SOU 1979:32

Fastighetstaxering 81

Fastighets taxermg

81

3etänkande av 1976 års fastighetstaxeringskommitté

Fastighets taxermg

81

Betänkande av1976 ärs fastighetstaxermgskomitté

& Statens offentliga utredningar I ww 197932

& Budgetdepartementet

Eastighetstaxering 81

Betänkande av 1976 års fastighetstaxeringskommitté ;Stockholm 1979

Omslag Johan Ogden Jernström Offset AB

ISBN 91—38-04844-2 ISSN 0375-250X Gotab. Stockholm 1979

TILL STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR BUDGETDEPARTEMENTET

Genom beslut den 16 september 1976 bemyndigade rege— ringen chefen för finansdepartementet att tillkalla en kommitté med högst fyra ledamöter med uppdrag att göra en översyn av reglerna för fastighetstaxeringen. Med stöd av detta bemyndigande förordnades samma dag som ledamöter i kommittén departementsrådet Gunnar Björne, ordförande, numera hovrättsfastighetsrådet Bertil Hall, bitr. skattedirektören Lars Malmberg och skattedirektören Ulla Wadell.

Utredningen antog namnet 1976 års fastighetstaxerings— kommitté.

Den 2 februari 1978 meddelade regeringen kommittén tilläggsdirektiv och bemyndigade chefen för budgetde— partementet att tillkalla ytterligare fyra ledamöter att ingå i kommittén. Den 17 mars 1978 förordnades såsom ledamöter i kommittén ledamöterna i riksdagen elektrikern Paul Jansson, lantbrukaren Stig Josefson, civilekonomen Bo Lundgren och skolchefen Börje Stensson.

Till sakkunnig i kommittén förordnades den 10 februari 1977 kammarrättsrådet Bo Fredelius. Den 25 januari 1979 beviljades Fredelius på egen begäran entledigande från uppdraget.

Kommittén har biträtts av följande experter: profes— sorn Erik Carlegrim i frågor som rör mätning av taxe— ringsvärdenivåer (fr.o.m. den 10 februari 1977), vattenrättsrådet Per Ivan Jönsson i frågor som rör vattenfallsfastigheter (fr.o.m. den 10 februari 1977), departementssekreteraren Ingmar Fries (fr.o.m. den 12 september 1977), numera avdelningschefen Nils—Erik Nilsson (fr.o.m. den 19 september 1977), universitets— lektorn Ingvar Fridell (fr.o.m. den 20 mars 1978), förste byråsekreteraren Kjellåke Henrikson (fr.o.m. den 12 juni 1978), byråchefen Bo Hansson (fr.o.m. den 12 december 1978) samt kammarrättsfiskalen Curt Rispe

(fr.o.m. den 22 januari 1979).

Som sekreterare åt kommittén har tjänstgjort hovrätts— fiskalen Birgitta Widebäck (fr.o.m. den 6 oktober1976) och kammarrättsfiskalen Ewa beinette (fr.o.m. den

28 april 1978).

Kommittén har avgett remissyttranden den 2 juni 1977 över ADB—beredningsgruppens betänkande "ADB iden re— gionala samhällsplaneringen" (Ds Kn 1976:7), den6 juli 1978 över promemorian "Beskattning av skogsbruk"(DsB 1978:2),den 20 september 1978 över departementsprome— morian "Ändrade beskattningsregler för hyresfastighe— ter" (Ds B 1978:71och den 1 februari 1979 över FoB—ut— redningens betänkande "Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsättning" (SOU 1978:79).

Genom remiss den 11 april 1979 har kommittén anmodats yttra sig över byggnadsvårdsutredningens betänkande "Kulturhistorisk bebyggelse värd att vårda"(SOU1979: 17). Kommitténs arbete i de delarscmibehandlas i före— liggande delbetänkande var vid denna tidpunkt slutfört. Kommittén har därför inte kunnat beakta de förslag som läggs fram i byggnadsvårdsutredningens betänkande.

Till utredningen har överlämnats ett antal framställ— ningar och skrivelser med anknytning till de frågor

som behandlas i detta betänkande. Dessa får anses

besvarade med föreliggande betänkande.

Reservationer har lämnats av ledamöterna Hall,

Jansson, Lundgren och Malmberg.

Särskilda yttranden har lämnats av ledamöterna Josefson, Lundgren och Stensson samt experterna

Fridell och Hansson.

Kommittén får härmed överlämna delbetänkandet

"Fastighetstaxering 81".

Stockholm i maj 1979

Gunnar Björne

Bertil Hall Paul Jansson Stig Josefson

Bo Lundgren Lars Malmberg Börje Stensson

Ulla Wadell

Ewa Höbinette

Birgitta Widebäck

INNEHÅLL

Förkortningar

Sammanfattning

Författningsförslag

1

2

3

Förslag till fastighetstaxeringslag Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) Förslag till lag om ändring i kommunalskatte— 1agen (1928z370) Förslag till lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt

UTREDNINGSUPPDRAGET INLEDNING

2.1 Fastighetstaxeringens regler 2.1.1 Historik 2.1.2 Gällande regler

2.2 Fastighetstaxeringens betydelse 2.2.1 Allmänt, statistikuppgifter m.m. 2.2.2 Lagstiftning anknuten till fas— tighetstaxeringen 2.2.3 Skatte— och planeringsunderlag

' m.m.

2.2.4 Allmänna synpunkter och rikt- linjer

NY FASTIGHETSTAXERINGSLAG

3.1 Tidigare överväganden

3.2 Synpunkter och förslag 3.2.1 Behov av en ny lag 3.2.2 Uppbyggnaden av en ny lag 3.2.3 Lagens omfattning 3.2.4 Allmänt om de enskilda kapitlen

51 95

101 105 105 105 112 120 120 125 135

143 143

145 145 149 150 152

4

ÖVRIGA FÖRESKRIFTER OCH ANVISNINGAR M.M. OM FASTIGHETSTAXERING

4.1 Gällande ordning 4.1.1 Framtagande av anvisningar m.m. 4.1.2 Närmare om innehållet i anvis— ningarna m.m. 4.1.3 Uttalanden i tidigare förarbeten m.m.

4.2 Nya regeringsformen

4.3 Fastighetstaxeringsreglerna i förhål- lande till nya regeringsformen

INLEDANDE BESTÄMMELSER 5.1 Gällande ordning

5.2 Synpunkter och förslag 5.2.1 Fastighetsbegreppet, taxerings— värde, skatteplikt m.m. 5.2.2 Taxeringsperiod, taxeringsår m.m. 5.2.3 Följdändringar i KL och TL

INDELNING AV BYGGNADER OCH MARK 6.1 Inledning

6.2 Gällande ordning 6.2.1 Byggnader på jordbruksfastighet 6.2.2 Byggnader på annan fastighet 6.2.3 Ägoslag

6.3 Synpunkter och förslag 6.3.1 Grunderna för indelningen 6.3.1.1 Allmänt 6.3.1.2 Byggnads användning och beskaffenhet 6.3.1.3 Pågående och tillåten användning av mark 6.3.1.4 Tillfällig användning av mark 6.3.2 Indelning i byggnadstyper 6.3.2.1 Huvudsaklighets— principen 6.3.2.2 Indelning efter beskaffenhet 6.3.2.3 Indelning efter användning 6.3.2.4 Resterande byggnader

157

157 157 159

162

164

166

169 169

171 171

174 176 179 179 180 180 183 185 188 188 188 189 191 192

193 193

198 203

204

7

6.3.3 Indelning i ägoslag 6.3.3. 1 Allmänt 6.3.3.2 Vattentäckt område 6.3.3.3 Tomtmark 6.3.3.4 Exploateringsmark 6.3.3.5 Täktmark 6.3.3.6 Åkermark 6.3.3.7 Betesmark 6.3.3.8 skogsmark 6.3.3. 9 Skogsimpediment 6.3.3. 10 Övrig mark SKATTEPLIKT 7.1 Inledning 7.1. Direktiven 7.1.2 Framställningar 7.1.3 Statistik 7.2 Gällande ordning 7.2.1 Allmänt 7. 2. 2 Helt skattefria fastigheter 7. 2.3 Helt eller delvis skattefria fastigheter 7.2.4 Tomt till skattefri byggnad och småbyggnad på annans mark 7.2.5 Industritillbehör, ledningar, transformatorer m.m. 7.3 Historik 7.4 Synpunkter och förslag 7.4.1 Allmänt 7.4.2 Huvudsaklighetsprincipen 7.4 3 Användningssätt och ägare 7.4 4 Skattefrihet på grund av

användningssättet 7.4.4.1 Försvarsbyggnad 7.4.4.2 Kommunikationsbyggnad 7.4.4.3 Distributionsbyggnad 7.4.4.4 Reningsanläggning 7.4.4.5 vårdbyggnad 7.4.4.6 Bad—, sport- och idrottsanläggning 7.4.4.7 Skolbyggnad 7.4.4.8 Kulturbyggnad 7.4.4.9 Ecklesiastikbyggnad 7.4.4.10 Annan egendom än

specialbyggnad

205 206 206 207 213 216 219 219 220 222 223

225

225 226 226 227

231 231 232 233

239

239

239

244 244 246 247 250

250 252 258 261 264 269

271 278 281 285

7.4.5 Skattefrihet på grund av 287 användningssätt och ägare 7.4.5.1 Allmänt 287 7.4.5.2 Allmänna byggnader 288 7.4.5.3 Kyrkors byggnader 290 7.4.5.4 Akademiers, barmhär— 290

tighetsinrättningars och vissa stiftelsers byggnader

7.4.5.5 Ideella föreningars 294 byggnader 7.4.5.6 Byggnader tillhöriga 301

Nobelstiftelsen och stiftelsen Dag Hammar— skjölds Minnesfond

7.4.5.7 Byggnader tillhöriga 303 Apotekarsocietetens stiftelse för främ— jande av farmacins utveckling m.m. 7.4.5.8 Byggnader tillhöriga 304 stiftelsen Sveriges Sjömanshus 7.4.5.9 Studerandesammanslut— 305 ningars byggnader 7.4.5.10 Nationalparker 307 7.4.6 Bostadsbyggnader 308 7.4.7 Tomt och markanläggning 310 7.4.8 Ovrig mark m.m. 311 7.5 Sammanfattning 312 7.6 Förändringar i förhållande till gäl— 314 lande bestämmelser 7.7 Ändringar i skatteunderlaget 315 7.8 Följdändringar 318 BILDANDE AV TAXERINGSENHETER 321 8.1 Gällande ordning 321 8.2 Inledning 325 8.3 Synpunkter och förslag 326 8.3.1 Allmänt 326 8.3.2 Registerfastigheter 328 8.3.3 Agarförhållanden 329

8

000000

. www . .

.3.

Ohm-lh

7

3.3.1 Sämjedelning m.m. .3.3.2 Arealöverlåtelse 3 3 3 Blandat ägarför— hållande 8.3.3.4 Med ägare jämställd innehavare av fas—

tighet

8.3.3.5 Innehavare av täkt— mark

Skatteplikt Användning och beskaffenhet Taxeringsenhets omfattning

och innehåll 8.3.6.1 Taxeringsenhets begränsning till kommun 8.3.6.2 Allmänt om vissa

taxeringsenheters omfattning

3 Småhusenhet 4 Hyreshusenhet .5 Industrienhet .6 Specialenhet 7 8 9 6. 6 Lantbruksenhet Exploateringsenhet Övrig mark .10 Statens fastigheter f'lligheter

8 3 8.3 8.3 6 8.3.6 8.3.6. 8 3.6 8 3.6 8 3 6 S m a

8.4 Lagtextens utformning

9 BESKATTNINGSNATUR

9.1 Gällande ordning

9.2 Inledning

9.3 Synpunkter och förslag 9.3.1

9 .3 .2

Gränsdragning mellan jord—

bruksfastighet och annan

fastighet

Beskattningsnatur för bo— stadsbyggnader och tomt— mark i vissa fall 9.3.2.1 Inledning 9.3.2.2 Olika bedömnings— grunder

9.4 Sammanfattning

330 331 333

333

335

337 338 341

341

342

343 344 344 347 348 352 354 355 356

358 365 365 369 369 370

372

372 373

385

10

ALLMÄNT OM BESTÄMMANDE AV TAXERINGSVÄRDE

10.1 Gällande ordning och tidigare lagstiftning 10.1.1 Fastighetsvärdering och taxeringsvärdenivå m.m. 10.1.1.1 Lagtextens upp— byggnad 10.1.1.2 Värderingsprin— ciper och vär— deringsmetoder 10.1.1.3 Taxeringsvärde— nivå 10.1.1.4 Undantag från marknadsvärde— principen 10.1.1.5 Värdetidpunkt

10.1.2 Delvärden 10.1.2.1 Allmänt 10.1.2.2 Jordbruksfastighet 10.1.2.3 Annan fastighet

10.2 Synpunkter och förslag 10.2.1 Bestämmande av taxeringsvärde 10.2.1.1 Allmänt 10.2.1.2 Egendom för vilken taxeringsvärde bör bestämmas 10.2.1.3 Marknadsvärdet som allmän värderings— grund 10.2.1.4 Undantag från mark— nadsvärdeprincipen 10.2.1.5 Offentligrättsliga förpliktelser på grund av natur— vårdslagen m.m.

10.2.1.6 Taxeringsvärdenivå 10.2.1.7 Värdetidpunkt 10.2.1.8 Metoder för bestäm—

mande av marknads— värde 10.2.2 Delvärden m.m. 10.2.2.1 Allmänt 10.2.2.2 Gemensamma värde— ringsfrågor 10.2.2.3 Småhus—, hyreshus—, industri— och ex— ploateringsenhet Lantbruksenhet Allmänt om bestäm— mande av delvärden

...—. OC) NN Ulsb

387 387 387 387

390

393

395

397

397 397 402 407

408 408 408 409

411

413

416

420 425 427

430 430 432

435

436 444

11 VÄRDERINGSENHETER 447 11.1 Gällande ordning 447 11.2 Synpunkter och förslag 449

11.2.1 Allmänt 449 11.2.2 Småhus 451 11.2.3 Hyreshus 453 11 2.4 Ekonomibyggnader 454 11 2.5 Byggnad inrättad för olika 454 ändamål 11.2.6 Bebodda saneringsbygg— 456 nader m.m. 11.2.7 Allmänt om mark— och mark— 456 anläggningar » 11.2.8 Tomtmark 456 11.2.9 Exploateringsmark 458 11.2.10 Täktmark 458 11.2. Åker och betesmark, skogs— 459 mark samt skogsimpediment 11.2.12 Markanläggningar 459 11.2.13 Vattenfallsenhet m.m. 460 11.2.14 Uppdelning i flera värde- 460 ringsenheter

12 ALLMÄNNA VÄRDERINGSREGLER 463 12.1 Gällande ordning 463

12.1.1 Allmänt om värdering med 463 ledning av riktvärden 12.1.2 Riktvärden och andra vär— 464 deringsanvisningar 12.1.2.1 Värderingsanvis— 464 ningar 12.1.2.2 Värderingsområden 467 och områdesanvis— ningar 12.1.3 Allmänna värderingsregler 470 för de olika delvärdena m.m. 12.1.3.1 Byggnadsvärde 470 12.1.3.2 Markvärde 471 12.2 Synpunkter och förslag 472 12.2.1 Inledning 472 12.2.2 Värdefaktorer 473 12.2.3 Värdeområde 474 12.2.4 Riktvärden 475 12.2 5 Klassindelning av värde— 481 faktorer 12.2.6 Riktvärdekarta 487 12.2.7 Allmänna regler för bestäm— 489

mande av riktvärde

12.2.8

12.2.9 12.2.10

12.2.11

12.2.12

Justering av riktvärde på grund av säregna förhållanden Tillvägagångssätt vid värderingen Verkställighetsföreskrif— ter och anvisningar Allmänna värderingsregler för olika delvärden 12.2.11.1 Byggnadsvärde 12.2.11.2 Markvärde m.m. 12.2.11.3 Byggnad under uppförande, byggnadsminne m.m. och kul— turbyggnad 12.2.11.4 Vattenfallsenhet Egendom för vilken värde inte bestäms

13 VÄRDERING Av SMÅHUS

13.1 Gällande ordning

13.1.1 13.1.2

13.1.3 13 1.4

Allmänt Upprättande och utformning av byggnadsvärdetabeller Bestämmande av byggnadsvärde Bostadsbyggnader på jord— bruksfastighet

13.2 Synpunkter och förslag

13.2.1 13.2.2 13.2.3

13.2.4

13.2.5

Vad riktvärdetböravse Värdeserien för normhus Riktvärde och värdefaktorer 13.2.3.1 Allmänt 13.2.3.2 Värdefaktorerna Olika sätt att redovisa byggnadsvärdet 13.2.4.1 Allmänna syn— punkter 13.2.4.2 Byggnadsvärde— tabell 13.2.4.3 Nomogram 13.2.4.4 Formel 13.2 4 5 Slutsats säregna förhållanden

492

498 501 505

506 508 513

520 521

533

533 533 534

538 541

542 542 542 543 543 544 554

554 555 556 556 557 558

14

15

16

VÄRDERING AV HYRESHUS

14.1 Gällande ordning 14.1.1 Allmänt 14.1.2 Upprättande och utformning av tabeller över brutto— kapitaliseringsfaktorer (H—tabeller)

14.1.3 Bestämmande av byggnadsvärde

14.2 Synpunkter och förslag

14.2.1 Allmänt om värdering av

hyreshus

Vad riktvärdet bör avse

2. 2 2. 3 Värdeserien 14 .2. 4

14.2.4.1 Allmänt Riktvärde och värdefaktorer 14.2.4.2 Värdefaktorerna 14.2.5 Sättet att redovisa riktvärdet 14.2.6 säregna förhållanden VÄRDERING AV EKONOMIBYGGNADER

15.1 Gällande ordning 15.1.1 Allmänt 15.1.2 Utformning av värderingsanvis—

ningar för ekonomibyggnader 15.1.3 Bestämmande av ekonomibygg—

nadsvärde

15.2 Synpunkter och förslag 15.2.1 Allmänt 15.2.2 Vad riktvärdet bör avse 15.2.3 Värdeserien 15.2.4 Riktvärde och värdefaktorer 15.2.5 säregna förhållanden VÄRDERING AV TOMTMARK

16.1 Gällande ordning 16.1.1 Allmänt 16.1.2 Tomtmark för småhusändamål

16.1.2.1 Upprättande formning av värdekartor 16.1.2.2 Bestämmande markvärde 16.1.3 Tomtmark för hyreshus 16.1.3.1 Upprättande formning av värdekartor 16.1.3.2 Bestämmande värde

och ut— mark—

av

och ut- mark—

av mark—

561

561 561 561

563

564 564

565 566 567 567 567 569 570

571

571 571

572

574

575 575 576 577 577 579

581

581 581 582 582

584 586 586

589

17

18

16.1.4 Tomtmark för industribygg— nader m.m. 16.1.4.1 Utformning och upp— rättande av mark— värdekartor 16.1.4.2 Bestämmande av markvärde

16.2 Synpunkter och förslag

16.2.1 Vad riktvärdet bör avse 16.2.2 Värdeserie m.m. 16.2.3 Tomtmark för småhus 16.2.3.1 Värdefaktorer 16.2.3.2 säregna förhål—

landen

16.2.4 Tomtmark för hyreshus och industribyggnader 16.2.4.1 Värdefaktorer 16.2.4.2 Säregna förhål—

landen

VÄRDERING AV EXPLOATERINGSMARK

17.1 Gällande ordning 17.1.1 Exploateringsfastighet 17.1.1.1 Allmänt 17.1.1.2 Upprättande och utformning av markvärdekartor 17.1.1.3 Bestämmande av värde 17.1.2 Övervärde på jordbruksfas- tighet

17.2 Synpunkter och förslag

17.2.1 Alhnänt om värdering av exploateringsmark Vad riktvärdet bör avse Värdeområden och värdefak— torer m.m. 17.2.4 säregna förhållanden 17.2.2 1 .2.3 7

VÄRDERING AV TÄKTMARK

18.1 Gällande ordning 18.1.1 Allmänt 18.1.2 Värderingsprinciper 18.1.3 Bestämmande av värdet

18.2 Synpunkter och förslag 18.2.1 Allmänt om värdering av täktmark 18.2.2 Vad riktvärdet bör avse 18.2.3 Värdefaktorer m.m. 18.2.4 säregna förhållanden

591 591

593

594 594 595 597 597 606

608

608 610

613

613 613

613 614

615 616

618 618

620 621

622 623

623 623 623 624

625 625

626 627 628

19 VÄRDERING AV ÅKERMARK OCH BETESMARK

19.1 Gällande ordning

19.1.1 Allmänt 19.1.2 Upprättande och utformning av värderingsanvisningar för åkermark 19.1.3 Upprättande och utformning av värderingsanvisningar för ängs— och betesmark 19.1.4 Utformning av värderingsan— visningar för markanlägg— ningar för växtodlingen 19.1.5 Bestämmande av jordbruksvärde

19.2 Synpunkter och förslag

19.2.1 Allmänt 19.2.2 Vad riktvärdet bör avse 19.2.3 Värdeserien för åkermark 19.2.4 Avgränsning av värdeområde 19.2.5 Värdefaktorer och klassin— delning 19.2.5.1 Åkermark 19.2.5.2 Betesmark 19.2.6 Säregna förhållanden

20 VÄRDERING AV SKOGSMARK OCH VÄXANDE SKOG

20.1 Gällande ordning

20.1.1 Allmänt 20.1.2 Utformning och upprättande av

- tabeller 20.1.2.1 Indelning i värde—

ringsområden

20.1.2.2 Antal värdetabeller 20.1.2.3 Vad riktvärdet avsåg 20.1.2.4 Värderingsmodellen 20.1.2.5 Värdefaktorer 20.1.3 Tillvägagångssätt vid värde— ringen 20.1.4 Värderingsmetodernas tillämp- ning

20.2 Synpunkter och förslag 20.2.1 Allmänt 20.2.2 Vad riktvärdet bör avse 20.2.3 Avgränsning av värdeområde 20.2.4 Värdeserien 20.2.5 Värdefaktorer och klassindel— ning 20.2.5.1 Allmänt 20.2.5.2 Skogsmark med växande skog 20.2.5.3 Skogsimpediment 20.2.6 Säregna förhållanden

629

629 629 630

633

634

634

638 638 639 639 640 641

641 643 643 645

645 645 646

646

648 648 648 650 652

653

654 654 656 657 658 659

659 660

VÄRDERING AV VATTENFALLSENHET

21.1 Gällande ordning

21.1.1

21.1.2

21.1.3 21.1.4

21.1.5

Uppskattning av marknads— värdet av outbyggt vatten— fall (fallvärde) 21.1.1.1 Beräkning av nor— merande vatten— föring (Q norm)

21.1.1.2 Beräkning av taxe— ringsvattenföring (Q tax.) 21.1.1.3 Beräkning av taxe- ringseffekt (E tax) 21.1.1.4 Beräkning av värde per effektenhet 21.1.1.5 Uppskattning av utmålsvärde

Uppskattning av marknadsvärde

av vattenkraftverk 21.1.2.1 Uppskattning av fallvärde

21.1.2.2 Uppskattning av utmålsvärde 21.1.2.3 Uppskattning av värde av byggnader Beaktande av skyldighet att leverera ersättningskraft Uppskattning av marknads— värdet av regleringsdamm Sammanfattning

21.2 Synpunkter och förslag

21.2.1

21.2.2

21.2.3

21.2.4

Allmänt om förslag till ny

värderingsmetodik

21.2.1.1 Behov av och förut— sättningar för ny metodik

21.2.1.2 Översiktlig redo- visning av före— slagen värderings- metodik Bestämmande av vattenfalls— enhets taxeringseffekt 21.2.2.1 Taxeringseffekt 21.2.2.2 Uppdelning av taxe— ringseffekt mellan kraftstation och regleringsanlägg— ningar

Bestämmande av riktvärde vid

olika godhet Andels— och ersättningskraft

665

665 669

670

671

671

672 674 674 675 675 675 678 680 680

683 683

683

686

688

688 691

694

700

22 SAMORDNING AV 1981 ARS ALLMÄNNA FASTIGHETS— TAXERING OCH FOLK— OCH BOSTADSRÄKNINGEN 1980

22.1 Inledning

22.2 Utredningsdirektiven 22.3 Utredningsförslaget 22.4 Förslag i propositionen

22.5 Kommitténs synpunkter 22.5.1 Deklarationsblankettens utformning 22.5.2 Distribution och insamling 22.5.3 Organisationen m.m. 22.5.4 Sammanfattning

23 ORGANISATIONEN VID FASTIGHETSTAXERINGEN

23.1 Gällande ordning 23.1.1 Indelning i fastighetstaxe- ringsdistrikt 23.1.2 Förordnande och val av fas- tighetstaxeringsnämndens ledamöter 23.1.3 Valbarhets— och behörigshets— villkor m.m. 23.1.4 Konsulenter för fastighets—

taxering 23.1.5 Sakkunniga vid fastighets— taxering 23.1.6 Ordförandens uppgifter 23.1.7 Lokala skattemyndighetens

uppgifter 23.1.8 Ansvarsfördelning — skatte— chefens ställning

23.2 Synpunkter och förslag 23.2.1 Indelning i fastighetstaxe— ringsdistrikt 23.2.1.1 Erfarenheter av in— delning i fastighets— taxeringsdistrikt 23.2.1.2 Regler för dist— riktsindelning 23.2.1.3 Val av deklarationer 23.2.1.4 Övrigt 23.2.2 Förordnande och val av fastighetstaxeringsnämndens ledamöter 23.2.2.1 Inledning 23.2.2.2 Ordförande

703 703 704 710

711 712

715 717 720 721

721 721

723 724 725

725 725

726 726 726

733 734 735

735 736

23.2.3

23.2.4

23.2.2.3 Av länsstyrelsen förordnad ledamot 23.2.2.4 Förtroendevalda ledamöter Valbarhets— och behörighets— villkor Konsulenter för fastighets-

taxering

23.2.4.1 Förordnande av konsulent 23.2.4.2 Konsulentens ar— betsuppgifter

Sakkunniga vid fastighets— taxering Ordförandens uppgifter Skattemyndiqheternas uppgifter Ansvarsfördelning skatte— chefens ställning Länsstyrelsens kontaktman för fastighetstaxering 23.2.9.1 Tiden före 1975 års allmänna fas— tighetstaxering Fastighetstaxe— ringsspecialisten vid 1975 års all— männa fastighets— taxering Kontaktman vid 1981 års allmänna fastighetstaxering

23.2.9.2

23.2.9.3

23.2.10 Övrigt

24 OM SKYLDIGHET ATT AVLÄMNA ALLMÄN FASTIG- HETSDEKLARATION, M.M. 24.1 Gällande ordning 24.2 Synpunkter och förslag 24.2.1 Inledning 24.2.2 Deklarations— och uppgifts— skyldighet 24.2.3 Innehållet i allmän fastig— hetsdeklaration, m.m. 24.2.4 Anmaning och vite 24.2.5 Rätten att ta del av allmän

24.2.6

fastighetsdeklaration, m.m. Straff

737 738 739 740 740 743 746 746 748 752 754

754

755

757

761

765

765 769 769 770 775

781 784

787

25. FÖRBEREDELSEARBETET VID ALLMÄN FASTIGHETS— TAXERING

25.1. Inledning 25.2 Gällande ordning

25.3. Synpunkter och förslag 25.3.1 Inledning 25.3.2 Framtagande av föreskrifter m.m.

25.3.3. Fastställande av föreskrif— ter m.m. 25.3.4 Provvärdering och upprät— tande av riktvärdekarta m.m. 25.3.5 Redovisning av provvärde— ringen

25.4 Allmänhetens medverkan i förbere— delsearbetet 25.4.1 Inledning 25.4.2 Kommitténs överväganden och förslag 25.4.2.1 Allmänt 25.4.2.2 Utökad medverkan av förtroende- valda 25.4.2.3 Andra metoder att inhämta allmänhe— tens synpunkter 25.4.2.4 Ett mera fritt för— farande

26 FASTIGHETSTAXERINGSNÄMNDERNAS VERKSAMHET M.M.

26.1. Gällande ordning

26.2 Synpunkter och förslag 26.2.1 Sammanträden, närvarorätt m.m. 6.2.2 Beslutsförhet och omröstning 6.2.3 Besluts— och underrättelse— förfarandet m.m. 26.2.4 Innehållet i beslut om taxering 26.2.5 Fastighetslängd 2 2

27. KOSTNADER FÖR DEN ALLMÄNNA FASTIGHETSTAXE— RINGEN ÅR 1981

RESERVATIONER OCY SÄRSKILDA YTTRANDEN

789 790

795 795 796

801 804

812 814

814 816

830 831

837 841

858 860 867

:: |" I. 3.1111' .

Förkortningar

CFD

Fastighetstaxe— ringskommittéerna Fastighetstaxe— ringsutredningen

FBL FL

FoB—utredningen

FTF FTL FTR

Handledningen

JB KL KR LMV RF RR RSV RÅ SCB Sf

Si

SFS Ska

SÖ TK TL

Centralnämnden för fastighetsdata 1966 års fastighetstaxerings- kommittéer

1971 års fastighetstaxeringsut— redning

Fastighetsbildningslagen (1970:988)Förvaltningslagen (1971z290) Kommittén (E 1976:02) med uppdrag att utreda frågan om behovet av framtida folk— och bostadsräkningar

Fastighetstaxeringsförordningen Fastighetstaxeringslagen Fastighetstaxeringsrätt

Handledning för allmän fastighets— taxering 1975, innefattande även vissa av riksskatteverket medde— lade anvisningar, sammanställd av riksskatteverket

Jordabalken Kommunalskattelagen (1928z370) Kammarrätt

Lantmäteriverket Regeringsformen Regeringsrätten Riksskatteverket Regeringsrättens årsbok Statistiska centralbyrån Lagen (1947z577) om statlig förmö— genhetsskatt

Lagen (1947:576) om statlig in— komstskatt *

Svensk författningssamling Skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100) Skolöverstyrelsen Taxeringskungörelsen (1957:513) Taxeringslagen (1956:623)

.”. f.n. ; . 11 ..1. ...,. . "... ”(Fi ! ' 11" %: [”H” 71.” ( *;ÖMÖ ”"U '( ". ".. .— ””. .' _ In a'. * ,» *- å: ' . ' 'I. ?..” |:..' ' ' ,L |. & . ., "'i'... & r »" ' . * Jf1rm'nr J I11 ." 1 II I | _ . | ' Lina:?!”"TJCU , ih”? ”". ”' "1 ””' " ”'7- '”r'L” .. "_" ;n terapi.”? "I i .. L när J_" .? .” .”” ":uf' 'u' - ': '

.”Nq [Å.--,”.l' -,1 -.L,_ »Ji "'s—"7111 .””””55”” -Ifl'4”..!"—f. :i, |","'1*(_". .:

ARNE? , ””””1 .MF—"n : '—

"11 »»»-v'f'513rufjjp ('n' ' . nypa- .!l'm" ' . ',". 1.1;i1'u F. ' earl-3»! - '.

gig.-fn..” 111-341 CTT-'

1 1 ». . ' " * ”"H _

gu ”:JWÅJr 1” . 1 !! ”””” ”Il . n 31153

” lf $%; ”””2” ”HLWM, ”

””När-(”.M-Åi" 1.7»"111' Fy,. J” ' _ .””?1”_I'Ffl')91y'll'a1l

”51.1"1..1111"TLJ . ' .1+_ ” '”

nFilWW-"W' r'L..'1 : *”rf”:*'”””1't;”rf» .. .. w ]: 1

1'1 ”1

”11111”- . määpggg piggy-”io .. M

” ” ”” ' - age Fifliwtm. n ' : n» ""-ihm? ' ' "

näe-f**k'i”

SAMMANFATTNING

Inledning

Fastighetstaxeringens regler har under senare år re- formerats fortlöpande. De kan nu sägas ge en i stort sett rättvis och likformig fastighetstaxering. Likväl kan åtskilliga förbättringar göras. Det gäller både i författningstekniskt hänseende och beträffande reg— lernas materiella innehåll.

Fastighetstaxeringskommittén har i uppdrag att se över vissa återstående frågor på fastighetstaxe— ringsområdet. En huvuduppgift är att göra en lag— teknisk översyn av gällande regler i syfte att samla föreskrifterna i en särskild lag. En anpass— ning bör härvid ske till bestämmelserna i RF om de— legering till myndighet att utfärda föreskrifter. Även skattepliktsreglerna bör enligt direktiven ses över särskilt. Vidare bör kommittén ta upp frågan om lämplig värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Härvid bör övervägas en metod som är mera grundad på

avkastningen än på anläggningskostnaden.

Även frågan om en förenkling av reglerna bör tas upp. Kommittén bör också överväga hur fastighetstaxeringen bör anpassas till den nya organisationen för inkonst— taxeringen i första instans.

De frågor som kommittén tar upp i detta betänkande har en omedelbar betydelse för att 1981 års allmänna

fastighetstaxering skall kunna genomföras med resul-

tat av tillfredsställande kvalitet.

En del frågor kommer kommittén att behandla i senare betänkanden. Det gäller bl.a. vissa formella regler samt följdändringar i andra författningar med anled—

ning av de nu föreslagna nyheterna.

Betänkandet är disponerat på följande sätt. I kap. 2 ges en kort historik och en översiktlig redogörelse för gällande regler om fastighetstaxering samt för

dess innehåll.

Uppgifter från fastighetstaxeringen används inom många olika samhällsområden, således inte bara på be— skattningens område. I kapitlet lämnas en översikt över författningar som knyter an till uppgifter från

fastighetstaxeringen.

Kap. 3 innehåller överväganden om den författnings— tekniska utformningen av nya regler för fastighets— taxering. Här föreslås att flertalet regler om fastig— hetstaxering bryts ut ur de författningar där de nu finns och att grundläggande föreskrifter tas in i en ny lag, fastighetstaxeringslagen, FTL. Vidare bör la— gen kompletteras med föreskrifter och anvisningar, allt anpassat efter RFzs reglering av norngivningsmakten. Den nya la— gen föreslås blir utformad på följande sätt.

Första avdelningen innehåller inledande bestämmelser och begreppsdefinitioner samt för fastighetstaxeringen grundläggande föreskrifter, dvs. föreskrifter om skatteplikt, taxeringsenhet och beskattningsnatur.

Andra avdelningen innehåller föreskrifter om värde— ringen, dels allmänna, gemensamma värderingsföreskrif—

ter, dels särskilda föreskrifter om värdering av olika typer av egendom.

Tredje avdelningen innehåller formella och administra— tiva föreskrifter för fastighetstaxeringen, såsom regler om taxeringsorganisationen, förberedelsearbe— tet inför fastighetstaxeringen, fastighetstaxerings— nämndernas verksamhet m.m.

I kap. 4 behandlas innehållet i RSV:s Handledning in— för 1975 års allmänna fastighetstaxering. På grund av innehållet i nya RF kan anvisningarna i dess nuvaran— de bemärkelse inte behållas.

Inledande bestämmelser i PTL _______________________________

I kap. 5 (1 kap. FTL) anges i vilken mån de regler som finns i de inledande avsnitten av KL och TL också behövs i ett inledande kapitel i FTL. Vidare övervägs vilka ytterligare regler som är lämpade att tas in i ett inledande kapitel i lagen.

Flera av de inledande bestämmelserna i KL och TL har sådan anknytning till fastighetstaxering att liknande regler bör ingå också i FTL. Detta gäller t.ex. reg— ler om vad som menas med taxeringsår. En del före— skrifter i KL, som enbart rör fastighetstaxeringen, kan däremot överföras till FTL och helt utgå ur KL. Detta är fallet med exempelvis regler om den s.k. be— skaffenhetstidpunkten och om tid då allmän fastig— hetstaxering skall äga rum.

I kapitlet ges också en bestämmelse om vilka de grund— läggande besluten skall vara vid fastighetstaxeringen och om vilka rättssubjekt som i FTL skall jämställas med ägare.

Indelning av byggnader och mark

I kap. 6 (2 kap. FTL) behandlas frågor om klassifice— ring av byggnader och mark.

Den klassificering av byggnadstyper och ägoslag som görs vid fastighetstaxeringen tjänar till attgfå fram ett rättvisande underlag för de olika besluten under taxeringsförfarandet. Det sätt på vilket egen— domen klassificeras i olika bqunadstvper och tvper av mark, s.k. ägoslag, har avgörande betydelse för_ de olika momenten_vid taxeringen, t.ex. vid indel— ningen i taxeringsenheter. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom.

Ett riktmärke för klassificeringssystemet är att det skall kunna samordnas med annan lagstiftning och sta— tistikframställning, där likartade begreppsbestäm- ningar kommer till användning. Vid utarbetandet av förslaget till klassificering har så långt det ärnöj— ligt mot bakgrund av fastighetstaxeringens behov hän—

syn tagits till samordningsaspekter.

Gällande regler om indelning av byggnader och mark finns inte i lag utan i Handledningen. Nu föreslås att definitionerna av olika byggnadstyper och ägoslag skall intas i FTL.

De olika byggnadstyper som bör förekomma är småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, specialbyggnad och industri- byggnad. Den sistnämnda byggnadstypen skall utgöra en restgrupp, så att byggnader som inte kan hänföras till någon annan byggnadstyp skall klassificeras som

industribyggnad.

För specialbyggnader föreslåsdet huvudsakligaanvänd— ningssättet vara indelningsgrund,medanbyggnadens hu- vudsakliga beskaffenhetbörutgöra indelningsgrund för övriga byggnadstyper.

Definitionen av de byggnader som enligt förslaget skall hänföras till specialbyggnad har i princip ut— formats så, att det sätt på vilket byggnaden används motiverar att den skall undantas från skatteplikt. An— vänds byggnad på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad skall användningen enligt huvudregeln vara avgörande vid klassificeringen och inte det ända— mål som byggnaden är inrättad för.

.Förslaget om indelning i byggnadstyper överensstämmer i stort med gällande regler. Dock kallas den bygg— nadstyp, som nu är en restgrupp för specialbyggnad. Någon särskild byggnadstyp för skattefria byggnader finns inte i dag.

De olika typerna av ägoslag som marken bör indelas i är tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark,

betesmark,skogsmark,skogsimpediment och övrig mark. Indelningen av mark överensstämmer på det hela taget med gällande ordning. I fråga om skogsmark föreslår konmiittén i sancmdningssyfte att skogsvårdslagens definition på produktiv skogsmark används. I förslaget har nåpa nya ägoslag införts, nämligen exploateringsmark, täktmark och skogsimpediment.

Mark, som är avsedd att exploateras för byggnadsända- mål, kan i gällande ordning ingå i jordbruksfastighet som någotzn/ägoslagen på fastigheten. Sådan mark föreslås nu i vissa fall bli klassificerad som ex— ploateringsmark och skall då inte ingå i jordbruks— fastighet.

I gällande ordning utgör ägoslaget icke produktiv mark en restgrupp. All mark, som inte kan klassificerassom något annat ägoslag, hänförs till icke produktiv mark. Kommittén anser att även i fortsättningen att ett ägo- slag som är en restpost skall finnas. Ägoslaget bör benämnas övrig mark. Denna mark skall enligt förslaget inte åsättas något värde. Inom ägoslaget icke produk— tiVmark finns mark som har ganska betydande värden. Sådan mark bör även i fortsättningen värderas. Därför föreslås att mark såsom myr, berg och mark med fjäll— skog skall hänföras till ett nytt ägoslag som kallas skogsimpediment och att återstoden av det nuvarande ägoslaget inte produktiv mark hänförs till övrig mark.

skatteplikt för fastighet

Kap. 7 (3 kap. FTL) innehåller förslag till regler om skatteplikt för fastighet.

Nu gällande regler om skatteplikt är föråldrade och svåröverskådliga. Detta har medfört tillämpningssvå— righeter. Kommittén har ansett det angeläget att ett enklare regelsystem skapas.

Motivet för att fastighet skall undantas från skatte— plikt har hittills huvudsakligen varit den samhälls— nytta den bedrivna verksamheten på fastigheten medför.

Enligt kommittén bör samma skäl även i fortsättningen vara avgörande för om fastighet skall vara skattefri. Detmateriella innehållet i förslaget överensstämmer

på det hela taget med gällande regler om undantag från skatteplikt. För att åstadkomma en anpassning till modernare samhällsförhållanden föreslås emeller— tid några förändringar. Bl.a. utvidgas den skattefri- het som f.n. gäller för järnvägstrafikens byggnader också till busstrafikens byggnader. Vidare görs Sveriges radios och dess dotterbolags byggnader skat— tefria. Även vattenverken görs fria från skatt.

I förenklingssyfte föreslås att byggnader, som används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverad för dem, skall samlas till byggnadstyp kallad special— byggnad. Inom gruppen specialbyggnad finns flera un— dergrupper av byggnader. Alla specialbyggnader före— slås bli undantagna från skatteplikt.

I gällande ordning är byggnads användningssätt i de flesta fall avgörande för vilka byggnader som skall vara undantagna från skatteplikt. I flertalet fall krävs också att staten, kommun eller annan menighet skall äga fastigheten. Kommittén anser att det i prin- cip inte finns skäl att bibehålla detta ägarkrav be— träffande specialbyggnader.

Som ett ytterligare led i ett förenklat regelsystem föreslås att en huvudsaklighetsprincip tillämpas kon- sekvent. Således skall enligt förslaget inte såsom nu

en byggnad kunna uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del.

Tomtmark, övrig mark och markanläggningar som kan höra till skattefria byggnader bör också undantas från skatteplikt.

En nyhet iförslaget är att vissa jordbruksfastig— heter skall undantas från skatteplikt. Här avses

sådan egendom som huvudsakligen används i vård, undervisning och forskning. Något ägarkrav uppställs inte heller beträffande dessa jordbruk.

Taxeringsenhet

I kap. 8 (4 kap. FTL)xbehandlas frågor om bildande

av taxeringsenheter. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna om bildande av taxeringsenheter är att taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhet och lämpa sig för värdering. Kommittén konstaterar att dessa regler i stort sett har fungerat helt tillfreds ställande. Några egentliga ändringar i sak föreslås

därför inte.

Registerfastighet bör liksom nu vara utgångspunkt vid bildande av taxeringsenheter. Som regel kommer re— gisterfastighet också att vara taxeringsenhet. I vis— sa fall kan registerfastighet uppdelas i två eller

flera taxeringsenheter.

Följande olika typer av taxeringsenheter föreslås förekomma, nämligen småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, exploateringsenhet, Specialenhet och

lantbruksenhet.

Beskattningsnatur

I kap. 9 (4 kap. FTL) diskuteras frågor om fastig— hets beskattningsnatur. Enligt gällande rätt skall fastighet taxeras som jordbruksfastighet, om den an— vänds för jordbruk eller skogsbruk och som annan fas— tighet, om den används för annat ändamål. Huvudregeln är att om fastigheten har en areal om minst 5 ha pro- duktiv mark skall fastigheten taxeras som jordbruks—

fastighet.

Kommittén konstaterar att nuvarande regler gett ett

i huvudsak tillfredsställande resultat. Gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och småhusfastighet har dock gett problem. Enligt kommitténs uppfattning bör det krävas att jord— eller skogsbruk av någon betydelse

kan drivas på en fastighet för att bostadsbyggnad skall få beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Olika kri— terier på när jord— eller skogsbruk av någon betydel— se skall anses föreligga diskuteras i betänkandet. Kommittén har stannat för att arealen av brukningsen— heter bör avgöra gränsdragningen. Om arealgränsen

höjs utöver nu gällande 5 ha produktiv mark medför

det att vissa bostadsbyggnader på fastigheter som ägs av s.k. fritidsjordbrukare får beskattningsnaturen annan fastighet och blir inkomstbeskattade enligt villaschablonen. Man får emellertid räkna med att

även mindre fastigheter för många har sitt största värde för jordbruksdrift. En höjning av arealgränsen skulle kunna få mindre önskvärda effekter för dessa jordbrukare. Kommittén förordar att gränsen liksom

f.n. sätts vid 5 ha produktiv mark.

Kommitténs förslag överensstämmer materiellt i allt väsentligt med gällande regler. I lantbruksenhet ingår enligt förslaget något eller några av ägo— slagen åkermark, betesmark, skogsmark, skogs—

impediment och övrig mark. Oberoende av storleken skall sådan enhet taxeras som jordbruksfastighet.

Om småhus eller hyreshus med tomt ligger i omedelbar anslutning tilllantbruksenhet med minst 5 ha åker— mark, betesmark och skogsmark skall bostadsbyggnaden med tomt ingå i lantbruksenhetencxjisåledes taxeras som jordbruksfastighet. Detta bör dock gälla endast öm byggnaden ägs av lantbruksenhetens ägare och används som bostad av denne, arrendator eller deras arbetskraft.

Värderingsreglerna

Allmänna taxeringsregler_

Kap. 10 (5 kap. FTL) innehåller grundläggande regler för bestämmande av taxeringsvärde. Till detta kapi— tel har sammanförts regler sonigäller för alla byggnads— typer och ägoslag, dvs. främst de regler som i gällande lag finns i 9—10 5 KL och anvisningarna till dessa paragrafer. Därtill kommer de av RSV meddelade anvisningar som har sådan betydelse att de enligt kommitténs mening bör ingå i FTL. Kapitlet har delats upp i två avsnitt, ett som behandlar grunderna för taxeringen och ett avsnitt soulanger vilka delvärden somskallbestämmasförde Olika taxeringsenheterna.

Taxeringsvärde bör bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet. Den grundläggande värderingsprincipen onlatttaxeringsvärdet skall bestämmas till 75 % av marknadsvärdet bör gälla även ifortsättningen. Från marknadsvärdeprincipen bör vissa undantag göras

bl.a. i fråga om de flesta privaträttsliga förplik-

telser på samma sätt som f.n.

Förpliktelser enligt servitut och tomträttskontrakt bör dock beaktas.

Värdetidpunkten vid fastighetstaxeringen är f.n. enligt 95 andra stycket KL ingången av året före taxeringsåret. I praktiken har dock det genomsnitt— liga prisläget under andra året före taxeringsåret varitbestämmande såväl vid 1970 som 1975 års allmänna fastighetstaxering. Avgörande har varit den tidpunkt då erforderlig prisstatistik har funnits tillgänglig. Kommittén föreslår därför att reglerna anpassas till det förfarande som tillämpas i praxis, dvs. att mark— nadsvärdet bestäms med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

Marknadsvärdet bör i första hand bestämmas enligt ortsprismetoden, i andra hand enligt avkastnings— metoden och i sista hand enligt produktionskostnads— metoden.Någonändring i gällande ordning föreslås således inte. De två första metoderna, dvs. ortspris— metoden och avkastningsmetoden utvecklas närmare genonuderegler kommittén föreslår skall ingå i 8—15 kap. FTL. I 5 kap. FTL ges bestämmelser om produk—

tionskostnadsmetoden.

Delvärden skall enligt kommitténs förslag redovisas för de olika taxeringsenheterna och inte som för när— varande knytas till fastighetens beskattningsnatur. Någon större praktisk skillnad innebär detta dock inte eftersom en fastighets beskattningsnatur i de flesta fall skall bestämmas med utgångspunkt i typen

av taxeringsenhet.

De delvärden som kommittén föreslår skall bestämmas är för småhus—, hyreshus—, industri— och exploaterings— enhet byggnadsvärde och markvärde, dvs. i princip som enligt gällande ordning. För lantbruksenhet skall be- stämmas delvärdena bostadsbyggnadsvärde, ekonomibygg- nadsvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruks— värde och värde av skogsimpediemnt. Som en delpost av skogsvärdet skall skogsmarksvärdet redovisas.

De nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av

särskilda tillgångar samt övervärde avses utgå.

Det ägoslag som kommittén föreslår skall betecknas öv— rig mark avses inte åsättas något värde. Delvärdet öv—

rig mark behövs därför inte i fortsättningen.

Nuvarande delvärde värde av särskilda tillgångar är så konstruerat att det avser tillgångar som hör sam— man med markens användande. Dessa skall enligt kommit- téns förslag antingen inräknas i det delvärde det närmast hör samman med eller beaktas vid värderingen i form av justering för säreget förhållande.

De värden som ingår i delvärdet övervärde kommer att beaktas i den mån den mark som berörs härav har bru— tits ut till en särskild taxeringsenhet, exploate—

ringsenhet.

Varje delvärde skall även i fortsättningen bestämmas var för sig med tillämpning av de tidigare redovisade grunderna för taxeringen. Summan av de olika delvär-

dena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

Värderingsenheter

11 kap. (6 kap. FTL) innehåller regler som rör indel— ningen i värderingsenheter, dvs. den egendom sonlskall värderas för sig. De regler som kommittén föreslår skall gälla i detta avseende utgör i stort sett ett lagfästande av RSV:s anvisningar med motsvarande innehåll.

Huvudregeln innebär att varje småhus med ett värde om minst 10 000 kr. utgör en värderingsenhet liksom var— je hyreshusenhet. Det samma gäller varje modern eko-

nomibyggnad och annan ekonomibyggnad som har ett stör—

re värde.

Varje tomt skall enligt huvudregeln utgöra en värde— ringsenhet. Även vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment skall nor-

malt utgöra en värderingsenhet.

Allmänna värderingsregler

Kap. 12 i betänkandet (7 kap. FTL) behandlar allmän- na värderingsregler, bl.a. regler för värdering med ledning av riktvärden och värderingsregler för de olika delvärdena. De riktvärden i form av bl.a. bygg— nadsvärdetabellercxjimarkvärdekartorcxjide andravärde— ringsanvisningar som fastställdes vid 1975 års taxe- ring visade sig utgöra ett mycket värdefullt hjälpme— del vid taxeringen. Ett värderingsförfarande vid fastighetstaxering måste med nödvändighet grunda sig på schablonmässiga värderingsmetoder. Kommittén anser därför att systemet med riktvärden bör bibehållas och så långt möjligt utvecklas. Riktvärdena föreslås ut— göra föreskrifter i RF:s mening och sålunda vara bin— dande. Det överensstämmer med tillämpningen i prakti— ken av 1975 års anvisningar av RSV och skattecheferna.

Kommittéförslaget i denna del innebär följande.

Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefakto— rer såsom byggnadsstorlek, standard m.m., tomtmarks— storlek, produktiv marks godhet etc. Värdefaktorer är sålunda egenskaper som är knutna till fastigheten

och som har betydelse för marknadsvärdet. En del värdefaktorer, nämligen de som har stor betydelse för marknadsvärdet och vars inverkan på marknadsvärdet

är generell, bör beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande. Detta innebär att riktvärden skall anges för olika kombinationer av sådana värdefaktorer, t.ex. vilka riktvärden som skall gälla för småhus vid olika storlek, ålder, standard etc. För övriga värdefakto— rer skall de förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom ett område, värdeområde, läggas

till grund vid riktvärdets bestämmande.

För de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas

med ledning av riktvärden skall riket indelas i värde—

områden. Avgränsningen av ett sådant område skall göras så att värdeförhållandena inom området i allt väsentligt är enhetliga, dvs. så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga

regler.

De värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser.

En klassindelning bör göras så att värdeskillnaden mellan klasserna inte blir alltför stor. Tillsammans med utformningen av olika värdeserier som bör använ— das vid riktvärdets bestämmande kan klassindelningen

Sägas styra ambitionsnivån vid värderingen.

De värdefaktorer,som inte särskilt har beaktats vid riktvärdets bestämmande men som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, får beaktas genom justering för

säregna förhållanden.

Riktvärdena skall bestämmas så att de efter en even— tuell justering för säregna förhållanden leder till ett taxeringsvärde som står i överensstämmelse med

de grunder för taxeringen som anges i 5 kap. 2—5 55 FTL. Detta innebär bl.a. att taxeringsvärdet skall utgöra 75 % av marknadsvärdet. Avvikelse från denna princip bör dock få förekomma om den föranleds av de stegvisa förändringar i riktvärdena som blir en ound— viklig följd av en klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell— eller

värdeserier.

De närmare föreskrifter som behövs i fråga om indel— ning i värdeområden, klassindelning av värdefakto— rer, värdeserier, tabeller, riktvärden m.m. beslu— tas av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Till de allmänna värderingsreglerna hör även de reg— ler som har betydelse för de olika delvärdenas bestäm— mande. Till övervägande delen innebär lagförslaget

även i denna del ett lagfästande av RSV:s anvisningar.

Byggnadsvärdet bestäms även i fortsättningen enligt

mervärdeprincipen.

Värdet av tomtmarken ligger främst i vilken möjlighet det finns att bebygga tomten. Dessa möjligheter be— stäms som huvudregel med utgångspunkt i den pågående

markanvändningen.

För vissa egendomskategorier innebär förslaget att något värde inte skall bestämmas, t.ex. byggnad på annans mark med värde under 10 000 kr. Härigenom undviker man värdering av en del egendom med ringa värde, trots att egendomen formellt är av skatteplik—

tig natur.

Särskilda värderingsregler

I kap. 13—21 i betänkandet behandlas de regler som har betydelse för värderingen av de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden. I första hand är det fråga om regler som har betydel— se för riktvärdets bestämmande. I huvudsak överens—

stämmer förslagen med nu gällande regler.

Kap. 13 avser (8 kap. FTL) värdering av småhus. Rikt- värde för småhus skall liksom f.n. utgöra värdet av ett småhus med tillhörande komplementhus. De värde— faktorer som skall beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande föreslås vara storlek, ålder, standard, byggnadskategori, fastighetsrättsliga förhållanden

och värdeordning.

Kap. 14 (9 kap. FTL) avser värderingen av hyreshus. Värdet av sådant hus skall bestämmas som skillnaden mellan värdet av hyreshusenheten dvs. hyreshuset med tillhörande mark och värdet av den eller de Värderingsenheter som avser enbart marken. Riktvär— det för en hyreshusenhet skall anges genom en brutto— kapitaliseringsfaktor. Med en sådan avses förhållan— det mellan värdet av hyreshusenheten och den årliga totalhyran för hyreshus inom värderingsenheten. Vär— det av hyreshusenheten fås genom produkten av värde— ringsenhetens totalhyra och bruttokapitaliserings— faktorn. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande är storlek, ålder, stan—

dard och markvärdeandel.

Kap. 15 (10 kap. FTL) behandlar värdering av ekonomi— byggnader. De värdefaktorer som särskilt skall beak-

tas vid riktvärdets bestämmande är byggnadskategori, storlek, ålder och beskaffenhet.

Regler för värdering av industribyggnader, som avses utgöra innehållet i 11 kap.FTL,kommer att tas upp i

ett senare delbetänkande.

Kap. 16 (delar av 12 kap. FTL) behandlar värderings— reglerna för tomtmark. Riktvärde för småhustomter skall i regel utgöra värdet av en tomt. De värde- faktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmandet av riktvärde för småhustomter är storlek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden samt om särskilda skäl föreligger typ av bebyggelse och spe— ciell belägenhet.

17 kap. (delar av 12 kap. FTL) behandlar värdering av exploateringsmark. Riktvärdet för sådan mark skall bestämmas genom att de riktvärden som har fast—

ställts för småhus—, hyreshus— eller industritomter

multipliceras med en exploateringsfaktor. Denna skall bestämmas så att man särskilt beaktar Värdefaktorerna, väntetid — dvs. tiden innan exploateringen kan beräk—

nas börja och exploateringstiden.

18 kap. (delar av 12 kap. FTL) avser värdering av täktmark. Riktvärdet för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet per kubik— meter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning. De fyndigheter som främst avses är de som anges i 18 5 naturvårdslagen (1964:882), dvs. sten, grus, sand m.m. Kubikmetervärdet vid omedelbar bryt—

ning skall bestämmas till marknadsmässigt arrendepris.

Kap. 19 (13 kap. FTL) innehåller värderingsreglerna

för åkermark och betesmark.

Riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar av åkermark som är av viss genomsnittlig beskaffenhet. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas när rikt— värdet för åkermarken bestäms är godhet, bruknings— förhållanden och dränering. För betesmarken skall

riktvärdet utgöra värdet per hektar betesmark.

Kap. 20 (14 kap. FTL) avser Värderingen av skogsmark och växande skog samt skogsimpediment.

Kommittén föreslår att värderingsreglerna i huvudsak blir oförändrade jämfört med nu. Vid värderingen skall förutsättningen vara att det på fastigheten bedrivs ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk. Värderingen föreslås ske enligt den hit— tills tillämpade s.k. T1—metoden. Den hittills använ—

da alternativa T2—metoden föreslås slopad.

Riktvärdet för skogsmark och växande skog skall utgö—

ra värdet per hektar mark. Vid riktvärdets bestämman—

de skall särskilt beaktas Värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, virkesförråd per hektar, trädslags—

klass och grovskogsprocent.

Riktvärdet för skogsimpediment skall utgöra värdet per hektar och anges för varje värdeområde för skogs— mark och växande skog. Värdefaktorn beskaffenhet

skall särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande.

Kap. 21 i betänkandet (15 kap. FTL) behandlar reg—

lerna för värderingen av vattenfallsenheter.

I direktiven anges särskilt att frågan om taxering av vattenfallsfastigheter bör tas upp av kommittén. Bl.a. framhålls angelägenheten av att en övergång till en värderingsmetod, som är mer grundad på av— kastningen än på anläggningskostnaderna, övervägs

inför nästa allmänna fastighetstaxeringar.

Kritik har riktats emot att det nuvarande systemet innebär,att dyra kraftverk får höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk får låga värden.

I 1975 års fastighetstaxering sökte man komma till rätta med detta genom att inom ramen för den gällan— de principuppläggningen ge större tyngd åt avkast— ningsaspekterna. Trots detta visar utfallet av 1975 års taxering att värdet per producerad kraftenhet fortfarande vanligen är högst för de sämsta och lägst

för de bästa kraftstationerna.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för använ—

dande av en avkastningsmetod framhåller kommittén att produktionskostnaderna vid en vattenkraftstation till övervägande del består av kapitalkostnader och till mindre del av kostnader för drift och under—

håll. Det torde komma att råda en ständigt ökad ef—

terfrågan på elektrisk energi och effekt. Vattenkraf- ten kan därför anses vara en i hög grad realsäker tillgång. Förhållandena vid produktion av vattenkraft är sådana att en ren avkastningsmetod, som bygger på kapitalisering av den framtida produktionens netto— värde enligt kommitténs mening är väl lämpad för

värdering av en vattenkraftstation.

Kommittén föreslår nu införandet av en avkastnings— metod, Härigenom kommer den revidering som påbörja— des vid 1975 års taxering genom att inom ramen för den gällande principuppläggningen ge större tyngd åt avkastningsaspekterna att fullföljas.

Den föreslagna värderingsmetoden innebär att värde— ringen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas. Båda dessa typer av taxeringsenheter före— slås få beteckningen vattenfallsenheter. Vattenfall föreslås bli föremål för taxering endast om det med säkerhet kan bebyggas och bör därför ej taxeras förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen (1918:523) föreligger.

Först bestäms det totala värdet (T) för en nybyggd vattenfallsenhet med ledning av avkastningen. Detta sker genom att enhetens taxeringseffekt multiplice— ras med ett för enheten tillämpligt riktvärde.

Därefter fastStälls återanskaffningskostnaden (A) för den nyanlagda kraftstationen eller reglerings- anläggningen efter i princip samma grunder som vid 1975 års fastighetstaxering. Beräkningen av åter— anskaffningskostnaderna förutsätts följa de generella reglerna för bestämmande av återanskaffningskostnad som återfinns i 5 kap. 6 5.

mellan totala värdet (T) och återanskaffningskost- naden (Å), dvs. markvärdet = T Å. Markvärdet kom— mer att innefatta vad som tidigare betecknats som

fallvärde och utmålsvärde. Någon uppdelning mellan

dessa värdeslag föreslås inte ske fortsättningsvis.

Vattenfallsenhetens byggnadsvärde (B) är lika med dess återanskaffningskostnad om byggnaden är ny. För övriga anläggningar bestäms byggnadsvärdet (B) efter

en nedskrivning av återanskaffningskostnaden.

Totala värdet för taxeringsenheten erhålls som summan av markvärdet och byggnadsvärdet, dvs. totala vär- det = (T Å) + B. Detta uttryck kan också skrivas

T — (Å - B), där Å — B är lika med summan av de år— liga nedskrivningarna med hänsyn till ålder och

bruk.

För mindre lönsamma vattenfallsenheter. där A är större än T bestäms Å = T, dvs. dessa fastigheter

får inget markvärde utan endast ett byggnadsvärde.

I kap. 22 behandlar kommittén samordningen mellan 1981 års fastighetstaxering och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB 80). På grundval av FoB-utred— ningens betänkande (SOU 1978:79) Förslag till under— sökning om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 har i prop. 1978/79:128 föreslagits att en ny allmän

folk— och bostadsräkning genomförs under år 1980.

I betänkandet föreslås en samordning av uppgifts— lämnandet till den föreslagna undersökningen om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 med den

allmänna fastighetstaxeringen år 1981.

Sammanfattningsvis ställer kommittén sig positiv

till den föreslagna samordningen av FoB 80 och den

allmänna fastighetstaxeringen år 1981. De samhällsekono— miska fördelar som kan uppnås härigenom, bl.a. i fråga om gemensam informationsverksamhet, gemensam mottag— ning och sortering av blanketter, begränsning av fas— tighetsägarnas uppgiftstillfällen, minskad blankett— mängd samt möjligheterna att bygga upp ett byggnads— och lägenhetsregister, är så betydande att de bör tillvaratas. Det återstår dock framför allt vad som gäller organisationen, åtskilliga detaljfrågor att lösa. Den närmare utformningen av dessa detaljer bör dock kunna ske i det samarbete mellan kommunerna, SCB

och RSV som föreslås äga rum.

De administrativa reglerna

Organisation vid fastighetstaxering

23 kap. (17 kap. FTL) behandlar organisationen vid fastighetstaxeringen. Det framhålls att indelningen i taxeringsdistrikt har stor betydelse för möjlig— heterna att nå en rättvis och likformig fastighets— taxering. Vid distriktsindelningen har kommittén eftersträvat en ordning som tillgodoser kraven på både särskild sakkunskap om den fastighetstyp som skall värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. Kommittén föreslår att taxeringsdistrik— ten delas in efter fastighetskategori på sådant sätt

att erforderlig lokalkännedom finns i nämnden.

I fråga om organisationen i övrigt föreslår kom— mittén att denna så långt möjligt anpassas till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisatio— nen i första instans fr.o.m. 1979 års taxering, RS-reformen. Sålunda har bestämmelserna om förord— nande och val av fastighetstaxeringsnämndernas leda—

möter, valbarhets— och behörighetsvillkor, ord-

förandenas och skattemyndigheternas uppgifter och skattechefens ställning (ansvarsfördelningen) utfor— mats efter samma mönster som gäller enligt RS—refor—

men.

Lokal skattemyndighet bör enligt kommittén medverka inte enbart vid beredningen utan även vid gransk- ningen av fastighetsdeklarationer. Liksom vid 1975 års fastighetstaxering bör det på länsstyrelsen finnas en tjänsteman (kontaktman för fastighetstaxe— ring), som leder arbetet vid allmän fastighetstaxe—

ring.

Bestämmelsernacmikonsulenter och sakkunniga föreslås

i stort förbli oförändrade.

Deklarationsskyldighet m.m.

I 24 kap. (18 kap. FTL) behandlas deklarationsskyl— dighet m.m. Kretsen av deklarationsskyldiga föreslås få i stort sett samma omfattning som nu. Det före— slås att deklarationsskyldighet efter anmaning skall gälla också för den som eljest inte behöver lämna deklaration. Innehållet i fastighetsdeklarationen föreslås få en något utförligare reglering i FTL

än f.n. i TL. Innehållet påverkas dessutom av Fost uppgiftskrav. För vissa skattefria fastigheter bör deklaration kunna lämnas i förenklad form. Fastig— hetsdeklarationen bör kunna sändas in med posten

portofritt.

Uppgiftsskyldighet bör liksom f.n. finnas för bygg— nadsnämnd, lantbruksnämnd, brandförsäkringsanstalt och vissa offentliga inrättningar. Efter anmaning

bör fastighetsägare vara skyldig att lämna upplys—

ningar utöver dem som medtagits i deklarationen.

Kommittén föreslår att fastighetstaxeringsnämnden och fastighetsägare skall kunna komma överens om besikt-

ning av fastighet. Detta motsvarar taxeringsbesök vid

inkomsttaxeringen.

Förberedelsearbetet

I 25 kap. (19 kap. FTL) föreslår kommittén i fråga om förberedelsearbetet en förlängning av tidsperio— den. Arbetet med att för RSV:s räkning arbeta fram förslag till värderingstekniska föreskrifter och riktvärden föreslås ligga på LMV, Skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet. LMV bör därutöver till— sammans med en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnden utarbeta förslag till riktvärdetabeller för småhus och riktvärdetabeller för tomtmark. Dessutom skall dessa utföra den s.k.

provvärderingen (tidigare provtaxering).

Förslagen om förberedelsearbetet innebär en inte oväsentlig ambitionshöjning. Så t.ex. föreslås för skogstaxeringen att anvisningar skall utfärdas för relativt små områden (anvisningsområden). Anvisning- arna skall ge upplysningar om det genomsnittliga vär— det på olika värdefaktorer inom området och såvitt möjligt ge vägledning om den variation som förekom—

mer .

Fastställandet av olika bestämmelser som skall gälla vid fastighetstaxeringen bör i stort sett ske enligt nuvarande ordning. I realiteten bör det ankomma på

RSV och skattecheferna. Kommittén har även på Olika sätt ökat allmänhetens inflytande på förberedelse-

arbetet. Bl.a. avses alla förtroendevalda ledamöter medverka i den nyssnämnda arbetsgruppen under förbe—

redelsearbetet. Vidare avses allmänheten få möjlig—

het att framföra synpunkter vid utarbetandet av rikt— värden m.m. Några uttryckliga bestämmelser i sist- nämnda hänseende föreslås dock inte tas in i lagen. Däremot avses RSV genom riktlinjer ange de olika

sätt på vilket en sådan medverkan kan ske.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet

I 26 kap. (20 kap. FTL) föreslås att fastighetstaxe— ringsnämndernas verksamhet anpassas till RS—reformen i likhet med vad som gäller beträffande organisa— tionen. De för RS—reformen gällande bestämmelserna om sammanträde, beslutförhet och omröstning föreslås

överförda till fastighetstaxeringen.

Besluts— och underrättelseförfarandet föreslås bli förändrat i vissa avseenden. Beteckningarna prelimi— närt resp. slutligt beslut bör bytas ut mot beslut om taxering. Den första underrättelsen om fastig— hetstaxeringsnämndens beslut bör sändas ut senast den 15 mars mot f.n. den 15 februari. Det omprövade beslutet efter t.ex. erinringar bör sändas ut senast

den 15 juni i stället för som nu den 15 maj.

Kommittén föreslår för vissa fall en utökad redovis— ning av nämndens beslut. Bestämmelser om besluts innehåll bör i motsats till nu tas in i lag. Samma gäller om innehållet i fastighetslängd och stomme

till sådan längd.

Inkomster och kostnader

Genom garantibeskattningen tillförsäkras kommunerna en viss inkomst på grundval av fastigheternas taxe—

ringsvärden. Kommunernas inkomst genom garantibeskatt—

ningen i anslutning till 1981 års taxering har beräknats uppgå till Motsvarande belopp efter 1975 års taxering har beräknats uppgå till kr.

allmänna fastighets— ca 2 200 milj.kr. allmännafastighets— omkring 1 300 milj.

De totala kostnaderna för den allmänna fastighetstaxe— ringen år 1981 har beräknats uppgå till ca 210 milj. kr.

Kostnadsberäkningarna grundar sig dels på föreliggan—

de förslag till förfarande vid 1981 års fastighets— taxering, dels på erfarenheter från tidigare allmänna fastighetstaxeringar. Kostnadsberäkningarna redo—

visas i 27 kap. 1 betänkandet.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Förslag till Fastighetstaxeringslag

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5 Vid fastighetstaxering skall beslut fattas om fastigheternas skattepliktsförhållanden och indelning i taxeringsenheter. Vidare skall be— skattningsnatur och taxeringsvärde bestämmas för varje taxeringsenhet. Taxeringsvärde skall dock inte åsättas fastighet, som enligt 3 kap. skall undantas från skatteplikt.

2 5 Vid fastighetstaxering skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med föreskrif- terna om fastighetstaxering och i möjlig mån lik— formiga och rättvisa.

3 5 Med taxeringsår menas i denna lag det kalen— derår under vilket taxering bestäms i första in— stans.

4 S Bestämmelserna i denna lag om fastighet skall tillämpas i fråga om byggnad som är lös egendom. Till sådan byggnad skall räknas egendom, som avses i 2 kap. 2 och 3 55 jordabalken, i den mån den tillhör byggnadens ägare.

5 S Innehavare av fastighet, som enligt 47 S KL (1928z370) jämställs med ägare eller är skyldig att i ägarens ställe betala skatt för garanti— belopp för fastigheten, skall i denna lag anses som ägare.

6 5 Fastighetstaxering skall ske på grundval av fastighets användning och beskaffenhet vid taxe— ringsårets ingång.

7 5 Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Värde som har fastställts vid allmän fastighetstaxering skall, om inte annan föran— leds av föreskrifter om särskild fastighetstaxe— ring, gälla från ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker, till ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker nästa gång (den löpande taxeringsperioden).

2 kap. Indelning av byggnader och mark

1 5 Byggnader skall indelas i byggnadstyper och mark i ägoslag på sätt som anges i 2—4 55.

2 S Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.

Småhus Byggnad som är inrättad till bo— stad åt en eller två familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus såsom garage, för— råd och annan mindre byggnad.

Hyreshus Byggnad som är inrättad till bo— stad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, res— taurang och liknande. Byggnad med förrådsutrymme,som ligger i anslutning till hyreshus och som behövs för verksamheten,skall utgöra hyreshus.

Ekonomibyggnad Byggnad som är inrättad för jord- bruk eller skogsbruk och som in— te är inrättad för bostadsända- mål såsom djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och växthus.

Specialbyggnad Med specialbyggnad avses

Pör— Byggnad som används för svars— försvarsändamål eller bygg— ekonomisk försvarsbe— nad redskap, om byggnaden

inte är en fristående in— dustriell anläggning. Även mässbyggnad skall utgöra försvarsbyggnad.

Kommunika— tions— byggnad

Distri— butions— byggnad

Renings— anlägg— ning

Vård— byggnad

Bad—, sport— och id— rottsan— läggning

Skol— byggnad

Garage, hangar, lok— stall, terminal, sta— tionsbyggnad, expedi— tionsbyggnad, vänthall, godsmagasin, repara— tionsverkstad och lik— nande, om byggnaden an— vänds för allmänna kom— munikationsändamål. Byggnad som används i postverkets, telever- kets, Sveriges Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.

Byggnad som ingår i överförings— eller dis- tributionsnätet för gas, värme eller elektricitet.

