Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås mål och riktlinjer för regionalpolitiken som i huvudsak bygger på den politik riksdagen tidigare lagt fast.

Förslag till en effektivare regionalpolitik redovisas bl. a. på grundval av länsplancring 1980. utredningen om vissa regionalpolitiska medel. förslag beträffande det regionalpolitiska stödet till näringslivet från en arbetsgrupp inom industridepartementet. expertgruppens för forskning om regional utveckling utvärdering av det regionalpolitiska stödet och glesbygdsdele- gationcns förslag om politik för glesbygden.

Tidigare uppställda mål om att ge människori alla delar av landet tillgång till arbete. service och god miljö slås fast. Vidare skall regionalpolitiken verka för en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Material redovi- sas i propositionen som visar att de regionala obalanserna minskat något men att det fortfarande kvarstår stora skillnader i bl. a. möjligheterna till sysselsättning i olika delar av landet. Prognoserna i länsplaneringen tyder inte heller på någon avsevärd förbättring i framtiden.

Förslagen i propositionen inriktas på att genom en ökad decentralisering av den regionalpolitiska verksamheten och hanteringen av de regionalpoli- tiska medlen komma närmare problemen och därigenom öka engagemang- et och effektiviteten i genomförandet av regionalpolitiken. Som ett kom- plement till hittillsvarande selektiva medel införs ett generellt verkande medel i form av differentierade arbetsgivaravgiftcr.

Förändringar och förenklingar föreslås beträffande länsp/cmwingen. Bl.a. föreslås att den fullständiga länsplancringen tas bort och att den I Riksdagen I98l/82. I saml. Nr II.?

• Sida 2
•  Original

Prop. 1981/82: 113

IQ

årliga länsrapportens roll i regionalpolitiken förstärks. Vidare behandlas länsstyrelsernas möjligheter att tillsammans med länsorgancn åstadkom- ma en effektiv sektorssamordning i länen.

Förslag om pluneringsml för länen år 1990 lämnas. Dessa tal föreslås ligga till grund för den statliga planeringen.

Ortsplanen föreslås upphöra som styrinstrument i regionalpolitiken. ] stället bör ortstrukturfrågor behandlas inom ramen för länsplaneringen i resp. län.

Ett förslag till ny stödområdesindclning lämnas. Det innebär en kraftig prioritering av de regionalpolitiskt sämst ställda regionerna. lndelningen utgörs av tre stödområden med ett kraftigt regionalpolitiskt stöd. Det främsta kriteriet för stödområdesindelningen är behovet av att främja sysselsättningstillväxt i regioner med låg andel sysselsatta. Vissa kom- muner föreslås delade på olika stödområden. Utanför de tre stödområdena föreslås att regeringen för en begränsad övergångsperiod skall kunna peka ut kommuner med strukturproblem där regionalpolitiskt stöd skall kunna utgå. I landet i övrigt föreslås ett begränsat investeringsbidrag kunna lämnas.

Det regionalpolitiskt: stödet till näringslivet föreslås i huvudsak ligga fast. Vissa förändringar föreslås dock. Bl. a. föreslås att nuvarande utbild- ningsstöd tas bort som stödform och att istället offertstöd skall kunna lämnas. Vidare föreslås att regionalpolitiskt stöd skall kunna lämnas till fastbränsleframställning. privata industrilokaler för uthyrning och privata investmentbolag. För beslut om lokaliseringsbidrag m.m. som fattas på central nivå begärs för budgetåret 1982/83 318.91 milj. kr. För beslut om lokaliseringslän där beslut fattas både på central och regional nivå begärs 500 milj. kr. för kommande budgetår.

Ett sammanhållet anslag för regionala lm'ecklingsinsatser föreslås. Detta anslag bör enligt förslaget disponeras av länsstyrelserna och fördelas av regeringen till dessa efter de regionalpolitiska problemens omfattning. Från anslaget skall stöd kunna lämnas i form av lokaliseringsbidrag och investeringsbidrag. glesbygdsstöd och till regionalt utvecklingsarbete. För detta begärs 274 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Nya industricentra föreslås i Gällivare och Sveg. För att sänka produktionskostnaderna och öka törutsättningarna för att åstadkomma sysselsättningstillfällen i de sämst ställda delarna av landet föreslås en sänkning av arbetxgirarai'gifterna i Gällivare. Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner med tio procentenheter för alla arbetsgivare utom kommun, allmän försäkringskassa och statlig myndighet med undan- tag av statens affärsdrivande verk. Kostnaden för denna sänkning beräk- nas till 80 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

För särskilda sysselsättningsfl'ätri/"ande åtgärder i Norrbottens län före- slås 150 milj. kr. för de närmaste åren.

Statsföretag AB föreslås erhålla högst 55.2 milj. kr. för förlusttäckningi Regionim'est i Norr AB.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82: 113 3

Handläggningen av glesbygdss'rc'idet förenklas ytterligare och vissa nya ändamål föreslås bli stödberättigade.

Möjligheterna att påverka decentraliseringen och lokaliseringen inom den offentliga sektorn behandlas.

Slutligen ges förslag om en samordning av den regionalpolitiskt!forsk- ningen inom Umeå högskoleregion.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/82: 113 4

1. Förslag till

Lag om nedsättning av socialavgifter Härigenom föreskrivs följande.

l & Den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter och egenavgifter sammanlagt utgår enligt lagen ('l981:691) om socialavgifter skall enligt denna lag sättas ned med tio procentenheter. Nedsättningen skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiftcn.

2 5 För en arbetsgivare. som bedriver verksamhet med fast driftställe i området Kiruna. Gällivare. Jokkmokk och Pajala kommuner. skall avgif- terna sättas ned i den mån de avser arbete som utförs i området. I fråga om förfarandet för nedsättningen gäller bestämmelserna i lagen (1959: 552) om upphörd av vissa avgifter enligt lagen (1981 : 691) om socialavgifter.

Bestämmelsen om nedsättning gäller inte arbetsgivare som är kommun. allmän försäkringskassa eller statlig myndighet med undantag av statens affärsdrivande verk.

3 5 För en försäkrad. som avses i 1 kap. 2.5 lagen (1981 : 691) om social- avgifter. skall avgifterna sättas ned. om han för året före det taxeringsår dä avgifterna debiteras är mantalsskriven i det område som anges i 2 s". 1 fråga om förfarandet för nedsättningen gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272).

4 & Ett belopp motsvarande det som arbetsgivaravgifterna eller egenav- gifterna sätts ned med skall påföras staten och uppbäras i samma ordning som avgifterna i övrigt.

Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag. då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter som avser utgiftsåret 1983 och i fråga om egenavgifter som beräknas med ledning av 1984 års taxering.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82: 113 5

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981: 691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 5 lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. lå I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av den all- männa försäkringen och vissa andra sociala ändamål.

()m nedsättning av socialavgifter som regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82: 113 6

Utdrag lNDUSTRlDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdet 1982-03-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Ullsten. Dahlgren. Åsling. Wirtén. Boo. Petri. Gustafsson, Elmstedt. Tillander. Ahrland.

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om program för regional utveckling och resurshushåll- ning

] Inledning

Riksdagens beslut är 1964 om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185. BaU 1964z48. rskr 19641408) utgör inledningen till regio- nalpolitiken i Sverige. Genom senare beslut åren 1970 (prop. 1970:75. SU 1970:103. BaU l970:40. rskr 1970:270 och 304). 1972 (prop. 1972:111. an 1972z28. rskr 1972z347). 1973 (prop. 1973z50. an 1973:7. rskr 1973z248). 1976 (prop. 1975/76:211. AU 1976/7717. rskr 1976/77:79) och 1979 (prop. 1978/79:112. AU 1978/79:23. rskr 1978/79: 435) har riksdagen vidareut- vecklat och kompletterat såväl målen som medlen för regionalpolitiken.

Genom beslut av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79:112. AU 1978/79z23. rskr 1978/79z435) fastställdes en ram om 7 400 milj. kr. för det regionalpolitiska stödet till näringslivet för femårsperioden 1979/80-1983/84. Genom bl.a. tidigare reservationer är ramen nu 8 131 milj. kr.

Våren 1980 beslöt riksdagen om s. k. planeringstal för länen för år 1985 (prop. 1979/80: 100 bil. 17, AU 1979/80:23. rskr 1979/80:361). Vidare beslöt riksdagen att det skulle bli möjligt att försöksvis genom offertstöd främja utveckling av produkter vid företag i södra Sverige på villkor att den färdiga produkten producerades inom stödområde där offertstöd får läm- nas. Riksdagen anvisade också 12 milj. kr. till sysselsättningsfrämjande insatser i Värmlands län.

Riksdagen beslöt våren 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 17. AU 1980/81:23. rskr 1980/81:233) bl. a. att temporärt förstärka det regionalpolitiska stödet till i princip den nivå som gäller inom stödområde 4 dels i orteri Bergslagen som drabbats av strukturomvandlingar inom stålindustrin och gruvnäring-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82:113 7

en dels i Olofström. Vidare beslöts att lokaliseringsstöd skall kunna bevil- jas för uppförande av kommunala industrilokaler i stödområde 5 och 6 utan att hyresgäster i förväg är kontrakterade. Riksdagen anvisade dessutom 20 milj. kr. för insatser i Värmlands län i syfte att främja den industriella utvecklingen där.

I samband med riksdagens behandling hösten 1981 av ekonomiskt-poli- tiska åtgärder inom industridepartementets verksamhetsomräde (prop. 1981/82:30 bil. 9, AU 1981/8211. rskr 1981/82: 15) beslöts om ändrade regler för avskrivningslån och lokaliseringslän vilka innebär en ärlig besparing av 300 milj. kr. då de får full effekt.

Förutsättningarna för regionalpolitiken förändras ständigt. Även om det senaste mer övergripande riksdagsbeslutet om regionalpolitiken togs för mindre än tre år sedan finns det nu anledning till en översyn av regionalpo- litiken utifrån de krav och förutsättningar som kan förutses under 1980-ta- let.

En redovisning av den regionala befolknings- och sysselsättningsutvcck- lingen bör bifogas till detta regeringsprotokoll som bilaga 1 1.

Under senare tid har ett flertal utredningsbetänkanden och rapporter rörande regionalpolitiken slutförts och redovisats för regeringen. Samman- fattningar av dessa och de remissynpunkter som avlämnats redovisas i bilagor enligt följande:

Kommitté/myndighet m.m.

Samtliga länsstyrelser

Expertgruppen för forskning om regional utveckling lndustridepartementet

Utredningen om vissa regional- politiska medel lndustridepanementet

Rappon från en arbetsgrupp inom industridepartementet

Samtliga länsstyrelser

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket

Betänkande/ Rapport/ PM

Länsprogram 1980

(051 l981:15) Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet?

(l)sl I981:21) Differentierade ar- betsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel

(_D51 198128) ()versyn av det re- gionalpolitiska stödet

Utredning om vissa frågor om effekterna på den regionala utvecklingen av en ökad användning av vissa inhemska bränslen

Länsplaneringen - kostnader och an- vändning

Användning. hand- läggning och upp- följning av gles- bygdsstödet

Remiss- behandlad Bilaga Ja 1 (i länen)

Ja 2

Ja 3

Ja 4

Nej 5

Nej 6

Nej 7

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 113 8 Kommitté/myndighet m.m. Betänkande!" Remiss—

Rapport/PM behandlad Bilaga Glesbygdsdelegationen (Dsl 1981224) Ja 8 lndustridepartementet Politik för gles-

bygden Konsumentverket ( 1981 :6-()9) Ja 9

Driftsstöd - ett

medel att för—

bättra varuför- sörjningen i glesbygd Norrbottendelegationen Rapport över Norr- Nej 10 lndustridepartmentet bottendelegationens

verksamhet

Dessutom har en stor mängd skrivelser. rapporter m. m. inkommit från länsstyrelser. kommuner. företag. organisationer m. fl.

1 budgetpropositionen 1982 (prop. 1981/82:1()0 bil. 17 s. 56) har regering- en föreslagit riksdagen

att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. för budgetåret 1982/83 beräkna

[. till Regimza[politiskt stöd: Bit/mysverksamhet ett förslagsanslag av 402 200 000 kr.. till Ramon(rl/)(..rliriskl stöd: I..okt/liscringrlån ett reservationsanslag av 600 000000 kr. . . till Åtgärder :" __L'lexhygder ett reservationsanslag av 100 000000 kr.. KJ '.!-l

4. till Tilt/("unde m' _fifirlusler på grund (!l' kreditgurunfier til/förelag i glesbygder m. ni.. ett förslagsanslag av 1 ()()0 kr.. Ul . till Åtgärder m. m. ("anslutning till län.!"plcuzcring ctt rescrvationsan- slag av 35 000000 kr. Jag avser nu att ta tipp frågor om den fortsatta regionalpolitiska verk- samheten med utgångspunkt i bl. a. nämnda utredningsbetänkanden och rapporter.

2.2. Nuvarande regionalpolitiska medel

Regionalpolitiken arbetar med administrativa och ekonomiska medel. Som underlag för det regionalpolitiska arbetet bedrivs en samordnande regionalpolitisk planering — s. k. liilmplunering.

Länsplaneringen bedrivs i varje län och utarbetas av länsstyrelsen i samarbete med landstingskommunen. kommunerna. fackliga organisatio— ner. näringslivsorganisationer. statliga sektorsmyndigheter m.fl. Mer om- fattande program för länet tas fram ungefär vart femte år. Detta program följs upp i en länsrapport varje år och genom ett fortlöpande genomförande av planer och program. Resultaten av länsplaneringen ställs samman och utvärderas på central nivå. Bestämmelser om denna planering finns i förordningen (1979: 637) om länsplanering.

Statliga myndigheter har genom en särskild förordning (1979: 639. änd- rad senast 1980z469) skyldighet att beakta de riktlinjer för regionalpoliti- ken som riksdagen har godkänt och verka för att de regionalpolitiska mål som riksdagen har uttalat sig för uppnås. Vidare skall de i sin planering ta regionalpolitiska hänsyn grundade på resultatet av länsplaneringen.

Länsplaneringen inrymmer såväl krav på samordning av olika samhälls- scktorers planering som konkreta förslag till investeringar. utredningar m.m. Fr.o.m. budgetåret 1979/80 har samtliga länsstyrelser tilldelats me- del från ett särskilt anslag i statsbudgeten för att bedriva ett konkret och åtgärdsinriktat arbete. i anslutning till länsplaneringen. Medlen får använ- das för utredningar och konsultinsatser för att vidareutveckla eller på försök prova förslag som redovisats i länsplaneringen. Anslaget uppgår f. n. till 35 milj. kr. per år.

De allmänna riktlinjer som riksdagen lagt fast för regionalpolitiken i form av ortsplan. planeringstal och stödområdesindelningar anger långsiktiga prioriteringar av regioner där regionalpolitiska insatser bäst behövs.

I artsplanen är kommunerna indelade i storstadsområden. primära cen- tra. regionala centra. kommuncentra och kommundelscentra. Nu gällande indelning beslöts av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79: 112. AU 1978/79: 23. rskr 1978/79: 435).

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 113 11

Som ett underlag för planeringen i länen har riksdagen lagt fast plane- ringstal för varje län. De nu gällande planeringstalen avser år 1985 och beslutades av riksdagen våren 1980 (prop. 1979/80: 100. AU 1979/80: 23. rskr 1979/80: 361).

Nu gällande planeringstal och ortsplan framgår av förordningen (1979: 639) om skyldighet för statlig myndighet att följa riktlinjerna för regionalpolitiken (ändrad senast 1980: 469).

För det regionalpolitiska stödet till näringslivet är landet indela. i sex stödområden. Områdesindelningen är grundad på sysselsättningsproble— mens omfattning och art i skilda delar av landet och är vägledande för hur stort stöd som kan lämnas i olika regioner.

Bestämmelser om det regianr:/politiska stödet finns i förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: 1130). Stödet ges i form av lokaliseringsstöd. utbildningsstöd. sysselsättningsstöd. offert- stöd samt flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning. För femårsperioden den ljtlli 1979—den 30juni 1984 gäller f. n. en totalram om 8 131 milj. kr. för det regionalpolitiska stödet.

Glesbygdsstöd lämnas enligt förord ningen ( 1979: 638) om statligt stöd till glesbygd. De medel som riksdagen anslår — f. n. 100 milj. kr. per år — fördelar regeringen mellan länen med hänsyn till glesbygdsproblemens omfattning. Länsstyrelserna beslutar om fördelningen av stödet på ända- mål och geografiska områden inom länen.

Stiftelsen Iminstrit-wttra bygger och förvaltar sedan år 1973 statliga industrilokaler som hyrs ut till förmånliga villkor. Anläggningar finns eller byggs f. n. i Haparanda. Lycksele. Vilhelmina. Strömsund. Ånge och Ljusdal. De finansieras främst med lokaliseringsstöd.

Efter beslut av riksdagen bildades hösten 1980 regionala investmentbo- lag i Jämtlands och Västerbottens län (prop. 1979/80: 125. AU 1979/80: 29. rskr 1979/80: 362). För vardera bolaget anvisade riksdagen 5 milj. kr. som grundkapital. Bolagen skall vidare under en femårsperiod tillföras 25 milj. kr. vardera. vilka medel skall räknas av från den beslutsram som gäller för det regionalpolitiska stödet. Landstingen i resp. län har också bidragit med medel till verksamheten. I samband med regionalt koncentrerade syssel- sättningsproblem förorsakade av strukturomvandlingen inom industrin har staten dessutom under de senaste åren medverkat vid inrättandet av ett tiotal regionala utvecklings- och investmentbolag. Den statliga insatsen uppgår här sammantaget till ca 250 milj. kr.

Förutom dessa stödformer. som är direkt inriktade på näringslivet. har flera andra statliga åtgärder regionalpolitisk betydelse. Som exempel kan nämnas de kommunala .rkattemjämningrbidragen. näring.r- och arbeta"- murknadspolitiska insatser. de regionala utvc(:klingsfondernus verksam- het och användningen av invarteringsfomler för regionalpolitiskt motivera- de investeringar. Olika industripolitiska beslut som fattas har också i många fall haft en rent regionalpolitisk motivering. Vidare fördelas ramar

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 113 12

för investeringar i olika samhällssektorer med beaktande av regionalpoli- tiska aspekter. Vid bl.a. lokalisering av nya statliga organ görs också regionalpolitiska bedömningar.

Vid sidan av de regionalpolitiska medel som jag nu har' redogjort för finns också ett system för lokulisaringssamråd. Regeringen träffade år 1976 en överenskommelse med Sveriges industriförbund om samråd med större industriföretag i lokaliscringspolitiska frågor. Under år 1977 träf- fades överenskommelser om motsvarande samråd med Kooperativa l'ör- bundet (KF) och Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Riksdagen beslöt år 1979 att systemet med lokaliseringssamräd skulle utvidgas till den privata service— och tjänstesektorn (prop. 1978/79: 112. AU 1978/79z23. rskr 1978/791435). En särskild delegation inom industridepartementet svarar för kontakterna med samrådsföretagen.

2.3. Förutsättningarna för regionalpolitiken

2.3.l En bättre regional balans har uppnåtts

Under 1960-talet hade skogslänenl en ncttoutllyttning av över 10 000 personer om året och storstäderna växte snabbt. Under 1970-talet har skogslänen däremot haft nettoinllyttning och storstadslänen en in- och utflyttning som i stort sett vägtjämnt. Denna utveckling har fortsatt under de första åren av 1980-talet.

Även inom länen har skett en omsvängning i befolkningsutvecklingen. Det har särskilt gällt länen i södra och mellersta Sverige där folkmängden i regionala centra och kommuncentra genomsnittligt sett har ökat lika myc- ket som i länens primära centra. En stabilisering har också skett för regionala centra och kommuncentra i norra Sverige. även om många av dessa kommuner fortfarande har en viss befolkningsminskning.

En förändring har skett även i glesbygdens .befolkningsutveckling. Minskningen under 1970-talet har varit väsentligt mindre än vad den var under 1960-talet. Det finns dock stora skillnader mellan olika typer av glesbygdsområden. Områden nära större orter har i allmänhet hal't en mer positiv utveckling än glesbygden utanför dessa orters pendlingsomland.

Det finns naturligtvis undantag från den allmänna bild jag här redovisat - län som avviker' från genomsnittet för länsgruppen i fråga och kommuner som avviker från genomsnittet för resp. ortstyp.

Förklaringarna till den bättre befolkningsmässiga balans som uppnåtts under det senaste årtiondet är flera. Sysselsättningsökningen har varit jämnare fördelad mellan landets Olika delar under 1970-talet jämfört med tidigare. Vidare synes attityderna till flyttning i samband med arbetslöshet ' l beskrivningarna om befolknings- och sysselsättningsutvecklingen m.m. används i det följande en indelning av länen i storstadslän. skogslän och övriga län. Med största./slätt avses Stockholms (AB). Malmöhus (M) samt Göteborgs och Bohus län (0). Med sk..)urlänavses VärmlandstS). KopparbergstW) Gävleborgs(X). Väster— norrlands tY). Jämtlands (l). Västerbottens (AC ) och Norrbottens län (BD). Med diriga län avses Uppsala (C). Södermanlands (l)). Östergötlands (F). Jönköpings

(] ). Kronobergs (G). Kalmar (ll). Gotlands _(1). Blekinge ('K). Kristianstads (l ). HallandstN). Alvsborgs(l)). Skar.rborgs(R) Örebrot'l')och Västmanlandsl.in(U).

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82: 113 13

och undersysselsättning ha förändrats. Människor stannar kvari den egna regionen även om sysselsättningsmöjligheterna är begränsade. 'l'idigare utflyttningskommuner har en nettoinflyttning trots att arbetsmarknaden är begränsad och trots att de som redan bor där inte är fullt sysselsatta. En bidragande orsak till detta kan vara att efterfrågan på arbetskraft under senare år inte varit särskilt stor någonstans i landet. Utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken, det sociala trygghetssystemet. skatteutjäm- ningsbidragen m. m. har dessutom mildrat följderna av arbetslöshet och undersysselsättning.

En betydande del av den sysselsättning som finns i de sysselsättnings- svaga delarna av landet inom offentlig och privat service liksom inom byggnadssektorn är i grunden baserad på de omfattande statliga transferc- ringar som går till dessa regioner. Transfereringarna gör det möjligt att hålla en större servicesektor och därmed servicesysselsättning är vad annars skulle vara fallet.

Ökningen av arbetstillfällena har somjag nämnde varit jämnare fördelad mellan länenjämfört med tidigare. Under 1960-talets senare hälft minskade sysselsättningen i skogslänen medan samtliga dessa län under 1970-talet har haft en ökad sysselsättning.

En bättre regional balans vad gäller sysselsättningen har också uppnåtts inom länen. Fortfarande är emellertid ökningen av antalet arbetstilll'ällen genomsnittligt sett mindre i kommuncentra än i regionala centra och mind- re där än i primära centra. Förklaringen till den förbättrade befolknings- situationen i kommuncentra och mindre regionala centra ligger därför till stor del i en kraftigt ökad arbetspendling in till länens primära centra och större regionala centra. Närheten till större orters expanderande arbets- marknader har på detta sätt gjort det möjligt för mindre kommuner i de södra och mellersta delarna av landet att stabilisera och i många fall öka befolkningen under 1970-talet. Detsamma gäller också en del kommuner längs Norrlandskusten. Mindre kommuner i mer isolerade lägen. t. ex. i Norrlands inland. har inte haft samma möjlighet att utnyttja sysselsätt- ningstillfällen i expanderande större kommuner och har heller inte haft en lika positiv befolkningsutveckling.

Att sysselsättningsökningcn varit jämnare fördelad över landet under 1970-talet. jämfört med årtiondena dessförinnan. har flera orsaker. Av- gången från jord- och skogsbruket har minskat kraftigt — från i genomsnitt ca 25000 personer per år under 1960-talet till ca 10000 per år under 1970-talet. De senaste åren har sysselsättningsminskningen varit mycket begränsad.

Industrisysselsättningen har under 1970-talet relativt sett utvecklats mest positivt i norra delen av landet även om en viss minskning av antalet industrisysselsatta kan noteras också för denna del av landet under de senaste åren. En ökad industrisysselsättning har under 1970-talet även uppnåtts i många av de tidigare industrifattiga kommunerna i Norrlands

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 113 14

inland. Industrin har på detta sätt bidragit till en regional utjämning av sysselsättningsmöjligheterna i landet.

Sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn har under 1970-ta- let i relativa tal varit ungefär lika stor överallt i landet. Det innebär en förbättring jämfört med 1960-talet för skogslänen liksom. vad gäller fördel- ningen inom länen. för regionala centra och kommuncentra. Den jämnare fördelningen förklaras bl. a. av att utbyggnaden under 1970-talet i betydan- de grad gällt lokalt förlagd service såsom barnomsorg. åldringsvård. lång- tids- och distriktssjukvård. Utlokaliscringen under 1970-talet från Stock- holm av 10 000 arbetstillfällen inom central statlig förvaltning har också haft betydelse i sammanhanget. Den rcgionaltjämnare sysselsättningsök- ningen inom den offentliga sektorn har varit en viktig förutsättning för kvinnornas ökade förvärvsgrad i t. ex. kommuncentra och regionala cen- tra.

Sysselsättningsför'ändringarna inom de privata service- och tjänstenä- ringarna — varuhandel, samfärdsel och privata tjänster — har totalt sett varit förhållandevis begränsade under 1970-talet. Dessa näringars koncen- tration till storstadsområdena och primära centra är emellertid mycket stor och den har inte minskat under 1970-talet.

Byggnadsverksamheten har en förhållandevis jämn regional fördelning. Minskningen av sysselsättningen inom näringen under 1970-talet har varit störst i storstadsområdena och relativt sett minst i de mindre kommuner- na. Sysselsättningen har hållits uppe något bättre i stödområdena än i övriga delar av landet. En del av förklaringen till detta ligger i de omfat- tande arbetsnrarknadspolitiska insatser i form av beredskapsarbeten som har gjorts och görs i dessa områden samt i en omfattande längpendling bland byggnadsarbetarna till andra delar av landet.

Även om. som jag här redovisat, en bättre regional balans har upp- nåtts under 1970-talet, både befolknings- och sysselsättnirrgsmässigt. finns fortfarande en betydande undersysselsättning och arbetslöshet i skilda delar av landet. Till betydande del är det här fråga om en dold arbetslöshet som inte finns registrerad i arbetslöshetsstatistiken. Detta gäller särskilt bland kvinnor. Jag återkommer till detta ( avsnitt 2.3.3 ).

2.3.2. De regionalpolitiska insatscrnas betydelse för den bättre regionala balansen

Det är svårt att med säkerhet ange vilken betydelse de direkta regional- politiska insatserna har haft för den förbättrade regionala balansen. Att de har haft positiva effekter är klart. Samtidigt kan konstateras att de kvar- stående problemen alltjämt är stora och att hittillsvarande insatser varit otillräckliga för att lösa dem.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU') har i en utvärdering av det regionalpolitiska stödet Regionalpolitiskt stöd, Effek- ter? Effektivitet? (Ds I 1981: 15) beräknat nettoeffekten av stödet till drygt 20000 arbetstillfällen i skogslänen under perioden 1965—1980.

• Sida 15
•  Original

Pr0p. 1981/82:113 ts

.Härtill konrmer för skogslänens del de ca 4 000 arbetstillfällen inom central statlig förvaltning som omlokaliserats dit från Stockholm. Utan att ge mig in på några mer detaljerade beräkningar vill jag också peka på den större sysselsättning som finns inom jordbruket i skogslänen genom det särskilda norrlandsstödet till denna näring. Likaså vill jag nämna den sySselsättning som tillkommit genom glesbygdsstödet.

Sysselsättningseffekten av det regionalpolitiska stödet och omlokalise- ringen av statlig förvaltning kan således översiktligt beräknas till ca 25 000 arbetstillfällen. Det rör sig här om bassysselsättning. Denna bär i sin tur upp en servicesysselsättning som kan uppskattas vara ungefär lika stor. De direkta och indirekta sysselsättningseffekterna av dessa regionalpolitiska insatser i skogslänen skulle beräknade på detta sätt uppgå till i storleksord- ningen 50000 arbetstillfällen under perioden 1965—1980. Det kan nämnas att sysselsättningen i skogslänen totalt sett ökade med 54000 personer under denna tid. Antalet yrkesverksamma kvinnor ökade med 106000 medan sysselsättningen bland männen minskade med 52000 personer.

Medräknat också hemmavarande hushållsmedlemmar, huvudsakligen barn. skulle uppskattningsvis 75 000 — 100000 nränniskori skogslänen ha sin försörjning baserad på de arbetstillfällen som skapats genom här nämnda regionalpolitiska insatser. Som en jämförelse kan nämnas att 100000 personer netto flyttade ut från skogslänen under 1960-talet. Det re- gionalpolitiska stödet till näringslivet och utlokaliseringen av statlig för- valtning från Stockholm har förhindrat en fortsättning på 1960-talets be- folkningsutflyttning från skogslänen och än mer ökade statliga transfere- ringar till dessa län.

Även om en beräkning av detta slag baseras på ett antal osäkra uppskatt- ningar och antaganden ger den ändå en uppfattning om vad som uppnåtts och en utgångspunkt för den fortsatta regionalpolitiken.

2.3.3. Osäkert om den bättre regionala balansen kommer att bestå under 1980-talet

Enligt de bedömningar som länsstyrelserna redovisat i länsplanering 1980 kommer den bättre regionala balans i befolkningsutvecklingen som uppnåtts under 1970-talet att i stort sett bestå under 1980-talet. Det gäller såväl mellan som inom länen. Till grrrnd för prognoserna över befolknings- utvecklingen ligger bedömningar om utvecklingen av antalet arbetstillfäl- len och sysselsättningsgraden i skilda regioner. Prognoserna är gjorda med utgångspunkt från fortsatta regionalpolitiska stödinsatser av samma om- fattning som f. n. Prognoserna är av statistiska skäl gjorda med 1975 som basår. Det var när prognoserna gjordes det senaste är det fanns folkräk- ningsuppgifter för. Allmänt sett måste understrykas den osäkerhet som alltid präglar prognoser för så lång tid.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82: 113

Tabell 2: ]. Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen för vissa länsgrupper

16

Förändring av Förändring av folkmängden antalet arbets- (proeent per år) tillfällen

(procent per år)

Förändring av andelen förvärvsarhetande av be- folkningen i åldern 16—64 år (procentenheter per 5-års period)

1971 1976 1981 1971 1976 1975 1970 1975 1975 —75 —80 —'—)0 —75 —80 —90 —75 —80 —90 Storstadslän 0.3 0.2 0.3 1.2 0.8 0.7 5.9 1.9 1.5 Skogslän 0.2 0.2 —-0.1 0.8 0.9 0.3 4.0 3.8 1.3 Ovriga län 0.4 0 4 0.1 1.1 0.9 0.5 4.6 3.1 1.5 Riket 0.3 0.3 0.2 1.1 0.9 0.5 4.9 2.9 1.5

Källor: SOS. Folkmängd (SCB). FoB. AKU samt länsstyrelsernas prognoser i länsplanering 1980.

Den faktiska utvecklingen under åren 1975-80 har. som framgår av tabell 2:1. på flera punkter varit gynnsammare regionalpolitiskt sett än vad prognoserna anger. Så har t. ex. andelen förvärvsarbetande hittills ökat snabbare i skogslänen än vad länsstyrelserna räknat med som ett genom- snitt för perioden 1975-90. Detta skulle kunna tas som intäkt för att de från regionalpolitisk synpunkt förhållandevis positiva bedömningar som görs om utvecklingen fram till år 1990 i Iänsprogrammen bör vara riktiga. Samtidigt bör betonas att det i prognoserna finns tecken på ånyo ökade regionala obalanser.

Långtidsutredningen (SOU 1980157). som presenterades i slutet av år 1980. redovisar också kalkyler över arbetskrafts- och sysselsättningsm- vecklingen i olika delar av landet. Man har därvid använt en indelning av landet i åtta riksområden.

Utredningens huvudalternativ [ leder på sikt till balans i ekonomin i stort. [ detta alternativ förutses ökade regionala obalanser och behov av ökad nettoomflyttning mellan olika delar av landet. Huvudalternativ 2 utgår från en oförändrad politik. Det leder till ständigt ökade obalanser i ekonomin med bl. a. stagnation och kraftigt ökad arbetslöshet som följd. Nettoomflyttningen blir mindre än i alternativ 1 därför att arbetslösheten ökar så kraftigt att det inte finns några lediga arbeten att flytta till någon- stans i landet.

Självfallet måste utgångspunkten vara att åter få balans och tillväxt i den svenska ekonomin varför en utveckling motsvarande den som långtids- utredningens alternativ 1 skisserar är den rimliga på sikt. Enligt långtidsut— redningens beräkningar för de skilda riksomrädena skulle i detta alternativ uppstå överskott på arbetstillfällen i Storstockholm och övriga Östra Mel- lansverige. Sydsverige och Nedre Norrland skulle få i stort sett balans mellan utbud och efterfrågan på arbete. Brist på arbetstillfällen skulle uppstå i Sydöstra Sverige. Västsverige. Norra Mellansverige och. i särskilt hög grad. i Övre Norrland.

Av central betydelse vid bedömningen av den regionala utvecklingen är naturligtvis vilka antaganden som görs beträffande sysselsättningsutveck-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 113 17

lingen inom skilda näringsgrenar. ] tabell 2: Zjämförs länsstyrelsernas och långtidsutredningens bedömningar. Det skall påpekas att siffrorna i de båda materialen avser olika tidsperioder och därför inte är heltjämförbara.

Tabell 2:2. Sysselsättningsutvecklingen i olika näringsgrenar (årlig procentuell för- ändring av antalet sysselsatta).

Faktisk utveckling Läns- Långtids- enligt nationalräken- planering utredningen skapema 1980 1980. alt. 1 1970—1975 1975—80 1975—90 1979—85 Jordbruk och fiske —3.7 —2.6 — 1.5' —3.7 Skogsbruk —6,0 — 1,7 1,9 Tillverkningsind. —0,l — l ,3 —0.6 1.0 Byggnadsverksamhet —2.5 —0.6 —0.5 —0.1 Varuhandel 0.9 —0,3 0.1 0.6 Samfärdsel. post- o. telev. 1.6 1.0 0,2 —0.9 Privata tjänster 0.5 0.7 0.6 1.0 Offentlig förv. o. tj. 5.1 4.3 2.4 2.3 Totalt 0,9 0,7 0,5 1,0

' lnkl, skogsbruk. Materialet medger ingen uppdelning.

Länsstyrelsernas och långtidsutredningens delvis motstridiga bedöm- ningar visar att utvecklingen är mycket svårbedömbar. Länsstyrelsernas prognoser tyder på en fortsatt balanserad befolknings- och sysselsätt- ningsutveckling i landets olika delar. Det skall observeras att den förhål- landevis positiva bild av den regionala utvecklingen. som redovisas i länsstyrelsernas prognoser, är grundad på förutsättningen att nuvarande regionalpolitik fortsätter under 1980-talet. Vissa tecken finns dock i prog- noserna på att de regionala obalanserna åter kan komma att öka. Långtids- utredningens regionala kalkyler pekar på väsentligt ökade balansproblem.

Den slutsats jag drar av dessa bedömningar är att de regionalpolitiska insatserna måste hållas på en hög nivå under 1980-talet för att en bättre regional balans skall kunna åstadkommas.

2.3.4. De regionala skillnaderna i andelen förvärvsarbetande fortfarande stora

Som tidigare framgått av tabell 2: 1 och som ytterligare belyses i tabell 2:3 ökade andelen förvärvsarbetande av befolkningen i yrkesverksam ålder — sysselsättningsgraden — med uppemot åtta procentenheter under 1970-talet för riket totalt. Bland männen har sysselsättningsgraden varit i stort sett oförändrad under 1970-talet medan den ökat med drygt 10 pro- centenheter bland kvinnorna.

Trots denna kraftiga ökning ligger dock fortfarande kvinnornas syssel- sättningsgrad långt under männens. Enligt en rapport. Kvinnors arbete (SOU 1979: 89), som den statliga jämställdhetskommittén presenterade år 1979. skulle ca 400 000 fler kvinnor vilja förvärvsarbeta om de praktiska hindren kunde undanröjas.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82:113 13

Räknat över hela 1970-talet har sysselsättningsgraden ökat ungefär lika mycket i de tre länsgrupperna storstadslän. skogslän och övriga län. Detta betyder att skillnaderna i sysselsättningsgrad i stort är desamma nu som år 1970.

Tabell 2: 3. Andel förvärvsarbetande av befolkningen i åldern 16-64 år i vissa läns- grupper

Andel i procent Förändring i procent- för män och för för enheter per S-årspcriod kvinnor sammantagetmän kvinnor för män och kvinnor sammantaget 1970 1975 1980 1980 1980 1970—80 1975—90 Storstadslän 73.8 79.6 81.7 86.5 76.8 4.0 1,5 Skogslän 68.8 72.8 76.6 83.7 69.0 3.9 1.3 Ovriga län 72.0 76.6 79.7 87.0 72.1 3.9 1.5 Riket totalt 72,0 76.8 79.7 86.1 73.3 3,9 1,5

Källa: AKU. årsmedeltal och länsstyrelsernas prognoser i länsplanering 1980.

1 figur "2: 1 har sysselsättningsgraden i varje enskilt län jämförts med de län som har den högsta sysselsättningsnivån för kvinnor resp. män, nämli- gen Stockholms resp. Skaraborgs län. Skillnaden visar undersysselsätt- ningen i bemärkelsen hur många fler som skulle vara sysselsatta i resp. län om sysselsättningsgraden varit lika hög som i dessa län. Jag vill betona att detta är ett teoretiskt sätt att räkna. Beräkningen ger emellenid en grov bild av skillnaderna i sysselsättningshänseende mellan länen.

Som framgår av figuren har samtliga s.k. skogslänen en undersyssel- sättning som är större än varje annat län i landet. Den klart största under- sysselsättningen finns i Norrbottens län.

Av figuren framgår vidare att det finns en omfattande undersysselsätt- ning bland kvinnor inte bara i skogslänen utan också i många län i södra och mellersta Sverige. Detta överensstämmer med redovisningen i den tidigare nämnda rapporten om Kvinnors arbete (SOU 1979: 89). För män- nens del är undersysselsättningen beräknad på detta sätt främst koncen- trerad till skogslänen. De höga andelarna undersysselsatta män i t.ex. Stockholms. Uppsala, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län beror till betydande del på en hög andel studerande på universitets- och högskole- nivå i dessa län.

Betydande skillnader finns också mellan olika typer av orter. 1 kommun- centra och regionala centra ligger sysselsättningsgraden i genomsnitt unge- fär 2—3 procentenheter under storstadsområdenas nivå. Enskilda kom- muner ligger ännu mycket lägre.

Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan olika orter inom länen är all- mänt sett större för kvinnorna än för männen. De yrkesområden inom vilka män arbetar har en jämnare geografisk fördelning än de inom vilka

• Sida 19
•  Original

Andel Figur 2: l. Kalkylerad andel undersysselsatta i procent av befolkningen i åldern 16—64

f!)

10

» Riket

|". (*I

AB 1 P R F E

Källor: 805 samt en specialbeat'bctning av inkomststatistiken för år 1979 (SCB)

.. "|" lll |||l|l | 1 ' ||||| " IH1 M C 1) L

G:]; andel undersysselsatta kvinnor

11 K

"' år i skilda län är 1979 med uppdelning på kvinnor och män.

_ AC W 0 Y

mmm = andel undersysselsatta män

Z B D

Prop. 1981/82 113

19

• Sida 20
•  Original

Figur 2: 2 Andel kvarstående arbetslösa och andel personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning (exkl. företagsförlngd utbildning) procent av befolkningen i Andel åldern 16—64 år i skilda län år 1981.

. , %

Prop. 1981/82 113

10

2 . [' AB

Källa: AMS nrbetsöknnderegistcr

20 _

P R T W U Z K Y )( AC S Bl)

C H

andel arbetslösa HEMI] = andel i beredskapsarlvcle _ = andel i arbctsmarknadsulbildning

B L

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82: 113 21

kvinnor arbetar. Detta tillsammans med att kvinnor arbetar inom ett mer begränsat antalyrken förstärker den regionala obalansen för kvinnor.

Stora regionala skillnader finns också i andelen arbetslösa liksom i andelen personer som är i arbetsmarknadsutbildning. beredskapsarbeten. skyddat arbete och personer som av arbetsmarknadsskäl är förtidspensio— nerade: allt tecken på att den ordinarie arbetsmarknaden är för liten eller fungerar dåligt. Figur 2:2 visar länsvis andelen arbetslösa och andelen personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning. Som framgår av figuren har Norrbottens län en i stort sett dubbelt så hög andel som något annat län.

Hur ser då bedömningarna för 1980-talet ut? Som framgått av tabellerna 2: I och 2: 3 pekar länsstyrelsernas prognoser allmänt sett på en väsentligt långsammare ökning av sysselsättningsgraden än under 1970—talet. Detta överensstämmer också med de bedömningar som gjorts i 1980 års långtids- utredning liksom i budgetpropositionerna de senaste åren.

Länsstyrelsernas prognoser tyder vidare på en utveckling som kan kom- ma att gå i riktning mot ökade skillnader under 1980-talet. Det skall dock betonas att bedömningarna på denna punkt är osäkra. Den faktiska ut- vecklingen under senare hälften av 1970-talet visar. som jag tidigare nämnt. en regional utjämning av sysselsättningsgraderna.

Målet måste enligt min mening vara en fortsatt regional utjämning ge- nom en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna i de regioner där sys— selsättningsgraden nu ligger lågt.

2.3.5. Arbetslöshet och undersysselsättning innebär stora kostnader för samhället

Förutom att arbetslöshet och undersysselsättning innebär sociala och andra problem för enskilda människor förorsakar de samhället stora kost- nader. De regionala skillnaderna i sysselsättningshänseende återspeglas på ett tydligt sätt i transfereringarna över statsbudgeten och socialförsäk- n'ngssystemet till skilda regioner.

Statskontoret har på regeringens uppdrag gjort en länsvis sammanställ- ning av vissa statliga stödinsaster till företag och kommuner under senare hälften av 1970-talet. Sammanställningen finns f. n. endast som arbetsma- terial. Materialet har i figur 2:3 kompletterats med uppgifter som samman- ställts inom industridepartementet om vissa former av stöd som gått till hushållen.

Av figur 2:3 framgår bl.a. att det regionalpolitiska stödet utgör en mycket liten del av de samlade statliga transfereringarna till länen.

Det kan naturligtvis diskuteras vilka stödformer som bör vara med i en sammanställning som skall belysa de ekonomiska följderna för samhället av skillnader i sysselsättningsläget mellan olika regioner. Vidare skall sägas att det inte finns någon fullständig och omedelbar utbytbarhet mellan

• Sida 22
•  Original

90. Figur 2: 3

Statliga stödinsatser i form av bidrag 0. motsv. 1975/76—1979/80. Stöd i tkr per invånare i åldern 16—64 år. Preliminära uppgifter.

80

Extraordinära näringspolitiska insatser

70

Reguljärt stöd till industrin. jordbruket m.m.

Regionalpolitiskt stöd

()()

Arbetsmarknadspolitiska insatser. förtidspensioner m.m.

50

Skatteutjämningzsbidrag

40 30

'5 :E :.z-—>

_ill

__

.hlllIHlllllllllll- %

.llllllllllllln- =— Illlllllllmull

. ..llllllllllllllllllllllIIIIIH_ få

.;llllllllllmllllllllkli- >!

. Illllllllllllllllllll- w _lMlMIlllllllllllllI- * '

___-llllllllllllllllllll- =

A v

um . . E'! E i E i !

AB C M F U I. R

Källor: Underlag från statskontoret samt material framtaget inom industridepartementet

c.» _. 1 A G

_”:lllllllllHllnllllllllllllllllull- > IIEIlllllllllllllllllllllllllllllllllllll— N

Llin

Prop. 1981/82: 113

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82: 113 23

å ena sidan närings— och regionalpolitiska insatser och åtgärder inom arbetsmarknads- och socialpolitiken å den andra.

Sammanställningen visar emellertid med eftertryck att betydande trans- fereringar går till län med stor arbetslöshet och undersysselsättning och att det sammantaget rör sig om mycket stora utgifter för samhället. En strävan måste, enligt min uppfattning, vara att med intensifierade regionalpolitiska insatser öka sysselsättningen i dessa regioner och därmed på sikt minska behovet av transfereringar dit. Offensiva regionalpolitiska insatser som skapar ökad sysselsättning är av största värde både för dem som får möjlighet till arbete och för ekonomin i samhället som helhet.

2.3.6 Minskad sysselsättning och samtidigt stora strukturförändringar inom industrin

lndustriproduktionen har stagnerat under senare år. Samtidigt har inves- teringarna liksom sysselsättningen inom industrin gått ner.

Såväl länsstyrelserna som statens industriverk räknar med att industri- sysselsättningen kommer att minska under 1980-talet. 1 1980-års långtids- utredning — huvudalternativ ] — antogs däremot att industrisysselsättning- en skulle öka under början av 1980-talet.

De delvis motstridiga bedömningar som jag här har redovisat visar hur SVårbedömt läget är. Klart står dock att industriproduktionen måste ökas för att åter få balans i den svenska ekonomin. Detta torde — åtminstone för den första hälften av 1980-talet — inte vara möjligt utan en viss ökning av antalet industrisysselsatta. I ett mer långsiktigt perspektiv är det (med oförändrad arbetstid) däremot inte realistiskt att räkna med någon ökad industrisysselsättning även om produktionen fortsätter att öka.

En rad åtgärder har under det senaste året vidtagits för att stärka den svenska industrins konkurrenskraft — det gäller både på det allmänekono- miska och industripolitiska området. Genom dessa åtgärder bör industri- produktionen åter börja öka när världskonjunkturen vänder uppåt igen. Den ekonomiska politiken bör ge den svenska industrin möjligheter att öka sina marknadsandelar. Därmed bör också — med en viss fördröjning —— industriinvesteringarna åter öka. '

En sådan uppgång måste utnyttjas regionalpolitiskt. Samtidigt är det viktigt att de regionalpolitiska medlen och åtgärderna utformas så att de också passar för en situation med en på sikt stagnerande eller tillbaka- gående industrisysselsättning.

Med en totalt sett minskad sysselsättning inom industrin och andra basnäringar blir det allt viktigare att påverka beslut om investeringar och lokaliseringar inom basnäringarna. Varje arbetstillfälle inom basnäringarna bildar basen också för arbetstillfällen inom service- och tjänstenäringarna. Även förhållandevis små förändringar av sysselsättningen i basnäringarna kan således få stora effekter på den totala sysselsättningen. Också mindre

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82: 113 24

regionala omfördelningar till de sysselsättningssvaga regionernas fördel kan därför betyda mycket för sysselsättningen i dessa områden.

Även om industrisysselsättningen på sikt stagnerar och kanske t. o. m. minskar sker hela tiden investeringar och andra förändringar inom indu- strin som innebär möjligheter att påverka dcss lokalisering. Antalet syssel- satta inom industrin har med vissa svängningar över tiden varit i stort sett oförändrat de senaste 20 åren, samtidigt som investeringarna varit mycket stora.

Vad som präglat utvecklingen de senaste åren är att industrins anlägg- ningsinvesteringar har minskat med ca 30 procent sedan mitten av 1970- talet då de låg som högst och därmed är nere på 1960- talets nivå. Bilden av investeringsutvecklingen blir emellertid en annan om man utvidgar inves— teringsbegreppet till att omfattta även "mjuka" investeringar i forskning- och utveckling (FoU). marknadsföring och serviceapparat. Denna typ av investeringar har ökat mycket kraftigt under senare år. FoU-kostnaderna ökade i löpande priser med mer än 250% mellan år l973 och 1979. 1 kronor räknat väger ökningen i stort sett upp minskningen av investeringarna på anläggningssidan.

Enligt en OECD-studie av FoU-intensiteten i medlemsländernas industri år 1977 kom Sverige på andra plats med FoU-kostnader uppgående till 4.2 procent av förädlingsvärdet. Tätplatsen innehades av USA med 5.2 pro- cent.

De mjuka investeringarna är enligt min mening av strategisk betydelse för industrins utveckling. Endast genom en kraftfull satsning på nya pro— dukter och marknader kan vi erhålla en önskad industriell utveckling och expansion. Främjandet av en sådan utveckling måste i allt väsentligt ske genom allmänna ekonomisk-politiska och industripolitiska åtgärder.

Förskjutningen från investeringar i byggnader och maskiner till förmån för investeringar i FoU. marknadsföring o. dyl. innebär delvis nya förut- sättningar för regionalpolitiken. De regionalpolitiska insatserna måste i ökad utsträckning inriktas på att stödja företagens produktutveckling. marknadsföring m. m. En utveckling i den riktningen har också skett under senare år. År 1979 öppnades möjligheter att ge lokaliseringslän till den typen av investeringar. Även offertstöd kan här användas. Regionalpoliti- ken understödjer på detta sätt det industri- och näringspolitiska arbetet.

Jag skall här också något beröra strukturomvandlingen inom industrin och de regionalpolitiska följderna av den.

De senaste årens omfattande strukturförändringar inom industrin har lett till betydande sysselsättningssvårigheter också på orter utanför de regionalpolitiska stödområdena. Regionalpolitiskt stöd har i ökad utsträck- ning kommit till användning för att stärka sysselsättningen i de regioner som drabbas.

Sveriges spridda ortsstruktur. de långa avstånden och det ensidiga nä- ringslivet i många orter ökar känsligheten för strukturförändringar. Sär-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981/82: 113 25

skilt utsatta är de orter med ensidig industristruktur som är belägna utanför pendlingsavstånd till större orter med mer allsidigt sammansatt arbets- marknad. Också större geografiskt sammanhängande områden kan få pro- blem om de domineras av en bransch som kommeri svårigheter. Det gäller t. ex. Malmfälten. Bergslagen och Sjuhäradsbygden.

Strukturomvandlingen inom industrin kommer att fortsätta. En succes- siv anpassning till förändrade förutsättningar är av avgörande betydelse för den svenska ekonomins internationella konkurrenskraft. Denna struktur- omvandling kommer att leda till sysselsättningsproblem i enskilda orter och regioner. Det gäller för samhället att. ha en beredskap för att kunna bemästra de problem som kan uppstå. Dessa problem skiljer sig från de traditionella regionalpolitiska problemen såtillvida att de ofta drabbar re- gioner med en utvecklad industritradition och att förändringen kommer relativt snabbt. Detta innebär större svårigheter att bemästra problemen men också större möjligheter att åstadkomma ny sysselsättning. Detta måste beaktas när regionalpolitiska insatser påkallas i denna typ av regio- ner. Bl.a. måste särskild vikt läggas vid samordningen av arbetsmark- nads-, industri- och regionalpolitiska insatser.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla betydelsen av att finna nya former för samhällets, de anställdas och näringslivets medverkan i struk- turomvandlingen. Arbetsmarknadens parter har självfallet ett stort intres- se, men även ett stort ansvar för att strukturomvandlingen sker på sådant sätt att de negativa sociala och ekonomiska följderna blir så små som möjligt. Parterna har självfallet också ett starkt intresse av att aktivt medverka till att människor som friställts får ny sysselsättning.

Ett exempel på aktiva insatser från parternas sida för att underlätta omställningar vid företagsnedläggningar och personalminskningar är de s.k. trygghetsråden på tjänstemannaområdet. Nyligen har avtal slutits mellan LO och Statsföretagens Förhandlingsorganisation (SFO) om att inrätta ett trygghetsråd också för de kollektivanställda inom de statliga företagen.

Dessa trygghetsråd gör ett förtjänstfullt arbete och utgör med sitt fria sätt att arbeta ett väsentligt komplement till samhällsorganens insatser i samband med omstrukturering av industrin.

Jag anser att de anställda bör ges ökade möjligheter och ökade resurser att själva medverka i den industriella omvandlingsprocessen. Detta är en av anledningarna till att jag nyligen efter bemyndigande av regeringen tillkallat en kommitté (I 1981:03) med uppgift att utreda vissa frågor röran- de trygghetsfonder.

2.3.7 Dämpad tillväxttakt inom den offentliga sektorn Även om den nuvarande minskningen av industrisysselsättningen skulle vändas till en viss uppgång under början av 1980-talet måste huvuddelen av en fortsatt sysselsättningsökning komma inom andra näringsgrenar. Lik-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82: 113 26

som under de senaste årtiondena är det främst inom den offentliga sektorn en ökad sysselsattning kan förutses. Det finns emellertid ekonomiska begränsningar för hur stor denna ökning kan bli. Inte minst därför är det viktigt att få till stånd en stärkt industrisektor och en balanserad utveckling inom den privata service- och tjänstesektorn.

! 1980 års långtidsutredning räknar man med en fortsatt dämpning av tillväxten inom den offentliga sektorn. Regeringen har som ett riktmärke för den ekonomiska politiken angivit att den kommunala verksamheten bör öka med högst en procent om året medan den statliga verksamheten bör hållas på oförändrad nivå.

Även i länsstyrelsernas prognoser förutses en väsentligt lägre öknings- takt inom den offentliga sektorn än under 1970-talet. Det är svårt att göra en direkt jämförelse, men länsstyrelsernas prognoser synes ligga endast något högre än vad regeringens riktmärke för tillväxten blir omräknat i sysselsättningstermer. Den dämpning av tillväxten inom den offentliga sektorn som bör eftersträvas under de närmaste åren, i enlighet med vad som anförts i budgetpropositionen för ]982/83. är sålunda till betydande del beaktad i länsstyrelsernas bedömning av den regionala utvecklingen under l980-talet.

Åtstramningarna inom den offentliga sektorn kan leda till att det blir svårare att få gehör för regionalpolitiskt motiverade anpassningar inom skilda sektorer när det ekonomiska utrymmet blir mer begränsat. En samordning över sektorsgränserna i syfte att åstadkomma totalt sett effek- tivare resursutnyttjande är emellertid angelägen även i en ekonomisk åt- stramningssituation. Det måste finnas en regionalpolitisk planering och samordning som möjliggör en effektivt fungerande regionalpolitik inom den statliga sektorn också i detta förändrade läge för den offentliga sek- 'torn.

Den dämpade tillväxten av sysselsättningen inom den offentliga sektorn kommer rimligen att få vissa återverkningar för de nytillträdande på ar- betsmarknaden. Det gäller främst kvinnorna som ofta tagit arbeten i den expanderande offentliga sektorn. De måste i framtiden i ökad utsträckning söka sig till andra delar av arbetsmarknaden och till andra yrken. Här behövs attitydförändringar hos såväl kvinnorna själva som hos arbetsgi- varna. Ytterligare ansträngningar måste göras för att minska det köns- bundna studie- och yrkesvalsmönstret på arbetsmarknaden.

Vad jag här sagt om behovet av en anpassning av utbildnings- och yrkesvalet med hänsyn till den långsammare sysselsättningsökningcn inom den offentliga sektorn gäller för hela arbetsmarknaden.

2.3.8 Regionalpolitiken i ett nordiskt perspektiv

I anslutning till att förutsättningarna för regionalpolitiken behandlas anser jag att det är lämpligt att även informera riksdagen om det regional- politiska samarbetet i Norden.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82: 113 27

Nordiskt regionalpolitiskt samarbete har förekommit sedan år 1973 inom ramen för det Nordiska ministerrådet. Ministerrådet antog år 1979 på Nordiska rådets rekommendation (rek nr 1/1979) ett handlingsprogram (NU A 1978zll) för det nordiska regionalpolitiska samarbetet. I enlighet med detta program har arbetet inriktats på konkret gränsregionalt och gränskommunalt samarbete. F. n. bedrivs sådant samarbete i 11 områden. Ett viktigt medel i sammanhanget är de ekonomiska medel som finns för genomförande av olika projekt. En försöksverksamhet med s. k. regional- lån genom Nordiska Investeringsbanken (NIB) påbörjades år 1979. Norr- landsfonden har lånat upp Sveriges kvot på 50 milj. Nkr. Dessa medel används för fondens egen utlåningsverksamhet och ökar därmed volymen på denna.

Vidare bedrivs några projekt med mer övergripande inriktning bedrivits. Dessa är det s.k. basprojektet inom vilket information om sysselsättning. befolkning m.m. i Norden tas fram, storstadsprojektet som har till uppgift att belysa förhållandena när det gäller sysselsättning. ekonomi etc. i de 13 största regionerna i Norden samt glesbygdsprojektet. Slutligen har infor- mations- och erfarenhetsutbyte länderna emellan varit av stor betydelse.

En uppföljning av 1979 års handlingsprogram har presenterats i en rapport (NU 1981: 12) Gjennomforingen av det nordiske regionalpolitiske handlingsprogrammet 1979, som Nordiska ministerrådet (de för regional- politiken ansvariga ministrarna) behandlade i november 1981. Ministrarna beslöt därvid att överlämna rapporten till Nordiska rådet. Enligt minister- rådets beslut läggs stor vikt vid gränssamarbetet. Samarbetet på Nordka- lotten och i Västnorden (Island, Färöarna och Grönland) föreslås få högsta prioritet. Vidare betonas betydelsen av arbetet med konkreta projekt. Försökspen'oden med NlB:s regionallån föreslås bli förlängd till år 1983. Rådet föreslår också att försöksverksamheten med remittering av regional- politiska frågor länderna emellan skall förlängas. Rådet beslutade komplet- tera de generella projekten med ett projekt om regional planering och regionalpolitiska medel.

Det nordiska regionalpolitiska samarbetet är enligt min mening av myc- ket stor betydelse. För att förstärka samarbetet är det väsentligt att arbetet kan ges ett konkret innehåll. Ett uttryck för detta är att regionalpolitiska medel i vissa fall kan användas i projekt som innebär samarbete över riksgräns.

Ett grundläggande mål för det nordiska regionalpolitiska samarbetet är att verka för en regionalt balanserad utveckling i Norden. Detta betyder bl.a. att nettoflyttningen mellan länderna bör ligga på en låg nivå. För Sveriges vidkommande har det varit en stor nettoinvandring från Finland. Åren 1976-1980 uppgick den till sammanlagt ca 33 000 personer. En suc- cessiv minskning har emellertid skett och år 1981 har Sverige haft en nettoutvandring på ca 5 000 personer till Finland.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1981/82: 113 28

2.4 Det fortsatta regionalpolitiska arbetet — allmänt om medlens utform- ning och hantering

Min allmänna slutsats utifrån vad jag anfört om regionalpolitikens mål och förutsättningar är att de regionalpolitiska insatserna måste ytterligare intensifieras under 1980—talet. Det är nödvändigt både för att upprätthålla regional balans och för att få en fortsatt utjämning av sysselsättningsgra- den mellan olika delar av landet. Det är också nödvändigt med tanke på de fortsatta omfattande strukturförändringar som kan förutses inom indu- strin. En kraftfull och utvecklingsinriktad regionalpolitik är viktig också för att på sikt få ned behovet av transfereringar till de sysselsättningssvaga delarna av landet. .

Den nödvändiga intensifieringen av de regionalpolitiska insatserna bör ske dels genom en bättre planering och samordning av politiken inom och mellan skilda samhällssektorer, dels genom en effektivare användning av de specifika regionalpolitiska medlen samt dels genom ett ytterligare för- stärkt stöd till de mest utsatta delarna av landet.

Jag avser att här för överskådlighetens skull kort redogöra för de förslag beträffande de regionalpolitiska medlen som närmare utvecklas och moti- veras i det följande.

Då det gäller den regionalpolitiska planeringen och samordningen före- slås tyngdpunkten i arbetet som hittills ligga på länsnivån med länsstyrel- sen som sammanhållande myndighet. Ökad vikt läggs vid sektorssamord- ning och projektarbete. Planeringsarbetet förenklas ytterligare och anpas- sas till beslutsfattandets krav på beslutsunderlag. De stora länsplanerings- omgångarna föreslås upphöra. Den årliga länsrapporten behålls med en delvis förändrad funktion. Sektorsplaner eller riktlinjer bör kunna upprät- tas för regionalpolitiskt viktiga sektorer i samarbete mellan länsstyrelsen och resp. sektorsorgan. [ anslutning till planeringsfrågorna redovisar jag översiktligt min syn på vilka regionalpolitiska aspekter som bör läggas på verksamheten inom några regionalpolitiskt viktiga sektorer.

Som hittills skall regeringen och riksdag lägga fast vissa övergripande riktlinjer för den regionala utvecklingen och för stödinsatsernas regionala fördelning. Planeringstal föreslås för länen för år 1990 med utgångspunkt från det material som tagits fram i länsplanering 1980.

Stödområdesindelningen ändras på så sätt att det fasta stödområdet inskränks till ungefär nuvarande stödområdena 4, 5 och 6. Där behålls i stort nuvarande stöd. Utanför det fasta stödområdet föreslås att begränsa- de stödmöjligheter skall finnas på regional nivå i form av investeringsbi- drag för insatser vid inomregionala obalansproblem och strukturproblem. Vidare föreslås att regeringen i särskild ordning skall kunna peka ut kom- muner utanför stödområdet med svåra strukturomvandlingsproblem där den centrala beslutsmyndigheten skall kunna ge lokaliseringsbidrag och lokaliseringslän till projekt större än 7 milj. kr. Utpekandet skall gälla en begränsad övergångsperiod. I samband med omläggningen av stödom- rådessystemet föreslås vissa förändringar av enskilda kommuners inplace-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82:113 29

ring. Vidare föreslås att några till ytan stora kommuner delas på olika stödområden. Stödområdena benämns A. B och C med det mest förmån- liga stödet i område A.

Ortsplanen har haft mycket liten betydelse i det praktiska regionalpoli- tiska arbetet och föreslås nu avskaffad.

Den 'ojfentliga sektorn är regionalpolitiskt intressant ur fler aspekter. Dels är verksamheten i sig av stor betydelse i det regionalpolitiska arbetet, dels ger den arbetstillfällen på den ort där den är förlagd. Eftersom de beslut som kan påkallas kan fattas av regeringen, framläggs inga nya förslag till riksdagen i denna del. Jag lämnar dock en redogörelse för min syn på den offentliga sektorns roll i regionalpolitiken. Därav framgår bl. a. att jag anser en ökad decentralisering av beslutsbefogenheter inom stats- förvaltningen till regional och även lokal nivå angelägen. Därigenom ökas möjligheterna till regional och lokal anpassning av politikens utformning inom de skilda sektorerna. Ökade beslutsbefogenheter på läns- och kom- munnivå är också en förutsättning för en bättre samordning över sektors- gränserna.

För att få ett underlag för att pröva om en minskning av central statlig förvaltning kan ske avses vissa centrala statliga myndigheter få i uppdrag att arbeta fram förslag till hur verksamheten skulle kunna decentraliseras till regionalpolitiskt prioriterade områden.

De regionalpolitiska stödmedlen behålls i huvudsak i sin nuvarande utformning. Vissa förändringar föreslås dock för att få stödet effektivare.

Bl. a. föreslås att nuvarande utbildningsstöd tas bort som stödform och att i stället offertstöd skall kunna lämnas. Vidare föreslås att regionalpoli- tiskt stöd skall kunna lämnas till fastbränsleframställning, privata industri- lokaler för uthyrning och privata investmentbolag.

Beslut om regionalpolitiskt stöd decentraliseras i ökad utsträckning till länsnivån. Det sker dels genom en höjning av gränsen för hur stora inves- teringar som får beslutas regionalt, deis genom att branschundantag m. m. slopas.

Vidare föreslås nuvarande avskrivningslån för projekt som beslutas på länsnivå, glesbygdsstöd och anslag för åtgärder m. m. i anslutning till länsplaneringen bli sammanförda till ett gemensamt regionalpolitiskt an- slag som efter beslut av regeringen om fördelningen på län disponeras av länsstyrelsen. Därigenom skapas på länsnivå ökade möjligheter att göra avvägningar mellan olika typer av insatser. Från detta anslag skall också kunna anvisas medel för särskilda insatser för regionalt nyföretagande.

Avsikten är således att länsstyrelsen skall besluta om hur de regionalpo- litiska stödmedlen som den erhåller från regeringen skall fördelas på olika ändamål och mellan skilda delar av länet. Närmare regler om beslutsord- ningen bestäms av regeringen.

Beslut om offertstöd och lokaliseringsstöd till större investeringar skall som hittills fattas av central myndighet eller regeringen.

Möjligheterna att helt eller delvis överföra Stiftelsen Industricentras

• Sida 30
•  Original

Prop. 1981/82: 113 30

tillgångar och verksamhet till berörda kommuner bör utredas. ] väntan på resultaten av den utredningen föreslås att nya anläggningar byggs i Gälli- vare och Sveg.

Som ett komplement till nuvarande regionalpolitiska stöd föreslås att arbetsgivaravgifren sänks med tio procentenheter i några kommuner som har särskilt besvärligt sysselsättningsläge. Det gäller Gällivare, Jokk- mokks, Kiruna och Pajala kommuner i Norrbottens län.

Inte i något annat län framträder de regionalpolitiska problemen med sådan styrka som i Norrbottens län. Förutom sänkningen av arbetsgivar- avgiften, som kan värderas till ca 160 milj. kr. per år, föreslås att 150 milj. kr. anslås för särskilda insatser i Norrbottens län under de närmaste åren. Därmed vidareförs det arbete som påbörjades i och med riksdagsbeslutet våren l979 om särskilda resurser för långsiktiga sysselsättningsfrämjande insatser i länet. Vidare föreslås Statsföretag AB erhålla högst 55,2 milj. kr. för förlusttäckning i Regioninvest i Norr AB.

Glesbygdspolitiken föreslås fortsätta med i stort sett den inriktning som gällt hittills.

Jag övergår nu till att mer ingående redovisa mina överväganden och ställningstaganden i fråga om de olika regionalpolitiska medlen.

3. Regionalpolitiska medel

3.1. Allmänna utgångspunkter

Den regionala utvecklingen påverkas av många skilda beslut av företag och myndigheter. Liksom f. n. bör övergripande riktlinjer gälla för den inriktning av den regionala utvecklingen som från nationella utgångspunk- ter är önskvärd.

För regionalpolitisk påverkan frnns ett flertal styrmedel. En översiktlig genomgång av dessa har lämnats i avsnitt 2.2 . Jag avser nu att behandla mina förslag till utformning av dessa enligt följande:

Avsnitt 3.2 Regionalpolitisk planering och samordning 3.3 Vissa samhällssektorers regionalpolitiska betydelse m. m. 3.4 Planeringstal. ortsplan och stödområden 3.5 Lokalisering av statlig verksamhet 3.6 Differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel 3.7 Regionalpolitiskt stöd till näringslivet 3.8 Regionalpolitiskt utvecklingsarbete på regional och central nivå 3.9 Glesbygdsstöd

Jag vill dock först redovisa ett förslag till förändring av hanteringen av vissa regionalpolitiska medel. Förslaget innebär att länsstyrelserna efter

• Sida 31
•  Original

Prop. 1981/82: 113 31

egen prioritering får disponera medel från ett nytt sammanhållet anslag. Detta är ett viktigt led i decentraliseringen av beslutsfattandet.

F. n. kan länsstyrelserna i varierande omfattning besluta om använd- ningen av regionalpolitiska medel. Befogenheterna gäller regionalpolitiskt stöd i form av avskrivningslån och lokaliseringslän inom av riksdagen fastställda stödområden och av regeringen fastställda ekonomiska ramar, samt medel i form av egna reservationsanslag för glesbygdsstöd som flertalet länsstyrelser disponerar. Vidare disponerar samtliga länsstyrelser egna medel för projektverksamhet för att vidareutveckla regionalpolitiskt angelägna förslag inom olika samhällssektorer.

Den tidigare nämnda arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsens roll att samordna sektorspolitiken och fördela statliga insatser med hänsyn till respektive läns problem och förutsättningar bör förstärkas. En väg att öka länsstyrelsernas inflytande över användningen av statliga medel är enligt arbetsgruppen att överlämna resurser för flera ändamål i samlad form från central till regional nivå. Därmed öppnas möjligheter för länsstyrelserna att inom givna ekonomiska ramar prioritera och fördela givna resurser på de insatser som av regionalpolitiska skäl är mest motiverade att stödja.

Arbetsgruppen föreslår därför att följande regionalpolitiska medel tillde- las länsstyrelsen i ett sammanhållet anslag: regionalpolitiskt stöd till nä- ringslivet i form av avskrivningslån. utbildningsstöd och sysselsättnings- stöd, medel för regionalt nyföretagande. företagsstöd i form av glesbygds- stöd, stöd till kommersiell och social service i glesbygder samt stöd till projektverksamhet i form av medel för att ta fram och utveckla förslag inom olika samhällssektorer.

Arbetsgruppens förslag till ett sammanhållet regionalpolitiskt anslag får stöd av flertalet remiSSinstanser. För egen del vill jag anföra följande. Det står klart att regionalpolitiken i större utsträckning än hittills måste inriktas på att stimulera utvecklingen av i resp. region befintliga företag. För att uppnå detta krävs bl.a. att det regionala inflytandet över och ansvarsta- gandet för det regionalpolitiska stödet förstärks. Det krävs också enligt min mening en ökad flexibilitet mellan olika insatser t. ex. investeringsstöd till färdiga projekt och utvecklingsarbete av olika slag som syftar till att få fram nya objekt. Behovet av olika insatser varierar över tiden bl. a. med konjunkturen men också med de förutsättningar som finns i de olika regionerna.

För att reellt decentralisera inflytandet över hur de regionalpolitiska medlen disponeras och därmed öka möjligheten till regionala prioriteringar bör länsstyrelserna ges ökade möjligheter att prioritera vilka insatser som skall göras. Vidare bör en sådan anslagskonstruktion väljas som ger läns- styrelserna möjligheter att planera verksamheten oberoende av budgetårs— gränser. För att det skall bli fråga om verkliga prioriteringar är det också angeläget att de resurser som disponeras för beslut på regional nivå ges i form av ramar utan möjlighet till överskridanden.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1981/82: 113

r..-> ro

Jag förordar därför att del av nuvarande anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet samt nuvarande anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering ersätts av ett nytt reserva- tionsanslag. Anslaget bör benämnas Regionalpolitiskt stöd: Regionala ut- vecklingsinsatser och bör disponeras av länsstyrelserna. En sådan föränd- ring beträffande hanteringen av de berörda regionalpolitiska stödmedlen bör kunna genomföras utan ökade personella resurser.

Jag redogör senare för de principer och villkor som bör gälla för de olika ändamål som detta anslag bör användas till samt handläggningsordning i olika stödärenden.

Jag återkommer senare (avsnitt 8) till anslagsfrågor.

