- sak byggde på prisläget år 1968.
För beräkning av tekniska nuvärden på jordbruksbyggnader har ut— redningen låtit företa en ingående analys och undersökning av det lämpligaste sättet att konstruera en ändamålsenlig och enkel beräk- ningsmetod. Detta arbete har utförts vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik inom lantbrukshögskolan under ledning av professorn vid lantbrukshögskolan Rolf Henriksson. Undersökningen utmynnade i tre alternativa metoder för bestämning av tekniskt nuvärde på jord- brukets ekonomibyggnader och i tre alternativa metoder för bestäm- ning av tekniskt nuvärde på bostadshus. Utredningen redogör för dessa metoder.
I samband med utredningens undersökning om byggnadernas mervär- de har det tekniska nuvärdet beräknats för de 136 fastigheter vilkas byggnadsbestånd inventerats fullständigt genom besök på fastigheterna. Utredningen redogör för tekniken vid beräkningen av de tekniska nu- värdena och anför att "storleken av det tekniska nuvärdet per hektar åker varierar mellan ca 12000 kr. för små fastigheter i skogsbygder och ca 5 000 kr. för större fastigheter i slättbygderna. Den stora varia- tionen mellan olika undersökningsområden förklaras enligt utredning- en, förutom av det ringa antalet gårdar i varje område, främst av att medelstorleken på fastigheterna i de olika områdena är mycket olika. Det till grund för undersökningen liggande materialet uppvisar för gruppen 6—10 ha ett medelvärde per hektar av 10 000 kr. I storleks-
Prop. 1973: 162 215
klassen 11—20 ha är medelvärdet 6 700 kr. och för fastigheter större än 20 ha utgör motsvarande värde 5 300 kr. Medelvärdet för samtliga byggnadsinventerade fastigheter med mer än 5 ha åker uppgår till ca 6 300 kr./ha. Detta innebär att för en 15-hektarsgård det genomsnitt- liga tekniska nuvärdet utgör ca 100 000 kr. och för en 50-hektarsgård ca 250 000 kr. Utredningen anser som tidigare anförts att det finns an- ledning anta, att de försålda fastigheternas byggnader ofta är något sämre än vad som är normalt för hela fastighetsbeståndet. De angivna värdena synes därför böra höjas med 10—15 %, om de skall belysa de för hela fastighetsbeståndet genomsnittliga tekniska nuvärdena.
Då byggnadernas mervärde per hektar som nyss nämnts i medeltal uppskattas till ca 4 000 kr., blir förhållandet mellan byggnadernas mer- värde och deras tekniska nuvärde i medeltal ca 0,5. Det kan också uttryckas så att genomslagskraften av det tekniska nuvärdet på mark— nadsvärdet är ca 50 %. Utredningen förklarar att det dock är svårt att uttala sig om säkerheten i en på detta sätt angiven genomslagskraft. För olika storleksklasser skulle genomslagskraften komma att variera. . För fastigheter större än 20 ha i medeltal var genomslagskraften ca 65 %, medan den för fastigheter mellan 6 och 20 ha stannade vid ca 40 %. För fastigheter mindre än 6 ha tyder materia-let på en genom— slagskraft som överensstämmer med den genomsnittliga på 50 %. Den beräknade genomslagskraften avser det totala byggnadsbeståndet.
Undersökningens resultat tyder enligt utredningen på att genomslags- kraften är större för bostadsbyggnader än för ekonomibyggnader. Re— lationen i fråga om genomslagskraften synes vidare vara sådan att, om genomslagskraften förutsätts vara 70—80 % för bostäder oavsett fastighetsstorlek, detta medför att genomslagskraften för ekonomibygg-
naderna blir ca 15 % för fastigheter med en åkerareal mellan 6 och 20 ha och ca 50 % för fastigheter med större åkerareal.
Förslag
Utredningen uttalar sammanfattningsvis att det genomsnittliga mer- värde, som enligt de företagna undersökningarna tillkommer jordbruks- fastigheterna för att de är bebyggda, kan beräknas ligga mellan 3 000 och 5 000 kr./ha. Vidare har framgått av undersökningarna- att medel- värdet för samtliga fastigheter kan skattas till ca 4000 kr./ha. Mer- värdet per hektar för bebyggelsen på jordbruksfastighet har visat sig vara i stort sett oberoende av fastighetsstorleken, då denna överstiger 5 ha åker, och av belägenhet i landet.
De erfarenheter, som vunnits i fråga om mervärdets förhållandevis lagbundna storlek vid olika förutsättningar, visar enligt utredningen att mervärdeprincipen kan läggas till grund för bestämmandet av bygg- nadsvärde på jordbruksfastighet. Denna lagbundenhet och erfarenheter- na om de tekniska nuvärdenas genomslagskraft kan vidare ligga till
Prop. 1973: 162 216
grund för överväganden om vilken eller vilka avskrivningsprocenter som bör föreskrivas 1 fråga om j01dbrukets byggnader.
Mervärdets genomsnittliga storlek torde komma att överstiga det schablonmässigt beräknade byggnadsvärde som föreslagits i prop. 1972: 120. Vid sådant förhållande får byggnadsvärden på jordbruksfastighet, beräknade enligt mervärdeprincipen, anses vara av tillräcklig storlek för att kunna användas vid fastställande av avskrivningsundcrlag för byggnaderna. I sammanhanget framhåller utredningen att, om utred- ningens förslag om en taxeringsvärdenivå av 80 % godtas, det taxerade byggnadsvärdet skall uppräknas med 25,07 oför att motsvara marknads- värdet. 1 de fall byggnadsvärdet direkt skall tjäna som avskrivnings- underlag, bör detta underlag alltså utgöra det-taxerade byggnadsvär— det ökat med 25 %.
Såväl ur rena värderingssynpunkter som med hänsyn till de intressen, som direkt är knutna till fastighetstaxeringen, bör mervärdcprincipen enligt utredningens mening väljas för beräkningen av byggnadsvärde på jordbruksfastighet. Ett sådant byggnadsvärde är vidare av sådan storlek att det kan läggas till grund för beräkning av avskrivning på jordbru- kets byggnader. Skulle emellertid utredningens ståndpunkt härvidlag inte godkännas, bör detta likväl inte medföra att man går över till en metod enligt vilken de tekniska nuvärdena blir bestämmande för de taxerade byggnadsvärdena. Även i ett sådant läge bör man fasthålla vid mervär— deprincipen. Behovet av ett större avskrivningsunderlag kan tillgodo- ses genom att man vid beräkning av underlaget för avskrivning av bygg— nader på jordbruksfastighet, i de fall då anskaffningsvärdet inte kan visas, använder sig av det taxerade byggnadsvärdet ökat med viss kvot- del därav.
Utredningen föreslår att i 10 & KL föreskrivs att vid taxeringen av jordbruksfastighet skall redovisas delvärdet byggnadsvärde samt att i anvisningarna till 10 & föreskrivs att med byggnadsvärde förstås värdet av bostads- och ekonomibyggnader, som hör till taxeringsenheten. I fråga om principvalet för beräkning av byggnadsvärdet bör föreskrivas att såsom byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsen- heten har på grund av att den är bebyggd. Den närmare reglering, som är erforderlig för bestämmande och åsättande av byggnadsvärden på jordbruksfastighet — bl. a. fastställande av värdetabeller — bör ske i form av anvisningar från RSV och eventuellt i form av kompletterande anvisningar från skattechefen i länet. RSV förutsätts därvid anlita bi— träde av bl. a. den expertis på området som finns hos lantbruksstyrel— sen.
Utredningen berör i detta sammanhang vissa frågor om inkomstbe- skattningen av jordbruksfastighet som har samband med fastighetstaxe- ringen. Utredningen anför att de byggnadsvärden, som utredningen föreslår skall åsättas bostadsbyggnaderna på jordbruksfastighet, i prin-
Prop. 1973: 162 . 217
cip överensstämmer med de värden som åsätts villafastigheter. De torde därför vara ägnade att tjäna som underlag för en schablonbeskattning av bostäderna på jordbruksfastighet. Utredningen framhåller emellertid att bostadsbeskattningen numera är föremål för övervägande inom bo- stadsskattekommittén.
Enligt utredningens mening är en särredovisning av ekonomibyggna- dernas värde påkallad med hänsyn till frågan om värdeminskningsav- drag vid inkomsttaxeringen. Något egentligt merarbete föranleds inte av en sådan särredovisning, eftersom man vid det praktiska arbetet med fastighetstaxeringen regelmässigt måste behandla bostadsbyggnaderna för sig och ekonomi-byggnaderna för sig. Det föreslagna stadgandet om jordbruksfastighets byggnadsvärde bör kompletteras med en före- skrift att vid redovisning av nämnda värde särskilt skall anges vad av värdet som belöper på ekonomibyggnader.
Utredningen framhåller Vidare att ett urskiljande av en eventuell överbyggnadsdel måste ske med hänsyn till inkomstbeskattningsreglcr- na. Denna arbetsuppgift bör av rationella skäl fullgöras vid fastig- hetstaxeringen. Överbyggnad bör redovisas endast i sådana fall då det är uppenbart att en byggnad av inte obetydligt värde eller en väsentlig del därav är stadigvarande obehövlig för driften på fastigheten. Fas- tighetstaxeringsnämndens beslut bör i de relativt fåtaliga fall, då över- byggnad förekommer, innefatta jämväl ett ställningstagande till frågan vad som är att anse som överbyggnad och hur mycket av byggnads- värdet som belöper på överbyggnaden.
Byggnadsvårdet ska-ll med hänsyn till gällande regler i avskrivnings- hänseende reduceras till följd av att sådana delar och tillbehör, som direkt tjänar byggnadens användning i driften, är avsedda att avskrivas enligt de för inventarier gällande reglerna. Om särskilda byggnadsvär- den ska-ll tjäna som underlag för avskrivning av byggnaderna på jord- bruksfastighet, kan man, anför utredningen, som dock inte framlägger något förslag i ämnet, lämpligen med förebild i den praxis som utbildats på grundval av RN:s ansvisningar (Meddelanden från RN 1954: 1 och avdeln. I, 1970 nr 9: 3) föreskriva att byggnadsvärdet skall reduceras med endast 50 % av värdet av de delar av och tillbehör till byggnaden, som avskrivs enligt de för inventarier gällande reglerna. Därigenom beaktas den förhållandevis låga genomslagskraft på marknadsvärdet, som investeringar i ekonomibyggnader har.
Köpeskillingsstatislik för jordbruksfaszighercr; metoder och anvisningar för värderingen.
Utredningen anser att de nya värderingsrcgler som föreslagits för jordbruksfastigheterna medför att behov av ändringar av köpeskillings- statistiken för dessa fastigheter. Dct krav som man ur taxeringssyn- punkt bör kunna ställa på en fastighetsprisstatistik för jordbruksfastig-
Prop. 1973: 162 213
heter är att den skall dels visa den genomsnittliga prisnivån för bebygg- da och obebyggda fastigheter inom ett antal områden, dels mera gene- rellt belysa hur marknaden reagerar för skilda avvikelser från genom- snittsförhållanden.
Det är i fråga om jordbruksfastigheter tre fastighetskategorier som i första hand är av intresse vid upprättandet av värderingsnormer för åker och byggnader samt skog och skogsmark. De olika fastighets- kategorierna skulle kunna definieras såsom bebyggd fastighet, vars värde till mer än 75 % utgörs av värde av byggnader och åker, obe- byggd fastighet, vars värde till mer än 75 % utgörs av värde av åker, obebyggd fastighet, vars värde till mer än 75 % utgörs av skogsbruks- värde. I andra hand kommer övriga bebyggda fastigheter och övriga obebyggda fastigheter.
Av SCB:s statistik kan bl. a. utläsas att antalet sökta lagfarter (exkl. fullföljda ansökningar) åren 1968, 1969 och 1970 avseende köp av jord- bruksfastighet uppgått till 12 180, 10 899 resp. 11 014. Av nedanståen- de tabell framgår hur de köp, på vilka lagfart söktes år 1970, fördelar sig på olika fastighetskategorier och typer av fång. Fångets art anges genom s.k. fångeskod. Fångeskod 12 avser normala frivilliga köp. Fångeskoderna 01—07 och 13-—14 avser köp vars representativitet i värderingssammanhang ansetts vara mera tveksam. Som exempel kan nämnas kommuns köp, lantbruksnämnds försäljning, förköp och exeku- tiv auktion. Fångeskod 02 avser förköp enligt förköpslagen, då lagfart inte sökts på det ursprungliga fånget. Fångeskoderna 08—10 avser släktköp.
Tabell Antal sökta lagfarter år 1970 avseende köp (exkl. fullföljd) uppdelade efter fastighetskategori och fångeskod (källa SCB)
Fastighetskategori Antal sökta lagfarter år l970 avseende köp, uppdelade
efter fängeskod 12 01 —07,13,l4 08—10 Summa Fastighet med: > 74 % jbr-värdc 2 328 177 1 163 3 668 26—75 % jbr-värde 1 525 137 1 174 2 836 ( 26 % jbr-värde 921 106 387 1 414 okänt tax.värde 1 967 387 742 3 096
Summa 6 741 807 3 466 11 0141
1 Totala antalet sökta lagfarter (exkl. fullföljd) avseende jordbruksfastighet var 25 109. Antalet benefika fång utgjorde således ca 14 000
Utgångsmaterialet för prisstatistiken består av köp med fångesko- derna 02 och 12. Den följande tabellen visar det antal köp som ute- slutits på olika grunder och det antal köp som kvarstår efter pröv- ningen.
Prop. 1973: 162 219
Tabell Uteslutningsgrunder vid upprättande av SCB:s prisstatistik år 1970 (källa SCB)
Fastighets- Antal Antal uteslutna köp Antal kategori köp ___—__— köp i lagfarna Uteslutningsgrund pris- år 1970 _—'—_—_——"_— statistik enl. kod Köpekoctf Tax.v Ej hel Köp Övrigt för år 2 o. 12 __— (5100 tax. äldre 1970 (0,5 >3,0 enhet än 6 mån.
Fastighet med: > 75 % jbr- värde 2 333 168 140 67 276 190 363 1 129 26—75 % jbr- värde 1 528 140 91 18 205 125 218 731 ( 26 % jbr- värde 922 85 260 100 107 79 197 94 okänt tax.- värde 1 969 1 969
Summa 6 752 393 491 2154 588 394 778 1 954
Sammanfattningsvis torde enligt utredningens mening det antal köp som kan läggas till grund för en prisstatistik kunna uppskattas sålunda.
Bebyggda fastigheter, vars värde till mer än 75 % utgörs av värde av byggnader och åker: 900—1 200 köp/år. Vid en noggrann utgall- ring av de mindre jordbruksfastigheter, som säljs för fritids- eller bo- stadsändamål, torde antalet stanna vid ca 900 köp/år. Antal förvärv med åkerareal mellan 10 och 20 ha kan uppskattas till 200—250 per år och sådana med åkerareal av 20 ha eller däröver till 100—150 per år.
Obebyggda fastigheter, vars värde till mer än 75 % utgörs av åker— värde: 400—700 köp/år. Härav torde ca 50 % ha en åkerareal mindre än 10 ha och ca 50 % en åkerareal av 10 ha eller däröver.
Obebyggda fastigheter, vars värde till mer än 75 % utgörs av skogs- bruksvärde: ca 500 köp/år. Härav synes ca 40 % ha en areal under 10 ha och ca 60 % en areal av 10 ha eller däröver.
Övriga bebyggda fastigheter: 1 000—1 200 köp/år. Övriga obebyggda fastigheter: ca 500 köp/år. En revidering av prisstatistiken bör resultera i att den utökas att av- se även obebyggda fastigheter och att den utbyggs med en redovisning av genomsnittspris per hektar åker och per hektar skogsmark för be- byggda jordbruksfastigheter, vilkas värde till mer än 75 % utgörs av_ värde av byggnader och 'åker, obebyggda jordbruksfastigheter med mer än 75 % åkervärde resp. obebyggda jordbruksfastigheter med mer än 75 % skogsbruksvärde.
En svårighet uppstår emellertid vid en utökning av statistiken genom att denna i betydande omfattning kommer att innefatta fastigheter och
Prop. 1973: 162 220
fastighetsdelar som inte är identiska med. taxeringsenheter och för vilka det därför saknas uppgifter om areal och byggnadsbestånd. Detta med- för enligt utredningens mening att en uppgiftsinsamling från lantbruks- nämnderna aktualiseras. Det förhållandet att lantbruksnämnderna i samband med sin jordförvärvsprövning måste informera sig om den överlåtna egendomens omfattning och beskaffenhet, gör enligt utred- ningens mening nämnderna till den i särklass lämpligaste informations- källan rörande ingångna köpeavtal.
Utredningen anser att en revidering av den officiella prisstatistiken för fastigheter av tidsskäl bör anstå till efter 1975 års allmänna fastig- hetstaxering, dvs. införas fr.o.m. 1975 års statistik. Däremot bör en provisorisk komplettering göras av nuvarande statistik för att ligga till grund för 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Utredningen lämnar därefter förslag till värderingsmetodik för åker och byggnader. Vidare redovisar utredningen sin uppfattning om upp— byggnaden av anvisningarna för dessa tillgångsslag.
3.722 Övriga delvärden
I delvärdena jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av särskilda tillgångar ingår värde av byggnader. Förslaget om särskilt byggnads— värde på jordbruksfastighet och även andra överväganden gör att syste- matiken för uppdelning på jordbruksfastighets delvärden bör ses över. Därvid bör i 10 & KL och dess anvisningar i huvudsak anges endast gällande delvärden och deras definitioner.
Någon saklig ändring av den inledande bestämmelsen i 10 % enligt vilken delvärdena tillsammans utgör fastighetens taxeringsvärde före- slås inte. Teoretiskt innebär konstruktionen med delvärden att man delar upp det framräknade totalvärdet på vissa delvärden. Vid den praktiska värderingen vid taxeringen byggs emellertid det totala taxe- ringsvärdet merendels upp genom en sammanläggning av delvärdena. Detta är enligt utredningen en nödvändighet för den mera schablon- artade värdering som av tidsskäl måste utföras vid den allmänna fastig— hetstaxeringen. Man arbetar där till stor del med sehablonmetoder för uppskattningen av de olika delvärdena.
Utredningen diskuterar frågan om det föreligger tillräckliga skäl att redovisa delvärdena särskilt. Utredningen pekar därvid först på den be- tydelse för beskattningen som vissa delvärden har. Skogsbruksvärdet har alltjämt betydelse vid skogsbeska-ttningen. Som underlag för beräk- ning av värdeminskningsavdrag har på jordbruksfastighet vissa angivna delvärden och på annan fastighet byggnadsvärde kommit i fråga. Det- samma torde vara avsikten med det byggnadsvärde på jordbruksfastig— het som utredningen har att föreslå. Även i andra fall kan delvärdena ha betydelse vid beskattningen.
Betydelsen för fastighetstaxeringen av att delvärdena redovisas torde
Prop. 1973: 162 221
enligt utredningen främst ligga i att de — tillsammans med övriga be- slutsfaktorer som nu skall redovisas -i beslut och längd — ger fastig- hetsägarna möjlighet att kunna bedöma uppbyggnaden och skäligheten av den taxering som åsatts deras taxeringsenheter. En redovisning av delvärdena medför vidare inte någon arbetsmässig belastning vid värde- ringen, då beräkningen av delvärdenas storlek i allmänhet ingår som ett led i värderingsmetodiken.
Delvärdena är slutprodukten av den värderingsmetodik som skall komma till användning vid taxeringen och således i viss mån bestäm- mande för utformningen av värderingsmetoderna och värderingsförfa- randet. Eftersom bestämmelser därom enligt utredningens förslag fort- sättningsvis skall ingå i KL endast i mindre omfattning och den när- mare utformningen av metoderna m.m. kommer att ske genom RSV:s anvisningar, har utredningen strävat efter att ge definitionerna av del- värdena ett tydligt och i enlighet med utredningens intentioner styran- de innehåll. Därför är det nödvändigt att liksom tidigare definiera inte endast vad som konkret skall ingå i delvärdet utan även vilken använd- ning, som skall förutsättas för tillgången c. d.
Utredningen har funnit att man vid en sammanläggning av beloppen för de nuvarande delvärdena beträffande vissa jordbruksfastigheter inte kommer upp till ett värde, som motsvarar det eftersträvade mark- nadsvärdet (allmänna saluvärdet). De fasta gränsdragningarna för de olika delvärdena har i vissa fall medfört att en del av taxeringsenhe- ternas värde kommit att lämnas utanför värderingen. För att få möj- lighet att infånga de värden, som tidigare inte taxerats och som utred- ningen anser hänförliga till taxeringsenheten, föreslår utredningen att delvärdet exploateringsvärde byts ut mot ett m e r v ä r d e, i vilket skul- le ingå förutom det nu gällande exploateringsvärdct även sådant värde som eljest föreligger på grund av taxeringsenhetens gynnsamma belä- genhet ur värdesynpunkt. Delvärdena föreslås fortsättningsvis vara
a) åkervärde,
b) skogsbruksvärde, däri inräknat värde av skogsmark,
c) värde av annan mark,
d) byggnadsvärde, därvid särskilt skall anges vad av byggnadsvärdet som belöper på ekonomibyggnader,
e) värde av särskilda tillgångar och
f) mervärde på grund av möjlighet att exploatera mark för bebyggel- se eller eljest på grund av taxeringsenhetens belägenhet.
Å k e r v ä r d e t föreslås bli definierat som värdet av åkermarken med därå växande gröda och med de inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller är behövliga för växtodlingen. Det användningsändamål som man i definitionen av åkervärdet bör utgå ifrån är att marken används för jordbruk.
S k 0 g s b r u k 5 v ä r (1 e t bör definieras som värdet av skogsmarken
Prop. 1973: 162 222
med därå växande skog och med de inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller är behövliga för skogsbruk. Vi- dare bör användningsändamålet anges vara skogsbruk, varmed avses markens utnyttjande för virkesproduktion. Slutligen bör den värde- ringsregeln lämnas att till ledning vid bestämmandet av skogsbruksvär- det skall gälla de grunder varom stadgas i skogsvårderingsinstruktionen.
I anvisningarna om v ä r d e 3 v a n n a 11 m a r k bör anges att med nämnda värde förstås värdet av annan till taxeringsenheten hörande mark än åker- och skogsmark samt värdet av vattentäckt område som ingår i taxeringsenheten. I förtydligande syfte bör anges att såsom an- nan mark räknas tomt- och trädgårdsmark samt ängs— och betesmark och icke produktiv mark. I samma syfte bör även anges, att i värdet skall inräknas värde av på marken växande träd, buskar och gröda samt trädgårdsanläggning och annan inom taxeringsenheten befintlig mark- anläggning som används eller är behövlig för jordbruksdrift och som in- te skolat beaktas vid bestämning av åkervärdet. Användningsändamålet för detta delvärde anges så att marken, där den inte utgörs av impe- diment, används som tomtplats eller för jordbruk med binäringar eller för skogsbruk.
Med b y g g n a d 5 v ä r (1 c bör avses värdet av bostads- och eko- nomibyggnader, som hör till taxeringsenheten. Något annat använd- ningsändamål bör inte föreskrivas än att byggnaderna hör till taxerings- enheten. Vidare bör föreskrivas att som byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd.
Definitionen av vad som förstås med v ä r (] e a v s ä r s k il (] a tillg å n g a r bör till stor del överensstämma med den nuvarande de- finitionen av detta delvärde. Som ytterligare exempel på förmåner som kan verka höjande på köpeskillingen bör anges rätt till ersättningskraft och andel i samfälld mark. Byggnader som tidigare förts till detta del- värde bör ingå i byggnadsvärdet. Detta gäller även de s.k. överbyggna- derna. I vad avser värde av jakt har utredningen funnit lämpligt med en fylligare anvisningstext än den nu gällande. I anvisningen bör anges, att såsom särskild tillgång även skall räknas värde av jakt i de fall då särskilt goda möjligheter till jakt eller till ekonomiskt utnyttjande av jakt föreligger, dock att som särskild tillgång skall räknas endast den del av jaktvärdct som överstiger det jaktvärde som generellt är förenat med markinnehav. Det jaktvärde som generellt är förenat med mark- innehav anses inbegripet i åkewärdet, skogsbruksvärdet resp. värdet av annan mark.
Slutligen bör m e rv är d et definieras. Där bör till en början be- skrivas vad som enligt gällande lydelse hänförs till exploateringsvärdc. Med mervärde bör sålunda förstås det Värde som taxeringsenheten äger utöver åkervärde, skogsbruksvärde, värde av annan mark, byggnadsvär- de och värde av särskilda tillgångar på grund av att taxeringsenheten
Prop. 1973: 162 223
eller del därav kan väntas inom överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse. Vidare bör till mervärde räknas det värde en taxeringsen— het har utöver de andra delvärdena på grund av att enheten är ur vär- desynpunkt gynnsamt belägen. Sådan belägenhet kan föreligga exempel- vis då enheten ligger i närheten av tätort eller vid sjö eller i särskilt na- turskön trakt.
3.7.3 Remissyttrandena
3.7.3.1 Byggnadsvårde Förslaget att ett byggnadsvärde skall införas även för jordbruksfastig- heter tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom länsstyrelsen i Kristianstads län. Kammarrätten i Stockholm finner att såsom föreslagits byggnadsvärdet bör omfatta hela byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet. Länsstyrelsen i Hallands län finner det särskilt till- fredsställande att den omstridda frågan om värdering av byggnader på skogsfastighet får sin lösning. Länsszyrelscn i Kristianstads län vill bibehålla nuvarande system för redovisning av delvärdena på jordbruksfastighet. Det skulle bli ett kom- plicerat arbete att uppställa tabeller för att ta fram byggnadsvärden. En metod borde kunna tillskapas för att få fram en proportioneringsregel för den relativt lilla del av jordbruksfastigheterna som går i försäljning. Centrala anvisningar skulle kunna utfärdas så att byggnadsvärdena kom att ingå i åkervärdena med en rimlig del. Förslaget att byggnadsvärdet skall beräknas enligt den s.k. mervär- deprincipen tillstyrks eller lämnas utan erinran av den helt övervägan- de delen av remissinstanserna. Bland dessa är RSV, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, do- mänverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Öre- bro, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, Samfundet för fastighetsvärdering och Svenska sparbanksföreningen. Lantbruksstyrel- sen konstaterar att de nya reglerna för jordbruksbeskattning nöd— vändiggör åsättande av byggnadsvärde och detta i sin tur innebär att taxering av jordbruksfastighet i framtiden kommer att ske genom sär- värderingsmetoden. Samvärdering har varit en riktig metod under en period då nära nog alla jordbruk hade driftformer av i stort sett sam- ma slag. Då fanns praktiskt taget ett värdesamband mellan åkerstorlek och byggnadernas omfattning och utrustning och värdet varierade med gårdens storlek och byggnadernas bättre eller sämre skick. Genom jordbrukets specialisering och strukturförändring är detta samband i många fall upplöst och jordbruksbyggnader är numera inte ett enhet- ligt bcgrcpp. Den väntade utvecklingen inom jordbruket torde komma att medföra ytterligare upplösning av nämnda värdesamband. Sär- värdering förutsätter att ett marknadsvärde kan åsättas obebyggd
Prop. 1973: 162 224
åker och annan jordbruksmark. Sådan mark går i handeln i ganska stor omfattning och i praktiskt taget samtliga fall rör det sig om tillköp för utvidgning av jordbruksfastigheter. Priset på tillskottsmark på- verkas ofta av att köparen ibland måste betala för medföljande bygg- nader som han har ringa eller ingen användning av. Vidare har mark- tillskottet ett marginalvärde då köparen till följd av arealutvidgningen bättre kan utnyttja sina redan tillgängliga resurser. Konkurrens före- ligger också ofta om salubjuden tillskottsmark. Priset på tillskottsmark är således ofta högre än det värde marken har som delvärde i hela den fastighet den kommer ifrån. Det finns ingen särskild statistik som visar antal och arealer vid köp av tillskottsmark. Man kan bedöma att unge- fär en tredjedel av fysiska personers förvärv av jordbruksfastigheter under de senare åren har avsett. tillskottsmarker med åker. Av denna tredjedel utgör lantbruksnämndernas åkerförsäljningar mer än hälften av antalet Och man har inom lantbruksnämnderna kännedom om mark- nadsvärdet för tillskottsmark. Detta värde kan inte utan viss reducering användas för att bestämma delvärdet för obebyggd åker och annan jord- bruksmark. Utan reducering skulle delvärdet byggnadsvärde bli för lågt för att kunna användas för beräkning av skäligt avskrivningsundcr— lag. Styrelsen lämnar förslag till hur reduceringen kan ske. Undersök- ningen om byggnadsvärdets genomsnittliga storlek enligt mervärdeprin- cipen omfattar ett tämligen litet material men har sitt värde som me- todstudie som bör kunna nyttiggöras vid det fortsatta förberedelsear- betet inför 1975 års fastighetstaxering. När denna taxering avslutats, bör det föranstaltas om en undersökning som klarlägger om taxerings— resultaten är skäliga för avskrivningsändamål. Skulle det då visa sig att byggnadsvärdena blivit för låga, kan man vidta sådan uppräkning av byggnadsvärdet som utredningen föreslagit. Även länsstyrelsen i Örebro län anser att man efter en undersökning av 1975 års taxeringsre- sultat eventuellt kan företa sådan uppräkning som föreslagits. Lant- mäteristyrclsen anser att obebyggda och bebyggda jordbruksfastigheter utgör två skilda delmarknader på fastighetsmarknaden. De obebyggda fastigheterna köps och försäljs som tillskottsjord och utgör en form av kompletteringsköp, för vilket köparen kan betala ett högre pris per hektar än om marken skulle ingå i en självständig brukningsenhet. Vid ortsprisundersökningar rörande obebyggd annan fastighet betrak- tas oftast kompletteringsköp som icke representa-tiva och bortsorteras ur köpeskillingsmaterialet. Om obebyggd tillskottsjord har ett högre värde än marken på en bebyggd jordbruksfastighet ger det av utredningen föreslagna beräkningssättet i princip ett för lågt byggnadsvärde. Det torde dock vara det enda möjliga beräkningssättet vid tillämpningen av mervärdeprincipen, emedan köp av obebyggd mark oftast utgör kompletteringsköp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att grunden för beräkningen av mervärdet är att jordvärdet kan utkristalliseras
Prop. 1973: 162 225
på ett tillfredsställande sätt. Lantbruksnämnden i länet har den uppfattningen att nämnden med hänsyn till sin kännedom om mark- nadsläget m.m. kan göra en rättvisande bedömning av de olika typer av värden som kan bli aktuella. RSV anser att de enligt mervärde- principen beräkna-de byggnadsvärdena kan förväntas utgöra lämpligt underlag vid inkomsttaxeringen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför att det inte är ovanligt att jordbruksbyggnader är i sådant skick att en köpa-re betraktar dem enbart som en belastning. I detta fall ger bygg- naderna naturligtvis inte fastigheten något mervärde, utan fastigheten har i stället ett mindre värde än om den var obebyggd. Något bygg- nadsvärde bör inte åsättas en sådan fastighet. Rätteligen bör taxerings- värdet reduceras med beaktande av den minusfaktor som" byggnadsbe- ståndet i detta fall utgör.
Tekniska högskolan i Stockholm är tveksam om man av utredningens ' undersökning kan dra slutsatsen att det genomsnittliga mervärdet'för' byggnader är relativt konstant. Högskolan ifrågasätter om inte hän- synen till byggnadsvärdenas variation kan ske direkt med hjälp av tabeller utan att man såsom föreslagits går via tekniska nuvärden.
En del remissinstanser är kritiska mot _att byggnadsvärdet beräknas ' enligt mervärdeprincipen och förordar att ett annat tillväga-gångssätt väljs. Detta gäller bl. a. Iantbrukshögskolan, länsstyrelsen i Stockholms län, Lantbrukets skattedelegation, Näringslivets skattedelegation, Sve- riges jordbrukskasseförbund och Sveriges jordägareförbund. Lantbruks- högskolan anför att de obebyggda fastigheter som ingår i undersök- ningen till övervägande del torde utgöra tillskottsköp som oftast sker till högre priser än vad som kan anses normalt vid köp av själv- ständiga enheter. Följden skulle bli att markvärdet blir oproportioner- ligt högt och byggnadsvärdet oproportionerligt lågt. Högskolan för- ordar i stället att delvärdena inkl. byggnadsvärde bestäms efter det al— ternativ som bygger på en proportionering av de olika delvärdena inom ramen för fastighetens marknadsvärde. Bristerna i metoden kvarstår men deras betydelse minskar vid proportioneringen. För byggnaderna bestäms enligt detta alternativ ett modifierat tekniskt nuvärde, vilket" ' efter proportionering skulle kunna ligga till grund för byggnadsav- skrivningarna. Detta byggnadsvärde skulle komma att ligga på en till synes skäligare nivå än den som erhålls med utredningens förslag. Som utredningen framhåller skulle alternativet kunna innebära att åker av visst bestämt slag skulle kunna få olika värde på grund av byggna- tionen. Detta torde emellertid ofta vara förhållandet i verkligheten då det finns konkurrerande eller kompletterande produktionsmöjligheter på en gård. Samma lösning förordas av Lantbrukets skattedelegation. Delegationen anför bl. a. att målsättningen måste vara att tillskapa "ett byggnadsvärde som fungerar beträffande de bestående driftsenheterna. Dessa enheter omfattar så gott som regelmässigt såväl mark som bygg-
Prop. 1973: 162 226
nader. Att marken skulle ha något åtkomligt egenvärde i sammanhanget är orealistiskt. Skall något restvärde förekomma bör detta avse marken och inte byggnaderna. Länsstyrelsen i Stockholms län anser den bästa lösningen vara det alternativ som innebär att man håller fast vid mark- nadsvärdering för hela taxeringsenheten men beräknar byggnadsvärdet med utgångspunkt i ett tekniskt nuvärde och värderar övriga tillgångar som skillnaden mellan taxeringsenhetens totala marknadsvärde och bygg- nadsvärdet. I Stockholms län finns det inte någon egentlig prisstatistik för obebyggda jordbruksfastigheter. Det torde därför vara i det när- maste omöjligt att fastställa riktiga värden för marken. Sveriges jordbrukskasseförbund anser att mervärdcprincipen inte kan accepteras ur kreditgivarsynpunkt då mark och byggnader med denna metod inte får i förhållande till vara-ndra korrekta värden. Förbundet förordar alternativet enligt vilket den nuvarande metoden vid fördelning av bygg- nadernas värden på delvärden behålls och värdet av byggnadsbeståndet — vid sidan därav och skilt från delvärdena — uppskattas som ett tekniskt nuvärde och antecknas särskilt i fastighetslängden för att tjäna som värdeminskningsunderlag. Näringslivets skattedelegation finner det nödvändigt att mervärdeprincipen kompletteras med en anläggningskost- nadsberäkning, avsedd att garantera byggnadsvärden som är rimliga med hänsyn till att de skall tjäna till ledning vid fastställande av värde- minskningsunderlag. Sveriges jordägareförbund föreslår att byggnads- värdet beräknas som en nybyggnadskostnad justerad med hänsyn till de befintliga byggnadernas ålder och skick.
Förslaget att man skall särskilt ange vad av byggnadsvärdet som be- löper på ekonomibyggnaderna tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Bostads-skattekommittén anför att genom sär- redovisningen av värdet av bostadsbyggnadcr och ekonomibyggnader underlättas en eventuell framtida övergång till ett neutralt skattesystem omfattande även bostäder på jordbruksfastigheter. RSV och TOR anser att särskilda delvärden bör anges för värde av bostadsbyggnadcr och värde av ekonomibyggnader.
Förslaget om att värdet av s. k. överbyggnad skall ingå i byggnadsvär- det men antecknas särskilt i fastighetslängden och att värdet skall beräk- nas med försiktighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga re- missinstanser.
Realisationsvinstkommittén anser det erforderligt att i vart fall den del av byggnadsvärdet som belöper på bostadsbyggnadcr cllcr huvudsak- liga bostadsbyggnader specificeras så att det framgår hur beloppet är ' sammansatt. Skälet därtill är att fasta avdrag under vissa förutsättningar skall medges vid realisationsvinstberäkningen om avyttring av fastighet omfattat byggnad som i huvudsak är avsedd att användas för bostadsän- damål. Det är mycket väsentligt att man i efterhand kan konstatera hur alla de byggnader, som kan finnas på fastigheten, klassificerats vid fas- tighetstaxeringen.
Prop. 1973: 162 227
Många remissinstanser har tagit upp frågan om behandlingen av f a s- tig h e ts pris statistik e n vid" taxeringen av jordbruksfastighet. Även förslagen om metodik och anvisningar vid värderingen av jord- bruk har väckt intresse. SCB framhåller att den löpande fastighetspris- statistiken fr.o.m. år 1973 kommer att omfatta även obebyggda fastig- heter. Även i övrigt delar verket utredningens uppfattning att prisstati- stiken bör ses över med anledning av ändringar i de allmänna fastig- hetstaxeringarna. Verket förklarar sig berett att om medel ställs till för- fogande åta sig att såsom föreslagits för RSV:s räkning provisoriskt komplettera statistiken och utföra ytterligare bearbetningar. Lantln'ukcts skattedelegation framhåller att i prisstatistiken över köp av jordbruks- fastigheter ingår endast 20 % av totala antalet köp av sådana fastighe— ter. En strävan bör vara att få med så många köp som möjligt i under- laget. Delegationen diskuterar därför om släktköpen skall tas med i prisstatistiken. Dessa köp utgjorde enligt 1971 års statistik 27 % av to- tala antalet köp. Köpeskillingskoefficienten för släktköpen år 1971 var såväl Vägd som ovägd 1,16. Prissättningen vid köp av släktgård sker numera i allmänhet med beaktande av vilka möjligheter köparen har att ekonomiskt klara gårdens drift och med hänsyn till realisationsvinst- beskattningcn. Om- släktköpen tas med i det statistiska underlaget får detta sannolikt en dämpande effekt på marknadsvärderna. Å andra sidan finns redan i statistiken'vissa köp som har motsatt verkan, näm- ligen tillskottsköpen. Om såväl släktköpen som tillskottsköpen tas med i statistiken skulle en någorlunda tillfredsställande balans erhållas i un- derlaget. Undantas släktköpen måste även tillskottsköpen uteslutas ur statistiken. Man bör undersöka i vad mån samtliga frivilliga köp —— med undantag av sådana fastigheter som uppenbarligen inte kommer att ut- nyttjas för lantbruksändamål _ kan medtas i statistiken. Därigenom skulle man åstadkomma ett någorlunda realistiskt underlag vid värde- ringen av jordbruksfastigheter. Liknande synpunkter framförs bl.a. av lantbrukshögskolan och Sveriges jordbrukskasseförbund. RSV anser att fastighetspriserna vid släktköp vanligtvis inte är representativa för vad som normalt betalas för sådana fastigheter och att de därför inte bör gå in i prisstatistiken. En minoritet inom verket hävdar dock mot- satt mening. Lantbruksstyrelsen anser såsom nämnts att priserna på tillskottsmark är högre än det värde marken har som delvärde i hela den fastighet som den kommer från. Med ledning av verksamhetsstati- stiken för lantbruksnämnderna kan man bedöma att ungefär en tredje- del av fysiska personers förvärv av jordbruksfastigheter under de senare åren avsett tillskottsmarker med åker. Av denna tredjedel utgör lant- bruksnämndernas åkerförsäljningar mer än hälften av antalet. Inom lantbruksnämnderna har man kännedom om marknadsvärdet för dessa marker. Lantbruksstyrelsen är positivt inställd till att lantbruksnämnder- na i framtiden deltar i uppgiftssamlingen och gallringen av data för prisstatistiken.
Prop. 1973: 162 228
3.7.3.2 Övriga delvärden Den föreslagna indelningen i delvärden har mottagits positivt av fler- talet remissinstanser, t. ex. kammarrätten i Göteborg, skogsstyrelsen, d_o- mänverket, länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län, LO, Sanz— fundet för fastighetsvärdering och Sveriges jordägareförbund. Jordäga- reförbundet framhåller emellertid att med hänsyn till den definition som getts mervärdet. ett på motsvarande sätt beräknat mindervärde i princip synes kunna förekomma lika ofta. Ett sådant mindervärde kan bero på t. ex. taxeringsenhetens avsides belägenhet, att taxeringsenheten är i hög grad utsatt för störningar av t. ex. det s.k. rörliga friluftslivet, att bo— stadsbyggnaderna har en utsatt och otrivsam belägenhet, att marken genom samhällets planläggning definitivt undantagits från varje form av bebyggelse eller att inom taxeringsenheten förekommer skyddsvärda na-- tur- och kulturmiljöer. Flera andra remissinstanser, som i övrigt tillstyrker den föreslagna delvärdesindelningen, är kritiska mot det föreslagna delvärdet mervärde. Detta gäller bl. a. RSV,. kammarrätten i Stockholm-, länsstyrelsen i Ös- tergötlands län, Lantbrukets skattedelegation, Svenska byggnadsentre- prenörföreningen, Svenska revisorsamftm'det, Sveriges fastighetsägareför- bund, Sveriges redovisningskonsulters förbund och Sveriges skogsägare- föreningars riksförbund. Liksom Sveriges jordägareförbund förutsätter Lantbrukets skattedelegation, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveri- ges skogsägareföreningars riksförbund att negativa faktorer som inte kunnat beaktas i övriga delvärden kan bli korrigerade såsom ett minder- värde. Lantbrukets skattedelegation anför vidare bl. a. att det måste ifrågasättas om belägenhetsfaktorn över huvud medför något mervärde- som inte kommer till uttryck i övriga delvärden. Det kan inte bestridas att närheten till tätort kan ha en värdeförhöjande effekt. Enligt delega— - tionens uppfattning kommer emellertid denna värdeförhöjning i allmän- het fram i ortens pris och ingår därför redan i övriga delvärden. RSV anser att den del av mervärdet som utgörs av belägenhetsvärde ofta kommer att ge uttryck för en subjektiv uppfattning. Det överpris, som eventuellt har betalts för en jordbruksfastighet, skall inte påverka värdet annat än om detta kan vara direkt hänförligt till ett bestämt delvärde. Den del av marknadsvärdet, som påverkas av faktorer av det här slaget, bör kunna fördelas på delvärdena åker, skog m. fl. utan att man skapar ett nytt delvärde. RSV föreslår att delvärdet mervärde ersätts av det ti- digare gällande exploateringsvärdet. Motsatt inställning-till det föreslagna mervärdet redovisas bl.a. av länsstyrelsen i Stockholms län som anser förslaget vara välbetänkt. På jordbruksfastigheter belägna i närheten av storstäder finns i allmänhet ett visst övervärde på grund av att fastigheten kan användas för bostads- ändamål av den icke jordbrukande befolkningen. Skattesystemets nuva-
Prop. 1973: 162 229
rande utformning gör att bosättning på fastighet som taxeras som jord- bruksfastighet ofta kan te sig ekonomiskt fördelaktigare än annan boen- deform, varför värdet på dessa fastigheter överstiger det värde som mo- tiveras med hänsyn till fastighetens avkastning. Mervärde föranlett av naturskön belägenhet bör dock bl. a. med hänsyn till värderingssvårighe- ter inte åsättas.
Andra remissinstanser, som inte motsätter sig att delvärdet mervärde införs, anser att sådant värde skall åsättas med försiktighet och restrikti— vitet. Detta gäller bl. a. lantbruksstyrelsen, domänverket och TOR. Do- mänverket anför att en avsevärd del av domänverkets markinnehav har en gynnsam belägenhet och därför skulle åsättas mervärde. Verkets markinnehav i sin helhet är avsett för normalt, ekonomiskt skogsbruk och något undantag utgör inte dessa marker. Många gånger förekommer dock en viss inskränkning i dessa markers utnyttjande hänförlig till de- ras stora miljökänslighet, vilket medför en ekonomisk belastning för ver- ket. Ett särskilt högt taxeringsvärde skulle innebära ytterligare en eko- nomisk belastning. Mervärde bör få sättas under iakttagande av stor re— striktivitet eller endast då alternativ användning av befintlig skogsmark är en realistisk möjlighet inom relativt nära framtid.
Beteckningen mervärde för det avsedda delvärdet finner bl. a. lantmä- teristyrelsen vara mindre lämplig. Mervärde används vid skogsvärde- ringen enligt tabellmetoden och även vid bestämning av byggnadsvärde enligt mervärdeprincipen.
Åtskilliga remissinstanser förordar en annan indelning i delvärden, delposter och ägoslag än som föreslagits. Bland deSsa är lantbruksstyrel- Sen, lantmäteristyrelsen, tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Skaraborgs län samt Sveriges jordbrukskasse- förbund.
Lantbruksstyrelsen föreslår att delvärdena skall vara jordbruksvärde, skogsbruksvärde, däri inräknat värde av skogsmark, värde av övrig mark, byggnadsvärde, därvid särskilt skall anges vad av byggnadsvärdet som belöper på ekonomibyggnader, värde av andra tillgångar och sär- skilt värde på grund av möjlighet att exploatera mark för bebyggelse el- ler eljest på grund av särskilda omständigheter. En ändamålsenlig upp— delning av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet i delvärden samman- hänger med hur man definierar och redovisar de olika ägoslagen. För att uppnå en så riktig ägoslagsredovisning som möjligt i fastighetsdekla- rationerna är det angeläget att örterensstämmelsen mellan fastighetstaxe- ringens och lantbruksregistrets definitioner bibehålls så långt det är möj- ligt. En jordbrukare skall varje år avge uppgifter till lantbruksregistret och ungefär två månader därefter avge allmän fastighetsdeklaration de år sådan skall lämnas. Den önskvärda överensstämmelsen kommer att brytas om förslaget att föra ängs- och betesmark till annan mark genom-
Prop. 1973: 162 230
förs. Till ängs- och betesmark hänförs i gällande taxeringsföreskrifter de båda ägoslagen kultiverad betesmark och annan gräsbärande mark. Dessas avkastning och värde är lägre än åkerns men detta kan inte vara tillräckligt skäl för att de skall föras bort från jordbruksvärdet och redo- visas som annan mark tillsammans med inte produktiv mark. De tre ägoslagen åker, kultiverad betesmark och annan gräsbärande mark bör bilda en redovisningsgrupp och deras sammanlagda värden utgöra ett delvärde som bör kallas jordbruksvärde. Värdet av tomt och trädgård bör som utredningen föreslår ingå i delvärdet annan mark. Den här föreslagna ändringen leder till att det därefter saknas anledning att änd- ra det nu gällande begreppet övrig mark till annan mark. Om man bort- ser från vattentäckta områden, kan en fullständig överensstämmelse därigenom ernås mellan ägoslagsbeteckningar och ägodelsdefinitioner i både fastighetstaxeringen och lantbruksregistret. Det föreslagna delvär- det åkervärde bör således ersättas av jordbruksvärde, vari kommer att in- gå värdet av taxeringsenhetens hela jordbruksproduktiva areal. Den före- slagna definitionen av mervärde innebär att sådant värde kan föranledas av förhållanden som inte alltid är direkt påtagliga. Det är således fråga om värde av särskild art. Ordet. mervärde bör förslagsvis utbytas mot orden särskilt värde. Av främst terminologiska skäl bör då också värde av särskilda tillgångar få en ändrad beteckning, förslagsvis värde av and- ra tillgångar. Jordbruksvärde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark och byggnadsvärde är påtagliga tillgångar på en jordbruksfastighet. Värde av andra tillgångar är också påtagliga men av mer varierande art och mer oregelbundet förekommande än de föregående. Särskilt värde kommer därefter att innehålla sådana värden som bör tilläggas taxe- ringsenheten på grund av särskilda omständigheter och som grundas på en mer allmän bedömning.
Lantmäteristyrelsen anser liksom länsstyrelsen i Jönköpings län och Sveriges iordbrukskasseförbund att värde av särskilda tillgångar och_ mervärde (exploateringsvärde) kan föras samman till ett delvärde, be- nämnt övervärde. Lantmäteristyrelsen anser att det inte torde upp- komma några svårigheter att urskilja de faktorer som orsakat att ett övervärde åsatts taxeringsenheten, emedan dessa skall redovisas genom en särskild kod eller anteckning i anmärkningskolumnen. Tekniska hög- skolan i Stockholm anser att jordbruksfastigheters värde borde indelas i sex delvärden, nämligen bostadsvärde avseende bostadsbyggnadsvärde och bostadsmarksvärde, jordbruksvärde avseende jordbruksbyggnads- värde, åkervärde och värde av annan jordbruksmark, skogsbruksvärde avseende skogsbruksbyggnadsvärde, skogs- och skogsmarksvärde samt värde av annan skogsbruksmark. De återstående delvärdena skulle vara värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och övervärde för an- nan markanvändning. Alternativt kunde bostadsvärdet ersättas med ett bostadsbyggnadsvärde, därvid bostadsmarksvärdet överfördes till övrig
Prop. 1973: 162 231
mark. Motsvarande överföring kunde göras av värde av annan skogs- bruksmark.
Flera remissinstanser tar upp frågan om till vilket delvärde ängs- och betesmarken skall hänföras. Detta gäller bl.a. tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Skaraborgs län samt Sveriges jordbrukskasseförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län före- slår att denna mark skall redovisas som särskilt delvärde. De andra re- missinstanserna anser liksom lantbruksstyrelsen att den skall samman- föras med åkermarken och redovisas i ett jordbruksvärde. Sveriges jord- brukskasseförbund anser inte att man skall sammanföra sådan produktiv mark som kulturbete med improduktiv mark som impediment. Detta anser förbundet ur kreditgivarsynpunkt vara närmast vilseledande. För- bundet anser att man utöver jordbruksvärde och byggnadsvärde endast behöver redovisa delvärdena skogsbruksvärde och värde av övriga till- gångar. Det sistnämnda skulle då avse t. ex. värde av grustäkt och impe- diment samt exploateringsvärde. Länsstyrelsen i Skaraborgs län fram- håller att det i åtskilliga fall uppkommer avgränsningsproblem t.ex. mellan betesmark och åker. Det blir allt vanligare att man odlar upp be- tesmarken och i länet sker därigenom en fortgående ökning av åkerarea- len. Antagandet att betesmarken skulle vara av underordnad betydelse för jordbrukets värde är därför knappast riktigt. '
Den föreslagna definitionen av åkervärde tas upp av några remissin- stanser. RSV, lantbruksstyrelsen, lt'insstyrelsen [ Kopparbergs län och Lantbrukets skattedelegation anser att uttrycket med därå växande grö- da skall utgå. Lantbrukets skattedelegation anför att taxeringsvärdet inte bör påverkas av den gröda som råkar finnas vid taxeringstillfäl- let. Särskild redovisning av värde av tomt- och trädgårdsmark vore enligt bostadskattekommittén värdefull med tanke på en eventuell över- gång till ändrad beskattning av jordbrukets bostäder.
En del remissinstanser har yttrat sig om tillgångar som skulle ingå i ett sådant övervärde eller särskilt värde som bl. a. lantmäteristyrelsen förordat. Lantmäteristyrelsen anför att speciella problem kan upp- komma vid värdering av tillgångar som avses ingå i de föreslagna del- värdena särskilda tillgångar och mervärde bl. a. med tanke på de änd- ringar i NVL och byggnadslagen (1.947: 385) som har skett eller är att vänta. I värde av särskilda tillgångar inräknas för närvarande bl. a. vär- de av täkt. I PM om ersättning enligt naturvårdslagen vid vägrat till- stånd till täktverksamhet (Ds Ju 1972: 34) har föreslagits att rätten till ersättning för utebliven täkt skall slopas. Det torde i framtiden, om den- na lagändring genomförs, bli lättare att i översiktliga planer reglera lo- kaliseringen av täktverksamheten. Där sådana saknas uppstår problem vid taxering av täkter, emedan de har ett värde endast om täkttillstånd kan erhållas. I begreppet mervärde avses bl. a. det gamla begreppet ex- ploateringsvärde ingå. Genom de ändringar i byggnadslagen och NVL-
Prop. 1973: 162 232
som trätt i kraft den 1 januari 1973 skall all bebyggelse föregås av pröv- ning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. En sådan prövning torde vanligen ske inom ramen för översiktlig plan- läggning. Vid taxering torde i många fall därur kunna utläsas möjlig- heten att få byggnadstillstånd eller ersättning. Ersättning skall, bl. a. vid genomförande av generalplan och vid förordnande enligt NVL, utgå endast för sådant intrång i pågående markanvändning som förorsakas av planen eller bestämmelsernas innehåll. Ersättning för förväntnings- värden, som bortfaller, skall inte utgå. Dessa lagförslag resp. lagänd- ringar innebär att ett förändrat synsätt i förhållande till nu gällande regler och anvisningar måste tillämpas vid åsättandet av delvärdena vär- de av särskilda tillgångar och mervärde. Utredningen har endast ytligt . berört denna problematik. Liknande synpunkter framförs av bl. a. läns- styrelsen i Slockholms län, Lantbrukets skattedelegation och Samfundet för fastighetviirdering.
Förslaget om värdering av jakt har tagits upp av några instanser. Domänverket anser det vara en klar förbättring att detta värde normalt skall ingå i fastighets skilda markvärden och endast i speciella fall taxe- ras som särskild tillgång. Länsstyrelsen i Östergötlands län redovisar i princip samma ståndpunkt men anser att det i praktiken blir svårt att bedöma om ett värde överstiger normalt jaktvärde. Lantmäteristyrelsen har samma uppfattning. Styrelsen anför vidare att erfarenheter från ar- betet med fastighetsrationalisering i skogsmark har visat att värdet av jakt många gånger är betydande relativt sett, särskilt på små fastigheter. Länsstyrelsen i Hallands län finner skäl inte föreligga att låta jaktvärdet utgöra särskild tillgång. Länsstyrelsen anser att jaktvärde aldrig kan ut— göra annat än en bråkdel av totala taxeringsvärdet. Det föreslagna sär- skilda jaktvärdet torde endast komma att föreligga på större egendomar. Beräkningen av jaktvärde bedömer länsstyrelsen under alla omständig- heter vara osäker.
3.8 Taxering av annan fastighet
3.8.1 Nuvarande ordning
Delvärdena för annan fastighet är enligt 105 KL markvärde och byggnadsvärde. Beträffande byggnadsvärdet skall särskilt maskinvärde redovisas för sig. I punkt 5 av anvisningarna till 10 & stadgas att hänsyn skall tas till de i anvisningarna till 95 angivna förhållandena. I sist- nämnda anvisningar lämnas bl. a. regler för värderingen av annan fas- tighet. I punkt 5 av anvisningarna till 10 & sägs vidare att om mark och byggnad på annan fastighet är i samme ägares hand, skall byggnadsvär- det utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet. Anvisningspunkten in- nehåller även utförliga bestämmelser om särskilt maskinvärde.
Prop. 1973: 162 233
3.8.2 Utrednings— och promemorieförslagen
Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet har till följd av sin inställning i principfrågan om fastighetsbegreppet i skatterätten före- slagit att delposten särskilt maskinvärde inte längre skall redovisas i byggnadsvärdet.
U tredningsj'örslaget
De allmänna synpunkter som fastighetstaxeringsutredningen anfört an- gående dclvärdena på jordbruksfastighet bör gälla även beträffande del- värdena på annan fastighet och på definitionerna av dessa värden. Då värderingsmetodikens närmare utformning enligt utredningens förslag kommer att ligga utanför bestämmelserna i KL, har utredningen ansett det lämpligt att genom tydliga definitioner ge uttryck för sin uppfattning om hur slutresultatet — dvs. delvärdet — av en använd värderingsme— tod bör vara beskaffat.
Utredningen föreslår inte någon ändring av uppdelningen på delvär- den utom så till vida att särredovisning av delposten särskilt maskinvärde föreslås utgå. I anvisningarna till 10 & KL bör definitionerna av vad som förstås med byggnadsvärde och markvärde moderniseras. De förslag till ändrade anvisningar, som utredningen lämnar, avses i allt väsentligt an- knyta till den värderingsmetodik som anvisades av RN till 1970 års taxe- ring angående taxeringen av annan fastighet. Principerna och meto- derna i dessa anvisningar bör behållas i stort sett oförändrade i de anvis- ningar för taxeringen av annan fastighet, som RSV förutsätts utfärda till 1975 års allmänna fastighetstaxering. De föreslagna definitionerna av markvärde och byggnadsvärde anknyter i uppläggningen i möjlig mån till dem som föreslagits för jordbrukets delvärden. Användningsändamål behöver inte anges. Däremot anser utredningen det vara lämpligt med ett klarläggande av till vilket delvärde värdet av vissa anläggningar m. rn. skall hänföras.
Utredningen föreslår en definition av markvärde, vilket i och för sig inte funnits tidigare. Med markvärde bör förstås värdet av taxeringsen- hetens mark med därå växande träd, buskar och andra växter samt mark- anläggningar av skilda slag. Vidare bör anges att vid bestämmandet av markvärdet skall beaktas bl.a. servitut, rätt till ersättningskraft, andel i gemensamhetsanläggning, i vad den avser mark och markanläggning, rättighet att ansluta till allmän va-anläggning samt om skyldighet att er- lägga gatukostnadsbidrag är fullgjord eller inte.
Definitionen av byggnadsvärde föreslås bli ändrad i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande byggnadsvärde på jordbruksfastig— het. Ändringsförsl'aget innebär inte någon saklig ändring av den nu gäl- lande principen. Med byggnadsvärde bör i fortsättningen förstås värdet
Prop. 1973: 162 234
av på taxeringsenheten befintliga byggnader. Såsom byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Vidare bör anges att vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall beaktas bl.a. andel i gemensamhetsanläggning, i vad den avser byggnad, samt att värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft av- räknas på byggnadens värde.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Redovisning av delposten särskilt maskinvärde föreslås inte ske i fort— sättningen.
3.8.3 Remissyttrandena
Förslaget i bl. a. betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet att delposten särskilt maskinvärde skall utgå tillstyrkts eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Den redovisning och de definitioner av delvärden på annan fastighet som förordas i utredningsförslagct har allmänt godtagits av remissin- stanserna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser emellertid att ett särskilt inven- tarievärde skall införas. Länsstyrelsen anför att om inte inventarier in- gående i jordbruksfastighet och hänförliga till 2 kap. 25 JB redovisas separat viss dubbelredovisning kan befaras vid förmögenhetstaxeringen. Värdet kan då komma att ingå både i taxeringsvärdet och i värdet på inventariekontorct. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att man av redovisningstekniska skäl bör som särskilt delvärde redovisa värdet av sådana byggnadstillbehör som avskrivs som inventarier.
Statens vattenfallsverk framhåller det angelägna i att fallvärde även i fortsättningen redovisas 1 fastighetslängden.
Definitionen av begreppet byggnadsvärde har enligt Svenska bar: kför- eningen fått en oklar avfattning. Föreningen föredrar den nu gällande definitionen av byggnadsvärde.
Definitionerna av och anvisningarna om bestämmande av markvärde bör enligt HSB göras utförligare. Vid exploatering sker ofta, sägs det, styckning för olika användningsändamål av i enheten ingående fastighe- ter. En stamfastighet uppdelas i t. ex. olik-a fastigheter såsom byggnads- tomter, gatumark samt-park- och grönområde. Gatuinark och grönom- råden har efter sådan fastighetsbildning inte särskilt marknadsvärde. Så- dana fastigheter åsätts ändå ibland taxeringsvärden med betydande be- lopp. Även om formellt delägarskap inte föreligger beträffande grönom- råden m. rn. kan övervägas en uppdelning av värdet för sådana områden på övriga fastigheter i grannskapet. Grönområden utan marknadsvärde — dvs. i gällande plan fastställda grönområden o. d. — bör inte åsättas taxeringsvärde eller möjligen symboliskt sådant.
Prop. 1.973: 162 235
4 Organisationen vid fastighetstaxeringen 4.1 Fastighetstaxeringsnämnder och distrikt
4.1.1 Nuvarande ordning
För allmän fastighetstaxering skall i första instans finnas fastighets— taxeringsnämnder. En sådan nämnds verksamhetsområde (fastighetstaxe- ringsdistrikt) skall utgöras av kommun eller del av kommun. När sär- skilda skäl föreligger, får två eller flera kommuner sammanföras till ett fastighetstaxeringsdistrikt. Indelning i distrikt görs av länsstyrelsen se- nast den 1 mars året före taxeringsåret (131 5 1 mom. TF).