Vattenverk, avloppsre- ningsverk, sopstation och liknande samt pump— station som hör till sådan anläggning.

Byggnad som används för sjukvård, nykterhets- vård, narkomanvård, barnavård, kriminal— vård, arbetsvård, åld— ringsvård eller omsorg om psykiskt utvecklings— störda. Annan byggnad än som nu har nämnts skall utgöra vårdbygg— nad, om den används som hem åt personer som be— höver vård eller till— syn.

Byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande, om allmänhe— ten har tillträde till anläggningen.

Byggnad som används för undervisning eller forskning vid

skola som anordnas av staten

skola som anordnas med statsbidrag och

skola vars undervisning står under statlig tillsyn. Byggnad som används som elevhem eller skolhem för elever vid sådana skolor. Kultur— Byggnad som används för byggnad kulturellt ändamål såsom

teater, biograf, museum och liknande.

Ecklesia— Kyrka eller annan bygg— stikbygg— nad som används för reli— nad giös verksamhet. Präst—

gård som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord. Bårhus, krematorium och byggnad som används för skötsel av begravningsplats.

Allmän Byggnad som tillhör byggnad staten, kommun eller annan menighet och som används för allmän sty— relse eller förvaltning. Byggnad för rättsvård, ordning eller säkerhet samt fritidsgård och byggnad med likartad användning. Som allmän byggnad skall inte anses byggnad som används för statens affärsdrivande verksamhet. Industri— Övriga byggnader såsom byggnad som är byggnad inrättad för industriell verksamhet,

anläggning för elkraftproduktion, bensinstation, parkeringshus, lager, förråd och depå samt djurstall och växthus utan samband med jordbruk eller skogsbruk.

3 S Byggnadstypen skall bestämmas med hänsyn till det ändamål som byggnad huvudsakligen är inrättad för och det sätt som byggnad huvudsak— ligen används på. Byggnad, som kan indelas både som småhus, hy— reshus eller industribyggnad och som special— byggnad, skall indelas som specialbyggnad. Byggnad, som kan indelas både som specialbygg— nad och ekonomibyggnad, skall indelas som ekono— mibyggnad.

4 5 Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall dock inte indelas i ägoslag, såvida den inte skall indelas som täktmark. Indelning får inte ske på grundval av tillfällig användning.

Tomtmark Mark som upptas av småhus, hy— reshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i omedelbar anslutning till sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är be— byggd med småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industri- byggnad, skall i sin helhet ut— göra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte över— stiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxe— ras tillsammans med annan egen— dom enligt reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyg— gas. I övriga fall skall obe— byggd mark anses som tomtmark endast om det finns giltigt byggnadslov enligt byggnads— lagen (1947:385).

Exploaterings- mark

Täktmark

Åkermark

Betesmark

Skogsmark

Skogsimpediment

Övrig mark

Obebyggd mark som ingår i fast— ställd stadsplan eller byggnads— plan och som till någon del är avsedd att användas för bygg— nadsändamål. Vad nu har sagts skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark el- ler om det är uppenbart att exploatering ej kommer att ge— nomföras. Finns på marken bygg— nad,som är avsedd att rivas, hindrar det inte att marken skall indelas som exploaterings— mark.

Mark för vilken gäller täkttill— stånd enligt 18 S naturvårdsla— gen (1964z822) eller vattenla— gen (1918z523). Med täkttill— stånd skall jämställas pågående täkt.

Mark som används eller lämpli— gen kan användas till växtod— ling eller bete och som är ägnad att plöjas.

Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är ägnad att plöjas.

Mark som är lämplig för virkes- produktion och som inte i vä— sentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand— eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda för— hållanden inte bör tas i an— språk för virkesproduktion.

Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment i anslutning till skogsmark.

Mark som inte skall utgöra nå— got av de tidigare nämnda ägo— slagen.

3 kap. skatteplikt

1 5 Fastighet är skattepliktig, om inte annat anges i 2—4 55-

2 S Från skatteplikt skall undantas special— byggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden. Från skatteplikt skall också undantas markanläggning som hör till fastigheten. Från skatteplikt skall också nationalparker undantas.

3 5 Från skatteplikt skall undantas ekonomi— byggnad, åkermark, betesmark, skogsmark, skogs- impediment och övrig mark samt markanläggning som hör till fastigheten, om denna huvudsakligen används för

1. sådan vård eller omsorgsverksamhet som be— drivs i vårdbyggnad

2. undervisning eller forskning som bedrivs vid sådan skola som nämns under skolbyggnad.

4 5 Från skatteplikt skall undantas småhus, hy— reshus och industribyggnad samt tomtmark och öv— rig mark som hör till sådan byggnad. Från skat— teplikt skall också undantas markanläggning som hör till fastigheten. Detta skall gälla om fas— tigheten ägs av följande institutioner och om den huvudsakligen används i deras verksamhet så— som sådana

1. kyrkor, barmhärtighetsinrättningar, stif- telser och ideella föreningar som avses i 53 5 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928:370)

2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m.m., stiftelsen Sveriges Sjömanshus och

3. sådana sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara medlemmar, samt samarbets— organ för sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som ankommer på samman— slutningarna.

Skattefriheten skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 11 5 skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

4 kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur

1 5 Taxeringsenhet är vad som skall taxeras för sig. Fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs.

2 5 Har skilda delar av en fastighet olika ägare skall fastigheten uppdelas i taxeringsenheter en- ligt ägarförhållandena.

3 5 För bildande av taxeringsenheter skall fas— tigheter och fastighetsdelar med samma ägare inom samma kommun föras samman. Den sammanförda egendomen skall utgöra en taxeringsenhet, om in- te annat sägs i 4—9 55.

4 5 Taxeringsenhet skall omfatta antingen skat— tepliktig eller skattefri egendom.

5 5 Taxeringsenhet skall omfatta byggnadstyper och ägoslag enligt en av följande kombinationer, om inte annat sägs i andra och tredje styckena

1. småhus och tomtmark för sådan byggnad (små— husenhet)

2. hyreshus och tomtmark för sådan byggnad (hyreshusenhet)

3. industribyggnad och tomtmark för sådan byggnad samt jordeboksfiske och vattenverk på annans grund (industrienhet)

4. täktmark och industribyggnad på sådan mark (industrienhet)

5. exploateringsmark (exploateringsenhet)

6. specialbyggnad och tomtmark för sådan bygg— nad (Specialenhet)

7. ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogs— mark och skogsimpediment (lantbruksenhet).

Småhus, hyreshus och tomtmark för sådana bygg— nader som ligger i omedelbar anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark, skall ingå i lantbruks— enheten, om byggnaden eller byggnaderna används som bostad för ägare, arrendator eller deras ar— betskraft.

Övrig mark kan ingå i samtliga taxeringsenheter under punkterna 1—7 i första stycket och skall i regel ingå i lantbruksenhet. I annat fall skall övrig mark taxeras tillsammans med den tomtmark, exploateringsmark eller täktmark som ligger när— mast. Har övrig mark stor omfattning och saknar den samband med annan mark, som har samma ägare, skall den dock bilda en taxeringsenhet. Taxe- ringsenhet, som består av endast övrig mark, be— tecknas specialenhet, om den ligger huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle och lantbruksenhet/om den ligger huvudsakligen utanför sådant samhälle.

6 5 I småhusenhet, hyreshusenhet, Specialenhet och industrienhet skall endast ingå egendom som ligger i nära anslutning till varandra och som utgör en ekonomisk enhet.

I hyreshusenhet bör endast ingå egendom som ligger inom ett byggnadskvarter.

7 5 Ligger exploateringsmark inom olika tätor— ter eller planområden skall mark inom varje tät— ort eller planområde utgöra en taxeringsenhet.

Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt natur— vårdslagen (1964z822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet.

8 S Taxeringsenhet skall omfatta åkermark, be— tesmark, skogsmark eller skogsimpediment som in— går i en brukningsenhet.

9 S Fastighet, som tillhör staten och som för— valtas av skilda myndigheter, får uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas förvaltningsområden.

10 S Marksamfällighet eller anläggningssamfäl— lighet skall utgöra en taxeringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Detta gäller dock inte om fastigheterna, som har del i samfällig— heten, uteslutande eller så gott som uteslutande är en— eller tvåfamiljsfastigheter som avses i 24 S 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (1928z370). Detta gäller inte heller samfällig— het, som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde.

11 S Lantbruksenhet skall ha beskattningsnatu— ren jordbruksfastighet. Vidare skall småhusenhet och hyreshusenhet ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet under föl— jande förutsättningar

1. småhusenheten eller hyreshusenheten skall vara belägen i omedelbar anslutning till lant— bruksenhet med minst fem hektar åkermark, betes— mark och skogsmark

2. småhusenheten eller hyreshusenheten skall ägas av arrendator till lantbruksenheten eller ägare till lantbruksenheten, om den är skattefri

3. byggnaden eller byggnaderna skall användas som bostad för arrendatorn, ägaren eller deras arbetskraft.

Övriga taxeringsenheter skall ha beskattnings— naturen annan fastighet.

5 kap. Bestämmande av taxeringsvärde

Grunder för taxeringen m.m.

1 5 Taxeringsvärde skall bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet.

2 5 Taxeringsvärde skall bestämmas till det be— lopp som motsvarar 75 procent av taxeringsenhe- tens marknadsvärde.

3 5 Med marknadsvärdet för en taxeringsenhet avses det pris som den sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden.

Vid värderingen skall inte beaktas andra pri— vaträttsliga förpliktelser än sådana som gäller enligt servitut och liknande eller som enligt tomträttskontrakt gäller om markens utnyttjande.

Värderingen skall grundas på de belåningsför— hållanden som normalt gäller för likartade fas— tigheter.

Om två eller flera fastigheter i olika kommu— ner skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de hade legat i samma kommun, skall deras marknads— värde bestämmas, som om detta hade varit förhål— landet.

4 5 Marknadsvärdet skall bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

5 5 Marknadsvärdet skall i första hand bestämmas med ledning av fastighetsförsäljningar i orten. Härvid skall inte beaktas försäljningar om man kan anta att ovidkommande omständigheter har in— verkat på priset.

Då fastighetsförsäljningar inte ger den ledning som behövs kan marknadsvärdet beräknas med led— ning av en avkastningskalkyl. Till grund för kal- kylen läggs bl.a. byggnads återstående varaktig— hetstid och den förräntning av insatt kapital, som man allmänt räknar vid köp av fastigheter av ifrågavarande slag.

Ger inte heller avkastningskalkylen den ledning som behövs kan marknadsvärdet uppskattas med ut— gångspunkt i det tekniska nuvärdet.

6 5 Det tekniska nuvärdet skall bestämmas genom att återanskaffningskostnaden för byggnad eller markanläggning multipliceras med en nedräknings- faktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar den värdeminskning som har uppkommit mellan det år då anläggningen togs i

drift (nybyggnadsåret) och andra året före taxe- ringsåret.

Med återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för att under andra året före taxe— ringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostnaden kan bestämmas antingen genom en be— räkning grundad på erfarenheter om byggnads— kostnadernas storlek detta år, eller genom en uppräkning av den faktiska byggnadskostnaden med en omräkningsfaktor. Denna faktor skall be— stämmas så att man därigenom beaktar ändringen i byggnadskostnad mellan nybyggnadsåret och andra året före taxeringsåret.

Delvärden m.m.

7 5 Vid taxeringen skall följande delvärden be— stämmas.

För småhus—, hyreshus—, industri— och exploa— teringsenhet.

1. Byggnadsvärde Byggnadsvärde är värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten.

2. Markvärde Markvärde är värdet av taxeringsenhetens tomt— mark, exploateringsmark och täktmark och markan— läggningar. För lantbruksenhet.

1. Bostadsbyggnadsvärde Bostadsbyggnadsvärde är värdet av de småhus och hyreshus som hör till taxeringsenheten.

2. Ekonomibyggnadsvärde Ekonomibyggnadsvärde är värdet av de ekonomi— byggnader som hör till taxeringsenheten.

3. Tomtmarksvärde Tomtmarksvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark.

4. Jordbruksvärde Jordbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens åkermark och betesmark och markanläggningar, som används eller behövs för växtodling.

5. Skogsbruksvärde Skogsbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens skogsmark med växande skog och markanläggningar, som används eller behövs för skogsbruk.

Värdet av skogsmark skall anges som delpost.

6. Värde av skogsimpediment Värde av skogsimpediment är värdet av de skogs— impediment som hör till taxeringsenheten.

8 5 Varje delvärde och delpost skall bestämmas för sig med tillämpning av i 2—5 55 angivna grun— der.

Summan av delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

Tillhör delar av en taxeringsenhet olika för— samlingar skall anges hur stor del av taxerings— värdet och delvärdena som skäligen belöper på varje sådan del av taxeringsenheten.

6 kap. Värderingsenhet

1 5 Värderingsenhet är den egendom som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall en— dast omfatta egendom som ingår i en enda taxe— ringsenhet.

2 5 Varje småhus med värde av minst 10 000 kro— nor,skall utgöra en värderingsenhet.

Komplementhus på småhusenheten skall i regel ingå i samma värderingsenhet som det mest värde— fulla småhuset på taxeringsenheten.

Småhus, vilkas värde inte uppgår till 10 000 kronor, skall ingå i samma värderingsenhet som den mest värdefulla byggnaden inom samma tomt. Uppgår den mest värdefulla byggnadens värde inte till 10 000 kronor skall samtliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet.

3 S Varje hyreshusenhet skall utgöra en värde— ringsenhet. Uppdelning i två eller flera värde— ringsenheter får dock ske om det väsentligt un— derlättar värderingen.

4 5 Varje modern ekonomibyggnad och annan eko— nomibyggnad av större Värde skall utgöra en vär- deringsenhet. Andra ekonomibyggnader skall i re— gel sammanföras”till en värderingsenhet. Sådana byggnader får dock utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underlättar värderingen.

5 5 Är en byggnad inrättad för väsentligt olika ändamål får den indelas i två eller flera värde— ringsenheter om det underlättar värderingen.

6 5 Utan hinder av vad som tidigare har sagts i detta kapitel skall saneringsbyggnad och annan byggnad för vilken värde inte har bestämts utgö— ra en värderingsenhet, om byggnaden helt eller delvis används som bostad.

7 5 Varje tomt skall utgöra en värderingsenhet, om inte annat anges i andra stycket.

Föreligger byggnadsrätt till två eller flera småhus på en tomt får varje del av tomten, som

omfattas av en byggnadsrätt, utgöra en värde— ringsenhet. Tomt för hyreshus skall indelas i två eller flera Värderingsenheter om detta på grund av tomtens användningssätt är nödvändigt för värderingen.

8 5 Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall uppdelas i Värderingsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan.

9 g All täktmark som avser samma slags fyndig— het inom en taxeringsenhet skall utgöra en vär— deringsenhet.

10 S Vart och ett av ägoslagen åkermark, betes— mark, skogsmark och skogsimpediment inom en taxe- ringsenhet skall utgöra en värderingsenhet. Upp— delning får dock ske i två eller flera värde— ringsenheter, om det väsentligt underlättar vär- deringen.

11 5 Markanläggning skall ingå i samma värde— ringsenhet som den mark den hör till. Markanlägg— ning skall dock utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underlättar värderingen.

12 S Regler om Värderingsenheter på vattenfalls— enhet finns i 15 kap.

7 kap. Allmänna värderingsregler

Värdefaktorer

1 S Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer. Med värdefaktorer avses egenska— per som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

Värdeområden

2 5 Riket skall indelas i värdeområden för bygg— nader och ägoslag, som skall värderas med ledning av riktvärden.

Värdeförhållandena inom ett värdeområde skall i allt väsentligt vara enhetliga. Värdeområde skall därför bestämmas så att inverkan av de vär— defaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

Riktvärden m.m.

3 5 För byggnader och ägoslag som avses i 8—15 kap. skall taxeringsvärde bestämmas med utgångs— punkt i riktvärden. Dessa skall bestämmas för kombinationer av värdefaktorer, som i någon ut— sträckning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.

För övriga värdefaktorer skall riktvärdet be— stämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värde- området.

Värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Resultatet av klassindelningen kallas klassindel- ningsdata.

Riktvärde skall redovisas på karta, i tabell eller på annat sätt.

4 5 Riktvärde skall bestämmas så att det leder till taxeringsvärde som efter justering som av- ses i 5 5 står i överensstämmelse med bestämmel— serna i 5 kap. 2—5 55.

Avvikelse får dock förekomma, om den föranleds av klassindelning av värdefaktorer eller anpass— ning till fastställda tabell— eller värdeserier.

5 S Föreligger värdefaktorer, som inte särskilt har beaktats vid riktvärdes bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, skall ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta benämns justering för säregna förhållanden. Justeringens storlek skall motsvara 75 procent av den skillnad i marknadsvärde taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och värdet utan säregna förhållanden.

6 5 Vid värdering av byggnader och ägoslag för vilka riktvärden bestäms skall först fastställas klassindelningsdata och däremot svarande rikt— värden. I fråga om skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som eljest skulle ha ingått i samma taxeringsenhet, får de genomsnittliga förhållandena för denna skogsmark läggas till grund vid klassindelning av värdefaktorer för de taxeringsenheter som ingår i området.

Vid riktvärdets bestämmande får interpolation mellan värden i värdetabell eller Värdeserie inte ske.

Sedan det mot riktvärdet svarande värdet har bestämts skall efter en eventuell justering för säregna förhållanden det däremot svarande taxe— ringsvärdet fastställas.

7 5 Regeringen eller den myndighet som rege— ringen bestämmer skall besluta om närmare före— skrifter om indelning i värdeområden, klassin— delning av värdefaktorer, klassindelningsgrunder, värdeserier, värdetabeller och riktvärden för de byggnadstyper och ägoslag som anges i 8—15 kap. Mot sådant beslut får talan ej föras.

Byggnadsvärde

8 5 Byggnadsvärde är det mervärde som taxerings— enheten har på grund av att den är bebyggd. Värde av byggnad som är lös egendom skall bestämmas som om byggnadens ägare ägde marken.

Markvärde

9 5 Markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, Skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment skall bestämmas som om taxeringsenheten var obe— byggd, såvida inte byggnad som sägs i 15 5 finns på taxeringsenheten.

10 5 Vid värdering av tomtmark skall bebyggel- semöjligheten bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen, såvida inte annan markanvändning är tillåten enligt fastställd stads- eller byggnadsplan och marken därigenom får väsentligt högre värde.

11 5 Är tomtmarken obebyggd skall vid värde— ringen rådande byggnadsförbud och andra före— skrifter angående markens användning beaktas.

Finns på tomtmarken byggnad som har åsatts värde skall, oavsett om byggnadsförbud förelig— ger, nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.

12 5 Värde av skogsmark skall beträffande skogsmark med växande skog bestämmas som om några föryngringsåtgärder inte har vidtagits.

Byggnad under uppförande, byggnadsminne m.m. och saneringsbyggnad

13 S Värde av byggnad under uppförande skall bestämmas till hälften av nedlagd kostnad. Kost— naden skall omräknas till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret.

14 5 Byggnadsvärde för byggnad, som enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen har förklarats för byggnadsminne, är taxeringsenhetens totalvärde. Samma skall gälla byggnad som vid fastställande av stadsplan har angetts ha sådant värde ur his— torisk eller kulturhistorisk synpunkt att den bör bevaras. För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte något Värde.

15 5 Finns på tomten byggnad, som saknar värde eller utgör en belastning för taxeringsenheten (saneringsbyggnad), skall värdet av tomtmarken sättas ned med hänsyn till kostnaden i samband med rivning av byggnaden.

Vattenfallsenhet

16 5 I fråga om vattenfallsenheter gäller bestäm— melserna i 15 kap. i stället för vad som har sagts i 8—11 och 13—15 55.

Egendom för vilken värde inte bestäms

17 5 För egendom som anges under punkterna 1-4 skall inte bestämmas något värde

1. byggnad eller byggnader inom samma tomt, om byggnadsbeståndets värde understiger 10 000 kronor 2. övrig mark och vattentäckt område som inte är täktmark 3. markanläggning som används för sådant ända— mål som avses i 3 kap. 4. egendom som avses i 2 kap. 3 S jordabalken.

8 kap. Riktvärde för småhus

1 5 Riktvärde för småhus skall utgöra värdet av ett småhus med tillhörande garage, förråd och liknande byggnader.

2 5 Som riktvärde för ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och standard, friliggande samt utgör det enda småhuset på en tomt som utgör självständig fastighet får endast anges värden i en fastställd Värdeserie.

3 5 Inom varje värdeområde skall riktvärden be— stämmas för skilda förhållanden för en eller fle— ra av följande värdefaktorer.

Storlek

Ålder

Standard

Byggnadskategori

Fastighetsrätts- liga förhållan— den

Värdeordning

Storleken bestäms med hänsyn till arean av småhusets golv- plan samt dessas fördelning på olika våningar.

Storleksklassen för småhus med en storlek som motsvarar högst 200 m2 primär bruksarea i ett plan får inte göras större än att den motsvarar 10 m2 primär bruksarea.

Åldern ger uttryck för små— husets sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till småhusets nybygg- nadsår, omfattningen av till— och ombyggnader samt tidpunk— ten för dessa.

Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande högst 20 år får inte göras större än att den motsvarar 5 år.

Standarden bestäms med hän— syn till småhusets byggnads- material och utrustning.

För ett nybyggt småhus skall finnas minst fem standardklas— ser.

Byggnadskategorin bestäms

med hänsyn till om småhuset utgör friliggande småhus, ked— jehus eller radhus samt, om särskilda skäl föreligger, an— tal lägenheter.

Med fastighetsrättsliga för— hållanden avses om den tomt som småhuset är belägen på ut— gör självständig fastighet el— ler inte. Utgör tomten inte självständig fastighet skall hänsyn även tas till möjlighe— ten att tomten kan bilda egen fastighet.

Med Värdeordning avses husets ordningsnummer i värdehänseende inom tomten.

9 kap. Riktvärde för hyreshus

1 5 Värdet av hyreshus bestäms som skillnaden mellan värdet av en värderingsenhet bestående av hyreshuset och tillhörande mark och värdet av den eller de Värderingsenheter som avser marken.

Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av ett hyreshus och tillhörande tomtmark skall an— ges genom en bruttokapitaliseringsfaktor. Med bruttokapitaliseringsfaktor avses förhållandet mellan värdet av hyreshusenheten och den årliga totalhyran.

Värdet av hyreshusenheten är produkten av vär— deringsenhetens totalhyra och bruttokapitalise— ringsfaktorn.

2 5 Som riktvärde för en hyreshusenhet som är bebyggd med ett modernt hyreshus, uppfört mer än trettio år före taxeringsåret, av normal stor- lek och med ett normalt förhållande mellan vär— deringsenhetens markvärde och dess årliga total— hyra, får endast anges värden i en fastställd Värdeserie.

3 5 Med totalhyra avses bruksvärdehyra för bo— städer och marknadsmässig hyra för lokaler. Hy- ran skall bestämmas med hänsyn till den genom— snittliga hyresnivån under det andra året före taxeringsåret.

4 5 Inom varje värdeområde skall riktvärden be— stämmas för skilda förhållanden för en eller fle— ra av följande värdefaktorer.

Storlek Storleken bestäms med hänsyn till arean av hyreshusets golv— plan.

För värdefaktorn storlek skall finnas minst fem klasser.

Ålder Åldern ger uttryck för hyres— husets sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till hyreshusets nybygg— nadsår, omfattningen av till— och ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

Åldersklassen för värderings— enhet med en ålder motsvarande högst 40 år får inte göras stör— re än att den motsvarar 10 år.

Standard Standarden bestäms med hänsyn till hyreshusets byggnadsmateri— al och utrustning.

För värderingsenhet med en ålder motsvarande högst 40 år skall finnas minst tre standardklasser.

Markvärdeandel Med markvärdeandel avses förhål— landet mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga total— hyra.

För värderingsenhet med en ålder motsvarande minst 20 år skall för Värdefaktorn markvärdeandel finnas minst tre klasser.

10 kap. Riktvärde för ekonomibyggnader

1 5 Riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.

2 5 Som riktvärde för en ekonomibyggnad avseende ett djurstall för mjölkkor som är nybyggt, av normal storlek och beskaffenhet får endast anges värden i en fastställd Värdeserie.

3 5 Inom varje värdeområde skall riktvärdet be— stämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Byggnadskategori Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till det ändamål värde- ringsenheten huvudsakligen är inrättad för.

Storlek Storleken bestäms beträffande torkar med hänsyn till tork— ningsförmåga, beträffande silor med hänsyn till lagringsvolym samt i övriga fall med hänsyn till värderingsenhetens bygg— nadsarea.

Ålder Åldern ger uttryck för värde— ringsenhetens sannolika åter- stående livslängd. Denna be— stäms med hänsyn till värde— ringsenhetens nybyggnadsår, om— fattningen av till— och ombygg— nader samt tidpunkten för dessa.

Beskaffenhet Beskaffenhet bestäms med hän— syn till byggnadsmaterial och utrustning samt byggnadens skick.

11 kap. Riktvärde för industribyggnader

Förslag till lagtext lämnas i ett senare betän— kande.

12 kap. Riktvärde för tomtmark, exploaterings:_

mark och täktmark

Tomtmark

1 5 Riktvärdet för tomtmark för småhus skall utgö— ra värdet av en tomt eller, om särskilda skäl före— ligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark. _

Riktvärdet för tomtmark för hyreshus eller indu— stribyggnader skall utgöra värdet av en kvadrat— meter bruttoarea av byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet av en kvadratmeter tomtmark.

2 5 Riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i att tomtmarken kan bebyggas omedelbart.

Som riktvärde får endast anges värden i en fast— ställd Värdeserie.

3 5 Riktvärden för tomtmark för småhus skall in— om varje värdeområde bestämmas för skilda förhål- landen för en eller flera av Värdefaktorerna stor- lek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga för— hållanden samt, om särskilda skäl föreligger, typ av bebyggelse och specialbelägenhet. Klassindel— ningen av värdefaktorer skall ske så att värdet för klassmitten svarar mot värdena i Värdeserien.

Med de olika värdena förstås:

Storlek Med storlek avses tomtmarkens areal.

Vatten och Med vatten och avlopp avses i avlopp vilken utsträckning och på vad

sätt tomtmarken har tillgång till vatten och avlopp.

Fastighets— Med fastighetsrättsliga för— rättsliga för— hållanden avses om tomten utgör hållanden självständig fastighet eller

inte. Utgör tomten inte själv—

ständig fastighet skall hänsyn även tas till möjligheten att tomten kan bilda egen fastighet.

Typ av be— Med typ av bebyggelse avses om byggelse tomtmarken är avsedd att bebyg— gas med friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

Speciell Med speciell belägenhet avses belägenhet tomtmarkens läge inom värdeom- rådet t.ex. vid strand.

4 5 Riktvärden för tomtmark för hyreshus eller industribyggnader skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefak— torn typ av bebyggelse samt, om särskilda skäl föreligger, typ av våningsplan.

Med de olika Värdefaktorerna förstås:

Typ av Med typ av bebyggelse avses

bebyggelse det ändamål bebyggelse på tomt— marken är avsedd för, såsom bo— stads—, kontors—, handels— eller olika slag av industriändamål.

Typ av Med typ av våningsplan avses våningsplan planets utformning och belägen— het inom byggnaden.

Exploateringsmark

5 S Riktvärde för exploateringsmark skall bestäm— mas genom att de riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus eller industri— byggnader multipliceras med en exploateringsfak— tor.

6 5 Exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan exploateringen kan beräknas börja.

Exploaterings— Med exploateringstid avses tiden tid under vilken exploatering kan be—

räknas pågå.

Täktmark

7 5 Riktvärde för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag, så— som sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter vid omedelbar brytning. Kubikmetervärdet vid omedelbar brytning skall inom varje värdeområde bestämmas till marknads— mässigt arrendepris. Som kubikmetervärde får en— dast anges värden i en fastställd Värdeserie.

8 5 Brytningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan brytningen kan beräknas börja.

Brytningstid Med brytningstid avses tiden under vilken brytningen kan beräknas pågå.

13 kap. Riktvärde för åkermark och betesmark

Åkermark

1 S Riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar åkermark.

2 5 Som riktvärde för åkermark som är tillfreds— ställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsförhållanden får endast an— ges värden i en fastställd Värdeserie.

3 5 Inom varje värdeområde skall riktvärden för åker bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Godhet Med godhet avses åkermarkens produktionsförmåga.

För Värdefaktorn godhet skall finnas minst tre klasser, där mittklassen svarar mot genom— snittlig godhet inom värdeom— rådet.

Värdeskillnaden mellan två in— tilliggande klasser får uppgå till högst 20 procent av värdet för mark med genomsnittlig god— het, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar.

För åkern skall anges vilken eller vilka godhetsklasser som i huvudsak förekommer inom olika delar av värdeområdet.

Brukningsför— Med brukningsförhållanden avses hållanden åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre arrondering, dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av bruk— ningshinder.

För Värdefaktorn brukningsför— hållanden skall finnas tre klas— ser där mittklassen svarar mot normala brukningsförhållanden inom värdeområdet.

värdeskillnaden mellan två intill— liggande klasser får uppgå till högst 20 procent av värdet för mark med normala brukningsförhållanden, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar.

För åkern skall anges om det inom del av värdeområdet i särskilt stor utsträckning förekommer an— nan brukningsklass än den norma— la.

Dränering Åkermarkens dränering bestäms av befintliga täckdikningars beskaf— fenhet samt av markens behov av dränering.

För Värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.

Betesmark

4 5 Riktvärde för betesmark skall utgöra värdet per hektar betesmark och anges för varje värde— område för åkermark.

5 5 Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda förhållanden för Värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet av— ses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bruknings— och torrläggningsförhållanden.

För Värdefaktorn beskaffenhet får finnas högst tre klasser.

14 kap. Riktvärde för skogsmark och växande sko samt sko sim ediment

Skogsmark och växande skog

1 S Riktvärde för skogsmark och växande skog skall utgöra värdet per hektar mark.

2 5 Som riktvärde för skog av genomsnittlig be— skaffenhet inom en region bestående av ett eller flera län eller delar därav får endast anges vär- den i en fastställd Värdeserie.

3 5 Inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värde— faktorer.

Godhet Godhet ger uttryck för skogs- markens virkesproducerande för- måga.

Kostnadsklass Kostnadsklassen ger uttryck för

de väsentligaste kostnads— och kvalitetsfaktorer som påverkar värdet av virkesproduktionen.

Om fler än en kostnadsklass före— kommer skall anges vilken klass som svarar mot genomsnittlig kostnadsklass för värdeområdet.

virkesförråd virkesförråd per hektar uttrycks per hektar i skogskubikmeter (m35k), varmed avses fast volym stamvirke ovan stubbe inklusive toppar och bark.

För virkesförråd upp till 200

m3sk/ha får klasserna ej göras större än 10 m3sk.

Trädslagsklass Med trädslagsklass avses barrskog (tall och gran) respektive löv— skog samt i vissa fall ädel löv— skog (bok och ek).

Barrskogens Med barrskogens grovskogsprocent grovskogs— avses den andel av barrskogens procent virkesförråd som består av träd

med en brösthöjdsdiameter av minst 25 cm på bark.

För Värdefaktorn grovskogspro— cent skall finnas minst tio klasser.

Skogsimpediment

4 5 Riktvärde för skogsimpediment skall utgöra värdet per hektar och anges för varje värdeområde för skogsmark och växande skog.

5 5 Inom varje värdeområde skall riktvärdet för skogsimpediment bestämmas för skilda förhållanden för Värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst slag av förekommande vegetation samt förutsättningar för ökad produktion.

15 kap. Värdering av vattenfallsenhet Allmänt

1 5 Vattenfallsenhet är

dels taxeringsenhetnmd utbyggd kraftstation, dels taxeringsenhet med regleringsanläggning huvudsakligen avsedd för vattenkraftsändamål,

dels taxeringsenhet med vattenfall eller regle— ringsmöjlighet som enligt verkställbart tillstånd får byggas ut,

dels taxeringsenhet vars huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller ersättningskraft.

Värderingen av vattenfallsenheterna inom ett avrinningsområde skall samordnas. Vid värderingen bestäms först varje kraftstations och reglerings— anläggnings totala värde i nybyggt skick. Total— värdet för varje enhet uppdelas därefter i ett byggnadsvärde och ett markvärde. Byggnadsvärdet bestäms med beaktande av den värdeminskning som har skett efter nybyggnadsåret.

Värde av nybyggd kraftstation och reglerings— anläggning

2 5 Värdet av nybyggd kraftstation eller regle— ringsanläggning bestäms som produkten av kraft— stationens eller regleringsanläggningens taxerings— effekt i kilowatt och av ett riktvärde.

3 5 Taxeringseffekt är en effekt som är till— gänglig i Mellansverige under årets alla timmar. Den bestäms för en kraftstation med tillhörande

andelar i regleringsanläggningar genom att den ut— byggda effekten i kilowatt multipliceras med tre faktorer genom vilka beaktas skilda förhållanden beträffande utnyttjandetid, regleringsmöjlighet och belägenhet

Utnyttjandetid Utnyttjandetiden är lika med kvoten mellan normalårspro— duktionen, uttryckt i kilo— wattimmar och den utbyggda effekten i kilowatt. Minst nio klasser skall finnas.

Regleringsmöjlighet Regleringsmöjligheten anger den utbyggda effektens rela— tiva värde med hänsyn till möjligheterna till årsregle— ring. Minst fem klasser skall finnas.

Belägenhet Belägenheten anger den ut— byggda effektens värde vid kraftstationen i förhållande till dess värde i Mellan— sverige. Minst fem klasser skall finnas.

4 5 Taxeringseffekten för en kraftstation med tillhörande andelar i regleringsanläggningar skall delas upp i en del som avser kraftstationen och i en del som avser andelarna i regleringsanlägg- ningar. Uppdelningen skall ske enligt de fördel— ningstal som bestäms för olika regleringsgrad. Fördelningstalen kan bestämmas olika för skilda typer av avrinningsområden.

. Den taxeringseffekt som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall delas upp mellan de regleringsanläggningar, som ligger uppströms kraftstationen i förhållande till anläggningarnas magasinvolym.

En regleringsanläggnings taxeringseffekt är summan av de taxeringseffekter, som beräknats för anläggningen vid dessa uppdelningar.

5 g Riktvärdet för en kraftstation skall utgöra värdet per kilowatt taxeringseffekt och bestämmas för skilda förhållande för Värdefaktorn godhet. Genom denna beaktas olikheter i årskostnaderna beroende på varierande anläggningskostnader per kilowatt taxeringseffekt. Minst tre klasser skall ( finnas. Riktvärdet skall utgöra det kapitaliserade värdet av 75 procent av årsnettot för en taxerings— effekt om en kilowatt under andra året före taxe— ringsåret. Årsnettot bestäms som skillnaden mellan

bruttointäkten, beräknad enligt statens vatten— fallsverks högspänningstariffer för mellansvenska området, och årskostnad för respektive godhets— klass. I årskostnaden skall inräknas normala drifts—, underhålls— och förnyelsekostnader.

6 5 Riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.

Byggnadsvärde och markvärde för vattenfallsenhet

7 S Byggnadsvärdet för en vattenfallsenhet skall bestämmas till det tekniska nuvärdet av de bygg— nader som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall ske enligt 5 kap. 6 5. Vid denna beräkning får dock 75 procent av återanskaffningskostnaden inte överstiga det totala värde som har beräknats enligt 2— 6 55. Byggnadsvärdet av regleringsanläggning och kraftstation under uppförande skall bestämmas enligt 7 kap. 13 S.

8 5 Markvärdet för en vattenfallsenhet är skill— naden mellan det enligt 2—6 55 beräknade totala värdet och 75 procent av återanskaffningskostnaden för taxeringsenhetens byggnader. Om 75 procent av återanskaffningskostnaden överstiger det totala värdet skall markvärdet vara noll.

Har kraftstationen inte tagits i bruk skall markvärde beräknat enligt första stycket reduce— ras med en tredjedel. För regleringsanläggning som inte har tagits i bruk skall inte något mark— värde bestämmas.

Andels— och ersättningskraft

9 5 Värdet av andelskraft skall bestämmas till så stor del av vattenfallsenhetens mark— och byggnads— värde som motsvarar andelen. Rätt till andelskraft skall i regel utgöra särskild taxeringsenhet.

10 5 Ersättningskraft anges i kilowatt taxerings— effekt. Värdet per kilowatt taxeringseffekt skall för den fastighet som lämnar kraft bestämmas med beaktande av de bestämmelser som gäller för leveransens fullgörande. För den mottagande fastig— heten skall värdet per kilowatt taxeringseffekt bestämmas utifrån det värde ersättningskraften har för den mottagande fastigheten.

Belastningen av ersättningskraft skall dragas av från kraftstationens markvärde så långt möjligt, i annat fall från dess byggnadsvärde. Förmånen av ersättningskraft skall läggas till markvärdet av den taxeringsenhet till vilken förmånen hör.

16 kap. Särskild fastighetstaxering

Förslag till lagtext lämnas i ett senare betänkande.

17 kap. Om taxeringsorganisationen m.m.

1 5 Med skattechef avses i denna lag chefen för länsstyrelsens skatteavdelning eller, i Stockholms län, chefen för länsstyrelsens taxeringsavdelning.

Under benämningen taxeringsintendent inbegrips, förutom nämnda tjänstemän samt chef för besvärs— enhet och taxeringsintendent, även den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst utföra göromål som ankommer på taxeringsintendent.

Om icke annat föreskrivs, får skattechefen upp— dra åt chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet att fullgöra uppgift som ankommer på honom enligt denna lag. I Stockholms län får skattechefen även lämna sådant uppdrag åt sin ställföreträdare. Med chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet jämställs enligt denna lag chef för sektion vid sådan enhet i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

2 5 Län indelas ifastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhus—, lantbruks—, hyreshus— och industrienheter. I distrikt för industrienheter taxeras även special— och exploateringsenheter.

Taxeringsenhet får utan hinder av vad som sägs i första stycket hänföras till annat fastighets— taxeringsdistrikt om det erfordras med hänsyn till behovet av lokalkännedom i nämnden eller eljest för taxeringsarbetet.

Alla taxeringsenheter, som bildas av samma fastighet, hänförs till samma fastighetstaxerings— distrikt.

3 5 Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhusenheter omfattar kommun eller del av kommun. Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av lantbruks—, hyreshus— och industrienheter omfattar kommun, del av kommun eller flera kommuner. Kommun eller del av kommun får ingå i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt.

4 5 För varje fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en fastighetstaxeringsnämnd, som inom dist— riktet verkställer taxering av de enheter distrik— tet avser.

5 5 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxe— ringsdistrikt och om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden.

6 5 Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd för— ordnas av länsstyrelsen senast den 15 september två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.

7 5 Övriga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd och suppleanter för dem utses genom val. Val av ledamöter och suppleanter förrättas senast den 15 december två år före det år då allmän fastighets— taxering äger rum.

Val av ledamöter och suppleanter i fastighets— taxeringsnämnd förrättas av kommunfullmäktige. Ingår i fastighetstaxeringsdistrikt mer än en kommun förrättas dock valet av landstinget, eller, om i distriktet finns kommun som ej ingår i lands— tingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen.

Val skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m.m.

8 S Antalet valda ledamöter i fastighetstaxerings— nämnd skall vara minst fem och högst åtta. Antalet ledamöter bestäms av den som förrättar valet eller, om ledamöterna skall väljas av skilda organ, av länsstyrelsen. För varje ledamot skall väljas en suppleant. Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta länsstyrelsen, fastig— hetstaxeringsnämndens ordförande och de valda.

9 5 Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd skall vara myndig svensk medborgare. Han får ej ha fyllt sjuttio år eller vara i konkurstillstånd.

10 5 Valbar till ledamot eller suppleant i fastig— hetstaxeringsnämnd är myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år. Den som väljs till leda— mot eller suppleant skall vara mantalsskriven i kommun som helt eller delvis ingår i fastighets— taxeringsdistriktet.

Till ledamöter och suppleanter skall utses personer som har insikt i de fastighetstaxerings— frågor som ankommer på fastighetstaxeringsnämnden.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som ledamot eller suppleant.

11 5 Fastighetstaxeringsnämnden prövar självmant den valdes behörighet. Talan mot fastighetstaxe- ringsnämndens beslut förs genom besvär hos läns— styrelsen.

12 5 Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Annars får ej någon frånträda sådant uppdrag om han ej uppger hinder som godkänns av den som har utsett honom.

Upphör ledamot eller suppleant att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer utses ny ledamot eller suppleant för den tid som återstår.

13 S Förordnande som ordförande i fastighetstaxe— ringsnämnd får återkallas när synnerliga skäl föreligger. Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förhind— rad att leda sammanträde med nämnden, förordnar länsstyrelsen, om det behövs, annan att vara ord— förande för den tid hindret varar.

14 S Besvär över kommunfullmäktiges eller lands— tings beslut enligt 8 5 eller över val av leda— möter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd anförs hos länsstyrelsen. I fråga om överklagandet skall i övrigt bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om besvär över beslut av kommunfull— mäktige tillämpas. Mot länsstyrelsens beslut enligt första stycket får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot beslut enligt 5 5 eller mot länsstyrelsens beslut enligt 6-13 55.

15 S Länsstyrelsen förordnar senast den 15 sep— tember två år före det år, då allmän fastighets— taxering äger rum, erforderligt antal personer med sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering (konsu— lenter för fastighetstaxering) att biträda fastig— hetstaxeringsnämnd vid den allmänna fastighets— taxeringen. Konsulent får ej vara ledamot av fastighets— taxeringsnämnd som han biträder.

16 S Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag annars anges, huvud— sakligen ha till uppgift att planera och leda nämndens arbete. Ordföranden skall granska dekla— rationeroch andra handlingar i den utsträckning som behövs för en noggrann och tillförlitlig taxe— ring och vid behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv föredra ärende i nämnden. Ordföranden skall avge yttranden i besvärsmål. Han får för sådant ändamål rådgöra med ledamot av

fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden får även för ändamålet kalla ledamöterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.

Ordföranden får anlita skrivbiträde som till— kallas av honom.

17 S Konsulent för fastighetstaxering skall enligt skattechefens bestämmande medverka vid förberedelse— arbetet inför den allmänna fastighetstaxeringen. Han skall vid taxeringen granska de deklarationer och andra handlingar som nämnden för sådant ändamål överlämnar till honom. Konsulenten skall efter erforderlig utredning avge skriftliga utlåtanden till ledning vid taxe— ringen. Han skall, i den omfattning nämndens ord— förande finner påkallat, i nämnden föredra ärenden i vilka han har avgivit utlåtande. Konsulenten får beträffande av honom granskade deklarationer del— taga i nämndens överläggningar men ej i dess beslut.

18 S Lokal skattemyndighet skall granska fastig— hetsdeklarationer och i övrigt åt fastighetstaxe— ringsnämnden bereda ärenden och ombesörja göromål av expeditionell art. Den lokala skattemyndigheten skall tillhandahålla föredragande i ärende som myndigheten berett.

19 S Skattechefen skall bevaka det allmännas rätt i fastighetstaxeringsfrågor och verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han leder och ansvarar för deklarationsgranskningen och annan kontroll vid fastighetstaxeringen. Han skall även ansvara för att taxeringarna granskas i den omfattning som behövs, varvid särskilt skall uppmärksammas ojämnheter mellan olika fastighets- taxeringsdistrikt.

20 S Skattechefen får anlita sakkunnig för utred— ning av taxeringsfråga, som kräver särskild sak— kunskap. Om det behövs, får skattechefen kalla ordförande eller annan ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet för att av denne erhålla upplysningar. Skattechefen får kalla även den som av lant— mäteriverket beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 S, konsulent för fastighetstaxering i länet och andra i fastighetsvärdering kunniga per— soner för att erhålla upplysningar av dem.

21 S Fastighetstaxeringsnämnden får, efter samråd med skattechefen, anlita biträde av sakkunnig med insikt och erfarenhet på det område frågan rör. Sådant samråd skall ske även vid behov av tolk.

22 5 Riksskatteverket skall genom råd och anvis- ningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna lag.

23 5 Riksskatteverket meddelar på ansökan förhands- besked enligt förordningen (1951:442) om förhands— besked i taxeringsfrågor.

Ärenden angående förhandsbesked och de andra ärenden, som regeringen bestämmer, avgörs inom riks— skatteverket av en särskild nämnd. Om nämndens sammansättning och verksamhet förordnar regeringen.

24 5 Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd och konsulent för fastighetstaxering får ersättning av allmänna medel.

Länsstyrelsen meddelar beslut enligt närmare bestämmelser av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av riksskatteverket om ersättning enligt första stycket.

25 5 Kostnad för sakkunnig eller tolk betalas av allmänna medel med belopp, som bestäms av läns- styrelsen.

26 5 Person, som skattechefen kallat med stöd av 20 5 samt person, som kallats till instruktions— sammanträde, som anordnats av riksskatteverket, lantmäteriverket eller länsstyrelse får för instäl— lelsen betalt av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

27 S Ersättning till ledamot och suppleant i fastighetstaxeringsnämnd (för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode och andra ekonomiska förmåner) betalas av kommunala och landstingskommunala medel. Fullmäktige i kommun och landstingskommun meddelar beslut enligt första stycket efter grinder som föreskrivs i 3 kap. 16 S kommunallagen (1977: 179). Ersättning för deltagande i arbete inom sådan arbetsgrupp, som avses i 19 kap. 2 s, betalas efter i första och andra styckena nämnda grunder.

18 kap. Om allmän fastighetsdeklaration, m.mk

1 5 Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall ägaren utan anmaning lämna deklaration (allmän fastighetsdeklaration) för varje fastighet. Dekla- ration skall dock inte lämnas för staten tillhörig försvarsfastighet som enligt 3 kap. 2 S är undan— tagen från skatteplikt. Deklaration skall inte heller lämnas för fastighet för allmänna kommunika— tionsändamål som enligt 3 kap. 2 5 är undantagen

från skatteplikt eller för byggnad på annans mark då byggnadens värde understiger 10 000 kronor. Finns på sådan kommunikationsfastighet som nyss har nämnts husbyggnad som används för annat än kommu— nikationsändamål skall dock deklaration lämnas. Deklarationsskyldighet gäller också för byggnad på annans mark om den används som stadigvarande bostad eller om dess bostadsyta överstiger tio kvadrat— meter.

Efter anmaning är också den som inte på grund av första stycket har deklarationsskyldighet, skyldig att avge fastighetsdeklaration.

2 5 Skyldighet att lämna deklaration eller annan uppgift, som sägs i denna lag, skall fullgöras

1. för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap. 1 5 föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning

2- för sådan person, för vilken god man förord— nats enligt 18 kap. 3 eller 4 5 föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin för— valtning

3. för avliden person och hans dödsbo av döds— bodelägare eller testamentsexekutor, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations— eller uppgifts— skyldigheten

4. för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom

5. för annan deklarations— eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande sty— relse, förvaltning, sysslomän, förvaltare eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet regeringen annorlunda förordnar samt , 6. för annan än här ovan nämnd juridisk person, som inte längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

3 5 Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär.

Blanketter till deklarationer, för vilka formu— lär fastställs, tillhandahålls kostnadsfritt.

4 5 Allmän fastighetsdeklaration skall, om annat inte sägs i 5 S, innehålla uppgifter om namn, post— adress och personnummer eller, för juridisk person, organisationsnummer för fastighetens ägare, kommun och församling där fastigheten ligger, fastighetens gatuadress eller på orten bruklig benämning samt fastighetens officiella beteckning.

I den allmänna fastighetsdeklarationen skall

vidare lämnas uppgifter om fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, hyror och därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt särskilda förmåner och förpliktelser som hör till fastigheten. I deklarationen skall även i övrigt lämnas uppgifter om sådana förhållanden som behövs för att bestämma de värdefaktorer som taxeringen enligt bl.a. 8—15 kap. skall grunda sig på.

Den allmänna fastighetsdeklarationen skall också innehålla uppgifter om sådana förhållanden beträf— fande fastigheten som om fastigheten har olika ägare till skilda delar av marken och om fastig- heten innehas med tomträtt. Vidare skall uppgift lämnas om den köpeskilling som senast betalats för fastigheten under den tioårsperiod som närmast föregår det år allmän fastighetstaxering äger rum.

5 5 Allmän fastighetsdeklaration i förenklad form får lämnas för sådan skattefri fastighet som bestäms av regeringen eller myndighet som regeringen förord— nar. Deklarationen skall innehålla uppgifter enligt 4 5 i den omfattning som föreskrivs på nyss angivet sätt.

6 5 Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att det i allmän fastig— hetsdeklaration skall lämnas uppgifter för statis— tiskt ändamål utöver uppgifter enligt 4 5.

7 5 Fastighetsägare bör utöver uppgifter enligt 4 S lämna de upplysningar som är av betydelse för taxering av fastigheten.

Efter anmaning är fastighetsägare skyldig att till ledning vid fastighetens taxering lämna upp— lysningar också om andra förhållanden än dem, som anges i deklarationsformuläret. Upplysningarna skall lämnas skriftligen om annat inte har sagts i anmaningen.

8 5 Deklarationsskyldig skall efter anmaning förete alla handlingar som behövs för kontroll av egen fastighetsdeklaration såsom skogsbruksplan eller annan uppskattningshandling som avser skog på fas— tigheten, byggnadsritningar eller köpeavtal.

9 S Ger granskning av allmän fastighetsdeklaration anledning till besiktning av fastigheten får fas— tighetstaxeringsnämndens ordförande eller tjänste— man, som biträder nämnden, komma överens med fas— tighetsägaren om sådan besiktning.

10 5 Allmän fastighetsdeklaration, som skall avges utan anmaning, skall vara lämnad senast den 15 sep— tember året före det år då allmän fastighetstaxe— ring äger rum.

Fastighetsdeklarationen med tillhörande hand— lingar skall lämnas till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Länsstyrelse får efter samråd med kommun bestämma att det inom kommunen skall finnas särskilt insam— lingsställe för deklarationer, som skall lämnas till ledning för taxering inom länet.

11 5 Överlåts fastighet efter det att allmän fas— tighetsdeklaration har lämnats men före taxerings— årets ingång, är såväl den förutvarande som den nye ägaren skyldiga att inom tio dagar därefter göra anmälan om överlåtelsen till fastighetstaxe— ringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen.

Har fastigheten blivit uppdelad i samband med överlåtelsen skall överlåtelsehandlingen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

12 S Byggnadsnämnd skall, med den begränsning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som rege— ringen bestämmer, lämna den lokala skattemyndig— heten uppgift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet, som avses med beviljade bygg— nadslov. Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de byggnadslov som beviljats under kvartalet.

Lantbruksnämnd skall, på sätt som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm— mer, lämna lokal skattemyndighet uppgift om sådant beslut av nämnden som är av betydelse för fastig— hetstaxeringen.

13 5 Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid allmän fastighets— taxering lämna uppgift om försäkringsvärdet på byggnader, som är hos anstalten försäkrade mot brandskada.

14 5 För taxering erforderlig, i denna lag inte särskilt nämnd handling eller uppgift skall, när det begärs för taxeringskontroll, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrätt— ning eller överförmyndare.

Vad nu har sagts gäller ej handling, som avses i 1—4 55 samt 31 och 33 55 lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs, av beskaffenhet att omfattas av tystnads— plikt, må handlingen eller uppgiften tillhanda— hållas allenast efter framställning av skattechef.

Finnes vid prövning av sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av skattechef må regeringen för- ordna, att handling eller uppgift skall tillhanda— hållas honom utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

15 S Uppgiftspliktig, från vilken allmän fastig— hetsdeklaration eller annan uppgift inte har in— kommit inom föreskriven tid, får anmanas att lämna sådan deklaration eller uppgift. Är deklaration eller uppgift ej upprättad i enlighet med denna lag, får den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.

16 5 Allmän fastighetsdeklaration och annan upp— gift eller upplysning till ledning vid egen taxe— ring, som skall avgivas på grund av anmaning, lämnas inom den tid, som anges i anmaningen. Skyldighet föreligger dock ej att på grund av an— maning lämna deklaration eller uppgift på tidigare dag än handlingen skulle ha lämnats utan anmaning.

17 S Granskning av fastighetsdeklarationer och uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering, får verkställas endast av tjänsteman, som utför granskning enligt denna lag eller som annars utövar taxerings— eller skattekontroll, ordförande och ledamöter i fastighetstaxerings— nämnd, konsulent för fastighetstaxering, tjänsteman som av lantmäteriverket beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 5 samt domstol, som skall bedöma innehållet i fastig— hetsdeklaration. Sakkunnig får granska fastighetsdeklaration, för vars behandling hans biträde påkallas.

18 5 För innehållet i fastighetsdeklaration får ej inom fastighetstaxeringsnämnd lämnas vidare redogörelse än som behövs för taxeringen.

Fastighetsdeklaration får ej intagas i fastig— hetstaxeringsnämnds protokoll i vidare mån än som oundgängligen behövs.

19 S Fastighetsdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet bör erhålla del därav. Fastighetsdeklaration får, på sätt regeringen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilket

regeringen ger uppdraget att utföra sådan bear— betning.

20 5 Den som har att utföra talan för besvärs— berättigad kommun i fråga om viss fastighet äger ta del av allmän fastighetsdeklaration, som skolat ligga till grund för taxeringen.

Utöver vad som har sagts i 17-19 55 får fastig- hetsdeklaration, om ej annat följer av allmän lag, icke vara för någon tillgänglig, utan att den, som haravgivitdeklarationen, lämnat skriftligt med- givande.

21 5 Fastighetsdeklarationer skall förvaras hos länsstyrelsen, om ej denna förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit efter taxerinsårets utgång, skall deklarationerna förstöras, såvida ej regeringen föreskriver annat.

22 5 Vad i 17—21 55 är sagt om fastighetsdekla— ration gäller även beträffande andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighets— taxering och beträffande av myndighet vid taxe—

ringskontroll upprättade handlingar.

23 5 Anmaning får utfärdas av chef för taxerings— enhet eller lokal skattemyndighet, fastighetstaxe— ringsnämnd, taxeringsintendent samt tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering som biträder fastighetstaxeringsnämnden. Konsulent för fastig— hetstaxering får dock ej anmana någon att lämna allmän fastighetsdeklaration.

24 5 Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att lämna fastighetsdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den som utfärdat anmaningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar efter mottagandet. Vidare skall anmaningen innehålla uppgift om postadress för den som utfärdat anmaningen.

25 5 I anmaning, som utfärdas av chef för taxe— ringsenhet eller lokal skattemyndighet, taxerings— nämnd eller taxeringsintendent, får vite föreläggas utom i fall som sägs i 8 5.

26 5 Finner man beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd handling att det är av bety— delse att erhålla bevis för att handlingen kommer deklarationsskyldig eller annan tillhanda, skall handlingen delgivas honom, om det ej är känt att han icke kan anträffas.

27 5 Har i anmaning vite förelagts, skall anma— ningen delgivas den som avses med föreläggandet.

28 5 Vite, som föreläggs enligt denna lag, bestäms till belopp, som med hänsyn till den uppgiftsskyl— diges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att iaktta före— läggande, dock lägst till 500 kronor.

Vite får icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

29 5 Om uttagande av vite förordnar länsrätt efter anmälan av skattechefen eller chef för lokal skatte— myndighet.

Finner man, då fråga uppkommer att döma ut vite, att ändamålet med vitet har förfallit, får vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits först efter anmälan enligt första stycket har inkommit, skall ändamålet med vitet icke anses ha förfallit därigenom.

Vid prövning av anmälan enligt första stycket får också bedömas fråga, huruvida och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas.

30 S Innehållet i deklaration får, utom i de fall som anges i 20 5, inte yppas för annan än den som själv får taga del av deklarationen i fråga. Ej heller får för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd.

31 5 Den som till ledning vid allmän fastighets— taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom föran— leder fara för att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att lämna allmän fastighetsdeklaration dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

19 kap. Om förberedande åtgärder

1 5 Senast den 15 december två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum, skall rege— ringen eller den myndighet som regeringen bestänmer fastställa föreskrifter för förberedelsearbetet.

Senast nämnda dag lämnar riksskatteverket beträf- fande småhus och tomtmark förslag till sådana före— skrifter som avses i 7 kap. 7 5 med undantag för riktvärden. Senast den 15 mars året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum lämnar

riksskatteverket beträffande övriga byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifter som avses i 7 kap. 7 S.

Sådana föreskrifter och förslag till föreskrifter skall omedelbart tillställas lantmäteriverket och länsstyrelserna.

2 5 Under förberedelsearbetet skall i varje fas— tighetstaxeringsdistrikt finnas en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighetstaxerings— nämnden. Suppleanterna får delta i arbetsgruppens sammanträden i samma omfattning som vid taxeringen.

3 5 Lantmäteriverket och arbetsgruppen skall under— söka vilka riktvärdetabeller för småhus, som med hänsyn till rådande prisläge bör användas inom olika delar av fastighetstaxeringsdistriktet. Förslag härom skall upprättas. Undersökningen skall även omfatta upprättande av förslag till riktvärdekartor för tomtmark inom distriktet.

Lantmäteriverket och arbetsgruppen skall vidare pröva om en tillämpning av förslag till föreskrif— ter enligt 1 5 andra stycket skulle medföra taxe— ringsvärden som svarar mot anvisad taxeringsvärde— nivå. Motsvarande prövning görs av förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus enligt första stycket.

4 5 Arbetsgruppen skall senast den 1 juli året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum till skattechefen överlämna förslag till rikt— värdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. På samma gång skall arbetsgruppen överlämna förslag till ändringar i förslag till föreskrifter enligt 1 5 andra stycket.

5 5 På grundval av arbetsgruppernas förslag samt de upplysningar som i övrigt kan vinnas skall skattechefen senast den 1 augusti året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum till rege— ringen eller myndighet som regeringen förordnar avge yttrande över de enligt 1 5 andra stycket lämnade förslagen till föreskrifter. Senast nämnda dag skall skattechefen till regeringen eller myn— dighet som regeringen bestämmer lämna förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus.

6 5 Senast den 10 september året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum skall rege— ringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställa sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 S och de föreskrifter som i övrigt erfordras för taxeringen.

20 kap. Om fastighetstaxeringsnämndernas verk— samhet m.m:

15. Fastighetstaxeringsnämnden sammanträder på

tid och plats som bestäms av ordföranden. Denne kallar ledamöterna och underrättar suppleanterna om sammanträdena. Finns det behov av medverkan av konsulent för fastighetstaxering kallar ordföranden denne till sammanträde. Till det första samman— trädet för årets taxering kallas även suppleanterna. Lantmäteriverket skall i god tid underrättas om tid och plats för sammanträdena.

2 5 Är ledamot förhindrad att komma till samman— träde, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant och även underrätta ordföranden härom.

3 5 Vid sammanträdena förs protokoll enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen.

4 5 Sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd skall hållas inom stängda dörrar.

Föredragande tjänsteman och konsulent för fas— tighetstaxering samt suppleant som inte har trätt i ledamots ställe får delta i nämndens överlägg— ningar men ej i dess beslut.

Sakkunnig samt tjänsteman som av lantmäteri— verket har beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 5, får företräda inför nämnden för att lämna upplysningar. Skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, får närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, men har rätt att närvara vid nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.

5 5 Ägare av fastighet är berättigad att företräda inför fastighetstaxeringsnämnd för att meddela upp— lysningar till ledning för taxering av fastigheten. Om det kan ske utan hinder för förrättningens fort— gång, bör nämnden på stället meddela fastighets— ägaren begärd upplysning rörande fastighetens taxering.

6 S Fastighetstaxeringsnämnd är beslutför med ord— föranden och minst två eller, i fastighetstaxe- ringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kom— mun, minst tre andra ledamöter. Dock skall den omständigheten, att ledamot har att avträda vid behandling av visst ärende, inte utgöra hinder mot att beslut fattas rörande detta ärende.

7 5 Om det inte är påkallat av särskild anledning att ärendet prövas av fullsutten nämnd, är fastig- hetstaxeringsnämnd beslutför med ordföranden

ensam vid

1. beslut som ej innefattar prövning av ärendet i sak

2. beslut där taxeringsvärdet bestäms enligt fastställda riktvärden samt Värdefaktorerna bestäms i enlighet med lämnad fastighetsdeklaration eller annan av fastighetsägaren till ledning för taxering lämnad uppgift

3. beslut om fördelning av taxeringsvärde enligt 15 5

4. beslut om rättelse av tidigare beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet samt

5. beslut i ärende i vilket saken är uppenbar.

8 5 Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd jävig, utser nämnden inom sig viss ledamot att föra ordet vid ärendets behandling.

9 5 Bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning tillämpas på avgörande av fastig- hetstaxeringsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Skiljaktig mening hos ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering skall avfattas skriftligen och avges inom en vecka efter sammanträdet.

Ordföranden skall underrätta lokal skattemyndig— het om Skiljaktig mening i den ordning som före— skrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

10 S Fastighetstaxeringsnämndens första samman— träde skall äga rumsenast den 5 oktober året före taxeringsåret. Vid sammanträdet skall ordföranden lämna noggrann redogörelse för de föreskrifter och anvisningar angående taxeringen som berör distriktet.

11 5 Fastighetstaxeringsnämnden skall senast den 31 januari under taxeringsåret meddela beslut om taxering av fastighet, som ingår i distriktet.

12 5 I fastighetstaxeringsnämnds beslut skall redovisas dels taxeringsbeslutet enligt punkterna 1—3, dels grunderna för beslutet och andra upp— gifter enligt punkterna 4—6, nämligen

1. fastighetens indelning i taxeringsenheter,

2. taxeringsenhetens beskattningsnatur och skattepliktsförhållande,

3. skattepliktig enhets taxeringsvärde och däri ingående delvärde samt värde av varje värderings— enhet,

4. storleken av värdefaktor och riktvärde,

5. säreget förhållande som har föranlett juste— ring av riktvärde samt

6. nybyggnadsår och storlek för varje byggnad som utgör egen värderingsenhet.

Värdet av en enskild värderingsenhet anges i fulla tusental kronor. Avrundning sker så att över— stigande belopp, som inte uppgår till fullt tusen— tal kronor, faller bort.

13 5 I beslutet skall vidare anges taxeringsen— hetens totala, enskilt innehavda landareal. För lantbruksenhet skall den anges 1 hektar med fyra decimaler och för övriga enheter i kvadratmeter.

Totalarealen för lantbruksenhet skall delas upp på olika ägoslag. Har åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment delats in i flera Värderingsenheter skall arealen anges för varje sådan enhet. Avrundning av arealen för ägoslag eller värderingsenhet skall ske till hela hektar. Areal som understiger 0,5 hektar skall inte redo— visas särskilt.

För tomtmark som ligger på lantbruksenhet skall arealen anges i såväl hektar som kvadratmeter.

14 S Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars under taxeringsåret underrätta ägare av fastighet om följande:

1. Innehållet i fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering enligt 11 5.

2. Att ägaren senast den 10 april till fastig— hetstaxeringsnämndens ordförande får avge skrift- liga erinringar mot beslutet.

3. Att ny underrättelse kommer att sändas ut endast om ägaren har avgivit erinringar mot beslu— tet. Ny underrättelse sänds också utom fastighets— taxeringsnämnden, utanatt erinringar har avgivits, har beslutat åsätta annan taxering än som framgår av 11 5 eller annars har frångått sådant beslit.

4. Vad som skall iakttas vid anförande av aesvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering.

5. Innehållet i Skiljaktig mening.

15 S Ingår i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter skall fastighetstaxe— ringsnämnden efter ansökan ange hur stor del av taxeringsvärdet och i 5 kap. 7 5 nämnda delvärden som belöper på fastighet eller fastighetsdel. An— sökan skall göras hos fastighetstaxeringsnämnden och får lämnas av ägare, arrendator, taxerings— intendent eller besvärsberättigad kommun.

16 5 Fastighetstaxeringsnämnden skall ompröva beslut när fastighetsägaren avger erinringar eller skäl annars föreligger. Fråga om nytt beslut får inte prövas av nämnden efter den 5 maj under taxe— ringsåret.

17 S Fastighetstaxeringsnämndens arbete skall vara avslutat senast den 5 maj under taxerings- året.

18 5 Lokal skattemyndighet skall senast den 15 juni under taxeringsåret till ägare av fastighet sända underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens avgörande enligt 16 5. Vidare skall lokal skatte— myndighet senast samma dag sända underrättelse till sökande som begärt fördelning av taxerings— värdet enligt 15 S. Underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxe— ring samt om innehållet i Skiljaktig mening. Underrättelse skall sändas till ägare som före utgången av mars månad under taxeringsåret inte erhållit underrättelse enligt 14 S. Ägaren skall senast den 25 april under taxeringsåret anmäla att han önskar underrättelse om innehållet i beslut om taxering.

19 5 Underrättelser enligt 14 och 18 55 skall sändas till ägare av fastighet i vanligt brev. Försändelsen får i särskilda fall rekommenderas eller delgivas ägaren.

20 S Fastighetstaxeringsnämndens beslut enligt 11 5 skall föras in i stomme till fastighetslängd. Besluten skall med de ändringar som gjorts med stöd av 16 5 föras in i fastighetslängd. Nämndens beslut om byggnad på annans mark med värde under 10 000 kronor skall dock föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd endast om byggnaden används till stadigvarande bostad. Annan än staten tillhörig försvarsbyggnad, som enligt 3 kap. 2 5 är undantagen från skatteplikt, skall inte föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd. Närmare föreskrifter om fastighetslängd med— delas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

21 5 Stomme till fastighetslängd skall under en tid av minst 10 dagar före den 10 april hållas tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition. Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars utfärda kungörelse härom.

22 5 Fastighetslängden skall i bestyrkt avskrift under en tid av minst sex veckor före den 15 augusti under taxeringsåret finnas offentligen framlagd inom kommunen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

23 5 Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering ej införts i fastighetslängd inom före— skriven tid eller har taxering införts i fastig- hetslängd för annan fastighet än den taxeringen avsett eller eljest uppenbarligen felaktigt eller har anteckning om ägare i fastighetslängd blivit oriktig, får den lokala skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del.

Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering blivit oriktigt till följd av

1. uppenbar felräkning, eller

2. uppenbart felaktig överföring av belopp eller annan uppgift från den allmänna fastighets— deklarationen,

får den lokala skattemyndigheten, om ej särskilda skäl föranleder att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.

Efter den 1 december under taxeringsåret får rättelse enligt denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dess— förinnan hos den lokala skattemyndigheten.

Innan rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas från fastighets— taxeringsnämndens ordförande och, om hinder ej möter,fastighetens ägare.

Den lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom två veckor till— ställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i fråga om rättelse i den ordning som avses i 19 5, samt underrätta skattechefen och vederbörande kom— mun om beslutet.

Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf får ej föras särskilt. Talan mot taxeringenfår även i den del beslutet avser föras i den ordning som gäller för besvär över fastighets— taxeringsnämnds beslut.

Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1979 och skall tillämpas första gången i fråga om allmän fastighetstaxering år 1981.

2. Förordnande av ordförande enligt 17 kap. 6 S och konsulent enligt 17 kap. 15 5 skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering ske senast den 1 december 1979.

3. Förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 5 andra stycket såvitt avser industrienheter skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering utfärdas senast den 30 april 1980.

4. Genom lagen upphävs skogsvärderingsinstruk— tionen (1973:1100). Bestämmelserna skall dock allt— jämt tillämpas i fråga om fastighetstaxering år 1980 och tidigare.

2 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs i fråga om taxeringslagen

(1956:623)1

dels att 131, 133, 135—145, 147—156 och 170—173 55 skall upphöra att gälla och att rubrikerna närmast före 131, 136, 143, 147, 170 och 172 55 skall utgå,

dels att 2 5 1 mom. skall ha nedan angivna

lydelse. Nuvarande lydelse

2 S

Föreslagen lydelse

1 mom.2 I denna lag förstås med inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomst— skatt och till statlig inkomstskatt;

förmögenhetstaxering: taxering till statlig för—

mögenhetsskatt; elleän-£aå£igeeze:

av fastighet, som enligt

allmän_äaetigneta:

av fastighet, som enligt

12 S kommunalskattelagen 1 kap. 7 5 fastighets— skall verkställas vart femte år; samt skall verkställas vart

femte år; samt särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum.

1 Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av 131 5 1973:1106 150 5 1 mom. 1973:1106 133 5 1973:1106 150 S 2 mom. 1974:773 135 5 1973:1106 150 5 3 mom. 1973:1106 135 a 5 1974:773 151 5 1974:773 136 S 1 mom. 1974:773 152 5 1973:1106 136 S 2 mom. 1973:1106 153 5 1973:1106 137 5 1973:1106 154 S 1 ”cm. 1973:1106 138 5 1969:709 154 S 2 mom. 1974:773 139 5 1973:1106 155 5 1974:773 141 5 1974:773 156 S prop. 1978/79:86 142 5 1973:1106 170 5 1975:707 143 5 1973:1106 172 5 1973:1106 143 a 5 1973:1106 173 S 1 mom. 1974:773 144 5 1973:1106 173 5 2 mom. 1973:1106 145 5 1973:1106 173 S 3 mom. 1974:773 147 S prop. 1978/79:86 173 S 4 mom. 1974:773 148 S 1 mom. 1973:1106 173 S 5 mom. 1973:1106 148 5 2 mom. 1969:709 lagens rubrik 1974:773 148 S 3 mom. 1973:1106 rubriken närmast före 170 5 1975:707. 149 5 1973:1106

taxeringslagen (1979:000)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxering innefattas under benäm— ningen

Till

årli

taxerin .

den arliga taxeringen hänförs också vad som

enligt 68 5 skall antecknas i skattelängden i fråga om annat än inkomsttaxering eller förmögenhets— taxering. Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skatterätten, om inte annat framgår av omständigheterna.

allmänna fastighetstaxering.

3. Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen

enaste lydelse av 5 1 mom. 1974:266 5 4 mom. 1965:120 5 5 mom. 1973:1099 5 1973:1099 5 1973:1099 5 1973:1099 10 5 1973:1099 11 5 1973:1099 12 5 1972:169 13 S 1 mom. 1976:844 13 5 2 mom. 1972z169 anvisningarna till 5 S 5 5 5 7 8 9

coooooxan—um

WJWWJWJKMWJWJW

Denna lag träder i kraft den 1 december 1979 och tillämpas första gången i fråga om 1981 års

(1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskatte— lagen (1928:370)1 dels att 5 och 7—13 55 samt anvisningarna till 5, 7—10 och 13 55 skall upphöra att gälla och att

punkt

1953:400 1954:44 1953z400 1973:1099 1973:1099 1973:1099 1973:1099 1973:1099

anvisningarna till

"_

13

rubriken till 2 kap. rubriken närmast före 4 5 1973:

"

5 punkt 4 1973: 1973: 1973: 1973: 1974: 1973: 1973: 1973: 1973: 1973: 1972: 1972: 1972: 1972: 1972: S S S S S S S S 5 S S S 5 S 1

||

||

||

||

||

mmbwwbww—mwm—am

973:1099

5 S 1973: 9 S 1973:

1099 1099 1099

1099 1099 1099 1099 1057 1099 1099 1099 1099 1099 169 169 169 169 169

rubriken till 2 kap. samt rubrikerna närmast före 4, 5, 9 och 12 55 skall utgå, dels att 4 och 47 55 skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

452

Underlag för beräk— ning av kommunal inkomst— skatt såvitt gäller fas— tighet bestämmes vid fastighetstaxering, om ej annat föreskrives. Därvid beslutas även om och i vad mån fastighet skall vara EEBEESEliEEÅS- Skatteplikt för fastighet innebär att garantibelopp enligt 47 5 skall beräk— nas för fastigheten.