3.2. Regionalpolitisk planering och samordning

3.2.1. Nuvarande ordning

Regionalpolitiken har till stor del byggts upp kring en regional utveck- lingsplanering — länsplaneringen. Länsplaneringen har hittills genomförtsi fyra riksomfattande omgångar, nämligen länsplanering 1967, länsprogram 1970, länsplanering 1974 och länsplanering 1980.

Grunderna för länsplaneringen har riksdagen tagit ställning till genom att godkänna riktlinjerna för regionalpolitiken.

Riksdagens beslut (prop. l978/79:ll2. AU 23. rskr 435) år l979 om regionalpolitiken innebar att planeringsprocessen förenklades. Vidare be- handlades länsdemokratikommitténs förslag (SOU l978:35) Regional ut- vecklingsplanering — länsplanering m. m. De principer för den framtida länsplaneringen som föredraganden då förordadc överensstämde i allt vä- sentligt med kommitténs förslag. Vad gällde kommitténs förslag om en lag, enligt vilken landstingskommunen skulle anta länsprogram och länsrap- port, angavs emellertid i l979 års beslut att tiden inte var mogen för ett slutligt ställningstagande.

Länsplaneringen regleras i förordningen (l979:637) om länsplanering. Därvid gäller att länsstyrelsen skall bedriva en regional utvecklingsplane— ring, som skall syfta till att förverkliga de allmänna regionalpolitiska mål som riksdagen fastställer i fråga om arbete, service och miljö. Länsplane- ringen skall vidare utgöra ett underlag för samordning mellan regionalpoli- tiska åtgärder och annan statlig verksamhet. Planeringen skall därvid be- drivas så att den också kan utgöra grund för en ömsesidig samordning mellan regionalpolitiska åtgärder och landstings- och primärkommunal verksamhet.

Länsplaneringen skall bedrivas som dels fullständig länsplanering. dels uppföljning av fullständig länsplanering. Fullständig länsplanering skall i regel genomföras vart femte år och utmynna i ett länsprogram. Regeringen beslutar när fullständig länsplanering skall genomföras och ger föreskrifter

• Sida 33
•  Original

Prop. 1981/82: 113 33

om dess omfattning och innehåll. Uppföljningen av fullständig länsplane- ring skall ske fortlöpande och varje år redovisas i en länsrapport.

För länsplanering 1980 gav regeringen länsstyrelserna stor självständig- het beträffande uppläggningen av arbetet och planeringens inriktning. Faktaredovisningen skulle enligt uppdraget begränsas och materialet göras lättillgängligt.

De statliga myndigheterna skall enligt en särskild förordning (SFS l979:639) lägga resultaten från länsplaneringen till grund för sin egen planering. Sålunda skall varje statlig myndighet i sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för den regionala sysselsättningen och ser- vicen samt beakta möjligheterna till decentralisering av verksamheten.

Statliga myndigheter är enligt länsplaneringsförordningen skyldiga att inom sitt verksamhetsområde lämna länsstyrelsen det biträde som behövs för arbetet med länsplaneringen samt varje år före utgången av september månad lämna länsstyrelsen redovisning för den planering inom myndighe- tens verksamhetsområde som kan påverka utvecklingen i länet, den s. k. myndighetsinformationen.

I länsstyrelseinstruktionen (19792234) anges att länsstyrelsen skall verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de regionalpolitiska målen och de riktlinjer för hushållning med mark och vatten som uppställs för länet.

För vissa regionala myndigheter finns särskilda instruktioner för deras samarbete med länsstyrelsen i frågor som rör den regionala samhällsplane- ringen. ] samband med l97| års partiella omorganisation av läns— styrelserna överfördes beslutanderätten i ärenden av större regionalpoli- tisk betydelse från vissa länsorgan till länsstyrelsen. Beredningen av ären- dena ligger dock kvar på länsorganen.

Länsstyrelsen ges i länsstyrelseinstruktionen möjlighet att begära rege- ringens prövning av central myndighets beslut om fördelning av resurser inom länet. Denna möjlighet avser dock inte affärsverken.

3.2.2. Synpunkter på länsplanerin gen

I anslutning till riksdagens behandling av budgetpropositionen våren l980 (prop. l979/80:100, bil. l7') behandlade arbetsmarknadsrrtskottet (AU l979/80:23) ett par motioner som tog upp vissa frågor i länsplaneringen. Utskottet anförde därvid med anledning av yrkanden om att de stora länsplaneringsomgångarna skulle slopas att man inte hade underlag för att ta ställning till denna fråga. Utskottet utgick emellertid från att länsplane- ringens framtida utformning skulle tas upp i den proposition som kunde väntas på grundval av länsplanering 1980. 'I 1981 års budgetproposition (prop. l980/81:100 bil. 17) uttalade jag att det vid utvärderingen av länspro- grammen blir naturligt att överväga formerna för det framtida planeringsar- betet.

• Sida 34
•  Original

Prop. 1981/82: 113 34

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbnndet har i skilda sam- manhang framfört synpunkter på länsplaneringen. Båda förbunden har framhållit behovet av en förstärkt planering och samordning på olika nivåer. Kommunförbundet anser det vara av största betydelse att ekono- miska resurser för planeringens genomförande kan frigöras regionalt och att kommunerna får ett ökat inflytande vid de inomregionala besluten och prioriteringarna.

Kommunförbundet kräver också en klarare ansvarsfördelning mellan länsstyrelse och kommuner samt att den kommunala planeringen måste bli en bas för den regionala planeringen. Vidare anser förbundet att den rcgionala planeringen bör projektinriktas.

Enligt Landstingsförbundet räcker inte allmänt hållna regler om hän- synstagande till upprättade länsprogram. Förbundet anser därför att eko- nomiska medel i ökad utsträckning bör ställas till länens förfogande och att länsstyrelserna som samordnande organ får ett direkt inflytande över sektorsorganens verksamhetsplaner och anslagsframställningar.

Riksrevisionverket (RRV) har under budgetåret 1980/Bl genomfört en förvaltningsrevision av länsplaneringssystemet (bilaga 6). främst vad gäller verksamheten på regional Och lokal nivå. RRV:s granskning har gällt dels de administrativa kostnaderna för länsplaneringen, dels till vilken använd- ning den kommit. RRV har därvid funnit brister i planeringen och att det råder oklarhet om dess roll. RRV redovisar förslag till vissa åtgärder.

Flera länsstyrelser har i länsprogram 1980 diskuterat nuvarande plane- ringssystem och föreslagit ändringar. En sammanfattning av länsprogram 1980 utgör bilaga I till denna proposition.

3.2.3. Behovet av regionalpolitisk planering och samordning samt länssty- relsernas roll

De regionala obalanserna vad gäller sysselsättningen är. som jag redan påpekat. fortfarande mycket stora. både mellan stödområdena och resten av landet och inom de olika länen. Den fortsatta strukturomvandlingen inom industrin kan förvärra denna situation. eftersom den i stor utsträck- ning drabbar redan utsatta regioner. Regionalpolitiska medel som lokali- serings- och glesbygdsstöd räcker inte ensamma till för att uppnå regional balans. Regionalpolitiken måste därutöver bygga på att de organ som svarar för verksamheten i olika sektorer därvid också tar regionalpolitiska hänsyn. Även sektorsorganen har således ett ansvar när det gäller att skapa förutsättningar för en jämnare geografisk fördelning av sysselsätt- ning och service.

Den ekonomiska situationcn ställer krav på en effektiv användning av våra ekonomiska resurser. Avvägningar grundade på bedömningar av kostnader och effekter måste därför göras mellan de många medel som används för att komma till rätta med de regionala obalanserna. För detta behövs ett beslutsunderlag bl. a. i form av en regional samhällsplanering

• Sida 35
•  Original

Prop. 1981/82:113 35

för prioriteringar mellan skilda samhällsinsatser och regioner. Extra medel kommer endast i undantagsfall att vara tillgängliga för att lösa de regionala problemen. Denna inriktning stämmer väl med de synpunkter som fram- förts av Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

I länsstyrelsernas uppgifter ingår att i samarbete med de regionala sek- torsorganen se till att de regionalpolitiska medlen och de övriga medel som statsmakterna ställer till förfogande för de statliga sektorsorganen utnytt- jas så effektivt som möjligt.

Jag har i det föregående redogjort för de olika bestämmelser som har lagts fast i syfte att tillgodose regionalpolitiska önskemål inom ramen för sektormyndigheternas verksamhet. Det gäller t. ex. länsstyrelsens möjlig- het att begära regeringens prövning av central förvaltningsmyndighets beslut om fördelning av resurser inom länet i de fall länsstyrelsen anser att beslutet strider mot de regionalpolitiska målen.

Länsstyrelserna har under de allra senaste åren dessutom tilldelats egna medel för att påverka verksamheten inom skilda sektorer. Med hjälp av medlen för åtgärder i anslutning till länsplaneringen har länsstyrelserna kunnat starta projektarbete av stor betydelse inom olika områden. Genom dessa medel och detta projektarbete har en effektivare samverkan och samordning mellan regionalpolitiken och sektorspolitiken åstadkommits.

Flera länsstyrelser har i länsplanering 1980 framfört förslag för att för- bättra bl. a. sektorssamordningcn. Bl. a. har länsstyrelsen i Jämtlands län ingående behandlat denna fråga.

Jag anser att länsstyrelsernas möjligheter att verka för en bättre regional utveckling kan förbättras ytterligare. Länsstyrelsernas uppgift att verka för samordning av den statliga politiken på olika områden bör kunna underlättas genom en fortsatt bes/utsdecentralisering till regional nivå. Möjligheterna att anpassa sektorspolitiken till de regionala och lokala förutsättningarna och önskemålen bör därigenom öka. Vidare bchövs me- de! som på regional nivå kan användas för att främja den regionala utveck- lingen. Jag kommer senare ( avsnitt 3.7 ) att föreslå en mer decentraliserad handläggning av medlen för regionalpolitiska insatser.

Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till det arbete som bedrivs inom länsdemokratikommittén (Kn 1976: 04). Efter samråd med chefen för kommundepartementet kan jag konstatera att den stärkta samordningsroll för länsstyrelserna som mina förslag innebär, ligger i linje med de direktiv som regeringen givit länsdemokratikommittén och med de förslag som nu slutbehandlas inom ramen för kommitténs arbete.

3.2.4. Länsplaneringens framtida roll och utformning

Jag går nu över till att redovisa vad jag i annat sammanhang kommer att föreslå regeringen vad gäller länsplaneringens roll i det framtida regional- politiska besluts- och planeringssystemet.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82: 113 36

För att förbättra möjligheterna till prioriteringar och hänsyntaganden inom skilda sektorer behövs ett planerings- och programarbete på länsni- vån där man kan göra väl förankrade avvägningar mellan skilda mål för länets utveckling och mellan olika sätt att utnyttja länets samlade resurser. Länsplaneringen ger möjligheter till politisk förankring av sådana av- vägningar.

Mina förslag utgår främst från regionalpolitikens behov där sysselsätt- ningsaspekten alltid vägt mycket tungt. Det är emellertid uppenbart att länSStyrelserna i de sektorsövergripande bedömningar som de från regi- onalpolitiska utgångspunkter har att göra måste väga in mål och aspekter från ett stort antal politikområden.

Som jag har redogjort för i det föregående är det länsstyrelserna som ansvarar för den övergripande statliga samhällsplaneringen i länen. Mina förslag innebär därför inte någon utökning av deras befogenheter. Det är emellertid uppenbart att de avvägningar som måste göras mellan skilda mål måste grundas på en bred debatt i länen och kommunerna.

Jag vill betona kommunernas viktiga roll i länsplaneringen. Kommunala beslut om lokalisering av boende. arbete. service och infrastruktur påver- kar möjligheterna att uppnå olika samhällsmål vad gäller 1. ex. väl funge- rande lokala arbetsmarknader och ur energisynpunkt goda kollektivtrafik- lösningar.

Kommunerna bidrar genom sin planering med underlag som kan använ- das vid bedömning av vad som behövs för att uppnå vissa nationella mål vad gäller t. ex. sysselsättning, service. miljö och energi. Jag ser det därför som nödvändigt att länsplaneringen i ökad utsträckning bygger på den kommunala översiktliga planeringen. samtidigt som länsplaneringen. bl. a. genom att ge information om den statliga planeringen. utgör ett underlag för planeringen i kommunerna. Eftersom den statliga verksamheten i länen nästan undantagslöst påverkar den kommunala verksamheten. måste kom- munerna ges möjligheter till ett starkt inflytandet över länsplaneringen. Kommunerna bör härigenom kunna ge underlag för statens prioriteringar inom och mellan olika sektorer. En aktiv medverkan från kommunerna i den regionala planeringen är således av stor betydelse.

Genom det länsplaneringsarbete som sedan mitten av 1960-talet bedri- vits i länen har en god grund lagts för det regionala beslutsfattandet i olika länsfrågor. Länsstyrelserna har inom ramen för detta arbete analyserat bl.a. befolknings- och sysselsättningsutvecklingen och lagt fast övergri- pande mål för ortsstrukturen i länen. De har vidare angett vilka regioner i länen som bör prioriteras av sysselsättningsskäl eller andra skäl. ställt upp mål för samhällssektorcr som är viktiga för den regionala utvecklingen etc. Dessa utgångspunkter för länsstyrelsernas länsplaneringsarbete har lagts fast i länsprogram. riktlinjer för den fysiska riksplaneringen, den regionala trafikplaneringen och andra för den regionala samhällsplaneringen väsent- liga planer.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82:113 37

Tyngdpunkten när det gäller regionalpolitisk planering och samordning har således lagts på länsnivå. Tiden är nu enligt min mening mogen att ytterligare markera detta. Jag föreslår därför att de av regeringen initierade s.k. fullständiga länsplaneringarna som hittills genomförts ungefär vart femte år skall tas bort.

Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma om de föreskrif- ter som i fortsättningen skall gälla för länsplaneringsarbetet. För riksda- gens information vill jag dock nämna följande om den inriktning och utformningjag anser att planeringsarbetet i fortsättningen bör ha.

Jag börjar med att redogöra för den roll den årliga länsrapporten fort- sättningsvis bör ha. De länsrapporter som länsstyrelserna hittills har utar- betat och överlämnat till regeringen vid utgången av mars månad varje år har haft flera syften. De skall innehålla en revidering av länsprogrammen i den mån uppföljningen av den fullständiga länsplaneringen föranleder det. en redogörelse för regionalpolitiskt väsentliga åtgärder som vidtagits sedan föregående länsrapport samt förslag till åtgärder som bör vidtas för att länsprogrammets riktlinjer skall uppfyllas. Rapporten skall vara utformad så att den kan tjäna som underlag i det statliga, landstingskommunala och kommunala budgetarbetet.

Länsrapponerna har i flera avseenden varit ett väsentligt inslag i det kontinuerliga regionalpolitiska arbetet. När det gäller kopplingen till den statliga budgetprocessen kan det emellertid konstateras att de praktiska möjligheterna till reell påverkan har varit begränsade. Det finns flera skäl till detta. Så är t. ex. många förslag som länsstyrelserna för fram till regeringen inte av den arten att deras genomförande kräver beslut av regering eller riksdag. Ofta är detta ansvar delegerat till någon myndighet. Förslag som framförts har ofta inte varit tillräckligt förankrade i den myndighet som berörs och har därmed haft svårt att få gehör i budget- processen.

Jag anser emellertid att länsrapporten kan fylla en i många avseenden väsentlig funktion när det gäller länsstyrelsens och länsorganens arbete med regionala frågor. Jag avser därför att föreslå regeringen att länsstyrel- serna även framgent skall utarbeta en årlig länsrapport med delvis ny inriktning och utan samma direkta koppling till den statliga budgetproces- sen som den hittills haft.

I rapporten bör finnas en kortfattad redovisning av de mål och riktlinjer som enligt länsstyrelsen bör ligga till grund för bl. a. de statliga regionala myndigheternas verksamhet i länet. En analys av den regionala befolk— nings- och sysselsättningsutvecklingen och en bedömning av utvecklingen de närmaste fem åren och gällande planeringstal för år som bestäms av regeringen bör också redovisas kortfattat. Vidare bör av rapporten framgå vilka planerings- och utvecklingsinsatser som genomförts under det senas- te året och vilka som pågåroch planeras för det kommande året. Härvid bör bl. a. beaktas vad som anfördes i regeringens tidigare berörda skrivelse

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/82: 113 38

(1979/80: 168) om riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet där det framhölls att en av huvudfrågorna i den regionalpolitiska planeringen är en utjämning av sysselsättningsgraden mellan landets olika delar, något som framför allt berör kvinnorna. Av rapporten bör slutligen framgå till vilka ändamål länsstyrelsen kommer att använda tilldelade regionalpolitiska me- del och vilka statliga medel som i övrigt tilldelats de statliga regionala organen i länet. Underlag till rapporten bör hämtas från bl. a. statlig och kommunal planering. Rapporten bör utarbetas i samarbete med statliga Iänsorgan. landstingskommunen och kommunerna i länet.

Det är också väsentligt att rapporten presenteras på ett lättillgängligt sätt. Enligt min bedömning kommer rapporten. med det föreslagna inne- hållet och uppläggningen dels att utgöra ett viktigt underlag för det löpande arbetet i länet, dels kunna bilda utgångspunkt för en fortlöpande debatt i länet om den statliga regionala politiken. Rapporten blir med föreslagen utformning vidare ett väsentligt underlag för beslutsfattandet på central nivå.

Riktlinjer för den övergripande regionala planeringen och för utveckling- en i länen inom viktigare samhällsområden har tidigare behandlats av länsstyrelserna i länsprogram eller i särskilda planer och program. För att - få en effektiv sektorssamordning som är väl förankrad i länen bör sektors- organen i samråd med länsstyrelsen kunna utarbeta särskilda sektors- planer eller riktlinjer för sådana sektorer och frågor som är av betydelse för länets utveckling. I ett sådant arbete bör landstingskommunen och berörda kommuner beredas tillfälle att delta. Av sådana planer eller riktlinjer bör bl.a. framgå hur sektorsorganet avser att ta hänsyn till regionalpolitiska mål och riktlinjer för länet. Sektorsplaner eller riktlinjer bör utarbetas vid den tidpunkt och i de former som länsstyrelsen och sektorsorganet be- dömer lämpliga.

i vissa fall kan det också vara motiverat att regeringen ger särskilda uppdrag till länsstyrelserna eller vissa myndigheter.

Det näringspolitiska området är av sådan betydelse för regionalpolitiken attjag avser föreslå regeringen att uppdra åt länsstyrelserna att i samarbete med länsarbetsnämnderna. utvecklingsfonderna och kommunerna i länen utarbeta program för den regionala industripolitiken. Sådana program bör bl. a. innehålla riktlinjer för användningen av regionalpolitiska och andra medel avsedda för näringslivet, geografiska prioriteringar av samhällets insatser etc.

De riktlinjer för verksamheten inom en viss sektor som läggs fast måste vara av förhållandevis långsiktig karaktär. Det blir därmed huvudsakligen genom den kontinuerliga verksamheten och de årliga budgetbesluten inom resp. länsorgan som dessa riktlinjer förverkligas. Länsstyrelsen bör i sam- råd med resp. sektorsorgan kontinuerligt kunna följa upp i vad mån den löpande verksamheten och budgetförslag ansluter till fastlagda riktlinjer. Länsorganen bör därför, bl. 3. under utarbetandet av sina årliga

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82: 113 39

anslagsframställningar, lämna information till länsstyrelsen om hur man avser att ta hänsyn till dessa riktlinjer.

Som jag tidigare har redovisat har länsstyrelsen möjligheter att påkalla regeringens omprövning av beslut som länsstyrelsen anser strider mot de regionalpolitiska målen för länet.

De förändringar beträffande sektorssamverkan som jag här har förordat bör enligt min mening följas upp och utvärderas. Mot bakgrund av den ingående behandling som länsstyrelsen i Jämtlands län givit denna fråga avserjag att i annat sammanhang föreslå regeringen att ge länsstyrelsen i uppdrag att tillsammans med olika regionala organ utvärdera den regionala sektorssamverkan.

3.2.5. Länsplaneringsarbetet i sforstadsområzlena

Den organisation och inriktning av planeringsarbetet som jag nu har angett bör gälla för alla länsstyrelser i landet. Vad särskilt gäller Stock- holms-. Göteborgs- och Malmöområdet är förutsättningarna både organi- satoriskt och vad gäller planeringens innehåll något annorlunda än i resten av landet. Detta har bl.a. påpekats av Svenska kommunförbundet.

Jag har i det föregående lagt stor vikt vid länsstyrelsernas samordnings- uppgifter. Dessa gäller självfallet även för de länsstyrelser som har ansva- ret för den statliga planeringen inom storstadsområden.

Det måste emellertid ske en anpassning till de särskilda förhållandena i storstadsområdena vad gäller såväl samarbetet med kommuner. kommu- nalförbund och landsting som planeringens innehåll. Så bör det t. ex. vara naturligt att man i dessa regioner lägger särskild vikt vid frågor som har att göra med kopplingen mellan regionalpolitik och fysisk planering. Det är min bedömning att denna typ av anpassning i mycket stor utsträckning redan präglar de aktuella länsstyrelsernas arbete.

Jag vill i detta sammanhang särskilt beröra förhållandena vad gäller Göteborgsregionen där regeringen våren l977 tillkallade den s. k. Göteborgsdelegationen som fick till uppgift att dels samordna den statliga planeringen i Göteborgsregionen, dvs. delar av Göteborgs och Bohus. Hallands samt Älvsborgs län. dels belysa konsekvenserna av driftsin- skränkningar inom varvsindustrin.

Delegationen avrapporterade sin verksamhet under våren 1981 i betän- kandet (Ds ! l98125) Sysselsättningsproblemen i Göteborgsregionen m. m. När det gäller planeringsfrågorna anser delegationen att dessa bör behand- las av den samrådsgrupp som har etablerats mellan länsstyrelserna i Göte- borgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län. Delegationen föreslår att planeringsfrågori storstadsområdet rapporteras till regeringen i den årliga länsrapporten.

Det ankommer på länsstyrelserna att organisera sitt arbete på lämpligt sätt och att välja de samarbetsformer med kommunerna och kommunalför- bundet i Göteborgsområde som är mest ändamålsenliga. Jag finner därför

• Sida 40
•  Original

Prop. 1981/82: 113 40

ingen anledning att föreslå regeringen att utfärda särskilda föreskrifter om de regionala samarbetsformerna i Göteborgsregionen.

3.2.6. Behov av in_f'ormarionsunderlagför länsplaneringen

] anslutning till vad jag har anfört om formerna för det regionalpolitiska arbetet och om den regionalpolitiska planeringen skall jag också ta upp några frågor rörande behovet av underlagsmaterial för beskrivningar och framtidsbedömningar av den regionala utvecklingen.

För att göra analyser av den regionala utvecklingen måste man ha tillgång till information om befolkning, sysselsättning etc. Det behövs vidare ett prognossystem med vars hjälp konsekvenserna av olika an- taganden om den framtida utvecklingen kan belysas. För länsstyrelser och kommuner utgör de regionala prognoserna och problemanalyserna ett viktigt planerings- och beslutsunderlag. Regionala prognoser har också be— tydelse vid beslut på central nivå bl. a. som underlag för dimensioneringen av serviceverksamheter, för avgränsning av problemregioner. vid fördel- ning av resurser. vid beslut om särskilda insatser i enskilda fall samt vid utvärdering av t. ex. de regionalpolitiska stödmedlen.

Folk- och bostadsräkningarna ger en heltäckande och regionalt finförde- lad sysselsättningsstatistik, men sådana räkningar har endast genomförts vart femte år. Andra statistikkällor, som t. ex. arbetskraftsunder- sökningarna (AKU). industristatistik. inkomststatistik. statistik för offent- ligt anställda ger årliga uppgifter om bl. a. sysselsättning. men är antingen omöjliga att finfördela regionalt och branschmässigt eller täcker bara vissa näringsgrenar. I vissa fall finns även kvalitetsbrister.

Av särskild betydelse för regional- och sysselsättningspolitiken är till- gång till en årlig, regionalt finfördelad och heltäckande sysselsättningssta- tistik.

Enligt riksdagens beslut (prop. l978/791l28. FiU l978/79z29, rskr 1978/792282) fick statistiska centralbyrån i uppdrag att utreda alternativa metoder för framtida folk- och bostadsräkningar. Detta arbete beräknas avslutas under år 1982. Vidare har statistikutredningen (E l980:02) i upp- drag att kartlägga all statlig statistik och göra prioriteringar mellan olika statistikprodukter. Statistikutredningen beräknas avslutas före 1983 års utgång. Dessa båda utredningar kan komma att påverka den framtida utformningen av sysselsättningstatistiken.

Utöver de statistiska uppgifter som nämnts. behövs också information om enskilda företag och myndigheter. deras verksamhet och planer. Den viktigaste informationskällan för detta är de informella kontakter som tas i det löpande arbetet och som det är svårt att infoga i ett formaliserat system. Vad gäller regeringen sker detta informationsutbyte inom ramen för lokaliseringssamrådet.

Vad gäller främst företagen kan de informella kontakterna behöva kom- pletteras med mer heltäckande information. Det nyligen nedlagda informa-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1981/82:113 41

tionssystemet företag — samhälle — det så kallade DIS-systemet — var ett försök att förmedla information från företag till regionala och centrala myndigheter. Detta system innebar en i förhållande till informationsutby- tet alltför stor belastning för företagen. På regeringens uppdrag har statis- tiska centralbyrån undersökt möjligheten att delvis ersätta DIS-informa- tionen med registeruppgifter som inhämtas för statistikproduktion. Denna fråga bereds f. n. inom regeringskansliet.

Av intresse i detta sammanhang är också det basregister för företag och organisationer, vars utformning har utretts av statskontoret i samarbete med riksskatteverket och statistiska centralbyrån (SCB). i propositionen om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspoli- tikens inn'ktning (prop. l98l/82: 118) anför chefen för budgetdepanementet att det för det fortsatta utredningsarbetet är lämpligt att regeringen fattar ett principbeslut om införande av ett basregister. samt om att SCB t.v. bör få ansvaret för registerhållning och spridning av uppgifter från detta regis- ter.

Myndigheter och affärSverk lämnar varje år enligt förordningen (l979:637) om länsplanering information till länsstyrelserna om myndighe- tens planering och verksamhet, antalet sysselsatta samt planerade föränd- ringar. Denna myndighetsinformation bör enligt min mening vara tillfyllest även i fortsättningen.

3.2.7. Resurser för länsstyrelsernas regionalpolitiska arbete

Länsplaneringsarbetet bör bedrivas med beaktande av länsstyrelsernas övergripande ansvar för samhällsplaneringen i länen och ske i nära samar- bete med sektorsorganen. Länsstyrelserna bör därför liksom hittills efter- sträva ett arbetssätt där olika aspekter på utvecklingen belyses på ett allsidigt sätt. Arbete i projektform är ett naturligt sätt att bringa samman' den kompetens som behövs för ett sådant arbetssätt. Chefen för kommun- departementet har informerat mig om att han avser föreslå regeringen att göra en översyn av hur i första hand planeringsavdelningen vid läns- styrelserna skall organiseras samt hur en ökad flexibilitet och ett effektivt utnyttjande av tillgängliga personella resurser skall kunna åstadkommas.

De av mig föreslagna förändringarna av det regionalpolitiska planerings- och samordningsarbetet bör kunna genomföras utan ökad personal. Ge- nom personalutvecklande insatser inom länsstyrelsen bör genomförandet av här föreslagna förändringar liksom de förändringar jag tidigare ( avsnitt 3.1 ) förslagit beträffande handläggningen av regionalpolitiska medel kunna underlättas. Det ankommer på regeringen att lämna föreskrifter om detta.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1981/82: 113 42

3.3 Vissa samhällssektorers regionalpolitiska betydelse m. m.

3.3.1. Inledning

Riksdagen godkände senast 1979 i sitt beslut om regionalpolitiken ( prop. 1978/79:112 . AU 1978/79z23, rskr l978/79:435) riktlinjer som innebär att olika samhällssektorer skall ta regionalpolitiska hänsyn i sin verksamhet.

På regional nivå ankommer det på länsstyrelsen att svara för samord- ningen av den statliga regionala politiken. Myndigheterna är som framgått av det tidigare skyldiga att biträda länsstyrelsen i detta arbete.

Jag skall i det följande redogöra för vilken betydelse och roll ett antal sektorsområden har för regionalpolitiken och även redovisa några förslag till åtgärder som jag i annat sammanhang kommer att ta initiativ till.

3.3.2. Indiistripolitik och strukturförändringar

lndustripolitikens mål fastställdes senast i l98l års industripolitiska beslut (prop. 1980/81 : l30, NU 58. rskr 246). De övergripande industripoli- tiska målen är att öka produktionen av industrivaror och tjänster, öka effektiviteten i industrin. utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser och medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former.

De industripolitiska medlen omfattar i första hand riskkapital och stöd till forskning och teknisk utveckling.

Det finns enligt min mening anledning att ha ett nära samband mellan industripolitiken och regionalpolitiken. En regionalpolitik som syftar till att tillvarata underutnyttjade resurser samt att främja lönsam industriell produktion och nyinvesteringar bidrar till att de industripolitiska målen kan uppnås. På motsvarande sätt kan industripolitiken ge en resurstillväxt i landet som skapar ny produktion och efterfrågan på industrivaror. vilket även gynnar de mest utsatta regionerna. En hög tillväxt inom industrin är således av grundläggande betydelse för möjligheterna att bedriva en aktiv regionalpolitik.

Svensk industri har under efterkrigstiden genomgått en snabb struktur- omvandling som under de senaste åren har accelererat. Inom vissa bran- scher har denna process pågått under lång tid. Tekoindustrin t. ex. förlora- de mer än hälften av antalet sysselsatta under l970-talet. Andra branscher som har minskat under lång tid är delar av livsmedelsindustrin. mindre sågverk. tidningstryckerier. tegel- och stenvaruindustri samt massain- dustrin. [ andra branscher har sysselsättningsminskningar uppkommit först under de senaste åren. Dit hörjärnmalmsbrytningen, viss träindustri. viss gummiindustri,järn- och stålindustrin, metallvaruindustri främst med inriktning mot byggnadsverksamhet. viss maskinindustri samt varvs- industrin. Särskilt för järnmalmsbrytningen, järn- och stålindustrin samt varvsindustrin har minskningarna varit stora. I dessa branscher har antalet anställda minskat med sammanlagt 25 000 personer 1975-1980.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1981/82: 113 43

I vissa fall har förändringarna i produktionsstrukturen medfört syssel- sättningsproblem lokalt och regionalt. Staten har därvid genom omfattande arbetsmarknadspolitiska, industripolitiska och socialpolitiska insatser sökt medverka till att omställningen skall kunna ske under socialt acceptabla former. I vissa fall har även regionalpolitiskt stöd lämnats.

Användningen av statliga medel i strukturomvandlingen samt avväg- ningen mellan olika typer av insatser behandlades i samband med 1981 års industripolitiska beslut. Härvid betonades att strukturomvandlingen och de problem som den kan skapa i första hand bör bemästras genom insatser av företagen själva, i andra hand genom den flexibla medelsarsenal som finns inom arbetsmarknadspolitiken, i tredje hand i särskilda fall genom ' vissa regionalpolitiska insatser och undantagsvis genom särskilda bransch- och företagsstöd. Därvid framhölls att det i samband med den regionalpoli- tiska propositionen kunde finnas anledning att återkomma till denna fråga.

Enligt min mening bör de riktlinjer för behandlingen av koncentrerade strukturkriser som antogs av riksdagen ligga fast. En effektiv behandling av strukturomvandlingens negativa effekter kräver en aktiv medverkan från såväl företagen som myndigheter och andra samhällsorgan.

Förändring och förnyelse i fråga om produktionens omfattning och in- riktning och därmed även förändring av sysselsättningen vid enskilda anläggningar är en naturlig del av industriell verksamhet. I vissa fall kan konkurrensen driva fram en snabb avveckling av en industriell verksam- het. Möjligheterna att hantera sådana situationer inom ett företag och lösa problemen på den enskilda orten är ofta starkt begränsade. Många gånger krävs därvid att nya produkter utvecklas och etableras på en marknad. Sådana processer är till skillnad från en avvecklingsprocess ofta långt utdragna i tiden.

De större företagen med flera arbetsställen och diversifierad produktion har vanligtvis större möjligheter att hantera uppkommande strukturpro- blem genom omstrukturering inom företaget.

Möjligheterna till skattefria avsättningar av medel till investeringsfonder har också sin betydelse för att lösa strukturproblemen. Medlen får f. n. användas fritt i stödområdet och. i de mest utsatta regionerna, även i kombination med regionalpolitiskt stöd. Jag kan också nämna att regering- en tillkallat en särskild kommitté (] l981z03) med uppgift att utreda förut- sättningarna för ett särskilt fondsystem, s. k. trygghetsfonder. med syfte att finna nya former för de anställdas medverkan i den industriella om- vandlingsprocessen.

Det avtal som finns på arbetsmarknaden på tjänstemannasidan mellan Privattjänstemannakartellen (PTK) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) samt PTK och Kooperationens resp. Statsföretagens Förhandlings- organisationer innebär att en viss del av det överenskomna löneutrymmet avsätts till omstruktureringsåtgärder i samband med större strukturförän- dringar.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1981/82: 113 44

Samhället kan medverka vid lösningen av strukturproblem genom ar- betsmarknadspolitiska åtgärder, genom vissa socialpolitiska åtgärder och genom regionalpolitiskt och annat företagsstöd.

Inom arbetsmarknadspolitiken finns en bred uppsättning medel som kan sättas in vid större strukturförändringar. Exempel på detta är intensifierad platsförmedling, utökad arbetsmarknadsutbildning, särskilda rekryte- ringsbidrag till arbetsgivare som rekryterar personal. samt omställningsbi- drag. Beredskapsarbeten förekommer också som en åtgärd i samband med större strukturförändringar. Av arbetsmarknadsskäl kan även vissa industribeställningar göras.

De arbetsmarknads- och socialpolitiska medlen är i många fall tillräck- liga för att tillsammans med företagens egna åtgärder och lokala initiativ lösa uppkomna problem. Möjligheterna att lösa problemen på detta sätt bestäms ofta av antalet alternativa arbetstillfällen inom pendlingsavstånd från den ort där den aktuella förändringen sker.

Ensidiga orter av brukskaraktär med ett stort företag som dominerande arbetsgivare är vanliga i Syd- och Mellansverige. I många fall är dock avstånden till andra orter inte längre än att det finns möjligheter att få annat arbete inom pendlingsavstånd. Först i samband med att sysselsätt- ningsproblem uppkommer på ensidiga orter som saknar sådana alternativ kan det sägas föreligga hot mot orten som sådan. I sådana lägen kan i vissa fall regionalpolitiskt stöd utgå även utanför stödområdet för att medverka till att lösa inomregionala obalansproblem och strukturproblem.

På regional nivå utgör de regionala utvecklingsfonderna ett instrument för produktutveckling. industriell förnyelse och stöd till små och medel- stora företag.

De regionala utvecklingsfonderna bör lägga handlingsprogram till grund för sin verksamhet. I dessa bör bl. a. de regionalpolitiska prioriteringar som redovisas i länsplaneringen beaktas. Handlingsprogram bör utarbetas av fonden i samverkan med länsstyrelsen. Länsstyrelsen har en överblick över förhållandena inom resp. län och kan peka ut behov av kompletterande verksamheter i skilda orter, samt har möjligheter att påverka för industrin väsentliga sektorer som t. ex. utbildningsväscndet. arbetsmarknadspoliti— ken. kommunikationerna. miljöfrågor och åtgärder inom den fysiska plane- ringen. Ett sådant regionalt näringspolitiskt arbete är enligt min mening en naturlig del av samverkan mellan länsstyrelserna och de regionala utvecklingsfonderna. En uppgift för länsstyrelserna bör också vara att följa och bedöma utvecklingen inom för länen viktiga industribranscher.

Jag har tidigare nämnt attjag i särskild ordning avser föreslå regeringen att länsstyrelserna ges i uppdrag att bl. a. tillsammans med fonderna utarbeta regionala industripolitiska program för resp. län med inriktning på de av mig angivna frågorna.

Industriell produktion i liten skala för lokal avsättning har under senare år minskat. År 1970 fanns t. ex. enligt industristatistiken 8 400 arbetsställen

• Sida 45
•  Original

Prop. 1981/82: 113 45

med mindre än 20 anställda. Tio år senare hade antalet arbetsställen minskat till 4 800. Glesbygdsdelegationen framhåller i sin rapport (Ds I 1981: 24) Politik för glesbygden. att en förnyelse av sådan produktion kan vara möjlig bl. a. i glesbygden.

Även för verksamhet med avsättning på större marknader finns nu genom den snabba tekniska utvecklingen goda lokaliseringsbetingelser. Statens industriverk har i en rapport om elektronikindustrin (SIND 1981: ]) pekat på att tillverkning av elektroniska produkter kan bedrivas i små enheter. Eftersom transportkostrraderna för sådana produkter är rela- tivt små tinns också goda möjligheter att lokalisera sådan verksamhet i små orter och glesbygdsområden. Andra exempel är den grafiska industrin. där den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att driva företag också i glesbygdsområden. Enligt vad jag har erfarit pågår bl. a. inom glesbygds- delegationen ett arbete med att inventera utvecklingsmöjligheter av det slag som jag här har nämnt.

3.3.3. Arbetsmarknadspolitik

Erfarenheterna från regionalpolitiken visar att det inte räcker med att det finns arbetstillfällen i en region. Åtgärder måste också vidtas för att undanröja förvärvshinder av olika slag. Det gäller brister i utbildning. resmöjligheter, barnomsorg, arbetsmiljö m. m. Det är framförallt kvinnor- nas möjligheter att ta arbete som beskärs av dessa hinder. De negativa effekterna av den könsuppdelade arbetsmarknaden är särskilt uppenbara i skogslänen och i mindre orter. De yrken som kvinnor traditionellt har utbildat sig för och sökt sig till återfinns huvudsakligen i större orter. Den kommunala barnomsorgen är i regel dåligt utbyggd i orter med låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad. Arbetsmarknadspolitiken fyller här en viktig funk- tion genom sina möjligheter att hjälpa människor. med t. ex. yrkesutbild- ning, arbetsträning och ekonomiskt stöd till resor.

Arbetsmarknadspolitikens möjligheter att hjälpa människor in på arbets- marknaden, liksom att motverka utslagningen därifrån. förbättrades ytter- ligare genom riksdagens beslut våren l981 om den framtida arbetsmark- nadspolitiken.

Regeringen har nyligen utfärdat direktiv (dir. 1981: 64) till en utredning om åtgärder för att påverka arbetsgivarnas rekryteringspolitik m.m. Utre- daren skall bl.a. undersöka möjligheten att träffa avtal mellan arbetsför- medlingen och arbetsgivare, enligt vilka arbetsgivare förbinder sig att ge förmedlingen ett inflytande över nyrekryteringen.

Arbetspendlingen har stor betydelse för de lokala arbetsmarknadernas sätt att fungera och för den regionala balansen inom länen. varför det är viktigt att på olika sätt underlätta och understödja denna. Den samordning och utbyggnad av kollektivtrafiken som nu sker i länen är här av största vikt. Jag vill vidare peka på det stöd till dagliga resor som arbetsmarknads- myndigheterna under viss tid kan ge till arbetssökande som tar arbete på

• Sida 46
•  Original

Prop. 1981/82:113 46

längre avstånd från bostadsorten. Arbetsmarknadsmyndigheterna kan också i vissa fall ge ekonomiskt stöd till speciella arbetsturer med buss t. ex. i samband med lokala strukturförändringar inom näringslivet.

Arbetsmarknadsutbildningen spelar en viktig roll i den allmänna anpass- ningen på arbetsmarknaden och för att yrkesutbilda arbetskraft i stödom- rådena. Därmed kan den bidra till förbättrade lokaliseringsbetingelser i dessa regioner. Vidare har den en viktig roll i hanteringen av lokala strukturkriser.

Riksdagen beslutade våren 1981 om försöksverksamhet med s. k. om- ställningsbidrag fram till utgången av juni 1983. Bidraget skall kunna utgå vid sådana driftsinskränkningar som på ett avgörande sätt påverkar den lokala arbetsmarknaden och där sysselsättningsproblemen inte kan lösas med normala arbetsmarknadspolitiska åtgärder och tillgängliga lokala ar- betsförmedlingsresurser.

Omställningsbidragen kan vara ett komplement till regional- och indu- stripolitiska medel då det gäller att hantera lokala sysselsättningskriser.

Arbetsmarknadspolitiken har betydande möjligheter att stödja en lång- siktig utveckling av näringsliv och sysselsättning i skilda regioner. Viktigt är därför att närings- och regionalpolitiska aspekter på ett systematiskt sätt vägs in i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

På länsnivå. där huvuddelen av det praktiska samordningsarbetet sker, finns sedan många år ett samarbete mellan länsarbetsnämnder och länssty- relser där t. ex. länsstyrelserna yttrar sig över prioriteringen mellan projekt som skall utföras som beredskapsarbeten och utarbetar prognosunderlag för den byggplanering som sker vid länsarbetsnämnderna. Jag anser det vara av stor vikt att det även i fortsättningen sker en sådan samordning mellan den kort- och långsiktiga planeringen av beredskapsarbeten och sysselsättningen inom byggnadsverksamheten. Ett viktigt inslag är det planeringssystem som för detta ändamål utvecklats inom bl. a. länsplane- nngen.

3.3.4. Jordbruks-, skogsbruks- och fiskeripolirik

Under 1970-talet har antalet jordbruksenheter i riket minskat från drygt 150 000 till knappt 118 000, dvs. med drygt 20%. Antalet stadigvarande sysselsatta inom jordbruket har under samma tid minskat med ca 70 000 eller drygt 20% och uppgick 1980 till ca 204 000 personer. Trots dessa fortlöpande rationaliseringar inom jordbruket har näringen i vissa områden samma betydelse för sysselsättningen som industrisektorn.

Vid fastställandet av de gällande riktlinjerna för jordbrukspolitiken år 1977 betonades jordbruksnäringens regionalpolitiska betydelse. Vidare an- gavs att ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken är att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Det betonades att de generella jordbrukspolitiska medlen måste komplet-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1981/82: 113 47

teras med särskilda insatser för bl. a. jordbruket i norra Sverige. Den statliga rationaliseringspolitiken skall anpassas till de regionala och lokala förhållandena. En sådan anpassning av rationaliseringspolitiken gör den till ett viktigt instrument för regionalpolitiken.

Sedan länge har särskilt stöd lämnats till jordbruket i norrlandslänen. Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland i Älvsborgs län. Stödet lämnas i form av såväl prisstöd som rationaliseringsstöd. Grunder- na för det nu gällande statliga stödet lades fast i anslutning till de nya riktlinjerna förjordbrukspolitiken. Statliga prisstöd ges till mjölk. kött och fläsk samt dessutom till smågrisproduktion och getskötsel. Syftet med prisstödet är att kompensera sämre naturliga förutsättningar förjordbruks- produktion och för högre produktionskostnader och därmed att höja lön- samheten för jordbruket i norra Sverige till en nivå som ärjämförbar med den som uppnås i det mellansvenska jordbruket. Stödet ges i form av pristillägg och fraktkostnadsersättning inom olika stödområden. Statligt regionalt rationaliseringsstöd lämnas i form av statsbidrag till åtgärder för inre rationalisering m. m. inom jordbruket. Utöver rent jordbruksinriktat stöd till jordbruksföretag lämnas också stöd inom ramen för det statliga glesbygdsstödet.

Det är enligt min mening väsentligt att regionalpolitiska aspekter på ett systematiskt sätt läggs till grund för bedömningen vid beslut i enskilda stödärenden. I flertalet län har i länsprogrammen förts en mål- och priori- teringsdiskussion som utmynnat i rekommendationer och riktlinjer för lantbruksnämndernas verksamhet. Det framgår av länsprogrammen att det på många håll bör gå att ytterligare utveckla de areella näringarna genom ökad produktionsrådgivning och ett rätt avvägt statligt stöd. Några läns- styrelser har i länsprogram 80 framfört att de förordningar som reglerar stödgivningen, tillsammans med det statliga budgetsystemet inte alltid medger den flexibilitet som skulle vara önskvärd för att kunna anpassa de jordbrukspolitiska insatserna till förutsättningarna i länet.

Jag vill här nämna att det f. n. pågår en översyn av det statliga stödet till jordbruket i norra Sverige genom en särskild kommitté (Dir l981zl7). Kommittén skall se över både prisstödet och investeringsstödet till jord- bruket liksom samordningen av rationaliseringsstödet med glesbygdsstö- det. Också lantbruksföretagens tillgång till skog skall övervägas liksom rådgivningens inriktning och organisation i de berörda områdena.

För egen del villjag vidare anföra att lantbrukets medverkan i regional- politiken förutsätter att de centrala riktlinjernas tillämpning anpassas till de regionala och lokala förutsättningarna. En sådan anpassning underlättas om ett regionalt programsamarbete med utgångspunkt i länsplaneringen utvecklas. Redan nu har lantbruksstyrelsen i sina olika anvisningar för tillämpning av lagar och andra författningar påjordbrukets område rekom- menderat lantbruksnämnderna att upprätta regionala handlingsprogram för tillämpningen. Därvid har också sambandet med regionalpolitiken under-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1981/82:113 48

strukits. Styrelsen har också bedömt att sådana handlingsprogram kan förbättra underlaget för de nödvändiga prioriteringar som måste göras på grund av besparingar i budgetsammanhang. Planeringsverksamheten fö- rutsätter att programmen är enkla och åtgärdsinriktade och samtidigt för- ankrade hos dem som berörs.

Sammanfattningsvis kanjag konstatera att det redan finns förutsättning- ar för ett från regionalpolitiska utgångspunkter inriktat arbete på jordbru- kets område. Jag förutsätter att lanbruksstyrelsen i sitt fortsatta arbete på det aktuella området också ger länsstyrelserna möjligheter att påverka arbetet både centralt hos styrelsen och regionalt i lantbruksnämnderna. Det är också angeläget att lantbruksstyrelsen ser till att rådgivningen organiseras så att lokala förhållanden och förutsättningar förjordbruk kan tas tillvara. Jordbruk kan därvid ingå som en del i en kombination av flera yrken och sysselsättningar. främst inom skogsbruket, som tillsammans ger en god familjeförsörjning.

Sysselsättningen inom skr.),gsbruket har minskat väsentligt under det senaste decenniet trots en i huvudsak oförändrad produktion. Skogsbruket har dock fortfarande i likhet med jordbruket mycket stor regionalpolitisk betydelse. Denna betydelse framträder inte minst i skogslänens glesbyg- der. där näringen är en förutsättning för att service av olika slag skall kunna upprätthållas. Skogsbruket har också stor betydelse som komple- ment till främst jordbruk och som underlag för verksamhet inom andra sektorer såsom transportsektorn och skogsindustrin.

När gällande riktlinjer för skogspolitiken lades fast år 1979 betonades att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. Det framhölls därvid bl. a. att näringen måste bidra till att uppfylla målen om full sysselsättning och regional balans. Den scktorspolitik som lades fast var utformad med utgångspunkt i de allmänna samhällsmålen samt Vägd mot och samordnad med samhällets mål för politiken inom andra sektorer.

Målet för skogsproduktionen är en varaktig hög och värdefull virkesav- kastning. Kraven på skogsägaren är anpassade med hänsyn till behovet av företagsekonomisk lönsamhet. Enligt 1979 års beslut skall skogsbruket i princip vara självfinansierat och kraven i skogsvårdslagstifningen tillgo- doses utan statligt stöd. Stöd kan dock ges om främst regionalpolitiska skäl talar för en skogsvård av bättre kvalitet.

Det statliga stödet bygger bl. a. på de principcrjag nu har redogjort för. Stödet är i vissa delar differentierat av hänsyn till regionalpolitiska önske- mål. Så t. ex. har ett särskilt skogligt stödområde lagts fast. Inom detta kan särskilt stöd eller större stöd än normalt utgå. Bestämningen av stödområ- dets gränser har gjorts med utgångspunkt i främst de klimatiska och geolo- giska förutsättningarna för skogsproduktion. Avgränsningen har alltså skett efter andra principer än de som har tillämpats för det sedvanliga

• Sida 49
•  Original

Prop. 1981/82: 113 49

regionalpolitiska stödet. Genom att ta hänsyn till förutsättningarna för skogsproduktion har man i fråga om stödet till skogsbruket bättre kunnat tillgodose regionalpolitiska önskemål än vad som annars skulle ha blivit fallet. Det statliga stödet med speciella regionalpolitiska inslag är i likhet med stödet i övrigt till skogsbruket i huvudsak inriktat mot åtgärder som för skogsägaren ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen framtid.

Det är skogsvårdsstyrelserna som i länen svarar för att samhällets skogs- politik verkställs. Chefsmyndighet för dem är skogsstyrelsen sedan den 1 juli 1981 då skogsvårdsstyrelserna blev statliga myndigheter. Medelsre- surser för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och för statligt stöd fördelas av skogsstyrelsen på de olika länen. Skogsstyrelsen anger också riktlinjer för hur verksamheten skall bedrivas. Detta sker med ledning av skogs- vårdsstyrelsernas åtgärds- och budgetförslag. Förslagen grundas på en verksamhetsplanering som utgår från behovet av olika åtgärder lokalt inom varje län. Verksamheten har alltså en mycket stark lokal förankring. Sam- tidigt är det nödvändigt att resursfördelningen sker enligt rutiner som tar hänsyn till behovet av avvägningar mellan län och större regioner. Detta motiveras av att skogsbruket i sin egenskap av råvarulevcrantör till skogs- industrin är en näring som inte kan begränsas till enskilda kommuner eller län. I detta avseende skiljer sig skogsbruket från vissa andra näringar och sektorer.

För att skogsbruket skall kunna fylla sin uppgift i regionalpolitiken måste både skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsens beslut grundas på ett väl förankrat lokalt och regionalt underlag. Det räcker därvid inte med . ett underlag som är strikt avgränsat till skogsbruksintressena. Som jag har framhållit i det föregående ställer de begränsade samhällsresurserna krav på ökad samordning mellan olika sektorer. Underlag för sådan samordning bör kunna hämtas i länsplaneringen. Regionalt programsamarbete mellan . skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen är därvid naturligt och förekommer också i flera län.

Sammanfattningsvis kan jag i likhet med vad jag nyss anförde om jord- bruket konstatera att det redan finns förutsättningar för ett från regionalpo- litiska utgångspunkter inriktat arbete på skogsbrukets område. Jag förut- sätter att de riktlinjer som skogsstyrelsen drar upp för det fortsatta arbetet på detta område möjliggör en påverkan från länsstyrelserna både centralt och regionalt.

Antalet sysselsatta inom yrkesfisket har minskat. Ett rationellare fiske och överliskning av vissa fiskslag från de olika tiskenationernas sida har bidragit till detta. Under de senaste åren har minskningen dock avstannat och ersatts av en viss uppgång. Fisket och fiskeanknutna verksamheter. framför allt fiskberedning. är av särskild vikt i Bohuslän, Blekinge och östra Skåne. Längs ostkusten är fisket en förutsättning för en bofast befolkning på många platser i skärgården.

De nuvarande målen för fiskeripolitiken beslutades år 1978. Därvid 4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 113

• Sida 50
•  Original

Prop. 1981/82: 113 50

fastslogs att vid avvägningen av fiskets omfattning och inriktning mäste hänsyn tas bl. a. till kravet på sysselsättning inom fisket i kust- och skärgårdsområden där näringen har stor regionalpolitisk betydelse.

Det statliga stödet till yrkesfisket är i huvudsak inriktat på fiskets ratio- nalisering. Ett särskilt rationaliseringsstöd ges till fisket i kust— och skär- gårdsområden och i insjöar, där fisket har särskild betydelse som försörj- ningsunderlag för en bofast befolkning och där alternativa sysselsättnings- möjligheter inom rimligt pendlingsavstånd saknas.

Eftersom fisket och beredningsindustrin av naturliga skäl är lokaliserade främst till kustbygder. där förutsättningarna för annat näringsliv ofta är mindre goda. behövs en aktiv närings- och lokaliseringspolitik som tar hänsyn till fisket.

Den statliga fiskeriadministrationen består av fiskeristyrelsen och sta- tens lokala fiskeriadministration. som bl. a. omfattar fiskenämndcrna. Fis- kenämnd finns i varje län. Länsstyrelsen utser nämndens ledamöter.

Enligt min mening är det genom fiskenämndernas verksamhet väl sörjt för att de regionala intressena tas tillvara vid fördelningen av rationalise- ringsstödet till fisket.

Jag kan således konstatera att förutsättningarna finns för att de regional- politiska aspekterna ges erforderlig tyngd vid fördelningen av stödet till fiskets rationalisering.

3.3.5 Utbildning och forskning

Utbildning och forskning är ett par av de viktigaste inslagen i arbetet med att förstärka och förnya näringslivet.-Genom olika reformer är i stort sett all utbildning. såväl den obligatoriska som gymnasic-, vuxen- och högskoleutbildningen väl decentraliserad.

Tilldelningen av resurser till grundskolan sker i form av basresurser och förstärkningsresurser och genom detta system kan staten garantera en viss grundresurs till varje kommun. Genom att olika basresursmedeltal kom- mer att gälla i olika län tillgodoses regionala skillnader i utbildningsbehov.

Statsrådet Tillander kommer senare att föreslå regeringen att lämna riksdagen förslag om flexibel skolplanering. Där kommer bl. a. att föreslås vissa förändringar rörande statsbidrag till grundskolan som innebär större flexibilitet när det gäller möjligheterna att bibehålla eller nyetablera skolor.

] mars 1977 fick länsstyrelserna regeringens uppdrag att ta fram ett material som skulle belysa arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkes- och utbildningsgruppcr i olika regioner. Det är angeläget att denna typ av material tas fram inom ramen för länsplaneringsarbetet och används både i studie- och yrkesvägledningsarbetet och vid olika dimensioneringsbeslut. l årets budgetproposition (bil. 12) framhåller statsrådet Tillander att skolan har ett ansvar att göra eleverna och framför allt flickorna medvetna om att traditionella, könsrollsbundna studie- och yrkesval, som inte tar hänsyn till den lokala arbetsmarknadens behov. allvarligt kan minska deras möjlighe-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1981/82: 113 51

ter att få arbete. I regeringens skrivelse (1979/80: 168) om riktlinjer för det fortsattajämställdhetsarbetet anförde statsrådet Karin Andersson bl. a. att det är angeläget att berörda myndigheter ser till att både kvinnor och män får möjlighet till utbildning för de yrkesområden som kan komma i fråga i samband med regionalpolitiska insatser. Mot bakgrund av den stigande ungdomsarbetslösheten framstår det vidare som alltmer nödvändigt att utbildningsutbudet anpassas till arbetsmarknaden. Liknande krav gäller för vuxenutbildningen. ] budgetpropositionen föreslås att de besparingar som måste göras inom kommunal vuxenutbildning inte bör beröra den arbetsmarknadsinriktade utbildningen.

Det föreligger delvis en ny planeringssituation på skolområdet. Den förändring som har skett på det skoladministrativa området (prop. 1980/812107. UbU 1980/81:38. rskr 1980/81:395) innebär bl. a. att länsskol- nämnderna fr. o. m. 1 juli 1982 har huvudansvaret för den årliga planering- en av gymnasieskolan inom de ramar som statsmakterna fattar beslut om. Vidare betonades ytterligare länsskolnämndernas ansvar för vuxenutbild- ningen.

I det nya planeringssystemet för gymnasieskolan skall dimensionerings- ramar för olika utbildningssektorcr i rullande följd göras upp för tre år i taget. För de regionala och lokala bedömningar som därvid behövs är det viktigt med samverkan mellan länsskolnämnder och länsstyrelser. Inte minst kommer en samlad regional prövning att få en viktig roll i samband med de förslag regeringen senare kommer att lägga fram om en flexiblare, mer decentraliserad gymnasial utbildning.

Flera länsstyrelser har tillsammans med utbildningsansvariga organ initi- erat och genomfört kartläggningar av det totala utbudet av olika utbildning- ar i resp. län. Denna typ av samlad kartläggning har bedömts som angelä- gen p. g. a. det splittrade huvudmannaskapet. [ de län — bl. a. Hallands och Södermanlands län — där resultat föreligger har vissa fall av klara feldimensioneringar i det totala gymnasiala utbildningsutbudet kunnat påvisas. Intresset från olika utbildningsansvariga organ har varit genomgå- ende positivt och f'örutsättningarna för en samordning av utbildningsutbu- det har förbättrats. I en situation som denna. med flera planeringsansva- riga inom samma sektor. har länsstyrelsen som ansvarigt organ för den statliga regionala resursanvändningcn en naturlig roll som samordnare.

Jag avser att. i samråd med chefen för utbildningsdepartementet och med statsrådet Tillanderi särskild ordning lämna förslag till regeringen om hur länsstyrelserna utifrån regionalpolitiska utgångspunkter skall bistå de utbildningsplanerande organen med underlag för planeringen och hur sam- verkan bör utformas.

Jag skall i detta sammanhang behandla två förslag till hur den kommuna- la och statliga vuxenutbildningen skulle kunna anordna regionalpolitiskt angelägen utbildning. I en rapport. SFU - särskild företagarutbildning i skogslänen. upprättad på industridepartementets uppdrag. har en utred-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1981/82: 113 5 l—J

ningsman föreslagit att en särskild tvåårig företagarutbildning på gymna- sienivå inrättas i Västernorrlands. Jämtlands och Norrbottens län. Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) föreslås bli organisatorisk huvudman och utbildningsanordnare. i samverkan med i första hand berörda utveck- lingsfonder men även med det lokala skolväsendet. näringslivet m. ll.

Den särskilda företagarutbildningen föreslås av utredningsmannen om- fatta maximalt två år och ges i form av varvad utbildning. dvs. en kombina- tion av handledda självstudier och intensivstudier vid skolenheten. Delta- garna förutsätts åtnjuta ekonomiska fömåner på samma villkor som övriga studerande vid SSVH.

Skolenhetcn föreslås för Västernorrlands län utgöras av SSVH. För Jämtlands och Norrbottens län föreslås inrättandet av två mindre regionala studiecentra med vardera två lärare. De skall enligt förslaget vara knutna till SSVH.

Rapportens förslag grundar sig bl. a. på en enkät till utvecklingsfonderna i fem skogslän. Enkätresultaten talar enligt utredaren för att en särskild företagarutbildning bör utformas som vuxenutbildning och nivämässigt ligga under högskolenivån samt orienteras mot att komplettera befintliga kurser för dem som vill starta företag.

Glesbygdsdelegationen har lämnat förslag till utbildning för glesbygdens behov. Delegationen anser att glesbygdsutbildning i första hand skall be- drivas inom det ordinarie utbildningssystemet och att vuxenutbildningen bör prioriteras. eftersom det finns ett stort uppdämt utbildningsbehov i glesbygden. Delegationen föreslår att regeringen uppdrar åt skol- överstyrelsen (SÖ) att utforma riktlinjer för yrkesinriktad glesbygdsanpas- sad utbildning inom ramen för komvux och statlig vuxenutbildning. Dele- gationen föreslår vidare att SSVH ges möjligheter att intensifiera det arbete med metodutveckling och läromedelsanpassning som har påbörjats och att SSVH även får genomföra vissa utbildningar.

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartemcntet vill jag anföra följande. En väsentlig del av samhällets insatser för att t. ex. stödja företagsutveckling och utveckla de glesbygdsanpassadc yrkesutbildning- arna bör göras inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen. Hu- vudansvaret bör åvila komvux. eftersom det gäller att anordna sådan utbildning som är lämplig för det lokala arbets- och näringslivet. Statens skolor för vuxna (SSV) i Härnösand och Norrköping har dock en viktig roll att spela i detta sammanhang. De båda skolorna erbjuder distansundervis- ning på samma nivå som komvux. Anledningarna till att sådana skolor behövs är främst att det dels finns en grupp elever som inte har möjlighet att förlägga sina studier till de tider och platser på vilka komvux erbjuds. dels att deltagarantalet i vissa utbildningar är så litet att en enskild kom- mun inte har möjlighet att anordna dem. De elever som bor i glesbygd har ofta inte möjlighet att få den utbildning de önskar i sin kommun.

För att få till stånd utbildningar som har litet elevantal kan det ibland

• Sida 53
•  Original

Prop. 1981/82: 113 53

vara lämpligt att två eller flera grannkommuner anordnar utbildningen tillsammans. Om det gäller en ny utbildning kan SSV fungera som "pilot- skola" genom att tillsammans med SÖ och övriga intressenter utforma kursplan och läromatcrial och genomföra en eller flera försöksomgångar. Den färdiga kursplanen kan sedan användas av komvux antingen i en större kommun eller i flera samverkande kommuner.

Jag anser'således inte att SSVH:s roll bör utökas på det sätt som föreslås av utredningsmannen. så att SSVH blir organisatorisk huvudman för en särskild glesbygdsanpassad företagarutbildning. Inte heller bör "filialer" till SSVH tillskapas i andra Norrlandslän.

Kursplanerna för komvux och SSV utarbetas och fastställes av SÖ. Bland dessa finns redan nu många kursplaner för yrkesinriktad utbildning av det slag som glesbygdsdelegationen nämner i sin skrivelse. Jag ser det dock som angeläget att initiativ tas för att samordna och stärka utbildnings- insatser av det slag som utredaren och glesbygdsdelegationen föreslår. Regeringen kommer därför senare att ge SÖ i uppdrag att efter samråd med statens industriverk och övriga berörda parter låta utarbeta och fastställa fler kursplaner för berörda utbildningar.

Forskning och utbildning är också viktiga medel för att aktivt påverka samhällets långsiktiga utveckling. Under 1970-talet har en omfattande utbyggnad av högskoleväsendet skett. Högskoleenheter finns nu på 23 orter i landet och i årets budgetproposition (bil. 12) föreslås att högskoleut- bildningen i Skövde och Halmstad blir självständiga högskolor.

Uppbyggnaden av högskoleverksamhet på nya orter har haft betydande positiva effekter bl. a. genom att tillgängligheten till grundläggande högre utbildning förbättrats.

Med de utbildningsresurser som högskolan nu förfogar över och de möjligheter som finns att lokalt fatta beslut om resursernas användning. t.ex. vad gäller lokala linjer och enstaka kurser. har det vidare blivit möjligt att i större utsträckning än tidigare anpassa utbudet av utbildning till de behov som arbetsmarknaden ställer lokalt och regionalt.

Det är således utan tvekan så att högskolan alltmer kommit att fungera som en regional resurs. För framtiden är högskolans viktigaste uppgift i regionalpolitiken att främja näringslivets och olika samhällsfunktioners utveckling. I detta perspektiv blir självfallet forskningens roll och möjlig- heter särskilt intressanta. Jag vill här endast peka på två verksamheter inom högskolan som bör kunna få stor betydelse i detta sammanhang.

De kontaktsekretariat som finns vid de större högskoleenhetcrna med fasta resurser för forskning spelar enligt min mening en väsentlig roll när det gäller att regionalt. i företagsutvecklande syfte. utnyttja den kompe- tens och de materiella resurser som finns vid forskningsinstitutioner. ] synnerhet små och medelstora företag har behov av att få hjälp med att utföra företagsanalyser, produktutveckling. prototyptillverkning etc. Sam- tidigt finns det forskare inom högskolan med intresse av att arbeta med sådana frågor.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1981/82: 113 54

Den försöksverksamhet som sedan budgetåret 1978/79 bedrivits inom ramen för forskningssamverkanskommittén (FOSAM) är också av stort regionalpolitiskt intresse. Även här är verksamheten i första hand riktad mot små och medelstora företag samt myndigheter. Med de resurser som har ställts till förfogande har forskare kunnat knytas till ett enskilt företag eller en myndighet under en tid av sex till tolv månader. Ett femtiotal samarbetsprojekt har initierats under de två första verksamhetsåren. Det har skett i samverkan med bl. a. länsstyrelserna och utvecklingsfonderna.

Den fortsatta FOSAM-vcrksamheten behandlas i den proposition om forskningspolitik som regeringen nyligen förelagt riksdagen.

Det är mycket angeläget att utbildningsresurserna utnyttjas för att åstad- komma en tillväxt och förnyelse som också kommer utsatta regioner till del. Inom Umeå högskoleregion har t.ex. regionstyrelsen tagit initiativ för att på ett bättre sätt nå ut med utbildning inom den teknisk-naturveten— skapliga sektorn. Tillsammans med bl. a. berörda regionala utvecklings— fonder har ett antal kommuner specialstuderats för att utröna intresset för och behovet av olika utbildningar. Projekt med likartat syfte har också startats inom Göteborgs högskoleregion.

Det är angeläget att initiativ av det slag jag här har nämnt blir ett naturligt inslag i utbildningsplaneringen. För att de myndigheter som har att planera utbudet av utbildning och fördela de medel som står till sek- torns förfogande. skall ha ett så bra underlag som möjligt. är det viktigt med ett väl fungerande samarbete med andra myndigheter och intressen i regionerna. ] årets budgetproposition uttalar chefen för utbildningsdepar- tementet att viss planering måste inriktas på att konsolidera utbild— ningsutbudet vid de mindre högskolorna. Han räknar vidare med att 500 nybörjarplatser tillkommer för lokala linjer under budgetåret 1982/83. Av- sikten därmed är att ge ungdomar yrkesinriktad utbildning som svarar mot behov på arbetsmarknaden. inte minst i den egna regionen.

Länsstyrelsernas samlade kunskap om länens näringsliv och arbets- marknad. kommuncrnas planer etc., utgör ett viktigt underlag för att precisera behoven av utbildning och för beslut om dimensionering och lokalisering av utbildning inom regionerna.

Jag avser att, i samråd med chefen för utbildningsdepartementet. lämna förslag till regeringen om hur länsstyrelserna utifrån regionalpolitiska ut- gångspunkter skall bistå de utbildningsplancrande organen inom högskolan med underlag för utbildningsplaneringen och hur samverkan bör ske.

3.3.6 Ent'rgipolirik

Den övergång till ett nytt energisystem som Sverige står inför påverkar förutsättningarna för regionalpolitiken. På kort sikt påverkas t. ex. valet av transportmedel och pendlingsbenägenheten av de ökade priserna på driv- medel. På längre sikt kan bosättningsmönster och bebyggelsestruktur för- ändras. Även sysselsättningens regionala fördelning påverkas genom att

• Sida 55
•  Original

Prop. I981/82:113 55

de nya energislagen förändrar lokaliseringsförutsättningarna för industrin och genom att nya verksamhetsgrenar växer fram inom energiområdet.

En förutsättning för att de energipolitiska målen skall uppnås är att de förmår påverka beslut och ställningstaganden inom många olika samhälls- sektorer. För regionalpolitiken innebär detta att de energimässiga konse- kvenserna måste vägas in vid regionalpolitiska beslut och beaktas i den regionala planeringen. I vissa fall kan regionalpolitiska medel komma till användning för att ge stöd åt investeringar inom energiområdet och därige— nom även få betydelse när det gäller att nå de energipolitiska målen.

Den intensiva forskning och utveckling inom energiområdet som bedrivs kommer att innebära en vitalisering för svensk industri och näringsliv och därigenom ge sysselsättning i olika delar av landet. Av direkt regionalpoli- tiskt intresse i detta sammanhang är satsningen på inhemska fasta bränslen som inom en relativt nära framtid kan komma att ge ett tillskott av arbets- tillfällen i sysselsättningssvaga regioner. Bl. a. av detta skäl uppdrog regeringen den 20 mars 1980 åt samtliga länsstyrelser att kartlägga till- gångar och efterfrågan på de viktigaste inhemska bränslena i detta sam- manhang. skogsenergi och torv. samt att utreda de sysselsättningseffekter och andra effekter på den regionala utvecklingen som en ökad användning av inhemska bränslen kan medföra. Samtliga länsstyrelser har haft i upp- drag att behandla skogsenergin medan frågor rörande torvanvändning skulle behandlas av tio länsstyrelser. Några länsstyrelser har även behand- lat andra inhemska energikällor som skiffer. energiskog, halm. avfall m. m. Vid genomförandet av uppdraget har länsstyrelserna samarbetat med bl. a. skogsstyrelsen och Svetiges geologiska undersökning (SGU).

Det arbete länsstyrelserna utfört (bilaga 5") har i mänga fall fått stor regional och lokal betydelse som information till kommuner och företag. Länsstyrelsernas kartläggningar visar att en ökad användning av inhemska bränslen i energiförsörjningen kan få en väsentlig betydelse för utveck- lingen i vissa glesbebyggda regioner.

Det är givetvis svårt att mera precist ange hur stora sysselsättningstill- skott som en ökad produktion av inhemska bränslen skulle kunna ge. men länsstyrelsernas material indikerar en sysselsättningsökning i förhållande till dagens läge av storleksordningen 7000 årsvcrken kring år 1990. En stor del av detta arbetskraftsbehov är. med dagens teknik. säsongsbundet men man kan förvänta sig en utveckling av produktionsmetoderna som minskar andelen säsonganställda. Även sysselsättning under kortare perioder kan emellertid vara värdefull som komplement till annan verksamhet. Ungefär två tredjedelar av arbetstillfällena skulle tillfalla skogslänen och där främst inlandet. Det skulle således betyda ett viktigt tillskott ide regioner som har den sämsta sysselsättningssituationen.

'l'orvutvinning och tillvaratagande av skogsenergi samt investeringar i bearbetnings— och förbränningsanläggningar är förenade med ett i många fall betydande ekonomiskt risktagande. Detta gäller speciellt i ett introduk-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1981/82: 113 56

tionsskede då erfarenheten är begränsad och olika slags teknik måste utvecklas. För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen kan stöd utgå från oljeersättningsfonden (OEF). Stödet utgår normalt i form av län. men också bidrag kan ges för projekt som inrymmer ny teknik. För att ytterligare underlätta en satsning på inhemska bränslen i de inre delarna av skogslänen. där behovet av nya arbetstillfällen är stort. kommer jag att föreslå (avsnitt 3.7.3) att som ett komplement till stöd genom OEF möjlig— het ges att i stödområde A och B lämna regionalpolitiskt stöd till produk- tion av inhemska bränslen. samt att glesbygdsstöd skall kunna utgå till småskaliga energiinvesteringar (avsnitt 3.9).

Beslut om undersöknings- och bearbetningskoncessioner för torv skall fr. o. m. den 1 juli l982 fattas av länsstyrelserna. ! prop. l98l/82199 föreslås att lagen (l974z890) om vissa mineralfyndigheter ändras på så sätt att torvutvinning med markägarens tillstånd i princip för bedrivas utan koncession. om koncession inte beviljats annan. För utvinning erfordras som tidigare täkttillstånd enligt naturvårdslagen (1964: 822) som meddelas av länsstyrelsen. I övrigt kan bestämmelser enligt bl. a. byggnads-. vatten- och fornminneslagstifningen vara tillämpliga.