Fastighetstaxeringsnämnds sammansättning regleras i 133g 1 mom. TF. Där stadgas att sådan nämnd skall bestå av ordförande samt ytterli— gare lägst fyra och högst sju ledamöter. Av ledamöterna förordnas ord- föranden och ytterligare en ledamot av länsstyrelsen i samband med in— delningen i distrikt. I övrigt skall nämndcn består av
på landet:
11") en ledamot som valts av landstingskommunens förvaltningsutskott,
b) tre ledamöter, som valts av kommunalfullmäktigc. samt
istad: .
tre ledamöter som valts av stadsfullmäktige. Om länsstyrelsen med hänsyn till fastighetstaxeringsdistriktets ut- sträckning eller av annat skäl finner det påkallat, får länsstyrelsen enligt samma stadgande förordna att på landet antalet ledamöter som väljs av landstingskommunens förvaltningsutskott och av kommunalfullmäktigc skall vara två resp. fyra samt att i stad antalet av stadsfullmäktige valda ledamöter skall vara fem.
Om fastighetstaxeringsdistrikt består av mer än en kommun, skall. länsstyrelsen bestämma hur många ledamöter som skall väljas inom de olika kommunerna. Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för varje ledamot, skall ske senast den 30 juni året före taxeringsåret.
För ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd gäller en- ligt 1725 TF samma behörighetsvillkor och kompetenskrav som i 13 _S är föreskrivna för ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd. I 13 ä 1 mom. tredje stycket sägs beträffande ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd, att vid val"-av dessa skall tillses att kännedom om olika grupper av skattskyldiga inom distriktet och om distriktets olika delar om möjligt kommer att finnas inom nämnden. I fjärde stycket av samma moment stadgas beträffande ledamöter och suppleanter i sär- skild taxeringsnämnd att därtill skall utses personer, som besitter sär- skild insikt och erfarenhct i de taxeringsfrågor som ankommer på nämn- den. Därjämte bör tillses, att kännedom såvitt möjligt kommer att finnas om olika delar av distriktet.
Prop. 1973: 162 ”36
4. I .2 Utredningsförslaget 4.1.2.1 Lokala fastighetstaxeringsdistrikt
Länsstyrelsen kan vid årlig taxering förordna att område inom länet skall utgöra särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Motsvarande behov att förordna om större fastighetstaxeringsdistrikt än kommun torde numera inte finnas vid den allmänna fastighetstaxeringen. Med hänsyn till å ena sidan de nya kommunernas relativt betydande storlek från 1974 års in- gång och å andra sidan det begränsade antal fastigheter, som ett fastig— hetstaxeringsdistrikt vid allmän fastighetstaxering bör omfatta, synes det inte heller svara mot något praktiskt behov att ange kommun som om- råde för sådant distrikt. Utredningen anscr det mest ändamålsenligt att som område för fastighetstaxeringsdistrikt vid allmän fastighetstaxering i första hand ange församling eller flera, inom samma kommun belägna församlingar; församlingar inom olika kommuner bör däremot inte få sammanföras till ett distrikt. Inom åtskilliga kommuner —- framför allt i Stockholm och övriga större städer — finns även sådana församlingar som är alltför stora för att odelade utgöra fastighetstaxeringsdistrikt vid allmän fastighetstaxering. Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering var 258 församlingar uppdelade på olika distrikt. Antalet distrikt, som be- stod av endast del av församling, utgjorde 690 och omfattade i runt tal 800000 taxeringsenheter eller omkring 40 % av hela fastighetsbestån- det. Man måste även fortsättningsvis vid allmän fastighetstaxering ha möjlighet att bilda distrikt, som omfattar endast en del av en försam- ling; däremot synes det inte lämpligt att delar av olika församlingar sammanförs till ett distrikt.
Utredningen kommer att lämna förslag om gemensamma fastighets- taxeringsdistrikt för taxeringen av vissa specialfastigheter. För att kunna åtskilja de olika typer av fastighetstaxeringsdistrikt, som enligt utred- ningen bör kunna förekomma vid den allmänna fastighetstaxeringen, föreslås att de geografiskt bestämda distrikten, där även framdeles den helt övervägande delen av taxeringen bör verkställas, benämns lokala fastighetstaxeringsdistrikt.
Sedan det nya systemet med enhetskommuner genomförts bör sär- skilda bestämmelser inte gälla för fastighetstaxeringsnämnder på landet och i stad.
I fastighetstaxeringsnämnder i lokala fastighetstaxeringsdistrikt såväl på landet som i de förutvarande stadskommunerna bör liksom nu ordfö- randen och ytterligare en ledamot utses av länsstyrelsen. Antalet valda ledamöter i nämnderna bör, i överensstämmelse med vad som f.n. gäl- ler, bestämmas till lägst tre och högst sex. Antalet bör bestämmas under beaktande av distriktets omfattning och intresset av att inom nämnden finns företrädd kännedom om olika delar av distriktet och om de typer av fastigheter som där är vanliga. Med hänsyn därtill bör antalet leda—
Prop. 1973: 162 _ 237
möter bestämmas av länsstyrelsen dvs. samma ordning gälla som för särskild fastighetstaxeringsnämnd vid den årliga taxeringen. _
Kommunfullmäktige bör välja ledamöterna och suppleanterna i de fastighetstaxeringsnämnder, som skall fungera i de lokala fastighetstaxe- ringsdistrikten, liksom i princip är fallet beträffande nämnderna för år- lig taxering. Skäl att behålla landstingsvalda ledamöter anser utred- ningen inte föreligga numera.
I prop. 19701160 (s. 00) uttalade föredragande departemenschefen att länsstyrelserna borde till ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd, som ombesörjer särskild fastighetstaxering, utse person som hade kun- skaper om fastighetstaxering. Motsvarande bör enligt utredningen gälla de av länsstyrelsen utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd.
För de valda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd torde f. n. samma kompetensregler gälla som för de valda ledamöterna i lokal taxe— ringsnämnd. Någon annan ändring i detta avseende föreslås inte än att kravet på kännedom om olika grupper av skattskyldiga skall för de valda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd i lokalt distrikt gälla i fråga om kännedom om olika slag av fastigheter.
4.1.2.2 Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt
I samband med ändringar av fastighetstaxeringsreglerna under senare år har önskemål framförts om att svårbedömbara fastigheter — t. ex. outbyggda vattenfall, vatten-, värme- och atomkraftverk samt större och svårbedömda industri- och hyresfastigheter — skulle taxeras i fastighets- taxeringsdistrikt inrättade för dessa fastigheter. Därigenom kunde ett jämnare taxeringsutfall näs och alltför stora olikheter i taxeringens vär- denivå kommunerna emellan undvikas.
Vid taxeringen av s.k. specialfastigheter och andra fastigheter, vars värden varit svåra att uppskatta, har fastighetsta-xeringsnämnderna se- dan länge fått biträde av sakkunniga som förordnats'av länsstyrelsen. För biträde åt nämnderna vid taxering av vattenfallsfastigheter har läns- styrelsen, där så funnits erforderligt, kunnat förordna två konsulenter för taxering av vattenfallsfastigheter (135 5 2 mom. TF).
Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering utfärdade RN anvisningar om förfarandet vid taxeringen av svårbedömbara fastigheter.
Betydande olägenheter har enligt utredningen ibland uppkommit vid den praktiska hanteringen av deklarationsmaterialet i fråga om svårbe- dömbara fastigheter, vilket sänts från olika nämnder i länet till taxe- ringsintendenten för vidarebefordran till sakkunniga och vice versa. Då nämnderna under långa tidsperioder inte förfogat över det deklarations- material, som de överlämnat till de sakkunniga, har svårigheter förelegat vid nämndernas planering av sitt arbete och förseningar i nämndernas tidsschema har även uppkommit. ' .
En än större olägenhet torde ha varit att nämnderna, sedan de sak—
Prop. 1973: 162 238
kunniga återställt deklarationerna med förslag till taxering rn. m., enligt vad erfarenheten utvisar i allmänhet inte frångått eller jämkat de taxe- ringsförslag som de sakkunniga lämnat. Detta torde vara förståeligt, då fastighetstaxeringsnämndcrna inte annat än i undantagsfall haft ledamö- ter med sådan kännedom om fastighetsvärdering att de ansett sig kunna ifrågasätta ändringar i en sakkunnigs värdering.
Kravet på en i möjlig mån riktig taxering bör vidare enligt utred- ningen ställas högt särskilt i vad avser de ekonomiskt betydelsefulla objekt, som det här gäller. Utredningen förordar därför att taxeringen av fastigheter av vissa slag skall utföras av fastighetstaxeringsnämnder med annan sammansättning och kompetens samt i viss mån annan ar- betsmetod än nämnderna i de lokala fastighetstaxeringsdistrikten. Taxe- ringen av de ifrågavarande fastigheterna bör därför sammanföras till fastighetstaxeringsnämnder i g e m e n s a m In a f a sti g h e t 5 t a x e- ri n g 5 di strikt. I varje län bör finnas ett eller flera sådana distrikt. Sådant distrikt bör omfatta länet eller del därav.
Fråga uppkommer enligt utredningen om vilka fastighetstyper, som bör taxeras i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt.
Mycket kan tala för att indelningen i fastighetstaxeringsdistrikt till så stor del som möjligt sker med utgångspunkt i de' olika fastighetstyperna. Särskilt skulle därvid vissa värderingsfrågor kunna beaktas på annat sätt än vad som hittills varit fallet. Avs'evärda praktiska svårigheter torde dock möta, om indelningen i huvudsak skulle ske efter fastighets katego- ritillhörighet. Utredningen förordar därför inte en generell övergång till kategoriindelade fastighetstaxeringsdistrikt.
Med hänsyn till bl. a. de brister, som vidlåder den nuvarande hand- läggningen av taxeringen av särskilt svårbedömbara fastigheter, föreslår utredningen att följande slag av fastigheter hänvisas till gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt, nämligen större industrifastigheter och därmed jämförliga fastigheter, kraftverk samt outbyggda vattenfall och regleringsdammar. Vidare bör föreskrivas att dit skall hänföras även andra slag av fastigheter för vilka ur värderingssynpunkt speciella för— hållanden är rådande, t.ex. större varuhusanläggningar samt sådana jordbruksfastigheter som har speeialinredda ekonomibyggnader med be- tydande värde eller där eljest nyinvesteringar i ekonomibyggnader skett till betydande belopp.
Länsstyrelserna bör i god tid innan indelning i fastighetstaxeringsdi- strikt skall ske bl. a. genom information från de lokala skattemyndighe- tcrna i resp. län kartlägga beståndet av sådana fastigheter i länet som bör taxeras av fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fastighetstaxe- ringsdistrikt. RSV bör föranstalta om ett möte med skattecheferna för överläggningar om urvalet av de fastigheter som skall taxeras i de ge-' mensamma distrikten i syfte att få till stånd gemensamma linjer för ur- valet.
Prop. 1973: 162 239
Beslut om indelning i gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt bör meddelas av länsstyrelsen senast den 1 mars året näst före det år allmän fastighetstaxering äger rum, dvs. senast samma dag som gäller för indel- ningen i lokala fastighctstaxeringsdistrikt. Länsstyrelsens beslut om ge— mensamma fastighetstaxeringsdistrikt bör avse antalet sådana distrikt, distriktens omfattning och de slag av fastigheter, som skall taxeras i varje sådant distrikt, samt bör meddelas efter hörande av de lokala skat- temyndigheterna.
Avgörandet av vilka enskilda fastigheter av angivna slag, som skall utväljas för taxering i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt, bör an- komma på de lokala skattemyndigheterna. Urvalet bör ske efter anvis- ningar från skatteehefen. Lokal skattemyndighets urval av fastigheter torde i de flesta fall kunna göras maskinellt. I vissa andra fall får lokal skattemyndighet använda en manuell teknik vid framtagandet av de ef- tersökta fastigheterna. Det torde få ankomma på RSV att meddela när- mare anvisningar om de system för lokal skattemyndighets fastighetsur- val som lämpligen bör komma till användning.
Det arbete som länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna får lägga ned inför 1975 års taxering för att möjliggöra för länsstyrelserna att inrätta lämpliga gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt blir till största delen en engångsföreteelse. Samma indelning och urval bör gälla vid kommande allmänna fastighetstaxeringar.
Eftersom länet i dess helhet bör vara verksamhetsområde för nämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt, bör de valda ledamöterna i nämn- den utses av landstingets förvaltningsutskott. Ordförande och ytterligare en ledamot bör dock i dessa nämnder liksom i nämnderna i de lokala distrikten förordnas av länsstyrelsen. Skulle gemensamt fastighetstaxe- ringsdistrikt inte omfatta mer än en kommun, bör dock val förrättas av kommunfullmäktige och inte av förvaltningsutskottet.
Antalet valda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fas- tighetstaxeringsdistrikt bör liksom i lokalt distrikt vara lägst tre och högst sex. Antalet ledamöter bör även i nämnderna i de gemensamma distrikten bestämmas av länsstyrelsen.
Valet bör förrättas senast den 31 mars året näst före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.
För att nämnden i ett gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt skall kunna åstadkomma ett bättre taxeringsresultat i fråga om de svårbe— dömbara fastigheterna föreslås att till dessa nämnder knyts k 0 n s ul e n- ter för fastighetstaxering, vilka är experter på olika typer av de svårbedömbara fastigheterna. Konsulenterna bör biträda nämn- derna mcd granskning av deklarationer, föredragning m.m. För försla- get om konsulenter för fastighetstaxering redogörs i det följande.
Kompetenskraven för ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd i ge- mensamt fastighetstaxeringsdistrikt bör ställas högre än i fråga om
Prop. 1973: 162 240
nämndemännen i de lokala distrikten. Nämnden bör visserligen ha ka- raktär av lekmannanämnd men detta bör inte hindra att till ledamöter i nämnden utses personer som är så kunniga som möjligt i frågor som rör bedömning av fastigheter och deras värden. För ledamöterna i sådan nämnd bör därför gälla motsvarande särskilda kvalifikationsgrund som nu gäller vid årlig taxering för ledamot i särskild taxeringsnämnd dvs. särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankommer på dylik nämnds handläggning. Vidare bör tillses, att inom nämnden kän- nedom såvitt möjligt kommer att finnas om oli-ka delar av nämndens verksamhetsområde. Motsvarande kompetenskrav bör gälla för ledamö- terna i fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt.
4.1.3 Remissyttrande/za 4.1.3.1 Lokala fastighetstaxeringsdistrikt
De föreslagna bestämmelserna. om sammansättning av fastighetstaxe- ringsnämnderna i de lokala distrikten samt om val och kompetenskrav i fråga om ledamöterna i dessa nämnder lämnas utan erinran i remissytt- randena. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser dock att länsstyrelsen i distrikt, där taxeringsarbetet kan väntas bli omfattande, bör kunna utse dels ordförande och dels en eller högst tre ledamöter i likhet med vad . som numera gäller vid inkomsttaxeringen i fråga om antal kronoombud.
Förslaget om lokalt fastighetstaxeringsdistrikts geografiska omfattning tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna med undantag för Svea hovrätt och länsstyrelsen i Örebro län. Svea hovrätt anför bl. a. att anknytningen till församling praktiskt torde ha föranletts av att vissa längder nu upprättas församlingsvis men att det ter sig något överraskande att nu här utan tvingande skäl införa det kyrkliga begrep- pet församling. Länsstyrelsen i Örebro län anser att man i större städer kan vinna vissa fördelar genom att inrätta fastighetstaxeringsdistrikt som i sig består av delar av olika församlingar.
Den lokala skattemyndigheten i Linköping anser att man bör före- skriva att länsstyrelsen skall höra de lokala skattemyndigheterna vid in- delningen i lokala fastighetstaxeringsdistrikt.
4.1.3.2 Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt
Förslaget om inrättande av gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Bland dem som uttryckligen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran är statskon- toret, RSV, Svea hovrätt, kamnmrriitten i Göteborg, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, Föreningen Sveriges fögderichefer, LO, Näringslivets skattedelegation, SACO, SHIO, Svensk industriför— ening, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska revisorsamfundet, Sveriges fastighetsägareförbund, TCO och
Prop. 1973: 162 5" -' 241
samma fastighetstaxeringsnämnder bör bli rationella och vara ägnade att höja kvaliteten på taxeringen i första instans. Statskontoret anför att"
den specialisering som nås genom att bilda gemensamma fastighetstaxe- ringsdistrikt bör medföra ett bättre utnyttjande av tillgängliga resursen Kammarrätten i Göteborg anser att'de lokala fastighetstaxeringsnämn- TOR. Remissinstanserna--utt1*yck'er' allmänt uppfattningen att gemen-" '
derna kommer att avlastas en stor arbetsbörda och att de därför bör . kunna' ägna taxeringen av de övriga fastigheterna stö11e omsorg. Försla- get bör medföra en minskning av antalet besvär eller' 1 vart fall av änd- ringsfrekvensen 1 fastighetstaxeringsmålen' 1 andra instans. .
Endast länsstjrelsen i Östergötlands län anser att det nuvarande sy- stemet med enbart lokala fastighetstaxcringsnämnder, som i svårare taxe- ringsfrågor biträds av sakkunniga, innebära så påtagliga fördelar att det bör bibehållas. I varjefall anser länsstyrelsen attdet inte skall föreskri- vas kategoriskt att gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt Skall inrättas i varje län utan möjligen att så får ske, om länsstyrelsen anser det erfor- deiligt.
Remissinstanserna redovisar synpunkter på bl. a. vilka fastighetskate- gorier som bör hänföras till de gemensamma distrikten. TCO ansei att en ytterligare utbyggnad av systemet med gemensamma fastighetstaxe- ringsdistrikt kan övervägas, så att de vanliga nämnderna kunde koncent- rera arbetet på obebyggda fastigheter, villafastighcter och. jordbruksfas- tigheter. Samfundet för fastighetsvärdering anser att det —- om en fas- tighetskategori förekommer i mycket ringa antal inom de lokala distrik- ten — kan vara rationellt att hänskjuta dessa fastigheter till gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt. Som exempel på en sådan fastighetskatcgori
nämns hyreshus i mindre orter. Liknande synpunkter framförs av läns- styrelsen i Kopparbergs län och lantmäteristyrelsen.
En del remissinstanser anger olika fastighetstyper som enligt deras _
mening är svårvärderade och bör taxeras i gemensamt distrikt. Detta gäller enligt Svensk industriförening alla industrifastigheter "och enligt lantmäteristyrelsen exploateringsfastigheter främst i storstadsregionema._ Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör detsamma gälla turisthotellen i fjälltrakterna med till dessa hörande skidlinbaneanläggningar' och enligt" Svenska bankföreningen även udda fastigheter, såsom lager- och skjul— byggnader, samfunds, ideella föreningars och institutioners fastigheter med egna lokaler, mindre. fabriks- och affärsfastigheter, kulturbyggna- der rn. m. Lantbruksstyrelsen anser det lämpligt 'att _inte bara jordbruks- fastigheter med ekonomibyggnader av betydande värde utanäven jord—. ' bruksfastigheter med stor åkerareal taxeras i gemensamma" distrikt.
Lantbrukets skattedelegation tillstyrker däremot inte förslaget 'att vissa' jordbruksfastigheter skall taxeras i gemensamma distrikt då lokalkänne- dom och praktisk erfarenhet hos nämndledamöterna- är av __största vikt
Prop. 1973: 162 242
för en rätt avvägning mellan taxeringsvärdena på de enskilda fastighe- terna i orten. '
Vissa förslag om organisationen av nämnderna i de gemensamma di- strikten o.d. har tagits upp av remissinstanserna. RSV anser att det skulle vara till fördel och underlätta taxeringen mellan distrikten om fastighetstaxeringsombud förordnades för dessa nämnder i de län där tre eller flera gemensamma distrikt inrättas med geografisk indelning. Om- budets verksamhetsområde skulle då vara länet i dess helhet. Svenska landstingsförbundet finner att tveksamhet kan råda om förslaget att val bör förrättas av kommunfullmäktige och inte av landstingets förvalt- ningsutskott till gemensamt distrikt som inte omfattar mer än en kom- mun. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte antalet valda leda- möter i nämnd i gemensamt distrikt bör vara fler än sex med hänsyn till att dessa distrikt kan tänkas bli omfattande. Vidare föreslår länsstyrel- sen att minst ett gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas även vid särskild fastighetstaxering. Statens vattenfallsverk anser att en förut- sättning för att expertisen i de gemensamma distrikten skall kunna ar- beta effektivt är att den inte binds för hårt genom centrala värderings— anvisningar och i lag föreskriven taxeringsvärdenivå.
Svea hovrätt pekar på det antal nämnder som kommcr att handha fastighetstaxeringen —— lokal taxeringsnämnd och särskild fastighetstaxe- ringsnämnd vid den årliga taxeringen samt fastighetstaxeringsnämnd i lokalt Och i gemensamt fastighe'tstaxeringsdistrikt vid allmän fastighets- taxering — och ifrågasätter om det är anledning att längre dröja med en önskvärd formell samordning i vissa delar av hithörande organisation.
4.2 Andra instans i fastighetstaxeringsmål
4.2.1 Nuvarande ordning
För ärenden om allmän fastighetstaxering har t.o.m. 1970 års taxe- ring fastighetsprövningsnämnden fungerat som andra instans. Bestäm- melserna om fastighetsprövningsnämndens organisation finns i 134 & TF och innebär, att fastighetsprövningsnämnd skall bestå av ledamöterna (och suppleanterna) i dåvarande prövningsnämnden och dessutom av nio ledamöter (och sex suppleanter) som utses av länsstyrelsen. Av sist- nämnda nio ledamöter, som skall utses senast den 15 augusti året före taxeringsåret, skall sex vara ledamöter av fastighetstaxeringsnämnd och- tre vara fastighetsvärderingssakkunniga men inte ledamöter i fastighets- taxeringsnämnd. Suppleantema utses enligt samma grunder. I Stock- holms län sammanträder fastighetsprövningsnämnden på fem avdel- ningar. Efter framställning av länsstyrelsen i annat län kan Kungl. Maj:t medge att fastighetsprövningsnämndcn sammanträder på två avdelningar (134 % jämförd med numera upphävda 11 5 1 mom.).
Ordföranden i pt'övningsnän1nden skulle vara fastighetsprövnings-
Prop. 1973: 162 243
nämndens ordförande (134 & fjärde stycket TF). I Stockholms län för- ordnades förste länsassessor vid prövningsnämndsavdelningen att vara ordförande på avdelning (numera upphävda 12 5 1 mom. första stycket). — För den särskilda fastighetstaxeringen har prövningsnämnden till den 1 juli 1971 — då länsskatterätterna inrättades — fungerat som andra instans (numera upphäVda 175 5).
4.2.2 Utred/1ingsförslaget
4.2.2.1 Allmänt om fastighetsprövningsnämnder och länsskatterätter m.m.
Fastighctstaxeringsutredningen lämnar vissa statistiska uppgifter om fastighetsprövningsnämndernas verksamhet. Av dessa framgår bl.a. att totalt 36 497 besvärsärenden under år 1970 ingavs till fastighetspröv- ningsnämndcrna. I förhållande till antalet värdebärande taxeringsenhe- ter innebär detta en genomsnittlig besvärsfrekvens på 1,7 %. Stora diffe- renser föreligger enligt utredningen de olika länen emellan —— i Stock- holms län har besvärsfrekvensen varit i det närmaste tre gånger riksge- nomsnittet.
Vidare framgår att i det närmaste tre fjärdedelar av hela antalet be— svär avsett småhUSfastighctcr. Besvärsfrekvenscn inom de olika fastig— hetskatcgorierna har procentuellt varit högst i fråga om hyrcs- och af- färsfastigheter (2,7 %) och lägst i fråga om jordbruksfastigheter (1,5 %) och bebyggda småhusfastighetcr (1,6 %).
Av utredningens statistik framgår vidare att 94 % av besvären inkom- mit inom ordinarie besvärstid. Av antalet besvärsmål har 60 % lett till ändring av fastighetstaxeringsnämnds beslut medan 40 % föranlett av- slag. Även här föreligger stora differenser länen emellan. De av fastig— hetsprövningsnämndema vidtagna ändringarna innebär beloppsmässigt endast obetydliga förändringar i taxeringsutfallet (0,4 % för skatteplik- tig jordbruksfastighet och 0,3 % för skattepliktig annan fastighet).
Utredningen anför att ett flertal utredningar angående bl. a. den regio- nala förvaltningsrättskipningen har pågått under 1960-talet. Dessa ut- redningar har nu resulterat i bl. a. att nya förvaltningsdomstolar, läns— skatterätter och länsrätter inrättats i länen.
Fr. o. m. den 1 juli 1971 fungerar länsskatterätter som andra instans i praktiskt taget alla skattemål. Detta gäller även mål om särskild fastig- hetstaxering samt mål om rättelse av fel i fastighetsprövningsnämnds be- slut och mål om extraordinär besvärsrätt vid allmän fastighetstaxering. Mål avseende 1970 års allmänna fastighetstaxering, som anförts i ordi- när ordning, skulle vara avgjorda senast den 15 december 1970. Bestäm- melser om länsskatterätternas organisation m.m. lämnas i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt. Konungen kan enligt 14 & denna
Prop. 1973: 162 244
lag meddela ytterligare föreSkrifte'r 'om skatterätts'och länsrätts organi- sation och verksamhet. Sådana föreskrifter har'lämnats i kungörelse (1971: 455) om skatterätt och länsrätt.
4.2.2.2 Fastighetstaxcringsrättcr
Vid de Överväganden, som utredningen enligt sina direktiv förelagts att göra av frågan om lämpligaste organisationsform m.m. för det organ som skall avgöra mål om fastighetstaxering i andra instans, har. utredningen ansett att man först bör pröva om detta bör vara knutet till länsstyrelsen eller inte. I första hand bör alltså prövas om detta organ bör gå in i förvaltningsavdelningcn vid länsstyrelsen, på annat sätt vara knutet till länsstyrelsen eller vara fristående från länsstyrelsen.
Fristående skatteverk och länsskatterätter synes t.v. inte" vara ak— tuella. Tendensen synes numera vara att man vill undvika att tillskapa specialdomstolar av olika slag. I den mån sådana domstolar finns synes- man föredra att om möjligt organisera om dem och låta dem gå in som en del i en befintlig organisation såsom skett t. ex. beträffande de i tings- rätterna ingående fastighetsdomstolarna, i vilka de tidigare speciella vat- tendomstolarna gått upp. Av bl. a. anförda skäl synes det inte böra ifrå- gakomma att nu tillskapa ett fristående organ för fastighetstaxeringsmå- lcn i andra instans. Även praktiska skäl — såsom tillgången på domare, kansli rn. m. — talar för att fastighetstaxeringsmålen avgörs inom läns- styrelserna. Vid anhopning av mål angående allmän fastighetstaxering bör ordförandena i länsrätt och länsskatterätt kunna fungera'som ordfö- rande vid behandlingen av fastighetstaxeringsmål, vilket torde under- lätta detta arbete. Fastighetstaxeringsmålen—i andra instans bör sålunda. avgöras inom länsstyrclseorganisationen. Deforgan, som skall behandla fastighetstaxeringsmålen, bör vara anknutet till länsstyrelsens -förvalt-. ' ningsavdelning. Utredningen anser att tre alternativ därvid bör prövas, vilka innebär att fastighetstaxeringsmålen skulle- avgöra-s av resp."den' nuvarande länsskatterätten, länsskatterätten' med en särskild samman— sättning för fastighetstaxeringsmål eller ett särskilt organ anknutet till förvaltnin gsavdelnin gen. ' " ' ' '
Det första alternativet har förordats i några-remissyttranden, som av- getts med anledning av landskontorsutredningens betänkande (SOU 1967: 22) Skatteförvaltningen och den inom finansdepartementet upp- rättade promemorian (SOU-1967: 24) Lag om skatterätt. Både i betän- kandet och promemorian förordade man—att skatterätten vid avgörande- av fastighetstaxeringsmål skulle ha 'en-ändrad sammansättning. Istort sett motsvarade den därvid föreslagna ändrade sammansättningen av skatterätten för fastighetstaxeringsmål 'den skillnad som tidigare. förele- gat mellan prövningsnämnd och fastighetsprövningsnämnd. "
Det torde enligt utredningén'variaiklart fatt-i mål, somar/ser fastighe—T ter, deras värden och beskaffenhet, förekommer många och ofta kom-
Prop. 1973: 162 . 245
plicerade bl.a. värderingstekniska och andra tekniska frågor. I de dom— stolar, som haft att avgöra olika typer av fastighetsmål, t. ex. expropria- tionsdomstolarna, fastighetsdomstolarna, kammarrätten m.fl., har man funnit det erforderligt att låta ledamöter med sakkunskap i fråga om fastigheter ingå. I dessa domstolar, i vilka samtliga ingår särskilda sak- kunniga ledamöter, har man vidare, i den mån nämndemän förekommit, ställt krav på viss kännedom om fastighetsförhållanden även-på dessa. Vad som anförts beträffande fastighetsdomstolarna, kammarrätten -. m.fl. torde i stort sett äga giltighet även beträffande det organ som i andra instans skall handlägga fastighetstaxeringsmålen. Dessa synpunk- ter har också beakta-tstidigare i fråga om organisationen av fastighets- prövningsnämnderna. _ Utredningen framhåller det positiva i lekmännens medverkan vid be- handlingen av fastighetstaxeringsmålen i andra instans. Utredningen an- ser emellertid att det är nödvändigt'att sakkunskap i fråga om fastighe— ter och fastighetsvärdering tillförs det organ som skall avgöra fastighets- taxeringsmålen. Länsskatterätten med dess nuvarande sammansättning fyller enligt utredningens mening inte detta kompetenskrav. Utred- ningen förordar därför inte att de nuvarande länsskatterätternas kompe- tcnsområde utvidgas att avse även målen om allmän fastighetstaxering. Alternativet med en länsska-tterätt med särskild sammansättning skulle medföra vissa fördelar. Den nuvarande länsskatterättcn skulle därvid förstärkas med särskilda ledamöter som var experter på fastig- hetsvärdering. Ett liknande system används vid kammarrättens i Stock- holm fastighetstaxeringsavdelning och torde där enligt utredningen fun- gera väl. Den skillnaden skulle emellertid föreligga mellan "en förstärkt länsskatterätt och det system, som tillämpas i fråga om kammarrätten, att de av kammarrättens ordinarie ledamöter som deltar i fastighetstaxe— - ringsavdelningens arbete, oftast är konstant eller åtminstone för lång tid placerade där och därför blir väl förtrogna med ifrågavarande typer av mål. Så skulle knappast bli fallet i fråga om de cirkulerande nämnde- männen i länsskatterätten. . ' Den stora anhopningen av fastighetstaxeringsmål i samband med den allmänna fastighetstaxeringen synes vidare göra det nödvändigt med en utökning av antalet nämndemän. Antalet nämndemän vid länsskatterätt och länsrätt är avvägt med tanke på den normala arbetskvantiteten för dessa rätter. En lösning som innebär en utökning av antalet nämndemän i länsskatterätt och länsrätt kunde —— om beträffande de ytterligare nämndemännen valet inriktades på personer medkännedom'om fastigf hetsvärdering och under förutsättning att rätten också förstärktes med särskilda värderingstekniska ledamöter — anses tillfredsställande från utredningens synpunkt. Emellertid uppkommer ett problem som för- svårar en organisatorisk anpassning av en på angivet sätt förstärkt läns-' skatterätt till vad som i övrigt gäller länsskatterätterna. I 10 & lagen om
Prop. 1973: 162 246
skatterätt och länsrätt stadgas nämligen att nämndeman skall utses för sex år. Utredningen anser att det organ, som skall handlägga målen om allmän fastighetstaxering, bör med i princip oförändrad sammansättning behandla de fastighetstaxeringsmål, som förs till andra instansen under en löpande taxeringsperiod. Skälet till utredningens ståndpunkt är främst att samma grunder skall gälla för fastighetstaxeringen under den allmänna fastighetstaxeringen och därefter under den löpande taxerings- perioden. De särskilt för fastighetstaxeringen utsedda ledamöterna i domstolen, som blivit förtrogna med grunderna för den allmänna fastig- hetstaxeringen, bör ha en mandattid, som är anpassad till en löpande taxeringsperiod. Därmed avses enligt 12 & KL tiden från ingången av det taxeringsår, då allmän fastighetstaxering sker, till ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering fem år därefter sker nästa gång.
Mandattiderna för ledamöterna i ifrågavarande organ bör sålunda överensstämma med längden av en löpande taxeringsperiod. Mål rörande allmän fastighetstaxering kan inte tänkas bli behandlade i andra instans före den 1 juli under taxeringsåret. Å andra sidan kan mål rörande den särskilda fastighetstaxering, som sker under året närmast före en allmän fastighetstaxering, behandlas i andra instans under första halvåret det år då den allmänna fastighetstaxeringen äger rum.
Detta leder till att mandattiden för ledamöterna i det organ, som skall ersätta fastighetsprövningsnämnden, bör bestämmas till att avse perio— den fr.o.m. den 1 juli det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, t. o. m. den 30 juni det år då sådan taxering sker nästa gång.
Utredningen föreslår att för fastighetstaxeringen i andra instans inrät— tas ett till länsstyrelsens förvaltningsavdelning knutet organ. Liksom i fråga om länsskatterätten bör anknytningen ske till rättsenheten. Detta organ bör ha en med länsskatterätten och länsrätten integrerad organisa— tion, i de flesta avseenden överensstämmande med vad som gäller den gemensamma organisationen för länsskatterätterna och länsrätterna och börbenämnasfastighetstaxeringrätt.
Bestämmelser om fastighetstaxeringsrätt föreslås bli intagna i lagen om skatterätt och länsrätt. Denna lag bör fortsättningsvis benämnas lag om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
Huvuddelen av reglerna för länsskatterätt och länsrätt bör gälla även för fastighetstaxeringsrätt. För fastighetstaxeringsrätt liksom för länsskatterätt och länsrätt bör sålunda gälla att län skall utgöra rättens domkrets. Rätterna bör ha gemensamt kansli och sammanträda på den ort där kansliet finns. Om särskilda skäl föreligger, får sammanträde ske på annan ort.
Fastighetstaxeringsrätts sakliga kompetensområde bör vara mål en- ligt skatte- och taxeringsförfattningama i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar. Bestämmelserna om enmansmål för skatterätt och länsrätt bör gälla även för fastighetstaxeringsrätt. Be-
Prop. 1973: 162 247
stämmelserna om att i länsskatterätt och länsrätt skall finnas en eller flera lagfarna ordförande, som innehar tjänst vid länsstyrelsen och till- sätts av Kungl. Maj:t, bör gälla även ordförande i fastighetstaxerings- rätt. Det bör även föreskrivas att för fastighetstaxeringsrätt gäller liksom för skatterätt och länsrätt att ledamot och föredragande skall ha av- lagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken och att de som är gifta med varandra eller i övrigt står i sådant förhållan- de till varandra som sägs i 4 kap. 12 & rättegångsbalken inte samtidigt får tjänstgöra som ledamöter i rätten. Samma regler bör även gälla för omröstning. Vidare bör bestämmelsen om att Kungl. Maj:t medde- lar ytterligare föreskrifter om skatterätts och länsrätts organisation och verksamhet även gälla fastighetsta-xeringsrätt.
Nya bestämmelser om fastighetstaxeri-ngsrätts sammansättning och om värdetekniska ledamöter i sådan rätt bör införas. Särskilda bestäm— melser bör också meddelas angående mandattiden m.m. för de vär- deringstekniska ledamöter och nämndemän som skall tjänstgöra i fas- tighetstaxeringsrätt. Vidare synes särskilda domförhetsregler böra gälla för fastighetstaxeringsrätt.
Fastighetstaxeringsrätt bör i mål, som inte är enmansmål, bestå av ordförande samt värderingstekniska ledamöter och nämndemän. Där- igenom åvägabringas en viss organisatorisk överensstämmelse med and- ra domstolar som behandlar fastighetsfrågor, såsom fastighetsdomstol och kammarrätt. Vidare kommer i fråga om organisationsformen en viss kontinuitet att föreligga mellan den tidigare fastighetsprövnings— nämnden och den nya fastighetstaxeringsrätten.
Tekniska ledamöter av olika slag har funnits i expropriationsdomstol, ägodelningsdomstol och vattendomstol och finns nu i fastighetsdom- stol och kammarrätt. Avsevärda värderingstekniska problem finns vid värdesättningen särskilt av sådana fastigheter som industrifastigheter, skogsfastigheter och vattenfallsfastigheter. Det är ett naturligt krav att tillräcklig sakkunskap skall finnas bland de värderingstekniska leda- möterna i fastighetstaxeringsrätten i fråga om värdering av fastigheter av bl. a. de speciella typer, som nu nämnts.
De värderingstekniska ledamöterna bör utses främst bland personer med värderingsteknisk kunskap i fråga om de fastighetstyper som do- minerar i länet. Dock bör även utses värderingstekniska ledamöter som är sakkunniga beträffande sådana specialfastigheter som i någon om— fattning förekommer i länet. För värderingen av specialfastigheter av sådana slag, som inom länet förekommer endast i enstaka fall, bör i stället sakkunnig tillkallas.
Antalet värderingstekniska ledamöter bör bestämmas med hänsyn till vad som kan anses lämpligt för varje län. Antalet bör bestämmas av Kungl. Maj:t. Däremot bör det ankomma på länsstyrelsen att utse dessa värderingstekniska leda-möter liksom det tidigare ankommit på
Prop. 1973: 162 248 länsstyrelsen att utse de ledamöter i fastighetsprövningsnämnden som - inte varit medlemmar i prövningsnämnden. Länsstyrelsen-har goda för.-. utsättningar att bedöma vilken värderingsteknisk sakkunskap som. med hänsyn till fastighetsbeståndet i länet bör finnas företrädd i fastighets- taxeringsrätten. _ . .
Person som medverkat itaxeringsa-rbetet såsom ledamot i fastighets— taxeringsnämnd bör inte vara ledamot av besvärsinstans. Detsamma gäller även ledamöter i sådan taxeringsnämnd, som handhaft särskild fastighetstaxering, och ledamöter i särskild fastighetstaxeringsnämnd. Av samma skäl bör inte heller fastighetstaxeringsombud, konsulenter för fastighetstaxering eller sakkunniga åt nämnderna vara ledamöter i fas- tighetstaxeringsrätt. '
Enligt lagen om skatterätt och länsrätt är vissa tjänstemän inte. val- bara till nämndemän. Dessa bör inte heller kunna utses till värderings- tekniska ledamöter. Detta gäller främst tjänstemän vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet. Därigenom utesluts från val- barhet överlantmätare och länsarkitekt samt andra som är anställda vid deras kontor. Tillräckligt antal sakkunniga torde dock finnas i lä- nen hos den del av lantmäteristaten som finns där, dvs. distriktslant- mätarkontoren och den s.k. serviceenheten vid länsstyrelserna, hos lantbruksnämnder, hos skogsvårdsstyrelser, bland värderingsmän hos banker och försäkringsbolag, bland fristående konsulenter, m. fl. Man torde få utgå från att dessa värderingsspecialister, som kan väljas till värderingstekniska ledamöter, ställer sig. till förfogande för uppdraget endast om de inte nödgas delta- i alltför tätt återkommande samman- träden. Tätare sammanträden för fastighetstaxeringsrättens del ifråga- kommer dock endast under höstperioden under det-år då allmän fastig— hetstaxering äger rum. För återstoden av den löpande taxeringsperio- . den torde endast ett fåtal sammanträden behövas varje år.
Det allmänna kvalifikationskravet på de värderingstekniska ledamö- terna bör vara att de skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvär- dering. Bland dessa ledamöter skall sådan sakkunskap finnas företrädd beträffande olika slag av fastigheter.
I enlighet med utredningens uppfattning att fastighetstaxeringsrätten bör fungera under en hel löpande taneringsperiod förordas att värdej ringsteknisk ledamot skall förordnas under tiden från och med den 1 juli det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, till och med den 30 juni det år då sådan taxering sker nästa gång. Av samma skäl bör även för de nämndemän, som skall utses till ledamöter i sådan rätt, gälla samma mandattid som föreslagits för värderingsteknisk ledamot.
I övrigt. bör bestämmelserna om nämndemän i länsskatterätt och länsrätt gälla för nämndemän i fastighetstaxeringsrätt. Detta gäller i fråga om de allmänna valbarhetsreglerna m.m. För att nämndemän-I nen i fastighetstaxeringsrätten skall kunna på bästa sätt fullgöra sin .
Prop. 1973: 162 . 249
uppgift bör vid valet.-av dessa nämndemän tillses att de som väljs besitter kännedom om._fastighetsförhållanden. Utredningen anser där-.- för att valmyndigheten —.- utan att särskild föreskrift därom synes-. bc- höva tas in i lagen — bör se till, att till nämndemän i fastighetstaxe- ringsrätt såvitt möjligt väljs personer som har sådan kännedom om fas- tighetSförhållanden som erfordras för att vederbörande skall kunna på ett meningsfullt sätt delta i målens handläggning i fastighetstaxerings- rätten. Nämndemännen i lfastighetstaxeringsrätten bör därför och med hänsyn till den särskilda mandattiden endast-tjänstgöra i fastig- hetstaxeringsrätt och inte cirkulera såsom nämndemännen i länsskatteq rätt och länsrätt. . .
Det val genom vilket nämndeman i fastighetstaxeringsrätt skall ut- ses bör, liksom i frågaom nämndemän i länsskatterätt och. länsrätt, i princip förrättas av landstinget. Någon generell regel om hur många nämndemän som bör finnas i fastighetstaxeringsrätt bör inte faststäl- lasilag.
Skatterätt och länsrätt är domför med ordförande-och tre nämnde- män. Fler än fyra nämndemän får inte-tjänstgöra i rätten. Utredning- en anför i detta sammanhangatt, även om någon slutdagför fastig- hetstaxeringsrättens arbete med ordinära besvär om allmän fastighets- - taxering enligt utredningens mening inte bör föreskrivas, det ligger i sakens natur att dessa mål bör avgöras snarast och till den alldeles övervägande delen före utgången av det år då den allmänna fastighets- taxeringen skett. Det är därför angeläget att de sammanträden, som. ut- sätts under nu sagda period, verkligen kan hållas och inte måste instäl- las på grund av förfall för ledamot. . _
Fastighetstaxeringsrätts sammansättning bör kunna variera något med hänsyn till arten av de mål som skall handläggas under rätte- gångsdagen i fråga. I princip bör alltid en värderingsteknisk ledamot vara närvarande. Sammansättningen bör normalt kunna växla så att- — utöver ordföranden —— tjänstgör antingen två värderingstekniska ledamöter och två nämndemän eller en värderingsteknisk ledamot och tre nämndemän. Bestämmelse bör ges om att fastighetstaxeringsrätten är domför med ordförande och fyra andra ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot och minst två- nämndemän, samt att, om in- kallad ledamot får förfall, rätten är domför med- ordförande och tre andra ledamöter. Vidare bör stadgas att fler än fyra ledamöter, utöver ordföranden, inte får tjänstgörai rätten.
Fastighetstaxeringsrätten bör. ges tillfälle till en gemensam genom- gång av och överläggning om de generella principerna för den all- männa fastighetstaxeringen och även de mer speciella reglerna för den— samma. I samba-nd därmed-kan det även vara värdefullt omfastig- hetstaxeringsrätten i dess helhet har möjlighet att göra vissa besikt- ningar och exkursioner för t.ex. bedömning av s.k. typskogar. Utred-
Prop. 1973: 162 250
ningen föreslår därför att — oavsett vad som i övrigt är föreskrivet om högsta antalet tjänstgörande ledamöter i sådan domstol — samman- träde med samtliga ledamöter i fastighetstaxeringsrätt skall få hållas för överläggning rörande de värderingsgrunder som avses skola till- lämpas. '
4.2.3 Remissyttrandeua
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget att inrätta fastighetstaxeringsrätter utan erinran, bl. a. RSV, kammarrätten i Stockholm, lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Lantbrukets skattedelegation, LO, Näringslivets skattedelegation, SACO, SHIO, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbun— det, Svenska revisor-samfundet och TCO. Svenska landstingsförbundet anser att ett breddat förtroende-mannainflytande därigenom torde cr- hållas. SACO anser att förslaget bör kunna leda till materiellt bättre avgöranden i fastighetstaxeringstvister än om målen handläggs i läns- skatterätterna. Samtidigt avlastas länsskatterätterna dessa ärenden, var- igenom handläggningen kan ske. snabbare i såväl fastighetstaxerings- ärenden som i andra mål. Kammarrätten i Stockholm framhåller att kammarrätten har mycket goda erfarenheter av medverkan i domsto— len av ledamöter med särskild erfarenhet i fastighetsvärdering.
Lantmäteristyrelsen instämmer i förslaget att de värderingstek- niska ledamöterna inte bör vara heltidsanställda vid fastighetstaxerings- rätten utan inkallas till tjänstgöring i- huvudsak efter samma princip som tidigare gällde för expropriationstekniker. På så sätt kan ett stör- re antal värderingsspecialisters kunskaper stå till förfogande efter det behov som föreligger i de aktuella fallen. Lantmäterlstyrelsen förordar att val av värderingstekniska ledamöter i fastighetstaxeringsrätt sker den 1 mars året före taxeringsåret för att ett större urval av värderings- specialistcr skall stå till förfogande.
Länsstyrelserna i Stockholms, lllalmöhus samt Göteborgs och Bohus län framhåller den stora tillströmningen av fastighetstaxeringsmål i andra instans och anser att en förstärkning av organisationen därför är nödvändig. Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a. att det i länet anfördes 11 890 besvär över 1970 års allmänna fastighetstaxering. Arbe- tet med dessa mål under hösten 1970 föranledde att väsentligen all verk- samhet inom prövningsnämnden nedlades. Därigenom uppkom en mye- ket stor balans hos prövningsnämnden vilken balans med hänsyn till en fortsatt ökning av målen angående inkomsttaxering endast med största svårighet därefter kunnat bemästras.
Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget om fastighets- taxeringsrätter anser att en slutdag bör föreskrivas för fastighetstaxe—
Prop. 1973: 162 251
ringsrätts arbete. Detta gäller bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, Nä— ringslivets skattedelegation och Sveriges fastighetsägareförbund. I all— mänhet förordas att den 31 december under taxeringsåret blir slutdag för fastighetstaxeringsrätts arbete med ordinära besvär i mål om all- män fastighetstaxering. Näringslivets skattedelegation anför att hand- läggningstiderna i länsskatterätt sedan tidigare föreskriven slutdag slo- pats på många håll blivit avsevärt förlängda. En motsvarande förläng- ning av handläggningstiderna för besvär över allmän fastighetstaxering skulle vara olycklig. Eftersom de vid den allmänna fastighetstaxeringen fastställda värdena skall tillämpas vid inkomst- och förmögenhetstaxe- ringen skulle en fördröjd handläggning av fastighetstaxeringsbesvären medföra att fastställda inkomst- och förmögenhetstaxeringar i ökad ut- sträckning fick tas upp för korrigering i länsskatterätt.
Synpunkter på förslagen om sammansättning och domförhetsreg- ler m. m. i fa-stighetstaxeringsrätt har framförts av några remissinstan- ser. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att det bland de nämndemän som tjänstgör i länsskatterätten och länsrätten i länet finns flera som mycket väl fyller de av utredningen nämnda kvalifikations— kraven för nämndemän i fastighetstaxeringsrätt. Några av dessa är t.ex. nämndemän även i fastighetsdomstolen i länet. Länsstyrelsen förutsätter att det inte kommer att föreligga något hinder mot att så- dana nämndemän utses för tjänstgöring jämväl i fastighetstaxerings— rätten. Samma åsikt framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen framhåller vidare att om en särskild nämndemannakår med speciella kvalifikationer tillskapas för fastighetstaxeringsrätterna, så bör också i lagtexten ges uttryck för de särskilda kvalifikationsvillkoren. Samma uppfattning framförs av justitiekanslern. Vill man inte binda valmyndigheten genom direkt påbud om viss kompetens i fastighetsvär— deringsfrågor, kan regeln enligt justitiekanslern utformas som en bestäm- melse om att valmyndigheten bör välja personer med angiven kompe- tens.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att fastighetstaxeringsrätten bör arbeta med ett högsta antal av fem ledamöter förutom ordföran- den. Länsstyrelsen anser inte att en speciell domförhetsregel vid för- fall för ledamot behövs. Även Svea hovrätt och Göta havrätt ifråga- sätter om särskild domförhetsregel krävs vid förfallssituation.
Åtskilliga remissinstanser förordar att målen om fastighetstaxering i andra instans avgörs av länsskatterätten förstärkt med ledamöter som är kunniga i fastighetsfrågor. Bland dessa är justitiekanslern, Svea hovrätt, Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, statskontoret samt länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Västernorrlands län. Man föreslår därvid lösningar som i vissa avseen- den skiljer sig från varandra.
Prop. 1973: 162 252
Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att fastighetstaxeringsmålen av- görs av skatterätten förstärkt med värderingstekniska ledamöter samt att det nuvarande antalet nämndemän utökas med i första hand nämn- demän som besitter kännedom om fastighetsförhållanden. Länsstyrel- sen i Kopparbergs län anser att skatterätten vid handläggning av mål angående fastighetstaxering skall förstärkas med en eller två leda- möter med särskild sakkunskap, dock att de särskilda ledamöterna inte skall delta beträffande mål som inte kräver särskild-expertis. Länssty- relsen i Västernorrlands län finner att alternativet med förstärkt läns- skatterätt bör ytterligare övervägas. Vikten av att fastighetstaxerings- rätten har oförändrad sammansättning under hela taxeringsperioden synes ha överbetonats. Faran för brista-nde enhetlighet i rättens beslut bör inte överdrivas. I stor utsträckning torde nämndemännen erhålla förnyade mandat. Man kan vidare förordna de värderingstekniska le- damöterna för den femårsperiod som fastighetstaxeringen omfattar; Det torde vara tillräckligt betryggande om dessa ledamöter tillika med rättens ordförande får ställning som kontinuitetsbevarare. Länsstyrel- sen ifrågaSätter, om inte för domförhet — utöver ordföranden -—— bör. krävas sex ledamöter, bland vilka två värderingstekniska ledamöter bör ingå. Justizitekanslern anser att det föreligger behov av särskild sak- kunskap för prövningen av fastighetstaxcringsmålen men att de nuva- rande reglerna om nämndemännens i länsrätt och länsskatterätt man- datperioder inte utgör ett avgörande hinder mot att inom länsskatte- rättcns ram organisera överprövningen av fastighetstaxeringsmålen. Med den nuvarande organisationen av länsskatterätten är väl förenligt att för fastighetstaxeringsmålen ha nämndemän och tekniska ledamöter valda för en period motsvarande en taxeringsperiod. I fastighetstaxe- ringsmålen skulle högsta antalet ledamöter kunna höjas till fem eller sex för att bereda möjlighet att. i fastighetstaxeringsmål komplettera länsskatterätten med värderingstekniska ledamöter och nämndemän med särskild insikt i fastighetstaxeringsfrågor.
Länsstyrelsen i Örebro län förordar att länsskatterätten för mål an- gående allmän fastighetstaxering förstärks med särskilda värderings- tekniska ledamöter och i län, där så erfordras med hänsyn till antalet mål, det ytterligare anta-l nämndemän som Kungl. Maj:t bestämmer, medan mål om särskild fastighetstaxering och extraordinära besvär över allmän fastighetstaxering liksom hittills handläggs av länsskatte- rätten. Vid avgörande av mål där behov av expertis beträffande speciel- la värderingsfrågor gör sig gällande torde rätten genom att utnyttja sakkunniginstitutet mycket väl kunna avgöra även sådana mål. Ingen-. ting torde enligt länsstyrelsen hindra att rätten" vidbehov som sak-. kunnig utnyttjar exempelvis någon av de värderingstekniska ledamöter- na i den förstärkta länsskatterätten.
Prop. 1973: 162 -' 253
Länsstyrelsen i Skaraborgs län-anser att mål om'allmän och särskild . fastighetstaxering i andra instans bör handläggas av- de nuvarande länsskatterätterna med ordinarie sammansättning. Nära hälften- av be- svären i länet avsåg småhusfastigheter, där taxe1ing av byggnader hu— vudsakligen sker efter tabeller och taxering av marken efter kvadrat— meterpriser. Tendensen synes ha varit ungefär densamma i övriga län. Även om målinströmningen skulle fördubblas föreligger för dessa mål_ rimligen inte tillräckliga skäl för att tillskapa en särskild förvaltnings- domstol för fastighetstaxering och inte heller att ha en särskild sam- mansättning på länsskatterätten. Några värderingstekniska ledamöter synes med hänsyn till de resurser, som föreslås på fastighetstaxeringen i första instans, inte behöva'tillföras länsskatterätterna i dessa mål. Endast ett förhållandevis mycket ringa antal beslut av fastighets- taxeringsnämnderna överklagas. Utredning Saknas i regel inte i dessa fall. Det föreligger endast oenighet mellan fastighetsägare och fas— tighetstaxeringsnämnd om hur utredningen skall tolkas. Denna bevis- värdering kan givetvis vara komplicerad men knappast, i varje fall inte generellt sett, mera komplicerad än vad som gäller" på inkomsttaxe- ringens område. Det tillhör en domstols normala uppgifter att värdera bevisning i- hos domstolen anhängiga mål. Så bör kunna ske även i fas- tighetstaxeringsmål utan att domstolen för det ges en speciell samman- sättning. I undantagsfall kan rätten dessutom enligt 24 & förvaltnings- processlagcn (1971: 291) förordna egen sakkunnig för komplettering av utredningen i målet. ' '
Bestämningen av enmansmål diskuteras av statskontoret; Med hän- syn bl.a. till den kraftiga ökning av måltillströmningen vid 1975 års taxering, som inte är osannolik, anser statskontoret det angeläget att så långt möjligt förenkla handläggningen. Möjlighet bör därför ges att delegera besvär över smärre taxeringsvärdeförändringa-r till ordföran- den.
4.3 Fastighetstaxeringsombud, konsulenter för och sakkunniga vid fas- tighetstaxering
4.3.1 Nuvarande ordning
Fastighetstaxeringsombuden förordnas av länssty1'elsen'senast den 1 mars året före det år då allmän fastighetstaxering skall äga rum.'Till ' sådana ombud skall förordnas personer inom länet, som" genom sin verksamhet kan antas besitta sakkunskap i fråga 'om fastighetsvärde- ring. Ombuds verksamhetsområde skall- vara-så stort som omständig-' heterna lämpligen medger och omfatta flera fastighetstaxeringsdistrikt. Ombudens uppgift är i huvudsak att samordna arbetet i de fastighets- taxeringsnämnder som ingår i' de' områden som tilldelats 'der'n- (135 5
Prop. 1973: 162 254
1 mom. första stycket TF). Ombuden skall enligt 135 5 1 mom. andra stycket bl. a. i erforderlig utsträckning lämna råd för arbetets bedrivan- de samt i övrigt verka för en jämn och likformig taxering.
Enligt 148 5 3 mom. äger fastighetstaxeringsombud att närvara vid fastighetstaxeringsnämnds sammanträde och delta i överläggningen men inte i besluten.
I 135 5 2 mom. stadgas att länsstyrelsen senast den 1 mars året före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, kan förordna två kon- sulenter för taxering av vattenfallsfastighet att biträda nämnderna vid taxering av outbyggda vattenfall, kraftverk och regleringsdammar. Av konsulenterna skall den ene företräda taxeringsteknisk och den andre vattenkraftsteknisk sakkunskap. Konsulenternas arbete skall huvudsak- ligen bestå i upprättande av liggare över vattenfallsfastigheter, komplet- tering av deklarationsmaterialet samt avgivande av skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen. Konsulent äger, då fråga är om taxering av vattenfallsfastighet, närvara vid nämnds sammanträde med rätt att delta i överläggning men inte i beslut.
I TF lämnas vissa föreskrifter om sakkunnigs medverkan vid utar- betande av lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen i länet (jfr 143 5 och 144 & 1 mom.).
Föreskrift om sakkunnig som skall biträda fastighetstaxeringsnämn- derna lämnas främst i 172 5 första stycket vid 1). Där görs hänvis- ning bl.a. till 15 &, vari stadgas att taxeringsnämnd vid behandling_ av ta-xeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, får efter samråd med skattechefen anlita biträde av sakkunnig. Sakkunnig, som anlitas av fastighetstaxeringsnämnd, äger att anteckna särskild mening till protokollet beträffande taxering vid vars handläggning den sakkunnige biträtt (151 & sista stycket).
Förste taxeringsintendenten äger enligt 147 % andra stycket — på grund av däri gjord hänvisning till 17 å — anlita sakkunniga för ut- redning av taxeringsfråga som kräver särskild sakkunskap.
Ytterligare föreskrifter om sakkunniga lämnas i förvaltningsprocess- lagen.
4.3.2 Utredningsförslaget
Inför 1970 års allmänna fastighetstaxering lade man ned mycken om- sorg på att förbättra resultatet av fastighetstaxeringsombudens arbete. Detta skedde främst genom att man såsom ombud till den helt övervä- gande delen anlitade värderingssa.-kkunniga. Minst 225 av totalt 267 fas- tighetstaxeringsombud kan hänföras till denna grupp. I någon utsträck- ning utnyttjades även möjligheten att dela ombudens verksamhetsområ- den.
En klart dominerande uppfattning hos dem, som deltagit i taxe-
Prop. 1973: 162 255
ringsarbetet vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, har varit att fas- tighetstaxeringsombudens arbete varit till stor nytta vid taxeringen och att det utförts på ett förtjänstfullt sätt.
Fastighetstaxeringsombudens arbete har bl. a. bestått i att medverka i förberedelsearbetet för taxeringen. Deras uppgift torde därvid främst ha varit att utarbeta förslag till markvärdekartor och till bygg- nadsvärdetabeller för villor. Detta arbete har utförts under tiden innan det egentliga taxeringsarbetet börjat den 5 oktober året före taxerings- året. Ombuden föreslås vid den kommande allmänna fastighetstaxering— en bli tilldelade en än mer betydelsefull funktion än tidigare. Under det förberedelsearbete, som föregår den allmänna fastighetstaxeringen och som utredningen vill omorganisera, utöka och tidigarelägga-, bör ombuden inta en betydelsefull plats. De föreslås bl.a. skola under maj—juni året före taxeringsåret leda vissa undersökningar i syf- te att utröna verkningarna av tilltänkta anvisningar m.m. för värde- sättningen, innan dessa slutgiltigt fastställs. Framställningen återkom- mer till den närmare innebörden av dessa förslag i det följande.
Frågan om att till nämnderna i de föreslagna- gemensamma distrik- ten knyta särskilda sakkunniga, som kunde betecknas konsulenter för fastighetstaxering, har berörts i det föregående. Enligt utredningens uppfattning är det förberedande arbetet för taxeringen av även andra specialfastigheter än vattenfallsfastigheter, för vilkas taxering konsu- lenter f.n. finns, innebärande deklarationsgranskning, upprättande av taxeringSförslag och föredragning m. m., så betungande och kvalificerat att arbetet i allmänhet inte bör läggas på ordförandena i nämnderna i de gemensamma distrikten utan i stort sett på specialister på ifråga- varande fastighetstyp. Därför föreslås att erforderligt antal konsulen- ter för fastighctstaxering utses att vid den allmänna fastighetstaxe— ringen biträda fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fastighetstaxe- ringsdistrikt. Konsulenterna bör förordna-s av länsstyrelsen senast den 1 mars året före taxeringsåret. De bör "inte få vara ledamöter i fas- tighetstaxeringsnämnd i länet. .
Om förslaget angående konsulenter för fastighetstaxering genom- förs, bör de särskilda bestämmelserna om konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet utmönstras ur TF. Vidare bör bestämmelserna i TF om liggare över vattenfallsfastigheter utgå." .
Konsulent för fastighetstaxering bör få delta i överläggningar inom nämnden beträffande de deklarationer, som han granskat. Däremot bör konsulent inte få delta i nämndens beslut..Konsulent bör ha skyl- dighet a-tt på deklaration eller därvid fogad handling anteckna sin mening, om den avviker från nämndens beslut om taxering. I nämn- dens protokoll bör även antecknas, i vilka fall detta skett.