Bestämmelserna i denna

lag om fastighet äga mot— svarande tillämpning 1 fraga om byggnad, som är lös egendom, om ej annat föreskrives. __

Fastighetstaxeringen skall, med iakttagande av

9, 12 och 13 55, ske pa grundval av fastighets beskaffenhet vid taxe— ringsarets ingang.

47 53

Föreslagen lydelse

Underlag för beräk— ning av kommunal inkomst— skatt såvitt gäller fas— tighet bestäms vid fas— tighetstaxering, om inte annat föreskrivs. Därvid beslutas även om fastig— het skall vara åEäEEQEliE: tig; Skatteplikt för fas— tighet innebär att garan— tibelopp enligt 47 5 skall beräknas för fastig— heten.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet skall också tillämpas i fraga om byggnad, som är lös egendom, om inte annat föreskrivs. Samma skall gälla beträffande sadana tillbehör till byggnaden som avses i 2 kap. 2 och 3 SS jordabalken, i den man de t1llhör byggnadens ägare.

Föreskrifter om fastig— hetstaxering finns 1 fastighetstaxeringslagen (1979:000).

För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde först— nämnda år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fidei— kommissrätt eller eljest utan vederlag besitter

2 Senaste lydelse 1973:1099. 3 Senaste lydelse 1977:572.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

Vad som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället gälla:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besitt— ningsrätt,

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till kanalbolag eller till kommun eller annan menighet;

c) innehavare av pub— c) innehavare av pub— likt boställe eller på likt boställe eller på lön anslagen jord; samt lön anslagen jord;

d) juridisk person,_ d) juridisk person, som förvaltar samfällig" som förvaltar samfällig— het och som enligt 53 5 het och som enligt 53 5 1 mom. första stycket f) 1 mom. första stycket f) är skattskyldig för in— är skattskyldig för in— komst. komst; samt

e) nyttjanderätts— havare till täktmark som avses i 2 kap. 4 5 fas— tighetstaxeringslagen (1979:000), om nyttjande— ratten har förvarvats mot engangsvederlag.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande sådant löneboställe som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är veder— börande pastorat att anse såsom innehavare.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller c) omförmäles, för— fattningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens Skogsbruksvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åbo— rätt eller eljest med ständig eller ärftlig besitt— ningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig av— kastning av skog å fastigheten, skall garantibe— loppet för honom icke beräknas å det i taxerings— värdet ingående skogsbruksvärdet.

Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Om— fattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Garantibelopp beräknas icke för fastighet, som ägs av ideell förening, om föreningen jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 54 S är frikallad fran skatt— skyldighet för inkomst av den förvärvskälla vari fas— tigheten ingar.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 december 1979 och tillämpas första gången, i fråga om 4 och 47 55 på beskattningsår för vilket taxering sker i första instans år 1982 och i övrigt i fråga om 1981 års allmänna fastighetstaxering.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig för—

mögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att 3 S 2 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 S

2 mom.2 Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäk—

ningen upptagas icke;

a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring;

b) rätt till undantagsförmåner, till pension eller annan livränta, som utgår på grund av försäk— ring, till pension och annan förmån, som annorledes än i följd av försäkring åtnjutes på grund av förut— varande tjänsteförhållande, samt till livränta som, enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat, annorledes än på grund av försäkring utgår vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;

c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma är bestämd att tillgodo—

] Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:859. 2 Senaste lydelse 1973:1102.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

njutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta under— stiger 1 000 kronor;

d) rätt till förmö— d) rätt till förmö— genhet, varav annan för genhet, som någon annan .. ———ar— . _ .. —_———————— _ närvarande atnjuter av— for närvarande uppbar kastningen; avkastningen ifran samt

täktmark, som avses i 2 kap. 4 5 fastighets— taxeringslagen (1979:000), om nyttjanderätten till _ täktmarken har upplatits till annan mot engangs— vederlag.

e) möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk;

f) konstverk, bok—, konst— och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten till— gängliga;

g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda värdet av dessa till— gångar icke överstiger 1 000 kronor;

h) patent— och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt;

i) förråd av livsmedel eller andra förnöden— heter, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hus— hållskassa eller därmed jämförlig, för den skatt— skyldiges löpande utgifter avsedd kassa;

j) fastighet, i den mån skatteplikt enligt 5 S kommunalskattelagen (1928z370) icke föreligger för fastigheten, utom såvitt fråga är om sådana till— behör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 S jorda— balken.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 och tillämpas första gången vid 1982 års taxering.

1 UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1 Direktiv

Vid regeringssammanträde den 16 september 1976 bemyn- digades statsrådet och chefen för finansdepartementet att tillkallaeäikommitté för att se över reglerna för fastighetstaxeringen. I direktiven, som finns intagna i protokollet vid regeringssammanträdet, anförde statsrådet följande.

Reglerna om taxering av fastighet har successivt refornerats under den senaste tioårsperioden. Reformerna har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen och har inneburit genomgripande förändringar på viktiga punkter.

I detta sannenhang räcker det ned att erinra om vissa ändringar som genomfördes inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Jag tänker i första hand på den lagstiftning som antogs vid 1973 års höstriksdag (prop. 1973:162, SkU 70, SFS 1099—1108). Den inne— bar en nyreglering ifrågor om bl.a. fastighetsbegreppet, nybild— ande av taxeringsenhet och värderingsgrunder. Ändringarna avsåg också organisationen och förfarandet vid allmän fastighetstaxe— ring. Genom lagstiftning år 1974 (prop. 1974:166, SkU 35, SFS 295) anpassades reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till systematiken och värderingsprinciperna i de tidigare an— tagna bestännelserna.

Arbetet med att skapa en effektiv och rättvisande fastighets— taxering kan numera anses vara i huvudsak genomfört. Det åter— står enellertid vissa frågor som behöver ses över. I huvudsak gäller det frågor som visserligen har uppmärksammats i det ti— digare lagstiftningsarbetet.nen som då av olika skäl har an- setts böra ställas på framtiden.

Även författningsmässigt behövs en översyn av fastighetstaxe— ringsområdet. En genomgående linje vid 1973 års reform av fas- tighetstaxeringen var att i kornmnalskattelagen (1928z370), KL, endast ta in grundläggande värderingsregler under det att detaljregleringen lämnades åt riksskatteverket (RSV).

Den nya regeringsformen, som började tillämpas den 1 januari 1975, lämnar inte sama möjligheter som den gamla regeringsfor— men att delegera rätten att utfärda föreskrifter till myndighe— ter. Vilka följder detta får för förfarandet vid kommande fas— tighetstaxeringen måste därför undersökas. En genomgång av hela regelkomplexet bör göras.

Regler om fastighetstaxeringen finns i dag i flera olika för- fattningar. Detta gör området svåröverskådligt. I prop. 1973:162 uttalade jag mig i princip för att man borde samla alla före— skrifterna om sådan taxering i en särskild lag men jag ansåg det inte lämpligt att utan föregående utredning lägga fram för— slag till en sådan lag. Jag förutskickade emellertid att frågan skulle tas upp på nytt inför 1980 års allmänna fastighetstaxe— ring.

Av vad jag nu har sagt framgår att det är nödvändigt ned en lag— teknisk översyn av fastighetstaxeringsreglerna till 1980 års allmänna fastighetstaxering. En sådan behövs också för att få till stånd en systematisk ordning av författningsområdet.

Uppgiften att göra den nödvändiga översynen bör anförtros en särskild komnitté. Konmittén bör bedriva sitt arbete så att re— sultatet kan läggas till grund för lagstiftning inför 1980 års allmänna fastighetstaxering.

I samnanhanget vill jag erinra om att regeringen tidigare i dag gett RSV tillstånd att tillkalla experter med uppdrag att utar— beta förslag till anvisningar för 1980 års allmänna fastighets— taxering, m.m.

Som jag tidigare har antytt bör den nu aktuella översynen om— fatta även vissa frågor som har uppmärksanmats i det föregående lagstiftningsarbetet. Jag tänker då bl.a. på reglerna i 5 5 KL om undantag från skatteplikt. Dessa regler går tillbaka till början av 1920—talet och framstår numera som otidsenliga. Det har nedfört svårigheter vid tillämpningen och i vissa fall olämpliga konsekvenser. Problem har uppstått bl.a. när det gäl— ler värdering av byggnader och fastigheter som tillhör kriminal— vården. Det kan där bedrivas industriell verksamhet, jord— och skogsbruk eller annan näringsverksamhet som nedför att fastig— heterna blir skattepliktiga.

Sarrma problem har funnits vid värdering av landstingens sjuk— vårdsbyggnader. I dessa fall liksom i ett flertal andra, t.ex. vid korrmunernas samarbete i förenings— eller aktiebolagsform, är reglerna inte anpassade till dagens förhållanden. En moderni— sering av dessa regler framstår således som en angelägen upp— gift för komnittén. Därvid bör bl.a. beaktas de synpunkter som fördes fram i frågan i samband ned prop. 1973:162 (5. 295-298) .

Konmittén bör också ta upp en fråga som berördes i samband ned behandlingen av prop. 1974:116 om taxering av vattenfallsfas— tigheter. Detta gäller frågan om lämplig värderingsnetod i frå— ga om sådana fastigheter. SkU anförde härom bl.a. följande

(SkU l9'/4:35 s. 10) .

"I avsaknad av såväl vägledande bestännelser som erfarenheter från denpraktiskatillämpningen av avkastningsmetoden är utskot— tet för sin del inte berett förorda, att denna värderingsmetod i första hand tillämpas vid 1975 års allmänna fastighetstaxe— ring, även om utskottet anser att den såvitt möjligt bör till— lämpas i ökad omfattning. Utskottet vill enellertid framhålla angelägenheten av att en övergång till en värderingsnetod, som är ner grundaipåavkastningen än på anläggningskostnaderna, övervägs inför senare allnänna fastighetstaxeringar. Frågan bör således utredas ned beaktande av erfarenheterna från 1975 års allmänna fastighetstaxering."

Konmittén bör idetta samanhang också söka komna fram till för— enklade regler för åsättande av vården vid fastighetstaxeringen främst när det gäller industri— och vattenfallsfastigheter. Därvid bör undersökascmidet finns behov av en särskild regle— ring i fråga om vissa speciella industrifastigheter t.ex. gas— turbiner. Över huvud taget bör kommittén vara oförhindrad att ta upp de frågor som den vid genomgången av regelkomplexet på området anser påkalla en lagändring. I det sanuanhanget bör riksdagens nyligen fattade beslut om ökat tjänstemannainslag och ökat ADB—stöd vid inkomsttaxeringen uppmärksannas. Detfinns anledning att överväga hur fastighetstaxeringen bör anpassas till den nya organisationen av inkomsttaxeringen i första hand.

I tilläggsdirektiv den 2 februari 1978 har kommittén fått i uppdrag att se över småhusbeskattningen. över- synen bör omfatta såväl skiktgränser som procentsat— ser vid småhusbeskattningen. Även det extra avdraget på högst 1 000 kr. bör omfattas av översynen. Denna del av uppdraget kommer att redovisas i ett delbe— tänkande under första halvåret 1980.

2 INLEDNING

2.1 Fastighetstaxeringens regler

2.1.1 Historik

Allmänt

Bestämmelser om fastighetstaxering infördes i svensk skattelagstiftning genom 1810 års bevillningsförord— ning. Denna tillämpades vid den första alhnänna fas— tighetstaxeringen samma år. Därefter har värdering av fastigheterna i riket verkställts vid allmänna fastig- hetstaxeringar med olika tidsintervaller.

Taxeringsperioderna var till en början treåriga. Un— der l900—talet har de varit avsedda att vara femåri— ga. Föreskrift om detta finns nu i 12 5 1 mom. KL. Av olika anledningar har perioderna flera gånger blivit förlängda. tnder 1900—talet har allmän fastighetstax— ering ägt rum åren 1908, 1913, 1918, 1922, 1928, 1933, 1938, 1945, 1952, 1957, 1965, 1970 och 1975.

Enligt lagen (l977z455) om tid för allmän fastighets- taxering skall sådan taxering nästa gång äga rum år 1981 och därefter vart femte år. Ny taxering av fas— tighet under löpande taxeringsperiod, dvs. under ti— den mellan två allmänna fastighetstaxeringar, har

kunnat ske om fastigheten har förändrats väsentligt.

I det följande lämnas en översikt av viktigare änd— ringar av reglerna inom fastighetstaxeringens område.

Tiden fram till mitten av 1960—talet ____________________________________

En beskrivning av utvecklingen av fastighetstaxering— en under tiden 1810—1950 finns i fastighetstaxerings— kommittéernas betänkande (SOU 1968z32) Fastighets— taxeringens regler och organisation. Under 1950—talet ändrades reglerna om taxering av vattenfalls— och skogsfastigheter. Efter förslag i vattenfallstaxe— ringssakkunniga i betänkandet (SOU 1948:50), beslöts bl.a. att normalt endast anläggningskostnadsmetoden skulle användas vid taxering av kraftverk.

På grundval av ett betänkande (SOU 1949z60) av 1947 års skogstaxeringssakkunniga och efter förslag i prop. 1951:39 antog 1951 års riksdag en ny skogs— värderingsinstruktion (BeU 31 och 55, rskr 262, SFS l951:440). Genom den nya instruktionen infördes en ny skogsvärderingsmetod som dock skulle tillämpas först vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Både enligt den äldre och den nya metoden skulle värde— ringen leda fram till skogens avkastningsvärde, den äldre vid uthålligt och efter rationella grunder be- drivet skogsbruk, den nya med utgångspunkt i ett uthålligt skogsbruk av det slag som i genomsnitt be— drevs i den trakt där fastigheten var belägen. Meto— derna skilde sig främst vid värdering av skogar, som avvek från det genomsnittliga, och vid beräkning av skogsmarkens värde.

Också några organisatoriska ändringar, som fick be— tydelse för fastighetstaxeringen, gjordes under 1950— talet. År 1951 inrättades riksskattenämnden (prop. l951:64).I propositionen diskuterades bl.a. riksskat— tenämndens befattning med fastighetstaxeringen. Av tidsmässiga skäl ansågs emellertid att frågan om riksskattenämndens uppgifter i samband med fastig— hetstaxeringen borde lösas vid en senare tidpunkt. Denna fråga diskuterades även i prop. 1955:160 men

ansågs inte heller då böra tas upp till slutlig lös— ning. 1955 års riksdag beslöt emellertid att nämnder— na för fastighetstaxeringen i första och andra in- stans skulle få längre tid för sitt arbete. Skyldig— het för nämndordförandena att underrätta fastighets— ägarna om åsatta taxeringsvärden infördes också. Vi— dare skulle anvisningarna för fastighetstaxeringen för de olika länen fastställas av fastighetsprövnings—

nämnderna efter översyn inom riksskattenämnden.

En ny taxeringsförordning antogs av riksdagen år 1956 (prop. 1956:150, BeU 56, rskr 368, SFS l956z623). Till grund för propositionen låg ett förslag av 1955 års taxeringssakkunniga rörande ändrad taxeringsorga— nisation (SOU l955:51). För fastighetstaxeringen in— nebar detta inte några större förändringar. De all— männa principerna i taxeringsförordningen skulle tillämpas även vid fastighetstaxeringen. Fastighets— prövningsnämnderna blev därigenom enbart besvärsin— stanser. Vidare infördes möjlighet till muntliga för—

handlingar hos fastighetsprövningsnämnderna m.m.

1961 års fastighetstaxeringsutredning, som hade till— satts inför 1965 års allmänna fastighetstaxering, föreslog i en promemoria den 12 mars 1963 ändringar i organisationen vid allmän fastighetstaxering. Dessa ledde efter förslag i prop. 1963zl97 främst till att systemet med två nämnder i första instans på landet (beredningsnämnder och fastighetstaxeringsnämnder) ersattes av en organisation med endast en nämnd (fas— tighetstaxeringsnämnd). Denna organisation var redan tidigare införd för fastighetstaxeringen i städerna. Vidare tillsattes fastighetstaxeringsombud, som skul— le verka för samordning av arbetet mellan olika fas— tighetstaxeringsdistrikt. Delvärdet "parkvärde" i taxeringsvärdet för annan fastighet utmönstrades. Värdet av park skulle i fortsättningen räknas in i

delvärdet "markvärde".

Senare reformarbete

En mer omfattande översyn av fastighetstaxeringsreg— lerna påbörjades inför 1970 års allmänna fastighets— taxering av fastighetstaxeringskommittéerna. De når— mast följande åren genomfördes efter förslag av kom— mittéerna och utredningar inom finansdepartementet

ny lagstiftning rörande såväl organisatoriska som ma— teriella bestämmelser. Reformerna har skett succes— sivt och har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen. På viktiga punkter har genom—

gripande förändringar genomförts.

I betänkandet (SOU l968:32) Fastighetstaxeringens regler och organisation lade kommittéerna fram för— slag till ändringar, som efter förslag i prop. 1968: 154 antogs av riksdagen (BeU 72, rskr 376, SFS 1968: 729—734). Ändringarna innebar i huvudsak följande. Delvärdena på jordbruksfastighet, vilka tidigare var jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt— och industri— värde, ersattes med delvärdena jordbruksvärde, Skogsbruksvärde, värde av övrig mark, värde av sär" skilda tillgångar samt exploateringsvärde. För be— räkning av skogsvärde på mindre fastigheter inför— des ett förenklat förfarande. Vidare befriades ord- föranden i fastighetstaxeringsnämnd från en del ad— ministrativt arbete. Detta lades i stället, i över— ensstämmelse med reglerna vid inkomst— och förmö— genhetstaxeringen, på lokal skattemyndighet. Auto— matisk databehandling av fastighetstaxeringens regis— ter och beslut infördes.

År 1969 genomfördes ändringar som avsåg förfarandet vid allmän fastighetstaxering (Ds Fi l969z3, prop. l969:96, BeU 43, rskr 210, SFS l969:210 och 211). Ändringarna innebar en förskjutning av tidsschemat för taxeringsarbetet. Vidare öppnades möjlighet att förordna mer än ett fastighetstaxeringsombud inom

samma fastighetstaxeringsdistrikt.

Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering lämnades liksom vid tidigare taxeringar regler om reduktion av skogsbruksvärden som beräknades enligt gällande vär— deringsgrunder (prop. l969:97, BeU 44, rskr 211, SFS 1969:209).

År 1969 ändrades också besvärsförfarandet vid allmän fastighetstaxering (Ds Fi 1969:7, prop. l969zl47, BeU 70, rskr 409, SFS 1969:709 och 710). Besvärstiderna och tiden för det offentliga utläggandet av fastig— hetslängden förlängdes. Detta ledde även till en förlängning av tiden för fastighetsprövningsnämndens verksamhet. Möjligheterna att anföra s.k. extraordi— nära besvär utökades. Vidare infördes möjligheten

för lokal skattemyndighet att rätta fel i fastighets—

längden.

Efter förslag i prop. 1970:132 (BeU 43, rskr 269, SFS l970:321) fick ordförande i fastighetstaxerings— nämnd rådgöra eller sammanträda med ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd, då han skulle avge yttrande 1 besvärsmål.

År 1970 infördes nya organisatoriska och andra formella bestämmelser om särskild fastighetstaxe— ring efter förslag av fastighetstaxeringskommitteér— na (Ds Fi 1970:11, prop. 1970:160, BeU 61, rskr 386, SFS l970:673 och 935). Särskild fastighets— taxering skulle liksom tidigare utföras av den lokala taxeringsnämnden. När skäl förelåg skulle dock särskilda fastighetstaxeringsnämnder kunna inrättas. Särskild sakkunskap i fråga om fastig— hetsvärdering skulle kunna tillföras nämnderna. För— utom en författningsteknisk anpassning av bestäm- melserna om särskild fastighetstaxering till reglerna om allmän fastighetstaxering, överfördes arbetsruti— nerna vid den allmänna fastighetstaxeringen i till—

lämpliga delar på den särskilda fastighetstaxeringen. Även i fråga om fullföljdsregler och beträffande rät— telse av fastighetslängd skedde en anpassning till

vad som gällde vid den allmänna fastighetstaxeringen. Bestämmelserna tillämpades fr.o.m. 1971 års särskilda

fastighetstaxering.

I december år 1970 tillkallades fastighetstaxerings— utredningen för den fortsatta översynen av fastig— hetstaxeringsreglerna. Efter förslag i utredningens delbetänkande (Ds Fi l97lzl3) Ny— och omtaxering av fastighet genomfördes ändringar i främst de materi— ella bestämmelserna för särskild fastighetstaxering (prop. l972:49, SkU 23, rskr 164, SFS 1972:169—l7l och 443). Ändringarna tillämpades första gången år 1973 och innebar i huvudsak följande. Möjligheterna till ny taxering utvidgades i vissa hänseenden. Bl.a. infördes en regel om att ny taxering skulle ske på grund av värdeändring till följd av att planbestäm— melser hade fastställts, att beslut hade meddelats om ändring av förfoganderätten till fastighet eller rätt att utnyttja denna eller att värdeminskning hade skett till följd av varaktig rörelsenedläggning. Den s.k. femtedelsregeln kompletterades med en fast beloppsgräns vid 10 000 kr. och med särskilda spärr— regler vid stora investeringar och vid rörelsened- läggning. Vidare genomfördes administrativa ändring— ar i fråga om längdföring och underrättelse till fas— tighetsägaren. Skyldighet att lämna särskild fastig— hetsdeklaration inskränktes till att gälla endast efter anmaning. Detta skedde i samband med att bygg— nadsnämnderna ålagts att avisera skattemyndigheterna om de byggnadslov som hade beviljats och innehållet i dem. Genom lagen (l97l:l7l) om särskilt uppskatt— ningsvärde på fastighet upphävdes förordningen (1933: 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskatt— ningsvärde på fastighet. De nya reglerna, avsedda att användas för fastighetsbelåning, innebar en förenk—

Omfattande ändringar i fastighetstaxeringsreglerna gjordes inför 1975 års allmänna fastighetstaxering (prop. 1973:162, SkU 70, rskr 391, SFS 1973:1099— 1108). Ändringarna var grundade på fastighetstaxe— ringsutredningens slutbetänkande (SOU l973z4) Fastig— hetstaxering och en inom finansdepartementet upprät- tad promemoria (Ds Fi 1973z7) angående fastighetsbe— greppet i skatterätten,m.m. Ändringarna innebar i huvudsak följande.

Det skatterättsliga fastighetsbegreppet bringades i överensstämmelse med det civilrättsliga. Tidigare hade det skatterättsliga fastighetsbegreppet anknutit till lagen (1895z36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra, trots att denna lag i övrigt hade upphört att gälla. För att bibehålla ett såvitt möjligt oförändrat underlag för beräkning av garanti— belopp blev emellertid industritillbehör som tidi— gare i regel hade behandlats som lös egendom i skat— terätten — befriade från skatteplikt.

Bestämmelserna om bildande av taxeringsenhet moderni- serades. Samfälligheternas behandling i fastighets- taxeringshänseende reglerades.

Regler infördes om att all fastighetsvärdering - även värdering av skogsmark och växande skog — skulle ske med marknadsvärdet som generell värderingsgrund. Taxeringsvärdenivån, som tidigare hade bestämts ge— nom rekommendationer på det s.k. Stockholmsmötet fastställdes författningsmässigt till 75 % av den statistiskt belagda marknadsvärdenivån vid ingången

av året före taxeringsåret.

Byggnadsvärdet skulle redovisas som delvärde även vid taxering av jordbruksfastighet. I samband därmed änd— rades delvärderedovisningen på några smärre punkter,

såväl för jordbruksfastighet som för annan fastighet,

bl.a. slopades redovisningen av särskilt maskinvärde.

För taxeringen av skogsmark och växande skog genom— fördes en rad förändringar. Förutom övergången till marknadsvärdet som värderingsgrund infördes en ny Ska där mer hänsyn togs till regionala förhållanden och avverkningspolitiska överväganden än i tidigare instruktion. Även beräkningen av kostnaderna för

skogsbruket gavs en bättre differentiering.

En genomgående linje i de företagna ändringarna var att i författningarna endast ta in grundläggande vär— deringsfrågor, under det att detaljregleringen fick ankomma på RSV.

Ändringarna innefattade även organisations- och för— farandefrågor. Gemensamma fastighetstaxeringsnämnder infördes för taxering av fastigheter med från värde— ringssynpunkter speciella förhållanden. Vidare in— rättades en fastighetstaxeringsrätt i varje län för fastighetstaxeringsmål i andra instans. Tidplanen och underrättelseförfarandet vid den allmänna fas- tighetstaxeringen ändrades. Dessutom genomfördes en

viss uppmjukning i besvärsreglerna.

Genom lagstiftning år 1974 (Ds Fi 1973:15, prop. 1974:116, SkU 35, rskr 231, SFS l974z295) anpassa— des reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till de nya värderingsprinciperna vid fastighetstax— eringen. På några punkter genomfördes även juste— ringar av värderingsmetodiken. Detaljregleringen i värderingsfrågorna överlämnades till RSV.

2.1.2 Gällande regler

Allmänt

De regler som gäller för fastighetstaxeringen finns

i flera olika författningar och regelsamlingar.

De materiella reglerna om fastighetstaxering är in— tagna främst i KL. De grundläggande bestämmelserna finns i 4—13 55 och i anvisningarna till dessa para— grafer under rubrikerna "Allmänt" (4 5), "Skatte— plikt, beskattningsnatur och taxeringsenhet" (5—8 SSL "Taxeringsvärde och delvärde" (9—11 55) samt "Taxe- ringsperiod" (12—13 55). Taxeringen av skogsfastig— heter grundas vidare på bestämmelserna i Ska.

Regler om taxering av fastighet finns även i lagen (l971:17l) om särskilt uppskattningsvärde på fastig— het och i lagen (l933:359) angående vad med fastig— hets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås.

De grundläggande processuella och administrativa reglerna rörande allmän och särskild fastighetstaxe- ring finns i tredje och fjärde avdelningarna i TL (131-200 55). De närmare föreskrifterna för tillämp— ningen av TL meddelas i TK (61-100 55).

Processuella bestämmelser finns också i lagen (1971: 52) och förordningen (l97lz455) om skatterätt, fas— tighetstaxeringsrätt och länsrätt. Den 1 juli 1979 beräknas en reform bli genomförd beträffande läns— domstolarna. Reformen innebär att länsdomstolarna brytSinzfrån länsstyrelserna och omvandlas till fri— stående allmänna förvaltningsdomstolar. Vidare gäller förvaltningsprocesslagen (l971:291), om inte för fastighetstaxeringen avvikande regler har meddelats i annan lag eller författning. Förordningen (1951: 442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor gäller även frågor som rör taxering av fastighet.

Bestämmelser om fastighetstaxering finns även i ett antal kungörelser, cirkulär m.m., t.ex. cirkulär och kungörelser om bevarande av deklarationer för 1928,

1938, 1952 och 1957 års allmänna fastighetstaxering— ar (SFS l937:977, l948:385, 1962:591 och l967:704) och cirkulär till samtliga länsstyrelser angående ut— gallring av handlingar i prövningsnämndernas arkiv (SFS l955:693).

Inför de allmänna fastighetstaxeringarna skall RSV utfärda centrala anvisningar och rekommendationer rörande allmänna taxeringsregler och värdering av olika typer av fastigheter. Anvisningarna finns i "Handledning för allmän fastighetstaxering 1975". Den innehåller anvisningar av organisatorisk och vär— deringsteknisk natur samt riktvärden och andra grun— der för värdesättningen (143 5 1 mom. första stycket och 144 5 2 mom. andra stycket TL). Anvisningar för taxering av vattenfallsfastigheter har getts ut sär— skilt. Även inför de särskilda fastighetstaxeringar— na utfärdar RSV anvisningar. Inför 1976 års särskil— da fastighetstaxering utgavs "Handledning för sär— skild fastighetstaxering 1976". Inför de särskilda fastighetstaxeringarna åren 1977, 1978 och 1979 har också anvisningar lämnats av RSV (182 5 TL).

Även regionala anvisningar skall utfärdas inför den allmänna fastighetstaxeringen. Skattechefen fast— ställer de ytterligare anvisningar för fastighets— taxeringen inom länet som är påkallade utöver de som har fastställts av RSV (144 5 2 mom. tredje stycket TL). Bland dessa anvisningar märks främst anvisning— ar rörande vilka byggnadsvärdetabeller och markvär— dekartor som bör användas för olika områden.

I det följande lämnas en sammanfattning av gällande materiella och processuella regler, främst med sikte på att redovisa var olika regler står att finna och hur de skilda kapitlen och paragraferna i de olika författningarna är disponerade. En närmare redogö— relse för det sakliga innehållet lämnas i senare av—

snitt.

Materiella regler

I 4 5 KL stadgas att underlag för beräkning av kom— munal inkomstskatt såvitt gäller fastighet bestäms vid fastighetstaxeringen. Därvid beslutas även om och i vad mån fastighet skall vara skattepliktig, vilket innebär att garantibelopp enligt 47 5 KL skall beräknas för fastigheten. KL:s regler om fastighet skall gälla även beträffande byggnad som är lös egen— dom. Fastighets beskaffenhet vid taxeringsårets in— gång skall ligga till grund för fastighetstaxeringen.

I 5 5 KL anges vilken egendom som är undantagen från skatteplikt. För skattefrihet krävs antingen att egendomen tillhör vissa uppräknade subjekt och an— vänds eller är avsedd för visst ändamål eller att egendomen i sig är av viss beskaffenhet, t.ex. vissa

kommunikationsanläggningar.

7 5 KL med anvisningar handlar om fastigheters be— skattningsnatur, som är jordbruksfastighet och annan fastighet. Fastighet taxeras som jordbruksfastighet, då den används för jordbruk eller skogsbruk och som annan fastighet, då den används för annat ändamål. Bestämmelser finns också om fastighet som delvis an— vänds för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål och om fastighet som ligger oanvänd

m.m.

Fastighets indelning i taxeringsenhet m.m. regleras i 8 5 KL och anvisningarna till denna paragraf. Däri stadgas att fastighet, dvs. registerfastighet, i första hand utgör taxeringsenhet. Dessutom finns be— stämmelser om förutsättningar för uppdelning av fas— tighet i flera taxeringsenheter resp. sammanförande av fastigheter eller delar därav till en taxeringsen-

het.

9 5 KL och dess anvisningar handlar om principerna för värderingen vid fastighetstaxeringen. Bl.a. sägs att taxeringsvärde som huvudregel skall åsättas var— je taxeringsenhet till ett belopp som motsvarar 75 % av taxeringsenhetens marknadsvärde. Vad som avses

med marknadsvärde och hur detta uppskattas anges i anvisningarna till 9 5. Enligt dessa skall taxerings— värdet alltid bestämmas under hänsynstagande till så— dana förhållanden som är säregna för taxeringsenhe— ten och är av beskaffenhet att inverka på värdet. I anvisningarna till 9 5 finns även detaljerade be— stämmelser rörande värderingenzvattenfall med till— hörande byggnader. Vidare föreskrivs att fastighe- ter belägna i skilda kommuner i vissa fall kan vär— deras tillsammans. Därvid skall anges hur stor del

av värdet som belöper på egendomen inom varje kom—

mun .

De delvärden för jordbruksfastighet och annan fas— tighet som skall redovisas vid taxeringen finns an— givna i 10 5 KL. I anvisningarna ges beskrivningar på vad som skall förstås med varje enskilt delvärde. Vidare finns i anvisningarna en bestämmelse om att värdet av skog, mark och byggnader för vilka rikt— värden har fastställts av RSV eller skattechef bör bestämmas med ledning av dessa riktvärden och med beaktande av säregna förhållanden för fastigheten som inverkar på värderingen. Taxeringsvärde och del— värde skall enligt en avrundningsregel i 11 5 KL

anges i fulla tusental kronor.

KL innehåller slutligen såvitt avser fastighetstaxe— ring bestämmelser om hur ofta allmän resp. särskild

fastighetstaxering skall äga rum (12—13 55). I 12 5

sägs att allmän fastighetstaxering skall äga rum

vart femte år och att vid allmän fastighetstaxering

fastställt värde skall gälla hela den löpande taxe—

ringsperioden om inte ny taxering sker enligt 13 5.

Enligt 13 5 skall särskild fastighetstaxering ske de år då allmän fastighetstaxering inte äger rum. I pa- ragrafen anges även under vilka förutsättningar ny taxering av fastighet skall ske. Ett krav härför är att taxeringsenheten sedan föregående fastighetstaxe— ring har genomgått väsentliga förändringar i angiv— na avseenden. Det taxeringsvärde som åsätts vid sär— skild fastighetstaxering skall gälla till nästa all—

männa fastighetstaxering.

Ska innehåller regler om grundprinciper och allmän— na bestämmelser med bl.a. begreppsdefinitioner i frå— ga om den metod som skall användas vid värderingen av skog och skogsmark samt kortfattade instruktioner

i berörda avseende för RSV och taxeringsmyndighe—

terna.

Processuella och administrativa regler

Reglerna om allmän fastighetstaxering i tredje avdel— ningen i TL har inordnats under tio olika underrub— riker. Innehållet i denna avdelning beskrivs i kort— het i det följande.

Under rubriken I Om taxeringsorganisationen före— skrivs i 131 5 att i län skall finnaslokalaoch ge— mensamma fastighetstaxeringsdistrikt samt för varje distrikt en lokal resp. gemensam fastighetstaxerings—

nämnd.

133, 135 och 135 a 55 innehåller bestämmelser om för— ordnande av ordförande och övriga ledamöter i fas— tighetstaxeringsnämnd, antalet ledamöter, behörig— hetskrav för ledamöter, besvär över val av ledamöter,

förordnande av fastighetstaxeringsombud och fastig—

hetstaxeringskonsulent och deras åligganden, anlitan— de av sakkunnig samt lokal skattemyndighets åliggan— den.

Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas utan an- maning enligt 136 5 under rubriken II Om skyldighet att avlämna allmän fastighetsdeklaration m.m. I 136— 138 55 finns dessutom bestämmelser om innehållet i allmän fastighetsdeklaration, skyldighet för fastig- hetsägare att efter anmaning lämna uppgifter, tid— punkt och sätt för avlämnande av deklaration samt skyldighet att i Vissa fall anmäla ändrade ägande— rättsförhållanden beträffande fastigheten. I 139 och 140 55 åläggs byggnadsnämnd och brandförsäkringsan— stalt att lämna vissa uppgifter till ledning vid fastighetstaxering. Slutligen finns i 141 och 142 55 regler för ett anmaningsförfarande om deklaration inte kommer in inom föreskriven tid.

Under rubriken III Om förberedande åtgärder finns

regler för förberedelsearbetet. I 143 5 ges före— skrifter om de preliminära anvisningar som RSV skall utfärda och innehållet i dessa. I denna paragraf reg— leras även fastighetstaxeringsombudets medverkan vid förberedelsearbetet. I 144 5 behandlas skatte- chefens skyldighet att yttra sig över RSV:s prelimi- nära anvisningar och om tidpunkt m.m. för utfärdande av RSV:s och skattechefens slutliga anvisningar. En— ligt 145 5 skall fastighetstaxeringsombudet och rep— resentanter för fastighetstaxeringsnämnden samman— träda för överläggningar inför det förestående taxe— ringsarbetet.

Det egentliga taxeringsarbetet regleras i bestämmel— serna under rubriken IV Om fastighetstaxeringsnämn— dernas verksamhet m.m. Här behandlas länsstyrelsens, skattechefens och ordförandens åligganden (147 5). Föreskrifter angående nämndens sammanträden, t.ex.

utfärdandet av kallelser, offentlighet och närvaro— rätt ges i 148 och 149 55. 150—154 55 innehåller be— stämmelser om fastighetstaxeringsnämnds preliminära och slutliga beslut, beslutens upptagande i fastig— hetslängd m.m. I 155 5 sägs att regeringen meddelar de närmare föreskrifter om fastighetstaxeringsnämnds, fastighetstaxeringsombuds och konsulentens för fas— tighetstaxering arbete som behövs utöver bestämmel— serna i TL. Slutligen behandlas i 156 5 lokal skatte— myndighets rätt att i vissa fall besluta om rättelse

av fastighetstaxeringsnämnds beslut.

Bestämmelser om besvär finns i TL under rubrikerna V—IX och i lagstiftningen rörande förvaltningsdom— stolarna. De olika instanserna i fastighetstaxerings— mål är — förutom fastighetstaxeringsnämnd — FTR, KR och RR (158 5 TL och 33 5 förvaltningsprocesslagen). Kretsen av besvärsberättigade m.m. anges i 158, 164 och 168 55. Vid handläggning i KR av mål angående allmän fastighetstaxering skall enligt 165 5 viss värderingskunnig expertis delta. Närmare föreskrif— ter bl.a. angående KR:s arbete med handläggning av mål angående allmän fastighetstaxering meddelas av regeringen (165 5). Bestämmelser om besvär i särskild

ordning finns i 167 5.

Sekretess— och straffbestämmelser finns i 170 och 171 55.

Under rubriken XI Gemensamma bestämmelser hänvisas i 172 5 till vissa regler för inkomst— och förmögen- hetstaxeringen, som skall äga motsvarande tillämp— ning vid fastighetstaxering. Detta gäller t.ex. be— stämmelser och RSV:s skyldighet att genom råd och an— visningar främja en enhetlig lagtillämpning, fullgö— rande av deklarationsskyldighet för omyndig, dödsbo m.fl., granskning av deklarationer, vitesbestämmel—

ser m.m. Slutligen finns i 173 5 föreskrifter om er—

sättning åt de personer som har medverkat i fastig—

hetstaxeringsarbetet.

För särskild fastighetstaxering finns bestämmelser i 174-200 55 under motsvarande rubriker som beträffan— de allmän fastighetstaxering. Under varje rubrik finns bestämmelser med motsvarande innehåll som be— träffande allmän fastighetstaxering.

I TK finns föreskrifter för allmän fastighetstaxe— ring rörande taxeringsorganisationen, allmän fastig— hetsdeklaration, fastighetstaxeringsnämndernas verk— samhet (förberedande åtgärder, arbetet inom fastig— hetstaxeringsnämnderna, längdföring m.m.),

FTR:s verksamhet sant särskilda föreskrifter. Liknande föreskrifter finns också för särskild

fastighetstaxering.

2.2 Fastighetstaxeringens betydelse

2.2.1 Allmänt, statistikuppgifter m.m.

Uppgifter från fastighetstaxeringen har betydelse inom många olika områden. I första hand tjänar fas— tighetstaxeringen som underlag för den kommunala fastighetsbeskattningen, den s.k. garantibeskatt— ningen. Uppgifterna kommer också till användning för åtskilliga andra ändamål än garantibeskattning— en, både inom och utom beskattningens område. I detta avsnitt lämnas bl.a. en översikt över lag— stiftning som knyter an till fastighetstaxeringen.

Grundläggande vid bedömningen av fastighetstaxering— ens betydelse är bl.a. taxeringsvärdenas storlek

och taxeringsenheternas antal. Förändringen av dessa uppgifter mellan olika taxeringar är också betydelse— full. I det följande lämnas en del statistiska upp— gifter om skattepliktiga taxeringsenheter som kan

ha intresse i detta sammanhang (tabell 2.1).

näeLL2.l Suma taxeringsvärden imiljarder kr. och antal (miljoner) taxeringsenheter 1965—1977

Taxerings- Annan Jordbruks— Totalt år fastig— fastighet het Antal Taxe— Antal Taxe— Antal Taxe— taxe— rings— taxe— rings— taxe— rings— rings- värde rings- värde rings— värde enheter enheter enheter 1965 1,4 157 0,32 26 ca1,8 164 1970 1,7 225 0,55 55 ca 2,0 258 1975 2,0 540 0,35 49 ca 2,5 589

1977 2,1 569 0,55 49 ca 2,4 418

Det sammanlagda taxeringsvärdets procentuella fördel— ning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet förändrades under tiden 1965—1978 väsentligt. Tyngd— punkten i fastighetsvärdena har alltmer flyttats över till annan fastighet (tabell 2.2).

Tabell 2.2 Procentuell andel av taxeringsvärdena för jordbruksfastighet och annan fastnnetlnder 19654377

Taxeringsår Jordbruksfastighet Annan fastighet

1965 16 % 84 % 1970 13 % 87 % 1975 13 87 % oxo 010 (I) &) ÖP 1977 12

Bl.a. som en följd av de fortgående investeringarna på fastigheter med beskattningsnaturen annan fastig— het har också den procentuella höjningen av de to- tala taxeringarna varit större för dessa fastigheter än för jordbruksfastigheter (tabell 2.3).

Tabell 2.3 Procentuell höjning av det totala taxe-

ringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastig— het

Tidsperiod Jordbruksfastighet Annan fastighet 1960 1965 27 % 64 %

1965 — 1970 27 % 57 %

1970 1975 49 %

51 %

Inom beskattningsnaturen annan fastighet har samlats ett antal fastighetstyper som var för sig är av stor

betydelse ur taxerings— och värdesynpunkt (tabell 2.4L

Tabell 2.4 Fastighetstyper med beskattningsnaturen annan fastighet; antal och taxeringsvärden

(milj. kr.) _____________________________________

Antal taxerin senheter Taxerin svärden 1970 1975 1970 1975

___________________________.—___——_—_———-———_—_

1. Villafastigheter 1 512 235 1 809 078 78 628 142 978

därav med

( 762 741) tvåfamiljsvilla ( 83 623) rad— och kedjehus ( 54 826) 111 543) — (15 988) fritidshus ( 420 418) 506 526) — (18 689) ( 921 463) — (95 035)

( ( ( tomt permanenthus ( 83 872) — ( 1 667)

( ( ( (

75 239) — ( 7 789)

enfamiljsvilla

tomt fritidshus — 71 012) — 1 081) tvåfamiljsvilla — 992) — 685) 16 045) — 1 598) 22 386) — 447)

annat småhus —

VVVV

småhus med okänd anv. —

2. Hyres— och affärsfastig— heter 114 555 99 524 91 628 106 594

___________________________________—__—————

Tabell 2 . 4 forts. Fastighetstyper med beskattningsnaturen annan fastighet; antal och taxeringsvärden (milj.kr.)

________________________________________________________________________________________.________

Antal taxerin senheter Taxerin svärden

1970 1975 1970 1975 ________________________________________________________________________________________________ 3. Industrifastigheter 67 055 59 119 51 966 77 164 4. Exploateringsfastigheter 33 154 10 201 2 438 1 846 5. Specialfastigheter — 15 973 — 8 470

6. Annan fastighet med okänd anv. — 16 106 — 2 901

Summa 1 726 999 2 010 010 224 660 339 956 _______________________________________________________________________________________________

2.2.2 Lagstiftning anknuten till fastighetstaxe—

ringen

Garantibeskattning

Före år 1953 togs fastighetsskatt ut som en själv— ständig skatt efter ett skatteunderlag, som beräkna— des till 5 % (det s.k. repartitionstalet) av fastig— hetens taxeringsvärde. 1953 års omläggning av fastig- hetsbeskattningen innebar att den särskilda debite— ringen av fastighetsskatt upphörde och att garantibe— lopp, motsvarande 4 % av fastighetens taxeringsvärde, ingick i underlaget vid taxeringen till kommunal in— komstskatt. Repartitionstalet sänktes år 1957 till 2,5 och år 1965 till 2, som nu gäller.

Reglerna om garantibeloppet finns i 47 5 KL. Garanti- beloppet motsvarar repartitionstalets andel i taxe- ringsvärdet och läggs till fastighetsägarens inkoms- ter av olika slag vid den kommunala beskattningen. Därvid avräknas emellertid det s.k. procentavdraget från nettointäkten av fastigheten. Procentavdraget, som regleras i 45 5 KL, är lika stort som garantibe— loppet. Procentavdraget avräknas för att inte fastig— heten skall dubbelbeskattas.

Beskattning i övrigt

Schablonbeskattning

Först behandlas några viktiga regler på den direkta beskattningens område. En sådan är den schablonmäs- siga inkomstbeskattningen av en— och tvåfamiljsfas— tigheter samt fastighet tillhörig bostadsförening, bostadsaktiebolag eller allmännyttigt bostadsföre— tag. Reglerna om denna beskattning finns i 24 5 KL. Enligt dessa beräknas för en— och tvåfamiljsfastig— heter intäkten till viss procent av fastighetenstaxe—

ringsvärde året näst före taxeringsåret, nämligen

3 % för den del av värdet san 5200 000 kr. 4 % " " " " " " >200 000 kr. och 5250 000 kr. 8 % " " " " " " >250 000 kr. och 5300 000 kr. 10 % " " " " " " >3OO 000 kr.

Avdrag medges för ränteutgifter för kapital som har lagts ned i fastigheten. Härutöver medges bl.a. ett

extra avdrag om 1 000 kr. under vissa förutsättningar.

För fastighet tillhörig bostadsförening, bostadsak— tiebolag och allmännyttigt bostadsföretag beräknas

intäkten till 3 % av fastighetens taxeringsvärde.

Avskrivning på byggnader

Uppgifter från fastighetstaxeringen används också för att ta fram underlag för byggnadsavskrivningar. Regler om proportionell beräkning av avskrivningsun— derlag för byggnad i förvärvskällorna jordbruksfas— tighet, annan fastighet och rörelse finns i punkt 3 av anvisningarna till 22 5, punkt 2 a av anvisning- arna till 25 5 och punkt 7 av anvisningarna ti1129 5 KL. Enligt dessa bestämmelser gäller att som anskaff— ningsvärde för byggnad som regel anses den verkliga anskaffningskostnaden. Har bebyggd jordbruksfastig— het förvärvats genom köp, byte eller därmed jämför— ligt fång, skall så mycket av anskaffningskostnaden anses belöpa på särskilda byggnader eller byggnads— bestånd, som det vid fastighetstaxeringen fastställ— da eller med tillämpning därav beräknade värdet av skilda byggnader eller byggnadsbestånd utgör av fas— tighetens hela taxeringsvärde. Därvid bortses från

värdet av s.k. överbyggnad.

Beträffande annan fastighet anses så stor del av fastighetens anskaffningskostnad belöpa på byggnad, som delvärdet byggnadsvärde utgör av fastighetens

hela taxeringsvärde.

För såväl jordbruks— som annan fastighet gäller att det framräknade värdet av byggnad kan jämkas, om den återstående delen av anskaffningskostnaden visas mera avsevärt över— eller understiga värdet av mark, väx—

ande skog, naturtillgångar, särskilda förmåner m.m. resp. skäligt markvärde.

Skogsbeskattning

Även vid beskattningen av skogsbruk används uppgifter från fastighetstaxeringen. I punkt 7 av anvisningar—

na till 22 5 KL finns bl.a. bestämmelser om skogs in- gångsvärde.

I vissa fall har taxeringsvärdet direkt betydelse vid beräkning av ingångsvärde. I prop. 1978/79:199 har förslag om nya regler för beskattning av skogsbruk lagts fram. Enligt förslaget skall även i fortsätt—

ningen uppgifter från fastighetstaxeringen användas vid skogsbeskattningen.

Beskattningsnatur

Stor betydelse för inkomsttaxeringen har den beskatt— ningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som bestäms vid fastighetstaxeringen. Beslutet vid fastighetstaxeringen är grundläggande för inkomstbe— skattningen av dessa fastigheter. I allmänhet samman- faller förvärvskällan med taxeringsenhet (18 5 KL

och punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 18 5).

Realisationsvinstbeskattning

Fastighetstaxeringsuppgifter utnyttjas också vid be— räkning aV ingångsvärde vid realisationsvinstbeskatt— ning av fastighet. Enligt punkt 2 a av anvisningarna till 36 5 KL gäller bl.a. följande.

Ingångsvärde för fastighet förvärvad före den 1 janu- ari 1952 skall anses utgöra 150 % av fastighetens taxeringsvärde år 1952, om inte den skattskyldige

kan visa att köpeskillingen överstiger detta belopp.

Har fastighet innehafts mer än 20 år får som ingångs— värde tas upp ett belopp motsvarande 150 % av det taxeringsvärde som gällde 20 år före avyttringen (133 % om värdet har fastställts vid fastighetstaxe—

ring år 1970 eller senare).

Har fastighet förvärvats genom arv, testamente eller bodelning med anledning av makes död får som ingångs— värde tas upp 150 % av fastighetens taxeringsvärde året före det år då dödsfallet inträffade, om detta har ägt rum efter år 1952 (133 % av taxeringsvärdet om dödsfallet inträffat efter år 1970).

Om ingångsvärdet beräknas med ledning av taxerings— värde, som också avser värde av inventarier, skall reducering av värdet ske. Beträffande fastighet med byggnad avsedd för bostadsändamål, som har varit eller bort vara åsatt ett taxerat byggnadsvärde av lägst 10 000 kr. får avdrag ske med 3 000 kr. för varje år som byggnaden har funnits på fastigheten. Om det taxerade byggnadsvärdet ej har uppgått eller bort uppgå till 10 000 kr. får motsvarande avdrag göras under den tid som byggnaden har utnyttjats som stadigvarande bostad.

Säljs del av fastighet för mindre än 10 % av fastig— hetens taxeringsvärde och omfattar den försålda de— len endast ett fåtal tomter avsedda att bebyggas med bostadshus, får ingångsvärdet på fastighetsdelen utan särskild utredning beräknas till 1 kr./mz, dock ej till högre belopp än köpeskillingen.

Vissa begränsningar i reglerna gäller för de fall

delägare i fåmansföretag avyttrar fastighet till fö—

retaget.

Beskattning av samfälligheter

Särskilda regler gäller för inkomst— och förmögen—

hetsbeskattning av samfälligheter.

Enligt 53 5 1 mom. f) KL är samfällighet skattskyl— dig, om den utgör juridisk person som har bildats

för att förvalta sådan samfällighet som har taxerats som särskild taxeringsenhet som avser marksamfällig—

het eller regleringssamfällighet.

Annan samfällighets intäkter och kostnader fördelas mellan de delägande fastigheterna. För schablonbe— skattade villor innebär detta att fastighetens andel av samfällighetens taxeringsvärde inräknas i under— laget för intäktsberäkningen i de fall där samfällig— heten utgör särskild taxeringsenhet (41 a 5 och

punkt 1 av anvisningarna till 41 a 5 KL).

Fördelning av inkomst mellan kommuner

Fördelningen av inkomster mellan olika kommuner kan också påverkas av uppgifter från fastighetstaxering— en. Enligt 56 5 KL gäller att, om fastigheter inom olika kommuner är att anse som en förvärvskälla, in— komsten av jordbruksfastighet och annan fastighet skall fördelas mellan kommunerna efter vad som kan anses ha influtit i varje kommun. Kan detta inte ut— redas skall fördelningen ske med hänsyn till brutto— intäkten i varje kommun eller till förhållandet mel—

lan fastigheternas taxeringsvärden.

Inkomst av rörelse, som avser att med ledningar till— handahålla vatten eller gas, skall fördelas mellan

kommuner där huvudkontoret finns, där vatten- eller

gasverket har varit beläget och där förbrukningen

har ägt rum. Om det i ett företag finns flera vatten— eller gasverk eller delar av sådant verk, som är be— lägna inom olika kommuner, skall den inkomst som be— löper på dessa anläggningar fördelas mellan kommu— nerna i förhållande till anläggningarnas taxerings— värden. Skulle en sådan andel överskjuta 10 % av ver— kets eller verkens taxeringsvärde skall den överskju— tande delen läggas till den andel som belöper på dis— tributionen (punkt 2 av anvisningarna till 58 5 KL).

Inkomst av rörelse, som avser produktion och tillhan— dahållande av elektrisk kraft, fördelas mellan de kommuner där huvudkontor finns, där närdistribution har bedrivits och där kraftproduktion har ägt rum. Kraftproduktion anses ha ägt rum vid kraftverk med tillhörande anläggningar och regleringsdammar. Har kraftproduktion ägt rum i flera kommuner fördelas inkomsten mellan dessa i förhållande till taxerings— värdet på produktionsanläggningarna (punkt 2 a av

anvisningarna till 58 5 KL).

Förmögenhetsbeskattning

Vid förmögenhetsbeskattningen enligt 4 5 lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt skall fastighet som taxeras vid fastighetstaxeringen och då bedöms vara skattepliktig tas upp som tillgång. Skatteplik- tig fastighet tas upp till taxeringsvärdet vid be— skattningsårets utgång. Var sådant värde inte åsatt då, eller skall ny taxering göras av fastigheten,

tas fastigheten upp till det taxeringsvärde som blir åsatt för taxeringsåret.

Annan beskattning

Även för annan beskattning än den direkta har upp—

gifter från fastighetstaxeringen betydelse. Enligt

22 5 lagen (l94l:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall näst föregående års taxeringsvärde gälla som värde på fast egendom. Har fastigheten undergått för— ändring eller finns ej taxeringsvärde skall egendo— mens värde uppskattas enligt de grunder som gäller för taxering av fastighet. Enligt 8 5 1 mom. stäm— pelskattelagen (l964z308) skall stämpelskatten be— räknas efter taxeringsvärdet året före det år då lagfart söks, om inte köpeskillingen är högre. Vida— re gäller enligt 1 5 lagen (1946:324) om skogsvårds- avgift att sådan avgift utgår med 0,9 o/oo av skog—

bruksvärdet.

Annan lagstiftning än skattelag

Kapitalplacerings— och fonderingsregler

Taxeringsvärdets storlek har betydelse för vissa placerings— och fonderingsregler. Enligt 2 5 kun— görelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. får utlåning av omyndigs medel utan överför- myndares tillstånd ske endast mot säkerhet av pant- rätt i fast egendom inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärde. Avser inteckning annan fastighet än jordbruksfastighet får dock utlåning ske endast om fastigheten är belägen inom stadsplan eller byggnads— plan och om det på fastigheten finns byggnad som huvudsakligen innehåller bostadslägenheter för ut— hyrning samt inteckningen ligger inom det belopp,

för vilket byggnaden är brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller utländsk försäkringsanstalt, som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. Om inteckning avser flera fastigheter gemen— samt och någon av dessa är taxerad som jordbruks— fastighet får hänsyn tas endast till det värde som

har åsatts jordbruksfastigheten.

I 24 5 lagen (1972:262) om understödsföreningar finns

en kapitalplaceringsbestämmelse som innebär bl.a. att som säkerhet godtas inteckning inom viss del av senast fastställda taxeringsvärde - fyra femtedelar för jordbruks—, bostads—, kontors— eller affärs-

fastighet och två tredjedelar för annan fastighet.

Fonderingsregler som anknvter till taxeringsvärdet finns i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. I denna stadgas bl.a. att ett belopp motsvarande för— säkringsfonden för livförsäkringar vid varje tidpunkt skall vara redovisat i vissa angivna slag av värdehandlingar, bl.a. skuldförbindelser för vilka försäkringsbolaget har säkerhet genom inteckning.

När det gäller jordbruks—, bostads-, kontors— eller affärsfastighet skall inteckningen ligga inom fyra femtedelar och i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde. Beträffande tomträtt, till vilken hör byggnad sontäravsedd för bostads—, konLors— eller affärsändamål, skall inteck— ningen ligga inom fyra femtedelar och iannan tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxerings— värde, med den ytterligare begränSning som försäk— ringsinspektionen föreskriver med hänsyntilltomL—

rättsvärdets innehåll eller annan omständighet.

Enligt 57 5 lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäk— ring skall erkänd arbetslöshetskassa som fond avsätta vissa tillgångar. Fondens tillgångar skall redovisas i angivna former. Bl.a. godtas att högst en femtedel av tillgångarna placeras i skuldförbindelser med säkerhet i inteckning i annan fastighet än industri— fastighet elleri_tomträtt inom tre fjärdedelar av senast fastställda taxeringsvärde. I taxeringsvärdet på jordbruksfastighet får värdet på växande skog inte

medräknas.

Enligt 9 5 reglementet (1961:265) angående förvalt—

ningen av riksförsäkringsverkets fonder och 2 5 regle—

mentet (1962:401) angående förvaltningen av de all- männa försäkringskassornas fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen får fondmedel placeras i bl.a. skuldförbindelser, för vilka fond

äger säkerhet genom inteckning, såvitt gäller riks— försäkringsverkets fonder 1 fast egendom eller tomt— rätt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och såvitt gäller försäkringskassornas fonder i annan fastighet än industrifastighet inom

två tredjedelar av taxeringsvärdet.

Taxeringsvärde som fördelningsgrund

Taxeringsvärdets storlek kan i olika sammanhang ha betydelse som fördelningsgrund. Enligt 76 5 lagen (1939:608) om enskilda vägar skall fastigheter som ingår i vägförening som huvudregel bidra till före— ningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. I princip samma lösning föreslås av 1969 års vägutredning i betänk- andet (SOU 1977:12) Kommunal och enskild väghållning. Enligt 6 kap. 10 5 JB (1970:994) ansvarar gemensamt intecknade fastigheter för inteckning i förhållande till fastigheternas värde. Som fastighets värde gäller taxeringsvärdet för året innan inteckningen söktes. Om fastigheten inte hade något taxeringsvärde då, skall det taxeringsvärde gälla som först fast— ställs därefter. Samma ansvarsfördelning gäller i huvudsak om fastighet delas (6 kap. 11 5).

Beskattningsnatur m.m.

Fastighets beskattningsnatur har som nämnts avgörande betydelse vid inkomstbeskattningen. Beskattnings- naturen spelar också stor roll vid tillämpningen av jordförvärvslagen (19651290). Enligt 1 5 denna lag

får fastighet, som är taxerad som jordbruksfastighet,

utom med vissa undantag inte förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Den nya lagstiftning, som träder

i kraft den 1 juli 1979, innebär inte någon ändring

i detta hänseende. Vidare får man enligt 1 5 lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m. inte utan tillstånd av hyresnämnd förvärva fastighet, som är taxerad som annan fastighet och som har betecknats som hyresfastighet. Jordhävdslagen (1969z698) är. inte tillämplig på mark som ingår i fastighet,

vilken är taxeradsonlannan fastighet. Inkomst av jordbruksfastighet men inte av annan fastighet är enligt 11 kap. 3 5 lagen (1962:381) om allmän för—

säkring pensionsgrundande i fråga om tilläggspension.

I lagen (1952:166) om häradsallmänningar anknyter 8 5 till fastighets beskattningsnatur. I lagrummet sägs att om rätt till delaktighet i häradsallmänning är förenad med fastighet som inte är taxerad som jord— bruksfastighet får länsstyrelsen under vissa förut— sättningar förordna att rätten till delaktighet skall

avlösas mot ersättning i pengar.

Enligt 3 5 första stycket 1 förköpslagen (1967:868) får förköpsrätt ej utövas om försäljningen endast avser fastighet, som har en ägovidd understigande 3 000 m2 och är bebyggd med friliggande småhus eller rad— eller kedjehus, om huset är inrättat till permanent bostad eller bostad för fritidsändamål för högst två familjer.

Frågan huruvida förköpsrätt får utövas med hänsyn till fastighets användningssätt bedöms enligt 4 5 förköpskungörelsen (1967:873) av inskrivningsmyndig— heten på grundval av bevis om fastighetens typkod året närmast före det år då lagfarten söks, om

annan utredning ej förebringas.

Anläggningstillgång enligt bokföringslagen (1976:125)

får i vissa fall tas upp till högre värde än i närmast föregående balansräkning. Fast egendom, som åsätts taxeringsvärde, får dock inte skrivas upp över

taxeringsvärdet.

2.2.3 Skatte— och planeringsunderlag m.m.

Garantibeskattningen

De grundläggande reglerna för garantibeskattningen i 45 och 47 55 KL har presenterats under föregående punkt. Garantibeskattningens innebörd är i princip att varje kommun skall garanteras att minst 2 % av taxeringsvärdet av varje skattepliktig fastighet, som är belägen i kommunen, skall inkomstbeskattas

där.

För kommunerna är garantibeskattningen en merinkomst endast om den är effektiv. Det är fallet om procent- avdraget inte kan eller endast delvis kan utnyttjas samt garantibeloppet helt eller delvis kvarstår trots grundavdrag eller skattereduktion. Garantibeskatt-' ningens effektivitet har undersökts bl.a. av 1957 års fastighetsskattesakkunniga (SOU 1960:4). Fastighets— taxeringsutredningen har också behandlat denna

fråga och därvid i viss mån utgått från det resultat i fråga om effektivitetsgraden som fastighetsskatte— sakkunniga har redovisat. Fastighetstaxeringsutred— ningen grundade därför sina beräkningar på en effektivitetsgrad av 20 % för jordbruks— och industri— fastigheter, 75 % för villor och fritidshus samt hyres— och affärsfastigheter och 100 % för exploate—

ringsfastigheter.

Fastighetstaxeringsutredningen beräknade de effektiva garantibeloppen på 1972 års taxeringsvärden på sätt

som framgår av tabell 2.5.

Tabell 2.5-Effektiva garantibelopp m.m. på grundval av 1972 års taxeringsvärden

___—___—

Taxerings— Garanti— Effekti— Effektiva värde belopp vitets— garantibelopp miljarder kr. milj. kr. grad milj. kr.

% % Jordbruk 33,2 664 20 132,8 Vlläååäghus 86,5 1 730 75 1 297,5 Hyrägåäeiäars" 102,3 2 046 75 1 534,5 Indäåttäfasug' 57,7 1 154 20 230,8 Måäääää; 2,8 56 100 56,0

____________________________________________ Sunna 282,5 5 650 3 251,6 ___________________________________________________________

Med de effektiva garantibelopp som har angetts i tabell 5 och en genomsnittlig kommunal utdebitering av 25 kr. angav fastighetstaxeringsutredningen kommunernas årliga inkomster av garantibeskattningen till 813 milj. kr. Med i princip samma förutsättning- ar och med hänsyn till stegringen av fastighets— prisernaansåg fastighetstaxeringsutredningen att skatten på de effektiva garantibeloppen på grundval av 1975 års taxeringsvärden skulle uppgå till omkring 900 milj. kr.

Utfallet av 1975 års allmänna fastighetstaxering enligt samma beräkningsgrunder som i tabell 2.5

framgår av tabell 2.6.

Tabell 2.6.Effektiva garantibelopp m.m. på grundval av 1975 års taxeringsvärden

Taxerings— Garanti— Effekti— Effektiva värde belopp vitets— garantibelopp miljarder kr. milj. kr. grad milj. kr. Jordbruk 48,8 976 20 195,2 Villor och fritidshus 143,0 2 860 75 2 145,0 Hyres— och affärs— fastigheter 106,6 2 132 75 1 599,0 Industrifastig- heter m.m. 88,5 1 770 20 354,0 Exploaterings— fastigheter 1,8 36 100 36,0 Summa 388,7 7 774 4 329,2

Kommunernas inkomster av garantibeskattningen har med ett utfall om4 329,2 milj. kr. effektiva garantibelopp och en genomsnittlig utdebitering av 25 kr. blivit 1082,3mi1j. kr. Med en genomsnittlig utdebitering av 30 kr. har kommunernas inkomster uppgått till 1 298 milj. kr.

Kommittén har inhämtat siffror om effektivitetsgraden från riksrevisionsverket. Verket har gjort beräkningar av effektivitetsgraden vid 1978 års inkomsttaxering

för villor och fritidshus, jordbruksfastigheter och

hyresfastigheter ägda av fysiska personer. Den genom— snittliga effektivitetsgraden för villor och fritids— hus har beräknats till 74,4 %. Effektivitetsgraden

för jordbruksfastigheter har beräknats till 18,7 % och för hyresfastigheter till 45,5 %. För industrifastig— heter och exploateringsfastigheter har uppgifter inte

kunnat lämnas.

Riksrevisionsverkets beräkningar gäller endast

fastigheter som ägs av fysiska personer, medan fastighetstaxeringsutredningen tog med alla ägar— kategorier i sin beräkning. Vidare begränsar sig -riksrevisionsverkets beräkningar beträffande hyres" fastigheter till sådana som ingår i förvärvskällan

annan fastighet.

Resultatet av de båda beräkningarna överensstämmer nästan exakt beträffande villor och fritidshus samt

jordbruksfastigheter.

Kommitténs förslag om klassificering av byggnader skiljer sig i vissa delar från gällande ordning för klassificering. I stort överensstämmer dock för— slaget med gällande ordning. Kommittén har därför valt att grundasixxprognos beträffande garantibeskatt— ningen efter år 1981 på samma gruppering av fastig- hetstyper som i fastighetstaxeringsutredningens prognos. Beträffande effektivitetsgraden utgår kommittén från riksrevisionsverkets siffror för villor och fritidshus samt jordbruks— och hyres— fastigheter. För industrifastigheter m.m. och exploateringsfastigheter utgår kommittén från samma effektivitetsgrad som fastighetstaxeringsutredningen, dvs. 20 % resp. 100 %.

I fråga om övriga förutsättningar för prognosen utgår kommittén från en fördubbling av 1975 års taxeringsvärden och en genomsnittlig utdebitering av 30 kr.

Under angivna förutsättningar skulle det effektiva garantibeloppet uppgå till 7 340 milj. kr. och

kommunernas inkomst till ca 2 202 milj. kr.

Planeringsunderlag

Värden och andra uppgifter som framkommer vid fastighetstaxeringen har betydelse för olika

planeringsändamål och samhällspolitiska överväganden. Som framgår främst av kap.22 är avsikten att i möjlig mån integrera fastighetstaxeringen och folk— och bostadsräkningen. Samarbete och samordning

med andra officiella fastighetsregister eftersträvas.

Det allmänna har för olika planeringsändamål använd— ning av uppgifter från fastighetstaxeringen om värden, ägarkategorier, fastighetstyper, arealer, bebyggelse— förhållanden m.m. De kan också tjäna som underlag vid bedömning av fastighetsmarknad och fastighetsstruktur. Samma nytta av uppgifterna kan enskilda personer, det privata näringslivet och institutioner ha vid sin planering. För banker och andra kreditgivare gäller t.ex. att taxeringsvärdena ofta får betydelse t.ex. vid fastighetsbelåning och obligationsupplåning även om det inte finns särskilda föreskrifter om att kredit och belåning är beroende av taxeringsvärdenas storlek. För energistatistik och energiplanering skulkzuppgifter som inhämtas vid fastighetstaxe—

ringen kunna komma till användning. 2.2.4 Allmänna synpunkter och riktlinjer

Fastighetstaxeringens betydelse som grund för lag" stiftning inom olika områden har beskrivits tidigare i detta kapitel. Detsamma gäller i fråga om fastig— hetstaxeringens inverkan på samhällsekonomi och

planering.

Under särskilt den senaste tioårsperioden har ett reformarbete bedrivits inom fastighetstaxeringens område. Motivet har varit att de värden och uppgifter som tas fram vid taxeringen bättre skall kunna fylla de kvalitetsmässiga krav som måste ställas, för att de skall kunna tjäna bl.a. de olika ändamål som har

angetts.

Genom det bedrivna arbetet har taxeringens kvalitet förbättrats avsevärt. Detta har främst berott på att ett bättre regelsystem har införts med bl.a. moderniserade värderingsmetoder och att bättre

kvalificerad personal har utfört taxeringsarbetet.

Enligt direktiven till kommittén skall kommittén undersöka ett antal kvarstående problemområden inom fastighetstaxeringen. Kommittén kommer att behandla flertalet av dessa i det nu föreliggande betänkandet,

medan några får anstå till kommande delbetänkande.

De frågor som kqmnittén tar upp nu har en omedelbar betydelse för att 1981 års allmänna fastighets— taxering skall kunna genomföras så att resultatet blir av tillfredsställande kvalitet. En förutsättning för detta är den författningstekniska revision av regelkomplexet för fastighetstaxeringen som förut— skickades i förarbetena inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. En sådan revision är också nöd— vändig med hänsyn till innehållet i nya RF. Inom ramen för revisionen bör en bättre systematik åstad— kommas, som kan medverka till ett kvalitativt bättre resultat av taxeringen. I samma syfte föreslår kommittén förändringar av organisationen, särskilt beträffande förberedelsearbetet vid taxeringen och

av vissa värderingsmetoder. Även förslag till en modernisering av de nu ålderdomliga reglerna om skatteplikt för fastighet redovisas i detta betänk—

ande.

I enlighet med statsmakternas intentioner (se bl.a. prop. l975:5 s.39,CU l,rskr 13) har kommittén tillsam— mans med FoB—utredningen arbetat fram en viss integre— ring av uppgifterna till fastighetstaxeringen och folk— och bostadsräkningen. Regeringen har i prop. 1978/79: 128 lagt fram förslag om en ny folk— och bostads—

räkning år 1980, som förutsätter en samordning i detta

hänseende. Kommitténs överväganden härom redovisas

i detta betänkande.

En effekt av förbättrad fastighetstaxering, som är

av intresse från samhällsekonomisk och planerings— teknisk synpunkt, är att de uppgifter som registreras om byggnadsbeståndet blir så fullständiga och omfat— tande att man kan tala om att ett byggnadsregister kommer att ingå i fastighetstaxeringsregistret. Mot- svarande uppgifter finns inte inom andra allmänna register. Uppgifterna från fastighetstaxeringen bör

kunna användas i samhällsplaneringen.

I detta betänkande tas inte upp en del av de formella reglerna vid alhnän fastighetstaxering, bl.a. besvärs— reglerna. Dessa avser kommittén att behandla i ett delbetänkande, som beräknas bli framlagt i slutet av år 1979.

Värderingen av industrifastigheterna har i det tidigare översynsarbetet inte behandlats lika ingående som värderingen av andra fastighetstyper. Kommittén inriktar därför sin värderingsöversyn mot dessa fastigheter, av vilka vattenfallsfastigheterna specialundersöks i detta betänkande i enlighet bl.a. med uttalande i SkU l974:35. Beträffande dessa fastig— heter föreslår kommittén att de värderas med hjälp

av riktvärden och andra bestämda riktlinjer. I det fortsatta utredningsarbetet kommer kommittén att undersöka om det finns förutsättningar att värdera även andra industribyggnader efter samma eller lik— nande principer. övervägande och förslag i detta av— seende kommer att läggas fram i delbetänkandet i slutet av år 1979.