När det gäller inhemska bränslen kan det i många fall vara nödvändigt att bedöma tillgång och efterfrågan i ett geografiskt större område än en kommun utgör. Detta kan lösas genom olika typer av samverkan mellan berörda kommuner med eller utan medverkan av regionala eller centrala statliga myndigheter. Under de senaste åren har flera länsstyrelser i sam- verkan med länets kommuner arbetat med att åstadkomma ett gemensamt underlagsmaterial och med att koordinera insatser inom energiområdet.

Frågan om behovet av en regional samverkan inom energiområdet be- handlades i proposition ( 1980/81:90) om riktlinjer för energipolitiken. Före- dragande statsrådet anförde då att en regional samverkan bör komma till stånd i de former som är lämpliga i resp. region och för resp. fråga. Detta innebär att det kan ha ett betydande värde att kommuner. länsstyrelser. landstingskommuner. SIND och andra organ deltar i ett konstruktivt sam- arbete inom energiområdet när detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Föredraganden var då inte beredd att förorda en formalisering av det regionala samarbetet i energifrågor. Energipolitiska frågor bör dock kunna vara ett naturligt inslag i länsplaneringsarbetet. 1 ett sådant sammanhang kan t.ex. energifrågornas betydelse för traftk- och bebyggelscplanering behandlas.

Länsstyrelsen skall som tidigare nämnts fr. o. m. den ] juli 1982 lämna tillstånd och koncessioner för torvtäkter. Länsstyrelsen handlägger vidare glesbygdsstöd och lokaliseringsstöd som i vissa fall kan utgå för energiin- vesteringar. Inom ramen för länsplaneringsarbetet bör länsstyrelsen kunna skaffa sig en samlad syn på hur de energipolitiska. regionalpolitiska och miljöpolitiska målen skall avvägas mot varandra i länet.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1981/82: 113 57

Från de senaste åren finns det många exempel på att en länsstyrelse genom att ta initiativ till utredningar eller samarbetsprojekt inom energi- området kan underlätta övergången till nya cnergiformer och därmed ock- så ge impulser till regional utveckling. Det kan innebära ett samarbete med kommuner. statliga regionala myndigheter. ansvarigt centralt verk och privata företag i samband med den kommunala energiplaneringen och andra frågor rörande alternativa energislag.

3.3.7 Trafikpolitik År 1979 beslutade riksdagen om en ny trafikpolitik (prop. 1978/79:99. TU 1978/79:18. rskr 1978/79:419) varvid fastslogs att målet för trafikpoliti- ken bör vara att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomis- ka kostnader och under beaktande av bl. a. regionalpolitiska förutsättning- ar.

En av regionalpolitikens uppgifter är att ange hur trafiken bör utformas på längre sikt för att svara mot målen för den regionala utvecklingen samt påverka de mera kortsiktiga insatserna inom sektorn så att dessa bidrar till den önskade utvecklingen. En annan uppgift är att påverka samhällsbyg- gandet för övrigt så att investeringar i trafiksystemen eller i bebyggelsen kan utnyttjas effektivt. De statliga stöd som ges till såväl person- som godstransporter har stor betydelse för den regionala utvecklingen.

I anslutning till att regeringen 1978 beslutade att en fullständig länspla- nering skulle genomföras åren 1978-1980 bemyndigadcs chefen för kommunikationsdepartementet att utfärda närmare riktlinjer för plane- ringen av persontrafik. godstrafik och trafikanläggningar inom ramen för länsplanering 1980.

Denna regionala trafikplanering redovisades av länsstyrelserna till rege- ringen hösten l980 i samband med att länsprogram 1980avlämnades. En första regional trafikplanering hade dessförinnan genomförts under åren 1972—1974.

Transportrådet (TPR) har utvärderat den regionala trafikplaneringen. Arbetet redovisades för regeringen under hösten l98l i en rapport. Regio- nal trafikplanering 1980 — utvärdering och framtida inriktning (TPR 19813).

I fråga om persontransportförsörjningen konstaterar TPR att länsstyrel- serna i många fall har bidragit förtjänstfullt till att det nya systemet med en länshuvudman för kollektiv trafik på väg har kunnat införas smidigt. Läns— styrelsernas arbete med godstransportförsörjningen har främst varit inrik- tat på praktiska problem. I några län har länsstyrelserna tagit initiativ till en ökad samordning av godstransporter varvid transportservieen har kun- nat förbättras.

TPR anser att den övergripande trafikplaneringen på länsnivån bör få ökad betydelse. [ stor utsträckning kan trafik— och transportbehov bedö-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1981/82: 113 58

mas och olika transportlösningar prioriteras redan på den regionala nivån. Det är därvid angeläget att de trafikpolitiska riktlinjerna samordnas _med målen för regionalpolitiken. .

Länsstyrelsernas kompetens inom trafikområdet måste. enligt TPR. bi— behållas för att inte planeringen inom andra samhällssektorer skall försvå- ras. Länsstyrelsernas samlade ansvar för den statliga planeringen på regio- nal nivå medför att trafikfrågorna kan bli allsidigt belysta utifrån en hel- hetssyn på samhällsutvecklingen. TPR menar att planeringen givit en t.v. tillräcklig kunskap om trafikförhållandena i resp. län. Den regionala trafik- planeringen bör i fortsättningen vara mer problem- och åtgärdsinriktad än hittills.

Planeringen bör enligt TPR företrädesvis avse sådana problem som faller utanför sektorsorganens normala verksamhetsområde eller där en lösning förutsätter att fiera olika intressenter samverkar. Även frågor som rör trafikplaneringens samband och samordning med verksamheter inom and- ra samhällssektorer bör i många fall vara lämpade att behandla i projekt- form.

TPR föreslår att länsstyrelsen får disponera särskilda tnedel för att finansiera projektarbete.

Länsstyrelserna har även i fortsättningen en viktig funktion att fylla när det gäller att samordna trafikfrågorna i länen med den övriga regionala samhällsplaneringen. Det bör finnas goda förutsättningar för länsstyrelser- na att initiera insatser på trafikområdet och att ta fram underlag för avväg- ningar inom trafiksektorn eller för annan sektorsplanering.

Genom att länshuvudmänncn har etablerats på persontrafikområdet och yrkestrafiklagstiftningen har förenklats har länsstyrelsens uppgifter på kol- lektiv- och yrkestrafikens område minskat. Såväl det politiska som det ekonomiska ansvaret för planering och genomförande av den regionala och lokala kollektiva persontrafiken ankommer på länshuvudmännen. Dessa upprättar trafikförsötjningsplaner, som länsstyrelsen enligt förordningen (l978:443) om statligt stöd till viss kollektiv persontrafik skall granska och yttra sig över. Länsstyrelsen skall då bl. &. se till att trafikförsörjnings- planen överensstämmer med länsplaneringen och annan planering på re- gional nivå som länsstyrelsen ansvarar för. Länsstyrelsen prövar vissa frågor om tillstånd och tidtabeller för busstrafiken i länen. Länsstyrelsen är också remissinstans då ersättningstrafik för trafiksvaga järnvägar över- vägs. Det är i dessa sistnämnda sammanhang väsentligt att sammanvägda bedömningar av länens trafiksituation kan göras och läggas till grund för ställningstaganden och åtgärder.

I fråga om godstrafiken vill jag erinra om att länsstyrelsen bl. a. ger tillstånd till yrkesmässig trafik i länen. Länsstyrelsen kan pröva sådana till- ståndsansökningar mot bakgrund av sin samlade syn på länets trafikförhål- landen. Länsstyrelserna kan också [bedriva projektverksamhet på dessa områden. t. ex. utreda godstransportförsörjningen i glesbygder och tätor-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1981/82: 113 59

ter samt initiera olika konkreta åtgärder för att förbättra transportservieen. Länsstyrelsen kan också tänkas initiera och samordna arbete för att lösa praktiska terminalproblem. Den egentliga transportplaneringen är dock i första hand en fråga för parterna på godstransportmarknaden.

Länsstyrelsen fastställer lierårsplanen för byggande av länsvägar och yttrar sig över förslag till flerårsplan för byggande av riksvägar. I det arbete som nu pågår med planer för byggande av vägar åren l984- 1993 skall länsstyrelserna redovisa ett regionalpolitiskt underlag.

Med de medel för regionalt utvecklingsarbete somjag senare ( avsnitt 8 ) kommer att lämna förslag om kan länsstyrelserna stödja projekt även inom trafiksektorn bl. a. på problemområden, där en lösning förutsätter samver- kan mellan erra intressenter. Jag ser därför ingen anledning att. såsom TPR föreslår, reservera särskilda medel för trafiksektorn.

Jag vill i detta sammanhang även också peka på att begreppet regional trafikplanering framför allt förknippas med de formella trafikplaneringsom- gängar som länsstyrelserna har varit engagerade i och att det därför inte bör användas i det fortsatta planeringsarbetet.

TPR kan på olika sätt bistå länsstyrelserna i trafikfrågor. främst det projektarbete som dessa initierar. Den överblick och de allsidiga kunska- per som TPR erhåller bl. a. genom sin utredningsverksamhet. bör vara värdefull i arbetet med konkreta projekt av modellkaraktär. Likaså bör TPR:s översikter och prognoser på trafikområdet kunna användas av länsstyrelserna då sektorsövergripande bedömningar behöver göras.

Transportstödet till Norrland m. m. är ett viktigt medel för att etablera och upprätthålla en mer differentierad arbetsmarknad i regionalpolitiskt prioriterade områden. Stödet kompletterar de regionalpolitiska investe- ringsstöden. De ofrånkomliga nackdelar som stora transportavstånd kan innebära för företag som ligger inom stödområdet lindras med hjälp av transportstödet.

Efter hand som länshuvudmän för kollektivtrafiken har etablerats har den kollektiva trafiken byggts ut. De statliga bidragen till kollektivtrafik i olika former har underlättat denna utbyggnad. Stöden har stor regionalpo- litisk betydelse. eftersom de bidrar till att ge bättre möjligheter till arbets- och serviceresor. Väl utbyggd kollektivtrafik ökar särskilt påtagligt kvin- nornas möjligheter att nå ut på arbetsmarknaden.

Enligt vad jag har erfarit pågår inom kommunikationsdepartementet en översyn av statsbidragsgivningen till kollektivtrafiken. Bl. a övervägs hur arbetet skall kunna förenklas och hur det skall fördelas mellan olika organ.

[ detta sammanhang vill jag även nämna att regeringen nyligen har gett tilläggsdirektiv (Dir l98lz74) till kollektivtrafikberedningen (K l979:07). Beredningen har bl. a. fått i uppdrag att ta fram förslag om transportlös- ningar för landsbygdsområden där resunderlaget är begränsat. Syftet är att finna lösningar som kan vara billigare och mer effektiva än konventionella Iinjebusstransporter.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1981/82: ]]B 60

3.4 Planeringstal. ortsplan och stödområden

3.4.1 Planeringstalen

Dimensioneringen av offentlig och enskild service till allmänheten be- stäms i hög grad av nutida och bedömd framtida folkmängd i län och kommuner. För företag och myndigheter är det härvid angeläget att det finns ett material som beskriver regionala förhållanden och utvecklingsten- denser beträffande befolkningen. Det bör vara framtaget på ett enhetligt sätt och stämma överens med bedömningar som görs för riket.

Det enda material som uppfyller dessa krav är det underlag som utarbe- tas i länsplaneringen. Där finns uppgifter om befolkningens nuvarande och framtida storlek och sammansättning. syssclsättningsuppgifter. bedöm- ningar av arbetskraftsefterfrågan inom skilda branscher och sektorer samt fIyttnings- och pendlingsbedömningar redovisat för kommuner och län. De nationella utgångspunkterna för planeringen på länsnivå som är önskvärd uttrycks i planeringstal. vilka anger bcfolkningsutvecklingen i länen på medellång sikt.

Prognoserna i länsplaneringen görs med utgångspunkt från att de regul- jära arbetsmarknads-. industri- och regionalpolitiska stödformer som före- kommer vid prognostillfället utgår i normal omfattning under prognospe- rioden.

Nu gällande planeringstal avser år 1985. De fastställdes genom riksda-- gens beslut år 1976. (prop. 1975/762211. AU l976/77:7. rskr l976/77z79) vilket ändrades år 1980 (prop. l979/801100 bil 17. AU: l979/80:23, rskr l979/801361). I l980 års beslut pekade riksdagen bl. a. på behovet av en översyn av planeringstalens roll samt sambandet mellan de styrningsambi- tioner som kan inrymmas i planeringstalen och anvisade medel. Länssty- relserna har på regeringens uppdrag i länsplanering l980 redovisat förslag till planeringstal för länen år l990.

Enligt min bedömning kan prognoserna i länsplanering 1980 på länsnivå. vad gäller befolkningsutvecklingen. med undantag för i huvudsak vissa skogslän samt Stockholms och Uppsala län. läggas till grund för den statliga planering som baseras befolkningsutvecklingen på medellång sikt.

I Stockholms län har den tidigare stabila befolkningsutvecklingen. med en tillväxt som svarar mot förändringen till följd av ett mindre födelse- överskott och en viss nettoinvandring. under de senaste åren ersatts av en kraftigare ökning.

En viss ökning av sysselsättningen inom vårdsektorn i Stockholms län är nödvändig till följd av ökningen av befolkningen i de högre åldrarna. Vidare finns också vissa andra områden av lokal och regional service som kräver lier sysselsatta i Stockholms län. Behovet av arbetskraft i service- sektorn bör enligt min mening i första hand tillgodoses genom dämpning av sådan verksamhet som inte oundgängligen behövs för länets egna behov. Jag återkommer senare till frågan om viss fortsatt decentralisering av

• Sida 61
•  Original

Prop. 1981/82: 113 61

central statlig verksamhet. Vad gäller industriell verksamhet så har Stock- holmsregionen ett sådant läge och så gynnsamma förutsättningar i övrigt att regionen alltid kommer att vara attraktiv för stora delar av industrin. Det bör därför vara möjligt att i större utsträckning än under de senaste åren arbeta för utflyttning av viss industriell verksamhet från Stockholms län till regioner som har större behov av sådan verksamhet. Länet har även en större privat tjänstesektor än vad som svarar mot befolkningsandclen. Ett fortsatt arbete med att få en spridning av sådan verksamhet är därför angelägen. Genom en omstrukturering av länets arbetsmarknad blir det möjligt att frigöra kapital och arbetskraft för att ge utrymme för en tillväxt av verksamhet som behövs i Stockholms län.

Mot bakgrund av det anförda förordarjag att den statliga planeringen för Stockholms län inriktas mot en folkmängd på I 560 000 invånare år l990.

En dämpad tillväxt i Stockholms län torde även påverka utvecklingen i Uppsala län, där jag i enlighet med länsstyrelsens förslag förordar en planeringsinriktning på 252 000 invånare.

För Norrbottens län förordarjag en inriktning av planeringen som svarar mot en åtminstone oförändrad folkmängd under 1980-talet. Redan med nuvarande höga arbetslöshet motsvarar en sådan inriktning behov av bety- dande sysselsättningstillskott till länet. Staten har genom en rad åtaganden medverkat till att skapa en levnadsstandard i Norrbottens län som är likvärdig med övriga landet. Länet har också enligt de inventeringar som statskontoret gjort av fördelningen av statliga stödinsatser till länen haft de i särklass största tillskotten av statligt stöd under perioden 1975/761. o. m. l979/80. Denna koncentration av insatser har varit naturlig med hänsyn till de svåra förhållandena i länet och den höga undersysselsättningen. Det är en viktig uppgift för regionalpolitiken att åstadkomma en positiv utveck- ling i Norrbottens län under l980-talet. Jag återkommer senare ( avsnitt 4 ) med förslag till särskilda åtgärder i Norrbottens län utöver de insatser som normalt kan utgå i länet. Vidare framlägger jag förslag ( avsnitt 3.6 ) om en sänkning av arbetsgivaravgifterna för de mest utsatta kommunerna i länet.

Norrbottens län har en gynnsam åldersstruktur med en relativt ung medelålder i befolkningen. Andra skogslän har en betydligt högre andel äldre. Det innebär. att det i flera län och särskilt i de mindre kommunerna. krävs en nettoianyttning av arbetskraft för att tillgodose efterfrågan inom såväl de areella näringarna och industrin som servicesektorn. Detta bör uttryckas i de planeringstal som föreslås för skogslänen. Enligt min mening bör planeringen i skogslänen. frånsett Norrbottens län. med hänsyn till nuvarande utveckling i riket. inriktas på att de åtminstone skall kunna ha en oförändrad befolkning jämfört med dagsläget. Vissa av skogslänen. däribland Västerbottens och Kopparbergs län. bedöms enligt aktuella pro- gnoser få en mer positiv utveckling. Det finns naturligtvis ingen anledning att dämpa en sådan utveckling. eftersom dessa län tidigare har fått vidkän- nas betydande minskningar av sin arbetskraft genom utflyttning. I de fall

• Sida 62
•  Original

Prop. l981/82:113 62

aktuella prognoser pekar på en mer gynnsam utveckling än att nuvarande befolkningsandelar bibehålls så bör dessa prognoser väljas som riktmärke för planeringen.

För länen [övriga landet föreslårjag en inriktning som i huvudsak svarar mot nu aktuella prognoser. Befolkningsprognoserna görs med förutsätt- ningen att nuvarande arbetsmarknads-. industri- och regionalpolitiska me- del kan utgå med i stort sett oförändrad omfattning under prognos- perioden. Prognoserna kan således relativt väl sägas spegla en utveckling som kan förväntas med nuvarande medelsinsatser. ] nuvarande ekono- misk-politiska läge finns ingen anledning att räkna med en väsentligt an- norlunda utveckling. För de län som ligger utanför skogslänen. frånsett i första hand Stockholms län. förordar jag därför en planeringsinriktning som i grova drag svarar mot nu aktuella prognoser på tio års sikt.

Jag vill understryka osäkerheten i framtidsbedömningar på så lång sikt som tio år. Den inriktning av planeringen somjag har förordat måste därför ses som ungefärlig. De styrmedel som kan användas i en marknadsekono- mi av vår typ är också sådana. att en direkt påverkan kan ske bara i ett fåtal fall. Därutöver sker påverkan mer indirekt. De regionalpolitiska med- len bör enligt min mening utformas med hänsyn härtill. Mitt förslag om användning av generella medel i regionalpolitiken såsom differentiering av arbetsgivaravgiften är ett uttryck för en sådan inriktning.

Planeringstalen bör, för att vara meningsfulla. bygga på realistiska anta- ganden om bcfolkningsutvecklingen såväl regionalt som i riket. Redan på riksnivå är det svårt att bedöma framtida befolkningsförändringar. vilka beror på födelsetal. dödsfrekvenser och utrikes flyttningar. Svårigheterna ökar på regional nivå. eftersom man också måste beakta faktorer som regionala skillnader i fruktsamhet och dödlighet, olikheter i tendenser beträffande fIyttningsmönster. efterfrågan på arbetskraft och deltagandet i arbetslivet.

Statistiska centralbyrån (SCB) har nyligen som underlag för långtidsutredningen l980 utarbetat befolkningsprognoser för riket. Ett av alternativen förutsätter en framtida nettoinvandring på ca 10 000 per år. Detta resulterar i en folkmängd på drygt 8 420 000 invånare år 1990. thtoinvandringen har under hela efterkrigstiden frånsett perioden om- kring år l970 legat på ca l0000 per år. Om någon nettoinvandring inte skulle förekomma skulle utvecklingen vända till en bcfolkningsminskning redan innevarande år. Jag anser att planeringen på riksnivå bör kunna inriktas mot ungefär den befolkning som SCB beräknat för år 1990. För inriktningen av planeringen i länen föreslår jag följande planeringstal att gälla som riktmärke för år 1990. Planeringstalen bör läggas till grund för den statliga planeringen.

Om det visar sig nödvändigt. (. ex. beroende på förändringar i utveck- lingen för riket. bör liksom hittills planeringstalen kunnajusteras.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1981/82: 113 63

Tabell 3: 1 Folkmängd i länen och riket är 1980 samt prognoser och planeringstal för folkmängden år 1990.

Län Folkmängd i tusental invånare

år 1980 prognos planeringstal för år 1990

år 1990 länsstyrcl- föredra- serna ganden Stockholms 1 522 1 605 I 580— I 605 1 560 Uppsala 244 255 252 252 Södermanlands 253 255 252— 260 255 Ostergötlands 393 398 397— 403 398 Jönköpings 303 304 303— 308 304 Kronobergs 174 172 172— 176 174 Kalmar 242 241 242— 250 242 Gotland 55 55 54— 56 55 Blekinge 153 153 154— 158 153 Kristianstads 280 294 290— 298 294 Malmöhus 743 755 736— 783 755 Hallands 231 245 241— 248 245 Göteborgs och Bohus 711 713 710— 725 713 Alvsborgs 426 432 430— 436 432 Skaraborgs 270 275 275 275 Värmlands 284 283 282— 288 284 Orebro 274 272 272— 281 274 Västmanlands 259 256 261— 265 259 Kopparbergs 287 291 285— 302 291 Gävleborgs 294 290 293-— 298 294 Västernorrlands 268 265 270— 278 268 Jämtlands 135 137 138» 144 137 Västerbottens 244 249 248— 260 249 Norrbottens 267 258 267— 273 267 Mittvärde Summa för riket 8318 8448 8520 8430

Liksom hittills bör det ankomma på länsstyrelsen att årligen se över länets prognoser för den närmaste femårsperioden samt för den tidpunkt som den långsiktiga planeringen inriktas mot. Härigenom kan underlag för planeringen hållas aktuellt.

Inriktningen på planeringen inom länen bör liksom hittills fastställas av länsstyrelserna i samverkan med kommunerna. Summan av planeringsta- len för kommunerna i resp. län bör härvid överensstämma med de i det föregående föreslagna planeringstalen per län.

3.4.2 Ortsplanen

Ortsplanens syfte är att grovt ange inriktningen av regionalpolitiken för grupper av kommuner, s. k. ortstyper. Varje ortstyp tillmäts en viss roll i den regionala strukturen, främst från förhållandet att servicen koncen- treras till vissa orter. Ortsstrukturfrågorna behandlades senast i 1979 års riksdagsbeslut. Härvid betonades att ortsplanen borde kompletteras med kartläggningar av områden som med hänsyn till avstånd och kommunika- tioner kunde betraktas som sammanhängande pcndlingsregioner. Länssty- relserna fick därefter i uppdrag att i arbetet med länsprogram 1980 ta fram ett underlag för en avgränsning av sådana pcndlingsregioner.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1981/82:113 64

Den regionala planeringen i vid mening måste enligt min mening ha som sin uppgift att lösa regionalpolitiska problem där de uppkommer. dvs. att ge arbete. service och en god miljö i alla delar av vårt land. Utgångspunk- ten måste vara de problem och möjligheter som finns i resp. län på lång sikt. En del av arbetet är att bygga upp väl fungerande ortssystem i hela landet. Vare sig de regionala problemen eller lösningarna kan emellertid beskrivas i en grov ortsklassificering eller andra schematiska framställ- ningar. Den utbyggnad av samhällsfunktionerna som har skett under sena- re år kan endast i begränsad utsträckning hänföras till ortsklassiticeringen som styrinstrument. Den har i allt väsentligt skett med hänsyn till befintligt befolkningsunderlag i det område som verksamheten varit avsedd att be- tjäna. Länsstyrelsernas arbete med pendlingsregioneri länsplanering 1980 visar också att det i praktiken är svårt att göra heltäckande zwgränsningar.

Arbetet med ortsstrukturfrågorna bör enligt min mening i fortsättningen göras på den regionala och lokala nivån efter de prioriteringar som man där bedömer som angelägna och inom ramarna för tilldelade resurser.

Mot bakgrund av de synpunkterjag redovisat föreslårjag att ortsplanen upphör som styrinstrument i regionalpolitiken.

3 .4 .3 Stödmnrådesinde[ningen

Genom 1979 års regionalpolitiska beslut (prop. 1978/79:112. AU:23, rskr 435) infördes en indelning i sex stödområden. som i stödhänseende i allt väsentligt innebar en kodifiering av gällande praxis.

Vid riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen 1981 och den särskil— da propositionen om åtgärder inom stålindustrin (prop. 1980/81 : 100 bil. 17. prop. 1980/81:67. AU l980/81:23. rskr l980/812233) beslöt riksdagen att förhöjt och vidgat regionalpolitiskt stöd temporärt skulle kunna utgå i orter i första hand i Bergslagen. som drabbats av större strukturförändringar inom gruvnäringen samt järn- och stålindustrin. Vidare skulle Olofström tills vidare i avvaktan på nästa regionalpolitiska beslut kunna erhålla stöd enligt de villkor som gäller i stödområde 4.

Riksdagsbeslutet betyder att det finns möjligheter till förstärkt regional- politiskt stöd i en hel region med stora strukturproblem och med långa avstånd till andra starka arbetsmarknader. Därmed kan det regionalpoli- tiska stödet användas mer offensivt i samband med strukturförändringar. Hittills har stödet till orter utanför stödområdet normalt varit relativt lågt — motsvarande de subventioner som har utgått i stödområde l. 1 ett särskilt uttalande angående Blekinge län i anslutning till varvsproposi-. tionen 1981 anförde riksdagen senare under våren (prop. 1980/81 : 131, AU l980/81:17. rskr 1980/81:394) att det regionalpolitiska stödet till andra kommuner än Olofström borde vara mer llexibelt.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har som en del av sin utvärdering i betänkandet. Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet? (OS 1 1981115) av den regionalpolitiska stödverksamheten

• Sida 65
•  Original

Prop. 1981/82: 113 65

perioden 1975—1979 särskilt studerat användningen av det regionalpolitiska stödet i stödområdena 1 och 2. ERU konstaterar härvid att stödet har haft en stark koncentration till ett par regioner, Karlstadsregionen resp. Gävle- Sandviken. med förhållandevis differentierat näringsliv. samt till ett antal stora projekt inom stålindustrin. 1 det senare fallet lämnades regionalpoli- tiskt stöd som komplement till särskilda medel för omstruktureringen av stålindustrin.

Sammantaget gör ERU den bedömningen att stödet, med den låga sub- ventionsnivå som kan komma i fråga inom stödområde ] och 2, har haft en mycket begränsad betydelse i dessa områden. Andra stödinsatser av bransch- och industripolitisk karaktär har där haft en betydligt större roll.

ERU skiljer mellan två användningsområden för det regionalpolitiska stödet. En typ av problem handlar om att på lång sikt bygga upp näringsli- vet i regioner med för låg sysselsättning. Detta s.k. uppbyggnadsproblem sägs vara dominerande i nuvarande stödområde 4-6. Den andra typen av problem går ut på att bredda näringslivet i regioner som kan ha en relativt hög industrisysselsättning men som domineras av företag och branscher på tillbakagång. t. ex. tekoindustn'n i Sjuhäradsbygden. Detta s.k. revitalise- ringsproblem har enligt ERU:s mening endast i begränsad omfattning kunnat lösas med hjälp av regionalpolitiska medel. ERU anser därför att det regionalpolitiska stödet fortsättningsvis bör användas främst för det s.k. uppbyggnadsproblemet. I konsekvens därmed föreslår man en be- gränsning av stödområdet till ungefär nuvarande stödområde 4-6.

Flera remissinstanser ansluter sig till ERU:s uppfattning. Dit hör t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen som anser att stödområdesindelningen måste omprövas med inriktning på en prioritering av de områden som i särskilt hög grad är utsatta för långsiktig arbetslöshet och undersysselsättning. Liknande synpunkter framförs av LO. SAF och Industräörbundet. Kom- munförbundet och Landstingsförbundet samt flera Iänssryre/ser. intres- seorganisalioner och regionala utvecklingsfonder i norrlandslänen. Även vissa remissinstanser i Syd- och Mellansverige anser det befogat med en hårdare prioritering av de områden som har de svåraste problemen. Där- emot drar man andra slutsatser angående de områden som bör ingå i stödområdet. Länsstyrelsen i Kalmar län framför t.ex. att det finns llera kommuner i Småland som har lägre förvärvsfrekvenser än vissa kom- muner som nu tillhör stödområde 4-6. Liknande synpunkter framförs av LRF. som anser att stödområdesindelningen måste grundas på bestämda kriterier som skall uppfyllas, oavsett var i landet en region är belägen.

Länsstyrelserna har i länsprogram 1980 inkommit med förslag till stöd- områdesindelning. Nuvarande indelning, länsstyrelsernas förslag och mina egna ställningstaganden framgår av följande sammanställning (tablå 1). Beträffande mina förslag till förändringar av stödområdesindelningen vill jag anföra följande.

Jag föreslår i det följande ett stödområde som omfattar de regioner av 5 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 113

• Sida 66
•  Original

Prop. 1981/82:113 66

vårt land som har de svåraste problemen på lång sikt. Området omfattar med vissa ändringar nuvarande stödområde 4-6. Stödområdet bör liksom nu ha en differentiering i tre områden, benämnda stödområde A. B resp. C. med de mest förmånliga stödmöjligheterna i stödområde A.

Somjag återkommer till i samband med stödets utformning bör det stöd som nu kan lämnas i stödområde 1-3 ersättas med ett begränsat bidrag för byggnads- och maskininvesteringar. Utanför det föreslagna stödområdet föreslås detta stöd kunna lämnas för att medverka till lösningar av inomre- gionala obalansproblem och strukturproblem. Jag föreslår att denna stöd- möjlighet skall finnas i alla län och att länsstyrelserna får besluta var stödet skall lämnas. Beslutskompetensen för länsstyrelserna avses gälla projekt med ett godkänt stödunderlag på upp till 7 milj. kr. Härvid bör vissa problem vara möjliga att lösa på länsnivån. Jag föreslår även att regeringen får möjlighet att i särskild ordning ange kommuner utanför det fasta stödområdet där till följd av svåra strukturomvandlingsproblem den cen- trala beslutsmyndigheten skall kunna ge ett begränsat lokaliseringsstöd till projekt mellan 7 och 20 milj. kr. Utpekandet skall gälla en begränsad övergångsperiod. En sådan ordning gör det möjligt att arbeta mer flexibelt med strukturproblemen än en inplacering i fasta stödområden. Slutligen bör regeringen liksom hittills i alla delar av landet i särskilda fall kunna bevilja regionalpolitiskt stöd både inom och utom stödområdet. Härvid kan lokaliseringsstöd lämnas med högre stödandel. dock med högst den andel som kan lämnas inom stödområde A.

1979 års riksdagsbeslut innebar förstärkta stödmöjligheter för områden med svåra långsiktiga problem. Samtidigt betonade arbetsmarknadsutskot— tet att en kraftigare prioritering av de områden som har de svåraste pro- blemen inte kunde uteslutas (AU 1978/79:23. s. 47).

Mitt förslag innebär en starkare prioritering av de regioner som har de svåraste problemen på lång sikt.

Riksdagen beslöt år 1979 att kommun inte fick delas på olika stödområ- den (AU 1978/79: 23. rskr ]. 1978/79: 435). Utskottet anförde i detta sam- manhang, att den differentiering som bör komma i fråga för ytstora kom- muner kan tillgodoses genom att stödet varieras inom de maximigränser som gäller för kommunen. samt att i vissa fall även ett högre stöd kunde lämnas än det som normalt kan utgå i resp. stödområde.

Det har visat sig att det finns fall där den av riksdagen anvisade möjlighe- ten inte har varit tillräckligt effektiv. Jag föreslår därför att kommun i undantagsfall skall kunna inplaceras i olika stödområden. Jag återkommer senare med förslag till delning i stödområdeshänseende för några till ytan stora kommuner med stora skillnader mellan olika kommundelar.

Vid inplacering av kommun i stödområdesklass bör enligt min mening följande kriterier vara vägledande. Det regionalpolitiska stödet skall i första hand användas för att främja en sysselsättningstillväxt i regioner med låg andel sysselsatta. Härjämte bör stora sysselsättningsminskningar i

• Sida 67
•  Original

Prop. 1981/82: 113 67

en kommun till följd av tillbakagång inom en näringsgren tillmätas stor betydelse. I båda fallen måste svårigheterna vägas mot möjligheterna att med andra statliga medel. regionernas egna resurser och marknadens normala funktionssätt uppnå lösningar på problemen.

Situationen i en kommun måste vidare bedömas med hänsyn till förhål- landena i angränsande kommuner. Härvid måste förhållandena inom den lokala arbetsmarknaden påverka kommunens inplacering i stödområde. Detta innebär i vissa fall. att kommuner med i övrigt goda förhållanden kan föreslås ingå i stödområdet och att kommuner med ogynnsam situation kan komma utanför. Det senare gäller flera av de kommuner som ingår i nuvarande stödområde 1-3.

Några helt strikta kriterier för inplaceringen i skilda stödområden anser jag inte vara möjligt att ange bl. a. på grund av de svårigheter som finns att på ett rättvisande sätt väga olika kriterier på problem mot varandra.

Jag övergår nu till att behandla stödområdesindelningen för enskilda län.

Norrbottens län

Nuvarande indelning för Norrbottens län innebär att Luleå. Piteå och Bodens kommuner ligger i stödområde 4. Älvsbyns och Arvidsjaurs kom- muner i stödområde 5 och övriga kommer i stödområde 6. Länsstyrelsen föreslår i länsprogram 1980 inga förändringar av indelningen för det egna länet men menar samtidigt att stödet måste prioriteras till de områden som har de svåraste problemen.

Jag anser för min del att nuvarande indelning för Norrbottens län kan behållas.

Västerbottens län

Nuvarande indelning innebär att Umeå kommun ligger i stödområde 3. Nordmalings. Robertsfors och Skellefteå kommuneri stödområde 4, Vän- näs. Vindelns. Norsjö och Lycksele kommuner i stödområde 5 samt tjäll- kommunerna i stödområde 6. Länsstyrelsen anser att Umeå kommun bör inplaceras i stödområde 3, men med Botsmarks församling samt Hörne- forsområdet i stödområde 4. Delar av Skellefteå kommun föreslås ingå i stödområde 5. Vidare föreslår länsstyrelsen att särskilda insatser bör göras för att främja utvecklingen i Sorsele kommun.

Jag anser för min del att situationen i Västerbottens län motiverar vissa begränsade förändringar i stödområdet. Regeringen har nyligen beslutat att Bjurholm fr. o. m. år 1983 skall bilda en egen kommun. Denna del av nuvarande Vännäs kommun bör placeras i stödområde B. För övriga delar av Vännäs kommun föreslår jag en justering till stödområde C. Närheten till Umeå kommun innebär att personer i Vännäs har goda möjligheter till pendling till Umeå. som har en snabb tillväxt på arbetsmarknaden. Be- gränsningen av stödområdet till tre klasser innebär att Umeå kommun hamnar utanför stödområdet. Möjligheterna till stöd utanför stödområdet tillgodoser enligt min mening behovet av insatser i t. ex. Hörnefors.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1981/82: 113 68

Jag ansluter mig till länsstyrelsens förslag angående Skellefteå kommun. Jörns. Fällfors och Kalvträsks församlingar bör således placeras i stödom- råde B. Övriga delar av kommunen bör placeras i stödområde C.

Övriga kommuner bör ha en oförändrad inplacering.

Jämtlands län

Östersunds kommun ligger i stödområde 4. Härjedalens. Bräcke, Åre och Krokoms kommuner i stödområde 5 och övriga kommuneri stödom- råde 6. Länsstyrelsen förordar inplacering i stödområde 6 för hela länet. med undantag för centralorten i Östersunds kommun. där man föreslår stödområde 5.

Jag kan för min del inte tillstyrka en så kraftig förstärkning av stödet till Jämtlands län som länsstyrelsen föreslår. De kommuner som nu ligger i stödområde 5. som motsvarar det föreslagna stödområde B. har goda möjligheter att vidareutveckla de insatser för turismen som i flera fall har lett till en stimulans för de mindre orterna. För Östersunds kommun bedömerjag att en inplacering i stödområde B kan förrycka den inomregio- nala balansen. Redan nu har Östersund en kraftig koncentration av sys- selsättning och bebyggelse i länet och kommunen har också gynnsamma allmänna utvecklingsbetingelser. Jag bedömer därför att nuvarande inpla- cering bör kvarstå också för Östersunds kommun. De delar av Krokoms kommun som ligger närmast Östersund. nämligen Ås. Näskotts. Aspås och Rödöns församlingar. bör placeras i stödområde C. Övriga delar av Krokoms kommun bör placeras i stödområde A. Övriga kommuner bör ha en oförändrad inplacering.

Västernorrlands län

Av kommunerna i Västernorrlands län tillhör f. n. Sundsvall, Timrå och Härnösand stödområde 3. Kramfors och Örnsköldsvik är placerade i stöd- område 4 medan Ånge och Sollefteå ligger i stödområde 5.

Länsstyrelsen föreslår att Härnösands kommun inplaceras i stödområde 4. Kramfors kommun föreslås bli inplacerad i stödområde 5. liksom västra delarna av Sundsvalls kommun och de inre delarna av Örnsköldsvik. För de inre delarna av Sollefteå kommun föreslås inplacering i stödområde 6. För dessa kommuner. där en differentiering av stödmöjligheterna föreslås. vill länsstyrelsen att beslut om förhöjt stöd delegeras till AMS och länssty- relsen. Länsstyrelsen anser vidare att det regionalpolitiska stödet skall ges en hårdare prioritering mot de sämst ställda regionerna.

Jag ansluter mig till länsstyrelsens förslag angående differentiering inom Örnsköldsviks kommun, där de inre delarna bör inplaceras i stödområde B och resterande delar i stödområde C. Ånge och Sollefteå kommuner bör inplaceras i stödområde B. För Kramfors kommun samt Holms och Lidens församlingar i Sundsvalls kommun föreslårjag inplacering i stödområde C. Övriga delar av länet börjämställas med övriga landet.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1981/82: 113 69

Gävleborgs län

Av kommunerna i Gävleborgs län ligger f. n. Gävle och Sandviken i stödområde 2, Hofors, Söderhamn, Bollnäs, Hudiksvall, Ovanåker. Nor— danstig och Ockelbo i stödområde 3 samt Ljusdals kommun i stödområde 5. .

Länsstyrelsen föreslår en höjning med en stödområdesklass för samtliga kommuner.

Jag vill för egen del föreslå att nuvarande inplacering för Ljusdals kommun bibehålls. Nordanstigs och Hofors kommuner samt Bjuråkers församling i Hudiksvalls kommun bör inplaceras i stödområde C.

För Hofors kommun är enligt min mening riksdagsbeslutet om ett förhöjt och vidgat stöd till kommuneri Bergslagen med dominans av gruvindustri samt järn— och stålindustri tillämpligt. För Nordanstigs kommun föreslår jag också ett förstärkt stöd. Anledningen är låg sysselsättningsgrad i kom- bination men en stark dominans av skogsindustri med osäkra framtidsut- sikter. Övriga områden i länet bör jämställas med landet i övrigt.

Kopparbergs län

Av kommunerna i Kopparbergs län ligger Älvdalens, Malungs och Vans- bro kommuner i stödområde 5. Mora och Orsa i stödområde 4 och övriga kommuner i stödområde 3. Genom riksdagsbeslutet våren l98l öppnades möjligheter att ge förhöjt stöd i Ludvika, Smedjebackens och Avesta kommuner.

Länsstyrelsen anser att nuvarande stödmöjligheteri stort sett är tillräck- liga i länet. men att temporärt ett högre stöd bör komma i frågai Ludvika, Smedjebackens och Avesta samt delar av Rättviks och Gagnefs kom- muner.

Jag föreslår en inplacering för Älvdalens, Malungs och Vansbro kom- muner i stödområde B. Orsa kommun har under de senaste åren fått flera problem inom den befintliga industrin. Kommunen bör därför ligga kvar i . stödområde C. För Mora kommun föreslår jag att Venjanområdet inplace- ras i stödområde B medan övriga delar av kommunen, som har haft en mycket gynnsam utveckling, börjämställas med övriga landet.

För Ludvika, Smedjebackens och Avesta kommuner föreslår jag inpla- cering i stödområde C. Den pågående omstruktureringen inom gruvnäring- en samt stålindustrin motiverar detta höga stöd i dessa kommuner. Övriga kommuner i Kopparbergs län bör i stödhänseende jämställas med övriga landet.

Värmlands län

I Värmlands län är kombinationen av svåra långsiktiga problem och stora omställningsproblem inom flera näringsgrenar uttalade. Torsby kom- mun ligger i stödområde 5, Eda, Sunne. Munkfors, Hagfors, Filipstads och Storfors kommuner i stödområde 4. Motiveringen för denna höga inplace-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1981/82: 113 70

ring var de väntade svåra omställningsproblemen i flera bruksorter. Säffle, Årjäng och Arvika är placerade i stödområde 3 och Karlstadsregionen med Kristinehamn ligger i stödområde 2.

Länsstyrelsen föreslår att Torsby förs till stödområde 6, Filipstad, Hag- fors, Storfors. Munkfors och Sunne till stödområde 5. Eda. Arvika, Årjäng och Säffle till stödområde 4 samt övriga kommuner till stödområde 3.

Jag vill för min del inte föreslå någon höjning av inplaceringen vare sig för Torsby eller bruksorterna. Torsby bör således placeras i stödområde B och Eda, Sunne, Hagfors. Munkfors, Filipstad och Storfors i stödområde C. Jag föreslår även att Årjängs kommun placeras i stödområde C. Övriga kommuner bör få samma stödmöjligheter som landet i övrigt.

Älvsborgs län

Av kommunerna i Älvsborgs län ligger .Ämål, Bengtsfors. Dals Ed. Färgelanda och Mellerud i stödområde 3. Borås. Mark, Tranemo, Sven- ljunga och Ulricehamn liggeri stödområde ].

Länsstyrelsen föreslår i länsprogram 1980 att Åmål. Bengtsfors och Dals Ed placeras i stödområde 4 samt att Herrljunga kommun och övriga kommuner i länet som nu liggeri stödområde ] och 3 placeras i stödområde 3. Stödmöjligheterna i Sjuhäradsbygden framhålls som otillräckliga för" att främja en tillväxt av annan industri vid nedgången i tekoindustrin.

Jag vill för egen del föreslå att Bengtsfors och Dals Eds kommuner inplaceras i stödområde C. Övriga kommunerjämställs med landet i övrigt. De stödmöjligheter som föreslås kunna utgå där bör ge möjligheter att skapa ny sysselsättning som kan motverka en minskning inom teko.

Göteborgs och Bohus län

Av kommunerna i Göteborgs och Bohus län ligger Strömstad. Tanum, Munkedal och Sotenäs i stödområde 3. Länsstyrelsen föreslår en oföränd- rad inplacering. Jag föreslår för min del att samtliga kommuner jämställs med övriga landet. Härvid .kan även fortsättningsvis investeringsstöd för angelägna projekt ges.

Skaraborgs län

Ingen av kommunerna i Skaraborgs län är f. n. inplacerad i stödområdet. Länsstyrelsen föreslår inplacering av Karlsborgs. Falköpings och Gull- spångs kommuner i stödområde 2 samt av Töreboda kommun i stödom- råde [.

Länsstyrelsens krav pekar på behov av stödmöjligheter för att hantera inomregionala problem i Skaraborgs län. Under år 1981 har regeringen med stöd av det generella bemyndigandet att lämna stöd utanför stödområ- det. beviljat utbildningsstöd till ett antal företag i Karlsborgs kommun.

Med den av mig föreslagna ordningen för stöd utanför stödområdet bör länsstyrelsens krav i princip anses vara tillgodosett.

• Sida 71
•  Original

Prop. l981/82:113 71

Örebro län

Av kommunerna i Örebro län ligger f. n. Hällefors och Ljusnarsberg i stödområde 3. Degerfors. Karlskoga. Nora och Lindesbergs kommuner ligger i stödområde 2.

Länsstyrelsen föreslår att Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner pla- ceras i stödområde 4. att de kommuner som nu ligger i stödområde 2 samt Laxå kommun fortsättningsvis placeras i stödområde 2. samt att Asker- sunds kommun placeras i stödområde ].

Jag föreslår för min del att Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner samt Ramsbergs och Guldsmedshyttans församlingar i Lindesbergs kommun. där man har såväl långsiktiga sysselsättningsproblem som betydande strukturproblem inom såväl gruvnäringen som stålindustrin. placeras i stödområde C. Övriga områden har enligt min mening inte lika svåra problem. De bör därförjärnställas med övriga landet.

Västmanlands län

Av kommunerna i Västmanlands län ligger Fagerstaregionen med Fager- sta, Skinnskattebergs och Norbergs kommuner liksom Sala och Heby kommuner i stödområde 2.

Länsstyrelsen begär i länsprogram l980 att Fagerstaregionen skall pla- ceras i stödområde 4 samt att Sala. Heby. Surahammar och Hallstaham- mar skall placeras i stödområde 2.

Jag föreslår att Fagerstaregionen. där kommunerna bör behandlas som en enhet, placeras i stödområde C. Därmed jämställs de med övriga kom- muner med strukturproblem inom gruvnäringen och stålindustrin i övriga Bergslagen. Övriga kommuner har långsiktigt mer gynnsamma förutsätt- ningar, dels genom en delvis annan näringsstruktur. dels genom närheten till arbetsmarknaderna i Västerås- resp. Uppsalaregionen. Där bör därför ett mer begränsat stöd kunna utgå enligt samma regler som för landet i övrigt.

Uppsala län

Uppsala län har vissa inomregionala obalanser med en kraftig tillväxt i Uppsalaregionen och sysselsättningsproblem i Norduppland. som omfat- tar Tierps, Östhammars och Älvkarleby kommuner. Norduppland är f. n. placerat i stödområde 2.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att Tierps kommun placeras i stödområde 4, samt att också Österby-Dannemoraområdet i Östhammars kommun placeras i stödområde 4. Östhammars kommun i övrigt och Älv- karleby kommun föreslås bli inplacerade i stödområde 3.

Jag ser för egen del inte tillräckligt starka skäl för att placera Nord- uppland så högt som stödområde C. Problemen i regionen är enligt min mening inte av så allvarlig och långsiktig karaktär. Regionen bör därför i stödhänseende jämställas med övriga riket.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1981/82: 113 72

Stockholms län

I Stockholms län är ingen kommun inplacerad i stödområdet. Länsstyrelsen föreslår i länsprogrammet att Norrtälje kommun placeras i stödområde 2. Man hänvisar härvid främst till att situationen i Norrtälje får anses vara likvärdig med läget i Östhammars kommun. Därtill påverkas arbetsmarknaden i Norrtälje också av nerdragningen av anläggningsarbe- tena vid Forsmarksbygget.

Jag är för egen del beredd att jämställa Östhammar och Norrtälje i stödhänseende. men utan att för någon av kommunerna föreslå så förmån- lig inplacering som stödområde C.

Södermanlands län

Ingen kommun i Södermanlands län ligger f. n. i stödområdet. Länssty- relsen begär. med hänvisning till strukturproblemen i Eskilstunaregionen att kommunen skall komma i fråga för inplacering i stödområde. Länssty- relsen preciserar dock inte exakt den områdesklass som man anser vara nödvändig för Eskilstuna.

Södermanlands län har haft och väntas under kommande är få omställ- ningsproblem inom industrin. såväl i metallindustrin som järn- och stål— industrin. Särskilt påverkade områden är Eskilstuna samt Ny- köping/Oxelösund. Jag anser för min del att vissa stimulanser i form av investeringsstöd kan vara nödvändiga i Södermanlands län. Den stödnivå som kan komma i fråga bör dock inte överstiga vad som kan utgå i landet i övrigt. Kommunerna i Södermanlands län bör därför inte tas in i stödområ- det.

Östergötlands län

Av kommunerna i Östergötlands län är Ydre och Kinda inplacerade i stödområde l.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att skärgårdsområdet skall kun- na få regionalpolitiskt stöd motsvarande de förmåner som gälleri stödom- råde 6. Ydre och Kinda föreslås bli placerade i stödområde 4. Valdemars- viks, Åtvidabergs. Boxholms och Ödeshögs kommuner föreslås bli place- rade i stödområde 3.

Jag kan för egen del instämma i behovet av vissa stödinsatser i Östergöt- lands län. Jag är däremot inte beredd att föreslå så förmånliga stödmöjlig- heter som kan utgå i stödområdet.

Jönköpings län

Jönköpings län har en näringslivsstruktur med betydande inslag av små och medelstora företag. vilka har visat sig ha en stor motståndskraft mot strukturella förändringar. De har även haft en viss tillväxt som har motver- kat de sysselsättningsminskningar som under de senaste åren har skett inom de större företagen i länet. Härvid har problemen i anslutning till

• Sida 73
•  Original

Prop. 1981/82: 113 73

strukturförändringar inom industrin kunnat lösas med hjälp av ordinarie arbetsmarknadspolitiska medel samt begränsade insatser av andra statliga medel. Ingen av kommunerna i Jönköpings län är f. n. inplacerad i stödom- rådet. Länsstyrelsen har inte heller föreslagit inplacering av någon kom- mun i stödområden. Jag ansluter mig till denna bedömning.

Kronobergs län

Av kommunerna i Kronobergs län tillhör Uppvidinge stödområde ]. Länsstyrelsen begär en uppflyttning av Uppvidinge till stödområde 3 samt av Lessebo och Tingsryd till stödområde 2. För Markaryds kommun begärs med hänvisning till pågående omstrukturering av skogsindustrin att tillgängliga stöd skall användas.

Förhållandena inom Kronobergs län illustrerar väl de inomregionala obalansproblemen i Sydsverige. En del av länet har en positiv utveckling med sysselsättningstillväxt och en relativt framgångsrik industri. Andra delar. däribland de kommuner som länsstyrelsen prioriterar för regionalpo- litiskt stöd. har betydande problem. dels till följd av en låg sysselsättnings- grad, dels genom den pågående omstruktureringen inom den manuella glasindustrin samt inom skogsindustrin. Där behövs enligt länsstyrelsens uppfattning mer offensiva insatser.

Den av mig föreslagna ordningen för stöd utanför stödområdet är tillämplig bl. a. i Kronobergs län. Med en möjlighet att lämna ett begränsat stöd till investeringari ny verksamhet kan konsekvenserna av den industri- ella omvandlingen i de perifera kommunerna i länet mildras. Enligt min mening bör de stödmöjligheter som allmänt föreslås för områden utanför stödområdet vara tillräckliga i Kronobergs län.

Kalmar län

Av kommunerna i Kalmar län är Högsby kommun inplacerad i stödom- råde 1 och Ölandskommunerna i stödområde 2.

Länsstyrelsen i Kalmar län begär förhöjda stödmöjligheter i de perifera delarna av Ölandskommunerna. som ligger ca 45 resp. 85 km från mellersta delarna av Öland. Det senare området föreslås av länsstyrelsen utgå ur stödområdet. Vidare föreslås att Högsby kommun placeras i stödområde 2, samt att Hultsfreds. Vimmerby och norra delen av Västerviks kom- muner också placeras'i stödområde 2.

Flera kommuner i Kalmar län har en stor andel sysselsatta inom jord- och skogsbruket och en svag industriell tradition med dominans av bran- scher med strukturproblem. Problemen i Kalmar län bör dock enligt min mening kunna bemästras med de stödmöjligheter som jag föreslår skall gälla utanför stödområdet.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1981/82: 113 74

Gotlands län

Gotland ligger f. n. i stödområde 4. Länsstyrelsen har begärt att de centrala delarna av kommunen liksom hittills skall kunna få stöd motsva- rande stödområde 4 medan de mer perifera delarna skall kunna få stöd en- ligt stödområde 5.

Jag anser för min del att en generell stödmöjlighet motsvarande stödom- råde C är tillräcklig för att ge en långsiktig uppbyggnad av näringslivet på Gotland. Det bör härvid få ankomma på länsstyrelsen att i samverkan med kommunen prioritera vilka delar av kommunen som skall få ett något högre stöd inom de maximivärden som gäller för stödområde C.

Blekinge län

Kommunerna i Blekinge län har f. n. ingen särskild inplacering i stödom— rådet. Däremot finns möjligheter för företag i bl. a. Olofström att erhålla stöd till investeringar i byggnader och maskiner m. m. motsvarande de regler som gäller i stödområde 4. sysselsättningsstöd undantaget.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att särskilda statliga insatser skall komma i fråga för att främja utvecklingen i länet. Däremot begär man ingen särskild inplacering i stödområde.

Genom riksdagsbeslutet våren 1981 erhölls möjligheter till vissa regi- onalpolitiska insatser bl. a. i Olofström. Det investeringsstöd som jag föreslår skall kunna ges utanför stödområdet ger fortsättningsvis möjlighe- ter att stimulera industriutvecklingen i länets sämst ställda områden. Med hänsyn till attjag dessutom föreslår att regeringen i särskilda fall får lämna högre stöd än vad som normalt kan utgå utanför stödområdet, föreslår jag att Blekinge län inte placeras i stödområdet.

Kristianstads län

Av kommunernai Kristianstads län är f. n. ingen placerad i stödområ- det. Länsstyrelsen föreslår inte heller någon sådan inplacering. I samman- hanget kan nämnas, att regionalpolitiskt stöd tidigare har lämnats bl. a. till vissa investeringar i Simrishamns kommun, vilket har bidragit till en för- bättrad situation i länsdelen.

Jag anser att kommunerna i Kristianstads län även framgent kan stå utanför stödområdet.

Malmöhus län

Inte heller kommunerna i Malmöhus län är placerade i stödområdet. Däremot har genom bildandet av Landskrona Finans en betydande punkt- insats av regionalpolitisk karaktär gjorts i länet för att bidra till en omställ- ning på arbetsmarknaden i anslutning till nedläggningen av Öresundsvar- vet.

Länsstyrelsen begär ingen inplacering i stödområdet för kommunerna i Malmöhus län. Jag kan för min del inte heller finna motiv för att placera någon kommun i länet i stödområdet.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1981/82: 113 75

Hallands län

Av kommunerna i Hallands län är samtliga belägna utanför stödområdet. Hallands län har under de senaste åren. delvis till följd av närheten till Göteborgsregionen. haft en snabb befolkningstillväxt. Länsstyrelsen anser sig för närvarande inte ha anledning att föreslå inplacering av någon kommun i stödområdet. Man betonar tvärtom behovet av att stödinsat- serna inte sprids över ett alltför stort område. Jag kan för egen del ansluta mig till denna uppfattning och föreslår att Hallands län i dess helhet också framgent placeras utanför stödområdet.

Sammmanfattningsvis redovisarjag i kartorna 3:l och 3:2 samt tablå 31] nuvarande stödområdesindelning, och mitt förslag till ny stödområdesin- delning.

Jag föreslår att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av mitt förslag till inplacering av kommuner i stödområden för regionalpolitiskt stöd.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1981/82: 113

_ Stödområde 6

. W Stödområdeö

W Stödområde 4 W Stödområde3 XXX? Stödområde 2 :1:1:3:1:1 Stödområde 1

76

• Sida 77
•  Original

Prop. 1981/82: 113

"u ' . , Karta 3:2: Förslag till ny stödområdesindelning

Stödområde A

& Stödom råde B

. Stödområde c

77

• Sida 78
•  Original

Prop. 1981/82:113

Tablå S:]. Inplacering av kommuner i A. B och C. Nuvarande inplacering anges inom parentes

Norrbottens län Arjeplog Jokkmokk Gällivare Kiruna Pajala Qvertorneå Overkalix Haparanda Kalix Alvsbyn Arvidsjaur Luleå Piteå Boden

Västerbottens län

Sorsele Storuman Vilhelmina Dorotea Asele Norsjö Vindeln Lycksele

Vännäs Bjurholms förs. Ovr. förs. Skellefteå Fällfors. Jörns. Kalvträsks förs. Ovr. förs. Robertsfors

Nordmaling Umeå

Västernorrlands län

Sollefteå Ånge Kramfors Ornsköldsvik Anundsjö. Björna. Skorped. Trehör- ningsjö förs. Ovr. förs. Härnösand Timrå Sundsvall Holms och Lidens förs. Ovr. förs.

Jämtlands län Strömsund Berg Ragunda Bräcke

A(6l A(6) At6) A(6) A(6) A(_ 6) A(6) A(6) At 6) B(5) B(5) C(4) C(4) C(4)

A(6l A(6) A(6) A(6) A(6) B(5) B(5) B(5)

(5) 86) C(5)

(4)

B(4) C(4) C(4) C(4) —(3)

B(5) B(5) C(4)

(4)

B(4) C(4) —(3) —(3)

(3)

C(3) —(3)

A(6) A(6) A(6) B(5)

Krokom

Ås. Näskotts. Aspås. Rödöns förs. . Ovr. förs. Are Härjedalen Ostersund

Gävleborgs län Ljusdal Nordanstig Hofors Hudiksvall Bjuråkers förs. Ovr. förs. Söderhamn Bollnäs Ovanåker Ockelbo Gävle Sandviken

Kopparbergs län Älvdalen Malung Vansbro Orsa Mora Venjans förs. Ovr. förs. Ludvika Smedjebacken Avesta Rättvik Leksand Gagnef Falun Borlänge Säter Hedemora

Värmlands län Torsby Hagfors Munkfors Filipstad Storfors Eda Sunne Årjäng Arvika Säffle Grums Karlstad Forshaga Kil Hammarö Kristinehamn

(5)

C(5) A(5) B(5) B(5) C(4)

B(5) C(3) CO)

(3) CO) —(3) —(3) —(3) —(3) —(3) —t'2) —(2)

36) 36) B(5) C(4)

(4) B(4) —(4) GB) cm 03) —(3) —(3') —t3l —(3) —(3) —(3) —(3)

B(5) C(4) C(4) C(4) C(4) C(4) C(4) CO) —('3) —(3) —(2) %D —(2) —(2) —(2) —(2)

78

Älvsborgs län Dals Ed Bengtsfors Åmål Färgelanda Mellerud Borås Ulricehamn Mark Tranemo Svenljunga

Göteborgs och Bohus län

Strömstad Tanum Munkedal Sotenäs

Örebro län Hällefors Ljusnarsberg

Lindesberg Guldsmedshyttans och Ramsbergs förs. Ovr. förs. Karlskoga Degerfors

Nora

Västmanlands län

Skinnskatteberg Fagersta N orberg Sala Heby

Uppsala län Älvkarleby Tierp Osthammar Gotlands län Gotland

Östergötlands län Ydre Kinda

Kalmar län Borgholm Mörbylånga Högsby Kronobergs län U ppvidinge

C(3) CO) —(3) —(3) —t3) —(l) —(l) —(l) —(l) —(l)

—(3) —(3) —(3) —(3)

GB) Q?!) (2)

C(Z) —(2l —(2) *(2) —(2)

C(Z) C(2) CO) —(2) —(2)

—(2) *(2) —(2)

C(4)

—(1) —(l)

—(2) —(2) —t2)

—tl)

• Sida 79
•  Original

Prop. 1981/82:113 79

Konsekvenser för andra sektorer

Mitt förslag om ändrad stödområdesindelning nödvändiggör vissa för- ändringar i bestämmelserna för bidrag till folkbildning. Även den kommu- nala vuxenutbildningen berörs. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Riksdagen beslöt våren 1981 om ett nytt system för statsbidrag till studiecirklar (prop. l980/81:127. UbU 1980/81:36. rskr l980/81:368). Där- vid beslöts att för studiecirklar som hålls inom stödområdena 3 och 4 skall utgå ett tilläggsbidrag om fem kronor för varje studietimme. För studie- cirklar som anordnas inom stödområdena 5 och 6 skall utgå tilläggsbidrag med tio kronor för varje studietimme.

I samband med förändringen av stödområdet anser jag att det finns anledning att göra tilläggsbidragen till glesbygdscirklar enhetliga. Jag före- slår därför att för studiecirklar som anordnas inom de nya stödområdena A, B och C skall utgå ett tilläggsbidrag om tio kronor per studietimme.

När den kommunala vuxenutbildningen (komvux) infördes år 1968 fick kurs starta endast om antalet elever beräknades varaktigt uppgå till lägst tolv. Denna regel visade sig emellertid vara ett hinder för verksamhet framför allt i landsbygdskommuner. Riksdagen beslöt därför att elevanta- let som krävdes för start av kurs skulle vara lägst åtta i orter utanför 5. k. g—ort i det allmänna stödområdet (prop. 197] :37. UbU 1971113, rskr l97l:l70). Regeringen har sedermera anpassat reglerna efter förändringar av stödområdesindelningen. F. n. gäller att kurs får starta med åtta delta- gare på ort som ligger inom någon av kommunernai stödområde 3. 4, 5 och 6 där treårig eller fyraårig linje av gymnasieskola inte får anordnas.

Denna regel om lägre deltagareantal än normalt för start av komvux- kurser i glesbygd innebar emellertid inte att den regionala obalansen vad gäller möjligheterna att få igång utbildning undanröjdes. Regeringen till- satte därför år 1978 en kommitté. komvuxutredningen (U 1978204). med uppdrag att se över den kommunala vuxenutbildningen. Målet för över- synen är enligt direktiven bl.a. att kompetensinriktade studier skall bli lättare tillgängliga än f. n. exempelvis genom en jämnare geografisk sprid- ning av komvux utbud och möjligheter att genomföra kurser. Komvux-utredningens huvudbetänkande väntas föreligga under våren 1982. I avvaktan på förslag från komvux-utredningen i syfte att utjämna den regionala obalansen anser jag att ingen förändring i sak bör göras av de regler som f. n. tillämpas.

Om ändrad stödområdesindelning beslutas i enlighet med vad jag nu har föreslagit. kommer utbildningsministern. enligt vad jag erfarit. därför att föreslå regeringen att besluta om sådana förändringar av gällande föreskrif- ter att samma kommuner som nu kommer att tills vidare omfattas av regeln om kursstart med lägre deltagarantal än normalt.

Med anledning av vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna mitt förslag till tilläggsbidrag för studiecirklar som anordnas inom de föreslagna stödområdena A. B och C.

• Sida 80
•  Original

Prop. 1981/82: 113 80

3.5 Lokalisering av statlig verksamhet

Den statliga sektorn har stor betydelse för den regionala utvecklingen. dels som resursskapare och serviceorgan för individer och företag. dels genom den sysselsättning som skapas.

Min redogörelse i det följande påkallar inga beslut av riksdagen. Jag anser ändå frågans betydelse så stor att riksdagen bör beredas tillfälle att ta del av vad jag har att anföra om vissa åtgärder som jag avser föreslå regeringen. Jag har i frågan samrått med chefen för budgetdepartementet och statsrådet Olof Johansson.

Under senare hälften av 1970-talet har antalet sysselsatta inom statlig verksamhet ökat med drygt 13 000 personer till 442 700 sysselsatta år 1980. Av dessa var drygt 275 000 sysselsatta vid statliga myndigheter och drygt 167 000 personer vid affärsverken. Mellan åren 1975 och 1980 ökade antalet sysselsatta med 16% vid de statliga myndigheterna. Motsvarande tal för affärsverken är 3%. Utgångspunkterna för statsmakternas prövning av myndigheternas anslagsframställningar under de senaste budgetåren har dock inneburit att sysselsättningsökningcn har bromsats upp. De planeringsramar som regeringen har fastställt för myndigheternas långtids- bedömningar är inriktade på att den statliga verksamhetens omfattning skall begränsas.

Sysselsättningen inom statlig verksamhet varierar mellan olika delar av landet. En orsak till dessa variationer är naturligtvis att den regionala och lokala statliga förvaltningen i de flesta fall är dimensionerad efter befolk- ningens storlek. Även om antalet sysselsatta i statlig verksamhet sätts i relation till antalet invånare i länen kvarstår dock stora variationer mellan länen. I Stockholms län. som har den högsta andelen sysselsatta inom statlig verksamhet. uppgick ar.”.alet sysselsatta per 1 000 invånare till 84 personer år 1980. Motsvarande tal för Kalmar och Älvsborgs län. som har den lägsta andelen. var 28 resp. 30 personer. Genomsnittligt för riket var antalet sysselsatta inom statlig verksamhet 53 personer per 1 000 invånare.

Den omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholmsregionen som genomförts i huvudsak under 1970-talets senare hälft har inneburit att tillväxttakten i den statliga sysselsättningen i Stockholmsregionen har bromsats upp. Omlokaliseringen har emellertid inte i någon större ut- sträckning påverkat Stockholmsregionens dominans vad gäller sysselsätt- ningen inom statlig verksamhet. Inom länet är koncentrationen till länets kärnområde. dvs. Stockholm, Solna och Sundbyberg. mycket stark. År 1980 var antalet sysselsatta i statlig verksamhet 145 personer per 1 000 invånare medan motsvarande tal för länet i övrigt uppgick till 29 sysselsat- ta per 1 000 invånare.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1981/82: 113 81

Tabell 3:2 Antal sysselsatta inom statlig verksamhet per 1 000 invånare 1975 och 1980

Totalt Stall. myndighet Affärsverk 1975 1980 1975 1980 1975 1980 Riket 48 53 29 33 19 20 därav: residensstäder exkl. Stockholm 64 75 41 50 23 25 övriga landet exkl. Stockholms län 24 33 12 18 12 15 Stockholms län 82 84 53 54 29 29

därav: -

Stockholm, Solna Sundbyberg 139 145 92 96 47 49 Övriga länet 25 29 15 18 10 11 Källa: SCB. RSDB.

Ser man i övrigt till fördelningen av den statliga sysselsättningen inom länen så är den i flertalet län av naturliga skäl koncentrerad till residens- staden. Möjligheterna till en inomregional utjämning av fördelningen av sysselsättningen inom statlig verksamhet är begränsade.

Decentralisering i olika former har medverkat till att sprida statlig verk- samhet i enlighet med regionalpolitikens mål. Som medel har använts såväl omlokalisering som decentralisering av funktioner dvs. överföring av upp- gifter till administrativa organ på regional eller lokal nivå. Somjag redovi- sat tidigare har dessa åtgärder bidragit till att bromsa tillväxten främst i Stockholmsregionen. Obalanser kvarstår dock såväl mellan som inom län.

För att samordna och effektivisera decentraliseringsarbetet inrättade regeringen våren 1980 med stöd av riksdagens uttalande (prop. 1978/79:112, AU:23, rskr 435 samt prop. 1978/79:111 bil. 14, KU:35 p. 1. rskr 435) en delegation för decentralisering och lokalisering av statlig verksamhet. Som aktuella åtgärder pekade riksdagen på en delegering av beslutsbefogenheter och decentralisering av arbetsuppgifter från central till regional eller lokal nivå.

Omlokalisering av statlig förvaltning av det slag som tidigare genomförts ansågs inte vara aktuell. Däremot borde möjligheterna att lokalisera ny eller expanderande statlig förvaltning målmedvetet prövas. Senare har riksdagen framhållit att det kan vara skäl att pröva om delar av verksam- heter eller funktioner'i den statliga förvaltningen kan flyttas från Stock- holmsregionen samt att lokaliseringsfrågan systematiskt bör prövas vid inrättandet av nya statliga myndigheter.

Enligt vad jag har erfarit arbetar decentraliseringsdelegationen med ett förslag att finna verksamheter som kan lokaliseras utanför Stockholmsre- gionen. En redovisning av decentraliseringsdelegationens verksamhet har nyligen lämnats till riksdagen (prop. l981/822100, bil. 3).

Flera av de större organisationsförändringar, som under de senaste åren berört statliga myndigheter, syftar till att begränsa de centrala myndighe- 6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 113

• Sida 82
•  Original

Prop. 1981/82: 113 82

ternas kontroll och detaljstyrning till förmån för en ramstyrning som till- låter regionala och lokala myndigheter att avgöra hur verksamheten skall bedrivas. Det gäller t. ex. omorganisationerna av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Som en konsekvens av de förändrade uppgifterna kommer omfattande personalminskningar att genomföras vid de centrala myndighe- terna i Stockholm. Vid socialstyrelsen beror en väsentlig del av minsk- ningen på förändrat huvudmannaskap för socialstyrelsens regionala för- valtningar. Vid skolöverstyrelsen orsakas minskningen till stor del av att uppgifter decentraliseras till länsskolnämnderna och att den statliga skol- administrationen som helhet ges en förändrad roll i skolsystemet.

Den nya organisationen för televerket är också ett exempel på en långt- gående decentralisering av ansvar och beslut. Omorganisationen innebär bl. a. att varje teleområde numera bildar egen resultatenhet. Ett annat exempel är den pågående översynen av polisväsendet som syftar till att åstadkomma ett ökat regionalt och lokalt inflytande på den polisiära verk- samhetens organisation och arbetssätt.

Även om budgetrestriktioner de närmaste åren kommer att leda till en fortsatt minskad resurstilldelning för statlig verksamhet förändras ständigt organisation. verksamhetsinriktning. administrativ teknik m. m. Utöver de effekter dessa förändringar har för verksamheten påverkar de också förut- sättningarna för sysselsättning, rekryteringsbehov, lokalisering etc. Det är därför, enligt min uppfattning. angeläget att denna process hela tiden sker med beaktande av åtgärdernas konsekvenser för utvecklingsbetingelser och sysselsättning regionalt. Särskilt viktigt är att besparingarna i budget- arbetet inte får innebära att glesbygden drabbas hårdare än andra områ- den. Dessa aspekter kan bäst följas upp i länsplaneringen.

För att främja en jämnare spridning av den statliga sysselsättningen inom länen gav regeringen i mars 1977 länsstyrelserna uppdraget att i samverkan med landstingskommunerna och berörda statliga myndigheter överväga möjligheterna till decentraliserad förläggning av arbetsuppgifter inom statlig verksamhet. Detta arbete har i länsrapporter och länsprogram successivt redovisats till regeringen. Det finns nu i flertalet län ett underlag för att bedöma betydelsen av och förutsättningarna för att åstadkomma en inomregional decentralisering.

Enligt min mening bör det även framgent i huvudsak ankomma på läns- styrelsen att initiera och i samråd med berörda centrala myndigheter och länsorgan arbeta fram underlag för beslut om lokalisering av regional och lokal statlig verksamhet inom länet. I vissa fall, t. ex. när regionala organ ny- eller ombildas kan det också bli aktuellt att regeringen låter utreda förutsättningarna för att verksamheten lokaliseras utanför residensstä- dema.

[ dessa sammanhang kan sådana av glesbygdsdelegationen föreslagna s. k. glesbygdskontor också aktualiseras.

Länsstyrelsens arbete med de inomregionala decentraliseringsfrågorna

• Sida 83
•  Original

Prop. 1981/82: 113 83

har bl. a. visat på att samordningen mellan den regionalpolitiska planering- en och den statliga |okalförsörjningsplaneringen behöver förbättras. Inom huvuddelen av den civila statsförvaltningen är byggnadsstyrelsen lokalhål- lare och svarar för lokalförsörjningen. Byggnadsstyrelsen svarar därvid både för Iokalförsörjningsplanering och anskaffning av lokaler genom ny- byggnation eller förhyrning.