Bestämmelser om sakkunniga vid fastighetstaxering var intagna i
Prop. 1973: 162 256
1928 års taxeringsförordning men finns numera inte. I'avsaknad av föreskrifter om länsstyrelsens möjlighet att vid allmän'fastighetstaxel ring träffa avtal med sakkunniga har RN inför 1970 års taxering läm—' nat vissa anvisningar i detta hänseende.
Bestämmelser bör meddelas av Kungl. Maj:t angående tillvägagångs— sättet rn. m., då länsstyrelsen" utser och avtalar med personer att lämna sakkunnighjälp vid fastighetstaxeringen under förberedelse- och taxe— " ringsarbetet samt under olika skeden av taxeringsprocessen.
Om utredningens förslag om konsulenter för fastighetstaxering bi- falles, kommer behovet av sakkunniga under taxeringsarbetet att'minska. En del taxeringar av fastigheter av speciell typ torde även i fortsätt- ningen komma att ske hos nämnderna i de lokala distrikten. Antals- mässigt torde därvid skogsfastigheter komma att utgöra huvudparten. Dessa har genomgående taxerats efter beredning av Iskogssakkunniga. Detta torde också framdeles böra bli fallet.
Sakkunniga kommer således alltjämt i viss utsträckning att behövas för att biträda fastighetstaxeringsnämnderna, i vart fall i de lokala fas— tighetstaxeringsdistrikten. Även i nämnd i gemensamt fastighetstaxe- ringsdistrikt kan det tänkas komma upp svåra taxerings- och värderings- frågor som ligger utanför konsulenternas sakkunskap och för vilka där- för särskilda sakkunniga- behöver tillkallas. Liksom i huvudsak nu gäl- ler bör därför fastighetstaxeringsnämnd, i den mån behov av särskild sakkunskap föreligger vid behandling av viss taxeringsfråga, efter samråd med skattechefen äga anlita sakkunnig med insikt och erfaren— het på det område frågan rör. '
4.3.3 Remissyttrandcna
Förslagen om fastighetstaxeringsombud, konsulenter för fastighets— taxering och andra sakkunniga har tillstyrkts eller lämnats utan erin- ran av remissinstanserna. RSV och länsstyrelsen i Uppsala län anser att fastighetstaxeringsombud bör förordnas även för de gemensamma . fastighetstaxeringsdistrikten. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ombuden bör ges en mycket stark ställning, främst i samband med det förberedande arbetet med den allmänna fastighetstaxeringen. Nu- - varande avvägning av ombudens områdesindelning synes bra. Vidare bör möjlighet kvarstå att förordna ombud för skilda kategorier av fas- tigheter. . _"
Lantbruksstyrelsen anför att en konsulent för taxeringen av jord- '- bruk torde behövas i varje- län utom i de mest'betydande jordbruks- länen där två konsulenter kan behövas. Det förefaller ändamålsenligt att skattechefen som sakkunnig beträffande taxering av jordbruksfas- tigheter anlitar den konsulent som skall biträda med jordbrukstaxe-- ring i gemensamt distrikt. Denna konsulent bör också anlitas='vid test-
Prop. 1973: 162 " '- '- 257
ning av de preliminära anvisningarna från RSV. Lantbruksstyrelsen ' ' är liksom vid föregående fastighetstaxeringar villig bereda befattnings- ' ' havare inom lantbruksorganisationen ledighet för att fullgöra uppdrag av olika slag i taxeringsarbetet i den omfattning som är möjlig med hänsyn till deras ordinarie arbetsuppgifter.
Förslaget att de nuvarande bestämmelserna i" TF om liggare" över vattenfallsfastigheter skall utgålämnas- utan erinran av remissinstan— serna.
4.4. Övriga organisatoriska frågor 4.4.1 Nuvarande ordning
Enligt gällande ansvarsfördelning inom länsstyrelsen ansvarar förste taxeringsintendenten för” den allmänna fastighetstaxeringen (jfr t. ex. 145,147 och 156 åå TF). — I 143 och 144 55 har föreskrivits att landskamreraren i samband med allmänna fastighetstaxeringar skall företa vissa undersökningar, upprätta förslag till anvisningar, "hålla informationsmöten m.m.
Under förberedelserna för och genomförandet av den allmänna fas- tighetstaxeringen år 1970 har länsstyrelserna beretts möjlighet att mot särskilt arvode — i allmänhet motsvarande två löneklasser — avdela viss tjänsteman, fastighetstaxeringsspecialist, för göromål som varit för- anledda av fastighetstaxeringen. Specialister har: funnits vid flertalet länsstyrelser vid de särskilda fastighetstaxeringarna därefter.
I 133 5 1 mom. sjätte stycket TF föreskrivs att val av ledamötcr'i fastighetstaxeringsnämnd "jämte suppleanter _ska-ll förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. I samband därmed får fullmäktige utse en av ledamöterna att på kommunens bekostnad delta i de 'sam-l manträden som dels landskamrcraren enligt 144 5 1 mom. och dels fastighetstaxeringsombudet enligt 145 & skall hålla. Bestämmelser om besvär' över val lämnas 1 133 5 2 mom. '
I 173 & lämnas föreskrifter om bestridande av kostnaderna vid allmän fastighetstaxering.1l173 & 1 mom. görs en generell hänvisning till bestämmelserna i 12950111 bestridande tiv-kostnaderna för taxe- ringsarbetet vid inkomSt— och förmögenhetstaxeringen. Vissa Specialreg- leringar görs i 173 & beträffande ersättningen till olika grupper av_ personer som medverkar vid den allmänna fastighetstaxerin gen '
I 173 & 2 mom. lämnas bestämmelse om ersättning av statsmedel för särskild ledamot 1 kammarrätten. . .
I 173 5 3 mom. första stycket föreskrivs att vad 'som i 1305 sägs om ersättning till av kommun vald ledamot skall äga motsvarande till- lämpning på kommunalvald lcdamöt'i fastighetstaXCringsnämnd. 1 and— ra stycket av samma moment lämnas föreskrifter om ersättning till av landstingskommun utsedd ledamot 1 f'astighetstaxerings'nämnd.
Prop. 1973: 162 258
Enligt 200 5 skall 129 och 130 55 samt 173 5 2 mom. äga motsva- rande tillämpning i fråga. om kostnaderna vid särskild fastighetstaxe- ring.
4.4.2 Utredningsförslaget 4.4.2.1 Länsstyrelsen, fastighetstaxeringsspecialister, rn. rn.
Ändringar av ansvarsfördelningen inom länsstyrelsen har ägt rum vid den omfattande omorganisation som skett beträffande skatteförvalt- ningen i länen. Detta påverkar reglerna om den allmänna fastighetstaxe- ringen. Ansvaret för denna taxering åvilade tidigare förste taxeringsin- tendenten i resp. län. Numera bör skattechefen såsom chef för skatteav- delningen vid länsstyrelserna överta denna funktion.
Skyldigheten att övervaka den allmänna fastighetstaxeringen åligger enligt 147 % TF förste taxeringsintendenten. Denna bestämmelSe bör ut— mönstras vid den allmänna fastighetstaxeringen såsom skett vid den år- liga taxcringen. Ansvaret för övervakningen bör utan särskild föreskrift åvila länsstyrelsen som sådan.
Skattechefen bör vidare överta landskamrcrarens arbetsuppgifter med att företa förberedande undersökningar, upprätta förslag till anvis- ningar, 1eda informationsmöte m. rn.
Fastighetstaxeringskommittéerna föreslog att tjänster som fastighets— taxeringsspecialister skulle inrättas vid länsstyrelserna. Förslaget om fasta tjänster för fastighetstaxeringsspecialisterna avslogs efter avstyr- kande i prop. 1968: 154.
Sedan frågan om fastighetstaxeringsspecialister ånyo aktualiserats av fastighetstaxeringskommittéerna, uttalade föredra-gande departements- chefen i prop. 1970: 160 (s. 90) att frågan om fastighetstaxeringsspecia- lister med tanke på länsstyrelsernas förestående omorganisation då inte borde tas upp. I regleringsbrev för budgetåret 1971/1972 har emellertid varje länsstyrelse medgetts att av anslagspostcn Lönekostnader använda högst 5 000 kr. för ersättning till tjänsteman, som fullgör uppgifter som s. k. fastighetstaxeringsspecialist. Ersättningen skulle utgå i form av dag- arvode enligt kommittékungörelsen (1946: 394). Sådan specialist förord- nades i samband med 1972 års särskilda fastighetstaxering vid 16 läns— styrelser.
Med de ändringar i fråga om förberedelsearbetet för allmän fastig- hetstaxering, som utredningen föreslår och de utökade och betydelse- fulla arbetsuppgifter, som i samband därmed föreslås skola åvila skatte- chefen, anser utredningen det vara ett angeläget krav att på varje läns- styrelse skall finnas en befattningshavare, som kontinuerligt följer alla frågor som har samband med fastighetsmarknaden i länet. Man kan inte räkna med att förberedelsearbetet för en allmän fastighetstaxering skall bli av den kvalitet, som är önskvärd, om fastighetstaxeringsspecialisten
Prop. 1973: 162 259
fungerar endast under tiden närmast före den allmänna fastighetstaxe- ringen. Han bör redan vid förberedelsearbetets början vara väl insatt inte bara i fastighetstaxeringens regler utan i alla frågor, som rör länets fastighetsförhållanden.
Sedan förberedelsearbetet för en allmän fastighetstaxering avslutats, bör fastighetstaxeringsspecialisten biträda skattechefen vid dennes ar- bete med ledning och övervakning av taxeringen. Efter taxeringsarbetets slut i första instans bör specialisten biträda skatteavdelningen vid hand— läggning av besvärsärenden. Behov av fastighetstaxeringsspecialistens sakkunskap och arbetsinsatser föreligger — om ock i mindre omfattning — i fråga om de särskilda fastighetstaxeringarna under mellanåren. Fas- tighetstaxeringsspeciali-sterna bör vidare med fördel kunna medverka vid handläggningen av ansökningar om åsättande av fastighetsvärden till ledning för arvs- och gåvoskattens bestämmande eller om fastställande av särskilt uppskattningsvärde för fastighetsbelåning (preliminärt taxe- ringsvärde).
På grund av det anförda föreslås som en minimiåtgärd, att den nuva- rande ordningen med arvoderade fastighetstaxeringsspecialister bibe- hålls. För vissa län måste man räkna med att arbetsvolymen i förening med knapphet på personal nödvändiggör inrättandet av ny tjänst för att det skall bli möjligt att avdela viss befattningshavare som fastighetstaxe- ringsspecialist. De länsstyrelser, vid vilka sådan åtgärd är påkallad, torde få göra framställning därom i samband med sina petita.
4.4.2.2 Val- och ersättningsbestämmelser
Tyngdpunkten av förberedelsearbetet bör förläggas avsevärt tidigare än som hittills varit föreskrivet. Med anledning därav föreslås att tid- punkten för val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxerings- nämnd bestäms till senast den 31 mars i stället för den 30 juni året före taxeringsåret.
Kommunfullmäktige bör i samband med valet utse en av ledamöterna att på kommunens bekostnad delta inte bara i de sammanträden, som skall hållas enligt 144 5 1 mom. och 145 & TF, utan även i arbetet inom sådan arbetsgrupp som under förberedelsearbetet föreslås arbeta med testning av centrala anvisningar m.m. Motsvarande föreskrifter bör ges angående fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdist- rikt. Därvid bör dock gälla att vald ledamot i sådan nämnd endast har att delta i det för länet gemensamma sammanträde varom föreskrivs i 144å 1 mom.
Bestämmelserna i 173 5 om kostnader vid allmän fastighetstaxering har ansetts vara svåröverskådliga. De bör därför omredigeras i förtydli- gande syfte, därvid hänvisningar bör utgå och ersättningsfrågorna i stål- let regleras genom direkta bestämmelser i 173 5. Vidare fordras det att
Prop. 1973: 162 - 260
bestämmelser om ersättning till föreslagna konsulenter meddelas. Ersätt- ning åt dem bör bestridas av statsmedel. — Utredningen föreslår viss omläggning av de möten m. m., till vilka ordförande "och ledamöter skall kallas. Även detta föranleder ändringar i ersättningsbestämmelserna. Bestämmelse om ersättning till landstingsvalda ledamöter i nämnderna-i gemensamma distrikt måste lämnas. ' . '
Frågan om ersättning till taxeringsfunktionärer vid deltagande i kur- ser för utbildning i fastighetstaxering bör behandlas i detta samman- hang. Bcträffande taxeringen för inkomst och för förmögenhet stadgas bl.a. att de ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, som på ve- derbörlig kallelse inställt sig vid instruktionssammanträde som anordnats genom länsstyrelsens försorg, äger att för inställelsen åtnjuta-ersättning av statsmedel enligt bestämmelser Som meddelas av Kungl. Maj:t. Denna bestämmelse äger .inte motsvarande tillämpning vid allmän fas-- tighetstaxering. .
Inför 1970 års allmänna fastighetstaxering anordnades undervisning i fastighetstaxering genom statens försorg, såväl centralt som länsvis. Ut- redningen anser det ofrånkomligt att sådan kursverksamhet anordnas före varje allmän fastighetstaxering. Det förhållandevis långa tidsinter- vallet mellan de allmänna fastighetstaxeringarna och ämnetssvårighets— grad gör att man inte kan räkna med ett gott utfall av taxeringsarbetet utan att detta föregåtts av utbildningskurser anordnade genom RSV:s och länsstyrelsernas försorg. Deltagarna i sådana kurser bör för instäl- lelsen vid kurserna erhålla ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Principbcstämmelse härom bör intas i . 173 & TF med bestämmelser om ersättningar vid allmän fastighetstaxe- nng.
4.4.3 Rcmissyttrandena Förslaget om ändringar bl.a. av ansvarsfördelningen inom länssty- relsen till följd av företagen omorganisation lämnas utan erinran av re- missinstanserna. . . Frågan om fastighetstax'eringsspecialister har behandlats av samtliga länsstyrelser som avgett yttranden. Länsstyrelserna understryker vikten av att sådana specialister medverkar vid den allmänna fastighetstaxe- ringen för att länsstyrelserna skall kunna klara sina arbetsuppgifter vid denna taxering och för att fastighetstaxeringens resultat skall bli gott. Det övervägande antalet länsstyrelser som yttrat sig bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Hallands, Skaraborgs, Jämtlands och Väster- bottens län påyrkar att permanenta tjänster inrättas för fastighetstaxe- ringsspecialister. Länsstyrelsen i Uppsala län anför bl.a. att fastighets- taxeringsspecialisten med hänsyn till arbetsmängdcn och tidspressen in- för en allmän fastighetstaxering helt måste avdelas för fastighetstaxering-
Prop. 1973: 162 '. 261
en. Länsstyrelsen i Hallands län anför att avsikten varit att varje förord- nad specialist skulle ha'kvarsin befattning under relativt lång tid och att hans kunskaper skulle kunna nyttiggöras vid flera allmänna fastighets- taxeringar. — Av de specialister som förordnades år 1969 torde nu knappt hälften finnas kvar i sin befattning. Övriga har försvunnit genom befordran till tjänster, Som inte kunnat förenas med deras specia- listuppdrag. Länsstyrelsen anser därför att specia'listfunktiönen bör ges en fastare ställning och att särskilda tjänster för befattningshavare med specialisternas arbetsuppgifter bör inrättas fr.o.m. budgetåret 1973/74. Tjänsterna bör besättas med relativt kvalificerad personal, som kan ar- beta självständigt och i egct namn föra talan i besvärsmål. I sådana län där fastighetstaxeringsarbetet trots de fr. o. m. år 1975 utvidgade arbets.— uppgifterna inte tar hela specialistens tid i anspråk, kan han lämpligen biträda vid inkomsttaxeringen i mål som rör realisationsvinstbeskattning vid fastighetsförsäljning och nyttjanderättsupplåtelse, värdeminskning av skog, reparation och underhåll av byggnad, taxering av tomtrörclse och liknande. _ .
De föreslagna bestämmelserna om-tidpunkt för val av nämndlcdamö- ter och om ersättningar lämnas utan erinran av remissinstanserna. Läns- styrelsen i Stockholms-län förordar dock att den kommunvalde ledamo- ten i den föreslagna arbetsgruppen för förberedelsearbetet bör ersättas med statsmedel. Arvode för sammanträden enligt 144 5 1 mom. och 145 & TF bör även bestridas med statsmedel. '
5 Taxeringsförfarandet vid fastighetstaxering
5.1 Allmänt
Bestämmelserna om taxeringsförfarandet är till största delen intagna i TF och TK. Även RN har utfärdat anvisningar därom. Vidare gäller förvaltningslagen (197-1: 290) om inte i lag eller i författning, som beslu- " tats av Kungl. Maj:t eller riksdagen, meddelats bestämmelse som avvi- ker från förvaltningslagen. ' -
De formella reglerna för den särskilda fastighetstaxeringen är nyligen översedda. De förslag sem fastighetstaxeringsutredningen framlägger om taxeringsförfarandet avser därför endast" den allmänna fastighetstaxe- ringen utom i vissa fall då ändringar av den särskilda fastighetstaxering- ens regler föreslås i syfte'att vinna anpassning till bestämmelserna om allmän fastighetstaxering. '
Taxeringsförfarandet vid allmän fastighetstaxering kan sägas bestå av två skilda arbetsfaser, nämligen förberedelsearbetet och taxeringsarbetet. . Till förberedelsearbetet hör främst utarbetandet av anvisningar samt in— formationsmöten m.m. Till själva taxeringsarbetet hör bl. a. beslutsfat-
Prop. 1973: 162 262
tande, beslutsregistrering, databehandling och underrättelscförfarande. Utredningen anser att reglerna för själva taxeringsarbetet i stort sett fått en tillfredsställande lösning. Översyn av vissa rutiner m.m. bör dock ske.
Utredningen har funnit att väsentliga förbättringar av taxeringen kan vinnas genom en omdisposition av förberedelsearbetet. Därvid bör änd- ringar, såväl tidsmässiga som innehållsmässiga, ske i reglerna både för anvisningsförfarandet och för de arbets- och informationsmöten som hålls under denna arbetsfas.
5.2. Förberedelsearbetet
5.2.1. Nuvarande ordning
Den 1 mars året före det år då allmän fastighetstaxering skall ske är den tidigaste dag då enligt meddelad föreskrift åtgärd skall vidtas inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen. Nämnda dag skall läns- styrelsen förordna fastighetstaxeringsombud och konsulenter för taxe- ring av vattenfallsfastighet (135 % 1 mom. resp. 2 mom. TF), ordförande i fastighetstaxeringsnämnd och ytterligare en ledamot i sådan nämnd (133 5 1 mom.), verkställa indelning i fastighetstaxeringsdistrikt (131 & 1 mom.) och i verksamhetsområden för fastighetstaxeringsombud (135 5 1 mom.). Vidare meddelar länsstyrelsen, om så finnes påkallat, samma dag förordnande om att antalet kommun- och landstingsvalda ledamöter i nämnd skall utökas utöver det generellt föreskrivna antalet samt be- stämmer hur många ledamöter som skall väljas inom olika kommuner om fastighetstaxeringsdistrikt består av mer än en kommun (133 5 1 mom.).
Stockholmsmötet för fastighetstaxeringsnämndsordförande m. fl. hölls vid föregående allmänna fastighetstaxering i närvaro även av bl.a. landskamrcrarna och förste taxeringsintendenterna den 12 och 13 maj 1969 i anslutning till det sammanträde den 14 maj för överläggning om den allmänna fastighetstaxeringen, som RN höll på grund av bestäm- melserna i 65 & TK.
Den 20 augusti skall landskamrerarna ha sänt in till RSV förslag till anvisningar för fastighetstaxeringen i länet och till lokala skogstaxe- ringsanvisningar (144 & 3 mom. TF). RSV skall den 15 september till landskamrcrarna återställa förslagen till anvisningar med eventuella er- inringar (144 5 3 mom.). Senast den 20 september skall landskamrcraren hålla möte med ordförandena i fastighetstaxeringsnämnd, fastighetstaxe- ringsombud m. fl. (144 5 1 mom.) och senast den 30 september skall fas— tighetsprövningsnämnden fastställa anvisningar till ledning för fastig-' hetstaxeringcn i länet, vilka-anvisningar senast nämnda dag skall tillstäl- las ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna, fastighetstaxeringsom- buden och RSV (144 & 3 mom.).
Prop. 1973: 162 263
Vidare skall fastighetstaxeringsombuden hålla ett första möte med fastighetstaxeringsnämndsordförandena m.fl. inom sitt verksamhetsom- råde (145 & TF). Detta möte avser bl. a. arbete med markvärdekartor, vilket bör vara utfört i god tid före fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde. Detta skall enligt 149 & hållas innan taxeringsarbetet tar sin början senast den 5 oktober året före taxeringsåret (152 5 första stycket). '
5.2.2 Utredningsförslaget 5.2.2.1 Utarbetande av anvisningar, informationsmöten m. m. Förberedelsearbetet på lokal nivå skall enligt utredningens förslag in- ledas redan i början av maj. Det offentliga inledandet av taxeringen, som Stockholmsmötet anses utgöra, bör därför flyttas till en tidigare tid- punkt, lämpligen mellan den 1 och 15 april. Förberedelsearbetet bör, utöver att ge information genom kursverk- samhet m.m., främst syfta till att anvisningar av så hög kvalitet som möjligt skall kunna utarbetas för de olika länen och för olika områden. Utredningen anser att ansvaret härför mer än tidigare skall vila på den centrala skattemyndigheten. Utredningen förutsätter att RSV skall utfärda anvisningar av den typ som RN gjorde inför 1970 års taxering. Utredningen föreslår i detta av- seende att RSV skall senast den 1 mars året före taxeringsåret fastställa för den allmänna fastighetstaxeringen erforderliga anvisningar av orga- nisatorisk och värderingsteknisk natur samt att verket ofördröjligen skall tillställa länsstyrelserna dessa anvisningar. Utöver centrala anvisningar av nu nämnt slag bör RSV även i övrigt utfärda de anvisningar som verket anser behövliga för taxeringsarbetet och som verket inte anser böra utfärdas på länsplanet. Dessa anvis- ningar skall avse riktvärden för jordbruk, skogsvärdetabeller, byggnads- värdetabeller m. m. Senast den 1 maj bör RSV tillställa länsstyrelserna uppgifter (preliminära anvisningar) om de riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter inom län eller delar av län, som verket överväger att fastställa för tillämpning vid den före- stående allmänna fastighetstaxeringen. I fråga om mark bör riktvärdena ange genomsnittliga värden per ytenhet mark av visst eller vissa ägoslag, främst åkermark, därvid värdena, i den mån det är påkallat ur värde- ringssynpunkt, anges särskilt för olika godhetsklasser och brukningsför- hållanden. I fråga om byggnader bör riktvärdena ange genomsnittliga värden för byggnader av visst eller vissa slag vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av beskaffenhet att erfarenhetsmässigt inverka på värdet. Det bör föreskrivas att riktvärden skall framtas för de ägoslag och de slag av byggnader, beträffande vilka så lämpligen kan ske. Vidare bör föreskrivas att för villabyggnader och andra småhus
Prop. 1973: 162 264
skall värdena anges i form. av byggnadsvärdetabeller, som för olika prislägen utvisar prisrelationen mellan likartade hus av olika storlek, ålder och standard, samt att för skogsmark och växande skog värdena skall anges i form av tabeller 1 enlighet med föreskrifterna. 1 skogsvärde- ringsinstruktioncn.
I enlighet med utredningens principiella- inställning skall den större delen av regleringen av fastighetstaxeringen ske" genom anvisningar av RSV. Utredningen föreslår därför att i anvisningarna till 9 & KL skall föreskrivas att värdet av mark, skog och byggnader, för vilka riktvärden fastställts på sätt anges i TF, bör bestämmas med ledning av riktvärdena men med hänsynstagande till för taxeringsenheten säregna förhållanden. Motsvarande föreslås gälla för andra av. RSV meddelade anvisningar om grunder för vardesattnm gen
Vid utarbetandet av anvisningarna bör'som underlag tjäna", material, som på uppdrag av RSV framtas av centrala myndigheter. Och expert-Ä grupper. Utredningen förutsätter att skogshögskolan "skall medverka vid utarbetandet av skogsanvisningar, lantbruksstyrelsen Vid jordbruksanvis- ningar m.m.
Anledningen till att .nu nämnda, fastställda resp. preliminära anvis- ningar bör utfärdas senast den 1 mars resp. den 1 maj är att arbetet i ' länen bör börja senast under maj året före taxeringsåret. '
Skattechefen skall verkställa undersökning om marknadsvärdet på fastigheter av skilda slag inomlänet före det sammanträde för över- läggningar om fastighetstaxeringen, som avses skola hållas inför honom senast den 25 juni året före taxeringsåret. Länsstyrelsen skall äga kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena att därvid tillhandagå skattechefen med upplysningar.
Sedan de fastställda och preliminära anvisningarna" från RSV i början av maj kommit nämndordförandena, fastighetstaxcringsombuden och konsulenterna till handa, bör förberedelsearbetet lokalt 'ta sin början. Detta bör utföras av en särskild arbetsgrupp samt vara mera omfattande och ha ett delvis annat innehåll än vid 1970 års taxering. En sådan ar- betsgrupp bör tillsättas för'varje lokalt fastighetstaxeringsdistrikt. Ar- betsgruppen bör utgöras av vissa av fastighetstaxeringsnämndens leda-' möter, nämligen ordföranden, den av länsstyrelsen utsedde ledamoten och en av kommunen vald ledamot, som utsetts att delta i arbetsgrup— pen. Arbetet bör ske under fastighetstaxeringsombudets inseende. Varje fastighetstaxeringsombud skall vidare, sedan RSV:s preliminära riktvär- den kommit ombudet till handa, undersöka om' dessa Skulle medföra taxeringsvärden, som med hänsyn till förhållandena i orten framstår som riktiga.
Arbetsgruppens uppgift är bl.a. att bland de av RSV upprättade byggnadsvärdetabellerna "utvälja dem som med hänsyn till prisläget i
Prop. 1973: 162 . 265
orten bör användas för att taxeringsvärdena skall bli riktiga.. Om arbets"- gruppen därvid anser viss justering av tabell böra ske, bör detta proto- kollföras och tabellen omräknas i den ifrågavarandedelen. Då sådan partiell omräkning av_ byggnadsvärdetabell sker, bör anmälan göras till RSV i samband med att skattechefen, efter den 25 juni avger yttrande - till RSV över de av verket. preliminärt angivna anvisningarna för fastig- hetstaxeringen. Arbetsgruppens överväganden kan vidare utmynna i att ytterligare tabeller — utöver de av RSV överlämnade — behövs för att man skall kunna uppnå det taxeringsresultat, som arbetsgruppen bedö- mer som riktigt. I så fall-bör RSV underrättas-därom och de behövliga _ nya tabellerna skyndsamt utarbetas. . _
Vid undersökningen bör även upprättas förslag till markvärdekartor, vilka för tätbebyggda delar av verksamhetsområdct utvisar genomsnitt- ligt värde på tomter av den storlek som för olika delområden är. normal.
Arbetet med byggnadsvärdetabellerna och markvärdekartorna utgör . ett så viktigt inslag i det lokala förberedelsearbetet att uttryckliga före- skrifter därom bör lämnas i TF. Det är angeläget att testning sker be- - träffande de av RSV preliminärt angivna riktvärden och andra grunder för värdesättningen, innan anvisningarna definitivt fastställs av RSV. En sådan testning kan vara en absolut förutsättning för att RSV skall kunna på ett meningsfullt sätt slutpröva'frågan om värderingsanvisningarna.
För att underlätta för" arbetsgruppen att utföra sitt arbete, som bör vara färdigt omkring mitten av juni, bör karta för distriktet, på vilken angetts de fastigheter som varit föremål för försäljning eller eljest ingår i undersökningen, stå till gruppens förfogande. Därför förordas att skyl- dighet föreskrivs för fastighctsbildningsmyndighet att enligt de närmare föreskrifter, som RSV meddelar, vid nämnda undersökning lämna bi- träde genom att på karta utmärka de av undersökningen omfattade fas— tigheterna samt att ställa befattningshavare hos myndigheten till förfo- gande såsom föredragande vid arbetsgruppens- sammanträden. Fastig- hetstaxeringsombud, som är befattningshavare hos fastighetsbildnings- myndigheten, bör även kunna förordnas att vara föredragande hos ar- betsgruppen. .
Arbetsgrupperna bör redovisa sitt resultat för skattechefen föredet möte med nämndordförande i länet, vissa ledamöter i nämnderna m. fl. som skattechefen avses skola hålla enligt 144 & 1 mom. TF. Detta läns- möte bör hållas senast den 25 juni året före taxeringsåret. Vid mötet bör redogörelse lämnas för försäljningarna inom länet, för RSV:s prelimi- nära anvisningar och-för de i anslutning därtill av arbetsgrupperna gjorda undersökningarna. . . . '
De lämnade redogörelserna bör föranleda en ingående diskussion mellan mötesdeltagarna om marknadsvärdena på fastigheter i länet resp. dess olika delar. På grundval av redogörelserna skall mötesdeltagarna
Prop. 1973: 162 266
överväga om och i vad mån jämkning enligt deras mening bör ske av de riktvärden och andra grunder för värdesättning av fastigheter inom lä- net, som RSV preliminärt angett. Vidare skall enligt utredningens me- ning övervägas i vad mån anvisningar för fastighetstaxeringen inom lä- net erfordras utöver dem, som RSV fastställt eller preliminärt angett, samt hur dessa ytterligare anvisningar bör vara utformade enligt mötes- deltagarnas mening. Vid mötet bör vidare övervägas om de föreslagna byggnadsvärdetabellerna och upprättade markvärdekartorna är ägnade att för länet i dess helhet medföra en likformig och rättvis taxering eller om för vissa områden andra byggnadsvärdetabeller bör väljas eller änd- ring bör ske av upprättade förslag till markvärdekartor.
5.2.2.2 Fastställande av anvisningar
Det bör ankomma på RSV att besluta vilka centrala och regionala an- visningar verket skall fastställa. Principen bör vara att RSV fastställer anvisningar i de ämnen och i den omfattning detta lämpligen kan ske centralt. I de fall anvisningar inte lämpar sig för centralt fastställande, bör anvisningarna däremot fastställas på länsnivå. De på länsnivå fast- ställda anvisningarna bör komplettera men inte gå emot de anvisningar som RSV fastställt.
Skattechefen skall enligt utredningens mening yttra sig över RSV:s preliminära värderingsanvisningar. Skattechefen skall därvid ange vilka ändringar i och tillägg till nämnda grunder som anses påkallade för att taxeringsvärdena skall bli rätt åsatta. Skyldighet att till RSV insända markvärdekartorna bör inte föreskrivas. RSV kan under den tid som står till förfogande inte utföra något meningsfullt granskningsarbete i fråga om detta omfångsrika material. Inte heller torde böra föreskrivas skyldighet för skattechefen att till RSV anmäla vilka byggnadsvärdeta- beller som avses skola komma till användning 'för olika områden inom länet. Om RSV skulle finna det önskvärt, bör verket från vederbörande skattechefer kunna infordra nämnda kartor och tabeller.
Sedan RSV mottagit yttrandena från skattecheferna i de olika länen bör verket sammanställa och bearbeta vad som framkommit genom skattechefernas yttranden. RSV skall därefter avgöra i vilken omfattning verket skall fastställa sina preliminära anvisningar och om dessa even- tuellt skall kompletteras eller ändras. RSV:s arbete bör vara avslutat den 10 september, då verkets anvisningar angående värdesättningen se- nast bör fastställas.
De anvisningar för fastighetstaxeringen som skattechef anser erfor- derliga utöver dem, som RSV fastställt, skall skattechefen själv utarbeta och fastställa. Skattechefens kompletterande anvisningar bör fastställas. så snart det kan ske och i vart fall före taxeringsarbetets början den 5 oktober.
Prop. 1973: 162 267
Till följd av det föreslagna förberedelsearbetet uppnås en bättre styr- ning av taxeringsarbetet och riskerna för sakligt inte motiverade skiljak— tigheter i fråga om värdenivå och värderingsprinciper mellan län och delar av län reduceras. Betydelsefullt är också att den tid om över en månad, som i början av taxeringsarbetet i nämnderna ägnats åt prov- taxeringar, i stället kan användas för det egentliga taxeringsarbetet.
5.2.3. Remissyttrandena 5.2.3.1 Utarbetande av anvisningar, informationsmöten m. m.
Principen att reglera en större del av fastighetstaxeringen genom an- visningar av RSV har som tidigare nämnts mottagits positivt av den övervägande delen av remissinstanserna.
Frågan om bundenheten vid RSV:s anvisningar har berörts av bl.a. RSV, Lantbrukets skattedelegation och Svenska kommunförbundet. RSV anför att enligt förslaget skall anvisningarna för fastighetstaxe- ringen i princip vara bindande för beskattningsmyndigheterna. Utred- ningen synes ha eftersträvat att anvisningarna för fastighetstaxeringen bör vara av samma valör som exempelvis RSV:s anvisningar för avdrag för kostnad för resor med bil mellan bostad och arbetsplats. I lagstift- ningen har förutsatts att RSV skall utfärda anvisningar för inkomsttaxe- ringen. Med hänsyn till att dessa anvisningar liksom vissa anvisningar vid fastighetstaxering berör ett stort antal skattskyldiga resp. fastigheter är det från likformighetssynpunkt särskilt angeläget att anvisningarna följs och att avsteg från dem görs endast i rena undantagsfall. Lantbru- kets skattedelegation anför bl. a. att man inte slaviskt kan följa de an- givna riktvärdena utan att man inte sällan måste använda sig av sunt förnuft vid taxeringen. Detta gäller särskilt då underlaget för riktvär- dena, dvs. prisstatistiken, är bristfälligt.
Kammarrätten i Stockholm anför att erfarenheterna från 1970 års all- männa fastighetstaxering har visat att tabellverk och anvisningarna därtill är ett utomordentligt hjälpmedel vid fastighetstaxeringen. Erfa- renheterna har också visat att det kan föreligga stora svårigheter för fas- tighetsägaren att argumentera mot tillämpligheten av tabellverk och an- visningar i hans speciella fall, eftersom tabeller och anvisningar i regel inte är tillgängliga för honom. Hittills har han dock haft viss möjlighet att med ledning av lagtexten bilda sig en uppfattning om hur han skall föra sin talan. Om lagtexten beskärs på sätt föreslagits synes det kam- marrätten erforderligt att av RSV utarbetade upplysningar för fastig- hetstaxering görs tillgängliga på samma sätt som sker vid inkomsttaxe- ringen. Statens vattenfallsverk anser att vid utformningen av RSV:s an— visningar för taxering av objekt med mycket stora värden, t. ex. kraft— verk och annan speciell industri, samråd bör ske med representanter för dessa taxeringsobjekt. Sveriges jordägareförbund understryker att anvis—
Prop. 1973: 162 . . 268 ningar av erforderlig kvalitet förutsätter att anvisningarna utarbetas un- der största möjliga offentlighet för att möjliggöra en'allmän debatt och insyn från berörda fastighetsägare. '
Förslaget att Stockholmsmötet skall hållas även inför 1975 års taxe- ring har behandlats av statskontoret, RSV och Lantbrukets skattedelega- tion. Dessa remissinstanser ifrågasätter om mötet kommer att fylla nå- gon egentlig funktion. RSV anför bl. a. att om förslaget om lagfäst taxe- ringsvärdenivå genomförs, bortfaller en av de främsta anledningarna att hålla mötet. RSV maste genomföra en mycket omfattande information inför 1975 års taxering. Det synes inte ändamålsenligt att-bl. a. för detta syfte ha överläggningar istormötesform.
Den föreslagna principiella uppläggningen av förberedelsearbetet, bl. a. tidsplanen för detta arbete, har i huvudsak mottagits positivt av re- missinstanserna. RSV anser den föreslagna tidsplanen realistisk.
En del remissinstanser framhåller att arbetsgruppernas testningar m. m. i tiden sammanfaller med arbetet med inkomsttaxeringen och att -- förslaget i denna del därför kan bli svårt att-genomföra. Detta gäller bl. a. statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,. Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, TCO samt TOR. Statskontoret anför att det inte visats .att det egentliga fastighetstaxeringsarbetet vid den senaste allmänna taxeringen bedrivits under speciellt svåra tidsmäs— siga förhållanden i nämnderna. Det synes inte heller motiverat att RSV:s preliminära anvisningar skall testas i samtliga fastighetstaxerings- distrikt. Länsstyrelserna anser i huvudsak'att arbetet bör utföras av fas- tighetstaxeringsombudet och därefter presenteras för arbetsgruppen. TOR finner att testningar inte behöver ske i samtliga fastighetstaxerings- distrikt. TCO anser att testningarna i allmänhet kan tänkas bli utförda utan medverkan av fastighetstaxeringsnämndsordförandena. '
Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår att arbetet skall utföras av de särskilda fastighetstaxeringsnämnderna.
Framflyttningen av länsmötet med taxeringsfunktionärerna till den 25 juni året före taxeringsåret tillstyrks t. ex." av länsstyrelsen i Örebro län som emellertid ifrågasätter om detta sammanträde kan "f å annan karak- tär än ett informationssammanträde.
Förslaget om arbetsgruppernas verksamhet under förberedelsearbetet har väckt intresse bland remissinstanserna. Svenska byggnadsentrepre- ' nörföreningen föreslår med hänsyn till den betydelse arbetsgruppens re- sultat kommer att få för bestämmande av rätt taxeringsvärdenivå att . skattskyldiga bereds tillfälle yttra sig över arbetsgruppens resultat." En ' tänkbar möjlighet anser föreningen vara att förslaget hålls tillgängligt för allmänheten under viss tid, varunder synpunkter för de skattskyldiga eller deras organisationer kan framföras till arbetsgruppen. Sveriges fas- tighetsägareförbund framlägger ett likartat förslag.
Prop. 1973: 162 _ 269
En del remissinstanser redovisar synpunkter på arbetsgruppens sam- mansättning och liknande. frågor. Länsstyrelserna i Östergötlands och" Kopparbergs län anser att hela fastighetstaxeringsnämnden bör'medé verka i förberedelsearbetet. Bostadsskattekommittén ifrågasätter om' inte arbetsgruppens ledamöter vid lämplig-tidpunkt bör få samråda med öv- riga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnden. "Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte ytterligare en kommunvald ledamot bör ingå i arbetsgruppen.
Mot förslaget om medverkan av.fastighetsbildningsmyndigheten vid arbetsgruppens arbete-görs inte någon erinran. Lantmäteristyrelsen till- styrker förslaget och anför bl. a. att fastighetsbildningsmyndighet enligt lantmäteriinstruktionen (1971: 1100) har skyldighet att biträda statlig myndighet i bl. a. fastighetsekonomiska frågor och när det gäller att till- handahålla information om fastighetsbeståndet. De föreslagna arbets- uppgifterna ryms inom lantmäteriinstruktionens ram..Lantmäteristyrel- sen finner det ändamålsenligt att fastighetsbildningsmyndigheternas er- farenhet och underlagsmaterial används vid fastighetstaxeringen och till- . styrker utredningens förslag i denna del.
Frågor om utformningen m. 111. av de preliminära anvisningarna be- rörs av några remissinstanser. Lantbruksstyrelsen anför bl. a. att det för jordbruksfastigheter på detta stadium av förberedelsearbetet borde vara tillräckligt att anvisningarna består av serier av tabeller. Den test— ning av de preliminära anvisningarna som skall företas i maj och juni bör få till resultat de värdenivåer på jordbruksmark och ekonomibygg- nader som bör tillämpas inom ett anvisningsområde. Testningen kan be- . träffande jordbruksfastigheter knappast bedrivas meningsfullt i så små områden som de lokala distrikten. En särskild arbetsgrupp bör tillsättas för varje anvisningsområde inom ett län eller "för hela länet, om detta skulle vara mera praktiskt. Gruppens arbete bör ledas av konsulent, som skall vara sakkunnig 1 jordbruksvärdering i gemensamt distrikt, och i övrigt bör fastighetstaxeringsombud och eventuellt någon eller några ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd med personlig erfarenhet av marknaden med jordbruksfastigheter delta.
I fråga om markvärdekartor o.d. har några remissinstanser bl.a. kammarrätten i Stockholm, CFD och lantmäteristyrelsen yttrat sig. Lantmäteristyrelsen som tillstyrker den föreslagna skyldigheten för fas- tighetsbildningsmyndighet att biträda vid arbetsgruppens arbete förut- sätter att de närmare föreskrifter rörande fastighetsbildningsmyndighe- ternas medverkan som erfordras utarbetas av RSV i samråd med lant- mäteristyrelsen. CFD anför att nämnden i" princip koordinatregistrerar samtliga fastigheter. Med utnyttjande av dessa koordinater är det möj- ligt att på karta redovisade-fastigheter som ingår i arbetsgruppens un- dersökning genom automatisk kartering. System för liknande bearbet-
Prop. 1973: 162 270
ningar har framtagits av CFD. CFD avser att avsätta resurser för fram- tagande av markvärdekartor som kan utnyttjas 'vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. F.n. har fastigheterna i Stockholms, Uppsala, Ska- raborgs, Örebro och Gävleborgs län samt del av Norrbottens län koordi- natregistrerats och fram till sommaren 1974 torde även fastigheterna i Malmöhus och Västmanlands län ha koordinatregistrerats.
5.2.3.2 Fastställande av anvisningar
Förslagen om den avslutande delen av förberedelsearbetet har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Några av "dessa har redovisat sär- skilda synpunkter. RSV anför att de av verket fastställda värderingsan- visningarna och tabellerna med riktvärden bör vara så utförliga att det endast undantagsvis krävs lokala anvisningar på länsplanet. I ett av- seende skall emellertid särskilda länsanvisningar utfärdas, nämligen be- träffande val av byggnadsvärdetabeller och inom länen upprättade mark- värdekartor. Enligt RSV:s uppfattning bör endast dessa anvisningar ha samma valör som RSV:s anvisningar av typen bilanVisningarna, vilka förutsatts av lagstiftningen. De anvisningar skattechef sålunda har att fastställa bör sändas till RSV för granskning innan de fastställs av skat- techefen. Härutöver bör skattechefen självfallet kunna ge råd och väg- ledning till fastighetstaxeringsnämnderna även i andra frågor. Sådana uttalanden bör inte ges formen av anvisningar utan få karaktären av re- kommendationer. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det förbe- redande arbete som bl. a. består i provtaxeringar och val av byggnads- värdetabell bör anstå till dess man har tillgång till 1975 års fastighetsde- klarationer. Dessa bör lämnas senast den 1 september i stället för den 15 september året före taxeringsåret, varvid bl. a. provtaxeringar kunde på- börjas tidigare. Även TCO anför att arbetet underlättas om deklara- tionsmaterialet föreligger komplett så tidigt som möjligt och anser att förtryckta deklarationsblanketter t. ex. kunde tillhandahållas fastighetsä- garna.
5.3. Taxeringsarbetet
5.3.1. Nuvarande ordning
Senast den 5 oktober året före taxeringsåret skall fastighetstaxerings- nämndernas arbete påbörjas (152 & TF).
Enligt 1525 andra stycket TF skall fastighetstaxeringsnämndens pre- liminära beslut om taxeringsvärden föreligga färdigt senast den 25 ja- nuari under taxeringsåret. Ägare av fastighet skall av lokal skattemyn- dighet senast den 15 februari under taxeringsåret underrättas om den taxering och de delvärden för fastigheten som preliminärt bestämts. I underrättelsen skall upplysas om att ägaren senast den 10 mars äger till
Prop. 1973: 162 - 271
fastighetstaxeringsnämndens ordförande avge skriftliga erinringar mot det preliminära beslutet. Vidare skall upplysas om att särskild underrät- telse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om erinringar avgetts mot preliminärt åsatt taxering eller om fastighetstaxeringsnämn- den, utan att erinringar avgetts, besluta-t åsätta fastighet annat taxerings-' värde än som preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet. Slutligen stadgas att underrättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighetstaxe- ringsnämndens beslut om taxering. Sena-st'den 15 februari skall lokal skattemyndighet utfärda kungörelse om när och var stommarna till fas- tighetslängder skall vara utlagda under tio dagar före den 10 mars (152 & tredje stycket).
Fastighetstaxeri-ngsnämndens arbete skall vara avslutat senast den 25 mars (152 5 första stycket TF). Har ägare avgett erinringar mot prelimi- närt åsatt taxering eller har fastighetstaxeringsnämnden, utan att erin- ringar avgetts, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som pre- liminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet, skall den lokala skattemyndigheten senast den 5 maj under taxeringsåret tillsända ägaren underrättelse om den taxering och de delvärden, som fastighets- taxeringsnämnden slutligt bestämt. Underrättelsen skall innehålla upplys- ning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighets- taxeringsnämndens beslut (154 5 1 mom.).
Före utgången av mars skall dels ordföranden i fastighetstaxerings- nämnd enligt 154 5 2 mom. TF ha sänt in protokoll och övriga hand- lingar till länsstyrelsen, dels lokal skattemyndighet ha underskrivit fas- tighetslängden (76 ä 1 mom. TK).
Senast den 15 maj skall lokal skattemyndighet sända in deklarationer och andra handlingar från fastighetstaxcri-ngsnämnd till länsstyrelsen (135 a & TF). Fastighetslängden skall läggas ut under tre veckor i maj på tid och plats som skall kungöras av länsstyrelsen (154 5 3 mom. TF och 76 & 2 mom. TK).
5.3.2. Utredningsförslaget 5.3.2.1 Underrättelser om preliminär och slutlig taxering
För den allmänna fastighetstaxeringen har den formella delgivningen av såväl preliminära som slutliga beslut skett genom offentlig utläggning av fastighetslängd i vilken fastighetstaxeringsnämnds beslut skall vara upptagna (1505 2 mom. och 153 & TF). Vid särskild fastighetstaxering utsänds underrättelser om preliminära beslut till fastighetsägarna i fall som anges i 186 a &. Den formella delgivningen av slutligt beslut vid sär- skild fastighetstaxering sker genom att underrättelse enligt 189 & tillställs fastighetsägaren i rekommenderad försändelse.
Skillnaderna i delgivningen av slutliga beslut vid årlig taxering och
Prop. 1973: 162 ' 272
vid allmän fastighetstaxering har betydelse bl. a. för fastighetsägarcns möjligheter att anföra extraordinära besvär över åsatt taxering. Utebli- ven underrättelse vid allmän fastighetsta'xering medför 'inte, såsom är ' fallet vid den särskilda fastighetstaxeringen, extraordinär besvärsrätt, då ' delgivningen vid allmän fastighetstaxering sker genom utläggning av fas- ' tighetslängd. ' '
I åtskilliga remissyttranden över en inom finansdepartementet upprät— tad promemoria (Stencil Fi 1969': 7) med förslag till ändringar i bes'värs- förfarandet vid allmän fastighetst'axering m.m. blev frågan om en ut- vidgning av underrättelseplikten föremål för uppmärksamhet. Sveriges industriförbund, SHIO samt länsstyrelsen i Västmanlands län ansåg att samtliga fastighetsägare borde få skriftlig underrättelse om fastighets- taxeringsnämndens beslut i rekommenderad försändelse. Kammarrätten och RN föreslog att underrättelserna om de slutliga taxeringarna skulle sändas i rekommenderat brev.- Svenska bankföreningcn och Svenska för- säkringsbolags riksförbund uttalade att besittt om slutlig taxering borde delges varje berörd fastighetsägare. '
I direktiven för fastighetstaxcringsutredningen har delgivningsförfa- randet framhållits som en av de frågor som särskilt bör ägnas uppmärk- samhet. En betydelsefull faktor i' sammanhanget är kostnadsaspekten vilket understrukits 1 direktiven. '
Utläggning av fastighetslängd bör enligt utredningen ske även'i fort- sättningen, oavsett om besluten om allmän fastighetstaxering delges fas- tighetsägarna personligen. Fastighetsägaren 'kan därigenom göra' jämfö- " relser mellan taxeringen av hans egen och andra fastigheter, vilket är värdefullt för hans bedömning.
Vid sammanträffande av ogynnsamma omständigheter kan det in- ' ' träffa att en fastighetsägare går förlustig den rätt att föra talan som han kunnat utnyttja om taxeringsbeslutet delgetts honom personligen. Utred- ningen delar därför den kritiska inställning till det gällande systemet som kommit till uttryck bl. a. i de återgivna rcmissyttrandena.
Beträffande de praktiska svårigheter som kan föreligga dels för de en- skilda, dels för postverket vid distribution av rekommenderade undcr— " rättelser anför utredningen först att det för den enskilde visserligen kan uppkomma något merarbete, då den rekommenderade försändelsen skall avhämtas på postanstalt. Detta merarbete. synes dock inte väga så tungt vid jämförelse med besväret att ta del av utlagd fastighetslängd, särskilt om man samtidigt beaktar den större rättssäkerhet som skulle upp- komma vid personlig delgiv ni.ng
Postverket kan utan alltför stor omgång bemästra de praktiska svårig- heter, som skulle uppkomma vid delgivning av taxeringsbesluten genom rekommenderade brev. Enligt postverkcts bedömande når vanliga post— försändelser och rekommenderade försändelser mottagare-n .i ungefär
Prop. 1973: 162 273
samma utsträckning. Däremot tar det avsevärt längre tid innan en viss mängd rekommenderade brev når mottagarna.
Den fördröjning, som skulle uppkomma vid personlig delgivning av fastighetstaxeringsbesluten är en aspekt som man måste ta hänsyn till vid planeringen av de skeden av taxeringsarbetet som infaller, då under- rättelserna skall sändas ut. De slutliga besluten skulle t. ex. på grund av tidsförskjutningar inte kunna vara fattade den 25 mars.
Vissa tidsmässiga förskjutningar av taxeringsarbetet skulle vid person- lig delgivning av samtliga underrättelser få ske, vilka dock torde kunna bemästras. Praktiska svårigheter uppstår också vid en övergång till per— sonlig delgivning av samtliga underrättelser men dessa utgör inte enligt utredningen något absolut hinder för en övergång till ett sådant delgiv- ningssystcm.
Med utgångspunkt i nu befintligt antal taxeringsenheter och med hän- syn till den ökning av detta antal som kan förutses inträffa till 1975 års allmänna fastighetstaxering, kan beräknas att ca 2,8 milj. underrättelser om preliminär taxering och 0,2 milj. underrättelser om slutlig taxering kommer att sändas ut till fastighetsägare vid 1975 års taxering.
En fullständig övergång till personlig delgivning genom rekommende- rade försändelser för underrättelser beträffande bådc preliminära och slutliga beslut skulle innebära att 3 milj. rekommenderade underrättelser skulle utsändas. Som ett andra alternativ har utredningen övervägt en ordning enligt vilken de preliminära besluten, ca 2,8 milj., sänds i lös- brev men de slutliga underrättelserna, ca 0,2 milj., sänds med rekom- menderade försändelser. Därmed bör jämföras kostnaderna om nuva- rande system behålls oförändrat, därvid ca 3 milj. underrättelser skulle sändas i lösbrev.
Enligt utredningens beräkningar, som utgår från portoläget den 1 ok— tober 1971, innebär de tre alternativen kostnader om för det första alter- nativet 7,2 milj. kr., för det andra alternativet 2,16 milj. kr. och för det tredje alternativet 1,8 milj. kr. Skillnaden i portokostnader mellan det nuvarande systemet och ett system med rekommenderade brev för både de preliminära besluten och de slutliga besluten är 5,4 milj. kr. En sådan kostnadsökning bör ställas mot den totala kostnaden för 1970 års all- männa fastighetstaxcring, som uppskattas till ca 32 milj. kr. Ännu större kostnadsökning skulle uppkomma om såväl besluten om preliminär taxe- ring som samtliga beslut om slutlig taxering skulle sändas till fastig- hetsägarna med rekommenderade försändelser.
Utredningen anser den lämpligaste lösningen vara att underrättelser om samtliga preliminära beslut liksom hittills sänds med lösbrev och att underrättelserna om slutlig taxering sänds i rekommenderade brev. Genom att de preliminära besluten sänds i lösbrev undviker man dels en kostnadsökning om ca 5 milj. kr., dels för taxeringsarbetet försvårande
18. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 162
Prop. 1973: 162 274
tidsförskjutningar. Enligt utredningens mening når under-rättelserna i lösbrev fastighetsägarna utom i undantagsfall.
En risk föreligger emellertid för att en fastighetsägare inte skall kunna ta del av underrättelse om preliminärt beslut. Utredningen syftar därvid på de fall då fastighetsägaren är sjuk, bortrest e. (i. vid den tid, då dessa underrättelser sänds ut och då han äger avge erinringar. Utredningen föreslår därför, som närmare kommer att utvecklas i det följande, att en fastighetsägare i vissa fall skall kunna få sin besvärstid förlängd, om han inte fått del av preliminär underrättelse. Samma- förlängning av besvärs- tiden bör tillkomma en fastighetsägare, till vilken underrättelse om slut- lig taxering skall sändas, om han inte senast den 25 maj under taxerings- året fått sådan underrättelse. Rekommendering av underrättelserna om de slutliga besluten —- vilket utredningen föreslår —— skulle vid ett antal försändelser av 200 000 stycken medföra en kostnadsökning som enligt portoläget den 1 oktober 1971 uppgår till endast 360000 kr. Rekom- mendering och postdelgivning av underrättelser om de slutliga besluten bör ske i överensstämmelse med de grunder som gäller för personlig del- givning av underrättelser om definitiv avvikelse vid inkomsttaxeringen.
Utredningen anser att de rättssäkerhetskrav, som inom rimliga gränser kan ställas på underrättelseförfarandet vid fastighetstaxeringen, blir till en acceptabel kostnad uppfyllda genom det framlagda förslaget.
I de slutliga underrättelserna om särskild fastighetstaxering skall an- ges alla de uppgifter om fastigheten som skall längdföras.
Motsvarande underrättelscskyldighet vid den allmänna fastighetstaxe- ringen avser det totala taxeringsvärdet, delvärdena, skattepliktsförhål- landet och fastighets karaktär av jordbruksfastighet eller annan fastig- het.
De skilda delgivningsförfarandena vid allmän och vid särskild fastig- hetstaxering har tidigare i viss mån kunnat utgöra- skäl för att underrät- telserna vid de båda taxeringarna haft olika innehåll. Förslaget om att vissa rättsverkningar skall knytas till underrättelserna om preliminärt och slutligt beslut vid allmän fastighetstaxering bör medföra att dessa underrättelser liksom de slutliga underrättelserna vid den särskilda fas- tighetstaxeringen skall innehålla alla de uppgifter om fastigheten som skall längdföras. Därigenom underrättas fastighetsägaren om taxeringen och grunderna därför.
Vid särskild fastighetstaxering "har stadgats skyldighet för lokal skatte- myndighet att i underrättelse om sådan taxering lämna upplysning om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Ut- redningen anser att underrättelseskyldigheten skall avse även särskild mening som anförts av sakkunnig. Utredningen föreslår därför en om- formulering av 189 & TF, så att underrättelseskyldigheten vid särskild
Prop. 1973: 162 275
fastighetstaxering otvetydigt kommer att avse inte bara reservation (av ledamot) utan även sådan särskild mening (av annan än ledamot) som antecknats i protokoll eller annan handling. Samma regler bör gälla vid allmän fastighetstaxering. Därvid bör lokal skattemyndighets skyldighet att i fastighetslängden anteckna skiljaktig mening av fastighetstaxerings- nämndens ordförande utgå.
5.3.2.2 Övrigt
Bestämmelserna i 149 & TF synes kunna tolkas så att nämndens första sammanträde skall äga rum före den 5 oktober, då taxeringsarbetet se- nast skall börja. I praktiken torde emellertid det första sammanträdet enligt 149 % ha förlagts i direkt anslutning till påbörjandet av taxerings- arbetet. Det bör klart anges att det i 1495 angivna sammanträdet inte skall behöva hållas innan taxeringsarbetet tar sin början senast den 5 ok- tober.
Vid den särskilda fastighetstaxeringen liksom vid övrig årlig taxering kan ordföranden ensam fatta beslut i vissa frågor (185 & tredje styc- ket resp. 635 andra stycket TF). Detta föreslås även bli fallet vid den allmänna fastighetstaxeringen. Vid avgörande av vissa ärenden t. ex. om sekretessfrågor och anmaning kan enligt utredningen ett snabbt beslut vara av betydelse.
För att bereda fastighetstaxeringsnämnderna något längre tid för att slutligt fastställa taxeringarna efter det erinringar med anledning av de preliminära besluten avgetts den 10 mars föreslår utredningen, att ar- betsperiodens slutdag ändras från den 25 mars till den 31 mars. Det är dock angeläget, att flertalet av ärendena slutbehandlas och redovisas re- dan före den 31 mars.
När taxeringarna slutligt fastställts skall fastighetstaxeringsnämndcns samtliga beslut, med undantag dock i fråga om byggnader på ofri grund med värde understigande 5 000 kr., upptas i ny stomme till fastighets- längd. Sedan lokal skattemyndighet fullständigat den nya stommen med behöriga anteckningar, skall den lokala skattemyndigheten senast den 10 maj underskriva den nya stommen som därefter utgör fastighetslängd för taxeringsåret.
Med hänsyn till förslaget, att slutdagen för underskrivandet av fastig- hetslängden skall bestämmas till den 10 maj, bör nu föreskrivna sista dag för utsändandet av de slutliga underrättelserna, den 5 maj, framflyt- tas till den 15 maj under taxeringsåret. Detta nödvändiggör i sin tur en framflyttning av besvärstiden samt ändring av tiden för den offentliga utläggningen av fastighetslängden. Dessa frågor behandlas i det föl- jande.
Prop. 1973: 162 275
5.3.3 Remissyttrandena 5.3.3.1 Underrättelser om preliminär och slutlig taxering
Det föreslagna underrättelseförfarandet liksom förslaget om innehål- let i undcrrättelserna tillstyrks eller lämnas utan erinran av den övervä- gande delen av remissinstanserna, bl. a. kammarrätterna [ Stockholm och Göteborg, länsstyrelserna i Stockholnzs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Kopparbergs län, Föreningen Sveriges fögderichefer, Lantbrukets skattedelegation, Näringslivets skattedelegation, SACO, SHIO och T CO. Föreningen Sveriges fögderichefer anser förslaget lämpligt avvägt men framhåller att delgivningsförfarandet innebär ett inte obetydligt merarbete för de lokala skattemyndigheterna-. Dessa har dessutom vid denna tidpunkt på grund av arbetet med inkomsttaxe- ringen svårt att avstå personal till denna nya uppgift. Hänsyn härtill måste vid medelstilldelningen tas till bestyret med den allmänna fastig- hetstaxeringen.
Sveriges fastighetsägarcförbzuzd finner det olämpligt att underrättelse om fastighetstaxcringsnämnds preliminära beslut tillställs fastighetsäga- ren i lösbrev. Skäl för extraordinär besvärsrätt måste i sådant fall anses föreligga så fort fastighetsägaren påstår att han inte fått underrättelse om det preliminära beslutet med hänsyn till fastighetsägarens svårighe- ter att visa att lösbrevet inte kommit honom till handa. Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker de föreslagna ändringarna av underrättelseför- farandet med hänsyn till kravet på fastighetsägarnas rättssäkerhet sär- skilt mot bakgrund av den ökade betydelse taxeringsvärdet fått för den enskilde fastighetsägaren.
5.3.3.2 Övrigt
Förslaget till tidsschema och tidsfrister lämnas utan erinran av flerta- let remissinstanser. Några av dem anser emellertid att tidsschemat m. m. alltjämt är för snävt tilltaget. Svenska bankföreningen anser att de tids- frister, som står de skattskyldiga till buds bl. a. för att inkomma med er- inringar mot preliminärt beslut är korta. Det material, som den skatt- skyldige kan behöva införskaffa, kan vara omfattande. Likaså förefaller den tid, inom vilken fastighetstaxeringsnämnden skall behandla in- komna erinringar mot preliminära beslut, orimligt kort. De tidsfrister, som gäller för såväl inkomst- och förmögenhetstaxering som för särskild fastighetstaxering, borde också bli gällande för den allmänna fastighets- taxeringen. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att fastighetstaxe- ringsnämndernas arbete bör vara avslutat den 10 april i stället för den 31 mars som föreslagits.