Kommittén har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att se över småhusbeskattningen. Enligt direktiven bör

denna beskattning inte skärpas genom höjda taxe— ringsvärden till följd av prisstegringar på fastig— heter, så att allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser uppkommer. överväganden i denna fråga avser kommittén att redovisa i delbetänkande under första halvåret 1980, då prisutvecklingen för småhus har kunnat överblickas. Det bör erinras om att de fastighetstaxeringsvärden som beslutas vid 1981 års allmänna fastighetstaxering tillämpas vid inkomst— taxeringen först år 1982. I ett senare delbetänkande avser kommittén att ta upp frågan huruvida regler om en s.k. rullande taxering bör införas. Med rullande taxering avses en gradvis anpassning bl.a. av fastighetstaxering och inkomst—ochförmögenhets— beskattning till förändringar av priser på fastig— hetsmarknaden. I samband därmed kommer kommittén

att se över de regleri,KL, TL och TK som rör särskild fastighetstaxering efter år 1981. Dessa regler bör ingå i samma regelkomplex som reglerna

om allmän fastighetstaxering. Vidare avser kommit— tén att överväga i vad mån ändringar behöver göras

i andra författningar, främst rörande inkomst— och förmögenhetsbeskattningen, p.g.a. att nya regler om fastighetstaxering kommer att införas.

3 NY FASTIGHETSTAXERINGSLAG

3.1 Tidigare överväganden

Frågan om en lagteknisk översyn av regelkomplexet berördes vid den översyn av fastighetstaxerings— reglerna som gjordes inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. I direktiven till fastighets— taxeringsutredningen uttalades bl.a. att utredningen borde överväga om det var lämpligt att sammanföra de bestämmelser om fastighetstaxering som fanns i

skilda författningar till ett Eörfattningskomplex.

Fastighetstaxeringsutredningen fann (SOU 1973:4

s. 103 f.) att det förelåg vägande skäl för en teknisk omarbetning av regelkomplexet, så att det i största möjliga utsträckning gjordes fristående från övriga skatte— och taxeringsregler. En sådan om— arbetning borde dock enligt utredningens mening

inte endast avse att till ett författningskomplex sammanföra de bestämmelser om fastighetstaxering som fanns i skilda författningar. Ett urval borde göras avseende vilka av de gällande reglerna som borde ingå i författningskomplexet för fastighetstaxe— ringen — bestående av en eller flera författningar — och vilka som borde hänföras till RSV:s anvisnings—

område.

På grund av tidsbrist fann sig emellertid utred— ningen inte hinna utarbeta ett sådant fullständigt förslag till ett nytt författnings— och anvisnings— komplex för fastighetstaxeringen, som utredningen hade förordat. Utredningen fann det därför lämpligast

att avge sina förslag inom den författningsram som då gällde för fastighetstaxeringen.

För en kommande teknisk omarbetning av regel— och anvisningskomplexet angav utredningen på s. 104 emellertid några riktlinjer:

Enligt utredningens mening borde i Kl. och TF endast kvarstå ett mindre antal bestämmelser cm fastighetstaxering. I dessa be— stänmelser skulle anges vissa huvudregler för denna taxering, medan hänvisning i övrigt skedde till bestämmelserna i en fastighetstaxeringsinsmiktion.

I en sådan instruktion, antagen av Kungl. Maj:t och riksdagen, borde i princip innehållet i återstoden av de av utredningen föreslagna paragraferna i andra kapitlet i KL tas in liksan huvudparten av tredje och fjärde avdelningarna i TF. Vidare borde i fastighetstaxeringsinstruktionen tas in den del av anvisningarna till 5—13 55 KL, Ska, RN:s och RSV:s anvis— ningar liksom andra tidigare nämrda författningar och anvis— ningar som avser generella värderirgsgrurder och andra allmänna taxeringsgrunier.

Återstoden av regel— och anvisningskomplexet bör fördelas på en av Kungl. Maj:t utfärdad fastighetstaxeringskungörelse och på centrala och lokala anvisningar. Kungörelsen bör innehålla bl.a. föreskrifter cm myndigheters åligganden m.m. av det slag, scm nu ingår i TK, samt återståerde del av Ska och anvisningarna till 5—13 55 KL i den mån dessa stadganden på grund av sitt innehåll inte anses kunna regleras gencm anvisningar från RSV.

Den förehållandevis anfattande del av central reglering san därutöver erfordras för fastighetstaxeringen bör enligt utredningens mening såsen närmare framgår av den fortsatta framställningen — överlåtas på RSV att ombesörja gencm anvisningar.

Även departementschefen (prop. 1973:162 5. 349) fann en systematisk ordning av författningskomplexet vara påkallad. En sådan omfattande reform borde dock enligt departementschefens mening inte läggas fram utan under— lag och sedvanlig remissbehandling. Frågan borde där— för anstå till nästa allmänna fastighetstaxering.

Enligt direktiven till kommittén har kommittén att göra en författningsmässig och lagteknisk översyn av fastighetstaxeringsreglerna. I direktiven anförs i

detta avseende bl.a. följande.

Även författningsmässigt behövs en översyn av fastighets— taxeringsonmådet. En genomgående linje vid 1973 års reform av fastighetstaxeringen var att i konnmnalskattelagen (1928z370), KL, endast ta in grundläggande värderingsregler under det att detaljregleringen lämnades åt riksskatteverket (RSV).

Den nya regeringsförmen, »som-började tillämpas den 1 januari 1975, lämnar inte samma möjligheter som den gamla regerings— fornen att delegera rätten att utfärda föreskrifter till nyndighet. Vilka följder detta får för förfarandet vid kommande fastighetstaxering måste därför undersökas. En genongång av hela regelkomplexet bör göras.

Regler om fastighetstaxeringen finns i dag i flera olika författningar. Detta gör cnmådet svåröverskådligt. I prop. 1973:162 uttalade jag mig i princip för att man borde samla alla föreskrifterna an sådan taxering i en särskild lag nen jag ansåg det inte lämpligt att utan föregående utredning lägga fram förslag till en sådan lag. Jag förutskickade emellertid att frågan skulle tas upp på nytt inför 1980 års allmänna fastighetstaxering.

Av vad jag nu har sagt framgår att det är nödvändigt med en lagteknisk översyn av fastighetstaxeringsreglerna till 1980 års allmänna fastighetstaxering. En sådan behövs också för att få till stånd en systematisk ordning av författningsområdet.

3.2 Synpunkter och förslag

3.2.1 Behov av en ny lag

Den lagtekniska översynen av fastighetstaxerings— reglerna innefattar dels en genomgång av regel— komplexet med hänsyn till de nämnda bestämmelserna

i RF, dels en översyn av reglerna i syfte att samla föreskrifter om fastighetstaxering i en särskild lag kompletterad med de verkställighetsföreskrifter som

behövs.

I detta avsnitt behandlas huvudsakligen de frågor som har samband med sammanställningen av reglerna till en särskild fastighetstaxeringslag. De frågor som aktualiseras i anledning av föreskrifterna i RF berörs endast i den mån de inverkar på utformningen av en fastighetstaxeringslag. Frågor med anknytning till

146 Ny fastighetstaxeringslag SOU l979:32 RF kommer även att beröras senare.

Gällande fastighetstaxeringsregler är omfattande och fördelade på ett flertal olika författningar, anvis— ningar m.m. En successiv reformering har medfört att man numera med undantag för vissa kvarstående frågor — har ett komplex av regler som i stort sett ger en effektiv och rättvis fastighetstaxering. Reformarbetet har dock huvudsakligen avsett att för varje tillfälle lösa vissa speciella materiella och processuella frågor och således endast i viss ut— sträckning omfattat en mer övergripande författnings-

mässig översyn av hela regelkomplexet.

En förenklig och systematisering av reglerna genom— fördes visserligen genom 1973 års reformarbete, men den genomgripande författningstekniska omarbetning av regelkomplexet som fastighetstaxeringsutredninqen för— ordade fick anstå på grund av tidsbrist.

En genomgående linje vid reformeringen inför 1975 års allmänna fastighetstaxering var att endast huvud— principerna för värderingen borde finnas i de för— fattningar som antas av riksdagen. Däri borde därför endast lämnas korta beskrivningar av värderingsgrund, värderingsmetoder, delvärden och ett fåtal andra speciella värderingsregler. Den detaljreglering som

behövdes borde ske i anvisningar meddelade av RSV.

Trots de författningsändringar som genomfördes till 1975 års taxering kvarstår ändå i viss utsträckning en bristande systematik i komplexet. Detta innebär bl.a. att regler av samma valör ingår i regelsam— lingar av olika dignitet. Området framstår därför som svåröverskådligt. Det föreligger därför ett uttalat behov av att systematiskt ordna gällande fastighets-

taxeringsregler. Regler av samma valör och med ett

inbördes sammanhang bör sammanföras till ett gemensamt författningskomplex eller annan regel—

samling.

Omfattningen av regelkomplexet berördes inte vid 1975 års reform. Även om de materiella värderingsreglerna i KL och Ska då förkortades avsevärt, överlämnades i stället detaljregleringen i motsvarande mån till RSV. En nedskärning av fastighetstaxeringsreglernas omfång eller minskning av deras detaljeringsgrad torde inte heller vara möjlig att genomföra med hänsyn till den mångfald av problem som behandlas vid fastighets— taxeringen och till den speciella karaktär reglerna

i många fall har. Därför krävs t.ex. beträffande de värderingstekniska frågorna, som utgör ett väsentligt inslag i fastighetstaxeringsreglerna, detaljerade kompletterande bestämmelser för att uppnå en enhetlig

tillämpning av mer allmänt hållna värderingsregler.

Omfattningen av fastighetstaxeringsreglerna torde omöjliggöra en reformering och systematisering inom ramen för gällande lagstiftning, i vart fall vad gäller de materiella reglerna. Då dessutom dessa regler i många avseenden framstår som i stort sett fristående i förhållande till övriga regler i KL talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att de materiella reglerna i KL bryts ut och samman— förs med andra materiella regler till en särskild

regelsamling.

En sådan regelsamling bör, med hänsyn till den skiftande valör reglerna har, omfatta två eller flera författningar eller andra regelsamlingar av olika dignitet. En lämplig uppdelning är enligt kommitténs mening att ta in de grundläggande materiella före— skrifterna i en fastighetstaxeringslag, som komplet- teras med verkställighetsföreskrifter och anvisningar.

I huvudsak behöver då i KL kvarstå endast ett

stadgande om att fastighetstaxering sker i den

ordning som särskilt föreskrivs.

De processuella och administrativa fastighetstaxe— ringsreglerna skulle i och för sig kunna bibehållas inom gällande TL och TK. Ett motiv för detta är fastighetstaxeringsreglernas samband med övriga regler i TL och TK. De nya föreskrifterna rörande organisation, förfarande m.m. bör också så långt möjligt anpassas till de nya föreskrifterna om taxeringsorganisationen i första instans som har trätt i kraft den 1 januari 1979 (SFS l978:316).

Vidare sker i nuvarande avsnitt i TL och TK om fastighetstaxering relativt ofta en direkt hänvis— ning till motsvarande regler beträffande inkomst— taxeringen (se t.ex. beträffande allmän fastighets— taxering 133 5 2 mom., 137 5, 142 5, 147 5, 151 5, 158 5, 167 5 4 mom., 168 5, 169 5, 170 5 och 172 5 TL samt 61 5 2 mom., 64 5, 77 5 1—3 mom. och 79 5 TK).

Även om vissa skäl talar för att de processuella och administrativa reglerna kvarstår inom TL och TK är dock enligt kommitténs mening fördelarna med att ha samtliga fastighetstaxeringsregler samlade, såväl ma— teriella som formella,så stora att en fastighets- taxeringslag bör omfatta även de formella reglerna. Ett skäl för detta är också att gränsdragningen mellan de olika regeltyperna ibland kan vara

flytande.

I en fastighetstaxeringslag bör enligt kommittén inarbetas även de regler som i dag finns i Ska och i viss utsträckning även sådana regler om fastig—

hetstaxering som nu finns i andra författningar.

Kommittén föreslår alltså att reglerna på fastighets— taxeringsområdet sammanförs till en fastighetstaxe— ringslag med den närmare utformning som anges i det

följande.

3.2.2 Uppbyggnaden av en ny lag

Mot bakgrund av vad som har anförts under punkt 3.2.1 bör enligt kommitténs mening alla regler om fastigm hetstaxering samlas i dels en fastighetstaxeringslag, FTL, beslutad av riksdagen, dels en fastighets— taxeringsförordning, FTF, innehållande av regeringen utfärdade verkställighetsföreskrifter och dels föreskrifter som RSV har bemyndigats meddela liksom

anvisningar utfärdade av RSV.

Ur KL, TL och TK bör främst brytas ut de regler som direkt handlar om fastighetstaxering, nämligen i huvudsak 4—13 55 KL, 131-200 55 TL och 61—100 55 TK.

Utöver de regler som direkt handlar om fastighets— taxering finns i KL, TL och TK regler med generell giltighet för såväl inkomst— som fastighetstaxe- ringen, bl.a. vissa definitionsfrågor. I 1—3 55 KL finns exempelvis allmänna stadganden om bl.a. vad som avses med kommunalskatt och hur sådan beräknas m.m. samt vad som förstås med taxeringsår och beskatt—

ningsår.

De inledande stadgandena i 1—3 55 TL innehåller bestämmelser om bl.a. lagens Lillämpningsområde och vikten av att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Vidare finns bestämmelser om vad som förstås med allmän och särskild fastighetstaxering, årlig taxering, skattechef, taxeringsintendent m.m. 1—2 55 TK tar upp bl.a. föreskrifter om vad som

skall iakttas vid första sammanträdet med fastighets—

taxeringsnämnd. De flesta bestämmelser av denna art

bör ingå i regelkomplexet rörande fastighetstaxe— ring. Flertalet av dessa regler har anknytning till såväl de materiella som de processuella reglerna

och bör därför enligt kommitténs mening samlas i ett första inledande kapitel i den författning där

varje regel med hänsyn till sin valör hör hemma.

FTL bör enligt kommitténs mening vara indelad i kapitel med paragrafer i löpande följd inom varje kapitel. Ett system med löpande paragrafnumrering genom hela lagen har tidigare visserligen varit regel inom skatterättens område men håller nu på att överges. Systemet med löpande paragrafnumrering har vållat problem vid lagändringar, särskilt vid infö—

rande av nya bestämmelser. 3.2.3 Lagens omfattning

De föreskrifter som bör ingå i FTL och därför beslutas av riksdagen bör vara av mer grundläggande och principell karaktär men ändå så detaljerade att de verkställighetsföreskrifter san avses komplettera lagen inte kommer att tillföra regleringen något nytt. Nya RF lämnar inte möjligheter för riksdagen att delegera rätten att utfärda föreskrifter direkt till myndighet under regeringen. Inom riksdagens s.k. obligatoriska lagområde, dit bl.a. skattereglerna hör, är en delegering över huvud taget inte tillåten. Riksdagen kan enligt nya RF inte besluta om allmänt hållna lagregler som sedan fylls ut med verkställig—

hetsföreskrifter som regeringen kan utfärda.

Vad som kan anses falla under begreppet verkställig— hetsföreskrifter framgår av departementschefens uttalande i prop. l973:90 s. 211.

Med föreskrifter cnxverkställighet av lag bör enligt min mening i första hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent aininistrativ karaktär. I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkonligt att tillåta, att regeringen med

stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende "fyller ut" en lag, även on lagen i och för sig skulle befinna sig inan det obligatoriska lag— onrådet. En förutsättning för att regeringen skall få göra detta måste enellertid vara, att den lagbestännelse son skall konpletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genen den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens fonn får således inte beslutas on något son kan upplevas scnlett nytt åliggande för enskiida eller on något som kan betraktas son ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskiidas personliga eller ekononiska förhållanden.

De framförda synpunkterna bör enligt kommitténs mening leda till att de nuvarande reglerna i 4—13 55 KL tas in i FTL med i flertalet hänseende oförändrat sakinnehåll. I FTL bör också ingå den del av anvis— ningarna till 5—l3 55 KL som avser allmänna grunder för taxering och värdering. Av övriga delar av anvis— ningarna, dvs. de som avser mer detaljerade och exemplifierande föreskrifter, bör en del helt utgå ur regelkomplexet till följd av de ändringar som kommittén kommer att föreslå, medan återstoden bör fördelas mellan FTF samt föreskrifter och anvisningar

av RSV, länsstyrelserna eller skattecheferna.

FTL har grupperats i tre avdelningar. Första avdel— ningen har disponerats så att i 1-4 kap. behandlas inledande bestämmelser för fastighetstaxeringen,

grundläggande föreskrifter och begreppsdefinitioner.

I andra avdelningen, som omfattar 5—15 kap., lämnas allmänna föreskrifter om värderingen och särskilda föreskrifter om värderingen av olika typer av värde—

ringsenheter främst med utgångspunkt i riktvärden.

I tredje avdelningen kommer de processuella och administrativa reglerna för allmän och särskild fas—

tighetstaxering att behandlas.

3.2.4 Allmänt om de enskilda kapitlen

Framställningen i detta avsnitt avser att behandla

den formella och systematiska utformningen av FTL.

Det första kapitlet föreslås innehålla definitioner och bestämmelser av allmän och gemensam karaktär, som delvis har flyttats över från KL och TL. I 2 kap. föreslår kommittén att bestämmelser tas in om indel— ning av byggnader och mark och grunderna härför. Reg— lerna motsvaras med vissa modifikationer av RSV:s nuvarande anvisningar rörande klassificering av

byggnader och mark.

3 kap., som i gällande rätt motsvaras av 5 5 KL jämte anvisningar, innehåller bestämmelser on skatteplikt.

En genomgripande lagteknisk ändring av regleringen av skatteplikten samt vissa ändringar i sakligt hänseende föreslås.

4 kap. handlar om bildande av taxeringsenheter och om beskattningsnatur och motsvaras i gällande lag— stiftning av 7 5 och 8 5 l—2 mom. KL med anvisningar. I dessa frågor åsyftas inte några större sakliga ändringar jämfört med nuvarande förhållanden men liksom i fråga om skattepliktsreglerna föreslås att även bestämmelserna i 4 kap. i viss mån får en annan

systematisk utformning.

Det föreslagna 5 kap. motsvarar i stort sett 9—10 55 KL med anvisningar. Kapitlet innehåller allmänna regler om bestämmande av taxeringsvärde samt regler om delvärden. Den föreslagna lagtexten om delvärdena har på grund av vissa sakliga ändringar, såsom

slopande av vissa delvärden, kortats ner avsevärt.

6 kap. innehåller regler om indelning i värderings—

enheter, dvs. vad som skall värderas för sig.

Bestämmelser med motsvarande innehåll finns för när—

varande i RSV:s anvisningar.

7 kap. innehåller allmänna värderingsregler. I kapit— let har inarbetats en del av de regler som f.n. finns intagna i RSV:s anvisningar. Detta gäller bl.a. regler

om värdefaktorer och riktvärden vid bestämmandet av

marknadsvärde.

Hittills omtalade kapitel, dvs. 1—7 kap. FTL, är till- lämpliga beträffande alla kategorier av egendom och taxeringsenheter. De är närmast att uppfatta som handlingsregler för fastighetstaxeringsnämnderna och anger de huvudsakliga materiella reglerna för taxe—

ringen.

Utöver dessa regler anser kommittén emellertid att ytterligare bestämmelser erfordras för att något närmare ange hur riktvärden skall bestämmas för de Värderingsenheter som skall värderas med utgångspunkt i sådana värden. Dessa bestämmelser, som främst utgör handlingsregler för de myndigheter som har att med— verka vid tillkomsten av riktvärden, dvs. bl.a. LMV, Skogsstyrelsen, lantbruksuniversitetet och RSV, före— slås intas i kap. 8—14. Materialet i denna del har disponerats så att varje kapitel behandlar en typ av

värderingsenhet.

Ett alternativ till den nu angivna dispositionen är att varje kapitel behandlar en typ av taxeringsenhet. Härmed skulle man vid beräkning av en taxeringsenhets totala taxeringsvärde få ett något mer överskådligt och lätthanterligt material att handskas med. En sådan ordning har dock den nackdelen att regler för vissa Värderingsenheter, som kan vara gemensamma för olika taxeringsenheter, återkommer med i stort sett samma lydelse i flera av kapitlen. Som exempel kan

nämnas regler angående värdering av tomtmark, vilka

skulle få upprepas i kapitlen om småhus—, hyreshus— och industrienheter. Med hänsyn härtill anser kommit— tén att den föreslagna systematiken är att föredra.

I kap. 8—10 och 12—14 upptas i nu nämnd ordning bestämmelser om riktvärden för småhus (8 kap.), hyreshus (9 kap.), ekonomibyggnad (10 kap.), tomt—, exploaterings— och täktmark (12 kap.), åker— och betesmark (13 kap.) samt skogsmark och skogsimpedi— ment (14 kap.).

11 kap. har lämnats öppet. Det avses innehålla regler om riktvärde för industribyggnad. Frågor om värde—

ring av industribyggnad kommer att behandlas i ett

senare betänkande.

Lagförslaget innebär i denna del i princip ett lag— fästande av RSV:s anvisningar inom detta område. Varje kapitel, som är uppbyggt på i stort sett samma sätt, reglerar framför allt vilka värdefaktorer som

skall beaktas i riktvärdet för varje värderingsenhet.

Slutligen ges i l5kap. regler för värdering av vattenfallsenheter. Kapitlet Skiljer sig från 7—14 kap. så till vida att det förutom bestämmelser

om riktvärden även innehåller vissa andra värderings— regler. Innehållet i kapitlet motsvaras i gällande

lagstiftning av punkt 3 av anvisningarna till 9 5 KL men innehåller i förhållande till detta lagrum vissa

sakliga ändringar.

16 kap. kommer att innehålla regler om särskild fastighetstaxering. Innehållet i det kapitlet lämnas öppet,eftersom frågor om särskild fastighetstaxering

kommer att behandlas i ett senare betänkande.

17 kap. behandlar taxeringsorganisationen i första

instans. Förutom rent organisatoriska frågor, som rör

indelning i distrikt och förordnanden av olika funk—

tionärer, har även tagits med bestämmelser som rör

varje funktionärs uppgift.

18 kap. innehåller bestämmelser om skyldighet att avlämna allmän fastighetsdeklaration och motsvaras av

avsnitt II. Om skyldighet att avlämna allmän fastig—

hetdeklaration m.m. i tredje avdelningen i TL.

19 kap. behandlar de förberedande åtgärderna inför allmän fastighetstaxering och anger de konkreta uppgifter som åvilar olika befattningshavare. Bestäm— melserna motsvaras av avsnittet III.Om förberedande åtgärder i TL. Förutom åtskilliga sakliga ändringar har vissa föreskrifter i TL som rör framtagande av riktvärden m.m. utgått för att efter viss omredige— ring tas in på annat ställe i FTL. Dessa föreskrifter, som bl.a. rör utformningen av markvärdekartor och uppbyggnaden av byggnadsvärdetabeller, har nämligen enligt kommitténs mening större samband med de materiella reglerna än de som rör förfarandet.

I 20 kap. har sammanförts allmänna regler rörande sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, dvs. regler om tid och plats för sammanträde, kallelser, offent— lighet, närvarorätt, beslutsförhet, jäv och omröst- ning. Detta kapitel behandlar också fastighetstaxe— ringsnämndens arbetsuppgifter med det egentliga taxe— ringsarbetet, dvs. sedan förberedelsearbetet av—

slutats.

Regler angående återstående formella frågor som avses

bli behandlade i senare betänkanden kommer att införas

efter 20 kap. FTL i särskilda kapitel.

4 ÖVRIGA FÖRESKRIFTER OCH ANVISNINGAR M.M. OM FASTIGHETSTAXERING

4.1 Gällande ordning

4.1.1 Framtagande av anvisningar m.m.

Gällande regler för fastighetstaxering finns som ti— digare har nämnts i olika lagarcxjiandra författ— ningar. Dessutom utfärdar RSV och skattecheferna in— för varje allmän fastighetstaxering anvisningar till ledning för det förestående taxeringsarbetet. Enligt 143 5 1 mom. första stycket TL skall RSV fastställa de anvisningar som behövs för den allmänna fastig— hetstaxeringen och som är av organisatorisk och vär— deringsteknisk natur. Med värderingstekniska anvis— ningar avses främst anvisningar om värderingsmeto— der, definitioner, tillvägagångssätt vid värderingen

och liknande.

I 143 5 1 mom. andra stycket TL stadgas följande. In-

för taxeringen skall RSV tillställa länsstyrelsen

uppgifter om de riktvärdentxjiandra grunder för värde—

sättningen av skilda slag av fastigheter inonllän eller delar av län, som verket överväger att fastställa för

tillämpning vid den förestående allmänna fastighets—

taxeringen. Riktvärdena skall ange genomsnittligavär'

den per ytenhet mark av visst eller vissa ägoslag och om det behövs för värderingen skall värden anges sär— skilt för olika godhetsklasser och brukningsförhål— landen. Riktvärdena för byggnader skall ange genom—

snittliga värden för byggnader av visst eller vissa

slag vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av beskaffenhet att erfarenhetsmässigt inverka på värdet. Vidare skall RSV ta fram riktvär— den för de ägoslag och de slag av byggnader, beträf— fande vilka så lämpligen kan ske. För villabyggnader och andra småhus liksom för bostadsbyggnader på jord— bruksfastigheter skall värdena anges i form av bygg— nadsvärdetabeller, som för olika prislägen utvisar värderelationerna mellan hus av olika hustyp, stor— lek, ålder och standard. Riktvärden skall fastställas även i fråga om skogsmark och växande skog m.m., var— vid värdena skall anges i form av tabeller på sätt

som anges i Ska.

Uppgifterna om riktvärden och andra grunder för vär— desättningen är således preliminära och skall innan de slutligt fastställs prövas vid s.k. provtaxering— ar inom länen. Skattechefen skall avge yttrande till RSV över de preliminära anvisningarna. Yttrandet skall emellertid inte avse val av byggnadsvärdeta— beller och markvärdekartor inom länet. Anvisningarna om detta bör fastställas av skattechefen (144 5

2 mom. första stycket TL).

RSV skall senast den 10 september året före taxe— ringsåret fastställa anvisningarna med riktvärden och andra grunder för värdesättningen som fastställs centralt (144 5 2 mom. andra stycket TL).

Sedan de centrala anvisningarna har kommit skatte— chefen till handa skall denne så snart det kan ske fastställa de ytterligare anvisningar för fastig— hetstaxeringen inom länet som är påkallade utöver dem som har fastställts av RSV, däribland anvisning— ar om vilka byggnadsvärdetabeller och markvärdekar— tor som bör användas för olika områden (144 5 2 mom. tredje stycket TL).

Även inför varje särskild fastighetstaxering fast— ställer RSV anvisningar för det kommande taxerings— arbetet. Vidare fastställer skattechefen de ytter— ligare anvisningar som behövs för årets taxering in— om länet (182 5 TL).

Har riktvärden fastställts bör enligt punkt 4 av an— visningarna till 10 5 KL värdet av mark, skog och byggnader — med beaktande av vad som har föreskrivits i punkt 1 sista stycket av anvisningarna till 9 5 KL angående säregna förhållanden bestämmas med led— ning av dessa riktvärden. Motsvarande skall gälla i den mån grunder för värdesättningen eljest har fast— ställts på sätt som nyss har sagts. I punkt I sista stycket av anvisningarna till 9 5 KL föreskrivs att oavsett enligt vilken metod marknadsvärdet uppskat— tas skall värdet bestämmas under hänsynstagande till sådana för den ifrågavarande taxeringsenheten säreg— na förhållanden som är av beskaffenhet att inverka

på värdet. 4.1.2 Närmare om innehållet i anvisningarna m.m.

De anvisningar som RSV utfärdade inför 1975 års all— männa fastighetstaxering finns samlade i Handledning— en. Denna upptar fyra avdelningar, nämligen I Admi— nistrativa åtgärder, II Allmänna taxeringsregler m.m., III Värdering av jordbruksfastighet och IV

Värdering av annan fastighet.

Förutom anvisningarna innehåller Handledningen även kortfattade redogörelser för gällande lagstiftning och praxis samt i vissa avseenden exempel och rekom—

mendationer.

Avsnittet rörande administrativa åtgärder innehåller bestämmelser om åtgärder som skall företas av RSV, inom länsstyrelse, lokal skattemyndighet och fastig—

taxeringsombudens och fastighetstaxeringskonsulenter—

nas verksamhet.

Anvisningarna, som i vissa delar är mycket detalje— rade, innehåller bl.a. bestämmelser om upprättande och översändande av olika handlingar såsom deklara— tionsblanketter, fastighetsförteckningar, fastighets— taxeringsavier m.m. Vidare finns närmare bestämmel— ser om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt, ur— val av fastigheter till olika distrikt, regler an— gående sortering, beredning och registrering av dek— larationer, föreskrifter rörande redovisning av be—

slut m.m.

Anvisningar beträffande allmänna taxeringsregler in— nehåller bl.a. uttalanden angående begreppet fastig— het och fastighetstillbehör, regler och exemplifie— ringar rörande olika gränsdragningsproblem, t.ex. mellan skattepliktig och icke skattepliktig fastig— het och mellan jordbruksfastighet och var och en av fastighetstyperna småhusfastighet, vissa industri— fastigheter, exploateringsfastighet och Specialfas— tighet.

Vidare finns utförliga anvisningar om indelningen i taxeringsenheter och hur man i dessa sammanhang bör behandla fastighetstillbehör, servitut, andel i sam— fällighet, nyttjanderätt, byggnad på ofri grund, an— del av fastighet, Sämjedelning, arealförvärv m.m.

Särskilda anvisningar ges även för samfälligheter.

Beträffande allmänna värderingsregler ges anvisning- ar om marknadsvärde och undantag från marknadsvär— deringen, om Värdetidpunkt, extra säkerhetsmargina— ler, värderingsanvisningar för olika fastighetsty- per, värdeklasser, värdefaktorer, definition och exemplifiering av generella korrektioner, särskilda hänsynstaganden, värde enligt anvisning, säregna

Vidare behandlas indelningen i Värderingsenheter, delvärden och delposter, bl.a. om gränsdragningen mellan byggnadsvärde och andra delvärden. Slutligen finns under avdelningen om allmänna taxeringsregler anvisningar för klassificering av mark och byggna— der samt bestämmelser om arealredovisning, kodsätt-

ning m.m.

Anvisningar rörande värdering av jordbruksfastighet

behandlar allmänna bestämmelser om vilka tillgångar

som skall ingå i de olika delvärdena jordbruksvärde, Skogsbruksvärde, värde av övrig mark, byggnadsvärde, värde av särskilda tillgångar och övervärde samt de— taljerade regler om värdering av den egendom som är

hänförlig till respektive delvärde.

För varje typ av värderingsenhet anges tillämpliga värdefaktorer, anvisningar om klassificering av värdefaktorer, tillvägagångssättet vid värderingen, exempel på säregna förhållanden samt vilka uppgifter som skall redovisas på avin och vilka som skall längdföras.

Anvisningarna i Handledningen kompletteras av bestäm- melser i områdesanvisningarna för jordbruk och skog, som bl.a. innehåller riktvärden återgivna i tabell— form, närmare bestämmelser om klassificering av vär- defaktor, i vad mån generella avvikelser från ta—

bell skall göras inom visst område m.fl. bestämmel—

ser .

Avsnittet rörande värdering av annan fastighet inne— håller bestämmelser om värdering av småhus—, hyres- hus—, industri—, exploaterings— och Specialfastig— het samt gemensamhetsanläggning och marksamfällig— het. "Kompletterande" bestämmelser finns i de av skattechefen utfärdade anvisningarna, vilka huvud— sakligen utgörs av markvärdekartor och byggnads— värdetabeller. Handledningen återger bl.a. bestäm—

melser om vilka värdefaktorer som har beaktats i de på markvärdekartan angivna riktvärdena, tillväga— gångssätt vid värderingen t.ex. beaktande av gene— rella korrektioner och säregna förhållanden. För be— räkning av byggnadsvärdet inom småhus— och hyres— husfastighet finns detaljerade anvisningar om be— stämmande av värdefaktorer och tillvägagångssätt vid värdering/t.ex. när P— resp. F—tabell eller eventuellt andra normer skall användas samt exempel på generella korrektioner om säregna förhållanden. Något mindre preciserade anvisningar ges beträffan— de industri—, exploaterings— och specialfastighet samt gemensamhetsanläggningar och marksamfällighe— ter. För samtliga fastighetstyper finns bestämmel-

ser angående beslutsredovisning och längdföring.

4.1.3 Uttalanden i tidigare förarbeten m.m.

Enligt 3 5 instruktionen (1970:752) för RSV åligger det verket att genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande före— skrifter inom verksamhetsområdet. Detta allmänna stadgande rörande RSV:s befattning med de materiel— la taxeringsfrågorna har avseende även på fastig— hetstaxeringar. Mer detaljerade regler angående RSV:s anvisningsverksamhet inom fastighetstaxerings— området finns, som har redovisats, i TL. Anvisnings- komplexet fick sin nuvarande omfattning inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. Tidigarelmde åt—

skilliga luckor i regelsystemet funnits.

Frågan om fastighetstaxeringsnämndens och skattedom— stolarnas bundenhet av RSV:s anvisningar diskutera— des i fastighetstaxeringsutredningens betänkande (SOU 1973:4 s. 145 f.).

Utredningen vill i detta sannanhang något beröra frågan cm fastighetstaxeringsnännders och skattedomstolars bundenhet av de anvisningar, son RSV enligt utredningens förslag har

att meddela. Enligt utredningens mening bör gälla, att anvis— ningarna regelmässigt skall läggas till grurd för taxeringen. Å andra sidan bör, såsom tidigare angetts, värdet av viss taxeringsenhet bestämas under hänsynstagande till sådana sär— skilda förhållanden, scm kan föreligga beträffande taxe— ringsenheten i fråga och son är av beskaffenhet att inverka på dess värde. Det är sålunda, i fall då anvisningar finns utfärdade, fråga cm dubbla styrningsregler: dels gäller att värdet bör fastställas med ledning av anvisningarna, dels gäller att hänsyn skall tas till sådana för taxeringsenheten i fråga säregna förhållanden av beskaffenhet att inverka på värdet, som eventuellt kan föreligga. Utredningen anser det angeläget att nu angivna principa fastläggs i KL:s regelsy— sten. Utredningen föreslår i enlighet härmed att bestännelser i ämnet intas i punkt 4 av anvisningarna till 10 5. Där bör stadgas att värdet av mark eller byggnader av de slag och inan de områden, för vilka riktvärden fastställts på sätt an— ges 1 IF, bör med beaktande av sådana för taxeringsenheten säregna förhållanden, som är av beskaffenhet att inverka på dess värde, bestämnas med ledning av nämnda riktvärden. th— svarande föreslås gälla i den mån grunder för värdesätt— ningen andra än riktvärden fastställts på sätt anges i TF.

Vad ovan sagts om anvisningar, utfärdade av RSV, bör äga mot— svararde tillämpning i fråga cm sådana kcmpletterande anvis— ningar scm meddelats av skattechefen i länet i enlighet med de föreskrifter i TF san utredningen i det följande föreslår.

I anslutning till det nyss sagda vill utredningen framhålla, att frågan om taxeringens bandenhet vid fastställda riktvärden enligt sakens natur påverkas av avfattningen och beskaffenhe— ten av den köpeskillingsstatistik, på vilken de ifrågavararde riktvärdena grundats. I de fall där antalet köp, som kan läggas till grund för bedönningen av värdet och dess beroende av olika värdefaktorer, är litet, t.ex. i fråga cm hyresfas— tigheter och skogsfastigheter, bör de fastställda riktvärdena frångås endast i rena undantagsfall. Anvisningarna kanner här att till viss del ersätta eller kanplettera den ofta brist— fälliga köpeskillingsstatistiken i fråga cm dessa fastighets— typer»; att så sker måste anses angeläget ned hänsyn till kra— vet på likformighet i taxeringen. Bundenheten vid fastställda riktvärden bör också vara stor i de fall där det är möjligt att ange marknadsvärdena i förhållande till endast ett fåtal värdefaktorer, såscm i fråga cm villafastigheter i tätort, bebyggda under senare år. I de nu angivna fallen får sålunda utrymmet för beaktande av för taxeringsenheten säregna för— hållanden anses vara begränsat. I de fall åter där antalet köp visserligen är relativt stort men där prisbildningen inte är lika klart beroende av ett fåtal värdefaktorer, t.ex. i fråga om äldre villafastigheter och fritidsfastig— heter, får däremot bandenheten vid fastställda riktvärden an- ses vara betydligt lägre och utrymnet för beaktande av för taxeringsenheten säregna förhållanden vara i motsvarande grai större. Riktvärdena bör i sådana fall ses såsom de värden, som i gencmsnitt skall åsättas fastigheter inan tillämpnings- cmrådet.

Departementschefens uppfattning framgår av prop. 1973:162 5. 34].

Bl.a. riksskatteverket har tagit upp frågan om i vilken mån riksskatteverkets anvisningar är bindande vid fastighets— taxeringen. Min uppfattning i denna fråga är att de anvis— ningar, son man i lagstiftning förutsatt att riksskattever- ket skall utfärda vid fastighetstaxeringen, t.ex. värdeta— heller för skogen, likscnlvid inkomsttaxeringen t.ex. i fråga on bilanvisningar skall följas och att avsteg från dem får görasenkmtxmd Sää a/daialhånmakxstämelanli pnktl tredje stycket av anvisningarna till 9 5 KL. Av främst praktiska skäl bör byggnadsvänietabeller och markvärdekartor inte fastställas eller sändas in till riksskatteverket. Inte heller på länsplanet lämnade konpletterande anvisningar bör fastställas av riksskatteverket. Även dessa tabeller, kartor OCh anvisningar bör i princip följas ehuru de inte har sanna valör son riksskatteverkets anvisningar.

4.2 Nya regeringsformen

Nya RF innehåller bestämmelser om normgivningsmakten, som i vissa delar Skiljer sig från tidigare lagstift—

ning och praxis.

Bestämmelser om lagar och andra författningar med— delas i 8 kap. RF. Begreppet samfälld lag, dvs. föreskrifter som beslutas av Konungen (regeringen) och riksdagen gemensamt har avskaffats, och riksda— gen är numera ensam lagstiftare. Riksdagen har rätt att besluta i vilket ämne som helst, och i fråga om vissa ämnen är lagformen uttryckligen föreskriven. Detta gäller exempelvis sådana föreskrifter om för— hållandet mellan enskilda och det allmänna som gäl— ler åligganden för enskilda eller i övrigt avser in— grepp i enskildas personliga eller ekonomiska för- hållanden, däribland föreskrifter om skatt till sta— ten. Detta område, inom vilket normgivningskompe— tensen i första hand skall ligga hos riksdagen och utövas genom lagstiftning, betecknas som det pri— mära lagområdet.

Det primära lagområdet omfattar dels ett obligato—

riskt område, där riksdagen endast genom grundlag—

stiftning kan avhända sig normgivningsmakten, dels ett område där riksdagen genom "vanlig" lagstift—

ning kan delegera normgivningsmakten.

Till det obligatoriska området hör föreskrifter om skatt. Även om riksdagen inte kan delegera sin norm— givningsmakt på detta område lämnas i RF en möjlig— het för regeringen att fylla ut lagen genom verk—

ställighetsföreskrifter.

Riksdagen kan i en lag exempelvis föreskriva att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall utfärda verkställighetsföreskrifter för visst område av lagen. Detta är således inte en delege— ring av normgivningsmakten utan innebär i stället att riksdagen lämnar ett område öppet för utfyllnad. Förfarandet brukar benämnas "kvasidelegation". Har "kvasidelegation" gjorts för ett särskilt område av lagen innebär detta inte att regeringen har frånta— gits möjlighet att inom lagens övriga områden beslu— ta om verkställighetsföreskrifter. Regeringen kan di— rekt med stöd av RF besluta om sådana föreskrifter. I avsnitt 3.2.3 har redogjorts för vad som får be—

slutas i form av verkställighetsföreskrifter-

Det område som faller utanför det primära lagområ— det betecknas som regeringens primärområde, där re— geringen således har en direkt på RF grundad behö—

righet att besluta rättsnormer.

RF innebär en begränsning av riksdagens rätt att de- legera sin normgivning både beträffande det dele— geringsbara området och rätten att delegera direkt till förvaltningsmyndighet under regeringen. I de fall delegation får ske måste den alltid ske till regeringen. Genom subdelegation kan emellertid re— geringen få överlämna regleringen till förvaltnings— myndighet. Delegation av riksdagen kan utformas mera

generellt — t.ex. genom att normgivningen i en viss fråga överlämnas till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer eller i detalj genom angivan— de av vilka frågor som får subdelegeras och till vil— ken eller vilka myndigheter. Regeringen får sedan avgöra om den vill utnyttja sin subdelegationsmöj- lighet eller ej. Någon skyldighet för regeringen att

subdelegera föreligger däremot aldrig.

Vad nu har sagts gäller regler som faller inom riks— dagens primära lagområde. Inom de områden där rege— ringen har en på RF grundad rätt att utfärda före— skrifter, bestämmer den själv om och i vad mån den vill delegera regleringen till underlydande myndig— het.

Lagbegreppet i RF omfattar endast rättsregler. Dessa karaktäriseras, enligt departementschefens uttalande i prop. l973z90 s. 203 och 204, av att de i princip är bindande för myndigheter och enskilda och att de

har generell tillämpbarhet.

4.3 Fastighetstaxeringsreglerna i förhållande

till nya regeringsformen

Synpunkter och förslag

För fastighetstaxeringen innebär RF att man har att röra sig med olika regeltyper som skall beslutas i olika ordning. De regeltyper som kommer i fråga är dels de som faller inom lagområdet och som skall be— slutas av riksdagen, dels regler som kan beslutas av regeringen utan delegation från riksdagen, dvs. de regler som hör till regeringens primärområde samt regler i form av verkställighetsföreskrifter, dels föreskrifter som efter delegation från regeringen beslutas av myndighet under regeringen, dels regler

i form av anvisningar.

Vad beträffar de regler som faller inom det obliga— toriska lagområdet skall dessa beslutas av riks— dagen och således ingå i FTL. Dessa regler bör avse ramen för de beslutande organens och de olika be— fattningshavarnas verksamhet i såväl materiellt som processuellt och administrativt avseende. Samtidigt bör reglerna göras så detaljerade att de komplette— rande bestämmelser som behövs inte kommer att inne—

bära några nya åligganden för den enskilde.

Med hänsyn till den speciella karaktär regler för fastighetstaxering måste ha är det lämpligt att inte riksdagen skall besluta i detaljerna. Reglerna härom bör meddelas i form av verkställighetsföre— skrifter. Riksdagen kan som tidigare nämnts inte uppdra direkt till RSV att besluta om sådana före— skrifter.

Kommittén förutsätter emellertid att regeringen i huvudsak delegerar sin normgivningsrätt till RSV så att ett förfarande som liknar det nuvarande i prak— tiken blir tillämpligt även i framtiden. Verkställig— hetsföreskrifter,som rör fastighetstaxering,bör så— ledes kunna meddelas dels i form av en förordning beslutad av regeringen, dels i form av föreskrifter

utfärdade av myndighet under regeringen.

Termen anvisning används om de regler som t.ex. RSV kan utfärda och som man inte ansett vara helt bin— dande. Sådana anvisningar, dvs. de som skall främja en enhetlig tillämpning av en viss författning eller som skall bidra till en viss utveckling i praxis, bör enligt departementschefens uttalande i prop. 1975/76:112 s. 66 ses som en utfyllnad av de bakom— liggande sanktionerade föreskrifterna och anses

falla inom ramen för begreppet författning.

Kommittén förutsätter att även anvisningar för fas— tighetstaxeringen meddelas.

Beslut av förvaltningsmyndighet som skall lända till allmän efterrättelse får överklagas, om inte annat stadgas särskilt. Beslut av myndighet under rege— ringen om verkställighetsföreskrifter om värdering bör enligt kommitténs mening inte få överklagas.

Beslut om regler, som inte är bindande, dvs. anvis— ningar, kan inte överklagas. Fastighetstaxeringsin- stanserna kan därför i varje enskilt ärende eller

mål pröva riktigheten av anvisningen och avgöra om den skall tillämpas eller frångås.

Om en rättstillämpande myndighet i ett särskilt fall frångår anvisning kan det synas berättigat att fas— tighetsägare, på vars fastigheter samma anvisning har tillämpats vid taxeringen, får sina fastighets- taxeringar omprövade. Kommittén kommer senare att överväga om det mot denna bakgrund bör införas reg— ler om rätt att anföra extra ordinära besvär för

sådana fall.

Som framgår av senare avsnitt i betänkandet före— slår kommittén att övervägande delen av de värde- ringsregler, som inte ges i FTL eller i förordning som beslutas av regeringen, skall meddelas i form av verkställighetsföreskrifter av myndighet under

regeringen och således vara bindande.

5 INLEDANDE BESTÄMMELSER

KL och TL inleds med allmänna stadganden om såväl inkomst— och förmögenhetstaxering som fastighets— taxering. I dessa lämnas grundläggande definitioner och allmänna bestämmelser om taxeringen. Fråga är om ett motsvarande inledande avsnitt bör finnasi.FTL och vidare om vilka bestämmelser som då bör flyttas över från KL och TL till detta avsnitt i FTL.

5.1 Gällande ordning

I 1 kap. KL Allmänna stadganden definieras bl.a. begreppet allmän kommunalskatt (1 och 2 55). Vidare anges vad som i KL menas med taxeringsår och beskatt— ningsår (3 5). Med taxeringsår avses det kalenderår, då taxering verkställs i första instans och med beskattningsår som regel det kalenderår som närmast

har föregått taxeringsåret.

2 kap. KL Om fastighetstaxering inleds med ett av— snitt betecknat Allmänt. Avsnittet omfattar endast en paragraf (4 5). I denna anges huvuddragen för fastig— hetstaxeringens betydelse för beräkningen av kommunal inkomstskatt såvitt gäller fastighet. Vid fastighets— taxeringen skall enligt 4 5 underlaget bestämmas för denna beräkning, om inte annat föreskrivs. Garanti— belopp enligt 47 5 skall beräknas på grundval av det taxeringsvärde som har åsatts fastighet. Skatt skall

på grundval av det beräknade garantibeloppet betalas

för alla fastigheter utom för dem som vid fastighets—

taxeringen har undantagits från skatteplikt.

I lagrummet stadgas vidare att byggnad, som är lös egendom, i skatterättsligt hänseende skall behandlas som fastighet om ej annat föreskrivs. Härutöver före- skrivs i 4 5 bl.a. att fastighetstaxeringen skall ske på grundval av fastighets beskaffenhet vid taxerings— årets ingång. I punkt 2 av anvisningarna till 8 5 anges att till taxeringsenhet som utgörs av byggnad på annans mark räknas tillbehör som avses i 2 kap. 2 och 3 55 JB, i den mån de tillhör byggnadens

ägare.

I 12 och 13 55 regleras vad som är taxeringsperiod vid fastighetstaxeringen. Enligt dessa bestämmelser skall allmän fastighetstaxering ske vart femte år. Det värde som då har åsatts skall gälla från ingången av taxeringsåret till ingången av det taxeringsår, när nästa allmänna fastighetstaxering verkställs, den s.k. löpande taxeringsperioden. Varje år som det inte är allmän fastighetstaxering skall särskild fastighetstaxering ske. Då åsätts fastighet samma värde som vid den senaste allmänna fastighetstaxe— ringen, om inte särskilda omständigheter har inträf-

fat, som förutsätter att ny taxering verkställs.

TL:s inledande stadganden innehåller till att börja med en föreskrift om att vid taxering enligt skatte- författningarna skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med dessa och i möjligaste mån likformiga och rättvisa (1 5). Härefter följer i 2 & definitioner på inkomst— och förmögenhetstaxering, allmän och särskild fastighetstaxering samt årlig taxering. Till årlig taxering räknas inkomst— och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxe— ring. Varje beslut som skall antecknas i taxerings— längd hänförs till den årliga taxeringen enligt vad

därom föreskrivs. I 3 5 omtalas bl.a. vad som i TL

avses med skattechef och taxeringsintendent. 5.2 Synpunkter och förslag

Kommmittén anser att FTL liksom KL och TL i klar— läggande syfte bör inledas med ett avsnitt, 1 kap., där allmänna bestämmelser och definitioner om fastig— hetstaxering samlas. Under de två följande punkterna lämnas förslag på de huvudsakliga regler som bör ingå i FTL:s inledningskapitel. Under punkt 5.2.3 berörs de ändringar som främst i konsekvens härav bör göras i KL och TL. .

5.2.1 Fastighetsbegreppet, taxeringsvärde, skatteplikt m.m.

Ett huvudsyfte med fastighetstaxeringen har varit och torde även i fortsättningen komma att vara att ge underlag för beskattningen, främst den kommunala garantibeskattningen. De grundläggande momenten som för detta syfte har utförts vid fastighetstaxeringen har varit dels att fastslå vilken egendom som i skatterättsligt hänseende skall hänföras till fastig— het, dels att besluta om skattepliktsförhållande, beskattningsnatur och indelning i taxeringsenhet för all sådan fastighet samt om taxeringsvärde för skattepliktig fastighet.

Taxeringsvärdenas grundläggande betydelse för bl.a. garantibeskattningen, schablonbeskattningen av en— och tvåfamiljshus m.m. och förmögenhetsbeskatt—

ningen har redovisats i avsnitt 2.2.2.

I fråga om fastighets skattepliktsförhållande gäller främst att skatt på garantibelopp endast erläggs för skattepliktiga fastigheter. För fastigheter som vid fastighetstaxeringen förklaras undantagna från

skatteplikt följer vidare vissa lättnader vid

inkomst" och förmögenhetsbeskattningen.

Indelning i taxeringsenheter innebär att den egendom avgränsas som skall taxeras för sig. Taxeringsvärde, skattepliktsförhållanden och beskattningsnatur

bestäms således per taxeringsenhet.

Beskattningsnaturen för en taxeringsenhet skall

vara antingen jordbruksfastighet eller annan fastig— het. Beslutet om beskattningsnatur får betydelse för beskattningen av inkomst från fastigheten. Enligt KL bestäms inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av

annan fastighet efter skilda regler.

Kommittén föreslår att man inleder 1 kap. FTL med en allmän regel om de angivna huvudmomenten vid fastig— hetstaxeringen, dvs. beslut om skatteplikt, taxe—

ringsenhet, beskattningsnatur och taxeringsvärde.

Lagen (1895:36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra upphörde att gälla den 1 juli 1967. Den efterträddes av lagen (1966:453) om vad som är fast egendom. Denna lag infogades med vissa ändringar i JB. Intill 1975 års taxering hade trots detta 1895 års lag giltighet i skatterättsligt hänseende. I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatte— rätten, m.m. (Ds Fi 1973z7) gjordes en översyn av reglerna för att åstadkomma en anpassning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet till det då införda civilrättsliga. Fr.o.m. 1975 års taxering används det civilrättsliga skattebegreppet även

inom skatterätten.

I den mån avvikelse från det civilrättsliga fastig— hetsbegreppet behöver göras måste detta särskilt

anges.

Kommittén föreslår att man i 1 kap. 4 5 tar in en definition motsvarande vad som stadgas i 4 5 andra stycket KL om det skatterättsliga fastighetsbegreppet och i punkt 2 av anvisningarna till 8 5 om byggnads" tillbehör och industritillbehör till byggnad som är

lös egendom.

Enligt JB hör till fastighet bl.a. byggnad som har anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk. Tillfälliga byggnader är således inte fast egendom och skall därförintetaxeras. Det kan emellertid uppkomma gränsdragningsproblem när det gäller att avgöra huruvida en byggnad har anbragts för stadig— varande bruk eller ej. En byggnad kan ha uppförts med avsikt att användas endast under en kort tid, men trots detta kan den ha behållits på platsen under lång tid. Enligt kommitténs mening bör en byggnad inte för fastighetstaxeringens vidkommande anses som tillfällig, om den har funnits i minst fem år på samma plats. Exempel på byggnader som kan anses till— fälliga är s.k. experimentbyggnader såsom vindkraft- verk o.d. Visar det sig att en sådan byggnad kommer att bli kvar på platsen under en femårsperiod kan

den inte anses vara lös egendom och skall då

taxeras.

Eftersom byggnad på annans mark jämställs med fastighet får samma bedömning göras när det gäller

att avgöra om sådan byggnad är tillfällig.

En särskild fråga är om skattefria fastigheter bör åsättas taxeringsvärde. Så skedde före 1975 års all— männa fastighetstaxering. Fastighetstaxeringsutred— ningen tog upp frågan till behandling. Särskilt uppehöll man sig vid svårigheterna att värdera icke skattepliktig fastighet, t.ex. kyrkor, och vid konsekvenserna av om taxeringsvärden i fortsättningen

åsätts endast skattepliktig fastighet, då dessa

värden t.ex. ligger till grund för förmögenhets— beskattningen. På grundval av de gjorda övervägandena infördes till 1975 års allmänna fastighetstaxering

en bestämmelse om att icke skattepliktig fastighet inte skall åsättas taxeringsvärde och att sådan fastighet — med undantag av s.k. industritillbehör enligt 2 kap. 3 5 JB inte längre skall tas upp som

tillgång vid förmögenhetsbeskattningen.

Vissa problem kan ha uppkommit t.ex. vid fördelning efter taxeringsvärde av bidrag till vägförenings— utgifter enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar och av ansvarighetsbeloppet i fråga om gemensamt intecknade fastigheter enligt JB, då taxeringsvärde inte längre åsätts skattefri fastighet. I övrigt har metoden att inte sätta taxeringsvärde på icke skattepliktig fastighet fungerat väl. Metoden bör därför behållas och de begränsade svårigheter som kan ha uppkommit bör lösas på annat sätt. I huvud— regeln som föreslagits intagen i 1 kap. 1 5 bör på grund av vad som anförts också föreskrivas att icke skattepliktig fastighet inte skall åsättas taxerings— värde.

I det inledande kapitlet (5 5) bör också tas in en regel om att som ägare i FTL:s mening skall anses den som enligt 47 5 KL skall uppta garantibelopp som skat” tepliktig inkomst,även om denne inte är ägare. Detta innebär att i vissa fall annan än den faktiske ägaren till en fastighet skall anses som ägare. Denna fråga

kommer att behandlas närmare i kap. 8.

5.2.2 Taxeringsperiod, taxeringsår m.m.

Vare sig i KL eller TL finns någon ingående definition av vad som menas med allmän fastighets— taxering. Sådan taxering definieras endast genom en

precisering av när taxeringen äger rum, dvs.

taxeringsperioden. Inte heller i FTL synes någon när— mare definition av begreppet allmän fastighetstaxe— ring, dvs. taxering av all fastighet, behöva göras. Det bör räcka med att man som nu i 12 5 KL och 2 5 1 mom. TL anger när sådan taxering skall ske och den där emellan löpande taxeringsperioden. Innehållet i

dessa bestämmelser bör tas in som 7 5.

Till reglerna om ny taxering och andra regler om årlig fastighetstaxering avser kommittén som nämnts att återkomma i ett senare betänkande. För den materiella delen av dessa regler bör ett kapitel i

FTL reserveras, lämpligen 16 kap.

Till grund för bl.a. definitionen av taxeringsperio— den ligger en bestämning av vad som avses med taxeringsår. Samma definition som f.n. finns i KL

av begreppet taxeringsår bör tas in i 1 kap. 3 5 FTL. En sådan bestämmelse är också nödvändig för att ange den s.k. beskaffenhetstidpunkten vid fastig— hetstaxeringen. Liksom f.n. stadgas i KL bör i FTL föreskrivas att fastighetstaxeringen skall ske på grundval av fastighets användning och beskaffenhet vid ingången av taxeringsåret, dvs. det år då taxeringen bestäms i första instans. Regeln föreslås bli intagen i 1 kap. 6 5 FTL.

I de inledande bestämmelserna i TL lämnas en prin— cipiell regel om fastighetstaxeringen som bör föras över till 1 kap. FTL. I 1 5 TL föreskrivs att vid taxering skall iakttas att taxeringarna blir överens— stämmande med skatteförfattningarna och i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Denna regel hade en liknande föregångare i en regel i 1928 års taxerings— förordning. Eftersom denna regel har ansetts böra kvarstå i TL, borde det vara lämpligt att en mot— svarande föreskrift gäller även vid fastighetstaxe— ringen. Föreskriften föreslås bli intagen i 1 kap.

I 2 5 1 mom. TL infördes år 1972 efter förslag i prop. 1972z15 en regel om vad som är att hänföra till den årliga taxeringen. Till sådan taxering skulle

hänföras varje beslut som skall antecknas i fastig—

hetslängd enligt vad därom har föreskrivits. Departe— mentschefen ansåg det angeläget att det skapades klarhet i frågan om vad som är att räkna som beslut om taxering, inte minst för bedömande av fullföljds— frågan (s. 62). I prop. 1978/79:161 har föreslagits

en ny utformning av lagrummet.

Det synes befogat att det för fastighetstaxeringens vidkommande ges en föreskrift som klargör vad som vid taxeringen är beslut ochson1därmed får över—

klagas. Denna fråga kommer att behandlas i avsnitt 1 26.2.4.

5.2.3 Följdändringar i KL och TL

Förslagen under föregående punkt om att ta in bestämmelser motsvarande dem som nu finns i KL eller TL om taxeringsperiod, allmän fastighetstaxering m.m. bör i en del fall medföra att bestämmelsen i fråga förs bort från KL eller TL. I de fall som anges i det följande bör emellertid bestämmelsen i fråga också finnas kvar i KL eller TL i oförändrat eller

något omredigerat skick.

Bestämmelse om taxeringsår behövs fortfarande i KL. Nuvarande regler i 1-3 55 KL bör därför lämnas oför— ändrade. 4—1355i_KL behandlar f.n. främst fastig— hetstaxering och bör därför i princip utgå ur KL och i stället ingå i FTL. I första stycket av 4 5 finns en regel som även har betydelse för inkomsttaxe— ringen. Här talas om att underlag för beräkning av kommunal inkomstskatt såvitt gäller fastighet skall bestämmas vid fastighetstaxering, om ej annat

föreskrivs. Vidare talas om skatteplikt och

garantibelopp. Frågan om skatteplikt har betydelse för garantibeskattningen och om denna beskattning stadgas i KL. Även andra stycket av 4 5 behövs för inkomsttaxeringen. Det finns därför skäl att behålla

första och andra styckena av paragrafen i KL.

I 4 5 bör ett nytt stycke införas, nämligen av det innehållet att bestämmelser om fastighetstaxering finns i FTL. Vidare bör innehållet i punkt 2 av anvisningarna till 8 5 KL om tillbehör till byggnad flyttas till andra stycket i 4 9.

Enligt vad som nu har föreslagits bör samtliga paragrafer i 2 kap. KL utom 4 5 första och andra styckena utgå ur KL. Det synes därför lämpligt att 4 5 med dess föreslagna nya innehåll flyttas till

en ny 4 5 i 1 kap. KL och att hela nuvarande 2 kap. KL utgår ur den lagen.

Till följd av förslaget att reglering av allmän fastighetstaxering skall göras i PTL bör i 2 5 TL

en ändring beträffande definitionen om allmän fastig— hetstaxering göras. I lagrummet hänvisas till 12 5 KL. I stället bör hänvisas till 1 kap. 7 5 FTL.

6 INDELNING AV BYGGNADER OCH MARK

6.1 Inledning

Besluten vid fastighetstaxeringen förutsätter att en systematisk och noggrann klassificering har gjorts av den egendom som skall taxeras. Egendomen indelas vid denna klassificering i olika typer av byggnader och mark. Det sätt på vilket egendomen klassificeras i olika byggnadstyper och typer av mark, s.k. ägoslag, har avgörande betydelse för de olika momenten vid taxeringen, t.ex. vid indelningen i taxeringsenheter. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom. Till grund för den klassificering som har utförts vid fastighetstaxeringen har hittills

främst legat egendomens faktiska användning.

Klassificering av fast egendom görs även i andra sam- manhang än vid fastighetstaxeringen. Det förekommer därvid att definitioner som används inom olika områ—

den inte överensstämmer med varandra.

Som exempel kan nämnas jordhävdslagen (1969:698) och skogsvårdslagen (1948:237). I jordhävdslagen används termen odlad jord, varmed i den lagen avses åker och kultiverad betesmark. I prop. 1978/79:163 med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark har ett förslag till ny lag på området framlagts. I skogsvårdslagen används begreppet skogsmark på ett sätt som i allt väsentligt är identiskt med fastighetst xeringens

skogsmarksbegrepp.Dettagällerävenriksskogstaxe- ringen.

Klassificering av byggnader och mark görs även för statistiska ändamål. Vad beträffar mark för jordbruk och skogsbruk inhämtas uppgifter om arealen för både administrativa och statistiska ändamål.

Eftersom de definitioner som används inom olika områ— den inte stämmer överens försvåras eller omöjliggörs jämförelser mellan sammanställningar från skilda un—

dersökningar.

Sammanställning av arealuppgifter från olika register och år lämnas i tabell 6.1.

6.2 Gällande ordning

Regler om hur mark och byggnader skall klassificeras vid fastighetstaxeringen finns f.n. inte i författ— ningsform utom såvitt gäller skogsmark. I Handled— ningen ges i stället ganska omfattande anvisningar om hur klassificeringen bör göras. Av Handledningen framgår i denna del följande.

6.2.1 Byggnader på jordbruksfastighet

Vid värderingen och redovisningen skall en uppdelning av byggnadsbeståndet göras med hänsyn till behovet av byggnaderna och till hur de används.

Med avseende till behovet av byggnad eller byggnads— del skall en uppdelning ske i driftbyggnad och över— byggnad.

Driftbyggnad är byggnad som är behövlig för jordbruk eller skogsbruk. När det gäller att bedöma om byggnad är behövlig eller ej skall hänsyn tas bl.a. till den

Tabell 6.1 Jämförelse i areal jordbruksmark mellan fastighetstaxeringsregistret år 1975 och lantbruksräk- ningen år 1976. Länsindelningen den 1 januari 1976. Areal i hektar.

Län Fastighetstaxeringsregistret 1975 Åker Ängs— och Totalt betesmark

Stockholm 98 680 21 067 119 747 Uppsala 157 674 24 687 182 361 Södermanland 140 012 24 178 164 190 östergötland 216 576 62 415 278 991 Jönköping 99 393 57 202 156 595 Kronoberg 63 616 39 811 103 427 Kalmar 133 260 61 298 194 558 Gotland 82 236 15 162 97 398 Blekinge 39 417 15 797 55 214 Kristianstad 181 309 48 558 229 867 Malmöhus 297 580 34 665 332 245 Halland 126 602 21 067 147 669 Göteborgs— o Bohus 73 165 18 885 92 050 Älvsborg 164 418 46 121 210 539 Skaraborg 278 620 44 606 323 226 Värmland 129 370 29 105 158 475 Örebro 117 186 16 352 133 538 Västmanland 131 096 14 571 145 667 Kopparberg 77 001 26 999 104 000 Gävleborg 81 926 15 904 97 830 Västernorrland 67 014 21 297 88 311 Jämtland 54 175 20 209 74 384 Västerbotten 101 498 18 583 120 081 Norrbotten 52 427 19 905 72 332

Tabell 6.1 forts. Jämförelse i areal jordbruksmark mellan fastighetstaxeringsregistret år 1975 och lant—

bruksräkningen år 1976. Länsindelningen den 1 januari 1976. Areal 1 hektar.

Län Lantbruksräkningen 1976 Åker Kultiv. Annan Totalt betes— gräsbär. mark mark

Stockholm 100 881 6 558 12 310 119 749 Uppsala 161 840 6 435 14 791 183 066 Södermanland 144 674 6 603 12 586 163 863 östergötland 223 193 17 631 41 527 282 351 Jönköping 99 250 22 057 34 753 156 060 Kronoberg 63 828 15 026 23 356 102 210 Kalmar 137 551 13 861 44 788 196 200 Gotland 82 944 4 035 10 235 97 214 Blekinge 40 840 4 734 8 843 54 417 Kristianstad 187 533 21 137 20 839 229 509 MaJJnöhus 310 908 14 410 14 560 339 878 Halland 127 731 9 985 9 220 146 936 Göteborgs— o Bohus 71 928 7 061 12 450 91 439 Älvsborg 165 092 16 390 27 660 209142 skaraborg 289 776 13 156 22 144 325 076 Värmland 128 230 8 605 24 340 161 175 örebro 120 450 4 433 7 628 132 511 Västmanland 135 238 3 950 7 174 146 362 Kopparberg 70 157 8 507 23 965 102 629 Gävleborg 81 197 4 476 12 759 98 432 Västernorrland 66 060 10 287 23 269 99 616 Jämtland 49 403 8 506 20 212 78 121 Västerbotten 95 044 10 412 25 510 130 966 Norrbotten 49 309 10 922 27 525 87 756

eller de driftsformer som vanligen förekommer i trak— ten. Byggnad som inte är behövlig på en viss taxe— ringsenhet anses smnöverbyggnad, om det inte är en byggnad som normalt förekommer på liknande taxerings-

enheter i trakten.

Efter användningssättet skall byggnaderna delas upp i bostadsbyggnader och icke bostadsbyggnader. Som bo— stadsbyggnad anses byggnad som huvudsakligen används för en eller flera familjer som permanentbostad el—

ler för fritidsändamål.

De icke bostadsbyggnader som används eller är behöv— liga för jord— och skogsbruk kallas ekonomibyggnader. Kategorin icke bostadsbyggnader benämns även ekonomi— byggnader m.m., eftersom praktiskt taget alla icke bostadsbyggnader är ekonomibyggnader. Byggnad som i väsentlig omfattning används delvis som bostad och

delvis som ekonomibyggnad skall för taxeringen delas

upp. varefter de olika delarna skall värderas försig.

Om bostadsbyggnad är betydligt större eller mer på— kostad än vad som normalt behövs för driften kan den— na hänföras till överbyggnad. Likaså kan bostadsbygg— nad som inte behövs för driften och som står oanvänd men har ett påtagligt värde anses som överbyggnad. Vidare kan överbyggnad anses förekomma då del av eko—

nomibyggnad stadigvarande hyrs ut. 6.2.2 Byggnader på annan fastighet

Byggnader på annan fastighet indelas i huvudsak efter den avsedda eller pågående användningen. Om byggnad används för flera ändamål skall det sätt, på vilket den huvudsakligen används bestämma till vilken grupp

den skall hänföras.

Byggnaderna indelas i fyra grupper,nämligen småhus, hyreshus, industribyggnader och specialbyggnader.

Småhus är byggnad som har till ändamål att utgöra bo— stad åt högst två familjer. Även om småhus används både för bostadsändamål och annat ändamål skall den hänföras till småhusgruppen, förutsatt att den andra typen av användning inte påverkar byggnadens allmänna karaktär av småhus. Småhus för permanent boende4delas upp i enfamiljsvillor, tvåfamiljsvillor samt rad— och kedjehus. Småhus som används för fritidsändamål kal—

las fritidshus.

Hyreshus är byggnad som är avsedd till bostad åt minst tre familjer för permanent boende eller fri— tidsändamål. Som hyreshus betecknas även byggnad som är avsedd att användas för kontor och butik samt för— rådsutrymmen i anslutning härtill.

Med industribyggnad avses byggnad som används för in— dustriell verksamhet. Hit räknas även byggnader för gruv— och täktändamål, kraftverk, e1—, gas—, vatten— och värmeverk, bensinstationer, parkeringshus, lager,

förråd, depåer, växthus o.d.

Specialbyggnaderna är en restgrupp. Dit skall byggna— der hänföras som inte hör till någon av de tidigare nämnda grupperna av byggnader. Här avses främst bygg— nader för speciella ändamål, t.ex. byggnader för un— dervisning och sjukvård, hotell, restauranger, teat— rar, biografer och idrottsanläggningar.

Handledningen anger att koder skall sättas på olika fastighetstyper m.m. och anges på den s.k. fastig— hetstaxeringsavin och i fastighetslängden. Enligt Handledningen skall varje skattepliktig taxeringsen— het, som har beskattningsnaturen annan fastighet och

ett värde av lägst 1 000 kr., åsättas typkod. Vid denna kodsättning räknar man med fem huvudgrupper, som har fördelats efter taxeringsenhetens huvudsakli— ga användningssätt. Grupperna är småhusfastigheter, hyresfastigheter, industrifastigheter, exploaterings— fastigheter och specialfastigheter. Med småhusfastig— het avses taxeringsenheter som är bebyggda med småhus eller avsedda till detta. Hyresfastigheter är sådana taxeringsenheter som är bebyggda eller avsedda att bebyggas med hyreshus. Industrifastigheter är taxe— ringsenheter som är bebyggda eller avsedda att be— byggas med industribyggnad. Hit hör också vissa and— ra närbesläktade fastigheter. Med exploateringsfas— tigheter avses taxeringsenheter som är avsedda att uppdelas i flera fastigheter med ett eller flera an— vändningsändamål. Specialfastigheter är taxeringsen— heter som är bebyggda eller som man avser att bebygga med annan byggnad än småhus, hyreshus eller industri—

byggnad eller som är avsedda att inte bebyggas.

Alla dessa fem grupper utom gruppen exploateringsfas— tigheter uppdelas i sin tur i undergrupper, som var

och en får en typkod. Vissa kodnummer mellan 10 och 55 samt 00 används.

6.2.3 Ägoslag

Enligt reglerna för 1975 års fastighetstaxering sär— skiljs ägoslag endast för mark på jordbruksfastighet. Ägoslagen är åker, ängs— och betesmark, skogsmark,

tomt samt icke produktiv mark. Den mark som hör till

annan fastighet anses alltid som tomtmark.

Med åker avsesmarksom har lagts under plog och nytt— jas för växtodling, innefattande även fältmässiga od—

lingar av t.ex. frukt och bär. Hit räknas dock inte

mångåriga slåtter— och betesvallar, som utnyttjas

endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt. Betesvall som skulle kunna användas för t.ex.

spannmålsodling skall redovisas som åker.

Med ängs— och betesmark avses dels kultiverad betes— mark, dels annan gräsbärande mark. Kultiverad betes— mark är gräsbärande mark, som används för bete och som förbättras genom t.ex. röjning samt gräsbärande mark som tidigare har varit åker och som utnyttjas som bete. Med annan gräsbärande mark avses gräsbäran— de mark, som ej är att hänföra till åker eller kulti— verad betesmark. Till annan gräsbärande mark räknas betes— och slåtterängar, strand— och hagmarksbeten samt mark som har varit åker, om den inte används

till bete eller för skogsbruksändamål.

Skogsmark är mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte väsentligen utnyttjas för annat ändamål. Mark, på vilken det jämsides med skogsbruk bedrivs visst betesbruk (hagmark) räknas till skogsmark. Som skogsmark anses mark som tidigare har brukats som åker eller äng, men som på grund av nuvarande eller förestående brukningsförhållanden inte längre bör redovisas som sådan mark. Även ljungmark och annan av ålder kal mark hänförs till skogsmark, om marken är lämplig för skogsproduktion.