Byggnadsstyrelsen arbetar med en fortlöpande och långsiktig planering av lokalförsörjningen. Planeringen redovisas i en lokalförsörjningsstudie, som anger behovet av lokaler. dels på kort. dels på lång sikt. Lokalförsörj- ningsplaneringen görs inom byggnadstyrelsen i samverkan med lokalbru- kare. berörd kommun och i förekommande fall berörda regionala och centrala myndigheter. Om en förändring mot en större decentralisering av den statliga förvaltningen skall komma till stånd måste enligt min mening de regionalpolitiska aspekterna föras in på ett tidigt stadium i lokal- försörjningsprocessen. Bl. a. bör den långsiktiga planeringen för statlig lokalförsörjning i större utsträckning ske i samverkan med länsstyrelserna. En sådan utvidgad samverkan bör kunna tillkomma genom de direktiv för byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsplanering som regeringen har utfär— dat.

Affärsverken uppvisar i stora drag samma lokaliseringsmönster som de statliga myndigheterna. Eftersom affärsverken själva svarar för sin lokal- hållning är det enligt min mening angeläget att förbättra samspelet mellan regionalpolitiken och affärsverkens lokaliseringsplanering. Jag avser där- för senare föreslå regeringen att affärsverken åläggs samrådsskyldighet med berörd länsstyrelse i frågor av stor betydelse för sysselsättningen i länet.

En viktig förutsättning för regionalpolitiken är att beslutsfattandet sker nära människorna och de konkreta problemen. Därigenom förbättras möj- ligheterna att åstadkomma konkreta åtgärder. Dessutom är ett decentrali- serat beslutsfattande angeläget ur demokratisk synvinkel.

Befolkningsutvecklingen är stark i Stockholmsregionen. Regionen har mycket höga yrkesverksamhetstal jämfört med landet i övrigt och kostna- derna för förvaltningslokaler i främst regionens kärnområde är höga. Mot bakgrund av dessa förhållanden och av att regionalpolitiska insatser be- hövs i de sysselsättningsmässigt svaga delarna av landet är en omfördel- ning av central statlig verksamhet önskvärd. Någon ytterligare utlokalise- ring av centrala myndigheter eftersträvas dock inte. Även om verksamhe- ten inom den statliga sektorn kan komma att begränsas med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget anser jag att en ytterligare begränsning bör eftersträvas genom att central statlig verksamhet omfördelas till sysselsätt- ningssvaga delar av landet.

Innan jag i det följande redovisar de åtgärder jag ämnar föreslå regering- en att vidta för att åstadkomma decentralisering av statlig verksamhet till sysselsättningssvaga delar av landet vill jag något beröra vilka regioner jag

• Sida 84
•  Original

Prop. 1981/82: 113 84

anser bör prioriteras. Det finns dels stora skillnader i den totala sysselsätt- ningen mellan olika delar av landet. dels regioner där andelen statligt sysselsatta är låg och där ett tillskott av statlig verksamhet är ett medel för att åstadkomma en robustare arbetsmarknad. Jag anser mot den bakgrun- den att statlig verksamhet i den mån den av verksamhetsskäl kan förläggas till skogslänen i första hand bör styras till dessa län. I andra hand bör sydöstra Sverige Och Sjuhäradsbygden prioriteras. Dessa regioner har dels en svag näringlivsutveckling. dels en låg andel statligt sysselsatta.

För att få fram beslutsunderlag för att pröva lokaliseringen av statlig verksamhet är det enligt min mening nödvändigt att centrala myndigheter själva aktivt medverkar. Jag har därför för avsikt att föreslå regeringen att vissa större centrala myndigheter åläggs att arbeta fram förslag till hur verksamheten bör decentraliseras. Detta bör innebära att antalet sysselsat- ta i regionen kan minskas. Myndigheterna bör redovisa "olika alternativ, förslagsvis innebärande en minskning med mellan 10% och 25% av nuva- rande antal sysselsatta. Som förutsättning bör gälla att nuvarande effekti- vitetskrav på verksamheten skall bibehållas.

En minskning av sysselsättningen i central statlig verksamhet kan ske framför allt genom att funktioner, som av verksamhetsskäl inte måste ligga inom myndigheten. flyttas till sysselsättningssvaga delar av landet eller genom decentralisering av funktioner och beslut till regionala och lokala organ. Båda dessa arbetssätt måste bedrivas parallellt. Detta är uppgifter som det måste ankomma på de statliga myndigheterna att pröva.

De konsekvenser som föreslagna åtgärder får för verksamhetens organi- sation, ekonomi och de anställda bör redovisas. Vid förslag som innebär omlokalisering av funktioner skall de krav som från verksamhetssynpunkt kan ställas på lokaliseringsorten preciseras.

Myndigheter som under de senaste åren varit föremål för genomgripan- de organisationsöversyn, t. ex. universitets- och högskoleämbetet, social- styrelsen och skolöverstyrelsen, bör inte omfattas av uppdraget. Inte heller bör myndigheter för vilka regeringen i annan ordning initierat större organisationsöversyner omfattas av uppdraget. Det gäller t.ex. polisvä- sendet. organisationerna på rekreations- och turistområdet. Sveriges geo- logiska undersökning, arbetsmarknadsstyrelsen. statens industriverk och statens kulturråd.

Beträffande de myndigheter för vilka regeringen i särskild ordning initi- erar större organisationsöversyner bör det i utredningsdirektiven preci- seras att möjligheterna att minska sysselsättningen i Stockholmsregionen skall prövas.

Jag återkommer till regeringen i dessa frågor.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1981/82: 113 85

3.6 Differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel

Användningen av differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpoli- tiskt medel har behandlats av utredningen om vissa regionalpolitiska me- del. Utredningen har framlagt betänkandet (Ds I 1981: 21). Differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel. Betänkandet har remiss- behandlats. En sammanfattning av betänkandet och en remissamman- ställning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Arbetsgivaravgifter, som utgår på företagens bruttolönesumma. är i princip av två slag, nämligen sådana som utgår enligt lag och sådana som tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. I enlighet med direktiven har enbart de lagstadgade arbetsgivaravgifterna behandlats av utredningen om vissa regionalpolitiska medel.

Lagstadgade arbetsgivaravgifter har använts sedan början av 1960-talet för att finansiera verksamheter inom vissa samhällssektorer. I en del fall är avgifterna den enda flnanseringen medan-de i andra fall används tillsam- mans med statliga skattemedel. Inom de sektorer där avgifterna utgör den enda finansieringen, som t. ex. i fråga om tilläggspensioneringen, bestäms avgiftemas storlek i princip med utgångspunkt i de beräknade kostnaderna för de förmåner som skall utgå. I de fall såväl skatter som avgifter används för flnanseringen blir avvägningen mellan hur stor del av medelsbehovet som skall tas in via skatter resp. avgifter avhängigt en allmän ekonomisk- politisk bedömning.

Enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall arbetsgivare betala ar- betsgivaravgifter för anställda. Personer som har inkomst av annat för- värvsarbete än anställning (tjänst) erlägger egenavgifter. Arbetsgivare de- biteras under år 1982 en total avgift som uppgår till 33.055 procent av bruttolönen (före arbetsgivaravgifter). Den totala avgiften erhålles genom en summering av följande tio avgifter.

l. Sjukförsäkringsavgift 10.500 procent

4. Delpensionsavgift 0 500 procent

5. Barnomsorgsavgift 2.200 procent

6. Arbetsskadeavgift 0.600 procent

7. Arbetsmarknadsavgift 0.800 procent

8. Arbetarskyddsavgift 0,155 procent

9. Vuxenutbildningsavgift 0, 250 procent 10. Lönegarantiavgift 0 200 procent. Tilläggspensionsavgiften regleras i lagen (1979: 648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för tilläggspen- sion (ändrad senast 1981: 700). Arbetsskadeavgiften regleras i lagen (,1979:649) om procentsats för uttag av avgift under åren 1980-1984 till arbetsskadeförsäkringen (ändrad senast l981z701). Övriga avgifter regle- ras i lagen om socialavgifter (2 kap. 1 15).

• Sida 86
•  Original

Prop. 1981/82: 113 86

Arbetsgivare som sysselsätter personal i sjöfart skall utöver nämnda avgifter även erlägga sjömanspensionsavgift som uppgår till 0,8 %.

För den som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning uttas egenavgifter. Dessa består av följande avgifter.

1. Sjukförsäkringsavgift . Folkpensionsavgift Tilläggspensionsavgift Delpensionsavgift Barnomsorgsavgift Arbetsskadeavgift Uttagen i procent är desamma för egenavgifterna som för arbetsgivarav- gifterna. Det innebär att egenavgifterna under år 1982 uppgår till samman- lagt 31.65 procent. Genom att avgiftsunderlaget är detsamma för alla arbetsgivaravgifter är det i praktiken en avgift som arbetsgivaren erlägger. Den totala avgiftsin- täkten fördelas sedan av riksförsäkringsverket på olika ändamål i enlighet med de beräkningar som legat till grund för de procentsatser som anges för resp. ändamål. De sammanlagda avgiftsintäktcrna beräknas under år 1981 uppgå till 84 miljarder kr. Arbetsgivaravgifter till socialförsäkringarna m.fl. ändamål beräknas och uppbärs av riksförsäkringsverket. Under det år som avgifterna avser. det s. k. utgiftsåret, skall en arbetsgivare betala preliminära avgifter vid sex betalningstillfällen. Den preliminära avgiften för ett visst år beräknas med utgångspunkt i underlaget för den slutliga avgift som arbetsgivaren debite- rades året före utgiftsåret. Detta underlag räknas därvid upp med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen med viss procentsats, som årligen fast- ställs av regeringen. För att en bättre överenstämmelse skall uppnås med

&!!wa

&?

den beräknade slutliga avgiften för viss arbetsgivare kan den preliminära avgiften under vissa förutsättningar såväl sänkas som höjas genom särskilt beslut om jämkning i varje enskilt fall.

Egenavgifter debiteras och uppbärs som skatt enligt uppbördslagen. Till grund för debitering av arbetsgivaravgifter avseende etablerade före- tag ligger den s.k. arbetsgivaruppgift som skall inlämnas till den lokala skattemyndigheten före utgången av januari månad året efter det år uppgif- terna avser. På arbetsgivaruppgiften redovisas utbetald lön och andra ersättningar för det år arbetsgivaruppgiften avser. Vidare skall redovisas vilken procentuell ökning eller minskning av den totala lönesumman, som förutses t.o.m. året efter det år arbetsgivaruppgiften lämnas, dvs. andra året efter det år uppgiften avser.

Utredningen om vissa regionalpolitiska medel har funnit att det förelig- ger behov av att komplettera nuvarande regionalpolitiska medel med åtgär- der som generellt påverkar arbetskraftskostnaderna i vissa regioner. En sådan åtgärd skulle verka utjämnande på arbetsmarknaden och stärka konkurrenskraften för näringslivet i de regioner där arbetskraftskostna-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1981/82: 113 87

derna sänks. Ett lämpligt sätt att åstadkomma en sådan påverkan på arbetskraftskostnaderna är att differentiera de lagstadgade arbetsgivarav- gifterna mellan olika regioner. I enlighet med direktiven har utgångspunk- ten därvid varit att den totala avgiftsintäkten till socialförsäkringssektorn och berörda delar av statsbudgeten skall hållas oförändrad. Vidare har förutsatts att den typ av regionalpolitiska medel som f. n. används skall utgöra basen i stödsystemet även framöver.

Utredningen föreslår att de lagstadgade arbetsgivaravgifterna antingen helt tas bort eller reduceras i första hand i Norrbottens län och i andra hand i nuvarande stödområde 6. Dessa regioner är de som har den högsta arbetslösheten och de lägsta sysselsättningsgraderna i landet. En sänkning av arbetsgivaravgifterna bör enligt utredningen omfatta hela arbetsmark- naden med undantag för kommunal och statlig förvaltning. Att helt ta bort arbetsgivaravgifterna skulle innebära att företagens arbetskraftskostnader skulle minska med ca 25 % räknat på de avgifter som gäller för år 1982. Det innebär en sänkning av de totala kostnaderna för ett industriföretag med i genomsnitt ca 7%. Bortfallet av avgiftsintäkter skulle uppgå till samman- lagt ca 1400 milj. kr. per år i fråga om Norrbottens län och ca 800 milj. kr. för stödområde 6. De statsfinansiella besparingarna. främst inom arbets- marknadspolitiken, har för Norrbotten beräknats till ca 350 milj. kr. per år. Enligt utredningens mening bör en sänkning av arbetsgivaravgifterna ti- nansieras genom en successiv nedtrappning av arbetsmarknadspolitiskt stöd och icke-permanent stöd till företag i de aktuella regionerna. Kan inte en sådan omprioritering ske bör finanseringen åstadkommas genom anting- en en allmän höjning av avgifterna för den kommunala sektorn i hela landet eller för verksamheter i Stockholmsregionen.

Utredningen har även redovisat förslag till hur en regional differentiering av arbetsgivaravgifterna skulle kunna ske inom ramen för nuvarande debi- terings- och uppbördssystem. Utredningen förordar därvid bl.a. att vill- koret för sänkning av avgifterna knyts till arbetstagarnas mantalsskriv- ningsort. En möjlighet till kontroll skulle därvid, enligt utredningen, kunna erhållas genom ett samordnat utnyttjande av de s.k. kontrolluppgifterna om arbetstagares inkomster som lämnas till grund för inkomsttaxeringen.

Till utredningens betänkande har fogats ett särskilt yttrande vari föror— das dels en lägre nedsättning av arbetsgivaravgifterna, dels en mer begrän- sad geografisk omfattning. Vidare tas frågan om finansering av utredning- ens förslag upp.

Flertalet remissinstanser anser att det i princip är lämpligt att använda en differentiering av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna som ett regional- politiskt medel. Denna uppfattning redovisar bl.a. länsstyrelserna iJönkö- pings, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län, dele- gationen för glesbygdsfrågor, Gällivare kommun, Kiruna kommun. Lant- brukarnas riksförbund (LRF), Kooperativa förbundet (KF), Svenska ar- betsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges hant-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1981/82: 113 88

verks- och industriorganisation-Fatniljen'iretagen ( SHIO-Familjeföreta- gett). Sveriges grossistförbund. Svenska sparbanksz'ireningen. Svenska bankfireningen, Sveriges _Rireningsbankers förbund, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Västerbottens handelskammare och Norrbottens handelskammare.

KF framhåller att ERU i sin utvärdering av det regionalpolitiska stödet dragit slutsatsen att stödet förutsätter en spontan Växtkraft i näringslivet. Enligt KF:s mening bör en sänkning av arbetsgivaravgifterna ses mot denna bakgrund. Genom en sådan åtgärd förbättras förutsättningarna för att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv i berörda regioner. Eftersom syftet är att få till stånd sysselsättningstillfällen är det en fördel att stöd ges till arbetskraftskostnaderna. SAF och Sveriges industri/örbmzd framhåller att de bästa förutsättningarna att främja en tillväxt skapas genom ett generellt stöd som tar sikte på att sänka företagens arbetskraftskostnader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig ha vissa principiella betänklig- heter mot en sänkning av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna främst vad gäller utredningens förslag att åtgärden skall omfatta all privat verksamhet. Men det finns otvivelaktigt möjligheter att förslaget skulle kunna skapa intressanta förutsättningar för en näringslivsexpansion i länet. Länsstyrel— sen anser att mycket starka skäl motiverar en kraftfull kostnadssänkning för näringslivet i Norrbotten och vill därför tillstyrka någon form av lång- siktig sänkning av personalkostnaderna.

AMS anser att det är svårt att bedöma utredningsförslagets konsekven- ser. Styrelsen hänvisar i sitt yttrande till ett förslag till åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbottens län som styrelsen redovisat i skrivel- se till regeringen den 26 maj 1981. I skrivelsen framhålls att någon form av mera generellt sysselsättningstöd till företag i de svagare regionerna kan diskuteras och att stödet av praktiska skäl bör sammankopplas med det nuvarande sysselsättningsstödet så att stöd utgår såväl för sysselsättnings- ökningar som för en viss del av redan anställd personal. Liknande syn- punkter redovisas av konjunktm-institutet.

Av de remissinstanser som avstyrker utredningsförslaget är det några som anser att inriktningen av den nuvarande medelsarsenalen är principi- ellt riktig. Andra. bl.a. TCO, menar att ytterligare problemanalyser och utvärderingar av nuvarande medel fordras innan någon förnyelse sker. LO framhåller att en sänkning av arbetsgivaravgifterna till alla företag och utan motprestationer är en mycket tveksam åtgärd men anser att stöd till sysselsättningen i befintliga verksamheter. under en begränsad period. kan övervägas. Slutligen framhåller riksskatteverket och socialavgiftsutred— ningen att en differentiering av arbetsgivaravgifter bör anstå tills statsmak- terna tar ställning till de frågor rörande debitering och uppbörd av arbetsgi- varavgifter som socialavgiftsutredningen har att behandla.

Utredningens förslag innebär att ett generellt verkande regionalpolitiskt

• Sida 89
•  Original

Prop. 1981/82: 113 89

medel skulle komma till användning. Medlet har således en annan karaktär än de nuvarande i huvudsak selektiva medlen.

Ett antal remissinstanser har tagit upp för- och nackdelar med generella resp. selektiva regionalpolitiska medel. Bl.a. framhålls att fördelarna med generella ekonomiska-politiska medel är att de i regel liknar övrig mark- nadsinformation och därmed när alla företag. Medlen framstår ofta som mer rättvisa och mer effektiva än de selektiva medlen. Generella stödme— del är dessutom lättare att administrera. En förskjutning inom det regional— politiska området mot generellt verkande medel skulle därvid kunna med- föra en effektivisering av stödformerna menar vissa av de remissinstanser som behandlat frågan. Andra remissinstanser anser som jag nyss anförde att den nuvarande inriktningen av medelsarsenalen bör ligga fast.

KF anför att selektiva och generella medel inte bör ses som ett motsats— par. Tvärtom är det ofta så att båda typerna av åtgärder måste användas samtidigt för att en tillfredsställande effektivitet skall kunna uppnås.

För egen del vill jag anföra följande. Den mycket allvarliga situationen på arbetsmarknaden i vissa delar av skogslänen. för vilken jag tidigare redogjort, motiverar att ytterligare åt- gärder vidtas för att stärka näringslivet och därmed öka sysselsättningen. En allmän sänkning av produktionskostnaderna i de mest utsatta regioner- na skulle ge företagen en stärkt konkurrensförmåga. Den skulle också i vissa fall kompensera för vissa extra kostnader som företagen har i dessa regioner och därigenom jämställa dem med företag i övriga delar av landet. Åtgärden kan likaså ge företagen en stimulans till expansion men även möjliggöra att företag med låg lönsamhet kan fortleva. Därigenom förhind- ras att arbetslösheten ökar. På sikt bör en stimulans av detta slag skapa förutsättningar för en tillväxt i näringslivet i dessa regioner. Jag förordar därför i likhet med utredningen om vissa regionalpolitiska medel och flertalet remissinstanser att företagens produktionskostnader i vissa sys- selsättningsmässigt utsatta regioner sänks under en längre period genom att de lagstadgade arbetsgivaravgifterna differentieras. Det bör härvid nämnas att differentiering av arbetsgivaravgifter har använts som regional- politiskt medel i Norge sedan år 1975. Jag vill också erinra om att den tidigare gällande allmänna arbetsgivaravgiften uttogs med ett lägre pro- centtal i det dåvarande inre stödområdet fr. o. m. den ljanuari 1976 t. o. m. den 30 juni 1978 då avgiften slopades i hela landet.

Generellt verkande regionalpolitiska medel har den fördelen att de ge- nom en för alla företag uppfattningsbar prispåverkan ger dessa underlag för beslut om verksamhetens omfattning och inriktning. Det innebär vidare att utomstående organ inte behöver involveras i varje enskilt fall. Jag ser det som en väsentlig fördel om nytillkommande regionalpolitiska medel. som avses komplettera de nuvarande. kan utformas som generellt verkan- de medel inom de regioner där de sätts in. En förskjutning mot ett större inslag av sådana medel är enligt min mening önskvärd. Samtidigt finns det

• Sida 90
•  Original

Prop. 1981/82:113 90

anledning att i likhet med KF understryka att de två typerna av medel inte bör ses som varandras motsatser utan som komplement till varandra.

Utredningen föreslår att en sänkning av arbetsgivaravgifterna i regional- politiskt syfte i vissa regioner skall innefatta alla arbetsgivare utom statlig och kommunal förvaltning. Till den grupp av arbetsgivare som skulle vara berättigad till lägre avgifter skulle dock räknas statlig och kommunal verksamhet som bedrivs i aktiebolags- och stiftelseform samt statliga af- färsdrivande verk. Skälet till att den egentliga offentliga förvaltningen inte skulle omfattas av reformen är beträffande den kommunala verksamheten att det enligt utredningens mening utgår ett tillräckligt stort stöd till denna genom skatteutjämningssystemet. För den statliga sektorn innebär en dif- ferentiering till stor del en intern omfördelning. En avgränsning som inne- bär undantag för offentliga förvaltningen ligger också i linje med nuvarande allmänekonomiska målsättningar. Vidare anser utredningen att det är lämpligare att basera en differentiering av avgiftsuttaget mellan olika ar- betsgivare efter vilken juridisk form verksamheten bedrivs i än efter nä- ringsgren. Den förordade indelningsgrunden får därvid till följd att även statlig och kommunal verksamhet som inte bedrivs i myndighetsform skulle omfattas av en sänkning av arbetsgivaravgifterna i vissa regioner. Utredningen förordar vidare att även egenavgifterna differentieras.

Av de remissinstanser som behandlat frågan om till vilka sektorer en differentiering av arbetsgivaravgifterna skall avgränsas är det ungefär hälf- ten som delar utredningens uppfattning eller förordar en snävare avgräns- ning medan övriga anser att även hela den offentliga sektorn bör omfattas av åtgärden.

Det är angeläget att de stora arbetskraftstillgångar som finns i delar av skogslänen kan sättas in i produktionssektorer där en tillväxt behövs för att klara de allmänekonomiska målen. En industriell tillväxt tillsammans med återhållsamhet i fråga om den offentliga sektorns utveckling är grund— stenar i den ekonomiska politiken. Denna inriktning bör också gälla regio- nalpolitiken. I de regionalpolitiskt prioriterade regionerna finns det dock anledning att kombinera en industriell satsning med anpassningar av kost- nadsnivån även inom andra sektorer. Industriell expansion är beroende av insatser från bl.a. byggnadsindustrin, transportsektorn och olika former av privat serviceverksamhet. Även dessa sektorer bör Således innefattas i en regional differentiering av arbetsgivaravgifterna. Jordbruket och det enskilda skogsbruket arbetar ofta med låg lönsamhet inom stora delar av skogslänen. Det talar för att även den sektorn bör ingå. Detsamma gäller handelssektorn som genom en sänkt kostnadsnivå skulle kunna förstärkas, vilket är i överensstämmelse med det regionalpolitiska målet om en likvär- dig serviceförsörjning. Således är det enligt min mening motiverat att alla sektorer utom kommunala och statliga myndigheter omfattas av en sänk- ning av arbetsgivaravgifterna i vissa regioner. Detsamma bör gälla för de. allmänna försäkringskassoma som är att betrakta som statliga myndigheter

• Sida 91
•  Original

Prop. 1981/82: 113 91

men som formellt är egna juridiska personer. Det innebär att statliga aktiebolag verksamma inom bl.a. industrin och stiftelser bör omfattas av en sänkning. Vidare bör statliga affärsverk omfattas av en sänkning av ' arbetsgivaravgifterna eftersom deras verksamhet ofta är av stor betydelse för övriga sektorer och för sysselsättningen.

En avgränsning som innebär undantag från avgiftsdifferenticringen en- dast för statlig och kommunal verksamhet bedriven i myndighetsform är i jämförelse med andra urvalsgrunder relativt enkel att tillämpa, vilket bl.a. riksförsäkringsverket och riksskatteverket framhållit i sina remissyttran- den. En konsekvent tillämpning av denna indelningsgrund innebär att kommunala aktiebolag och stiftelser skulle omfattas av en sänkning av arbetsgivaravgifter i vissa regioner. Kommunal verksamhet i dessa former utgörs oftast av bostadsförvaltning samt el- och värmeförsörjning. I fråga om bostadsförvaltningen är det angeläget att de kommunala bolagen och stiftelsernajämställs med den privata sektorn. Det är vidare inte motiverat att göra särskilda begränsningar i fråga om kommunala bolag och stiftelser med annan verksamhet än bostadsförvaltning. Enligt min bedömning torde åtskillnaden mellan kommunal verksamhet i olika juridiska former inte leda till några olämpliga överflyttningar av verksamhet till bolag eller stiftelser.

Vad jag anfört i fråga om undantag från avgiftssänkning för kommunal verksamhet i myndighetsform bör gälla likvärdigt för borgerlig kommun, kyrklig kommun. landstingskommun och kommunalförbund.

I likhet med utredningen förordar jag att även egenavgifterna differen- tieras. En differentiering av egenavgifterna bör stimulera de små företa- gens utveckling och är också nödvändig för att likställa dessa i konkurrens- hänseende med större företag.

Utredningen föreslår att en differentiering av arbetsgivaravgifter knyts till arbetstagarnas mantalskrivningsort. Annan arbetsgivare än statlig och kommunal verksamhet i myndighetsform skulle oavsett var verksamheten bedrivs erlägga en lägre avgift på lönesumma hänförbar till anställda man— talsskrivna i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Självfallet skulle detta inte på något sätt påverka de anställdas förmåner. En sådan utformning torde enligt utredningen kunna bidraga till en utjämning av obalanserna på de lokala arbetsmarknaderna genom att det blir attraktivt för arbetsgivare utanför berörda regioner att anställa personal bosatta inom dessa. En ökning av sysselsättningen skulle således kunna ske genom pendling. En alternativ metod vore att utgå från den personalstyrka som företagen redovisar för arbetsställen i en viss region. Denna lösning innebär dock enligt utredningens mening i vissa fall risk för en överskattning av den arbetsvolym som utförs i en region med lägre arbetsgivaravgifter samt kräver att ett särskilt register upprättas över berörda arbetsställen i regio- ner med lägre avgifter.

En nackdel med den av utredningen förordade utformningen att knyta en

• Sida 92
•  Original

Prop. 1981/82: 113 92

differentiering av arbetsgivaravgifterna till de anställdas mantalskrivnings- ort är. som understrukits av bl. a. socialavgiftsutredningen. att den i prin- cip berör samtliga arbetsgivare i landet och därvid skulle kunna bli en belastning i arbetet med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter.

Enligt min mening har en anknytning av en differentiering av arbetsgi— varavgifter till arbetstagarnas mantalskrivningsort en fördel i att den kan verka utjämnande på arbetsmarknaden samt att den minskar risken för omotiverade omflyttningar av verksamhet mellan arbetsställen i företag som har flera sådana. Dessa fördelar har dock inte den tyngd att de får överflygla de, av bl. a. socialavgiftsutredningen påpekade, administrativa nackdelar som uppkommer när en differentiering rör ett begränsat geogra- fiskt område. Det förslag som jag framlägger avser en geografiskt koncen- trerad insats. Av den anledningen finnerjag det inte motiverat att anknyta lägre avgifter till de anställdas mantalsskrivningsort. Jag förordar i stället att arbetsgivares verksamhet i en viss region skall utgöra basen för en differentiering. Grundregeln bör därvid vara att verksamhet bedrivs med fast driftställe i en viss region. Vad som är att betrakta som fast driftställe bör här ha samma innebörd som i 61 å kommunalskattelagen (1928: 370). I fråga om de arbetsgivare som enbart bedriver verksamhet i den berörda regionen, vilka torde utgöra flertalet, torde det i regel inte föreligga några nämnvärda problem att beräkna det avgiftsunderlag på vilket lägre avgifter skall utgå. För arbetsgivare som har verksamhet såväl inom som utom den berörda regionen erfordras att dessa lämnar särskild redovisning över berörd verksamhet. Grundregeln bör vara att arbetsgivaravgifterna sätts ned i den mån de avser arbete som utförs i den aktuella regionen. För anställda med växlande arbetsplats får därvid en fördelning ske av det totala ersättningsbeloppet mellan den del som är att hänföra till arbete i resp. utanför den region där lägre avgifter utgår.

I fråga om egenavgifterna bör däremot gälla att det är mantalskrivningen som skall utgöra grunden för avgiftsuttaget. Avgifterna bör sättas ned för försäkrad om han för året före det taxeringsår då avgifterna debiteras är mantalsskriven i det aktuella området. De flesta av de som erlägger egen- avgifter torde utföra huvuddelen av sitt arbete i den kommun där de är mantalsskrivna. Det är därför inte motiverat att kräva en uppdelning av deras arbete mellan sådant arbete som utförs inom resp. utanför berörd region. Föreskrifter om mantalsskrivning lämnas i folkbokföringsförord- ningen t1967'. 198).

Allvarliga sysselsättningsproblem föreligger inom skogslänen främst inom stödområdena 5 och 6. En avgränsning bör dock ske till delar av dessa stödområden. Med beaktande av de mycket svåra sysselsättnings- problemen i de delar av Norrbottens län som tillhör stödområde 6 är det motiverat att utgå från denna region vid en avgränsning av ett samman- hängande område inom vilket lägre arbetsgivaravgifter skall gälla. Denna avgränsning bör följa kommungränser.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1981/82: 113 93

- Samhällsutvecklingen i Gällivare och Kiruna kommuner är till mycket stor del beroende av sysselsättningsläget vid Luossavaara-Kirunavaara AB:s (LKAB) järnmalmsgruvor. LKAB har mött allt större avsättnings- svårigheter för sina produkter vilket medfört betydande förluster de fem senaste verksamhetsåren. Även arbetsmarknaden i Pajala kommun berörs av förändringar i gruvverksamhetens omfattning.

Med hänsyn till att sysselsättningssituationen i malmfältskommunerna väntas förvärras har jag med stöd av regeringens bemyndigande tillkallat en kommitté (I 1981: 06). malmfältsutredningen, med uppgift att framlägga en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika alternativ för järnmalmshanteringens omfattning. Kommittén skall vidare framlägga förslag till sysselsättningsskapande åtgärder i de berörda kommunerna på kort och lång sikt.

Riksdagen har nyligen beslutat ( prop. 1981/82: 56 , NU 1981/82: 13. rskr 1981/82: 82) om medelstillskott till Statsföretag AB för rekonstruktion av LKAB. Av medlen avses 700 milj. kr. användas för nedskrivning av LKAB:s anläggningstillgångar och 800 milj. kr. för ökning av det egna kapitalet.

I Jokkmokks kommun förutses mycket allvarliga sysselsättningspro- blem under de närmaste åren på grund av att utbyggnaden av vattenkrafts- resurserna successivt blir färdig. Mot denna bakgrund uppdrog regeringen den 2 augusti 1979 åt länsstyrelsen i Norrbottens län att framlägga förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i kommunen. Jag kommer senare (avsnitt 4) att behandla förslag som framlagts inom ramen för detta upp- drag.

Sammanfattningsvis förordar jag således att en sänkning av de lagstad- gade arbetsgivar- och egenavgifterna i regionalpolitiskt syfte omfattar Gäl- livare. Jokkmokks. Kiruna och Pajala kommuner. Vid avgränsningen har jag även vägt in hänsyn till de statsfinansiella effekterna.

Utredningen har redovisat beräkningar av de finansiella effekterna om arbetsgivaravgifterna helt tas bort eller reduceras till 10 procent resp. 20 procent. Finansieringen av en avgiftssänkning bör enligt utredningen i första hand ske genom omprövning av arbetsmarknadspolitiskt stöd och icke—permanent företagsstöd till berörda regioner.

Av de remissinstanser som behandlat frågan om hur stor en differentie- ring bör vara anser de flesta att eftersträvade syften bör kunna uppnås även vid en begränsad avgiftssänkning. Därvid föreslås att sänkningen uppgår till ca tio procentenheter. En begränsad sänkning är enligt några remissinstanser även motiverad med hänsyn till den osäkerhet om vissa effekter som vidlåder en åtgärd av detta slag.

SAF och Sveriges industriförbund förordar ett borttagande av de av- gifter, bl. a. folkpensions- och barnomsorgsavgiften, som används tillsam- mans med skattemedel för att finansiera vissa samhällssektorer. Samman- taget skulle detta innebära en avgiftssänkning med 11,7 procentenheter.

• Sida 94
•  Original

Prop. l981/82:113 94

Enligt min mening är det sänkningen av det totala uttaget av arbetsgivar— avgifter som är relevant för företagen och det har således ingen betydelse vilken delavgift som förändras eftersom avgiftsbasen är gemensam för alla avgifter. I fråga om egenavgifterna kan dock avgiftsbasen i vissa fall vara olika. Jag förordar efter samråd med cheferna för social- och budgetdepar- tementen att den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sätts ned med 10 procentenheter. I första hand bör därvid folkpen- sionsavgiften nedsättas och därefter barnomsorgsavgiften. I fråga om egenavgifter bör ett lägre avgiftsuttag åstadkommas på motsvarade sätt.

Bestämmelser om nedsättning av arbetsgivar- och egenavgifter bör av lagtekniska skäl tas upp i en särskild lag. En hänvisning till denna bör göras i lagen om socialavgifter. I den särskilda lagen bör finnas bestämmelse om att ett belopp motsvarande det som arbetsgivar- eller egenavgifterna sätts ned med skall påföras staten och uppbäras i samma ordning som avgifterna i övrigt. Jag återkommer senare till hur detta bör ske anslagsmässigt.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

1. lag om nedsättning av socialavgifter,

2. lag om ändring i lagen (1981 : 691) om socialavgifter. Lagrådet arbetar f. n. på fyra avdelningar, dvs. det högsta tillåtna anta- let. Trots detta är lagrådets program under tiden t.o.m. den 31 mars 1982 utomordentligt ansträngt. Alla de lagförslag som föreligger och som är av det slaget att lagrådet enligt 8 kap. 18 å andra stycket regeringsformen bör höras över dem kan inte granskas i sådan tid att förslaget kan föreläggas riksdagen inom den i 3 kap. 3 & riksdagsordningen angivna tiden. Av den nyss nämnda bestämmelsen i regeringsformen följer emellertid att lagrå- dets granskning kan underlåtas, om det skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma.

Det är enligt min mening angeläget att den av mig förordade nedsättning- en av socialavgifterna kan trädai kraft utan dröjsmål. De myndigheter som har att svara för systemets praktiska genomförande bör vidare ges skälig tid för detta. Lagrådets hörande över lagförslagen skulle med hänsyn till vad jag nyss anfört fördröja lagstiftningsfrågans behandling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör en remiss till lagrådet kunna under- låtas i förevarande ärende.

Jag vill i sammanhanget erinra om att enligt 20 5 lagen ( 1959:552 ) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (l98l:69l) om socialavgifter skall, om avgiftsatserna för arbetsgivaravgifter ett visst utgiftsår är högre eller lägre än procentsatserna för nästföregående utgiftsår, hänsyn tas till detta vid bestämmandet av preliminära arbetsgivaravgifter. I det här aktuella fallet skulle detta innebära att de preliminära arbetsgivaravgifterna för utgiftsåret 1983 nedsättes i samma omfattning som den här föreslagna nedsättningen. Av administrativa skäl bör nedsättningen av egenavgifter ske i och med de slutliga avgifter som beräknas med ledning av 1984 års taxering.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1981/82: 113 95

Efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen föror- dar jag att ett särskilt förslagsanslag, Ersättning för nedsättning av social- avgifter, tas upp på statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Medel under detta anslag skall motsvara det bortfall av avgiftsinkomster som blir följ- den av att lägre arbetsgivar- och egenavgifter uttas i de av mig förordade kommunerna. Jag återkommer senare till detta anslag. Jag har vid beräk- ningen av anslaget beaktat de besparingar i fråga om Statsföretags verk- samhet m.m. som är att förvänta vid en sänkning av arbetsgivaravgifterna i den aktuella regionen samt i fråga om minskat behov av arbetsmarknads- politiska insatser på längre sikt. Återstoden finansieras genom de regel- ändringar för de regionalpolitiska stödmedlen som jag här förordar i det följande. Vidare kan, som en följd av ökad produktion och sysselsättning. en ökning av statens skatteinkomster förväntas.

För att den föreslagna reformen skall få avsedda utvecklingseffekter är det en förutsättning att de sänkta arbetsgivaravgifterna inte tas ut i form av löner eller omotiverad vinstutdelning utan verkligen används för att sänka kostnadsläget och därmed stärka företagens konkurrenskraft. Mot bak- grund härav är det enligt min mening angeläget att effekterna av den föreslagna differentieringen av arbetsgivaravgifterna kontinuerligt följs. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag härom.

3.7 Regionalpolitiskt stöd till näringslivet

3.7.1 Nuvarande regler m.m.

Riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979 ( prop. 1978/79: 112 . AU 1978/79: 23, rskr 1978/79: 435) innebar en ytterligare förstärkning och del- vis ändrad inriktning av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Stöd kan lämnas i huvudsak i följande former enligt förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd.

l. Lokaliseringsstöd

a) Avskrivningslån till markanläggningar och byggnader samt i vissa fall maskiner och inventarier.

b) Lokaliseringslån till markanläggningar och byggnader, maskiner och inventarier. patent, licenser, produktutvecklings- och marknadsföringsåt- gärder samt i stödområdena 4—6 även omsättningstillgångar.

2. Utbildningsstöd för nyanställda i samband med nyetablering eller utvidgning av verksamhet samt i vissa fall även för tidigare anställd perso- nal.

3. Sysselsättningsstöd för utökning av antalet anställda i stödområde 4, 5 och 6.

4. Offertstöd för åtgärder i regionalpolitiskt syfte när övriga stödformer inte kan användas.

Regionalpolitiskt stöd kan lämnas till företag som bedriver industriell

• Sida 96
•  Original

Prop. 1981/82: 113 96

och industriliknande verksamhet. serviceverksamhet riktad till industrifö- retag. turistverksamhet, vissa typer av partihandel och uppdragsverksam- het samt annan verksamhet som bedöms få väsentlig betydelse för närings- livet eller annars bedöms ha särskild regionalpolitisk betydelse.

Beslutet om regionalpolitiken år 1979 innebär att vissa delar av landet ingår i regionalpolitiska stödområden. Det finns sex stödområden. Stöd- områdena 4, 5 och 6, i vilka det högsta stödet kan utgå, omfattari huvud- sak de inre delarna av Norrland och nordvästra Svealand.

En utförlig beskrivning av de nuvarande regionalpolitiska medlen läm— nas i bilaga 4.

Regeringen uppdrog den 11 december 1980 åt expertgruppen (I 1979: E) för forskning om regional utveckling (ERU) att utvärdera de samhälls- och företagsekonomiska effekterna av det regionalpolitiska stödet till näringsli- vet under perioden 1975—1980. ERU avlämnade i september 1981 betän- kandet (Ds I 1981: 15) Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet? Be- tänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en remissammanställning har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

ERU framhåller i betänkandet att en central slutsats av den genomförda utvärderingen av det regionalpolitiska stödet är att användningen av stödet under andra hälften av 1970-talet påverkats kraftigt av det allmänna ekono— miska läget med en betydligt lägre tillväxt än tidigare. Efter en fördubbling av stödvolymen mellan åren 1965—1970 och 1970—1975 skedde en relativt kraftig minskning under andra hälften av 1970-talet. Den låga tillväxttakten under senare delen av 1970-talet har även medfört att regionalpolitikens möjligheter att geografiskt påverka industriell expansion blivit mindre eftersom antalet lokaliseringsbara projekt i en sådan situation blir lägre. Därmed har uppmärksamheten förskjutits från åtgärder inriktade på över- flyttning av verksamhet från en region till en annan till åtgärder inriktade på att stödja i resp. region befintliga företag och utvecklingsprojekt som kan leda fram till industriell verksamhet.

Många remissinstanser understryker de stora metodologiska och prak- tiska problem som föreligger vid beräkningar av det regionalpolitiska stö- dets effekter. Flera remissinstanser framhåller emellertid att även om det är svårt att beräkna stödets nettoeffekter på sysselsättningen finns det andra indikationer på att stödet kan ha varit effektivt. Vad som framför allt har uppmärksammats är det faktum att stödområdena 4, 5 och 6 haft en mindre negativ sysselsättningsförändring inom industrin än övriga delar av landet under andra hälften av 1970-talet.

Flertalet remissinstanser, som behandlat frågeställningen, delar den av ERU redovisade uppfattningen att orsaken till den minskade användning- en av det regionalpolitiska stödet under andra hälften av 1970-talet framför allt finns att söka i den lägre ekonomiska tillväxten. En grundläggande förutsättning för regionalpolitiken är därför en framgångsrik ekonomisk politik.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1981/82: 113 97

Jag instämmer i de synpunkter som ERU och flera remissinstanser framför och vill understryka betydelsen av att genom allmänekonomiska åtgärder skapa goda förutsättningar för regionalpolitiken.

Jag övergår nu till att behandla mina förslag till ändringar i det nuvaran- de regelsystemet i enlighet med följande uppdelning: Avsnitt 3.7.2 Stödets utformning Avsnitt 3.7.3 Stödberättigad verksamhet Avsnitt 3.7.4 Handläggningsordning

3.7.2 Stödets utformning De grundläggande utgångspunkterna för utformningen av det regional- politiska stödet till näringslivet i form av lokaliseringsstöd (avskrivningslån och lokaliseringslän), utbildningsstöd, sysselsättningsstöd och offertstöd har fastställts av riksdagen genom bl.a. 1979 års beslut om regionalpoliti- ken.

Stödformerna är utformade som ekonomiska stimulansmedel, dvs. bi- drag och lån som påverkar företagens ekonomiska kalkyler. Huvuddelen av stödet har karaktär av initialstöd. Stöd kan lämnas både för att påverka företagens kapitalkostnader och deras personalkostnader.

Huvuddelen av stödet lämnas efter individuell prövning av de olika stödärendena. I dessa fall skall vidare stöd lämnas endast till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning åt de anställda. Det sammanlagda stödet skall härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd. Dessa grundläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även fortsätt- ningsvis.

Som villkor för alla former av regionalpolitiskt stöd till näringslivet gäller f.n. att minst 40% av det antal arbetsplatser som tillkommer hos stödmottagaren skall förbehållas vartdera könet. Möjlighet till befrielse från detta könskvoteringskrav finns. Denna ordning bör kvarstå. Det an- kommer på regeringen att närmare utforma reglerna för könskvoteringen.

En arbetsgrupp inom industridepartementet har som jag tidigare nämnt gjort en översyn av det regionalpolitiska stödet till näringslivet (Ds I 1981:28). Jag övergår nu till att, mot bakgrund av bl.a. arbetsgruppens förslag, närmare redovisa hur jag anser att de olika stödformerna bör utformas i fortsättningen.

De förslag jag kommer att framlägga innebär att regionalpolitiskt stöd till näringslivet framdeles inom stödområdet kan lämnas enligt följande tablå. Av tablån framgår bl.a. maximala procentandelar för hur stort lokali- seringsstöd som kan lämnas i olika stödområden i samband med olika investeringsåtgärder. Det är då att lägga märke till att stödets storlek i högre grad än f.n. bör bestämmas utifrån hur stort stöd som behövs för att en investering skall komma till stånd och att storleken bör fastställas efter en totalkalkyl över investeringar, inkörningskostnader m.m. Jag kommer 7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr ll3

• Sida 98
•  Original

Prop. 1981/82: 113 98

också att föreslå vissa tekniska förändringar av nuvarande avskrivningslån och i samband därmed att detta stöd i fortsättningen benämns lokalise- ringsbidrag.

Maximalt lokaliseringsstöd i procent Sysselsättningsstöd av stödunderlag (kostnader/kapital- Stödets storlek i kr. behov) i samband med olika typer av investeringar Stödområde Byggn. & maskininv. investe- Totalt Iok.stöd ringari pa- högst 70 % tent. licen- —— ser. mark- varav lok- varav nadsföring bidrag lok.- & produktutv. Belopp per årsarbets- högst lån oms.till- kraft högst gångar o. d. A 70 % 35 % Lokaliserings- Tot. 130000 under 7 år lån högst 35 % 50 % 35 % Tot. 80000 under 5 år C 30 % 35 % Tot. 40000 under 3 år

Härtill kommer offertstöd.

Liksom hittills får regeringen möjlighet att i undantagsfall medge att lokaliseringsbidrag och lokaliseringslän lämnas med högre belopp än vad som annars kan utgå. Vad gäller lokaliseringsbidrag. får stöd högst lämnas med vad som maximalt gäller inom stödområde A.

Utanför stödområdet bör som jag tidigare förordat ett investeringsbidrag på högst 20 % av godkänt stödunderlag kunna lämnas för att täcka kostna- der i samband med investeringar i byggnader och maskiner på högst 7 milj. kr. Detta stöd är avsett att medverka till lösningar av inomregionala obalansproblem och strukturproblem.

Vid sidan av det nu nämnda stödet utanför stödområdet. som beslutas av länsstyrelsen. bör efter regeringens bemyndigande den centrala myndighe- ten ha möjlighet att i speciella situationer lämna lokaliseringsstöd till pro- jekt mellan 7 och 20 milj. kr. Detta bör ske genom att regeringen i särskild ordning anger kommuner som under en begränsad övergångsperiod till följd av svåra strukturomvandlingsproblem bör komma i fråga för lokali- seringsstöd för investeringsprojekt större än 7 milj. kr. Maximalt lokalise- ringsbidrag bör härvid vara 20 %.

Dessutom bör regeringen liksom hittills ha möjlighet att i särskilda fall bevilja stöd även utanför stödområdet. Förutsättningarna härför är att avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak. Stöd kan också lämnas när särskilda skäl talar för att områden med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras industri- ell eller industriliknande verksamhet.

Dessa möjligheter till stöd utanför stödområdet sammanfattas i följande tablå.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1981/82: 113 99

Stödunderlag Maximalt stöd i procent av stödunderlag (kostnader/kapitalbehov) [ samband med

Byggn. & Mask.- Byggn. & Mask.- lnv. i patent. inv. inv. licenser. marknads- förings & prod. utv. kostnader

lnvesterings- Lokaliserings- Lokaliseringslån bidrag bidrag

' $ 7 milj. kr. 20% — — > 7 milj. kr. - 20% 35 %

Liksom inom stödområdet bör även här gälla att regeringen i undantags- fall får medge att lokaliseringsbidrag och lokaliseringslän får lämnas med högre belopp än vad som annars kan utgå.

Jag återkommer till närmare regler beträffande stödens storlek. hand- läggningsordning m.m.

Lokaliseringsbidrag som ersättning för avskrivningslån

Avskrivningslån kan f.n. lämnas till ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller till arbeten som avser markanläggningar som är nödvändiga för stöd- berättigad verksamhet. Vid bedömning av om ett visst objekt är att anse som en byggnadsinvesten'ng tillämpas i princip skattelagstiftningens bygg- nadsbegrepp. Avskrivningslån kan inom stödområdena 4—6 ges även till investeringar i maskiner och inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än tre år under förutsättning att dessa investeringar utgör en betydande del av de totala investeringarna och att de beräknas leda till påtagligt ökad sysselsättning. Avskrivningslånet är ränte- och amorterings- fritt och avskrivs normalt med hälften efter tre år och resterande del efter sju år. För att avskrivning skall ske krävs beslut av myndighet i varje särskilt fall. Låntagaren skall i sina räkenskaper avskriva de tillgångar som anskaffats med lånemedlen med minst motsvarande belopp. Vid sitt beslut om aVSkrivning skall medges eller ej skall myndigheten ta hänsyn till hur syftet med stödet har uppfyllts. t.ex. i fråga om sysselsättningsutveckling- en.

Som allmän förutsättning för att lokaliseringsstöd skall beviljas gäller vidare bl. a. att verksamheten bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning åt de anställda. Ett avskrivningslåns storlek bestäms sedan med hänsyn till dels hur stort stöd som behövs för att en investering skall komma till stånd. dels subvention per nytt arbetstillfälle jämfört med gällande riktvärden, dels den högsta möjliga andelen av inve- steringskostnaderna i aktuellt stödområde.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1981/82: 113 100

Jag föreslår nu att reglerna för avskrivningslån ändras enligt följande: — stödet lämnas i form av bidrag för att täcka kostnader i samband med lokaliseringsprojekt (inkörning, anskaffning m.m.) och benämns lokali— seringsbidrag, — stödet skall normalt utbetalas under investeringsperioden och kunna återkrävas under en tidsperiod av sju år därefter om inte förutsättningar- na för stödet uppfyllts, varvid den del av bidraget som kan återkrävas minskas — om inte annat föreskrivits — med resp. 30. 20, 10, 10, 10. 10 och IO procent per år, — skyldigheten att avskriva de anskaffade tillgångarna med ett belopp minst motsvarande stödet upphävs. — nedsättningen av återkrävbart belopp sker automatiskt om inte myndig- heten genom särskilt beslut motsätter sig en sådan. Mina förslag överensstämmer i sak med arbetsgruppens. De har vunnit allmänt stöd i remissbehandlingen. Förslagen grundas på följande övervä- ganden.

Den tekniska utformningen av det nuvarande avskrivningslånet medför att stödet har liten resultatpåverkande effekt under de första åren för att i stället ge effekt under en längre tidsperiod.

Av följande figur framgår schablonartat hur det nuvarande avskrivnings- lånet reducerar de i bokföringen redovisade kostnaderna för en byggnads- och maskininvcstering över tiden.

Subvention

Minskat avskrivningsbehov

Räntefritt avskrivningslån —J-—J-—l-—I———l—+——9-———1-———l—i—4—L—) År 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

I botten ligger värdet av räntefriheten på avskrivningslånet. Det är, om lånet avskrivs. en permanent subvention som förändras efter diskontots variationer och minskar i takt med inflationen.

Ovanpå denna subvention kommer minskade kostnader för företaget i form av lägre avskrivningar på de med hjälp av stödet anskaffade byggna- derna och maskinerna. Bokföringsnämnden har dock fastslagit att denna reducering av avskrivningsunderlaget får göras först efter det att avskriv- ningslånet nedsatts. dvs. efter tre resp. sju år.

Avskrivningslånets nuvarande utformning gör alltså att full redovis- ningsmässig subventionseffekt uppnås först sju år efter investeringstillfäl-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1981/82:113 101

let. Detta innebär i praktiken att många företag kan få sin ekonomiska ställning kraftigt försämrad under de första åren. Speciellt kan företagets soliditet bli så ansträngd att det blir likvidationspliktigt om det är ett aktiebolag.

I stödområdena 4—6 utgör visserligen sysselsättningsstödet i många fall ett kraftigt stöd under de första åren men det är ofta inte tillräckligt för att uppväga problemet med att det nuvarande avskrivningslånets redovis- ningsmässiga effekt ligger fel i tiden.

Redan vid riksdagens behandling av förslaget om det då nya avskriv- ningslånet år 1979 förutsågs att vissa nackdelar skulle kunna uppstå och riksdagen uttalade att om så visade sig vara fallet borde övervägas att t. ex. återinföra det tidigare systemet med räntebefrielse på lokaliseringslän för att hjälpa företagen under inledningsskedet (AU 1978/79:23 sid. 63. rskr 1978/79: 435). För- och nackdelar med detta har redovisats av arbetsgrup- pen. Även vid ett återinförande av räntebefrielse på lokaliseringslän måste avskrivningslån eller motsvarande stödform bibehållas. Gruppen har där- för funnit att de önskvärda effekterna fördelaktigare kan åstadkommas med en ändrad utformning av avskrivningslånet. Jag delar denna bedöm- ning.

Det grundläggande syftet med att ändra utformningen av stödet är såle- des att företagen tidigare skall få ett positivt tillskott till resultatet. Detta tillgodoses genom att stödmottagaren får möjlighet att tidigare intäktsföra stödet samt att en motsvarande avskriVning av de med stödet anskaffade tillgångarna inte krävs enligt villkoren för bidraget. Villkoren för bidraget bör vara sådana att balans uppnås mellan de inkörningskostnader som uppstår i samband med en investering och stödets resultatpåverkande effekt. Bidraget bör därför i normalfallet fördelas över en sjuårsperiod med resp. 30. 20, 10. 10, 10, 10 och 10 procent per år från utbetalningstidpunk- ten.

Förslaget innebär vidare att något beslut om nedsättning av återkrävbar del av bidraget inte skall behöva meddelas i varje särskilt fall. utan nedsätt- ning sker automatiskt om myndigheten inte, på grundval av de handlingar som företaget skall insända till myndigheten varje år. på eget initiativ motsätter sig en sådan. För att myndigheten skall kunna vägra nedsättning fordras att företaget inte uppfyllt de åtaganden som gjorts i samband med att stödet beviljades. Här spelar sysselsättningseffekten en stor roll. Om nedsättning vägras bör lokaliseringsbidraget liksom f.n. avskrivningslånet omvandlas till ett lokaliseringslän. Det ankommer på regeringen att närma- re utforma bestämmelserna om nedsättning.

Av följande figur framgår hur subventionen i normalfallet blir fördelad i tiden (jämför med föregående figur).

• Sida 102
•  Original

Prop. 1981/82: 113 102

Subvent ion

Räntefritt avskrivningslån År 12345678910>

Om det av någon speciell anledning visar sig önskvärt att fördela bidra- get på något annat sätt bör möjlighet finnas att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig nedsättning av bidraget.

Upphävandet av skyldigheten att skriva av tillgångarna i samma takt som bidraget intäktsförs medför att det bokförda värdet av dessa tillgångar kan bli högre än med nuvarande regler. För värderingen av anläggningstill- gångar gäller bestämmelserna i 15 % bokföringslagen (1976: 125). Skatte- mässigt gäller f.n. att avskrivningslån som utgår i form av räntel- och amorteringsfritt lån i skattehänseende jämställs med statsbidrag. Det inne- bär att beloppet är skattepliktigt i den mån medlen används för att bestrida kostnader som är omedelbart avdragsgilla. Ett statsbidrag som används för att anskaffa byggnader. maskiner eller inventarier är däremot skattefritt. Å andra sidan minskas underlaget för de årliga avskrivningarna med bidrags- beloppet. Bidraget blir därigenom i praktiken beskattat i takt med avskriv- ningarna. Motsvarande tillämpning torde t.v. gälla även för det av mig föreslagna lokaliseringsbidraget. Jag vill emellertid erinra om att bidrags- skattekommittén nyligen avlämnat delbetänkandet (Ds B 19811173 Be- skattning av statsbidrag och andra stöd till företag, m.m. Betänkandet remissbehandlas f.n. Chefen för budgetdepartementet avser enligt vad jag har inhämtat senare i år lägga fram förslag om en allmän översyn av beskattningen av stöd till företag. Det kan i det sammanhanget finnas anledning att återkomma till den skatterättsliga behandlingen av lokalise- ringsbidraget.

Nuvarande regler för beräkning av högsta möjliga lokaliseringsbidrag bör behållas. Förutom av investeringarnas storlek bestäms ju redan i dag stödets storlek av exempelvis stödområde, sysselsättningseffekt och beho- vet av subvention för att projektet skall genomföras. Huvudregeln vid bedömning av hur stort bidrag som skall lämnas bör därför liksom hittills vara att stödet inom ramen för de regler som gäller för resp. stödområde inte skall vara större än vad som behövs för att projektet skall komma till stånd. dvs. en totalkalkyl över investeringarna. inkörningskostnader, sys-

• Sida 103
•  Original

Prop. 1981/82: 113 103

selsättningseffekt m.m. skall ligga till grund för stödets storlek. Jag åter- kommer till frågan om lokaliseringsbidragets storlek.

Förslaget att myndigheten på eget initiativ årligen under hela sjuårspe- rioden skall kunna vägra nedsättning av återkrävbart belopp om företaget inte uppfyllt de åtaganden det gjort i samband med att stödet beviljades bör i realiteten ge myndigheten en starkare kontrollposition än f. n. Som under- lag för uppföljningen av stödet skall bl.a. tjäna den granskningsrapport som stödmottagaren förbinder sig att låta sina revisorer årligen lämna till myndigheten. Denna revisorsrapport år så nyligen introducerad att prak- tiska erfarenheter saknas. En löpande uppföljning av denna typ bör dock bli effektivare än den nuvarande tre- och sjuårskontrollen.

Lokaliseringsbidragets storlek

Vid beslut om hur stort lokaliseringsstöd som skall lämnas är huvudre- geln som jag tidigare nämnt att det sammanlagda stödet inte får vara större än vad som behövs för att en investering skall komma till stånd. Hänsyn tas vidare till investeringarnas storlek och inriktning. subvention per nytt arbetstillfälle samt hur angeläget det är från samhällssynpunkt att de ge- nomförs. Härutöver begränsas lokaliseringsbidraget av ett högsta möjliga stöd i varje stödområde som anges i procent av godkänt stödunderlag för byggnads- resp. maskininvesteringar. Nu gällande procentandelar framgår av bilaga 4.

Den beskrivna ordningen bör enligt min mening tillämpas även i fortsätt- ningen. Eftersom jag tidigare föreslagit en ändrad indelning av landet i stödområden bör dock de maximala procentandelarna ändras. I detta sammanhang föreslår jag också att procentandelarna sätts lika stora för byggnads- och maskininvesteringar i resp. stödområde. Härigenom uppnås enligt min mening två fördelar. Dels innebär det en administrativ förenk- ling, dels betyder det en utökad möjlighet att ge stöd i samband med investeringar i maskiner och inventarier. Sistnämnda faktorn återspeglar enligt min mening den allt viktigare roll investeringar i maskiner och inventarier kommit att spela på senare år jämfört med investeringar i byggnader.

Jag förordar följande övre gränser för lokaliseringsbidrag i de olika stödområdena. Stödområde A högst 70% av godkänt stödunderlag, stöd— område B högst 50% av godkänt stödunderlag och stödområde C högst 30% av godkänt stödunderlag. Liksom f.n. bör finnas möjlighet för rege- ringen att i undantagsfall besluta om högre stöd, dock ej högre än vad jag nyss angivit som övre gräns i stödområde A. I de fall lokaliseringsbidrag lämnas utanför stödområdet genom beslut av den centrala myndigheten bör övre gränsen vara högst 20% av godkänt stödunderlag vilket motsva- rar den övre gränsen för investeringsbidraget.

För att avskrivningslån skall lämnas i samband med maskininvesteringar erfordras f. n. som jag tidigare nämnt bl. a. att maskininvesteringarna utgör

• Sida 104
•  Original

Prop. l981/82:113 104

en betydande del av de totala investeringarna. Jag har tidigare betonat att bedömningen av storleken på ett lokaliseringsbidrag bör grundas på en totalkalkyl över investerings— och inkörningskostnader etc. Jag har även nyss pekat på att investeringar i maskiner kommit att få en relativt sett större betydelse för industrin än byggnadsinvesteringar på senare år. Det är därför enligt min mening inte lämpligt att bibehålla regeln att maskinin- vesteringarna skall utgöra en betydande del av de totala investeringarna. Däremot bör som hittills för att lokaliseringsbidrag skall lämnas i samband med maskininvesteringar investeringen leda till ett påtagligt ökad syssel- sättning i verksamheten samt vid bedömning av lokaliseringsbidragets storlek hänsyn tas till eventuella statliga stöd som lämnats till uppförande av lokalerna.

Jag vill i detta sammanhang också något beröra frågan om lokaliserings- stöd till investeringar som inte leder till ökad sysselsättning. F. n. gäller att stöd kan lämnas till sådana investeringar endast i undantagsfall. Bara om investeringen innebär en väsentlig omläggning av verksamheten och alter- nativet är nedläggning helt eller delvis av den tidigare verksamheten, kan stöd lämnas som om det gäller en utbyggnadsinvestering. Arbetsgruppen har föreslagit något vidgade möjligheter att stödja denna typ av investe- ringar. Remissopinionen är splittrad i frågan.

De nuvarande reglerna att stöd till denna typ av investeringar lämnas endast i undantagsfall bör behållas. För egen del anser jag att det grundläg- gande kravet på lönsamhet för att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar utan statligt stöd. I likhet med arbetsgruppen anser jag dock att det finns anledning att överväga att något mildra kriterierna för när lokaliseringsstöd till ersätt- nings- och rationaliseringsinvesteringar skall kunna lämnas så att den ökade angelägenheten att bevara arbetstillfällen avspeglas i dessa. Det finns dock starka motiv att framförallt stödja sysselsättningskapande inve- steringar. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma bestäm- melserna härom.

I övrigt bör för lokaliseringsbidraget gälla samma grunder som för det nuvarande avskrivningslånet.

Investeringsbidrag utanför stödområdet

Jag förordar att utanför stödområdet ett investeringsbidrag på högst 20 % av godkänt stödunderlag skall kunna lämnas för att täcka kostnader i samband med investeringsprojekt som kan medverka till att lösa inomre- gionala obalansproblem och strukturproblem.

Förslaget grundas på följande överväganden.

Under andra hälften av 1970-talet har den svenska industrin genomgått en stark strukturförändring. Denna har varit koncentrerad till vissa bran- scher såsom varvs-, stål-. textil-, konfektions- och skogsindustrin men

• Sida 105
•  Original

Prop. 1981/82: 113 105

även vissa delar av verkstadsindustrin har berörts. I vissa fall har produk- tionsstrukturens förändring inneburit att stora sysselsättningsproblem uppkommit lokalt. Detta förhållande har bl. a. aktualiserat frågan om an- vändningen av regionalpolitiskt stöd i sådana situationer. Sedan länge har det varit möjligt att lämna stöd även utanför stödområdet bl.a. då avse- värda sysselsättningssvårigheter finns eller förutses till följd av industri- nedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak. F.n. gäller också att riksdagen beslutat om ett tidsbegrän- sat stöd till Olofström och orter i Bergslagen som drabbats särskilt hårt av strukturomvandlingen i stålindustrin och gruvnäringen.

De regionalpolitiska stödmedlen är uppbyggda främst för att medverka till att skapa ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbets- marknadsproblem och en låg industrialiseringsgrad. Begränsade resurser och hänsyn till de bestående allvarliga problemen inom stödområdena förutsätter en noggrann prövning av när det kan vara motiverat att använ- da r'egionalpolitiskt stöd utanför dessa områden. Sysselsättningsproblem till följd av strukturomvandlingen inom industrin utanför stödområdet bör, om de är av mindre omfattning, kunna lösas av berörda samhällsorgan på regional nivå — främst länsstyrelse och regional utvecklingsfond — i sam- verkan med näringslivet. Härvid finns bl.a. utvecklingsfondens kredit- givning och företagsservice att tillgå. I regeringens proposition (prop. 1981/ 82: 118) om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innova- tionspolitikens inriktning har jag föreslagit förbättringar av utvecklingsfon- dernas möjligheter att stödja företagsutveckling. Ibland torde det dock föreligga behov av att förstärka dessa regionala resurser med ytterligare medel. Länsstyrelserna bör därför ges möjlighet att medverka till att lösa inomregionala obalansproblem och strukturproblem genom att lämna stöd i form av investeringsbidrag. Sådant bidrag bör kunna lämnas till industri- ell och industriliknande verksamhet, till industriserviceverksamhet, parti- handel och uppdragsverksamhet.

Investeringsbidraget bör kunna lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner och inventarier på sammanlagt högst 7 milj. kr. och som leder till ökad sysselsättning. För investeringsbidraget bör i övrigt gälla samma bestämmelser som för lokaliseringsbidrag. Det innebär bl.a. att verksamheten skall bedömas få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning för de anställda. Vidare skall stödets storlek be- stämmas med utgångspunkt från en totalkalkyl över investerings— och inkörningskostnader etc., men får inte lämnas med högre belopp än vad som erfordras för att investeringen skall komma till stånd. Investeringsbi- dragets storlek bör vidare bestämmas med hänsyn till subventionen per nytt arbetstillfälle. investeringens storlek och inriktning samt angelägenhe- ten från samhällssynpunkt att den genomförs.

Beslut om investeringsbidrag bör fattas av länsstyrelsen och medel härför belasta det samlade anslag som länsstyrelsen i varje län bör dispone- ra för regional utveckling i enlighet med de förslag jag tidigare redovisat.

• Sida 106
•  Original

Prop. l981/82:113 106

Ränte- och amorteringsanstånd på lokaliseringslän m. m.

Samtliga lokaliseringslän löper med samma ränta. Enligt nu gällande regler fastställer regeringen räntesatsen. Jag avser att föreslå regeringen att för nya lokaliseringslän skall fortsättningsvis samma räntesats tillämpas som för lån som lämnas enligt förordningen (1978: 507) om industrigaranti- .lån. Detta innebär med nuvarande räntesatser en höjning av räntan på lokaliseringslän med 0.5 %.

Möjlighet finns att bevilja amorteringsanstånd under högst fem år. Före den I juli 1979 fanns möjlighet att medge räntebefrielse under viss tid. I samband med att denna avskaffades infördes i stället en möjlighet att bevilja ränteanstånd i högst fem år. Det innebär enligt nuvarande regler att räntan vid anståndstidens slut läggs till lånebeloppet och sedan amorteras i takt med detta. Ränteanstånd innebär endast en likviditetsmässig förbätt- ring för företagen eftersom den upplupna räntan varje år måste bokföras som en kostnad. De nämnda femårsfristerna kan efter beslut av regeringen förlängas om synnerliga skäl föreligger.

Det är ingen tvekan om att instrumentet ränteanstånd har bidragit till att göra det regionalpolitiska stödystemet komplicerat. Missförstånd tycks ofta uppstå hos företagen om hur ränteanstånd skall bokföras. Jag förordar därför att möjligheten att bevilja ränteanstånd i fortsättningen begränsas till undantagsfall. Amorteringsanstånd bör dock liksom f. n. kunna beviljas om det bedöms nödvändigt att förbättra företagens likviditet i inlednings- skedet av en verksamhet.

Säkerheter för lokaliseringsstöd

Enligt gällande bestämmelser skall säkerhet ställas för avskrivnings- och lokaliseringslän. Enligt praxis krävs också säkerheter för anståndsränta som läggs till kapitalskulden på lokaliseringslän. När säkerhet fastställs skall hänsyn tas till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet. Eftersom avskrivnings- och lokaliseringslånen är utpräglade riskkrediter godtas i regel säkerheter med sämre rätt än hypo— teksinstitut och banker.

Det ankommer på regeringen att närmare utforma bestämmelserna om säkerheter för lokaliseringsstöd. För riksdagens information vill jag dock här något redogöra för min syn på vissa förslag från arbetsgruppen som rör frågan om säkerheter.

Enligt äldre praxis har för lokaliseringsstöd om möjligt krävts tredubbel säkerhet, dvs. dels pantbrev på fulla lånebeloppen i eventuell industrifas- tighet, dels företagsinteckningar på samma belopp, dels borgen, också till fulla lånebeloppen. En av anledningarna. till detta är att förfarandet inte krävt någon värdering av säkerheterna, vilket underlättat myndigheternas arbete.

Uttagandet av realsäkerheter är en markering av lokaliseringsstödets affärsmässiga grundval. De investeringar som kommer till stånd genom

• Sida 107
•  Original

Prop. 1981/82: 113 107

stödet ger på sikt staten reell säkerhet för de utlånade pengarna om den verksamhet som fått stöd visar förväntad lönsamhet. Inflationen verkar också i samma riktning. säkerheterna ökar i värde. Det faktum att staten har realsäkerheter för de utlånade pengarna ger också ökat inflytande och insyn i företagens utveckling och underlättar därigenom uppföljningen av stöd. Om ett stödföretag kommer på obestånd. skyddar säkerheterna ofta statens fordran, men kanske viktigare ändå, säkrar inflytandet över hur företagets situation löses.

En annan form av säkerhet som regelmässigt krävs är borgen. Borgen av exempelvis ett moderbolag för ett dotterbolags förbindelser är ett naturligt inslag i affärsverksamheten. Det avspeglar ju endast den organisatoriska form under vilken verksamheten bedrivs.

En något annorlunda form av borgen är den som krävs av de privatper- soner som står bakom verksamheten. Detta personliga borgensåtagande kan inte betraktas som en säkerhet på samma sätt som pantbrev och företagsinteckningar. Det måste i stället ses dels som en markering av att den person som är viktigast för ett projekts framgång, företagsledaren, är övertygad om att satsningen kommer att lyckas. dels som ett incitament för samme person att i tid vidta nödvändiga åtgärder för företagets be- stånd.

Beträffande det personliga borgensåtagandet anfördes i 1979 års propo- sition om regionalpolitiken att systemet med begränsat borgensansvar borde kunna komma till ökad användning. Riksdagen hade inga erinringar häremot.

Övergången år 1979 från den dåvarande formen av lokaliseringsbidrag till avskrivningslån samt införande av ränteanstånd, har gjort att det be- lopp för vilket säkerhet krävs i normalfallet har blivit betydligt högre. Dessutom har på senare är kostnaden för Uttagandet av pantbrev och företagsinteckningar ökat betydligt.

På grund av bl. a. dessa två förhållanden har arbetsgruppen föreslagit att praxis för Uttagandet av realsäkerheter bör ändras så att pantbrev och företagsinteckningar tillsammans i normalfallet tas ut endast på de sam- manlagda beloppet av avskrivnings- och lokaliseringslän samt eventuellt ränteanstånd. Fördelningen mellan pantbrev och företagsinteckningar bör avgöras från fall till fall efter en värdering av säkerheterna.

Arbetsgruppen har vidare föreslagit klarare regler för hur storleken av det begränsade borgensansvaret bör bestämmas. Som riktlinjer bör därvid gälla att kravet på personlig borgen för lokaliseringsstöd bör ställas på lägst 10% av de sammanlagda beloppen av avskrivnings- och lokaliseringslän samt eventuellt ränteanstånd. Borgensåtagandet bör dock gälla lägst 100000 kr. (om lånesummoma inte är lägre). För stödbelopp överstigande 10 milj. kr. bör en lägre procentsats kunna tillämpas. Om antalet företags- ägare/ledare är fler än en bör borgensbeloppet kunna anpassas härefter, dock bör endast i undantagsfall borgen under 100000 kr. per person god-

• Sida 108
•  Original

Prop. 1981/82: 113 108

tas. Ett exempel på situationer när lägre borgensbelopp bör kunna godtas är s.k. löntagarägda företag.