Prop. 1973: 162 277
6 Besvärsförfarandet 6.1 Den ordinära processen
6.1.1 Nuvarande ordning
Senast den 5 maj under taxeringsåret skall den lokala- skattemyndig- heten tillsända ägaren underrättelse om den taxering och de delvärden, som slutligt bestämts (154 & 1 mom. TF). Fastighetslängden skall offent- ligen framläggas inom kommunen under minst tre veckor i maj (154 5 3 mom.).
Besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut skall under taxerings- året ha kommit in senast från ägare den 31 maj, från kommun den 30 juni och från taxeringsintendent den 31 oktober (158 5 2 mom.).
Enligt numera upphävda 163ä skulle fastighetsprövningsnämnds ar- bete vara avslutat senast den 15 december under taxeringsåret.
6.1.2 Utredningsförslaget
Förslaget att underrättelserna om slutliga beslut skall sändas till resp. fastighetsägare i rekommenderade brev kommer att medföra att genom- snittligt flera dagar tas i anspråk för överbringandc av underrättelserna än vad som tidigare varit fallet. Slutdagen för utsändandet av de slutliga underrättelserna har föreslagits bli framflyttad till den 15 maj. Utred- ningen har funnit det mest ändamålsenligt att behålla ordningen med en fast besvärstid för samtliga ägare. För de ägare, som skolat erhålla slut- lig underrättelse men inte fått sådan inom viss föreskriven tid. föreslår utredningen utvidgad extraordinär besvärsrätt.
Med anledning av dels att längre tid kan väntas gå åt för att underrät- telserna om de slutliga besluten skall komma fastighetsägama till handa. dels att slutdagen för utsändandet av de slutliga underrättelserna före- slagits framflyttad, anser utredningen att den fasta besvärstiden för ägarna bör flyttas fram till den 15 juni under taxeringsåret.
Om besvärstiden för ägare utsträcks bör även tiden för utläggandet av fastighetslängden ändras. Som en konsekvens av den ändrade besvärsti- den bör fastighetslängden finnas offentligen framlagd inom kommunen under en tid av minst tre veckor före den 15 juni. De nu föreslagna änd- ringarna bör inte medföra att senaste tidpunkt för kommuns och taxe- ringsintendents besvär rubbas.
Vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen föreskrivs numera beträf- fande taxeringsintendenten att han skall före utgången av den för ho- nom gällande besvärstiden ange yrkanden och grunder för sin besvärsta- lan, om skatterätten inte med hänsyn till utredningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl medger anstånd. Utredningen föreslår att samma bestämmelse bör gälla vid fastighetstaxeringen.
Prop. 1973: 162 278
Vid den årliga taxeringen har vidare viss förlängning skett av skatt- skyldigs besvärstid vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Skatterät- ten får sålunda pröva skattskyldigs besvär, även om de kommit in efter ordinarie besvärstid under förutsättning att taxeringsintendenten helt el- ler delvis biträder besvären i sak. En ytterligare förutsättning är att be- svären kommit in senast den dag då taxeringsintendentens besvärstid ut- går. Under dessa förutsättningar har en skattskyldigs besvärstid ut- sträckts med åtta och en halv månad vid den årliga taxeringen.
Utredningen anser att samma princip bör gälla för fastighetsägares besvär till fastighetstaxeringsrätt i fråga om allmän fastighetstaxering. Fastighetsägares besvärstid skulle, om nämnda förutsättningar förelig- ger, förlängas från den 15 juni till den 31 oktober, vilket utredningen finner lämpligt med hänsyn bl.a. till delgi-vningsförfarandct i fråga om beslut vid allmän fastighetstaxering. Fastighetstaxeringsrätten bör därför i de fall då besvär inkommer från ägare efter den 15 juni men före ut- gången av oktober under taxeringsåret få pröva besvären, om taxerings- intendenten helt eller delvis biträder besvären i sak.
Som en anpassning till gällande regler för inkomst- och förmögen- hetstaxeringen föreslår utredningen även att reglerna vid fastighetstaxe- ringen om gränser för talcrätten vid besvär till kammarrätt skall ut- mönstras.
6.1.3 Remissyttrandena
Förslaget om förlängd besvärstid för fastighetsägare samt förslagen om anpassning av besvärsförfarandet till regler som införts för inkomst- och förmögenhetstaxeringen tillstyrks eller lämnas utan erinran av re- missinstanserna.
Några remissinstanser föreslår ändrade besvärstider i andra instans för kommun och taxeringsintendent. Länsstyrelsen i Stockholms län anser med hänsyn till de stora kommunernas svårigheter att inom nuvarande besvärstid hinna bedöma om besvär skall anföras att kommuns bcsvärs- ' tid bör förlängas till den 30 september. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att taxeringsintendentens besvärstid bör förlängas till den 15 no- vember. Vidare bör tiden för utläggning av fastighetslängden kunna minskas från tre till två veckor.
6.2. Den extraordinära processen
6.2.1. Nuvarande ordning
I 167å 1 mom. första stycket TF anges grunderna för besvär i sär- skild ordning vid allmän fastighetstaxering.
Sådan besvärsrätt föreligger bl. a. om taxering skett av egendom, som enligt 4 % KL inte är att hänföra till fastighet, och om underrättelse om preliminär eller slutlig taxering haft felaktigt innehåll.
Prop. 1973: 162 279
Vid den särskilda fastighetstaxeringen gäller enligt 195 5 2 mom. TF samma besvärsgrunder vid den extraordinära processen som vid all- män fastighetstaxering. Vid den särskilda fastighetstaxeringen får vidare enligt 195 5 1 mom. ägare som inte senast den 15 juli under taxerings- året erhållit underrättelse om slutlig taxering anföra besvär intill ut- gången av året efter taxeringsåret.
6.2.2. Utredningsförslaget
En utvidgning bör ske av den extraordinära besvärsrätten vid allmän fastighetstaxering i första hand med förebild i den eXtraordinära be- svärsrätten vid den årliga taxeringen. Rätt att anföra besvär i särskild ordning skulle därvid föreligga för en fastighetsägare, som genom per- sonlig delgivning skulle erhålla underrättelse om slutlig taxering men inte fått sådan viss tid före den senaste dagen för anförande av ordinära besvär. Vid den årliga taxeringen, där den ordinära besvärstiden går ut den 15 augusti, är stadgat att extraordinär besvärsrätt föreligger om de slutliga underrättelserna inte delgetts senast den ]5 juli, dvs. en månad före den ordinära besvärstidens utgång. Vid den allmänna fastighets- taxeringen har föreslagits att den ordinära besvärstiden, som tidigare gått ut den 31 maj, skall förlängas till den 15 juni. Skulle liksom vid den år- liga taxeringen en månad ligga mellan sista dag för delgivning och den ordinära besvärstidens utgång, borde sista delgivningsdag vara den 15 maj. Med hänsyn till förslaget att de slutliga underrättelserna skall ut- sändas senast den 15 maj föreslås emellertid, att den 25 maj skall vara sista delgivningsdag för de slutliga underrättelserna. Om delgivning inte skett denna dag, bör fastighetsägaren ha rätt att anföra besvär i särskild ordning till utgången av året efter taxeringsåret. Fastighetsägaren har därvid minst tre veckor på sig att anföra besvär före utgången av den ordinära besvärstiden den 15 juni, vilket bör vara tillräckligt.
För att ytterligare minska risken för rättsförlust på grund av bris- tande kännedom om fastighetstaxeringen bör även utebliven underrät- telse om preliminär taxering i vissa fall medföra rätt för fastighetsägaren att anföra besvär i särskild ordning. I realiteten är det genom underrät- telserna om preliminär taxering som det helt övervägande antalet fastig- hetsägare får kännedom om taxeringen av sina fastigheter. Av olika skäl har utredningen stannat för förslaget att dessa underrättelser i fortsätt— ningen liksom hittills skall sändas ut i lösbrev. Om fastighetsägaren gör sannolikt att han inte fått denna underrättelse, bör han få anföra ex- traordinära besvär under samma tid som den fastighetsägare, som inte mottagit föreskriven underrättelse om slutligt beslut, dvs. till utgången av året efter taxeringsåret. Det kan möjligen göras gällande att en tung bevisbörda läggs på fastighetsägaren om man såsom förutsättning för extraordinär besvärsrätt stadgar att ägaren skall göra sannolikt, att han
Prop. 1973: 162 280
inte mottagit underrättelsen om det preliminära beslutet. Enligt utred- ningens mening bör emellertid kraven på fastighetsägarens bevisning i dessa fall inte ställas höga. Kan fastighetsägaren visa att han vid den tid då de preliminära besluten sänds ut och då han själv har att. överväga om han skall komma in med erinringar varit sjuk eller bortrest och på- står han att han därför inte fått del av underrättelsen om det prelimi- nära beslutet, synes skäl föreligga att medge honom förlängd besvärstid. Sådan besvärsrätt bör föreligga om ägaren inte den sista februari fått den preliminära underrättelsen. "Vad nu sagts om extraordinär besvärs- rätt vid utebliven underrättelse om preliminär taxering bör gälla endast ' under förutsättning att ägaren inte senare erhåller föreskriven underrät— telse om slutlig taxering.
6.2.3. Remissyttrandena
Förslaget om utvidgad extraordinär besvärsrätt vid utebliven under- rättelse om slutlig taxering tillstyrks eller lämnas utan erinran av samt- liga remissinstanser.
Förslaget om extraordinär besvärsrätt för fastighetsägare som gör sannolikt att han på grund av bortavaro eller sjukdom eller annan an- ledning inte inom viss tid mottagit underrättelse om preliminär taxering tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, bl.a. kammarrätterna i Stockholm och Göteborg,, SA C0 och T CO.
Några remissinstanser understryker att kravet på bevisning om att fastighetsägaren inte fått del av den preliminära underrättelsen bör sät— tas lågt. Detta gäller bl. a. Lantbrukets skattedelegation och Näringsli— vets skattedelegation.
Några länsstyrelser är tveksamma eller negativa inför förslaget om extraordinär besvärsrätt vid utebliven preliminär underrättelse. Läns- styrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län anser att nuvarande föreskrift i 167 % 1 mom. 6) TF får anses till fyllest för den åsyftade si— tuationen. Länsstyrelsen i Västemorrlands län anför vidare att man inte kan utesluta risken att fastighetsägaren påstår sig inte ha fått preliminär underrättelse utan möjlighet för det allmänna att motbevisa påståendet. Man kan befara att alltför många taxeringar hålls flytande under lång tid, vilket medför olägenheter både för den enskilde och det allmänna.
7 Fastighetsbegreppets betydelse vid beskattning av inkomst, förmö- genhet, arv och gåva m. 111.
7.1. Nuvarande ordning
Inkomstskatt enligt SI resp. KL beräknas i åtskilliga fall med utgångs- punkt i bestämningen av vad som är fastighet och i fastighets taxerings- värde eller delvärde. Taxeringsvärdet utgör t. ex. underlag för schablon-
Prop. 1973: 162 281
beskattning av en- och tvåfamiljsfastigheter (24 ä 2 mom. KL). Vid be- skattning av realisa-tionsvinst är det av avgörande betydelse om egendom hänförs till fastighet eller inte (355 2 mom.). Fastighets ingångsvärde kan därvid i vissa fall beräknas med utgångspunkt i ett taxeringsvärde för denna (punkt 2 av anvisningarna till 36 å).
Vid beskattning av inkomst av rörelse gäller att avskrivningsunderla- get för byggnad. i de fall anskaffningsvärdet inte kan visas, bestäms genom proportionering av köpeskillingen för fastigheten. Av köpeskil- lingen skall enligt punkt 7 sjätte stycket av anvisningarna till 29 % KL på byggnaden belöpa så stor del, som det vid fastighetstaxeringen fast- ställda byggnadsvärdet (minskat med särskilt maskinvärde) utgör av hela taxeringsvärdet (minskat med särskilt maskinvärde). Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet finns motsvarande proportioneringsre- gel i punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 &. Enligt denna skall 25 % av fastighetens anskaffningskostnad anses belöpa på byggnaderna, om inte exploateringsvärdet m.m. överstiger 25 000 kr. För beräkning av värdeminskningsavdrag i jordbruk och rörelse gäller för detta ända- mål särskilt utformade regler för gränsdragning mellan mark, markan- läggningar, byggnader och inventarier (se punkterna 3—5 av anvisning- arna till 22 & resp. punkt 7 av anvisningarna till 29 å).
Fastighetsbegreppets betydelse i bestämmelserna om beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, mervärdeskatt och stämpelskatt samt för vissa placerings- och fonderingsbestämmelser m. m. har berörts i avsnitt 3.1.1. Detsamma gäller anknytningar i sådana bestämmelser till fastighets taxeringsvärde eller delvärde.
Årlig förmögenhetsskatt erläggs till staten enligt SF. Den skatteplik- tiga förrnögenhetcn utgörs av värdet av de tillgångar. bl. a. fastighet, som anges i 3 5 1 mom. SF, minskat med skulderna. Fastighet tas i prin- cip upp till det taxeringsvärde som gällde vid utgången av beskattnings- året (4 5 andra stycket). För förmögenhetsskatten tillämpas fastighetsbe- greppet cnligt 4 & tredje stycket KL (1 & tredje stycket).
Skatt utgår enligt 1 % första stycket AGF för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt). Som värde på fast egendom gäller i princip det taxeringsvärde som gällde året före det år då skattskyldigheten inträdde. Vissa särskilda värderingsregler finns emellertid för speciella fall (22 å). I 20 & tredje stycket föreskrivs att såsom fast egendom enligt AGF avses vad som är fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra trots att denna lag har upphört att gälla. Vid tillämpningen av värderingsbestämmelserna i 21—27 55 skall byggnad alltid anses som fast egendom.
Skatteplikt till mervärdeskatt föreligger enligt MF i regel för vara.
Prop. 1973: 162 282
Till vara hänförs bl. a. ej mark eller byggnad (7 & MF). Byggnad, som utgör lagertillgång i byggnadsrörelse, är emellertid enligt 9 % MF skat- tepliktig till mervärdeskatt. Fastighet enligt 4 & KL utgör inte vara. Vara som inmonterats i fastighet räknas som tillbehör till fastigheten (första stycket av anvisningarna till 7 & MF). Fast maskin och annat inventa- rium som hör till byggnad och som enligt punkt 5 av anvisningarna till 10% KL åsätts särskilt maskinvärde anses alltid som vara enligt MF. Ledning för överföring av elektrisk kraft, värme, gas, vatten eller annan produkt, för teleförbindelse eller för jämförligt ändamål räknas alltid som fastighet när ledningen inte ingår i fast maskin, som är att anse som vara, eller i annat inventarium.
Stämpelskatt enligt stämpelskatteförordningen erläggs för bl. a. för- värv av fast egendom. Någon definition av vad som avses med fast egendom finns inte i förordningen. Som värde av fast egendom gäller taxeringsvärdet året närmast före det år då lagfart söks. Vid köp, där kö- peskillingen överstiger detta taxeringsvärde, skall dock egendomens värde anses motsvara köpeskillingen (8 5 1 mom. första stycket). Under vissa förhållanden skall särskild värdering ske (85 1 mom. tredje styc- ket").
Det skatterättsliga fastighetsbegreppet, representerat av taxeringsvär- det, spelar alltjämt en viss roll i reglerna för placering av kapital med fast egendom som säkerhet. Föreskrifter där det skatterättsliga fastig- hetsbegreppet fortfarande används finns i förordningen med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel (2 5), lagen om för- säkringsrörelse (274, 275 och "277 åå), kommunallagen (61 å andra styc— ket), kommunallagen (1957: 50) för Stockholm ("65 å andra stycket), la- gen (1957 : 281) om kommunalförbund (16 % första stycket), landstings- lagen (1954: 319) (65 å andra stycket), förordningen om erkända arbets- löshetskassor (42 å), reglementet angående föwaltningen av riksförsäk- ringsverkets fonder (9 %), lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse (75 å andra stycket), reglementet angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen (2 g) och lagen. om understödsföreningar (24 å). Be— stämmelser av likartad karaktär och med motsvarande syfte är vissa re- dovisningsregler i lagen om aktiebolag (72 5 2 mom., 100 5 2 mom. och 103 % 1 mom.).
Föreskrifterna i lagen (1933: 359) angående vad med fastighets taxe- ringsvärde i vissa fall skall förstås och lagen (1971: 171) om särskilt uppskattningsvärde på fastighet har betydelse för fastighetsbelåningen i vissa fall när taxering ännu inte hunnit ske. Det skatterättsliga fastig- hetsbegreppet är grund för värderingen (2 5 lagen om särskilt uppskatt- ningsvärde på fastighet).
Prop. 1973: 162 283
Ansvaret för inteckning, som beviljats i flera fastigheter, vilar på var och en av fastigheterna till det belopp som faller på fastigheten efter förhållandet mellan dennas särskilda värde och sammanlagda värdet av alla fastigheterna. Söm fastighets värde gäller därvid taxeringsvärdet för året innan inteckningen söktes eller, om särskilt taxeringsvärde då inte fanns för fastigheten, det taxeringsvärde som därefter först fastställs. Om någon av fastigheterna skall säljas utmätningsvis och taxeringsvärde inte finns för var och en av fastigheterna, gäller de värden som överex- ekutor låter åsätta fastigheterna enligt lagen (1971: 494) om exekutiv för- säljning av fast egendom (6 kap. 10 % första stycket JB). En motsva- rande regel finns för fördelning av brist, som uppstått vid försäljning av en fastighet, på återstående gemensamt intecknade fastigheter (6 kap. 10 å andra stycket). '
Bidrag till vägförenings utgifter utgår enligt huvudregeln i förhållande till de i Vägföreningen ingående fastigheternas senast fastställda taxe- ringsvärden (76 5 första stycket lagen om enskilda vägar).
Hänvisningar till S7-1
7.2. Utrednings- och promemorieförslagen
7.2.1. Beskattningsfrågor Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Då fråga är om fastighet, som i KL:s mening helt eller delvis ingår i rörelse, har man föreslagit att alla anordningar, delar och tillbehör till mark och byggnad, som är avsedda att direkt tjäna fastighetens använd— ning för rörelseändamål och inte är att hänföra till markanläggning skall i skatterätten i motsats till civilrätten räknas som lös egendom. På dessa tillgångars anskaffningsvärde förutsätts föreskrifterna om värdeminsk— ningsavdrag för maskiner och inventarier i punkterna 3 och 4 av anvis— ningarna till 29 & KL vara tillämpliga utan den begränsning som stadgas i punkt 5 av övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i KL. Vad beträffar jordbruksfastighet anförde man att fråga kunde uppkomma att behandla denna egendom efter samma principer som föreslagits för rö- relsefastigheterna. I avvaktan på nya regler för jordbruksbeskattningen fann man inte anledning att föreslå ändrade regler i fråga om jordbruks- fastigheterna.
Begreppet särskilt maskinvärde föreslogs "bli slopat i alla samman- hang.
I byggnadsvärdet skulle inräknas sådana markanläggningar som led- ningar för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m.m., vilka är nödvän- diga för byggnadens allmänna användning. Tunnelanläggningar föreslogs i princip skola behandlas enligt reglerna för byggnad.
Prop. 1973: 162 284
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Behov i och för sig av ett särskilt skatterättsligt fastighetsbegrepp torde inte finnas för bestämmelserna om inkomstbeskattningen. Något hinder mot att låta ordet fastighet genomgående i KL avse det nya civil- rättsliga begreppet torde inte föreligga. Vill man uttrycka att man med fastighet särskilt åsyftar registerfastighet eller fast egendom eller vill man från fastighetsbegreppet i visst fall utesluta något slag av fastighets- tillbehör, får detta anges särskilt.. Behov av sådana föreskrifter torde inte föreligga f. 11.
I promemorian framhålls att uttryck såsom fastighetens taxerings- värde nu och fortsättningsvis skall avse taxeringsvärdet på den taxe- ringsenhet, i vilken ifrågavarande fastighetsdel eller fastighet ingår. Ägare eller arrendator kan efter framställning få uppgift om hur stor del av taxeringsvärdet som belöper på viss fastighet. Möjligheten att göra sådan framställning har föreslagits bli utvidgad att omfatta även taxe- ringsintendent och kommun.
Innehållet i fastighetsbegreppet har såvitt gäller den skattelagstiftning, som inte avser inkomstbeskattningen, främst betydelse för Värderingsreg- lerna i SF, AGF och stämpelskatteförordningen. Enligt dessa utgår en- ligt huvudregeln skatt för fastighet på grundval av fastställt taxerings- värde. Detta gäller dock för stämpelskatt endast under förutsättning att köpeskillingen inte överstiger taxeringsvärdet. Man har att överväga om förslaget att industritillbehör inte skall beaktas vid åsättande av taxe- ringsvärde bör inverka på nämnda föreskrifter. De föremål som hänförs till industritillbehör har tidigare beskattats antingen genom att de utgjort del av underlaget för beräkning av taxeringsvärdet eller såsom inventa- rier.
lndustriti-llbehören representerar stora värden. ehuru man inte tillför- litligen kan ange hur stora. "Det torde under sådana förhållanden knap- past kunna anses försvarbart att inte beskatta dessa värden vid förmö— genhetsbeskattningen och i samband med arv och gåva. Med hänsyn härtill bör i 4 & SF och 22 & AGF intas bestämmelse om att då det finns industritillbehör skall dessa upptas särskilt. De bör därvid värdesättas enligt reglerna om värdering av lös egendom. Någon bestämmelse av så- dant innehåll torde inte behövas i stämpclskatteförordningen med hän- syn till bestämmelserna däri att skatt skall utgå efter köpeskillingen om denna överstiger taxeringsvärdet.
Även såvitt gäller MF bör en anpassning 'ske till det i promemorian föreslagna fastighetsbegreppet. Reglerna om mervärdeskatten är f.n. under översyn. Denna verkställs av mervärdeskatteutredningen. Med anledning därav lämnas i promemorian inte något förslag till författ- ningsändring såvitt gäller MF.
Prop. 1973: 162 285
7.2.2 F rågor om fondering och placering Pramemorieförxlaget om fastighetsbegreppet
Även då det gäller lagstiftning utanför skatterättens område, i vilken taxeringsvärdet har betydelse för regler om fondering och placering och såsom fördelningsgrund m.m. bör övervägas, om förslaget att industri- tillbehörens Värde inte skall ingå i fastighets taxeringsvärde, bör med- föra följdändrin gar.
De aktuella fonderings- och placeringsreglerna består i huvudsak av tre grupper. Den ena gruppen omfattar sådan lagstiftning enligt vilken lån inte får meddelas i industrifastigheter. Dit hör förordningen om er- kända arbetslöshetskassor och reglementet angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den obligatoriska och den fri- villiga sjukförsäkringen. För dessa författningar torde förslaget i prome— morian i allt väsentligt sakna intresse.
Enligt 2 5 förordningen med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel får utlåning av omyndigs medel utan överförmyn- dares samtycke ske endast mot säkerhet av panträtt på grundval av in- teckning i fast egendom inom 60 % av det senast fastställda taxerings— värdet. Avser inteckning annan fastighet än jordbruksfastighet, får utlå- ning dock endast ske om fastigheten är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan och det finns byggnad på fastigheten, som huvudsakligen innehåller bostadslägenheter för uthyrning samt inteckningen ligger inom det belopp, för vilket byggnaden är brandförsäkrad. I flera författ- ningar ställs samma villkor för utlåning som i nyss återgivna bestäm- melse. Detta gäller kommunallagen, kommunallagen för Stockholm, landstingslagen, lagen om kommunalförbund och lagen om församlings— styrelse_ Av nyssnämnda bestämmelser i 25 förordningen med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel framgår att förslaget att värdet av industritillbehör inte skall ingå i taxeringsvärdet knappast kan ha något intresse.
Den tredje gruppen gäller försäkringsbolags och liknande institutio- ners fonderingar. I korthet kan sägas att dessa bolag m.fl. får placera medel med säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjede- lar av taxeringsvärdet. Detta gäller enligt lagen om försäkringsrörelse, reglementet angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fonder och lagen om understödsföreningar. För dessa bestämmelser kan förslaget om behandlingen av industritillbehören vid fastighetstaxeringen ha viss betydelse. Föreskrifterna i 22 kap. JB om inteckning i fast egendom av- ser även panträtt genom inteckning i industritillbehör. Med hänsyn till dessa panträttsliga regler kunde det synas följdriktigt att underlaget för försäkringsbolagens m.fl. säkerheter då det gäller fastighet vidgades i motsvarande mån, dvs. genom att industritillbehörens värde beaktades
Prop. 1973: 162 286
vid åsättande av taxeringsvärde eller genom att till detta värde lades värdet av industritillbehören.
Emellertid tillkommer i detta avseende frågor om man materiellt sett vill utvidga underlaget för säkerheterna. Förslaget i promemorian avser att bibehålla underlaget för taxeringsvärdet vid såvitt möjligt oföränd- rad storlek. De förändringar av taxeringsvärdena som sannolikt inträffar vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1975 torde i allt väsentligt medföra att medgivna inteckningar kommer att ligga inom föreskriven del av taxeringsvärdet. Mot bakgrund av det anförda lämnas inte något förslag i frågan utan det bör, sägs det, övervägas i annan ordning om konsekvensändringar av angivet slag bör komma till stånd. Detsamma sägs gälla redovisnings- och uppskrivningsregler i lagen om aktiebolag och regler om fördelning av ansvaret för gemensamma inteckningar ef— ter taxeringsvärdet. Inte heller i vad avser förköpslagen, enligt vilken kommuns förköpsrätt inte får utövas i fråga om fastighet med lägre taxe- ringsvärde än 200 000 kr. (3 €), har förslag om konsekvensändring an- setts böra övervägas i promemorian.
7.3 Remissyttrandena
7.3.1 Beskattningsfrågor Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet finns som ti- digare angetts i bihang till promemoria angående fastighetsbegreppet i skatterätten m. m. Här återges endast huvudlinjerna i remissyttrandena såvitt dessa avsåg inkomstbeskattningen. Dessa innefattade bl. a. kritik mot att underlaget för den kommunala garantibeskattningen skulle minskas vid ett genomförande av förslaget. Någon närmare precisering av effekterna i detta hänseende ansågs inte ha lämnats i betänkandet. Man efterlyste närmare klarlägganden av de kommunalekonomiska verkningarna och förslag till åtgärder för att motverka det försämrade skatteutfallet. Vidare framfördes åtskilliga detaljanmärkningar. Bland dessa kan nämnas kritiken mot reglerna i betänkandet för kombinerade hyres- och rörelsefastigheter, ifrågasättandet av förslaget om behandling av tunnlar och ledningar samt påpekandet om konsekvenserna av försla— get såvitt gällcr realisationsvinstbeskattningen. Många remissinstanser förordade emellertid förslaget om särskilt fastighetsbegrepp för rörelse- fastigheter bl. a. med hänsyn till att det ansågs användbart inom olika beskattningsområden.
Promemorie förslaget om fastighetsbegreppet
] tidigare avsnitt har de remissyttranden över promemorian redovisats som avser principfrågan om samordning mellan det civilrättsliga och det
Prop. 1973: 162 287
skatterättsliga fastighetsbegreppet samt fastighetsbegreppets betydelse för fastighetstaxeringen m.m. I det följande anges ytterligare synpunk- ter på fastighetsbegreppets betydelse för inkomst- och kapitalbeskatt- ningen som framlagts i remissyttrandena.
Några remissinstanser har yttrat sig över det föreslagna fastighetsbe- greppets användbarhet vid den s.k. proportioneringsregeln och i övrigt i samband med avskrivning vid beräkning av inkomst av jordbruk och av rörelse. Företagsskatteberedningen ifrågasätter om några väsentliga fördelar står a-tt vinna från redovisnings- och i-nkomsttaxeringssynpunkt, om reglerna om fastighetsbegreppet anpassades till de för avskrivnings— beräkning gjorda avgränsningarna. Avskrivningsreglcrna som sådana är av relativt föränderligt slag. Principiella skäl kan därför anföras mot en anknytning till tillgångsgrupperingen i avskrivningshänseende, då det skatterättsliga fastighetsbegreppet bör innefatta en hög grad av kontinui- tet. F.n. föreligger inte någon samordning mellan avskrivningsreglerna och nu gällande fastighetsbegrepp inom skatterätten. Denna ordning sy- nes inte ha medfört särskilda svårigheter vare sig vid inkomsttaxeringen eller från rent bokföringsteknisk synpunkt. Någon påtaglig fördel torde därför knappast uppnås genom en eventuell samordning av dessa regel- system. Beredningen förbehåller sig möjligheten att studera problemet. Förslaget att slopa särskilt maskinvärde torde påkalla en översyn av proportioneringsregeln vid rörelsebeskattningen. Man bör undersöka om en ny bestämmelse erfordras om reduktion av taxeringsvärdet för vär- det av sådana maskiner och inventarier i industribyggnader som avses skola behandlas som byggnadstillbehör och därför ingå i byggnadsvär- det. Den till proportioneringsregeln knutna jämkningsregeln bör även ses över. Lantbrukets skattedelegation anser att preportioneringsreglema bygger på de tillgångsgrupperingar som gjorts i avskrivningsreglerna. Om inte taxeringsvärdet fastställs med beaktande av dessa inkomstskatte- regler kan proportioneringsreglerna över huvud taget inte fungera och detta leder till att underlaget för en företagsekonomiskt riktig avskriv- ningsprincip undanröjs. Liknande synpunkter framförs bl.a. av lant- brukshögskolmz.
Några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus Iiin anser att det av redovisningstekniska skäl vore ändamålsenligt om man vid taxe- ringen kunde såsom särskild delpost redovisa värdet av sådana bygg- nadstillbehör som avskrivs som inventarier. Länsstyrelsen anser vidare att en anvisning behövs om rätten till avdrag för värdeminskning av till uthyrd fastighet hörande industritillbehör. Begreppet reparation och un- derhåll av fastighet kan i fortsättningen få ett delvis nytt innehåll i vad avser uthyrd industribyggnad. Vidare bör det komma till klart uttryck i vad mån utbyte av industritillbehör kan anses som avdragsgill kostnad.
Förslagets betydelse för realisationsvinstbeskattningen behandlas av
Prop. 1973: 162 288
bl.a. lantbruks/zögskolan, länsstyrelsen i Malmöhus län, realisations- vinstkommittén och Lantbrukets skattedelegation. Länsstyrelsen i Mal- möhus län anser att det föreslagna begreppet, som inkluderar indu- stritillbehören, avsevärt förändrar det reella innehållet i realisations- vinstrcglerna. Länsstyrelsen anser det tveksamt om bl. a. överlåtelse av industritillbehör skall anses som överlåtelse av del av fastighet eller av lös egendom. Tillämpningen av den sehablonregel för realisationsvinst- beräkningen, som utgår från visst taxeringsvärde blir orimlig i fråga om industrifastigheter vars värde till stor del utgörs av uthyrda industri- tillbehör. Lantbrukslzögskolan anför bl. a. att man enligt de nya avskriv- ningsreglerna i fråga om rörelse och jordbruksfastighet på intäktssidan tar upp endast fastighetsvärdet exkl. de tillbehör vilka vid beräkning av värdeminskningsavdrag behandlas som inventarier. I de avtal om förvärv av fast egendom som nu upprättas måste en sådan uppdelning ske men tidigare har detta inte varit fallet. Om inte reglerna för beräkning av rcalisationsvinst på fastighet ändras, kommer under mycket lång tid att saknas delvärden på jordbruks- och rörelsefasligheter som kan användas vid realisationsvinstberäkningen. Realisationsvinstkomntitten anför bl.a. att det kan antas att bestämmelsernas utformning i viss utsträckning kan inverka på kommitténs uppdrag att göra en översyn av realisationsvinst- reglerna. Kommittén har ännu inte tagit slutlig ställning till spörsmå- len på det område av realisationsvinstbeskattningen som avser avyttring resp. upplåtelse av fastighet, varför det synes vara för tidigt att nu uttala sig om hur förslagens detaljföreskrifter kan tänkas påverka en kom- mande lagstiftning på detta område. Härtill kommer att det får anses mera väsentligt med en allmän anpassning av bestämmelserna om fastig- het i skatterätten till bl.a. fastighetstaxeringen än att de på något sätt tillrättaläggs med tanke på att realisationsvinstbeskattning even- tuellt kan aktualiseras i en viss bestämd situation. Kommittén beto- nar att det är av betydelse för realisationsvinstbeskattningen, att inte den. fasta relation som nu finns mellan å ena sidan en fastighets taxerings- värde och å den andra sidan dess marknadsvärde upplöses. Om man skall beräkna en fastighets hela värde, vilket kan bli erforderligt bl. a. i en upplåtelsesituation, synes man få utgå från fastighetens taxerings- värde, och det är i detta sammanhang vitalt, att taxeringsvärdet någor- lunda återspeglar fastighetens marknadsvärde.
Några remissinstanser har tagit upp vissa kapitalbeskattningsfrågor. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att i förslagen till 1 % SF och 22 ä 1 mom. AGF inte angetts att särskilt värde skall tas upp för sådana ledningar för elektrisk kraft som ingår i fastighet. Länsstyrelsen utgår vidare från att förslaget om särskild värdesättning av industritillbehör vid arvs— och gåvobeskattningcn skall göras av länsstyrelsen. Länsstyrel- sen ifrågasätter om en särskild ordning för värderingen bör tillskapas
Prop. 1973: 162 - 289
för detta fall. Lantbrukets skattedelegation anför att fastighetsinventa- rierna i räkenskaperna redovisas på kontot för maskiner och inventarier. Vid förmögenhetsbeskattningen måste då den del av det totala inventa- rievärdet som avser fastighetsinventarier utbrytas och särredovisas om inte en dubbelbeskattning skall ske vid förmögenhetstaxeringen. Denna bild kompliceras ytterligare av att i fråga om industrifastigheter indu- stritillbehör enligt 2 kap. 3 & JB inte skall ingå i fastighetsbegreppet, varigenom alltså gruppen fastighetsinventarier i räkenskaperna måste delas mellan dessa industritillbehör och industritillbehör i- övrigt, om förmögenhetsrcdovisningen skall kunna bli korrekt. '
Förslaget att man vid beräkning av stämpelskatt inte skall ta upp in— dustritillbehören med särskilt värde utöver taxeringsvärdet kritiseras av kammarkollegiet och kammarrätten i Stockholm. Dessa remissinstanser anser att även värdet av industritillbehör skall läggas till grund för be- räkningen av stämpelskatten eftersom det är fastighetsförvärvet som be- skattas. Kammarkollegiet föreslår att i 8 & stämpelskatteförordningen skall föras in en bestämmelse härom.
7.3.2 Frågor om fonderlng och placering Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Remissutfallet i förevarande frågor har redovisats i bihang till prome- morieförslaget om fastighetsbegreppet, till vilket hänvisas.
Prom'enzorieförslaget om fastighetsbegreppet
Förslaget att det förordade fastighetsbegreppet inte skall föranleda några ändringar i detta sammanhang i fonderings- och placeringsregler har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
8 Departementschefen
8.1. Allmänna synpunkter
Allmän fastighetstaxering, vilket innebär en nyvärdering av landets hela fastighetsbestånd, skall ske vart femte år. Senaste allmänna fas- tighetstaxering ägde rum är 1970. Nästa allmänna fastighetstaxering skall således ske år 1975 .
Det ursprungliga och alltjämt främsta syftet med fastighetstaxering- en är att ta fram underlag för den kommunala s.k. garantibeskatt- ningen. Fastighetstaxeringen utnyttjas emellertid också för en mängd andra ändamål, såväl på skatterättens område som i andra samman- hang, och synes snarare få ökad betydelse med tiden. Jag kan erinra om betydelsen för schablonbeskattningen av villor och för realisa- tionsvinstberäkningen, för att ta några exempel på användningen inom skatteområdet. Utanför skatterätten används uppgifter från fastighets-
Prop. 1973: 162 . 290
taxeringen i t.ex. fastighetsbelåning och för förvärvstillståndsärenden. En närmare översikt över de olika användningsområdena för fastighets- taxeringen eller uppgifter som därvid tas fram har lämnats 1 det före- gående (avsnitt- ? .1 och_2. 2)
Det totala taxeringsvärdet för skattepliktiga fastigheter uppgick vid 1970 års allmänna fastighetstaxering till omkring 258 miljarder kr., varav ca 33 miljarder kr. eller ungefär 12 % för kategorin jordbruks— fastighet oeh i det närmaste 225 miljarder kr. eller ca 88 % för kate- gorin annan fastighet. Antalet skattepliktiga taxeringsenheter uppgick totalt till drygt 2 milj. ., varav ca 350000 eller nästan 17*7 ,_o taxerades som jordbruksfastighet och återstoden, nagot över 1 ,7 milj. eller unge- fär 83%" mtaxerades som annan fastighet. .
Motsvarande siffror från den närmast föregående allmänna fastig- hetstaxeringen, som skedde år 1965, var följande. Det totala taxe- ringsvärdet belöpte sig till omkring 164 miljarder kr., varav ca 26 mil- jarder eller ungefär 16% avsåg kategorin jordbruksfastighet och ca 137 miljarder eller 84 % sålunda kategorin annan fastighet. Antalet . taxeringsenheter var totalt omkring 1,8 milj. Antalet enheter taxerade som jordbruksfastigheter var år 1970 ca 33 000 färre än år 1965, under det att antalet enheter taxerade som annan fastighet ökade från år 1965 till år 1970 med nära 300 000. _ ' . _
Den allmänna fastighetstaxeringen regleras av en mängd föreskrif- ter i olika författningar och anvisningar. En del av dessa föreskrifter, företrädesvis sådana som rör organisationsfrågor samt procedurer och längdföringen, har tillkommit på senare tid och inneburit relativt om- fattande moderniseringar och förbättringar (SFS-1968z729—734, SFS 1969: 210——211,709——710, SFS 1970: 231,673 och 935,SFS 1971: 171). Bl.a. har därigenom rationaliseringsvinster kunnat göras genom in- förandet av ADB-teknik. I stort sett är emellertid de materiella reg- lerna för värdering och åsättande av taxeringsvärde av rätt gammalt datum, även om också här en modernisering och rationalisering av metodiken kunnat genomföras tack vare förutvarande riksskattenämn- ' dens och nu riksskatteverkets möjligheter att meddela anvisningar. - -
Under en taxeringsperiod, dvs. åren mellan två allmänna-fastighets- taxeringar, sker s.k. särskild fastighetstaxering" av alla fastigheter. Detta innebär dock, för huvuddelen av landets fastigheter, inte någon ny värdering eller särskild prövning.- "Genom ett formellt nytt beslut varje taxeringsår fastställs föregående års taxeringsvärde. I-vissa när- mare i kommunalskattelagen (1928: 370, KL) angivna fall kan dock ny— taxering ske även under taxeringsperioden. Reglerna för den särskilda fastighetstaxeringen har helt nyligen genomgått en genomgripande ändring (prop. 1972: 49, SkU 1972: 23, rskr 1972: 164, SFS 1972: 169— 171). - -
Prop. 1973: 162 291
Trots de sålunda fortlöpande revideringarna av det omfattande för- fattningskomplex som berör fastighetstaxeringarna kvarstår åtskilligt reformarbete. Vad som behöver göras kan i" princip uppdelas på tre huvudfrågor, nämligen frågan om det skatterättsliga faStighetshegreppet och den därmed sammanhängande bestämningen av begreppet taxe- ringsenhet, den materiella frågan om grunderna för taxeringsvärdet, dvs. värderingsunderlag och värderingsmetod samt frågan om ny or- ganisation av prövningsinstansen efter 1971, års länsstyrelsereform.
Frågan om det skatterättsliga fastighetsbegreppet fick aktualitet ge- nom att lagen (1895: 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra upphörde att gälla den 1 juli 1967 på civilrättens område. Där gäller f.n. bestämmelser i jordabalken (JB). För skatterättens vid- kommande gäller fortfarande 1895 års lag provisoriskt. Frågan om det skatterättsliga fastighetsbegreppet har utretts av en sakkunnig i be— tänkandet (Ds Fi 1971: 15) Det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Bc- tänkandet har remissbehandlats.
De övriga nyssnämnda huvudfrågorna har behandlats av 1971 års fastighetstaxeringsutredning i betänkandet (SOU 1973: 4) Fastighets- taxering. Ävcn detta betänkande har remissbehandlats.
I detta sammanhang bör även nämnas frågan om behandlingen i beskattningshänseende av s.k. gemensamhetsanläggningar. "Förslag i ämnet har lagts fram av samma sakkunnig som enligt vad nyss nämnts utrett frågan om det skatterättsliga fastighetsbegreppet. 'Förslaget' åter—' finns i en promemoria (Ds Fi 1972: 11) angående beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar, som också remissbehandlats.
Slutligen bör påpekas att betänkandet (Ds Fi 1971: 1.5) Det skatte- rättsliga fastighetsbegrcppet samt vissa andra fastighetstaxeringsrättsliga frågor överarbetats i en promemoria (Ds Fi 1973: 7) angående fastig- hetsbegreppet i skatterätten, m.m. Promemorian har utarbetats inom fi- nansdepartementet och remissbehandlats tillsammans med en samman- ställning av remissutfallet såvitt avser betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Sammanställningen återfinns i bihang till prome-' morian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m.
I det följande avser jag att ta upp de här berörda spörsmålen till närmare behandling vart och ett för sig.
Dessförinnan vill jag emellertid i korthet yttra mig om framförda önskemål om ett uppskjutande av 1975 års allmänna fastighetstaxering. Sadana önskemål tycks förekomma varje gång som det blir aktuellt med en allmän fastighetstaxering och förestavas i huvudsak — helt naturligt —- av farhågor för att ökade taxeringsvärden skall leda till skärpt beskattning. Från den principiella och viktiga utgångspunkten om jämnhet och rättvisa i taxeringen kan emellertid-långa uppehåll mel- lan de allmänna fastighetstaxeringarna inte tolereras. Dessutom måste
Prop. 1973: 162 . 292
man beakta det inflytande på prisutvecklingen som taxeringsvärdet har. Olyckliga snedvridningar i fastighetsprisutvecklingen kan således bli följden av att den allmänna fastighetstaxeringen skjuts upp. Jag kan med hänsyn till det nu anförda inte ansluta mig till tanken på ett uppskov. Verkningarna i inkomst- och förmögenhetsskattehänseende får studeras när fastighetstaxeringens preliminära uppgifter om utfallet föreligger och åtgärder i syfte att motverka eventuella omotiverade skatteskärpningar diskuteras i detta sammanhang. _
Vidare vill jag påpeka att en fråga som rör 1975 års allmänna fas- tighetstaxering inte behandlas i denna proposition. Frågan rör taxe- ring av vattenfallsfastigheter och övervägs f.n. inom finansdeparte- mentet. Förslag i ämnet avses skola föreläggas nästa års riksdag.
Den föreliggande propositionen behandlar huvudsakligen frågor om fastighetstaxering. I det sammanhanget kommer emellertid några kon— sekvensändringar att föreslås om inkomst- och förmögenhetsbeskatt- ningen. Sådana ändringar har nu varit aktuella även i fråga om gemen- samhetsanläggningar enligt lagen (1966: 700) om vissa gemensamhets- anläggningar. Som nämnts föreligger ett utredningsförslag i detta ämne. Emellertid har bl.a. under remissbehandlingen av sistnämnda förslag framkommit önskemål om en översyn av beskattningen av inte bara gemensamhetsanläggningar utan även av andra slag av samfällig- heter. Vidare har riksdagen medan arbetet med föreliggande proposition pågått förelagts förslag till anläggningslag och lag om förvaltning av samfälligheter (prop. 1973:160). De bcskattningsfrågor som rör olika" samfälligheter bör därför övervägas ytterligare inom finansdepartemen- tet innan förslag till nya beskattningsregler i dessa frågor framläggs.
Totalutgiftcrna för 1970 års allmänna fastighetstaxering uppgick till ca 32 milj. kr. I beloppet ingick även landstingens och kommunernas kostnader. Fastighetstaxeringsutredningen har gjort en beräkning av den kostnadshöjning, som man skulle ha att räkna med om man ge- nomför utredningens förslag. För jämförelsens skull har vid beräk- ningen i tillämpliga delar använts de ersättningsnormer som gällde vid 1970 års taxering. Merkostnaderna skulle då uppgå till omkring 725 000 kr.
8.2. Fastighetsbegreppet
Begreppen fast egendom och fastighet används på mångskiftande om- råden inom lagstiftningen. Av historiska skäl är behovet av och be- greppsbildningen kring dessa juridiska distinktioner emellertid främst att söka inom civilrätten. Såväl de legala definitionerna som flertalet rättsregler av väsentlig betydelse i sammanhanget återfinns i JB eller till JB knuten lagstiftning. När emellertid bestämmelser erfordras i
Prop. 1973: 162 293
fråga om fast egendom eller fastighet i annat avseende än det som omedelbart rör civilrättsliga förhållanden, brukar man allmänt an— vända de civilrättsliga begreppen och rättsreglerna. Så är i princip för- hållandet även beträffande skatterätten.
Den grundläggande bestämmelsen, som ges i 4 & tredje stycket KL. är av den innebörden att civilrättsliga regler skall bestämma omfatt- ningen av begreppet fastighet såvitt gäller tillämpningen av KL. Som jag framhållit i det föregående har emellertid de civilrättsliga regler- na nyligen ändrats, under det att de skatterättsliga bestämmelserna i avvaktan på närmare utredning materiellt sett fick kvarstå oföränd- rade.
De nya civilrättsliga reglerna i JB har i väsentligt avseende fått be- hålla äldre bestämning av vad som är fastighet och fast egendom. En betydelsefull utvidgning har emellertid skett. Utöver de tidigare huvud- sakliga tillbehören till fastighet — byggnader, andra direkta fastig- hetstillbehör samt byggnadstillbehör, bl.a. s.k. fasta maskiner — hän- förs nämligen numera även s.k. industritillbehör till fast egendom. In- dustritillbehör är maskin och annan utrustning som tillförts industri- fastighet för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg är dock inte industritill- behör.
En omedelbar tillämpning av det utvidgade civilrättsliga fastighets- begreppet på skatterättens regler skulle ha medfört långt gående rubb- ningar i beskattningshänseende, rubbningar som dels var svåra att förutse till sin exakta innebörd, dels — såvitt principiellt sett kunde bedömas redan vid genomförandet av den nya civilrättsliga reglering- en —— inte var önskvärda. Mot denna bakgrund tillkallades år 1966
en särskild sakkunnig för att se över reglerna för det skatterättsliga fastighetsbegreppet och därmed sammanhängande frågor. Under ut- redningsarbetets gång tillskapades nya regler för avskrivning av fas— tighet och inventarier i förvärvskällorna inkomst av annan fastighet och inkomst av rörelse (prop. 1969: 100, BeU 1969: 45, rskr 1969: 233, SFS 1969: 363—364). '
Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet, som lämnades år 1972, utmynnar i korthet i att man inom skatterätten såvitt gäller rörelsefastigheter bör hänföra till fastighet endast sådana delar av fastig- het som enligt de nya avskrivningsreglerna inte kan avskrivas enligt reglerna för inventarieavskrivning. Andra delar av fastigheten bör så- ledes behandlas som lös egendom. I betänkandet framhölls att motsva- rande synsätt principiellt sett borde tillämpas för bedömningen av be- greppet jordbruksfastighet. Jag vill erinra om att nya avskrivningsreglcr numera också genomförts för förvärvskällan jordbruksfastighet (prop. 1972z120, SkU 1972: 67, rskr 1972: 343, SFS 1972: 741—747). Dessa avskrivningsregler motsvarar i stora delar vad som gäller i fråga om rö— relsefastigheter.
Prop. 1973: 162 294
Vid remissbehandlingen av detta betänkande framfördes åtskillig kritik mot förslaget. Det framhölls bl. a. att'förslaget innebar" en avse- värd minskning av kommunernas inkomster genom garantibeskattning- en men att förslagets konsekvenser på denna punkt inte var närmare belysta. Dessutom framhölls att förslaget var behäftat med sådana tek- niska brister att det inte kunde genomföras. En av fastighetstaxering- ens grundprinciper är att värderingen-skall ske med utgångspunkt i det allmänna saluvärdet. Att vid sådant förhållande skapa ett värde- ringsunderlag för byggnadsskal m.m. som enligt förslaget skulle hän- föras till fastighet och sålunda. värderas, ansågs ogörligt av många -' remissinstanser, bl.a. av 1971 års fastighetstaxeringsutredning. Fastig- hetsprisstatistiken, som utgör det huvudsakliga underlaget för fast- ställande av prisnivån och som därför har avgörande betydelse för värderingen, bygger nämligen på de civilrättsliga fången. Ur denna statistik kan man inte ta fram siffror avseende inventariebestånd som civilrättsligt hör till fastigheten och endast såvitt gäller avskrivning i besk attningshänseende behandlas som lös egendom."
I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. har som nyss framhållits frågan ånyo setts över, varvid hänsyn tagits till den remisskritik som "riktats mot den sakkunniges förslag. Enligt det överarbetade förslaget anses det civilrättsliga fastighetsbegreppet skola i princip gälla inom skatterätten. För byggnad på ofri grund skall, som hittills, reglerna för fastighet äga motsvarande tillämpning. För att i möjligaste mån bibehålla effekterna i garantiskattehänseende föreslås emellertid att industritillbehören skall undantas från underlaget vid beräkning av garantibeloppet. Vissa specialbestämmclser för indu- stritillbehör har enligt förslaget visat sig nödvändiga också såvitt gäller arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen.
Vid remissbehandlingen av det överarbetade förslaget har motta— gandet varit övervägande positivt. På vissa håll bland näringslivets or- ganisationer anses emellertid att den sakkunniges förslag bör genom- föras.
För egen del vill jag framhålla följande. Frågan om den skatte- rättsliga definitionen av fastighetsbegreppet kan synas vara en fråga av underordnad betydelse. De rättsreglervi f.n. har fungerar på det stora hela taget rätt väl. Att märka är då att vi egentligen inte arbe- tar med något enhetligt fastighetsbegrepp. Så t. ex. används inom fas— tighetstaxeringen det traditionella fastighetsbegreppet så som det så småningom kommit att utarbetasvid tillämpningen av 1895 års numera civilrättsligt avskaffade regelsystem, kompletterat med de föreskrifter som föranleds av bestämmelserna om fastighetsregistrering och som behövs för indelning i taxeringsenheter och längdföring. När det gäl- ler skattepliktens omfattning finns särskilda regler, som tar sikte när- mast på fastighetens användning och som-ingalunda strikt följer fas-
Prop. 1973: 162 ' 295
tighetsbegreppet såsom det annars är vedertaget. Vidare har," som fram- går av det föregående, för inkomsttaxeringens vidkommande numera införts avskrivningsregler för rörelse- och jordbruksfastigheter enligt vilka regler det traditionella fastighetsbegreppet materiellt sett helt och hållet genombrutits och ersatts med företagsekonömiskt motive- rade distinktioner. Även på andra områden inom skatterätten," t. ex." såvitt gäller kapitalbeskattningen och mervärdeskatten, är fastighets- begreppet inte enhetligt. '
Just detta på senare tid manifesterade behov av differentierade rätts- regler för olika funktioner inom skatterätten leder emellertid enligt min mening till att man bör överge tanken på att skapa ett 'särskilt skatterättsligt fastighetsbegrepp. Detta kan ju ändå knappast göras enhetligt. Den enklaste och'från terminologisk synpunkt redigaste lag- stiftningsmetoden synes därför vara "att helt begagna sig av de civil- rättsliga definitionerna och med utgångspunkt häri meddela de sär- föreskrifter som behövs i de olika sammanhangen. Det överarbetade förslaget i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. innebär en lösning efter de linjer som jag nu har uttalat mig för. Till den författningsmässiga utformningen liksom effekterna härav i ma- - teriellt avseende återkommer jag i det följande.
8.3. Materiella regler för fastighetstaxeringen
8.3.1. Fastighet och skatteplikt
Vid fastighetstaxeringen bestämmer man underlaget för beräkning av garantibelopp samt av inkomsten delvis i förvärvskällorna jordbruksfas- tighet, annan fastighetoch rörelse. Någon ändring i detta hänseende är inte avsedd. Tvärtom får det anses önskvärt att fastighetstaxeringen ut- nyttjas så långt det är möjligt för att få fram underlag för inkomsttaxe- ringen.
F.n. finns inte någon bestämmelse om att man vid fastighetstaxe- ringen skall besluta huruvida fastighet är skattepliktig eller inte. Denna fråga är emellertid av stor betydelse för fastighetstaxeringen.och påver- kar frågorna om indelning i taxeringsenheter och längdföring såväl som själva värderingen. Det förefaller lämpligt att föreskriva att frågan om skatteplikt prövas vid fastighetstaxering, vilket f..n. sker i' praktiken. Jag vill erinra om att nytaxering under taxeringsperioden skall ske redan en- ligt gällande bestämmelser, om förhållandena föranleder ändring i skat- tepliktshänseende. Några olägenheter av att frågan om skatteplikt av- görs i fastighetstaxeringssammanhang torde inte uppkomma. Förslaget i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m_. m. att byta . ordet skatteplikt mot ordet garantiplikt och därav följande konsekvens- . .
ändringar finner jag inte motiverat. . . Fastighetstaxeringsutredningen har ansett att reglerna om undantag
Prop. 1973: 162 296
från skatteplikt är otidsenliga och även i andra hänseenden otillfreds- ställande. Utredningen har emellertid ansett det ligga utanför sitt upp- drag att göra en mera genomgripande översyn av dessa regler men anser liksom åtskilliga remissinstanser att en sådan översyn bör ske.
Utredningen har dock redan nu —— till anpassning av nya regler i na- turvårdslagen (1964: 822) —— föreslagit att naturminnen enligt äldre lag- stiftning i fortsättningen inte skall vara undantagna från skatteplikt. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag tillstyrker förslaget liksom förslaget att man vid-värderingen skall beakta be- slutade skyddsföreskrifter enligt naturvårdslagen, lagen (1942: 350) om fornminnen, lagen (1960: 690) om byggnadsminnen eller jämförlig lagstiftning. Detta gäller i första hand naturreservat. Regleringen av denna värderingsfråga bör emellertid ombesörjas av riksskatteverket. Sär— skilda föreskrifter därom i KL finner jag inte nödvändiga.
Andra frågor som rör omfattningen av skattepliktcn än vad som direkt föranleds av förslagen till fastighetsbegrepp inom skatterätten är jag inte beredd att diskutera i detta sammanhang.
I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. har föreslagits ytterligare en del ändringar i reglerna om skatteplikt. Dessa ändringar utgör konsekvenser av förslaget att i fortsättningen tillämpa det civilrättsliga fastighetsbegreppet inom skatterätten. För att bibehålla ett i princip såvitt möjligt oförändrat underlag för beräkning av garanti- beloppet föreslås att industritillbehör enligt 2 kap. 3 & JB inte skall vara skattepliktiga. Vidare föreslås att värdet av industritillbehör inte skall ingå i taxeringsvärdet.
Enligt 2 kap. 1 5 andra stycket JB skall till fastighet höra byggnad el- ler annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är av- sedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut till förmån för far- tigheten och inte hör till den fastighet där den finns. Enligt gällande praxis vid fastighetstaxeringen har sådana byggnader inte taxerats till- sammans med den härska-nde fastigheten. Vid en tillämpning av det ci- vilrättsliga fastighetsbegreppet skulle ledningar för elektrisk ström som innehas med servitut och som enligt särskild bestämmelse i 4 & tredje stycket KL inte anses såsom fastighet, hänföras till fastighet och taxeras ' tillsammans med den härskande'fastigheten, om man inte inför en un- dantagsbestämmelse. I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, rn. m. föreslås att ledningar av nu avsedd typ undantas från skatteplikt. Motsvarande förhållande synes gälla i fråga om vattenled- ningar. Är dessa belägna utanför fastigheten med vattenverk och pump- hus, taxeras de enligt gällande praxis inte, även om de innehas med ser- vitut. På grund av bestämmelsen i 2 kap. 1 5 andra stycket JB skulle emellertid taxering ske, om förslaget i fråga om fastighetsbegreppet god—'
Prop. 1973: 162 297
tas. Därför föreslås i nyssnämnda promemoria att ledningar till "allmän va—anläggning enligt lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avlopps- . - anläggningar skall undantas från skatteplikt. Därvid är att märka att avloppsledningar och avloppsanläggningar redan nu är undantagna från skatteplikt. Vidare föreslås i promemorian att man skall bortse från ledningar för elektrisk ström och för allmän va-anläggning — liksom från industritillbehör — då man åsätter taxeringsvärde.
Förslaget att undanta industritillbehören från skatteplikt för att bi- behålla kontinuiteten i fråga om underlaget för beräkning av garantibe- lopp har mottagits positivt av flertalet remissinstanser. Åtskilliga fram- håller emellertid att det kommer att uppstå problem vid gränsdrag- ningen mellan industritillbehör och byggnadstillbehör. Enligt min me- ning bör promemorieförslaget godtas. Gränsdragningssvårigheter kom- mer att uppstå hur man än drar gränsen för vad som skall ingå i under- laget för garantibeloppet och alltså såväl om man från taxeringen un- dantar tillgångar för vilka avskrivning sker enligt reglerna för maskiner och andra inventarier som om man blir tvungen att skilja mellan indu- stritillbehör och lös egendom. Den särskilda svårighet som är förknippad med de s.k. skräddarsydda industribyggnaderna har uppmärksammats i promemorian. Ett tolkningsuttalande har gjorts i prop. 1966: 24 (s. 90). Detta tolkningsuttalande, till vilket jag till fullo ansluter mig, innebär att i det fall en industribyggnad inte är åtminstone begränsat användbar inom annan industriell verksamhet, byggnadens maskinella utrustning bör betraktas som byggnadstillbehör och inte som industritillbehör. Det- samma gäller även ombyggnaden runt en anläggning utgör ett i sig täm- ligen värdelöst skal och måste rivas om anläggningen skall flyttas. Vad som i övrigt anförts i promemorian i detta hänseende kan jag godta.
Förslaget att ledningar för elektrisk ström skall undantas från skat- teplikt har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Statens vattenfalls- verk, Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen anser att befrielsen från skatteplikt bör avse även vissa andra eldistributions— anläggningar än ledningar för elektrisk ström, såsom transformator— och kopplingsstationer på kraftdistributions- och kraftöverföringsnätet. Taxeringen av dessa stationer skulle bli besvärlig och inte medföra taxe- ringsvärden av betydelse. Kostnaderna för anläggningarna täcks genom avgifter enligt taxor som bygger på självkostnadsprincipen.