Tomt är byggnadsplats och område i anslutning härtilL som används för prydnadsträdgård, upplagsplats, par- keringsplats o.d.

Till icke produktiv mark hänförs mark, som inte hör till något av de tidigare nämnda ägoslagen, t.ex. vägar, större avloppsdiken, kraftledningsgator och

impediment.

Enligt gällande ordning utgör mark med exploaterings- möjligheter inte något särskilt ägoslag. Endera bil— das särskilda taxeringsenheter — exploateringsfastig— heter — med beskattningsnaturen annan fastighet av sådan mark, eller också beaktas exploateringsmöjlig— heterna särskilt genom åsättande av övervärde vid

värderingen av jordbruksfastighet.

Om gränsdragningen mellan jordbruksfastighet med ex— ploateringsmöjligheter och exploateringsfastighet an— förs följande i Handledningen. Fastighet, som kan förväntas bli exploaterad för bebyggelseändamål, bör taxeras som jordbruksfastighet så länge den används för jordbruk eller skogsbruk, även om exploateringen kan förväntas ske inom en nära framtid. Fastighet, som ligger oanvänd men som kan förväntas bli exploa— terad för bebyggelseändamål, bör taxeras som annan fastighet, om det är påtagligt att den är avsedd att exploateras inom en nära framtid. När det gäller att bedöma om det är påtagligt att exploatering kommer att ske,bör detta anses vara fallet, om det av fast— ställd stadsplan eller byggnadsplan framgår att fas— tighet skall exploateras. Godkänd avstyckningsplan torde vara att jämställa med fastställd byggnadsplan. Föreligger någon av dessa planer bör området taxeras som annan fastighet, om det inte fortfarande används för jordbruk eller skogsbruk. Har plan blivit inaktu— ell och bebyggelse inte har kommit till stånd och det ej är att förvänta att fortsatt bebyggande kommer att ske, bör fastigheten hänföras till jordbruksfas— tighet. Om betydande investeringar för exploatering har gjorts på senare år och utvecklingen i orten ta— lar för att den kommer att fullföljas, får det anses påtagligt att exploatering skall komma till stånd, även om detaljplan inte föreligger. Om fem eller fle— ra tomtplatser utarrenderas,bör dessa brytas ut till

exploateringsfastighet.

I 10 5 KL andra punkten av anvisningarna sägs attdel— värdet övervärde skall redovisas för jordbruksfastig— het bl.a. om taxeringsenheten eller del därav kan väntas bli exploaterad för bebyggelse inom överskåd— lig framtid.

Enligt Handledningen bör krävas att möjligheterna till exploatering skall vara Väl dokumenterade i form av konkreta planer eller genom en klart utbildad prisnivå för att övervärde skall åsättas. En klar ortsprisnivå bör anses föreligga, om flera köp har förekommit på orten och om priserna på sinsemellan liknande fastigheter har varit sådana att det inte kan anses råda någon tvekan om att liknande köpevill— kor kommer att gälla vid fortsatta försäljningar av fastigheter i trakten. Vidare skall övervärde åsättas fastighet, om markens framtida användning för bebygg— elseändamål kan anses mer eller mindre säkert bestämd på grund av översiktliga planer, förslag till detalj— planer, bostadsförsörjningsprogram eller kommunala

investeringsbeslut.

6.3 Synpunkter och förslag 6.3.1 Grunderna för indelningen 6.3.1.1 Allmänt

Den klassificering av byggnadstyper och ägoslag som görs vid fastighetstaxeringen skall i första hand tjäna till att få fram ett rättvisande underlag för de olika beslut som fattas vid denna taxering.

Ett riktmärke för klassificeringssystemet är också att det skall kunna samordnas med annan lagstiftning och statistikframställning, där likartade begreppsbe— stämningar kommer till användning. Vid utarbetandet

av förslaget till klassificering, som har tagits ini 2 kap. FTL, har så långt det är möjligt mot bakgrund av fastighetstaxeringens behov hänsyn tagitstillsam- ordningsaspekter. Bl.a. harkommitténunderutrednings— arbetet haft kontakt med SCB,som hari_uppdragatt.söka samordna klassificeringar och definitioner av mark för jordbruk och skogsbruk mellan myndigheter som an— vänder ägoslagsklassificeringar i sin verksamhet.

Ett annat mål i fråga om klassificeringen är att ef— tersträva att göra definitionerna klara och enkla att tillämpa för uppgiftslämnare och myndigheter. De an— visningar som RSV gav för klassificering inför 1975 års allmänna fastighetstaxering har fungerat väl. Då samordnades definitionerna i stor utsträckning med

dem som användes av SCB.

För fastighetstaxeringen är det av största vikt att man vid klassificeringen får fram grupper av egendom som har likartade egenskaper och som enhetliga värde— ringsregler kan ställas upp för. Enligt 1975 års klassificeringssystem var huvudregeln för att nå det- ta mål beträffande marken att indelningen skulle gö— ras utifrån egendomens faktiska användning. Beträff— ande byggnader beaktades både den faktiska använd—

ningen och beskaffenheten.

Kommittén anser att samma grunder för indelningen bör gälla även framdeles såsom närmare kommer att ut—

vecklas i det följande. 6.3.1.2 Byggnads användning och beskaffenhet

Byggnadsbeståndet föreslås bli indelat i olika bygg— nadstyper, nämligen småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, industribyggnad och specialbyggnad. Gruppen special—

byggnad föreslås i sin tur indelas i undergrupper

t.ex. vårdbyggnad, skolbyggnad och kulturbyggnad. De— finitionerna av de olika byggnadstyperna bör tas in i 2 kap. 2 5 FTL.

För specialbyggnader föreslås användningssättet vara indelningsgrund. I övrigt bör det ändamål som en byggnad är inrättad för ligga till grund för indel— ningen.

Definitionerna av de byggnader som enligt förslaget skall hänföras till byggnadstypen specialbyggnad har i princip utformats så, att det sätt på vilket bygg— naderna används motiverar att byggnaderna bör undan— tas från skatteplikt.

Även dessa byggnader kan sägas vara inrättade för nå— got ändamål. Vid klassificeringen bör tillvägagångs— sättet vara att man först avgör om en byggnad har så— dant användningssätt att den bör indelas som special— byggnad. Om så inte är fallet skall det ändamål som byggnaden är inrättad för avgöra till vilken av de övriga byggnadstyperna den skall hänföras.

Som exempel kan nämnas en byggnad som är inrättad för sådant ändamål att den kan indelas som t.ex. hyreshus men används på sätt som överensstämmer med defini— tionen på en specialbyggnad. I så fall bör använd— ningen ha företräde före beskaffenheten vid indel— ningen, och byggnaden skall således klassificeras som specialbyggnad.

Byggnad som är inrättad som ekonomibyggnad bör där— emot ges en särställning i detta sammanhang. En sådan byggnad kan också vara använd på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad och således bör vara skattefri. Exempel på en sådan byggnad är t.ex. en loge på ett jordbruk som används vid undervisning

(skoljordbruk). I sådant fall bör ett undantag göras från huvudregeln att användningen skall ha företräde

framför beskaffenheten vid indelningsförfarandet.

Som framgår av avsnitt 9.3.1 föreslås att special- byggnad skall ha beskattningsnaturen annan fastighet, medan ekonomibyggnad skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Därför bör byggnad som kan vara både specialbyggnad och ekonomibyggnad hänföras till den senare byggnadstypen. Dessa byggnader kommer att behandlas i det avsnitt som reglerar fastigheters skattepliktsförhållanden.

De föreslagna reglerna om klassificering av byggna— der, som kan hänföras till såväl specialbyggnad som någon av de övriga byggnadstyperna, bör tas in i 2 kap. 3 5 FTL.

6.3.1.3 Pågående och tillåten användning av mark

Marken föreslås bli indelad i följande ägoslag, näm— ligen tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åker— mark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och öv— rig mark. För varje ägoslag har lämnats en defini—

tion.

Som tidigare har nämnts har indelningen till syfte bl.a. att samla egendomen i grupper, som enhetliga

värderingsregler kan användas för.

Riktmärket vid värderingen skall vara att taxerings— värdet skall spegla fastigheternas marknadsvärde. Detta anknyter normalt till den pågående användningen

av marken.

I två fall anser kommittén emellertid att annan till—

låten användning än den pågående användningen skall

ligga till grund för klassificeringen. För dessa fall har kommittén avgränsat två särskilda ägoslag. Ägo— slagen är exploateringsmark och täktmark.

Mark, som enligt fastställd stads— eller byggnadsplan skall exploateras för byggnadsändamål men på vilken exploatering inte har påbörjats, skall enligt kommit— téns förslag indelas som exploateringsmark, även om den fortfarande används för t.ex. växtodling, om det

är uppenbart att marken kommer att bli exploaterad.

Mark, som omfattas av täkttillstånd men på vilken brytning inte har påbörjats, skall enligt förslaget indelas som täktmark. T.ex. skall det förhållandet att det finns skog på sådan mark inte föranleda att mar—

ken indelas som skogsmark.

Definitionen i båda fallen bygger således på en till— låten men inte pågående användning av marken. Viss mark, som i gällande ordning indelas som något av ägoslagen på jordbruksfastighet, kan med hänsyn till vad som nu har sagts i fortsättningen i stället bli indelad som exploateringsmark eller täktmark ochdännai

få beskattningsnaturen annan fastighet.

6.3.1.4 Tillfällig användning av mark

Vid taxeringstillfället kan mark tillfälligt användas för ändamål som den normalt inte används för. Detta bör inte få avgörande inverkan vid taxeringen. Därför bör man bortse från användningssätt som är av till— fällig art vid klassificeringen. Man bör i stället

utgå ifrån den användning egendomen brukar ha.

Beträffande mark kan en koppling göras till tillfäl— liga byggnader. Om dessa har talats i avsnitt 5.2.1. Mark, som en tillfällig byggnad står på, bör inte

klassificeras som tomtmark. Detta bör givetvis inte gälla om den mark som den tillfälliga byggnaden står på av andra skäl bör klassificeras som tomtmark. Det— ta är fallet om den tillfälliga byggnaden är upp- ställd på en tomt för småhus. En föreskrift om att indelning inte får ske på grundval av tillfällig an— vändning bör tas in i 2 kap. 4 5 FTL.

6.3.2 Indelning i byggnadstyper 6.3.2.1 Huvudsaklighetsprincipen

Enligt Handledningen bör, om en byggnad används för flera ändamål, byggnaden hänföras till den grupp som innefattar byggnadens huvudsakliga användning.

Kommittén finner också att en huvudsaklighetsprincip nu är mest ändamålsenlig för att avgöra till vilken byggnadstyp en byggnad skall hänföras. En regel härom bör tas in i 2 kap. 3 € FTL.

I de fall en byggnad är inrättad för endast ett ända— mål eller har endast en specialanvändning ger det sig självt vilken användning eller beskaffenhet som är den huvudsakliga. Så förhåller det sig då en byggnad i sin helhet är inrättad med affärslokaler och an— vänds för affärsrörelse. Den skall då klassificeras som hyreshus. Om affärslokalerna används för sådant ändamål, som stämmer med definitionen av någon spe— cialbyggnad, specialändamål, skall byggnaden indelas som specialbyggnad.

Att avgöra för vilket ändamål en byggnad huvudsakli— gen används eller är inrättad kan vid fall av blan—

dad användning eller beskaffenhet medföra svårighe— ter.

En metod är att se till vilken användning eller be— skaffenhet som upptar den största golvarean. Ett missvisande resultat kan dock åtstadkommas om man ge— nomgående använder denna metod. För ett användnings— område kanske det krävs endast en mindre del av bygg— naden. I gengäld kan det för denna användning vara nödvändigt med särskilt påkostade lokaler. Det kan därför vara motiverat att beakta även anläggnings- kostnaden för de olika delarna av huset. Hyresvärdet kan också vara en faktor att ta med vid bedömningen. Det är således befogat att använda sig av mer än en bedömningsgrund. I mer komplicerade fall bör således en helhetsbedömning ske. för att få så rättvisande

resultat som möjligt vid huvudsaklighetsbedömningen.

På jordbruksfastighet kan undantagsvis tvekan uppkom— ma om byggnad är småhus eller ekonomibyggnad. Ofta är det då möjligt att betrakta byggnaden som två samman— byggda hus, ett småhus och en ekonomibyggnad. Liksom hittills bör sammanbyggda tvåfamiljsradhus hänföras

till småhus, oavsett upplåtelseform.

Då fråga är om vilken byggnadstyp en byggnad skall anses tillhöra med hänsyn till huvudsaklighetsprin— cipen, stårvaletvanligen mellan hyreshus, special—

byggnad och industribyggnad.

En byggnad har t.ex. ett relativt homogent utförande. Vissa lokaler i byggnaden används för ändamål som medför att byggnad klassificeras som specialbyggnad, medan andra lokaler används och är inrättade på så— dant sätt att byggnad klassificeras som hyreshus. I detta fall bör klassificeringen kunna avgöras med ledning av arean av de olika lokalerna. I ett annat fall kan utrymmena i en byggnad vara helt olikforma— de, som t.ex. då teater, biograf eller kyrka är in—

rymd i byggnad som i övrigt innehåller bostäder, kon—

tor och butiker. Om kostnaderna per volymsenhet i ett sådant fall inte är uppenbart olika bör klassifice— ringen kunna grundas på hur stor volymsdel av byggna—

den som de olika delarna upptar.

I de fall en byggnad används för både kontors— och industriändamål och kostnaden för industridelen är av en helt annan storleksordning än den som hänför sig till kontorsdelen, bör klassificeringen grundas på en bedömning av relationerna mellan delarnas värden. Of— ta kan en sådan bedömning grundas på en hyresuppskatt— ning och i andra fall på nedlagda byggnadskostnader.

Sammanfattningsvis bör således huvudsakligheten bedö- mas utifrån enkla storleksmått som m2 golvyta eller m3 bruttovolym, om de olika byggnadsdelarna är någor—

lunda jämförbara. Har delarna däremot en helt olikar— tad utformning och beskaffenhet bör huvudsakligheten

avgöras med ledning av delarnas värde.

Man kan tänka sig flera varianter av blandad beskaf— fenhet eller användning. Några exempel lämnas i det

följande.

Om en byggnad inte till någon del används för special— ändamål skall det ändamål som byggnaden huvudsakligen är inrättad för avgöra till vilken byggnadstyp som byggnaden skall hänföras. En byggnad, som är inrättad både för bostads— och industriändamål och som inte används för specialändamål och som till huvudsaklig del är inrättad med industrilokaler, skall således

klassificeras som industribyggnad (figur 1).

Figur 1 Industribyggnad 60% 40% Industri Bostäder

För byggnad som i sin helhet används för fler än ett specialändamål skall den huvudsakliga användningen vara avgörande då man bestämmer till vilken typ av specialbyggnad som byggnaden skall hänföras. Om bygg— naden används både för undervisning och sjukvård och byggnaden huvudsakligen används för undervisning

skall den klassificeras som skolbyggnad (figur 2).

Figur 2

Skolbyggnad

70 % 30 %

Undervisning Sjukvård

Används byggnad för såväl undervisning som sjukvård och teaterverksamhet får det användningssätt som do— minerar vara avgörande för vilken specialbyggnad byggnaden skall indelas som (figur 3).

Figur 3

Vårdbyggnad

20 % 45 % 35 %

Under— Sjukvård Teater— Visning verksamhet

Man kan tänka sig det fallet att en byggnad är inrät— tad både för bostads— och industriändamål och att in— dustridelen har en användning som överensstämmer med

definitionen på specialbyggnad. Om denna del är den

huvudsakliga skall byggnaden indelas som specialbygg— nad (figur 4).

Figur 4

Vårdbyggnad

65 35 %

Industri Bostäder (kriminalvård)

Om byggnad till mindre del är inrättad för bostads— ändamål och denna del används som bostad och återsto— den av byggnaden används för två olika specialändamål skall den av specialanvändningarna som är den huvud— sakliga bestämma valet av specialbyggnad vid klassi—

ficeringen (figur 5).

Figur 5

Kulturbyggnad

45 30 % 25 %

Teaterverksamhet Sjuk— Bostad vård

Om byggnad till viss del används för specialändamål men denna del inte är den huvudsakliga, skall det ändamål byggnaden huvudsakligen är inrättad för vara bestämmande för till vilken annan byggnadstyp än spe— cialbyggnad som byggnaden skall hänföras. I detta fall bör man se till vilket ändamål byggnaden i sin

helhet är inrättad för, när man skall bedöma vilken beskaffenhet som är den huvudsakliga (figur 6 och 7L

Figur 6 Hyreshus 70 % 30 % Affär Industri (arbets— vård) Figur 7 Industribyggnad

45 %

Bostäder

25 % 30 %

Industri Industri (ej spe— (arbets— cialan— vård) Vändning)

6.3.2.2 Indelning efter beskaffenhet

Småhus och hyreshus

Begreppen småhus och hyreshus används i gällande ord—

ning vid klassificering av bostadsbyggnader på annan

fastighet. Småhus är byggnad som har till ändamål att

utgöra bostad åt högst två familjer. Hyreshus är

byggnad som bl.a. är avsedd att utgöra bostad åt

minst tre familjer eller att användas för kontor el—

ler butik.

Byggnader, som används som bostäder på jordbruksfas—

tighet, uppdelas f.n. inte i olika kategorier. Dessa

byggnader benämns enbart bostadsbyggnader utan beakt-

ande av hur många familjer som byggnaderna är avsed—

da för.

Enligt Handledningen skall bostadsbyggnader på jord—

bruksfastighet värderas enligt de normer som anvisas

Kommittén avser inte att föreslå ändringar i reglerna om värdering av småhus och hyreshus på jordbruk. Ef— tersom samma värderingsregler skall användas, oavsett vilken beskattningsnatur bostadsbyggnaderna kommer att hänföras till, finns det inte några vägande skäl att indela beståndet av bostadsbyggnader i olika bygg— nadstyper på grund av att de hänförs till skilda be- skattningsnaturer. Om enhetliga grunder för indelning av bostadsbyggnaderna används kan vidare förenklingar vid kodsättning och längdföring åstadkommas.

En bostadsbyggnad kan i praktiken användas av fler eller färre familjer än byggnaden är inrättad för. Den mest ändamålsenliga bedömningsgrunden för klassi— ficeringen av bostadsbyggnaderna är därför enligt kommitténs mening det ändamål för vilket byggnaden är inrättad. Till kategorin småhus bör således hänföras byggnader som är inrättade med bostäder åt högst två familjer. Till kategorin hyreshus bör då hänföras öv— riga bostadsbyggnader, dvs. sådana som är inrättade med bostäder åt minst tre familjer.

Värderingsreglerna för småhus resp. hyreshus föreslås som framgår av kap. 13 och 14, bli desamma vid 1981 års taxering, oberoende av om huset används för per— manentboende eller fritidsboende. Indelning i bygg— nadstyper efter permanent— eller fritidsboende är därför obehövlig för fastighetstaxeringen.

Även om det saknar betydelse för fastighetstaxeringen att göra åtskillnad mellan permanenthus och fritids— hus har detta dock betydelse i åtskilliga andra sam— manhang, såsom vid den kommunala planeringen, vid folk— och bostadsräkningen och för andra statistiska ändamål. Med hänsyn härtill bör i längden redovisas om byggnad används för permanentboende eller fritids— boende. Som grund för att avgöra om huset skall klas—

kel schablonregel användas. En sådan regel kan inte anknyta till byggnadens beskaffenhet. I stället kan man exempelvis utgå från om någon är mantalsskriven på fastigheten eller ej.

Enligt huvudregeln bör alla byggnader indelas i bygg— nadstyper. Byggnader, som utgör komplement till be— fintligt småhus i funktionellt avseende, värderas nu inte särskilt. Värdet av komplementbyggnader innefat— tas i stället i småhusets värde. Den funktion för bo— endet som en komplementbyggnad har, gör att utrymmen med samma funktion lika gärna kan vara inrymda i bo— stadshuset. För att ett enhetligt värderingssystem skall kunna användas är det lämpligt att komplement— byggnader såsom garage, förråd, bastu och andra mindre byggnader, som ligger i anslutning till små— hus, inte indelas särskilt utan vid klassificeringen och värderingen behandlas som om de var belägna inom

byggnaden.

Till byggnadstypen hyreshus bör i gällande ordning hänföras byggnader som är avsedda även för andra än— damål än bostadsändamål. Vid indelningen är det be— tydelsefullt att egendom som kan värderas efter samma grunder förs till samma grupp. Till gruppen hyreshus är det ändamålsenligt att hänföra sådana byggnader som det går att beräkna ett hyresvärde för. Vissa andra byggnader än bostadsbyggnader bör av den anled— ningen indelas som hyreshus. Således bör till gruppen hyreshus föras byggnader som är inrättade till, för— utom bostäder, kontor och butiker, även restauranger och hotell och andra anordningar, som hyresvärde kan beräknas för.

I enlighet med huvudregeln bör fristående förråd, som är belägna på tomten till ett hyreshus, också indelas

som hyreshus om de behövs för verksamheten i hyres—

huset. Större lager— eller förrådsbyggnad, som inte är belägen i anslutning till hyreshus, kan inte anses utgöra ett komplement till huset i den mening som nu har angetts. Sådan byggnad bör som framgår av det

följande indelas som industribyggnad.

Under utredningsarbetet har diskuterats om en mera adekvat benämning än hyreshus kunde användas. Benäm— ningar såsom flerbostadshus, lokalhus och storhus har nämnts. Var och en av beteckningarna flerbostadshus och lokalhus täcker inte mer än en del av de ändamål husen kan vara inrättade för. Storhus har däremot an— setts vara en lämpligare beteckning. Ordet storhus

kan stå som motsats till ordet småhus.

Till den aktuella byggnadstypen skall emellertid sam— las byggnader för vilka hyresvärde kan beräknas. Hy— reshus får därför anses vara den mest adekvata be— teckningen. Denna beteckning är inarbetad och har fungerat bra vid 1975 års allmänna fastighetstaxe— ring. Därför föreslås att beteckningen hyreshus an—

vänds även i fortsättningen.

Vidare har övervägts att införa andra definitioner för småhus och hyreshus. Uttrycket bostad åt en eller två familjer används emellertid i 24 5 KL för s.k. en— eller tvåfamiljsfastigheter. Kommittén har därför funnit det mest lämpligt att inte frångå nuvarande definitioner, i vart fall så länge de har sin motsva— righet i KL. Definitionerna inrättad till bostad åt högst två familjer resp. minst tre familjer för små— hus resp. hyreshus bör således användas även i fort—

sättningen.

Enligt förslaget kommer småhus att motsvara inte bara de byggnader på annan fastighet som i gällande ord—

ning benämns småhus utan också bostadsbyggnad på

jordbruksfastighet, som är inrättad som bostad åt

högst två familjer.

För hyreshusens del innebär förslaget en viss föränd— ring. Vissa byggnader såsom hotell— och restaurang— byggnader, som nu är indelade som specialbyggnader, har i förslaget hänförts till hyreshus. Avsikten här— med är att till byggnadstypen hyreshus bör föras byggnader som värderingsmässigt lämpligen bör behand— las på liknande sätt.

Även bostadsbyggnader på jordbruksfastighet som rym— mer minst tre bostäder blir indelade som hyreshus en— ligt förslaget.

Ekonomibyggnad

De byggnader som används eller behövs för jordbruk eller skogsbruk och som inte är bostadsbyggnader be— nämns ekonomibyggnader m.m i Handledningen. Kommittén har föreslagit att bostadsbyggnader på jordbruksfas— tighet skall hänföras till byggnadstyperna småhus och hyreshus. Till ekonomibyggnad bör således hänföras byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk och som inte är inrättad för bostadsändamål såsom djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och växthus.

Enligt Handledningen bör ett växthus taxeras tillsam— mans med jordbruksfastighet, om växthusodlingen be— drivs tillsammans med jordbruket och om växthusarea— len understiger 300 m2. Växthusets värde skall då in— gå i värdet av ekonomibyggnader. Växthus om minst 300 m2 bör enligt Handledningen taxeras som annan fastighet och betecknas industrifastighet.

Enligt kommitténs mening bör växthus behandlas på liknande sätt även i fortsättningen. Därför föreslås att växthus på jordbruk eller skogsbruk klassificeras som ekonomibyggnad, om arealen understiger 300 m2.

6.3.2.3 Indelning efter användning

Specialbyggnad

Gruppen specialbyggnader har enligt nuvarande regler i Handledningen funktionen av en restgrupp. Alla byggnader, som inte kan hänföras till någon annan typ av byggnad på annan fastighet, klassificeras enligt Handledningen som specialbyggnad.

Som ett led i ett förenklat regelsystem föreslås att flertalet av byggnader, som används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverat för dem, samlas in under en byggnadstyp. Denna kan lämpligen ges benäm— ningen specialbyggnad. Gruppen specialbyggnader bör indelas i undergrupper. Varje undergrupp bör avgrän— sas så, att byggnader med visst angivet likartat an— vändningssätt kan föras till gruppen. En närmare re- dogörelse för undergrupperna kommer att lämnas i det avsnitt som behandlar skattepliktsfrågorna.

Byggnad som indelas som specialbyggnad skulle, om den inte vore använd för specialändamål, bli indelad ef— ter det ändamål den är inrättad för och således hän— föras till någon av de övriga byggnadstyperna enligt förslaget. Som regel är specialbyggnad också sär— skilt anordnad för sitt specialändamål, t.ex. kyrkor och badhus.

Specialbyggnader enligt förslaget utgör således inte en motsvarighet till specialbyggnader i gällande ord—

ning. Skattefriheten knyts i gällande ordning inte

till någon särskild byggnadstyp. De flesta byggnader som nu ingår i gruppen specialbyggnader kommer även enligt förslaget att betecknas som specialbyggnader. Andra som t.ex. hotell— och restaurangbyggnader kom—

mer att indelas som hyreshus.

6.3.2.4 Resterande byggnader

Industribyggnad

Industribyggnad i gällande ordning är byggnad som an— vänds för industriell verksamhet samt byggnad för

gruv— och täktändamål, kraftverk o.d.

Byggnadstyperna småhus, hyreshus och ekonomibyggnad i kommitténs förslag har särskilt urskiljts, eftersom

de byggnader som kan hänföras till varje sådan bygg— nadstyp kan behandlas på liknande sätt ur värderings—

synpunkt. Specialbyggnaderna har särskilt konstrue— rats med tanke på skattepliktsförhållandena och skall

inte värderas.

Resterande byggnader är av många skilda slag och har oftast en speciell utformning, som markant skiljer sig från småhusens, hyreshusens och ekonomibyggnader— nas utformning. För dessa resterande byggnader är det

svårt att utforma enhetliga värderingsregler.

I gällande ordning utgör specialbyggnader en rest— grupp dit alla byggnader, som inte kan hänföras till någon annan grupp, hänförs. I kommitténs förslag har

som nämnts specialbyggnader getts en annan innebörd.

Enligt kommitténs mening bör de byggnader, som inte

kan indelas som någon av tidigare nämnda byggnadsty— per föras till en särskild byggnadstyp, som får utgö— ra en restgrupp i likhet med specialbyggnad i gällan—

de ordning. Byggnadstypen kan lämpligen benämnas in— dustribyggnad m.m.

Tidigare har föreslagits att byggnad med förrådsut— rymme, som finns i anslutning till hyreshus och be— hövs för verksamhet i hyreshuset, skall indelas som hyreshus. Ett företag, som bedriver exempelvis af— färsrörelse i ett hyreshus, kan också tänkas ha för— rådsutrymmen som inte är belägna i närheten av hyres—

huset.

Detta kan vara fallet beträffande s.k. centrallager. Sådana byggnader har en sådan självständig funktion i förhållande till hyreshuset att de inte bör indelas som hyreshus. Dessa lagerbyggnader bör i stället hän—

föras till industribyggnader.

Såsom har framhållits tidigare bör vissa växthus på jordbruk eller skogsbruk klassificeras som ekonomi— byggnad. Då växthus är av sådan storlek att verksam— heten där drivs i större omfattning, kan de normalt inte anses som ekonomibyggnader på jordbruk eller skogsbruk. Dessa bör i stället indelas som industri— byggnader. Både mindre och större växthus utan sam— band med jordbruk bör också indelas som industribygg—

nad.

Industribyggnad enligt kommitténs förslag motsvarar i stort sett industribyggnad i gällande ordning. Hit kommer att föras förutom byggnader, som är inrättade för industriell verksamhet, även t.ex. kraftverk,

bensinstationer och parkeringshus.

6.3.3 Indelning i ägoslag

6.3.3.1 Allmänt

Enligt nuvarande ordning skall endast mark på jord— bruksfastighet indelas i ägoslag. Tidigare har före— slagits att alla byggnader skall klassificeras, obe—

roende av vilken beskattningsnatur de bör tillhöra.

Ett enhetligt system för indelning av mark i ägoslag är också till fördel med hänsyn till klassificering— ens grundläggande betydelse för fastighetstaxeringen. Därför bör all mark indelas i ägoslag. Denna regel bör tas in i 2 kap. 4 5, där även övriga särskilda regler om klassificering av mark bör ges. Detta inne- bär att klassificering skall ske även av mark, som skall ingå i taxeringsenhet med beskattningsnaturen

annan fastighet.

6.3.3.2 Vattentäckt område

Vattentäckt område klassificeras nu som icke produk— tiv mark. Enligt Handledningen skall vattentäckt om- råde inte åsättas något värde, om inte särskilda skäl ger anledning till det. Vid arealredovisningen på fastighetstaxeringsavin och i fastighetslängden skall man vid angivandet av totalarealen bortse från vat—

tentäckt område.

Kommittén anser och kommer under avsnitt 12.2.12 att föreslå att något värde inte heller i fortsättningen bör åsättas vattentäckt område, med undantag för om— råde där täkt pågår. För värderingen föreligger där— för inte behov av klassificering av vattentäckt mark, utom såvitt gäller område med täkt. För sådant område kommer en redogörelse att lämnas senare. Därför före— slås att mark som är vattentäckt, med undantag för

område med täkt, inte skall indelas såsom särskilt

ägoslag eller ingå i sådant.

6.3.3.3 Tomtmark

Med tomt avses i Handledningen byggnadsplats och om— råde i anslutning härtill, som används för prydnads— trädgård, upplagsplats, parkeringsplats o.d. Med bygg— nadsplats avses sådan plats på marken där en byggnad är uppförd.

Definitionen av tomt i Handledningen är i princip än- damålsenlig. En viss justering av definitionen av tomt bör göras för en anpassning till de föreslagna reglerna om indelning i byggnadstyper. Tomt bör defi— nieras som markområde som upptas av småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt i omedelbar anslutning till byggnaden liggande trädgård, parkerings—

plats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m.

Exempel på hur man enligt förslaget bör förfara vid indelningen av tomtmark framgår av figurerna 8 och 9.

Figur 8 illustrerar en fastighet, som är bebyggd med ett småhus och som omfattar 2,5 ha. Det område som ligger närmast huset och som kan anses vara en tomt har en areal om 0,5 ha. 2,0 ha används som åker. I detta fall bör 0,5 ha indelas som tomtmark och 2,0 ha

som åkermark.

Figur 8

I det fall en fastighet, som är lika stor som fastig— heten i figur 8,är bebyggd med en industribyggnad kan det tänkas att all mark på fastigheten används som upplagsplats. I så fall bör all mark indelas som

tomtmark (figur 9).

Figur 9

2,5 ha Industribyggnad

Tomtmark

För mindre fastigheter kan den situationen inträffa att marken skulle kunna komma att bli indelad i flera olika ägoslag, som vart och ett hade en mycket liten areal. Detta synes inte ändamålsenligt för fastig— hetstaxeringen. Därför föreslås att en regel införs för att åstadkomma en förenkling vid indelningen av mark för mindre fastigheter. Regeln bör gälla för fastigheter som är bebyggda med småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad. För sådana fas- tigheter bör all mark på fastigheten klassificeras som tomtmark, om den totala arealen inte överstiger

2 ha och om marken ligger i ett ägoskifte.

I figur10 ges ett exempel på hur indelningen av mark bör göras i ett sådant fall. Fastigheten har en areal om 1,5 ha. Det område som ligger närmast byggnaden och som kan anses vara tomt har en areal om 0,5 ha. Återstoden av fastigheten, 1,0 ha, består av mark som

används som åker. Eftersom fastighetens totalareal

SOU l979:32 Indelning av byggnader och mark inte överstiger 2 ha bör all mark på fastigheten in— delas som tomtmark.

Figur 10

1)

0,5 ha Tomtmark

1,0 ha Åkermark

1) En taxeringsenhet med byggnad och 1,5 ha tomtmark.

Om marken på en lika stor fastighet, som fastigheten i figur 10 ligger i fler än ett ägoskifte bör indel— ningen ske enligt huvudregeln. Mark, som inte ligger ihop med den mark som byggnaden står på, bör inte in— delas som tomtmark, om den är använd t.ex. som åker— mark, även om fastighetens totalareal understiger

2 ha. I sådant fall bör också den mark, som används som åker och som ligger i anslutning till tomtmarken,

indelas som åkermark (figur 11).

Fi ur 11

_mark l i 2 km . 32) i 0,5 ha | | Åker— ] mark 1) En taxeringsenhet med byggnad och 0,5 ha tomtmark 2) En taxeringsenhet med

1,0 ha åkermark.

Från den föreslagna regeln, om att all mark på be- byggd fastighet skall indelas som tomtmark, om area— len ligger i ett ägoskifte och inte överstiger 2 ha,

bör ett undantag göras.

I avsnitt 8.3.6.7 har föreslagits att all jordbruks— och skogsbruksmark, som ligger i samma kommun, brukas tillsammans och har samma ägare, skall hänföras till

en och samma taxeringsenhet.

Om en likadan fastighet som i figur10 är bebyggd med ett fritidshus och ägs av någon, som äger ytterligare en fastighet med 10 ha åkermark och 0,2 ha tomtmark bebyggd med mangårdsbyggnad inom samma kommun och åkermarken på de båda fastigheterna brukas tillsam— mans, bör den mark som på den mindre fastigheten an— vänds som åker indelas som åkermark och taxeras till— sammans med åkermarken, tomtmarken och mangårdsbygg— naden på den större fastigheten. Byggnad och tomtmark på den mindre fastigheten föreslås utgöra en särskild taxeringsenhet (figur 12)-

Figur 12

Åby 1

1) En taxeringsenhet med byggnad (fritidshus) och 0,5 ha tomtmark.

2) En taxeringsenhet med byggnad (mangårdsbyggnad), 0,2 ha tomtmark och 11,0 ha åkermark.

Figur 13ger exempel på hur marken bör indelas i det fall arealen jordbruksmark inte uppgår till 5 ha, och bostadsbyggnaden med tomtmark enligt vad kommittén har föreslagit i kapitlet om beskattningsnatur skall

taxeras som annan fastighet.

Figur 13

2)

1,0 ha Åkermark

1) En taxeringsenhet med byggnad och 0,2 ha tomt—

mark.

2) En taxeringsenhet med 3,0 ha åkermark.

Även mark som inte är bebyggd bör under vissa omstän— digheter klassificeras som tomtmark. Detta bör dock endast ske om man med stor sannolikhet kan utgå från att marken får bebyggas eller kommer att bebyggas. Ett sådant fall är när byggnadslov enligt byggnads— lagen (1947:385) har lämnats. Mark som berörs av byggnadslov bör därför indelas som tomtmark. Har fas— tighet nybildats för byggnadsändamål bör detta för—

hållande jämställas med byggnadslov. I sådant fall kan ägaren räkna med att få byggnadslov, eftersom den prövning som sker enligt byggnadslagen stämmer över—

ens med prövningen enligt FBL.

Byggnadslov förfaller enligt huvudregeln, om inte det medgivna byggnadsarbetet har påbörjats inom två år från det byggnadslovet meddelades. För fastighet, som har bildats för byggnadsändamål, kan man lämpligen dra en liknande gräns vid indelning i ägoslag. Mark på sådan fastighet bör klassificeras som tomtmark, om fastighetsbildningen har skett under de senaste två åren. Även fastighet som har bildats längre tillbaka i tiden kan tänkas bli bebyggd. Beträffande mark på sådana fastigheter får en bedömning göras från fall till fall, om marken skall indelas som tomtmark eller något annat ägoslag. Om det är uppenbart att marken får bebyggas bör den indelas som tomtmark. Ett exem— pel på att det är uppenbart att mark får bebyggas är att den ligger inom område som omfattas av detaljplan och området inte är belagt med byggnadsförbud. Om ett område är belagt med ett kortvarigt byggnadsförbud skulle det emellertid trots byggnadsförbudet kunna anses vara uppenbart att området får bebyggas. Även om ett markområde är belagt med byggnadsförbud, som inte är kortvarigt, kan det ändå anses uppenbart att området kommer att bebyggas. Så kan vara fallet med ett markområde inom kvarter som ligger centralt i tätort.

Det som har föreslagits gälla om bebyggd fastighet bör gälla även för obebyggd fastighet och mark.

6.3.3.4 Exploateringsmark

Av mark, som har exploateringsmöjligheter, bildas i gällande ordning särskilda exploateringsfastigheter,

eller också ingår marken i en jordbruksfastighet, som med hänsyn till exploateringsmöjligheterna åsätts

övervärde (punkt 3 andra stycket av anvisningarnatill 8 5 KL och punkt 2 f) av anvisningarna till 10 5 KL).

Enligt Handledningen bör fastighet, som kan förväntas bli exploaterad, taxeras som jordbruksfastighet så länge den används för jordbruk eller skogsbruk. Om däremot fastigheten ligger oanvänd skall den under vissa förutsättningar taxeras som annan fastighet. För att övervärde skall åsättas jordbruksfastighet bör enligt Handledningen krävas att möjligheterna till exploatering skall vara väl dokumenterade i form

av planer eller en klart utbildad prisnivå.

De nuvarande reglerna om indelning och värdering av mark med exploateringsmöjligheter är förhållandevis komplicerade. De har inte heller alltid lett till ett så rättvisande resultat som är önskvärt. Vid åsättan— de av övervärde har tillämpningen av reglerna inte

varit lika i olika delar av landet.

Enligt kommitténs mening bör dessa regler därför frånv gås och nya enhetliga regler införas för klassifice— ringen och värderingen. Till grund för dessa regler

bör ligga ett nytt ägoslag.

Man kan utgå ifrån att mark, som är avsedd att exploa- teras, inom kort kommer att användas för annat än jordbruk. Marken kan beräknas ha ett högre värde än t.ex. vanlig åkermark. Taxeringsvärde för exploate- ringsmark bör dock inte åsättas, om marken inte med stor sannolikhet kommer att bli exploaterad. Detta får anses vara fallet med obebyggd mark som i fast— ställd plan till någon del har avsatts för byggnads—

ändamål och som inte bör klassificeras som tomtmark.

Om avsikten att mark skall bebyggas är så klart doku— menterad bör marken inte indelas som ägoslag för jordbruk eller skogsbruk. Marken får då i värderings— hänseende anses stå så nära tomtmark att värderingSM reglerna för marken bör knyta an till dem som skall gälla för tomtmark, och marken bör ha beskattningsna—

turen annan fastighet.

Även om mark, som enligt plan skall bebyggas, fort— farande används i jordbruk eller skogsbruk bör den klassficeras som exploateringsmark. Normalt är det bara fråga om ett övergångsskede i sådana fall innan

exploateringen tar sin början.

Vid markområden, som i plan har avsatts för byggnads— ändamål, kan finnas områden som inte är avsedda att bebyggas. De kan vara avsedda för t.ex. parker och parkeringsplatser. Sådana områden får anses utgöra komplement till den mark som i framtiden kommer att

vara bebyggd. De bör därför också klassificeras som

exploateringsmark.

Obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan och som till större eller mindre del är avsedd att användas för byggnadsändamål bör således indelas som exploateringsmark. Denna defintion kan även passa in på mark som har föreslagits få benäm— ningen tomtmark. Definitionen av tomtmark förutsätter emellertid längre gående åtgärder, dvs. fastighets— bildning eller byggnadslov, än vad definitionen för exploateringsmark gör. Mark som ingår i fastställd plan och som är avsedd att bebyggas bör således inde- las som exploateringsmark, om den inte har varit fö— remål för fastighetsbildning eller berörs av giltigt byggnadslov. På sådan mark kan det finnas byggnad som skall rivas på grund av att nya byggnader skall upp—

föras på marken. Även om marken är bebyggd med sådan

byggnad bör den indelas som exploateringsmark och in— te som tomtmark. Byggnadenloör klassificeras och taxeras för sig. Som regel kan man dock utgå från att sådan byggnad har ringa eller inget värde.

Om det inom ett område som skall exploateras finns en byggnad som skall stå kvar efter det att exploate— ringen har slutförts bör ett lämpligt markområde

klassificeras som tomtmark till byggnaden.

Trots att det i en fastställd plan har angetts att

visst område skall exploateras för byggnadsändamål

bör detta inte alltid föranleda att marken inom områ— det skall indelas som exploateringsmark. En plan kan vara så föråldrad att det ur ekonomisk synpunkt inte vore motiverat att följa den. Förhållandena i ett om— råde kan också på kort tid ha förändrats så, att det inte längre är lämpligt att genomföra en befintlig

plan. Om det framstår som uppenbart att exploatering inte kommer att genomföras eller kommer att fördröjas avsevärt skall marken inte indelas som exploaterings—

mark.

Mark som i plan är avsedd för byggnadsändamål, bör då

indelas som något annat ägoslag.

Genom den avgränsning av exploateringsmark som före— slås gälla kommer mark, som kan förväntas bli bebyggd men som ännu inte i plan har avsatts för exploate—

ringsändamål, att ingå i något annat ägoslag.

6.3.3.5 Täktmark

Mark som innehåller fyndigheter kan i gällande ord—

ning behandlas på två olika sätt.

Såsom ett särskilt delvärde på jordbruksfastighet an— ges i punkt 2 av anvisningarna till 10 5 värde av särskilda tillgångar. Härmed avses i lagrummet bl.a. grusfyndigheter. I Handledningen ges anvisningar om under vilka förutsättningar åsättande av värde av särskilda tillgångar för fyndigheter på jordbruks— fastighet kan komma i fråga.

I Handledningen sägs vidare att fastighet eller del av fastighet, vars värde i huvudsak består av fyndig— het av grus, sten, lera, torv m.m. samt byggnader och anläggningar som är uppförda för brytningen, skall taxeras som annan fastighet (industrifastighetk Detta skall ske om tillgången inte är av sådan be— skaffenhet att den bör åsättas värde som särskild tillgång på jordbruksfastighet.

Av likartade skäl som har angetts för förslaget att föra in det särskilda ägoslaget exploateringsmark

bör ett särskilt ägoslag införas avseende mark som innehåller fyndigheter. Ägoslaget kan lämpligen be—

nämnas täktmark.

På samma sätt som beträffande exploateringsmark bör täktmark värderas efter särskilda regler och taxeras

som annan fastighet.

Om brytning pågår på ett område, som enligt gällande regler ingår i jordbruksfastighet, eller brytningned stor sannolikhet kommer att påbörjas på området, kan det inte längre anses ha samband med jordbruksfastig— heten. Markens värde torde också väsentligen översti— ga värdet av mark som ingår i det ägoslag som marken skulle tillhöra, om täkt inte vore möjlig. Därför

bör endast mark på vilken brytning pågår eller med

stor sannolikhet kommer att ske indelas som täktmark.

Detta bör gälla vare sig området enligt nu gällande

bestämmelser ingår i jordbruksfastighet eller annan

fastighet.

Klassificeringen av ägoslaget täktmark bör ges anknyt— ning till naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1918z523). Mark— och vattenområde varpå täkt, som avses i 18 5 första stycket första punkten natur— vårdslagen, pågår bör indelas som täktmark. I lagrum— met sägs att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än mark— innehavarens husbehov inte får ske utan länsstyrel—

sens tillstånd.

Tillstånd till täkt i vattenområde kan lämnas med stöd både av naturvårdslagen och vattenlagen. Onntäkt— tillstånd har meddelats enligt vattenlagen krävs inte tillstånd enligt naturvårdslagen. Denna regel togs in i naturvårdslagen för att dubbelprövning skulle und—

vikas.

Om täkttillstånd har meddelats för visst område en— ligt naturvårdslagen eller vattenlagen bör sådantom— råde indelas som täktmark, även om täkt inte har på- börjats. Sådant tillstånd får anses ge fog för bedöm— ningen att brytning med mycket stor sannolikhet kom-

mer att ske.

Mark som innehåller fyndighetlmen som inte omfattas av täkttillstånd och som det inte pågår täkt på annat än för markinnehavarens husbehov,skall således inte

indelas som täktmark utan hänföras till något annat

ägoslag.

Tidigare i detta avsnitt föreslogs att vattentäckt område inte skall indelas i ägoslag. Som regel kan område som är täckt med vatten inte anses ha något

nämnvärt värde. Ett undantag är dock de områden som

innehåller fyndigheter som nyss har omtalats. Med an— ledning härav bör i sådana fall vattentäckt område indelas som täktmark. Till frågan om värdering av vattentäckt område som inte innehåller fyndigheter återkommer framställningen under avsnitt 12.2.12-

6.3.3.6 Åkermark

En följd av det förslag som har framlagts om exploa— teringsmark och täktmark blir att viss mark, som en— ligt gällande ordning skall indelas som åker, i stäl— let kommer att klassificeras som något av dessa ägo—

slag.

I övrigt föreslås inga ytterligare ändringar beträff— ande mark som nu indelas som åker. Det indelningssätt som används f.n., dvs. att som åkermark skall anses mark som har lagts under plog och nyttjas för växt— odling, innefattande även fältmässiga odlingar av köksväxter, frukt och bär samt mark som skulle kunna användas för växtodling, synes vara det mest ända— målsenliga. Därför bör som nu inte bara mark som plöjs och utnyttjas för odling av olika slag indelas som åkermark. Också mark som används för exempelvis bete bör indelas som åkermark, om marken är lämplig

för växtodling och ägnad att plöjas.

Den beskrivning som lämnas på åkermark i Handledning— en är längre än definitionen enligt förslaget. Ingen ändring i sak är emellertid avsedd med den nu före— slagna definitionen av åkermark. En mera detaljerad beskrivning av åkermark kan lämpligen lämnas i anvis—

ningsform.

6.3.3.7 Betesmark

I likhet med åkermark kan mark som nu benämns ängs—

förslag bör klassificeras som exploateringsmark eller täktmark. Detta förslag kommer att medföra vissa änd— ringar i indelningssättet för mark, som nu är indelad som ängs— och betesmark. I övrigt bör denna mark in- delas i ett särskilt ägoslag. Ägoslaget bör definie— ras som mark som används eller lämpligen kan användas för bete och som ej är ägnad att plöjas. Genom att ange att marken ej skall vara ägnad att plöjas får

man en klar gräns gentemot mark som bör indelas som

åkermark.

Det nu omtalade ägoslaget motsvaras i stort sett av sådan mark som nu kallas ängs— och betesmark. En för— enkling av benämningen av ägoslaget bör göras. Därför föreslås att beteckningen ängs— och betesmark byts ut mot beteckningen betesmark.

6.3.3.8 Skogsmark

I avsnitt 6.2.3 har en redogörelse lämnats av den de—

finition av skogsmark som används i Ska.

Definitionen av skogsmark i Ska överensstämmer i

stort med den definition som finns i skogsvårdslagen (1948:237).

Enligt 2 5 skogsvårdslagen förstås med skogsmark mark som är lämplig för skogsproduktion och ejväsentligen utnyttjas för annat ändamål. Skogsvårdslagen inklude— rar i begreppet skogsmark även sådan mark där detbör finnas skog till skydd mot sand— eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall dock enligt skogs— vårdslagen inte anses som skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tas i anspråk för skogsproduktion.

1973 års skogsutredning (l973:06) har i sitt betänk— ande Skog för framtid (SOU l978z6) lagt fram förslag till en ny skogsvårdslag. Förslaget innehåller i stort sett samma definition av begreppet skogsmark som i nu gällande skogsvårdslag. Förslaget innebär dock en be— gränsning så till vida att den nuvarande s.k. latenta skogsmarken, dvs. mark av myr— och, impedimentkaraktär som kan förbättras med företagsekonomiskt försvarbara åtgärder enligt skogsutredningen inte bör räknas till skogsmark. Vidare har utredningen föreslagit att re— geln om att mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, under vissa omständigheter inte skall räk- nas som skogsmark, inte skall tas in i nya skogsvårds— lagen. Enligt förslaget skall i nya skogsvårdslagen tas in en bestämmelse om att mark anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömnings— grunder kan producera minst 1 m3 virke om året per hektar, vilket i princip innebär ett lagfästande av

de bedömningsgrunder som f.n. tillämpas vid bestämman— de av vad som skall betraktas som produktiv skogsmark.

På grundval av skogsutredningens betänkande har rege- ringen lagt fram förslag till riktlinjer för skogs— politiken m.m. för riksdagen (prop. 1978/79:110). I propositionen har utredningens förslag om definition av skogsmark följts utom i ett avseende, nämligen när det gäller mark som ligger helt eller i huvudsak

outnyttjad.

Som tidigare har anförts strävar kommittén efter en samordning, så att definitioner av olika ägoslag i görligaste mån ansluter till annan lagstiftning.

Kommittén föreslår därför att definitionen av skogs— mark i FTL bör göras likadan som förslaget om defini— tion av skogsmark i propositionen. I denna menas med skogsmark mark som är lämplig för virkesproduktion

och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål samt mark på vilken det bör finnas skog till skydd mot sand— eller jordflykt eller mot att trädgränsen flyttas ned. Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogs— mark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

I propositionen har skogsutredningens förslag om ett lagfästande av bedömningsgrunder för bestämmande av vad som skall betraktas som produktiv skogsmark följts, dvs. mark som kan producera minst 1 rn3 virke per år och hektar.

Kommittén anser att samma bedömningsgrunder bör gälla vid indelning av skogsmark vid fastighetstaxeringen utan att detta särskilt anges i lagtext.

Om den definition som föreslås i propositionen inte antas oförändrad av riksdagen bör lämpligen en ändring i kommitténs förslag till definition göras, så att skogsmarksbegreppet i FTL slutligen kommer att över- ensstämma med skogsmarksbegreppet i nya skogsvårds— lagen.

6.3.3.9 Skogsimpediment

Till ägoslaget icke produktiv mark hänförs i Handled— ningen bl.a. viss mark som kan vara skogbärande. Så— dan mark är myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment såsom nedlagda grustag och torv— täkter.

Den sammanlagda arealen av mark som tillhör ägoslaget icke produktiv mark är ungefär 12 milj. ha (inberäk— nat kalfjäll) med ett totalt virkesförråd av omkring

100 milj. m3 skog. Sveriges totala landareal är ca

40 milj. ha och det totala virkesförrådet i landet är 2 400 milj. m3 skog.

I ägoslaget icke produktiv mark ingår ungefär 6 milj. ha mark som har betydande värden. Marken utgörs av myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och Vissa andra impediment. Den är till en del skogbärande,men den har inte den höga produktionsförmåga som krävs enligt kommitténs förslag för att den skall kunna

hänföras till skogsmark.

I stället bör införas ett nytt ägoslag, som denna mark kan hänföras till. Detta kan lämpligen benämnas skogsimpediment. I ägoslaget bör således ingå myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impedi- ment såsom nedlagda grustag och torvtäkterli den mån impedimenten ligger i anslutning till skogsmark. 6.3.3.10 övrig mark

Av föregående avsnitt framgår att en del av den mark som enligt nuvarande regler ingår i icke produktiv mark, t.ex. myrar och mark med fjällskog föreslås in—

gå i ett nytt ägoslag skogsimpediment.

Icke produktiv mark utgör i gällande ordning en rest— post bland ägoslagen. All mark, som inte utgör åker, ängs— och betesmark, skogsmark ellertomt,hänförs

därför till icke produktiv mark nu.

Enligt kommitténs mening är det lämpligt att även i fortsättningen ett särskilt ägoslag används som rest— post. Till detta ägoslag bör således föras all mark som inte kan hänföras till något av de tidigare omta—

lade ägoslagen.

Detta ägoslag bör kallas övrig mark. Mark,somj.en]ig— het med förslaget skall ingå i övrig mark,motsvarar i princip den mark som nu ingår i icke produktiv mark, med undantag av den mark som föreslås bli indelad

som skogsimpediment.

Som exempel på mark som enligt kommitténs förslag skall indelas som övrig mark kan följande markområ— den nämnas. Allmänna platser, begravningsplatser, mi— litära övningsfält som inte kan användas för annat ändamål, mark för kanaler, järnvägar och andra vägar, flygfält, hamnanläggningar, idrottsplatser, skidbac— kar, kalfjäll, kraftledningsgator, ladugårdsbackar

samt impediment i anslutning till jordbruksmark.

7 SKATTEPLIKT

7.1 Inledning

Som huvudprincip gäller nu enligt 4 5 KL att fastig— het skall vara skattepliktig. Bestämmelser om skatte— plikt för fastigheter med nuvarande innebörd, som i första hand reglerar underlaget för den kommunala fastighetsbeskattningen, har funnits i den svenska skattelagstiftningen sedan lång tid tillbaka. Grunden för skattepliktsreglerna har varit att fastighets—_ ägarna har sådan nytta av kommunen och dess verksam— het att beskattning är motiverad. Å andra sidan kan kommunerna i sin tur och även samhället i stort ha fördel och nytta genom den verksamhet som bedrivs på en fastighet. Därför har vissa fastigheter undanta— gits helt eller delvis från skatteplikt. Reglerna om

undantag från skatteplikt har genomgående varit rela—

tivt restriktiva.

Även om samma skäl som tidigare nu föreligger för att beskatta fastigheter kan det finnas ett behov av andra skattepliktsregler med hänsyn dels till reg— lernas ålder, dels till ändrade samhällsförhållanden. Större delen av nu gällande föreskrifter om undantag från skatteplikt har kommit till i början av århund— radet. Reglerna var avpassade för den tidens sam— hälle. De ändamål som de från skatteplikt undantagna fastigheterna användes för, motsvarade vad man på den

tiden ansåg vara samhällsnyttiga ändamål. De ändrade

samhällsförhållandena kan medföra att nya bedömning— ar behöver göras i fråga om vad som är samhällsnyt— tiga ändamål.

De nuvarande reglerna om uppdelning av fastigheter i skattefria och skattepliktiga delar har visat sig

vara komplicerade och svårtillämpliga.

Både fastighetstaxeringskommittéerna och fastighets— taxeringsutredningen behandlade frågor om skatte— plikt i sina betänkanden. I båda betänkandena fästes uppmärksamheten på att vissa förenklingar möjligen skulle kunna åstadkommas om en huvudsaklighetsprin—

cip infördes. 7.1.1 Direktiven

I direktiven till kommittén påpekas att reglerna om skatteplikt är otidsenliga, vilket har medfört svå— righeter vid rättstillämpningen. I vissa fall har reglerna medfört olämpliga konsekvenser. Som exempel nämns fastigheter som tillhör kriminalvården och sjukvårdsbyggnader som ägs av landsting. På sådana fastigheter kan industriell verksamhet eller jord— bruk bedrivas, vilket medför att fastigheterna en— ligt gällande regler inte kan undantas från skatte— plikt. I dessa och flera andra fall är, sägs det i direktiven, reglerna inte anpassade till dagens för— hållanden. Detta gäller t.ex. då kommuner samarbetar i förenings- eller bolagsform i verksamhet som i princip medför skattefrihet. Associationsformen hind— rar i sådana fall enligt gällande regler oftast att

skattefrihet medges. 7.1.2 Framställningar

Till kommittén har kommit framställningar om ändrade

regler i fråga om skatteplikt från Kungl. Djurgårdens förvaltning, Svenska lokaltrafikföreningen, lands—

tingsförbundet och statens vattenfallsverk.

Kungl. Djurgårdens förvaltning hemställer att frågan om undantag från skatteplikt för hela Djurgården skall övervägas. Svenska lokaltrafikföreningen före— slår att byggnader som behövs för drift av busslinje— trafik skall undantas från skatteplikt i samma ut— sträckning som nu gäller för järnvägs— och spårvägs" fastigheter. Enligt landstingsförbundet bör fastighet som används för skoljordbruk inom gymnasieskolan, annan anordning för praktisk utbildning samt anlägg— ningar för skyddat arbete undantas från skatteplikt. Vattenfallsverket slutligen hemställer om skattefri— het för marken till transformator— och kopplingssta— tioner, som hör till det elektriska kraftöverförings—

eller kraftdistributionsnätet.

7.1.3 Statistik

I det följande lämnas en redovisning över taxerings—

värden och antal taxeringsenheter taxeringsåren 1975 1978.

Det totala taxeringsvärdet för samtliga skatteplikti— ga fastigheter i landet var vid 1978 års särskilda fastighetstaxering 432,5 miljarder kr. Jämfört med 1977 års särskilda fastighetstaxering innebär detta en ökning med 14,8 miljarder kr. eller 3,5 %. ökning— en i taxeringsvärde berör endast annan fastighet. Värdet på jordbruksfastigheterna är oförändrat (tabell 7.1).

Tabell 7.1 Taxeringsvärden och antal taxeringsenheter åren 1975 — 1978

Fastighetens art och typ 1978

1977

Totalt taxeringsvärde

miljarder kronor

1976 1975 1978

Antal taxeringsenheter

1977 1976 1975

Jordbruksfastighet 48,8 Annan fastighet 383,7 därav

Småhus 165,3 Hyreshus 114,5 Industrifastighet 90,8

Exploaterings— fastighet 1,9

Specialfastighet 10,3

Annan fastighet med okänd användning 0,9

48,8 368,9

158,2 112,0 86,2

1,8 9,7 1,0

48,8 355,1

150,9 110,1 82,0

1,8 9,1 1,2

48,8 339,9

142,9 106,6 77,2

1,8 8,5 2,9

324 2 167

1 965 98 63

12

563 165 361 505 437 766 804 292 326 2 117

1 916 98 62

12

751 431 573 711 364

899 325 559

327 2 064

1 864 99 61

12

229 663 644 256 139 933 789 902 328 2 010

1 809 99 59 10 15 16

003 010 078 524 119 210 973 106

I fastighetslängden redovisas fastigheterna bl.a. per redovisningsenhet. Redovisningsenhet utgörs av fas— tighet eller del av fastighet, som ensam eller till— sammans med annan fastighet eller fastighetsdel skall vara taxeringsenhet. Bl.a. utgör varje del av fastig— het, som har uppdelats i en skattefri och en skatte— pliktig del, en särskild redovisningsenhet. Detsamma gäller varje ideell andel i en fastighet, som är föremål för samäganderätt. Antalet redovisningsen—

heter är således större än antalet taxeringsenheter.

Följande tabell visar antalet redovisningsenheter vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1975 fördelade bl.a. efter fastighetens art och antalet skattefria och skattepliktiga redovisningsenheter (tabell 7.2)-

Tabell 7.2 Antal redovisningsenheter i fastighets—

längden år 1975

Fastig— Skatte— Undan— Med Med Summa hetens pliktiga tagna taxe— okänt antal art från rings- skatte—

skatte— värde plikts— plikt under för— l OOO hållan— kr de Jordbruks— 652 981 1 247 11 757 56 666 041 fastighet Annan fastighet 2 137 032 120 122 30 036 336 2 287 526 Samtliga 2 790 013 121 369 41 793 392 2 953 567

Helt skattefria fastigheter åsätts inte taxerings— värde enligt gällande regler, men de registreras i fastighetslängden i två särskilda grupper.

I en grupp registreras helt skattefria fastigheter som avses i 5 5 1 mom. KL, utom försvarsfastigheter,

dvs. fastigheter med byggnader såsom sjukhus, fängel-

ser, kyrkor, museer samt fastigheter som tillhör sär— skilt angivna rättssubjekt. Vidare upptas i denna grupp egendom enligt 5 S 5 mom. KL, dvs. industri— tillbehör, transformator— och kopplingsstationer o.d. I denna grupp registreras också fastighet som till— hör främmande stat och som är avsedd för sådan stats

beskickning eller konsulat.

Vid 1978 års särskilda fastighetstaxering fanns i denna grupp 75 544 redovisningsenheter med beskatt— ningsnaturen annan fastighet och 475 redovisningsen— heter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Till den andra gruppen med helt skattefria fastighet- er, som redovisas i längden, hör fastigheter enligt 5 5 1 mom. första stycket c) och 5 5 2 mom., dvs. försvarsfastigheter och kommunikationsfastigheter.

Vid 1978 års särskilda fastighetstaxering redovisades i denna grupp 105 991 redovisningsenheter med beskatt— ningsnaturen annan fastighet och 705 med beskatt—

ningsnaturen jordbruksfastighet.

För år 1978 innebär det att totalt 181 535 redovis— ningsenheter som ingår i helt skattefria fastigheter

var annan fastighet och 1 180 jordbruksfastighet. De delvis skattefria fastigheterna redovisas för sig. Följande tabell visar taxeringsvärden och antalet

redovisningsenheter beträffande de delvis skattefria

fastigheterna vid 1978 års taxering (tabell 7.3).

Tabell 7.3 Taxeringsvärden och antal redovisnings— enheter för delvis skattefria fastigheter år 1978. Värden i 1 000 kr.

Totalt Taxe— Taxe— Antal taxe— rings— rings— rings— värde värde värde skatte— skatte-

fri del pliktig __ del

Jordbruks- fastighet 16 776 — 169 Annan fastighet 3 693 467 — — 4 935 Summa 3 710 243 2 424 458 1 285 785 5 104 7.2 Gällande ordning

7.2.1 Allmänt

Fastigheterna i riket är skattepliktiga om de inte särskilt har undantagits från skatteplikt. Reglerna om undantag från den generella skatteplikten finns i 5 5 1 5 mom. KL och är så utformade att vissa fas— tigheter kan delas upp i en skattepliktig och en skattefri del ( 5 5 1 mom. första stycket c) i)). För andra fastigheter medges inte sådan uppdelning, utan dessa är i stället i sin helhet antingen skatte— fria eller skattepliktiga (5 5 1 mom. första stycket a) och b) och tredje stycket samt 2 mom.).

I de flesta fall har ägarkategorin betydelse för skattepliktsfrågorna. Ägarförhållandet är dock i dessa fall inte ensamt avgörande, utan hänsyn tas även till fastighetens användning. Undantag kan också medges från skatteplikt för bestämda kategorier av

fastigheter oavsett ägare.

Slutligen gäller att skatteplikt inte föreligger för byggnader på annans mark, om värdet understiger

5 000 kr. och inte heller för tomter till skattefria byggnader, för industritillbehör samt för en del led— ningar och transformatorstationer (5 5 3 — 5 mom.).

Till 5 5 hör vidare detaljerade anvisningar.

7.2.2 Helt skattefria fastigheter

I 5 5 1 och 2 mom. anges de fastigheter som skall vara skattefria i sin helhet och som inte får delas upp på en skattepliktig och en skattefri del. Dessa är natio— nalparker (5 5 1 mom. första stycket a)), staten, kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna plat— ser och begravningsplatser (1 mom. första stycket b)) samt s.k. kommunikationsanstalter (2 mom.). Till gruppen helt skattefria fastigheter kan också föras prästgårdar, som avses i lagen (1970:939) om för— valtning av kyrklig jord (1 mom. tredje stycket).

Till allmänna platser räknas enligt punkt 1 av anvis— ningarna inte enbart sådana platser som uteslutande är avsedda för allmänhetens begagnande. Hit hör också platser, som trots att de samtidigt tjänar annat ända— mål, även måste anses vara avsedda för allmänheten. En allmän plats är i sin helhet skattefri, även om en del av den är uthyrd.

De s.k. kommunikationsanstalter som anges i 2 mom. är kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd eller upplåten för allmän trafik, liksom all— män farled eller allmän flottled. Vidare anges i 2 mom. som helt skattefria de byggnader, anläggningar och markområden som hör till de kommunikationsanstal— ter som har nämnts och som är avsedda för driftens

omedelbara behov.

Avgörande för om skatteplikt skall anses föreligga eller ej blir kommunikationsanstaltens väsentliga användning. Om en byggnad används för annat än kommu— nikationsändamål men ligger på ett område som hör till kommunikationsanstalt kan byggnaden brytas ut till en särskild taxeringsenhet, som på grund av

användningen blir skattepliktig.

Av punkt 6 i anvisningarna framgår att byggnad som hör till kommunikationsanstalt och som är avsedd för driftens omedelbara behov såsom stationshus, loko— motivstallar och vaktstugor är skattefria. Bostads— hus för personal om det inte gäller vaktstugor - är däremot skattepliktiga. Verkstad där mindre, löpande reparations- och tillsynsarbeten utförs om— fattas inte av skatteplikt. Stolpar, ledningar m.m., som hör till järnvägs— eller spårvägsanläggning som

drivs med elektricitet, åtnjuter också skattefrihet.

Restaurang— eller hotellbyggnad, som hör till en järnväg och ligger inom dess område, är enligt nyss— nämnda anvisningspunkt fritagen från skatteplikt, om denna huvudsakligen tillgodoser järnvägsresenärernas behov. Ett markområde, som hör till kommunikations— anstalt och inte upptas av någon anläggning bör un— dantas från skatteplikt, om området endast används till förvaring under kortare tid av gods, som fraktas på kommunikationsanstalten. Motsatsen gäller om gods läggs upp på området för längre tid. Ett mindre grus— tag, som bara används för grusning av någon kort när— liggande sträcka av järnvägen, omfattas inte av skatteplikt.

7.2.3 Helt eller delvis skattefria fastigheter

I 5 5 1 mom. första stycket d) i) KL anges skilda slag av byggnader, t.ex. byggnader för kultur och

undervisning samt kyrkobyggnader som skall vara skattefria, om de ägs av i lagrummet angivna fysiska eller juridiska personer. Byggnaderna skall då i sin helhet vara skattefria, om de inte till viss del an— vänds för industriellt eller därmed jämförligt ända— mål eller mot vederlag upplåts åt annan. I sådant fall föreligger enligt 5 5 1 mom. andra stycket skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde.

I punkt 5 av anvisningarna till 5 5 sägs att, för att skattefrihet helt eller delvis skall få åtnjutas för byggnad i 1 mom. första stycket d) i), måste den i väsentlig utsträckning användas för ändamål som för— anleder skattefrihet. Om en byggnad huvudsakligen rymmer bostäder men även en förvaltningslokal skall hela byggnaden vara skattepliktig. Men om en bostads— byggnad kan anses vara en oskiljaktig del av en an— läggning, som är skattefri, bör skattefriheten gälla

även för bostadsbyggnaden.

Med fastighet, som delvis utarrenderas eller uthyrs, jämställs t.ex. det förhållandet att en byggnad, som tillhör staten, används dels för verksamhet som med— för skattefrihet och dels för annan verksamhet. Om en byggnad, som tillhör postverket, delvis upplåts till lokaler för telegrafstation blir hela byggnaden skattefri, även om upplåtelsen har skett mot veder— lag.

Så länge fastigheten används för ägarens räkning blir fastighetens användning avgörande för skatteplikten. I motsats härtill blir fastighet, som upplåts till annan, att anse som skattepliktig, även om den an— vänds för ändamål som hade medfört undantag från

skatteplikt, om fastigheten hade ägts av den som har

hyrt den. Uthyrning tidvis jämställs med delvis ut— hyrning.

För att del av fastighet skall betraktas som skatte- pliktig får den användning som skulle föranleda skatteplikten inte vara av alltför obetydlig omfatt— ning. Likaså skall uthyrningarna äga rum mer regel- mässigt. För det fall uthyrning sker till självkost— nadspris och ersättning för själva användandet av lokalen inte lämnas föreligger inte skatteplikt.

De helt eller delvis skattefria fastigheterna anges

i det följande under punkterna d i med innehåll mot— svarande 5 5 1 mom. första stycket d) — i) tillsam— mans med de anvisningar m.m. till 55 som avser dessa

fastigheter.

rårdi stening eller säkerhsti EaEHsVÅrér_ssnéhstä—_ rårdi religienäxeré eller EHQGEVÅSEiELSåmE äyggaaéer ämjrssäijå & lagen l125å=3>_013 eosisläjälr-

Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas enligt punkt 3 av anvisningarna t.ex. de kungliga slotten, statsdepartementens och de centrala ämbetsverkens byggnader, även om verken har inseende över eller ombesörjer någon statens affärs— verksamhet. Däremot hör inte byggnader som är avsedda för statens affärsdrivande verksamhet till någon

grupp av skattefria byggnader.

akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammar—

åkiöldå Miänåsåon—d 902 ÖPQtåkårEOSiEtEtånå Etlf£else

fö; främjagdg av_farmagins_utveckling m.m., allmänna

EnQeEVisaiagåvsrhr_SEUQeraadssammaaslusninsar mes shiisaforiskt meélsmskgp_vid_rikst5 Enivsräiseg 902 högskolor ECE åaEÖEbEtåOEgån_fér_sådénå åaämånålät:

äeérivs i rigsEsrfse_osh_bsrmhår£ishstäiarätzninsar

samt sådana stiftelser och föreningar som avses i

Allmänna platser som tillhör dessa institutioner är också skattefria.

De stiftelser som anges i 53 5 1 mom. e) är sådana som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets för— svar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård "och uppfostran av barn eller lämna understöd för be— redande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja veten- skaplig forskning. De föreningar som avses i lagrum— met är de som, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art som anges för stiftel—

serna .

Fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering gäller en annan definition av föreningar i 53 5 1 mom. e). I lagrum— met åsyftas numera sådan ideell förening som fyller villkoren i punkt 9 av anvisningarna till lagrummet. I anvisningspunkten anges att ideell förening skall anses hänförlig till 53 5 1 mom. e), om den har till huvudsakligt syfte att — utan begränsning till viss familjs, vissa familjers, föreningars medlemmars eller andra bestämda personers ekonomiska intressen

främja ändamål som anges i lagrummet eller andra allmänna ändamål såsom religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål. Ett ytterligare vill— kor för att ideell förening skall anses hänförlig till 53 5 1 mom. e) är att föreningen i sin verksam- het uteslutande eller så gott som uteslutande till- godoser nämnda ändamål, att föreningen är öppen och att den bedriver en verksamhet som skäligen svarar

mot avkastningen av föreningens tillgångar.

f. Regementens officerskårers och underofficers—

5å5655_bzgsnsdsri som ärglepåörds .Yig mögeeplafssr

Ordet sammanslutningar har använts för att under— stryka att skattefriheten skall gälla även kyrko— byggnader och bönehus som ägs av t.ex. aktiebolag.