Arbetsgruppen har också tagit upp säkerhetsfrågor i samband med verk- samheter som drivs av statliga bolag. kommuner eller kommunala bolag. Enligt arbetsgruppens mening bör huvudprincipen därvid vara att sådan verksamhet inte skall favoriseras framför andra. Vad som tidigare sagts om att säkerheter ger inflytande m.m. på verksamheterna gäller också till viss del verksamheter drivna av dessa huvudmän. Så långt som möjligt bör alltså samma krav ställas på säkerheter för krediter till dessa. Ett speciellt problem som arbetsgruppen uppmärksammat i detta sammanhang är det förhållandet att ett antal kommuner på senare tid ibland stött enskilda företag genom att lämna exempelvis kommunal borgen för lån som företa-- get upptagit i bank. Kommunala engagemang för enskilda företag gör att företaget kan spela ut kommunerna mot varandra och på så sätt tvinga sig till fördelar av skilda slag. Härvid är det dessutom oftast de mindre och svagare kommunerna som förlorar. Kommunernas engagemang kommer dessutom ofta i konflikt med reglerna om den kommunala kompetensen.

De krav på lönsamhet m.m. som ställs på en verksamhet som får regionalpolitiskt stöd gör att bankerna. som normalt får bättre säkerheter än staten för ett investeringsprojekt, måste kunna acceptera dessa risker. I annat fall bör enligt arbetsgruppen projektet troligen inte genomföras.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till arbetsgruppens förslag. Eftersom Uttagandet av säkerheter till stor del är en fråga för den lånebevil- jande myndigheten tillämpas redan nu riktlinjer av det slag arbetsgruppen lägger fram. Beträffande frågan om kommunal borgen i samband med lokaliseringsstöd är samtliga instanser som yttrat sig. bl.a. alla kommuner. eniga om att sådan inte bör få förekomma om kommunen inte är låntagare.

För egen del godtar jag de generella riktlinjer arbetsgruppen föreslår. Dessa överensstämmer i allt väsentligt med den praxis som tillämpas f. n. För lokaliseringsbidrag och lokaliseringslän bör alltså även fortsättningsvis ställas säkerhet. Vidare bör liksom f. n.. som en kompletterande säkerhet i allmänhet ställas personlig borgen av de av bolagets ägare som har ett väsentligt inflytande över verksamheten. Behovet av sådan borgen bör dock bedömas med hänsyn till storleken av ägarnas kapitalinsats. andra säkerheter och övriga omständigheter.

Riksdagen har i olika sammanhang i fråga om kommunernas roll inom regionalpolitiken uttalat att det är statens uppgift att på olika sätt främja en lokalisering till de områden där behoven är störst. Kommunernas möjlig- heter att bedriva verksamhet i egen regi begränsas också av att verksamhe- ten måste inrymmas inom den kommunala kompetensen. En kommun, ett kommunalägt bolag etc. kan enligt nuvarande bestämmelser få lokali- seringsstöd endast för turistverksamhet eller uppförande av indu- strilokaler. Jag kommer senare i min framställning att föreslå att kommun etc. i vissa fall skall kunna få stöd även för fastbränsleframställning. Av

• Sida 109
•  Original

Prop. l981/82:113 109

naturliga skäl bör kommunal borgen i samband med lokaliseringsstöd förekomma endast om verksamheten är kompetensenlig och stödbe- rättigad. Sådan borgen bör således i regel inte förekomma om annan än kommun eller kommunalt organ är låntagare.

Utbila'ningssröd

Utbildningsstöd kan lämnas för att inom ett företag utbilda personal i samband med utökning eller omstrukturering av verksamheten. Det krävs att verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsättning för de anställda och få tillfredsställande lönsamhet och vidare att det föreligger behov av särskilt kvalificerad utbildning. Utbildningsstödets storlek bestäms som ett belopp per elev och arbetstimme och fastställs från fall till fall med hänsyn till bl.a. utbildningskostnaderna och det regionalpolitiska intresset av att utbildningen genomförs.

Beslut om utbildningsstöd meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) eller. om stödets storlek överstiger 20 kr'för varje person och utbildnings- timme, av regeringen. Vid bedömning av utbildningsbehovet samarbetar AMS f. n. med de centrala yrkesnämnderna inom olika branscher.

Efterfrågan på utbildningsstöd har minskat under de senaste åren. Del- vis är detta en naturlig följd av att sysselsättningsstödet ökats, offertstödet införts och att kravet på särskilt kvalificerad utbildning skärpts. Det har emellertid också visat sig att långa handläggningstider minskat stödets effektivitet. Delvis sammanhängande med det sistnämnda är att de admini- strativa kostnaderna för stödet blivit relativt sett höga. AMS har mot denna bakgrund i 198] års anslagsframställning föreslagit att utbildnings- stödet i dess nuvarande form omprövas och att i stället speciella utbild- ningskostnader får täckas med offertstöd. Arbetsgruppen har studerat frågan och skisserat ett sätt att lösa problemen genom vissa administrativa förenklingar.

För egen del vill jag anföra följande. Behovet av ett stöd med utbild- ningsstödets inriktning har inte ifrågasatts i något sammanhang. Det är viktigt att höja den tekniska nivån på industrin inom stödområdena.

Genom mitt förslag om ändrad stödområdesindelning bortfaller en stor del av olägenheterna med att låta utbildningskostnaderna täckas inom offertstödets ram. Jag föreslår därför att utbildningsstöd avskaffas som särskild stödform och ersätts av offertstöd i de fall behov av särskild kvalificerad utbildning föreligger.

Syme/sättningssröd

Sysselsättningsstödet är avsett att täcka allmänna inkörningskostnader i nystartad eller utvidgad verksamhet. Stödet lämnas i form av dels för- staårsstöd. dels fortsatt stöd under upp till sex år. Det omfattar enbart ökningar av personalen och grundar sig på den genomsnittliga sysselsätt- ningen under ett år uttryckt i årsarbetskrafter. Antalet årsarbetskrafter

• Sida 110
•  Original

Prop. 1981/82: 113 110

avrundas till närmast lägre hela tal vid beräkning av stödets storlek. Stödet utgår i nuvarande stödområdena 4—6 och är differentierat efter stödom- råde. '

Sysselsättningsstödet är mer generellt utformat än övriga regionalpolitis- ka stödformer. I princip föreligger en rätt till sådant stöd om verksamheten är stödberättigad enligt förordningen om regionalpolitiskt stöd samt upp- fyller vissa allmänna villkor för stöd och kravet på sysselsättningsökning. Endast vid ansökan om förstaårsstöd för mer än tio årsarbetskrafter görs en särskild prövning av det enskilda projektets förutsättningar och stödets samhällsekonomiska effekter.

Sysselsättningsstödet höjdes kraftigt år 1979. Stödets storlek under olika år i de olika stödområdena framgår av tabell i bilaga 4 (avsnitt 1.2. l .5). På grund av den svaga industrikonjunkturen har efterfrågan på sysselsätt- ningsstöd hittills inte varit så stor som då förutsågs.

På grundval av förslag från arbetsgruppen föreslår jag vissa marginella ändringar i fråga om sysselsättningsstödet: — antalet årsarbetskrafter avrundas, i likhet med vad som gällde före den I juli 1979, till tiondels årsarbetskraft vid beräkning av stödets storlek

— klarare riktlinjer ges för stödförutsättningarna då en verksamhet övertas och i anslutning därtill ges möjlighet till förhandsprövning i dessa fall — i övertagandefallen räknas sysselsättningsökningen från kalenderåret närmast före övertagandet i stället för från årsgenomsnittet under de tre närmast föregående åren.

Jag vill beträffande förslagen anföra följande. År 1979 gjordes den förändringen att antalet årsarbetskrafter avrundas till närmast lägre hela antal vid beräkning av stödet storlek. Tidigare utgick stöd även till tiondelar av en årsarbetskraft. Eftersom förändringen i första hand drabbar små företag ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag att antalet årsarbetskrafter i fortsättningen skall avrundas nedåt till tiondels årsarbetskrafter vid beräkning av stödets storlek.

Sysselsättningsstöd lämnas som jag tidigare nämnt i samband med ny- startad eller utvidgad verksamhet. En besvärlig fråga har under stödets hela tillvaro varit hur man skall behandla de fall där utökningen av antalet sysselsatta sker genom helt eller delvis övertagande av annan verksamhet. I takt med att stödbeloppen höjs blir det också allt viktigare för en företa- gare att veta i vilken utsträckning han vid exempelvis övertagandet av ett konkursdrabbat företag kan räkna med att sysselsättningsstöd kommer att lämnas.

Eftersom sysselsättningsstödet är avsett att täcka igångkörningskost- nader bör stöd i princip inte lämnas för övertagandet av en verksamhet då dessa kostnader är väsentligt lägre. ] annat fall skulle stöd kunna komma att lämnas flera gånger för i stort sett samma inkörningskostnader. Vidare skulle sysselsättningsstödet kunna väsentligt påverka värdet av exempel- vis ett konkursbo.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1981/82: 113 I 11

Jag anser att följande riktlinjer bör gälla för när rätt till stöd skall föreligga vid övertagande av en befintlig verksamhet eller med andra ord när en stödberättigad ökning av sysselsättningen skall anses ha uppstått.

Ett fall när sysselsättningen bör anses ha ökat är om den övertagna verksamheten har en helt annorlunda produktionsinriktning och de över- tagna tillgångarna är av obetydligt värde för den nya verksamheten. Ett annat fall är när den övertagna verksamheten varit nedlagd under en längre tid. Härmed menas då att någon produktion inte förekommit i verksamhe- ten, inte heller i exempelvis en konkursförvaltares regi. Den tid under vilken en verksamhet skall ha legat nere för att kvalificera till stöd bör inte vara alltför kort. Avgörande måste bl.a. vara att det inte framstått som lönsamt att vänta ut denna tidpunkt. Som en riktpunkt bör gälla att tiden bör vara lägst sex månader.

De riktlinjer som här beskrivs bör göra det lättare att i enskilda fall bedöma i vilka fall stöd kan utgå. F. n. kan förhandsprövning ske i vissa avseenden i fråga om sysselsättningsstöd. Jag föreslår att denna möjlighet utsträcks till att avse också frågan om sysselsättningsökning föreligger i förhållande till tidigare verksamhet.

En av huvudreglerna för sysselsättningsstöd är vidare att stöd kan lämnas för det antal årsarbetskrafter varmed sysselsättningen under ett år överstigit det högsta antalet årsarbetskrafter under de tre närmast föregå- ende åren. Syftet med detta är att undvika stöd till konjunkturbetingade variationer i sysselsättningen. I de fall en verksamhet övertas kan denna regel få otillfredsställande effekter. Ett företag som övertas efter att exem— pelvis ha kommit på obestånd har ofta minskat sin sysselsättning kraftigt under de närmast föregående åren. Den som övertar en sådan verksamhet och slår samman den med en annan kommer på så sätt kanske inte att kunna få sysselsättningsstöd under tre år.

Utgångspunkten för beräkningen bör därför i de fall förutsättningarna för stöd i övrigt är uppfyllda vara det antal årsarbetskrafter varmed syssel- sättningen överstigit antalet årsarbetskrafter i den övertagna verksamhe- ten under kalenderåret före övertagandet.

Övriga grunder för sysselsättningsstödet bör kvarstå oförändrade. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen vissa tekniska ändringar i bestämmelserna om könskvotering för sysselsättningsstöd.

Jag vill slutligen erinra om att de begränsningar som finns för sysselsätt- ningsstöd i övertagandefall inte innebär att angelägna projekt behöver stoppas av formella skäl. Offertstödet kan även fortsättningsvis lämnas i samma områden som sysselsättningsstödet och kan komma till användning när andra stödformer inte är tillämpliga. '

Ojfertstöd

Offertstödet infördes år 1977. Beslut om offertstöd fattas av regeringen och dess tekniska utformning avgörs från fall till fall. Offertstödet är avsett

• Sida 112
•  Original

Prop. 1981/82: 113 112

att användas när regionalpolitiskt stöd i annan form inte kan lämnas vilket inte nödvändigtvis innebär ett högre stöd. Det kan användas i samtliga stödområden när det gäller projekt inom den privata tjänste- och service- sektorn. riksorganisationer och administrativa funktioner inom större in- dustriföretag. För övriga typer av stödberättigad verksamhet kan offert- stöd beviljas inom nuvarande stödområdena 4—6.

Vid stödets införande var avsikten att staten på offert från ett företag skulle betala särskild ersättning till företaget för att det vidtar åtgärder som staten i regionalpolitiskt syfte önskar att företaget skall göra. I praktiken har stödet främst kommit till användning dels genom att avskrivningslån i vissa fall utformats med annorlunda villkor. dels genom att stöd utgått för ändamål som annars inte kan stödjas med bidragsmedel. t. ex. flyttnings- samt speciella utvecklings- och marknadsföringskostnader. dels genom utformning av speciella villkorslån. Därutöver har stödet. i större utsträck- ning än vad man tänkt sig använts för att rädda sysselsättningen i företag.

Offertstödet har inte kommit till så stor användning som förutsågs vid dess införande. Detta har bl.a. uppmärksammats av riksdagen. vilken uppmanat regeringen att verka för ökad användning av stödformen. Ar- betsgruppen har funnit att den begränsade användningen av stödet beror på att övriga regionalpolitiska stödformer används i första hand och tillgo- doser de flesta stödbehoven.

För egen del vill jag anföra följande. Jag förordar att offertstöd fortsätt- ningsvis skall kunna lämnas till samtliga typer av stödberättigad verksam- het inom hela stödområdet. Övriga grunder för offertstödet bör kvarstå oförändrade.

Beträffande stödets användning kan jag ansluta mig till arbetsgruppens uppfattning att offertstödet främst bör koncentreras på offensiva åtgärder. Med tanke på konjunkturutsikterna bör industrins investeringsbenägenhet komma att öka under den närmaste tiden. Det är enligt min mening angelä- get att därvid med hjälp av bl. a. offertstödet ta till vara alla möjligheter till ökad sysselsättning i de sämst ställda stödområdena. Med anledning av vad arbetsgruppen anfört om stöd till marknadsföringsåtgärder vill jag hänvisa till att jag i avsnittet om regionalt nyföretagande föreslagit att stöd skall kunna lämnas för bl.a. sådana åtgärder. Jag har vidare i den förut nämnda propositionen om åtgärderna för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning (prop. 1981/82: 118) förordat att de regionala utvecklingsfondernas medel i ökad utsträckning skall använ- das till företagsutvecklande åtgärder, bl.a. marknadsföringsprojekt. Nå- gon förändring av de nuvarande flexibla möjligheterna att använda offert- stödet till liknande åtgärder bör emellertid inte göras.

Jag vill även erinra om att jag nyss förordat att utbildningsstöd skall avskaffas som särskild stödform och de kostnader vartill utbildningsstöd kunnat lämnas fortsättningsvis skall täckas inom offertstödets ram.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1981/82:113 ll3

3.7.3 Stödberättigad verksamhet F.n. gäller i princip att endast sådana verksamheter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd. Således kan stöd f.n. lämnas till företag som bedriver industriell eller industriliknande verksam- het, industriserviceverksamhet, vissa slag av partihandel och uppdrags— verksamhet eller turistverksamhet. till sistnämnda bransch i första hand i stödområde 4, 5 och 6. Vidare kan kommun få stöd för turistverksamhet samt för att bygga mindre industrilokaler för uthyrning på mindre orter. Regeringen har dessutom möjlighet att i varje särskilt fall besluta om stöd till företag med annan verksamhet. om verksamheten beräknas få särskild betydelse för näringslivet i regionen eller annars bedöms vara av särskild regionalpolitisk betydelse. Jag anser att dessa regler för vad som är stödberättigad verksamhet i huvudsak bör vara oförändrade. Jag föreslår dock i det följande vissa ändringar i fråga om stödberättigad verksamhet inom turistnäringen. vid- gade möjligheter att ge stöd till fastbränsleframställning samt att stöd i vissa fall skall kunna lämnas till privata investmentbolag. F.n. gäller vidare att regeringen kan lämna förhandsbesked om viss verksamhet är stödberättigad. Härvid prövas endast om verksamheten är av sådan art att regionalpolitiskt stöd kan lämnas. Denna ordning bör bibehållas. Mottagare av regionalpolitiskt stöd kan f.n. vara svenska och utländska fysiska och juridiska personer som bedriver stödberättigad verksamhet inom det enskilda näringslivet samt statliga företag. Dessutom kan, som jag nyss nämnt. kommuner erhålla regionalpolitiskt stöd för turistverksam- het och kommunala industrilokaler. Jag föreslår i det följande vissa änd- ringar i fråga om stödmottagare, dels beträffande kommuns möjlighet att erhålla stöd för fastbränsleframställning dels vad avser privata företags möjligheter att få stöd till mindre industrilokaler för uthyrning samt möjlig- heten för privata regionala investmentbolag att få lån att användas som kapitaltillskott i stödberättigade företag. Arbetsgruppen har bl. a. utrett stödet till uppförande av industrilokaler för uthyrning. En sammanfattning av arbetsgruppens rapport har bilagts propositionen (bilaga 4). Lokaliseringsstöd till industrilokaler för uthyrning lämnas f.n. dels till Stiftelsen Industricentra, dels till kommunala industrilokaler.

Stiftelsen Industric'entra

År l973 påbörjades en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet (prop. l973:50, an l973z7, rskr 19732248). Syftet med verksamheten är att uppföra industrilokaler för uthyrning. Huvudman är Stiftelsen lndustricentra, som har till uppgift att planera, uppföra, äga och förvalta industricenteranläggningarna samt i övrigt verka för att skapa goda förutsättningar för verksamheten i anlägg- 8 Riksdagen l98l/82. I saml. Nr 113

• Sida 114
•  Original

Prop. 1981/82: 113 114

ningarna. Stiftelsen skall i detta syfta aktivt verka för företagsetableringar i beslutade och planerade industricenteranläggningar. Stiftelsens förvalt- ning är lokaliserad till Skellefteå och omfattar sju anställda.

Stiftelsens verksamhet är bunden av riksdagsbeslut på så sätt att riksda- gen har beslutat om utbyggnaden av industricenteranläggningar i varje särskilt fall och medgett att medlen för regionalpolitiskt stöd får användas för ändamålet. varvid som anslagsvillkor gäller vissa riktlinjer för uthyr- ningen m.m., som anges i det följande.

Industricenteranläggningarna har byggts ut stegvis sedan år 1973 och omfattar i februari 1982 färdigställda lokalcri Strömsund. Lycksele. Ljus- dal och Haparanda. Den sammanlagda lokalytan på ca 56000 m2 uthyrs till 22 hyresgäster med 384 anställda, varav 378 utgör nya arbetstillfällen på respektive ort. lndustricenterlokaler med en sammanlagd yta på ca 12000 m2 är under färdigställande i Ånge och Vilhelmina.

Hyran i industricenteranläggningarna skall ligga på en nivå som motsva- rar de kostnader som företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med statligt lokaliseringsstöd. Finansieringen av investeringarna har där- för ordnats på ett sätt som ungefär motsvarar lokaliseringsstödet enligt de maximiregler som gäller inom nuvarande stödområde 5 och 6. Industricen- teranläggningarna finansierades sålunda fram t. o. m. juni 1979 med lokali- seringsbidrag (65 %), lokaliseringslän med 20-årig annuitet (ca 13%) och tre års räntebefrielse och amorteringsanstånd samt kapitaltillskott till stif— telsen (ca 22%). Fr.o.m. de ansökningar om utbyggnad som inkommit efter den I juli 1979 har investeringarna finansierats till 70 % med avskriv- nings- och lokaliseringslän samt 30% kapitaltillskott. Regionalpolitiskt stöd för byggnadsinvesteringar har sedan år 1973 beviljats stiftelsen med ca 80 milj. kr. i lokaliseringbidrag, ca 74 milj. kr. i avskrivningslån. ca 29 milj. kr. i lokaliseringslän och ca 67 milj. kr. i stiftelsekapital.

Stiftelsens kostnader för driften av anläggningarna skall täckas av hyror- na från hyresgästerna (prop. 1978/79: ] l2. AU 1978/79: 23. rskr l978/ 79:435). De regionalpolitiskt motivcrade kostnaderna för stiftelsens verk- samhet kan däremot täckas av statsbidrag.

Stiftelsen lndustricentras lokaler skall hyras ut till företag med verksam- het som är berättigad till regionalpolitiskt stöd. I undantagsfall får lokaler uthyras till serviceföretag utan rätt till regionalpolitiskt stöd med hänsyn till att serviceföretagen kan bidra till utbudet av industriservice i vid mening inom anläggningarna. Den gemensamma servicefunktion som hit- tills byggts ut är företagshälsovård i anläggningarna i Strömsund och Ljusdal.

Riksdagen har påpekat (AU l980/81:23. rskr l980/81:233) behovet av ökat regionalt inflytande över stiftelsens verksamhet. Även stiftelsen har i skrivelse till regeringen uttryckt önskemål om ökade möjligheter till lokalt engagemang i verksamheten och förbättrade kontakter med regionala myn- digheter.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1981/82:113 115

Arbetsgruppen inom industridepartementet har sett över verksamheten och lämnat förslag till ändringari vissa hänseenden.

Med anledning av önskemålen om ett ökat lokalt och regionalt inflytande över stiftelsens framtida verksamhet har arbetsgruppen diskuterat alterna- tiva ägarkonstellationer där kommunerna övertar hela eller delar av ägar- ansvaret för industricenteranläggningarna. Bl.a. framförs tanken att bilda lokala aktiebolag med kommunalt helt- eller delägande i varje industricen- teranläggning. För att riksdagen skall kunna ta ställning till hur ett ökat regionalt inflytande bör utformas på längre sikt föreslår arbetsgruppen att frågan skall behandlas i en särskild utredning. Behoven av ökat lokalt inflytande och förbättrat regionalt samarbete kan tills vidare tillfredsställas genom en förstärkning av de lokala samarbetsrådens status och samman- sättning. Någon anledning att f. n. byta associationsform finns inte.

Arbetsgruppen har vidare föreslagit att verksamheten bör konsolideras på nuvarande orter men att ett begränsat antal ytterligare centra bör kunna byggas. Inför kommande projekt bör finansieringen av stiftelsens anlägg- ningar ändras på så sätt att ett visst mått av stimulans till kostnadsreduk- tion införs i finansieringen. Detta föreslås ske genom att det tillskott till stiftelsekapital som hittills utgått med 30% av investeringskostnadcn redu- ceras till hälften och att mellanskillnaden lånas upp på den öppna kredit- marknaden. De regionalpolitiskt motiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet föreslås även i fortsättningen bli täckta av statligt bidrag. Arbetsgruppen anser slutligen att stiftelsen bör eftersträva att hyresföreta- gen utnyttjar mer av gemensam service av olika slag.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att stiftelsen nu nått en sådan stabilitet att den bör tilldelas ökad självständighet och ökat ansvar. Jag ansluter mig vidare till arbetsgruppens förslag om att frågan om lokala aktiebolag med kommunalt helt- eller delägande i varje anläggning bör utredas särskilt. Jag avser att i särskild ordning föreslå regeringen att direktiv lämnas för ett sådant utredningsarbete.

Liksom arbetsgruppen anserjag att finansieringen av stiftelsens anlägg- ningar med hänsyn till den kreditvärdighet som stiftelsen nu besitter bör ändras. Flertalet remissinstanser är dock kritiska till en minskning av den statliga finansieringen av stiftelsens anläggningar med tanke på den hyres- höjande effekt en sådan åtgärd förväntas få. Jag har tidigare föreslagit att lokaliseringsstöd i framtiden skall utgå med samma villkor till maskiner och inventarier som till byggnader. Den föreslagna ändringen bör i viss omfattning motverka den hyreshöjande effekt som ett minskat bidrag till stiftelsekapital kan få. Med hänsyn till rcmissinstansernas kritik av försla- get till ändrad finansiering förordarjag att statsbidraget till stiftelsckapital sänks med endast en tredjedel från nuvarande 30% till 20% av investe- ringskostnaden. Därmed kommer i framtiden 10% av stiftelsens investe- ringar att finansieras på den öppna kreditmarknaden. Enligt min mening bör den föreslagna ändringen verka som ett incitament för stiftelsen när det

• Sida 116
•  Original

Prop. 1981/82: 113 116

gäller att hålla nere kostnaderna för kommande investeringar. De regional- politiskt motiveradc kostnaderna för stiftelsens verksamhet bör även i fortsättningen kunna täckas av statsbidrag.

Bestämmelserna för hyresgästernas verksamhet bör vara oförändrade. Det innebär att lokalerna liksom hittills i första hand skall hyras ut till företag med sådan verksamhet som är berättigad till regionalpolitiskt stöd.

Målet för Stiftelsen lndustricentras verksamhet bör vara att styra den industriella expansionen till orter där den kan få de regionalpolitiskt största effekterna. Därvid bör stiftelsen även söka bidra till en förbättring av den industriella miljön på orten bl.a. genom att eftersträva en sådan samman- sättning av hyresgästernas verksamhet att en mångsidig industristruktur byggs upp. Hittillsvarande verksamhet har i hög grad inriktats på att planera och uppföra anläggningar. Stiftelsen kommer i och med färdigstäl- landet av de första etapperna i Ånge och Vilhelmina att kunna erbjuda så pass många lokaler för uthyrning. att dess framtida verksamhet i högre grad bör ägnas åt rekrytering av hyresgäster och därmed en förbättring av respektive orts industriella miljö. Stiftelsen bör således i första hand kon- solidera sin verksamhet på nuvarande orter. När det gäller frågan om ytterligare industricenteranläggningar konstaterar jag att det fortfarande finns ett antal orter inom stödområde A och B med en låg andel industri- sysselsatta och med en ensidig industristruktur. Jag anser därför att ett begränsat antal ytterligare centra bör byggas. Jag föreslår att det sker i Gällivare och Sveg.

Kommunala industrilokaler

År 1977 infördes ett särskilt bidrag till kostnader för byggande av mindre kommunala industrilokaler för uthyrning i mindre orter i främst det dåva- rande inre stödområdet, motsvarande i stort sett nuvarande stödområde 5 och 6 (prop. 1976/77: 100 bil. 17. NU 1977/78:23. rskr 1977/78:304). Där- med avsågs lokaler på upp till 2000 m: i orter företrädesvis mindre än kommunala centra. Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979 avskaffades bidragsformen och i stället infördes lokaliseringsstöd som stödform för byggandet av sådana lokaler. Samtidigt utvidgades stödverk- samheten till att omfatta stödområde 4—6. Sedan den 1 juli 1981 kan i stödområde 5 och 6, om inget talar däremot, kommunala industrilokaler byggas även om hyreskontrakt inte finns tecknat för någon del av loka- lerna. F.n. gäller vidare att regeringen intill utgången av juni 1982. om särskilda skäl finns, kan besluta om stöd till kommunala industrilokaler till kommuner utanför stödområde 4—6. främst i Bergslagen. som särskilt hårt drabbats av strukturomvandlingen inom stålindustrin och gruvnäringen.

Motivet för att införa ett stöd till kommunala industrilokaler var att ge de ekonomiskt och sysselsättningsmässigt mest utsatta kommunerna i landet möjlighet att förse mindre. nystartade eller expansiva företag med lokaler. Några restriktioner mot omflyttning av företag inom orten eller krav på ny

• Sida 117
•  Original

Prop. l981/82:113 117

sysselsättning angavs inte. Bakgrunden till reformen var erfarenheten att ekonomiskt starka kommuner ofta byggde industrilokaler på egen hand, vilket de mest utsatta kommunerna inte hade möjlighet till. Det förelåg därför en påtaglig risk att verksamheter flyttades från mindre till större kommuner.

Sedan år 1977 har ett 30-tal kommuner beviljats stöd för uppförande, om- eller tillbyggnad av 45 industrilokaler med en sammanlagd lokalyta om 115000 ml. 1 oktober 1981 sysselsattes sammanlagt ca 1200 personer i lokalerna. Därav var ca 150 arbetstillfällen (13%) nytillkomna. De flesta hyresföretagen var således inom orten omflyttade företag. Totalt har ca 76 milj. kr. beviljats i bidrag eller avskrivningslån och ca 10 milj. kr. i lokali- seringslän. Ytterligare ett 20-tal lokaler med en sammanlagd lokalyta om 33 000 m2 var under byggnad eller under planering. Till dessa har beviljats ca 56 milj. kr. i bidrag eller avskrivningslån och ca 15 milj. kr. i lokalise- ringslån.

Lokaliseringsstöd till uppförande av kommunala industrilokaler har nor— malt lämnats enligt de maximiregler som gäller för resp. stödområde 4. 5 och 6. Endast företag med industriell eller industriliknande verksamhet eller industriserviceverksamhet får hyra kommunala industrilokaler.

I enlighet med arbetsgruppens förslag förordar jag att lokaliseringsstöd i fonsättningen skall kunna lämnas till byggande av kommunala industrilo- kaler i stödområdena A—C under i huvudsak samma förutsättningar som f. n. Bidragsdelen bör dock sänkas till en sådan nivå att lokaliseringsbidrag till kommunala industrilokaler lämnas med 10 % lägre stöd än vad som är maximalt i resp. stödområde. Endast i undantagsfall och genom beslut av regeringen kan liksom f.n. högre stöd lämnas. Vidare bör en koncentration av stödgivningen ske till mindre orter genom preciserade krav i vissa aVseenden. Följande riktlinjer bör gälla.

Stödet till byggande av kommunala industrilokaler hör till de mest av- gränsade regionalpolitiska stöden genom inriktningen på de mest priorite- rade omrädena, de minsta orterna och de mindre och medelstora företa- gens behov. I alla dessa avseenden har under de senaste åren en tendens mot allt vidsträcktare tillämpning varit starka. Detta beror bl.a. på att företagen ofta vill undvika att binda sina resurser i industrifastigheter. Det bör dock inte vara en samhällsuppgift att medverka till en sådan utveck- ling. Stöd till byggande av kommunala industrilokaler bör därför fortsätt- ningsvis förbehållas mindre orter inom stödområdena A—C. Lokalerna bör vidare inte utan särskilda skäl byggas större än 2000 ml och i normalfallet bör de avse uthyrning till mer än ett företag. Risk föreligger annars att stödet kommer i konflikt med reglerna om den kommunala kompetensen. Vidare bör för stöd gälla att de tilltänkta hyresföretagens möjligheter att själva bygga lokaler måste vara små. Endast när synnerliga skäl till undan- tag från de nu nämnda kraven kan påvisas bör undantag kunna komma i fråga.

• Sida 118
•  Original

Prop. l981/82:113 118

Finansieringen av kommunala industrilokaler bör vidare ändras. Sam- hällsstöd kan av regionalpolitiska skäl utgå till byggande av industrilokaler såväl direkt till ett enskilt företag som till Stiftelsen Industricentra eller till en kommun. I alla dessa fall kan stöd utgå efter samma procentsats. Eftersom stödets storlek även bestäms utifrån bl.a. subventionen per nyanställd blir det enskilda företag som bygger egna lokaler och har en känd rekryteringsplan ofta missgynnat i förhållande till kommuner. för vilka subventionsnivån inte begränsas av en viss känd sysselsättningsef- fekt. Erfarenheterna har dessutom visat att det förekommer att kommuner utöver det regionalpolitiska stödet ytterligare subventionerar byggkostna- den. För att komma till rätta med de beskrivna problemen och med hänsyn till förslaget om att den statliga finansieringen av Stiftelsen lndustricentras investeringar skall minskas på motsvarande sätt. bör även subventione- ringen av kommunala industrilokaler minskas med 10 % av investerings- kostnaden. Det innebär att en högre stödprocent kan utgå till det enskilda företaget än till kommunen. varigenom det bör bli mer attraktivt för företa-' gen att bygga egna lokaler.

Jag vill också erinra om attjag tidigare föreslagit att lokaliseringsbidrag i framtiden skall kunna lämnas på i stort sett samma villkor till maskiner som till byggnader. Den föreslagna ändringen bör ge utrymme för att minska det hyrandc företagets kapitalkostnader för maskininvesteringar. En överflyttning av subventionen från den hyrda lokalen till företagets rörelse innebär vidare enligt min mening ett bättre stöd till företagen.

Med de möjligheter till långa lånetider som finns f.n. bör även fortsätt- ningsvis lokalhyrorna kunna hållas på en rimlig nivå. Ett visst minskat hyresbehov bör även kunna uppnås genom den av mig tidigare föreslagna ändringen att lokaliseringsbidrag kan lämnas även till byggnadsinventarier utan krav på att inventarierna skall utgöra en avsevärd del av de lokala investeringskostnadcrna.

Arbetsgruppen har föreslagit att stöd till nya kommunala industrilokaler inte bör lämnas till kommuner som i strid med gällande bestämmelser hyr ut befintliga kommunala industrilokaler till icke stödberättigade företag. En uttrycklig regel av sådan innebörd är knappast lämplig. bl.a. med hänsyn till att regler redan finns om följderna av att bryta mot uppställda villkor för lokaliseringsstöd. Det är dock självklart att det måste vara en starkt försvårande faktor för ett positivt beslut om en kommun som ansö— ker om stöd har brutit mot villkoren för ett tidigare stöd. Det ankommer på den myndighet som skall pröva ansökningen om stöd att ta ställning ocksåi denna fråga.

Vissa gemensamma frågor för Stiftelsen Industricentra och kommunala industrilokaler

Med anledning av riksdagens utlåtande 1981 om regionalpolitiskt stöd till byggande av industrilokaler (AU 1980/81: 23. rskr 1980/81 : 233). vill jag nu

• Sida 119
•  Original

Prop. 1981/82:113 119

mot bakgrund av arbetsgruppens förslag redovisa min syn på samordning- en mellan användningen av Stiftelsen Industricentra och kommunala in- dustrilokaler som regionalpolitiska medel.

Den verksamhet som utövas genom byggande av statliga industricentra och kommunala industrilokaler utgår från samma medel — industrilokaler att hyra. Stiftelsen lndustricentra och berörda kommuner arbetar emeller- tid enligt arbetsgruppen i viktiga avseenden under skilda förutsättningar. När det gäller ortsinriktningen är det stiftelsens uppgift att bygga lokaler i orter av strategisk betydelse för den regionala utvecklingen i nuvarande stödområde 5 och 6. De kommunägda lokalerna däremot kompletterar utbudet av hyreslokaleri mindre orter i nuvarande stödområde 4—6. De är också inriktade på mindre företag.

En annan och avgörande skillnad mellan Stiftelsen Industricentra och kommunala industrilokaler är kraven på hyresgästerna. Stiftelsen har kra- vet att som hyresgäster acceptera endast företag som kan ge sysselsätt- ningsexpansion för orten. För de kommunala industrilokalerna gäller där- emot inga krav på nettotillskott av arbetstillfällen till orten.

För att mäta sysselsättningseffekten per insatt stödkrona av lokali- seringsstöd har arbetsgruppen använt den totala statliga subventionen per nytt arbetstillfälle som måttstock. Det statliga stöd som utgått till Stiftelsen lndustricentra motsvarar en subvention om ca 285 000 kr. per nytt arbets- tillfälle i de fyra färdiga anläggningarna. 1 de hittills färdigställda kommu- nala industrilokalerna uppgår samma subventionsmått till ca 500000 kr. per nytt arbetstillfälle. I båda fallen har lokaliseringsbidrag och avskriv- ningslån satts i relation till antalet nya arbetstillfällen. De riktvärden för subvention per nytt arbetstillfälle som för närvarande gäller för företag som investerar på egen hand med lokaliseringsstöd inom stödområdena 5 och 6 uppgår till 250000 kr. resp. 325 000 kr.

Sysselsättningseffekten per insatt stödkrona av lokaliseringsstöd ger enligt arbetsgruppen naturligtvis inte fullständigt uttryck för den regional- politiska nyttan av det statliga stödet. Relativt stora statliga subventionsin- satser i företag inom nya konkurrenskraftiga industribranscher. i företag som förstärker den regionala industristrukturen genom att fylla luckor i en tillverkningskedja, i serviceutbudet eller i ett från struktursynpunkt strate- giskt viktigt företag som t.o.m. minskar sin sysselsättning vid en investe- ring, kan vara av större regionalpolitisk betydelse än många billiga och nya arbetstillfällen i ett industriföretag med traditionell tillverkning i en nedåt- gående bransch. Subvention per nytt arbetstillfälle bör därför inte ensam tillmätas avgörande betydelse.

När det gäller den relativt höga subventionsnivån på det regionalpolitis- ka stödet till lokaler för uthyrning anser arbetsgruppen att den avgörande frågan blir om de särskilda uppgifter som Stiftelsen lndustricentra resp. de kommunala industrilokalerna skall fullgöra skall anses så viktiga att de motiverar en högre statsfinansiell belastning per nytt arbetstillfälle än

• Sida 120
•  Original

Prop. 1981/82: 113 120

stödet till enskilda företag som bygger själva. Enligt arbetsgruppen är Stiftelsen lndustricentra på väg att på ett godtagbart sätt lösa sin svåra men viktiga uppgift och den relativt begränsade merkostnaden kan därför anses motiverad. När det gäller kommunala industrilokaler anser arbetsgruppen däremot att subventionsnivån per nytt arbetstillfälle är hög. För små orter och företag i de regionalpolitiskt hårt utsatta regionerna bör det dock vara av utomordentligt stor regionalpolitisk betydelse att med statligt stöd un- derlätta även befintliga företags överlevnad och rationalisering. trots att antalet nya arbetstillfällen blir mycket begränsat.

Arbetsgruppen anser därför att kommunala industrilokaler. till skillnad mot Stiftelsen lndustricentras anläggningar. även i framtiden bör kunna användas för uthyrning till företag som inte ger någon sysselsättningsök- ning på orten.

Några remissinstanser finner den höga subventionsnivån på det re- gionalpolitiska stödet till kommunala industrilokaler fullt motiverad. De menar bl. a. att hänsyn även bör tas till sysselsättningen i de lokaler som företagen i kommunala industrilokaler flyttat ut ur. Andra anser däremot att de särskilda uppgifter som Stiftelsen lndustricentra och de kommunala industrilokalerna skall fullgöra inte motiverar de höga subventionsni- våerna.

Beträffande statligt stöd till byggande av industrilokaler villjag först slå fast att ansvaret för lokalanskaffning för näringslivets behov primärt är en fråga för företagen själva. Det är endast i väl definierade särfall som samhället bör gå in med subventioner för att underlätta lokalanskaffning för företag. Enligt min åsikt bör det förekomma endast av regionalpolitiska skäl och när det gäller lokaler för uthyrning endast i de regionalpolitiskt högst prioriterade stödområdena. '

Jag anser att lokaler för uthyrning till rimliga priser är en viktig lokalise- ringsfaktor. oavsett om det gäller större industricentersatsningar i större orter eller enstaka lokaler i mindre orter. Från det hyrande företagets synpunkt är det en fördel att snabbt tillgängliga lokaler med rimlig hyra finns och att företaget slipper problem med kapitalanskaffning för att bygga egna lokaler. För ett mindre. nyetablerat företag kan problem med kapitalanskaffning omöjliggöra en expansion och omflyttning till större lokaler. även om regionalpolitiskt stöd kan utgå till företaget för att bygga egna lokaler. Som hyresgäst kan företaget i stället använda sitt oftast begränsade kapital till att investera i maskiner och till rörelsekapital.

Nuvarande system med regionalpolitiskt stöd för byggande av lokaler för uthyrning har emellertid medfört att företagen i allt högre grad förvän- tar sig att det skall finnas lokaler att hyra och att de av den anledningen inte ens på sikt planerar att bygga egna fastigheter. Resultatet kan bli att samhället i framtiden får ännu större ansvar för företagens lokalanskaff- ning. Krav har redan rests på samhällsägda lokaler för uthyrning även utanför stödområdena. Särskilt beträffande de kommunala lokalerna kan

• Sida 121
•  Original

Prop. 1981/82: 113 121

denna utveckling leda till att företagen blir tillfälliga hyresgäster som flyttar igen. kanske till andra kommuner. när bättre förmåner erbjuds. Det finns därför enligt min mening också en risk att kommunerna i framtiden kan få en mängd industrilokaler för uthyrning stående tomma.

För egen del anser jag att Stiftelsen lndustricentra och de kommunala industrilokalerna fyller två från varandra skilda funktioner. Stiftelsen ln- dustricentra skall tillhandahålla lokaler för uthyrning i orter av strategisk betydelse för den regionala utvecklingen. Stiftelsen skall vidare verka för att rekrytera hyresgäster som ökar sin sysselsättning på orten samt att förbättra den industriella miljön på resp. ort. ] den verksamheten är lokaler för uthyrning i en inte alltför liten ort med en industriell miljö under utveckling en betydelsefull faktor.

Kommunala industrilokaler för uthyrning är mera ett alternativ för på mindre orter befintliga småföretag som behöver nya lokaler för att expan- dera eller rationalisera sin verksamhet och som inte har ekonomiska eller praktiska möjligheter att bygga egna lokaler. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att skillnaden mellan Stiftelsen lndustricentra och kommunala industrilokaler när det gäller rekryteringen av hyresgäster bör bestå.

Beträffande sysselsättningseffekten per insatt stödkrona anser jag lik- som arbetsgruppen att detta mått ger ett ofullständigt uttryck för nyttan av stödinsatsen. Med tanke på de inskränkningar i främst finansieringen som föreslagits bör verksamheten med Stiftelsen lndustricentra och kommuna- la industrilokaler fortsätta trots konstaterade höga subventionssiffror per nytt arbetstillfälle för speciellt de kommunala industrilokalerna.

Privata industrilokaler för uthyrning

Fastighetsförvaltande bolag som hyr ut lokaler till företag med stödbe- rättigad verksamhet kan f. n. få stöd om äganderätten till bolaget ligger hos samma fysiska eller juridiska intressenter som dominerar industriföreta- get. Stöd kan även ges för att bygga gemensamma lokaler både i de fall de rörelsedrivande företagen direkt äger lokalen och när ägandet utövas indi- rekt genom ett särskilt fastighetsförvaltande bolag.

I enlighet med förslag från arbetsgruppen förordar jag att lokaliserings- stöd till privata industrilokaler skall kunna lämnas enligt samma villkor som föreslås gälla för stöd till kommunala industrilokaler. Som grundläg- gande villkor bör således gälla att stöd skall lämnas sparsamt och endast på - de från regionalpolitisk synpunkt mest utsatta orterna. Det innebär bl. a. att stödet begränsas till stödområde A—C och att stöd får lämnas främst för mindre lokaler i mindre orter. Möjligheterna för de tilltänkta hyresgästerna att själva bygga måste först undersökas. Uthyrning får ske endast till företag med industriell eller industriliknande verksamhet eller industriser- viceverksamhet.

Vid prövning av en ansökan om stöd till privata industrilokaler måste den tilltänkte hyresvärdens ekonomiska förutsättningar att genomföra pro-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1981/82: 113] PJ h)

jektet klarläggas på ett mer ingående sätt än då en kommun ansöker om stöd. Härvid bör exempelvis vägas in sökandens ekonomiska ställning, hyreskontrakt som kan finnas tecknade för lokalerna. säkerheternas värde etc.

Om villkoren för lokaliseringsstöd till privata industrilokaler på detta sätt anpassas till vad som gäller för stöd till kommuner bör det även vara möjligt för kommuner och privata byggherrar att få stöd för ett gemensamt bildat bolag för uppförande av industrilokaler.

Stöd till företag inom turistnäringen

Efter samråd med cheferna för jordbru ks- och handelsdepartementen får jag anföra följande. Lokaliseringsstöd har kunnat lämnas till företag inom turistnäringen alltsedan stödverksamhetens början. F.n. gäller att stöd kan lämnas till turistverksamhet inom stödområdena 4—6 samt. om särskilda skäl finns, inom stödområdena 1—3. 1 det senare fallet skall stöd företrä- desvis lämnas inom primära rekreationsområden inom stödområde 3. Stöd kan lämnas även till kommuner och kommunägda företag. Vid stöd till turistverksamhet gäller att längsta löptid för lokaliseringslän är 25 år jäm- fört med 20 år för andra verksamheter.

I likhet med vad arbetsgruppen föreslagit förordar jag nu att följande förändringar skall gälla i fråga om stödet till turistverksamhet: » stöd bör kunna lämnas inom stödområde A och B samt. om särskilda skäl föreligger, inom primära rekreationsområden i stödområde C. —- stöd bör i första hand lämnas till befintliga turistanläggningar och turist- orter.

# stöd. som bidrar till att förlänga turistsäsongen, bör även kunna lämnas till vissa slag av serviceaktiviteter. kurs- och konferensverksamhet samt marknadsföringsorgan.

Förslagen grundas på följande överväganden. Lokaliseringsstöd till före- tag inom turistnäringen har hittills främst lämnats till olika slag av boen- deanläggningar som betjänar mer än en lokal marknad. Denna ordning bör i huvudsak ligga fast men preciseras och kompletteras i vissa avseenden. Vid bedömningen av om en verksamhet är stödberättigad bör syftet med verksamheten eller effekterna därav vara utgångspunkter. Även verksam- heter som förbättrar turistnäringens infrastruktur, påverkar ett områdes attraktivitet från turistsynpunkt eller förbättrar förutsättningarna för annan turistverksamhet bör således i vissa fall vara stödberättigade. .

Detta gäller bl.a. olika slag av service och aktiviteter som ofta växer fram vid sidan av boendeanläggningarna såsom serveringar och nöjeslo- kaler samt verksamheter förankrade i lokala traditioner som rotslöjd, träsnide m.m. Undersökningar har visat att den sysselsättning som turis- men skapar inte enbart ligger i själva boendet utan till stor del i detta slag av service och verksamheter. Förutom att ge direkt sysselsättning kom- pletterar dessa verksamheter boendeanläggningarna. höjer områdets at-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1981/82:113 ' 123

traktivitet och medverkar därigenom direkt till en säsongsförlängning vid boendeanläggningarna.

Det kan i vissa fall vara svårt att dra en gräns för vad som skall betraktas som sådan "turistservice'". En utgångspunkt bör därvid vara syftet med och omfattningen av verksamheten samt dess målgrupp. En livsmedelsbu- tik eller en bensinstation kan visserligen ha en mycket stor del av sin omsättning från turismen. De har emellertid oftast sin grund i lokalbefolk- ningens behov och ingår i den lokala servicen och bör därför inte vara stödberättigade.

För att underlätta en förlängning av säsongen för boendeanläggningarna bör vidare även kurs- och konferensverksamhet kunna vara stödberättigad som komplement till mer konventionell turistverksamhet. Även regionala boknings- och marknadsföringsorgan bör kunna få stöd. eftersom de med- verkar till ett bättre utnyttjande av turistanläggningarna.

Marknaden för turism bedöms i dag som växande men är inte obegrän- sad. Om stöd lämnas till turistverksamhet i områden där det även finns goda möjligheter för annan verksamhet, t. ex. industri. kan det innebära att underlaget för anläggningarna inom ljällområdet minskar så kraftigt att de inte blir lönsamma eller att det inte blir möjligt att där bygga ut turistnä- ringen. För att bibehålla möjligheterna att skapa ny sysselsättning i de mest utsatta områdena. där förutsättningarna för annan verksamhet ofta saknas och turism därför inte sällan är den enda verksamhet som kan ge ökad sysselsättning, bör stöd till turistverksamhet främst lämnas i dessa områden, dvs. i stödområdena A och B. [ stödområde C bör dock stöd kunna lämnas inom primära rekreationsområden i särskilda fall.

För att på bästa sätt nyttiggöra redan investerat kapital bör vidare stöd fortsättningsvis lämnas i första hand till befintliga turistanläggningar och turistorter. Stödet kan härigenom medverka till att skapa turistanläggning- ar och turistorter som kan erbjuda olika slag av boende, ett brett aktivitets- utbud samt en god service, bl. a. goda kommunikationer.

Vad jag nu förordar följer på viktiga punkter arbetsgruppens förslag. som fått övervägande stöd under remissbehandlingen. Tanken att koncen- trera stödet till de mest utsatta områdena har dock mött motstånd från områden som missgynnas. Av de skäl som jag nyss anfört anser jag det dock vara nödvändigt med en sådan koncentration.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om förslaget i regeringens proposition (1981/82: 118) om åtgärder för de små och medelstora företa- gen samt om innovationspolitikens inriktning att även turistföretag skall omfattas av utvecklingsfondernas målgrupp.

S råd till fast/iriz"nsleframsfällning

F.n. kan regionalpolitiskt stöd i regel inte lämnas till företag som produ- cerar bränsle. Undantagsvis kan regeringen dock ge stöd till verksamhet som har särskild regionalpolitisk betydelse men som normalt inte är stöd-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1981/82: 113 134

berättigad. Regeringen har sålunda i ett förhandsbesked förklarat att re- gionalpolitiskt stöd kan lämnas enligt denna undantagsbestämmelse till vissa delar av ett fastbränsleprojekt i Lycksele kommun. Delegationen (1 1980108) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond (oljeersättningsfonden) har däremot möjlighet att stödja anläggningar för såväl bränsleframställ- ning som energiproduktion. enligt förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder att ersätta olja. m. m.

I enlighet med förslag från den arbetsgrupp som gjort en översyn av det regionalpolitiska stödet till näringslivet förordar jag att regionalpolitiskt stöd fortsättningsvis skall kunna lämnas till fastbränsleframställning i mer reglerade former. De flesta remissinstanser. som avgivit yttrande. ställer sig positiva till detta förslag. Stöd bör kunna lämnas i landets från syssel- sättningssynpunkt mest utsatta områden. dvs. stödområdena A och B som ett komplement till stöd genom oljeersättningsfonden.

Stödet avses främst ta sikte på fasta anläggningar där energiråvara i form av flis och torv förädlas. Vid flisproduktion bör investeringar i samband med bearbetning av energiråvara (flisframställning) kunna stödjas. Vid torvproduktion bör beredning av torvtäkt samt brytning och förädling av torv kunna räknas som stödberättigade verksamhetsdelar. En förutsätt- ning för stöd bör vara att verksamheten bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär. För mindre projekt bör i stället glesbygdsstöd kunna utnyttjas. Förbränningsanläggningar för fastbränsle bör dock inte kunna erhålla stöd.

Även kommunala bolag bör vara stödberättigade i den mån verksamhe- ten ligger inom ramen för den kommunala kompetensen.

] princip bör samma regler som gäller för annan stödberättigad verksam- het tillämpas för stöd till fastbränsleframställande företag. På grund av verksamhetens speciella karaktär kan dock bestämmelserna behöva utfor- mas något annorlunda för stöd till detta ändamål. T.ex. bör lokaliserings- bidrag. om särskilda skäl föreligger. kunna lämnas för markanläggnings- kostnader vid torvproduktion. Jag förordar att lokaliseringsbidrag i dessa fall kan lämnas med högst 30 resp. 15 procent av godkända kostnader i stödområde A resp. B. Liksom för övriga ändamål vartill lokaliseringsbi- drag kan lämnas bör det finnas en möjlighet för regeringen att i undantags- fall besluta om högre stöd. Den totala statliga stödinsatsen — oljeersätt- ningsfondens stöd och lokaliseringsstöd — bör i normalfallet inte överstiga de procentsatser som gäller för högsta möjliga lokaliseringsstöd.

Det ankommer på regeringen att besluta om handläggnings- och besluts- ordningen för lokaliseringsstöd. För riksdagens kännedom vill jag dock tala om att jag i annat sammanhang avser föreslå regeringen att beslut om stöd till fastbränsleframställning åtminstone under en inledningsperiod bör fattas på central nivå. Skälet till detta är att nära kontakter bör hållas med oljeersättningsfonden och att behov av att vinna erfarenheter av denna nya stödgivning föreligger.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1981/82:113 125

Stöd till regionala investmentbolag

Regionala utvecklings- och investmentbolag har under senare år inrät- tats i olika delar av landet. En samlad redogörelse för statens åtgärder på detta område lämnades våren 1981 i regeringens proposition om industri- politiken (prop. 1980/81: 130). Vissa av dessa har inrättats med hjälp av regionalpolitiska medel. Jag föreslår nu att regionalpolitiskt stöd i form av lokaliseringslän skall kunna lämnas till privata regionala investmentbolag för att användas som kapitaltillskott i stödberättigade företag.

Jag vill i denna del anföra följande. Genom beslut våren 1979 (NU 1978/79: 59. rskr 1978/79:415) och våren 1980 (prop. 1978/79: 125 sid. 58, AU l979/80:29. rskr 1979/80:362) har riksdagen medverkat till att regionala utvecklingsbolag bildats i Jämtlands och Västerbottens län. Bolagen. Z-Invest AB och AC-lnvest AB bildades hösten 1980 och påbörjade sin verksamhet under år 1981. De har till uppgift att medverka till etablering av nya verksamheter i länen genom att nya produkter tillförs redan existerande eller för ändamålet bildade före- tag. De skall vidare utgöra instrument för ett aktivt deltagande från sam- hällets sida, även ägarmässigt. i hela utvecklingsprocessen från idé till produkt.

För vartdera bolaget har anvisats 5 milj. kr. som grundkapital. När det gäller den fortsatta finansieringen av bolagens verksamhet beslöt riksda- gen att vartdera bolaget skall tillföras 25 milj. kr. under en femårsperiod och att dessa medel skall räknas av från den beslutsram för regionalpoli- tiskt stöd till näringslivet som har fastställts för femårsperioden 1979/80— 1983/84. Landstingen i Jämtlands och Västerbottens län har vartdera utfäst sig att bidra med 1 milj. kr. om året under fem år.

Riksdagen beslutade våren 1981 vidare att bemyndiga regeringen att disponera upp till 20 milj. kr. för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län (AU l980/81:23. rskr l980/81:223). Efter framställning av länsstyrelsen i Värmlands län och ansökan av bolaget beviljade regeringen i augusti 1981 ett nybildat privat investmentbolag, Wermia AB. ett lån på 12 milj. kr. av dessa medel. Bolaget skall på olika sätt verka för att företagsamheten i Värmlands län skall kunna expandera: bl. a. genom att tillföra mindre och medelstora företag inom regionen kapital, företagsled- ningskunnande och affärskontakter. genom att delta i utvecklingen av produkt- och affärsidéer i samarbete med befintliga företag och uppfinnare samt andra liknande åtgärder.

Wermia AB har ett aktiekapital på 6 milj. kr. Aktieinnehavare är ett tjugotal privatpersoner och enskilda företag med regional anknytning.

För lånet från staten till bolaget gäller ett antal speciella villkor. Dessa är utformade så att bolagets likviditet i inledningsskedet inte skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation för denna inledande subvention ges staten del i bolagets eventuella värdetillväxt.

Lånet är således amorteringsfritt under de första tio åren. Amortering

• Sida 126
•  Original

Prop. 1981/82: 113 126

skall därefter erläggas med en femtondel per år under de därpå följande fem åren och med två femtondelar per år under de fem därpå följande åren.

Ränta på lånet utgår — under de tre första åren med samma procentsats som utdelning ges på

bolagets aktier under respektive år. — under de därpå följande sju åren efter samma princip dock lägst med den procentsats som motsvarar riksbankens officiella diskonto. — Linder de därpå följande tio åren med samma procentsats som gäller för industrigarantilån. Andel i bolagets värdetillväxt tillförsäkras staten genom ett till lånet knutet Optionsbevis. vilket ger staten rätt att efter tio år teckna aktier i bolaget på nominellt 3 milj. kr. och där emissionskursen är fastställd till aktiernas nominella värde. Denna rätt skall efter opartisk värdering ome- delbart erbjudas aktieägarna. som då kan välja mellan att själva utnyttja erbjudandet eller att låta staten utnyttja sin optionsrätt. För länet har inte ställts någon säkerhet.

Jag har tidigare redogjort för motiven till att de regionalpolitiska medlen i större utsträckning än hittills bör inriktas mot att i olika former stimulera industriell expansion utifrån varje regions egna förutsättningar. De små och medelstora företagen spelar härvid en viktig roll. Jag anser att bolag av den typ jag nu redogjort för har goda möjligheter att främja expansion av främst små och medelstora företag. Jag fäster härvid särskild vikt vid möjligheten att öka tillgången på riskvilligt kapital i stödområdet och vid den kapacitet i form av ledningskunnande som kan tillföras i denna form.

Jag föreslår därför att regionalpolitiskt stöd i form av lån skall kunna lämnas till privata investmentbolag under förutsättning att medlen används på ett sätt som är förenligt med syftet med sådana lån. En grundläggande förutsättning bör därvid vara att de verksamheter som bolaget engagerar sig i med hjälp av lånemedlen är stödberättigade enligt förordningen om regionalpolitiskt stöd och huvudsakligen bedrivs inom stödområdet A-C. Det bör vara möjligt för regeringen att utforma villkoren för länen beträf- fande bla. ränta och amortering på i stort de villkorjag nyss redogjort för.

Vad gäller bildandet av nya regionala investment- och utvecklingsbolag med statligt ägande anserjag liksom riksdagen i sitt beslut med anledning av propositionen om industripolitiken (prop. 1980/81: 130. NU l980/81:64. rskr l980/812465) att ytterligare erfarenheter av de befintliga bolagen bör vinnas innan man tar ställning till om nya sådana bolag bör inrättas.

Jag vill slutligen nämna att i regeringens proposition om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning (prop. l98l/82: 118) har behandlats vissa frågor om statliga åtgärder och insatser i samband med bildande av privata investmentbolag.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1981/82: 113 127

3.7.4 Handläggnings- och beslutsordning i ärenden om lokaliseringsstöd

Jag övergår nu till att behandla frågan om bl. a. ökade regionala besluts- befogenheter i ärenden om lokaliseringsstöd. dvs. lokaliseringsbidrag (tidi— gare avskrivningslån) och lokaliseringslän. Det ankommer på regeringen att besluta om handläggnings- och beslutsordning i sådana ärenden. För riksdagens kännedom vill jag dock redogöra för hur handläggnings- och beslutsordningen enligt min mening i fortsättningen i huvuddrag bör utfor- mas. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med närmare förslag till beslutsordning.

Som jag tidigare nämnt bör beslut om investeringsbidrag fattas av läns- styrelsen. Vad jag nu anför beträffande lokaliseringsbidrag gäller i tillämp- liga delar även investeringsbidrag.

Nuvarande beslutsordning

Beslut om lokaliseringsstöd fattas f.n. av tre olika instanser: länsstyrel- serna, arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen. Huvudregeln för av- gränsning av beslutanderätt mellan länsstyrelse. arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen bygger på investeringskostnadcrnas storlek. Beloppsgrän- sen är f.n. 5 milj. kr. för länsstyrelse och 15 milj. kr. för arbetsmarknads- styrelsen. Vid större investeringar beslutar regeringen. Förutom av be- loppsgränsen är länsstyrelsernas beslutanderätt inskränkt i fråga om vissa industribranscher, liksom i ärenden som avser annan stödberättigad verk- samhet än industri eller industriliknande verksamhet. Vidare skall ärenden som avser stöd till etablering av nytt fristående arbetsställe eller flyttning av företag från ett län till ett annat beslutas centralt. Detsamma gäller för ansökningar om stöd till — investeringar som inte leder till ökad sysselsättning — kostnader för marknadsföring. produktutveckling. eller liknande — företag som är, nyligen har varit eller väntas bli föremål för bevaknings- eller uppföljningsåtgärder — anskaffning av omsättningstillgångar. patent. licenser eller liknande om stödet gäller enbart sådan anskaffning eller stödunderlaget för sådan anskaffning överstiger 700000 kr. — kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit sedan investeringen påbörjats

— samt stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och näringslivet gällande system med lokaliseringssamråd.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar i övrigt om lokaliseringsstöd för inve- steringar under 15 milj. kr. utom i följande fall där regeringen är beslutsin- stans:

Ansökningen avser — stöd till verksamhet utanför stödområdet,

— stöd till verksamhet som bedömts som stödberättigad enligt lllå 5 för- ordningen (19791632) om regionalpolitiskt stöd.

• Sida 128
•  Original

Prop. 1981/82:113 128

— stöd till turistverksamhet inom stödområde l. 2 och 3. — stöd med högre belopp än maximal procentsats för avskrivningslån och lokaliseringslän i resp. stödområde. — lån som inte leder till ökad sysselsättning och inte heller avser en investering som har avgörande betydelse för en ort.

— stöd till kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit sedan investeringen påbörjats eller

— stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och näringslivet gällande systemet med lokaliseringssamråd och som arbets- marknadsstyrelsen väljer att överlämna till regeringen. Den nuvarande beslutsordningen har gällt sedan den I juli 1979. Den har inneburit en kraftig ökning av antalet länsstyrelsebeslut. Budgetåret 1980! 81 fattade länsstyrelsen beslut i 41 % av antalet ärenden. arbetsmarknads- styrelsen och regeringen i 35 respektive 24 92 av ärendena. Det är de nyss nämnda undantagsreglerna snarare än beloppsgränserna som är avgörande för var besluten fattas.

Motiv för ytterligare decentralisering

Under 1970-talet har den ekonomiska situationen förändrats högst avse- värt och därmed även betingelserna för regionalpolitiken. Dessa ändrade förutsättningar har som jag tidigare behandlat avspeglats i ändrad inrikt- ning av reigonalpolitiken mot insatser inriktade mot tidigare faser i företa- gens utveckling. De största stödinsatserna lämnas dock fortfarande till expansionsinvesteringar i byggnader och maskiner.

Under den första hälften av 1980-talet förstärks behovet av att öka industriproduktionen. En minskning av landets bytesbalansunderskott för- utsätter ökad industriproduktion. Detta kommer att ställa krav på ökade investeringar inom industrin och även att ytterligare arbetskraft överförs till industrisektorn. Det kan emellertid förväntas att en stor del av produk- tionsökningen under första delen av en uppgångsfas kommer att ske vid befintliga anläggningar i form av ökat kapacitetsutnyttjande.

Under dessa betingelser är möjligheten att med regionalpolitiska medel styra industrisektorns lokalisering av naturliga skäl starkt begränsade. Denna grundläggande bedömning av de närmaste årens utveckling inom industrin är av väsentlig betydelse när det fortsatta regionalpolitiska stödet skall utformas.

Det står klart att regionalpolitiken i större utsträckning än hittills måste inriktas på att stimulera utvecklingen av i resp. region befintliga företag. För att uppnå detta krävs att det regionala inflytandet över och ansvarsta- gandet för det regionalpolitiska stödet förstärks.

Den tidigare nämnda arbetsgruppen inom industridepartementet har från dessa utgångspunkter prövat möjligheterna att ytterligare decentralisera beslutsrätten om regionalpolitiskt stöd till näringslivet. Arbetsgruppen konstaterar att erfarenheterna av den nuvarande besluts-

• Sida 129
•  Original

Prop. 1981/82: 113 129

fördelningen visar att de regionala organen i stort visat prov på god beredning av ärendena. Arbetsgruppen anser att flera skäl talar för en ytterligare decentralisering av beslutsfattandet:

För det första anser gruppen att en ytterligare delegerad beslutanderätt medför en önskvärd förstärkning av det regionala inflytandet över den industriella och sysselsättningsmässiga utvecklingen i resp. region. Grup- pen anser vidare att en förkortning av handläggningstiderna är önskvärd. Den genomsnittliga handläggningstidcn med nuvarande beslutsordning är. räknat från den tidpunkt den ursprungliga ansökan inlämnades. vid läns- styrelsebeslut ca 1.5 månad. vid beslut av arbetsmarknadsstyrelsen ca 2,5 månader och vid regeringsbeslut ca 3,5 månader.

Det är vidare enligt arbetsgruppen av betydelse att få till stånd en bättre kontinuitet i uppföljningen av kreditbeslut. Genom decentralisering av dessa förstärks motiven för att följa upp stödföretagens utveckling.

Vid stöd till framförallt småföretag är personkännedomen särskilt bety- delsefull. Handläggning på regional nivå fångar enligt gruppen på ett bättre sätt upp denna.

Det nuvarande systemet med en uppdelning av beslutsbefogenheterna mellan regional och central nivå har dock också fördelar anser arbetsgrup- pen. Centrala beslut innebär t.ex. större förutsättning för enhetlighet i bedömningar och ställningstaganden. Vidare har centrala organ bättre överblick över utvecklingen inom olika näringsgrenar och branscher samt ett vidare perspektiv på regionala förändringar. 1 ett centraliserat system begränsas också de tendenser till konkurrens mellan regioner om företag och projekt som inte är bundna till en viss investeringsort. Det finns vidare en risk. menar arbetsgruppen. att ett regionalt beslutsfattande kan leda till att den befintliga produktionsstrukturen konserveras. De regionala be- slutsfattarna kan således komma att utsättas för ett hårt tryck att bevara existerande arbetstillfällen även om verksamheten saknar förutsättningar att bedrivas lönsamt.

De motiv som framförs för en ytterligare decentralisering av beslut om lokaliseringsstöd anser arbetsgruppen väga så tungt att ytterligare decentralisering bör genomföras. Arbetsgruppen betonar samtidigt att de nämnda riskerna med ett regionalt beslutsfattande måste beaktas.

Den positiva inställningen till ytterligare decentralisering delas av de flesta remissinstanserna. exempelvis Land.s'tingsj?)rbundet. statens indu- striverk, statskontoret samt ett stort antal länsstyrelser och utvecklings- fonder.

Det saknas emellertid inte negativa synpunkter på decentraliseringen. Arbetmzarknadsstyrelsen anser visserligen att det är angeläget att förkorta handläggningstiden och förenkla hanteringen av ärenden. Styrelsen är däremot inte beredd att tillstyrka förslag som innebär borttagande av restriktioner för regionalt beslutsfattande för branscher med övereta- blering. Landsorganisationen (LO) anser att de regionalpolitiska pro-

9 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 113

• Sida 130
•  Original

Prop. l981/82:113 130

blemen i stor utsträckning är av den karaktären att en hög grad av natio- nellt beslutsfattande och styrning är nödvändig. Beslut om stödinsatser måste därför enligt LO fattas på högre nivå än den regionala. LO kan dock utifrån existerande system med decentraliserad beslutsrätt i vissa mindre ärenden stödja en fortsatt uppdelning av beslutsbefogenheter mellan regio- nal och central nivå.

För egen del vill jag anföra följande. Den nuvarande beslutsordningen i ärenden om lokaliseringsstöd infördes den 1 juli 1979 efter en treårig försöksperiod med decentraliserat beslutsfattande. Det kan konstateras att även om decentraliseringen nått relativt längt vad avser antalet ärenden. så gäller att den beloppsmässigt största delen fortfarande beslutas på central nivå. Vidare följer av de nuvarande undantagsreglerna för regionala beslut att ett stort antal beslut som avser mindre belopp fattas på central nivå. I ag instämmer i arbetsgruppens bedömning att en ytterligare decentralisering är önskvärd. Jag delar även arbetsgruppens bedömning att de risker med ett decentraliserat beslutsfattande som noterats av både arbetsgruppen och vissa remissinstanser måste beaktas.

När det gäller genomförandet av en sådan decentralisering vill jag först ta upp det förslag som arbetsgruppen lämnat om att utvecklingsfonderna skall besluta om lokaliseringsstöd till företag som ingår i de berörda ut- vecklingsfondernas målgrupp.

Detta förslag har mötts av en delad remissopinion.

Arbetsmarknadsstyrelsen. statens industriverk och statskontoret anser det viktigt att slå vakt om utvecklingsfondernas roll som serviceorgan åt små och medelstora företag och avstyrker därmed förslaget. Bl.a. riksrevi- sionsverket anser det tveksamt att ålägga de regionala utvecklingsfonderna nya myndighetsuppgifter. Flera länsstyrelser anser att frågan är av sådan principiell natur och vikt att den borde varit föremål för en parlamentarisk utredning. De flesta länsstyrelser anser vidare att det föreligger risk att stödets regionalpolitiska profil tunnas ut och att handläggningen inte kom- mer att tillräckligt beakta arbetsmiljöfrågor. plansynpunkter och arbets- kraftsfrågor m.m.

Förslaget stöds av Landstingsförbundet och flertalet utvecklingsfonder som menar att lokaliseringsstödsverksamheten titan svårighet kan integre- ras i fondens arbete. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder också förslaget.

För egen del anser jag att de regionala utvecklingsfonderna nu har byggts upp och utvecklats till samlande organ på länsplanet för samhällets näringspolitik riktad främst mot små och medelstora företag. Jag bedömer därför gruppens förslag som intressant. Jag delar emellertid vissa remissin- stansers åsikt att frågan är av sådan principiell vikt att den bör utredas ytterligare.

Jag är därför inte f.n. beredd att föreslå några organisatoriska föränd- ringar på regional nivå beträffande handläggningen av lokaliseringsstöd. För att få fram ett underlag för ställningstagande till denna fråga avser jag

• Sida 131
•  Original

Prop. l981/82:113 131

senare föreslå regeringen att ta initiativ till ett utredningsarbete bl. a. vad gäller de regionala utvecklingsfondernas roll i handläggningen av lokali-

seringsstöd.

Jag anser att den framtida fördelningen av beslutanderätt mellan regio- nala och centrala organ även fortsättningsvis bör bestämmas av bl.a. investeringens storlek. Den nya gränsen för regionalt beslutsfattande före- slårjag bli 7 milj.kr. och gälla det sammanlagda godkända stödunderlaget för den i ärendet aktuella investeringen. Genom denna begränsning anser jag att de farhågor för branschmässiga störningar etc. som framförts av vissa remissinstanser i huvudsak elimineras. Därför anserjag det befogat att endast i mer begränsad omfattning frångå denna grundregel. Jag ämnar föreslå att länsstyrelsernas beslutsbefogenheter i ärenden om lokali- seringsstöd utöver nämnda beloppsgräns begränsas i följande fall:

Ansökningen avser — stöd till åtgärd som innebär överflyttning av verksamhet mellan olika län. —— stöd till investeringar som inte leder till ökad sysselsättning. — stöd utanför stödområde A—C (begränsningen gäller inte investeringsbi- drag). — stöt utöver maximala procentsatser för resp. stödområde. — stöd till kommunala och privata industrilokaler.

— stöd till fastbränsleframställning. — stöd till privata investmentbolag.

— stöd till kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit sedan investeringen påbörjats eller — stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och näringslivet gällande systemet med lokaliseringssamråd. I fråga om avgränsning av beslutanderätt mellan regeringen och den centrala myndigheten i ärenden om lokaliseringsstöd avser jag föreslå regeringen att den centrala myndighetens beslutanderätt begränsas i föl- jande fall. där alltså regeringen även i fortsättningen är beslutande:

Ansökningen avser — stöd till investering där det sammanlagda stödunderlaget överstiger 20

milj. kr..

— stöd till verksamhet utanför stödområde A—C och där regeringen inte genom speciellt bemyndigande delegerat beslutanderätt. — stöd utöver maximala procentsatser för resp. stödområde. — stöd till verksamhet som bedömts som stödberättigad enligt 105 5 ordningen om regionalpolitiskt stöd och där regeringen förbehållit sig rätten att fatta beslut om stöd,

— stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och näringslivet gällande systemet med lokaliseringssamråd och som arbets- marknadsstyrelsen väljer att överlämna till regeringen. — stöd till privata investmentbolag eller

— stöd till kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit sedan investeringen påbörjats

• Sida 132
•  Original

Prop. 1981/82: 113 | »: to

Mina förslag sammanfaller på dessa punkter med arbetsgruppens. Jag vill i detta sammanhang erinra om attjag nyligen med stöd av regeringens bemyndigande tillsatt en utredningsman att utreda statens industriverks framtida organisation och verksamhet. Utredaren har bl.a. enligt direkti- ven att behandla frågan om det är lämpligt att föra över handläggningen av lokaliseringsstödet på central nivå från arbetsmarknadsstyrelsen till sta- tens industriverk.