Största delen av de transformator- och kopplingsstationer som ingår i kraftöverförings- och kraftdistributionsnätet torde inte ha taxerats vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, eftersom värdet av dem i allmän- hct understeg 5 000 kr. Om de innehas med servitut, skall emellertid en- ligt det nu diskuterade förslaget deras värde i vissa fall läggas till värdet av den härskande fastigheten. Därigenom kommer underlaget för beräk- ning av garantibeloppet att ökas. Även i fråga om sådana större anlägg-
Prop. 1973: 162 298
ningar som inte taxerades tidigare eftersom de inte ansågs som byggnad '- men som i och med ett genomförande av förslaget torde komma att till- höra en härskande fastighet kan en utvidgning av skattepliktcn komma att bli följden. En sådan effekt är emellertid inte önskvärd. Dessutom uppkommer olägenheter och merarbete i värderingshänseende som inte uppvägs av några samhällsekonomiska vinster. Sålunda skulle man bli tvungen att taxera mer än 100 000 transformator- och kopplingsstatio- ner. Stationer av nu angiven art kan jämföras med järnvägsstationer och landsvägsbroar, vilka liksom järnvägs- och landsvägsnätet är befriade från skatteplikt. '
Mitt förslag i detta hänseende är således" att såväl ledningar som transformator- och kopplingsstationer som ingår i kraftöverförings- och kraftdistributionsnätet skall undantas från skatteplikt. Transformator-" och kopplingsstationer som direkt hör till kraftverk skall dock givetvis inte undantas. ' ' '
Förslaget att ledningar för allmän va-anläggning skall undantas från skatteplikt tillstyrks av remissinstanserna. Det bör enligt min mening' genomföras. För att nå överensstämmelse vid behandlingen av olika ty- per av va-anläggningar anser jag emellertid att befrielsen från skatte- plikt bör avse även pumpstationer, pumpanläggningar och pumpar på vattenledningssystem. Motsvarande anläggningar m.m. i avloppssystem är redan nu befriade från skatteplikt. Den nu föreslagna utvidgningen av befrielse från skatteplikt innebär inte skattebortfall av någon bety- delse. Vidarc har från en del håll framhållits att ledningar i olika för- sörjnings- och kommunikationssystem _ såsom t. ex. Aktiebolaget Syd-- vattens vattenförsörjningssystem.för vissa delar av Skåne — bör kunna befrias från skatteplikt även om de endast indirekt ägs -av sta't eller kommun och inte ingår i allmän va-anläggning enligt lagen om all- männa vatten- och avloppsanläggningar. Jag anser dessa synpunkter- värda att överväga. Överväganden i denna fråga liksom angående skat- tepliktsförhållandena för t. ex. vissa ledningsliknande tunnlar och pipe— lines bör emellertid ske i annat sammanhang. ' '
8.3.2 T axeringsenhet, samfälligheter m. m. Taxeringsenl'zet I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, rn. m.'har' bestämmelserna om taxeringsenhet föreslagits moderniserade. Förslaget anknyter till den principiella systematiken för"nuvarande-bestämmelser. Liksom hittills avses sålunda fastighetsindelningen enligt de officiella fastighetsregistren utgöra grundval för bildandet av taxeringsenheter." Emellertid förordas i promemorian längre gående anpassning än f. n. till de civilrättsuga reglerna .om fastighet, fastighetsbildning och fastighets- registrering. Vidare föreslås i promemorian, till skillnad mot 'vad som nu
Prop. 1973: 162 ' 299
gäller, att särskild taxeringsenhet inte skall 'bildas av" värdedel för Vilken skatteplikt inte föreligger. Skälet härtill är att samkörning då inte kan ske med de register som handhas av centralnämnden för fastig- hetsdata (CFD).
Remissinstanserna har allmänt accepterat förslaget i princip. Register— ' fastigheten skall således bilda den primära taxeringsenheten. Sekundära ' taxeringsenheter sägs liksom nu böra få komma till stånd genom upp'del- ning av den primära enheten. En uppdelning bör kunna grundas- t. ex. på skilda sätt att använda olika delar av den primära enheten. Tertiära enheter bör vida-re liksom nu få bildas vid olika former av gemensam användning av primära eller sekundära enheter. Till det här skisserade förslåget till principiell uppbyggnad av taxeringsenhetssystemet kan även jag ansluta mig. ' ' '
Till den primära taxeringsenheten, registerfastigheten, skall enligt promemorieförslaget höra alla tillbehör till fastighet. Som en följd av de- civilrättsliga reglerna kommer härigenom byggnad som uppförts med stöd av servitut att omfattas av den taxeringsenhet som den härskande faStigheten utgör, och detta även om byggnaden ligger i en annan kom- mun än den härskande fastigheten. Någon invändning häremot har inte gjorts i remissyttranden'a, och jag godtar en sådan ordning.
I detta sammanhang vill jag behandla ett förslag i promemorian som väckt intresse under remissbehandlingen och som innebär attfastighcts- del inte skall få utgöra särskild taxeringsenhet innan fastighetsdelen av- styckats. Enligt Skatterättslig praxis anses den som köpt en fastighet eller fastighetsdel såsom ägare i och med att köpckontrakteller motsvarande ' handling undertecknats. Härvid saknar det således betydelse om fastig- hetsbildning, som fånget förutsätter, rättsligen genomförts. Garantibe- lopp bestäms för fastighetsdelen. Den är även underkastad förmögen- hetsskatteplikt. Vidare beaktas fastighetsdelen vid beräkning av inkomst i den av köparens förvärvskä-llor vari fastighetsdelen ingår. Vid tillämp- ning av reglerna om skatt för realisationsvi-nst räknas innehavstiden från dagen för kontraktet. Enligt nuvarande regler kan ny taxeringsenhet bildas av fastighetsdelen året efter köpet även om det inte föranlett fas- tighetsbildning. En förutsättning är emellertid att köpet avsett ett areal-- förvärv, dvs. ett på marken bestämt område. S. k. sämjedelning efter den 1 juli 1962 föranleder däremot "inte att ny taxeringsenhet skall bildas. Sämjelotten har då ansetts som'en ideel' andel i fastigheten, och sådana andelar bryts inte ut till särskilda taxeringsenheter.
Förslaget att särskild taxeringsenhet inte skall få bildas förrän fastig-- hetsbildning rättsligen skett och sålunda fastigheten registrerats liksom, i konsekvens härmed, att särskild taxeringsenhet inte skall bildas i de fall ett fång blir ogiltigt till följd av att fastighetsbildningen inte kan genom-: föras har föranlett meningsskiljaktighcter bland remissinstanserna..—De
Prop. 1973: 162 300
flesta är positiva till förslaget. Åtskilliga har dock anmärkt att en lång tid, ibland flera år, kan förflyta innan fastighetsbildningsmyndigheten avgör ansökningar om fastighetsbildning. Härigenom skulle fastighetsde- lar sakna taxeringsvärde under mellantiden, vilket i sin tur kan skapa svårigheter i taxeringsarbetet.
Från lantmäteristyrelsen har inhämtats att antalet oavgjorda ansök— ningar om avstyckning vid åreskiftet 1972—1973 uppgick till samman- lagt omkring 25 000. Därav grundade sig ca 10 000 på fång av olika slag. Under senare år har fastighetsbildni-ngsmyndigheterna avgjort minst 25 000 avstyckningsärenden om året. Den genomsnittliga vänteti- den utgör således omkring ett år I flertalet fall är väntetiden dock mindre än ett år.
Enligt min uppfattning bör praktiska hänsyn få spela den avgörande rollen i den här diskuterade frågan. Av det nyss anförda framgår att man inom skatterätten har behov av att särskilt för sig behandla fastig- hetsdel, som ännu inte rättsligen avskilts. Vidare kan nämnas att ett stort antal taxeringsenheter, som "bildats med stöd av nuvarande regler, omfattar fastighetsdelar som fortfarande inte blivit registrerade som sär- skilda fastigheter men som alltså redan har utrustats med taxeringsvär- den. Någon ändring av nu gällande ordning bör således inte ske på denna punkt.
En annan fråga, som också den rör uppdelning i sekundära enheter på grundval av ägandeförhållandena, har tagits upp av byggnadsstyrelsen. Styrelsen anser att det är önskvärt: av redovisningstekniska skäl att varje verk blir taxerat för sin förvaltningsdel av statligt ägda fastigheter. Detta innebär att t. ex. domänverkct taxeras som innehavare av marken och byggnadsstyrelsen för byggnaderna. Som förvaltande myndigheter kan knappast komma i fråga andra än byggnadsstyrelsen, domänverket, fortifikationsförvaltningen och lantbruksnämnderna.
En uppdelning av den primära taxeringsenheten i det hänseende byggnadsstyrelsen föreslagit synes inte föranleda olägenheter vid taxe- ringen. En uppdelning av nu avsett slag bör emellertid få ske endast mellan mark å ena sidan och byggnader å andra sidan. Däremot bör uppdelning t. ex. i procentuella delar eller mellan våningar i en byggnad inte få äga rum, eftersom då samkörning med CFD:s register inte kan ske.
Förslagen om sammanföring till tertiära enheter har på det hela taget mottagits positivt. Skogsindustriernas samarbetsutskott har ansett att förslaget att bilda stora skogliga taxeringsenheter är riktigt från värde- rings— och fastighetsta-xeringsSynpunkt. Samarbetsutskottet har samtidigt framhållit att regeln inte bör göras tvingande med hänsyn till den'inver- kan som indelningen i taxeringsenhet har på de fasta avdragen för bo- stadsbyggnad vid realisationsvinstbeskattningen. Jag vill i detta avseende
Prop. 1973: 162 301
hänvisa till vad realisationsvinstkommittén anfört i sitt remissyttrande. Kommittén framhåller att reglerna om fastighet och fastighetstaxering i första hand måste bestämmas. De problem som kan uppkomma i fråga om regleringen av realisationsvinstbeskattningen anser kommittén kunna bemästras utan större svårigheter. Av kommitténs yttra-nde framgår vi- ' dare att kommittén särskilt har uppmärksammat frågan om sambandet mellan bestämningen av taxeringsenheter och de fasta avdragen för bo- stadsbyggnader. Kommittén förordar att man vid fastighetstaxeringen redovisar uppgifter om bostadsbyggnaderna.
Sammanfattningsvis vill jag sålunda framhålla att jag ansluter mig till promemorieförslaget såvitt gäller bildandet av taxeringsenhet utom på en punkt, nämligen när det gäller fastighetsdelar, som ännu inte utgör rättsligen bildade fastigheter. Där anser jag att man bör behålla nuva- rande ordning.
Samfälligheter m. m.
Särskilda regler för" fastighetstaxering finns för endast ett fåtal typer av samfälligheter, t. ex. häradsallmänningar och s.k. bcsparingsskogar. Dessa samfälligheter utgör särskilda taxeringsenheter. En särskild regel gäller dock för samfälligheter, som undantagits vid skifte och som inte står under särskild förvaltning. Värdet av sådan samfällighet skall tas upp som värde av särskild förmån vid taxering av den andelsberättigade egendomen. Praxis vid fastighetstaxering av samfälligheter är att man bildar särskild taxeringsenhet av alla samfälligheter som står under sär- skild förvaltning av juridisk person. I fråga om andra slag av samfällig- heter fördelas värdet mellan de fastigheter som har del i samfälligheten.
I promemorian angående beskattning av vissa gemensamhetsanlägg- ningar har föreslagits att värdet av gemensamhetsanläggning, som bil- dats enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, alltid skall för- delas på de fastigheter som ingår i samfälligheten. De remissinstanser som yttrat sig i frågan har i de flesta fall uttalat sig för att man bör söka en samtidig lösning för alla slag av samfälligheter. Många remissinstan- ser har dessutom ansett önskvärt att även närliggande problem, som rör taxeringen av anslutningsavgifter, anläggningsbidrag rn. m., behand— las i detta sammanhang.
Reglerna vid fastighetstaxering av samfälligheter bör i första hand ' möjliggöra en realistisk värdering enligt förhållandevis enkla metoder. Man bör dessutom i detta speciella avseende, likaväl som rent allmänt sett, sträva efter att göra fastighetstaxeringen så användbar som möjligt som underlag vid inkomsttaxeringen. Vidare bör även taxeringen av samfälligheter så långt som möjligt ske på grundval av en samordning med fastighetsregistret och CFD:s register. Reglerna om taxering av -
Prop. 1973: 162 302
samfällighet bör därför ha sin utgångspunkt i de_civilrättsliga reglerna om samfällighet. : '
Samfällighet är enligt 1" kap. 3 & fastighetsbildningslagen (1970: 988) mark som hör till flera fastigheter gemensamt. Sådan samfällighet är liksom fastighet registerenhet i fastighetsregistret. Det hade-varit lämp- ligt, om samfällighet av nu nämnt slag, dvs. mark som är gemensam för flera fastigheter (i det följande benämnd marksamfällighet) hade kunnat utgöra taxeringsenhet. Därigenom hade bl. a. enhetlig arealredovisning kunnat ske i fastighetsregistret och fastighetslängden. Emellertid kom- mer registreringen av marksamfälligheterna, såvitt nu kan bedömas, vid 1.975 års allmänna fastighetstaxeringvattvara genomförd endast inom begränsade delar av-landet. En sådan lösning måste-därför skju- tas på framtiden. .
Föreskrifter om förvaltning av marksamfälligheter lämnas f. n. i förs— ta hand i särskilda lagar för häradsallmänningar, för vissa allmännings- skogar och för bysamfälligheter. Dessa lagar är lagen (1952: 166) om häradsallmänningar (häradsallmänningslagen), lagen (1952: 167) om all- männingsskogar i Norrland och Dalarna (allmänningsskogslagen) samt lagen (1921: 299) om förvaltning av bysamfälligheter (bysamfällighetsla— gen). Bysamfällighetslagens förvaltningsregler gäller även för förvalt- ningen av marksamfälligheter, som bildats "enligt annan lag, om denna inte innehåller särskilda förvaltningsbestämmelser.
Ett förslag om bl. a. nya förvaltningsregler för samfälligheter har nu- mera förelagts riksdagen i prop. 1973: 160. Kommer detta förslag "att ge- nomföras, blir innebörden härav att nya förvaltningsregler kommer att gälla för de marksamfälligheter, där förvaltningen nu regleras av bysam- fällighetslagen. Denna lag avses nämligen bli ersatt av en lag om förvalt- ning av samfälligheter. Den nya lagen avses emellertid komma" att till- lämpas inte bara på marksamfälligheter utan även på anläggningar, som enligt lag är gemensamma för flera fastigheter, s.k. anläggnings- samfälligheter. För både marksamfälligheter och anläggningssamfällig— heter förutsätts enligt lagen om förvaltning av samfälligheter två för- valtningsformer komma i fråga, nämligen föreningsförvaltning och del- ägarförvaltning. Vid föreningsförvaltning bildas en juridisk person.
De materiella reglerna för 'anläggningssamfälligheter avses skola i hu— vudsak samlas i en anläggningslag. Även ett förslag i detta ämne har förelagts riksdagen i prop. 1973: 160. Bestämmelserna i den föreslagna lagen är avsedda att träda i stället för främst lagen om vissa gemen- samhetsanläggningar samt 1, 2 och 4 kap. i lagen (1939: 608) om en- skilda vägar. För taxeringens del är de avsedda sakliga ändringarna av endast mindre betydelse.
I promemorian angående beskattning av vissa gemensamhetsanlägg- ningar har som nyss nämnts föreslagits att värdet av gemensamhetsan—
Prop. 1973: 162 303
läggning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar alltid skall fördelas på de fastigheter som deltar i anläggningen. Detta skulle i och för sig överensstämma med den fastighetsrättsliga registreringen sådan - denna är ordnad f. n. Det är dock avsett att sådana anläggningssamfäl- ligheter som inrättas med stöd av anläggningslagen skall redovisas i fastighetsregister. ..
Promemorieförslaget har emellertid inte helt och hållet accepterats av remissinstanserna. Meningarna har varit delade, i synnerhet när det gäl- ler frågan huruvida anläggningssamfällighet som förvaltas av juridisk person skall medföra bildande av särskild taxeringsenhet eller ej. .
En lämplig utgångspunkt för ställningstagande i frågan'om taxering av samfälligheter är enligt min mening praktiska överväganden för vår- deringsarbetet. Därvid bör också i förenklingssyfte undersökas i vilken utsträckning likformiga regler kan åstadkommas.
Normalt sett torde det inte möta några svårigheter att värdera en an- del i samfällighct tillsammans-med den delägande fastigheten. Samfällig- heter av olika sla-g bör således, liksom nu ofta är fallet i praxis, inte bilda särskilda taxeringsenheter. Vissa samfälligheter bör emellertid un- dantas från denna huvudregel. Undantaget bör i princip avse samfällig- - heter som står under särskild förvaltning av juridiska personer. Det_rör sig här ofta om samfälligheter av stort ekonomiskt värde. Värderings- tekniskt sett är det härvid betydligt enklare att värdera samfälligheten för sig. Genom att förvaltningen ombesörjs av juridisk person, kommer sammanslutningen att kunna för egen del ha rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Vidare tillkommer den omständigheten att deklarations- skyldigheten lättare fullgörs för samfälligheten som sådan än för de särskilda andelarna. Även kontrollaspekten bör beaktas. Liksom nu bör sålunda marksamfällighet, som förvaltas av juridisk person, utgöra taxe- ringsenhet och sålunda taxeras särskilt för sig. Så blir då fallet i fråga om t.ex. häradsallmänningar och gemensamhetsskogar. Motsvarande- bör gälla i fråga om anläggningssamfälligheter som förvaltas som juri- disk person. Emellertid bör finnas undantag även från regeln att sam- " fälligheter som förvaltas av juridiska personer skall taxeras särskilt för sig. Undantaget avser två grupper av samfälligheter, som förvaltas av juridisk person, nämligenvissa typer av anläggningssamfälligheter och vissa ekonomiskt mindre betydelsefulla samfälligheter, vare sig de är anläggnings- eller marksamfälligheter.
Vissa typer av anläggningssamfälligheter som förvaltas av juridisk person bör sålunda enligt min mening vid fastighetstaxeringen behandlas på samma sätt som anläggningssamfälligheter. under delägarförvaltning. Detta gäller i första hand gemensamhetsanläggningar där de del- ' ägande fastigheterna utgörs av villor.- Av bl. a. värderingstekniska skäl bör gemensamhetsanläggning, som hör till villor, inte utgöra särskild
Prop. 1973: 162 304
taxeringsenhet. Vid taxeringen beräknas lämpligast värdet av villan inkl. den förmån, t. ex. garagemöjlighet, som anläggningen innebär för villan. Värdet av själva anläggningen skall i detta fall således fördelas på de fastigheter som ingår i samfälligheten. Det är av flera skäl lämpligt att låta den här föreslagna metoden för fastighetstaxering av gemensam- hetsanläggning för villor få komma till användning endast då de fastig- heter som ingår i samfälligheten uteslutande eller så gott som uteslu- tande utgörs av villor, dvs. en- och tvåfamiljsfastigheter.
Också i fråga om vissa andra slag av anläggningssamfälligheter än de nyss nämnda, såsom vägsamfälligheter, vägföreningar, dikessamfällighe- ter o. d. bör särtaxering av samfälligheten inte ske, även om samfällighe- ten utgör juridisk person. Detta fall är inte inskränkt till att avse endast samfällighet för villor. Det värde som sålunda kan förekomma i fall som nu avses — t. ex. ifråga om dikessamfällighet — bör alltså innefattas i värdet av de delägande fastigheter som ingå i samfälligheten. Vissa ty- per av nu aktuella anläggningar är dessutom undantagna från skatte- plikt, eftersom de är s.k. kommunikationsfastigheter. Som sådana skall ' de inte heller åsättas taxeringsvärde. Hit hör t. ex. allmänna vägar. Till sådana anläggningar hör främst vägbana och väganordningar. Man kan enligt min mening ha delade uppfattningar om det är riktigt att undanta från skatteplikt sådana delar av kommunikationssystcmet som allmänna vägar men inte sådana enskilda vägar som inte är upplåtna för allmän trafik och dikessamfällighetcr. Skäl kan anses föreligga att undanta även sådana anläggningar från skatteplikt. Denna fråga bör emellertid prö— vas i annat sammanhang, tillsammans mcd frågan om omfattningen av skatteplikt för fastighet. Som nyss antytts bör värdet innefattas i värdet av de fastigheter som ingår i samfälligheten.
Den andra gruppen av undantag från den föreslagna "regeln att sam- fälligheter som förvaltas av juridiska personer skall taxeras särskilt för sig omfattar mark- och anläggningssamfälligheter av ringa ekonomisk betydelse. Även i detta fall är det utan betydelse vilken typ av fastighet de tillhör. Samfälligheter av det slag som i praktiken kan sägas sakna ekonomiskt värde utgörs vanligen av oansenliga markområden, samfäll- da diken och vägar, gamla samfällda, ej utbyggda båtplatser eller tvätt— platser e. d. De torde i det närmaste undantagslöst sakna betydelse vid inkomsttaxeringen. Värdegränser för samfälligheter, som på grund av ringa värde inte skall utgöra taxeringsenhet fastän de förvaltas av juri- diska personer, kan lämpligen bestämmas av riksskatteverket. Ett lämp- ligt normalvärde för gränsen är enligt min mening 20 000 kr.
Frågan om på vilket sätt värde av samfällighet skall påverka värdet av delägande fastigheter bör lämpligen kunna lösas genom anvisningar av riksskatteverket. Skall värde av samfällighet ingå i delägande fastighe- ter bör andelens värde — till den del det inte hänför sig till byggnad
Prop. 1973: 162 305
— ingå i värde av särskilda tillgångar, om den delägande fastigheten är jordbruksfastighet. Avser andelsvärdet byggnad bör det ingå i det bygg-: nadsvärde för jordbruksfastighet, som jag föreslår i det följande. Är den delägande fastigheten annan fastighet, bör andelsvärdet ingå i bygg- nadsvärdet i den mån den omfattar byggnad och i övrigt i markvärdet.-
Värdering av mark- och anläggningssamfälligheter skall i princip ske efter de generella värderingsprinciper som anges i KL och de särskilda- anvisningar om värdering av sådana samfälligheter som riksskatteverket meddelar. En fråga som särskilt gäller värderingen av gemensamhetsan- läggningar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar har - be— . rörts av några remissinstanser. Dessa framhåller att syftet med an-. läggningarna är att åstadkomma ett rationellare utnyttjande av fastig- heterna. Värdet av andel i sådan anläggning bör således i princip vara lägre än värdet av motsvarande enskild anläggning på fastigheten. Vi- dare framhålls att ansvaret för sådana anläggningar, som'normalt- utförs och bekostas av kommunen, t. ex. lekplatser och vissa slag av trafiklef der, ibland övervältrats på enskilda fastighetsägare genom planbestäm- melser. Kostnaderna belastar då de delägande fastigheterna och därige- nom indirekt bostadskonsumcnterna. Nyssnämnda remissinstanser anser att andel i sådan anläggning inte bör medföra ökat värde för delägande fastighet.
Min mening i den nu aktuella frågan är följande. Till grund för vär- deringen skall ligga det allmänna saluvärdet eller marknadsvärdet. Detta gäller även för gemensamhetsanläggning, såväl då den skall utgöra sär- skild taxeringsenhet eller annars värderas särskilt för sig. som då den in- går med sitt andelsvärde i den delägande fastigheten. Det är emellertid inte uteslutet att det finnsanläggningar som saknar egentligt marknads- värde. Naturligtvis kan det i sådant fall inte heller bli tal om att åsätta andelarna något värde. Vanligtvis är emellertid gemensamhetsanlägg- ningar en tillgång som medför ökat värde för de fastigheter som ingår i samfälligheten.
I detta sammanhang har några remissinstanser tagit upp frågan om- behandlingen i taxeringshänseende av vissa anslutningsavgifter och an- läggningsbidrag.
Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering lämnade dåvarande riksskat- tenämnden anvisningar i fråga om anslutningsavgifter till allmän va-an- läggning för fastigheter av beskattningsnaturen annan fastighet. Anslut- ningsavgifterna skulle påverka de anslutna fastigheternas markvärde. För både villor och andra småhusfastigheter lämnades anvisningarlsom innebar att erlagda anslutningsavgifter normalt kunde förväntas öka värdet. Vid åsättande av värde på en normaltomt skulle vanligen förut- sättas att förekommande anslutningsavgifter erlagts.
Prop. 1973: 162 305
Att avgift för anslutning till. allmän va-anläggning i princip skall beaktas vid fastighetstaxeringen följer av att den medför en bruknings- rätt som följer äganderätten till fastigheten. Den brukningsrätt som för- värvas genom erläggande av anslutningsavgift till allmän va-anläggning är reglerad i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Bruk- ningsrättens konstruktion gör att den vid fastighetstaxeringen närmast bör jämställas med servitut. Eftersom brukningsrätten utan att särskilda åtgärder vidtas följer äganderätten till fastighet, måste det allmänna sa- luvärdet på en fastighet även anses innefatta värdet av brukningsrätten. Det är emellertid inte givet att fastighetens värde påverkas i förhållande till avgiftens storlek. även om detta synes vara det naturligaste. Den vär- dehöjande effekt som följer av att anslutningsavgift till allmän va-an- läggning erlagts kan enli-gt 13 & 1 mom. KL i vissa fall medföra ny taxe- ring vid den årliga fastighetstaxeringen. Fastighetstaxeringsutredningen har föreslagit att man lagfäster skyldigheten att vid fastighetstaxeringen beakta den inverkan på annan fastighets värde som bl. a. rätt till anslut- ning till allmän va-anläggning kan medföra.
Frågan om behandlingen i fastighetstaxeringshänsecnde av anslut- ningsavgifter till allmän va-anläggning kan sålunda säga-s vara uppmärk- sammad redan. Det ligger inom riksskatteverkets kompetensområde att meddela närmare anvisningar i denna fråga. inverkan av andra. anslut- ningsavgiftcr, t.ex. för anslutning till fjärrvärmeverk eller eldistribu- tionsnät, har däremot inte tidigare behandlats. Det bör framhållas att de rättigheter som avgifter av nu angiven typ avser inte alltid innebär en ständig brukningsrätt, knuten till fastigheten, och som därför i och för sig enligt vedertagen taxeringsprincip skall beaktas vid fastighetstaxe- ringen. Rättsförhållandet kan i stället regleras genom lcveransavtal mel— lan den aktuella ägaren och leverantören. Om anslutningen inte utgör en rätt knuten till fastigheten, skall den således inte i och för sig beaktas vid fastighetstaxeringen. Annars skall den beaktas i den mån den påver- kar marknadsvärdet. Riksskatteverket är behörigt att lämna de ytterli- gare anvisningar som behövs i dessa frågor.
Även värderingen av va-anläggningen, fjärr—Värmeverket m.m. kom- mer att påverkas av avgiftspolitik och distributionsskyldighetens omfatt- ning. I övrigt kan anmärkas att värderingen bör ske enligt de normer som i allmänhet tillämpas för industrifastigheter.
I fråga om anläggningsbidrag som erläggs av fastighetsäga-re till an- läggning eller byggnad, som är belägen utanför den egna fastigheten och som inte är bunden till fastigheten genom servitut, bör följande framhål- las. Föreligger enligt myndighets beslut e. d. skyldighet att erlägga visst bidrag och är denna skyldighet knuten till fastigheten som sådan, skall den värdeförändring som denna skyldighet kan innebära för fastighetens värde beaktas vid fastighetstaxeringen. Detta gäller t. ex. gatukostnads—
Prop. 1973: 162 307
bidrag och andra liknande bidrag, som fastighetsägaren är skyldig att er- lägga, om skyldigheten till sin natur är sådan att den övergår efterföl- jande äga-rc. Ett uttryck härför är regeln i ]3 5 1 mom. andra stycket KL om att ny taxering kan ske på grund av den värdeändring som upp- kommit när gatukostnadsbidrag erlagts för en fastighet. Det förhållandet att fastighetsägare i visst sammanhang förelagts skyldighet att bidra med viss engångsersättning och bidra-git med sådan ersättning, skall inte i och för sig påverka fastighetens värde. Är skyldigheten att erlägga vissa an- läggningsbidrag inte bunden till fastigheten på sådant sätt som nyss sagts kommer skyldigheten normalt inte att inverka på vare sig fastighetens marknadsvärde eller dess taxeringsvärde.
För de fastigheter av olika- slag som mottar bidrag för utförande av vissa anläggningar m. ni. skall vid taxeringen beaktas i vilken utsträck- ning de utförda anläggningarna höjer fastighetens marknadsvärde. ln- vesteringar — t. ex. för utbyggnad av en industri — som finansieras med statsbidrag torde i normalfallet inte höja marknadsvärdet med be— lopp som motsvarar investeringarnas storlek. Något statsbidrag skulle i sådant fall inte annat än undantagsvis vara motiverat. Riksskatteverket bör meddela anvisningar i dessa avseenden. Vid beräkning enligt pro- duktionskostnadsmetoden av värdet av en industri c. d. som uppförts helt eller delvis med statsbidrag bör man särskilt beakta i vilken mån den del av produktionskostnadcrna som täckts av statsbidraget inte ver- kat höjande på industrins marknadsvärde samt reducera den beräknade produktionskostnaden i den utsträckning påverkan inte förekommit.
8.3.3 Taxeringsvärde, värderingsgrunder m. m. Allmänt
Taxeringsvärden bestäms med utgångspunkt i ortens pris (allmänna saluvärdet). Denna värdcringsgrund gäller alla- fastigheter med undantag för skogsmark och växande skog. Skogsmark och växande skog taxeras i stället på grundval av avkastningsvärdet.
Fastighetstaxeringsutredningcn har föreslagit att termen allmänna sa- luvärdet byts ut mot termen marknadsvärde. Någon saklig ändring åsyf- tas inte, eftersom termerna har samma betydelse. Termen marknads- värde används i modern lagstiftning, t. ex. i den nya fastighetsbildnings-
ch expropriationslagstiftningen. Den helt övervägande delen.av remiss- instanserna tillstyrker denna terminologiska ändring. Jag ansluter mig till förslaget.
lf'ärderingsgrunder
I modern fastighetsvärdering arbetar man med i huvudsak tre olika värdebegrepp, nämligen marknadsvärdet, avkastningsvärdet och kost- nadsvärdet. De olika värdebegreppen svarar mot behovet av att uttrycka
Prop. 1973: 162 308
fastighetens värde i olika situationer. Sålunda är marknadsvärdet av intresse vid överlåtelse, avkastningsvärdet vid innehav och kostnadsvär- det i en produktionssituation. Oavsett vilket värdebegrepp som ligger till grund för värderingen kan olika Värderingsmetoder användas.
En fastighets marknadsvärde definieras som det mest sannolika priset vid en försäljning av-fastigheten. Definitionen av marknadsvärdet an- knyter till den allmänna marknaden på fastigheter av den typ det är fråga om. Prisbildningen skall karakteriseras av att köpare och säljare varken har några speciella relationer till varandra, som t. ex. släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.
Avkastningsvärdet definieras som det sammanlagda nuvärdet vid tid- . punkten för värderingen (värdetidpunkten) av de mest sannolika fram- tida nettoavkastningarna. Om man utgår från ett driftprogram och en förräntning, som är normala för fastighetsägare i allmänhet, kan värdet betecknas som ett objektivt avkastningsvärde. Väljs nämnda förutsätt-' ningar med hänsyn till en bestämd person, vanligen fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt avkastningsvärde.
Kostnadsvärdet definieras som det värde som svarar mot investerings- kostnadcrna för värderingsobjektet. Vid kostnadsvärdering uppskattar man vad det skulle kosta att bygga upp ett liknande objekt e. d. Man skiljer mellan historisk kostnad.(produktionskostnad), vilken definieras som den faktiska kostnad som förelåg. när värderingsobjektet anskaffa- des, återanskaffningskostnad (nyvärde), som motsvarar den kostnad som man vid värdetidpunkten skulle ha att räkna med, om man då skulle er- sätta tillgången med en ny av likartad beskaffenhet, samt tekniskt nu— värde, vilket definieras som återanskaffningskostnaden reducerad med hänsyn till värderingsobjektets ålder och bruk.
De Värderingsmetoder som kommer till användning är ortsprismeto- . den, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.
Ortsprismetoden är den värderingsmetod som främst kommer till 'an- ' vändning vid uppskattning av marknadsvärdet. Denna metod grundas på undersökningar av priser på jämförbara fastigheter. Som bas för un- dersökningen läggs de jämförelseparametrar som _ befinns lämpliga, t. ex. areal, våningsyta, exploateringsgrad, hyresintäkter o. d.
Avkastningsmetoden innebär att man söker bestämma värdet genom en omräkning till nutid av framtida intäkter och kostnader. Metoden kräver en bestämning i tiden av" kommande intäkter och kostnader vid fastighetens användning.
Produktionskostnadsmetoden innebär att man söker beräkna mark- nadsvärdet av en byggnad med utgångspunkt i vad det skulle kosta att producera en likartad byggnad. Vid beräkningen av värdet beaktas även den värdeminskning som byggnaden undergått genom ålder och bruk.
Som nyss sagts kan olika Värderingsmetoder användas för att få fram värdet, oavsett vilket värdebegrepp man utgår från. Vill man exempelvis
Prop. 1973: 162 309
använda avkastningsmetoden för att bestämma marknadsvärdet måste naturligtvis det framtagna värdet justeras med hänsyn till den värderela- tion mellan det sålunda framtagna värdet och marknadsvärdet som i all- mänhet föreligger vid värdetidpunkten för fastigheter av den typ värde- ringen gäller.
Fastighetstaxeringsutredningcn föreslår att marknadsvärdet skall bli värdcringsgrund vid all fastighetstaxering, dvs. även vid taxeringen av skogsmark och växande skog. Åsikten att all fastighetstaxering skall ske efter i princip samma värdcringsgrund, med utgångspunkt i marknads- värdet, omfattas av i det närmaste alla remissinstanser. Många av dem är emellertid tveksamma i fråga om möjligheten att införa marknads- värdering fullt ut, dvs. även för skogsmark och växande skog, redan vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Jag återkommer till denna fråga i - det följande vid den närmare behandlingen av taxeringen av skogen.
Farlig/ietsprisstazistiken
Som nyss sagts grundar sig värderingen vid den allmänna fastighets- taxeringen — med undantag såvitt gäller skogsmark och växande skog — på det allmänna saluvärdet, dvs. det som hädanefter avses kallas mark- nadsvärdet. Genomsnittliga köpeskillingar för olika fastighetstyper tas fram av statistiska centralbyrån (SCB) i den officiella fastighetsprissta- tistiken (tidigare benämnd köpeskillingsstatistiken). Frågor i samband med fastighetsprisstatistiken är av så stort intresse för fastighetstaxe- ringen att vissa av dessa frågor bör redovisas i detta sammanhang.
Fastighetsprisstatistiken behandlar frivilliga köp på en öppen mark- nad. Detta är en förutsättning för att den bearbetade statistiken skall kunna ge upplysning om marknadsvärden och marknadsvärdenivåer. Prisuppgiftcrna i statistiken avser försäljningar av vad som inom civil- rätten hänförs till fastighet. Fastighetsprisstatistiken används förutom vid fastighetstaxeringen i olika sammanhang där man har behov av upp- gifter om genomsnittliga köpeskillingar för skilda fastighetsslag eller om förändringar i prisnivån för olika fastighetstyper. För sådant ändamål utnyttjas statistiken av centrala och regionala myndigheter, kommuner, kreditinrättningar, enskilda personer m. fl.
Fastighetsprisstatistik har beträffande jordbruksfastighet producerats sedan år 1945 och beträffande annan fastighet sedan år 1957. En omfat- tande revidering av statistiken har emellertid gjorts fr.o.m. 1970 års re- dovisning. Revideringen har avsett såväl insamlings— och granskningsru- tinerna som den statistiska redovisningen, vilken blivit betydligt mer omfattande än tidigare. Den främsta anledningen till att statistiken lades om var de nya fastighetstaxeringsregler och rutiner som infördes i an- slutning till 1970 års allmänna fastighetstaxering. Omläggningen av taxe- ringsförfarandet år 1970 innebar bl. a. införande av en förfinad taxe-
Prop. 1973: 162 310
ringsmetodik och en systematisering av värderingsförfarandet. För detta ändamål kompletterades fastighetsprisstatistiken med nya tabeller, som möjliggör uppföljning. Härigenom kan statistikens informationer om fastighetspriserna efter analys återföras och direkt nyttiggöras i taxe- ringsarbetet. Det nya redovisningssystemet möjliggör bl. a. en analys av köpeskillingarna med hänsyn till olika faktorer, såsom byggnaders stor- lek, standard och ålder, vilket allt påverkar fastigheternas värde.
Moderniseringen av fastighetsprisstatistiken har till stor del möjlig— gjorts genom att man fr. o. 111. år 1970 begagnat sig av ADB vid fastig- hetstaxeringen. Moderniseringen inriktades främst på fastigheter av an- nan fastighets natur. För dessa gjordes en omfattande klassificering och kodsättning, som kunnat tillgodogör—as vid de statistiska bearbetningarna av fastighetstaxeringsmaterialet och vid utarbetande av värderingsmeto— der. Jag avser att i det följande föreslå mera differentierade värdcrings— och taxeringsmetoder för jordbruks- och skogsfastigheter. Jag grundar mig därvid på det förslag som lagts fram av fastighetstaxeringsutred- ningen. Fastighetstaxeringsutredningen har framhållit att det —— oavsett om någon större förändring av taxeringen av jordbruks- och skogsfastig- heter kommer till stånd ——- är motiverat med en revidering av prisstatis- tiken för dessa fastigheter. Fastighetstaxeringsutredningen har lämnat vissa förslag till en. sådan revidering. Förslagen liksom remissutfallet i detta hänseende har redovisats i tidigare avsnitt.
De förhållandevis genomgripande nyheter i fråga om taxeringen av jordbruks- och skogsfastigheter som jag ämnar föreslå medför att jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser anser det nödvän— digt att förbättra prisstatistiken för dessa fastigheter. Till 1975 års all- männa fastighetstaxering torde man emellertid endast hinna genomföra en viss komplettering av denna statistik. Efter 1.975 års allmänna fastighetstaxering får fastighetsprisstatistiken ånyo övervägas och en för- bättring kan förutsättas komma till stånd. Omläggningen synes i huvud- sak böra ske enligt de riktlinjer som dragits upp av fastighetstaxeringsut- redningen. Frågan om ytterligare köp bör tas med i prisstatistiken får behandlas vid den närmare utformningen av denna statistik. i samband med mina förslag om. taxeringen av byggnader på jordbruks- ch skogs- fastigheter samt om skogstaxeringen återkommer jag till särskilda statis- tikfrågor som berör resp. område. Jag vill emellertid redan här uttala mig i några principiella frågor som föranlett åtskillig diskussion under remissbehandlingen. Jag tar först upp den statistiska behandlingen av s. k. släktköp och tillskottsköp.
Beträffande jordbruksfastighet diskuteras ofta om inte de s. k. släkt- köpen, dvs. köp mellan nära anhöriga, borde ingå i statistiken med hän- syn till deras relativt stora andel av det totala antalet köp. Med all- männa saluvärdet eller marknadsvärdet av en fastighet avses det pris
Prop. 1973: 162 311
som sannolikt skulle betalas för fastigheten, om den bjöds ut till försälj- ning på den allmänna fastighetsmarknaden. Detta pris bestäms under in- verkan av den tillgång och den efterfrågan på likartade fastigheter som föreligger i orten med hänsyn till bl. a. föreliggande jordförvärvs- och byggnadslagstiftningar. Det är uppenbart att priset för en fastighet i de fall särskilda relationer föreligger mellan köpare och säljare kan bestäm- mas mot annan bakgrund än att säljaren söker att få ut högsta möjliga pris för sin egendom. Att så normalt är fallet vid de s.k. släktköpen framgår bl. a. av SCB:s fastighetsprisstatistik för bebyggda jordbruksfas- tigheter försålda åren l970 och 1971. I samtliga värdeklasser ligger här de fria köpen ca 50 % över de s.k. släktköpen. Jag anser med hänsyn härtill uteslutet att med bibehållandet av allmänna saluvärdet eller marknadsvärdet som riktpunkt: för taxeringen kunna beakta de köpeskil- lingar som erlagts vid släktköp. Vid fastighetsvärdering tas f.ö. inte hänsyn till släktköp i något fall där värderingen syftar till att be- stämma ett marknadsvärde. Mot de köpeskillingar, som erlagts vid till- skottsköp, har riktats den anmärkningen att de inte kan anses relevanta för värderingen av bestående jordbruk. Jag delar denna mening så långt att den prisnivå som framkommit vid s.k. tillskottsköp naturligtvis är tillämplig endast beträffande egendom med motsvarande förutsätt- ningar, dvs. att den också skulle kunna försäljas som tillskottsjord. Lant- bruksnämnderna bör, som fastighetstaxeringsutredningen och lantbruks- styrelsen anfört, medverka vid arbetet med prisstatistiken för jordbruks- fastigheterna. Denna medverkan får ske på sätt lantbruksstyrelsen efter samråd med riksskatteverket och SCB bestämmer.
Jag finner anledning att uppehålla mig vid ytterligare en statistikfråga av allmän karaktär. Tidigare har nämnts att främst en del remissinstan- ser som representerar näringslivet anser att man bör skjuta på den all- männa fastighetstaxeringen något år. Därigenom skulle man även få till- fälle att göra vissa omläggningar och kompletteringar av fastighetspris- statistiken och annan statistik m. rn. Huvudsakligen önskar man utföra dessa omläggningar m.m. för att göra det möjligt att införa det fastig- hetsbegrepp inom skatterätten som man förordar, nämligen det som föreslagits i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Även om jag redan tidigare från principiella utgångspunkter ställt mig avvisande till detta förslag, vill jag bemöta vad man anfört om möj- ligheterna att till år 1976 ta fram användbar fastighetsprisstatistik för värdering av de byggnadsskal och stommar som under angivna för- hållanden skulle taxeras på jordbruksfastigheter och rörelsefastigheter. Man anför att den av säljare och köpare gjorda fördelningen på till- gångsgrupper enligt avskrivningsreglerna godtas vid inkomstbeskatt— ningen. För att få fram en saluvärdesstatistik, där de registrerade salu- värdena svarade mot det fastighetsbegrepp som tillämpas i reglerna om
Prop. 1973: 162 312
avskrivning i förvärvskällorna inkomst av rörelse och inkomst av jord— bruksfastighet, anser man behövligt endast att- man i samband med be- handlingen av lagfartsärenden inhämtar uppgifter om den här aktuella fördelningen av köpeskillingen. Jag anser som nämnts att de värden, som därvid skulle komma att hänföras till byggnaderna, inte på något sätt avser saluvärden. Vidare anser jag det vara en orealistisk tanke att man redan år 1974 för fastighetsprisstatistiken skulle kunna genomdriva skyldighet för parterna att vid köp av vissa fastighetstyper i samband med lagfartsansökan ange sin fördelning av köpeskillingen. Likaså torde det vara ogenomförbart att föreskriva den avsevärda granskningsom— gäng som statistikbehandlingen skulle kräva; Det statistikmateriul som skulle kunna- produceras enligt denna metod skulle inte fungera som taxeringsunderlag år 1976. Vidare avser jag t. ex. i fråga om skogsfastig- heter att föreslå att flera års prisstatistik läggs till grund för vissa mark- nadsvärdeberäkningar. En retroaktiv fördelning av köpeskillingarna, t. ex. under åren 1970—1973, och en därpå grundad statistikbehandling framstår som helt omöjlig. Skulle framdeles behov visa sig av en redo— visning av de särskilda värden som i avskrivningsreglerna för rörelse och jordbruk hänförs till avskrivningsunderlaget för byggnad resp. in— ventarier, får man naturligtvis ta upp frågan till nytt övervägande. Till skillnad mot vad som sålunda föreslagits från en del håll bör emellertid — eftersom man bör hålla fast vid principen om värdering på grundval av marknadsvärdet ——- tillvägagängssättet därvid bli följande. Det värde man i första hand skall söka för varje fastighet är dess totala marknads- värde. Detta skall liksom nu ske främst med hjälp av fastighetsprisstatis- tiken. Enligt gällande och föreslagna regler bestäms därefter vad som av det totala värdet belöper på byggnaden. Med hjälp av lämplig produk— tionskostnadsberäkning kan därefter värdet av de byggnadstillbehör uppskattas som får avskrivas som inventarier. Sedan detta inventarie- värde fråndragits, återstår värdet av byggnadsskalet. Ett sådant taxe- ringsförfarande är emellertid tekniskt komplicerat att genomföra i nämnderna. Jag anser bl. a. därför att det inte nu finns tillräckliga skäl att genomföra en sådan reform. I stället bör man nu studera effekterna av de här föreslagna reglerna vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
8.3.4 Taxeringsvärdenivån
Storleken av de enskilda fastigheternas taxeringsvärden och det totala utfallet av fastighetstaxeringen har till stor del bestämts genom centrala direktiv för val av taxeringsvärdenivå. Detta har skett med riksdagens medverkan endast i fråga om taxeringen av skogsmark och växande skog. För denna taxering har- 1'iksdagen inför de tre senaste allmänna fastighetstaxeringarna meddelat bestämmelser om reduktioner (s. k.'sä- kerhetsmarginaler) av de värden som annars skolat framräknas enligt
Prop. 1973: 162 313
skogsvärderingsinstruktionen (1951: 440, Skvl). Värdena på skogsmark och växande skog är enligt vad som framhållits i det föregående f. 11. av- kastningsvärden. De värden som skolat framkomma vid tillämpning av Skvl har emellertid ansetts bli för höga. De har därför justerats nedåt till en nivå som ansetts acceptabel. Detta har medfört att taxeringsvär- den på skogsmark och växande skog nu genomsnittligt torde ligga på en något lägre nivå i förhållande till marknadsvärdenivån än jordbruksfas- tigheter i allmänhet. De centrala direktiven för val av taxeringsvärde- nivå för fastigheter i övrigt har lämnats som rekommendationer i sam- band med de s.k. Stockholmsmötena. Före 1970 års allmänna fastig- hetstaxering rekommenderades därvid en uppräkning av tidigare taxe- ringsvärde med visst procenttal för olika fastighetstyper. Procenttalcn, de s.k. överprisprocenten, beräknades på grundval av SCB:s köpeskil- lingsstatistik. Vid 1970 års taxering infördes en ny metod för bestäm- ningen av taxeringsvärdenivån. Denna rekommenderades till visst pro- centtal av en statistiskt dokumenterad marknadsvärdenivå för fastighe- terna (i allmänhet 1968 års marknadsvärdenivå). Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering rekommenderades taxeringsvärdenivån till 75 % av marknadsvärdenivån för villor och jordbruksfastigheter. För hyres- och affärsfastigheter rekommenderades att taxeringsvärdenivån skulle ligga vid 80 % av marknadsvärdenivån.
Fastighetstaxeringsutredningen anser att bestämning av taxeringsvär- denivå är en central beskattningsfråga av sådan betydelse att den bör avgöras med riksdagens medverkan.
Utredningen föreslår att taxeringsvärdenivån för alla fastighetstyper skall ligga vid 80 % av marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxeringsåret. I andra hand föreslår utredningen att taxeringsvärdenivån för jordbruksfastigheterna övergångsvis vid 1975 års taxering skall läg- gas vid 75 % i stället för 80 % av marknadsvärdenivån.
Remissinstanscrna har i allmänhet godtagit uppfattningen att riksda- gen skall fullt ut bestämma valet av taxeringsvärdenivå. Några har emellertid framfört tanken att avgörandet bör kunna överlämnas åt riks- skatteverket. Meningarna har varit mera delade när det gäller själva va- let av nivå. Många har stannat för utredningens förstahandsförslag, så t. ex. löntagarorganisationerna. Några anser att nivån bör fastställas till 75 % för alla fastighetstyper. Bland dessa kan främst märkas branschor- ganisationerna. Från detta håll befaras annars övertaxeringar och för stora taxeringsvärdeförändringar. Flertalet finner utredningens and- rahandsförslag lämpligt. Detta gäller bl. a. jordbruks- och skogsorgani- sationerna samt myndigheter, som är verksamma på jordbruks- och skogsområdet.
Även enligt min uppfattning är valet av taxeringsvärdenivå en så central och viktig fråga att den bör prövas av riksdagen. Det är'mot
Prop. 1973: 162 314
bakgrund av grundprincipen rättvisa och likformighet i taxeringen önsk- värt att taxeringsvärdenivån bestäms under den förutsättningen att den skall vara bestående en längre tid. Det är sedan de tillämpande myndig- heternas —— i första hand riksskatteverket och SCB — som bör utarbeta och förfina prisstatistiken så att riktiga och rättvisa taxeringsvärden kan åsättas.
Valet av taxeringsvärdenivå måste ske mot bakgrunden av osäkerhcts- faktorer som inte helt kan bringas ur världen. Det ideala tillståndet är att taxeringsvärdet helt motsvarar fastighetens aktuella marknadsvärde. Därvid nås, med taxeringsvärdet som grundval, den rättvisaste beska-tt- ningseffekten. Ett för lågt taxeringsvärde i förhållande till marknads- värdet verkar gynnsamt för ägaren i inkomst- och förmögenhetsskatte- hänseende — vilket i sin tur har prishöjande effekt genom att fastig- heten blir ”värdefullare" på marknaden. Av detta resonemang kan man lätt inse att det i längden är av 0th för fastighetsmarknaden med för låga taxeringsvärden. Av säkerhetsskäl behöver man inte gå under en taxeringsvärdenivå som ligger vid 75 ”74 av marknadsvärdet. Det kan tilläggas att denna taxeringsvärdenivå av delvis statistiskt tekniska skäl måste beräknas på fastigheternas marknadsvärden ett 54 två år före taxe- ringen. Därigenom skapas ytterligare cn säkerhetsmarginal mot över- taxering. Väljer man en nivå vid 75 % behövs enligt min mening ingen utvidgning av möjligheterna till ny taxering under taxeringsperioden. Jag föreslår således att man väljer en nivå av 75 5,32 av marknadsvärdet.
Fastighetstaxeringsutredningen har föreslagit att taxeringsvärdenivån skall bestämmas i förhållande till marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxeringsåret i enlighet med de närmare föreskrifter riksskatte- verket meddelar. För bestämmande av marknadsvärdenivån bör man enligt utredningen normalt ta de statistiska medeltalen för priserna un- der hela andra året före taxeringsåret. Senare fastighetsprisstatistik kan av tekniska skäl inte ligga till grund för taxeringen. Om någon klart ur— skiljbar trend förekommer under senare hälften av det andra året före taxeringsåret bör denna trend beaktas vid nivåsättningen. I fråga om skogstaxeringen uttalar utredningen att man bör kunna lägga flera års fastighetsprisstatistik till grund för bedömningen av marknadsvärdeni- vån vid ingången av året före taxeringsåret. I stort sett har utredningens ställningstagande accepterats av remissinstanserna. Några anser emeller- tid att man bör avstå från att beakta pristrender — i vart fall uppåt- gående —— under senare delen av andra året före taxeringsåret och att man i stället bör hålla sig till medeltalen för detta är. Jag ansluter mig emellertid till utredningens förslag. Genom att överlämna det slutliga bestämmandet av prisnivån vid ingången av året före taxeringsåret till riksskatteverket och till verket knutna experter i dessa frågor bör den bästa möjligheten föreligga för en riktig bedömning i förevarande fråga.
Prop. 1973: 162 315
Självfallet skall någon säkerhetsmarginal inte användas vid bestämman- de av ifrågavarande prisnivå. Säkerhetsmarginalen för taxeringsvär- det ligger i stället i det nyssnämnda valet av taxeringsvärdenivå och anknytningen till år för bestämmande av marknadsvärdenivå.
Fastighetstaxeringsutredningen föreslår vidare vissa säkerhetsregler i förhållande till den avsedda generella nivåregcln. Detta gäller fastighets- typer där säkerheten vid värderingen är lägre än normalt. Utredningen har som exempel nämnt fastigheter med exploateringsvärde. Vidare skall det enligt utredningen ankomma på riksskatt".-'erket att vid onor- mala marlmadssitualioner påkalla lagstiftning om säkerhetsmarginal i förhållande till taxeringsvärdenivå som annars gäller. Dessa förslag har tillstyrkts av i det närmaste samtliga remissinstanser. Man har emellertid framfört önskemål om att ytterligare exempel bör ges på fastigheter som på grund av värderingsosäkerhet bör taxeras efter reducerad nivå. Man har framhållit stora skogs- och jordbruksfastigheter samt fastigheter som till mycket stor del består av maskiner.
Utredningens förslag motsvaras i sak av vad som skedde inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. Då sattes taxeringsvärdenivån enligt då- varande riksskattenämndens anvisningar särskilt lågt för jordbruksfas- tigheter med exploateringsvärde och exploateringsfastigheter i övrigt. Utredningen har uttalat att andra fastighetstyper, som t. ex. stora jord- bruksfastigheter, bör kunna komma i fråga för en utökad säkerhetsmar- ginal men att detta bör avgöras av riksskatteverket och regleras i verkets anvisningar. Jag delar utredningens mening. Frågor av denna värde- ringstekniska natur bör regleras i riksskatteverkets anvisningar. Jag återkommer i det följande till de speciella svårigheterna i vad avser skogsfastigheterna vid anknytning av taxeringsvärdenivån till marknads— värdenivån vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
8.3.5 Delvärden på jordbl'nks/aslighet och annan fastighet Allmänt
Taxeringsvärdet är uttrycket för ta 'eringsenhetens totala värde. Vid fastighetstaxeringen redovisas emellertid också särskilda värden. s. k. del- värden. För jordbruksfastighet redovisas delvärdena jordbruksvärde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och exploateringsvärde. För annan fastighet redovisas delvärdena mark- värde och byggnadsvärde. Som skogsbruksvärde redovisas summan av värdena på skogsmark och växande skog, varvid skogsmarksvärdet re- dovisas särskilt. Inom ramen för byggnadsvärdet särredovisas i förekom- mande fall såsom särskilt maskinvärde vad som belöper på maskiner och liknande tillgångar som är avsedda att huvudsakligen tjäna indust— riellt eller därmed jämförliga ändamål.
Ett av fastighetstaxeringsutredningens centrala arbetsfält har varit
Prop. 1973: 162 316
översynen av delvärdesredovisningen, i synnerhet för kategorin jord- bruksfastighet. I det tidigare har jag gett uttryck för min åsikt att fastig- hetstaxeringen så långt som möjligt bör utnyttjas för inkomsttaxeringen. Som jag närmare skall utveckla i det följande har ett viktigt önskemål varit att få fram tillförlitliga byggnadsvärden som underlag för bygg- nadsavskrivningcn inom jordbruksbeskattningen. Ett annat problem är förknippat med skogsbruksvärdet. Skogsbruksvärdet anges som nyss sagts det sammanlagda värdet av skogsmark och växande skog. Till skill- nad mot övriga värden vid fastighetstaxeringen skall detta värde enligt gällande regler inte grundas på marknadsvärdet utan på avkastningsvär- det. Nuvarande metoder för framräkning av skogsbruksvärdet har visat sig vara föråldrade, och utredningen har därför föreslagit ett nytt värde- ringssystem. Vidare har förslag lagts fram om vissa justeringar av be- stämmelserna om delvärden även för kategorin annan fastighet.
Byggrzadsvärde på jordbruksfastighet
I olikhet mot vad som gäller för annan fastighet redovisas inte bygg- nadsvärdet som delvärde vid taxeringen av jordbruksfastighet. Värdet på byggnaden ingår i stället i jordbruksvärdet. Vid bestämmandet av jordbruksvärde uppskattas värdet av ägoslagen, bl.a. åkermarken, på grund av s.k. enhetsvärden. Dessa beräknas per arealenhet med hänsyn till markens godhetsgrad och såvitt gäller åkern med hänsyn till byggna- dernas beskaffenhet. I sammanhanget kan nämnas att värdet av skogs— brukets byggnader ingår i skogsbruksvärdet. Värde av s.k. överbyggna- der ingår i värdet av särskilda tillgångar.
Den metod för bestämning av jordbruksvärdet i vilken åkern och jordbrukets byggnader värderas tillsammans och som här beskrivits kal- las den konventionella metoden eller samvärderingsmetoden. Denna me- tod har normalt använts vid de senaste taxeringarna, särskilt i de södra och mellersta delarna av landet, och för jordbruksfastigheter som om— fattar mer än 5—10 ha åker. En annan metod har emellertid använts framför allt i Norrland. Enligt denna har jordbrukets byggnader värde- rats separat. Denna metod kallas Norrlandsmetoden eller särvärderings- metoden. Det bör emellertid framhållas att även om Norrlandsmetoden används vid värderingen, något särskilt byggnadsvärde inte redovisas.
Som nyss nämnts har frågan om bestämmande av särskilt byggnads— värde på jordbruksfastighet stått i centrum för uppmärksamheten genom önskemålet att få fram ett lämpligt och tillförlitligt underlag för byggnadsavskrivningarna i jordbruksbeskattningen. Nya regler för in- komstbeskattning av jordbruksfastighet gäller fr.o.m. år 1973 (prop. 1972: 120, SkU 1972: 67, rskr 1972: 343, SFS 1972: 241—247). Enligt dessa regler gäller i fråga om underlag för byggnadsavskrivning en sär- skild regel för det fall när byggnaderna inte uppförts av jordägaren utan
Prop. 1973: 162 3 | 7
fastigheten anskaffats med befintligt byggnadsbestånd. Regeln innebär att vad som belöper på byggnaderna av fastighetens anskaffningskost— nad skall beräknas på grundval av fastighetens taxeringsvärde vid för- värvet. Om i taxeringsvärdet inte ingår exploateringsvärde. värde av me- ra betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruks- värde överstigande 25 000 kr. skall byggnadsvärdet beräknas till 25 % av fastighetens anskaffningskostnad. I annat fall skall på bygg— naderna anses belöpa så stor del av fastighetens anskaffningskostnad, som 25 % av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogs- bruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger 25 000 kr. utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Jämkning av det byggnadsvärde som sålunda tagits fram kan ske under vissa omständigheter. Vid övergång från redovisning av förvärvskällan jordbruksfastighet enligt kontantme- toden till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder finns särskilda bestämmelser (se SFS 1972: 742). Som ingångsvärde för byggnad skall i första hand tas upp den faktiska anskaffningskostnaden. Då anskaff- ningskostnaden inte kan utredas får som ingångsvärde tas upp två tred- jedelar av summan av vid övergången gällande taxerat jordbruksvärde, skogsmarksvärde med högst 25 000 kr., värde av övrig mark och värde av särskilda tillgångar, minskat med. skäligt värde av mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. I förekommande fall får tillägg göras för senare nedlagda kostnader för ny-, till- eller ombyggnad. Har fastighet förvärvats genom köp. byte eller därmed jämförligt fång efter utgången av år 1969 och kan anskaffningskostnaden för byggnaderna inte visas, får avskrivningsunderlaget beräknas enligt den nyss angivna proportioneringsregeln. .
De nu redovisade reglerna för byggnadsavskrivning är emellertid att betrakta som ett provisorium. I prop. 1972: 120 (s. 203) anfördes att i . den mån det framdeles kom i fråga att vid fastighetstaxeringen redovisa särskilt byggnadsvärde, hithörande spörsmål på inkomsttaxeringens om- råde givetvis borde omprövas.
Fastighetstaxeringsutredningen har ställt tre principiella krav på byggnadsvärdet som ett delvärde vid taxeringen av jordbruksfastighet. Det första kravet är att värdet skall kunna användas som underlag vid beräkning av avskrivning på jordbrukets och skogsbrukets byggnader. En följd härav är att samtliga byggnader på en taxeringsenhet av jord- bruksfastighets natur bör omfattas av byggnadsvärdet. Det andra kravet är att byggnadsvärdet skall kunna åsättas inom ramen för en marknads- värdering av taxeringsenheten i dess helhet. Det tredje kravet slutligen är att en enhetlig värdering ska-ll kunna ske av mark av samma slag, kva- litet rn. m. Värdet av åker och annan mark måste således kunna bestäm- mas oberoende av huruvida taxeringsenheten är bebyggd eller inte. Mot bakgrund av dessa tre krav —— som i motsvarande mån är uppfyllda när
Prop. 1973: 1.62 318
det gäller värderingen av annan fastighet _— diskuterar utredningen fem alternativa bestämningar av begreppet byggnadsvärde. Av de fem be— stämningar som utredningen diskuterar bygger fyra på en beräkning av tekniska nuvärden på byggnaderna. Den femte innebär att byggnadsbe- ståndets värde anses motsvara skillnaden mellan taxeringsenhetens värde i bebyggt och obebyggt skick, den s.k. mcrvärdeprincipen. Det är samma princip som används vid uppskattning av byggnadsvärde på an- nan fastighet. Marken, dvs. åkern, skogsmarken och annan mark, skall därvid värderas med utgångspunkt i marknadsvärdet för mark i obe- byggt skick. Utredningen anser att mervärdeprincipen är den princip som vid en fastighetstaxering på grundval av marknadsvärde ter sig mest naturlig från värderingssynpunkt.