I punkt 4 av anvisningarna sägs bl.a. att för att byggnad eller anläggning skall betraktas som museum erfordras att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål och att de samlingar som förvaras i byggnaden eller anläggningen regelbundet hålls till— gängliga för allmänheten i kulturellt eller liknande syfte. De får således inte hållas tillgängliga i direkt förvärvssyfte. Soldathem är enligt punkt 4 av anvisningarna byggnad som är uppförd vid militär

mötesplats och som i ideellt syfte är inrättad för

manskapets trevnad och bekvämlighet.

i. Byggnader som är_aysgdda_för_drirtens omedelbara 2620! för Boet: 902 selererksn;

Uppdelning i en skattefri och en skattepliktig del kan också göras av de fastigheter som anges i 5 S

1 mom. första stycket c) nämlrggn_sraren rirlhörig rör rörsyarsändamår avsedd_fasrighgtr Sådan försvars— fastighet skall enligt samma stadgande vara skatte— fri, i den mån den utnyttjas för försvarsändamål. Är försvarsfastigheten att anse som fristående indust— riell anläggning skall inte någon del av den vara fri från skatteplikt.

I punkt 2 av anvisningarna lämnas exempel på när upp- delning av försvarsfastighet skall ske. Där nämns t.ex. det fallet att ett övningsfält upplåts till jordbruk. I så fall föreligger skatteplikt för den del av övningsfältets värde som skäligen kan anses utnyttjad genom upplåtelsen. Om fastighet för för— svarsändamål används endast i ringa utsträckning för annat ändamål skall hela fastigheten vara skattefri. Vidare gäller att kasernbyggnader och vaktstugor an— ses vara i sin helhet avsedda för försvarsändamål, även om i byggnaderna finns inrymda bostäder för andra än manskap. Däremot anses inte andra byggnader, som i huvudsak används som tjänstebostäder och uthyr— ningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål.

Med fristående industrianläggning avses exempelvis fabrik för tillverkning av vapen eller ammunition, som inte är sammankopplad med en försvarsanläggning i egentlig mening. Ett kronobageri, som levererar bröd till ett truppförband på orten, är däremot inte att betrakta som fristående industriell anläggning och är således skattefritt.

7.2.4 Tomt till skattefri byggnad och småbyggnad på

annans mark

Om byggnad enligt 5 5 1 eller 2 mom. är helt eller delvis undantagen från skatteplikt skall detsamma gälla för tomt som hör till byggnaden (5 5 3 mom.).

Enligt 5 5 4 mom. är vidare byggnad eller med varand- ra sammanhängande byggnader på annans mark skatte—

fria, om de inte är värda 5 000 kr.

7.2.5 Industritillbehör, ledningar, transformatorer

m.m.

I 5 5 5 mom. undantas från skatteplikt s.k. industri— tillbehör, som avses i 2 kap. 3 5 JB, ledning som ingår i det elektriska kraftöverförings— eller kraft— distribptionsnätet samt transformator— och kopplings— station, som hör till detta nät. I lagrummet undantas också från skatteplikt ledning, pump, pumpstation

och pumpanläggning för allmän va—anläggning.

7.3 Historik

De regler om undantag från skatteplikt som gäller i dag har fått sin huvudsakliga utformning är 1920. För att utreda problem rörande den kommunala fastighets— beskattningen och den därmed sammanhängande fastig— hetstaxeringen och övrig kommunal beskattning till— sattes 1910 års kommunalskattesakkunniga. Menings— skiljaktigheter uppkom inom kommittén, vilket med— förde att två förslag till ny kommunalskattelag av— gavs. Förslagen avgavs år 1917, det ena av Eiserman och von Wolcker och det andra av Landén. Inte något av förslagen lades till grund för lagstiftning. De användes dock i viss mån som underlag till prop.

1920:191 med förslag till kommunalskattelag. Försla—

get innehöll bl.a. regler om fastighetstaxering. Propositionen antogs ej. Med propositionen som grund antogs emellertid år 1920 nya regler om skatteplikt för fastigheter. Reglerna togs in i 1910 års förord— ning angående bevillning av fast egendom samt av in— komst.

1920 års regler innebar bl.a. att skatteplikt in— fördes för åtskilliga av statens fastigheter. Tidi— gare hade alla statens fastigheter varit undantagna från skatteplikt.

I prop. 1920:191 5. 353 anförde föredragande departe— mentschefen att man inte borde lämna ur sikte den grund som fastighetsbeskattningen byggde på, då det gällde att ta ställning till frågan om den objektiva skatteplikten för fast egendom. Fastighetsbeskatt— ningen innebar en intressebeskattning som hade sin grund i den större intressegemenskap med kommunen

som fast egendom hade ansetts ha just i denna sin egenskap. Emellertid fanns det enligt departements— chefen fall, där en fastighets intresse av kommunens verksamhet uppenbarligen var utan all betydelse antingen i och för sig eller i jämförelse med de för— måner som genom egendomen bereddes den bygd där egen- domen var belägen. I alla de fall där uttryckligt undantag inte ansågs böra göras ur de angivna syn-

punkterna borde skatteplikt föreligga.

Om uppdelning av fastigheter i skattepliktiga och icke skattepliktiga delar anförde departementschefen, att Eiserman och von Wolcker och även Landén i all— mänhet hade sökt undvika att fastighet delades upp efter skilda skattepliktsförhållanden. Även departe— mentschefen ansåg att det vore fördelaktigt om man såvitt möjligt kunde undvika en uppdelning. Han fann det dock ogörligt att i många fall nå tillfreds—

ställande resultat, om en uppdelning inte gjordes. Att det skulle innebära någon väsentlig olägenhet om uppdelning ägde rum med hänsyn till möjligheten att göra en lokal begränsning eller om den skedde på grund av fastighetens användning för olika ändamål syntes knappast kunna göras gällande.

Vid avfattningen av bestämmelserna hade man dock för- sökt att undvika uppdelning, där det hade varit möj— ligt.

1921 års kommunalskattekommitté förordade i sitt be— tänkande, som avgavs år 1924, att en ändring i reg— lerna skulle införas, så att uppdelning av fastighet i skattefria och skattepliktiga delar skulle få ske endast då viss till rummet begränsad del av fastighet

användes för annat ändamål än det som föranledde skattefrihet.

Föredragande departementschefen anslöt sig emellertid i prop. 1927:102 5. 310 till vad departementschefen hade anfört i 1920 års proposition i denna fråga. Han tillade att gränsdragningsvårigheter måste uppkomma och att i sådana fall ett rättvisare resultat uppen— barligen måste kunna nås, om man delade upp fastig— het i en skattepliktig och en skattefri del. Vidare påpekades att den användning som skulle föranleda

den partiella skatteplikten ej fick vara av alltför obetydlig omfattning och inte av mera tillfällig natur.

När KL tillkom år 1928 överfördes 1920 års regler om undantag från skatteplikt till 5 5 i den nya lagen

utan några nämnvärda ändringar.

Efter år 1928 har endast vissa punktvisa ändringar gjorts i reglerna om skatteplikt. Följande exempel

på ändringar, som har gjorts mellan år 1928 och år 1970 kan nämnas. År 1937 undantogs från skatteplikt områ— den som var fridlysta såsom naturminnesmärken. Präst— gårdar blev undantagna år 1954. Vissa institutioners byggnader, som används i institutionernas verksamhet såsom sådana, har också undantagits från skatteplikt under perioden, t.ex. Nobelstiftelsens byggnader år 1946, vissa kyrkors och trossamfunds byggnader år

1951 och stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfonds

byggnader år 1962.

Fastighetstaxeringskommittéerna, som lade fram för— slag till ändrade regler inför 1970 års allmänna fastighetstaxering, föreslog inte några materiella ändringar i reglerna om skatteplikt. I ett avseende berörde dock kommittéerna skattepliktsområdet, nämli— gen beträffande taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter. Inför 1920 års lagstiftning diskuterades frågan huruvida skattefria fastigheter skulle åsättas taxeringsvärden. Beslutet blev att så skulle ske för

den övervägande delen av fastigheterna.

Kommittéerna ansåg att en avsevärd förenkling och arbetsbesparing vid taxeringsarbetet borde bli följ— den,om man upphörde att åsätta de icke skattepliktiga fastigheterna taxeringsvärden. Värdena blev orealis—

tiska och behövdes inte för inkomst eller förmögen—

hetsbeskattningen.

Problemen i samband med uppdelning av fastighet på

en skattepliktig och en skattefri del skulle möjligen kunna lösas, om en huvudsaklighetsprincip infördes vid bedömningen av fastigheters skatteplikt. Kom— mittéerna var inte beredda lägga fram vidare förslag i ämnet men ville rikta uppmärksamheten mot frågorna. Beträffande de skattefria försvarsfastigheterna före—

slog man dock att dessa inte skulle behöva taxeras

eller deklareras. Det ansågs vara att föredra ur för— svarssynpunkt att dessa fastigheter inte åsattes

några taxeringsvärden (SOU 1968:32 s. 45 f.).

Nya bestämmelser infördes i enlighet med förslaget.

Frågorna om skatteplikt har också berörts av fastig— hetstaxeringsutredningen, som hade fått i uppdrag att företa en fortsatt översyn av fastighetstaxerings— reglerna inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. I direktiven till utredningen anfördes att det i fråga om taxeringsförfarandet fanns anledning att undersöka om taxeringen av icke skattepliktiga fas— tigheter kunde förenklas. Fastighetstaxeringsutred— ningen bedömde att det låg utanför utredningsuppdra— get att framlägga förslag om mera genomgripande änd— ringar i skattepliktsreglerna. Man ansåg att utred— ningen i huvudsak endast skulle försöka anpassa reg— lerna i 5 5 KL till den då gällande lagstiftningen

på vissa andra områden. Dock ville utredningen under— stryka att det inte var uteslutet att det vid en mera fullständig översyn kunde gå att uppnå en del prak— tiska förenklingar i 5 5. Därvid angav utredningen som exempel att det kunde vara möjligt att beträf- fande de delvis skattefria fastigheterna låta skatte— pliktsfrågan i vidgad omfattning avgöras enligt en huvudsaklighetsprincip (SOU 1973:4 s. 266).

När det gällde områden som hade fridlysts såsom na— turminnesmärke föreslog utredningen att dessa skulle tas bort från katalogen över skattefria objekt. Bl.a. anfördes att ordet naturminnesmärke hade utmönstrats ur naturvårdslagen (1964z822). Fridlysnings— och skyddsföreskrifter som berörde fastighet borde enligt utredningen beaktas vid värderingen genom en skälig nedsättning av det taxeringsvärde som eljest skulle ha åsatts (s. 271 f.) En ändring i 5 5 vidtogs i

enlighet med förslaget.

Även i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten m.m., Ds Fi 1973:7, lämnades förslag om ändring i skattepliktsreglerna. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering tillämpades för första gången fas— tighetsbegreppet i JB. Dessförinnan låg lagen (1895z36 s.1) angående vad till fast egendom är att hänföra till grund för det skatterättsliga fastig- hetsbegreppet. Ändringen medförde en väsentlig ut— vidgning av fastighetsbegreppet, då även s.k. indust— ritillbehör enligt JB hänförs till fastighet (2 kap. 3 5 JB). För att begränsa rubbningarna i underlaget för den kommunala fastighetsbeskattningen till följd av denna utvidgning föreslogs i promemorian att in— dustritillbehören skulle undantas från skatteplikt. En regel härom intogs i 5 5 5 mom. KL. Samtidigt undantogs i samma lagrum från skatteplikt ledning, som ingår i det elektriska kraftöverförings— eller kraftdistributionsnätet och transformator— eller kopplingsstation, som hör till detta nät. På samma sätt undantogs ledning, pump, pumpstation och pump-

anläggning för allmän va—anläggning.

7.4 Synpunkter och förslag

7.4.1 Allmänt

Både fastighetstaxeringskommittéerna och fastighets— taxeringsutredningen, har pekat på problem som är förenade med de nuvarande skattepliktsreglerna. I direktiven till kommittén framhålls också behovet

av att överväganden görs i frågan om skatteplikts— reglerna. Mot bakgrund av ändringar i samhällsför— hållanden och synsätt sedan reglernas tillkomst torde det också, som har antytts i direktiven, finnas behov

av att reglernas innehåll ändras inom vissa områden.

Exempelvis har det numera blivit vanligt att staten och kommuner bedriver verksamhet i bolagsform, som tidigare bedrevs av staten eller kommun som sådan och för vilken skattefrihet då förelåg. För sådana fall är reglerna inte anpassade efter dagens för— hållanden.

Vidare har man i rättstillämpningen i många fall haft svårigheter att bedöma om det på en fastighet har bedrivits sådan verksamhet att skattefrihet har varit motiverad. Likaså har det varit svårt att av— göra om vissa fastighetsägare tillhör den grupp av rättssubjekt som enligt 5 5 KL är priviligierad i fråga om skatteplikten.

När det gäller fastigheter vilkas värden kan förde— las på en skattepliktig och en skattefri del har frågan om en uppdelning skall ske eller ej varit svår att avgöra. Om uppdelning har ansetts böra göras har det uppkommit svårigheter att avgöra om— fattningen av den skattepliktiga resp. skattefria

delen.

Ett stort antal rättsfall illustrerar problemen med att skattefriheten nu i huvudsak anknyter till bygg— nad, och att mark till byggnaden omfattas av skatte— friheten endast i den mån den utgör tomt till bygg— naden. Denna konstruktion får bl.a. till följd att mark för jord— och skogsbruk, som används i vården vid t.ex. sjukhus och kriminalvårdsanläggningar, inte 'kan bli skattefria.

I direktiven till kommittén har framhållits önskemål om förenkling av skattepliktsreglerna. Som nyss be— rörts förorsakar de tillämpningssvårigheter. De är till vissa delar föråldrade och svåröverskådliga.

Det är därför angeläget att ett enklare regelsystem

nu skapas. Liksom enligt gällande regler bör fastig— heter som används för samhällsnyttiga ändamål undan— tas från skatteplikt. Som ett led i ett förenklat regelsystem har föreslagits i 2 kap. FTL att byggna— der, som används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverad för dem, samlas till en byggnadstyp benämnd specialbyggnad. Gruppen specialbyggnader har i förslaget indelats i undergrupper. Varje undergrupp har avgränsats så att byggnader med visst angivet likartat användningssätt har förts till gruppen. En närmare redogörelse för undergrupperna kommer att

lämnas i det följande.

Specialbyggnader i förslaget utgör således inte en motsvarighet till specialbyggnader i gällande ord— ning. Skattefriheten knyts i gällande ordning inte

till någon viss byggnadstyp.

7.4.2 Huvudsaklighetsprincipen

De skiftande och många reglerna om uppdelning av fastighet i delar med skilda skattepliktsförhållan— den har medfört svårigheter vid rättstillämpningen. Det har inneburit problem både för fastighetsägare och myndigheter. Dessa svårigheter har framhållits vid flera tillfällen då nya fastighetstaxeringsreg— ler har utarbetats. Bl.a. har fastighetstaxerings— kommittéerna och fastighetstaxeringsutredningen varit inne på tanken att frångå uppdelningsreglerna och i stället gå över till en huvudsaklighetsprincip. Kom— mittén anser att man även med ett förenklat system, som bl.a. grundar sig på en huvudsaklighetsprincip, bör kunna få en reglering av skatteplikten som mate— riellt sett är i vart fall lika rättvisande som det

som nu gäller.

Genom att låta det sätt som fastigheten huvudsakligen används på avgöra om fastigheten skall anses skatte— pliktig eller skattefri kommer man att undvika många av de nuvarande gränsdragningsproblemen. En följd av en sådan regel blir att en fastighet i sin helhet blir antingen skattepliktig eller skattefri. Vid be— dömning efter en huvudsaklighetsprincip blir således fastighet, som består av delar som betraktade var för sig skulle medföra både skatteplikt och skattefrihet för fastigheten, endera skattepliktig eller skattefri

i enlighet med den huvudsakliga användningen.

Emellertid kommer det att finnas en del gränsdrag— ningsproblem även vid en huvudsaklighetsprincip. Dessa har redovisats i avsnitt 6.3.2.1 liksom olika lösningar av den frågan. Sammanfattningsvis anser kommittén att huvudsaklighetsprincipen för både fas— tighetsägare och myndigheter har sådana fördelar bl.a. vid rättstillämpningen och i arbetsbesparande syfte att den bör ingå i reglerna om fastigheternas skattepliktsförhållanden.

7.4.3 Användningssätt och ägare

Enligt gällande regler är byggnads användningssätt i de flesta fall avgörande för vilka byggnader som skall vara undantagna från skatteplikt. Vidare gäller att tomtområde som hör till skattefri byggnad också skall omfattas av skattefrihet. En ledande tanke bakom undantaget för vissa byggnader från skatteplikt kan sägas vara den samhällsnytta som användningen av byggnaden för med sig. Denna grundsyn bör även i fortsättningen gälla vid bedömningen av vilka bygg—

nader som bör vara skattefria.

För skattefrihet enligt nuvarande regler i 5 5 KL

krävs det i flertalet fall att fastigheten ägs av juridisk person som har angetts i lagrummet. Mesta— dels förutsätts att staten, kommun eller annan menig— het skall vara ägare för att skattefrihet för fastig— het skall medges men också en del enskilda institu- tioner, föreningar e.d. anges som sådana priviligie— rade ägare. Kommittén har funnit att det kan finnas skäl att inte lägga avgörande vikt vid vem som äger byggnaden i samma utsträckning som nu. Enbart det syfte som byggnader används för, kan vara av så stort värde för samhället att detta i sig bör medföra skattefrihet, oavsett vem som är ägare. I den mån samhällsnyttan av egendom anses vara så stor att den i princip bör undantas från skatteplikt, bör man enligt kommitténs mening bl.a. ur förenklingssynpunkt underlåta att väga in erhållna vederlag utöver själv— kostnaden, hyror och andra ersättningar i syfte att ge vinst i skattepliktsbedömningen. Kommittén anser således att skattefrihet för fastighet i fler fall

än enligt gällande regler i fortsättningen skall med— ges vid samhällsnyttig användning utan krav på be— stämd ägare. Liksom tidigare bör även mark som hör

till skattefri byggnad vara skattefri.

Den utvidgade skattefriheten kommer i ett stort antal fall att gälla fastigheter som ägs av sådana ideella föreningar som är befriade från skatt på inkomst och garantibelopp avseende dessa fastigheter. Att fastig— heterna görs skattefria vid fastighetstaxeringen har då inte någon nämnvärd betydelse från beskattnings— synpunkt, utan är främst en administrativ förenkling. I enstaka fall kan skattefrihet uppkomma för enskilt ägda anläggningar t.ex. Sporthallar. Kommittén har dock inte ansett det rationellt att söka avgränsa dessa fall och för dem föreslå skatteplikt. Om det

visar sig att omfattningen av sådana anläggningar

påtagligt ökar och detta kan antas hänga samman med skattefriheten finns det emellertid enligt kommitténs uppfattning anledning att ompröva frågan om skatte-

friheten i dessa fall.

F.n. gäller som nämnts att - utom såvitt gäller i 5 5 1 mom. första stycket a)— e) angiven egendom såsom nationalparker och allmänna platser endast tomtom- råde och ej jordbruksmark kan undantas från skatte— plikt, medan däremot byggnad — oavsett hur den har klassificerats — kan bli skattefri. Denna ordning har såsom framhållits i landstingsförbundets skrivelse vållat problem i fråga om en del skol- och vårdenhe— ter som utgörs av hela eller delar av jordbruksfas— tigheter. Kommittén kommer därför i det följande att överväga om jordbruksfastighet i större utsträckning

än tidigare bör kunna undantas från skatteplikt.

I den fortsatta framställningen kommer kommitténs förslag om undantag från skatteplikt för fastighet av olika slag att redovisas. skattepliktsreglerna föreslås bli intagna i 3 kap. FTL omfattande fyra

paragrafer.

I den inledande bestämmelsen bör fastslås att all fastighet är skattepliktig, om den ej undantas enligt

någon av de efterföljande undantagsreglerna.

De föreslagna undantagsreglerna har i princip dispo— nerats så att först anges specialbyggnader och ekono— mibyggnader med tillhörande mark och anläggningar,

som oavsett vem som är ägare bör undantas från skatte— plikt (2 och 3 55). I 2 5 tas även upp en typ av specialbyggnad med mark och anläggningar, nämligen allmän byggnad som har definierats både med krav på

bestämd ägare och användning samt nationalparker.

I 4 5 anges därefter de ytterligare byggnader med mark och anläggningar som undantas från skatteplikt. Skattefriheten avses gälla för egenom med särskilt angiven ägare, om egendomen används på visst sätt. Den fortsatta framställningen följer i princip skattepliktskapitlets i FTL disposition.

7.4.4 Skattefrihet på grund av användningssättet

7.4.4.1 Försvarsbyggnad

I dag gäller enligt 5 5 1 mom. första stycket 0) KL att staten tillhörig fastighet avsedd för försvars— ändamål är fritagen från skatteplikt i den mån den används för sådant ändamål, om inte fastigheten är att anse som fristående industriell anläggning. Sta— ten tillhöriga försvarsbyggnader var undantagna från skatteplikt redan före 1920 års reform. Specialre— geln beträffande fristående industriell anläggning kom till år 1928 i KL. Departementschefen ansåg i prop. 1927:102 5. 311 att industrianläggningar som var av sådan art att de var skattepliktiga om de ägdes av enskild också borde vara det med staten

som ägare.

Enligt kommitténs mening bör byggnad som används för försvarsändamål även i fortsättningen vara undantagen från skatteplikt, förutsatt att byggnaden inte är att anse som fristående industriell anläggning. När det gäller fristående industrianläggning är det befogat att ansluta sig till vad dåvarande departements— chefen anförde. Man bör ur konkurrenssynpunkt inte göra skillnad mellan statliga och privata industri— företag. Som försvarsbyggnad bör anses även byggnad för försvarets forskning.

En typ av byggnader, som inte var aktuella vid till— komsten av skattepliktsreglerna, är byggnader som an— vänds för det ekonomiska försvaret. Dessa har på grund av att de ingår i totalförsvaret i praxis un— dantagits från skatteplikt, om de ägs av staten. Byggnaderna för ekonomiskt försvar bör vara undan— tagna från skatteplikt. För tydlighetens skull bör de

omnämnas bland övriga försvarsbyggnader.

En hel del av byggnaderna för det militära försvaret och särskilt för det ekonomiska försvaret ägs av en— skilda. Det är rimligt att dessa byggnader får samma behandling i skattepliktshänseende som övriga för-

svarsbyggnader.

Regementens, officerskårers och underofficerskårers byggnader, som är uppförda vid mötesplatser för att användas vid tjänstgöring där, är enligt 5 5 1 mom. första stycket f) undantagna från skatteplikt. De byggnader som avses synes i praktiken vara sådana

som används för mässar.

Yrkesbeteckningen underofficer är avskaffad. De hit— tills använda beteckningarna på det yrkesanställda befälet, regementsofficerare, kompaniofficerare, plu— tonofficerare och gruppchefer upphör också. Enligt den nya befälsordningen för det militära försvaret, som nyligen har beslutats av riksdagen (FöU 1977/78: 10, rskr 1977/78:179), ersätts de fyra gruppbenäm— ningarna för yrkespersonal av en enda benämning, näm-

ligen yrkesofficerare.

Liksom tidigare bör här avsedda mässbyggnader vara undantagna från skatteplikt. Med tanke på den föränd— ring som har skett beträffande benämningen på yrkes— befälet bör yrkesbenämningarna helt uteslutas och i

bestämmelsen endast anges att mässbyggnad skall vara undantagen från skatteplikt. Dessa byggnader kan lämpligen hänföras till gruppen försvarsbyggnader.

Om man som föreslagits slopar ägarkravet beträffande försvarsbyggnader torde det övervägande vara byggna— der för det ekonomiska försvaret som berörs av en ökad skattefrihet.

7.4.4.2 Kommunikationsbyggnad F.n. skattefria kommunikationsanstalter ________________________________________

I 5 5 2 mom. KL undantas från skatteplikt kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd eller upplåten för allmän trafik, allmän farled eller flottled samt till nämnda kommunikationsanstalter hörande byggnader, anläggningar och tomtområden, som är avsedda för driftens omedelbara behov. En redovis— ning av innehållet i anvisningarna till detta lagrum har lämnats i avsnitt 7.2.2.

I prop. 1920:191 uttalade föredragande departements— chefen att kommunikationsleder beredde de kommuner, genom vilka de gick fram så påtagliga förmåner att kommunernas intresse av dem måste mer än uppväga kom— munikationsledernas intresse av kommunernas verksam— het. Skattefrihet borde gälla inte bara för statens utan också enskildas kommunikationsanstalter. Den borde dock gälla endast sådan fast egendom som behöv— des för driftens omedelbara behov. Anläggningar som större verkstäder o.d.,som lika väl kunde vara för— lagda på annat håll utan olägenhet för själva driften, syntes inte böra beredas någon särställning (s. 356). I samma riktning uttalade sig departementschefen i prop. 1927:102 5. 312.

Skattefriheten kan enligt förarbetena då det gäller kommunikationsanstalterna i första hand sägas vara knuten till marken. Den fördel som kommunikations— leden ger kommun har ansetts motivera skattefriheten även för de byggnader m.m. som hör till kommunika— tionsanstalterna och som behövs för driftens omedel- bara behov i kommunen. Kommunen skulle således inte vara skyldig att tåla större "intrång" än som svarade mot kommunens nytta av anstalterna. Större verkstäder och garage som betjänar större område än kommun skulle

således inte vara skattefria.

I praxis har skattefrihet medgetts för t.ex. flyg- platser med därtill hörande byggnader, hamnanläggning med allmän trafik samt kanalbankar (RÅ 1933 ref. 54, 1928 Fi 114 och 1912 Fi 339).

Däremot har bl.a. en statens järnvägar tillhörig bygg- nad med stationslokaler för vägbussar ej ansetts höra till sådan kommunikationsanstalt som avses i 5 5 2 mom. KL (RÅ 1963 Fi 1691 - 1695).

Som lagen nu är utformad är skattefriheten i första hand avsedd för kommunikationslederna i sig. Byggna— der och anläggningar för driftens omedelbara behov omfattas också av denna skattefrihet. Kommittén fin- ner inte någon anledning att nämnvärt inskränka den nu gällande skattefriheten för kommunikationsanstal— ter. I det följande kommer emellertid några juste—

ringar och utvidgningar att förordas. Viss busstrafik

Eftersom busstrafikens byggnader inte har ansetts vara avsedda för drift av kommunikationsanstalter har de i praxis inte undantagits från skatteplikt. Svenska lokaltrafikföreningen har i sin skrivelse pekat på

detta förhållande. Föreningen anser att de skäl som anfördes för att byggnader som tillhör järnvägar och spårvägar borde undantas från skatteplikt i lika hög grad gäller för byggnader som behövs för drift av

busslinjetrafik.

När reglerna kom till var spårtrafiken mera utbredd än den är i dag. Spårbunden lokaltrafik finns numera bara i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Den kol— lektiva persontrafiken har med årens lopp mer och mer övergått till att bedrivas med landsvägsbussar. Under perioden 1960 1973 ökade antalet bussar från 8 000 till drygt 16 000.

Enligt uppgift i promemorian (Ds K 1975z4) Transpor— ter i Sverige beräknades vid utgången av år 1973 att antalet busstrafikföretag i landet uppgick till nära 1 400, varav ca 730 bedrev lokal eller regional linjetrafik. Bussar har huvudsakligen använts för kortväga trafik. Med den modernisering av bussbestån— det som har skett har även den långväga busstrafiken ökat. En stor del av den långväga regelbundna buss— trafiken utgörs av veckoslutstrafiken. Trafikföretag, som huvudsakligen ombesörjer Skolskjutsar, har Vid veckosluten frigjorda resurser, som utnyttjas för

veckoslutstrafik.

Som tidigare har angetts är byggnader som tjänar busstrafik inte undantagna från skatteplikt. Undan— tas sådana byggnader från skatteplikt får det till följd att vissa byggnader, som används av privata bussföretag, blir undantagna liksom privata järn— vägar nu är undantagna från skatteplikt.

Det allmänna intresset av att det finns tillfreds—

ställande allmänna kommunikationer är enligt kommit—

téns mening så tungt vägande att det är befogat att skattefriheten utvidgas till att gälla även byggna— der, som används för busstrafikens behov. Byggnader såsom garage, biljettexpeditioner och vänthallar för busstrafiken bör också vara skattefria i fortsätt—

ningen, om annat inte framgår av det följande.

Allmänna kommunikationsändamål

En begränsning bör göras i fråga om undantagen från skatteplikt både beträffande busstrafiken och annan trafik. Skattefrihet bör gälla endast för sådana byggnader som används för allmänna kommunikations— ändamål. Med fordon som används för allmänna kommu- nikationsändamål menar kommittén kommunikationsmedel för person— och godsbefordran, som är tillgängliga för allmänheten, går i linjetrafik och har en viss regelbundenhet i turerna, t.ex. statens järnvägars person— och godståg samt landsvägsbussar och stads—

bussar som går i linjetrafik.

Detta innebär att fordon som används i beställnings— trafik såsom turistbussar, taxibilar, lastbilar för godsbefordran och charterflygplan inte anses använda för allmänna kommunikationsändamål.

Skattefria slag av kommunikationsbyggnader

Efterfrågan på kommunikationsmöjligheter har ständigt ökat. Den samhällsnytta som kommunikationsleder an— sågs ha när reglerna om skattefrihet för dessa till— kom är lika betydande i dag. Byggnader som används för drift av kommunikationsleder, som är upplåtna för allmän trafik, bör därför fortfarande vara skattefria. Detta gäller t.ex. stationshus, godsmagasin, lokstal—

lar och spårvagnshallar.

En ändring har som nämnts skett beträffande de typer av kommunikationsmedel som används. Den gräns som nu dras vid byggnader som behövs för den omedelbara

driften av kommunikationsleder kan därför inte anses tidsenlig. Det bör därför övervägas om ändringar bör

göras i detta avseende.

Som skattefri byggnad till kommunikationsanstalt an— ses i gällande rätt inte verkstad, där större repara— tioner eller nybyggnadsarbeten utförs för kommunika— tionsändamål. Däremot föreligger skattefrihet för verkstad där mindre, löpande reparations— och till— synsarbeten utförs. Med hänsyn till den betydelse de allmänna kommunikationerna har anser kommittén att det inte längre finns skäl att upprätthålla den skillnad som nu råder i beskattningshänseende mellan större och mindre verkstäder, där arbeten utförs på fordon o.d. I fortsättningen bör verkstäder, där det huvudsakliga arbetet avser att betjäna fordon o.dv som används för allmänna kommunikationsändamål undan— tas från skatteplikt. Detta bör ske oavsett hur stor

verkstaden är.

Restaurang— och hotellbyggnader som tillhör en järn— väg och ligger inom dess område är frikallade från skatteplikt, om de huvudsakligen är avsedda för järn— vägsresenärerna. Om sådan byggnad däremot tjänar ett mera självständigt ekonomiskt ändamål är den inte undantagen från skatteplikt. Med byggnads användande för mera självständigt ekonomiskt ändamål avses i punkt 6 av anvisningarna till 5 5 KL att den i större utsträckning används av personer på platsen eller eljest av andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid. Den skattefrihet som nu finns för restaurang— och hotellbyggnader är således

begränsad till enbart vissa sådana byggnader. Även om

den verksamhet som järnvägsrestaurangerna och järn— vägshotellen fyller har en praktisk funktion för de resande kan även andra hotell och restauranger fylla ett motsvarande behov för den resande allmänheten. Det finns enligt kommitténs mening inte anledning att behandla byggnader av denna typ olika i skattehänse— ende. Hotell- och restaurangbyggnader i allmänhet är nu inte undantagna från skatteplikt. Detta förhållan— de bör bestå i fortsättningen. Av skäl som nyss har nämnts bör inte heller hotell— och restaurangbyggna— der som tillhör järnväg vara undantagna från skatte— plikt.

Förvaltningsbyggnader som hör till kommunikationsan— stalt är f.n. skattefria. Kommittén anser emellertid att skattefrihet endast bör avse byggnader som har en mera direkt anknytning till själva trafiken. Kommit— tén avser att i ett senare avsnitt som princip för skattefrihet föreslå att kontorsbyggnader med undan— tag för allmänna förvaltningsbyggnader ej skall vara undantagna från skatteplikt. Med hänsyn till detta bör kontorsbyggnader som hör till kommunikationsan—

läggning inte längre vara skattefria.

Som tidigare har föreslagits bör en byggnads huvud— sakliga användningssätt vara avgörande för skatte— pliktsförhållandet. En byggnad kan tänkas vara använd både för allmänna kommunikationsändamål och för andra kommunikationsändamål. Detta är förhållandet när exempelvis en busstrafikidkare har en busspark som delvis används i linjetrafik och delvis i beställ— ningstrafik och samma garage används för samtliga bussar. I sådana fall får man se till vilken av tra- fikformerna som dominerar inom företaget vid avgö— randet av för vilket ändamål byggnaden huvudsakligen används. Huvudsaklighetsprincipen kan komma att ha

betydelse vid bedömningen av skatteplikten för kom— munikationsanläggning, även t.ex. då järnvägshotell

nad. Om t.ex. en stationsbyggnad huvudsakligen rym— mer expeditionslokaler och väntrum blir hela byggna— den skattefri, även om i denna också är inrymd t.ex.

en järnvägsrestaurang.

Sammanfattningsvis föreslås att byggnad som används för allmänna kommunikationsändamål såsom garage, hangar, lokstall, terminal, stationsbyggnad, vänt— hall, godsmagasin och reparationsverkstad undantas från skatteplikt. Skattefriheten bör omfatta byggna— der som används för alla typer av allmänna kommuni— kationer. Post, tele, radio och TV

I samband med att departementschefen i prop. 1920: 191 s. 356 tog upp frågan om skatteplikt för kommu— nikationsanstalter till diskussion nämnde han att samma skäl som föranledde skattefrihet för järnvägar även borde medföra skattefrihet för post— och tele— grafverkens för driftens omedelbara behov avsedda

byggnader. Förslaget genomfördes.

Kommittén anser också att dessa byggnader liksom nu

skall undantas från skatteplikt.

I ett rättsfall (RÅ 1966 Fi 1392) har skatteplikten för radiohuset i Stockholm prövats. Regeringsrätten ansåg att radiohuset inte var undantaget från skatte— plikt. Därvid angavs att huset ägdes av staten och

nyttjades av Sveriges Radio AB.

Radio och TV är de dominerande allmänna kommunika— tionsmedierna, och de når en mycket stor del av be— folkningen. Byggnader som används i Sveriges Radio

AB och dess dottebolags verksamhet bör därför enligt kommitténs mening undantas från skatteplikt.

7.4.4.3 Distributionsbyggnad

vissa tillägg i katalogen över skattefria fastighe— ter. Det gällde bl.a. transformator— och kopplings— station och ledning i det elektriska kraftöverfö—

rings— eller kraftdistributionsnätet.

I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatte— rätten m.m. (Ds Fi 1973z7), där en översyn gjordes av reglerna för att åstadkomma en anpassning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet till det då in— förda civilrättsliga, behandlades ledningar och andra markanläggningar särskilt (s. 67 f.). Enligt JB hör till fastighet anläggning som är uppförd på annans mark, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid ut— övning av servitut till förmån för fastigheten och

inte hör till den fastighet där den finns.

I promemorian konstaterades att ledningar och liknan- de anläggningar, som låg på ägarens mark, taxerades som fastighetstillbehör medan ledningar på annans mark hade ansetts utgöra lös egendom. Det torde en— ligt promemorian stå klart att man i skatterätten i motsats till i civilrätten hade hänfört anläggningar på annans mark till lös egendom, oavsett om de omfat— tades av servitut eller inte. En följd av att det civilrättsliga fastighetsbegreppet infördes skulle bli att vissa ledningar, som var anlagda med servitut på annans mark, då skulle bli skattepliktiga. Man fann skäl att undanta en del ledningar och lednings- liknande anläggningar från skatteplikt utöver dem som redan var undantagna på grund av att de tillhörde fastighet som angavs i 5 % KL. I första hand avsågs här kraftledningarna. Vidare föreslog man att ledning för allmän va—anläggning skulle undantas (se vidare under punkt 7.4.4.4).

Departementschefen anslöt sig till förslagen (prop.

1973:162, Fastighetstaxering m.m.) men föreslog dess— utom för egen del att förutom ledningar, som ingår i kraftöverförings— och kraftdistributionsnätet, även transformator— och kopplingsstationer som ingår i nä— ten borde undantas från skatteplikt. Förslaget antogs

av riksdagen (s. 298).

Transformator— och kopplingsstationer bör även i fortsättningen undantas från skatteplikt. Även för

andra eventuellt förekommande byggnader för distribu—

tion av elektricitet som tjänar ett ändamål som är likartat transformator— och kopplingsstationer bör

samma undantag gälla.

I det sammanhanget vill kommittén anföra följande i fråga om vissa andra anläggningar för distribution av

samhällsnyttigt slag.

Utvecklingen på energiområdet har medfört att fjärr— värme har fått ökad betydelse för uppvärmningen av bostäder m.m. En anpassning i skatterätten till sam— hällsutvecklingen på detta område är motiverad. Där— för bör i likhet med transformator— och kopplingssta— tioner i det elektriska kraftöverförings— eller kraftdistributionsnätet sådana byggnader som ingår i överförings— eller distributionsnät för fjärrvärme

undantas från skatteplikt.

För energiförsörjningen är även gasen av betydelse. Det finns inte anledning att i skattepliktshänseende särbehandla byggnader som ingår i överförings— eller

distributionsnät för gas.

Sammanfattningsvis föreslås därför att byggnaderlsom ingår i överförings— eller distributionsnät för gas, värme eller elektricitet,bör vara undantagna från

skatteplikt.

Ledningar för t.ex. eldistribution bör också bli skattefria, om de finns på fastighet med specialbygg— nad eller om de omfattas av servitut till förmån för en fastighet med sådan byggnad. Om sådan ledning inte tillhör skattefri fastighet bör den inte åsättas värde vid taxeringen. I avsnitt 12-2-12 kommer dessa

frågor att behandlas.

Från skatteplikt undantogs inför 1975 års fastighets— taxering även industritillbehör, som avses i 2 kap.

3 5 JB. Detta gjordes efter översynen om anpassning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet till det civilrättsliga. Kontinuiteten i skatteunderlaget be— hölls genom att industritillbehör undantogs från> skatteplikt. Behandlingen vid fastighetstaxeringen av dessa tillbehör kommer att tas upp närmare i avsnitt 12.2.12. De avses bli skattepliktiga men inte åsatta

något värde. 7.4.4.4 Reningsanläggning

I den promemoria, Ds Fi 1973:7, som har omtalats un— der föregående punkt föreslogs att från skatteplikt borde undantas förutom ledningar för elektrisk kraft även ledningar och därmed jämförliga anläggningar till allmän va—anläggning. Förutom egentliga ledning- ar borde undantaget från skatteplikt gälla även led—

ningar som utgjordes av rör, tunnlar och likartade an—

ordningar.

Föredragande departementschefen föreslog i prop. 1973:162 5. 298 att utöver ledningar för allmän va— anläggning även pump, pumpstation och pumpanläggning för allmän va—anläggning skulle fritas från skatte— plikt.

I detta sammanhang omtalade departementschefen att det från en del håll hade framhållits att ledningar i

olika försörjnings— och kommunikationssystem borde kunna undantas från skatteplikt, även om de endast indirekt ägdes av stat eller kommun och inte ingick i allmän va—anläggning. Han ansåg att dessa synpunkter var värda att överväga. överväganden i denna fråga liksom angående skattepliktsförhållandena för t.ex. vissa ledningsliknande tunnlar och pipelines borde

enligt departementschefen göras i annat sammanhang.

Förslaget om undantag från skatteplikt för allmänna va—anläggningar samt för pump, pumpstation och pump— anläggningar för allmän va—anläggning antogs och

gäller nu.

Lagen (l970:244) om allmänna vatten— och avlopps— anläggningar definierar en allmän va—anläggning som en sådan anläggning som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp och som drivs av kommunen. Anläggning som bedrivs av annan än kommun anses som allmän va—anlägg— ning, om den enligt samma lag har förklarats som allmän. I det fall en kommun driver en anläggning i bolagsform blir anläggningen skattepliktig, om den inte har förklarats allmän enligt nämnda lag.

Avloppsreningsverk och sopförbränningsstationer är f.n. i praxis undantagna från skatteplikt (Rättsfalls— referat från RR och KR 1973 Klz35). Dessa typer av anläggningar har ansetts vara anläggningar för sund— hetsvård och därför tjäna ett viktigt allmänt intresse

som motiverar skattefrihet.

Avloppsreningsverk och sopstationer bör även i fort—

sättningen vara skattefria.

En typ av anläggning som i sin användning kan anses

vara mycket näraliggande reningsverk och sopstationer

är vattenverk. Vattenförsörjningen är ett vitalt intresse för befolkningen, och allmän va—anläggning är som nämnts redan undantagen från skatteplikt. Det finns enligt kommitténs mening inte skäl att göra skillnad mellan avloppsreningsverk och sopstationer på ena sidan och vattenverk på andra sidan. Vattenverk bör således i den nya lagen undantas från skatteplikt. Andra anläggningar med liknande ändamål såsom destruk— tionsanläggningar för t.ex. avancerat keniskt avfall

bör också vara skattefria.

Liksom nu bör pumpstationer vara undantagna från skatteplikt. Detta bör gälla i den mån sådana anlägg— ningar kan anses tillhöra någon av de nyss nämnda typerna av anläggningar, nämligen avloppsreningsverk, vattenverk, sopstation och liknande. Pumpar och pump— anläggningar är i 5 5 5 mom. undantagna från skatte— plikt. Enligt kommitténs mening får pumpar och pump— anläggningar anses omfattas av begreppet pumpstation. Dessa anläggningar behöver därför inte särskilt anges

i lagtext som skattefria.

Enligt departementschefens uttalande i prop. 1973:162, som återgavs ovan, vore det värt att överväga om skattefrihet kunde införas för ledningar i försörj— nings— och kommunikationssystem även om de inte formellt ägdes av staten eller kommun. De anläggningar som har omtalats i detta avsnitt fyller enligt kommitténs mening så viktiga funktioner i samhället att de oberoende av om de ägs direkt eller indirekt

av staten, kommun eller enskild bör vara undantagna

från skatteplikt.

Samma bör gälla för ledningar, som hör till anlägg— ningarna, under de förutsättningar som har angetts i föregående avsnitt.

När det gäller departementschefens uttalande i prop. 1973:162 om vissa ledningsliknande tunnlar och pipe- lines har kommittén erfarit att utvecklingen på detta område inte har framskridit i någon nämnvärd omfatt- ning. Med de överväganden som departementschefen efterlyste i denna fråga bör lämpligen avvaktas till en tidpunkt då utvecklingen bättre kan överblickas.

7.4.4.5 Vårdbyggnad

Byggnader för sjukvård, nykterhetsvård och narkoman- vård

Statens och kommuns eller annan menighets byggnader för sjukvård är enligt 5 5 1 mom. första stycket d) KL undantagna från skatteplikt såsom byggnad för

sundhetsvård.

Byggnader som tillhör privata sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet inte bedrivs i vinstsyfte, är också undantagna från skatteplikt (5 5 1 mom. första stycket e)). När 1920 års regler tillkom uppställdes i lag- texten inget krav på att vinstsyfte ej fick förekomma i fråga om dessa inrättningar. Bestämmelserna i nyss- nämnda lagrum fick i huvudsak sin nuvarande utform- ning år 1942. Uttrycket sjukvårdsinrättningar komp- letterades då med orden "vilkas verksamhet ej bedrivs

i vinstsyfte".

1936 års skattekommitté, vars förslag låg till grund för 1942 års lagstiftning, anförde i sitt betänkande SOU l939:47 s. 49 i detta sammanhang att enligt dåvarande bestämmelser åtnjöts skattefrihet av bl.a. sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar och att med dessa benämningar avsågs endast privata institu- tioner av denna beskaffenhet. Enligt skattekommittén

var det utmärkande för de institutioner som avsågs

Wave., w,!

att de åsyftade att främja viktiga samhällsfunktioner, vilka likaväl kunde omhänderhas av statliga och kommunala organ. Något vinstsyfte för ägaren fick

inte finnas.

I dagens läge torde det knappast finnas sjukvårds- inrättningar som har till syfte att ge sådan avkast— ning att de ger vinst, efter det att kostnader för driften är täckta. Den sjukvårdande verksamheten är vidare av sådan betydelse i samhället att samtliga byggnader som används för sjukvård enligt kommitténs mening bör undantas från skatteplikt.

Vård av alkoholskadade och narkotikaskadade personer sker i viss utsträckning på sjukhus. Det finns också byggnader som används inom nykterhets- och narkoman- vården som inte är sjukhusbyggnader. Det är angeläget att hjälp i olika former ges åt dem som har skadats av alkohol och narkotika. Byggnad som används för nykterhetsvård och narkomanvård bör därför undantas från skatteplikt och detta oavsett vem som är ägare. Dessa byggnader bör för tydlighetens skull särskilt

anges i lagtexten.

Byggnader för barnavård, åldringsvård och övrig socialvård

Statens, kommuns eller annan menighets byggnader för barnavård, hem åt åldringar samt åt andra personer

som är i behov av vård eller tillsyn är nu undantagna från skatteplikt. Om detta stadgas i 5 5 1 mom. första stycket d). Där sägs att undantag för skatteplikt gäller förutom för byggnader för barnavård också för

byggnader som avses i 18 5 lagen (l956:2) om social-

hjälp.

I samband med att lagen om socialhjälp antogs, upphävdes 1918 års fattigvårdslag, och ordet fattigvård togs

då bort i 5 5 KL genan lag (1956z88). I stället till- lades byggnader som avses i 18 5 lagen om socialhjälp. Denna paragraf motsvarar 31 5 i fattigvårdslagen. Där föreskrevs bl.a. att fattigvårdssamhälle skulle ha an- stalt (ålderdomshem, försörjningshem och vårdhem) för mottagande av understödstagare, som var i behov av vård och ej lämpligen kunde understödjas i hemmeteller utackorderas. I 18 5 socialhjälpslagen sägs att det åligger kommun att driva hem för åldringar och andra personer, san är i behov av vård eller tillsyn sonlinte

eljest tillgodoses.

Kommittén anser att det är uppenbart att barnavården och åldringsvården m.m. är sådana sanhällsnyttiga verk- samheter som bör vara befriade från garantiskatt. På senare tid har behovet av samhällets barntillsyn ökat. Det är lämpligt att samma förhållande som nu skall gälla även i fortsättningen i fråga om skatteplikt för byggnader för barnavård och åldringsvård m.m. Således bör byggnader som används för barnavård och åldrings- vård samt annan byggnad som används som hem åt perso- ner som behöver vård eller tillsyn undantas från skatte- plikt. Med hänsyn till det samhällsnyttiga ändamålet bör undantaget från skatteplikt gälla oavsett vem som äger byggnaderna. Med byggnad som används som hem åt personer i behov av vård eller tillsyn avses här inte vanliga bostadsbyggnader, utan byggnader för institu-

tionell vård och tillsyn.

Byggnader för kriminalvård

Nu gäller att statens, kommuns eller annan menighets byggnader för rättsvård, ordning och säkerhet är befriade från skatteplikt (5 5 1 mom. första stycket

d)). Här avses bl.a. fängelser.

I direktiven till kommittén har särskilt framhållits

att det inom kriminalvården bedrivs bl.a. industriell verksamhet, som medför att fastigheterna blir skatte— pliktiga. Departementschefen ansåg att en moderni— sering av reglerna bl.a. med hänsyn härtill var en

angelägen uppgift för kommittén.

Kriminalvårdens karaktär har ändrats väsentligt sedan de nu gällande reglerna om skatteplikt för fastighet infördes. Detta har medfört bl.a. att kriminalvårdens behov av byggnader och andra lokaler nu har blivit ett helt annat än motsvarande tidigare behov. Förutom kriminalvårdsanstalter används numera i kriminalvården t.ex. byggnad för lager i eller utan anslutning till kriminalvårdsanstalt och jordbruksföretag. För krimi— nalvårdsstyrelsens frivård används lokaler för fri- tidsverksamhet och lägenheter för t.ex. skyddskonsu- 1entexpeditioner i byggnader som ägs av kommunala bostadsföretag. Det förekommer också kriminalvårds- anstalter som ägs av enskilda. Detta gäller den öppna anstalten Skåltjärnshyttan.

Med hänsyn till förändringen av kriminalvårdens behov av byggnader och lokaler bör enligt kommitténs mening byggnader som används inom kriminalvården inte behand- las olika i skattepliktshänseende. Oavsett vem som äger fastigheten bör den vara skattefri. För att klargöra detta bör särskilt anges att byggnader som används inom kriminalvården skall vara undantagna från skatteplikt. Kommittén avser att också föreslå skattefrihet för jordbruk och skogsbruk, som används i kriminalvården. Denna fråga kommer att behandlas i avsnitt 7.4.4.10.

Byggnader för arbetsvård och omsorg om psykiskt

utvecklingsstörda

Landstingsförbundet har i sin tidigare nämnda skrivelse anfört att skyddade verkstäder vid taxeringen har

behandlats olika ur skattepliktssynpunkt.

Anläggningar för skyddat arbete används enligt lands— tingsförbundet inom den landstingskommunala arbets-

vården och omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda. Man upplyser om att till ett vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda inom ett visst landsting är knutet dels verkstadsdrift, dels jordbruksdrift. Vid fastig— hetstaxeringen har verkstadsbyggnaden med tomt undan— tagits från skatteplikt medan jordbrukets byggnader

och mark har ansetts skattepliktiga.

Inom omsorgsverksamheten finns dagcenter, vårdhem, inackorderingshem samt jordbruk och skogsbruk. Psykiskt utvecklingsstörda kan också sysselsättas inom arbets-

vården.

I fråga om arbetsvårdens verksamhet kan nämnas att det inom denna finns dels arbetsvårdsföretag, dels arbetsvårdsinstitut. Arbetsvårdsföretagen omfattar verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentra- ler, industriella beredskapsarbeten och hemarbeten. Vid arbetsvårdsinstituten bedrivs arbetsprövning och

arbetsträning.

Det är kommitténs uppfattning att alla byggnader som används för arbetsvård och omsorgsverksamhet bör vara skattefria. I avsnitt 7.4.4.10 kommer jord— och skogs- bruken att särskilt behandlas.

Arbetsvård utövas som nyss nämnts även genom att arbete får utövas i hemmet i vissa fall. Den huvud- sakliga användningen av lokaler där hemarbete utförs bör då enligt kommitténs mening inte anses vara arbetsvård. Villor eller hyreshus, där arbetet utförs, får i stället anses vara huvudsakligen använda som bostäder. Skattefrihet bör därför i dessa fall inte

komma i fråga.

Arbete som utförs i hemmet inom arbetsvården bör enligt kommitténs mening således inte berättiga till skattefrihet för bostadsbyggnad. Det bör här under— strykas att kommittén har samma synsätt beträffande bostadsbyggnader inom övriga vårdområden,som har ansetts berättiga till skattefrihet för de byggnader där vården utövas. Om sådan vård utövas i liten skala, t.ex. genom att åldringar eller utvecklings— störda vårdas av anhöriga i hemmet, bör detta inte vara skäl till att bostadsbyggnader skall undantas från skatteplikt.

I avsnitt 7.4.6 kommer kommittén att behandla

bostadsbyggnader i allmänhet.

7.4.4.6 Bad-, sport— och idrottsanläggning

Byggnader för sundhetsvård är enligt 5 5 1 mom.

första stycket d) KL undantagnafrånskatteplikt,

om de ägs av staten, kommun eller annan menighet.

Till denna kategori byggnader har badhus och bad- inrättningar ansetts höra. Sådana byggnader har därför enligt praxis blivit skattefria, om de t.ex. har haft en kommun som ägare, medan däremot badanläggning som tillhör t.ex. en förening för sundhetsvård eller en

badhusförening inte har ansetts skattefri.

I förarbetena till lagstiftningen har frågan om vad som skall anses som byggnad för sundhetsvård inte berörts närmare. Att badinrättning kom att föras till denna kategori var i sak motiverat och låg i

tiden vid regelns tillkomst.

Frågan om hur gränsdragningen bör göras för sådana byggnader för sundhetsvård som bör undantas från skatteplikt har varit föremål för bedömning i ett

antal fall. Dessa fall kan emellertid inte anses ha

varit tillräckligt klart vägledande. Vid bedömning

av skatteplikten för Stadion i Stockholm, som ägs

av staten, ansågs vederlaget för uthyrning av anlägg— ningen för högt för att skattefrihet skulle kunna medges (RÅ 1957 Fi 267). Detta beslut tyder i och för sig på att idrottsanläggningen, om sådant veder- lag inte hade utgått, skulle ha räknats som en

skattefri byggnad för sundhetsvård.

I andra fall då skattepliktsförhållanden för sport— och idrottsanläggningar har prövats — det har bl.a. gällt anläggningar med skidbackar, sportstugor och turiststugor, tillhöriga Svenska turistföreningen resp. idrottsförening och idrottsplatsförening - så har ägaren till byggnaden eller anläggningen inte varit de i 5 5 föreskrivna, dvs. staten, kommun eller annan menighet. Anläggningarna har förklarats vara skattepliktiga. I fall som inte har blivit bedömda av regeringsrätten har t.ex. av staten ägd idrotts- plats samt ishall, simhall och idrottsplats som ägs av kommun undantagits från skatteplikt.

övervägande skäl talar enligt kommitténs mening - mot bakgrund av bl.a. den lämnade översikten av rättspraxis - för att man redan nu bedömer bad-, sport- och idrottsanläggningar som i princip skatte- fria byggnader för sundhetsvård. Detta samhälls- nyttiga syfte bör även i fortsättningen medföra undantag från skatteplikt.

Någon anledning att vidhålla synsättet att idrotts- anläggningar o.d. för skattefrihet skall ägas av nu angivna skatteprivilegierade ägare anser kommittén inte föreligga. Samhällsutvecklingen har medfört en viss spridning av ägandet till sådana anläggningar, bl.a. till idrottsföreningar. Riksdagen har tidigare

beslutat om en förmånlig skattebehandling av ideella

föreningar m.m., vilket också kommer idrottsföre-

ningarna till del.

Med anledning av vad som har anförts föreslås att byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande undantas från skatteplikt, om allmänheten har tillträde till anläggningarna. Den begränsningen bör således göras att skattefrihet inte skall medges för anläggningar för privat bruk utan endast för sådana som är upplåtna till begagnande av allmän- heten. Skattefriheten bör även gälla för t.ex. rast-

stugor, som allmänheten har tillträde till.

7.4.4.7 Skolbyggnad

Allmänt

Statens, kommuns eller annan menighetsbyggnader för undervisning är enligt 5 5 1 mom. första stycket

d) KL undantagna från skatteplikt. Dessutom är enligt punkt e) i samma stycke byggnad som tillhör allmänt undervisningsverk undantagen från skatteplikt, förutsatt att byggnaden är avsedd för undervisnings-

verkets verksamhet såsom sådant.

Som tillhöriga allmänt undervisningsverk har i praxis ansetts t.ex.1undsbergs skola och Åsa folkhögskola (RÅ 1942 Fi 575 och 1935 Fi 393). Däremot har LO— skolan i Brunnsvik och Kaggeholms folkhögskola tillhörig Filadelfiaförsamlingen i Stockholm inte ansetts som skattefria (1955 Fi 1513 och 1963 Fi 1852).

Inte heller har det med hänsyn till lagstiftningens utformning kunnat tillmätas betydelse vid skatte— pliktsbedömningen om en skola t.ex. har varit

underställd överstyrelsen för yrkesutbildning och

erhållit bidrag från staten och kommun. Detta var förhållandet för Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Byggnaden, som hade en annan ägare än staten, kommun eller annan menighet, har bedömts vara skattepliktig (RÅ 1950 Fi 495).

Kommitténs principiella uppfattning i fråga om skatte- plikt för skolbyggnader är att det förhållandet att staten genom olika åtgärder stödjer en skola eller

har åtagit sig att ha tillsyn över undervisningen vid en skola ger uttryck för att den verksamhet - under— visning eller forskning - som bedrivs vid skolan är

av sådan samhällsnyttig karaktär att den bör gynnas

i skattepliktshänseende.

Regleringen av skolväsendet är komplicerad. Av reglerna framgår i huvudsak i vilken utsträckning det allmänna genom tillsyn och bidrag stödjer skolverksamhet. Till grund för sitt förslag i fråga om skatteplikt för skol- byggnader redovisar kommittén kortfattat i det föl— jande regler som torde ha betydelse för bedömningen

av skattepliktsförhållandena för skolbyggnader.

Vissaförfattningar angående utbildningsväsendet

I författningarna om utbildningsväsendet regleras bl.a. vilka myndigheter som skall vara centrala för— valtningsmyndigheter och ha inseende över skolor och utbildning av olika slag. Vidare finns regler för statsbidrag till skolverksamheten.

Skolöverstyrelsen

I förordningen (1965:737) med instruktion för Sö anges att Sö är central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildning med undantag av statlig hög—

skoleutbildning, om inte regeringen förordnar annat,

och sådan kommunal högskoleutbildning, som regeringen anger särskilt. Sö är också centralmyndighet för fortbildning av lärare och andra arbetstagare inom

sitt verksamhetsområde. Om särskola stadgas särskilt.

Sö:s funktion som central förvaltningsmyndighet för den huvudsakliga delen av undervisningsverksamheten innebär att SÖ skall ha inseende över

undervisningen av skolpliktiga barn och därtill hörande verksamhet,

skolor och därtill hörande verksamhet på Vilka skol- lagen (1962:319) äger tillämpning,

skolor och utbildning i övrigt för barn, ungdom och vuxna samt därtill hörande verksamhet son anordnas av staten ellerrmä.statändrag av kannnn landstingshxmmm eller enskild,

vuxenutbildning enligt förondningen (l971:424) on konnunal och statlig vuxenutbildning,

det allmänna folkbildningsväsendet, innefattande folkhögskolor och det fria folkbildningsarbetet.

Skolor på vilka skollagen är tillämplig är grund— skola, specialskola och gymnasieskola. Kommun skall sörja för undervisningen av barn i grundskola och främja åtgärder i syfte att bereda ungdom under— visning i gymnasieskola. Staten skall sörja för undervisning i specialskola. Landstingskommun skall främja åtgärder i syfte att bereda ungdom undervis- ning i gymnasieskola.

Enligt skollagen får skolplikt fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild statsunderstödd skola. Skolplikt får också fullgöras i annan enskild skola, om den har godkänts för ändamålet av Skolstyrelsen.

Vissa krav uppställs för godkännande. Om godkänd skola ej längre uppfyller villkoren för godkännande

eller om vissa andra förhållanden visas föreligga

skall godkännandet återkallas om rättelse ej sker.

För den kommunala högskoleutbildningen gäller att Skolstyrelsen skall vara lokal styrelse för primär- kommuns och utbildningsnämnden för landstingskommuns grundläggande högskoleutbildning. Skolstyrelsen och utbildningsnämnden skall i huvudfallet ha inseende över alla angelägenheter som avser utbildningen

och svara för att utbildningsuppgifterna fullgörs.

Kommunal och landstingskommunal högskoleutbildning anordnas vid en eller flera skolenheter för gymnasie— skola i kommuner eller landstingskommuner, om inte regeringen för visst fall bestämmer annat. Om det an— ges i utbildningsplanen för viss linje skall under- visning förläggas till företag eller annan institu— tion än högskolan och meddelas där av lärare som företaget eller institutionen tillhandahåller. Före- taget eller institutionen skall även tillhandahålla de lokaler och den utrustning som behövs för under- visningen. Denna undervisning kallas inbyggd under- visning.

Den kommunala och statliga vuxenutbildningen anordnas i form av kurser. För kommunal vuxenutbildning får eller skall under vissa förutsättningar anordnas särskild skolenhet. Kommunal vuxenutbildning, för vilken särskild skolenhet ej anordnas, skall som regel förläggas till skolenhet med gymnasieskola. Om kommunen inte har anordnat gymnasieskola skall

utbildningen förläggas till skolenhet med endast grundskola.

Statlig vuxenutbildning meddelas i form av grund- skolkurser, gymnasiekurser, brevskolkurser och laborationskurser. För statlig vuxenutbildning finns de särskilda skolenheter som regeringen bestämmer.

För anordnande av brevskolundervisning får Sö avtala

om samverkan med brevskola.

Universitets— och högskoleämbetet

I högskoleförordningen (l977z263) sägs att inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde universi- tets- och högskoleämbetet är central förvaltnings- myndighet i fråga om statlig högskoleutbildning, om

inte regeringen föreskriver annat för viss utbildning.

Enligt instruktionen för universitets- och högskole- ämbetet (1976:702) är ämbetet central förvaltnings- myndighet för de statliga högskolorna med undantag

för Sveriges lantbruksuniversitet.

Enligt högskolelagen (1977z218) skall vid statlig enhet inom högskolan finnas en styrelse och ett rektorsämbete. Styrelsen skall ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för att enhetens uppgifter fullgörs. Rektorsämbetet skall under styrelsen fortlöpande ha det närmaste inseendet

över allt som rör högskoleenheten.

I fråga om högskoleutbildningen gäller enligt hög- skoleförordningen att Sö är central förvaltnings- myndighet för den kommunala högskoleutbildningen, om inte regeringen föreskriver annat för viss utbildning.

Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen

I lagen (l967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda stadgas om undervisning (särskola) och vård för psykiskt utvecklingsstörda. Sö och socialstyrelsen utövar högsta tillsynen över den

verksamhet som bedrivs enligt lagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Om kurser för arbetsmarknadsutbildning (AMU-kurser) stadgas i arbetsmarknadskungörelsen (l966z368). På begäran av arbetsmarknadsstyrelsen anordnar Sö AMU— kurser. SÖ får anlita annan kursordnare. Arbetsmark- nadsstyrelsen får också låta anordna AMU-kurs genom annan kursanordnare än Sö. Kommun och landstings- kommun får anordna AMU-kurser. Statsbidragsstödda

kurser skall stå under tillsyn av Sö.

övrigt om tillsyn av undervisning m.m.

Länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande verksamhet. Dessutom har nämnden att öva tillsyn över undervisningen av skol- pliktiga barn i enskilda skolor, vid sjukvårdsan- stalter och barnhem.

Militärhögskolan och försvarshögskolan lyder under

överbefälhavaren.

I grundstadgar för handelshögskolan i Stockholm sägs att högsta vården och styrelsen av handelshögskolan

utövas av dess direktion.

Regeringen kan genom särskilda beslut tillåta att viss enskild skola eller viss utbildning vid enskild skola som ej har statsunderstöd skall stå under statlig tillsyn. Motivet till att sådana beslut har meddelats är att eleverna kan få studiestöd, om skolan eller undervisningen har ställts under statlig tillsyn. Regeringens praxis när det har gällt att tillåta statlig tillsyn har under senare år varit

mycket restriktiv.

Statsbidrag

Det finns också ett flertal författningar om stats-

bidrag i olika former till skolor och utbildning.

Statsbidrag utgår t.ex. till kostnader för driften av gymnasieskola och kommunal högskoleutbildning (SFS 1966:115) och till driften av grundskola (SFS l978z345).

I förordningen (l971:424) om kanmunal och statlig vuxenutbildning finns bestämmelser an statsbidrag. Vidare finns föreskrifter om statsbidrag till exem— pelvis enskilda yrkesskolor, folkhögskolor, enskild sjuksköterskeutbildning och Särskolor.

Till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet utgår också statsbidrag. Här kan nämnas förordningen (l963:463) om statsbidrag till sådant arbete. I för- ordningen nämns särskilt att folkbildningsarbetet skall stå under tillsyn av Sö.

Det är vanligt att skola som står under tillsyn av

statlig myndighet också har statsbidrag,

Sammanfattning

Byggnader som används för undervisning bör som tidi- gare vara undantagna från skatteplikt. Enligt kommit- téns uppfattning måste emellertid en avgränsning göras för att klargöra vilken verksamhet som skall bedrivas i en byggnad för att denna skall hänföras till skatte— fri skolbyggnad. Enligt kommitténs mening bör följande förutsättningar därvid gälla.

I första hand bör byggnad som används vid skola som

anordnas av staten vara skattefri. När det gäller

skolor son anordnas av annan än staten bör skolan ha anknytning till staten för att byggnad, som den är inrymd i, skall vara skattefri. Detta får anses vara fallet i fråga om skola som anordnas med stats— bidrag. Samma bör gälla byggnad som används vid skola som inte är statlig och som inte får stats- bnirag men vars undervisning i sin helhet står under

inseende av statlig myndighet.

Med undervisning bör i detta sammanhang forskning jänställas. Byggnad som används för forskning vid de skolor som nu har omtalats'bör också vara skatte- fri.

För elever vid grundskolor och gymnasieskolor finns elevhem och skolhem. Dessa är främst avsedda för de elever som inte har sitt hem på eller i närheten av skolorten. När det gäller internatskolor ligger det i själva skolformen att skolans elever bor vid skolan

under terminerna.

I avsnitt 7.4.6 kommer kommittén att framlägga ett

förslag om att bostadsbyggnader inte skall vara skattefria.

Nyssnämnda bostadsbyggnader för elever får anses ha sådan anknytning till de skolor som eleverna är knutna till att skattefrihet för bostadsbyggnaderna är motiverad, om de byggnader som används av skolorna är skattefria. Skattefrihet för bostadsbyggnader bör därför medges i detta fall. Detta synes i stort sett stämma överens med gällande praxis.

7.4.4.8 Kulturbyggnad

Enligt 5 5 1 mom. första stycket d) KL är statens, kommuns eller annan menighets byggnad för kulturvård

skattefri. Vidare är enligt punkt h) i samma stycke

museer oavsett ägare skattefria.

Byggnad för kulturvård medtogs bland de skattefria objekten redan år 1920. Museer blev skattefria år 1928. I anvisningarna till 5 5 KL ges en närmare beskrivning av vad som avses med museer. Ett slott där tavelsamlingar förvaras skall inte betraktas som museum, om slottet mera regelbundet används som bo-

stad för annan än vaktpersonal.

I praxis har Dramatiska teaterns och Operans bygg— nader i Stockholm ansetts skattefria till de delar

de inte har hyrts ut för restaurang och affärsloka- ler (RÅ 1927 Fi 1210-1220).

Kulturell användning av byggnader är således redan nu gynnad i fråga om garantibeskattningen. När det gäller det kulturella utbudet ligger det i kommunernas intresse att det blir rikligt och varierat. Kommuner— nas intresse och inseende över den kulturella verksam- heten inom kommunen visar sig bl.a. i de kommunala

kulturnämnderna.

Enligt kommitténs mening är det, med de utgångspunkter som kommittén har redovisat tidigare, naturligt att byggnader för kulturella ändamålundantasfrån skatte- plikt. Detta svarar också mot den inställning som statsmakterna har gett uttryck för i prop. 1976/77: 135, som har antagits av riksdagen och som bl.a. innebär att föreningar för kulturella ändamål i de flesta avseenden är befriade från att betala inkomst-

skatt och även från att betala skatt på garantibelopp.

De byggnader som här i första hand avses falla in under begreppet kulturbyggnad är,utqn museer, bygg-

nader för teater och bio. Det finns endast ett litet

antal teaterbyggnader som ägs av staten. I Stockholm finns ett fåtal särskilda teaterhus med staten eller

annan som ägare.

De teatrar ute i landet som har fasta ensembler är stadsteatrar och regionsteatrar. Det finns omkring

30 särskilda teaterhus för sådana teatrar. Härutöver finns ca 20 särskilda teaterhus på orter utan fasta ensembler. Vanligen är kommunerna direkt eller in- direkt ägare eller delägare till nu nämnda byggnader. I övrigt spelas teater i byggnader och lokaler som används även för andra ändamål. Folkets hus-före-

ningarna är de största lokalhållarna.

Endast ett mycket litet antal biografer är inrymda i separata byggnader. Det finns fortfarande kvar några enstaka gammaldags s.k. biograflador. Biograf- verksamheten bedrivs huvudsakligen i byggnader och lokaler som används även för annan verksamhet,

exempelvis Folkets hus.

Normalt utgör biograflokalen endast en del av bygg— naden, och om huvudsaklighetsprincipen genomförs torde den i alllmänhet komma till användning vid

bedömningen av skatteplikten för dessa byggnader.

När det gäller teater- och biografbyggnader torde skattebortfallet vara ringa, an skattefrihet införs för sådana byggnader, även om de ägs av enskilda. Principen att bortse från vem som är ägare gäller

dessutom redan nu i fråga om museer.

På grund av vad som har anförts förordas att bygg— nader som används för kulturella ändamål såsom biografbyggnader, teaterbyggnader, museibyggnader och liknande undantas från skatteplikt.

7.4.4.9 Ecklesiastikbyggnad

Kyrkor och andra byggnader för religionsvård

Statens, kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård är enligt 5 5 1 mom. första stycket

d) KL undantagen från skatteplikt. Vidare har enligt punkt e) i lagrummet byggnader som tillhör kyrkor och trossamfund, som avses i 53 5 1 mom. e) KL, varit undantagna från skatteplikt, om byggnaderna används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering har 53 5 1 mom. e) fått en ny lydelse. Trossamfund har borttagits men

i stället anges ideella föreningar, som fyller vissa villkor. En redogörelse om dessa föreningar lämnas

i avsnitt 7.4.5.5.

Vidare gäller att kyrkobyggnader och bönehus, som offentlig gudstjänst förrättas i och som tillhör sammanslutningar eller enskihia,är skattefria enligt 5 5 1 mom. första stycket h), om de inte har undan- tagits genom att de tillhör tidigare i 5 5 givna rättssubjekt.

Sammanfattningsvis gäller i dag att alla byggnader, där det förrättas gudstjänst, är undantagna från

skatteplikt.

Före år 1920 var alla statens, kommuners och menig—

heters fastigheter inom deras eget område skattefria.

Då gällde också att enskildas och samfunds kyrkor och bönehus var skattefria. Även sedan statens, kommuns och annan menighets obegränsade skattefrihet togs bort år 1920 har dessa rättssubjekts byggnader för religionsvård varit undantagna från skatteplikt.

När KL tillkom år 1928 ändrades ordet samfund i 5 5

1 mom. första stycket h) till sammanslutningar efter ett påpekande att även aktiebolag kunde äga prediko- lokaler.

I fråga om innebörden av ordet kyrka sägs i punkt sju av anvisningarna till 53 5 KL att med kyrka .avses en till svenska kyrkan hörande lokalkyrka, domkyrka e.d. i dess egenskap av ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Undantaget i 5 5 1 mom. första stycket e) för kyrkor och andra trossamfund tillkom efter förslag i prop. l951:l75. Dissenterlagskommittén, vars förslag låg till grund för propositionen, anförde att det förhål— landet att kyrkor ej fanns med bland rättssubjekten i 5 5 1 mom. första stycket e) kunde tänkas bero på att det vid utformningen av lagtexten hade antagits att all för svenska kyrkan avsedd egendom tillhörde vederbörande församling. Befrielse skulle i så fall inträda enligt 5 5 1 mom. första stycket d), vari- genom statens, kommuns eller annan menighets bygg— nader för religionsvård var undantagna från skatte- plikt.