Jag vill för riksdagens kännedom göra ytterligare några klarlägganden vad gäller beslut i ärenden om lokaliseringsstöd. Mina tidigare förslag innebär att lokaliseringsstödsverksamhcten i de ärenden där länsstyrelsen har beslutanderätt bör styras av tillgången på medel. Sådana ärenden där länsstyrelsen har beslutsrätt bör därför inte kunna bli föremål för prövning av centralt organ. Detta innebär att någon besvärsrätt över länsstyrelsens beslut inte bör finnas. Besvärsrätt skulle innebära nackdelar när det gäller länsstyrelsens ansvar för hushållning med tillgängliga resurser.

Jag anser sålunda att det inte bör finnas någon besvärsrätt över beslut av länsstyrelsen i dessa ärenden.

Jag anser dock att nuvarande regler för besvärsrätt över beslut av central myndighet bör bibehållas.

3.8 Regionalpolitiskt utvecklingsarbete på regional och central nivå

I detta avsnitt behandlar jag regionala projektinsatser. lokaliseringssam- råd inom industrin och den privata service- och tjänstesektorn samt pro- duktsökning m. m. i vissa regioner.

3.8.1 Utvecklingsurbete på regional nivå

Riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979 (prop. 1978/79:112. AU 1978/79:23. rskr 1978/79:435) innebar bl. a. att ett nytt anslag. Åtgärder m.m. ianslutning till länsplanering — i det följande benämnt åtgärdsansla- get — infördes. Detta innebar också att den verksamhet som dessförinnan bedrivits. bl. a. i de s k. problemortsgruppcrna. och som finansierats i särskild ordning. inordnades i länsstyrelsernas ordinarie verksamhet.

Länsstyrelserna gavs därmed ökade möjligheter att följa upp olika för- slag i länsplaneringen och göra länsplaneringen mer konkret och åtgärdsin- riktad. Medlen var inte avsedda att användas till investerings- eller drift- stöd utan till att ge utrednings- och projekteringsrcsurser — för att fullfölja länsplaneringen genom att förbättra beslutsunderlaget för olika organ. Genom att ge länsstyrelserna medel för egna prioriteringar fördes också beslut ut till länen.

För de två hela budgetår som anslaget funnits (1979/80 och 1980/81) har 35 milj. kr. per år anslagits för projektarbete i länen. Dessutom anvisade riksdagen ytterligare 5 milj. kr. på tilläggsbudget (prop. l980/81:125 bil. 10. AU l980/81:25. rskr l980/811359) för budgetåret 1980/81. Regeringen har

• Sida 133
•  Original

Prop. 1981/82:113 133

fördelat medlen i huvudsak efter sysselsättningsproblemens svårighets— grad i länen. Under de två budgetåren har länsstyrelserna sammanlagt disponerat följande belopp.

län tkr Stockholms 1 100 Uppsala 1 550 Södermanlands 2 300 Ostergötlands 1 650 Jönköpings [ 200 Kronobergs [ 450 Kalmar 1 750 Gotlands 1 400 Blekinge 1 850 Kristianstads 900 Malmöhus 3 200 Hallands 600 Göteborgs o Bohus 2 700 Alvsborgs ! 300 Skaraborgs 1 000 Värmlands 6 575 Orebro I 900 Västmanlands 2 050 Kopparbergs 3 850 Gävleborgs 3 850 Västernorrlands 6 500 Jämtlands 5 500 Västerbottens 6000 Norrbottens 8 825

Totalt 70 000'

' De 5 milj. kr. som anvisades över tilläggsbudget upparbetas huvudsakligen under innevarande budgetår.

Av länsstyrelsernas redovisningar i samband med anslagsframställ- ningarna framgår att det konkreta regionalpolitiska arbete som bedrivs med dessa medel berör många olika områden.

Länsstyrelsernas redovisning av arbetet under budgetåret l980/81 ger följande bild av fördelningen mellan de vanligast förekommande projekt- områdena.

Projektområde Industriell utveckling Energi Turism Utbildning Kommunikationer Speciella glesbygdsprojekt Speciella kommun/regionprojekt Decentralisering av offentlig sektor i länet

—-|-'-.

C.A—gtxzoN—f?

_.

Projektarbetet i länen har således omfattat många typer av uppgifter och arbetssättet har varierat. Många projekt eller uppgifter har genomförts eller pågår. finansierade helt av länsstyrelserna eller tillsammans med

• Sida 134
•  Original

Prop. 1981/82:113 134

statliga organ. kommuner. landsting, utvecklingsfonder och enskilda före- tag. Antalet projekt som länsstyrelserna redovisar uppgår till ca 400.

Ett arbetssätt, som har använts i flera län. har varit att samlat behandla ett flertal viktiga samhällssektorer som rör en kommun eller en viss region. Samordnade insatser har på det sättet gjorts i flera kommuner med långsik- tigt svag utveckling eller med betydande inslag av krisdrabbade företag. Jag vill kort beskriva arbetsinriktningen med exempel från Filipstads kom— mun, det s. k. Filipstadsprojektet. Projektet har genomförts i samarbete mellan länsstyrelsen, utvecklingsfonden i Värmlands läns och Filipstads kommun. Arbetet har bedrivits efter fyra huvudlinjer. För det första att identifiera, utveckla och stödja företagsinterna entreprenörer — intrapre- nörer — för start av nya affärsverksamheter inom de etablerade företagens ram. De gäller såväl de stora företagen som de mindre och medelstora. För det andra att identifiera och medverka till förverkligande av utvecklings- möjligheter i etablerade mindre och medelstora företag. För det tredje att finna entreprenörer, företagsstartare och medverka till att deras planer för- verkligas. För det fjärde att försöka påverka miljön och därigenom atti- tyder i positiv riktning beträffande företagande och näringslivsutveckling.

En annan inriktning av projektverksamheten är att med t. ex. länspro- grammen som utgångspunkt arbeta vidare med konkreta handlingsprogram för olika verksamheter t. ex. jordbruks- och skogsbruksprogram för hela eller delar av länet. Arbetet har genomgående utförts av resp. myndighet som länsstyrelsen givit resurser för extra insatser under viss tid.

De regionala utvecklingsfonderna har ofta varit nära samarbetspart till länsstyrelserna i projektarbetet. De industripolitiska projekten varierar i bredd från t. ex. handlingsprogram för hela länet. resurser för intensifierad företagsservice i en viss region. produktförnyelse och affärsutveckling till konsultinsatser i enstaka företag. Som ett ytterligare exempel här vill jag nämna den administrativa företagarutbildningen i Västerbottens län där länsstyrelsen och landstinget finansierat studierna och komvux svarat för utbildningen i samverkan med utvecklingsfonden.

Vidare har länsstyrelsen med dessa medel tillsammans med olika ansva- riga organ medverkat i olika slag av försöksverksamheter i liten skala för att få fram ett bättre beslutsunderlag. Det gäller såväl inom näringspoliti- ken som andra angelägna sektorer. Så har t. ex. i vissa kommuner i Östergötlands och Kalmar läns skärgårdsområde bedrivits försöksverk- samhet med stöd till tunga transporter. Berörda kommuner och länsstyrel- ser har delat på kostnaderna för stödet. Försöksverksamheten har visat att relativt små insatser på detta område kan få god effekt och komplettera övriga glesbygdsinsatser.

Att länsstyrelserna har disponerat åtgärdsanslagct på ett relativt fritt sätt har enligt min mening på flera sätt inneburit positiva förändringar i arbets- sättet i länen. Länsstyrelserna har kunnat göra egna prioriteringar och påverka det praktiska arbetet även om förutsättningarna på olika sätt

• Sida 135
•  Original

Prop. 1981/82: 113 135

förändrats. Jag ser som naturligt att medlen i betydande utsträckning inriktas på näringslivet eftersom ett livskraftigt näringsliv är en viktig förutsättning för en fungerande region. Eftersom regionalpolitiken spänner över i stort sett alla samhällsområden serjag det dessutom som viktigt att åtgärdsanslaget kan användas över sektorsgränserna. Vad gäller använd- ning inom statlig sektor måste denna självfallet ligga i linje med den övergripande resursfördelning och prioritering som regering och riksdag har gjort inom ramen för bl. a. den årliga budgetprövningen.

Projektarbetet har engagerat ett stort antal myndigheter och organ. Förekomsten av länsstyrelsernas resurser har också stimulerat andra till insatser. Många projekt har delfinansierats av länsstyrelserna tillsammans med kommuner, landsting, utvecklingsfonder, enskilda företag osv. De totala resurser som satsats på olika utvecklingsprojekt har därmed i många län varit betydligt större än länsstyrelsens egna åtgärdsmedel.

Genom länsstyrelsernas centrala roll i projektverksamheten har dessa insatser kunnat samordnas bättre än vad som annars torde ha varit fallet. Att länsstyrelsen därigenom kan föra över information och erfarenhet mellan olika projekt sparar dessutom resurser.

De resultat och erfarenheter som hittills framkommit anser jag vara tillfredsställande. Jag förordar därför att verksamheten fortsätter med i stort sett nuvarande inriktning.

Det är enligt min mening angeläget att inom givna ramar förstärka de regionala utvecklingsinsatserna vad avser nyföretagande och industriell förnyelse i de mest utsatta regionerna och jag redogör för detta i det följande.

Särskilda insatserför regionalt nyföretagande

Den tidigare nämnda arbetsgruppen inom industridepartementet har lagt fram ett förslag till sammanhållet program för regionalt nyföretagande i nuvarande stödområdena 4—6. som bygger på att särskilda medel ställs till de regionala utvecklingsfondernas förfogande i berörda län.

Programmet för regionalt nyföretagande bör sammanfattningsvis enligt arbetsgruppen kunna omfatta bl. a. följande punkter:

1. Information om företagandets villkor och samhällsekonomiska betydel- se med speciell inriktning på särskilt utsatta regioner. . Olika slag av utbildningsinsatser för företagsledare och företagsledande personal. . . Fördjupade företagsservice- och konsultinsatser i samband med etable- ring av nya och expansion av befinliga företag. 4. Möjlighet att genom mindre bidrag stödja produktutveckling och mark- nadsföringsprojekt i samband med nyetablering och expansion. 5. Bidrag till hyreskostnader under ett inledningskede för att underlätta etablering av företag. lx) '.:J

• Sida 136
•  Original

Prop. 1981/82: 113 136

6. Bidrag till kostnaderna för projektering av större byggnadsinvestering- ar, exempelvis sådana som senare leder till ansökningar om lokali- seringsstöd. Arbetsgruppens förslag har fått ett positivt bemötande i remissbehand- lingen. För min del ansluter jag mig i huvudsak till arbetsgruppens förslag. Allmänt sett bör det systematiska arbetssätt som arbetsgruppen förordar tillämpas i hela landet. Som bl. a. industriverket framhåller är de regionala utvecklingsfondernas verksamhet i hög grad inriktad på sådana åtgärder som arbetsgruppen föreslår. Det är emellertid nödvändigt att prioritera dc industrisvaga regionerna i stödområdena A—C och där göra särskilt kraftfulla satsningar för att ta tillvara de möjligheter till nyetablering och expansion inom näringslivet som finns. Annars kommer de regionala obalanserna att ytterligare förvär- ras.

För min del anser jag att stödet i första hand bör användas till olika utbildningsinsatser och till att hjälpa företag att skaffa erforderlig kompe- tens från externa källor t. ex. i form av konsulttjänster. Detta innebär i huvudsak en prioritering av de fyra första punkterna i arbetsgruppens förslag. Stödet får inte vara permanent utan skall användas för att över- brygga initialsvärigheter. För att säkerställa att stödet går till företagseko- nomiskt motiverade projekt bör mottagaren till väsentlig del medverka ] finansieringen.

Jag vill erinra om att länsstyrelser och utvecklingsfonder redan nu. med medel från åtgärdsanslaget. gör betydande insatser av detta slag.

Jag har tidigare föreslagit att vissa medel till företagsstöd i form av visst regionalpolitiskt stöd till näringslivet samt medel till glesbygdsstöd och till projektverksamhet ersätts av ett nytt anslag för regionalpolitiska insatser på länsnivå.

Den projektverksamhet i länen som jag har förordat. inklusive åtgärder för regionalt nyföretagande. bör benämnas Regionalt ati'er'kIingsarbete och vara ett av de ändamål för vilka länsstyrelserna kan anvisa medel från det nya anslaget.

Jag återkommer senare i anslagsfrågan. men vill här anmäla attjag avser föreslå regeringen att medelstilldelningen görs så att län med stödområde A—C ges ökade resurser för att arbeta med åtgärder för regionalt nyföreta- gande.

När det gäller projektarbetets innehåll i allmänhet finns det anledning att anta att det successivt sker en förskjutning från "förberedande" projekt. av t. ex. programtyp. mot mer konkreta följdprojekt och delprojekt. En sådan utveckling bör enligt min mening eftersträvas. Så kan t.ex. vissa typer av försöksverksamheter — som medlen i viss mån redan använts till — vara angelägna att stödja. dock under förutsättning att andra medel saknas och att sådana verksamheter enligt länsstyrelsernas prioriteringar ryms inom tilldelade resurser.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1981/82:113 137

Jag vill också framhålla vikten av att projekt- och Utvecklingsarbetet bedrivs med sådan inriktning att genomförandet av det som arbetet syftar till kan ske med befintliga medel inom regionalpolitiken eller andra områ- den.

Det ankommer på länsstyrelserna att prioritera mellan olika delar av det regionalpolitiska Utvecklingsarbetet, fördela medel och lämna riktlinjer för verksamheten. I övrigt bör ansvarsfördelningcn mellan olika organ i länen inte förändras. Utvecklingsarbetet bör bedrivas av reSp. sektorsorgan som sedan svarar för genomförandet. t. ex. den regionala utvecklingsfonden vad avser åtgärder riktade mot enskilda företag inom fondernas målgrupp.

3.8.2 Utvecklingsarbete på central nivå

Inom industridepartmentet bedrivs Viss verksamhet som stöd för arbetet i länen. Det omfattar bl. a. produktsökning i utlandet för industriföretag i vissa län och sökning efter lokaliseringsbara projekt inom den privata service- och tjänstesektorn. Förutsättningarna för den senare verksamhe- ten förbättrades genom riksdagens beslut år 1979 (prop. 1978/79: 112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) om att systemet med lokaliseringssamråd skall utsträckas till att omfatta också större företag inom den privata tjänste- och servicesektorn samt intresse- och ideella organisationer. Jag övergår nu till att beskriva dessa aktiviteter och behandlar i det samman- hanget först, för riksdagens information. lokaliseringssamrådet.

Lokaliseringssamrr'id

Under åren l976—l977 träffades överenskommelser mellan regeringen och industriföretagens organisationer — Sveriges industriförbund. Koope- rativa förbundet och Lantbrukarnas riksförbund — om ett samråd direkt mellan regeringen och de större industriföretagen i lokaliseringspolitiska frågor. Syftet med samrådet är att skapa förutsättningar för att de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för regionalpolitiken och sysselsätt- ningspolitiken beaktas på ett tidigt stadium vid planeringen av investering- ar inom industrin. Samrådet omfattar företag som inom landet sysselsätter minst 500 industrianställda. Ca 200 industrikoncerner/företag har skriftli- gen förbundit sig att delta i samrådet, som därmed har kommit att täcka ungefär hälften av industrisysselsättningen. En särskild delegation inom industridepartementet svarar för kontakterna med samrådsföretagen och för handläggning av frågor om regionalpolitiskt stöd. industrigarantilån m. m. till dessa företag.

En redovisning av erfarenheterna av systemet med lokaliseringssamråd med de större i industriföretagen lämnades i den regionalpolitiska proposi- tionen vären 1979 (prop. 1978/79:112, bil. IO). Riksdagen beslöt att syste- met med lokaliseringssamråd skulle behållas och utvidgas till den privata service- och tjänstesektorn (AU 1978/79:23. rskr 1978/91435).

Regeringens överenskommelser om lokaliseringssamråd med de större

• Sida 138
•  Original

Prop. 1981/82: 113 138

industriföretagen tillkom i mitten av 1970-talet. Vid den tiden antog man allmänt att industrins produktion. sysselsättning och investeringar skulle fortsätta att öka kontinuerligt. Nyetableringar i denna expansionsprocess skulle genom lokaliseringssamrådet och med hjälp av regionalpolitiskt stöd så långt möjligt styr-as till sysselsättningssvaga regioner.

Nedgången i industrins anläggningsinvesteringar och den minskade rela- tiva andelen för byggnadsinvesteringar har. i kombination med de struk- turkriser som har drabbat ett flertal branscher. helt naturligt hittills gett sämre förutsättningar att uppnå lokaliseringssamrådets huvudsakliga syf— ten än vad som ursprungligen antogs. Samrådet har främst kommit att avse frågor med anknytning till investeringar vid befintliga arbetsställen. omlo- kaliseringar. företagsrekonstruktioner. syssclsättningsminskningar och nedläggningar samt försök att skaffa ersättningssysselsättning i anslutning härtill.

Den allmänt svaga utvecklingen av industrikonjunkturen har bidragit till att samrådet med enskilda företag rörande deras framtidsplaner starkt påverkats av hänsyn till allmänna bransch- och strukturaspekter. Företa- gen har därvid visat ett positivt intresse av att inom samrådets ram diskute- ra sina planer från ett vidare industripolitiskt och branschorienterat perspektiv. Enligt min mening har lokaliseringssamrådet kommit att utgöra en mycket värdefull kontakt- och informationskanal mellan regeringen och de större industriföretagen rörande dessa frågor. Samrådet ger också möj- lighet till en snabb handläggning av de större industriföretagens ansökning- ar om regionalpolitiskt stöd m. in.

Jag anser att det finns anledning att ta fasta på de goda erfarenheterna av lokaliseringssamrådet som kanal för kontakter mellan regeringen och de större industriföretagen och utveckla detta ytterligare. De senaste årens struktur-. bransch— och företagskriser. som ofta har drabbat utsatta orter och regioner. har visat att behovet av sådana kontakter är stort. Det är av betydelse att kontakterna äger rum kontinuerligt och inte koncentrerat till akuta krissituationer.

Ett utvecklat samråd med de större industriföretagen bör kunna tjäna såväl deras som samhällets intressen. Genom samrådet förbättras rege- ringens kännedom om sådana förhållanden inom industrisektorn som kan vara av betydelse vid utformning av mål och medel för närings- och regionalpolitiken. Samtidigt ges tillfälle att förmedla information till indu- strin om statsmakternas politik för den industriella och regionala utveck- lingen.

1 den närmaste framtiden kommer sannolikt inte lokaliseringssamrådets förutsättningar att ändras vad avser industrins investerings- och syssel- sättningsutveckling. Den internationellt sett höga nivån för industrins sats- ningar på forskning. produktutveckling, marknadsinvesteringar rn. m. ger emellertid enligt min bedömning underlag för att se optimistiskt på möjlig- heterna till ett trendbrott i utvecklingen av byggnads- och maskininveste-

• Sida 139
•  Original

Prop. 1981/82:113 139

ringarna på medellång och längre sikt. Ett sådant trendbrott skulle förbätt- ra förutsättningarna att uppnå regionalpolitiska effekter av lokaliserings- samrådet. Det finns dock enligt min mening inte skäl att framdeles annat än i undantagsfall förvänta sig etablering av stora filialer på orter där företa- gen inte har varit verksamma tidigare. Företagen och deras fackliga organi- sationer torde i första hand känna ansvar för sysselsättningen på de orter — inom eller utom stödområden — där företagen redan är etablerade.

Mot bakgrund av det hittills sagda är det enligt min mening angeläget att utveckla och intensifiera lokaliseringssamrådet ytterligare. Jag vill under- stryka vikten av att företagen på ett tidigt stadium i sina interna beslutspro- cesser rörande verksamhetsförändringar. investeringar m. m. initierar kontakter inom ramen för lokaliseringssamrådet. Om samrådsverksamhe- ten inte ger mer påtagliga resultat i en konjunkturuppgång anserjag att man måste överväga andra former för lokaliseringspåverkan.

Som jag tidigare nämnt har riksdagen beslutat att systemet med lokali- seringssamråd skall utvidgas till den privata service- och tjänstesektorn. [ samband härmed gav riksdagen regeringen i uppdrag att överväga om särskilda regionalpolitiska stödformer borde utformas för tjänste- och ser- vicesektorn. De diskussioner om denna utvidgning som har skett under- hand mellan företrädare för industridepartementet och ett tiotal organisa- tioner inom den privata service- och tjänstesektorn har lett till slutsatsen att avtal om sådant samråd med förebild i avtalet mellan regeringen och Sveriges industriförbund i allmänhet inte förefaller ändamålsenliga när det gäller denna del av näringslivet. De främsta skälen till detta är att antalet huvudorganisationer är stort — enbart inom gruppen intresseorganisa- tioner över 500 — och att täckningen för de olika organsationerna bland företagen inom resp. område synes vara mycket ojämn. Ett stort antal avtal skulle därför bli nödvändigt för att täcka in en mera betydande del av företagen. Tillgängliga resurser på den statliga sidan skulle härigenom under relativt lång tid bli uppbundna vid arbetet med dessa avtal. Möjlighe- terna att under ett inledande skede uppnå konkreta resultat genom samrå- det skulle bli starkt begränsade. Försök har därför gjorts att utan avtal men med hjälp av förekommande huvudorgansationer ta direkt kontakt för samråd med enskilda företag/organisationer. Kontakter med intressanta företag har också sökts genom andra kanaler. bl. a. med hjälp av konsult- företag.

Mot bakgrund av erfarenheterna från dessa underhandskontakter anser jag att lokaliseringssamråd med företag/organisationer inom den privata service- och tjänstesektorn t. v. kan genomföras i samarbete med berörda huvudorganisationer utan avtal. Samrådet med företagen/organisationerna bör ha två huvudinslag. För det första en diskussion om företagets/organi- sationens möjligheter att med användande av regionalpolitiskt stöd göra en omlokalisering eller filialetablering och för det andra överläggningar om företagets/organisationens möjligheter att lägga ut arbetsuppgifter till be- fintliga företag inom de regionalpolitiskt mest utsatta delarna av landet.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1981/82: 113 140

Beträffande behovct av ett särskilt regionalpolitiskt stöd till den privata tjänste- och servicesektorn ger enligt min mening erfarenheterna vid han- den att offertstödet är väl anpassat härföri den mån övriga stödformer inte är lämpliga.

När det gäller enskilda företags och organisationers möjligheter att lägga ut uppdrag på redan belintliga företag bör serviceföretag inom de från regionalpolitisk utgångspunkt mest utsatta delarna av landet. främst stöd- områdena A och B prioriteras. ] de hittillsvarande kontakterna mellan industridepartementet och berörda företag och organisationer har en na- turlig utgångspunkt varit de tjänster som Stiftelsen Servicecentralen i Gällivare (SlGA) erbjuder.

SlGA etablerades våren 1980 som en följd av riksdagens beslut år 1979 (prop. 1978/79:127. AU 1978/79:33. rskr 1978/79:320) om åtgärder för att främja sysselsättningen i Non'bottens län. SlGA lämnar kontorsservice i form av ADB-registrering. ord- och textbehandling. mikrofilmning, tryck- ning och distribution åt främst statliga myndigheteri Stockholmsregionen. Antalet sysselsatta i Gällivare är f. n. drygt 60. Enligt regeringens beslut den 3 september 1981 skall en filial för ca 40 sysselsatta etableras i Kiruna under våren 1982. De undersökningar som industridepartementet har låtit göra om marknadsförutsättningarna för företag av SlGA:s typ tyder på att det finns goda utvecklingsmöjligheter inom ett marknadsområde som kan betecknas som dokumenthantering. En sådan tjänst mäste emellertid om- fatta en del service utöver den som SlGA nu erbjuder bl. a. skilda typer av arkiveringstjänster. De diskussioner, som har skett inom ramen för lokali- seringssamrådet med organisationer och företag inom den privata service- och tjänstesektorn. bestyrker denna slutsats. Jag anser därför att SlGA bör kompletteras så att en fullständig service kan erbjudas i fråga om doku- menthantering.

Detta leder troligen till att verksamhet kan etableras på ytterligare någon plats som dock med hänsyn till kostnader och tid för transporter m. m. troligen måste väljas närmare huvudmarknaden. dvs. Stockholmsregio- nen, än den nuvarande lokaliseringen.

Förslag har förts fram. om att ytterligare servicecentraler skall startas. Även om etableringen av SlGA i Gällivare gått bättre än som förutsågs återstår mycket arbete innan en väl fungerande verksamhet har uppnåtts. Erfarenheterna från verksamheten i Gällivare och från etableringen i Kiru- na bör enligt min mening inväntas innan ställning tas till frågan om att etablera ytterligare servicecentraler med statligt stöd.

Produktsökning

Produktsökning startade hösten 1978 i industridepartementets regi. Den har sedan hösten 1979 samordnats med teknikimportkommitténs (1 1979: 14) verksamhet.

Totalt har ca 600 företag i 13 län deltagit i sökningen. Kartläggningen av

• Sida 141
•  Original

Prop. 1981/82: 113 141

intresserade företag och deras produktönskemål har som regel utförts av de regionala utvecklingsfonderna. Prioritering av regioner med sysselsätt- ningsproblem synes ha inverkat på urvalet av företag.

På grundval av dessa uppgifter har företagen grupperats i s. k. företags- proiiler som anger företag av likartat slag och med likartade produktönske- mål. På detta sätt har 16 profiler angetts, nämligen arbetsmiljö, elektronik. materialhantering. handverktyg, hälsovård. fritid. energisparteknik. jordbruksmaskiner. förpackning. industrirobotar. laboratorieutrustning, elektromagnetiska produkter, mekaniska precisionsinstrument. utrustning baserad på mikroprocessorer och textilmaskiner.

För sökning av produkter inom dessa områden har anlitats konsulter. Fem sökomgångar med konsulter har hittills genomförts.

Sökningen har tagit sikte på färdiga produkter där produktägaren är beredd att sälja licens för tillverkning i Sverige och försäljning i Sverige, Norden eller hela eller delar av Västeuropa. Produktförslag har i huvudsak tagits fram genom konsulter.

Även andra källor för produktförslag har prövats. I takt med att verk- samheten blivit känd har ett antal erbjudanden spontant inkommit. En del av dessa har svenskt ursprung. Under senare år har det vuxit fram ett antal internationella datoriserade produktförmedlingssystem. Ett av dessa sy- stem prövas f. n. genom de regionala utvecklingsfonderna.

Sökningen har haft en bred uppläggning. Efter hand som erfarenheter erhållits har sökningen givits en mer riktad prägel. En annan förändring har inneburit att avtalen med konsulterna blivit mera prestationsinriktade. Även inriktningen av sökningen har ändrats. Verksamheten var i ett inle- dande skede inriktad helt på licensprodukter medan tyngdpunkten i de pågående aktviteterna ligger mera vid affärsmöjligheter.

Fram till årsskiftet 1981/82 har ca 1600 produktförslag förmedlats. Ca 350 av dessa eller drygt 20% har rönt intresse i företagen. Den uppföljande bearbetningen i företagen har i ca 80 fall lett till licensförhandlingar. Hittills har 14 licensavtal eller liknande slutits. F. n. pågår förhandlingar kring ca 40 produktförslag och ungefär lika många produktförslag befinner sig i ett tidigt bearbetningsskede.

Några mera långtgående slutsatser om produktsökningen kan enligt min mening ännu inte dras. Vissa erfarenheter kan dock redovisas. Först kan konstateras att tidsåtgången när det gäller att föra in nya produkter i företagen är större än vad som förutsågs. Företagens förutsättningar att bearbeta produktförslagen har varierat beroende på tillgången på kapacitet och kunskap. Många mindre och medelstora företag har bristande kunska- per om licensförvärv.

För att produktsökning skall ge resultat måste en rad förutsättningar vara uppfyllda. Det gäller inte bara att hitta ett intressant produktförslag, det måste också passa in i företagets affärsidé och helst även i dess produktionsapparat. Det måste också aktualiseras vid en lämplig tidpunkt

• Sida 142
•  Original

Prop. 1981/82: 113 [42

t. ex. när det finns tid att bearbeta förslaget. ledig produktionskapacitet eller förutsättningar att göra de nyinvesteringar som behövs. Det är inte lätt att förutse när alla dessa omständigheter sammanfaller i tiden. Om man skall nå resultat med produktförmedling måste därför ett kontinuerligt arbete bedrivas. Stor frihet måste finnas när det gäller valet av metoder i verksamheten. Den i detta sammanhang åsyftade produktsökningen skall ha ett regionalpolitiskt syfte och vara inriktad på företagen i sysselsätt- ningssvaga regioner. Det är då motiverat att ge företagen i dessa regioner en särskilt aktiv hjälp så att intresset för teknisk förnyelse stimuleras och tidigareläggs. Detta innebär att direkt konsultstöd för produktsökning åt företagen i en viss region har visat sig vara en lämplig metod. Samtidigt bör det vara rationellt att kunna förmedla produktförslag som inte röner intres- se hos företagen i den regionen till företag i andra delar av landet. En mera brett upplagd förmedlingsverksamhet är alltså också motiverad.

Produktsökningen har också lett till att ett antal färdiga lokaliseringsbara projekt har kunnat spåras. Detta har i sin tur medfört att två företag kommer att etableras i Luleå och ett filialföretag i Kiruna. Kontakter har även erhållits med företag som sökt underleverantörer.

lndustridepartementet har även deltagit i försök med aktiv legoförmed- ling tillsammans med Statsföretag AB och utvecklingsfonden i Västerbot- tens län. Med erfarenhet från försöket i Västerbotten bedrivs nu en utvid- gad verksamhet isamarbete med Sveriges industriförbund. Sveriges me- kanförbund och utvecklingsfonden i Norrbottens län. 1 försöket deltar ett lO-tal större företag i södra och mellersta Sverige och ett 30-tal tänkbara underleverantörer i Norrbotten.

En erfarenhet som är gemensam för alla de aktiviteter som jag har beskrivit här är den stora tidsåtgången när det gäller projektens genomfö- rande. En annan erfarenhet är det stora bortfallet av projekt under arbetets gång. Tillsammans leder detta till att tidssamordningen mellan t. ex. en driftsinskränkning vid ett företag och t. ex. introduktionen av en ersätt- ningsprodukt kan bli dålig. Eftersom akuta sysselsättningsproblem inom företag är troliga även i framtiden - även om platsenjust nu kan vara okänd - bör ett fortlöpande projektarbete bedrivas både centralt och regionalt. Det ökar förutsättningarna att när ett sysselsättningsproblem uppkommer kunna anvisa projekt som kan bidra till att lösa problemen. Att påbörja projektutvecklingen först när t. ex. en driftinskränkning anmäls ger inte den framförhållning som är nödvändig.

Jag har i det föregående framhållit vikten av att regionalpolitiken bedrivs i decentraliserade former och föreslagit åtgärder för att uppnå detta. Detta hindrar emellertid inte att en viss projektsökning och projektutveckling bör bedrivas centralt och t. v. inom regeringens kansli. De främsta skälen till detta är de goda kontaktmöjligheter som en verksamhet med sådan place- ring får samt möjligheterna till snabba beslut och en flexibel hantering av den regionalpolitiska stödmedelsarscnalen. Den centrala verksamheten

• Sida 143
•  Original

Prop. 1981/82: 113 143

bör emellertid hållas på en begränsad nivå och främst inriktas på projekt som kan komma till utförande i de regionalpolitiskt mest utsatta delarna av landet.

Liksom hittills bör lokaliseringssamrådet med företag och organisationer inom såväl industrin som den privata service— och tjänstesektorn användas som ett instrument i den centrala projektverksamheten. Produktsökning och legoförmedling blir naturliga inslag i arbetet. Det är viktigt att verk- samheten centralt bedrivs i former som medger stor flexibilitet och som gör det möjligt att pröva nya vägar när det gäller att stödja näringslivet i områden med sysselsättningsproblem. Det blir då nödvändigt att liksom hittills anlita konsulter för en stor del av arbetet. Jag utgår ifrån att den centrala projektverksamheten bedrivs på i stort sett oförändrad ambitions- nivå och återkommer senare till anvisandet av medel härför.

Flera av aktiviteterna på central nivå. t. ex. produktsökning och legoför- medling, bygger på samverkan med de regionala utvecklingsfonderna. Jag ser utvecklingsfondernas del i detta arbete som ett inslag i det regionala utvecklingsarbetet. F. n. bestrids kostnaderna för den regionala medver- kan från länsstyrelsernas åtgärdsanslag i de län som är med. Som jag tidigare nämnt bör länsstyrelserna även fortsättningsvis. om de gör den prioriteringen. kunna tilldela utvecklingsfonderna medel för detta från det nya anslaget Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser.

3.9 Glesbygdsstöd

! samband med riksdagens regionalpolitiska beslut är 1979 (prop. 1978/791112, AU 1978/79:23. rskr l978/79z435') behandlades även gles- bygdspolitiken. Riksdagen beslöt då om en samordning av de dittillsvaran- de statliga stödformerna med inriktning på glesbygden. F. n. kan statligt glesbygdsstöd enligt bestämmelser i förordningen (19791638) om statligt stöd till glesbygd lämnas enligt följande:

]. s_vsselsärmingxfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder om det från allmän synpunkt är angeläget att bygden är befolkad. Stöd kan ges dels i form av ränte- och amorteringsfritt avskrivningslån motsvarande högst 50% av den godkända investeringskostnaden. dock högst l25 000 kr. (för uthyrningsstugor högst 20 000 kr.), dels i form av kreditgarantier för lån som tas upp i allmänna kreditinrättningar. Gemensamt för båda stöd- formerna är att stöd endast lämnas för investeringar i byggnader eller fasta anläggningar, maskiner och inventarier samt för iståndsättning av åker- mark. Avskrivningslån kan därutöver även ges för anskaffning av båtar för drift av företag i skärgården. Kreditgaranti kan även ges för förvärv av mark eller företag.

2. kommersiell service i glesbygder för att upprätthålla en tillfredsstäl- lande försörjning med dagligvaror eller drivmedel. Stöd kan lämnas till

• Sida 144
•  Original

Prop. 1981/82: 113 144

kommuner i form av bidrag med 35 % av kommunens nettoutgift för hemsändning av dagligvaror. Avskrivningslån kan lämnas till näringsidka- re för anskaffning av eller för ny-. till- eller ombyggnader eller större reparationer av lokaler eller för inredning och utrustning samt, om särskil- da skäl föreligger. för motsvarande invcsteringskostnader i varubuss. Ett avskrivningslån är ränte- och amorteringsfritt och får motsvara högst 35% eller, om särskilda skäl föreligger. 50% av den godkända investeringskost- naden och löpa i längst 20 år. lnvesteringslån får beviljas för samma ändamål som gäller för avskrivningslån. men skall amorteras och löper med samma räntefot som gäller för industrigarantilån. Räntefrihet får beviljas för högst tre år om särskilda skäl föreligger. Anstånd med amorte- ring kan medges upp till fem år. Kreditgaranti får lämnas för lån eller annan kredit för anskaffning av varulager. Driftstöd kan. om synnerliga skäl föreligger. lämnas till näringsidkare under en begränsad tid i avvaktan på andra åtgärder om driftstöd utgör den mest ändamålsenliga stödformen.

3. intensifierade kommunala sysselxätlningsinsarser i glesbygder (lKSl för att inom stödområde 5 och 6 öka sysselsättningen för i första hand ' äldre. lokalt bundna arbetslösa. Bidrag får lämnas till kommun och uppgå till högst 75% av bidragsunderlaget för varje godkänt arbetsobjekt. Bidrag till arbetsobjekt i egen regi får uppgå till högst 20 000 kr.

4. samhällelig service i glesbygder till kommuner och landstingskommu- nerför kostnader för särskilda insatser för främst vård eller service åt äldre och handikappade samt aktiviteter för barn och ungdom. Stöd kan utgå i form av dels investeringsstöd med högst 75% av kostnader för investering- ar i lokaler samt inredning och utrustning av dessa. dels — om synnerliga skäl föreligger — driftstöd med högst 50% av kostnaderna i längst tre år i ett inledningsskede av verksamheten.

Sedan beslutet om ett samordnat glesbygdsstöd genomfördes den I juli 1979 har vissa utredningar genomförts. ] inledningen av denna proposition har en redovisning av dessa lämnats. Sammanställningar av förslagen och remissammanställningar utgör bilagorna 8 och 9 till propositionen.

Jag kommer i det följande att närmare behandla de i rapporterna fram- förda förslagen. Jag vill dock först ta upp en pricipiell fråga som gäller innebörden av begreppet glesbygd. Glesbygdsdelegationen skiljer i sitt betänkande mellan glesbygd och landsbygd. Med landsbygd avser delega- tionen områden utanför de större tätorterna inkl. mindre tätorter. Med glesbygd avses områden på betydande avstånd från kommunernas central- orter och andra större orter. dvs. områden med långa avstånd till syssel- sättning och service. Ett annat utmärkande drag är. enligt delegationen. att näringslivet bygger på de areella näringarna. Det är delegationens uppfatt- ning att utvecklingen på hela landsbygden bör främjas genom insatser av olika slag från samhällets sida. men att särskilda ekonomiska stödåtgärder bör begränsas till glesbygden. där de största problemen finns.

Jag delar delegationens uppfattning att sådana insatser som görs med

• Sida 145
•  Original

Prop. 1981/82:113 145

glesbygdsmedel bör koncentreras till utpräglade glesbygder. För den prak- tiska politiken är det därför angeläget att närmare precisera begreppet glesbygd. I det följande avserjag med glesbygd sådana områden som ligger utanför dagligt pendlingsavstånd till kommunernas centralorter eller andra tätorter med någorlunda differentierad arbetsmarknad och utbyggd ser- vice. Med denna utgångspunkt bör statens insatser för att främja syssel- sättning och service inriktas på de problem och de områden där behoven av insatser för sysselsättning och service är allra störst. Det bör liksom hittills ankomma på länsstyrelsen att utifrån dessa utgångspunkter närmare avgöra inom vilka områden i länet glesbygdsstöd skall kunna lämnas.

En annan fråga av principiell natur i fråga om glesbygdsstödet är förhål- landet till annat statligt stöd såsom övrigt regionalpolitiskt stöd.jordbruks- politiskt stöd och arbetsmarknadspolitiskt stöd. Riksrevisionsverket kon- staterar i sin rapport att glesbygdsstödet i allmänhet uppfattas som ett viktigt komplement till de nämnda stödformerna. Flera av remissinstanser- na som yttrat sig över glesbygdsdelegationens rapport har också framhållit fördelen med att glesbygdsstödet på ett smidigt sätt kan användas för att stödja sådana verksamheter, som inte är berättigade till annat stöd. Jag anser att det inte bör vara möjligt att kombinera olika stödformer för samma investering eller att dela upp en sammanhållen verksamhet i olika delar och för dessa söka stöd enligt olika stödformer för att därigenom erhålla ett större statligt stöd än vad som annars skulle vara möjligt. Vidare anserjag att när länsstyrelserna utfärdar riktlinjer för stödgivningen. bör i möjligaste mån hänsyn tas till de regler som gäller för det regionalpolitiska stödet eller stödet till jordbruksföretag. Jag anser att i första hand bör dessa stödformer prövas. Stödets storlek bör i större utsträckning än hittills differentieras och stödet bör inte utan särskild anledning lämnas med högsta möjliga bidragsandel. Liksom hittills bör stöd endast lämnas till företag som har förutsättningar att bestå under en längre tid. Stödet skall således grundas på en företagsekonomisk bedömning. I länsstyrelser- nas riktlinjer för stödgivningen inom länet bör principer och prioriterings- grunder anges. Som en allmän utgångspunkt bör liksom hittills gälla att stödnivån skall avvägas mot problemens omfattning. Det ankommer på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om detta.

Glesbygdsdelegationen pekar på de möjligheter som finns i glesbygden att bereda fler människor arbete. Delegationen framhåller särskilt de re- surser som finns i form av odlad mark. skog. vatten. olika energikällor. malmer och mineraler m. m. Som jag redan framhållit delar jag delegatio- nens uppfattning att dessa resurser måste utnyttjas mer än hittills för att skapa fler sysselsättningstillfällen. Åtgärderna skall liksom tidigare inrik- tas på en samhällsutveckling där glesbygd och tätort balanserar och stöder varandra.

Jag vill understryka att jag i likhet med glesbygdsdelegationen föresprå—

ll) Riksdagen l98l/82. ! saml. Nr 113

• Sida 146
•  Original

Prop. l981/82:113 146

kar en offensiv och utvecklingsinriktad politik för glesbygden. Målet skall vara att skapa en livskraftig glesbygd med arbetsställen. service och en god miljö.- Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till delegationens förslag till inriktning av politiken för glesbygden.

Jag vill i anslutning till de nu sagda något beröra den totala kostnaden för det statliga glesbygdsstödet. För innevarande budgetår är anslaget till län och bidrag till glesbygder 100 milj. kr. Det finns i det nuvarande statsfinan— siella läget inte möjlighet till en ökning av statens kostnader på det regi- onalpolitiska området. Jag vill understryka att jag ser glesbygdsinsatserna som en mycket viktig del av regionalpolitiken. Det är enligt min mening insatser som bör prioriteras högt i det regionalpolitiska arbetet. Jag anser det därför önskvärt att ökade möjligheter bör ges för länsmyndigheterna att. inom en given medelsram. själva prioritera och bedöma stödinsatser- nas storlek i förhållande till problemen och behoven av stöd i enskilda fall. Detta ligger bakom mina förslag i det följande om vissa möjligheter till bl.a. högre stödbelopp än vad som hittills gällt. Jag vill i det sammanhang- et erinra om vadjag nyss nämnde om behovet av en ökad differentiering av stödet i enskilda fall. Jag anser emellertid att dessa höjningar bör motsva— ras av inskränkningar i de regler som gäller idag på andra delar av gles- bygdsstödet. Jag har nyss redogjort för vissa preciseringar av inom vilka områden glesbygdsstöd skall kunna utgå och jag kommer i det följande att föreslå vissa begränsningar i stödreglerna.

Jag övergår nu till att redovisa mina förslag till ändringar i utformningen av glesbygdsstödet.

Stödet till sysselsätmingsfrämjande åtgärder vidföremg [ glesbygder.

Jag föreslår ändringar i följande avseenden:

- stödunderlaget vidgas till att kunna avse viss rörlig utrustning. såsom utrustning för framställning av inhemska bränslen. Stöd skall inte kunna ges till investeringar i fordon. - högsta beloppet för avskrivningslån höjs från 125 000 kr. till 200000 kr.. - högsta beloppet för stöd till uthyrningsstugor höjs från 20000'kr. till 30 000 kr.. - kreditgarantier kan i samband med stöd till investeringar lämnas även för lån till rörelsekapital. - stödet skall fortsättningsvis benämnas stöd till investeringar vid företag i glesbygder.

Förslagen överensstämmer till stor del med vad glesbygdsdelegationen föreslagit i rapporten Politik för glesbygden och som till största delen fått ett positivt bemötande i remissbehandlingen.

Jag vill något kommentera mina förslag. Utvidgningen av stödunderlaget till att gälla rörlig utrustning serjag som viktig. Jag delar delegationens uppfattning att hittillsvarande förbud mot stöd till rörlig utrustning i vissa fall varit en alltför snäv begränsning som

• Sida 147
•  Original

Prop. 1981/82: 113 |47

medfört att angelägna projekt inte kunnat komma till stånd. Jag har dock även förståelse för de farhågor. som några remissinstanser framfört när det gäller att ge stöd till lätt avyttringsbara maskiner. Trots detta anserjag att det. om särskilda skäl föreligger. bör vara möjligt att ge investeringsstöd för t. ex. torvupptagningsaggregat. flistuggar och annan utrustning för framställning av inhemska bränslen. Enligt min mening kan de småskaliga metoderna för framställning av skogsenergi och torv komma att betyda mycket för sysselsättningen i vissa glesbygder. ofta som ett komplement till andra verksamheter. Denna vidgning av stödberättigad verksamhet får emellertid inte innebära att stöd skall kunna ges till investeringar i fordon. t. ex. bilar. traktorer. grävmaskiner och liknande.

Höjningen av beloppsgränserna till 200000 kr. resp. 30000 kr. innebär för det första att en anpassning till nuvarande kostnadsnivå och för det andra att det blir möjligt att i särskilda fall stödja något större projekt.

Då det gäller stöd till fackhandeln finner jag, i likhet med bl. a. konsu- mentverket att sådant inte bör ges enligt reglerna för investeringsstöd. Jag återkommer senare till detta i avsnittet om stöd till kommersiell service.

Med anledning av vad delegationen anfört om behovet av klarare rikt- linjer i fråga om kravet att stödberättigade företag måste ha förutsättningar att bestå under en längre tid vill jag säga följande. Jag delar i pricip uppfattningen att företagen skall kunna bestå under en längre tid. Med hänsyn till verksamheternas skiftande art är det dock i praktiken svårt att mer precist ange en tidsgräns. En grundförutsättning bör dock vara att stödet är företagsekonomiskt motiverat så att företagets fortbestånd tryg- gas. Det bör emellertid ankomma på den myndighet som fattar beslut om stöd att avgöra innebörden i detta krav i det enskilda fallet.

I fråga om kreditgarantier delarjag delegationens uppfattning att sådana skall kunna ges även för lån till rörelsekapital.

Stöd till kommersiell service.

] denna del föreslår jag. efter samråd med chefen för handelsdeparte- mentet. ändringar i följande avseenden: - den maximala subventionsnivån höjs på så sätt att avskrivningslån får motsvara högt 50% av den godkända kostnaden för investeringen. - stöd får i undantagsfall ges till fackhandel och endast om det är av betydelse för konsumenterna i området. - hemsändningsbidraget får om synnerliga skäl föreligger lämnas med högst 50% av kommunens nettoutgift för hemsändningen. - driftstöd maximeras till 50 000 kr. årligen och får endast utgå om synnerli- ga skäl föreligger. Frågor om driftstöd skall prövas varje år. - kreditgarantier får lämnas till alla investeringar.

Mina förslag bygger i huvudsak på förslag från glesbygdsdelegationen i rapporten Politik för glesbygden och från konsumentverket i rapporten Driftstöd - ett medel att förbättra varuförsörjningen i glesbygd. Förslagen har i allmänhet fått ett positivt bemötande i remissbehandlingen.

• Sida 148
•  Original

Prop. l981/82:113 ' [48

Mina förslag skiljer sig i några avseenden från rapportförslagen. De grundas på följande överväganden. Jag är således exempelvis inte beredd att tillgodose konsumentverkets krav på en totalfrnansiering av investe- ringarna med statliga medel. Däremot delar jag glesbygdsdelegationens. konsumentverkets och rcmissinstansernas synpunkter på behovet av att vidga underlaget för kreditgarantierna. som således bör kunna lämnas även för investeringar och därvid helt eller delvis ersätta investeringsstödet. [ övrigt bör samma riktlinjer gälla som hittills.

Hemsändningsbidraget bör normalt utgå med högst 35%. men får. om synnerliga skäl föreligger. uppgå till högst 50% av kommunens nettoutgift. Jag är således inte beredd att biträda konsumentverkets förslag om ett ännu högre bidrag i vissa fall. Det är. som delegationen påpekat. nödvän- digt att stödet differentieras mellan olika områden efter problemens stor- lek.

Beträffande driftstödet visar konsumentverkets rapport att de farhågor för missbruk och snedvridning av konkurrensen som fanns när driftstödet infördes år l978 dessbättre var obefogade. De samlade erfarenheterna av driftstödet har varit positiva. Därför bör möjligheterna att ge tillfälligt drift- stöd bibehållas.

I likhet med konsumentverket anserjag att det kan finnas situationer där effekterna för konsumenternas varuförsörjning blir så drastiska om en butik skulle läggas ned. att driften bör vidmakthållas med samhälleligt stöd. Jag avser här butiker med extremt ogynnsamt geografiskt läge med alltför litet underlag för en lönsam drift och där samtidigt avståndet för konsumenterna till närmaste butik är mycket stort. Driftstödet måste dock tillämpas mycket restriktivt, och skall alltid ses som en sistahandsåtgärd som får tas till när alla andra vägar prövats. Liksom hittills bör driftstödet betraktas som ett stöd under en övergängstid och skall prövas årligen. Stödet bör. enligt min mening. inte utgå med högre belopp än 50 000 kr. per år och stödets storlek får prövas från fall till fall under hänsynstagande bl. a. till befolkningsunderlaget.

Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbygder. Jag föreslår ändringar i följande avseenden: - högsta stödbelopp till enskilda arbetsobjekt höjs från 20000 kr. till 30000 kr..

- arbetsobjekt av uppenban allmännyttig karaktärjämställs med allmänna objekt. - stöd skall kunna lämnas i stödområdena A och B samt. om särskilda skäl föreligger. temporärt i stödområde C. dock i första hand i områden som gränsar till stödområde A eller B.

Förslagen överensstämmer i huvudsak med vad glesbygdsdelegationen föreslagit i rapporten Politik för glesbygden. Remissinstanserna har ge- nomgående understrukit [KS-systemets positiva effekter.

• Sida 149
•  Original

Prop. 1981/82:113 149

Jag vill om mina förslag anföra följande. Jag anser att arbetsobjekt av uppenbart allmännyttig karaktär. dvs. sådana verksamheter som ofta ägs av kommunen t. ex. idrottsanläggningar eller hembygdsgårdar börjämstäl- las med allmänna objekt. för vilka något högsta belopp inte finns. även när de ägs av enskild. 1 övrigt bör med hänsyn till kostnadsutvecklingen. stödet till enskilda objekt räknas upp till 30 000 kr.

Stöd till samhällelig service i glesbygd.

Jag föreslår att nuvarande regler bibehålles med vissa marginella föränd- ringar när det gäller stödändamål. samt en begränsning av subventionsni- vån till högst 50% eller. om särskilda skäl föreligger. högst 75% av god- kända kostnader jämfört med högst 75% eller om särskilda skäl föreligger med högre belopp enligt nu gällande regler.

Jag vill i denna del anföra följande. Delegationen har i rapporten Politik för glesbygden föreslagit en väsentlig utvidgning av stödändamålen. bl. a. servicefunktioner som taxi och godstransporter. dock att stöd inte skall lämnas för ordinarie kommunal eller landstingskommunal verksamhet och endast i undantagsfall ges en varaktig karaktär. Remissinstanserna har främst behandlat förslagen om transportstöd. som därvid fått ett blandat mottagande.

För egen del anserjag inte att någon väsentlig ändring av stödändamålen bör göras. Jag vill erinra om att stödet till samhällelig service har sitt ursprung i den av socialstyrelsen bedrivna försöksverksamheten som främst inriktade sig på att underlätta för vissa kommuner i glesbygds- områden att säkerställa en rimlig nivå för vård och service för äldre och handikappade samt för barn och ungdom. Det är emellertid mycket svårt att dra en gräns mot vad som är kommuners och landstingskommuners ordinarie verksamhet. Samtidigt är jag dock medveten om att det innebär både praktiska problem och särskilda kostnader för kommuner och lands- ting att svara för service och vård i utpräglade glesbygdsområden. Det finns därför anledning att bibehålla möjligheten att ge statligt stöd för sådana insatser. Särskilt bör man sträva efter att genom ett sådant stöd samordna olika verksamheter som lyder under skilda huvudmän för att därigenom uppnå en ändamålsenlig drift. ] likhet med delegationen anser också jag att glesbygdsstöd inte skall utgå till vad som normalt betraktas som ordinarie kommunal eller landstingskommunal verksamhet. t. ex. skolor. lekskolor. snöröjning. färdtjänst m. m.

Jag anser. som jag tidigare framhållit. att samhället skall vara mycket återhållsamt med varje form av driftstöd. När det gäller taxi finns dess- utom möjlighet att. som transportrådet anför, redan idag få statligt stöd. Det finns därför ingen anledning att ge glesbygdsstöd till persontrans- porter. Samma typ av invändningar kan dock inte anföras mot att ge stöd till tunga godstransporter till företag i skärgård. När det gäller stöd till samordnade uppsamlingstransporter av sådan fisk från tjällsjöar som gles-

• Sida 150
•  Original

bygdsbefolkning levererar till centrala uppköpare eller till transporter av jordbruksråvaror till främst mejerier och slakterier frnnerjag. efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet. att detta kan prövas inom ramen för de direktiv (Dir l98l:l7). som givits i avsikt att se över det statliga stödet till jordbruket i norra Sverige.

Jag förordar således. när det gäller stöd till samhällelig service, att möjligheterna till statligt stöd bibehålls, men att bidragen sänks till högst 50%. Om särskilda skäl föreligger bör dock bidrag kunna utgå med högst 75%. Vidare böri vissa fall godstransporter till och från företag i glesbygd kunna få stöd. om det från samhällets sida är angeläget att verksamheten bedrivs. Jag anser att glesbygdsstöd i dessa sammanhang bör utgå i form av bidrag med högst 50% av kommunens nettokostnad för sådana gods- transporter.

Övriga glesbygdsfrågor

Jag vill föreslå ett nytt stödändamål inom ramen för glesbygdsstödet. ] fråga om det tidigare stödet till hemarbete innebar 1979 års regionalpolitis- ka beslut att den del av stöd till hemarbete som inte inordnades i stiftel- serna för skyddat arbete (prop. 1977/78:30. AU l977/78:16, rskr l977/78:74) skulle ingå i det nya glesbygdsstödet. Detta har i praktiken i vissa fall inneburit svårigheter framför allt när det gäller att lösa vissa anställningsförhållanden för sådan arbetskraft som inte utför hemarbete i egen regi. Exempelvis har inte investeringsstöd kunnat ges till hemarbete på samma sätt som tidigare. De investeringsbehov som finns kommer till en del att bättre kunna täckas med de föreslagna möjligheterna till stöd även för icke fast monterade maskiner. Däremot finns f. n. inte någon möjlighet att med glesbygdsstöd ersätta företag för driftsmerkostnader för t, ex. materieltransporter till och från hcmarbetsplatserna. ökade kostna- der för introduktion och arbetsledning m. m. Sådant stöd har de senaste åren kunnat ges genom särskilda medel. som via Stiftelsen Samhällsföre- tags budget ställts till vissa utvecklingsfonders förfogande för att upprätt- hålla denna verksamhet. Jag vill nu. efter samråd med chefen för arbets- marknadsdepartementet. föreslå att denna stödform inordnas i glesbygds- stödet. Avsikten att lämna ett sådant förslag anmäldes för riksdagen i budgetpropositionen (prop. l981/82: l00 bil. 15"). Det bör ankomma på regeringen att närmare ange riktlinjer och villkor för denna stödform.

[ fråga om användningen av de medel som i avsnitt 8 begärs för bl. a. glesbygdsstöd bör för sådant stöd gälla de ändrade villkor som jag nu har förordat.

Beträffande handläggningsordningett för glesbygdsstödet gäller f. n. att lantbruksnämnderna fattar beslut i alla ärenden som rör sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder utom i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län där den regionala utvecklingsfonden prövar alla ärenden som inte rör jordbruksfastighet. Glesbygdsdelegationen före-

• Sida 151
•  Original

Prop. 1981/82:113 151

slår en ändring så att länsstyrelserna får beslutsrätt i alla ärenden men med möjlighet att överflytta beslutanderätten till lämpligt länsorgan. Konsu- mentverket föreslår att det obligatoriska samrådet med verket i frågor som rör driftstöd skall upphöra.

Några remissinstanser redovisar en avvikande mening när det gäller handläggningsordningen. När det gäller länsstyrelsernas övergripande an- svar för glesbygdspolitiken i länen råder emellertid enighet. Också beträf- fande länsstyrelsens uppgift att ange regionala riktlinjer och göra områdes- avgränsningar för glesbygdsverksamheten i länet är remissinstanserna ge- nomgående positiva. Beträffande beslutsrätten har några remissinstanser nämligen lantbruksstyrelsen, Strömsunds kommun och LRF, förordat att lantbruksnämnderna även fortsättningsvis bör besluta om ärenden som rör jordbruks- eller trädgårdsnäringen.

Det ankommer på regeringen att besluta om administrationen av stödet. Jag vill ändå redovisa vadjag i annat sammanhang avser föreslå regeringen beträffande handläggningsordningen.

Jag anser sålunda att länsstyrelsen liksom hittills skall ha samordnings- ansvaret för glesbygtlsstödet för att detta skall kunna inordnas som ett medel i den regionalpolitiska verksamheten och kunna samordnas med de medel som i övrigt anvisas för regionalpolitiska insatser. Riksrevisionsver- ket har påtalat behovet av en bättre samordning mellan olika stödinsatser. vilket skulle kunna uppnås exempelvis genom att länsstyrelserna i större utsträckning än hittills utfärdar riktlinjer och i samband därmed även anger de differentieringar beträffande stödinsatsernas storlek etc.. som bör göras i enlighet med vad jag tidigare anfört. Jag finner delegationens förslag till handläggningsordning lämpligt och anser således att länsstyrelserna skall ha rätt att fatta beslut i alla glesbygdsärenden. Detta motiveras beträffande stödet till investeringar vid företag i glesbygd av att sådant stöd ofta avser kombinationssysselsättningar. Flera remissinstanser. däribland samtliga hörda länsstyrelser och regionala utvecklingsfonder samt flertalet kont- muner har betonat vikten av att länsstyrelserna utnyttjar de övriga läns- myndigheternas kompetens och erfarenhet i den konkreta handläggningen. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening bör detta. framförallt i de län där glesbygdsstödet har en större omfattning. kunna innebära att läns- styrelsen till resp. länsorgan. främst lantbruksnämnd och utvecklingsfond fördelar en beslutsram tillsammans med de riktlinjer som bör gälla för stödgivningen och i samband därmed också kommer överens om vem som skall fatta beslut i berörda ärendegrupper. Därvid bör beaktas att ryckighet i planering och handläggning undviks. ! de län där man endast har ett fåtal ärenden per år är det sannolikt olämpligt att länsstyrelsen gör en uppdel- ning av glesbygdsstödet i mindre delramar. I dessa län kan det vara lämpligare att ärendevis överväga beslutanderätten allt eftersom behov uppkommer. Lantbruksnämnden bör enligt min mening alltid svara för beredningen av de ärenden som berör jord- och skogsbruk. Konsument-

• Sida 152
•  Original

Prop. 1981/82:113 152

verkets förslag om ändrad handläggningsordning beträffande driftstöd till kommersiell service finnerjag välmotiverat. Med denna ordning anserjag att en flexibel och snabb ärendehantering bör kunna uppnås.

Avslutningsvis villjag understryka att samråd bör ske mellan länsstyrel- se eller länsmyndighet som har att fatta beslut och lantbruksstyrelsen resp. konsumentverket i pricipiellt viktiga ärenden.

När det gäller besvär över beslut i glesbygdsstödsärenden. bör den normala besvärsgängen gälla. I detta sammanhang villjag samtidigt under- stryka att i den mån utvecklingsfonderna beslutar om glesbygdsstöd bör samma möjligheter till besvär finnas som vid beslut som fattas av statlig myndighet. Det ankommer på regeringen att lämna föreskrifter om detta.

Slutligen vill jag instämma i vad RRV. glesbygdsdelegationen. konsu- mentverket m. fl. har påpekat när det gäller uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet. Det nuvarande glesbygdsstödet har endast prövats under en relativt kort tid. Det är således för tidigt att utvärdera de långsiktiga effekterna. Så gott som samtliga remissinstanser har dock framhållit att erfarenheterna hittills är att stödet är utomordentligt värdefullt för utveck- lingen i glesbygdsområden. Det är dock av stor vikt att underlag för en utvärdering samlas in löpande och att effekterna värderas i ett rikspers- pektiv. Sådana utvärderingar har beträffande stödet till den kommersiella servicen gjorts av konsumentverket. När det gäller stöd till företag i glesbygd har lantbruksstyrelsen också gjort vissa utvärderingar. Det är nödvändigt att beslutande myndigheter på ett effektivare sätt än vad som nu i regel är fallet, kontinuerligt följer utvecklingen ide företag som erhållit stöd. I detta arbete anser jag att länsstyrelsernas priskontrollanter och hemkonsulenter har en viktig funktion att fylla när det gäller stödet till den kommersiella servicen, liksom lantbruksnämndernas lokalrådgivare eller motsvarande när det gäller stödet till de areella näringarna. Genom en aktiv uppföljningsverksamhet på regional nivå skapas förutsättningar att i tid avhjälpa eventuella problem som kan uppstå i det enskilda företaget.

Inom industridepartementet pågår ett arbete som syftar till att få fram enkla rutiner för den fortlöpande uppföljningen och utvärderingen av gles- bygdsstödet och jag avser att senare för regeringen redovisa ett förslag till en effektivare uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet.

Jag vill även här. efter samråd med chefen _för handelsdepartementet. ta upp frågan om vill/torenför mindre tia'ning.s'återjk'irsäljare i glesbygd. Kon- sumentverket har. efter uppdrag från regeringen. i en tidigare rapport den 30 november 1978 lämnat förslag i denna del. I den nu framlagda rapporten Driftstöd — ett medel att förbättra varuförsörjningen i glesbygd framhåller verket att detta förslag bör genomföras. Riksdagen (AU l978/79z23, rskr l978/79: 435) har med anledning av motioner i ämnet uttalat att frågan om tidningsstöd bör övervägas ytterligare och att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen sedan beredningen slutförts.

Konsumentverkets förslag berör lösnummerdistributionen av tidningar

• Sida 153
•  Original

Prop. 1981/82:113 153

och tidskrifter. Denna distribution sker huvudsakligen av Pressens Sam- distribution AB (Presam). Resterande del distribueras av tidningarna själ- va. Presam distribuerar till ca 17 000 återförsäljare. varav drygt 14 900 är s.k. A-återförsäljare och knappt 2 100 s. k. B-återförsäljare (l981). lndel- ningen beror på storleken av tidningsförsäljningen. Villkoren för dessa skiljer sig åt. Bl. a. måste B-äterförsäljare i motsats till A-återförsäljare erlägga en s. k. distributionsavgift på f. n. 117,10 kr./mån. Distributionsav- giften är indexreglerad genom bindning till vägda genomsnittliga lösnum- merpriser per år för tidningar och tidskrifter som säljs genom Presams återförsäljare.

Konsumentverkets förslag innebär att distributionsavgiften slopas för B-återförsäljare inom kategorin livsmedelshandel belägen utanför kommu- nernas centralorter. Detta är enligt verket den lämpligaste åtgärden för att underlätta för försäljningsställen i glesbygd att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Butikens underlag förstärks genom att den på detta sätt breddar sitt sortiment. Förslaget omfattar ca 1 000 butiker och skulle med nu gällande avgift kosta 1,4 milj. kr. Konsumentverket har beräknat att anta- let återförsäljare skulle öka med 250 om avgiften försvinner. Den samman- lagda kostnaden skulle bli 1,75 milj. kr./år.

Vid remissbehandlingen av förslaget har huvuddelen av remissinstanser- na tillstyrkt förslaget. men det har även framförts flera tungt vägande invändningar mot ett genomförande.

För egen del vill jag anföra följande. Ett genomförande av förslaget skulle minska kostnaderna för varje B—återförsäljare med endast ca 1 400 kr./år och torde därför få begränsad effekt på dessa företags verksamhets- förutsättningar. En subvention skulle också bli generell och därmed även utgå när stöd inte behövs. Denna ordning skulle därmed avvika från de principer om individuell prövning som gäller för det övriga glesbygdsstö- det. Så som förslaget är konstruerat skulle det även leda till problem vid den geografiska och branschmässiga gränsdragningen mellan butiker som skulle slippa avgiften och de som alltjämt skulle erlägga den. Härtill bör läggas att handläggningen av dessa frågor skulle kräva betydande admini— strativa insatser. Mot denna bakgrund bör enligt min mening något särskilt stöd till tidningsdistributionen i glesbygd inte inrättas.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1981/82: 113 154 4 Särskilda sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län

Jag har tidigare redogjort för de regionalpolitiska problemens art och omfattning i skilda delar av landet och därvid pekat på att dessa problem framträder med särskild styrkai Norrbottens län. Inget annat län har en så ogynnsam sysselsättningssituation som Norrbotten. Antalet personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning ligger långt över riksgenomsnittet. likaså andelen arbetslösa. undersysselsatta och sysselsatta i beredskapsar- bete.

Det otillfredsställande sysselsättningsläget har flera anledningar. En vik- tig orsak är industrins förhållandevis ringa omfattning. En annan är att den industri som finns här en svag utveckling och delvis har drabbats av strukturproblem. Ca 70% av länets industrisysselsättning finns inom gruv-. järn- och skogsindustrin dvs. inom branscher med betydande pro- blem. Det kan vidare noteras att sysselsättningen inom den relativt omfat- tande byggnads- och anläggningssektorn minskar samt att den tidigare kraftiga sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn i det när- maste har upphört. Sysselsättningen inomjord- och skogsbruk är vikande. Det sammanlagda resultatet av dessa förhållanden är att utbudet av syssel— sättningstillfällen nu stagnerar. Samtidigt ökar efterfrågan på arbetstillfäl- len bcroende på bl.a. en naturlig tillväxt av befolkningen i förvärvsarbe- tande åldrar. Denna obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetstillfäl- len förefaller nu att öka. Risken är stor för tilltagande arbetslöshet och undersysselsättning.

För att lösa sysselsättningsproblemen i Norrbotten är länet, som har sagts i det föregående. högt prioriterat när det gäller de ordinarie regional- och sysselsättningspolitiska insatserna. Även de industripolitiska åtgärder- na är i hög grad inriktade mot Norrbotten.

De statliga företagen inom den tyngre basindustrin har en dominerande ställning i Norrbottens näringsliv. För att undanröja omfattande sysselsätt- ningsproblem till följd av strukturförändringar inom dessa företag har omfattande statliga insatser varit nödvändiga. Riksdagen har sålunda ge- nom skilda beslut sedan år 1978 —- senast hösten 1981 (prOp. l981/82:56. NU 1981/82: 13. rskr l98l/82:82) — anvisat 4265 milj. kr. för förlusttäck- ning, kapitaltillskott och sysselsättningsbidrag till Luossavaara-Kiiruna- vaara AB (LKAB).

Vidare har SSAB Svenskt Stål AB för bildandet och för rekonstruktion av företaget. genom avtal med Gränges AB och genom beslut av riksdagen bl.a. hösten 1981 (prop. 1981/82: 56, NU l98l/82:13, rskr 1981/82: 82) tillförts 4350 milj. kr. i form av strukturlån. rekonstruktionslån och kapi- taltillskott. En del av dessa insatser har kommit Luleå till del. Detta har skapat förutsättningar för fortsatt ståldrift i Luleå. Även de statliga företa- gen inom skogsindustrin har tillförts ökade resurser. Här kan nämnas stödet (prop. 1978/79: 25 bil. 11. NU 1978/79: 16. rskr 1978/79: 122) till ASSI:s investeringar vid Karlsborgs bruk med 550 milj. kr.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1981/82: 113 155

Reguljärt regionalpolitiskt stöd hade t.o.m. utgången av september 1981 lämnats till 215 företag med 920 milj. kr. Av detta belopp utgörs 573 milj. kr. av lån. Stödet har medverkat till att ca 4000 nya arbetstillfällen har skapats. Även omfattande arbetsmarknadspolitiskt stöd har lämnats. Un- der de senaste tre åren har 1675 milj. kr. utgått till beredskapsarbeten i Norrbotten. Därutöver har 110 milj. kr. anvisats för tidigareläggning av statliga investeringar.

Det svåra sysselsättningsläget har emellertid motiverat att särskilda åtgärder därutöver har vidtagits. Våren 1979 (prop. 1978/79: 127. AU 1978/ 79: 33, NU 1978/79: 45. rskr 1978/79: 320 och 322) beslutade riksdagen sålunda om ett särskilt program med åtgärder för att främja sysselsättning- en i Norrbotten. En stor del av de åtgärder som beslutades byggde på förslag från den s. k. Norrbottendelegationen (l 1976104). Delegationen har numera slutfört sitt arbete. En redogörelse för delegationens verksamhet bör fogas till detta protokoll som bilaga 10.

De år 1979 beslutade insatserna var mycket omfattande. De kostnads- beräknades till ca 1000 milj. kr. och inriktades till stor del på åtgärder som långsiktigt kunde förbättra sysselsätttningen i länet. Av summan anvisades ca 300 milj. kr. direkt till ett antal namngivna projekt (se tab. 4: l ). 160 milj. kr. ställdes till regeringens disposition för stöd till ännu inte färdigutveckla- de projekt — hittillsvarande förbrukning och fördelning på projekt framgår av tab. 4:2 — och 175 milj. kr. anvisades åt länsarbetsnämnden i Norrbot- ten som en extra ram för beredskapsarbeten. För andra projekt som kostnadsberäknades till ca 300 milj. kr. förutsattes att medelstilldelning skulle ske senare. Detta gällde investeringar i statens järnvägars fasta anläggningari Norrbotten och utbyggnaden av Luleå flygplats. Härutöver beviljades Norrbottens läns landsting ett län för tidigareläggning av inves- teringar på 500 milj. kr.. varav 300 milj. kr. skall återbetalas med början år 1988 (prop. 1979/80:98, AU 1979/80: 17. rskr 1979/80: 251).

De projekt som togs upp i programmet har nu i huvudsak genomförts. Ett undantag är utbyggnaden av Luleå flygplats. Jag får här hänvisa till de uttalanden som chefen för kommunikationsdepanementet nyligen har gjort (prop. 1981/82: 98) om vissa luftfartspolitiska frågor enligt vilket flygtrafi- kens behov för överskådlig tid kan tillgodoses inom nuvarande stationsom— råde.

Det är svårt att säkert beräkna sysselsättningseffekten av de åtgärder som har kunnat vidtas till följd av 1979 års program för sysselsättningen i Norrbotten. En stor del av insatserna har riktats mot projekt som får effekt på sysselsättningen först på längre sikt. Min bedömning är emellertid att något tusental personer redan nu har fått sysselsättning som en följd av dessa åtgärder. Än viktigare är den betydelse som detta program har haft som startpunkt för en ny och mera aktiv sysselsättningspolitik för Norrbot- ten, där ett försök görs att prioritera långsiktigt verkande industrifräm- jande insatser framför mera kortsiktiga åtgärder såsom beredskapsarbeten och tidigareläggningar av statliga investeringar.

• Sida 156
•  Original

Prop. 1981/82: 113 ' 156

Tab. 4:l. Stöd till projekt i Norrbottens län enligt riksdagens beslut år 1979. Milj. kr.