De fyra övriga bestämningarna utgår som nyss sagts från ett beräknat tekniskt nuvärde för byggnadsbeståndet. Då ett sådant värde erfaren- hetsmässigt inte ryms inom taxeringsenhetens marknadsvärde, om man inte krymper markvärdcts marknadsvärde. måste det tekniska nuvär- det modifieras. Avsevärda värderingsmässiga svårigheter uppkommer emellertid enligt utredningen vid detta tillvägagångssätt. Enligt ett alter- nativ kan ett tekniskt nuvärde åsättas byggnadsbeståndet och markvär- det beräknas som en rcstpost, motsvarande skillnaden mellan det totala marknadsvärdet och byggnadsvärdet. Ett annat alternativ bygger på en proportionering av framtagna värden. Enligt detta alternativ skulle i första hand bestämmas dels ett modifierat tekniskt nuvärde för byggna- derna och dels marknadsvärdct av obebyggd åker, skogsmark och annan mark samt andra tillgångar på fastigheten. Med utgångspunkt i dessa värden skulle man proportionera sig fram till delvärden för byggnader och för olika slag av mark m. m. så att summan av delvärdena anknöt till taxeringsenhetens totala marknadsvärde. Slutligen har utredningen som sista alternativ tagit upp en metod enligt vilket delvärdena skulle bestämmas på samma sätt som nu sker, varvid värdet av jordbrukets byggnader skulle ingå i jordbruksvärdet, skogsbrukets byggnader i skogsbruksvärdet och överbyggnader i värde av särskilda tillgångar. Vid sidan därav och skilt från jordbruksfastigheternas delvärden skulle ett värde för byggnadsbeståndet uppskattas som ett tekniskt nuvärde eller ett modifierat sådant värde och antecknas särskilt i fastighetslängden. Detta värde skulle sålunda uteslutande tjäna som underlag för beräk— ning av byggnadsavskrivning. Denna dubbla byggnadsvärdering innebär enligt utredningen ett merarbete, vilket dock kan bedömas såsom rela- tivt begränsat till sin omfattning. Utredningen har emellertid ansett att tillvägagångssättet knappast låter sig förenas med utredningens direktiv.
Utredningen har låtit undersöka utfallet av taxering av byggnader på jordbruksfastighet med utgångspunkt i de nyssnämnda olika värderings— alternativen. Resultatet av dessa undersökningar har föranlett utred- ningen att föreslå en taxering av byggnadsvärdet enligt mervärdcprinci-
Prop. 1973: 162 319
pen. Vid taxering enligt mervärdeprincipen visar undersökningen att det genomsnittliga mervärde som uppkommer för jordbruksfastigheterna för att de är bebyggda kan beräknas ligga mellan 3 000 och 5 000 kr./ha åkermark. Vidare framgår att det genomsnittliga mervärdet för olika fastighetstyper kan skattas till ca 4 000 kr./ha. Mervärdet per hektar för bebyggelse på jordbruksfastighet har visat sig vara i stort sett oberoende av såväl fastighetsstorleken, när denna överstiger 5 ha åker, som geo— grafisk belägenhet. Utredningen anser sig vidare kunna dra vissa be— gränsade slutsatser i fråga om genomslagskraften av byggnadernas tek— niska nuvärde i förhållande till deras byggnadsvärde beräknat enligt mervärdeprincipen, på jordbruksfastigheternas marknadsvärde. Generellt sett torde genomslagskraften på marknadsvärdet vara 50 %. Genom- slagskraften sägs vara större ju större och modernare byggnaderna är.
Det genomsnittliga mervärdet för bebyggda jordbruksfastigheter i för- hållande till obebyggda sådana — dvs. vad som med utredningens för- slag kommer att motsvara byggnadsvärdet — kommer enligt utred- ningen sannolikt att överstiga det avskrivningsundcrlag för byggnader som skall tas fram enligt den proportioneringsmetod som nu gäller på jordbruksbeskattningens område och för vilken redogjorts i det före- gående. Om man taxerar byggnadsvärden på jordbruksfastighet enligt mervärdeprincipen, kommer avskrivningsundcrlaget för byggnaderna således inte att minskas. Utredningen framhåller vid sidan härav att även om man inte skulle genomföra förslaget om taxering av byggnads- värde enligt mervärdeprincipen, ett taxerat byggnadsvärde baserat på ett tekniskt nuvärde under alla förhållanden är olämpligt som underlag för byggnadsavskrivning vid inkomstbeskattningen.
Samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Kristianstads län in- stämmer i önskemålet om ett särskilt byggnadsvärde för jordbruksfastig- heter. Nämnda länsstyrelse anser emellertid att värderingen av jord— bruksfastighet skall ske enligt nuvarande bestämmelser i oförändrat skick i det nu aktuella hänseendet. Även förslaget att beräkna byggnads- värdet enligt mervärdcprincipcn har fått en mycket god anslutning un- der remissbehandlingen. Några remissinstanser förordar emellertid att byggnadsvärdet skall tas fram, antingen enligt något av de andra alter- nativen som utredningen behandlat eller på annat sätt.
För egen del vill jag framhålla följande. Behovet av ett särskilt bygg- nadsvärde som delvärde vid taxeringen av jordbruksfastighet har länge varit känt. Utredningens överväganden liksom remissutfallet har ytterli— gare understrukit detta behov. Att man hittills inte lyckats tillgodose önskemålet om ett särskilt byggnadsvärde måste tillskrivas de vansklig- heter som är förenade med att få fram ett tillförlitligt och användbart sådant. Detta gäller i synnerhet som man inte är betjänt av andra vär- den än sådana som är förenliga med den allmänna grundprincipen vid svensk fastighetstaxering, nämligen principen att taxeringsvärdet skall
Prop. 1973: 162 320
vara ett uttryck för marknadsvärdet. Utredningen har här på ett ytterst ambitiöst sätt analyserat problemet och klarlagt förutsättningarna lik- som de linjer efter vilka tänkbara lösningar står att finna. Jag har i det föregående sammanfattat denna diskussion. Med hänsyn till svårighe- terna i denna fråga är det naturligt att man inte kunnat nå full enighet om principerna för värderingen av byggnader på jordbruksfastighet. Mot de principer för byggnadsvärdering som bygger på framtagande av nå— got slags tekniskt nuvärde synes mig med fog kunna göras den invänd— ningen att man därvid helt bortser från jordbruksföretagets behov och nytta av byggnaderna. Ett sådant värde torde inte kunna återspegla byggnadsbeståndets inverkan på fastighetens totala marknadsvärde.
Jag kan med hänsyn härtill inte biträda den mening som förardar ett byggnadsvärde framtaget som ett tekniskt nuvärde.
I klarhetens intresse vill jag i sammanhanget framhålla att jag av samma skäl inte heller kan förorda den metod som innebär att värdet av marken och andra tillgångar utom byggnader på jordbruksfastighet be- räknas som ett restvärde sedan byggnadernas tekniska nuvärde bestämts. Dessutom delar jag utredningens uppfattning att mark av samma slag, kvalitet, belägenhet m.m. bör åsättas samma värde. oberoende av huru- vida bebyggelse finns eller inte.
En värdering av byggnaderna enligt mervärdeprincipen har sedan länge skett med gott resultat i fråga om fastigheter av beskattningsnatu- ren annan fastighet. På sina håll har emellertid rests invändningar mot principens tillämpbarhet på jordbruksfastigheter. Man-har t. ex. fram- hållit att skilda marknader inte finns för obebyggd och bebyggd jord- bruksmark i samma utsträckning som föreligger i fråga om annan fastig— het. De statistiskt framtagna värdena på tillskottsmark är enligt denna uppfattning inte relevanta vid bedömningen av värdet av marken på be- stående jordbruk och skogsbruk. Priset på tillskottsmark anses nämligen vara för högt i förhållande till vad som kan anses normalt som markpris för en helt obebyggd jordbruksfastighet.
De invändningar som sålunda rests i fråga om mcrvärdeprincipens tillförlitlighet som värderingsprincip är enligt min mening knappast bä— rande. Man måste komma ihåg att det här gäller en värdering av ett del- värde, som inte är avgörande för totalvärdet. För totalvärdet finns be- tryggande underlag i fastighetsprisstatistikcn. Byggnadsvårdet har hu— vudsaklig betydelse för framtagande av underlag för byggnadsavskriv- ningar. I det fall byggnaderna är uppförda av jordägaren själv får denne med nuvarande regler ett avskrivningsundcrlag baserat på den faktiska byggnadsinvesteringens storlek. Det taxerade byggnadsvärdet är tänkt att komma till användning i huvudsak i de fall när tillfredsställande ut- redning saknas i fråga om fördelningen på mark och byggnader av an- skaffningskostnaderna för en jordbruksfastighet. Den föreslagna meto- den för beräkning av byggnadsvärden ger generellt sett ett gynnsammare
Prop. 1973: 162 - 321
resultat som avskrivningsunderlag än den nyligen genomförda s.k. tju- gofemprocentsschablonen. Till skillnad mot denna schablonmetod ger den dessutom en individuell värdebedömning av byggnaderna på jord- bruksfastigheter. Som underlag för beräkning av byggnadsvärde är vär- deringsprincipen sålunda godtagbar även från rättvisesynpunkt. Till frå- gan om eventuellt nya avskrivningsregler med anledning av det diskute- rade byggnadsvärdet återkommer jag i det följande.
Som ytterligare ett skäl för ett godtagande av utredningens förslag till värdering av byggnader på jordbruket vill jag framhålla att mervärde- principen med gott resultat används vid beräkning av byggnadsvärdet för annan fastighet. I den mån det gäller bostadsbyggnadcr på jordbruk —— och i många fall, i synnerhet på små jordbruk, utgör bostadsbyggna- derna den värdefullaste delen av taxeringsenheten — är det från rättvi- sesynpunkt angeläget med en likformig bedömning av tillgångens värde.
Sammanfattningsvis vill jag således säga att jag ansluter mig till ut- redningens förslag i princip om en särredovisning av värdet av bygg- nadsbeståndet på jordbruksfastighet enligt mervärdeprincipcn. Riksskat- teverket är behörigt att meddela de närmare anvisningar om prisnivå o.d. som behövs för en tillämpning i taxeringsarbetet av denna princip. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa grundfrågor i vad avser utformningen av riktvärden för åker och byggnader.
Utredningens förslag i övrigt om byggnadsvärdet på jordbruksfastig- het har mottagits positivt av remissinstanserna. Förslagen avser främst att redovisning som särskild delpost i fastighetslängden skall ske av vad som av byggnadsvärdet belöper på ekonomibyggnader samt att särskild anteckning i fastighetslängden skall göras av vad som av byggnadsvärdet belöper på s. k. överbyggnader. Dessa redovisningsrutiner är avsedda att underlätta regleringen av byggnadsavskrivningarna vid inkomsttaxe- ringen. Särredovisningen av värdet av bostadsbyggnaderna kan vidare tjäna som underlag vid en eventuell ändring av reglerna för beräkning av förmån av bostad på jordbruksfastighet.
Denna fråga övervägs f.n. inom bostadsskattekommitte'n, som under hand framfört önskemål om att man skall kunna urskilja värdet av var och en av de byggnader, som används som bostad åt äga-re och arrenda— tor vid ingången av det år då allmän fastighetstaxering äger rum. En så— dan uppdelning föranleder inga värderingssvårigheter. Som tidigare åt- skilliga gånger framhållits bör de värden som åsätts vid fastighetstaxe- ringen få en så vid användning som möjligt vid inkomsttaxeringen. De här aktuella förslagen har detta syfte och jag tillstyrker dem.
S kogsbruks värdet
Taxeringen av skogsmark och växande skog regleras i allt väsentligt i Ska, som gällt fr.o.m. 1957 års allmänna fastighetstaxering. Taxering
21. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 162
Prop. 1973: 162 332
av skogsmark och växande skog sker, som redan nämnts, på grundval av skogsmarkens och skogens avkastningsvärde. Avkastningsvärderingen i Ska bygger på förhållanden som råder i den teoretiskt konstruerade s. k. normalskogen. Normalskogen kännetecknas av ett jämviktstillstånd hos skogen, som då ger en jämn. ärlig avkastning. Beräkningsunderlaget i Ska är grundat på skogarnas medeltillstånd enligt den andra riks— skogstaxeringen, som ägde rum mellan åren 1938 och 1952. I Skvl för— utsätts att anvisningar för taxering av skogen, bl.a. tabellvcrken för skogsvärderingen, skall utarbetas länsvis. Ska innehåller därför omfat- tande och komplicerade regler, bl. a. till ledning för upprättandet av de s.k. lokala skogstaxeringsanvisningarna för länen. I praktiken har arbe- tet med anvisningarna för skogstaxeringen utförts centralt, nämligen hos skogshögskolan.
Utredningen har, som redan nämnts, föreslagit att man vid taxeringen av skogsmark och växande skogr överger avkastningsvärdet och att här liksom vid all övrig fastighetstaxering marknadsvärdet skall vara värde- ringsgrund. Värderingen avses emellertid liksom nu skola ske med hjälp av en avkastningsmetod och värdena får därefter justeras med hänsyn till uppskattad marknadsvärdenivå. Utredningen anser dessutom att de uppgifter från riksskogstaxeringen som f. n. ligger till grund för Ska är föråldrade. En uppdatering i detta avseende skulle emellertid innebära ett mycket omfattande arbete. Vidare har utredningen föreslagit att man inte längre skall använda konstruktionen normalskog i beräkningsunder- laget för skogstaxeringen. Utredningen framhåller att avverkningsberäk- ningarna i Ska bygger på den förutsättningen att åldersfördelningen är ' jämn i landets skogar. Det aktuella skogstillståndet i landet karakterise— ras emellertid av en uttalad skevhet i åldersfördelningen, främst genom överskott av gammal avverkningsmogen skog. Till grund för beräkning- arna av virkesuttagen bör därför ligga så moderna och realistiska av- Verkningsbcräkningar som möjligt. Reglerna i Skvl om avdrag för di- rekta och indirekta kostnader för skogsbruket har inte medfört avsedd värdedifferenticring mellan fastigheterna. Ett nytt system för beräkning av dessa kostnader föreslås därför.
Utredningen har föreslagit att riksskatteverket skall lämna de nödvän- diga anvisningarna för värderingen av skogsmark och växande skog. Emellertid bör de grundläggande principerna tas in i en ny skogsvärde- ringsinstruktion.
De regler som utredningen föreslagit skola tas in i den nya skogsvär- deringsinstruktionen har i huvudsak följande innehåll. Marknadsvärdet skall, som nyss nämnts, tas fram med ledning av en avkastningsmetod och bestämmas med ledning av värdetabeller, som upprättas av riksskat- teverket och beräknas på grundval av skogens avkastning i virke. Tabel- lerna skall innehålla värden som bygger på förutsättningen om ett uthål- ligt skogsbruk.
Prop. 1973: 162 323
De avverknings- och avkastningsberäkningar som avses skola ligga till grund för värdetabellerna skall göras för varje värderingsområde. Det skall finnas omkring tio värderingsområden, vilkas omfattning skall be— stämmas närmare av riksskatteverket. Inom varje värderingsområde skall hänsyn tas till en avverkningsberäkning, som är anpassad till det aktuella skogstillståndet inom området med dess skevhet i åldersklass- fördelningen samt till den avkastningspolitik som är att förvänta inom området inom en överskådlig framtid. Vid 1975 års allmänna fastighets- taxering avses den s.k. AVB 69 (Avverkningsberäkning 1969, institutio- nen för skogstaxering, skogshögskolan, rapport nr ]5, 1970) skola ligga till grund för avverkningsberäkningarna. Värderingen av virkesuttagen och nivåsättningen föreslås skola ske enligt de riktlinjer som-följts i ett program som utarbetats hos Forskningsstiftelsen Skogsarbeten i vilken intressenterna är bl. a. domänverket, skogsbolagen och skogsägareorga- nisationerna. Programmet heter Volym- och värdeberäkningar för lång- siktsplanering. Fördelningen av värdena på de skilda skogsfastigheterna avses skola ske med utgångspunkt i uppgifter som i samband med den senaste riksskogstaxeringen registrerats för ett stort antal provytor. Ut- redningen föreslår vidare att föreskrifter om nivåfaktorerna —— pris, kostnad och räntefot — blir intagna i den nya skogsvärderingsinstruk— tionen. Till skillnad mot vad som nu gäller avses emellertid kravet på utnyttjande av dessa faktorer vid taxeringen inte bli helt fastlåst. Syftet med detta är att riksskatteverket skall kunna anpassa de skogsbruksvär- den, som tagits fram enligt den här beskrivna avkastningsmetoden till motsvarande marknadsvärden. Taxeringsvärdet framkommer sedan med tillämpning av regeln för taxeringsvärdenivå.
De enskilda skogsfastighctcrna föreslås bli taxerade enligt antingen en noggrannare värderingsmetod, som skall användas då skogsuppskatt- ningshandlingar finns tillgängliga, eller i övriga fall en förenklad metod. För varje värderingsområde skall värdetabeller lämnas för båda meto- derna. Den noggrannare metoden är i stort sett densamma som den nu- varande s. k. fullständiga metoden (T2-metoden). Den förenklade meto- den utgör en kombination av de båda nu gällande summariska värde- ringsmetoderna- (T1- och TO-metoderna). Ingångsdata vid taxeringen skall bestämmas i stort sett efter samma system som nu gäller. Värde- faktorerna föreslås sålunda bli godhetsklass, kostnadsklass, trädslags- klass och dimensionsklass. De föreslagna värdefaktorerna skiljer sig från de nuvarande främst i fråga om kostnadsklassen. D_enna föreslås avse samtliga kostnader för virkets tillgodogörande, dvs. både de kostnader som i Skvl beaktas genom klassificering i omkostnadsklasser och de som hänförs till s. k. allmänna kostnader.
I övrigt har utredningen föreslagit att skogsmarksvärdet inte skall ref dovisas separat. Utredningen framhåller vidare att kvalitén på resultaten
Prop. 1973: 162 . 324
av skogstaxeringen till största delen är beroende på de uppgifter som lig- ger till grund för taxeringsarbetet dvs. främst deklarationerna-. För att grunda taxeringen på ett så gott material som möjligt föreslår utred- ningen bl. a. att skogsuppskattningshandlingar skall kunna infordras från fastighetsägarna samt att sådana handlingar som finns hos skogs- vårdsstyrelse skall kunna rekvireras därifrån om taxeringsmyndighet fin- ner det lämpligt.
I det närmaste samtliga remissinstanser anser som jag tidigare nämnt det vara i princip riktigt att tillämpa samma grund, marknadsvärdet, vid all fastighetstaxering, dvs. även vid taxering av skogsmark och växande skog. Många är emellertid kritiska till möjligheterna att införa en mark- nadsvärdering av skogen redan vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Till den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen i övrigt och den nya värderingsmodellen har remissinstanserna i allt väsentligt ställt sig posi- tiva.
Skälet till den tveksamhet varmed man från remisshåll mött förslaget om marknadsvärdering av skogen vid 1975 års allmänna fastighetstaxe- ring är främst uppfattningen att man då ännu inte kommer att ha till- gång till tillförlitlig fastighetsprisstatistik som underlag för en sådan vär- dering. Även utredningen har antytt att det kan finnas svårigheter att få fram statistikmaterialet för skogstaxeringen.
SCB:s fastighetsprisstatistik för jordbruksfastigheter omfattar ca 2 000 köp av hela bebyggda taxeringsenheter per år. Vissa- utredningar, som under propositionsarbetet gjorts inom finansdepartementet, visar att det totala antalet lagfarna köp av fastighet med någon skogsmark uppgår till 3 OOO—3 500 per år. Den lagfartsstatistik som förs medger en uppdelning av dessa köp på sådana som avser hel taxeringsenhet (köpe- summekod 1) och sådana som inte avser hel taxeringsenhet (köpesum- mekod 2 och 3). Beträffande .de köp som avser hel taxeringsenhet kan man med utgångspunkt i fastighetslängden urskilja sådana fastigheter vars värde väsentligen utgörs av skogsbruksvärde samt om de är be- byggda eller inte.
För en bedömning av underlagcts tillförlitlighet som mätare av den del av köpeskillingen som kan anses falla på skogen är det lämpligt att utgå från köp där fastighetens skogsdel är dominerande. Man kan t. ex. i första hand välja fall där mer än 75 % av den köpta egendomens taxe- ringsvärde utgörs av skogsbruksvärde. Följandetablå visar underlagets fördelning på olika typer av skogsfastigheter och spridningen i landet. Förhållandena avser det ungefärliga antalet köp per år.
Prop. 1973: 162 325
Köpcsummekod Kod [ Kod 2+3
Andel skogsbruksvärde 1—50 % 51—75 % > 75 % .l—lOO Tj, B = Bebyggd ' . OB = obebyggda B OB B OB B OB B OB Götaland 800 40 200 20 80 100 300 Svealand 400 20 50 10 30 125 250 Gävleborgs, Väster- norrlands och Jämtlands län 175 10 30 10 10 90 100 Västerbottens och Norrbottens län 150 10 15 10 5 60 l00 Riket 1 500 80 300 50 125 375 750
Inom kategorin där mer än 75 % av taxeringsvärdet utgörs av skogs— bruksvärde avser 29 % av köpen fastigheter med skogsareal 1—10 ha. 24 % 11—30 ha, 33 % 31—100 ha och 14 % mer än 100 ha. Någon sä- ker kännedom om fördelningen av de köp som inte avser hel taxerings— enhet (köpesummekod 2 och 3) finns f. n. inte.
Vid allmän fastighetstaxering torde normalt inemot fyra års köp av skogsfastigheter kunna läggas till grund för marknadsvärdeanpass- ningen. Om man begränsar sig till kategorin där mer än 75 % av taxe- ringsvärdet utgörs av skogsbruksvärde och ställer upp kravet att köpet skall avse minst 1.0 ha skogsmark, synes drygt 1 500 köp kunna användas i underlaget.
Under propositionsarbetet har gjorts en preliminär sammanställning av köp som avtalats och lagfarits under tiden den 1 januari 1970—den 31 augusti 1972. Sammanställningen omfattar endast köp som avser hel taxeringsenhet (dvs. köpesummekod 1) och som tillhör den kategori där mer än 75 % av taxeringsvärdet utgörs av skogsbruksvärde. Om fastig— heten åsatts annat taxeringsvärde än skogsbruksvärde har köpeskillingen för skogen ansetts utgöra så stor andel av köpesumman som det taxe- rade skogsbruksvärdet utgör av det totala taxeringsvärdet. Sammanställ- ningen redovisas här.
Obebyggda Region Antal Köpeskil- Taxerat Proportio- lingskoefii- skogsbruks- nerad köpe- cient värde/ha skilling/ha
Västerbottens och Norrbottens län 79 3,1 150 450 Gävleborgs, Väster- norrlands och Jämtlands län 144 2,7 300 800 Svealand 167 2,0 650 1 300 Götaland 135 1,9 1 100 2 050 Riket 525 2 1 550 _1 150
Prop. 1973: 1.62 326
Bebyggda Region Antal Köpeskil- Taxerat Proportio- lingskoeiii— skogsbrukse nerad köpe-. cient värde/ha skilling/ha Västerbottens och Norrbottens län 8 2,0 350 700 Gävleborgs, Väster- norrlands och Jämtlands län 24 2.4 400 900 Svealand 53 1,7 1 050 1 800 Götaland 193 1,7 1 400 2 400 Riket 283 1,8 1 200 2 150
De erinringar som kan framställas mot det här redovisade materialet hänför sig främst till materialets representativitet för sådana fastighets- typer som endast i begränsad utsträckning gått i försäljning. I fråga om dessa är det emellertid uppenbart att marknadsvärdet måste bedömas med utgångspunkt i den fastlagda prisnivån och med hänsynstagande till de skillnader som kan föreligga mellan fastighetstyperna i fråga. Vidare kan påpekas att värdet för Norrbottens och Västerbottens län är hänför- ligt i huvudsak till kustområdet. eftersom flertalet köp skett där.
Bestämmandet av marknadsvärdenivån för skog för år 1973 försvåras av att priserna på skogsfastigheter under detta år förväntas uppvisa en stark höjning och betydande variationer på grund av hastigt stigande virkespriser. Då motsvarande situation inträffade under den s.k. Korea- krisen löstes nivåfrågan på det sättet att man vid 1957 års allmänna fas- tighetstaxering uteslöt toppkonjunkturåret 1951 ur den prisperiod, 1950—1954, som normalt skolat ligga till grund för prissättningen vid taxeringen. Jag föreslår därför att man vid 1975 års allmänna fastighets- taxering inte bestämmer taxeringsvärdenivån för skog med utgångs- punkt 1 1.973 års prisnivå utan i stället utgår från genomsnittet av 1970— 1972 års prisnivåer och räknar upp denna i förhållande till den pris- stcgring som jordbruksfastigheter med begränsat skogsinnehav uppvisar. Om man utgår från en marknadsvärdeanpassning av skogsbruksvärdet på grundval av de överväganden som jag redovisat i det föregående skul— le man vid en taxeringsvärdenivå som ligger vid 75 % av marknads— värdenivån få följande genomsnittliga taxeringsvärdehöjningar av 1970 års skogsbruksvärden. nämligen i norra Norrlands kustland ca 250 kr./ ha, i södra Norrland ca "350 kr./""ha, i Svealand ca 500 kr./ha och i Göta- land ca 700 kr./ha. För Norrlands inland, liksom undantagsvis inom andra områden där uttalad prisnivå saknas till följd av avsaknad av representativa köp. kan inga uppskattningar göras f. n. Prisnivån där får man försöka uppskatta mot bakgrund av skälighetsöverväganden, vid vilka skillnaden i lönsamhet mellan dessa områden och sådana likartade områden där uttalad prisnivå föreligger bör spela en framträdande roll.
Prop. 1973: 162 327
Sammanfattningsvis kan jag således redovisa min ståndpunkt på föl- jande vis. Det statistikmaterial som står till förfogande vid 1975 års all- männa fastighetstaxering bör vara tillräckligt för att man då skall kunna genomföra en marknadsvärdeanpassning av taxeringsvärdena 'för sko- gen. Prisstatistiken kan sålunda ge en allmän Vägledning för upprättan- det av värdetabeller för olika värderingsområden baserade på värdeni— våer som är relaterade till marknadsvärdet. Det system för nivåanpass— ning genom en av riksskatteverket styrd användning av de s. k. nivåfak- torerna bör genom sin flexibilitet vara avsevärt att föredra framför de förhållandevis stelare säkerhetsmarginalcr vid skogstaxeringen som a-n- togs inför 1957, 1965 och 1970 års allmänna fastighetstaxeringar och som fick till följd vissa mindre önskvärda ojämnheter mellan olika delar av landet. Jag föreslår sålunda att taxeringsvärdena för skogen mark- nadsvärdeanpassas vid 1975 års allmänna fastighetstaxering i princip i enlighet med vad jag nu anfört. Det ankommer sedan på riksskattever- ket att utarbeta närmare anvisningar.
Jag ansluter mig vidare liksom den helt övervägande delen av remiss- instanserna till förslaget om ny skogsvärderingsinstruktion. Man har på några håll beklagat att utredningen inte slutfört arbetet med den nya värderingsmodellen innan förslaget lades fra-m. På grund härav har man funnit det svårt att helt överblicka konsekvenserna av förslaget. Slutfö- randet av arbetet med värderingsmodellen är avsett att ske inom ramen för riksskatteverkets förberedelsearbete inför 1975 års allmänna fastig- hetstaxering. Det bör enligt min mening kunna anses till fyllest meddcn redovisning av riktlinjer oeh principer för värderingen som utredningen gjort i sitt förslag. Arbetet med värderingsmodellen är omfattande. Det kan därför anses rimligt att förslaget lagts fram i den principiella form som det fått innan slutgiltig ställning tas till hur det skall utformas i de— talj. Det framlagda förslaget till värderingsmodell innehåller de moment som skall bestämmas av skogsvärderingsinstruktionen.
Den modernisering av värderingsmodellen och den anknytning till moderna förhållanden som den innebär har som nyss antytts vunnit an- slutning överlag hos remissinstanserna. Detta gäller även förslagen om värderingsenheter, värderingsområden, Värderingsmetoder. värdefakto- rer, värdetabeller m.m. Den föreslagna värdefaktorn kostnadsklass an- ses allmänt innebära en avsevärt bättre lösning av kostnadsfrågan än det nuvarande systemet. Då det gäller avverkningsberäkningarna har man funnit det tillfredsställande att man inte längre avser att utgå från nor- malskogen utan att AVB 69 skall ligga till grund för avverkningsberäk- ningarna vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Några remissinstan- ser har framfört önskemål om att _ännu färskare avverkningsberäkningar skall läggas till grund för taxeringen. Jag har erfarit att man inom skogshögskolan på uppdrag av riksskatteverket arbetar med en ny av-
Prop. 1973: 162 328
verkningsberäkning för hela landet att användas-vid skogstaxeringen. Därmed synes detta önskemål kunna tillgodoses. '
En del remissinstanser avstyrker förslaget att skogsuppskattnings- handlingar skall ställas till förfogande av fastighetsägare och skogs- vårdsstyrelser vid fastighetstaxeringen. Som emellertid framhållits även av de flesta av dessa remissinstanser kan det i princip knappast finnas något reellt acceptabelt skäl till att inte låta dessa handlingar ligga till grund för taxeringen med hänsyn till deras betydelse för ett förbättrat taxeringsresultat. Jag är emellertid f. n. inte beredd att föreslå någon allmän skyldighet att utlämna skogsuppskattningshandlingar. Av detta skäl inskränker jag mig nu till att föreslå skyldighet av här avsett slag endast såvitt gäller fastighetsägaren.
Slutligen vill jag beröra förslaget att skogsmarksvärdet inte skall sär- redovisas i besluten och längderna men att det skall kunna utläsas ur värdetabell för varje särskild fastighet. Nuvarande bestämmelser om bc- skattning av inkomst av skogsbruk förutsätter emellertid att värdet av skogsmark redovisas separat. Jag kan därför inte tillstyrka förslaget att skogsmarksvärdet inte skall redovisas särskilt inom delvärdet skogs- bruksvärde. Jag återkommer vidare till frågan om delvärderedovisning i det följande.
Övriga delvärden på jordbruksfastighet
Som nämnts i det föregående redovisas i fråga om jordbruksfastighet delvärdena jordbruksvärde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och exploateringsvärde.
F.n. ingår värdet på byggnader i flera av dessa delvärden. Enligt ut- redningen är det lämpligt med en översyn av bestämmelserna för samt- liga delvärden i samband med att byggnadsvärdet redovisas som ett sär- skilt delvärde. Utredningen föreslår att för jordbruksfastighet skall redo- visas delvärdena åkervärde, skogsbruksvärde, byggnadsvärde, värde av annan mark, värde av särskilda tillgångar och mervärde.
1 jordbruksvärdet ingår f. n. värde av ekonomibyggnader och bostads- byggnader för jordbruket. Den mark som ingår i jordbruksvärdet är åker, tomt- och trädgårdsmark samt ängs- och betesmark. Enligt försla- get skall byggnaderna ingå i det särskilda byggnadsvärdet. Av åter- stående markslag har utredningen funnit det angeläget, främst från vär- deringssynpunkt, att värdet av åker redovisas för sig som ett delvärde, åkervärde, medan ägoslagen tomt- och trädgårdsmark samt ängs- och betesmark föreslagits bli redovisade tillsammans med de tillgångar som nu ingår i delvärdet värde av övrig mark. Åkervärdet föreslås avse vär- det av åkermark med därå växande gröda samt befintliga markanlägg- ningar för växtodlingen. Vid värderingen utgår man enligt förslaget från att marken används för jordbruk. De tillgångar som nu redovisas i
Prop. 1973: 162 . 329
värde av övrig mark är improduktiv mark och vattentäckt område. Det nya delvärdet, som utöver improduktiv mark och vattentäckt område avses skola omfatta även tomt- och trädgårdsmark samt ängs- och betes- mark, föreslås skola benämnas värde av annan mark. I detta inräknas även värde av växtlighet på den mark som delvärdet avser samt sådan markanläggning för jordbruksdriften som finns där och inte beaktats i åkervärdet. Skogsbruksvärdet föreslås skola kvarstå. Däri avses skola liksom nu ingå värde av skogsmark och skog samt av markanläggningar. Man utgår därvid från att marken används för skogsbruk, dvs. virkes- produktion. Värdet av skogsbrukets byggnader, som nu ingår i skogs- bruksvärdet, föreslås skola brytas ut och i stället ingå i byggnadsvärdet.
Värdet av särskilda tillgångar omfattar enligt förslaget liksom f. n. öv- riga mera påtagliga tillgångar och förmåner på en jordbruksfastighet. Det föreslagna delvärdet mervärde avses skola innefatta förutom det som nu ingår i exploateringsvärdet även sådana värden som taxeringsen- heten kan ha på grund av att den är gynnsamt belägen.
Den nya delvärdercdovisning som sålunda föreslagits har —— utom såvitt avser mervärdet -— inte mött några allvarligare erinringar hos remissinstanserna. Genomförs förslaget kommer något byggnadsvärde inte att ingå i något av de övriga delvärdena. Det förhållandet att värde av andel i samfällighet liksom nu avses skola ingå i värde av särskilda tillgångar och att i värdet av andelen kan ingå även värde av byggnad innebär enligt min mening emellertid ett avsteg från den föreslagna hu- vudregeln. Jag anser således att man i stället bör låta samfällighetens na- tur vara avgörande för redovisningen.” Till den del värde av andel i sam- fällighet hänför sig till byggnad, bör det redovisas i byggnadsvärdet. An- nars bör värdeandelen redovisas i värde av särskilda tillgångar.
Om man bortser från det föreslagna mervärdet, avser diskussionen om delvärdena i remissyttrandena främst frågan huruvida den produk- tiva jordbruksmarken, dvs. åker samt ängs- och betesmark, skall redovi- sas tillsammans eller om, som fastighetstaxeringsutredningen föreslagit, åkern skall redovisas för sig och ängs- och betesmarken tillsammans med den improduktiva marken. Bostadsskattekommitte'n anser i sitt re- missyttrande att värdet av tomt- och trädgårdsmark bör redovisas sär- skilt för att utgöra underlag vid en eventuell ändring av reglerna för be- skattning av bostadsförmån på jordbruksfastighet. Några remissinstan- ser vill 51å samman flera av de nuvarande eller föreslagna delvärdena till ett delvärde. Ett särskilt förslag är därvid att värde av särskilda till- gångar och mervärde slås samman till ett särskilt värde.
Min uppfattning är följande. I det föregående har jag flera gånger framhållit önskvärdheten av att reglerna för fastighetstaxeringen utfor- mas så att de i så stor utsträckning som möjligt kan komma till nytta vid inkomsttaxeringen. Detta innebär således med andra ord att fastighets-
Prop. 1973: 162 330
taxeringen bör inriktas på att samla in och redovisa speciellt de fastig- hetsdata som behövs vid inkomsttaxeringen. Härmed avser jag natur- ligtvis inte att fastighetstaxeringen inte skulle få utnyttjas för insamlan- de av fastighetsdata som behövs för andra samhällsändamål, t. ex. sta- tistik eller samhällsplanering. Men fastighetstaxeringsorganisationen är hårt ansträngd och en utvidgning eller omläggning av rutinerna för uppgiftsinsam-lande och prövning i taxeringsinstanserna bör inte ske utan att behovet därav och samhällsintresset är mycket påtagligt.
För inkomsttaxeringens vidkommande är det påkallat med en särskild redovisning av skogsbruksvärde och byggnadsvärde, liksom en utbryt- ning av skogsmarksvärdet ur skogsbruksvärdet. .Den uppdelning som jag föreslagit av byggnadsvärdet kan tjäna motsvarande syfte. Värde- ringstekniska Skäl motiverar härjämte en särredovisning även av värde- na på den produktiva jordbruksmarken, värdet av övriga tillgångar och det eventuella övervärde som en fastighet kan ha" på grund av t. ex. exploateringsmöjligheter eller särskilt gynnsamt läge. Av bl.a. jord- brukspolitiska skäl bör åkervärde-t redovisas särskilt. Det önskemål som framförts av bostadsskattekommittén om en särredovisning av värdet på olika bostadskategorier liksom av värdet på tomt- och trädgårds- mark låter sig göra utan värderingssvårigheter. Inte heller redovisnings- tekniska svårigheter hindrar en sådan redovisning. Eftersom en sådan särredovisning kan komma till användning för beskattningsändamål förordar jag att så sker.
I fråga om det föreslagna s. k. mervärdet vill jag ytterligare framhålla följande. Förslaget har föranlett delade meningar bland remissinstan- serna. Flertalet har dock lämnat förslaget utan erinran. Några anser att ett sådant värde är mycket svårt att uppskatta. andra att ett jordbruks- eller skogsbruksföretag inte bör belastas med ett sådant värde. Den upp- fattningen finns också att värden av detta slag bör slås ut på de andra delvärdena. Vidare hävdas att man på samma sätt som i fråga om det föreslagna mervärdet bör ta hänsyn till motsvara-nde mindrevärden. För egen del vill jag erinra om att man vid tidigare taxeringar hänfört odefi- nierade övervärden av här avsett slag till t. ex. jordbruksvärdet. Däri- genom har det totala taxeringsvärdet kunnat innefatta ett värde av den här aktuella typen utan att det klart framgått av taxeringsbeslutet vartill värdet egentligen hänför sig och utan att fastighetsägaren sär- skilt underrättats om värdets förekomst. Detta förfarande har ansetts oriktigt och skulle enligt dåvarande riksskattenämndens anvisningar till 1970 års allmänna fastighetstaxering inte få förekomma. Erfarenhets- mässigt har det sedan visat sig att värden av det här avsedda slaget inte taxerats vid denna fastighetstaxering. Enligt min mening är en sådan konsekvens inte heller riktig. Värden av nu avsett slag bör, i den mån de förekommer, i princip bli taxera-de. De bör emellertid redovisas som en särskild post. Jag anser därför att utredningens förslag i denna
Prop. 1973: 162 331
del i princip är riktigt. Givetvis bör motsvarande mindrevärden be- aktas vid taxeringen. Detta bör dock i regel ske inom ramen för de olika delvärdena för jordbruk och skogsbruk eftersom värdeminsk- ningen normalt hänför sig till minskade möjligheter att använda marken för jordbruk och skogsbruk. Med vissa smärre ändringar och med byte av beteckningen mervärde till övervärde anser jag således att ut- redningsförslaget bör godtas.
Av vad jag i det föregående anfört framgår således att redovisning bör ske särskilt av värdet på produktiv jordbruksmark (jordbruksvärde), skogsbruksvärde, värde av övrig ma-rk, byggnadsvärde, värde av sär- skilda tillgångar och övervärde. Dessutom bör särskild redovisning —- inom ramen för resp. delvärde —— ske av följande värden. nämligen
värde av ekonomibyggnader och av ägares samt arrendators bostads- byggnader inom ramen för byggnadsvärdet, '
åkervärde inom ramen för jordbruksvärdet, skogsmarksvärde inom ramen för skogsbruksvärdet, tomtvärde inom ramen för värdet av övrig mark. I fråga om byggnadsvärdet vill jag slutligen anmärka att det är lämp- ligt att antalet bostadsbyggnadcr anges i taxeringsbeslutct. I detta skall äv en antecknas värde av s. k. öv erbyggnader.
Delvärden på annan fastighet
För fastigheter av beskattningsnaturen annan fastighet är delvärdena markvärde och byggnadsvärde. I byggnadsvärdet ingår särskilt ma- skinvärde som separatredovisad delpost. Särskilt maskinvärde avser vär— det av s.k. fasta maskiner enligt 3 & andra stycket i 1895 års lag an- gående vad till fast egendom är att hänföra. Då tillgångsgruppen fasta maskiner inte definieras vare sig i JB eller i skatterättens avskrivnings- regler och då någon fördel inte ansetts följa av att urskilja dem vid vär- deringen, har särredovisningen av särskilt maskinvärde föreslagits utgå.
Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot detta förslag och jag ansluter mig till det. Bl. a. företagsskatteberedningen har berört effekten på den s. k. proportioneringsregeln vid inkomstbeskattningen av att särredovisningen av det särskilda maskinvärdet utgår. Jag återkom- mer till detta i det följande.
Förslagen beträffande delvärdena på annan fastighet är i övrigt av re- daktionell natur och har tillkommit i förtydligande syfte. Bl. a. har före- slagits en definition av markvärdet vilket i och för sig inte funnits tidi- gare. Detta finner jag ändamålsenligt.
Prop. 1973: 162 332
8.4 Organisationen vid fastighetstaxeringen
8.4.1 Allmänt
Allmän fastighetstaxering verkställs i första instans av fastighetstaxe- . ringsnämnder med fastighetstaxeringsdistrikt som verksamhetsområde. Mål om fastighetstaxering avgjordes tidigare i andra instans av fastig- hetsprövningsnämnd. I fråga om extraordinära besvär över allmän fas- tighetstaxering och om särskild fastighetstaxering fungerade prövnings- nämnd som andra instans.
Sedan senaste allmänna fastighetstaxering har rättskipningen i bl. a. andra instans inom länsstyrelserna undergått en genomgripande om- organisation genom 1971 års föwaltningsrättsreform. Genom reformen inrättades länsskatterätterna för handläggning av de mål som tidigare bc- handlats av prövningsnämnd. Enligt sina direktiv har fastighetstaxe- ringsutredningen tagit upp också frågan om organisationen av den all- männa fastighctstaxeringen i andra instans.
8.4.2 Fastighetstaxeringsnämnder
Enligt de regler som gällde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering utfördes taxeringen i första instans av fastighetstaxeringsnämnder, vars vcrksamhetsområden (fastighetstaxeringsdistri-kt) alltid var lokalt av- gränsade. Distrikten utgjordes av kommun eller del av kommun. Två el- ler flera hela kommuner fick föras samman till ett distrikt om särskilda skäl förelåg. Antalet ledamöter i nämnderna på landet och i stad var olika. I båda typerna av nämnder utsåg länsstyrelsen ordförande och ytterligare en ledamot. Till nämnderna på landet valde landstingets förvaltningsutskott en eller två ledamöter och kommunalfullmäktige tre eller fyra ledamöter. Till nämnd i stad valde stadsfullmäktige tre—— fem ledamöter.
Fastighetstaxeringsutredningen föreslår med hänsyn till den genom— förda kommunreformen och för att underlätta samordningen av längd— föringen att de lokalt avgränsade fastighetstaxeringsdistrikten skall ut- göras av församling. del av försam-ling eller flera inom samma kommun belägna församlingar. Vidare föreslår utredningen att fastighetstaxe- ringsnämnderna i dessa lokala fastighetstaxeringsdistrikt i princip skall ha samma sammansättning oavsett var de är belägna. Ordförande och ytterligare en ledamot föreslås liksom nu bli utsedda av länsstyrelsen. Övriga ledamöter bör väljas av kommunfullmäktige. Antalet valda ledamöter bör vara lägst tre och högst sex. Antalet bör bestämmas av länsstyrelsen.
Remissinstanserna tillstyrker tämligen genomgående förslagen. Därvid framhålls att förslaget om avgränsningen av de lokala distrikten är prak- tiskt betingat och bör genomföras. En länsstyrelse anser att ordförande samt en—tre ledamöter bör i likhet med vad som gäller vid inkomst-
Prop. 1973: 162 333
taxeringen kunna utses av länsstyrelsen. Jag anser ett sådant utvidgat ' länsstyrelseinflytande i de lokala nämnderna knappast vara lämpligt. inte heller anser jag det vara av arbetsskäl betingat-att öka antalet ledamöter i dessa nämnder såsom föreslagits. Jag ansluter mig till ut— redningens förslag.
Fastighetstaxeringsutredningen har vidare föreslagit att fastighetstaxe- ringsdistrikt, i princip gemensamma för hela län, s.k. gemensam-ma fastighetstaxeringsdistrikt, skall inrättas för taxeringen av svårvärde- ' rade eller eljest svårbedömbara fastigheter. Frågan om taxeringen av dessa objekt, som ofta representerar stora värden, har aktualiserats re- dan vid tidigare taxeringar. Man har ansett att dessa fastigheter inte blivit tillfredsställande taxerade och att tillvägagångssättet vid taxe- ringen varit opraktiskt.
Indelningen i gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt skall enligt ut- redningsförslaget göras av länsstyrelsen senast den 1 mars året före taxe- ringsåret. Distrikten skall i princip avse hela län men bör också kunna begränsas till del därav. I det förra fallet föreslås landstingets förvalt- ningsutskott välja tre—sex nämndemän. Antalet bestäms av länsstyrel- sen, som också utser ordförande och en ledamot. Omfattar distriktet en— dast en kommun bör valet förrättas av kommunfullmäktige. Nämnde- männen i nämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt bör enligt för- slaget ha särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankom- mer på nämnden.
Utredningen diskuterar också vilka typer av fastigheter som bör taxe- ras i nämnd i gemensamt distrikt. Enligt förslaget bör sådan taxering ske av större industrifastigheter, kraftverk, outbyggda vattenfall och regle— ringsdammar samt av andra slag av fastigheter för vilka ur värderings- synpunkt speciella förhållanden är rådande. Länsstyrelsen skall rådgöra med de lokala skattemyndigheterna om omfattningen och sammansätt- ningen av de gemensamma fastighetstaxeringsdistrikten i länet. Efter an— visningar från skattechefen skall lokal skattemyndighet utvälja de fastig- heter som'skall taxeras i gemensamt distrikt.
Till nämnderna i de gemensamma distrikten bör enligt utredningen knytas konsulenter som har sakkunskap i värdering av olika slag av fas- tigheter. Konsulenterna avses göra det förberedande arbetet för taxe- ringsbesluten. De skall bl. &. granska deklarationerna och upprätta förslag till taxering. Konsulent föreslås få delta. i nämndens överlägg— ningar i de ärenden som han granskat men däremot inte i nämndens be- slut.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig om förslaget om gemensamma fastighetstaxeringsdistri-kt och om konsulenter för fastighetstaxering har ställt sig positiva. Jag delar denna inställning och anser att förslaget bör genomföras. Olika förslag har framförts under remissbehandlingen
Prop. 1973: 162 334
om hur man bör göra urvalet av fastigheter som skall handläggas i nämnd i gemensamt distrikt. Detta gäller dels vilka fastighetstyper som skall hänföras till sådant distrikt och dels hur urvalet tekniskt skall ske. I och för sig anser jag att de riktlinjer som utredningen dragit upp i detta hänseende bör följas. Frågorna är emellertid av sådan art att de bör överlämnas till riksskatteverket för närmare reglering.
8.4.3 Andra instans i fastig/zersraxcringrmål Fastighetsprövningsnämnd bestod av ledamöterna i prövningsnämn- den i länet samt därutöver nio ledamöter som utsågs av länsstyrelsen. Av dessa nio ledamöter skulle sex vara ledamöter i fastighetstaxerings- nämnd och tre vara fastighetsvärderingssakunniga men inte ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd. Sedan de nya förvaltningsdomstolarna inom länsstyrelsernas ram, länsskatterätten och länsrätten, trätt i funktion den 1 juli 1971, har läns- skatterätten avgjort alla i andra instans anhängiggjorda skattemål, bl. a. målen om fastighetstaxering. Dessa har vanligen avsett särskild fastig- hetstaxering. Länsskatterätten liksom länsrätten består av ordförande och nämndemän utom i vissa enmansmål. Rätten är domför med ordfö- randen och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får inte tjänstgöra i rätten. Nämndeman väljs i princip av landstinget för en mandattid av sex år.
Fastighetstaxeringsutredningen har funnit att det organ som skall av— göra fastighetstaxeringsmålen i andra instans bör tillhöra förvaltningsav- delningen vid länsstyrelserna liksom länsskatterätterna och länsrätterna. Utredningen diskutera-r tre alternativa lösningar. De innebär att fastig- hetstaxeringsmålen avgörs av den nuvarande länsskatterätten med oför- ändrad sammansättning, av länsskatterätten med särskild sammansätt- ning för fastighetstaxeringsmål eller av ett särskilt organ anknutet till förvaltningsavdelningen.
Av de angivna alternativen har utredningen stannat för det sist— nämnda. Utredningen föreslår sålunda att man för fastighetstaxeringen i andra instans inrättar ett särskilt organ, benämnt fastighetstaxerings- rätt, som anknyts till rättsenheten vid länsstyrelsernas förvaltningsavdel- ningar. I fastighetstaxeringsrätten bör ingå ledamöter med särskild kun- skap om fastigheter. Härigenom kan man enligt utredningen på ett effek- tivt sätt bemästra den stora måltillströmningen i samband med den all- männa fastighetstaxeringen och samtidigt tillskapa ett organ, som under den löpande taxeringsperioden vidmakthåller en kontinuerlig tillämp- ning av taxeringsprinciperna och har erforderlig kännedom om fastig- hetsvärdering. Utredningen erinrar om att samma grunder för taxe- ringen skall gälla under den allmänna fastighetstaxeringen och den där- efter löpande taxeringsperioden, dvs. normalt i fem år. Mandattiden för
Prop. 1973: 162 335
ledamöterna i det organ som skall avgöra fastighetstaxeringsmålen bör därför vara anpassad till en löpande taxeringsperiod.
Bestämmelser om fastighetstaxeringsrätt föreslås bli intagna i lagen om skatterätt och länsrätt. Huvuddelen av reglerna för dessa domstolar bör gälla även för fastighetstaxeringsrätt. Fastighetstaxeringsrätten bör ha en med länsskatterätten och länsrätten integrerad organisation. Sär- skilda regler för fastighetstaxeringsrätt bör dock enligt utredningen fin— nas i vissa hänseenden som jag" återkommer till i det följande.
Vid remissbehandlingen har frågan om fastighetstaxeringen i andra instans föranlett delade meningar. Vad först gäller alternativet att läns- skatterätten i sin nuvarande sammansättning skall handlägga målen om fastighetstaxering har det förordats av endast ett fåtal remissinstanser. Härvid har anförts att fastighetstaxeringsmålens svårighetsgrad ofta överdrivits och att länsskatterätterna kan bemästra de värderingspro— blem som uppkommer, bl. a. genom att utnyttja sakkunniga.
Alternativet att fastighetstaxeringsmålen avgörs av en förstärkt läns- skatterätt vinner stöd av bl.a. justitiekanslern, svea hovrätt och Göta hovrätt. Även flera länsstyrelser ansluter sig till denna uppfattning. Som skäl anförs bl. a. att alltför få fastighetstaxeringsmål kommer in under den löpande taxeringsperioden, sedan de ordinarie besvären om den all- männa fastighctstaxeringen behandlats, för att en särskild domstol för fastighetstaxeringsmål skall vara motiverad i de mindre länen under denna tid. Vissa remissinstanser anser också förslaget om fastighetstaxe- ringsrätter strida mot det nu härskande synsättet att specialdomstolar inte bör inrättas. Jag vill i sammanhanget erinra om att i utredningsför- slaget om inrättande av länsskatterätterna (”Skatteförvaltningen”, SOU 1967: 22) förutsattes att målen om fastighetstaxering skulle avgöras av länsskatterätten med särskild sammansättning.
Fastighetstaxeringsutredningens förslag om inrättande av särskilda fastighetstaxcringsrätter tillstyrks emellertid av flertalet remissinstanser. Det gäller t. ex. riksskatteverket, kammarrätten i Stockholm samt läns- styrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Förslaget tillstyrks vidare överlag av de enskilda organisationerna samt av kommunförbundet]. '
För egen del vill jag säga följande. I samband med föregående all- männa fastighetstaxcring år 1970 avgjorde fastighetsprövningsnämn- derna ca 36 500 mål om fastighetstaxering. Därav föll över 11000 på Stockholm. Måltillströmningen kan väntas öka ytterligare. Ändringsfre- kvensen är hög i fråga om fastighetstaxeringsmålen i andra instans. Fas- tighetstaxeringsnämndernas beslut anses sålunda böra frångås relativt ofta, vilket ställer särskilda krav på taxeringen i andra instans. Det är nödvändigt att den stora mängden fastighetstaxeringsmål behandlas av
Prop. 1973: 162 336
domstolsledamöter som har kännedom om fastighetsförhållanden. Mot- svarande särskilda kunskaper förutsätts inte. för ledamöterna- i länsskat- terätterna och länsrätterna. Vidare bör så långt möjligt samma ledamö- ter behandla mål om allmän fastighetstaxering och särskild fastighets- taxering.
Enligt min mening tillgodoses kraven på en tillfredsställande fastig— hetstaxering i andra instans bäst genom att man inrättar ett särskilt organ för ändamålet. Med hänsyn till de fördelar som står att vinna an- ser jag detta kunna ske utan hinder av uppfattningen att specialdomsto- lar inte bör inrättas. Jag tillstyrker alltså utredningsförslaget. Denna lös- ning är också organisatoriskt att. föredra framför det under remissbe- handlingen gjorda förslaget att man till länsskatterätten väljer särskilda ledamöter för fastighetstaxeringen med en annan mandattid — motsva- rande taxeringsperioden — än andra ledamöterna i denna domstol.
Vad härefter gäller de närmare bestämmelserna om fastighetstaxe- ringsrätterna föreslår utredningen följande. Fastighetstaxeringsrätt be- står i mål, som inte är enmansmål, av ordförande samt värderingstek- niska ledamöter och nämndemän. Ledamöterna utom ordföranden väljs för en mandatperiod som avser tiden fr. o. rn. den 1 juli det år, då all- män fastighetstaxering äger rum t.o.m. den 30 juni det år, då sådan taxering sker nästa gång. Antalet värderingstekniska ledamöter och nämndemän bestäms av Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen utser de värde- ringstekniska ledamöterna och landstingen väljer i princip nämndemän- nen. De värderingstekniska ledamöterna skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland ledamöterna skall finnas sådan sakkunskap företrädd beträffande olika slag av fastigheter. Till värderingsteknisk ledamot får inte väljas tjänsteman vid länsstyrelse m.fl. myndigheter i likhet med vad som enligt 9 5 andra stycket lagen om skatterätt och länsrätt gäller i fråga om- nämndemän. Fastighetstaxeringsrätten är domför med ordföranden och fyra andra ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot och minst två nämndemän. Vid förfall för ledamot är rätten domför med ordförande och tre andra ledamöter. Fler än fyra ledamöter utöver ordföranden får inte tjänstgöra i rätten. För att ge tillfälle till gemensam genomgång av generella och speciella regler för taxeringen samt för att möjliggöra vissa besiktningar m.m. föreslås dock att sammanträde med samtliga ledamöter får hållas.
Utredningen framhåller att det torde finnas erforderlig tillgång på lämpliga värderingstekniska ledamöter inom länen, t. ex. i lantmäterista- ten och det privata näringslivet. Till ledamot i fastighetstaxeringsrätt bör enligt utredningen. inte väljas den som medverkat i fastighetstaxe- ringen i första instans. Särskild föreskrift därom har inte föreslagits.
Utredningsförslaget i dessa delar har i och- för sig lämnats utan erin- ran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget. Som
Prop. 1973: 162 ' 337
ordförande i fastighetstaxeringsrättema bör självfallet fungera de tjänstemän som f.n. är ordförande i länsskatterätt och länsrätt. Jag vill erinra om att länsskatterätten redan nu prövar mål om fastighets- taxering. Man bör kunna underlätta behandlingen av fastighetstaxe- ringsmålen i mindre län om man väljer några därtill kvalificerade nämndemän i länsskatterätt och länsrätt till nämndemän i fastighets— taxeringsrätt. Liksom då det gäller länsskatterätt anser jag slutdag för fastighetstaxeringsrätts arbete med visst års taxering inte böra fast- ställas. Från kostnadssynpunkt ställer sig enligt utredningens beräkning handläggningen i fastighetstaxeringsrätt inte oförmånligare än hand- läggningen i fastighetsprövningsnämnd och prövningsnämnd.
8.4.4 Övrigt
Skatteförvaltningen i länen har organiserats om sedan föregående all- männa fastighetstaxering. Därvid har ansvarsfördelningen mellan tjäns- temän i länsstyrelsen i viss mån ändrats. Fastighetstaxeringsutredning- en föreslår till följd därav ändring av en del regler för fastighetstaxe— ringen. Skattechefen bör sålunda i stället för förste taxeringsintenden- ten ha ansvaret för den allmänna fastighetstaxeringen. Vidare bör skattechefen ha de uppgifter som tidigare vilade på landskamreraren vid förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen. Skyl- digheten att övervaka den allmänna fastighetstaxeringen föreslås ligga på länsstyrelsen i stället för förste taxeringsintendenten. Förslagen om anpassning av förevarande organisatoriska regler till reglerna om skat- teförvaltningen i övrigt i länen har lämnats utan erinran av remissin- stanserna. Jag förordar att förslagen genomförs.
Fastighetstaxeringsnämnderna har i sitt arbete biträtts av olika slags sakkunniga. Utom konsulenter, som funnits för taxeringen av vat- tenfallsfastigheter, har sakkunniga och fastighetstaxeringsombud med- verkat vid fastighetstaxeringen i första instans. FastighetStaxeringsut- redningen föreslår Vissa redaktionella ändringar i fråga om reglerna för sakkuinniga och ombud. Remissinstanserna har lämnat dessa förslag utan erinran. Även jag biträder förslaget.
Fastighetstaxeringsombuden, som anses ha utfört ett mycket för- tjänstfullt arbete vid 1970 års taxering, är förordnade för ett antal loka- la fastighetstaxeringsdistrikt med uppgift främst att samordna arbetet mellan distrikten. Vid remissbehandlingen har föreslagits att sådana ombud skall förordnas även för samordningen mellan gemensamma fas- tighetstaxeringsdistrikt. Jag anser inte att sådana bestämmelser behövs. Samordningen bör kunna ske genom att ett samarbete mellan konsu- lenter i olika distrikt kommer till stånd enligt vad länsstyrelsen finner lämpligt, t. ex. efter anvisningar av riksskatteverket om riktlinjer för så- dant samarbete. Länsstyrelserna har sedan år 1969 haft möjlighet att förordna tjänstemän för handläggningen av fastighetstaxeringsärenden
Prop. 1973: 162 333
och vissa andra frågor om fastigheter. Länsstyrelserna har inom ramen för ordinarie löneanslag kunnat ge dessa s.k. fastighetstaxeringsspe- cialister på Visst sätt beräknat arvode. Fastighetstaxeringsutredningen framhåller att förslag om permanenta tjänster för dessa specialister framlades inför 1970 års allmänna fastighetstaxering men att detta för- slag inte genomfördes bl. a. med hänsyn till pågående omorganisation inom länsstyrelsema. Utredningen anser att frågan om fastighetstaxe- ringsspecialisterna ånyo bör tas upp till prövning och framhåller att man åtminstone bör behålla den nuvarande ordningen med arvode— rade fastighetstaxeringsspeeialister. I vissa län med stor arbetsvolym behövs en särskild tjänst för fastighetstaxeringsspecialisten. Då sådan åtgärd är påkallad, bör länsstyrelsen enligt utredningen göra fram- ställning därom i samband med sina petita.
De länsstyrelser som här yttrat sig framhåller vikten av att fastig- hetstaxeringsspecialister medverkar vid den allmänna fastighetstaxe- ringen. Även under återstående del av taxeringsperioden finns enligt länsstyrelserna ett stort behov av sådana specialister för ärenden om särskild fastighetstaxering, för besvärsärenden orn fastighetstaxering m. m. Länsstyrelserna anser genomgående att permanenta tjänster bör inrättas för fastighetstaxeringsspecialisterna. Ett skäl till detta anges vara att specialisterna, som får särskild utbildning om fastighetstaxe- ring och även stor erfarenhet av dessa ärenden, bör bli kvar i sina befattningar under relativt lång tid, så att deras kunskaper skall kunna nyttiggöras vid flera taxeringar.
Enligt min mening har remissbehandlingen visat att ett klart behov finns av att ha en tjänsteman vid länsstyrelserna som väsentligen ägnar sig åt fastighetstaxeringen och därmed sammanhängande frågor. Detta gäller flertalet län och i vart fall de större länen. Jag anser därför att det i många fall kan vara befogat att inrätta särskild tjänst för fas- tighetstaxeringsspecialist. Med hänsyn till förberedelsearbetet för fas- tighetstaxeringen bör länsstyrelserna efter framställning kunna tilldelas medel för inrättande av sådan tjänst redan fr.o.m. den 1 januari 1974.
Fastighetstaxeringsutredningen har föreslagit vissa klarlägganden av reglerna om val och ersättningar vid fastighetstaxeringen. Utredningen har vidare föreslagit att deltagare i kurser om fastighetstaxering skall få ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t liksom sker vid inkomsttaxeringen. Mot dessa förslag har inte gjorts några invändningar i rcmissyttrandena. Jag förordar att för- slagen genomförs.
Pl'Op. 1973: 162 339
8.5 Taxeringsförfarandet och besvärsförfarandet vid fastighetstaxeringen 8.5.1 Allmänt
Taxeringsförfarandet i första instans vid allmän fastighetstaxering kan indelas i två skeden. Dessa är förberedelsearbetet för taxeringen och det egentliga taxeringsarbetet. Förberedelsearbetet pågår främst under året före taxeringsåret till dess att det egentliga taxeringsarbe— tet påbörjas. Detta sker enligt 152 & TF senast den 5 oktober året före taxeringsåret. Taxeringsarbetet pågår in i maj månad under taxerings- året, då underrättelserna om slutlig taxering sänds ut. Besvärsförfa- randet vid fastighetstaxeringen regleras genom särskilda bestämmel- ser för ordinära och extraordinära- besvär.