Det var dock inte alls säkert enligt dissenterlags- kommittén att vederbörande församling ägde den för svenska kyrkan avsedda egendomen. Inte heller kunde kyrkan omfattas av bestämmelsen i 5 5 1 mom. första stycket h). Dissenterlagskommittén hade i sitt betänkande föreslagit att trossamfund borde tas in bland de privilegierade i 53 5 1 mom. e), om de utövade kyrklig verksamhet. Kyrkor ingick redan i lagrummet. I konsekvens med detta ansåg man inte bara att kyrkors byggnader skulle undantas från skatteplikt enligt 5 5 1 mom. första stycket e), utan också nu nämnda trossamfunds. På så sätt till— kom hänvisningen från detta lagrum till 53 5 1 mom. e). I 5 5 1 mom. första stycket h) gjordes den

ändringen att undantag skulle gälla kyrkobyggnader ooh bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättades i den mån de inte kunde anses hänförliga under 5 5 1 mom. första stycket e). Sjunde anvisningspunkten till 53 5

kom till vid samma tillfälle.

Den religiösa verksamhet som bedrivs i kyrkor och liknande lokaler har en hög grad av samhällsnytta. Kommittén vill därför i sitt förslag inte göra någon ändring i de skattepliktsförhållanden som gäller nu. Kyrka eller annan byggnad som används för gudstjänst bör vara skattefri. Även andra byggnader som används för religiös verksamhet bör vara skattefria, t.ex. församlingshem och byggnader för religiös barn- och ungdomsverksamhet. Detta bör gälla oavsett vem som är

ägare till byggnaderna.

Detta förslag motsvarar i princip vad som nu gäller

om statens, kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård samt sammanslutningar och enskilda till- höriga kyrkobyggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas. Byggnader tillhöriga kyrkor

och trossamfund kommer att beröras i avsnitten 7.4.5.3

och 7.4.5.5.

Byggnader på begravningsplats m.m.

I 5 5 1 mom. första stycket b) KL sägs nu att begrav- ningsplats som tillhör staten, kommun eller annan menighet är undantagen från skatteplikt. Regeln som fick sin utformning år 1920 omfattar i och för sig endast marken, och någon särskild regel om skatte- frihet för byggnader på begravningsplatser finns inte.

Kommittén har i avsnitt 6.3.3.10 förordat att begrav-

ningsplats klassificeras som övrig mark och avser att i avsnitt 12.2.12 föreslå att övrig mark inte skall

värderas. På det sättet kommer garantibeskattningen inte heller i fortsättningen att beröra sådan mark.

I fråga om byggnader på begravningsplats så har bygg- nader för skötsel av begravningsplats i praxis undan- tagits från skatteplikt. Däremot har inte byggnad på begravningsplats som har innehållit endast bostäder för personal vid begravningsplatsen undantagits

(RÅ 1932 ref. 40). Kommittén avser inte att föreslå någon ändring i detta hänseende. Byggnad som används för vård av begravningsplats bör fortfarande vara undantagen från skatteplikt. Till denna grupp av byggnader bör också hänföras krematorier och bårhus.

Prästgårdar

Från skatteplikt undantas enligt 5 5 1 mom. tredje stycket KL prästgård, som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord.

I betänkandet (SOU l978:3) Stat—kyrka har en utred- ning gjorts om de beskattningsrättsliga konsekven- serna av en relationsförändring mellan staten och svenska kyrkan (s. 237 f.). Genom utredningen fram— kom att svenska kyrkan som helhet liksom stiften

och församlingarna var för sig efter en relations- förändring kommer att bli jämställda med sådana ideella föreningar som utövar kyrklig verksamhet. Detta medför att kyrkan, stiften och församlingarna skulle bli befriade från garantibeskattning för bygg- nader med tomt som de äger och som används i deras

ideella verksamhet (se vidare under avsnitt 7.4.5.5).

Prästgårdar hör till den s.k. specialreglerade kyrk— liga egendomen. I betänkandet föreslås att sådan egendom förs till stiftelser och att prästgårdar hänförs till boställsstiftelser (s. 89).

I den särskilda utredningen om de skatterättsliga konsekvenserna av en relationsförändring konstateras att stiftelser för den specialreglerade egendomen inte faller in under skattelindringsbestämmelserna för de ideella föreningarna. Stiftelserna kommer så— ledes att bli oinskränkt skattskyldiga. Detta skulle innebära skatteskärpningar för församlingarna, om inte en lagändring åstadkommer att dessa stiftelser

jämställs med de allmännyttiga ideella föreningarna.

Kommitténs uppfattning är i princip att bostads- byggnader i fortsättningen skall vara skattepliktiga (se vidare avsnitt 7.4.6). I konsekvens med detta borde också prästgårdar bli skattepliktiga. Det finns emellertid också skäl för att prästgårdar hän- förs till skattefria fastigheter. Sålunda rymmer de ofta lokaler för expedition, vigsel, sammanträden m.m. Vidare har de i många fall kulturhistoriskt värde. I avvaktan på lösningen av kyrka-statfrågan anser kommittén det lämpligt att nu inte föreslå någon ändring i skattepliktsförhållandet för präst— gårdar. Prästgårdarna föreslås därför hänföras till ecklesiastikbyggnader och sålunda alltjämt vara

skattefria.

7.4.4.10 Annan egendom än specialbyggnad

Lantbruk inom vårdområdet

I direktiven till kommittén riktades uppmärksamhet mot de mindre lämpliga konsekvenser reglerna on skatteplikt för med sig då fastigheter, på vilka jord— och skogsbruk inom kriminalvården bedrivs, blir skattepliktiga. Detta gällde enligt departe- mentschefen även landstingens sjukvårdsbyggnader inom jord- och skogsbruk.

Landstingsförbundet har i sin skrivelse till kanmit— tén också påpekat inkonsekvensen i att jordbruks- fastighet, där vård av psykiskt utvecklingsstörda bedrivs är skattepliktig, medan verkstad för samma typ av verksamhet har förklarats skattefri.

Tidigare har kommittén föreslagit att specialbyggna- der som används bl.a. inom kriminalvården, omsorgs- vården och sjukvården — s.k. vårdbyggnader - skall vara undantagna från skatteplikt. Dessa kan i och för sig vara belägna vid ett jordbruk men taxeras då för sig. Någon anledning att motsvarande skattefri- het inte skall gälla även för ekonomibyggnader och åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och markanläggningar som hör till fastig— heten finns enligt kommitténs mening inte, om fas— tigheten huvudsakligen används inom de verksamhets- områden som nämns i definitionen av vårdbyggnad.

Den verksamhet som bedrivs på dessa lantbruk har samna syfte som den som bedrivs i andra byggnader inom resp. vårdcmråde. Regeln om skattefrihet för

lantbruk inom vårdområdet föreslås bli intagen i 3 kap. 3 5 FTL.

Lantbruk inom skolväsendet

Landstingsförbundet har i sin skrivelse pekat på behovet av en ändring i reglerna om skatteplikt för jordbruksfastigheter, på vilka det bedrivs under- visning. Detta gäller t.ex. jordbruk som används för utbildning på gymnasieskolans jordbrukslinje.

I avsnitt 7.4.4.7 har föreslagits att byggnader, som används för det helt övervägande antalet skolor skall undantas från skatteplikt. På grund härav och av i övrigt motsvarande skäl som har anförts för skatte—

frihet för lantbruk inom vårdområdet bör skattefri-

het även medges för ekonomibyggnad, åkermark, be— tesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark

och markanläggningar som hör till fastigheten om

den huvudsakligen används i undervisning eller forsk- ning vid nämnda skolor. Detta bör regleras i 3 kap.

3 5 FTL tillsammans med föreskriften om undantag

från skatteplikt för lantbruk inom vårdområdet.

7.4.5 Skattefrihet på grund av användningssätt

och ägare

7.4.5.1 Allmänt

I 2 kap. FTL har föreslagits att s.k. allmänna bygg— nader skall indelas såsom en typ av specialbyggnad. Det är den enda typen av specialbyggnad som förut- sätter både viss bestämd användning och ägare. För de allmänna byggnaderna lämnas en redogörelse vid

nästa punkt.

I 5 5 1 mom. första stycket e) KL räknas nu upp vissa institutioner vars byggnader är undantagna från skatteplikt, om de används i institutionernas verksamhet såsom sådana. För dessa bestämmelser har redogjorts i avsnitt 7.2.3. Bestämmelserna fick i huvudsak sin nuvarande utformning är 1942. Härefter har endast vissa punktändringar gjorts i lagrummet. Vid översynen har kommittén undersökt i vad mån även i fortsättningen metoden att skattemässigt privilegiera särskilt angivna rättssubjekt är be- fogad och därför bör behållas. I prop. 1942zl34

s. 46 anförde departementschefen att urvalet av de rättssubjekt som skall erhålla skattefrihet borde ske med ganska stor stränghet.

Kommittén anser att även om en sådan princip också

nu bör ligga i grunden för bedömningen av skatte-

pliktsindelningen påverkas denna av de numera an- tagna mer liberala reglerna om skattskyldighet och även om skyldighet att erlägga skatt på garantibe— lopp för vissa ideella föreningar (SFS 1977:572). Reglerna om skattefrihet under förutsättning av an- given ägare och användning för andra byggnader än allmänna byggnader och till sådana byggnader höran— de mark och anläggningar föreslås bli intagna i

3 kap. 4 5 FTL. Skattefriheten bör liksom i gällande ordning bara avse egendom med beskattningsnaturen annan fastighet.

7.4.5.2 Allmänna byggnader

F.n. är enligt 5 5 1 mom. första stycket d) KL statens, kommuns eller annan menighets byggnader

för allmän styrelse eller förvaltning samt för rätts- vård, ordning eller säkerhet befriade från skatte— plikt. Hit räknas enligt punkt 3 av anvisningarna inte byggnader som är avsedda för statens affärsdri- vande verksamhet.

Även i fortsättningen bör befrielse medges för de byggnader som har nämnts i föregående stycke och som föreslås bli benämnda alhnänna byggnader. Byggnader för styrelse och förvaltning bör emellertid liksom gäller f.n. inte vara skattefria oberoende av vem som äger dem. Särskilt när det gäller administra- tions- och förvaltningsbyggnader måste kravet upp- ställas att skattefriheten skall gälla endast sta- tens, kommuns eller annan menighets byggnader. Skäl att undanta enskilda företags administrationsbygg- nader från skatteplikt kan inte anses föreligga. Även i fråga om övriga allmänna byggnader bör samma ägarkrav ställas.

Byggnader för barnavård som tillhör staten, kommun

eller annan menighet är enligt 5 5 1 mom. första stycket d) skattefri liksom byggnad som hör till sammanslutningar, t.ex. sådana som Syftar till att främja vård och uppfostran av barn enligt 53 5

1 mom. e) KL. En grupp av byggnader som däremot inte nämns i 5 5 KL är fritidsgårdar och liknande byggna-

der.

Kommunerna har för olika fritidssysselsättningar fri- tidsgårdar, ungdomsgårdar och kvartersgårdar. Gårdar- na används i många fall för verksamhet bland pensio- närer på dagarna och ungdomar på kvällarna. För att inte binda namnet till någon särskild sorts verksam— het har många kommuner gått över till benämningen

fritidsgårdar.

Sådana och liknande gårdar, som nyss har nämnts, fyller viktiga samhällsfunktioner. De bör därför vara undantagna från skatteplikt. Även här bör emel- lertid ägarkrav uppställas. I huvudsak torde endast av kommunerna ägda byggnader komma att beröras av

detta förslag.

Med hänsyn till att förslaget innebär att ett ägar- krav uppställs för skattefrihet för allmänna byggna- der kan ifrågasättas om inte denna typ av byggnader

i lagtexten bör föras till 3 kap. 4 5 FTL, där särskilt angivna institutioners byggnader har tagits in. För nyssnämnda byggnader föreslås att inte något annat krav på användning ställs upp än att byggnaderna används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Förslaget beträffande allmänna byggnader innebär

att dessa skall användas för speciellt angivna ända- mål för att skattefrihet skall medges. Kommittén anser därför att de allmänna byggnader som nu är i fråga lagtekniskt bör hänföras till 2 5 i 3 kap.hellre än till 4 5.

7.4.5.3 Kyrkors byggnader

Som framgår av avsnitt 7.4.4.9 menas med kyrka enligt 53 5 1 mom. e) KL till svenska kyrkan hörande lokal- kyrka, domkyrka e.d. i dess egenskap av ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Byggnader som används i dessa kyrkors verksamhet är skattefria, om de används i kyrkornas verksamhet så-

som sådana.

Innehållet i förslaget om att ecklesiastikbyggnader skall undantas från skatteplikt torde till största delen motsvara nu gällande skattefrihet för kyrkor. Som emellertid framgår av avsnitt 7.4.5.1 har kom- mittén funnit att även i fortsättningen vissa rätts- subjekts byggnader bör vara skattefria under förut-

sättning att de används på särskilt sätt.

Enligt kommitténs uppfattning bör byggnader som till— hör kyrkor son avses i 53 5 1 mom. e) KL även fortsättningsvis vara skattefria, om byggnaderna an- vänds i deras verksamhet såsom sådana, förutsatt

att byggnaderna inte är att hänföra till special- byggnader och därigenom enligt 2 kap. 2 5 FTL redan är befriade från skatteplikt.

7.4.5.4 Akademiers, barmhärtighetsinrättningars

och vissa stiftelsers byggnader

I 5 5 1 mom. första stycket e) KL undantas från skatteplikt byggnader som tillhör akademier, barm- härtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar som avses i 53 5 1 mom. e), om byggnader- na används i institutionernas verksamhet såsan så- dana. Redogörelse för vilka stiftelser och förening-

ar som anges i lagrummet har lämnats i avsnitt

7.2.3. Reglerna om skattefrihet för nyssnämnda in- stitutioners byggnader fick i huvudsak sin nuvarande

utformning år 1942.

Akademiers och barmhärtighetsinrättningars byggna- der var undantagna från skatteplikt redan före 1920 års lagstiftning. Bestämmelserna som tillkom år 1942 och som rörde vissa stiftelser, vilkas verksamhet hade till huvudsakligt ändamål att främja vård och uppfostran av barn, att lämna understöd för beredan— de av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet bland behövande, ansågs nästan över- ensstämma med uttrycket i dessförinnan gällande lag— text "fromma stiftelser ävensom stipendiefonder". Byggnader tillhöriga vissa föreningar som verkade för samma ändamål undantogs också från skatteplikt.

År 1942 blev också byggnader tillhöriga stiftelser och föreningar, som främjar försvaret och vetenskap— lig forskning, befriade från skatteplikt. Begreppet vetenskapliga samfund utmönstrades i stället ur lagtexten.

I Landéns betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen som avgavs år 1917 sägs beträffande akademier, barmhärtighetsinrättningar m.fl. institutioner, för vilka frihet från fastig- hetsbevillning redan förelåg, att skälet för skatte— friheten torde betingas av önmande omständigheter eller också kunde skattefriheten försvaras med det

i allmännhet gagneliga ändamål som institutionerna avsåg att främja (s. 225).

Eiserman och von Wolcker anförde i sitt motiv till förslag år 1917 till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet att någon fullt bestämd praxis inte ansågs råda om den närmare innebörden av be—

greppet barmhärtighetsinrättningar. I begreppet torde ha inbegripits endast enskilda inrättningar. I

praxis torde sjuk- och fattigvårdsinrättningar som tillhörde enskilda stiftelser eller som var uppförda vid större bruksanläggningar osv. ha ansetts vara

barmhärtighetsinrättningar.

Vidare torde även andra rena välgörenhetsanstalter såsom barnhem, skyddshem o.d. ha betraktats som barmhärtighetsinrättningar (s. 344).

Inför lagändringen år 1942 anförde 1936 års skatte- kommitté (SOU l939z47 s. 55) att den verksamhet som utövas av akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar utan gen— sägelse torde få anses vara av den högt kvalifice- rade art att en särställning i beskattningshänseende var befogad. Enligt skattekommitténs förslag ut- gjorde dessa inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt hade uppbyggts.

Skattefriheten borde enligt skattekommittén inte vara begränsad till sådana rättssubjekt som utövade sin verksamhet på egen anstalt. De flesta stiftelser torde vara penningstiftelser och dessa borde, om de främ- jade samma ändamål som nyss nämnda inrättningar, få samma skatteförmåner som dessa. Skattekommittén an- såg även att ideella föreningar, som främjade samma ändamål som stiftelserna och som inte tillgodosåg medlemmarnas ekonomiska intressen, i skattehänseende borde behandlas likadant som stiftelserna. På så sätt tillkom den uppräkning av stiftelser och föreningar som har funnits i 53 5 1 mom. e) KL t.o.m. 1978 års inkomsttaxering. För föreningarna gäller, som tidi- gare har nämnts, nya bestämmelser fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering. Till dessa föreningars byggnader återkommer framställningen under nästa punkt.

I den proposition som följde på skattekommitténs be- tänkande anförde föredragande departementschefen att anledning inte torde föreligga att upphäva den sedan länge gällande skattefriheten för akademier. Det syntes inte föreligga något behov att genom upp- räkning precisera omfattningen av skattefriheten. Eftersom en akademi i författningstextens mening åt- minstone i regel torde vara utrustad med något slag av offentlig sanktion borde givetvis inte en förening enbart genom att beteckna sig som akademi komma i åt- njutande av skattefrihet (prop. l942:l34 s. 48).

I rättspraxis har tomt och därpå uppförd byggnad, som Vetenskapsakademien hade fått som donation med vill- kor att ett par lägenheter, som var inrymda i byggna— den, skulle disponeras av tjänstemän i två angivna stiftelser, ansetts skattepliktiga till den del stiftelserna disponerade fastigheten (RÅ 1941 Fi 81).

Som fromma stiftelser har i praxis ansetts bl.a. Höstsol - Gustaf Fredrikssons ålderdomshem med ända- mål att bereda äldre förtjänta, obemedlade skåde- spelare och skådespelerskor en bekymmersfri ålderdom samt Svenska diakonisällskapets vilohem för anstal- tens systrar i Stockholm.

Även om behovet av nu nämnda enskilda inrättningar, som avses i 53 5 1 mom. e) KL, har minskat genom utvidgningen av den allmänna sektorn får dessa in- stitutioner enligt kommitténs mening anses fylla en uppgift, som kan motivera att skattefriheten behålls för dem. Byggnader som tillhör barmhärtighetsinrätt- ningar och stiftelser,som avses i 53 5 1 mom. e) KL, bör således även framdeles vara undantagna från skatteplikt. Även akademiers byggnader bör vara be- friade från skatteplikt i fortsättningen.

7.4.5.5 Ideella föreningars byggnader

Enligt 5 5 1 mom. första stycket e)KL är byggnader som tillhör föreningar, som avses i 53 5 1 mom. e) undantagna från skatteplikt, om byggnaderna är av— sedda för föreningarnas verksamhet såsom sådana. I avsnitt 7.2.3 har en redogörelse lämnats för inne- hållet i 53 5 1 mom. e). Som framgår där gäller nya regler om föreningar fr.o.m. 1979 års inkomsttaxe—

ring.

De nya reglerna kom till efter förslag i prop. 1976/77:135 om ändrade regler för beskattning av ideella föreningar, m.m.

De nya reglerna gäller för ideella föreningar som bedriver verksamhet av allmännyttig natur, som är öppna och som använder sina inkomster i det ideella arbetet. Som allmännyttiga ändamål räknas bl.a. re- ligiösa, välgörande, sociala, politiska, idrottsliga och konstnärliga ändamål.

Reglerna innebär en betydligt förmånligare skatte- mässig behandling av föreningarna än som tidigare har varit fallet. De föreningar som fyller kravet på allmännytta, öppenhet och inkomstanvändning skall inte beskattas för kapitalinkomster och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Föreningarna fri- kallas också från skatt för en del fastighets- och rörelseinkomster. Utvidgningen av skattefrihet för inkomst av fastighet och rörelse avser inkomst som har naturlig anknytning till föreningars ideella ändamål och inkomst som av hävd har utnyttjats som finansieringskälla för ideellt arbete. Föreningarna har också fått rätt till ett grundavdrag på 2 000 kr.

Vidare har en bestämmelse införts i 47 5 KL om att

garantibelopp inte skall beräknas för fastighet som ägs av ideell förening, om föreningen är frikallad från skattskyldighet för inkomst av den förvärvs-

källa som fastigheten ingår i.

I fråga om förarbetena till den nya lagstiftningen

om ideella föreningars beskattning kan följande an- föras. Föreningsskatteutredningen föreslog att alla fastigheter tillhöriga skattebefriade ideella före- ningar skulle undantas från skatteplikt.

Vid remissbehandlingen anfördes att kopplingen mellan regler om inkomsttaxering och fastighetstaxering var olämplig och att samordningsproblem kunde uppkomma. Problem kunde också uppkomma vid fastighetstaxeringen, om en förening ett år är oinskränkt skattskyldig men ett annat år helt frikallad från skatt.

I propositionen anförde föredragande departements— chefen att en fastighet som ägs av en ideell förening alltid måste ingå i förvärvskälla som tillhör något av inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse. Enligt departementschefens förslag skulle ideella föreningar i princip vara skattskyl— diga för inkomst från dessa förvärvskällor, om inte inkomsten bl.a. hänförde sig till finansieringskälla av traditionell natur eller till verksamhet som har naturlig anknytning till föreningarnas ideella ända-

mål.

Departementschefen ansåg att om en fastighet direkt var avsedd för en förenings ideella verksamhet så borde föreningen befrias från skatt både för den

löpande inkomsten och garantibeloppet.

Om departementschefens principlösning för beskattning

av ideella föreningar genomfördes skulle detta få

till följd att skattefrihet för löpande inkomster och garantibelopp kunde komma i fråga för ett mycket större antal fastigheter än vad som då gällde. Det kunde därför antas bli vanligare att taxeringsmyn— digheternas bedömning av den förvärvskälla som fas— tigheten ingår i skulle skilja sig från motsvarande bedömning för närmast föregående beskattningsår. Det nuvarande systemet med koppling mellan fastighets- taxering och inkomsttaxering var besvärligt att till— lämpa i sådana fall.

Departementschefen fann det mindre lämpligt att före- gripa kommitténs arbete genom att i det läget ut- vidga kretsen av skattefria fastigheter.

I stället för att föreslå någon ändring i reglerna om skatteplikt för fastighet föreslog departements- chefen att befrielse från beskattning för garanti- belopp skulle ges, genom att man ändrade reglerna för beräkning av garantibelopp i 47 5 KL. Departements- chefen föreslog därför att garantibelopp inte skulle beräknas för fastighet, som ingår i förvärvskälla

för vars inkomst föreningen är frikallad från skatt- skyldighet.

På så vis skulle fastigheter som tillhör nämnda ideella föreningar komma att behandlas på ett enhet— ligt sätt, om de ingår i en och samma förvärvskälla. Om en ideell förening äger en fastighet som delvis används i det ideella arbetet och delvis hyrs ut för annat ändamål, skulle föreningen bli befriad från skatt för all fastighetsinkomst och hela garanti- beloppet,såvida fastigheten är avsedd huvudsakligen för den ideella verksamheten. I annat fall skulle föreningen beskattas för all inkomst och hela garanti- beloppet. Den bedömning av fastigheten som har skett

vid fastighetstaxeringen skulle därvid inte komma

att ha någon betydelse (s. 91 f).

Enligt kommitténs uppfattning bör de ideella före-

ningar som avses här vara befriade från att betala garantiskatt för de byggnader som de äger och som används i föreningens ideella verksamhet.

Man kan gå till väga på olika sätt för att nå detta resultat. En möjlighet är att behålla den nuvarande konstruktionen, dvs. den bestämmelse i 47 5 KL som innebär att garantibelopp inte skall beräknas för vissa fastigheter, medan skatteplikten i och för sig behålls för samma fastigheter. En annan väg är att undanta från skatteplikt de föreningars fastig- heter som avses i 47 5 KL. Det tredje alternativet är att föra in de ideella föreningarna i 3 kap. 4 5 FTL tillsammans med övriga där särskilt angivna

rättssubjekt.

Kommittén har valt att föreslå det tredje alternati- vet. Det innebär att de ideella föreningarna behand— las på samma sätt som övriga särskilt nämnda insti— tutioner. I 3 kap. 4 5 FTL föreslås att byggnader som tillhör de där angivna institutionerna skall undantas från skatteplikt, om byggnaderna huvudsakligen används i institutionernas verksamhet såsom sådana.

Enligt de två övriga alternativen skulle de fastig- heter beröras som ingår i sådana förvärvskällor som föreningarna är frikallade från skattskyldighet för inkomst ifrån. Som tidigare har angetts gäller det inkomst av fastighet eller rörelse som till huvudsak- lig del härrör från verksamhet sothar naturlig an- knytning till den ideella verksamheten eller som av hävd utnyttjas som finansieringskälla för ideellt

arbete.

Man kan tänka sig att en fastighet som är avsedd för verksamhet, son har nämnts ovan, inte kan anses vara använd i föreningens verksamhet såsom sådan. Detta skulle kunna vara fallet du t.ex. en förening bedri— ver någon fabrikstillverkning som har naturlig anknyt- ning till verksamheten. Det kan tänkas att byggna- dens användning för tillverkningen kan medföra att byggnaden inte kan anses använd i föreningens verk— samhet såsom sådan och därmed bli skattepliktig. Det av kommittén valda alternativet till förslag skulle innebära att skatt för garantibelopp i sådana fall kan få erläggas för något flera fastigheter än en- ligt de andra alternativen. I praktiken torde sådana

konsekvenser bli mycket ovanliga.

Kommittén finner att fördelarna med att undanta de ideella föreningarnas byggnader från skatteplikt är övervägande i förhållande till den konstruktion som nu används i 47 5 KL, även om vissa marginella svå- righeter skulle kunna uppkomma vid det valda alter-

nativet.

Om fastigheterna undantas från skatteplikt behöver någon värdering inte göras vid fastighetstaxeringen. Härtill kommer att den föreslagna regeln i 3 kap. 4 5 FTL om ideella föreningars byggnader skall till- lämpas först i det fall byggnad inte redan är undan— tagen från skatteplikt enligt 2 5, genom att den har klassificerats seglspecialbyggnad.För föreningar som äger endast specialbyggnader behöver någon be- dömning av föreningarna och deras verksamhet inte göras vid fastighetstaxeringen.

Kommittén föreslår således att byggnader tillhöriga de ideella föreningar som nu har omtalats skall be- frias från skatteplikt i 3 kap. 4 5 FTL, om byggna- derna används i föreningarnas verksamhet såsom sådana.

Trossamfund

Byggnader som ägs av trossamfund finns angivna i 5 5 1 mom. första stycket e) KL som skattefria genom hän- visning till 53 5 1 mom. e)KL. När de nya reglerna om ideella föreningar togs in i detta lagrum utmönst- rades trossamfund ur lagrummet. Trossamfunden ryms inom definitionen av de ideella föreningar som avses i de nya reglerna. Kommitténs förslag om skattefri- het för fastigheter som tillhör ideella föreningar berör således även trossamfunden. Dessa samfund be—

höver därför inte längre särskilt anges i lagtexten.

Nykterhetsföreningar

Enligt 5 5 1 mom. första stycket 9) KL är nykterhets- föreningars byggnader undantagna från skatteplikt,

om byggnaderna är avsedda för föreningarnas verksam— het såsom sådana. Nykterhetsföreningars byggnader bör även i fortsättningen vara undantagna från skatte— plikt. Dessa föreningar får anses tillhöra sådana ideella föreningar som avses i 53 5 1 mom. e) KL och kommer därför att i skattepliktshänseende bli behand-

lade på samma sätt som dessa.

Soldathem

Soldathem är nu enligt 5 5 1 mom. första stycket h) KL undantagna från skatteplikt.

I promemorian (Ds Fö l977:4) Statsbidrag till värn- pliktigas fritidssysselsättningar anförs bl.a. att soldathemsverksamheten är ett betydelsefullt komple— ment till den militära personalvården. Vidare anförs

bl.a. följande.

Svenska soldathemsförbundet är den centrala sanmanslutningen

av de lokala soldathemsföreningarna son på frivillig grund be- driver eller planerar att igångsätta verksamhet ned kristen eller annan idéell inriktning vid eget soldathen. Soldathems- verksamheten bedrivs i samverkanlned förband och kcnnuner, trossamfund och intresserade sannanslutningar i syfte att främst ge försvarets personal, i synnerhet de värnpliktiga, en hem- liknande miljö, tillfälle till kamratlig, trivsam samvaro och sysselsättning med allsidigt innehåll.

Soldathensförbindets högsta beslutande instans är förbundskon- ferensen som hålls vartannat år. Den direkta ledningen av för- bundets verksamhet utövas av centralstyrelsen.

De lokala soldathensföreningarna leds av en styrelse i nära samverkan med en av styrelsen anställd föreståndare för soldat— hemst.

Soldathennen bedriver en social och kulturell samt trivsel- främjande verksamhet. ————— Det som erbjuds är oftast studierunn nusikrum, andaktsrunn radio och TV, tidningar, nyk- terhetsupplysning, studiecirklar, sällskapsspel, fotolaborato— rnnm servering odisamkvänntm.

Soldathsnsverksamheten finansieras i huvudsak genom bidrag av alhnänna medel, kollekter och inkcnster av egen verksamhet. Från försvarshivudtiteln utgår bidrag till soldathemsrörelsens centrala organisation, soldathemsverksamheten och soldathens- föreståndarnas löner samt till utbildning, inventarier m.m. (5.40 fJ.

Kommittén anser att soldathemmen även i fortsättning- en bör vara skattefria. Enligt kommitténs uppfatt- ning framgår det av det nyss anförda att soldathems- föreningar bör kunna betraktas som sådana kvalifice- rat ideella föreningar som anges i 53 5 1 mom. e). Därför saknas anledning att särskilt nämna soldat- hemsföreningar bland de institutioner o.d. vars egen- dom föreslås bli undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 4 5 FTL.

Följdändring

Det tillägg som gjordes i 47 5 KL för att f.n. an- passa skyldigheten att betala garantibelopp till skattskyldigheten för de ideella föreningar som inte tidigare har gynnats av undantag från skatteplikt fyller inte någon funktion, om reglerna om skatte-

plikt ändras i enlighet med kommitténs förslag. Där- för föreslås att 47 5 sjunde stycket KL skall upphöra

att gälla fr.o.m. 1982 års inkomsttaxering.

7.4.5.6 Byggnader tillhöriga Nobelstiftelsen och

stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond Nobelstiftelsen

Bestämmelsen om skattefrihet för byggnader tillhöriga Nobelstiftelsen infördes år 1946 i anledning av väckta motioner (BeU l946:34). Yrkandena i motionerna gällde förutom undantag från skatteplikt även en förmånlig behandling i övrigt på skatterättens område. I motio- nerna framhölls bl.a. stiftelsens betydelse för veten- skaplig forskning och för kultursträvandena. Med hän- syn till den utomordentliga betydelse som Nobelstif- telsen direkt och indirekt hade för vårt land borde det vara en hederssak för oss att icke genom en hård

beskattning äventyra de värden den representerade.

Utskottet anförde bl.a. att en utsträckning av skatte- friheten inte borde ske i fall då den ifrågasatta ytterligare skattefriheten innebar ett systematiskt avsteg från de nuvarande skattefrihetsreglernas prin— cipiella uppläggning. Ett fritagande av ett visst namngivet rättssubjekt från skattskyldighet vore mind- re lämpligt och borde i möjligaste mån undvikas. Ut- skottet ansåg emellertid att sakliga skäl talade för att stiftelsen i beskattningshänseende borde lik- ställas med akademier, son i skatterättsligt hänseen- de hade en förmånsställning. Betänkligheterna mot

att särskilt namnge stiftelsen i författningstexten borde enligt utskottet inte utgöra hinder mot en ma-

teriellt sett önskvärd lösning.

På utskottets förslag intogs således Nobelstiftelsens

byggnader bland de skattefria byggnaderna i 5 5 1 mom. första stycket e) KL. Vidare gynnades stiftel-

sen i inkomstskattehänseende.

Stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond

I syfte att hedra minnet av Dag Hammarskjöld och för att föra hans verk vidare bildades stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond. Enligt stadgarna skulle stiftelsen ha till ändamål att i Dag Hammarskjölds anda främja internationellt samarbete för socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt framåtskridande i de nationer, vilkas utveckling låg honom nära om hjärtat. Avsikten var att detta skulle ske genom ut— bildning för ansvarskrävande poster av medborgare i

dessa länder.

Genom en lag (1962:160) undantogs byggnader tillhö- riga stiftelsen från skatteplikt. Samtidigt gavs stiftelsen vissa andra skatteprivilegier. Som motiv för att stiftelsen i skattehänseende borde behand— las gynnsamt anförde departementschefen (prop. 1962: 147) bl.a. att stiftelsen hade en internationell karaktär och att det förhållandet att den fanns i Sverige fick i viss mån ses som en hedersbevisning för landet. Med hänsyn därtill och till den uppmärk- samhet stiftelsen torde komma att röna i stora delar av världen syntes det önskvärt att dess verksamhet underlättades genom att den fick engynnsamskatte—

mässig ställning.

Kommitténs inställning till den verksamhet de två

nu berörda stiftelserna har, skiljer sig inte från den uppfattning son har kommit fram ovan. Byggnader som tillhör stiftelserna bör även i fortsättningen vara fritagna från skatteplikt.

7.4.5.7 Byggnader tillhöriga Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins ut-

veckling m.m.

Genom en lag 1974:266 infördes skattefrihet för bygg- nader ägda av Apotekarsocietetens stiftelse för främ- jande av farmacins utveckling m.m. I prop. 1974:94

s. 12 påpekade departementschefen att urvalet av rättssubjekt som skall erhålla skattefrihet borde

vara restriktivt. Detta betydde enligt departements- chefen att frågan om skattefrihet för ett rättssubjekt med hänsyn till dess allmännyttiga ändamål borde prö— vas i varje särskilt fall. En skattefrihet för visst rättssubjekt behövde inte medföra att andra rättssub- jekt med närbesläktad eller likartad verksamhet nöd- vändigtvis borde medges samma skattefrihet. Om Apote- karsocietetens stiftelse anfördes att avkastningen helt och hållet gick till forskningsändamål. Med hän- syn därtill och då stiftelsens ändamål fick anses all- männyttigt i hög grad ansåg sig departementschefen kunna tillstyrka att stiftelsen gavs en priviligierad

ställning.

Apotekarsocietetens stiftelse för farmacins utveckling m.m. ägde inga fastigheter när skattefriheten infördes för stiftelsen. Hittills har inte heller några fastig— heter förvärvats av stiftelsen. Skattefriheten för fastighet har naturligtvis under sådana omständigheter ingen praktisk betydelse. Vid bedömningen om skatte- frihet skall medges ett visst rättssubjekt bör emel— lertid det ändamål som rättssubjektet verkar för

vara av avgörande betydelse. Det förhållandet att rättssubjektet för tillfället inte äger någon fastig- het bör inte ha någon inverkan vid bedömningen. Efter- som det ändamål som Apotekarsocietetens stiftelse har är sådant att det bör berättiga till skattefrihet, an-

ser kommittén att den skattefrihet som nu tillkommer

stiftelsen bör bibehållas.

7.4.5.8 Byggnader tillhöriga stiftelsen Sveriges

Sjömanshus

Byggnader som tillhör Sjömanshus är f.n. skattefria enligt 5 5 1 mom. första stycket e) KL. Skattefrihe- ten infördes genom lagstiftning år 1942. Sjömanshusen hade då till uppgift bl.a. att föra förteckning över svenska sjömän, att verkställa på- och avmönstring samt att bedriva viss understödsverksamhet. Skatte- friheten, som endast utgjorde ett lagfästande av ti- digare praxis, motiverades bl.a. med att en stor del av de uppgifter som ankom på Sjömanshusen utgjorde rent statlig verksamhet och att återstående delar praktiskt taget avsåg deras understödsverksamhet (prop. 1942:134 5. 62 f.).

År 1961 ombildades sjömanshusorganisationen. Sjö- manshusens verksamhet samordnades administrativt med sjömansförmedlingen. Samordningen innebar att sjö- manshusen inordnades under arbetsmarknadsstyrelsen som en del av den allmänna arbetsförmedlingen. Sjö- fartsstyrelsen fick, som tidigare, huvudansvaret för mönstrings- och registreringsverksamheten. Den lokala registreringen kompletterades med en viss begränsad central registrering inom sjöfartsstyrelsen. Vid om- organisationen övertog staten det ekonomiska ansvaret för sjömanshusens administration. Sjömanshusens kapi— taltillgångar och disposition av räntorna härifrån

overfördes till regionala stiftelser.

År 1969 inrättades ett centralt sjömansregister. Här- vid upphörde sjömanshusens och sjöfartsstyrelsens registrering av sjömän. sjömanshusens övriga uppgif-

ter - dvs. mönstringsverksamheten — integrerades med

sjömansförmedlingen i den allmänna arbetsförmedlingens lokala organisation. Därvid upphörde Sjömanshusen och

sjöfartsstyrelsens sektion för sjömansregistrering.

De regionala stiftelserna har sammanförts till en central stiftelse, stiftelsen Sveriges Sjömanshus, som handhar den understödsverksamhet som tidigare ålåg

Sjömanshusen. Stiftelsen äger ej fastigheter.

Sjömanshusen har således upphört att existera. Den del av sjömanshusens verksamhet som bestod i understöds- verksamhet har övertagits av stiftelsen Sveriges sjö- manshus. Det ändamål stiftelsen har berättigar enligt kommitténs mening till skattefrihet. Liksom Apotekar- societetens stiftelse äger stiftelsen inga fastighe— ter. Av skäl som har framförts ovan bör sådant förhål— lande inte utgöra hinder för att stiftelsen skall med- ges skattefrihet för fastighet. Den skattefrihet som tillkom Sjömanshusen bör i stället medges stiftelsen.

7.4.5.9 Studerandesammanslutningars byggnader

skattefrihet gäller för byggnader som tillhör stude- randesammanslutningar, som de studerande är skyldiga att vara medlemmar i. Skattefriheten omfattar även byggnader som tillhör vissa samarbetsorgan för samman- slutningarna (5 5 1 mom. första stycket e)). Skatte- frihet motiverades av departementschefen i prop. 1927: 102 s. 311 med att medlemskap i sammanslutningarna

var en nödvändig förutsättning för att bedriva veten- skapliga studier. En föreskrift om undantag från skatteplikt för byggnader, som tillhör samarbetsorgan

för studerandesammanslutningar, tillkom senare.

I universitetsförordningen (1964z461) föreskrevs att

varje studerande vid universitet skulle vara medlem i

studentkår och i förekommande fall dessutom i nation eller studentförening för fakultet. Liknande bestäm-

melser har gällt för studerande vid olika högskolor.

Studerandesammanslutningarna bedriver en omfattande verksamhet på det studerandefackliga och det studie- sociala området. Den studerandefackliga verksamheten omfattar i huvudsak bevakning i utbildnings— och stu— diesociala frågor. Den studiesociala verksamhet som direkt eller indirekt bedrivs berör främst studerande-

hälsovård, motionsidrott och studentbostäder.

Sammanslutningarna äger och förvaltar samlingslokaler

i stor omfattning.

På senare tid har kårobligatoriet ifrågasatts. För att utreda frågan om kårobligatoriet tillsattes Obligato- riekommittén, som har avgett ett betänkande SOU 1976:

14. Kårobligatorium?

Med utgångspunkt i betänkandet behandlades frågan om kårobligatoriet i prop. 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. Departementschefen an- förde bl.a. att sammanslutningarnas arbete på det fackliga området hade fungerat väl och varit av bety- delse för den högre utbildningens utveckling. Ur för— eningsrättsliga grunder var det dock principiellt för- kastligt att tvångsvis ansluta individer till viss sammanslutning. obligatoriet borde därför avskaffas. För att kunna avveckla obligatoriet krävdes enligt departementschefen överläggningar mellan berörda par- ter. Interimistiska regler om kårobligatorium borde därför utformas för tiden efter högskolereformens genomförande. Någon utvidgning av obligatoriet till de utbildningar som dittills inte hade omfattats av

obligatoriet borde inte ske (3. 108 f.).

En lag om obligatoriska studerandesammanslutningar (SFS 1977:219) infördes. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1977. Bestämmelserna i universitetsförordningen m.fl. förordningar om obligatoriskt medlemskap upphör-

de att gälla vid samma tidpunkt.

Om huvudskälet till att studerandesammanslutningarnas byggnader undantogs från skatteplikt, nämligen det obligatoriska medlemskapet, bortfaller,uppkommer frå-

gan om avskaffande av skattefriheten.

Utbildningsministern har emellertid under hösten 1978 låtit meddela att kårobligatoriet inte kommer att av- vecklas. överläggningar hade förts under hösten mellan utbildningsdepartementet och studerandeorganisationer- na, om hur en avveckling skulle genomföras. Någon lös-

ning hade dock ej gått att finna.

Med hänsyn till vad som nu har framkommit finner kom- mittén inte skäl att föreslå någon ändring av den nu gällande skattefriheten för byggnader, som tillhör studerandesammanslutningar med obligatoriskt medlem-

skap och samarbetsorgan för sådana sammanslutningar.

7.4.5.10 Nationalparker

Enligt 5 5 1 mom. första stycket a) KL undantas natio-

nalparker från skatteplikt.

Nationalparker kan bara tillhöra staten. Till natio— nalpark kan enligt 4 5 naturvårdslagen (1964:822) av- sättas större sammanhängande markområde av viss land- skapstyp, som tillhör kronan, för att bevara området i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oför-

ändrat skick.

Skattefrihet för nationalparker fanns redan före 1920 års lagstiftning. I prop. 1920:191 5. 354 anförde föredragande departementschefen att nationalparker inte på samma sätt som fastigheter i allmänhet drog ekonomisk nytta av kommunernas verksamhet. Inte heller förorsakade de kommunerna några särskilda utgifter. På grund härav och med hänsyn till det ändamål national- parkerna var avsedda att tjäna borde fastighetsskatt

inte betalas för dem.

Fastighetstaxeringsutredningen ansåg i sitt betänkande att det saknades anledning att ändra på gällande be— stämmelser om nationalparker (SOU 1973:4 s. 271f.L

Kommittén är av samma uppfattning som fastighetstaxe— ringsutredningen. Nationalparker föreslås bli skatte-

fria även i fortsättningen.

7.4.6 Bostadsbyggnader

I anvisningarna till 5 5 KL behandlas i olika samman- hang bostäder. Beträffande byggnader som används för försvaret skall i vissa fall en huvudsaklighetsprin- cip gälla och i andra fall skall en uppdelning i skattefria och skattepliktiga delar göras. Exempelvis skall en kasernbyggnad eller vaktstuga,som till någon del rymmer bostadslägenheter för andra än manskap,i sin helhet anses som försvarsbyggnad. När det gäller andra byggnader än kasernbyggnad eller vaktstuga, som i huvudsak används för försvarsändamål men som också rymmer en mera betydande tjänstebostad, skall en upp- delning ske i en skattefri och en skattepliktig del.

För byggnader i 5 5 1 mom. första stycket d)- i) gäl- ler enligt anvisningarna en form av huvudsaklighets-

princip. Om t.ex. byggnad i huvudsak tjänar bostadsän— damål men rymmer någon förvaltningslokal skall byggna—

den i sin helhet vara skattepliktig.

I vissa fall godtas att byggnad med enbart bostäder undantas från skatteplikt, nämligen då byggnaden kan anses utgöra en oskiljaktig del av en skattefri an-

läggning.

Vid tillämpningen av denna regel har byggnader som innehåller personalbostäder behandlats olika beroende på var de har varit belägna i förhållande till den an- läggning de har hört till. Vid ett fängelse har bostä- der för personal i själva fängelsebyggnaden ansetts skattefria. Ett bostadshus för personal invid och på samma tomt som fängelset har ansetts som oskiljaktig del av fängelset och således skattefritt. Däremot har ett bostadshus för personal vid samma fängelse men på andra sidan gatan inte ansetts som en oskiljaktig del av fängelseanläggningen. På liknande sätt har perso- nalbostäder vid sjukhus behandlats. Vidare är ban- vaktstugor och andra vaktstugor som hör till kommuni- kationsanstalt samt prästgårdar undantagna från skat- teplikt.

Enligt kommitténs mening bör i princip alla bostads- byggnader behandlas lika i skattepliktshänseende. Om en byggnad huvudsakligen är inrättad för bostadsända- mål bör den indelas endera som småhus eller hyreshus

och därmed vara skattepliktig.

Byggnader med bostäder bör sålunda i princip vara

skattepliktiga, om de inte har indelats såsom special- byggnad på grund av antingen direkt stadgande i 2 kap. 2 5 jämförd med 3 kap. 2 5 i förslaget till FTL, såsom

prästgårdar samt elevhem och skolhem till skolor

eller på grund av tillämpning av huvudsaklighetsprin—

cipen.

7.4.7 Tomt och markanläggning

I 5 5 3 mom. KL stadgas att, om byggnad helt eller delvis är undantagen från skatteplikt, skall samma

gälla för tomtområde som hör till byggnaden.

Byggnad, som har indelats som specialbyggnad, skall enligt förslaget vara undantagen från skatteplikt. I likhet med vad som gäller nu bör också tomtmark som hör till sådan byggnad vara skattefri. Samma bör gälla tomtmark till byggnad som ägs av sådana institutioner vars byggnader bör vara undantagna från skatteplikt. Även övrig mark,som hör till ovannämnda byggnader,

bör vara skattefri. övrig mark behandlas närmare i

nästkommande avsnitt.

Markanläggningar skall enligt de föreslagna värde- ringsreglerna värderas tillsammans med marken. I skattepliktshänseende bör markanläggning behandlas på samma sätt som den mark den hör till. Markanläggning, som är belägen på mark som hör till specialbyggnad eller till byggnad som ägs av nyssnämnda institutioner eller som är belägen på mark som hör till jordbruk och skogsbruk som används för sådana ändamål att marken är undantagen från skatteplikt, bör därför undantas från skatteplikt.

Enligt JB hör byggnader och andra anläggningar såsom ledningar o.d. som omfattas av servitut till den

härskande fastigheten och inte till den fastighet som anläggningen är belägen på. Därför bör markanläggning

som omfattas av servitut till förmån för skattefri

fastighet vara undantagen från skatteplikt.

Om annan anläggning än byggnad används för sådant ändamål som gör att byggnad blir skattefri bör också sådan annan anläggning vara skattefri. Detta gäller exempelvis kraftledningar och ledningar för vattenför- sörjning och avloppsrening. Omfattas sådan anläggning av servitut till förmån för skattepliktig fastighet blir anläggningen i likhet med fastigheten i övrigt skattepliktig. För att sådan anläggning ur garanti- skattesynpunkt skall behandlas likadant som skattefria anläggningar bör värde inte åsättas sådan anläggning. Samma bör gälla om ledning eller annan anläggning, som bör vara skattefri, är belägen på skattepliktig fas-

tighet som har samma ägare som ledningen o.d.

Frågor om i vilka fall egendom inte bör åsättas värde behandlas i avsnitt 12.2.12.

7.4.8 övrig mark m.m.

Enligt 5 5 KL är allmänna platser, begravningsplatser och mark för försvarsändamål tillhöriga vissa rätts- subjekt undantagna från skatteplikt. Enligt kommit— téns förslag skall sådan mark klassificeras som övrig mark. Även andra typer av markområden har föreslagits

bli indelade som övrig mark.

Enligt kommitténs mening bör garantiskatt inte beta— las för övrig mark. I den mån övrig mark skall ingå i samma taxeringsenhet som egendom som har föreslagits bli skattefri bör också den övriga marken undantas från skatteplikt. övrig mark som inte skall ingå i skattefri fastighet bör i stället inte åsättas något värde. Denna fråga behandlas också i avsnitt 12.2.12.

Nu undantas också från skatteplikt byggnad och med varandra sammanhängande byggnader, som är belägna på annanSmark och som har ett värde som understiger 5 000 kr. Vidare undantas industritillbehör från skatteplikt.

Kommittén anser att för byggnader på annans mark med ett visst lägre värde och industritillbehör bör ga- rantiskatt inte heller i fortsättningen erläggas.Så- dan egendom bör, om den inte enligt reglerna om skat- teplikt skall vara skattefri, inte åsättas något värde.

7.5. Sammanfattning

Bestämmelserna om skatteplikt för fastighet föreslås bli intagna i 3 kap. FTL. I 1 5 anges huvudregeln att fastighet skall vara skattepliktig, om inte annat sägs i kapitlet.

I 2 5 första stycket sägs att specialbyggnad skall untantas från skatteplikt. Dessa byggnader finns upp- tagna i 2 kap. 2 5. Reglerna om specialbyggnader har konstruerats så, att alla byggnader som kan klassi- ficeras som specialbyggnader skall undantas från skatteplikt. Även tomt som hör till sådan byggnad bör vara skattefri.

I avsnitt 8.3.6.6 kommer att föreslås att special- byggnad med tomt skall utgöra särskild taxeringsen- het. I sådan taxeringsenhet föreslås även övrig mark kunna ingå. För det fall övrig mark kan anses höra till specialbyggnad med tomt bör även sådan mark vara skattefri. Skattefrihet bör omfatta även markanlägg— ningar som hör till den nu nämnda skattefria egen—

domen.

I andra stycket anges att nationalparker bör vara

skattefria.

I 3 5 anges de lantbruk som kommittén har ansett böra vara skattefria. Även här görs en koppling till speci- albyggnader. Här sägs att ekonomibyggnad, mark för jordbruk och skogsbruk samt övrig mark och markanlägg- ningar skall vara skattefria, om fastigheten huvudsak- ligen används i vård eller omsorg,scm1enligt2 kap.2 5 skall medföra att byggnad skall hänföras till s.k. vårdbyggnad. Samma skattefrihet har kommittén ansett böra gälla för fastighet som huvudsakligen används för undervisning och forskning vid skolor som avses i 2 kap. 2 5.

I 4 5 nämns de enskilda rättssubjekt som enligt kom- mitténs mening bör ha en särställning i skatteplikts— hänseende. De motsvarar i stort sett de enskilda rättssubjekt som nu särskilt anges i 5 5 KL. Skatte- frihet föreslås för byggnader som tillhör rättssubjek- ten och som huvudsakligen används i deras verksamhet såsom sådana. Om någon av de angivna institutionerna äger en byggnad, som hyrs ut åt annan för att användas t.ex. som affär, skall en sådan byggnad inte vara skattefri.

Byggnad, som åsyftas i 4 5, kan vara använd på sådant sätt att den kan klassificeras som specialbyggnad. Om så är fallet skall byggnaden indelas som specialbygg- nad. I annat fall skall byggnaden indelas som någon av de andra byggnadstyperna. För att undvika "dubbel skattefrihet" för en och samma egendom har i 4 5 an- getts att småhus, hyreshus och industribyggnad skall undantas från skatteplikt, om nyssnämnda förutsätt-

ningar är uppfyllda. Tomtmark och övrig mark till

byggnaden samt markanläggning som hör till fastighe— ten skall också vara skattefria. I denna paragraf av- ses endast egendom som skall ha beskattningsnaturen

annan fastighet.

7.6 Förändringar i förhållande till gällande bestäm-

melser

Kommittén har haft som utgångspunkt vid utformningen av reglerna om skatteplikt att inom ramen för den fö- reslagna nya systematiken så långt som möjligt i materiellt hänseende anpassa de nya bestämmelserna

till de nu gällande.

Vissa nyheter har föreslagits med hänsyn till vad som har anförts i direktiven. Detta gäller t.ex. jordbruk och även byggnader på annan fastighet som används

inom vårdområdet. Här har en utvidgning av skattefri-

heten föreslagits.

En anpassning till de nya samhällsförhållandena har eftersträvats. Så har t.ex. föreslagits att byggna- der som används för bl.a. busstrafik nu skall undan- tas från skatteplikt. Förslaget att ägarkravet i en del fall skall slopas innebär en viss utvidgning av skattefriheten.

För bostadsbyggnader har däremot en inskränkning fö- reslagits i nu gällande skattefrihet. En inskränkning har också föreslagits beträffande hotell-, restau- rang— och administrationsbyggnader, som hör till kom-

munikationsanläggning.

Viss egendom som nu är skattefri föreslås bli skatte-

pliktig. I stället skall värde inte åsättas egendomen. Detta gäller t.ex. mark för vägar o.d. samt s.k. in-

dustritillbehör.

Huvudsaklighetsprincipen innebär en förändring i för- hållande till nuvarande ordning. En sådan princip föreslås bli konsekvent genomförd beträffande byggna— der. Byggnader som nu är delvis skattefria och delvis skattepliktiga blir enligt förslaget endera skattefria eller skattepliktiga.

7.7 Ändringar i skatteunderlaget

ggrantiskatt m.mz

I kommitténs förslag bygger reglerna om skatteplikt i huvudsak på Specialbyggnaderna. Gällande bestämmelser anknyter i mycket liten utsträckning till särskilda kategorier av byggnader. Klassificeringen i byggnads— typer i förslaget motsvarar inte heller direkt gällan- de klassificeringsgrunder. Några exakta beräkningar om förändringar i skatteunderlaget för garantiskatten på grund av de nyheter som har föreslagits låter sig

därför inte göras.

Med hänsyn till att krav på särskild ägare till de flesta specialbyggnader inte har uppställts får man räkna med ett visst skattebortfall. I det sammanhanget bör dock framhållas att många byggnader som kan inde— las som specialbyggnader ägs av rättssubjekt vars byggnader enligt 3 kap. 4 5 FTL föreslås bli undan— tagna från skatteplikt och som redan nu i princip är skattefria, eller också är ägarna befriade från garan- tiskatt enligt 47 5 KL. På grund härav reduceras det skattebortfall som kan bli följden, om krav på viss

ägare inte uppställs i samma utsträckning som nu.

Som specialbyggnad anses de flesta skolor samt sjuk- hus, teatrar, biografer och idrottsanläggningar. Dessa byggnader och anläggningar redovisas särskilt i fas- tighetslängden i gällande ordning. Härigenom finns åsatta taxeringsvärden tillgängliga. Om man utgår från att alla sådana byggnader och anläggningar blir skat— tefria kan man beträffande dessa göra en ungefärlig beräkning om skattebortfallet för kommunerna.

Uppgifterna gäller både helt och delvis skattefria fastigheter. Beträffande dessa fastigheter ingår 1 an- givna taxeringsvärden endast värdet av den skatteplik— tiga delen.

Idrottsanläggningar redovisas i längden tillsammans med grönområden m.m. Grönområden föreslås inte bli skattefria. Däremot föreslås de bli åsatta noll som taxeringsvärde. Effekten på garantiskatten blir därför

samma, som om områdena hade varit skattefria.

Kommittén har i sina beräkningar utgått från en effek- tivitetsgrad om 80 % och en utdebitering av 30 % samt dubbelt taxeringsvärde. Beräkningar har gjorts på 1975 och 1978 års taxeringsvärden (tabell 7-4 0317-5-

Tabell 7.4 Taxeringsvärde, antal taxeringsenheter, garantibe- lopp, garantibelopp vid en effektivitetsgrad av 80 % och skatt vid en utdebitering on 30 % för vissa Specialfastigheter år 1975

Skola Sjukhus Teater, Idrottsan- biograf läggning, grönområden m.m.

Taxerings— 277 785 000 197 490 000 122 963 000 432 599 000 värde

Antal 387 148 202 2 074 Garanti- 5 555 700 3 949 800 2 459 260 8 651 980 belopp

Effektiva 4 444 560 3 159 840 1 967 408 6 921 584 garanti-

belopp

Skatt 1 333 368 947 952 590.222 2 076 475

___—_____.__ ___.___

Tabell 7.5 Taxeringsvärde, antal taxeringsenheter, garantibe- lopp, garantibelopp vid en effektivitetsgrad av 80 % och skatt vid en utdebitering on 30 % för vissa Specialfastigheter år 1978 samt skatt vid dubbelt taxeringsvärde

Skola Sjukhus_ Téater, Idrottsan- biograf läggning, grönområden __ __________rpm.

Taxerings— 338 207 000 99 760 000 152 956 000 499 863 000 värde

Antal 433 161 203 2 369

Garantibelopp 6 764 140 1 995 200 3 059 120 9 997 260

Effektiva 5 411 312 1 596 160 2 447 296 7 997 808

garantibelopp

Skatt 1 623 394 478 848 734 189 2 399 342

Skatt vid dukr3 246 788 957 696 1 468 378 4 798 684 belt taxe—

riniWiede—____________ _.__________

Totalsumman av den beräknade skatten vid dubbelt taxe— ringsvärde i förhållande till taxeringsvärden år 1978 för de fyra fastighetstyperna blir 10.471.546 kr. I landet finns 277 kommuner. skattebortfallet i genom- snitt per kommun skulle enligt de gjorda beräkningarna bli 37.803 kr.

En totalbild av skattebortfallet går inte att få, men med utgångspunkt i de beräkningar som har kunnat göras kan man utgå från att skattebortfallet blir ytterst marginellt. Detta gäller verkningar på både inkomst—

och förmögenhetsbeskattningen.

En viss utvidgning av skattefriheten följer av försla- get om att vissa jordbruksfastigheter skall undantas från skatteplikt. Antalet fastigheter som berörs torde

vara obetydligt.

Mot det skattebortfall som kan uppkomma på grund av förslaget får vägas de förenklingar i taxeringsförfa—

randet som blir följden av de föreslagna reglerna.

7.8. Följdändringar

Kommitténs förslag innebär en utvidgning av skattefri— heten i någon mån och att ordningen med delvis skatte- fria fastigheter slopas. Vidare innebär förslaget att taxeringsvärde liksom i nuvarande regler ej bör åsät-

tas skattefria fastigheter.

I avsnitt 2.2.2 har redogjorts för författningar som anknyter till fastighets taxeringsvärde.

Under det fortsatta arbetet avser kommittén att un-

dersöka om några ändringar i andra författningar behö-

ver göras med hänsyn till vad som har föreslagits be— träffande skatteplikt för fastighet. En redogörelse över när betänkande som rör dessa frågor beräknas bli

framlagt finns i avsnitt 2.2.4.

Exempelvis sägs i 54 5 första stycket d) KL att ägare till fastighet som avses i 5 5 1 moun akf) ochIU—i) KL är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fas- tigheten genom dess begagnande för de i nämnda moment avsedda ändamål. En anpassning till FTL:s regler behö-

ver göras i detta avseende.

Kommittén avser att lämna förslag i denna fråga samti- digt som eventuella övriga förslag om följdändringar

framläggs.

- '. "." .,1,i. '-' " 1.1' L""*""-' ( ”"-M .*J:|' " l'_**r.'"("':H*"J *. -*','_': 343135 -'-. |. -' " '" '*U'. ***|'*""T.-**'-*** " - w. . -" ' '-'1..'|:"L'.," I, .'1,_*_'.'*£ .'." '.1*"*|'.."'* "* ' '

TF'T""'1"36".E',*-' .'?»'.1'-"*-'* -,|.. 'L-1 sw [lut,-"'. .. .. ' .-'.'H -= '-|.'.' . .,1'..1',-.=,',»»"l"u' ('N '-',..-'vf'.-—.i.j' . .. ".,» ,'I'LTL' ,;l._,-,,-;;,,1,|'- ' ' .."-',, ..-' "".-:i

|| ( ,vT'l-H ** " T.... -"'. * " '*"*"":|*"-'|'|*-*'1*:T"" '( ,___-,,;,,-.;_..:,u.,.-- u ”"-”'n' . ;" ,-'*.,, ..'."|'.-.- _'|'I' 'n .-='r .. '.-,,,.;,-|.|

*'-'"":'*' t*'.".||-'* **-' - - ' . l l- ':" ' ', 1 | **'- ' .*..T(,,.-'". ** '|'"*.*,|,|'|- ' " . '

. ,, *,. -.'.',|-|-| Juda !: . ",,, ,_l,,,),*.,*|,. .. , ' ," . ,; ...

,. 43,- -,',-;. ""If-|år. 1.1-|; -'.. ' . ”"T*"'-'.('*-" 751"; .f'E'm H"; ,” , _' , ": |||'*'|,, '_|'"a'.'; ,:leimtqi .:å" ',,-

.. H" .. .! -*.."-;--,*"'”';;q'j':;""? ,,. ', .a: ,;1- -..-d bmm-ni., ..-:. ' * "1|' _' ' '.- . .

',1'...|..- 1r*'.',".**,-,"' '1" '_' .* * ."J."'l' ' 'b' , - .',E"(="i'.'*", ”,,,, ,,,, -. . , .

!.(... d' "L . |. , ,- -..,.*,.|.',.*'.**| '..'.., . -'i l,, . , ' , ,, '.

___., T' '.... _ . . | ,, u... |||'_, |-*-*' |, " . ||* . |:: *:- ,,-_ _***'."*,*'*' någan-,,; '(,5, bä,-,,,. |",th |.l.*':* .._.... ..". . .., |. .. ,, , . - ,r. . ',-|J=_.... ";." ._ -'-|. _. ,. ,,»..,_=,., (** .

., "" 111 .i ..l. , . ..., , , '. " *:1|15"1.",r.*'*'* " EFT-:"" ...1_._r,-,.-,..'.f.,.:'*.-.u

:.. __',. |.I|*"'| '.'-'*"n'h'lnf'Hl . .,,h 75,1- ,-, _,_l,-|_,,_ . jul,-T':- -- ", '. .. (w.. ” ,

" **'** .*"* ' . *|*|. |, . ||, '.."'-, 'H |, -._|I_, ', ,,l 'i-', MIL .,?-

.,,, .,F . , ,.F.., |. . .

_ ,,*,',...,,-|,. .. .'*.|" **,',,* .,., , . _H' , | "|... J.,,|,,.*f Ir "|.-'-*|.| L'**'p* . .. #if: '-;,' - - .*.!.”.'_'..."*,|,",_ L '|,_.,'**",_1-*l.-:,i?

**'|L' .. .

. ,_, .- | ..,, .,- | ._'.' u ' -.-,|,,',,_, ,,, '1.I**' .-. .. -( , .. =-_."1-.,,, . ..'|- * '.* (,,, .u'* , ,,,,” "'."" (.. *.*'-,'._"G|"'*""'**' " i” 'I. ,II,, ,.. | , ' '|' , II 'I " . I.J* .' , . " .. ** ,,_| || l'- . '1 ' . .|| -','| -.'| |' .'|'.,', .|. ||,I.,'* .,,_ , r J.,. . , -. ,, _ .. . ' ' '|'le ' ”.." . . (. .,, . ., , , | | _

8 BILDANDE AV TAXERINGSENHETER

8.1 Gällande ordning

Bestämmelserna om taxeringsenhet finns i 8 5 KL. Med taxeringsenhet avses enligt 8 5 1 mom. KL vad som skall taxeras för sig. I Handledningen lämnas också

anvisningar i ämnet.

Hur fastigheterna skall indelas i taxeringsenheter framgår av 2 mom. Fastighet utgör taxeringsenhet om

ej annat sägs i paragrafen (8 5 2 mom. första stycket).

Indelningen utgår från registerfastigheten. Gruppe— ring av taxeringsenheterna sker i primära, sekundära och tertiära taxeringsenheter. Den primära enheten är i första hand registerfastigheten. Sekundära en— heter bildas genom uppdelning av registerfastigheter. Tertiära enheter bildas genom att registerfastighet-

er eller delar därav sammanförs.

Primära taxeringsenheter

I anvisningspunkt 1 till 8 5 föreskrivs att man vid indelningen i taxeringsenheter skall utgå från gäl— lande fastighetsindelning enligt fastighetsregister. Som huvudregel gäller att taxeringsenhet skall ut—

göras av fastighet enligt fastighetsregister. Om

jordeboksfisken och vattenverk har registrerats gäl— ler detsamma för dem. Sekundära taxeringsenheter

Om uppdelning i sekundära taxeringsenheter stadgas i 8 5 2 mom. andra och tredje styckena. Har ägovidd av fastighet överlåtits skall den överlåtna delen bilda

en enhet och återstoden en enhet.

Om del av fastighet innehas med sådan besittningsrätt att innehavaren enligt 47 5 i stället för ägaren

skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst, skall denna del utgöra en särskild taxeringsenhet

(8 5 2 mom. andra stycket L Sådan skattskyldighet åligger den som innehar fastighet med fideikommiss— rätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Vidare gäller skattskyldigheten den som innehar fastighet med åbo- rätt, tomträtt, vattenfallsrätt, innehavare av ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet

med ständig eller ärftlkyhesittningsrätt. Dessutom gäller skattäqddimuäen innehavare av skogsområde, som har upp" låtits av staten till kanalbolag, kommun eller annan men ighet, innehavare av publikt boställe och på lön anslagen jord samt juridisk person, som förvaltar samfällighet som enligt 53 5 1 mom. första stvcket f) är skattskvlv

dig för inkomst.

Uppdelning av fastighet av det skälet att fastigheten innehas på sätt som anges i 47 5 torde såvitt gäl— ler ständiga eller ärftliga besittningsrätter en— ligt anvisningspunkten 3 första stycket till 8 % kom- ma i fråga främst då visst markområde på fastighet innehas med åborätt. I samma anvisningspunkt sägs att

tomträtt avser hel fastighet.

Fastighet eller del av fastighet, som enligt 8 5 2

mom. första eller andra stycket skall utgöra en taxe— ringsenhet, kan i sin tur under vissa förutsättningar delas upp i olika taxeringsenheter. Detta skall ske om fastigheten eller fastighetsdelen används för ända— mål somsinsemellanär väsentligen olika och olikheten

i användningssättet kan hänföras till olika områden.

I punkt 3 andra stycket i anvisningarna till 8 5 ges exempel på användningssätt, som skall föranleda upp— delning i flera taxeringsenheter. Bl.a. nämns använd- ning för jordm och skogsbruk med binäringar samt an— vändning för bostadsändamål och för hyreshusändamål. Om en del av fastighet används för ändamål som medför skattefrihet för fastighetsdelen skall den utgöra sär— skild taxeringsenhet. I Handledningen ges tämligen de- taljerade anvisningar om hur man bör förfara med bygg— nader av olika slag vid indelning i sekundära taxe—

ringsenheter.

Tertiära taxeringsenheter

Om sammanföring till taxeringsenheter av fastigheter eller delar därav stadgas i 8 5 2 mom. fjärde stycket. Om jordbruksfastigheter eller delar därav har samma ägare och brukas tillsammans, skall de sammanföras till en taxeringsenhet, även om de enligt tidigare stycken i paragrafen eljest skulle utgöra särskilda taxeringsenheter. Beträffande annan fastighet skall samma gälla om fastigheterna eller delarna gränsar varandra, används på ett likartat sätt och står under

gemensam förvaltning.

I 8 S 2 mom. fjärde stycket sägs det vidare att taxe— ringsenhet inte får omfatta fastigheter eller fastig—

hetsdelar med olika beskattningsnatur.

I anvisningspunkten 4 behandlas bl.a. fastigheter inom planlagt område. Inom sådant område bör endast fastig— het eller del av fastighet inom ett kvarter eller mot— svarande sammanföras. Utanför planlagt område kan sam— manföring göras, även om områdena skiljs av mark för

kommunikationsändamål e.d. Exploateringsmark bör sam—

manföras till en enhet, även om den består av från va—

randra skilda områden.

I Handledningen anförs bl.a. att de krav som gäller för sammanföring är till vissa delar desamma som gäl- ler för uppdelning i enheter. Den nya enheten skall

således vara en ekonomisk enhet, lämpad att värdera.

Ovrigt

I 8 5 2 mom. femte stycket KL föreskrivs att byggnad på annans mark skall sammanföras med marken till en taxeringsenhet, om byggnadens ägare enligt 47 5 är skyldig att ta upp garantibelopp för marken.

I 2 mom. sjätte stycket sägs slutligen att till en och samma taxeringsenhet får inte föras mark som ligger i

skilda kommuner.

3 mom. innehåller föreskrift om att för det fall de— lar av taxeringsenhet tillhör olika församligar skall anges hur stor del av taxeringsvärdet och delvärdena som skäligen kan anses belöpa på varje sådan del av taxeringsenheten. Vidare sägs att om det i taxerings— enhet ingår flera fastigheter eller delar av fastig- heter så skall, på ansökan av vissa angivna intressen— ter, anges hur stor del av taxeringsvärdet och del— värdena som belöper på fastigheten eller fastighets- delen. Föreskrifter om hur sådan ansökan skall göras

lämnas också.

I andra anvisningspunkten till 8 5 anförs att till taxeringsenhet, som utgörs av byggnad på annan mark, räknas tillbehör som avses i 2 kap. 2 och 3 55 JB, om

de tillhör byggnadens ägare.

Femte anvisningspunkten fastslår att egendom som av— ses i 5 5 5 mom. inte skall utgöra särskild taxerings— enhet. För innehållet i detta lagrum har redogjorts i avsnitt 7.2.5.

Om hur marksamfälligheter och gemensamhetsanläggningar skall behandlas finns bestämmelse i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 8 5. Sådan samfällighet eller anläggning skall utgöra egen taxeringsenhet om den förvaltas av juridisk person. Om gemensamhetsan— läggning har delägarefastigheter som uteslutande el— ler så gott som uteslutande består av en— eller två— familjsfastigheter, som beskattas enligt 24 5 2 mom. första stycket, skall dock särskild taxeringsenhet inte bildas för sådan gemensamhetsanläggning. Mark— samfällighet eller gemensamhetsanläggning som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekono— miskt värde skall inte taxeras för sig och således inte utgöra särskild taxeringsenhet. En värdegräns om 20 000 kr. för bildande av särskild taxeringsenhet i fråga om samfälligheter sätts i Handledningen efter rekommendation av departementschefen i prop. 1973:162 5. 304.

8.2. Inledning

Reglerna om taxeringsenhet hade i stort sett inte än- drats efter det att KL infördes år 1928 förrän inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. En översyn av reglerna gjordes inom finansdepartementet. Resultatet

av översynen redovisades i promemorian (Ds Fi 1973z7)

angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. för en anpassning till bl.a. den nya fastighetsbildnings—

lagstiftningen.

Enligt promemorian ansågs skäl att ändra den grund— läggande systematiken i då gällande bestämmelser inte föreligga. Den primära taxeringsenheten borde fort— farande utgöras av registerfastigheten. Denna skulle även i fortsättningen kunna delas upp i sekundära en— heter, beroende på skilda sätt att använda den primära enheten. Likaså borde enligt promemorian tertiära en— heter även fortsättningsvis kunna bildas genom samman— slagning av fastigheter eller fastighetsdelar vid 0—

lika former av gemensam användning.