Medelstillskott till Norrlandsfonden för stöd till utvecklingen av produkt- idéer vid bl. a. högskolan i Luleå 9 Medelstillskott till Statsföretag AB för finansiering av Regioninvest i Norr AB 75 Medelstillskott till Statsföretag AB för vissa marknadsföringsåtgärder i Norrbotten 20 Mineralprospektering i Jokkmokks kommun 40 Forskningsstation i gruvbrytning. Luossavaarai Kiruna kommun 35 Byggande av statliga vägar ()() Bidrag till byggande av kommunala vägar 40 Förstärkning av forskningsverksamheten vid Luleå Högskola 6 Särskilt stöd till jordbruk och skogsbruk 30 Summa 315

Tab. 4:2 Användningen av fjortonde huvudtitelns anslag för budgetåret l979/80 C 5. Bidrag till sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län. Milj. kr.

Extra medel till utvecklingsfonden 6 Villkorslån till Boliden AB för viss försöksverksamhet i Aitik 5 Etablering av servicecentral i Gällivare och Kiruna (SlGA) 16.5 Bidrag till investeringar inom SSAB i Luleå för användning av över- skottsgas i kraftvärmeverk 17 Bidrag till mineralprospektering pä Nordkalotten 7.5 Bidrag till LKAB för torvutvinning i Gällivare 10 Bidrag till skogsvårdande åtgärder 9 Särskilda glesbygdsinsatser 14 Insatser inom turistområdet 44 Bidrag till skilda projekt i Jokkmokk 5,4 Bidrag till avloppsreningsanläggningar 3.7 Ovriga mindre projekt 1 1.9 Outnyttjat den 1 februari 1982 5

Summa 160

Det svåra sysselsättningsläget motiverar att särskilda resurser nu anvi- sas så att denna politik kan fullföljas. Jag föreslår en ram för särskilda sysselsättningsfrämjande insatser i Norrbottens län att användas t.o.m. budgetåret 1983/84 på 150 milj. kr., varav 50 milj. kr. skall avse beslut under budgetåret 1983/84. De medel som föreslås i nämnda ram bör inrik- tas mot projekt som långsiktigt stärker sysselsättningen i länet. Dessutom bör på tilläggsbudget lll anvisas högst 55.2 milj. kr. till Regioninvest i Norr AB för att täcka företagets förluster för år 1981. inräknat kostnaderna för den sänkta arbetsgivaravgiften ifyra av länets kommuner — vilken jag har redogjort för tidigare — innebär mina förslag att ca 200 milj. kr. i genom- snitt per år under de närmaste två budgetåren används för särskilda syssel— sättningsfrämjande insatser av långsiktig karaktär. Detta är något mer än som anvisades för sådana åtgärder i 1979 års sysselsättningsprogram för Norrbotten. Genom en kombinerad användning av dessa medel och ordi- narie regional- och arbetsmarknadspolitiska insatser blir det möjligt att genomföra projekt till ett betydligt högre belopp än dessa summor anger.

• Sida 157
•  Original

Prop. 1981/82: 113 157

När det gäller åtgärder efter den tidpunkt då den föreslagna ramen kan förutsättas vara förbrukad fårjag erinra om den utredning (] 1981 : 06) som har tillkallats med uppgift att utarbeta ett program för utvecklingen på längre sikt i malmfältskommunerna. dvs. i Gällivare och Kiruna kom- muner. Med hänsyn till de samband som finns mellan näringsliv och arbetsmarknad i malmfältskommunerna och Norrbottens län i övrigt skall kommittén enligt sina direktiv också beakta utvecklingsförutsättningarna i länet som helhet. Härav följer också att utredningen kan komma med förslag till åtgärder som avser även delar av länet som ligger utanför malmfälten.

Jag övergår nu till att beskriva de projekt som kan komma att få stöd från den särskilda medelsram som jag nyss har förordat. Även vissa projekt som helt eller delvis finansieras med ordinarie regionalpolitiskt stöd kom- mer att beröras. Flertalet projekt har förts fram i det löpande länsplane- ringsarbetet. Länsstyrelsen har emellertid också i skilda skrivelser aktuali- serat en rad projekt samt därutöver den 18 december 1981 lämnat förslag till ett samlat sysselsättningsprogram för Norrbotten. Vidare har AMS i skrivelse den 26 maj 1981 lagt fram förslag till sysselsättningsinsatser i Norrbotten. Till underlaget för mina förslag hör också en inventering av tänkbara sysselsättningsprojekt som har gjorts av berörda departement samt en redovisning från LKAB den 25 januari 1982 av tänkbara insatser från företagets sida i malmfälten.

Industrins förhållandevis ringa omfattning och ogynnsamma utvecklingi Norrbotten gör det naturligt att i ett sysselsättningsprogram för länet prioritera insatser inom denna näringsgren. Jag har redan beskrivit de omfattande insatser som har gjorts inom de statliga basindustrierna i Norr- botten. När det gäller de statliga företagen i övrigt finns det en fråga som jag vill stanna vid. nämligen utökade resurser för Regioninvest i Norr AB.

Riksdagen beslöt år 1977 (prop. 1976/77: 125. NU 1976/77: 40. rskr 1976/ 77: 345) om medelstillskott till Statsföretag AB för att finansiera bildandet av ett till dåvarande Norrbottens Järnverk AB (NJA) knutet investmentbo- lag. Bolaget, som numera heter Regioninvest i Norr AB (Regioninvest). är ett helägt dotterbolag till Statsföretag AB. Vid bildandet tillfördes bolaget totalt 25 milj. kr. varav 3 milj. kr. i aktiekapital och 2 milj. kr. i reservfond samt 20 milj. kr. i aktieägartillskott.

År 1979 beslöt riksdagen (prop. 1978/79: 127, NU 1978/79:45. rskr 1978/ 79: 322) om ytterligare medelstillskott till Statsföretag AB för att finansiera den fortsatta verksamheten vid Regioninvest. Medlen. 75 milj. kr.. som tillfördes Regioninvest i form av ägartillskott från Statsföretag skulle enligt riksdagsbeslutet användas till rörelsekapital. borgensförbindelser. förlust- täckning samt för Regioninvests administration. Som villkor för medlen angavs att anslaget skulle finansiera verksamheter vid Regioninvest under en treårsperiod räknat från den ljuli 1979. Det uppdrogs också till Stats- företag att lämna en redogörelse till regeringen för medlens användning

• Sida 158
•  Original

Prop. 1981/82:113 158

och den verksamhet som Regioninvest har bedrivit under treårsperioden. '

I och med 1979 års medelstillskott har Regioninvest tillförts 100 milj. kr.. varav 3 milj. kr. i aktiekapital. 2 milj. kr. i reservfond och 95 milj. kr. i form av aktieägartillskott från Statsföretag.

Statsföretag har i skrivelse den 26januari 1982 överlämnat en redogörel- se för Regioninvests verksamhet och hemställt om 100 milj. kr. , för fortsatt finansiering av bolaget.

Den övergripande målsättningen för Regioninvest är enligt riksdagens beslut att stimulera industriell utveckling i Norrbottens län. I detta ingår också att skapa nya sysselsättningstillfällen i länet. Mot denna bakgrund har Regioninvests styrelse fastställt en intern målsättning som bl. a. inne- bär att bolaget på affärsmässiga grunder skall driva producerande företag i Norrbotten och att som investmentbolag medverka i utvecklingsbara pro- jekt och företag.

Ett viktigt inslag i verksamheten är att genom produktförnyelse och produktkomplettering förbättra konkurrensläge och kapacitetsutnyttjande. Ett led i projektsökningen är att förvärva produktprogram för omlokalise- ring till de rörelsedrivande företagen. Strävan är vidare att tillföra dessa företag långsiktiga underleverantörskontrakt.

Regioninvest har en decentraliserad organisation. Divisioner och dotter- bolag har ett fullständigt resultatansvar. Stabsfunktioner finns för mark- nadsföring, teknik, personal och ekonomi. Vid utgången av år 1981 var antalet anställda vid de av Regioninvest ägda företagen 640 personer.

1 den redogörelse för verksamheten som har bilagts Statsföretags tidi- gare nämnda skrivelse framhålls att Regioninvest har gjort stora ansträng- ningar för att trygga sysselsättningen vid befintliga företag och att genom etableringar skapa nya arbetstillfällen i bl. a. Gällivare. Kiruna och Över- kalix kommuner.

Exempel på engagemang är lsolamin AB i Överkalix, Mining Transpor- tation Co AB i Kiruna. Pajala Mekaniska Verkstad i Pajala. Norrbit AB i Haparanda. Gällivare Mekaniska AB i Gällivare, Kryotherm AB i Piteå. Suna Verkstads AB i Luleå och Elenorr AB i Luleå. 1 flera av dessa företag har Regioninvests engagemang tillkommit i samband med företags- rekonstruktioner.

Regioninvests rörelseresultat efter avskrivningar och finansiellt netto för år 1981 uppgår preliminärt till —55.2 milj. kr. Av förlusten hänförs drygt 15 milj. kr. till Regioninvests kommersiella enheter. dvs. företag som passerat ett normalt startskede. och ca 25 milj. kr. till företag i ett inledande skede med betydande startkostnader samt till enheter under avveckling 1981— 1982. Resterande belopp avser för koncernen gemensamma aktiviter t.ex. produktprogramförnyelse och marknadsföringsinsatser av tidsbegränsad karaktär. huvudsakligen inriktade mot företag som Regioninvest av syssel- sättningspolitiska skäl ombetts engagera sig i.

Enligt de riktlinjer för verksamheten de närmaste åren som har beslutats

• Sida 159
•  Original

Prop. 1981/82: 113 159

av Regioninvests styrelse skall en kraftig förnyelse av produktprogrammet genomföras inom samtliga divisioner. Riktlinjerna innebär vidare att före- tagsgruppen skall bygga ut och förstärka sin marknadsföring. Omfattande insatser skall också göras på samtliga enheter för att öka produktiviteten och förbättra styr— och kontrollsystem.

Enligt min uppfattning har Regioninvest gjort en positiv insats för indu- striutvecklingen i Norrbotten. Företaget har emellertid haft att arbeta under svåra förhållanden. En stor del av verksamhetstiden har känneteck- nats av ett svagt konjunkturläge. lndustristrukturen i Norrbotten har med- fört att många företag drabbats särskilt kraftigt av detta. Regioninvest har av sysselsättningsskäl deltagit i en rad rekonstruktioner. Det är mot denna bakgrund viktigt att inte anlägga ett kortsiktigt perspektiv på bedömningen av företagets verksamhet. Många av företagets aktiviteter t. ex. produkt- förnyelse är av långsiktig art.

Samtidigt är det av största vikt att den ogynnsamma resultatutveckling- en så snabbt som möjligt bryts. Om företagets verksamhet får en mer affärsmässig inriktning skapas de bästa möjligheterna för företaget att på sikt bidra till en industriell förnyelse i länet. Arbetet med att eliminera förlustkällorna i bolaget och att förbättra produktiviteten i flertalet av bolagets anläggningar behöver därför bedrivas med all kraft så att framtida förluster undviks.

Enligt min uppfattning är en viktig förutsättning för att Regioninvest skall kunna uppnå lönsamhet, att bolaget upprätthåller omfattande indu- strikontakter med tillgång till utvecklade specialistfunktioner. Ägarsam- bandet med Statsföretag är i detta sammanhang av speciell betydelse och bör kunna ge tillgång till marknader samt tekniskt och kommersiellt kun- nande. Det förhållandet att Regioninvest är ett dotterbolag till Statsföretag får emellertid inte vara ett hinder för att det privata näringslivet ökar sitt engagemang i Regioninvest. Det är därför viktigt för bolagets fortsatta utveckling att ett ökat externt engagemang kommer till stånd. i första hand i Regioninvests dotterbolag. Detta kan exempelvis ske på projektbasis genom delägarskap eller genom samarbetsavtal om produktutveckling och marknadsföring.

Med beaktande av de speciella omständigheter Regioninvest har haft att arbeta under och som jag här har redogjort för. anser jag att medel bör anvisas för att täcka det negativa rörelseresultatet för år 1981 . Därmed kan bolagets soliditet hållas på en rimlig nivå och möjliggöra att Regioninvest även i fortsättningen kan få krediter på den öppna kapitalmarknaden. Jag beräknar medelsbehovet till högst 55,2 milj. kr. Jag förordar därför att ett anslag på 55.2 milj. kr. anvisas för ändamålet på tilläggsbudget 111 till statsbudgeten för budgetåret 1981/82. Förlusttäekningen bör anvisas i form av tillskott till Statsföretag från staten.

De gångna årens erfarenheter av den regionalpolitiska stödverksamhe- ten visar att effekten blir starkast på redan befintliga företag. Omflyttning-

• Sida 160
•  Original

Prop. 1981/82:113 160

ar av företag och nyetableringar sker endast i begränsad omfattning. I regioner med relativt få företag blir resultatet av stödverksamheten otill- räckligt. Det är fallet i bl.a. Norrbotten. I sådana områden är det viktigt att en ökande del av resurserna inom regionalpolitiken sätts av för insatser som syftar till att utveckla nya företag. Jag har i det föregående föreslagit att medel för stöd till dessa ändamål skall kunna anvisas från det anslag för bl. a. regionalt utvecklingsarbete som länsstyrelsen disponerar.

Behovet av att utveckla nya företag i Norrbotten är emellertid så stort att jag har låtit starta en särskild försöksverksamhet med detta syfte i malmfälten. [ försöket deltar Gällivare och Kiruna kommuner. LKAB. länsstyrelsen. utvecklingsfonden och länsarbetsnämnden i länet m.fl. Av- sikten med försöket är att bl.a. samla alla tillgängliga resurser för att stimulera till nyföretagande. Inom ramen för projektet erbjuds utbildning av blivande företagare. konsultstöd för bl. a. sökning och utvärdering av affärsidéer, ett särskilt etableringsstöd avpassat till företagare med små egna tillgångar m.m. Projektet har hittills finansierats med av riksdagen tidigare anvisade medel. Det kan bli aktuellt att senare stödja projektet med medel från den i det föregående föreslagna ramen för sysselsättnings- främjande åtgärder i Norrbottens län.

En viktig förutsättning för industrins utveckling är tillgång på goda och ändamålsenliga lokaler. 1 Norrbotten finns sedan år 1978 ett industricent- rum i Haparanda. Kommunala industrilokaler har under senare är uppförts med regionalpolitiskt stöd i bl.a. "Jokkmokk och Kalix. Jag har tidigare i anslutning till redovisningen av den regionalpolitiska stödverksamheten föreslagit att ett nytt industricentrum byggs i Gällivare.

Behovet av ökad sysselsättning inom industrin i Norrbotten kan inte tillgodoses enbart inom statliga företag och genom etablering och utveck- ling av mindre företag. Även de stora svenska industriföretagen måste känna ett ansvar för att industrisysselsättningen i Norrbotten förbättras. Jag har vid upprepade tillfällen framställt krav härom till Sveriges industri- förbund. Sedan år 1979 har förbundet gjort aktiva insatser för att större medlemsföretag skall göra etableringar och utbyggnader i Norrbotten. Hittills har ett hundratal sysselsättningstillfällen tillkommit på detta sätt. Ytterligare projekt bearbetas. Vidare samarbetar industridepartementet. lndustriförbundet och Sveriges Mekanförbund kring ett legoförmedlings- försök. 1 försöket deltar ett tiotal större köpande företag i södra Sverige och ett trettiotal tänkbara underleverantörer i Norrbotten. Verksamheten inleddes under hösten 1981 och några slutsatser av försöket kan ännu inte dras. Jag anser emellertid att resultatet hittills av de större industriföreta- gens försök att skapa sysselsättning i Norrbotten är otillfredsställande. Det är min förhoppning att den förväntade konjunkturuppgången skall bidra till ett bättre resultat den närmaste tiden.

Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag dock anföra följande. I anslutning till upphandlingen av ett inhemskt JAS-flygplan har

• Sida 161
•  Original

Prop. l981/82:113 161

företrädare för regeringskansliet haft överläggningar med företrädare för de industrikoncerner som ingåri lndustrigruppen JAS angående industriel- la projekt med regionalpolitisk inriktning. Härvid har de berörda industri- koncernerna i skrivelse till regeringen den 11 februari 1982 förklarat sig beredda att under den kommande femårsperioden i landet genom olika åtgärder tillföra drygt 800 nya arbetstillfällen. Den helt övervägande delen av dessa tillkommeri sysselsättningssvaga regioner. varav ca 100i Norr- botten.

Exempelvis har Ericsson-koncernen förklarat som sin avsikt att upprät- ta två programvaruhus för dataprogrammeringstjänster m.m.. ett i Norr- botten och ett i annat stödområde. Varje programvaruhus beräknas syssel- sätta ca 50 personer. Även Saab-Scania har förklarat att de har för avsikt att skapa nya arbetstillfällen i bl. a. Luleå.

Koncernerna bakom lndustrigruppen JAS har både själva och genom utomstående expertis funnit att den existerande industristrukturen i Norr- botten gör det svårt att med kort varsel åstadkomma nya satsningar i denna region. Därför ser de berörda koncernerna det resultat som nu nåtts endast som en första ansats. lndustrigruppen har även avgivit en förklaring om att man i framtiden är beredd att verka för att sysselsättningen fortsätter att öka i sysselsättningssvaga regioner. Gruppen med berörda koncerner har därför tillsatt två särskilda styrgrupper som skall arbeta vidare med dessa frågor.

När det gäller stöd till industriutvecklingen vill jag i sammanhanget slutligen erinra om det mycket omfattande regionalpolitiska stöd som kan lämnas till utbyggnad av industriföretag i Norrbotten samt den sänkning av arbetsgivaravgiften som jag har föreslagit för företag i Gällivare. Jokk- mokk. Kiruna och Pajala kommuner.

Vid utvecklingen av näringslivet i Norrbotten måste ett utnyttjande av naturtillgångarna spela en framträdande roll. Särskilda insatser är motive- rade på mineralområdet.

] 1979 års program för ökad sysselsättning i Norrbotten anvisades 40 milj. kr. till nämnden för statens gruvegendom för budgetåret 1979/80 för prospektering i Jokkmokks kommun. Projektet skulle dels skapa omedel- bar sysselsättning genom prospekteringsarbete. dels på sikt kunna leda till varaktig sysselsättning inom mineralindustrin.

Nämnden har i en rapport den 25 september 1981 redogjort för de utförda prospekteringsarbetena i Jokkmokks kommun under tiden den 1 juli 1979—den 30 juni 1981. Projektet har sysselsatt totalt 60 personer under två år varav 40 lokalt anställda i Jokkmokk. Sveriges geologiska undersökning (SGU) som på uppdrag svarat för projektets organisation och praktiska genomförande har under denna tid byggt upp och drivit ett provberedningslaboratorium i Jokkmokk. Projektet har givit. förutom öka- de kunskaper om de geologiska förhållandena i området. ett antal lovande mineralfynd. För några av dem planeras provborrningar. Mot bakgrund av 11 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr 113

• Sida 162
•  Original

Prop. 1981/82: 113 162

vunna erfarenheter kan antas att det finns goda möjligheter att finna ekonomiskt intressanta fyndigheter av metaller och industriella mineral i Jokkmokks kommun. Det fortsatta arbetet och uppföljningen av Jokk- mokksprojektet sker dels i nämndens ordinarie verksamhet och dels i ett samarbetsprojekt med deltagande från berörda intressenter såsom LKAB. Boliden Mineral AB och Vattenfall.

Länsstyrelsen i Norrbotten har i en skrivelse till regeringen den 2 okto- ber 1981 redovisat en av SGU på uppdrag av länsstyrelsen utarbetad preliminär plan för basprospektering för hela Norrbottens län. De priorite- ringar beträffande undersökningsområden som gjorts har i första hand skett på geologiska grunder. SGU deltar sedan år 1980 också i ett samnor- diskt malmprojekt på Nordkalotten. För detta ändamål har SGU begärt ytterligare medel.

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna av Jokkmokksprojektet som har redovisats anser jag det befogat att basprospekteringsprojekt av samma typ genomförs i andra delar av Norrbotten. Uppläggningen bör likna den för Jokkmokksprojektet och bygga på erfarenheterna från detta samt ha sin utgångspunkt i nämndens planer för sin prospektering i Norr- botten liksom den plan som länsstyrelsen redovisat. Kostnaderna för att påbörja en basprospektering av detta slag liksom de ytterligare kostnader för Nordkalottprojektct som SGU inte själva disponerar för budgetåret 1982/83. bör bestridas inom den särskilda medelsram för sysselsättnings- främjande åtgärder i Norrbottens län som jag tidigare har förordat.

Genom de goda möjligheter att följa upp och utvärdera eventuella mine- ralfynd. som detta ger behöver det av bl. a. länsstyrelsen föreslagna mine- ralogiska utvecklingscentret i Luleå inte startas nu.

Högskolor: i Luleå spelar en central roll i ansträngningarna att utveckla näringslivet i Norrbotten. Den är den enda högskola i landet för vilken regering och riksdag har direkt angivit regionalpolitiska mål för verksam- heten (prop. 1971:59. UbU 1971: 17. rskr 1971: 174).

Den tekniska utbildningen vid högskolan har till en del inriktats mot de stora basnäringarna i övre Norrland såsom gruv-, stål- och verkstadsindu- strin. För att bättre tillgodose skogs- och träindustrins behov av kvalifice- rade tekniker kommer en utbildning med inriktning mot sågverk och trä- manufaktur att anordnas. För byggnads- och anläggningsindustrin utbildas vidare ingenjörer med specialisering mot tyngre anläggningsteknik.

Vid högskolan i Luleå ges emellertid även utbildning med inriktning mot andra industribranscher som kan få betydelse för näringslivets framtida utveckling. Sedan några år tillbaka utbildas sålunda ingenjörer specialise- rade på industriell elektronik och datateknik. industriell ekonomi samt samhällsbyggnadsteknik.

Erfarenheterna under den senaste femårsperioden visar att drygt en tredjedel av de civilingenjörer som har utexaminerats vid högskolan i Luleå har fått arbete i Norrbotten. Av de övriga utexaminerade har en stor andel stannat i de tre övriga nordligaste länen.

• Sida 163
•  Original

Prop. 1981/82: 113 163

Forskningen vid högskolan i Luleå har i huvudsak samma inriktning som utbildningen. Trots att forskningsorganisationen har förstärkts väsentligt under den senaste femårsperioden — bl.a. genom 1979 års program för sysselsättningen i Norrbotten — har högskolan i Luleå fortfarande en relativt sett mindre forskningorganisation än övriga högskoleenheter.

Högskolan i Luleå har f. n. ca 2400 studerande och drygt 700 anställda. Den är därmed en av de större och mest expansiva arbetsplatserna i Norrbotten. Dessutom ger de forsknings— och utvecklingsprojekt som ge- nomförs vid högskolan upphov till nya arbetstillfällen utanför högskolan i befintliga eller nya företag. Viktigast är effekterna i befintliga företag men jag vill ändå nämna några exempel på nya företag.

Som ett resultat av högskolans utvecklingsarbete främst inom det bear- betningstekniska området. har några nya företag startat i Norrbotten. Vidare etableras f.n. två nya företag inom dataområdet. Avgörande för de senare etableringarna är den utbildning av civilingenjörer inom industriell elektronik samt det kunnande inom bl.a. mikrodatorteknikområdet som har utvecklats vid högskolan. Högskolan i Luleå har sålunda redan givit viktiga bidrag till näringslivets utveckling i Norrbotten.

Jag anser efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet att den inledda utbyggnaden av högskolan i Luleå bör fullföljas så att dess roll i utvecklingen av näringslivet kan förstärkas. Detta bör ske genom ytterliga- re förstärkning av forskningsverksamheten vid högskolan. varvid projekt inom områdena elektronik. datateknik och verkstadsteknik bör prioriteras. Medlen bör tas från den medelsram för sylsselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län som jag har förordat tidigare.

Även en rad andra insatser av forskningskaraktär bör bekostas från denna medelsram. Det gäller inrättande i Luleå av en filial till institutetför verkstadsteknisk forskning (IVF) och genomförandet av viss forskning på det metallurgiska området vid Stiftelsen för metallurgisk forskning (MEFOS) i Luleå.

På uppdrag av länsstyrelsen i Norrbottens län har MEFOS :" Luleå inventerat projekt som syftar till att främja den metallurgiska industrin i länet. Den arbetsgrupp som genomförde uppdraget innehöll representanter för SSAB Luleå och Högskolan i Luleå. Gruppen har prioriterat projekt som — kan utnyttja forskningsresurseri Norrbotten — har anknytning till i länet befintliga företag eller verksamheter när

projektresultaten skall omsättas i industriell tillämpning — utan större tidsutdräkt kan ge sysselsättningseffekter.

Av de 50-talet projekt som identifierades vid inventeringen prioriterades fem i en första omgång. Två projekt avser masugnars energiförsörjning, två projekt utrustning för stränggjutningsanläggningar och ett projekt ut'- vinning av legeringsmetallen vanadin.

Jag finner de föreslagna projekten intressanta och värda att stödja.

• Sida 164
•  Original

Prop. 1981/82: 113 164

Medel härför bör tas av den särskilda medelsram för sysselsättningsfräm- jande åtgärder i Norrbotten som jag har förordat i det föregående. För investeringar i byggnader och maskiner vid MEFOS bör regionalpolitiskt stöd kunna lämnas på reguljära villkor. Lyckade projektresultat bör på relativt kort sikt kunna bidra till att förstärka konkurrenskraften hos den metallurgiska industrin i Norrbotten. De nämnda projekten innebär dessut- om att kompetensen förstärks och marknadsmöjligheterna breddas för verkstadsindustrin i länet.

Högskolan i Luleå har stor betydelse för regionens verkstadsindustri och har gjort betydande insatser för dess utveckling. Ytterligare insatser för utveckling och spridning av modern produktionsteknik är dock nöd- vändiga.

IVF är ett branschforskningsinstitut med staten och styrelsen för teknisk utveckling (STU) som huvudmän. Institutets forskning kompletterar den forskning som bedrivs vid de tekniska högskolorna inom det verkstadstek- niska området. Medan de tekniska högskolorna i första hand ägnar sig åt kunskapsutvecklande forskning är institutets huvudinriktning tillämpad forskning och utveckling. Huvuddelen av IVch verksamhet är förlagd till Göteborg men sedan länge driver institutet en filial i nära anslutning till Tekniska högskolan i Stockholm. Resultatet av denna nära samverkan är enligt de uppgifterjag inhämtat positivt.

Högskolan i Luleå och IVF har undersökt förutsättningarna att inrätta en filial till institutet i anslutning till högskolan. Jag räknar med att en filial av detta slag kommer att få gynnsamma effekter för verkstadsindustrin i länet och är positiv till att en etablering sker i Luleå. Uppbyggnaden av IVF i Luleå bör ske under en treårsperiod. I slutet av perioden bör institutet omfatta 10—12 sysselsatta. Det bör finnas förutsättningar för Högskolan i Luleå att lösa lokalfrågorna. För forskning och utveckling nödvändig basutrustning kan också i stor utsträckning ställas till förfogan- de av högskolan. Kostnaderna i övrigt får belasta den ram för sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag har föreslagit tidigare.

I 1979 års beslut om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbot- tens län ingick ett anslag på 9 milj. kr. till Norrlandsfonden för stöd till industriella utvecklingsprojekt vid i första hand högskolan i Luleå. Enligt vadjag har inhämtat kommer dessa medel att vara förbrukade vid slutet av budgetåret 1981/82. Det är ännu för tidigt att avläsa resultaten från de projekt som har fått stöd. Med den ändrade inriktning av Norrlandsfon- dens verksamhet som riksdagen beslutade år 1980 (prop. 1980/81:51. NU 1980/81: 22. rskr 1980/81: 131) ligger en sådan stödverksamhet inom ramen för Norrlandsfondens ordinarie arbetsuppgifter. Några särskilda resurser behöver alltså inte anvisas härför.

I fråga om åtgärder inom servicesektorn måste först allmänt konstateras att länet har en prioriterad ställning när det gäller statlig verksamhet och när det gäller statligt stöd till kommuner och landsting. Det kommunala

• Sida 165
•  Original

Prop. 1981/82: 113 165

skatteutjämningsbidraget uppgick för år 1981 till ca 940 milj. kr. Några särskilda åtgärder för att främja verksamhet inom den offentliga sektorn är jag, med några undantag som jag återkommer till. inte beredd att föreslå nu. När det gäller den privata service- och tjänstesektorn har jag redan tidigare beskrivit hur lokaliseringssamrådet med företag och organisatio- ner inom denna näringsgren har inriktats på att lokalisera bl. a. administra- tiv produktion till Norrbotten. bl.a. till Malmfältskommunerna. För att ytterligare förbättra möjligheterna att förlägga sådan produktion till Norr- botten bör vissa statliga tidigareläggningar av ADB-registrering, mikro- filmning m.m. kunna betalas från nyss nämnda särskilda medelsram för insatser i Norrbotten.

Administrativ produktion är en mycket lämplig komplettering av nä- ringslivet i malmfälten med den stora andel sysselsatta i gruvbrytning och tung industri som finns där. För att underlätta en lokalisering av företag med sådan inriktning till malmfälten bör lokaliseringsstöd kunna lämnas till Kiruna kommun för att uppföra en lokal som får hyras ut även till sådana företag på samma villkor som gäller för kommunala industrilokaler. Enligt vad jag har inhämtat har Kiruna kommun påbörjat projektering av en lämplig byggnad. Ett dataföretag i Stockholm har meddelat sin avsikt att etablera en filial i Kiruna. Enligt planerna skulle detta företag förläggas till denna byggnad liksom SlGA:s filial i Kiruna och ett företag inom fjärrana- lysområdet. Riksdagens bemyndigande att använda regionalpolitiskt stöd för detta ändamål bör därför inhämtas.

Bakgrunden till det sistnämnda företaget är att Rymdbolaget på uppdrag av länsstyrelsen i Norrbottens län har studerat möjligheterna att bygga upp en självständig kommersiell enhet i Kiruna för mottagning. bearbetning och försäljning av data från fjärranalyssatelliter. Efter redovisning av utredningsresultatet har Rymdbolaget i skrivelse den 27januari 1982 anhål- lit om ekonomiskt stöd för etablering av ett sådant fjärranalyscemmm i Kiruna. Etableringen bygger på utnyttjande av information från den frans- ka satelliten Spot i vilken statens dclegation för rymdverksamhet (DFR) är delägare. De undersökningar av marknaden för fjärranalysmaterial som Rymdbolaget har gjort tyder på att utvecklingsförutsättningarna för ett fjärranalyscentrum i Kiruna är goda. Det beräknas att ca 100 personer kan sysselsättas vid ett sådant centrum mot slutet av 1980-talet. Rymdbolagets avsikt är att driva verksamheten i ett särskilt bolag. Investeringarna i utrustning är förhållandevis omfattande och utbildningstiden för den per- sonal som skall arbeta i företaget är tämligen lång.

För att kunna etablera verksamheten behövs ekonomiska resurser upp- gående till ca 88 milj. kr.. varav 15 milj. kr. för aktiekapital i det nya bolaget och 47 milj. kr. i lån. Spotsatelliten beräknas bli uppsänd i början av år 1984. Om verksamhet skall kunna fungera i Kiruna vid denna tid- punkt måste företaget starta sin verksamhet vid halvårsskiftet 1982. Jag är positiv till Rymdbolagets förslag. De medel som behövs för tillskjutande av

• Sida 166
•  Original

Prop. l981/82:113 166

aktiekapital i det nya bolaget bör tas från den särskilda ram för sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag har föreslagit i det föregåen- de. Finansieringen i övrigt bör kunna ske med hjälp av reguljärt regional- politiskt stöd. .

Många av det nya företagets tänkta produkter har en nära anknytning till det statliga lantmäteriets verksamhet. Produkterna förutsätter bl. a. att det allmänna" kartmaterialet kan utnyttjas och bearbetas. Satellitinformation kommer i framtiden att utnyttjas i stor utsträckning för framställning av allmän landskapsinformation. Ansvarig myndighet inom detta område är lantmäteriverket. Jag har erfarit att vissa överläggningar har ägt rum mel- lan Rymdbolaget och statens lantmäteriverk om möjligheterna till samar- bete i denna fråga.

Jag har tidigare redogjort för den roll jord- och skogsbrukspolitiken spelar i våra strävanden att uppnå en balanserad regional utveckling. I 1979 års program för sysselsättningen i Norbottens län togs tipp ett särskilt stöd till jordbruk och skogsbruk. Då anvisade medel har också använts för stöd till rennäringen. Det är viktigt att stöd även nu anvisas för dessa ändamål. En angelägen åtgärd är förbättringar av markavvattning ijord- bruket.

Regeringen gav den 30 oktober 1980 i uppdrag åt lantbruksstyrelsen att efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. länsstyrelsen och berörda kommuner utreda frågan om torrläggning av jordbruksmark i Norrbottens kustland. Uppdraget redovisades den 30 juni 1981. Lantbruksstyrelsen konstaterade därvid bl.a. att en betydande sysselsättningseffekt erhålles under utförandetiden. Dessutom erhålles ytterligare sysselsättningstillfäl- len genom att befintliga företag kan byggas ut och nya företag byggas upp. En förbättrad torrläggning skapar Vidare förutsättningar för en högre av- kastning och därmed ökade förutsättningar för en fortlevnad av företagen. Av föreslagna åtgärder kan täckdikning få bidrag inom ramen för stöd till jordbrukets rationalisering. Investeringar i huvudavlopp och liknande bör enligt min mening kunna ges-stöd från den ram för sysselsättningsfräm- jande åtgärder i Norrbotten som jag nyss har föreslagit. Jag har i denna fråga samrått med chefen förjordbruksdepartementet.

I det föregående har jag redogjort för glesbygdspolitikens framtida in- riktning och beskrivit de omfattande åtgärder vi är beredda att vidta i de delar av landet där effekterna av de traditionella regionalpolitiska insatser- na är otillräckliga för att uppnå regional balans. I propositionen (prop. 1979: 127) om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten utta- lades att länsstyrelsen skulle få medel för särskilda glesbygdsinsarser. Regeringen ställde 10 milj. kr. till länsstyrelsens förfogande för sådant stöd inom främst de norra delarna av Norrbottens inland och medgav att stöd från dessa medel fick kombineras med reguljärt glesbygdsstöd. Stödet har enligt länsstyrelsen medverkat till att skapa ett betydande antal arbetstill- fällen. främst i Pajala kommun. Länsstyrelsen har föreslagit att särskilt

• Sida 167
•  Original

Prop. 1981/82:113 167

glesbygdsstöd bör kunna lämnas även i framtiden. Jag delar denna uppfatt- ning. Medel för detta bör tas från den särskilda medelsram som jag har förordat tidigare.

Med stöd av de medel som anvisades år 1979 för bidrag till sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder i Norrbotten har under senare år skett en bety- dande utbyggnad av turistnäringen i länet. lnvesteringsbidrag med 75 % av kostnaderna har lämnats till fem anläggningar i Arjeplogs, Gällivare. Jokk- mokks och Kiruna kommuner. Fyra av anläggningarna har nu färdigställts vilket innebär ett stort tillskott till bäddkapaciteten i Norrbotten. Stöd har också lämnats för utökad marknadsföring på turistområdet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har på uppdrag av regeringen utvärderat vissa projekt inom turistområdet. Denna redovisning har remissbehandlats. Länsstyrel- sen har föreslagit att bidrag med 75 % skall utgå till ytterligare turistanlägg- ningar bl.a. i Torneträskområdet. Efter samråd med cheferna för handels- och jordbruksdepartementen föreslår jag att sådant förhöjt bidrag nu en- dast bör lämnas för mindre komplettering av befintliga anläggningar. Om det finns marknadsmässiga förutsättningar för fortsatt utbyggnad av turist- anläggningari övrigt bör den ske genom anlitande av det reguljära regional- politiska stödet.

Avvecklingen av en betydande del av vattenfallsverkets byggnadsverk- samhet i Jokkmokks kommun under 1980-talets första hälft föranledde regeringen att den 2 augusti 1979 ge länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att särskilt arbeta för att tillföra kommunen ny sysselsättning. Länsstyrelsen har vid skilda tillfällen fört fram en rad förslag om åtgärder som har kunnat genomföras med användning av regionalpolitiskt stöd eller av medel från den år 1979 beslutade ramen för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten. Ett område för insatser har anknytning till fjällvcrk— samhet av skilda slag. Länsstyrelsen har bl. a. föreslagit att ett s. k. tjäll- centrum byggs upp i Jokkmokk. Ett inslag i detta centrum är ett fjäll/nu- seum. Förslag om ett sådant museum har lämnats av länsstyrelsen den 2 oktober 1981.

Frågan om inrättande av ett fjällmuseum i Jokkmokk har på länsstyrel- sens uppdrag utretts av en grupp med företrädare för statens kulturråd. riksantikvarieämbetet. naturvårdsverket. Svenska turistföreningen. Jokk- mokks kommun. företrädare för de samiska organisationerna och länssty- relsen. Gruppen föreslår att ett museum inrättas med följande huvudupp- gifter: -— specialmuseum för fjällregionen i Sverige - samiskt huvudmuseum i Sverige — informationscentral för ljällturismen

Samerna i Norden strävar efter att i varje land få ett samiskt huvudmu- seum inom samiskt bosättningsområde. I länsstyrelsens utredning föreslås att en särskild samisk avdelning inrättas inom ramen för fjällmuseet. Av- delningen föreslås få en fristående ställning under en egen nämnd som

• Sida 168
•  Original

Prop. 1981/82: 113 168

utses av de samiska organisationerna. Genom denna organisationsform uppfylls de krav som ställs på ett samiskt huvudmuseum.

Kostnaderna för investeringar i byggnader och utrustning av muséet beräknas till drygt 35 milj. kr. De årliga driftskostnaderna beräknas till drygt 4.2 milj. kr. Den senare summan föreslås bli finansierad bl.a. genom att vattenfallsverket befrias från tappning av vatten sommartid från Suor- vajaure till Stora Sjöfallet. att detta vatten används för kraftproduktion samt att de intäkter som detta ger (ca 2,7 milj. kr.) tillförs fjällmuséet. Som huvudman för muséet föreslås en stiftelse.

Kammarkollegiet och naturvårdsverket har yttrat sig över länsstyrelsens förslag.

Naturvårdsverket anser att i utredningen redovisat förslag till beman- ningsplan i det fortsatta arbetet bör avvägas mot övriga i fjällcentret ingående enheters behov för att undvika etablering av dubbla resurser. Verket anser att nationalparkerna och naturvårdsverket bör få en egen del i den s.k. fördjupningsutställningen vid muséet. Verket är positivt till tanken på aktiviteter på andra platser bl.a. samarbete när det gäller verk- samhet med naturum och anser att en långtgående samordning bör efter- strävas. Naturum bör. anser verket. bemannas med personal anställd vid muséet. Samordningsvinster finns också att göra med den lägerskoleverk- samhet som är under uppbyggnad i anslutning till Abisko naturum. Verket anser vidare att en långt gående samordning av informationsverksamhet och trycksaksproduktion bör eftersträvas. Särskilt när det gäller kanalise- ring av turism samt information om och i nationalparkerna bör ett samar- bete vara möjligt. Personalen vid naturummen bör under lågsäsong kunna svara för denna produktion.

Naturvårdsverket har inget att erinra beträffande förslaget till organisa- tion, men förutsätter att verket blir representerat i muséets styrelse. Ver- ket har heller inget att erinra mot finansieringen av fjällmuséet med "sjö- fallspengar". under förutsättning att ovan beskrivna samordning av perso- nal och informationsresurser kommer till stånd.

Även kammarkollegiet pekar på behovet av ett nära samarbete mellan fjällmuséet och fjällenheten. För att undvika kompetenskonflikter och dubbelarbete måste ansvarsfördelningcn demåemellan regleras.

Enligt kollegiet bör samråd ske med berörld sameby och den regionala rennäringsadministrationcn för att förhindraistörningar i renskötseln till följd av turistverksamheten.

Eftersom muséet skall vara inte bara ett spelcialmuseum för ljällregionen utan även ett samiskt huvudmuseum bör detta komma till uttryck i nam- net. Kollegiet föreslår därför att muséet kallas fjäll- och samemuséet.

Då det gäller finansieringen torde det enligt kammarkollegiet finnas också andra möjligheter än "sjöfallspengarna". I tidigare yttrande till jordbruksdepartementet (1981-03-30) har kollegiet pekat på de årliga reg- leringsavgifterna och på tillgängliga allmänna villkorsmedel enligt vattenla-

• Sida 169
•  Original

Prop. 1981/82: 113 169

gen. Regeringen har t.ex. genom beslut 1981-03-26 föreskrivit att vatten- fallsverket skall utge 25 milj. kr. till främjande av näringslivet i Jokkmokks och Gällivare kommuner. varav 20 milj. kr. avser bidrag till Jokkmokks kommun som villkor för ett fjärde aggregat i Harsprånget samt en första och andra etapp av Luleälvens effektutbyggnad.

Kammarkollegiet finner emellertid ingen anledning att motsätta sig för- slaget att utnyttja ”'sjöfallspengarna” för driften av fjällmuséet under för- utsättning dels att regeringen finner skäl förorda att minimitappningen från Suorvajaure till Stora Sjöfallet skall upphöra. dels att naturvårdsverket och kommunerna kan enas kring länsstyrelsens förslag till disposition av dessa medel.

Efter samråd med cheferna för utbildnings-. jordbruks- och arbetsmark- nadsdepartementen föreslår jag att ett fjällmuseum inrättas i Jokkmokk under förutsättning att frågorna om huvudmannaskap och finansiering av driftskostnaderna kan lösas. Vad avser investeringarna bör möjligheterna att till en del utföra dessa som beredskapsarbeten prövas. Övriga investe- ringskostnader för staten får bestridas från den särskilda medelsram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag tidigare har före- slagit.

Länsstyrelsen har i annan ordning föreslagit att vissa andra enheter skall förläggas till samma byggnad som fjällmuséet nämligen sameskolstyrelsens kansli. en s.k. fjällenhet. rennäringsadministration och forskning rörande rennäringen. Regeringen beslutade den 6 november 1980 att sameskolsty- relsen och dess kansli skall lokaliseras till Jokkmokk samt den 25 juni 1981 att naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län får bygga upp en fjällen/tet i Jokkmokk för samordning av arbetet med naturvård och fri- luftsliv inom länets fjällområden.

I fråga om rennäringsadministrationens lokalisering får jag anföra föl- jande efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet. Regeringen uppdrog den 20 november 1980 åt lantbruksstyrelsen att utreda de organi- satoriska förutsättningarna för att lokalisera den regionala rennäringsad- ministrationcn i Norrbottens län till Jokkmokk. Lantbruksstyrelsen över- lämnade utredningsresultatet med skrivelse den 13 april 1981 och fram- håller därvid att det utifrån de intressen som styrelsen har att företräda inte finns bärande skäl för en omlokalisering. Styrelsen förutsätter att lant- bruksverket vid ett eventuellt beslut om omlokalisering kompenseras för sina merkostnader. Statskontoret framhåller i samrådsyttrande den 24 april 1981 att utredningsmaterialet. om än ofullständigt. talar för att det bör vara möjligt att utan påtagliga effektivitetsförluster på sikt förlägga lant- bruksnämndens rennäringsenhet till Jokkmokk. Jag delar statskontorets uppfattning och anser att de svårigheter som kan uppstå under en över- gångsperiod bör kunna bemästras.

För att fullfölja arbetet med en omlokalisering av den regionala rennä- ringsadministrationen från Luleå till Jokkmokk avser jag att föreslå rege-

• Sida 170
•  Original

Prop. 1981/82:113 170

ringen att ge länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att utarbeta förslag till hur en sådan omlokalisering kan ske.

Jag har här redogjort för ett antal projekt i Norrbotten som det är angeläget att stödja i särskild ordning de närmaste åren. Det fortlöpande arbete som sker inom bl.a. regeringskansliet och vid länsstyrelsen och länsarbetsnämnden för att stärka sysselsättningen i Norrbotten kan leda till att ytterligare projekt kan komma att stödjas. exempelvis inom ener- giområdet.

Jag skall också i detta sammanhang ta upp frågan om flottning i Pite älv. Riksdagen uttalade våren 1981 (TU l980/81 : 22. rskr 1980/81: 256) att en allsidig bedömning krävs för att möjliggöra val av den samhällsekonomiskt lämpligaste lösningen för timmertransporter i Norrbottens län. [ avvaktan på utredningen borde vidare enligt riksdagens uttalande åtgärder vidtagas som syftar till att förhindra en nedläggning av flottningen i Pite älv.

En särskild utredare' (K 1981102) tillkallades ijuni 1981 för att undersö- ka det lämpligaste transportsättet för rundvirke i Piteälvsområdet.

Regeringen medgav i augusti 1981 att vissa arbeten inom Piteå Flott- ningsförenings verksamhetsområde får utföras som beredskapsarbeten. Flottningen kan därigenom upprätthållas t.o.m. år 1982.

Utredaren lämnade i oktober 1981 sitt betänkande (Ds K 1981: 11) Vir- kestransporter längs Pite älv. Hans sammanfattande slutsatser anges i det följande:

Vid val av transportsätt för rundvirke måste transporterna sättas in i sitt sammanhang i ett totalt virkeshanteringssystem. Förhållandena mellan olika regioner och mellan olika företagsgrupperingar varierar kraftigt.

Under detta utredningsarbete har underlag redovisats från berörda in- tressenter vad gäller dels företagsekonomiska utredningar. dels samhälleli— ga bedömningar. Underlaget har diskuterats i en expertpanel. De merkost- nader som uppstår för fiottningsalternativet resp. landtransportalternativet vid en jämförelse dem emellan sammanfattas nedan.

Merkostnader i milj. kr. för

flottning landtransporter Företagsekonomisk kalkyl 5,7 Samhällsekonomiska korrigeringsposter: Sysselsättning —2,45 Yäsar 0.1 Ovriga effekter + Totalt 3,25 o,]

' Statssekreterare Hans Sandebring.

• Sida 171
•  Original

Prop. 1981/82: 113 171

Flottningsalternativet visar en samhällsekonomisk merkostnad på drygt 3 milj. kr. per år. Denna kalkyl är räknad på ettårsbasis. Om kalkylen skrivs fram för en längre tidsperiod och sysselsättnirrgseffekterna av en nedläggning av flottningen slås ut över flera år tyder tillgängligt utrednings- material på att skillnaderna mellan alternativen ökar till landstransporter- nas fördel.

Domänverket/ASSI:s företagsekonomiska kalkyl kan ha överskattat kostnadsskillnaderna mellan de båda transportalternativen. Bedömningar som är mer förmånliga för fiottningsalternativet har förts fram. Men även om samtliga dessa bedömningar skulle beaktas är ändå landtransportsalter- nativet att föredra från samhällsekonomiska utgångspunkter. Bland de s. k. samhällsekonomiska korrigeringsposterna väger sysselsättningen tyngst. De olika effekterna på vägtrafikområdet beräknas i stort sätt balan- sera varandra.

De övriga samhälleliga effekter som behandlas i utredningen torde sam- mantaget vara till nackdel för fiottningsaltcrnativet. Men de är till sin storleksordning enligt utredaren försumbara i sammanhanget.

Vid en nedläggning av flottningen uppkommer vissa extraordinära ned- läggningskostnader. De är dock inte särskilt stora eftersom flottningen under en längre tid har bedrivits som om varje år varit det sista. Samman- taget betyder detta att domänverket/ASSIzs slutsats att flottningen i Pite älv skall avvecklas. inte motsägs av den samhällsekonomiska bedömning som här har redovisats.

Utredarens slutsats är sålunda att riksdagens uttalande att det måste ankomma på berörda intressenter att själva välja det lämpligaste transport- sättet alltjämt bör vara vägledande.

Betänkandet remissbehandlades hösten 1981.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av länsstyrelsen i Norrbottens län. Vägförvaltningen i Norrbottens län. skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnden i Norrbottens län. domänverket. Pi- teå Flottningsförening. Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF). Svenska Skogsarbetareförbundet och Sågverksintrcssenter i Överbottcn AB.

Ingen remissinstans ifrågasätter utredningens slutsats att flottningen är olönsam från företagsekonomiska utgångspunkter.

Flera remissinstanser redovisar avvikande uppfattningar beträffande en del företagsekonomiska kostnadsposter i utredningen. -

När det gäller de samhällsekonomiska faktorerna biträder länsarbets- nämnden utredningens uppfattning om att sysselsättningen väger tyngst. Eftersom alternativa sysselsättningsmöjligheter praktiskt taget saknas i denna region. bedömer nämnden det särskilt viktigt att hänsyn tas till hur den friställda arbetskraften skall sysselsättas vid en eventuell nedläggning av flottningen i Pite älv. Mot bakgrund av det sysselsättningsbortfall utred- ningen redovisat bedömer nämnden det angeläget att extraordinära åtgär-

• Sida 172
•  Original

Prop. 1981/82:113 172

der planeras för att lindra de verkningar som uppkommer om flottningen upphör. Skogsarbetanfärbundet är av samma uppfattning.

SIF framhåller att det från sysselsättningssynpunkt är angeläget att varje arbetstillfälle som kan behållas bevaras i en älvdal med glesbygder som inte automatiskt erbjuder sysselsättning. Skogsarhetareji'irbundet framför liknande synpunkter.

Sågverksintressenter ställer sig klart positiva till en nedläggning av flott- ningen. Enligt deras uppfattning kan en positiv sysselsättningseffekt upp— nås om en omfördelning av det sågbara flottledsvirket göres till inlandssåg- verkens fördel. De besparingar som frigöres vid en nedläggning av flott- ningen skulle också. om det används till skogsvårdsåtgärder. ge en ökad sysselsättning. Totalt kan enligt Sågverksintressenter härigenom en ökad sysselsättningen av ca 100 årsanställda uppnås. främst i glesbygderna i inlandet.

Skogsvårdsstyrelsen och SIF ifrågasätter utredningens bedömning av konsekvenserna för väghållningen vid en övergång till landtransporter.

Domänverket anför att det i dag levereras okvistade träd och träddelar till ASSI:s anläggningar i Piteå. där kvistar och bark används för energiän- damål samt stammen till råvara för massaindustrin. Denna nya avverk- ningsform. som ej går att kombinera med flottning. är i dag lönsam inom det område som nu flottas och att avstå från metoden innebär ekonomiska förluster.

Länsstyrelsen. SIF och Skogsurbetareji'irbundet uttalar sig för att flott- ningen behålls. Länsstyrelsen anför därvid att det ur såväl regionalpolitisk som samhällsekonomisk synpunkt är angeläget att flottningen i Pite älv upprätthålls tills vidare och att samhället avsätter medel för täckandet av den företagsekonomiska merkostnad som är förknippad med flottningen.

Domänverket framhåller att om det ur samhällsekonomisk synpunkt anses vara av intresse att flottningen fortsätter även efter 1982. måste domänverket och ASSI kompenseras för den merkostnad som uppkommer om de tvingas att flotta virket. Besked krävs i så fall relativt snart om man från statens sida är beredd ta upp en förhandling med domänverket och ASSI om ersättning för deras merkostnader.

Den särskilde utredaren om flottning i Pite älv har kommit till slutresul- tatet att flottning är dyrare än landtransport. Flottningens samhällsekono- miska förtjänster uppväger enligt utredaren inte heller de merkostnader som flottningen förorsakar. Ingen remissinstans har invänt mot hans slut- sats att flottningen inte är företagsekonomiskt motiverad. När det gäller utredarens samhällsekonomiska bedömning går däremot remissinstanser- nas uppfattningar mer i sär. Bl.a. har framförts att en nedläggning av flottningen skulle medverka till en ökad sysselsättning vid inlandssågver- ken. Länsstyrelsen anför däremot att det är angeläget att flottningen i Pite älv tills vidare upprätthålls och att samhället avsätter medel för täckandet av den företagsekonomiska merkostnad som är förknippad med flottning- en.

• Sida 173
•  Original

Prop. 1981/82: 113 173

Jag kan efter samråd med chefen för kommunikationsdepanementet konstatera att trots det breda underlaget om flottningen i Pite älv som tagits fram under senare år ingen samstämmig uppfattning i länet om flottningens framtid redovisats. Den fråga som främst föranleder olika bedömningar är hur flottningens sysselsättningskonsekvenser skall vär- deras. Jag har stor förståelse för att man i Norrbottens län önskar slå vakt om befintliga sysselsättningstillfällen. Flottningen ger också ungdomar värdefull yrkeserfarenhet under sommaren.

Det ankommer på de berörda intressenterna att själva välja det lämpli- gaste transportsättet. Länsstyrelsen har till uppgift att i länet bevaka de samhälleliga aspekterna. Det ankommer på länsstyrelsen att bedöma sys- selsättningseffekterna av olika transportalternativ och att avgöra om det är lämpligt att ta upp förhandlingar med domänverket/ASSI om fortsatt flottning under en övergångsperiod. Finansieringen bör i sådant fall kunna ske med de medel för särskilt glesbygdsstöd som jag tidigare föreslagit inom ramen för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län.

Lokaliseringslån

C 3. Åtgärder i glesbygder Statligt stöd till glesbygder m.m.

C 4. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m.m.

Infriande av garantier

CS. Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering

Projektverksamhet på länsnivå

Jag har tidigare ( avsnitt 3.1 ) förordat att medel för visst regionalpolitiskt stöd till näringslivet. medel för åtgärder i glesbygder samt för regional projektverksamhet skall sammanföras under ett anslag som skall dispone- ras av länsstyrelsen. Jag har också (i avsnitten 3.7—3.9) lämnat förslag till utformning av de olika stödformerna. Jag har tidigare ( avsnitt 3.7.2 ) före- slagit att utbildningsstödet skall avskaffas som stödform och ersättas av offertstöd.

Jag har vidare förordat att särskilda medel skall anvisas för sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län ( avsnitt 4 ) samt att medel skall anvisas för att möjliggöra en sänkning av arbetsgivar- och egenavgifter i fyra kommuner i Norrbottens län ( avsnitt 3.6 ).

Som en följd av dessa förslag förordar jag att för budgetåret 1982/83 medel för regional utveckling ställs till regeringens förfogande via följande anslag. Liksom i uppställningen av innevarande års anslag anger jag även huvudändamålen.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1981/82:113 181

Anslag Huvudändamål C 1. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringsbidrag/avskrivnings- Bidragsverksamhet lån Sysselsättningsstöd Offertstöd

Infriande av vissa garantier Förvaltningskostnader hos AMS Regionala utvecklingsbolag Centrala konsult- och utredningsin- satser C 2. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån Lokaliseringslån C 3. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringsbidrag

Regionala utvecklingsinsatser Investeringsbidrag Statligt stöd till glesbygd m.m. Regionalt utvecklingsarbete

C 4. Täckande av förluster på Infriande av garantier grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m.m. C 5. Åtgärder för ökad sysselsätt- Stöd till projekt som främjar syssel- ning i Norrbottens län sättningen i Norrbottens län

C 6. Ersättning för nedsättning av Täckande av nedsättning av social- socialavgifter avgifter för vissa verksamheter och försäkrade i Gällivare. Jokkmokks. Kiruna och Pajala kommuner

Vid beräkningen av de anslag som förordas i det följande har vägts in de besparingar inom regionalpolitikens område som regeringen ställt sig bak- om. bl. a. att någon prisuppräkning av de hittillsvarande regionalpolitiska bidragsanslagen inte har gjorts för budgetåret 1982/83. Genom de regeländ- ringar avseende de regionalpolitiska stödmedlen som jag här förordar har också sänkningen av socialavgifter i fyra kommuner i Norrbotten finansi- erats.

C |. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet

l980/81 Utgift 376 628 655 l981/82 Anslag ' 402 200 000 1982/83 Förslag 318910000

Från anslaget bestrids f.n. utgifterna för de hos arbetsmarknadsstyrel- sen (AMS) under programmet Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delprogrammen Avskrivningslån (inkl. lokaliseringsbidrag och avskriv— ningslån beviljade enligt förordningen (1970: 180) om statligt regionalpoli- tiskt stöd samt infriande av statliga garantier för lån i lokaliseringssyftc till rörelsekapital och marknadsföringsåtgärder enligt samma förordning). Ut- 13 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr I13

• Sida 182
•  Original

Prop. 1981/82: 113 182

bildningsstöd, Sysselsättningsstöd och Offertstöd. Denna verksamhet reg- leras numera av förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: 1130). Från anslaget bestrids dessutom bl. a. utgifter för me- delstillskott till regionala utvecklingsbolag i Jämtlands och Västerbottens län (jfr prop. 1979/80: 125 s. 58, AU l979/80:29. rskr l979/80:36?) samt utgifter för centrala konsult- och utredningskostnader för projekt som avses leda till utbyggnad eller etablering inom nuvarande stödområde 4, 5 och 6 (jfr prop. l980/81 bil. 17 s. 72. AU 1980/81:23. rskr 1980/81:233). Från anslaget utgår även under budgetåren 1980/81 och 1981/82 högst 12000 000 kr. resp. 20 000 000 kr. för att främja den industriella utveckling- en i Värmlands län (jfr AU 1979/80: 23 s. 56, rskr 1979/80: 361 resp. AU 1980/81:23 s. 73. rskr l980/81333).

1980/81 1981/82 1982/83 Utgift Anslag Beräknad ändring AMS Föredraganden

Avskrivningslån/ lokaliseringsbidrag 283 246 000] 254 000 000' + 1 000 000 — 64 000 000 Utbildningsstöd 8 294 000 30 000 000 — — 20000 000 Introduktionsstöd 4 628 000 — — — Sysselsättningsstöd 46 023 000 60 000 000 + 10000 000 — 10 000 000 Offertstöd 5 138 000 30 000 000 + 10 000 000 + 10 000 000 Infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyftc till rörelsekapital m. m. I 982 000 1 000 000 — — Förvaltningskostnader 7 317 000 7 200000 + 665 000 + 710 000 Regionala utvecklingsbolag 20 000 000 10 000 000 — — Centrala konsult- och utredningsinsatser — 10 000 000 — —

376 628 000 402 200 000 +21 665 000 — 83 290 000

' inkl. medel för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län.

Riksdagen beslutade år 1979 att regionalpolitiskt stöd under budgetåren 1979/80—1983/84 får beviljas — utöver outnyttjat utrymme av den ram för beslut om regionalpolitiskt stöd som fastställdes för perioden 1973/74— 1978/79 — inom en ram av 7400 milj. kr. (prop. 1978/79: 112, s. 140. AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435). Av ramen beräknas 1500 milj. kr. för av- skrivningslån. 200 milj. kr. för utbildningsstöd. 1000 milj. kr. för syssel- sättningsstöd. 200 milj. kr. för offertstöd och 4500 milj. kr. för lokalise- ringslån.

I samband med att det särskilda regionalpolitiska stödet i vissa varvsre- . gioner ersattes med normalt regionalpolitiskt stöd beslutade riksdagen vidare 1980 att utöka den regionalpolitiska ramen med 170 milj. kr. (prop. 1979/80:165, NU 1979/80:69. rskr l979/80:405). Härav har beräknats 10 milj. kr. för avskrivningslån och 160 milj. kr. för lokaliseringslän.

Det utrymme av den ram för beslut om regionalpolitiskt stöd som fast- ställdes för perioden 1973/74—1978/79 som inte utnyttjats. har beräknats '

• Sida 183
•  Original

Prop. 1981/82: 113 183

till 651 milj. kr. med fördelning på 160 milj. kr. för avskrivningslån. 84 milj. kr. för utbildningsstöd. 47 milj. kr. för sysselsättningsstöd och 360 milj. kr. för lokaliseringslän. Vid dels införande av ett särskilt stöd till lantbruksfö- retag m.m. i vissa glesbygder (prop. 1977/78: 113. JoU l977/78:22. rskr 1977/78: 271). dels anvisande av medel för åtgärder i etableringsfrämjande syfte i vissa län (prop. l977/78:125 s. 65. AU 1977/78: 34. rskr 1977/78: 305) har förutsatts att sammanlagt 18 milj. kr. skulle belasta den del av den regionalpolitiska ramen som hade beräknats för avskrivningslån. Under åren 1979 och 1980 har riksdagen dessutom beslutat att belasta denna ram med 20 resp. 10 milj. kr. i medelstillskott till regionala utvecklingsbolag, med 12 resp. 20 milj. kr. för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län samt under år 1980 även med 10 milj. kr. för centrala konsult- och utredningsinsatser. Efter dessa beslut uppgår den totala be- slutsramen för femårsperioden 1979/80—1983/84 till 813] milj. kr.

Metoden att fastställa en flerårig beslutsram har tillämpats i flera om- gångar. Den underlättar i hög grad den långsiktiga planeringen för både regeringen. myndigheter och företag. Utbetalning av stöd sker nämligen i regel under flera år efter det att beslut om stöd har fattats.

Antalet ansökningar om regionalpolitiskt stöd minskade på grund av avmattning i investeringskonjunkturen något under budgetåret 1980/81.

Beviljat lokaliseringsstöd under budgetåret 1980/81. dess fördelning på stödområden. antal arbetstillfällen. avskrivningslån/lokaliseringsbidrag och lokaliseringslän, beräknad sysselsättningsökning samt subvention per nytt arbetstillfälle framgår av följande tabell.

Beviljat lokaliseringsstöd under budgetåret l980/81 fördelat på stödområden m. m.

Stöd- Antal Beviljat stöd (milj. kr.) Fördel- Ber. syssel— område arbets- ___—— ning % sättnings- ställen Avskr.län' Lok. Summa ökning Lok.bidr. län

0 1 3.2 5.7 8.9 1.0 60 1 9 3.3 31.3 34.6 4.0 69 2 31 22.5 101.7 124.1 14.2 254 3 69 30.1 78.6 108.7 12.4 566 4 71 68.6 134.6 203.1 23.2 532 5 63 74.6 76.1 150.7 17.2 247 6 60 lll.7 132.6 244.3 28,0 416 Summa 304 314.0 S60,6 874.4 100.0 2 144

' Inkl. offertstöd. 2 Beviljat stöd till Stiftelsen lndustricentra och kommunala industrilokaler ingår i tabellen men inte i subventionsberäkningen.

Av det sysselsättningstillskott på 2144 arbetstillfällen som de investe- ringar som har beviljats stöd under budgetåret l980/81 beräknas ge. avser 909 eller 42 % kvinnor.

Subven- tion per nytt arbetstill- fälle (tkr.)

53 48 70 53 101 200 232

• Sida 184
•  Original

Prop. l981/82;113 134

Av stödet avser 41.5 milj. kr. kommunala industrilokaler och 20.0 milj. kr. avskrivningslån och kapitaltillskott till Stiftelsen lndustricentra.

Under budgetåret l980/81 beviljades vidare utbildningsstöd med 12 milj. kr. Antalet företag som erhöll utbildningsstöd uppgick till 52 och antalet personer som omfattades av utbildningen till 580. Detta innebär en ökning jämfört med de senaste budgetåren. men stödformen har fortfarande ut- nyttjats i relativt liten omfattning.

Följande sammanställning visar det beviljade sysselsättningsstödet för kalenderåren 1977—1980.

»,

Ar Beviljat syssel- Ökat antal års- sättningsstöd arbetskrafter (milj. kr.)

1977 16.1 2 750 1978 12.5 2 161 1979 31 .4 2 525 1980 25.5' 1 645

' Beviljat t.o.m. den 30juni 1981.

Fördelningen av både beviljat sysselsättningsstöd och ökning av antalet årsbetskrafter ärjämn mellan de olika stödområdena 4. 5 och 6.

Under budgetåret l980/81 har elva företag beviljats offertstöd med sam- manlagt 24 milj. kr. Härav har 14 milj. kr. beviljats företag i Norrbottens län. Stödet har i samtliga fall utgått i kombination med lokaliseringsstöd. Det är medräknat i tabellen under lokaliseringsbidrag/avskrivningslån.

Riksdagen bör underrättas om att regeringen i ett fall beviljat lokali- seringsstöd som inte har stämt helt överens med de av statsmakterna antagna grunderna för denna stödform. Någon annan för ändamålet läm- pad stödform har inte funnits. Således har Svenska Turistföreningen bevil- jats avskrivningslån med 4.42 milj. kr. för återuppförande av Sylarnas Fjällstation som brandhärjats. På grund av anläggningens speciella värde för turismen och därmed sysselsättningen i Jämtlands fjälltrakter har stöd beviljats trots att anläggningen inte kan beräknas uppfylla normala krav på lönsamhet.

Arbetsmarknadssryrelsen

Avskrivningslån. AMS beräknar (under förutsättning av nuvarande an- stagsutformning) medelsbehovet för avskrivningslån/lokaliseringsbidrag inkl. medel för regionala utvecklingsbolag och centrala konsult- och utredningsinsatser till 276 milj. kr. för budgetåret 1982/83. Härav avser 1 milj. kr. infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyftc till rörelseka- pital m.m. och 5 milj. kr. bankavgifter.

Utbildningsstöd. Eftersom stödet efter de förändringar som gjordes år 1979 hittills använts i begränsad omfattning samt att kostnaderna för stö- dets administration är oproportionerligt stora m.m. föreslår AMS att ut- bildningsstödet i dess nuvarande form omprövas. För eftersläpande kost-

• Sida 185
•  Original

Prop. 1981/82:113 185

nader beräknar AMS för budgetåret 1982/83 ett medelsbehov av 30 milj. kr.

S_vsselsättningsstc'id. AMS föreslår för budgetåret 1982/83 att anslags- posten ökas till 70 milj. kr.

O_Öfertstöd. AMS beräknar medelsbehovet för budgetåret 1982/83 till 40 milj. kr.

Föredraganden

Den nuvarande femårsramen fördelad på stödformer. ianspråkstaget belopp budgetåren 1979/80—1980/81 samt återstående ram framgår av föl- jande sammanställning. Femårsramen avser beslut som fattas på såväl central som regional nivå.

Stödform Ram Ianspräkstaget Återstår l979/80— 1979/80— 1981/82— 1983/84 1980/81] 1983/84 Avskrivningslån/lok.bidrag 1 580 61 1 969 Utbildningsstöd 284 22 262 Sysselsättningsstöd 1 047 57 990 Offertstöd 200 28 172 Lokaliseringslån 5 020 1 091 3 929 Summa 8131 1809 6322

' Preliminära siffror.

Jag har tidigare föreslagit att utbildningsstödet skall avskaffas som en särskild stödform och ersättas med offertstöd. Den del av ramen för utbildningsstöd som därigenom inte kommer att utnyttjas bör därför över- föras till ramen för offertstöd.

Jag har tidigare ( avsnitt 3.7.3 ) även förordat att lån skall kunna lämnas till vissa regionala investmentbolag. Sådana lån bör kunna lämnas inom en ram om 25 milj. kr. Dessa medel bör avräknas mot ramen för beslut om avskrivningslån/lokaliseringsbidrag.

Jag har tidigare förordat att del av anslaget Regionalpolitiskt städ: Bi- drugsverksamhet samt anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m.m. ianslutning till länsplanering skall ersättas av ett nytt anslag: Regionalpo- litiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser. Den del av det nuvarande an- slaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet som berörs är avskriv- ningslån/lokaliseringsbidrag.

De medel som anvisas under delprogrammet AvskrivningsIän/Iokalise- ringsbidrag utnyttjas för dels utbetalning av avskrivningslån inkl. lokalise- ringsbidrag och avskrivningslån beviljade enligt den numera upphävda förordningen (1970: 180) om statligt regionalpolitiskt stöd. dels ersättning till banker för deras administrering av beviljat lokaliseringsstöd. inkl. lokaliseringsstöd beviljat enligt förordningen (1979: 59") om särskilt regio- nalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner. dels kapitaltillskott och admini- strationskostnader m.m. för Stiftelsen lndustricentra.

Jag har tidigare förklarat att jag avser föreslå regeringen att utöka beslu—

• Sida 186
•  Original

Prop. 1981/82:113 186

tanderätten för länsstyrelsen och att därvid anvisa medel för beslut om get Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser. Jag beräknar att dessa åtgärder under de närmaste åren successivt kommer att något mins- ka medelsbehovet för utbetalning av avskrivningslån/lokaliseringsbidrag m. m. som lämnas genom beslut av arbetsmarknadsstyrelsen och regering- en. För budgetåret 1982/83. beräknar jag detta medelsbehov till 190 milj. kr. varav 5 milj. kr. för ersättning till banker.

Genom att medel för lokaliseringsbidrag. och investeringsbidrag. som beslutas av länsstyrelsen föreslås anvisade via reservationsanslag som — till skillnad mot nuvarande ordning med förslagsanslag — innebär att anslaget beslutsmässigt intecknas innan utbetalning sker till stödmotta- garen. kommer det totala anslagsbehovet för avskrivningslån/lokalise- ringsbidrag att öka.

Utbildningsstödet har jag föreslagit skall avskaffas som särskild stöd- form och speciella utbildningskostnader i fortsättningen stödjas med of- fertstöd. För utbetalning av stöd som tidigare beslutats beräknar jag 10 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Sysselsättningsstödet förstärktes kraftigt i vissa delar av landet genom riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979. På grund av stödets kon- struktion räknar jag med att medelsåtgången stegvis kommer att öka under en sjuårsperiod. För budgetåret 1982/83 beräknarjag medelsbehovet till 50 milj. kr.

Offertstöd. Jag beräknar liksom AMS medelsbehovet för budgetåret 1982/83 till 40 milj. kr. Detta beror bl.a. på mitt förslag att bidrag till speciella utbildningskostnader fortsättningsvis skall kunna lämnas i form av offertstöd.

Systemet med statliga garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelseka- pital och marknadsföringsinsatser har avskaffats den 1 juli 1979. För att täcka förluster som kan uppkomma på grund av tidigare utfärdade garanti- er för dessa ändamål beräknarjag i likhet med AMS för budgetåret 1982/83 ett medelsbehov av 1 milj. kr.

För förvaltningskostnader vid AMS beräknarjag 7910000 kr. Som jag tidigare nämnt har riksdagen beslutat om ytterligare kapitaltill- skott t. o. m. budgetåret 1983/84 för de regionala utvecklingsbolag som har bildats i Jämtlands och Västerbottens län. Jag beräknar ytterligare 5 milj. kr. till vardera bolaget under budgetåret 1982/83.

Under anslagsposten Centrala konsult- och utredningsinsatser beräknar jag för centrala insatser för de från regionalpolitisk synpunkt mest utsatta delarna av landet dvs. stödområdena A. B och C. 10 milj. kr. nästa budgetår.

Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hem- ställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionalpolitiskt städ: Bidragsverksamhet för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 318910 000 kr.