Fastighetstaxeringsutredningen anser att arbetet med den allmänna fastighetstaxeringen kan rationaliseras och ge väsentligt bättre resultat främst genom en innehålls- och tidsmässig omdisposition av förbere- delsearbetet inför denna taxering. Utredningen framhåller att det egent— liga taxeringsarbetet i stort sett fungerat väl enligt de nya regler som tillkommit inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. Vissa rutiner, främst underrättelseförfarandet men även hanteringen av fastighets- längder, dessas indelning m. m., har emellertid påkallat översyn. I fråga om besvärsförfarandet föreslås viss förlängning av besvärstiden och ut- ökning av grunderna för extraordinära besvär. Remissinstanserna har i allt väsentligt varit positiva till förslagen om ändringar i förfarandet. Även jag ansluter mig i huvudsak till utredningens förslag, för vilka redogörelse lämnas i de följande avsnitten.
8.5.2 F örberedelsearbetet
Till förberedelsearbetet vid allmän fastighetstaxering hör utarbetan- det av anvisningar, informationsmöten med taxeringsfunktionärer m.m. Denna verksamhet bör som jag nämnt överföras i väsentliga delar från länsstyrelserna till riksskatteverket. Vidare bör enligt utredningen det- ta arbete tidigareläggas i förhållande till vad som skedde vid 1970 års taxering. Utredningens förslag till tidsschema m.m. i fråga om förbe- redelsearbetet har i huvudsak följande innehåll.
Riksskatteverket bör tidigt utarbeta anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur. Dessa anvisningar bör faställas senast den 1 mars året före taxeringsåret. Därefter vidtar kursverksamhet för taxe- ringsfunktionärer m.fl. rörande fastighetsvärdering och fastighetstaxe- ring. Det s.k. Stockholmsmötet bör hållas under första hälften av april. Riksskatteverket bör därefter senast den 1 maj sända preliminära vär- deringsanvisningar till länen. Dessa utgörs av preliminärt beslutade riktvärden i form av värdetabeller för skog, villor m.m. och andra anvisningar för värdesättningen av olika slag av fastigheter.
Snarast efter den 1 maj påbörjas det lokala förberedelsearbetet.
Prop. 1973: 162 340
Därvid bör bl. a. de preliminära anvisningarna testas av arbetsgrupper. En sådan grupp bör utses för varje lokalt fastighetstaxeringsdistrikt. Gruppen bör bestå av fastighetstaxeringsnämndens ordförande, den av länsstyrelsen utsedde ledamoten samt en av kommunen vald ledamot. Gruppen bör arbeta under fastighetstaxeringsombudets inseende och vara färdig i mitten av juni. Arbetsgruppen bör även överväga vilka byggnadsvärdetabeller som bör användas inom distriktet samt upprätta förslag till markvärdekartor. Det arbete som nu föreslagits bli utfört av arbetsgruppen har tidigare till väsentlig del utförts sedan det egent- liga taxeringsarbetet påbörjats och därför fördröjt taxeringen. Ar- betsgrupperna redogör för sitt arbete vid sammanträde inför skatteche- fen senast den 25 juni. Skattechefen förutsätts parallellt och i visst sam- arbete med arbetsgrupperna före sagda tidpunkt ha- företagit undersök- ningar i fråga om fastigheterna inom länet. För dessa undersökningar redogör skattechefen vid sammanträdet. De i sammanträdet deltagan- de har att överväga om och i vad mån jämkning enligt deras mening bör ske av de av riksskatteverket preliminärt angivna värderingsan- visningarna.
Skattechefen skall därefter senast den 1 augusti — bl. a. med ledning av vad som framkommit vid nyssnämnda sammanträde — in- sända yttranden till riksskatteverket över verkets preliminära värde- ringsanvisningar. Yttrandet skall inte avse val av byggnadsvärdeta- beller och markvärdekartor inom länet. Anvisningar därom bör fast- ställas av skattechefen. Riksskatteverket fastställer senast den 10 sep- tember anvisningarna med riktvärden och andra grunder för värde- sättningen av skilda slag av fastigheter inom länen. Anser skatteche- fen att därutöver erfordras kompletterande anvisningar för länet bör dessa fastställas snarast och i vart fall före den 5 oktober, då taxe- ringsarbetet tar sin början.
Vid remissbehandlingen har den föreslagna tidsplanen för förbere- delsearbetet accepterats överlag av remissinstanserna liksom i huvudsak även övriga förslag om förberedelsearbetet. Emellertid anser bl. a. riks- skatteverket och statskontoret att man bör överväga effektivare former för information än Stockholmsmötet. Några remissinstanser har ansett att den föreslagna tiden för arbetsgruppernas testningar under maj och juni är för knapp. Tiden för arbetsgruppernas arbete samman- faller med den tid, då arbetet i taxeringsnämndema och hos lokal skattemyndighet med inkomsttaxeringen är särskilt hektiskt. Det före- slås därför att arbetsgruppernas arbete utförs av fastighetstaxerings— ombuden. Andra förslag är att arbetsgruppen skall bestå av flera eller färre nämndledamöter än som utredningen föreslagit och att arbets- gruppens resultat skall hållas tillgängligt för offentligheten för att fas- tighetsägarna skall få tillfälle yttra sig i detta för anvisningarnas utformning avgörande skede. Man vill också att arbetsfördelningen
Prop. 1973: 162 341
mellan arbetsgrupperna och fastighetstaxeringsombuden samt ansvaret för arbetsgruppernas arbete skall anges klarare.
För egen del vill jag i detta hänseende säga följande. Stockholms- mötet i dess nuvarande utformning kommer att förlora sin väsentliga uppgift om taxeringsvärdenivån lagfästs såsom föreslagits. Detta möte bör därför ersättas med informationsmöten som på lämpligt sätt ar- rangeras av riksskatteverket.
Jag anser farhågorna- för att arbetsgrupperna inte skall hinna med sina uppgifter vara överdrivna. Den föreslagna ordningen finner jag i huvudsak ändamålsenlig. Förtydliganden bör emellertid göras innebä- rande att arbetet med att upprätta förslag till markvärdekartor och med det förberedande arbetet i övrigt samt med föredragningen av resul- tatet därav skall åvila fastighetstaxeringsombudet. Arbetsgruppen bör sedan vid ett lämpligt antal sammanträden (eventuellt besiktningar) ta ställning till fastighetstaxeringsombudets förslag i berörda frågor. Arbetsgruppens ståndpunktstagande bör tas in i protokoll som redovi- sas för skattechefen vid sammanträdet mellan honom och arbets- grupperna. Genom att det egentliga arbetet under testningsperioden läggs på fastighetstaxeringsombudet bör den omständigheten att ar- betet med testningama och inkomsttaxeringen delvis sammanfaller inte medföra särskilda svårigheter för ledamöterna i nämnderna.
Förslagen i remissbehandlingen om att arbetsgruppens ställningsta- ganden skall hållas tillgängliga för offentligheten finner jag i och för sig intressanta. Emellertid får fastighetsägarnas intresse i samband med fastighetstaxeringen anses bli tillgodosett genom de i demokratisk ord- ning valda fastighetstaxeringsnämnderna. Ytterligare representation för partsintressen synes f.n. inte kunna inarbetas i systemet för fastighets- taxeringen.
Förberedelsearbetet i nämnderna i de gemensamma distrikten får regleras av länsstyrelserna efter vad som är lämpligt i varje län. Riks- skatteverket kan eventuellt lämna rekommendationer i detta hänseende.
Bl. a. riksskatteverket har tagit upp frågan om i vilken mån riksskat- teverkets anvisningar är bindande vid fastighetstaxeringen. Min uppfatt- ning i denna fråga är att de anvisningar, som man i lagstiftning förut- satt att riksskatteverket skall utfärda vid fastighetstaxeringen, t. ex. värdetabeller för skogen, liksom vid inkomsttaxeringen t. ex. i fråga om bilanvisningar skall följas och att avsteg från dem får göras endast med stöd av den allmänna bestämmelsen i punkt 1 tredje stycket an visningarna till 9 & KL. Av främst praktiska skäl bör byggnadsvärde- tabeller och markvärdekartor inte fastställas eller sända-s in till riks- skatteverket. Inte heller på länsplanet lämnade kompletterande anvis- ningar bör fastställas av riksskatteverket. Även dessa tabeller, kartor och anvisningar bör i princip följas ehuru de inte har samma valör som riksskatteverkets anvisningar.
Prop. 1973: 162 342
Jag förordar att fastighetstaxeringsutredningens förslag om förbere- delsearbetet genomförs med de ändringar jag nu angett.
För att underlätta för fastighetsägarna och även för att få ett bättre och fullständigare underlag för taxeringen kommer förtryckta dekla- rationsblanketter att sändas till fastighetsägarna inför 1975 års allmän- na fastighetsta-xering. Även om deklarationsskyldigheten enligt försla- get inte bör avskaffas för fastighetsägare, som anser att hans fastighet inte är skattepliktig, kommer detta att medföra att uppgiftslämnandet i fråga om dessa fastigheter kommer att bli avsevärt förenklat. F.n. finns inte några regler i TF om att erinringar skall sändas till fastig- hetsägarna, om allmän fastighetsdeklaration inte har avgetts. På grund av anvisning av dåvarade riksskattenämnden utsändes sådana erin- ringar vid föregående allmänna fastighetstaxering. De förtryckta de- klarationsblanketterna som skall sändas ut till fastighetsägarna bör komma att fylla samma funktion som erinringarna. Bl.a. i rationali- seringssyfte och för att spara in tid vid taxeringen bör därför, gene— rellt sett, erinrin gar i fortsättningen inte tillställas fastighetsägarna.
8.5.3 T axeringsarbetet
Det egentliga taxeringsarbetet vid allmän fastighetstaxering innefat- tar bl. a-. beslutsfattande, beslutsregistrering, databehandling och under- rättelseförfarande. Fastighetstaxeringsutredningen anser att taxeringsar- betet i stort sett fungerat väl enligt de nya regler som tillkommit inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. Utredningen föreslår emellertid vissa tidsmässiga förskjutningar av den senare delen av det egentliga taxeringsarbetet. I övrigt avser förslaget främst underrättelseförfarandet.
För att bereda nämnderna något längre arbetstid föreslås sista da- gen för avslutandet av arbetet bli framflyttad från den 25 till den 31 mars. Lokal skattemyndighets undertecknande av fastighetslängden fö- reslås bli framskjutet från den 31 mars till den 10 maj. Även i övrigt föreslås vissa rationaliseringsåtgärder i fråga om hanteringen av fastig- hetslängdema, dessas indelning m.m. Med hänsyn till att slutdagen för underskrivandet av fastighetslängden föreslås bli den 10 maj bör sista dagen för utsändande av de slutliga underrättelserna framflyttas från den 5 maj till den 15 maj.
Remissinstanserna har allmänt lämnat förslaget om ändringar av tidsschemat utan erinran. Några instanser finner dock att tidsfristerna alltjämt är något snäva. För min del anser jag utredningsförslaget väl avvägt inom den tillgängliga tiden för taxeringsarbetet och ansluter mig till det.
Utredningen har också behandlat underrättelseförfarandet vid all- män fastighetstaxering. Delgivning av beslut om allmän fastighets- taxering har hittills skett genom utläggning av fastighetslängd. Utsän- dandet av underrättelser om preliminär och slutlig taxering, som skett
Prop. 1973: 162 343
genom lösbrev, har ansetts som en serviceåtgärd till vilken rättsliga kon- sekvenser inte är knutna. Utredningen föreslår att slutlig underrättelse skall tillställas ägaren i rekommenderat brev. Om denna försändelse återkommer bör den delges ägaren. Vidare föreslås att både de preli- " minära och de slutliga underrättelserna vid allmän fastighetstaxering skall innehålla bl.a. samtliga uppgifter om fastighetens taxering och grunderna för denna.
Utredningsförslaget om ändrat underrättelseförfarande tillstyrks i det närmaste enstämmigt av remissinstanserna. Några anser emellertid att såväl de preliminära som de slutliga underrättelserna bör sändas till fastighetsägarna i rekommenderat brev och att de bör delges fastig- hetsägarna.
För egen del anser jag att ett förfarande som innebär delgivning av både de preliminära och de slutliga underrättelserna är förenat med vissa nackdelar. Delgivning av de preliminära besluten skulle medföra förseningar av taxeringsarbetet. Ökad användning av rekommenderade försändelser skulle också höja kostnaderna betydligt. Man kan enligt utredningen räkna med att ca 2,8 milj. underrättelser om preliminär taxering Och 0,2 milj. om slutlig taxering skall sändas ut till fastighets— ägare vid 1975 års taxering. Enligt det portoläge som låg till grund för utredningens beräkningar skulle portokostnaderna enligt utredningens förslag bli 2 160 000 kr. under det att kostnaderna för rekommendering av samtliga underrättelser skulle uppgå till 7 200 000 kr. Utredningens förslag, SOm medför en merkostnad i förhållande till nuvarande system på ca 360000 kr., är enligt min mening kostnadsmässigt godtagbart. Det bör inte heller möta invändningar ur rättssäkerhctssynpunkt, sär- skilt mot bakgrund av den utvidgning av den extraordinära besvärs- rätten som jag förordar i det följande. Jag biträder alltså utrednings- förslaget.
8.5.4 Bavas—förfarandet Fastighetstaxeringsutredningen har föreslagit vissa ändringar i reg- lerna för de ordinära och extraordinära besvären vid allmän fastighets- taxering. Förslagen avser en anpassning till motsvarande regler i fråga om den årliga taxeringen och till utredningens förslag om tidsförskjut- ningar undcr taxeringsarbetet och utformningen av underrättelseför- farandet. Till följd av förslaget om framflyttning av sista dag för lokal skattemyndighets utsändande av slutliga underrättelser bör enligt utred- ningen tidsfristen för fastighetsägarcns besvär över fastighetstaxerings- nämnds beslut förlängas från den 31 maj till den 15 juni. I likhet med vad som gäller vid årlig taxering föreslås att fastighetstaxeringsrätten får pröva fastighetsägares besvär som kommer in efter den ordinarie be- svärstidens utgång om taxeringsintendenten helt eller delvis biträder be- svären. Senaste dag för sådana besvär föreslås vara den 31 oktober under taxeringsåret.
Prop. 1973: 162 344
I samband med förslaget att de slutliga underrättelserna — men inte de preliminära underrättelserna — skall utsändas i rekommendera- de brev och delges fastighetsägama, har utredningen av rättssäkerhets— skäl föreslagit viss utvidgning av den extraordinära besvärsrätten. Fas- tighetsägare, som skulle ha fått slutlig underrättelse men inte fått sådan senast den 25 maj under taxeringsåret, föreslås ha rätt att anföra extra- ordinära besvär till utgången av året efter taxeringsåret. Vidare före- slås extraordinär besvärsrätt intill sistnämnda tidpunkt för fastighets- ägare som gör sannolikt att han på grund av bortovaro eller sjukdom eller av annan anledning inte fått preliminär underrättelse före ut- gången av februari under taxeringsåret.
Förslagen om ändrade bestämmelser för fastighetsägares ordinära besvär lämnas utan erinran av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslagen. Några remissinstanser har anfört att den ordinarie tiden för besvär i andra instans bör förlängas även för kommun och taxeringsintendent. Jag delar denna uppfattning såvitt gäller kommu- nerna. Jag föreslår alltså att även kommuns besvärstid utsträcks. Sista dag för kommuns besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut bör vara den 30 september under taxeringsåret.
Utredningsförslagen om utvidgning av den extraordinära besvärsrät- ten tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna. Några anser emeller- tid att den föreslagna utvidgningen vid utebliven preliminär underrät— telse inte bör genomföras bl. a. då man anser att den kan missbrukas. Andra remissinstanser understryker vikten av att kravet på bevisning om att underrättelsen uteblivit ställs lågt.
För egen del vill jag framhålla följande. Frågan om sättet för un- derrättelse om taxeringsbeslut vid allmän fastighetstaxering har in- gående diskuterats i olika sammanhang. Det hittills gällande systemet med offentligt utläggande av fastighetslängden under en period av tre veckor har kritiserats, i synnerhet därför att systemet inte ger tillräck- lig grad av säkerhet för att fastighetsägaren blir delaktig beslutet. Ett system med personlig delgivning av alla slutliga taxeringsbeslut — alltså innefattande även de preliminära beslut som inte blir ändrade —— skulle ställa sig onödigt kostsamt och säkerligen inte behövligt för att tillgodose kravet på information. Det förslag som nu föreligger —— underrättelse i vanligt brev av preliminärt beslut samt underrättelse i rekommenderat brev -— eventuellt också delgivning — om slutligt be- slut när erinringar avgetts eller ändring av preliminärt beslut skett är väl avvägt enligt min mening. För att undanröja den eventuella osä— kerhet som kan finnas kvar har utredningen föreslagit extraordinär besvärsrätt i- de fall någon som inte fått slutligt beslut kan göra antag- ligt att han inte heller fått den preliminära underrättelsen före utgång- en av februari. I princip är detta en framkomlig utväg. Jag vill emeller- tid förorda en något annorlunda lösning än den utredningen föreslagit.
Prop. 1973: 162 345
Utredningens förslag gynnar nämligen i för hög grad sådana som inte deklarerat eller annars uppgivit korrekt adress för mottagande av un- derrättelser. Jag anser det vara bättre om fastighetsägare, som inte fått preliminärt beslut före utgången av februari får tillfälle att senast den 25 mars hos lokala skattemyndigheten anmäla att han önskar få under- rättelse om slutligt beslut om taxeringen. Han skall då få underrättelsen sig tillsänd i rekommenderat brev liksom i de övriga fall då under- rättelse om slutligt beslut sker. Om fastighetsägare, som anmält att han önskar slutlig underrättelse, inte fått underrättelsen senast den 25 maj, bör han få extraordinär besvärsrätt t. o. rn. året efter taxeringsåret, liksom gäller för andra fastighetsägare som inte fått del av underrät- telse om slutligt beslut på sätt föreskrivits. Jag vill här också erinra om den förlängning av fastighetsägares besvärstid till den 31 okto- ber taxeringsåret som föreligger i de fall där taxeringsintendenten helt eller delvis biträder besvären i sak. Genom den ordning jag föreslår har enligt min mening skälig hänsyn tagits till sådana fastighetsägare som på grund av utebliven underrättelse inte uppmärksammats på fastighetstaxeringsnämndens beslut.
8.6 Andra frågor 8.6.1 Fastighetsbegreppet i skattelagstiftningen.
Som framgår av den tidigare redogörelsen har begreppet fastighet betydelse i olika skattesamma-nhang utöver själva fastighetstaxeringen. Så t.ex. beräknas statlig och kommunal inkomstskatt med utgångs- punkt i antingen begreppsbestämningen som sådan eller fastighetsdis- positioner av olika slag. Detsamma gäller vid andra beskattningsfor- mer, såsom förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, mervärdeskatt och stämpelskatt.
I det föregående har jag föreslagit att det civilrättsliga fastighets— begreppet i JB skall användas även inom skatterätten och att, i de fall man vill åstadkomma materiella avvikelser, särskilda föreskrifter skall lämnas om det. I det civilrättsliga fastighetsbegreppet ingår s.k. in- dustritillbehör. Av skäl som redovisats i det föregående har jag föresla- git vissa modifikationer i detta avseende för fastighetstaxeringens vid- kommande. Förslaget innebär i detta hänseende i stort sett att industri- tillbehören inte skall beaktas vid beräkning av taxeringsenhets taxerings- värde. Detta får givetvis konsekvenser i de fall taxeringsvärdet eller delvärde därav skall ligga till grund vid beräkning av skatt, t. ex. för- mögenhetsskatt. I detta sammanhang vill jag dock erinra om att bygg- nad som är lös egendom enligt förslaget även i fortsättningen skall bc- handlas som fastighet i skatterätten.
Olika meningar har, som tidigare sagts, framförts av remissinstan- serna då det gäller frågan om tillskapandet av ett nytt fastighetsbe—
Prop. 1973: 162 346
grepp inom skatterätten. Vissa förordar den lösning som föreslagits i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet och som anknyter till tillgångsgrupperingama i reglerna om avskrivningar i förvärvskällan inkomst av rörelse.
Man anser att detta är till fördel bl. a såväl för realisationsvinst- beskattningcn som för tillämpningen av de s.k. proportioneringsreg- lema. Enligt dessa beräknas avskrivningsundcrlaget för byggnad, då anskaffningskostnaden inte kan visas, till så stor del av köpeskillingen för fastigheten som byggnadsvärdet utgör av fastighetens taxeringsvär— de. De flesta remissinstanserna är emellertid av den uppfattningen att det civilrättsliga fastighetsbegreppet principiellt sett bör tillämpas även inom skatterätten. Man har bl. a. framhållit vikten av att fastighets- begreppet blir såvitt möjligt oföränderligt, vilket inte skulle bli fallet, om begreppet fastighet bestämdes enligt den tillgångsgruppering som gäller för avskrivningsändamål.
Som jag anfört i det föregående innebär mitt förslag i fråga om särskilt fastighetsbegrepp inorn skatterätten att man helt bör utgå från begreppets civilrättsliga användning och meddela avvikande föreskrif- ter i de särskilda fall behov därav föreligger. Det civilrättsliga fastig- hetsbegreppet skiljer sig i vissa väsentliga avseenden från det fastig- hetsbegrepp som hittills begagnats inom skatterätten. Utöver de avvikel- ser från de civilrättsliga reglerna, som jag ansett nödvändiga vid fastig- hetstaxeringen och för vilka jag tidigare redogjort, samt de avvikelser, som föreslagits i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatte- rätten, m. m. och till vilka jag strax skall återkomma, kan behov finnas av ytterligare särföreskrifter. Förslaget i vad avser ändrad tillämpning av begreppet fastighet avses inte träda i kraft förrän tidigast den 1 ja— nuari 1975. Det finns därför god tid att överväga frågan om ytterligare avvikelse från de civilrättsliga regler som i princip kommer att gälla. Jag vill erinra om att vissa områden där sådana avvikelser kan visa sig erforderliga är föremål för översyn. Här kan nämnas utredningsarbete som görs av företagsskatteberedningen, realisationsvinstkommittén och mervärdeskatteutredningen. Företagsskatteberedningen och realisations- vinstkommittén har tillsyrkt förslaget om ändrad tillämpning av fastig- hetsbegreppet. Mervärdeskattcutredningen har speciella frågor att över- väga i vad avser mervärdeskatt på fastigheter och fastighetstillbehör.
Förslaget i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterät- ten, m.m. innebär i fråga om kapitalbeskattningcn av fastighet att vär- de av industritillbehör beräknas särskilt efter de värderingsregler som gäller för lös egendom och läggs till taxeringsvärdet vid beräkning av förmögenhetsskatt samt aer- och gåvoskatt men däremot inte stämpel— skatt. Skälet till att en särskild värderingsregel inte föreslagits för in- dustritillbehören i fråga om stämpelskatten är att sådan skatt skall utgå efter köpeskillingen, då denna överstiger taxeringsvärdet. Mot förslaget har kritik riktats endast såvitt gäller stämpelskatten.
Prop. 1973: 162 347
Man anser att motsvarande bestämmelse om industritillbehörens värdering bör gälla som föreslagits för förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten. Jag delar denna uppfattning. Tillägg för industritill- behörens värde bör sålunda göras vid samtliga former av kapitalbe- skattning.
8.6.2 Taxeringsvärdet utanför skatterätten
I ett tidigare avsnitt har redogjorts för följderna utanför skatte- rättens område av förslaget om ett nytt skatterättsligt fastighetsbe- grepp. De i det föregående föreslagna reglerna för fastighetstaxering får konsekvenser såvitt nu är i fråga främst för försäkringsbolagens placeringar, redovisningen och rätten till uppskrivning av tillgångar i aktiebolag samt kommuners förköpsrätt. I likhet med remissinstanser- na anser jag att denna fråga bör lösas i annat sammanhang.
8.6.3 Nya inkomstskatteregler till följd av nytt byggnadsvärde på jord- bruksfastighet
I avsnittet Delvärden på jordbruksfastighet och annan fastighet (8.3.5) har jag under rubriken Byggnadsvårde på jordbruksfastighet redogjort för de nyligen antagna reglerna för avskrivning av byggna— der i jordbruket. Som där framhållits är dessa regler att betrakta som ett provisorium i avvaktan på tillskapandet av byggnadsvärdet som ett särskilt delvärde på jordbruksfastighet.
Mitt i det föregående framlagda förslag till redovisning av bygg- nadsvärdet på jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen tar sikte främst just på möjligheten till användning vid beräkning av underlag för byggnadsavskrivningar. Det ter sig då naturligt att man i detta sammanhang ersätter det nuvarande provisoriet med definitiva be- stämmelser om beräkning av avskrivningsundcrlag.
Vid utformningen av de nya jordbruksbeskattningsreglerna hämtades i stora delar förebilder från rörelsebeskattningen, eftersom förhållan- dena inom det moderna jordbruket principiellt sett inte skiljer sig från annat näringsidkande. Jag bortser här från förhållandena inom skogsbruket, där f. ö. ett nytt regelsystem övervägs inom finansdeparte- mentet.
På rörelsebeskattningens område gäller i fall som nu är av intresse, dvs. när byggnad förvärvats tillsammans med mark varpå den är be- lägen, en särskild proportioneringsregel för beräkning av byggnads- avskrivningsunderlaget. På byggnad anses belöpa så stor del av fastig- hetens anskaffningskostnad som det vid fastighetstaxeringen fastställda byggnadsvärdet utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Vid denna proportionsberäkning bortses emellertid hela tiden från eventuellt fö- rekommande särskilt maskinvärde. Om den återstående delen av an- skaffningskostnaden för fastigheten visas mera avsevärt över- eller
Prop. 1973: 162 348
understiga ett skäligt markvärde, får dock det värde som beräknats för byggnaden jämkas.
Till anskaffningsvärdet räknas även de kostnader för till- eller om- byggnad som nedlagts efter förvärvet av byggnaden.
Enligt min mening bör nyssnämnda proportioneringsregel med för- del kunna användas även för beräkning av byggnadsavskrivningsun- derlag inom jordbruket. Rörelsebeskattningens jämkningsregel för det fall att den del av anskaffningskostnaden för hela fastigheten, som återstår efter beräkning av byggnadsvärdet, visas mera avsevärt över- eller understiga ett skäligt markvärde bör för jordbrukets vidkom- mande ersätta den speciella jämkningsregel som finns för provisoriet. Här bör emellertid märkas att det finns andra delvärden på jordbruks- fastighet förutom byggnadsvärde och markvärde. Jämkningsregeln bör omfatta alla fall då återstående värde visas mera avsevärt över- eller un— derstiga skäligt värde för återstoden av fastigheter sedan byggnaderna undantagits.
Den här föreslagna nya proportioneringsmetoden för framtagande av byggnadsavskrivningsunderlag på jordbruksfastighet kan inte till- lämpas förrän taxeringsåret 1976. Då kan åtskilliga jordbruk redan förväntas tillämpa den provisoriska proportioneringsmetoden. Det bör vara möjligt för dem som använder tjugofemprocentsschablonen att vid 1976 års taxering så att säga byta underlag. De belopp varmed av- skrivning enligt avskrivningsplanen redan skett bör emellertid i så fall räknas av.
9 Författningsförslag
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till 1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1.928: 370), 2. skogsvärderingsinstruktion, 3. förordning om ändring i förordningen (1947: 576) om statlig in- komstskatt, 4. förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig för- mögenhetsskatt, 5. förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308), 6. förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt, 7. lag om ändring i förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift, 8. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623), 9. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291), 10. lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt.
Prop. 1973: 162 349
10 Specialmotivering
Fastighetstaxeringen regleras av en mängd föreskrifter i olika för- fattningar. På grund härav är området svåröverskådligt. Fastighets- taxeringsutredningen har i princip förordat en omarbetning av regel- komplexet med en utbrytning av fastighetstaxeringsreglerna till en sär- skild fastighetstaxeringsinstruktion men inte lagt fram något konkret förslag i denna riktning. En sådan åtgärd är påkallad även enligt min mening. Eftersom en systematisk ordning av författningskomplexet är en omfattande operation är det inte lämpligt att utan underlag och sedvanlig remissbehandling lägga fram förslag härom. Emellertid på- går ett arbete härmed inom finansdepartementet och resultatet torde kunna redovisas inför den fastighetstaxering som skall äga rum år 1980.
En viss förenkling kan dock komma till stånd redan inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Utredningen har föreslagit att endast hu- vudprinciperna för värderingen bör finnas kvar i de författningar som antas av riksdagen. Däri bör därför endast lämnas korta beskrivningar av värdcringsgrund, Värderingsmetoder, delvärden och ett fåtal andra speciella värderingsregler. Den detaljreglering som behövs bör ske i anvisningar som riksskatteverket meddelar.
Den föreslagna uppläggningen har vunnit anslutning hos den helt övervägande delen av remissinstanserna. Även jag anser att detaljreg- leringen av fastighetstaxeringen bör ske genom anvisningar av riks- skatteverket.
10.1. Kommunalskattelagen
Rubriken till andra kapitlet. Andra kapitlet inleds f. 11. av rubriken Om skatteplikt för fastighet. Detta kapitel handlar enligt mitt förslag huvudsakligen om fastighetstaxering. Rubriken bör motsvara kapitlets innehåll och har således fått rubriken Om fastighetstaxering.
4 5. Närmast före 4 5 finns f.n. delrubrikcn Skattepliktig fas- tighet. Denna rubrik avser även 5 &. Närmast före 6 5 finns delrubri- ken Grunder för taxering av fastighet.
Bestämmelserna i 4 5 i förslaget avser en del allmänna bestämmelser för fastighetstaxeringen. Nuvarande 6 5 innehåller bl. a. vissa allmänna grunder för fastighetstaxering. De nuvarande bestämmelserna i 6 & 1 mom. har i huvudsak överförts till 4 & tredje stycket. Nuvarande delrubrik närmast före 4 5 har därvid ersatts med delrubrikcn Allmänt. Den nuvarande rubriken närmast före 6 & utgår samtidigt. I stället har 5—8 55 fått rubriken Skatteplikt, beskattningsnatur och taxerings— enhet. '
I de båda första styckena av nuvarande 4 åanges bl. a., vilken fas- tighet som är skattepliktig samt för vilken fastighet garantibelopp skall
Prop. 1973: 162 350
fastställas. Bestämmelserna om skatteplikt för fastighet har utgått ur 4 5 och i stället tagits in i 5 &.
Para-grafens nuvarande tredje stycke, som innehåller en definition av det skatterättsliga fastighetsbegreppet och som föreslagits skola ut- gå, har behandlats i det föregående.
Även innehållet i de föreslagna första och andra styckena av para— grafen har behandlats tidigare.
Till det föreslagna tredje stycket har, som tidigare berörts — med viss redaktionell ändring —— flyttats bestämmelserna i nuvarande 6 51 mom.
Fastighetstaxeringen omfattar alla fastigheter i landet. Ett par för- hållanden av intresse i detta sammanhang kan nämnas. För det första bör påpekas att alla fastigheter inte bildas av viss ägovidd av jorden. Så hänförs enligt lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken vissa äldre rättsinstitut såsom ofri tomt i stad, jordeboksfiske och vat— tenverk under vissa förutsättningar till fast egendom. Då t. ex. jorde- boksfiske därvid införs i fastighetsregister utgör sådant fiske otvivelak- tigt fastighet i civilrättslig mening. Denna bedömning bör då även vara avgörande för skatterätten. Ett fiske av nämnt slag skall alltså taxeras. Vidare bör framhållas att viss mark inte indelas i fastigheter och så- ledes inte heller införs i fastighetsregister. Denna mark utgör sålunda inte fastighet och skall därvid inte taxeras. Detta gäller vattenområde som enligt lagen (1950: 595) om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt och vidare områden i stad som redovisas i det s.k. bihang C till fastighetsregistret enligt de för stad meddelade bestämmelserna (stadsregister) dvs. vägar, gator, torg och andra allmänna platser samt sådana områden som såvitt bekant är inte hör till en eller flera fastig- heter enskilt. Den omständigheten att viss fast egendom som skall in- delas i fastighet och registreras som sådan ännu inte blivit indelad och/ eller registrerad förtär inte egendomen dess karaktär av fastighet. Det finns t. ex. alltjämt många äldre fastigheter som inte införts i fas- tighetsregister. Detta gäller främst äldre avsöndringar. Egendom som sålunda enligt gällande föreskrifter skall registreras, skall också taxe— ras. I fråga om fastighetstillbehören gäller givetvis att dessa skall taxeras endast så länge de i civilrättslig mening har kvar sin karaktär av sådant tillbehör och inte avlägsnats från fastigheten. Det bör an- märkas att bihang C f.n. är under avveckling och att däri redovisad mark m.m. skall registreras som fastighet eller tillföras befintliga fas- tigheter. ——- De förhållanden som här berörts behöver emellertid'inte lagfästas. Förhållandena kan påpekas i de anvisningar som riksskatte- verket meddelar.
5 5. I paragrafen lämnas föreskrift om skatteplikt för fastighet. Lik- som nu anges vidare i 5 5 i vilka fall fastighet skall undantas från skat- teplikt.
Prop. 1973: 162 351
Några sakliga ändringar är inte avsedda. Däremot har —- utöver ändringen i fråga om naturminnen som berörts i det föregående _ skett vissa redaktionella ändringar. Sålunda har i 1 mom. första stycket 1) ordet telegrafverkens bytts mot den nyare benämningen televerkens. Vidare har hänvisningen till den ecklesiastika boställsordningen, som inte längre gäller, ändrats att avse lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord. Dessutom utgår nuvarande 5 mom. såsom överflödigt.
Förslaget i 5 mom. om att skatteplikt inte skall åvila industritillbehör och vissa ledningar och anläggningar m.m. har behandlats i det före- gående.
6 si'. Paragrafen upphör att gälla. Bestämmelserna i 1 mom. har flyttats till 4 &. De bestämmelser i 2 mom. som gäller åsättande av taxeringsvärde på viss icke skattepliktig fastighet har överförts till 9 & tredje stycket. Den förstnämnda ändringen har berörts i det föregåen- de. Den senare behandlas i det följa-nde.
Nuvarande första moment innebär bl. a. att taxeringen skall ske med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets ingång. I den föreslagna lydelsen i 4 & tredje stycket anges att taxeringen skall ske på grundval av fastighetens beskaffenhet vid taxeringsårets ingång. Inverkan på taxeringen av förhållandena i övrigt i fråga om fastigheten har i för- slaget tagits in i 9 & andra stycket, som behandlas i det följande.
7 5. I paragrafens femte stycke har skett en redaktionell ändring för anpassning till nya regler om fastighetsbildning och fastighetsregis- ter.
8 38”. Bestämmelsen i det nuvarande första stycket om att varje taxeringsenhet med visst angivet undantag skall åsättas taxeringsvärde har i förslaget överflyttats till 9 & första stycket.
1 det nuvarande andra stycket lämnas regler för indelning i taxe- ringsenheter utom i vad avser delvis skattepliktiga fastigheter. Reg- lerna har anpassats till den nya fastighetsbildningslagstiftningen och även i övrigt moderniserats. Med i huvudsak bibehållen systematik har reglerna flyttats till 8 5 2 mom. i förslaget. Regler om fastighetstaxe- ring av sådana samfälligheter som nämns vid d) i nuvarande andra stycket av 8 &, dvs. en del samfälligheter som står under särskild för- valtning, har förts över till anvisningarna. till denna paragraf.
Förslaget att slopa den särskilda bestämmelsen i det nuvarande tredje stycket av 8 5 om uppdelning på fler taxeringsenheter av fas- tighet som är delvis skattepliktig har berörts i det föregående.
Bestämmelserna i det nuvarande fjärde stycket om fördelning av taxeringsvärdena på vissa administrativa områden har med några re— daktionella ändringar tagits upp i 8 & 3 mom. första stycket.
Det nuvarande sista stycket avser s. k. uppdelningsvärde. Dessa be- stämmelser har med Viss ändring förts över till 8 & 3 mom. andra stycket.
I 8 5 1 mom. i förslaget lämnas huvudregeln om att indelning av
Prop. 1973: 162 352
taxeringsenheter skall ske. Där föreskrivs även att med taxeringsenhet avses vad som skall taxeras för sig. Med taxering avses vidare inte endast åsättande av taxeringsvärde utan även fastställande av skatte- pliktsförhållande, beskattningsnatur m. m.
Grunderna för indelning i taxeringsenheter anges i 8 5 2 mom. i förslaget. Dessa grunder har berörts tidigare. Med fastighet jämställs i indelningshänseende byggnad som är lös egendom.
Till taxeringsenheten hänförs även tillbehör som enligt 2 kap. JB tillhör fastigheten liksom servitut för fastigheten samt byggnader och anläggningar som tillhör fastigheten med stöd av servitut som avses i 2 kap. 1 å andra stycket JB. Även andel i samfällighet"- hänförs till taxeringsenheten. Detta innebär att enligt huvudregeln värde av samfällighet skall fördelas på de delägande fastigheterna, om annat inte föreskrivs. Att emellertid olika regler för bildande av taxerings- enhet för samfällighet gäller framgår av punkt 1 av anvisningarna till 8 & iförslaget.
I det föreslagna andra stycket tas upp huvudfallet för uppdelning av den primära enheten i sekundära taxeringsenheter. Detta ska-ll såle- des ske om viss ägovidd av en fastighet försålts. Därvid skall dels det försålda området, dels återstoden av stamfastigheten bilda taxerings- enhet. Skatterättslig praxis i fråga om tidpunkt för övergång av ägan- derätten skall därvid följas, som tidigare framhållits. På samma sätt skall taxeringsenhet bildas av område på fastighet, om området inne- has med sådan rätt som enligt 47 & medför skyldighet att ta upp garantibelopp för området som skattepliktig intäkt. Bestämmelse där- om har också tagits in i 8 5 2 mom. andra stycket i förslaget.
Endast uppdelning av fastighets ägovidd kan föranleda fastighetens uppdelning i flera taxeringsenheter. Fastighet, som har flera delägare och som förvaltas enligt lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt, får inte delas upp på flera taxeringsenheter.
I tredje stycket föreskrivs att uppdelning av fastighet på flera taxe- ringsenheter kan ske i vissa fall vid väsentligen skild användning av olika delar av fastighet. Detsamma gäller f. n
1 fjärde och femte styckena behandlas bildandet av s.k. tertiära taxeringsenheter genom sammanföring. Liksom nu. gäller skall enligt fjärde stycket de fastigheter eller fastighetsdelar, som skall föras sam- man, ha samma ägare och vara av samma beskattningsnatur. Vidare gäller för att sammanföring skall få ske, att fastigheterna eller delarna sambrukas, om de är av beskattningsnaturen jordbruksfastighet, och i annat fall att de gränsar till varandra, har likartad användning och samförvaltas.
I femte stycket föreskrivs att byggnad på annans mark skall föras samman med marken till en taxeringsenhet, om byggnadens ägare innehar marken med sådan rätt att han enligt 47 & skall ta upp garan-
Prop. 1973: 162 353
tibeloppet för marken. Detta innebär ett förtydligande av den nu gäl— lande bestämmelsen i punkt 2 sjätte stycket av anvisningarna till 8 %. Av förslaget framgår att s.k. tomträttsfastighet skall utgöra. en taxe- ringsenhet vilket f. n. inte är helt klart.
I sista stycket av 8 _S, 2 mom. föreskrivs att i en och samma taxe- ringsenhet inte får ingå mark, som ligger i skilda kommuner. En mot— svarande regel gäller f.n. enligt 8 5 andra stycket. Det bör påpekas däremot att byggnad eller anläggning som innehas med servitut enligt 2 kap. 1 & andra stycket JB skall hänföras till den härskande fastig- heten och den taxeringsenhet, som bildats därav, även om denna ligger i annan kommun än byggnaden eller anläggningen. Denna fråga har behandlats i det föregående. Riksskatteverket kan meddela de ytterli- gare anvisningar om indelning i taxeringsenheter som behövs.
8 % 3 mom. första stycket i förslaget motsvarar i sak nuvarande 8 & fjärde stycket. Ändringarna är av redaktionell natur och har berörts tidigare. '
I det föreslagna momentets andra stycke regleras s.k. uppdelnings- värdcn. Som tidigare framhållits finns en motsvarande regel i nuvaran- de 8 & sista stycket. Rätt att ansöka om uppdelning på sådant värde skall enligt förslaget tillkomma förutom fastighetsägaren även taxerings- intendent och den kommun vari fastigheten är belägen.
9 5. I paragrafen lämnas f.n. regler om generell värderingsgrund. I 9 5 första stycket i förslaget har som huvudregel föreskrivits att taxeringsvärde skall åsättas alla taxeringsenheter. Detta motsvarar vad som f.n. föreskrivs i 6 &. Ett undantag ges emellertid för vissa fall. Bestämmelse därom har tagits in i 9 & tredje stycket i förslaget. Där finns också en föreskrift om åsättande av taxeringsvärde på delvis skattepliktiga taxeringsenheter.
Den generella värderingsgrunden för alla slags fastigheter skall i fortsättningen vara marknadsvärdet. Taxeringsvärdet skall motsvarä 75 % av marknadsvärdet. Den närmare motiveringen har lämnats i det föregående. Reglerna har tagits in i 9 5 andra stycket i förslaget. Där finns även bestämmelsen om den tidpunkt till vilken marknadsvärde- nivån och därmed också taxeringsvärdet skall anknytas.
I tredje stycket i förslaget har, som nyss antytts, tagits in bestämmel- serna om undantag från huvudregeln att taxeringsvärde skall åsättas alla taxeringsenheter. Taxeringsenhet, som innefattar endast icke skatte- pliktig egendom, skall inte åsättas taxeringsvärde. Är egendomen delvis skattepliktig förfares olika beroende på anledningen till skattepliktcn. Föreligger skattefrihet av annan anledning än att fastigheten används för försvarsändamål eller att det är fråga om egendom om avses i 5 5 5 mom. i förslaget — dvs. industritillbehör, ledningar m.m. — skall taxeringsenheten totalvärderas, varefter taxeringsvärdet uppdelas på den skattepliktiga resp. icke skattepliktiga delen av taxeringsenheten. Förelig-
2'3 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 162
Pl'Op. 1973: 162 354
ger skattefrihet på grund av användning för försvarsändamål skall emellertid den skattefria delen inte åsättas taxeringsvärde. I detta av-' seende innebär förslaget f. ö. ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller. I fråga om egendom som avses i 5 & 5 mom. i förslaget — industritillbehör m.m. — ingår sådan egendom i taxeringsenheten i sin egenskap av tillbehör till fastighet. Såvitt gäller industritillbehör är det av kontrollskäl lämpligt att förekomst härav markeras i fastighets- längden. Någon värdering av industritillbehör och ledningar m.m. skall emellertid inte ske och till följd härav kommer nämnda slag av egen- dom inte att omfattas av taxeringsvärdet.
10 9”. Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna för taxerings—. värdets redovisning idelvärden. Motivering har lämnats i det före— gående.
] l 5. Ändringen är av redaktionell natur. . 47 5. Som en anpassning till ny lagstiftning, innebärande att de s.k. rekognitionsskogarna avskaffats, bör bestämmelsen i andra stycket vid b) om skogsområde, som är upplåtet till bergshanteringens understöd, utgå. Vidare har ordet ”stad” utbytts mot ordet ”kommun”.
I tredje stycket har hänvisningen till den ecklesiastika boställsord- _ ningen, som inte längre gäller, ändrats att avse lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord. .
I fjärde och femte styckena har ordet skogsvärde bytts ut mot skogs— bruksvärde. Skogsvärdet särredovisas numera inte vid fastighetstaxe- ringen utan ingår i skogsbruksvärdet. Den sakliga ändring som förslaget medför får anses vara av ringa ekonomisk betydelse.
60 5. Bestämmelserna i tredje stycket om municipalsamhälle och annat administrativt område inom kommun är inaktuella och föreslås utgå.
Anvisningarna till 5 5. I punkt 8 har skett en redaktionell ändring. Anvisningarna till 7.5. Genom ändringen av punkt 1_ har inaktuella f astighetSbildnings- och registreringsbegrepp utmönstrats. .
Anvisningarna till 8 5. Huvudregeln i nuvarande punkt 1 om indel- ning i taxeringsenheter anknyter till föråldrade fastighetsbildningsbe- grepp. _ _
I den föreslagna punkt 1 första stycket utvecklas huvudregeln om att man vid indelningen i taxeringsenheter skall utgå från registerfastig- heten.
I andra stycket lämnas regler för taxering av samfälligheter som för- valtas av juridisk person. Denna fråga har tidigare behandlats. Där- utöver kan vidare i detta sammanhang anföras följande om taxeringen av samfälligheter som förvaltas av juridisk person och därför enligt huvudregeln skall utgöra särskilda taxeringsenheter. .
Såväl marksamfällighet som gemensamhetsanläggning kan under vissa förutsättningar utgöra särskild taxeringsenhet. Härvid antecknas sam-
Prop. 1973: 162 355
fällighetsföreningen som ägare, och enhetens värde skall inte uppdelas på de delägande fastigheterna. '
En marksamfällighet omfattar alltid ett bestämt markområde. Då marksamfälligheten skall redovisas som särskild taxeringsenhet skall alltid markens areal anges i taxeringsbeslutet. Vidare kan det som nämnts ifrågakomma att det på marksamfälligheten finns byggnad, - tillhörig samfälligheten. I sådant fall skall även byggnadsvärde redo- visas.
En anläggningssamfällighet måste för att kunna utföra den avsedda anläggningen disponera visst utrymme (mark) för anläggningen. An-' läggningssamfällighetens delägare kommer att disponera detta utrym- me, dvs. marken, för anläggningen antingen med äganderätt eller på grund av servitut. Äganderätt kan komma i fråga, när t.ex. mark till anläggningen inlösts. Enligt den föreslagna anläggningslagen bildar för- rättningsmyndigheten därvid en marksamfällighet för den inlösta mar- ken. Anläggningssamfälligheten får därvid rätt att disponera marksam- fällighetens mark. Täcker anläggningen i sådant fall- hela marken, till- hörig marksamfälligheten, saknar marksamfälligheten värde. Det kan emellertid förekomma att de båda samfälligheterna inte täcker varand— ra. Marksamfälligheten kan således avse ett större markutrymme än det anläggningssamfälligheten disponerar. I sådant fall bör man beräkna ett särskilt värde för marksamfälligheten vilket ———' beroende av formen för förvaltning av samfälligheten _ fördelas på de delägande fastighe- terna eller förs till den taxeringsenhet som utgörs av marksam-fällig-' heten.
Vanligen disponerar emellertid anläggningssamfällighet utrymme för sin anläggning med stöd av ett servitut, som tillhör samfälligheten. Liksom nyss framhållits kan anläggningen därvid täcka hela den tas- tighet, på vilken utrymme tagits i anspråk för anläggningen, eller del därav. Vid taxeringen av denna mark bör man ta hänsyn till den inverkan som anläggningen kan ha på markens värde. Anläggnings- samfällighctens rätt till anläggningen tillkommer genom bildandet av samfälligheten. Anläggningen utgör därigenom tillbehör till de del- ägande fastigheterna. Anläggningssamfälligheten förvärvar ett servitut som ger de delägande fastigheterna rätt att disponera utrymme på viss fastighet för anläggningen. Taxeringsvärdet på" den fastighet till vilken marken hör blir beroende av de sakrättsliga förpliktelser som föreligger gentemot anläggningssamfälligheten. För anläggningen gäl- ler å andra sidan att värdet av servitutet, dvs. av rätten till marken, inverkar på anläggningens värde.
För en gemensamhetsanläggning gäller sålunda att när den taxeras som särskild taxeringsenhet, markareal inte skall redovisas. Däremot har gemensamhetsanläggningen i princip alltid ett markvärde, som här- flyter av rätten att disponera markutrymmet. Sådant markvärde skall
Prop. 1973: 162 356
redovisas då gemensamhetsanläggningen utgör särskild taxeringsenhet. Markvärde för sådan anläggning kan vidare avse värde av anläggningen, på eller ovan mark, under förutsättning att den inte skall redovisas som byggnad.
I punkt 2 i förslaget har intagits en regel om att tillbehör till fas- tighet enligt 2 kap. 2 och 3 %% JB skall räknas till taxeringsenhet, som utgörs av byggnad på annans mark, under förutsättning att till- behören ägs av byggnadens ägare. Denna föreskrift är en konsekvens av den föreslagna regeln i 4 & andra stycket att bestämmelserna i KL om fastighet skall äga motsvarande tillämpning i fråga om byggnad, som är lös egendom.
I nuvarande punkt 2 utvecklas grunderna för uppdelning av en fas- tighet på flera taxeringsenheter. Vad däri anförts avser som tidigare berörts delvis otidsenliga förhållanden. Motsvarande anvisningar i mo- derniserat och något förkortat skick har tagits in i punkt 3 i förslaget. För de föreslagna reglerna om uppdelning i taxeringsenheter har tidi- gare redogjorts. Därutöver kan följande nämnas. Den i punkt 3 första stycket åberopade regeln att uppdelning på grund av att del av fastighet innehas med sådan rätt att innehavaren enligt 47 5 skall erlägga ga- rantibelopp för delen har tidigare berörts. Vissa förtydliganden har gjorts. Bl.a. sägs att tomträtt och rätt till ofri tomt i stad alltid avser hel fastighet. Uppdelning skall ske även när del av fastighet utgörs av publikt boställe.
Såsom tidigare nämnts skall skilda användningssätt av olika delar av fastighet föranleda uppdelning av fastigheten på flera taxeringsen— heter. Exempel på olika användningssätt som skall föranleda uppdel- ning har lämnats i andra stycket i punkt 3 i förslaget. Som förutsättning för att uppdelning skall få ske vid skilda användningssätt bör natur- ligtvis krävas att den olikartade användningen skall bestå under en längre tid, dvs. är av viss varaktighet.
I de nuvarande punkterna 3 och 4 behandlas sammanföring av fas- tigheter och fastighetsdelar till en taxeringsenhet. Dessa punkter har ersatts med en omarbetad anvisningspunkt 4. För sammanföring av fastigheter och fastighetsdelar till en taxeringsenhet bör följande huvud- regel gälla. Fastigheter, där jordbruk bedrivs, skall ligga i sambruk för att sammanföring skall ske. Skogsområde, som är att anse som bruk- ningsenhet eller administrativ redovisningsenhet, bör sammanföras till taxeringsenhet kommunvis och i den mån det sträcker sig därutöver, till en värderingsenhet. Fastigheter med beskattningsnaturen annan fas- tighet skall, som förut nämnts, sammanföras till en taxeringsenhet om de angränsar varandra och används på ett likartat sätt samt står un- der gemensam förvaltning. För att likartad användning skall anses föreligga, bör fastigheterna vara hänförliga till samma fastighetstyp, t.ex. hyreshus, fritidshus, industri. Liksom tidigare gällt synes även
Prop. 1973: 162 357
fortsättningsvis grupper av enheter med likartad användning på en fas- tighet i vissa fall böra föras samman till en taxeringsenhet. Om det sålunda på en fastighet (taxeringsenhet) finns fiera uthyrda fritidshus med tomter, som gränsar till varandra, bör de utgöra en taxeringsenhet, om de både såvitt gäller mark och byggnader står under gemensam förvaltning. Motsvarande bör gälla i fråga om grupper av hyreshus resp. industribyggnader med därtill hörande mark. Vid användning för bostads-, hyreshus- och industriändamål bör en taxeringsenhet endast undantagsvis bildas av fastigheter eller fastighetsdelar, som inte gränsar till varandra. I nu berörda avseenden synes riksskatteverket kunna meddela anvisningar. I punkt 4 i förslaget har lämnats anvisningar om den betydelse för sammanföringen till taxeringsenhet, som i vissa fall bör tillmätas det förhållandet att fastigheter ligger i samma kvar- ter o. d.
Den nuvarande punkt 3 sista stycket av anvisningarna behandlar det s.k. uppdelningsvärdet. Detta stycke kan utgå med hänsyn till den bestämmelse" om uppdelningsvärde, som tagits in i 8 & 3 mom. sista stycket KL och föreskrifter om framställning om sådant värde i 150 & 3 mom. TF.
I nuvarande punkt 5 lämnas bestämmelser om fördelning av värden på administrativa områden inom en kommun. Frågan om fördelning av värden på församlingar blir reglerad i 8 & 3 mom. första stycket. Be- stämmelserna i nuvarande anvisningspunkt 5 utgår därför. I denna anvisningspunkt har i stället föreskrivits att egendom, som enligt 5 5 5 mom. undantagits från skatteplikt, inte skall utgöra särskild taxerings- enhet.
Även punkterna 6 och 7 utgår. Regeln i punkt 6 om taxering av egendom tillhörig registerfastighet i en kommun men enklaverad 1 an— nan kommun är med hänsyn till de nya indelningsreglcrna inte längre aktuell. I punkt 7 lämnas föreskrift om utformningen av fastighetsspe- cifikationcr m.m. i taxeringslängd (fastighetslängd). Längdföringsföre- skrifter bör inte meddelas i KL.
Anvisningar till 9 5. I nuvarande punkt 1 första stycket definieras begreppet allmänt saluvärde. I andra— sjunde styckena lämnas beskriv- ningar av de Värderingsmetoder som bör användas för uppskattningen av allmänna saluvärdet.
Punkt 1 i förslaget har samma principiella uppbyggnad som den nu- varande anvisningspunkten men den har förkortats avsevärt. I första stycket har lämnats en definition av den föreslagna generella! värde— ringsgrunden, marknadsvärdet, vilken tidigare behandlats. I samma stycke anges vissa undantag från marknadsvärdeprincipen. Dessa avser kapitalvärdet av vissa privaträttsliga förpliktelser m.m. Ett slopande av undantagsregeln som gällt sedan länge har inte ansetts kunna ske. Skälet till detta är bl.a. svårigheterna att få kännedom om alla privat-
Prop. 1973: 162 358
rättsliga förpliktelser som kan påverka marknadsvärdet och till de möjligheter som skulle öppnas att.disponera över fastigheternas mark- nadsvärden, om undantagsregeln slopades. Denna har särskild betydelse i fråga om taxeringen av de -s. k. tomträttsfastigheterna och byggnader på ofri grund. För dessa bör gälla att byggnadsvärdet bör bestämmas som om byggnadens ägare varit ägare till även marken. Markvärdet bör bestämmas som om tomtplatsen varit obebyggd men bebyggbar och med bortseende från tomträttsavgäldens eller arrendebeloppets storlek. Varken byggnadsvärdet eller markvärdet kommer därvid att påverkas av privaträttsliga förpliktelser som inte ärlav servitutskaraktär.
I punkt 1 andra stycket i förslaget beskrivs i korthet de värderings- metoder som skall användas för beräkning av marknadsvärdet. För dessa metoder har tidigare redogjorts.
I punkt ] tredje stycket i förslaget har intagits regeln om att taxe- ringen skall vara individuell. Liksom nu skall således omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. _
I nuvarande punkt 1 åttonde stycket finns en föreskrift om taxering av mark med obetydligt värde. Frågan kan regleras i anvisningar av riks- skatteverket.
I nuvarande punkterna 2, 4 och 5 lämnas utförliga värderingsregler för olika typer av fastigheter. Dessa är till stor del föråldrade. De har i praktiken i huvudsak ersatts av moderna anvisningar i värderings- frågor som lämnats av dåvarande riksskattenämndcn och av riksskatte- verket. Enligt den lagstiftningsprincip för Värderingsreglerna som tidi—' gare f örordats utgår de nuvarande värderingsanvisningarna i punkterna 2, 4 och 5. I punkt 2 har tagits in en regel om undantag i vissa fall från den generella taxeringsvärdenivån. Undantaget har tidigare behandlats.
Särbestämmelsen i nuvarande punkt 6 om s. k. gemensam taxerings- enhet som sträcker sig över kommungräns gäller fortfarande. Den före-' slagna ändringen är av redaktionell natur. .
Anvisningar till 10 å . I nuvarande punkt 1 föreskrivs att taxeringsvär- det skall redovisas i dclvärden och att dessa skall utföras i jämna tusen- tal kronor. Dessa bestämmelser blir intagna i 10 och 11 åå och kan där.— för utgå ur punkt 1. Där tas nu i stället in regeln att delvärden liksom det totala taxeringsvärdet i princip skall beräknas till den procentuella nivå och efter de övriga grunder som gäller enligt 9 &.
I de nuvarande punkterna 2—4 b lämnas definitioner för de delvärden som skall redovisas för jordbruksfastighet. I nuvarande punkt 5 lämnas motsvarande uppgifter beträffande annan fastighet.
Nya regler för delvärdesredovisning. har föreslagits för jordbruks- fastighet. För dessa har tidigare redogjorts. Definitionerna härav anges i punkt 2 i förslaget. - - . .
I fråga om det nya delvärdet byggnadsvärde har tidigare framhållits att det i princip skall utgöra det mervärde "som fastigheten har på
Prop. 1973: 162 . 359
grund av att den är bebyggd. Detta medför i praktiken att jordbruks- värdet och skogsbruksvärdet skall vara detsamma för bebyggda och obebyggda fastigheter,- som 'i övrigt är likartade. Om man tills vidare bortser från de arealmässigt mycket stora taxeringsenheterna, bör inte heller jordbruks- och skogsbruksvärdena påverkas av fastighetsstorle- ken.
Utformningen av normerna för bestämmande av jordbruksvärde, skogsbruksvärde och byggnadsvärde måste "samordnas. Härvid bör uppmärksammas särskilt de frågor som sammanhänger med utarbetan- det av riktvärden för åker, bostadsbyggnadcr och ekonomibyggnader.
Till ledning vid bestämmande av taxeringsvärdet för åker bör inom varje anvisningsområde, där gemensamma regler för åsättande av åker- värde skall gälla, finnas tabeller som utvisar åkervärdet vid varierande förutsättningar i fråga om t.ex. dränering'Värdenivån i dessa tabeller skall i princip återspegla den prisnivå som utbildats vid köp av obe- byggda fastigheter. Byggnadsvärdet för jordbruksfastighets bostads- byggnader skall i princip bestämmas enligt den byggnadsvärdetabell (P-tabell) som tillämpas för villafastigheter i området.
Byggnadsvårdet för omoderna ekonomibyggnader är vanligen obe- tydligt och bör kunna beräknas mycket schablonartat. För halvme- derna och moderna ekonomibyggnader kan byggnadsvärdetabeller upp- rättas av i princip samma slag som skett beträffande böstadshus på villa- fastighet. Även beträffande specialbyggnader och stora nybyggda eko- nomibyggnader kan riktlinjer för värderingen lämnas av riksskattever- ket. För att få behövlig sakkunskap vid taxering av sådana byggnader ' är det lämpligt att fastigheter av här aktuellt slag överförs till ge- mensamt distrikt, som har tillgång till särskild sakkunskap. '
En väsentlig del av den fastighetsprisstatistik som finns att tillgå avser bebyggda fastigheter med omodema ekonomibyggnader. Med ledning "av denna får avgöras i vilken utsträckning det är möjligt att tillgodose både principen och låta prisnivån på obebyggd åkermark styra åkervärdet och att samma normer skall tillämpas för taxering av- bostadshus på" jord- bruksfastighet och likabelägna villafastighete'r. De erfarenheter som fas- tighetstaxeringsutredningen lämnat i sin undersökning tyder på att de båda önskemålen blir svårare att tillgodose ju större fastighetsarealen är. För att inte de bebyggda fastigheternas totalvärde skall bli för högt, for- de det därför bli nödvändigt dels att lägga värdenivån på åker något un— der den prisnivå som framkommer vid försäljningar av obebyggda fastig- heter, dels att reducera det bostadsbyggnadsvärde som framkommer ur de byggnadsvärdetabeller som skall tillämpas för likabelägna Villafastig— heter #— utom möjligen för de allra minsta jordbruksfastigheterna. Ge? nom dessa justeringar minskar man risken för att prisnivån på obebyggda fastigheter ger ett för högt genomslag för åker tillhörande bebyggd fas- tighet. ' '
PI'OP. 1973: 162 360
För halvmoderna och moderna ekonomibyggnader kan ledning för nivåställning av värdetabellerna hämtas främst ur den fastighetsprissta- tistik som avser försäljning av fastigheter med sådana byggnader. Till- gången på köp av fastigheter tillhörande denna kategori är relativt liten men detta kompenseras av att dessa tabeller kan baseras på förhållan- dena i större regioner.