Det som främst åsyftades med förslagen i promemorian om ändring av reglerna om taxeringsenhet var att an- passa dessa till de nya jordabalks— och fastighets—

bildningsreglerna till annan ny lagstiftning och till

ändrade, modernare samhällsförhållanden.

I prop. 1973:162 Fastighetstaxering m.m. följdes pro—

memorieförslaget i allt väsentligt. 8.3 Synpunkter och förslag 8.3.1 Allmänt

Hänsyn har i nuvarande och tidigare gällande regler främst tagits till ekonomiska enheter vid indelningen i taxeringsenheter. Ekonomiska enheter är vad som normalt sett utgör objekt för överlåtelse och upp— låtelse. Oftast är registerfastigheten en sådan eko- nomisk enhet, och det är naturligt att den bildar en

särskild taxeringsenhet.

Överlåtelse och upplåtelse kan emellertid ske av an— dra enheter än registerfastigheter, t.ex. markområden och byggnader. Även i dessa fall har man ansett att värderingsmöjligheterna vid fastighetstaxeringen är en grundläggande förutsättning vid bestämmandet av taxeringsenheternas omfattning och att man också då bör ta hänsyn till vad som kan anses vara en ekono— misk enhet. Grundtanken att taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhet och lämpa sig för värdering ligger också bakom de nuvarande reglerna om uppdelning av registerfastigheter i mer än en enhet t.ex. vid skil— da användningssätt, om olikheten i användningssät— tet kan hänföras till skilda områden på fastigheten. Egendom med sådant särskilt användningssätt kan oft- ast anses som eller jämställas med en ekonomisk enhet,

som således bör taxeras för sig.

Bakom reglerna om sammanföring av fastigheter och fastighetsdelar ligger samma synsätt. Om jordbruks— fastigheter och delar därav gäller således att de kan slås samman om de brukas tillsammans, då sådana sam- brukade delar normalt kan bedömas som ekonomiska en-

heter.

Eftersom det är vanligare att registerfastighet utgör försäljningsobjekt, när det gäller fastigheter av be— skattningsnaturen annan fastighet, har man hållit fö— re att större restriktivitet bör iakttas vid regler— ingen av sammanföring till en taxeringsenhet av så— dana fastigheter och fastighetsdelar. Därför före- skrivs nu att de skall gränsa till varandera, förval— tas tillsammans och användas på likartat sätt för att en taxeringsenhet skall kunna bildas av dem. Under sådana omständigheter har det ansetts att ett fastig- hetskomplex kan bli föremål för försäljning och där—

för även kan värderas som en enhet.

I promemorian (Ds Fi 1973:7) angående fastighetsbe— greppet i skatterätten, m.m. framfördes att man vid preciseringen av vad som skall anses som likartad an— vändning borde utgå från tidsenliga definitioner av fastighetstyper. Enligt promemorian borde krävas att taxeringsenheterna skulle bestå av byggnader av samma typ, exempelvis hyreshus, fritidshus eller byggnader

för industri.

De regler som nu gäller om bildande av taxeringsenhet- er har visat sig ge ett tillfredställande resultat. Det finns därför skäl att utfoma de nya reglerna om bildande av taxeringsenhet utifrån utgångspunkter som i princip är desamma som ligger bakom nuvarande före—

skrifter.

Regler om bildande av taxeringsenheter föreslås bli

intagna i 4 kap. FTL.

8.3.2. Registerfastigheter

I 19 kap. PBL lämnas föreskrifter om fastighetsregis— ter. I fastighetsregistret skall som fastighet redo— visas enhet som var redovisad som fastighet i fastig— hetsregister när FBL trädde i kraft, fastighet son1ny— bildas enligt FBL och enhet som skall registreras så— som fastighet enligt bestämmelse i annan författning (19 kap. 1 5 FBL).

Registerfastighet består inte alltid av viss ägovidd. Enligt 10 5 lagen (1970:995) om införande av nya jorda— balken skall under vissa förutsättningar en del äldre institut anses som fast egendom. Dessa rättsinstitut är byggnad på ofri tomt i stad, vattenverk på annans grund och i jordeboken upptaget fiskeri (jordeboksfis— ke). Omsådana institut är införda i fastighetsregist—

ret är de att anse som registerfastigheter.

All fast egendom är inte indelad i fastigheter. Vatten— område, som enligt lagen (1950:595) om gräns mot all— mänt vattenområde är allmänt,redovisas inte som fas— tighet. Områden i stad, som redovisas i bihang C till fastighetsregistret enligt 2 % stadsregisterkungörel- sen (1971:1010) är inte heller indelade i fastigheter. I bihang C redovisas exempelvis vägar, gator, torg och andra allmänna platser. Bihang C håller f.n. på att

avvecklas.

Enhet, som skall redovisas som fastighet enligt be— stämmelse i annan författning (19 kap. 1 5 första stycket 3) är exempelvis fastighetsdel som har utbru— tits genom expropriation och andra tvångsförvärv.

Enligt kommitténs mening bör liksom i gällande rätt registerfastighet enligt 19 kap. 1 5 FBL vara utgångs— punkt vid bildande av taxeringsenheter. Kommittén anser således att registerfastighet bör utgöra en taxeringsenhet, om inte omständigheter föreligger som gör det motiverat att göra avsteg härifrån. Föreskrift härom bör intas i 4 kap. 1 5 FTL. Förslag till undan—

tag från denna huvudregel kommer att lämnas under de

närmast följande punkterna.

8.3.3. Ägarförhållanden

I 8 S 2 mom. KL omnämns på några ställen äganderätten till fastighet. Exempelvis får inte fastigheter eller fastighetsdelar sammanslås till en taxeringsenhet om de inte har samma ägare. I 47 & KL avsedd innehavare till fastighet jämställs med ägare. Vidare sägs att om viss ägovidd har överlåtits skall den överlåtna delen bilda en taxeringsenhet och återstoden av fas—

tigheten en annan taxeringsenhet.

Enligt kommitténs mening bör det inte förekomma olika ägare till skilda delar av en taxeringsenhet. Om en fastighet har fler än en ägare och äganderätten är knuten till viss del av fastigheten bör fastigheten uppdelas i taxeringsenheter så att varje taxeringsen—

het har ett enhetligt ägarförhållande.

I det följande avser kommittén att behandla fall då skilda äganderättsförhållanden kan förekomma på fas— tighet och som bör föranleda att den uppdelas i fler

än en taxeringsenhet.

8.3.3.1 Sämjedelning m.m.

Registerfastighet kan ägas av ett eller flera rätts— subjekt. Ägs fastigheten gemensamt av flera personer innehar dessa äganderätten till var sin ideella andel av fastigheten. En privat uppdelning av fast egendom, varigenom för sådan andel visst område utläggs på mar— ken, sämjedelning, är inte tillåten enligt JB. Sämje— delning var tillåten fram till den 1 juli 1962. För vissa delar av Kopparbergs län upphörde rätten till Sämjedelning redan under år 1952. Sämjedehing,som har tillkommit innan rätten härtill upphörde, har full

civilrättslig verkan.

Enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering får under vissa förutsättningar Sämjedel— ning, arealöverlåtelse eller annan privat jorddelning, som har skett före den 1 juli 1962, genom särskilt be— slut erkännas som fastighetsbildning. Har ägolott som har tillkommit genom nyssnämnd jorddelning upptagits i äganderättsförteckning har detta verkan som fastig- hetsbildning och ägolotten skall då upptas i fastig—

hetsregistret. Om ägolotten inte har upptagits i

äganderättsregistret utgör den inte registerfastighet.

I Handledningen sägs att om olika andelar av en primär taxeringsenhet har skilda ägare skall en uppdelning av den primära taxeringsenheten ske endast om den har sämjedelats. Om andelsägare hävdar att fastighet är sämjedelad, trots att den inte hade behandlats så vid 1970 års taxering, bör enligt Handledningen ägarna

styrka att Sämjedelning har skett.

Enligt kommitténs mening bör liknande gälla för fort— sättningen. Om sämjedelning har skett före den 1 juli 1962 och detta kan styrkas bör fastighet indelas i

taxeringsenheter i enlighet med sämjedelningen. Samma bör gälla beträffande arealöverlåtelse och annan pri—

vat jorddelning som har skett före den 1 juli 1962.

8.3.3.2 Arealöverlåtelse

Även om Sämjedelning är förbjuden kan köp av visst område av fastighet äga rum. Köpet är dock giltigt endast om fastighetsbildning kommer till stånd. För att fastighetsbildning skall få ske skall bl.a. ansö— kan om fastighetsbildning ha gjorts inom sex månader efter det att köpehandling har upprättats (JB 4 kap. 75).

I promemorian (1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. föreslogs att försåld fastighets- del inte skulle utgöra särskild taxeringsenhet förrän den hade blivit avstyckad. Man konstaterade att fas— tighetsbildningsärenden endast i undantagsfall blev liggande hos fastighetsbildningsmyndigheten. Om be— handlingen blev mera långvarig berodde detta nästan

undantagslöst på att det förelåg tveksamhet om ansök—

ningen borde föranleda bildande av ny taxeringsenhet. Det kunde finnas anledning till försiktighet att vid sådant förhållande utbryta en särskild taxeringsenhet.

Departementschefen anförde i prop. 1973:162 att enligt skatterättslig praxis anses den som har köpt en fas— tighet eller fastighetsdel som ägare i och med att köpekontrakt eller motsvarande handling har upprättats. Det saknade således betydelse om fastighetsbildning hade genomförts. Det kunde enligt vissa remissinstan— ser dröja flera år innan fastighetsbildningsmyndighe— ten avgjorde ansökningar om fastighetsbildning. Häri— genom skulle fastighetsdelar sakna taxeringsvärde un— der väntetiden. Departementschefen ansåg att man inom skatterätten hade behov av att särskilt behandla fas— tighetsdel som inte rättsligen hade avskiljts. Han föreslog därför att ägovidd som hade överlåtits skulle

utgöra en särskild taxeringsenhet (s. 299 £).

Enligt kommitténs mening bör samma gälla för fort—

sättningen.

Redan fr.o.m. den 1 januari 1969, således före JE:s

ikraftträdande, har gällt att giltighet av arealköp

är beroende av fastighetsbildning i överensstämmelse med köpet (SFS 1968:579). Att fastighetsbildning inte har skett beträffande mark som har varit föremål för arealförvärv före den 1 januari 1969 hindrar däremot inte att arealförvärvet får civilrättslig giltighet.

Har fastighetsbildning inte skett beträffande nu om— talad mark bör fastighet som marken ingår i indelas ; taxeringsenheter så att den förvärvade fastighetsde— len kommer att utgöra en särskild taxeringsenhet.

8.3.3.3 Blandat äganderättsförhållande

Det kan även förekomma fall av "blandat" äganderätts— förhållande till fastighet. Exempelvis kan en person äga marken, medan samma person tillsammans med en annan person äger en byggnad som är uppförd på mar— ken. I sådant fall och andra liknande fall bör fas— tigheten delas upp så, att varje del har samma ägan— derättsförhållande. I det angivna exemplet bör alltså marken utgöra en taxeringsenhet och byggnaden en taxe—

ringsenhet.

Sammanfattning

Enligt kommitténs förslag bör fastighet som har olika ägare till skilda delar av fastigheten indelas i taxeringsenheter i enlighet med ägarförhållandena. Sammanfattningsvis avses här de fall att Sämjedelning eller annan privat jorddelning har gjorts före den

1 juli 1962, att arealöverlåtelse har skett eller att det förekommer "blandat" äganderättsförhållande till fastigheten. En regel härom bör intas i 4 kap. 2 5 FTL .

8.3.3.4 Med ägare jämställda innehavare av fastighet

Enligt 172 5 TL skall det som i TL föreskrivs om äga— re gälla för den som enligt 47 & KL är att anse som ägare eller i ägarens ställe är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastighet. I kapitel 5 i detta betänkande har föreslagits att som ägare i

FTL:s mening skall anses den som enligt 47 5 skall

uppta garantibelopp för fastighet som skattepliktig inkomst utan att vara ägare till fastigheten (1 kap. 5 5 FTL).

Enligt nuvarande regler om bildande av taxeringsenhe— ter skall fastighet uppdelas i olika taxeringsenheter om del av fastigheten innehas med sådan besittnings— rätt att innehavaren enligt 47 5 KL i stället för äga— ren skall ta upp garantibelopp för fastigheten till beskattning.

Enligt kommitténs mening bör detta gälla även i fort— sättningen. Fastighet som har olika ägare till skilda fysiska delar av fastighet, skall enligt kommitténs förslag indelas i taxeringsenheter, så att det blir endast en ägare till varje taxeringsenhet utom i fall

av samäganderätt till delen.

Eftersom fastighetsinnehavare enligt 47 5 KL i 1 kap. 5 5 FTL jämställs med ägare blir följden att den i

4 kap. 2 5 FTL föreslagna uppdelningsregeln blir tillämplig även i fall då del av fastighet innehas

på sätt som sägs i 47 5 KL.

I 8 5 2 mom. femte stycket KL föreskrivs att byggnad på annans mark skall sammanföras med marken till en taxeringsenhet, om byggnadens ägare enligt 47 5 KL

är skyldig att uppta garantibelopp för marken.

Samma bör enligt kommitténs mening gälla även fort— sättningsvis. Eftersom byggnadens ägare i förslaget till 1 kap. 5 5 FTL jämställs med ägare till marken kommer enligt det som kommittén avser att föreslå om bildande av taxeringsenhet sådan byggnad och

mark att ingå i samma taxeringsenhet.

Detta får till följd att t.ex. byggnad, som ägs av

någon som innehar tomtmark till byggnaden med tomt— rätt, blir sammanförd med marken till samma taxerings-

enhet.

8.3.3.5 Innehavare av täktmark

I avsnitt 6.3.3.5 har föreslagits att markområde, som det pågår täkt av vissa fyndigheter på eller som om— fattas av täkttillstånd, skall klassificeras som täktmark. Senare i detta kapitel kommer ett förslag att läggas fram om att sådan mark skall bilda särskild

taxeringsenhet.

Det förekommer att nyttjanderätt till täktområden upp— låts av ägare till annan mot engångsvederlag. Efter— som ägaren i sådant fall har avhänt sig rätten att ut— nyttja täkten anser kommittén det skäligt att den

som har förvärvat nyttjanderätten jämställs med äga—

re i FTL:s mening.

Täktinnehavaren bör i stället för ägaren ta upp ga— rantibelopp som skattepliktig inkomst. Därför före— slås att det i 47 5 KL tas in en bestämmelse om att det som gäller om garantibelopp för ägare skall gälla

även för den som mot engångsvederlag har förvärvat nyttjanderätt till område som omfattar täkt. Bestäm—

melsen bör föras in i 47 5 andra stycket som en ny

punkt e).

Om täktinnehavare jämställs med andra rättssubjekt i 47 5 KL kommer den föreslagna regeln att rättssub— jekt enligt 47 5 KL skall anses som ägare i FTLzs me—

ning också att omfatta täktinnehavare som avses här.

Frågan om indelningen i taxeringsenhet av täkter

aktualiserar frågan om förmögenhetsbeskattning av täktmark. Kommittén vill i detta sammanhang anföra

följande.

Vid förmögenhetsbeskattningen skall fastighetsägaren som förmögenhetstillgång ta upp fastighetens taxerings— värde (4 5 Sf). Som ägare till taxeringsenhet med

täkt, som har upplåtits mot engångsvederlag, har fas— tighetsägaren likaledes att ta upp taxeringsvärdet av denna taxeringsenhet som förmögenhetstillgång. Vidare skall det belopp som har betalats för upplåtelsen el- ler fordringen för upplåtelsen tas upp som tillgång

vid förmögenhetsberäkningen. Detta kan göra att upp—

låtaren drabbas av vissa dubbelbeskattningseffekter.

Emellertid finns regler om lättnader vid beräkningen

av förmögenhet, som ingår i förvärvskälla inom inkomst- slaxm jordbruksfastighet och rörelse. Enligt dessa regler får förmögenhetsvärde av förvärvskällan nedsät— tas till 30 %. (Punkt 2 av anvisningarna till 3 och

4 55 Sf). För skattskyldig som äger fastighet gäller dock en spärregel. Denna går ut på att reduktion av förmögenhetsvärdet inte får leda till att värdet kom— mer att understiga ett visst lägsta belopp. Spärregeln har till syfte att undanta s.k. passiva jordägare från

lättnader i kapitalbeskattningen.

Genom dessa regler begränsas effekterna av dubbelbe-

skattningen för täktägare påtagligt.

Emellertid finner kommittén att det är rimligt att fastighetsägaren ej skall ta upp taxeringsvärdet på täktenheten vid förmögenhetsberäkningen, om nyttjande— rätten till täkten har upplåtits mot engångsvederlag

och täktområdet utgör särskild taxeringsenhet.

Kommittén föreslår att en ny bestämmelse härom införs

i Sf. Däri bör anges att taxeringsvärde på fastighet, som består av täktmark som är upplåten till annan mot engångsvederlag, inte skall tas upp av fastighetsäga— ren som tillgång vid förmögenhetsberäkningen. Regeln kan lämpligen införas i 3 5 2 mom. som ett tillägg un—

der punkten d).

Vad gäller förmögenhetsberäkningen för nyttjanderätts- havaren gäller redan enligt 3 5 1 mom. c) Sf att rät— ten till stenbrott o.d. skall upptas som förmögenhets— tillgång. Denna regel är tillämplig på alla slag av täkter.

8.3.4 Skatteplikt

Nu gäller att om olika skattepliktsförhållanden skall gälla för olika områden av en fastighet, så skallfas— tigheten indelas i skilda enheter i enlighet med de olika skattepliktsförhållandena (jfr 8 5 2 mom. tred- je stycket och punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 8 5 KL).

Om däremot olika skattepliktsförhållanden förekommer för ideella andelar av en fastighet skall fastigheten inte på grund därav indelas i olika taxeringsenheter. För åsättande av taxeringsvärde gäller härvid att om en taxeringsenhet innefattar både en skattepliktig och en skattefri del, hela egendomens taxeringsvärde i de flesta fall skall anges och även hur stor del av detta värde som belöper på den skattefria delen. Helt skattefri taxeringsenhet åsätts inte taxeringsvärde (9 5 tredje stycket KL).

Den huvudsaklighetsprincip som kommittén har föresla—

git för bedömning av byggnadstyp och skatteplikt med—

för att byggnader med tomtmark i sin helhet endera blir skattepliktiga eller skattefria. Finns det på en fastighet både en skattepliktig och en skattefri bygg— nad torde de utan särskilda gränsdragningssvårigheter kunna gå att dela upp i två enheter, som går att sär— skilja på marken med tomter till var och en av bygg—

naderna.

Som redan har föreslagits i kapitel 5 skall fastighet, som skall undantas från skatteplikt, inte åsättas nå— got taxeringsvärde, och den behöver därför inte värde—

ras.

Om fastigheten delas i två skilda taxeringsenheter skall den skattepliktiga enheten värderas fullt ut i vanlig ordning och den skattefria inte värderas alls. Härigenom torde avsevärda lättnader i taxeringsarbetet

vinnas.

På grund av vad som nu har anförts föreslås att taxe— ringsenhet inte får omfatta både skattepliktig och icke skattepliktig egendom. Detta innebär, förutom att registerfastighet skall uppdelas i olika taxeringsen— heter efter skattepliktsförhållandena, att register— fastigheter med skilda skattepliktsförhållanden ej får sammanslås till en taxeringsenhet. En regel om att skattefri och skattepliktig egendom inte får ingå i

samma taxeringsenhet bör tas in i 4 kap. 4 5 FTL.

8.3.5 Användning och beskaffenhet

I nuvarande regler om bildande av taxeringsenhet före— skrivs att fastighet eller del därav skall uppdelas i flera enheter, om fastigheten eller delen används för

ändamål som är väsentligen olika och om olikheten kan

hänföras till skilda områden av fastigheten (8 5 2 mom. tredje stycket KL). Fastigheter och fastighetsde— lar som har likartad användning kan i sin tur samman— föras till en taxeringsenhet, bl.a. om de har ekono—

miskt samband (jfr 8 5 2 mom. fjärde stycket).

Reglerna om indelning i taxeringsenheter med hänsyn till fastigheternas användning synes i stort sett ha gett ett praktiskt tillfredsställande resultat.

I kapitel 6 i detta betänkande som behandlar klassifi- cering av byggnader och mark, har föreslagits att klassificeringen skall göras på grundval av egendomens användning eller beskaffenhet. Byggnaderna har inde— lats i småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, specialbygg— nad och industribyggnad. Marken har indelats i tomt— mark för sådana byggnader utom för ekonomibyggnad samt i täktmark, exploateringsmark, åkermark, betesmark,

skogsmark, skogsimpediment och övrig mark.

För att låta taxeringsenheter svara mot vad som ekono— miskt hör samman och som lämpligen kan värderas för sig bör den typ av egendom som ingår i en taxeringsen— het inte ha skilda användningsområden eller olika be— skaffenhet. Användningssättet och beskaffenheten bör därför ingå i grunderna för reglerna om bildande av

taxeringsenheter.

Om taxeringsenheter bildas med ledning av klassifice— ring av byggnader och mark som har föreslagits i 2 kap. FTL, skulle byggnadstyper och ägoslag som före— slagits i det kapitlet kunna kombineras så att resul— tatet blir ekonomiska enheter av det slag som tidiga— re har omtalats, dvs. enheter som går i handeln och därför lättare kan värderas, och som därför lämpligen bör bilda särskilda taxeringsenheter. Det har också

som tidigare nämnts varit ett mål vid klassificeringen

av byggnader och mark att de olika byggnadstyperna och ägoslagen skall underlätta det övriga taxerings- arbetet bl.a. vid indelningen i taxeringsenheter och värderingen. Den föreslagna klassificeringen får där— för anses som en lämplig utgångspunkt vid indelning i

taxeringsenheter.

Kommittén förordar att taxeringsenheterna skall spe— cificeras med hänsyn till den egendom som skall ingå i enheten. Varje sådan typ av taxeringsenhet bör få omfatta endast egendom som tillhör en särskilt angi— ven kombination av byggnadstyper och ägoslag. Det är dock inte nödvändigt att alla slag av egendom, som anges få ingå i en viss typ av taxeringsenhet, måste ingå i enheten. Den kan innehålla en eller flera av de särskilt angivna typerna av egendom, t.ex. byggnad och tomtmark eller endast byggnad eller endast tomt—

mark.

Indelningen i ett antal typer av taxeringsenheter byg— ger som nämnts på önskemålet att taxeringsenheter skall utgöra en ekonomisk enhet. En följd av detta är enligt kommitténs mening att bebyggda taxeringsenheter i de flesta fall bör innehålla endast en byggnadstyp. I samtliga typer av taxeringsenheter bör övrig mark kunna få ingå.

Följande olika typer av taxeringsenheter bör förekom— ma, nämligen småhusenhet, hyreshusenhet, industrien— het, exploateringsenhet, Specialenhet och lantbruks—

enhet.

En regel om vilka typer av taxeringsenheter som bör finnas och vilka slag av egendom som bör få ingå i varje typ bör tas in i 4 kap. 5 5 FTL. Redogörelse om vilken egendom som bör ingå i de olika typerna av taxeringsenhet och om taxeringsenheternas omfattning

lämnas i det följande.

8.3.6 Taxeringsenhets omfattning och innehåll 8.3.6.1 Taxeringsenhets begränsning till kommun

De nuvarande reglerna om taxeringsenhets omfattning i vad de avser sammanföring av fastigheter och fastig— hetsdelar innebär i huvudsak att fastigheter och delar av fastigheter med beskattningsnaturen jordbruksfas— tighet skall föras samman till en taxeringsenhet, om de har samma ägare och brukas tillsammans. Vidare innebär de att fastigheter och fastighetsdelar med be— skattningsnaturen annan fastighet skall ingå i samma taxeringsenhet, om fastigheterna eller delarna har samma ägare, angränsar varandra och står under gemen— sam förvaltning. Dock får enligt 8 5 2 mom. sjätte stycket KL markområden i skilda kommuner inte hänföras

till samma taxeringsenhet.

Varje kommun har rätt till garantiskatt för fastighe— ter som är belägna inom kommunen. Taxeringsenhet bör på grund härav inte sträcka sig över kommungräns. Kom- mittén föreslår därför inte någon materiell ändring i detta hänseende. En regel om att i taxeringsenhet inte får ingå mark som tillhör olika kommuner bör införas i 4 kap. 3 & FTL. Regeln föreslås få den utformningen att fastigheter och fastighetsdelar, som ligger inom samma kommun och har samma ägare, skall utgöra en taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs senare i kapitlet.

I det följande kommer att behandlas hur egendom i sam- ma ägares hand inom en och samma kommun bör indelas i

taxeringsenheter.

Dessa regler om taxeringsenheternas omfattning före— slås bli införda i 4 kap. 6 9 55 FTL.

8.3.6.2 Allmänt om vissa taxeringsenheters omfatt—

ning

Kommittén anser som tidigare anförts att de nuvarande allmänna principerna för bildande av taxeringsenhet bör gälla också i fortsättningen. I enlighet med detta bör småhusenhet, hyreshusenhet, Specialenhet och industrienhet omfatta endast egendom som ligger

i nära anslutning till varandra och som utgör en eko— nomisk enhet (4 kap. 6 5 FTL).

obebyggda avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma ägare, får anses utgöra en eko— nomisk enhet. De bör därför ingå i samma taxeringsen— het som någon av de typer som nyss har omtalats. Där— vid skulle också en arbetsbesparing kunna göras vid taxeringsarbetet.

Som regel bör när det gäller bebyggd fastighet, som bör föras till någon av nyssnämnda slag av taxerings— enheter, i varje taxeringsenhet ingå endast en bygg— nad av byggnadstyperna småhus, hyreshus, specialbygg— nad och industribyggnad. Emellertid kan byggnader ha ett sådant samband med varandra att de bör ingå i samma taxeringsenhet. En närmare redogörelse för då detta bör vara fallet kommer att lämnas, när de oli— ka typerna av taxeringsenheter behandlas i det följan— de. I lantbruksenhet bör också kunna ingå fler än en

byggnad av byggnadstyperna småhus och hyreshus.

8.3.6.3 Småhusenhet

En småhusenhet bör få innehålla endast byggnadstypen småhus samt ägoslagen tomtmark för småhus och övrig mark, eller endera endast småhus eller endast tomt—

mark härför.

Eftersom grunden vid bildande av taxeringsenheter bör vara att taxeringsenhet skall innehålla egendom som har ekonomiskt samband och som är lämplig att värdera för sig vid försäljning bör vanligen endast ett små—

hus ingå i varje taxeringsenhet.

Som nämndes i föregående avsnitt kan emellertid bygg— nader ha sådant samband med varandra att de kan anses utgöra en ekonomisk enhet. De bör då ingå i samma

taxeringsenhet.

Om två eller flera småhus ligger intill varandra och utgör en bebyggelseenhet, bör husen ingåi.samma taxe— ringsenhet. Som exempel på hus som kan anses utgöra en bebyggelseenhet kan nämnas följande fall. För fri— tidsändamål kan exempelvis samma ägare hauppförtfle- ra byggnader med olika funktioner. t.ex. ett fritids— hus och en gäststuga. Byggnaderna kan då sägas funge— ra tillsammans som en enhet. Det förekommer att små— hus står så nära varandra att de kan betraktas som en enhet, t.ex. då ny bostadsbyggnad har uppförts

fast den gamla finns kvar.

Om det finns flera uthyrda fritidshus/som ligger nära

varandra,bör de också ingå i samma taxeringsenhet.

Flera småhusrsom är sammanbyggda i en längalkan ha samma ägare, t.ex. en bostadsrättsförening eller en ägare som hyr ut småhusen. Sådana småhus bör också

ingå i samma taxeringsenhet.

8.3.6.4 Hyreshusenhet

Hyreshusenhet föreslås innehålla endast byggnadstypen hyreshus och ägoslagen tomtmark för hyreshus samt övrig mark. Enheten bör också kunna bestå av endast hyreshus eller endast tomtmark för hyreshus men inte

av endast övrig mark.

I likhet med vad som har förordats under avsnittet om småhusenhet bör i princip endast ett hyreshus ingå i

hyreshusenhet.

Under vissa omständigheter är det emellertid lämpligt att fler än ett hyreshus ingår i samma taxeringsenhet. Detta gäller komplex av byggnader, som kan tänkas bli föremål för försäljning och därför är lämpliga värde— ringsobjekt. De bör ligga intill varandra och utgöra

en ekonomisk enhet. Detta får anses vara fallet om de förvaltas tillsammans och drivs företagsmässigt som

en enhet.

En begränsning bör dock göras. Även om husen ligger intill varandra bör de inte ingå i samma taxeringsen— het, om de inte ligger inom samma byggnadskvarter eller liknande. Motsvarande gäller också i dag.

8.3.6.5 Industrienhet

Normalt bör en industrienhet innehålla industribygg— nad och tomtmark härför samt eventuellt övrig mark,

dock inte endast övrig mark. Som framgår under b) ne— dan bör enligt kommitténs mening även täkter och där—

med sammanhängande egendom bilda en industrienhet.

a) Normal industrienhet

Då det gäller en normal industrienhet som således

innehåller industribyggnad med tomt och eventuellt öv— rig mark är det liksom i fråga om småhus och hyres— hus oftast mest ändamålsenligt att endast en indust—

ribyggnad ingår i en särskild taxeringsenhet.

Industrienhet bör också kunna få omfatta flera bygg—

nader. I likhet med vad som har föreslagits beträffan— de småhusenhet och hyreshusenhet bör fler än en indus— tribyggnad få ingå i samma taxeringsenhet,om de ligger

intill varandra och utgör en ekonomisk enhet.

b) Industrienhet med täkt

Som inledningsvis har nämnts bör industrienhet också kunna bestå av täkt och därmed sammanhängande egendom. En sådan industrienhet bör bestå av täktmark, industri- byggnad på täktmark och övrig mark, men inte enbart

övrig mark.

Byggnad eller byggnader som finns på täktområde bör således taxeras tillsammans med marken, förutsatt att de används eller är avsedda att användas i täktverk—

samheten.

Område med fyndighet kan i dag endera ingå i jord— bruksfastighet, som åsätts värde av särskilda till— gångar för fyndigheten eller, om fyndigheten inte bör hänföras till jordbruksfastighet, bilda särskild taxe— ringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet. Det är fallet om fastighetens värde i huvudsak består av fyndigheten och för brytningen uppförda byggnader

och markanläggningar.

För att mark enligt kommitténs förslag skall klassi— ficeras som täktmark och därmed enligt det här aktu— ella förslaget utgöra särskild taxeringsenhet har långtgående krav uppställts. Det räcker inte med att en fastighet har en fyndighet som kan höja fastig— hetens värde. Endera måste täkt pågå eller också måste tillstånd till täkt ha beviljats.

I jämförelse med nuvarande ordning innebär förslaget att vissa slag av fyndigheter/som nu åsätts värde av särskilda tillgångar/inte kommer att beaktas vid vär— deringen av jordbruksfastighet.

Om däremot förutsättningarna för att mark med fyndig— het skall indelas som täktmark är uppfyllda kommer marken att utbrytas till en särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet. Har så vitt— gående åtgärder vidtagits med fyndigheten att täkt— verksamhet har påbörjats eller att täkttillstånd har sökts och beviljats kan markområdet anses ha en sådan självständig ställning i förhållande till fastigheten i övrigt att det bör utgöra en särskild taxeringsen— het.

Den som har förvärvat nyttjanderätt till täktmark mot engångsvederlag blir, som tidigare har föreslagits, ansedd som ägare till området och får betala garanti— skatt för den taxeringsenhet som marken ingår 1. Varje täktområde bör utgöra en taxeringsenhet. Om däremot flera täktområden omfattas av samma täkttillstånd får de anses utgöra en ekonomisk enhet i ägarens hand. De bör taxeras tillsammans. Detta bör regleras i 4 kap. 75FTL.

I avsnitt 8.3.2 har omtalats att jordeboksfiske och vattenverk på annans grund är registerfastigheter.

Sådana registerfastigheter bör vara industrienheter.

8.3.6.6 Specialenhet

Specialenhet föreslås kunna innehålla specialbyggnad,

tomtmark härför och övrig mark.

Specialbyggnader skiljer sig från övriga byggnader genom att de enligt förslaget alltid skall vara

skattefria. Tidigare har föreslagits att skattefri och skattepliktig egendom ej bör ingå i samma taxe— ringsenhet. Som följd härav bör specialbyggnad och eventuell tomtmark och övrig mark som kan hänföras till byggnaden bilda särskilda taxeringsenheter.

Eftersom skattefriheten är knuten till byggnad kan

enbart tomtmark inte utgöra en Specialenhet.

I normalfallet bör Specialenhet omfatta endast en byggnad. Men om flera byggnader står nära tillsammans och utgör en ekonomisk enhet är det lämpligt att de

. . . . ingar I samma taxeringsenhet.

Om ett sjukhusområde omfattar flera vårdbyggnader får dessa anses höra till samma ekonomiska enhet. Samma kan sägas om en kyrka och ett kapell som ligger intill varandra och om t. ex. träningslokaler och omkläd— ningsbyggnader på en idrottsplats. Normalt torde olika typer av specialbyggnader inte kunna anses utgöra en ekonomisk enhet tillsammanscoch de bör därför inte

bilda en gemensam taxeringsenhet.

8.3.6.7 Lantbruksenhet

Med utgångspunkt i de förda resonemangen om den eko— nomiska enheten är det enligt kommitténs mening lämp— ligt att föra byggnadstypen ekonomibyggnad och ägo— slagen åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpedi— ment och övrig mark, samt regelmässigt även småhus resp. hyreshus med tomtmark till husen till lantbruks— enhet, där de på sedvanligt sätt används som bostad för ägare, arrendator eller arbetskraft.

I KL sägs i fråga om sammanslagning av jordbruksfas— tigheter till en taxeringsenhet att, för att sådana fastigheter i allmänhet och delar därav skall föras samman till en taxeringsenhet, bör som generellt krav gälla att delarna brukas tillsammans. Bestämmandet av vad som bör anses som en brukningsenhet för allmänna och enskilda skogar bör enligt Handledningen knytas till vad som administrativt och redovisningsmässigt utgör en enhet. Skogsmark med samma ägare och som är belägen inom samma kommun förutsätts enligt Handled— ningen normalt vara sambrukad.

Jordbruksmark som har samma ägare och ligger inom samma kommun bör enligt Handledningen sammanförastill en taxeringsenhet, om sambruk föreligger. Även om viss mark inte brukas tillsammans med ägarens övriga mark men uppenbart tillhör samma ekonomiska enhet

skall all jordbruksmark utgöra en taxeringsenhet.

Kommittén anser att ett liknande resultat bör efter- strävas genom de nya reglerna. All jordbruks— och skogsbruksmark inom en kommun, som har samma ägare, bör utgöra en taxeringsenhet. Om skilda brukningsen— heter går att särskiljalihrdock varje sådan enhet ut—

göra en särskild taxeringsenhet. Det torde främst vara på större gods som särskilda brukningsenheter går att urskilja. Exempelvis kan ägaren driva jord— bruk på en del av fastigheten eller fastigheterna medan en eller flera arrendatorer brukar andra av—

gränsade delar av egendomen.

Beträffande stora bolagskogar o. d. och domänverkets skogar ansåg fastighetstaxeringsutredningen att de förvaltningsenheter som skogarna bestod av i princip borde anses som brukningsenheter. Skäl att bryta ner dessa enheter i mindre delar än dem för vilka redo— visningen skedde och redovisningshandlingar och lik— nande i fråga om skogen upprättades syntes inte före—

ligga enligt utredningen.

Att en skoglig brukningsenhet på grund av vad som hade anförts kunde komma att omfatta flera kommuner ansågs inte utgöra något hinder. Visserligen fick en taxeringsenhet inte sträcka sig över kommungräns, men enligt värderingsreglerna skulle två eller flera fastigheter, som var belägna inom skilda kommuner och som skulle ha utgjort en taxeringsenhet, om de hade legat i samma kommun, taxeras som om de utgjorde en taxeringsenhet. Därefter skulle anges hur stor del av värdet som föll på varje kommun. (SOU 1973:4 s.

216 f.).

I Handledningen intogs anvisningar om skogliga taxe— ringsenheter med utgångspunkt i vad fastighetstaxe— ringsutredningen hade anfört. Enligt kommitténs me— ning bör de skogliga brukningsenheter som nämnts även fortsättningsvis behandlas på liknande sätt vid bil— dande av taxeringsenheter som vid 1975 års fastig— hetstaxering. All den skogsmark och det skogsimpedi—

ment som ligger inom samma kommun och har samma ägare

bör bilda en enda taxeringsenhet, om marken utgör en brukningsenhet. Om inte bör den uppdelas så att varje taxeringsenhet svarar mot en brukningsenhet.

Bostadsbyggnader på lantbruksenhet

Byggnader som används som bostad åt en eller flera familjer finns nu både på taxeringsenheter med be— skattningsnaturen jordbruksfastighet och beskattnings— naturen annan fastighet. På jordbruksfastighet kan

finnas fler än en bostadsbyggnad.

I Handledningen har lämnats tämligen detaljerade an— visningar om hur man bör förfara med bostadsbyggnader på jordbruk och skogsbruk vid bildande av taxerings— enheter. Sålunda anges att bostadsbyggnad, som till— hör ägaren, bör anses vara använd för samma ändamål som fastigheten i övrigt, om det är den enda för bostadsändamål användbara byggnaden på fastigheten. Detta bör gälla även om byggnaden bebos av annan än ägaren, även om den som bor där inte är sysselsatt i jordbruket eller skogsbruket. Byggnader utöver man— gårdsbyggnad, som ägs av fastighetsägaren, skall också taxeras med jordbruksfastigheten, om de behövs för anställd arbetskraft eller anställda, som efter upp— nådd pensionsålder bor kvar på fastigheten. Byggnad, som har uppförts i direkt syfte att utnyttjas för annat än jordbrukets eller skogsbrukets behov och inte heller gör det, bör enligt Handledningen brytas ut till särskild taxeringsenhet. Vidare bör byggnad, som har friställts till följd av stadigvarande ändring i driftsinriktningen eller som stadigvarande uthyrs till annan än personal på fastigheten eller till annat ändamål, utgöra särskild taxeringsenhet.

Enligt kommitténs mening är det även i fortsättningen lämpligt att bostadsbyggnader med tomtmark härför regelmässigt får ingå i lantbruksenhet. Kommittén lämnar förslag i detta hänseende i 4 kap. 5 5 andra stycket FTL. Till den närmare innebörden av detta för— slag återkommer utredningen under avsnitt 9.3.2. Här anges endast några huvudsakliga drag av den reglering som utredningen förordar i detta avseende. I huvudsak bör då gälla att till lantbruksenhet bör föras bygg- nader som används som bostad för ägare eller arren— dator till enheten eller anställd arbetskraft, om byggnaden eller byggnaderna ligger i omedelbar an— slutning till jordbruks— eller skogsbruksmarken. Finns på fastighet med jordbruks— eller skogsbruksmark öv— riga bostadsbyggnader bör dessa utbrytas till sär— skilda taxeringsenheter tillsammans med tomtmark för

byggnaden.

Storleken på en lantbruksenhet kan variera väsentligt. Videnxuss mindre arealbörinte bostadshus få ingå i lantbruksenheten. I sådana fall föreslås att bostads— byggnad, som ligger i anslutning till lantbruksenhe- ten, skall ingå i en separat småhus— eller hyreshus— enhet beroende på hur huset är inrättat. Även denna fråga kommer närmare att diskuteras när frågor om be—

skattningsnatur behandlas.

Sammanfattningsvis föreslås beträffande lantbruks- enhet att den får innehålla ägoslagen åkermark, betes— mark, skogsmark och skogsimpediment. Den bör vidare kunna omfatta ekonomibyggnad och övrig mark samt bostadsbyggnad, då denna används för ägare, arrendator eller arbetskraft. Lantbruksenhet bör motsvaras av brukningsenhet inom en och samma kommun (4 kap. 8 5 FTL) .

8.3.6.8 Exploateringsenhet

I gällande ordning ingår mark med exploateringsmöj— ligheter antingen i marken i jordbruksfastighet och åsätts då övervärde på grund av exploateringsmöjlig— heterna eller också bildas särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet (s.k. exploa— teringsfastighet). Enligt Handledningen skall särskild taxeringsenhet bildas av fastighet som kan förväntas bli exploaterad för bebyggelseändamål och är oanvänd, om det är påtagligt att den är avsedd att exploateras inom en nära framtid. Vidare bör mark, som arrenderas ut som tomtplatser, brytas ut till exploaterings— fastighet. Exploateringsmark bör enligt punkt 4 av anvisningarna till 8 5 KL föras samman till en taxe— ringsenhet, även om den består av från varandra skilda

markområden.

Kommittén har i avsnitt 6.3.3.4 föreslagit att mark

som klart dokumenterat, genom att den i fastställd

plan har avsatts för byggnadsändamål, kommer att bli exploaterad skall klassificeras som exploateringsmark, om den inte bör klassificeras som tomtmark. Markområde, som uppfyller de krav som har uppställts, bör indelas som exploateringsmark och taxeras för sig som annan fastighet. Om de angivna förutsättningarna är uppfyll- da kan marken inte längre anses ha ett sådant samband med lantbruk att den bör taxeras tillsammans med jord-

bruks— och skogsbruksmark.

Med hänsyn till att långtgående krav har uppställts

för att mark över huvud taget skall klassificeras som exploateringsmark, får det till följd att en del mark med exploateringsmöjligheter behålls som mark på jord—

bruksfastighet utan att övervärde åsätts.

Mark, som däremot stämmer med definitionen av exploa— teringsmark, kommer enligt förslaget att utbrytas till särskild taxeringsenhet, s.k. exploateringsenhet.

I första hand bör exploateringsmark i samma ägares hand bilda en taxeringsenhet, även om den ligger inom skilda områden i en kommun. För mark som ligger inom olika tätorter eller planområden finns det dock skäl att dela upp marken i skilda taxeringsenheter.

De faktorer som inverkar på värdet kan nämligen varie— ra mellan olika tätorter och olika planområden. Därför bör skilda taxeringsenheter bildas för varje tätort

och planområde.

Kommittén anser att denna förutsättning vid bildande av exploateringsenheter är väsentlig. Kommittén före- slår därför att föreskrift tas in i 4 kap. 7 5 FTL om att endast exploateringsmark inom samma tätort eller

planområde får utgöra en taxeringsenhet.

I exploateringsenhet bör även övrig mark få ingå.

Byggnad, som är belägen inom ett exploateringsområde och som skall rivas/bör taxeras. Som tidigare har föreslagits bör mark till sådan byggnad utgöra exploav teringsmark och inte tomtmark. I exploateringsenhet bör byggnad inte ingå. Därför föreslås att rivnings— byggnad på exploateringsmark utgör en särskild taxe— ringsenhet, exempelvis småhusenhet, om byggnaden är ett småhus.

8.3.6.9 övrig mark

övrig mark är enligt förslaget sådan mark som ej kan anses tillhöra något av de övriga ägoslagen. Vid bildande av taxeringsenheter bör man utgå från ägar— förhållandena, när det gäller att avgöra om övrig mark skall taxeras tillsammans med annat ägoslag. Äger samma rättssubjekt både något av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark, och skogsimpediment och ägo— slaget övrig mark inom samma kommun synes det natur— ligast med tanke på den mark som normalt ingår i ägoslaget övrig mark att den övriga marken förs

samman med nämnda ägoslag till en lantbruksenhet.

Om ägaren till övrig mark inte äger mark i kommunen, som skall bilda lantbruksenhet, men i stället tomt— mark, exploateringsmark eller täktmark bör den övriga marken ingå i den taxeringsenhet som innehåller tomt— mark, exploateringsmark eller täktmark och som ligger

närmast den övriga marken.

Det kan tänkas att någon är ägare till endast övrig mark. Då får den övriga marken bilda en egen taxe— ringsenhet. Även i det fallet att övrig mark har stor omfattning bör den utgöra en egen taxeringsenhet, oavsett om den ägs av någon som även äger andra ägo— slag inom kommunen. I sådant fall bör den övriga mar— ken bilda en egen taxeringsenhet, såvida den övriga marken saknar samband med taxeringsenhet i övrigt. Exempelvis kan en mosse ingå i en fastighet med små— hus men ligga långt från huset, genom att övriga delar har frånskiljts fastigheten. I sådant fall bör mossen

utgöra en särskild taxeringsenhet.

En regel om hur övrig mark skall behandlas vid bil— dande av taxeringsenheter bör tas in i 4 kap. 5 5 tredje stycket FTL. När taxeringsenhet, enligt vad som nyss anförts, bör bestå av endast övrig mark kan övervägas om sådan enhet skall utgöra en särskild typ av taxeringsenhet. Eftersom tidigare har föreslagits att övrig mark i första hand skall föras till några av de redan angivna typerna av taxeringsenheter fram— står det inte som motiverat att särbehandla återsto— den av den övriga marken. Det torde också innebära en arbetsbesparing vid längdföringen, om ett begränsat antal typer av taxeringsenheter används. Med hänsyn härtill bör övrig mark, som ensam skall utgöra taxe— ringsenhet, hänföras till någon av de tidigare nämnda typerna av taxeringsenheter.

Kommittén förordar mot bakgrund av det anförda att taxeringsenhet, som består av endast övrig mark.0ch_sqn ligger huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle, be- tecknas Specialenhet och att taxeringsenhet, som är belägen huvudsakligen utom sådant samhälle, utgör lantbruksenhet (4 kap. 5 5 tredje stycket FTL).

8.3.6.10 Statens fastigheter

Enligt Handledningen anses som sådan skild användning, som bör föranleda utbrytning av fastighetsdel till särskild taxeringsenhet , det fall att olika delar av en statligt ägd fastighet förvaltas av skilda myndig— heter. Detta innebär enligt Handledningen att om mar— ken förvaltas av domänverket och byggnaden av bygg— nadsstyrelsen bör fastigheten indelas i två taxerings— enheter.

Kommittén anser att det kan vara praktiskt.förde stat— liga myndigheterna i deras förvaltning att egendom, som förvaltas av olika myndigheter, inte ingår i sam— ma taxeringsenhet. Därför bör en regel tas in 14 kap. 9 5 FTL om att fastighet som till skilda delar för— valtas av olika statliga myndigheter får uppdelas i

taxeringsenheter efter myndigheternas förvaltnings—

områden.

8.3.7 Samfälligheter

Marksamfälligheter och anläggningssamfälligheter intar i viss mån en särställning i fastighetssammanhang. Marksamfälligheter bildas med stöd av FBL. Enligt denna lag är samfällighet mark som hör till flera fastigheter gemensamt. Mindre marksamfällighet av— sätts som regel för gemensam användning, t.ex. grön— områden, vid nybildning av bostadsfastigheter. Även större marksamfälligheter kan bildas, exempelvis ge— mensamhetsskogar. Tidigare kunde marksamfälligheter bildas enligt lagen (1926z326) on delning av jord på landet. Marksamfälligheter finns även av ålder, t.ex. häradsalhnänningar. Föreskrifter om nyttjande och för— valtning av marksamfälligheter lämnas i t.ex. lagen

(1952:166) om häradsallmänningar.

Om anläggningssamfälligheter stadgas i anläggnings— lagen (1973:1149). Lagen innehåller bestämmelser om inrättande av gemensamhetsanläggning. Härmed avses anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål som är av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Gemensamhetsanläggning och rätt till utrymme är samfällda för de fastig—

heter som deltar i anläggningen.

Anläggningssamfälligheter kan fortfarande bildas enligt bestämmelser i även andra författningar. Exem— pelvis kan sådana samfälligheterbildasenligt vatten— lagen (1918:523).

Genom lagstiftning år 1973 (1973:1150) tillkom lagen om förvaltning av samfälligheter. Denna lag är till— lämplig både på marksamfälligheter och gemensamhets— anläggningar. Lagen qer två olika möjligheter att utöva förvaltning över samfälligheter, delägarför— valtning och föreningsförvaltning. Delägarförvaltning går ut på att delägarna beslutar gemensamt i förvalt— ningsangelägenheterna. För föreningsförvaltning bi]— das en särskild juridisk person, en samfällighets—

förening, för handhavandet av förvaltningen.

Nuvarande regler om hur samfälligheter skall taxeras tillkom inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Sålunda gäller nu enligt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 8 5 KL att marksamfällighet eller gemensamhetsanläggning skall utgöra entaxeringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Undantag häri— från görs om delägarfastigheterna till en gemnsam— hetsanläggning uteslutande eller så gott som uteslu— tande är en— eller tvåfamiljsfastigheter. Vidare undantas från huvudregeln vissa marksamfälligheter och gemensamhetsanläggningar, som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde.

Departementschefen ansåg i prop. 1973:162 5. 303 som föregick lagstiftningen vid 1975 års taxering, att det normalt inte torde möta några svårigheter att värdera en andel i samfällighet tillsammans med den delägande fastigheten. Som huvudregel borde gälla att värdering skedde på detta sätt. Undantag från huvud— regeln borde dock göras för samfälligheter som stod under förvaltning av juridisk person.

Sådana hade i regel ett stort ekonomiskt värde. Vär— deringstekniskt vore det härvid enklare att värdera samfälligheten för sig. Fullgörandet av deklarations— skyldigheten torde vara lättare för samfälligheten

som sådan än för delägarna. Departementschefen:fann dock att undantag borde göras även från regeln att samfäl— ligheter, som förvaltades av juridiskapersoner,skulle taxeras för sig. Han avsåg här gemensamhetsanläggning— ar vars delägarfastigheter utgjordesenzvillor. Vid taxeringen värderades lämpligen villorna inklusive den förmån gemensamhetsanläggningen innebar för villan. Vidare åsyftades vägsamfälligheter o.d.samtnmrksam— fälligheter och gemensamhetsanläggningar av mindre

värde.

Enligt kommitténs uppfattning har vad departements— chefenanfördegiltighetävenj_dag.Reglernaharfungerat bra. Skäl till ändringanrdessa saknas därför.Dockbör undantaget sonlgäller gemensamhetsanläggningar, vars delägarfastigheter utgörsavvillafastigheterutvidgas tillattgällaävenmarksamfälligheter. Kommittén före— slår därför att en regellnedi.stort sett samma innehåll somi.punkt1 andra stycketay'anvisningarnatill.8 5 KL införs i 4 kap. 10 5 FTL.

8.4 Lagtextens utformning

De nuvarande reglerna för bildande av taxeringsenheter har, som kommittén tidigare framfört, lett till ett

i stort sett önskat resultat. I sak har kommittén ge— nom sitt förslag till lagstiftning på de allra flesta punkterna eftersträvat ett bibehållande av den nuva— rande ordningen. Det har dock varit påkallat att änd— ra systematiken i de nya reglerna om taxeringsenhet

för att anpassa den till FTLzs uppläggning.

Utformningen av reglerna i 2 kap. FTL om indelning i byggnader och mark har skett så att de skulle kunna ligga till grund för bl.a. reglerna om skatteplikt,

taxeringsenhet och beskattningsnatur och för att dessa regler skulle få det önskade materiella innehållet.

Reglerna i 4 kap. FTL om bildande av taxeringsenhet har utformats efter en princip som går ut på att bil— dandet sker efter ett stegvis förfarande.

Till en början fastslås att med taxeringsenhet avses vad som skall taxeras för sig (l 5). En bestämmelse

av samma innehåll finns nu i 8 5 1 mom. KL.

Fastighet bör utgöra utgångspunkt vid bildandet av taxeringsenheter. Därför anges i l 5 att fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs. Med fastighet avses registerfastighet, på samma sätt som nu framgår av första punkten i anvisningarna till 8 g KL. Anges inte annat i någon av de följande para— graferna i kapitlet skall registerfastighet vara taxeringsenhet. I praktiken kommer det största antalet taxeringsenheter att motsvaras av en registerfastig—

het.

2 5 innehåller en uppdelningsregel. Grunden för upp— delning är ägarförhållandena. Med tanke på fastighets— taxeringens betydelse på olika rättsområden är det ett viktigt krav att ägarförhållandena renodlas. På grund härav har paragrafen getts det innehållet att fastig— het som har olika ägare till skilda delar av fastig— heten skall delas upp i taxeringsenheter efter ägar— förhållandena. Enligt 47 5 KL jämställs vissa inne— havare till fastighet med ägare när det gäller att betala skatt på garantibelopp. Sådana innehavare jäm— ställs 1 kap. 5 % FTL också med ägare i den lagen. Uppdelningsregeln berör således även fastighet som till någon del innehas av person enligt 47 % KL. Mot— svarighet till uppdelningsregeln finns nu till vissa

delar i 8 5 2 mom. andra stycket andra punkten.

Hur nästa steg för att komma fram till den slutliga taxeringsenheten skall tas anges i en sammanslagnings— regel i 3 9. Där föreskrivs att fastigheter och fastig— hetsdelar, som är belägna inom samma kommun och som har samma ägare, skall utgöra en taxeringsenhet om inte annat föreskrivs. Detta innebär att i detta led i indelningsförfarandet fastigheter och fastighetsde— lar teoretiskt sammanfors till en enhet, bara de lig— ger inom samma kommun och har samma ägare. Regeln av— ser också att uttrycka att san geografisk gräns för sammanslagning har satts kommun. Taxeringsenhet får således inte sträcka sig över kommungräns.

Man kan alltså tänka sig att efter det indelningsför— farande som har reglerats i 2 och 3 55 fastigheter och fastighetsdelar inom samma kommun och med samma ägare, som var för sig används för olika ändamål, t.ex. småhus, industri eller jordbruk, teoretiskt sammanförs till

en enda enhet. Genom de uppdelningsregler som följer, och till vilka hänvisning sker i 3 5, avses emeller— tid att i princip samma praktiska resultat skall upp— nås som genom nu gällande bestämmelser.

Den första uppdelningsregeln avser skattepliktsför— hållandena. Enligt 4 5 får taxeringsenhet inte omfatta både skattepliktig och icke skattepliktig egendom. En fastighetsägare, som t.ex. äger en registerfastighet på vilken det bedrivs industri och en registerfastig— het i vilken ingår en teaterbyggnad, har genom 3 5 fått sitt fastighetsinnehav teoretiskt sammanfört till en enda enhet. Genom 4 5 får fastighetsägaren sitt fastighetsinnehav uppdelat i två enheter i enlighet med delarnas skattepliktsförhållanden. (Teaterbyggnad har i 3 kap. 2 5 FTL föreslagits bli undantagen från skatteplikt'L

Eftersom byggnad enligt förslaget skall,både i fråga om skattepliktsförhållandena och i övrigt, indelas

enligt huvudsaklighetsprincipen behöver det inte kom— ma i fråga att uppdela en och samma byggnad i olika

taxeringsenheter.

I 5 5 ges ytterligare uppdelningsföreskrifter. Denna fas i indelningsförfarandet innebär en uppdelning efter användningssätt och beskaffenhet. Gällande reg— ler innebär också att fastighet i Vissa fall skall delas upp i olika taxeringsenheter efter användnings— sätt.

I paragrafens första stycke föreskrivs vilka kombi— nationer av byggnadstyper och ägoslag en taxerings— enhet får innehålla. I andra och tredje styckena ges

undantagsregler.

Det krav på Viss kombination som anges för varje taxe— ringsenhet har formen av en maximiregel. Under t.ex. punkt 1 i 5 5 första stycket anges småhus och tomt— mark härför (småhusenhet). Det innebär att småhus— enhet högst får innehålla småhus och tomtmark härför. Det är således inte något hinder för att småhusenhet består av enbart småhus eller enbart tomtmark för

småhus.

Sex olika typer av taxeringsenheter föreslås få före— komma. Industrienhet förekommer dock i tre varianter, nänligen enhet med industribyggnad och tomtmark här— för, enhet med täktmark och eventuell industribyggnad på täktmarken samt enhet med jordeboksfiske eller

vattenverk på annans grund.

I 5 5 tredje stycket lämnas regler om indelning av övrig mark. Där sägs att sådan mark får ingå i alla typer av taxeringsenheter. Vidare föreskrivs hur övrig mark skall kanbineras med olika byggnadstyper och ägoslag. Där regleras också de fall då enbart övrig mark skall utgöra en taxeringsenhet.

Småhus eller hyreshus med tomtmark härför skall ut— göra särskilda taxeringsenheter och ekonomibyggnad,

åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment särskilda enheter. Detta innebär att bostadsbyggnad i detta skede av indelningen inte kan föras till lant—

bruksenhet.

I 5 5 andra stycket anges de förutsättningarscmlställs upp för att bostadshus skall få ingå i lantbruksenhet. Om dessa förutsättningar är uppfyllda skall bostads— byggnad med tomtmark inte utgöra särskild taxerings— enhet utan föras till lantbruksenhet. Innehållet i detta stycke behandlas närmare i avsnittet om beskatt— ningsnatur. Nästföljande steg i indelningsförfarandet är en ytterligare uppdelning. Hittills har uppdelning gjorts efter ägarförhållanden, skattepliktsförhållan—

den, användningssätt och beskaffenhet.

Fastighet och fastighetsdelar med samma ägare, skatte— pliktsförhållande och användningssätt eller beskaffen— het utgör i detta led av förfarandet en enda tänkt massa, trots att fastigheterna eller delarna kan befinna sig på olika ställen inom kommunen. Reglerna

i 6—8 55 går ut på att dela egendomsmassan i taxe—

ringsenheter med lämplig omfattning.

6 5 ger föreskrifter angående omfattningen av småhus—, hyreshus—,special— och industrienhet. I sådana enheter skall endast ingå egendom som ligger i nära anslut-

ning till varandra och som utgör en ekonomisk enhet.

I 7 5 första stycket föreskrivs hur man skall förfara med exploateringsmark som ligger inom samma kommun och som har samma ägare. Utgångspunkten är den samman— slagna egendomsmassan av exploateringsmark. I de fall sådan mark ligger inom olika tätorter eller planom— råden skall marken inom varje tätort eller planområde

utgöra en taxeringsenhet.

Täktmark med samma ägare kan vara utspridd i skilda delar av en kommun. Områdena har genom 3 5 sammanförts till en tänkt enhet. 7 5 andra stycket reglerar hur det slutligen skall förfaras med täktmarksområdena. I huvudfallet skall varje område utgöra en särskild taxeringsenhet, men om olika markområden omfattas av samma täktplan skall dessa områden utgöra en taxerings—

enhet.

Beträffande jordbruksmark och skogsbruksmark som har sammanförts till en massa ges en uppdelningsregel i 8 5. Där sägs att om sådan mark rymmer flera bruk— ningsenheter skall varje brukningsenhet utgöra en

taxeringsenhet.

9 5 innehåller ytterligare en uppdelningsregel. Egen— dom som enligt de föregående paragraferna skall ingå i en taxeringsenhet kan ytterligare uppdelas, om egendomen tillhör staten och till skilda delar för—

valtas av olika statliga myndigheter.

I 10 5 regleras i vilka fall samfällighet skall utgöra särskilda taxeringsenheter. Samfällighet utgör inte

en särskild fastighet. Den hör till de fastigheter den är samfälld för. En fastighets andel i samfällig— het skall därför vanligen taxeras tillsammans med fastigheten. 10 5 ger vissa undantagsregler härifrån.

Sammanfattningsvis har kapitlet om bildande av taxe— ringsenheter följande uppläggning. Utgångspunkten är registerfastigheten. En uppdelning av denna skall där— efter göras, om det finns skilda ägarförhållanden till den. Efter denna preliminära uppdelning skall varje ägares totala fastighetsinnehav inom en kommun slås samman till en enda tänkt egendomsmassa. Härefter skall en successiv uppdelning av denna egendomsmassa göras. Denna uppdelning skall ske efter skatteplikts—

förhållanden, användningssätt och beskaffenhet samt med beaktande av att varje taxeringsenhet även till omfattningen bör utgöra en lämplig ekonomisk enhet.

9 BESKATTNINGSNATUR

9.1 Gällande ordning

Beskattningsnaturen för en fastighet, jordbruksfas— tighet eller annan fastighet, skall avgöras med hän— syn till det sätt fastigheter används på.

Reglerna om beskattningsnatur lämnas i 7 5 KL och i anvisningarna till den paragrafen. Handledningen ger vidare omfattande anvisningar för hur gränsdragningen

mellan fastigheter med olika beskattningsnatur skall

göras.

Enligt 7 5 KL taxeras fastighet som jordbruksfastig- het, då den används för jordbruk eller skogsbruk och

som annan fastighet, då den används för annat ända—

mål.

Om fastighet används delvis för jordbruk eller skogs- bruk och delvis för annat ändamål skall enligt 7 5 de delar som används för jordbruk eller skogsbruk med därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras som jordbruksfastighet och de övriga delarna som an— nan fastighet. I anvisningspunkt 1 till 7 5 anges att om det på ägorna till en jordbruksfastighet anläggs en fabrik eller uppförs en byggnad, som är avsedd för uthyrning, skall de områden som tas i anspråk för dessa ändamål jämte anläggningarna anses som annan fastighet. övriga delar av fastigheten blir att anse

som jordbruksfastighet.

I nämnda anvisningspunkt sägs vidare att om en bygg— nad används både för exempelvis uthyrning och för jordbruksändamål får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Om markområde används för annat ända— mål än jordbruk — t.ex. en torvmosse som tas i bruk av ett torvindustriellt företag skall området taxe—

ras som annan fastighet.

I punkt 2 av anvisningarna sägs bl.a. att för att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk får arealen skogsmark inte vara alltför ringa. Finns en mindre virkestillgång på fastigheten hindrar inte detta att den taxeras som annan fastighet, om bosta— den är det väsentliga. Av tredje anvisningspunkten framgår att om en förädlingsindustri drivs på jord— bruksfastighet föranleder inte detta att hela fastig— heten skall taxeras som annan fastighet. Byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrin skall tillsammans med anläggningsområdet taxeras som

annan fastighet, men inte egendomen i övrigt.

I 7 5 tredje stycket anges att om fastighet ligger oanvänd skall den taxeras som jordbruksfastighet. Detta skall dock bara gälla om det inte är påtagligt att den är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

I femte stycket av 7 5 sägs att i fastighetsregister särskilt upptaget fiskeri skall taxeras som annan fastighet.

Vidare gäller enligt 7 5 fjärde stycket att under jordbruk skall inbegripas binäring till jordbruk. An— visningarna (punkt 5) hänvisar till anvisningarna till 21 5 KL i fråga om vad som är att hänföra till skogsbruk, jordbruk och jordbrukets binäringar.

Enligt Handledningen bör följande regler tillämpas vid bedömningen av om en fastighet skall anses vara jordbruksfastighet eller småhusfastighet.

Taxeringsenhet med bostadsbyggnad

1. Taxeringsenhet, vars produktiva mark (åker, ängs— och betes— mark och skogsmark) understiger 5 ha och vars åkerareal under— stiger 2 ha bör taxeras scm småhusfastighet.

Undantag 1. Driftbyggnad, som ägs av arrendator och som är be— lägen inom eller i direkt anslutning till arrenderad fastighet, bör taxeras scm jordbruksfastighet.

Undantag 2. Brukningscentrum, scm avstyckats och utgör särskild fastighet, bör taxeras som jordbruksfastighet, om byggnaderna används för jordbruk av större omfattning san bedrivs på an— gränsande arrenderad mark.

Undantag 3. an taxeringsenhet består av både produktiv mark och av icke produktiv mark av betydande omfattning eller av endast icke produktiv mark av betydande anfattning, bör taxeringsenhe— ten taxeras som jordbruksfastighet. Exempel: Större torvmosse där torvtäkt inte varit eller är aktuell, taxeras scm jord— bruksfastighet.

2. Taxeringsenhet, vars produktiva mark uppgår till minst 5 ha bör taxeras scm jordbruksfastighet.

3. övriga taxeringsenheter, dvs. sådana där arealen produktiv mark understiger 5 ha och åkerarealen uppgår till minst 2 ha, bör taxeras som jordbruksfastighet.

Undantag: Taxeringsenhet bör anses som småhusfastighet cm vär— det av bostadsbyggnaderna uppgår till mer än 3/ 4 av det totala taxeringsvärdet .

övriga fall

4. Taxeringsenhet scm inte är bebyggd med bostadsbyggnad, bör taxeras som jordbruksfastighet.

Undantag: Taxeringsenhet, scm är obebyggd men tillkomnit för bostadsändamål, bör taxeras som småhusfastighet. Är ett bebygg— ande av fastigheten inte längre aktuellt t.ex. gencm att bygg— nadslov inte kan påräkans f.n. och detta är ett förhållande som inte kan förväntas bli ändrat, skall dock fastigheten taxeras scm jordbruksfastighet.

De ovan angivna reglerna bör följas även om detta medför att fastighet får annan beskattningsnatur än vid föregående taxe— ring.

För gränsdragning mellan jordbruksfastighet och indu— strifastighet vid växthus-,frukt— och plantskoleod— ling, fältmässig grönsaksodling o.d. ger Handledning— en vissa normer. Först anges att mark för trädgårds— skötsel räknas till jordbruk, då den drivs tillsam— mans med annat jordbruk. Enligt huvudregeln skall

marken hänföras till jordbruksfastighet.

Om visst område på jordbruksfastighet används för trädgårdsskötsel med industriell karaktär skall områ—

det taxeras som annan fastighet.

När det gäller fastighet där enbart växthusodling be— drivs, bör enligt Handledningen fastigheten taxeras som annan fastighet.

Om växtodling bedrivs tillsammans med jordbruk, och växthusarealen understiger 300 m2, bör växthuset ingå i jordbruksfastigheten. Uppgår växthusarealen till minst 300 m2 skall fastighet, som innehåller mindre än 5 ha produktiv mark, taxeras som annan fastighet (industrifastighet). Om fastighet med växthus om minst 300 m2

innehåller minst 5 ha produktiv mark taxeras växthusdelen som annan fastighet och resten

som jordbruksfastighet.

Beträffande fastighet, på vilken fruktodling, plant- skola, fältmässig grönsaksodling o.d. bedrivs, re— kommenderar Handledningen att i Handledningen givna anvisningar om gränsdragning mellan jordbruks— fastighet och småhusfastighet skall äga motsvarande tillämpning.

Om gränsdragning mellan jordbruksfastighet och ex— ploateringsfastighet anförs följande i Handledningen. Fastighet bör taxeras som jordbruksfastighet så länge

den används för jordbruk eller skogsbruk, även om den

förväntas bli exploaterad för bebyggelseändamål. Så bör ske även om exploateringen kan väntas ske inom en nära framtid. Fastighet, som förväntas bli exploate— rad och som ligger oanvänd, taxeras som annan fastig— het om det är påtagligt att den är avsedd att exploa— teras inom en nära framtid. I annat fall bör den taxeras som jordbruksfastighet.

I Handledningen ges slutligen anvisning om hur man bör förfara vid gränsdragning mellan jordbruksfastig— het och viss specialfastighet. Område som utgör all— män plats eller som ingår i specialområde inom plan, t.ex. område för kommunikationsändamål och rekrea— tionsändamål eller som utgörs av skjutfält m.m. bör taxeras som annan fastighet (specialfastighet), om det inte är påtagligt att området åtminstone delvis används för jordbruk eller skogsbruk. Användning för skogsbruk bör i regel inte anses föreligga om området är mindre än 20 ha.

9.2 Inledning

Den beskattningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som enligt 7 5 KL bestäms vid fastighets— taxeringen får betydelse även i andra sammanhang. Olika regler gäller t.ex. för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fastighet. Vid inkomstberäkningen av en fastighet medges t.ex. avdrag för kostnader för reparation av bostadsbygg— nad på jordbruksfastighet, medan sådant avdrag inte är tillåtet för reparation av en— eller tvåfamiljs— villa. För förvärv av jordbruksfastighet krävs som regel förvärvstillstånd. Sådant behövs inte vid köp

av annan fastighet.

9.3 Synpunkter och förslag

9.3.1 Gränsdragning mellan jordbruksfastighet och

annan fastighet

Som huvudregel gäller nu att fastighet som används för jordbruk eller skogsbruk taxeras som jordbruks— fastighet, och att fastighet, som används för annat ändamål, taxeras som annan fastighet. Avgörande för bedömningen är således om den verksamhet som bedrivs på fastigheten kan anses hänförlig till jordbruk el—

ler till annat ändamål.

Vid 1975 års fastighetstaxering har en mängd gräns— dragningsproblem kunnat konstateras vid bestämmandet av beskattningsnatur. Problemen har varit störst när det har gällt att dra gränsen mellan jordbruksfastig— het och s.k. småhusfastighet. Med småhusfastighet av— ses enligt Handledningen taxeringsenhet bebyggd med eller avsedd att bebyggas med småhus. Det har även förekommit problem vid gränsdragning mellan å ena si— dan jordbruksfastighet och å andra sidan industri— och specialfastighet, varmed enligt Handledningen av— ses taxeringsenhet bebyggd med eller avsedd att be— byggas med industribyggnad resp. med annan byggnad än småhus, hyreshus eller industribyggnad eller som är

avsedd att ej bebyggas.

De besvär över fastighetstaxeringen som avser fråga om beskattningsnatur har huvudsakligen gällt att fas— tigheter skall taxeras som jordbruksfastighet i stäl—

let för som annan fastighet.

För att åstadkomma en förenkling i gränsdragningen vid bestämmande av beskattningsnatur har i förslaget klassificering av ägoslag och grupperingen av dessa till olika slag av taxeringsenheter bl.a. gjorts med utgångspunkt i att lantbruksenhet skall kunna åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet och att övriga

slag av taxeringsenheter med vissa undantag skall kunna åsättas beskattningsnaturen annan fastighet.

Ställningstagandet till vilken egendom som skall ingå i lantbruksenhet är därför med den valda systematiken avgörande för avgränsningen mellan jordbruksfastighet

och annan fastighet.

I avsnitt 8.3.6.7 har redan föreslagits att i lant— bruksenhet bör ingå åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och ekonomibyggnad samt bostadsbyggnader med tomt, då de används för ägare,

arrendator eller arbetskraft.

När det gäller avgränsningen mellan tomtmark och and— ra ägoslag har föreslagits i 2 kap. 4 5 FTL att som tomtmark skall anses fastighetens totala areal, om denna uppgår till högst 2 ha och ligger i ett ägo— skifte. Detta bör inte gälla om fastighetens areal är större. I sådant fall kan man tänka sig att beroen— de på fastighetens storlek, ägoslagens fördelning m.m. - att byggnaden med en lämplig tomt bryts ut

till särskild taxeringsenhet, medan återstoden av marken klassificeras efter det eller de övriga ägo— Qslag den kan anses höra till och utgöra en taxeringsen— het för sig. Vidare kan byggnaden och tomten ingå i samma taxeringsenhet som de övriga ägoslagen. Uppdel- ning bör inte göras, om fastighetens areal av någon

anledning bör anses som tomtmark i sin helhet.

Kommitténs förslag innebär att taxeringsenhet, som innehåller mark som har klassificerats som jordbruks—