Vid redovisningen av byggnadsvärdet skall urskiljas och särskilt anges bl. a. byggnad, som används av ägare eller arrendator för bostadsända- mål. Till sådan byggnad skall naturligtvis räknas även byggnad som för nu avsett ändamål används av ägarens eller arrendatoms familjemed- lemmar. I uttryckct bostadsändamål ligger även användning av icke- permanent slag, t. ex. som sommarbostad e. d.
Vid bestämmandet av åkervärdet för mycket stora fastigheter bör en viss mindre reduktion göras av de hektarvärden som framtagits för övriga fastighetsstorlekar.
I detta sammanhang kan erinras om att riktvärdena för åker och bygg- nader m.m. inte avses skola fastställas förrän de varit föremål för en omfattande testning på det lokala planet. Syftet därmed är främst att kontrollera att föreslagna riktvärden leder till att föreskriven taxerings- värdenivå uppnås för skilda fastighetskatcgorier.
Mark som f. n. hänförs till tomt- och trädgårdsmark skall hänföras till ägoslaget tomt. Med tomt avses här byggnadsplats och sådant om- råde därintill som används för prydnadsträdgård, upplagsplats, parke- ringsplats o. d. Någon saklig förändring avses inte i förhållande till vad som gäller f.n. Ägoslaget skall emellertid särredovisas under delvärdet värde av övrig mark.
Delvärdet övervärde utgör i princip ett restvärde. Det skall sålunda innefatta sådana värden som inte skall innefattas i övriga delvärden. I praktiken synes man dock knappast kunna tänka sig några andra slag av sådana överskjutande värden än de båda som exemplifierats i lag- texten. Det bör dessutom observeras att taxeringsvärdenivån beträffan- de detta delvärde enligt punkt 2 av anvisningarna till 9 5 i förslaget normalt får antas bli nedsatt. Det ankommer på riksskatteverket att utfärda närmare anvisningar om tillämpningen. Här kan dock erinras om att åsättandet av övervärde på grund av exploateringsmöjlighet vid 1975 års allmänna fastighetstaxering bör bli föremål för särskild upp- märksamhet med hänsyn till de ändrade regler rörande rätt till ersätt- ning vid mistad bebyggelserätt som införts i bl.a. naturvårdslagen (1964: 822), ändrade regler i byggnadslagcn (1947: 385) om fastighets glesbebyggelsemöjlighet samt införandet av en presumtionsregel i ex- propriationslagen (1972: 719), som begränsar möjligheterna att erhålla ersättning för förväntningsvärden tillkomna efter den 1 juli 1971. Frå- gan om åsättande av övervärde med hänsyn till exploateringsmöjlighet i vissa områden, t. ex. i Stockholmsregionen, torde vara av sådan karak-
Prop. 1973: 162 361
tär att berörda fastigheter bör taxeras i gemensamt fastighetstaxerings- distrikt.
I punkt 3 i förslaget har definitionerna för delvärdena på annan fastighet tagits in. I fråga om dessa har den sakliga ändringen gjorts att särskilt maskinvärde inte skall redovisas särskilt i byggnadsvärdet. Detta har behandlats tidigare. Vidare har vissa redaktionella och för- tydligande ändringar gjorts av definitionerna av markvärde, som tagits in i punkt 3 a) och av byggnadsvärde, som angetts i punkt 3 b). Från nuvarande punkt 6 har vidare överförts en föreskrift om taxering av rätt till crsättningskraft. Såvitt gäller rätt till ersättningskraft på jord— bruksfastighet har motsvarande bestämmelse lämnats i samband med definitionen av delvärdet värde av särskilda tillgångar. Eftersom nuva- rande punkt 6 i övrigt endast innehåller längdföringsregler och sådana regler inte bör ingå i KL, har denna punkt utgått.
Anvisningarna till 13 5. Punkt 1 innehåller föreskrifter om åsättande av taxeringsvärde vid ny taxering. Med hänsyn till det föreslagna inne- hållet i 9 ä tredje stycket har anvisningspunkten utgått.
Anvisningarna till 22 5. 1 punkt 3 åttonde stycket har den föreslagna regeln om proportionering av anskaffningskostnaden för jordbruksfas- tighet tagits in. Förslaget har behandlats tidigare.
10.2. Skogsvärderingsinstruktionen
Den nuvarande skogsvärderingsinstruktionen (1951: 440) ersätts av en ny skogsvårderingsinstruktion. Denna består av tre avdelningar, A, B och C.
A. Grundläggande bestämmelser. I denna avdelning anges de prin— cipiella bestämmelserna om skogsvärderingen vid fastighetstaxering. Skogsbruksvärdet skall beräknas till 75 % av marknadsvärdet för den växande skogen och skogsmarken. Marknadsvärdet skall bestämmas med ledning av värdetabeller. Denna fråga liksom de grundläggande principerna för tabellernas upprättande, vilka intagits i avdelning A, har berörts i det föregående.
B, Innebörden av begreppet skogsmark. I avdelning B lämnas den definition av ägoslaget skogsmark, som skall användas vid fastighets- taxeringen. Definitionen motsvaras i princip av den definition som an- vänds vid riksskogstaxeringen.
C. Bestämmelser om värderingen och förfarandet. Först ges allmän-. na bestämmelser om s. k. värderingsenhet, liksom om de områden som riket skall indelas i för skogstaxeringen, s.k. värderingsområden. Mo— tiveringen har lämnats i det föregående.
Därefter lämnas bestämmelser om värdefaktorerna, dvs. godhets- klass, kostnadsklass, trädslagsklass och trädslag eller grupp därav samt dimensionsklass. Även värdefaktorerna har behandlats i det föregåen-
Prop. 1973: 162 362
de. Då det gäller kostnadsklassen anges transportkostnadernas bety- delse för priset på virket som en omständighet som inverkar på klassi- ficeringen i kostnadsklass. '
I deklarationerna skall uppgifter kunna lämnas om skogens dimen— sion och/eller ålder. Lämnas åldersklassuppgifter, kan de omräknas för att grunda bestämningen av dimensionsklass. Anvisningar till led- ning för sådan omräkning kommer att lämnas av riksskatteverket.
Som tidigare nämnts avses skogstaxeringen skola ske enligt två olika metoder, den noggrannare och den förenklade metoden. För vardera metoden kommer att finnas en tabellserie. Den noggrannare metoden skall tillämpas då skogsuppskattningshandlingar är tillgängliga.
Tabellvärdena bör följas utom i undantagsfall. I skogsvärderings- instruktionen har angetts vissa fall då en justering kan ske av det värde som beräknats med ledning av värdetabell. Detta skall gälla t.ex. då det föreligger tekniska fel i virket, vilket är'en omständighet som påverkar värdet även enligt gällande bestämmelser. Bland om- ständigheter som kan inverka på värdet anges skydds- och fridlys- ningsföreskrifter. '
10.3. Förordningen om statlig inkomstskatt
3 5. Ändringen innebär att hänvisningen till nu gällande skatterätts- liga fastighetsbegrepp utgår och att hänvisning i stället görs till vad som särskilt sägs i 4 & KL" om bl. a. fastighet och byggnad som är lös egendom.
6 5. Ändringen är av redaktionell art.
10.4. Förordningen om statlig förmögenhetsskatt
I 5. Ändringen är av samma slag som föreslagits i fråga om 3 % SI. 3 9”. Ändringen innebär att icke skattepliktig fastighet, på vilken taxe- ringsvärde inte skall åsättas, inte skall tas upp som tillgång vid förmö- genhetsberäkningen. Det skattebortfall som ändringen kan föra med sig torde i praktiken vara helt betydelselöst. Redan enligt den nu gällande regeln i 6 5 2 mom. KL sätts inget taxeringsvärde på sådan egendom som avses i 5 5 1 mom. första stycket c), 2 mom. och 4 mom., dvs. för- svarsfastigheter, kommunikationsfastigheter och byggnader på ofri grund värda under 5 000 kr. Till grund för förmögenhetsbeskattningen skall enligt 4 å andra stycket SF såvitt gäller fastighet läggas taxeringsvärdet. Någon förmögenhetsbeskattning av egendom som nu nämnts kommer således inte i fråga. Egendom i övrigt enligt 5 5 1 mom. KL innehas en- dast undantagsvis av enskild person. De ägarkategorier som kan komma ' i fråga är genomgående fria från skattskyldighet till förmögenhetsskatt. - Av egendom, som omfattas av 5 _S 1 mom. KL i'd'ess nuvarande lydelse
Prop. 1973: 162 ' 363
torde enskild ägare kunna förekomma endast i fråga om naturminne och sådana kyrkobyggnader och bönehus vari offentlig gudstjänst förrättas. Någon invändning kan inte riktas mot att enskild ägare blir fri från-för- mögenhetsskatt för sådant objekt, eftersom någon förmögenhetsskatt. f. n. inte utgår, om ägaren är förening, samfund eller stiftelse. '
Vidare bör anmärkas att för den egendom som enligt 5 5 5 mom. KL . i dess föreslagna lydelse avses bli undantagen från skatteplikt en särskild regel vid förmögenhctsbeskattningen lämnas för industritillbehör enligt 2 kap. 3 & JB. Industritillbehören skall' givetvis omfattas av förmö- genhetsskatteplikt, men kommer i värderingshänseende att behandlas som lös egendom. Värderingsregeln återfinns i 4 & SF. I fråga om öv— rig egendom som enligt 5 % 5 mom. KL i dess föreslagna lydelse'avses bli undantagen från skatteplikt kan anmärkas att elektriska kraftdistri- butions- eller kraftöverföringsledningar f.n. inte taxeras och sålunda inte förmögenhetsbeskattas i den mån de är hänförliga till fast egen- dom. Allmänna va-anläggningar ägs i huvudsak av kommun som inte är skattskyldig vid förmögenhetsbeskattningen. Även annan kan driva sådan anläggning om länsstyrelsen bifallit ansökan därom. Sådan ägare torde generellt sett kunna förutsättas inte vara skattskyldig för för- mögenhetsbeskattning enligt gällande regler. Skulle emellertid skatt— skyldighet i något undantagsfall föreligga enligt gällande regler. synes det materiellt sett vara befogat med undantag från skatteplikt även i förmögenhetshänseende för egendomen. Även för transformator- och kopplingsstationer för det elektriska kraftdistributions— oc'h kraftöver- föringsnätet samt pumpar, pumpstationer och andra pumpanläggningar för allmän va-anläggning gäller i stort sett samma synpunkter som' nyss redovisats i fråga om ledningar för allmän va-anläggning. Transfor- matorstationcr och kopplingsstationer för det elektriska kraftdistribu- tions- och kraftöverföringsnätet skulle till en mycket stor' del åsättas ett lägre taxeringsvärde än 5 000 kr. De taxeras därför vanligtvis inte med de regler som gäller f.n. och blir följaktligen inte heller förmögen- hetsbeskattade. För att transformator- och kopplingsstationerna skall befrias från skatteplikt enligt 5 5 5 mom. KL, och därmed enligt försla- get också från skatteplikt i förmögenhetshänseende, krävs att de skall till- höra överförings- eller distributionsnät för elektrisk kraft. Dessa typer av lcdningsnät tillhör i övervägande grad staten, kommun, aktiebolag eller annat sådant rättssubjekt som är befriad från skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt. Den effekt på utfallet av förmögenhetsbeskattning- en som förslaget ändå möjligen kan ha, torde väl uppvägas av de inbe- sparingar som förslaget medför vid taxeringsarbetet.
4 5. Ändringen har motiverats under 3 5. 7 5 . Se motiveringen till 47 & KL.
Prop. 1973: 162 364
10.5. Stämpelskatteförordningen
8 9” ] mom. I momentet har tagits in en regel om industritillbehör, liknande regeln i 4 & SF och 22! 5 1 mom. AGF. Regeln har motive- ra-ts tidigare. Fastställandet av värdet för industritillbehör avses skola göras av inskrivningsmyndigheten med stöd av intyg från sakkunnig eller annan utredning. Det kan erinras om att inskrivningsmyndigheten har möjlighet att enligt 33 5 andra stycket stämpelskatteförordningen förelägga den skattskyldige att tillhandahålla myndigheten de bevis och intyg, som fordras för skattens fastställande till riktigt belopp.
10.6. Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
20 5. Det civilrättsliga fastighetsbegreppet skall i princip gälla på alla områden inom skatterätten. Hänvisningen till lagen (1895: 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra i 20 & tredje stycket har därför utgått.
22 5 1 och 2 mom. I 1 mom. första stycket har tagits in en värde- ringsregel för industritillbehör av samma innebörd som regeln i 4 & SF. Som konsekvens härav har även 2 mom. fjärde stycket ändrats.
10.7. Taxeringsförordningen
2 5 2 mom. Enligt 4 & andra stycket KL ska-ll reglerna i KL om fastig- het tillämpas även på byggnad på ofri grund som är lös egendom. Mot- svarande regel har tagits in i TF.
38 5. Hänvisningen i 1 mom. andra stycket till administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, är delvis inaktuell. Den har ändrats att avse församling.
]02 5. Ändringen är redaktionell och en följd av att fastighetstaxe- ringsrätt är andra instans i fastighetstaxeringsmål.
131 5. I det nuvarande första momentet lämnas föreskrifter om orga- nisationen av fastighetstaxeringen i första instans. Bestämmelserna avser bl. a. indelningen i fastighetstaxeringsdistrikt och omfattningen av dessa distrikt. De nya reglerna innebär bl. a. att taxeringsarbetet fördelas på två slag av fastighetstaxeringsdistrikt, lokala och gemensamma distrikt. Nämnderna i dessa distrikt har betecknats lokala fastighetstaxerings- nämnder resp. gemensamma fastighetstaxeringsnämnder. Reglerna har behandlats i det föregående.
De gemensamma fastighetstaxeringsnämndernas uppgift är att för— bättra och effektivisera taxcringen av svårvärderade fastigheter. I andra stycket i paragrafen har angetts exempel på sådana svårbedömbara fas- tigheter som avses. Tidigare har nämnts ytterligare fastighetstyper som får anses vara svårvärderade och som därför bör taxeras av gemen-
Prop. 1.973: 162 365
samma fastighetstaxeringsnämnder. Detta. gäller jordbruksfastigheter med specialbyggnader och stora nybyggda ekonomibyggnader samt fas- tigheter med övervärde. Motsvarande gäller även för exploateringsfas— tigheter. Till denna grupp fastigheter bör även vissa andra fastighetsty- per mera generellt föras, t. ex. vissa stora jord- och skogsegendomar.
Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas i alla län. Om man för att utnyttja tillgänglig sakkunskap i de gemensamma fastighets- taxeringsnämnderna i vissa län finner det lämpligt att till sådan nämnd föra även andra svårbedömbara fastighetstyper, t. ex. täkter av olika slag, än de som centralt rekommenderats för taxering i gemensam nämnd, finns inga hinder däremot.
Andra momentet i paragrafen innehåller regler om organisationen m.m. av fastighetsprövningsnämnd. Fastighetsprövningsnämndens upp- gifter skall övertas av fastighetstaxeringsrätt. Reglerna för fastighetstaxe- ringsrätt ges i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt, som i sam- manhanget får ny rubrik och kallas lag om skatterätt, fastighetstaxe- ringsrätt och länsrätt, samt i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Be- stämmelserna i andra momentet utgår.
133 ä'. De nuvarande bestämmelserna i första—fjärde styckena av första momentet avser fastighetstaxeringsnämndernas sammansättning. I det femte stycket lämnas bestämmelser om val av ledamöter i fastighets— taxeringsnämnderna. Vidare föreskrivs där att ledamot kan utses av kommunen att på dess bekostnad delta i vissa sammanträden under för- beredelsearbetet inför taxeringen.
Bestämmelserna om de lokala och gemensamma fastighetstaxerings- nämndernas sammansättning har tagits in i första och andra styckena i momentet. Förslagen har behandlats tidigare.
I tredje stycket har tagits in bestämmelser om val av fastighetstaxe- ringsnämnd. Valet skall ske den 31 mars året före taxeringsåret i stället för som nu den 30 juni detta år. eftersom hela förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen tidigareläggs. En ledamot i varje lo- kal fastighetstaxeringsnämnd skall väljas att på kommunens bekostnad delta i det förberedelsearbete som skall utföras av en arbetsgrupp inom varje sådan nämnd. I gemensam fastighetstaxeringsnämnd skall en leda- mot väljas för att på de väljandes bekostnad delta i sammanträde för förberedelsearbete.
I andra momentet finns f. n. bestämmelser om besvär över val av le- damöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd. Dessa bestämmel- ser har flyttats till ett nytt tredje moment. I stället har till andra momen- tet flyttats över bestämmelser om nämndledamöternas kompetens. Mot- svarande bcstämmelser finns nu i 172 5 första stycket vid 1). Kompe- tenskravet för nämndemännen i lokal fastighetstaxeringsnämnd har jäm- kats något och skall avse kännedom om olika slag av fastigheter i fastig- hetstaxeringsdistriktet i stället för som nu olika grupper av skattskyldiga
Prop. 1973: 162 . 366
i distriktet. Vidare har en kompetensföreskrift införts i fråga om leda- möterna i gemensamma fastighetstaxeringsnämnder. För dessa skall gälla samma kompetenskrav som för ledamöter i särskild taxerings- nämnd. De skall sålunda besitta särskild insikt och erfarenhet i de taxe- ringsfrågor som ankommer på nämnden.
I ett nytt tredje moment har som nyss nämnts bestämmelserna om be- svär över val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd tagits in. De innebär endast en viss redaktionell ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser i 133 & 2 mom. om besvär över val. I fråga om besvär över val av landstingets förvaltningsutskott skall liksom tidigare reglerna i landstingslagen (1954: 319) gälla.
134 S)”. Paragrafen innehåller bestämmelser om ' fastighetsprövnings—' nämnd. Den utgår. 1355. Första momentet innehåller bestämmelser om fastighetstaxe- ringsombuds verksamhet. "Utökningen av ombudets arbetsuppgifter m. m. har behandlats i det föregående.
Med hänsyn till ändringar i ansvarsfördelningen inom länsstyrelsen i samband med omorganisationen av skatteförvaltningen har i andra styc- ket orden förste taxeringsintendenten bytts ut mot ordet skattechefen.
Bestämmelser om att ombudet äger delta i fastighetstaxeringsnämn- dens överläggningar men inte i dess beslut har flyttats till ]35 ä 1 mom. sista stycket från 148 & 3 mom. sista stycket.
I andra momentet finns nu bestämmelser om konsulenter för vatten- fallstaxering. Dessa bestämmelser utgår med hänsyn till att konsulenter-. för fastighetstaxering knyts till de gemensamma fastighetstaxerings— nämnderna. Frågan om införandet av sådana konsulenter har behand- lats tidigare. Bestämmelserna om dessa konsulenter har tagits in i andra momentet. .
Föreskrift om upprättande av liggare över vattenfallsfastighet, _som nu finns i 2 mom. andra stycket, behövs inte längre och utgår sålunda.
I ett nytt 3 mom. har tagits in bestämmelser om sakkunniga för fastighetstaxeringsnämnd och om tolk. Bestämmelserna, som flyttats över från "172 % första stycket vid 1), har omredigerats men är i sak oför- ändrade.
135 a 5. Bestämmelsen vid 2) om skyldighet för lokal skattemyndig- het att anteckna skiljaktig mening av ordförande i fastighetstaxerings- nämnd utgår. Den har ersatts med bestämmelse i 1545 1 mom. om att underrättelse till fastighetsägare skall innehålla uppgift om skiljaktig mening.
Bestämmelsen vid 4) avser översändande av handlingar m. m. från 10- kal skattemyndighet till länsstyrelsen. Bestämmelsen utgår. Föreskrifter av den typ här är fråga, dvs. skyldighet att sända handlingar m.m. stat- liga myndigheter emellan, kan meddelas utan riksdagens medverkan.
136 5. I första momentet ges föreskrifter om innehållet i allmän fas-I
Prop. 1973: 162 367
tighetsdeklaration. Uppgift om brandförsäkringsvärde saknar numera betydelse i de flesta fall vid värdering av fastighet, eftersom brandför- säkringen vanligtvis är en s.k. fullvärdesförsäkring. Av dessa skäl ut- går bestämmelsen i tredje stycket att uppgift skall lämnas om brandför— säkringsvärdet. Vad som i samma stycke föreskrivs om anskaffningsår m.m. för beräkning av särskilt maskinvärde utgår också, eftersom sär- skilt maskinvärde inte skall redovisas i fortsättningen.
Ändringen i 136 % 2 mom. avser skyldighet att förete skogsbruksplan. Frågan har behandlats tidigare. '
137 5. Paragrafen innehåller bestämmelser om avlämnande av allmän fastighetsdeklaration. Ändringen innebär "att sådan deklaration skall kunna avlämnas till vilken länsstyrelse eller lokal skattemyndighet som helst. Sådana regler har numera införts vid den årliga taxeringen.
1395. Första stycket i första momentet avser skyldighet för lokal skattemyndighet att avlämna vissa handlingar till länsstyrelsen. Av skäl som angetts under 135 a & utgår bestämmelsen. Även föreskrifterna i 1 mom. andra stycket och 2 mom. om skyldig- het för hypoteksinrättning att lämna uppgift om belåningsvärde utgår. Sådana uppgifter har endast i undantagsfall betydelse för värderingen. 142 s?. Förutom redaktionella ändringar i första stycket har rätten att anmana, i överensstämmelse med vad som gäller för den årliga taxe—_ ringen, tillagts fastighetstaxeringsnämnden i stället för ordförande i så— dan nämnd. I tredje stycket har den nuvarande hänvisningen till 535 tagits bort. Den tidigare begränsningen i rätten att förelägga vite i an- maning som följde av 31.5 2 mom. andra stycket, till vilket 53 & hänvi- sade, har därmed fallit bort. Ändringen torde främst ha betydelse vid infordrande av skogsuppskattningshandlingar. Denna fråga har berörts i avsnitt 8.3.5 under rubriken Skogsbruksvärdet. 143 5. Nuvarande 1_ mom. innehåller bestämmelser om skogshögsko- lans och landska-mrerarens förberedande arbete med skogstaxeringsan- visningar. Dessa bestämmelser ersätts med de nya regler för förberedel- searbetet som redovisats i det föregående.- Det nuvarande andra momentet lämnar föreskrifter om undersök- ningar på länsplanet under förberedelsearbetet. Motsvarande bestäm- melser finns i 143 a 5 i förslaget. I andra momentet i förslaget finns bestämmelser om undersökningar i de lokala fastighetstaxeringsdistrikten.Undersökningarna omfattar -bl. a. testningar och provtaireringar med föreslagna riktvärden. Redogörelse _ härför har lämnats tidigare. Vid dessa undersökningar bör fastighets- bildningsmyndigheterna lämna biträde. Skyldighet att lämna sådant bi- träde kan föreskrivas utan riksdagens medverkan. Närmare anvisningar om fastighetsbildningsmyndigheternas insatser under detta arbete kan lämnas av riksskatteverket i samråd med lantmäteristyrelsen. 143a5. I en ny paragraf, 143 a &, behandlas det förberedelsearbete
Prop. 1973: 1.62 368
som skall utföras inom länsstyrelsen. Motsvarande bestämmelse finns nu i 143 5 2 mom.
144 5. I första momentet lämnas f.n. regler för det sammanträde med taxeringsfunktionärer m.fl. som skall hållas av landskamreraren inför den allmänna fastighetstaxeringen. Sammanträdet, som behand- lats i det föregående, ingår som ett led i det nya förberedelseförfaran- det. Senaste datum för det sammanträde som skattechefen skall hålla för förberedande överläggningar om tillämpning av de allmänna grun— derna för fastighetstaxeringen är satt till den 30 juni året före taxerings- året.
I ett nytt andra moment har tagits in föreskrifter om skattechefens yttrande över riksskatteverkets preliminära anvisningar, om riksskatte- verkets fastställande av anvisningarna senast den 10 september året före taxeringsåret samt om kompletterande anvisningar av skattechefen. Även detta led i förberedelsearbetet har redovisats i det föregående. Som en följd av bl. a. reglerna i första och andra momenten i förslaget utgår nuvarande tredje momentet.
145 5. Förutom redaktionella ändringar har föreskrivits att andra le- damöter i nämnderna än sådana som utsetts att delta i sammanträdet i samband med valet, ska-ll få kallas endast efter länsstyrelsens medgi- vande. Skälet härtill är att länsstyrelserna skall få bättre överblick över kostnaderna.
146 5. Första stycket i 1 mom. innehåller f.n. bestämmelser om att utdrag ur jordregister skall ställas till fastighetstaxeringsnämndens förfo- gande och hur detta skall ske. Förfarandet är omständligt och utförs manuellt. Genom riksskatteverkets försorg utformas en rutin innebä- rande att arealuppgifter kommer till fastighetsägarnas och fastighets- taxeringsnämndernas kännedom genom att dessa uppgifter med ADB förtrycks på fastighetsdeklarationerna resp. fastighetstaxeringsavierna. Behov av utdragen ur jordregistren föreligger då inte längre. Bestäm— melsen i 1 mom. första stycket utgår på grund härav.
Enligt andra stycket skall nämnderna ha tillgång till fastighetslängden för föregående allmänna fastighetstaxering. Med 'hänsyn till att nämn- derna får de uppgifter som finns i senaste fastighetslängd förtryckta på fastighetstaxeringsavierna är bestämmelsen obehövlig. Stycket utgår där- för.
Andra momentet avser översändande av vissa uppgifter. Av skäl som angetts under 135 a & utgår momentet.
147 ä'. Enligt andra stycket åligger det förste taxeringsintendenten bl. a. övervaka den allmänna fastighetstaxeringen. Denna övervakning åligger emellertid i den nya länsstyrelseorganisationen länsstyrelsen. I praktiken är det skattechefen som utför åliggandet. Liksom tidigare skett i fråga om motsvarande bestämmelser vid den årliga taxeringen ut- går bestämmelsen i 147 & andra stycket.
Prop. 1973: 162 . 369
En nyhet, som tagits in i tredje stycket i förslaget, är att ordförande i gemensam taxeringsnämnd skall kunna uppdra åt konsulent uppgiften att vara föredragande. '
148 5. Nuvarande första momentet innehåller bestämmelser om fas- tighetstaxeringsnämndens sammanträden. Enligt första stycket skall bl. a. länsstyrelsen underrättas om sådant sammanträde. I fortsättningen skall i stället skattechefen underrättas. Vidare skall konsulent underrät- tas om sammanträde i gemensam fastighetstaxeringsnämnd.
I första stycket av tredje momentet har gjorts redaktionella ändringar. Innehållet i bestämmelsen i andra stycket har som tidigare nämnts flyt- tats till 135 & 1 inom. sista stycket. Andra stycket utgår därför.
149 5. I paragrafen föreskrivs f.n. att fastighetstaxeringsnämndens ordförande vid nämndens första sammanträde skall lämna redogörelse för anvisningar m. m.
Ändringen innebär att till paragrafen förts bestämmelsen om att taxe- ringsarbetet skall börja den 5 oktober. Denna bestämmelse finns f.n. i 1525 första stycket. I övrigt har redaktionella följdändringar och för- tydliganden gjorts så att det bl. a. framgår att nämndens första samman- träde inte skall behöva hållas före den 5 oktober.
150 9". Ändringarna i 1 mom. är av redaktionell natur. Enligt den nuvarande lydelsen av 2 mom. skall fastighetstaxerings- nämndens preliminära beslut tas upp i fastighetslängden. Närmare före- skrifter om längdens förande meddelas av Kungl. Maj:t.
Ändringen, som i praktiken inte medför några sakliga nyheter, inne- bär att endast de slutliga besluten om taxering och således inte de preli- minära besluten tas upp i fastighetslängden. Detta framgår'av första stycket i förslaget. Där föreskrivs också att de preliminära besluten skall tas upp i stomme till fastighetslängd. Nuvarande bestämmelser i första stycket om att närmare föreskrifter om fastighetslängd meddelas av Kungl. Maj:t har flyttats till ett nytt tredje stycke.
Enligt nuvarande praxis antecknas fastighetstaxeringsnämnds beslut om fastigheter som avses i 55 4 mom; KL inte i fastighetslängden. Denna praxis har ansetts böra lagfästas. Bestämmelse härom finns i 150 5 2 mom. andra stycket i förslaget.
I tredje momentet har tagits in en bestämmelse om att framställning om uppdelningsvärde enligt 8 5 3 mom. sista. stycket KL skall prövas av fastighetstaxeringsnämnd. Motsvarande gäller enligt 1745 5 mom. vid särskild fastighetstaxering. " ' . '
151 5. I andra stycket har domförhetsreglerna för fastighetstaxerings- nämnd ändrats med hänsyn till de "förslag om ändrad sammansättning av sådan nämnd som framlagts. . '
I det föreslagna tredje stycket lämnas föreskrift om möjlighet att vid den allmänna fastighetstaxeringen liksom vid årlig taxeringavgöra ären- ' den som inte avser taxering såsom enmansmål. Eftersom ärenden rö-
24 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 162
Prop. 1973: 162 370
rande uppdelning av värde enligt 8 5 3 mom. KL inte innefattar fastig- hetstaxering, kan således sådant ärende avgöras av ordföranden ensam.
I det nuvarande tredje stycket lämnas föreskrifter om att ordföranden skall anteckna sin skiljaktiga mening. Sådan mening meddelas lokal skattemyndighet på sätt föreskrivs av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Motsvarande föreskrifter återfinns i det fjärde resp. sjunde stycket i förslaget.
Enligt sjätte stycket i förslaget får konsulent samma rätt att anteckna särskild mening till protokollet som nu gäller för sakkunnig.
Enligt sjunde stycket i förslaget skall ordförande i fastighetstaxerings- nämnd underrätta lokal skattemyndighet om skiljaktig mening, reserva- tion samt särskild mening. Det närmare förfarandet kan regleras utan riksdagens medverkan. Som framgår av det följande skall även fastig- hetsägare underrättas om skiljaktig mening, reservation eller särskild mening förekommit.
152 55 . I paragrafens nuvarande första stycke lämnas föreskrifter om när taxeringsarbetet skall börja och vara avslutat. Föreskrifterna har flyttats till 149 & första sycket resp. 153 5 andra stycket.
I nuvarande andra stycket av 152 5, som motsvaras av första stycket i förslaget, har gjorts redaktionella ändringar.
Enligt nuvarande tredje stycket skall lokal skattemyndighet under- rätta fastighetsägarna om de preliminära taxeringsbesluten. I motsva- rande stycke i förslaget, det andra stycket, föreskrivs i stället att lokal skattemyndighet skall ombesörja att fastighetsägarna underrättas- om taxeringen. Det ändrade uttryckssättet har valts med hänsyn till att ut- sändandet av underrättelserna i huvudsak görs ADB-mässigt och sker genom länsstyrelsernas försorg. Vidare föreskrivs enligt förslaget att underrättelsen skall återge innehållet i fastighetstaxeringsnämndens beslut. Detta innebär sakligt sett utvidgning av underrättelsernas inne- håll jämfört med vad som gällt vid tidigare allmänna fastighetstaxering- ar. Då underrättades fastighetsägarna om enda-st taxeringen och delvär- dena. Underrättelserna vid den allmänna fastighetsta-xeringen avses få samma innehåll som underrättelserna vid särskild fastighetstaxering. Ut- vidgningen av underrättelseskyldigheten har behandla-ts tidigare. I detta- sammanhang kan emellertid nämnas att underrättelse skall sändas även om en fastighetsägare avlämnat deklaration men nämnden finner att hans fastighet ligger på ofri grund och är värd under 5 000 kr. sa-mt till följd därav nämndens beslut enligt 150 & 2 mom. andra stycket i för- slaget inte skall längdföras.
En utökning av underrättelseskyldigheten ligger även i skyldigheten att, såsom tidigare berörts, fastighetsägare skall underrättas om skiljak- tig mening, reservation och särskild mening. Denna bestämmelse åter- finns i andra stycket i förslaget. övriga ändringar i 152 5 är av redaktio— nell natur.
Prop. 1973: 162 371
153 5. Ändringarna i första stycket är av redaktionell art. Nuvarande andra stycket innehåller bestämmelser av det slag som inte kräver riksdagens medverkan. De utgår därför.
I andra stycket i förslaget har tagits in föreskrifter som nu återfinns i tredje stycket. Längdföringsföreskriften utgår av samma skäl som nyss angetts. Vidare har från nuvarande 152 & första stycket flyttats bestäm- melser om tidpunkten för avslutandet av arbetet i fastighetstaxerings- nämnd. Datum är numera satt till 31 mars under taxeringsåret.
154 5. Enligt nuvarande 1 mom. första stycket skall underrättelse om de slutliga taxeringsbesluten sändas senast den 5 maj. Slutdageniför ut- sändande av dessa underrättelser har ändrats till den 15 maj. Ändringen har berörts i det föregående.
Innehållet i de slutliga besluten har utökats i samma mån som inne- hållet i de preliminära besluten. Föreskriften återfinns i 154 % 1 mom. första stycket i förslaget. Föreskriften innebär att underrättelsen skall innehålla uppgifter om alla de värden, faktorer m. m. som med gällande praxis är att anse såsom en del av taxeringsbeslutct. Vidare skall under- rättelse lämnas om skiljaktig mening, reservation eller särskild mening förekommit vid det slutliga beslutet.
I första stycket har vidare införts den ändringen att lokal skattemyn- dighet skall sända underrättelse om uppdelningsvärde enligt 8 & 3 mom. sista stycket till såväl ägare och arrendator som vederbörande kommun eller taxeringsintendent, när de gjort framställning om sådan uppdel- ning. Motsvarandc bestämmelse gäller vid den särskilda fastighetstaxe- ringen.
I andra stycket i förslaget har tagits in bestämmelserna om rätt för fastighetsägare som inte fått preliminärt beslut att anmäla att han öns- kar erhålla slutligt beslut om taxeringen av hans fastighet. Förslaget har motiverats i det föregående.
I tredje stycket i förslaget har bestämmelser om underrättelsesättet ta- gits in. Även denna fråga har behandlats tidigare.
Det nuvarande andra momentet innehåller föreskrifter om skyldighet att sända protokoll och vissa andra handlingar till länsstyrelsen. Be- stämmelsen härom kan meddelas uta-n riksdagens medverkan. Föreskrif- terna utgår därför. I andra momentet har i stället tagits in föreskrifter om offentlig utläggning av fastighetslängden. Längden skall vara utlagd. för allmänheten under minst tre veckor före den 15 juni under taxe- ringsåret. Motsvarande bestämmelse finns nu i 154 5 3 mom., som ut- går. Enligt nuvarande bestämmelse skall utläggningen ske under tre veckor i maj. Framflyttningen av perioden för utläggningen av längden sammanhänger med att slutdagen för utsändande av slutliga underrät- telser och för besvär framflyttats.
155 9. Ändringen innebär att Kungl. Maj:t skall kunna 'meddela sär- skilda föreskrifter för konsulenterna för fastighetstaxering liksom f.n.
Prop. 1973: 162 _ 372
föreskrivs i paragrafen i fråga om fastighetstaxeringsnämnd och fastig- hetstaxeringsombud. . I
156 5. Ändringarna är av redaktionell natur. . 158 5. I första momentet första stycket anges fastighetstaxeringsrätt som första besvärsinstans.. ' . | .
Bestämmelserna i nuvarande andra stycket har flyttats till sista styc- ket av 159 5.
Det nuvarande andra momentet innehåller bestämmelser om tidsfris- ter för besvär till andra instans. Sådana bestämmelser återfinns i de tre första styckena av 159 &. Andra momentet utgår därför.
Bestämmelserna 1 tredje momentet har tagits in som ett tredje stycke i 158 g. 158 % 3 mom. utgår därför.
159 5. Bestämmelserna avser fastighetsprövningsnämnds möjlighet till självrättelse. Till följd av förslaget om fastighetstaxeringsrätter ut- går nuvarande bestämmelse i 159 &. Fastighetstaxeringsrätts självrättel- se regleras inte i TF.
I de tre första styckena av paragrafen i förslaget har i stället tagits in regler om tider för besvär till fastighetstaxeringsrätt. Denna fråga har behandlats tidigare. . På motsvarande sätt som gäller i fråga om besvär vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen har i tredje stycket andra meningen i förslaget tagits in bestämmelse om att taxeringsintendenten före utgången av den för honom gällande besvärstiden skall ange yrkanden och grunder för sin besvärstalan, om fastighetstaxeringsrätten inte med hänsyn till ut— redningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl medger anstånd. Mot- svarande regel finns för inkomst- och förmögenhetstaxeringen i 76 & tredje stycket. Vad som anförts i. denna fråga i prop. 1971: 60 (s. 86) synes i tillämpliga delar kunna gälla även vid fastighetstaxeringen.
I fjärde stycket av 159 5 i förslaget har tagits in bestämmelse om viss förlängning av besvärstiden för fastighetsägare. Innebörden i be- stämmelsen är att fastighetstaxeringsrätten får pröva fastighetsägares besvär även om de kommit in efter ordinarie besvärstid, om taxerings- intendenten helt eller delvis tillstyrker besvären i sak. En ytterligare förutsättning är att besvären kommit in senast den dag då taxeringsin- tendentens besvärstid utgår, dvs. före utgången av oktober under taxe- ringsåret. Motsvarande regel för inkomst- och förmögenhetstaxeringen finns i 76 & fjärde stycket. Den motivering som lämnats till sistnämn- da bestämmelse i prop. 1971: 60 (5.87) kan gälla även för besvär över beslut om fastighetstaxeringen.
Till ett sista stycke i 1595 har från .158 5 1 mom. sista stycket flyt- tats över bestämmelse om att taxeringsintendent inte får föra talan i andra instans i fråga om en taxering som tidigare prövats där. _
164 5. I första och "andra momentet hargjorts redaktionella änd- ringar.
Prop. 1973: 162 373
Det nuvarande tredje momentet som utgår, innehåller f. 11. en före- skrift om bundenhet vid tidigare yrkanden och åsatta taxeringar vid be- svär till kammarrätten. Motsvarande regler om gränser för talerätten har tidigare funnits även vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Des- sa bestämmelser fanns i 95 å andra stycket men slopades i samband med ändringar i TF vid införandet av förvaltningsprocesslagen (1971: 291). _ ' '
Till grund för dessa ändringar låg förslag i- prop. 1971: 60. Däri uttalades i den aktuella frågan (s. 98) att bestämmelsen i 95 & gav ut- tryck åt den s.k. instansordningsprincipen, som innebär'att yrkandena i besvärsinstansen i princip inte får gå utöver de yrkanden som parten framställt i lägre instans.'29 & förvaltningsprocesslagen"innefattade en bestämmelse som gav uttryck för denna- princip. Emellertid innebar sist- nämnda stadgande möjlighet för rätten att i vissa fall gå'utanför par- ternas yrkanden. Rätten skulle nämligen, om det förelåg särskilda skäl, kunna även utan yrkande få besluta till det bättre för enskild (refor- matio in melius), när det kunde ske utan men för enskilt motstående in- tresse. Bestämmelsen i 95 å andra stycket TF upphävde-s. I stället av- sågs 29 & förvaltningsprocesslagen kunna tillämpas vid besvär till karn- marrätten i mål om inkomst- och förmögenhetstaxering. Samma stånd- punktstagande bör gälla för fastighetstaxeringen. Bestämmelsen i 164 5 3 mom. blir därmed obehövlig. I detta sammanhang kan emellertid erinras om de särskilda svårigheter som föreligger vid fastighetstaxering- en vid bedömandet av huruvida en viss ändring av åsatt taxering är till fördel eller nackdel för en fastighetsägare. Denna fråga har utveck- lats närmare i prop. 1969: 147 '(s. 90). '
I 3 mom. i förslaget föreskrivs att besvär över fastighetstaxeringsrätts beslut om uppdelningsvärde enligt 8 & 3 mom. sista stycket KL inte får föras.
167 Q. Reglerna om extraordinär besvärsrätt finns f. n. i första och andra momenten. Dessa regler ta-s in med i sakligt hänseende oföränd- rat innehåll i andra och tredje momenten i förslaget. Bestämmelsen i nuvarande tredje momentet tas in i ett nytt fjärde moment. ' I första momentet i förslaget återfinns bestämmelsen om extraordi- när besvärsrätt för den som inte i behörig ordning fått underrättelse om slutligt beslut. Motivering har lämnats i det föregående. I andra momentet i förslaget har gjorts redaktionella- ändringar i för- hållande till nuvarande lydelse av motsvarande bestämmelser. 168 5. I andra stycket har en hänvisning till 106 få tagits in. I denna paragraf föreskrivs att taxeringsintendenten har rätt 'att föra talan till den skattskyldiges fördel. Som nämnts kan det ibland vara svårt att med säkerhet uttala sig om huruvida ett yrkande vid fastighetstaxering är till en fastighetsägares fördel. Nyssnäm-nda regel är emellertid mo- tiverad även vid den allmänna fastighetstaxeringen. Hithörande frågor
Prop. 1973: 162 374
vid den årliga taxeringen behandlades i prop. 1971: 60 (s. 97). Änd— ringarna i övrigt är av redaktionell natur.
169 5. Ändringarna är av redaktionell natur. 172 5. Ändringen i första stycket vid 3) innebär att konsulent för fastighetstaxering, i stället för såsom f. n. konsulent för taxering av vat- tenfallsfastighet, tilläggs rätt att delta i granskningen av deklarationer o.d. Samma rätt har även tillagts fastighetstaxeringsombuden. Konsu- lentcn för taxering av vattenfallsfastigheter försvinner. I övrigt är änd- ringa-ma av redaktionell natur.
173 5. Bestämmelserna avser ersättning till taxeringsfunktionärer och andra som medverkar vid taxeringen. Ändringarna är övervägande av redaktionell natur och innebär att paragrafen såvitt möjligt disponerats på samma sätt som 129 s som innehåller motsvarande regler för in- komst- och förmögenhetstaxeringen.
I sakligt hänseende har emellertid följande ändringar skett. I första momentet vid 1) i förslaget lämnas föreskrift om att konsu— lenterna för fastighetstaxering skall ersättas med statsmedel. Enligt andra stycket ska-ll länsstyrelsen besluta om sådan ersättning enligt närmare föreskrifter av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyn- digande av riksskatteverket.
Enligt tredje momentet i förslaget får — liksom gäller vid årlig taxering — personer som på kallelse inställt sig till instruktionssamman- träden (kurser), anordnade av riksskatteverket eller länsstyrelse, för ut- bildning o. d. i fastighetstaxering ersättning av statsmedel.
I femte momentet i förslaget har tagits in föreskrifter om ersättning av kommunens resp. landstingskommunens medel till ledamöter i fastig- hetstaxeringsnämnd som valts av kommun eller av landstingets förvalt- ningsutskott. Vidare erinras i samma moment om bestämmelserna i 133 5 1 mom. tredje stycket angående ersättningen för sådana leda- möters deltagande i arbetet inom sådan arbetsgrupp som tidigare före- slagits delta i förberedclsearbetet för taxeringen.
174 5. Då samma kompetenskrav skall gälla för ledamot i å ena sidan taxeringsnämnd, som ombesörjer särskild fastighetstaxering, och särskild fastighetstaxeringsnämnd, samt & andra sidan lokal taxeringsnämnd, har hänvisningen i fjärde momentet till 13 & förtydligats.
Ändringen i femte momentet är av redaktionell natur. 184 5. Ändringen är av redaktionell natur. 185 5. Ändringen i första stycket innebär att fastighetsägare vid särskild fastighetstaxering liksom föreslagits i fråga om den allmänna fastighetstaxeringen skall underrättas om skiljaktig mening, reservation och särskild mening i samband med det preliminära beslutet om taxe- ring.
186 a 5. Ändringen är av redaktionell natur. 189 5. Ändringarna är i huvudsak av redaktionell natur. 1 andra och
Prop. 1973: 162 375
tredje styckena finns ändringar av samma slag som gjorts i 154 5 1 mom. i förslaget.
190 5. Ändringen i första stycket följer av förslaget om fastighets- taxeringsrätter.
191 5. Ändringarna i 1 mom. är av samma slag som i fråga om 158 5. Se motiveringen vid 158 &.
Ändringarna i 2 mom. är av samma slag som i fråga om 159 5. Se motiveringen vid 159 g.
193 5. Ändringen är en följd av förslaget om fastighetstaxeringsrät- ter.
195 5. De föreslagna ändringarna i 2 mom. är av samma slag som i fråga om 167 % 2 mom-. Se motiveringen vid 167 % 2 mom.
197 och 200 55. Ändringarna är av redaktionell natur.
Hänvisningar till S10-7
10.8. Förvaltningsprocesslagen
], 9, 27 och 33 55. Ändringarna innebär att föreskrifterna i nämnda lagrum särskilt anges skola gälla — förutom de däri nu uppräknade domstolarna — även fastighetstaxeringsrätten.
1.0.9. Lag om skatterätt och länsrätt
Bestämmelserna i lagen om skatterätt och länsrätt skall avse även fastighetstaxeringsrätt. Den skall därför benämnas lag om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
], 2, 7, 9, 11, ]2, 13 och 14 55. Ändringarna innebär att föreskrif- terna i de nämnda lagrummen skall gälla även för fastighetstaxerings- rätt.
3 _6. I andra stycket anges fastighetstaxeringsrätts kompetensområde. 5 39. I ett nytt andra stycke har föreslagna bestämmelser om fastig- hetstaxeringsrätts sammansättning tagits in. Vidare lämnas domförhets- regler för denna domstol. Dessa regler har givits en något annan ut- formning än vad fastighetstaxcringsutredningen föreslagit. Utredningen har ansett att domstolen normalt skall vara domför med ordförande och fyra andra ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot och minst två nämndemän. Om förfall för en av ledamöterna inträffar, skulle fastighetstaxcringsrätten vara domför med ordförande och tre ledamöter. I det nya andra stycket i förslaget har i stället föreskrivits att rätten är domför med ordförande och tre andra ledamöter. Sam— tidigt kvarstår regeln att —— utom i ett angivet undantagsfall — fler än fyra ledamöter utöver ordföranden inte får tjänstgöra i fastighets- taxeringsrätten. Genom den ändrade utformningen av regeln avses emel- lertid i sak inte någon ändring av den ordning som utredningen för- ordat. Normalt bör alltså fastighetstaxeringsrätten sammanträda med
Prop. 1973: 162 376
ordförande och fyra andra ledamöter. Med utformningen av lagrummet behövs emellertid inte särskild bestämmelse för förfallssituationen.
6 5. Ändringarna är av samma slag som ifråga om 1 5. Vidare har gjorts redaktionella ändringar. Dessutom har i tredje stycket under en ny punkt 5 såsom enmansmål särskilt upptagits mål om uppdelnings- ' värde enligt 8 & 3 mom. sista stycket KL. Sådana mål kan avgöras av ordföranden ensam även i fastighetstaxeringsnämnderna.
8 5. Ändring av samma slag som i fråga om lå har gjorts i första stycket. Där har även ordet valet bytts mot ordet val. Anledningen därtill är att nämndemännen i skatterätt och länsrätt, å ena sidan, och fastighetstaxeringsrätt, å andra sidan, kommer att väljas vid olika tid- punkter med hänsyn till deras olika långa mandatperioder, sex år resp. fem år.
9 a s?. Paragrafen, som är ny, innehåller i- första stycket kompetens- krav för de värderingstekniska ledamöterna. Frågan har berörts tidi- gare. I första stycket anges bl. a. att nämnda ledamöter skall vara myn- diga svenska medborgare. I andra stycket anges att de särskilda val- barhetsregler som anges i 9 & andra stycket skall "gälla även för de ' värderingstekniska ledamöterna. Detta innebär bl. a.'att tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet inte får utses till värderingsteknisk ledamot. Tjänsteman vid överlantmätarmyndig- heten torde däremot kunna utses till värderingsteknisk ledamot efter- som denna myndighet organisatoriskt är underställd lantmäteristyrelsen och inte länsstyrelsen.
]0 5. Ändringarna i första stycket är av redaktionell art. I de föreslagna andra och tredje styckena lämnas föreskrifter om mandatperioderna för nämndemännen och de värderingstekniska leda- möterna i fastighetstaxeringsrätt.
11. Hemställan
Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga försla- gen till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
2. skogsvärderingsinstruktion, ,
3. förordning om ändring i förordningen (1947: 576) om statlig in- komstskatt,
4. förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig för- mögenhetsskatt,
5. förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308),
6. förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt,
7. lag om ändring i förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift,
Prop. 1973: 162 - 377
8. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623), 9. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291), ]0. lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas'proposition av" den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. . . ' '
Ur protokollet:
- Britta G_vllensten
Prop. 1973: 162 378
Innehåll Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1 Författningsförslag ........................................ 3 1. Inledning .......................................... 91 2. Allmän orientering .................................. 94 2.1 Garantibeskattningen ............................ 94 2.2 Användningsområdcn i övrigt för uppgifter från fas- tighetstaxeringen ................................ 95 2.3 Statistikuppgifter ................................ 97 3. Frågor om grunder och värdering vid fastighetstaxeringen . . 98 3.1 Fastighetsbegreppet .............................. 98 3.1.1 Nuvarande ordning ........................ 98 3.1.2 Utrednings- och promemorieförslagen ........ 102 3.1.3 Remissyttrandena .......................... 105 3.2 Skatteplikt .................................... 108 3.2.1 Nuvarande ordning ........................ 108 3.2.2 Utrednings- och promemorieförslagen ........ 108 3.221 Allmänt ............................ 108 3.2.2.2 Industritillbehör .................... 109 3.223 Ledningar m.m. .................... 112 3.2.2.4 Naturminnen ........................ 114 3.2.3 Remissyttrandena .......................... 115 3.231 Allmänt ............................ 115 3.232 Industritillbehör .................... 116 3.233 Ledningar m.m. .................... 119 11.234 Naturminnen ........................ 121 3.3 Taxeringsenhet .................................. 122 3.3.1 Nuvarande ordning ........................ 122 3.3.2 Utrednings- och promemorieförslagen .......... 125 3.321. Allmänt ............................ 125 3.322 Huvudregel om registerfastighet ...... 126 33.23 Uppdelning av registerfastighet ........ 127 3.324 Sammanföring till en taxeringsenhet . . . . 131 33.25 Samfälligheter ...................... 133 3.3.3 Remissyttrandena .......................... 138 3.3.3.1 Allmänt ............................ 138 3.332 Huvudregel om registerfastighet ........ 139 33.33 Uppdelning av registerfastighet ........ 139 33.34 Sammanföring till en taxeringsenhet . . . . 142 3.335 Samfällighetcr ...................... 142 3.4 Taxeringsvärde och värderingsgrunder m.m. ........ 146 3.4.1 Nuvarande ordning ........................ 146 3.4.2 Utredningsförslaget ........................ 147 3.421 Åsättande av taxeringsvärde m.m. 147 3.4.2.2 Värderingsgrunder .................. 150 3.423 Allmänt om värderingsprinciper; centrala anvisningar ........................ 152
3.4.2.4 Författnings- och anvisningskomplexet .. 154
Prop. 1973: 162 379
3. 4 3 Remissyttrandena .......................... 155 3. 4. 3. 1 Åsättande av taxeringsvärde m. m. . . . . 155 3. 4. 3. 2 Värderingsgrunder .................. 156 3.4.3.3 Allmänt om värderingsprinciper; centrala . anvisningar ........................ 157 3.434 Författnings- och anvisningskomplexet .. 159 3.5 Taxeringsvärdenivå .............................. 159 3.5.1 Nuvarande ordning m.m. .................. 159 3. 5 .2 Utredningsförslaget ........................ 160
3. 5. 2.1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå . . . . 160 3. 5. 2. 2 Marknadsvärdenivåns tidsanknytning . . 162 3.523 Val av taxeringsvärdenivå ............ 163 3.5.3 Remissyttrandena .......................... 169 3-5-3.-1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå . . . . 169 3.532 Marknadsvärdenivåns tidsanknytning .. 169 3.5.3.3 Val av taxeringsvärdenivå ............ 170 3.6 Skogstaxeringen ................................ 174 3.6.1 Nuvarande ordning ........................ 174 3.6.2 Utredningsförslaget ........................ 177 3.6.2.1 Ny skogsvärderingsinstruktion; riktlinjer och grundläggande bestämmelser ...... 177 3.6.2.2 Skogsmarken ...................... 180 3.6.2.3 Allmänna värderingsbestämmelser m.m. 180 3.624 Värdefaktorer ...................... 181 3.625 Värderingsmetoder .................. 185 3.626 Anvisningar ........................ 186 3.6.2.7 Värderingsmodell .................... 187 3.628 Värdetabeller ........................ 190 3.6.2.9 Övriga frågor ....... _ ................. 192 3.6.3 Remissyttrandena .......................... 194 ' 3.6.3.1 Ny skogsvärderingsinstruktion; riktlinjer och grundläggande bestämmelser ...... 194 3.6.3.2 Skogsmarken ........................ 195 3.6.3.3 Allmänna värderingsbestämmelser m.m. 195 3.6.3.4 Värdefaktorer ...................... 195 3.6.3.5 Värderingsmetoder .................. 198 3.6.3.6 Anvisningar ........................ 198 3.6.3.7 Värderingsmodell .................. 199 3.638 Värdetabeller ...................... 204 3.6.3.9 Övriga frågor ...................... 204 3.7 Övriga frågor vid taxering av jordbruksfastighet ...... 205 3.7.1 Nuvarande ordning ........................ 205 3.7.2 Utredningsförslaget ........................ 207 3.721 Byggnadsvårde ...................... 207 3.722 Övriga delvärden .................... 220 3.7.3 Remissyttrandena .......................... 223 3.731 Byggnadsvårde ...................... 223 3732 Övriga delvärden .................... 228 3.8 Taxering av annan fastighet ...................... 232 3.8.1 Nuvarande ordning ........................ 232 3.8.2 Utrednings- och promemorieförslagen ........ 233 3.8.3 Remissyttrandena .......................... 234
4. Organisationen vid fastighetstaxeringen .................. 235
Prop. 1973: 162
380 4.1 Fastighetstaxeringsnämnder och distrikt . . . . . . . . . .' . . 235 '. 4.1.1. Nuvarande ordning ........................ '235 4.1.2 Utredningsförslaget - ....... -. . . . . . . . ; .' ..... 236 4.1. 2.1 Lokala fastighetstaxerings'distrikt ...... "236 4.1. 2. 2 Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt 237 4. 1. 3 Remissyttrandena .......................... ' 240 ' 4.1.3.1 Lokala fastighetstaxeringsdistrikt ...... 240 4.1. 3.2 Gemensamma fastighetstaxer'ingsdistrikt 240 4.2 Andra instans i fastighetstaxeringsmål .............. ' 242 4.2.1 Nuvarande ordning ........... '. . . .' ......... 242 .. 2 Utredningsförslaget ........................ 243 4.221 Allmänt om fastighetsprövningsnämnder och länsskatterätter m.m. ............ 243 4.222 Fastighetstaxeringsrätter .............. 244 4.2.3 Remissyttrandena .......................... 250 4.3 Fastighetstaxeringsombud, konsulenter för och sakkun- niga vid fastighetstaxering ........................ 253 4.3.1 Nuvarande ordning ....................... '. 253 4.3.2 Utredningsförslaget ........................ 254 4.3.3 Remissyttrandena ....................... '. .. 256 4.4 Övriga organisatoriska frågor ...................... 257 4.4.1 Nuvarande ordning ........................ 257 4.4.2 Utredningsförslaget ........................ 258 4. 4. 2 .1 Länsstyrelsen, fastighetstaxeringsspecialis- - ter, m.m. .......................... 258 4.422 Val- och ersättningsbestämmelser ...... 259 4.4.3 Remissyttrandena .......................... 260 5. Taxeringsförfarandet vid fastighetstaxering .............. 261 5.1 Allmänt ...................................... 261 5.2 Förberedelsearbetet ............................ 262 5.2.1 Nuvarande ordning ........................ 262 5.2.2 Utredningsförslaget ........................ 263 5.221 Utarbetande av anvisningar, informations- möten m. m. ........................ 263 5.222 Fastställande av anvisningar .......... 266 5.2.3 Remissyttrandena .......................... 267 5.2.3.1 Utarbetande av anvisningar, informations- möten m.m. ........................ 267 5232 Fastställande av-anvisningar .......... 270 5.3 Taxeringsarbetet ................................ 270 5.3.1. Nuvarande ordning ........................ 270 5.3.2 Utredningsförslaget ........................ 271 5.321 Underrättelser om preliminär och slutlig taxering ............................ 271 5.322 Övrigt ...................... '. . . . '275 5.3.3 Remissyttrandena .......................... 276 5.3.3.1 Underrättelser om preliminär och slutlig ' taxering ............................ '276 53.32 Övrigt ............................ 276 6. Besvärsförfarandet .................................. 277 6.1 Den ordinära processen .......................... 277 6.1.1 Nuvarande ordning ........................ 277
6.1.2 Utredningsförslaget ......... '. .............. 277
Prop. 1973: 162 38l
6.1.3 Remissyttrandena .......................... 278 6.2 Den extraordinära processen ...................... 278 6.2.1 Nuvarande ordning ........................ 278 6.2.2 Utredningsförslaget ........................ 279 6.2.3 Remissyttrandena .......................... 280
7. Fastighetsbegreppets betydelse vid beskattning av inkomst, förmögenhet, arv och gåva m.m. ...................... 280 7.1 Nuvarande ordning .............................. 280 7.2 Utrednings- och promemorieförslagen .............. 283 7.2.1 Beskattningsfrågor .......................... 283 7.2.2 Frågor om fondering och placering .......... 285 7.3 Remissyttrandena ................................ 286 7.3.1 Bcskattningsfrågor .......................... 286 7.3.2 Frågor om fondering och placering .......... 289 8. Departementschefen .................................. 289
8.1 Allmänna synpunkter ............................ 289 ' 8.2 Fastighetsbegreppet .............................. 292 8.3 Materiella regler för fastighetstaxeringen ............ 295 8.3.1 Fastighet och skatteplikt .................... 295 8.3.2 Taxeringsenhet, samfälligheter m.m. .......... 298 8.3.3 Taxeringsvärde, Värderingsgrunder m.m. ...... 307 8.3.4 Taxeringsvärdenivån ........................ 312
8.3.5 Delvärden på jordbruksfastighet och annan fastig- het ...................................... 315 8.4 Organisationen vid fastighetstaxeringcn ............ 332 8.4.1 Allmänt .................................. 332 8.4.2 Fastighetstaxeringsnämnder .................. 332 8.4.3 Andra instans i fastighetstaxeringsmål ........ 334 8.4.4 Övrigt .................................. 337 8.5 Taxeringsförfarandet och besvärsförfarandet vid fastig- hetstaxeringen .................................. 339 8.5.1 Allmänt .................................. 339 8.5.2 Förberedelsearbetet ........................ 339 8.5.3 Taxeringsarbetet .......................... 342 8.5.4 Besvärsförfarandet ........................ 343 8.6 Andra frågor .................................. 345 8.6.1 Fastighetsbegreppet i skattelagstiftningen ...... 345 8.6.2 Taxeringsvärdet utanför skatterätten .......... 347 8.6.3 Nya inkomstskatteregler till följd av nytt bygg- nadsvärde på jordbruksfastighet .............. 347 9. Författningsförslag .................................. 348 10. Specialmotivering .................................... 349 10.1 Kommunalskattelagen .......................... 349 1.0.2 Skogsvärderingsinstruktionen ...................... 361 10.3 Förordningen om statlig inkomstskatt .............. 362 10.4 Förordningen om statlig förmögenhetsskatt ........ 362 10.5 Stämpelskatteförordningen ........................ 364 10.6 Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt .......... 364 10.7 Taxeringsförordningen .......................... 364 10.8 Förvaltningsprocesslagen ........................ 375 10.9 Lagen om skatterätt och länsrätt .................. 375 11. Hemställan ........................................ 376
MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1973 730563