• Sida 187
•  Original

Prop. 1981/82: 113 187

C 2. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån

l980/81 Utgift 555028017 Reservation 1641584372 1981/82 Anslag 600000000 1982/83 Förslag 500000000

Från anslaget bestrids f. n. utgifterna för det hos arbetsmarknadsstyrel- sen under programmet Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delpro- grammet Lokaliseringslån som har lämnats dels enligt förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: 1130). dels enligt den numera upphävda förordningen ( 1970: 180) om statligt regionalpolitiskt stöd.

För femårsperioden 1979/80—1983/84 har. som jag tidigare nämnt. riks- dagen fastställt en besltttsram för regionalpolitiskt stöd till näringslivet. Av denna ram beräknades ursprungligen 4500 milj. kr. till lokaliseringslän. Dessutom får outnyttjat utrymme av den beslutsram som fatställdes för sexårspcriodcn 1973/74—1978/79 samt medel avseende beviljade lån som inte tas i anspråk inom föreskriven tid utnyttjas. Detta belopp har beräk- nats till 360 milj. kr. för lokaliseringslän. Som jag tidigare nämnt har beslutsramen dessutom i samband med avvecklingen av det särskilda regionalpolitiska stödet inom vissa varvsregioner utökats med ytterligare 160 milj. kr. för lokaliseringslän. Under budgetåret 1980/81 har beslut fattats om lokaliseringslän på sammanlagt 525 milj. kr. Lånetiden för lokaliseringslän har fastställts till i genomsnittligt 12.5 år. Ränte- och amorteringsanstånd har medgivits för ett respektive två år i genomsnitt.

I räntor och avbetalningar har under budgetåret l980/81 inbetalats 292 resp. 227 milj. kr. Under budgetåret har 13,8 milj. kr. avskrivits på grund av låntagarens konkurs. Regeringen har vidare eftergivit fordringar på 151,0 milj. kr. De största beloppen avser eftergifter av lån till Vänerskogs- koncernen i samband med ackordsförhandlingar våren 1981. Utestående fordringar på lokaliseringslän uppgick den 30juni 1981 till 3471 .4 milj. kr.. varav 52.7 milj. kr. beviljats enligt förordningen (1979: 59) om särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner.

Arbetsmarknadsstyrelsen

På grund av anslagsbehållningens storlek anser arbetsmarknadsstyrel- sen att några nya medel inte erfordras för budgetåret 1982/83.

F öredraga rlden

Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1981/82:30. AU 1981/82: 1. rskr 1981/82: 15) om vissa ändringar av reglerna även för lokaliseringslän. Des- sa innebär bl.a. att de ändamål vartill lokaliseringslän kan lämnas in- skränks samt att lokaliseringslän kan lämnas med högst 35 % av godkänt stödunderlag om inte synnerliga skäl föreligger.

• Sida 188
•  Original

Prop. 1981/82: 113 188

De förändringar av stödsystemctjag tidigare förordat innebär vidare att lokaliseringslän fortsättningsvis inte kan lämnas utanför stödområdet för investeringsprojekt mindre än 7 milj. kr. Dessa förslag innebär sammanta- get att jag beräknar ett till 500 milj. kr. minskat anslagsbehov för budget- året 1982/83.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån för budgetåret 1982/ 83 anvisa ett reservationsanslag av 500 000 000 kr.

C 3. Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser

Nytt anslag (förslag) 275 000 000 kr.

För de ändamål som jag förordar att detta anslag bör användas till anvisas f.n. medel från tre anslag under fjortonde huvudtiteln.

Under anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bizlragsverksamhet får vissa länsstyrelser bevilja avskrivningslån enligt förordningen (19791632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: 1130). inom av regeringen fast- ställda ramar. För innevarande budgetår utgör den sammanlagda ramen för länsstyrelsernas beslut 60 milj. kr.

Under anslaget Åtgärder i glesbygder har för innevarande budgetår anvisats 100 milj. kr. för stöd enligt förordningen (1979; 638). om statligt stöd till glesbygd (ändrad 1980: 471) och för stöd till regionala utvecklings- fonder för särskilda projekt som främjar företagsamhet i glesbygder och skärgårdar.

Under anslaget Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering har för innevarande budgetår anvisats 35 milj. kr. för att vidareutveckla eller på försök pröva förslag som redovisas i länsplaneringen.

En redovisning för nuvarande stödformer. för vilka medel anvisats un- der de angivna anslagen. och för gällande regler har lämnats tidigare ( avsnitt 3.7 —3.9).

Vidare anvisas för innevarande budgetår — från tolfte huvudtitelns an- slag Bidrag till Stiftelsen Samhällsföretag — 3 milj. kr. till visst stöd för hemarbete.

Myndigheterna

Arbetsmarknadsstyrelsenx förslag beträffande anslaget C 1. Regionalpo- litiskt stöd: Bidragsverksamhet har jag redovisat tidigare.

Samtliga länsstyrelser har inkommit med anslagsframställningar rörande anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m.m. i anslutning till läns- planering för budgetåret 1982/83. Sammanlagt beräknar länsstyrelserna medelsbehovet för de båda anslagen till 161.7 milj. kr. resp. 60.85 milj. kr.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1981/82:113 ' 189

Stiftelsen Samhällsföretag har beräknat medelsbehovet för bidrag till de regionala utvecklingsfonderna för regionalpolitiskt motiverat hemarbete i vissa län till 2.8 milj. kr.

Föredragande/1

Jag har tidigare ( avsnitt 3.1 ) förordat att ett nytt anslag inrättas varifrån regeringen fördelar medel för flera ändamål till länsstyrelserna. Enligt min mening ökar härigenom förutsättningarna för en mer samordnad och effek- tiv regionalpolitisk verksamhet i länen.

Jag har också redovisat vilka principer och villkor som bör gälla för den fortsatta stödverksamheten: regionalpolitiskt stöd till näringslivet iform av lokaliseringsbidrag och investeringsbidrag, statligt stöd till glesbygder samt regionalt utvecklingsarbete.

Anslagstekniskt innebär förslaget att del av det nuvarande anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet samt anslagen Åtgärder i gles- bygder och Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering ersätts av ett nytt anslag. Medlen under detta anslag bör disponeras av länsstyrelserna för följande ändamål.

Lokaliseringsbidrag i stödområde A—C Investeringsbidrag utanför stödområdet Statligt stöd till glesbygd — investeringsstöd till företag i glesbygder

—— stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbyg-

der

-— stöd till samhällelig service

-— stöd till hemarbete

Regionalt utvecklingsarbete

Det ankommer på regeringen-att fördela anslaget mellan länen och att utfärda de föreskrifter som krävs. Det ankommer på resp. länsstyrelse att med utgångspunkt häri fördela anvisade medel mellan angivna ändamål och lämna föreskrifter och riktlinjer till de organ i länet som skall fatta beslut i de enskilda fallen.

Medelsbehovet för dessa ändamål harjag för nästa budgetår beräknat till 275 milj. kr. Av detta belopp beräknar jag att högst 50 milj. kr. skall användas till ändamålet Regionalt utvecklingsarbete. Den behållning som vid utgången av juni 1982 kan finnas till regeringens disposition på de nuvarande reservationsanslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering bör föras över till förevarande anslag.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionalpolitiskt stöd: Regionala utt'ecklingsinsatser för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 275000000 milj. kr.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1981/82: 113 190

C 4. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbyg- der m. m.

l980/81 Utgift — l98l/82 Anslag 1000 1982/83 Förslag 1000

F.n. bestrids kostnader för att infria statlig garanti för lån till företag i glesbygder och till anskaffning av varulager enligt förordningen ( (979: 638) om statligt stöd till glesbygd (ändrad 1980: 471). Vidare bestrids från detta anslag kostnader för att infria garanti för lån som har lämnats enligt vissa numera upphävda författningar, nämligen förordningen (1973: 608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd. förordningen (1976: 208) om statligt stöd till skärgårdsföretag och förordningen ( 1978: 465) om sär- skilt stöd till lantbruksföretag i vissa glesbygder.

Länsstyrelserna

Samtliga länsstyrelser har inkommit med anslagsfrämställningar för bud- getåret 1982/83. Sammanlagt föreslår länsstyrelserna en ram för statlig garanti på 70,6 milj. kr.

Föredraga n den

Med hänvisning till vad jag tidigare anfört om reglerna för att erhålla statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder ( avsnitt 3.9 ) förordarjag att beslutsramen för sådan kreditgaranti höjs från 48 till 50 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Anslaget bör för nästa budgetår tas upp med oförändrat ] 000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

]. medge att under budgetåret 1982/83 statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till anskaffning av varulager beviljas med sammanlagt högst 50000 000 kr.

. till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag

[ glesbygder m.m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsan- slag av 1 000 kr. IN)

C 5. Åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbottens län

Nytt anslag (förslag) 150 000 000 kr.

Jag har tidigare ( avsnitt 4 ) förordat att särskilda medel anvisas för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län samt beräknat kostna- derna härför till 150 milj. kr. Medlen bör stå till regeringens disposition och användas för stöd till projekt som främjar sysselsättningen i länet.

• Sida 191
•  Original

Prop. 1981/82:113 191

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Åtgärder för Ökad sysselsättning i Norrbottens län för bud- getåret 1982/83 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reserva- tionsanslag av 150 000 000 kr.

C 6. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

Nytt anslag (förslag) 80 000 000 kr.

Jag har tidigare ( avsnitt 3.6 ) föreslagit lagstiftning som innebär att lägre arbetsgivaravgifter fr. o. m. den 1 januari 1983 erläggs av annan arbetsgiva- re än kommun, allmän försäkringskassa och statlig myndighet. med undan- tag av statens affärsdrivande verk. som bedriver verksamhet i Gällivare, Jokkmokks. Kiruna eller Pajala kommuner. Avgiftsnedsättningen föreslås även gälla egenavgifter för personer mantalsskrivna i de fyra kommunerna.

Efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen föror- dar jag att ett särskilt förslagsanslag, Ersättning för nedsättning av social- avgifter, tas upp på statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Medel under detta anslag skall motsvara det bortfall av avgiftsinkomster som blir följ- den av att lägre avgifter uttas i den föreslagna regionen. Medelsbehovet under anslaget beräknar jag till 80 milj. kr.. vilket motsvarar en avgifts- sänkning med 10 procentenheter fr.o.m. den ljanuari 1983 t.o.m. den 30 juni 1983. Kostnaden för ett helt år beräknarjag till ungefär dubbelt så stor.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning för nedsättning av socialavgifter för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 80000000 kr.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.

• Sida 192
•  Original

Prop. 1981/82: 113

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Stockholms län ] Hittillsvarande och framtida utveckling

Befolkning

I början av 1970-talet avstannade den kraftiga befolkningstillväxten i Stockholms län. Med rätta kan man tala om ett trendbrott. Den årliga folkökningstakten har sjunkit från 20000 per år under 1960-talet till en fjärdedel under 1970-talet. motsvarande enbart födelseöverskottet. Under hela 70-talct har fler flyttat från länet än i motsatt riktning. Mot övriga riket har länet förlorat i snitt 4100 personer per år under 70-talet, medan det genomsnittligt årliga immigrationsöverskottet under samma tid uppgick till 3 800 personer.

Vid årsskiftet 1980/81 hade länet 1 528000 invånare. Länsstyrelsen räk- nar med fortsatt ökning under 1980-talet och enligt länsprogrammet uppgår länets befolkning år 1990 till 1580000—1605 000 personer. En nödvändig förutsättning för denna utveckling är att inflyttningsöverskottet till länet blir i genomsnitt 3000—5 000 personer per år. Skulle nettoflyttningen bli mindre utsätts länets arbetsmarknad för kraftiga överhettningstendenscr. Brist på arbetskraft kan allvarligt komma att hindra länets utveckling och försörjning på många områden. För att främja inflyttningen till länet krävs åtgärder från samhällets sida på riks-, regional- och kommunnivå. Detta kan t.ex. gälla åtgärder för större rörlighet på arbetsmarknaden, förbättrad kollektivtrafik, tillräckligt bostadsbyggande och utbyggd barnomsorg.

Åldersstrukturen kommer att förändras till 1990. Andelen personer över 65 år ökar. De beräknas 1990 utgöra 15 % av befolkningen. Gruppen över 75 år kommer att öka särskilt starkt, vilket ställer stora krav på åldrings- vården. I alla kommuner, utom Stockholm, kommer antalet invånare i de förvärvsarbetande åldrarna att öka.

Under prognosperioden fram till 1990 väntas andelen barn ligga omkring 19%. Antalet förskolebarn minskar i början av 80-talet för att sedan åter öka. Grundskoleelevernas antal förblir relativt konstant, medan antalet 16- åringar ökar kraftigt i början av 80-talet för att därefter sakta avta igen.

Det är också kraftiga variationer i länet med stora skillnader mellan de enskilda kommunerna. Under 80-talet väntas befolkningen öka i alla kom- muner utom Stockholm. Stockholm bedöms ha 20000—40000 färre invå- nare om tio år.

Sysselsättning

Tre fjärdedelar av de sysselsatta i länet arbetar inom tjänstesektorn. Det är utvecklingen just inom denna som varit och kommer att vara" grunden för Stockholmsregionens tillväxt. Industrisysselsättningen har minskat

• Sida 197
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 3

och beräknas minska även i framtiden. Länets arbetsmarknad med den kraftiga slagsidan åt tjänstenäringarna har blivit ensidig och försvårar anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det förekom- mer samtidigt arbetslösa och lediga platser.

Antalet förvärvsarbetande i länet beräknas öka från 763 000 personer år 1975 till 877000 personer år 1990.

Utsatta grupper

Av de arbetslösa i länet har ungdomarna under de senaste åren utgjort omkring 40 % De svarade samtidigt endast för 15% av antalet personer i arbetskraften. Arbetslösheten är relativt sett lägre i Stockholms län än genomsnittligt i landet men dess följder i form av missbruk och social utslagning är sannolikt allvarligare än i landet i övrigt.

Invandrarna drabbas förhållandevis hårt av arbetslösheten. Vid länets arbetsförmedlingar är drygt var fjärde sökande invandrare. Detta är fyra gånger fler än för hela riket i övrigt.

Pendling

Mellan 1970 och 1975 noterades en ökad inpendling till länet från orter belägna strax utanför länsgränsen, till följd av ett ökat småhusbyggande i dessa orter. Utbyggnaden har fortsatt efter 1975 och en viss utflyttning från länet till dessa orter har kunnat konstateras.

Den framtida utvecklingen av långa arbetsresor är'till stor del beroende av prisutvecklingen på bensin och boende i småhus. I länsstyrelsens ak- tuella prognos antas dock den nuvarande trenden bestå. Länsstyrelsens antaganden innebär en ökning av inpendlingen till länet med bortåt 9000 förvärvsarbetande (från 24 000 till 33 000), medan utpendlingen ökar med drygt 3 000 (från 9000 till 12 000).

Yrkesverksamhet

Förvärvsfrekvenserna för männen i Stockolms län är lägre än riksge- nomsnittet i åldrarna upp till 60 år. Detta kan bl.a. bero på att den sociala utslagningen är stor samt att andelen studerande är hög jämfört med andra län. Män över 60 år är dock yrkesverksamma i förhållandevis stor ut- sträckning. vilket kan förklaras av länets yrkes- och näringsstruktur. I prognosen antas förvärvsfrekvensen för män minska något till 1990.

Antalet förvärvsarbetande kvinnor har ökat kraftigt under 1970-talet. Under perioden 1970—1978 steg antalet sysselsatta kvinnor i Stockholms län med ca 50000. Kvinnornas förvärvsaktivitet är betydligt högre i Stock- holms län än i övriga riket. I prognosen antas förvärvsfrekvenserna för kvinnor öka från 69% till 80% år 1990. Antalet män och kvinnor på arbetsmarknaden kommer enligt prognosen att vara i stort sett lika år 1990.

• Sida 198
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 4

Stödområdesindelning

Hallstaviksområdet i Norrtälje kommun bör inplaceras i samma stödom- .åde som Östhammars kommun. Hallstaviksområdet har en uttalad brist på arbetstillfällen. På grund av stora avstånd ( 10 mil till Stockholms cent- rum) och bristfällig kollektivtrafrk kan Hallstaviksborna inte tillgodogöra sig den stora arbetsmarknaden i länets centrala delar.

Sysselsättning

Tillverkningsindustrin svarar för en jämfört med andra län låg andel av sysselsättningen även om länet fortfarande är landets största industrire- gion. Å ena sidan är industrin i Stockholms län mer framtidsinriktad än i andra delar av landet. Å andra sidan riskerar förändringar av företagsor- ganisation och lokalisering att leda till att många mindre kvalificerade arbetsuppgifter flyttar ur länet. Detta ger som resultat en mindre differenti- erad arbetsmarknad, vilket försvårar möjligheterna att upprätthålla syssel- sättningsmålet. En industriell utveckling behövs för att motverka detta.

För de många små industriföretagen i länet som finns i äldre arbetsområ- den är det viktigt att saneringen av dessa sker varsamt så att de kan stanna kvar. Att bygga industrihus skulle också underlätta för småföretagen, som därmed inte skulle behöva ha kapital bundet i lokaler.

I syfte att utnyttja utvecklingsmöjlighetema inom länets industri bör

• Sida 201
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 7

Tekniska Högskolan utnyttjas mer för forskning och framtagning av nya produkter. Utvecklingsfondens rådgivning och utbildning är också viktig för företag inom tekniskt avancerad industri.

Länsstyrelsen framför målet om en bättre spridning av arbetsplatserna i länet som en hörnsten i en näringspolitik för länet. Inom Norrtälje. Nynäs- hamn och Södertälje samt inom vissa delar av övriga länet är de verkliga möjligheterna att skaffa arbete inom rimliga avstånd mycket mindre. Ofta kan de närmast belägna arbetsplatserna inte erbjuda tillräcklig variation eller är det totala utbudet av arbetsplatser för litet. Många kvinnor måste därför avstå från förvärvsarbete utanför hemmet. Arbetsplatserna måste således spridas på ett bra sätt i länet.

En viktig del i strävan efter en bättre fördelning av arbetsplatserna i länet är uppdraget till länsstyrelsen att arbeta för en inomregional decen- tralisering av offentlig verksamhet.

I det arbete som hittills utförts redovisar länsstyrelsen en indelning av de prioriterade kommunerna i två grupper: regionala resp. storstadsberoende kommuner. Indelningen är gjord med hänsyn till de krav på kollektivtrafik och närhet till storstadskärnan som de statliga myndigheterna kan ha.

Vid lokalisering av en myndighet bör i första hand prövas om den kan förläggas till Norrtälje. Visar sig detta inte lämpligt bör i stället Nynäs- hamn eller Södertälje komma ifråga. Kan myndigheten inte ha ett perifert läge ska i stället de storstadsberoende kommunerna prövas. där de nedan understrukna kommunerna ska prövas i första hand då en sektor blir aktuell.

Storstadsberoende kommuner Sektor Kommun

Sydost Haninge, Tyresö Sydväst Botkyrka, Huddinge Nordost Vallentuna, Vaxholm. Täby, Danderyd Nordväst Upplands-Bro. Järfälla Nord Sigtuna. Sollentuna. Upplands-Väsby

Faktorer som varit vägledande vid utpekandet av dessa prioriterade kommuner har varit stor andel långa pendelresor och lång medelrestid till arbetet, begränsad lokal arbetsmarknad med låg tillgänglighet. stort av- stånd till större arbetsområden i resp. i några fall tillgång till spårbunden kollektivtrafik.

I det fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna kommer länsstyrel- sen att utarbeta ett regionalpolitiskt beslutsunderlag. Detta skall tillsam- mans med länsstyrelsens ställningstagander tillställas regeringen i sam- band med att investeringsbeslut skall fattas om nya lokaler för respektive myndighet efter förslag från byggnadsstyrelsen. Den centrala delen i be- slutsunderlaget skall utgöras av en samhällsekonomisk analys.

Med anledning av att regeringen ändrat eller uppskjutit vissa flyttnings-

• Sida 202
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 8

beslut om statlig verksamhet slår länsstyrelsen fast att det är av stor vikt att fattade beslut om decentralisering av statlig verksamhet står fast. Decentralisering av offentlig verksamhet är ett av de viktigaste styrmedlen i länet och måste följaktligen prioriteras.

I Norrtälje är arbetsmarknaden relativt ensidig med i huvudsak ett dominerande arbetsställe inom industrin. För det av Hallsta pappersbruk dominerade Hallstavik förutses en personalminskning med 150—200 perso- ner de närmaste åren. Ett särskilt projekt har därför startats med syfte att medverka till att sysselsättningen där upprätthålls.

Näringslivet i Nynäshamn behöver kompletteras med andra branscher än de två industriföretag (Teli och Nynäs Petrolium AB) som svarar för 80% av industrisysselsättningen. Arbetstillfällen inom tjänstesektorn bör också tillföras.

En utredning pågår med uppgift att lämna konkreta förslag till hamnsam- verkan inom länet. Länsstyrelsens arbete med hamnplaneiing skall utmyn- na i en plan för det svenska hamnväsendet. Länsstyrelsen påtalar ånyo det angelägna i att hamnen i Nynäshamn överförs i allmän ägo. Därutöver föreslår länsstyrelsen att förskottering av medel för utbyggnad av fiske- hamnspir bör kunna ske om utbyggnaden genomförs koncentrerat.

I Södertälje bör tjänstesektoms andel av sysselsättningen öka t. ex. med statliga eller landstingskommunala verksamheter. De lokaliseringsfördelar som finns för forskningsberoende verksamhet inom kunskapsintensiv läke- medelsindustri i kommunen bör utnyttjas.

Service

Trots en hög efterfrågan på arbetskraft i länet finns det några grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Det är främst ungdomar. äldre. arbetshandikappade och invandrare. Länsstyrelsen anser att en förbättring kan ske genom att arbetskraftens rörlighet ökas, både geogra- fiskt och yrkesmässigt, t.ex. genom att flyttningsstödet förbättras. Kom- munernas roll bör också förstärkas genom att de tillsammans med SSA-råd och arbetsförmedling kartlägger behovet av sysselsättningstillfällen och därefter upprättar sysselsättningsprogram.

Samhället måste satsa mer på att möta ungdomsarbetslösheten genom att — i utbildningsplaneringen prioritera en förbättring av kontakten mellan

skola och arbetsliv

— fler SYO-konsulenter utbildas — kommunerna följer upp effekterna av de ökade utbildningsinsatserna för

ungdomar under 18 år och — arbetsförmedlingen får mer resurser för individualiserad platsförmed- ling och uppföljningsverksamhet. Invandrarna har mött ökade svårigheter på länets arbetsmarknad under

• Sida 203
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 9

senare år. Vid arbetsförmedlingen är drygt var fjärde sökande invandrare. Många har brister såväl i grundskolans baskunskaper som språkkunskaper och yrkesutbildning. Enligt länsstyrelsen borde undervisning i svenska vara obligatorisk och dessutom studiestöd utgå för invandrare. Arbetsför- medlingarna i länet bör också få mer personal för invandrarservice. För- stärkt stödundervisning och tolkhjälp i samband med yrkesutbildning bör prövas. Avslutningsvis anser länsstyrelsen att en utredning bör göras om invandringens ekonomiska konsekvenser för stat och kommun.

Länsstyrelsen anser att Sverige måste satsa mer på kunskapsintensiv produktion för att klara sig i den internationella konkurrensen. Åtgärder måste vidtas för att möta en ökad efterfrågan på högre och mer kvalificerad utbildning. Också inom byggsektorn och den verkstadsmekaniska indu- strin och för vissa grupper lärare och inom vårdsektorn kommer det att finnas behov av förstärkta utbildningsinsatser under 1980-talet. En viktig uppgift är att fortsätta det påbörjade arbetet på att få en bättre samordning av planering och dimensionering av utbildning i länet för att få ett förbätt- rat utnyttjande av resurserna.

Väganslagen har under senare år varit otillräckliga, vilket medfört en senareläggning av många regionalpolitiskt angelägna vägobjekt. Detta gäl- ler t.ex. väg E 3 för Norrtäljes utveckling som regionalt centrum och väg 73 resp 225 för bättre regional balans i sydostsektorn.

Den bristande medelstilldelningen har också inneburit att kommunerna tvingats svara för kostnader som ska ligga på staten. Det gäller anläggande av gång- och cykelbanor. gångportar samt upprustning eller ombyggnad av allmän väg i samband med nybebyggelse. Väganslaget underskattas också av att hänsyn inte tas till det stora antalet kollektivtratikresenärer i länet. Flera andra faktorer markerar också Stockholmsregionens särskilda krav på vägstandard som den stora trafikalstringen, besvärliga miljöproblem. bristande trafiksäkerhet och dålig framkomlighet för bilar och bussar. Dessa faktorer måste vägas in vid fördelningen av väg medlen. Reglerna för bilreseavdrag bör också begränsas och anpassas till en trafikpolitik som gynnar kollektivtrafiken.

De problem med trängsel i innerstaden som flera transportföretag upple— ver i sin verksamhet och annalkande kapacitetsgränser för vissa terminaler bör också angripas. Länsstyrelsen föreslår att regionplane- och trafikkon- toret vid landstinget initierar en utredning om nya tei'minallägen för gods- trafiken i länet.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Uppsala län 1 Hittillsvarande och framtida utveckling i länet och delar av länet

Folkmängdsutvecklingen i Uppsala län har under lång tid karaktäriserats av en kontinuerlig och betydande folkökning. Under perioden 1960—1980 ökade folkmängden med 56000 personer eller ca 30%. [ länet bodde år 1980 ca 243 500 personer.

Utvecklingen har emellertid varierat mellan länsdelarna. Av den totala ökningen under den senaste 20-årsperioden hänför sig ca 55000 personer till Uppsala kommun och den södra länsdelen. 1 den södra länsdelen som omfattar kommunerna Enköping och Håbo har Håbo under 70-talet mer än fördubblat sin folkmängd från 6043 personer år 1970 till 13300 år 1980. Befolkningstillväxten har till övervägande del styrts av bostadsbyggandet i kommunen i kombination med närheten till expansiva arbetsmarknadsom- råden ( Stor-Stockholmsområdet). Detta har inneburit att en stor del av den förvärvsarbetande befolkningen i Håbo kommun dagligen pendlar till ar- betsplatser utanför kommunen. 1975 var nettopendlingens (skillnad mellan in- och utpendlingen) andel av den förvärvsarbetande befolkningen hela 45 % (1 810 av 3971). Utpendlingen har med största sannolikhet ökat efter 1975. Förutom att arbetsmarknaden är ytterst obalanserad så beräknas även Håbo kommun för närvarande ha länets lägsta förvärvsfrekvenser för kvinnor. Kommunen brottas också med svårigheter att klara av utbyggna- den av viktiga samhällssektorer.

Håbo kommun beräknas för 80-talet få en fortsatt "folkökning men ej så kraftig som tidigare år. En målsättning för kommunen under 80-talet måste vara att öka det totala antalet arbetstillfällen på den lokala arbetsmarkna- den.

För Enköpings kommun, den kommun inom länet som i regionalpolitiska sammanhang brukar betraktas som närmast problemfri, har det sena 70- talet inneburit en klart långsammare tillväxt än vad som förutsattes i Lp 74. Denna förändring kan bl. a. förklaras av att utflyttningen av regementet Sl från Uppsala till Enköping försenats. Vidare har tillväxt och differentiering i näringslivet inte riktigt följt antagandena. Näringslivets sammansättning kan i stort sett sägas återspegla sammansättningen i riket.

• Sida 206
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 17

Under 70-talet ökade befolkningen med ca 800 personer från 31 922 till 32 731. Bedömningarna för framtiden innebär ett i stort sett oförändrat befolkningstal under den närmaste lO-årsperioden.

Målsättningen för Enköpings kommun under 80-talet bör vara att vidga den industriella sektorn och därmed minska den ensidiga dominansen av verkstadsindustri. Vidare bör en ökning av antalet arbetstillfällen inom servicesektorn eftersträvas för att öka möjligheterna för kvinnor att få arbete inom kommunen.

Sedan lång tid tillbaka har Uppsala kommun varit ett av landets mest expansiva områden. Sysselsättningen har främst ökat inom offentlig för- valtning och tjänster. Befolkningen har ökat kraftigt under både 1960- och 1970-talet. Ökningen har berott bl. a. på en stor inflyttning till kommunen.

Befolkningstillväxten har lett till att kommunen har haft svårt att hinna med i bostadsbyggandet. En betydande bostadsbrist har uppstått.

Befolkningstillväxten har också medfört att en allt större andel av de förvärv sarbetande i kommunen långpendlar till arbeten i andra kommuner. År 1975 pendlade ungefär 10 procent av de förvärvsarbetande i kommunen till Stockholmsområdet.

Enligt prognoserna i länsplanering 1980 så kommer den kraftiga befolk- ningstillväxten att fortsätta från 145000 år 1980 till drygt 156000 år 1990. För att en dämpning av Uppsalas befolkningstillväxt skall kunna åstad- kommas måste en kraftig dämpning av sysselsättningstillväxten i Stock- holmsområdet ske. Befolkningstillväxten i Uppsalaregionen (även Håbo) sammanhänger i hög grad med tillväxten i Stockholmsområdet.

Uppsala kommuns arbetsmarknad är p.g.a. den höga andelen inom service och tjänstesektorn (74% 1975) stabil och relativt oberoende av konjunkturförändringar. Den lilla industrisektorn medför dock svårigheter för personer som är intresserade av arbete inom olika typer av teknisk industri. Det främsta sysselsättningspolitiska målet för Uppsala kommun måste vara att åstadkomma en näringslivssammansättning som kan ge alla kategorier av arbetssökande arbete. 1 första hand innebär detta att arbeten inom industrin måste ökas.

Den norra länsdelen omfattar kommunerna Östhammar, Tierp och Älv— karleby. Under 70-talet har utvecklingen varit mycket positiv för Östham- mars kommun. Detta beror till stor del på utbyggnaden av kärnkraftverket i Forsmark. Sysselsättningsutvecklingen där har kraftigt överskridit de prognoser som fanns tillgängliga i mitten av 70-ta1et. Både i anläggnings- verksamhet och i drift har sysselsättningen ökat mer än beräknat. När det gäller driftpersonalen är det fråga om varaktig sysselsättning.

Industrierna i Gimo har också utvecklats positivt vilket bidragit till en betydande befolkningstillväxt i kommunens södra del. 1 Alunda har också expansionen i betydande utsträckning berott på närheten till Uppsalas växande arbetsmarknad.

Befolkningen beräknas enligt länsplaneringen i likhet med 70-talet även

• Sida 207
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 13

öka under 80-talets början. Avvecklingen av kraftverksbygget i Forsmark med början årsskiftet 81/82 kommer dock att innebära negativa effekter för dels sysselsättningen i kommunen dels befolkningsutvecklingen på sikt.

En målsättning under 80-talet måste vara. att motverka det problem som avvecklingen av kärnkraftverket i Forsmark innebär och skapa alternativ sysselsättning för den byggnadspersonal som vill bo kvar och arbeta i regionen.

För Tierps kommun har utvecklingen under 70-talet varit negativ. Det uppställda befolkningsmålet har inte kunnat uppnås. De önskvärda till- skotten av nya arbetstillfällen framför allt i industrin har inte kunnat realiseras. De regionalpolitiska styr— och stimulansmedlen har varit otill- räckliga. Den önskvärda förstärkningen av kommunen inför 80—talet, bl. a. i form av en förbättrad åldersstruktur har inte kunnat förverkligas.

Under 1980-talet måste den väntade befolkningsminskningen i kom- munen vändas till en positiv utveckling. 1980 bodde det 20619 invånare i kommunen. Länsstyrelsen har för 1990 föreslagit ett planeringstal på 21000 invånare 1990. En förutsättning för att detta befolkningsmål skall kunna uppnås är dock att en betydande sysselsättningstillväxt kan åstad- kommas. Ungefär 1000 nya arbetstillfällen skulle behöva skapas i kom- munen.

Älvkarleby kotnmun har liksom Tierps kommun inte nått planeringsmå- let vad gäller befolkningen. Sysselsättningen framför allt i industrin har inte kunnat utvecklas på önskvärt sätt. Det dominerande företaget Skut- skärsverken har successivt skurit ned personalstyrkan och någon mer betydande nyetablering har inte skett.

Under 1980-talet förutses en negativ befolkningsutveckling i Älvkarleby kommun. Det krävs även här kraftiga insatser för att motverka en annars ofrånkomlig befolkningsminskning i kommunen.

Problemen i de tre Nordupplandskommunerna är på många punkter likartade. En sammanfattande gemensam bild kan därför vara värdefull.

Sysselsättningen i regionen är i hög grad beroende av basnäringarna jord- och skogsbruk samt industri. Tjänstesektorn svarar endast för en liten del av arbetstillfällena. Jordbruket består till stor del av små enheter som utan kompletterande verksamhet inte kan ge full sysselsättning. lndu- strin finns i konjunkturkänsliga branscher som för närvarande dessutom är föremål för genomgripande strukturförändringar. Företagen är stora och dominerar helt sysselsättningen i de orter de är lokaliserade. Detta ger en samhällsbildning som är mycket känslig för struktur- och konjunkturför- ändringar.

Den kvinnliga förvärvsintensiteten i regionen låg år 1975 på 55 procent. Detta kan jämföras med riksgenomsnittet på 63 procent. Arbetsmarknaden i Norduppland har en struktur som gör det svårt för kvinnor att få arbete.

I regionen finns en stor andel äldre personer. Av befolkningen är 19 procent ålderspensionärer vilket kan jämföras med 16 procent i riket.

• Sida 208
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 14

Skevheten i åldersstrukturen väntas bestå även i framtiden. Stora krav ställs på kommunernas äldreomsorg.

För Tierps, Östhammar och Älvkarleby kommuner — Norduppland — gäller för att motverka en negativ befolkningsutveckling att behovet av ny sysselsättning är alarmerande stort. Målet bör vara att tillskapa omkring 2500 nya arbetstillfällen på tio år. Att uppnå detta mål i länets utveck- lingssvagaste del är en utmaning i det kommande regionalpolitiska arbetet. Ett mycket stort ansvar läggs på alla sysselsättningsstyrande organ — centralt. regionalt och lokalt. Länsstyrelsen måste arbeta för att i betydan- de utsträckning förstärka de regionalpolitiska medel som kan användas i länets norra del. En dominerande del av länsstyrelsens resurser för regio- nalpolitiskt arbete skall avdelas för Norduppland.

Industriprogram

Allmänt sett är det viktigaste målet att få till stånd en indiistriutveckling i landet som leder till att de övergripande samhällsmålen kan uppnås.

På regional och lokal nivå är målet att ytterligare utöka samarbetet mellan myndigheter, organ och organisationeri syfte att förbättra samhäl- lets insatser gentemot industrin och bättre ta tillvara industrins önskemål.

Med hänsyn till industrisysselsättningen beräknats stagnera och i Nord- uppland gå tillbaka kraftigt har länsstyrelsen ansett det motiverat att vidta åtgärder för att kunna stimulera industrins utveckling. Det är därför natur- ligt att ett program för samhällets insatser för industrin i Uppsala län utarbetas inom ramen för länsplanering 80.

• Sida 211
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 17

Nedan anges sammanfattningsvis i punktform de överväganden och förslag som tas upp i industriprogrammet. 0 En särskild central näringspolitik måste utformas. . Speciell vikt måste läggas vid att utveckla arbetsfördelning och samar- betsformer mellan olika nivåer i ett näringspolitiskt planeringssystem. . Länsstyrelsen skall vara det samordnande organet på regional nivå när det gäller näringslivsfrågor. . Ett systematiskt samarbete mellan länsstyrelsen, länsarbetsnämnden. utvecklingsfonden. landstinget. primärkommunerna och de fackliga or- ganisationerna samt företagsorganisationerna bör etableras. . Branschprogram bör successivt utarbetas. Arbetet bör ske i samarbete mellan centrala och regionala organ. . Utvecklingsfondens lånemedel bör ökas så att en ökad andel kan avsät- tas för s. k. utvecklingslån. Fondens risktagande vid lånegivning bör ses över. . Nordupplandsgruppens projekt "mindre och medelstora företag". bör drivas vidare av länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och utvecklingsfon- den.

. Projektet "exportpulsen” dvs. undersökning av möjligheten till export från mindre- och medelstora företag, bör genomföras i länet. . En genomgång av industrimarken i länets kommuner. bör göras. O Industrilokaler för uthyrning bör finnas i alla kommuner. . De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör samordnas med de närings- politiska. O Frisläppande av investeringsfonder bör användas dels som konjunktur- eller stabiliseringspolitiskt instrument och dels som regionalpolitiskt in- strument. . Yrkesteknisk högskoleutbildning dels med inriktning på livsmedelstek- niska området och dels med inriktning på kärnkraftstekniska området (Forsmark) bör inrättas i Uppsala. . Regionalpolitiska hänsyn måste tas vid uppbyggnaden av Upsams (sam- hällsföretag) organisation.

Forsmark

Kraftverksbygget i Forsmark är en regionalpolitisk satsning i Nordupp- land som haft stor effekt för sysselsättningen m.m. i regionen. När nu slutet på byggnadsarbetena kan skönjas blir en viktig del av denna satsning att fullfölja arbetena på ett sätt som ger största möjliga bestående positiva effekt för bygden.

När den stora byggarbetsplatsen avvecklas kommer ersättningsverk- samhet att behövas. Dels krävs varaktig sysselsättning för den byggnads- personal som vill bo kvar och arbeta i regionen dels krävs kortvarig sysselsättning som avrundning till byggnadsarbetena. Skapandet av i förs- ta hand varaktig sysselsättning är en viktig del av den regionalpolitiska 2 Riksdagen l981/82. ] saml. Nr 113 Bilagedel

• Sida 212
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 18

satsning som kraftverksetableringen utgör. Det är länsstyrelsens klart utta- lade målsättning att de-som arbetar .vid kraftverket och bor i regionen skall beredas möjlighet att bo kvar och arbeta där även efter det kraftverket i Forsmark byggts färdigt. Enligt länsstyrelsens bedömning skulle närmare 900 arbetstillfällen behöva ersättas i regionen."

Även om Vattenfall förmår att genomföra en mjuk nedtrappning behövs sannolikt också en del byggnadsprojekt i övrigt som avrundning till kraft- verksbygget. Stora projekt som hetvattenledning till Uppsala—Stockholm kan bli aktuella i detta sammanhang men även en rad mindre projekt. Det kommer här i stor utsträckning att handla om kommunala objekt och med tanke på Nordupplandskommunernas ekonomiska situation måste arbe- tena utföras som beredskapsarbeten med förhöjda statsbidrag. Länsstyrel- sen kommer att tillsammans med länsarbetsnämnden noggrant kartlägga objekt som är lämpliga från regionalpolitisk synpunkt och som är anpas- sade efter Forsmarkspersonalens behov. En Objektkatalog måste vara klar i lagom tid tills nedtrappningen börjar.

Decentralisering av offentlig verksamhet

Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn har under en följd av år ökat kraftigt. De framtidsbedömningar som nu kan göras pekar mot en fortsatt sysselsättningstillväxt om än i något långsammare takt. 1 första hand är det delar av den primärkommunala och den landstingskommunala verksamheten som växer (vård och social verksamhet). Men även inom den statliga verksamheten ökar antalet sysselsatta. .

Den offentliga sektorn expanderar starkast där den redan finns etable- rad. dvs. mest i större orter. Denna utveckling sker parallellt med en minskad sysselsättning i basnäringarna jordbruk och industri. På sikt blir effekten en koncentration av sysselsättningen till större orter, främst pri- mära centra.

I Uppsala län råder en extrem obalans vad gäller den offentliga sektorns lokalisering. Verksamheten är i hög grad koncentrerad till Uppsala tätort. Nära 80% av arbetstillfällena inom den offentliga sektorn i länet fanns år 1975 i Uppsala kommun, vilket kan jämföras med att 60% av länets befolkning då bodde i kommunen. I dag är andelen av arbetstillfällena åtminstone inte mindre enligt länsstyrelsens beräkningar.

Det är länsstyrelsens uppfattning att decentralisering av den offentliga sektorn i länet skulle kunna vara ett mycket effektivt regionalpolitiskt styrinstrument. En förutsättning är att länsstyrelsen ges reella möjligheter att genomföra decentraliseringen. I dag saknas dessa.

Det är länsstyrelsens åsikt att decentraliseringen skall drivas med kraft i länet. Eftersom en spridning av tillväxten inom den offentliga sektorn till regionala och lokala kontor endast kan ge en från regionalpolitisk synpunkt marginell effekt, krävs större grepp som innefattar utlokalisering av hela verksamheter eller speciella delar av verksamheterna. '

• Sida 213
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 19

Målet skall vara att skapa starka centra för administration och planering i de norra och södra länsdelarna. En funktionell uppdelning mellan länsde- larna. så att verksamheter som drar nytta av varandra samlokaliseras. bör diskuteras. Länsstyrelsens arbete skall i första hand inriktas på att förlägga verksamhet till den norra länsdelen.

Länsstyrelsen anser att regeringen bör ta ställning för en kraftfull och omfattande decentralisering av offentlig verksamhet inom Uppsala län. Efter ett sådant ställningstagande är länsstyrelsen beredd att utarbeta ett detaljerat program för decentraliseringen. Det är för närvarande inte me- ningsfullt att peka ut vilka myndigheter som bör bli aktuella för utlokalise- ring i ett sådant sammanhang.

Energiprogram

Energifrågoma börjar få ett allt större utrymme inom samhällsorganens arbete. Det finns en bred politisk enighet om nödvändigheten att komma ifrån landets mycket stora oljeberoende. Resultatet av folkomröstningen om kärnkraft innebär att elförsörjningen på sikt måste omorganiseras.

En väg för att minska oljeberoendet är ett ökat utnyttjande av inhemska energikällor. Under senare år har kunskaperna om de inhemska energikäl- lorna ökat avsevärt. Studier bedrivs på flera nivåer. från närmast grund- forskning till praktiska fullskaleförsök. På utredningssidan har avsevärd möda lagts ned på beräkningar av möjligt energibidrag från inhemska energikällor och bedömningar av marknads-. distributions- och ekonomis- ka förutsättningar.

Till mycket stor del har dessa bedömningar gjorts på riksnivå, men perspektivet har alltmera förskjutits till lokal och regional nivå.

För att bl. a. förbättra länsstyrelsens beslutsunderlag i konkreta ärenden samt att få ett fördjupat underlag för den övergripande planeringen har en särskild energistudie för länet initierats.

Riksdagen kommer under det närmaste året att ta ett nytt energipolitiskt beslut, där en av de viktigaste punkterna med största sannolikhet kommer att vara övergången från olja till alternativa energikällor. Med stöd av detta rikspolitiska beslut och de länsinventeringar. som genomförs inom ramen för länsstyrelsens energiutredning, ämnar länsstyrelsen utarbeta ett energi- program för Uppsala län. Programmet skall omfatta de energikällor som kan vara aktuella för länet och beskriva möjligheter för och konsekvenser av deras utnyttjande.

Energiprogrammet bör så långt möjligt redovisa alternativa försörjnings- modeller och konsekvenser av alternativen. För länets del kan det vara aktuellt att, förutom biobränsleförsöijning, belysa konsekvenser av och förutsättningar för en ökad kolanvändning samt som ett alternativt utnytt- jande av värme från Forsmark.

Länsstyrelsens målsättning är att energiprogrammet skall tjäna till led- ning för länsstyrelsen i olika energipolitiska frågor. Det skall också kunna

• Sida 214
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 20

stimulera till och vägleda energipolitiska satsningar i länet, främst i Nord- uppland. Programmet skall dessutom fungera som ett stöd och en informa- tionskälla för de myndigheter. företag. organisationer och individer som på olika sätt kommer att delta i omstruktureringen av energisystemet.

Service

Glesbygdsprogram

I glesbygden har försörjningsmöjligheterna försämrats. Folkmängden har minskat kraftigt och servicen tunnats ut. De senaste åren har ökad uppmärksamhet fästs vid glesbygdens problem. Riksdagen har fattat beslut om åtgärder för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen och värdet av en levande landsbygd har alltmer betonats.

Länsstyrelsen har genom länsplaneringsmedel och glesbygdsmedel fått ökade möjligheter att främja utvecklingen i länets utpräglade glesbygder. Länsstyrelsen har också fått rollen som samordnare av glesbygdsinsat— serna.

Glesbygdsprogrammet är en utgångspunkt för en bred regionalpolitisk satsning i Norduppland där utvecklingsmöjlighetema i glesbygden tillvara- tas. Programmet innehåller'mål för utvecklingen i den utpräglade glesbyg- den, riktlinjer för de insatser som krävs och förslag till åtgärder.

De resurser som står till länsstyrelsens förfogande för glesbygdsinsatser är knappa. Det är därför av största vikt att alla statliga länsorgan, lands- ting, berörda kommuner och intresseorganisationer tar del i arbetet inom

ramen för sin egen verksamhet och med hjälp av extra resurser som kan bli aktuella.

Länsstyrelsen har avgränsat ett glesbygdsområde i den norra länsdelen. Området omfattar Hällnäs, Västlands och Österlövsta församlingar i Ti- erps kommun samt Forsmarks församling och skärgården i Östhammars kommun. Med skärgården menas i huvudsak Gräsö och övriga öar som saknar fast landförbindelse.

De övergripande målen för glesbygden i länet bör vara . att bibehålla nuvarande folkmängd och förbättra åldersstrukturen . att bibehålla och helst öka antalet arbetstillfällen . att bibehålla och i vissa avseenden förstärka servicen . att förbättra kommunikationerna.

Miljö Vattenresursprogram

Enligt länsstyrelsens uppfattning krävs en övergripande vattenresurs- planering för att man skall kunna lösa de problem som finns när det gäller vattentillgångarna i länen. En sådan planering bör bedrivas gemensamt av länsstyrelserna. regionala kommittéer, kommunerna. vattenvärdsförbund eller vattenförbund. Det är också angeläget att skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnden deltar i ett sådant arbete.

• Sida 215
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 21

Dessa arbeten som är grundläggande för allt nyttjande av vattenresur- serna bör i första hand komma till stånd inom Fyrisånsoch Tämnaråns nederbördsområden. Behovet av vatten för odling av energiskog eller inverkan på vattenföringen av dikning för att vinna produktiv skogsmark är exempel på aktuella frågor som berör dessa vattenområden. De hydrolo- giska frågorna är också av stor vikt för skyddsintressena i Forsmarksåns nederbördsområde. I rapporten Mark och Vatten 2 har Fyrisån klassats som ett av 13 vattenobjekt med särskilda planeringsbehov. Länsstyrelsen skall häri samråd med berörda kommuner utarbeta ett åtgärdsprogram för vård och utnyttjande av vattenresurserna.

För kustvattnets del föreslås i rapporten Mark och Vatten 2 med hänsyn till de intressekonflikter som finns i Gävlebukten (recipientkrav, fiske och friluftsliv) att länsstyrelsen närmare analyserar motsättningarna och i sam- råd med kommuner och centrala verk lägger fram fröslag till åtgärdspro- gram. Vidare påtalas också planeringsbehovet för den uppländska skärgår- den med bl. a. det skyddsvärda vattenområdet öster om Gräsö. Regionen föreslås som helhet i en försöksverksamhet för studium av lämpliga plane- ringsformer med delegationen för havsresursverksamheten som samord- nare.

Naturvårdsprogram

Av regeringens beslut den 15 mars 1979 om fullföljande av den fysiska riksplaneringen för Uppsala län framgår att det är angeläget att ett hand- lingsprogram för naturvården i länet upprättas. Ett sådant handlingspro— gram skall redovisa var de värdefulla naturområdena finns, i vilka avseen- den de är värdefulla och hur värdefulla de är. Vidare skall programmet innehålla förslag till på vilket sätt naturvärdena bör skyddas eller vårdas samt i vilken turordning detta bör ske. Under förutsättning att tillräcklig arbetskraft kan avsättas för naturvårdsprogrammet har följande tidplan föreslagits.

]. Flygbildsöversynen sker under april—maj. Klar i början avjuni l980. Fältkontroller under sommaren.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Södermanlands län

Planeringstal

De planeringstal för 1985 som beslutades av riksdagen i maj 1980 utgöri stort en anpassning av de tidigare målsättningarna till de prognoser som tagits fram inom länsplaneringen. Länsstyrelsen kan för Södermanlands län inte acceptera ett sådant hanterande av denna för länet så viktiga fråga. De åtgärder som genomförs efter förslag från näringslivsutredningen och de insatser som i övrigt sker inom ramen för en åtgärdsinriktad länsplane- ring ger motiv för en målsättning för länet 1985 som ligger högre än prognosen. Därutöver krävs emellertid enligt länsstyrelsens mening att statsmakterna tar sin del av ansvaret om en önskvärd utveckling skall kunna erhållas. Länsstyrelsen föreslog därför ett intervall på 252500— 257500 för länets folkmängd år 1985. Riksdagen fastställde emellertid länets planeringstal till 250—254 000 invånare för 1985.

Länsstyrelsens befolkningsprognos för år 1990 uppgår till 254 965. invå- nare. Planeringstalet för 1990 som är en avvägning mellan ambitionsnivå och nödvändiga samt möjliga åtgärder, föreslås bli 252 500—260 500. Mitt- värdet i intervallet, 256 500, ligger sålunda obetydligt över prognosvärdet.

Orrsplan och pendlingsregioner

Den ortSplan som gäller för Södermanlands län fastställdes av 1972 års riksdag och innebär följande klassificering av länets kommuner:

Primärt centrum Eskilstuna Regionala centra Nyköping/Oxelösund. Katrineholm. Strängnäs Kommuncentra Flen, Vingåker

Länsstyrelsen har i flera sammanhang redovisat kritiska synpunkter på ortsplanen. En planering enligt den s.k. bandlandskapsprincipen skulle vara bättre anpassad till länets förutsättningar än ortsplanen. Förslaget utgår från det faktum att länet genomkorsas av flera stora kommunkations- leder i öst—västlig riktning och innebär en utbyggnad längs tre kommuni- kationsband med utgångspunkt i Stockholm och genom tätortscentra i länet.

Utbyggnadsbanden skulle dels fungera som avlastningsområden för Storstockholms expansion dels utvecklas med tanke på en utökad samver- kan rnellan olika centra längs banden. Det inomregionala syftet är att förbättra och vidga de lokala arbetsmarknaderna genom att samordna främst bebyggelsestrukturens utveckling och utbyggnaden av kommunika- tionerna.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts menar länsstyrelsen att avgräns- ningen av pendlingsregioner i Södermanlands län bör ske i överensstäm-

• Sida 221
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 27

melse med de tidigare framförda tankarna på en utvecklad samverkan mellan orterna. Inom pendlingsregionerna-,skall enligt proposition 1978/ 79: 112 skapas ett bättre fungerande och långsiktigt verkande system av tätorter/lokala arbetsmarknader. Detta innebär behov av samordning mel- lan kommuner som ingår i de olika regionerna. Dessutom måste hänsyn tas till det faktum att länet har en kraftig utpendling mot Stockholms län. Ett samarbete över länsgränsen blir därför nödvändigt. Framförallt gäller detta de norra delarna av Nyköpings kommun samt Strängnäs kommun, vilket också regeringen påpekade i sina föreskrifter och riktlinjer.

Enligt 1979 års regionalpolitiska beslut ska ortsplanen fortfarande utgöra ett regionalpolitiskt medel. Justeringar av planen ska också kunna genom- föras i samband med länsplaneringen. Mot den bakgrunden vill länsstyrel- sen ånyo peka på att även länets södra del har ett starkt centrum i Nyköping/Oxelösund som kompletterar Eskilstuna. Kommunparet Ny- köping/Oxelösund uppfyller väl de kriterier som gäller för ett primärt centrum. Bl. a. kan nämnas att området är det befolkningsmässigt största av rikets samtliga regionala centra och dessutom större än flertalet primära centra i landet. Huvuddelen av länets statliga och landstingskommunala förvaltningar är lokaliserade till Nyköping. Med få undantag har i gällande ortsplan länens förvaltningscentra placerats i gruppen primära centra. I några län. t.ex. Älvsborgs län har två primära centra nominerats; ett "industricentrum" och ett "förvaltningscentrum”. Länsstyrelsen föreslår därför att gällande ortsplan för Södermanlands län justeras på så sätt att förutom Eskilstuna även Nyköping/Oxelösund placeras i gruppen primära centra.

Stödområdesindelning

Enligt den nuvarande indelningen ingår inte någon av länets kommuner i stödområde. Under perioden 1972—78 har dock regionalpolitiskt stöd i form av lokaliseringslän utgått till 24 företag i länet. 21 av dessa har sin verksamhet i Eskilstuna kommun. Att stöd utgått i denna omfattning visar att regeringen är medveten om de problem som finns i Södermanlands län.

Den ofördelaktiga näringslivsstrukturen och strukturförändringarna är viktiga orsaker till den ogynnsamma utvecklingen i Eskilstuna kommun. Under 1970-talet minskade befolkningen med ca 4000 personer. Någon tendens till återhämtning är, trots lokaliseringen av fortifikationsförvalt- ningen till Eskilstuna, inte märkbar. Kommunen har hittills haft karaktär av temporär stödort men" med hänsyn till den påvisade fortsatta negativa utvecklingen i Eskilstuna vill länsstyrelsen föreslå att Eskilstuna kommun inplaceras i stödområde.

• Sida 222
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 28

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer _

Sysselsättning

I länsprogrammet redovisas riktlinjer och mål för sySSelsättningen sek- torsvis. Följande punkter utgör en sammanställning av ett urval av de riktlinjer som framförs i länsprogrammet. . Kapitalanskaffningen till jordbruket är av stor betydelse för att långsik- tiga investeringari byggnader och markanläggningar inte eftersättes. . Lantbruksnämnden måste följa utvecklingen av trädgårdsnäringen och stödja den med aktiva insatser. För närvarande sker en betydande import av trädgårdsvaror till landet. Länets läge nära de stora befolkningskoncentrationerna i Mellansverige ger korta transporter. En inriktning på odling av grönsaker, bär och andra trädgårdsprodukter kan dessutom ge upphov till sysselsättningstillfällen inom uppsamling. vidareförädling och distribution. . Satsning på utbyggnad av fiskehamnen i Oxelösund samt undersökning av möjligheterna att förlägga en beredningsindustri till Oxelösund. . Intensifrerad skogsvård, bl. a. ökad röjning. Härför krävs stimulans till ökad självverksamhet genom bidrag och rådgivning.

. En ökad vidareförädling inom skogsindustrin. som i sin tur skulle ge en övergång från priskonkurrens i standardträvaror till konkurrens med produktutformning även om vidareförädlingen inte är omedelbart knuten till sågverksdriften. . Regionala program bör upprättas för sågverksindustrin. De faktorer som ligger bakom underskott i den regionala virkesförsörj- ningen bör bl. a. studeras för att minska omfattningen av och kostnaderna för skogstransporter. Den rådande prisbildningen ger ett utflöde av timmer till främst de södra delarna av landet.

. Förbättrade förutsättningar för nuvarande industriell verksamhet i länet såsom ökade insatser för marknadsföring, inte minst på exportsidan. . Ett ökat inslag av på längre sikt konkurrenskraftiga produktområden inom tillverkningsindustrin genom vidareutveckling av den industriella traditionen i länet genom ökad högkvalifrcerad "kunskapsintensiv" pro- duktion, dvs. produktion som kräver större inslag av yrkesarbetare samt genom produkutveckling. . Ett ökat inslag av mer kvalificerade funktioner inom tillverkningsindu- strin genom att koncernföretagen i ökad utsträckning förlägger även produktutveckling, marknadsföring och försäljning till enheter i länet. . Oxelö Invest bör tillföras ökade resurser.

. Inrättandet av investmentbolag på länsbasis bör övervägas. . Utökad verksamhet genom mer statliga pengar till den regionala utveck- lingsfonden. Utvecklingsfonden i länet har under perioden från den ljuli 1978 till den

• Sida 223
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 29

31 december 1979 fördubblat sin utestående lånevolym från 25 till 50 milj. kronor och möter fortfarande en mycket stor efterfrågan. Fondens insatser för att genomföra länsplaneringen leder till anspråk på riskvilliga medel som inte kan ersättas av de statliga lånegarantier som numera kan beviljas. Om inga eller mycket begränsade medelstillskott utgår kommer detta att mycket hårt drabba utvecklingsfonden i Södermanlands län som har ett

lågt eget kapital.

. Bättre planering av bostadsbyggandet för att åstadkomma en jämnare sysselsättning av byggarbetskraften. . Oxelösunds hamn bör utvecklas, vilket skulle innebära inte bara en betydande ökning av godstransporterna. inom länet utan även av syssel- sättningen inom sämfärdsel. Oxelösunds hamn är av stor betydelse för länet Och har goda utveck- lingsmöjligheter. Hamnen har flera fördelar framför andra ostkusthamnar. bl.a. en naturlig djuphamn med kort och lättnavigerad infartsled. På grund av de väl utbyggda landsvägs- ochjärnvägsförbindelserna till Oxelösund är hamnen betydelsefull för en mängd företag inom stora delar av Mellansve- rige. . Förläggningen till länet av regionala enheter inom SJ, posten och tele- verket.

Andelen sysselsatta inom samfärdsel i länet är lågt jämfört med riket. En viktig orsak till detta är de regionindelningar som tillämpas av SJ , postver- ket och televerket vilka innebär att Södermanland bildar underlagsområde för angränsande läns regionkontor. Länet går därigenom miste om en stor andel statlig förvaltningspersonal inom samfärdseln. . Centrala och regionala företagsledningar inorn sektorn privata tjänster bör i större utsträckning än hittills förläggas till länet. . Kompensation för nedläggningen av F11 i Nyköping bl.a. genom etable- ring av den föreslagna centrala energimyndigheten. En placering av denna myndighet till Nyköpings kommun ter sig naturlig med tanke på samhörigheten med Studsvik. . Arméflygskolans verksamhet bör flyttas till SkaVstafältet, dels för att säkerställa dess samt Nyge Aeros kvar'blivande i Nyköping. dels för att bevara möjligheten till ett ökat civilflyg inom Nyköpingsregionen. . Studsvik bör utvecklas till centrum för energiforskning i Sverige. Studsviks resurser för forskning och forskarutbildning inom energisek- torn bör utnyttjas. Verksamheten vid Studsvik bör bl.a. inriktas på ut- veckling av alternativa energislag, framställning av etanol och andra driv- medel, forskning om möjligheten att tillvarata och spara energi, forskning om avfallsteknik samt miljöforskning kring luft och vattenföroreningar vid

bränsleanvändning. .

0 Anpassning mellan bostadsbyggande och arbetsmarknad genom att nya bostäder förläggs så nära arbetsplatserna som möjligt. . Ökning av antalet barntillsynsplatser.

• Sida 224
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 30

Servicenivån — antal platser i relation till antalet barn — vid daghemmen i länet är i förhållande till jämförbara län, t. ex. Örebro och Västmanlands, låg. Vid slutet av 1982 beräknas länet ligga ännu lägre efter såväl dessa län som riket.

. Fortsatt utbyggnad av den öppna åldringsvården. Det är angeläget att förbättra möjligheterna för de gamla att bo kvar i sina bostäder. Detta innebär ökade krav på den sociala hemhjälpen och andra serviceinsatser som t.ex. färdtjänst. jour- och beredskapstjänst, matdistribution etc.

0 Ytterligare områden för rekreation och friluftsliv bör avsättas i länet. . Byggande av fler stugbyar och fritidsbostäder för uthyrning och andra anläggningar för turism och rekreation. . Fortsatt utbyggnad av friskvårdsanläggningar. . Kartläggning av befolkningens hälsotillstånd. Genom att kartlägga befolkningens hälsotillstånd erhålls ett bättre plane- ringsunderlag för hälso- och sjukvård som bör leda till utvecklat samarbete landsting—länsstyrelse—kommun för att motverka hälsofarliga miljöer. . E 4zan mellan gränsen till Östergötlands län och Nyköping har dålig standard och hög olycksbelastning. Arbete pågår med en arbetsplan för delen Jönåker—Nyköping med beräknad byggstart 1984 enligt flerårs- planen. . Riksväg 55 delen förbi Flen passerar genom centrala Flen med därtill hörande olycksrisker och miljöstörningar. En arbetsplan för omläggning av riksväg 55 utanför centrum finns upprättad men medel för byggandet finns upptagna i flerårsplanen först 1984—1985. . Upprustning av järnvägslinjen Eskilstuna—Södertälje till snabbtågsstan- dard. Den planerade investeringen på sträckan ("till perioden 1986—91) bör tidigareläggas. . Åtgärder mot de ur social synpunkt negativa förhållanden som förekom- mer inom länet, framförallt i Eskilstuna. En rad sociala aspekter inom länet avvikeri negativ riktning i förhållan- de till motsvarande riksvärde bl.a. relativ arbetslöshet, andel förtidspen- sionerade. medelinkomst, fylleriingripanden, sjuktal, andel trångbodda hushåll. andel barnavårdsfall, andel socialhjälpstagare. I framförallt Es- kilstuna kommun bör långsiktiga åtgärder genomföras för att minska beho- vet av socialhjälp. Eskilstuna har den klart högsta andelen socialhjälpsta- gare i relation till övriga primära centra. Merparten av de negativa förhållandena har sin rot i näringslivsstruk- turen och situationen på arbetsmarknaden. Vikten av att ett mer varierat utbud av arbetstillfällen uppnås måste understrykas. Alla tillgängliga me- del måste användas för att få till stånd fler arbetstillfällen inom servicesek- torn samt en stabilare industristruktur. Vidare måste fler kvalificerade funktioner tillkomma i länet såväl inom industri som inom övrig verksam- het.

• Sida 225
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 31

Miljö

. Medel bör ställas till länets förfogande för planering av åtgärder mot försurning. Södermanlands län har låg motståndskraft mot försurning. En undersök- ning våren 1977 visade att av 300 slumpvis utvalda sjöar i länet var ca 20 % försurade och ytterligare 20 % hotade av försurning. Förutom att övervak- ningen av länets sjöar och vattendrag bör intensifieras genom ett program för fortlöpande kontroll av försumingsläget bör anslaget till kalkningsåt- gärder ökas och fördelas länsvis så att lokala behov blir tillgodosedda. . Intensifiering av arbetet med skydd av vattentäkter. Vattenförsörjningen i länet är relativt väl tillgodosedd. Under senare år har emellertid riskerna för förorening av både yt- och grundvatten ökat påtagligt. För att skydda vattentäkterna är det viktigt att skapa fler skydds- områden med föreskrifter om hur skyddet skall upprätthållas. Detta bör omfatta även sådana vattentäkter som ännu ej utnyttjas. Dessutom kan förbud behöva utfärdas mot transporter av farligt gods på vägar inom särskilt känsliga vattentäktomåden. . Genomförande av långtgående avloppsvattenbehandling. Andelen personer i länet som är anslutna till trestegsrening (mekanisk+ biologisk+kemisk) uppgår till drygt 90 %. För de tätorter och bebyggelse- grupper där reningsfrågan ännu inte är tillfredsställande löst (få renings- steg) bör komplettering ske. . Saneringsplaner för tätorternas avloppsreningsverk behöver snarast upprättas. Framtagna saneringsobjekt kan i flera fall behöva prioriteras före utbyggnad av ytterligare reningssteg. . Fortsatt utbyggnad av behandlingsanläggningar för hushållsavfall och miljöfarligt avfall. . Avloppsslammet bör i större utsträckning användas som jordförbätt- ringsmedel förutsatt att tungmetallhalterna inte är för höga. . Kommunerna bör kartlägga vägtrafikbullret längs utsatta gator och vä- gar.

Inledning

Kritiken mot förslaget till länsprogram har bl. a. ifrågasatt länsplanering- ens påverkan på samhällsutvecklingen. Här har framförts att det råder diskrepans mellan den ambitionsnivå som kommer till uttryck i länspro- grammet och de möjligheter bl. a. beroende på brist på medel, som finns att förverkliga uppställda mål.

• Sida 226
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 32

Denna kritik har funnits länge och ökat efter hand. Länsstyrelsen har vid en rad tillfällen efterlyst regionalpolitiska medel av såväl ekonomisk som annan art till länet. Avsaknaden av resurser att själv i avgörande grad kunna påverka utvecklingen upplevs som mycket besvärande. Det bör också emellertid understrykas att regionalpolitiken till sin natur ofta är sådan att det är svårt att beräknai vilken utsträckning målen blir förverkli- gade. Detta leder samtidigt till en tendens att värdet av planeringen under- skattas.

Det regionalpolitiska stödet

Av länsprogram 1980 framgår att sörmländsk industri har en låg grad av självständighet. Många stora företag är "fjärrstyrda", dvs. arbetsställena ingår i företag med säte utanför det egna länet. Detta förhållande inger oro för den långsiktiga sysselsattningsutvecklingen i länet samtidigt som möj- ligheterna att regionalt initiera förändringar inom näringslivet blir begrän- sade.

Bristen på kvalificerade funktioner inom länet märks också i form av underrepresentationen av privata tjänster. och då särskilt uppdragsverk- samhet, i länet. Närheten till Stockholmsregionen har hämmat tillväxten av denna sektor. "Den höga andelen rutinproduktion inom länets produk- tion torde också haft en återhållande inverkan. Eftersom tillgången till extern service inte varit tillfredsställande för företag inom länet har detta i sin tur hämmat industrins utveckling och en ond cirkel har uppstått.

Utvecklingen av partihandel har också kommit på mellanhand till följd av närheten till Stockholmsregionen. Nya verksamheter har företrädesvis lokaliserats till större orter i grannläncn.

Länsstyrelsen föreslår med hänvisning till övrig redogörelse för närings- livets situation i länet samt till ovan redovisade synpunkter följande utök- ningar av det regionalpolitiska stödet:

— Lokaliseringsstöd, bl. a. iform av den s. k. offertprincipens tillämpning. bör kunna utgå till större industriföretag och koncerner vilka är repre- senterade i länet och förlägger även mer kvalificerade funktioner av typen administration, marknadsföring och produktutveckling till länet. — Lokaliseringsstöd bör utgå för etablering i länet av enheter inom den privata servicesektorn med stor andel kvalificerade arbetstillfällen. — Samhällets påverkningsmöjligheter på utvecklingen inom partihandeln bör öka bl.a. genom möjlighet till lokaliseringsstöd.

Glesbygdsstödet

Södermanlands län har för budgetåren 79/80 och 80/81 erhållit 600000 kronor för åtgärder i glesbygd och 200000 kronor i kreditgarantier. Beho- vet av glesbygdsstöd väntas öka under de närmaste åren.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1981/82:11?» Bilagedel ' 33

Med utgångspunkt från de kommunala varuförsörjningsplanerna avser länsstyrelsen att upprätta en länsomfattande varuförsörjningsplan. Läns- styrelsen anser att behovet av kommersiell service i den sörmländska glesbygden med dess utspridda befolkning är betydande och att detta i vissa fall kan vara större än inom traditionella glesbygder exempelvis Norrlands älvdalar, där befolkningen bor mer koncentrerat.

Stöd till sysselsättningsskapande åtgärder vid företag i glesbygd bör i länet i första hand utgå i skärgårdsområdet med intilliggande kust samt Mälaröarna.

Länsplaneringen och medel för dess genomförande

Även om länsstyrelsens huvudsakliga genomförandeansvar inom läns- planeringen är att samordna andra organs verksamheter har dock på sena- re tid de egna möjligheterna att påverka utvecklingen förbättrats. Ett uttryck härför är de särskilda åtgärdsmedel för länsplaneringen, som fr.o.m. budgetåret l979/80 ställts till länets förfogande. Även om dessa medel varit begränsade har länsstyrelsen möjligheter att ta aktiv del i länets planering genom att med egna resurser initiera, driva och genomföra projekt. ökat mera än vad det begränsade beloppet kan ge anledning att tro.

En viss ökning av de särskilda åtgärdsmedlen skulle betyda mycket för möjligheterna att med egen kraft och i samverkan med andra inom länet angripa regionala problem.

5 Förslag till konkreta åtgärder riktade till den centrala nivån.

För att genomföra länsprogram l980 krävs insatser från olika centrala organ. Många av de insatser som är viktiga för den regionala utvecklingen ligger utanför lokala och regionala organs beslutsområde. Vissa av de åtgärdsbehov som framförs i länsprogram l980 redovisas nedan med angi- vande av för genomförandet ansvarigt centralt organ.

Ansvarigt organ Å tgärd lndustridepartementet Mer medel till den regionala utvecklingsfonden Ekonomidepartementet Längre amorteringstider för byggande av industrilokaler lndustridepartementet Mer medel till Oxelö Invest

Kompensation för nedläggning av flygflottiljen F II i Nyköping Förläggning av utvecklingsbolaget för energiteknik till Studsvik lndustridepartementet Arméflygskolans verksamhet bi- Försvarsdepartementet behålls i Nyköping 3 Riksdagen l981/82. I saml. Nr 113 Bilagedel

• Sida 228
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel

Överbefälhavaren lndustridepartementet Försvarsdepartementet Civilförsvarsstyrelsen Utbildningsdepartementet

Kornmunikationsdepartementet Statens vägverk Kommunikationsdepanementet Jordbruksdepartementet

J ordbruksdepartementet Fiskeristyrelsen J ordbruksdepanementet Lantbruksstyrelsen Arbetsmarknadsstyrelsen Statens vägverk

34

Civilförsvarsskolans verksamhet i Katrineholm bör bibehållas

Gymnasial tekoutbildning bör in- rättas i Vingåkers kommun Extra medel för ombyggnad av broar vid Hjälmare sund Tågstopp i Vingåker Statligt stöd till linjebåt vid sörmlandskusten Anslag för kalkning av sjöar

Förlängt stöd till avvattning av värdefulla jordbruksområden Särskilda medel för utbyggnad av "Rv 55-förbifart Flen”

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Östergötlands län

Befolkning

Länets befolkning uppgick vid (årsskiftet 1980/81 till 393000 invånare. Under perioden 1975— l980 ökade den med ca 5700 personer. varav 4400 genom inflyttning. Ökningen är något större än under den föregående femårsperioden (cirka 3700). Befolkningstillväxten har varit störst i kom- munerna Söderköping, Linköping. Mjölby och Motala. Övriga kommuner med undantag för Valdemarsvik har haft en mycket svag utveckling. Den viktigast orsaken är en stagnerande arbetsmarknad. En annan orsak till den svaga utvecklingen i dessa kommuner är den ogynnsamma befolk- ningsstrukturen.

Arbetsmarknad

Under perioden 1975—1980 har arbetsmarknaden i länet expanderat kraftigt totalt sett. Inom den tjänsteproducerande sektorn har antalet ar- betstillfällen ökat starkt. Ökningen har varit särskilt stor inom den offent- liga sektorn framför allt i Linköpings och Norrköpings kommuner. Omlo- kaliseringen av statlig offentlig verksamhet samt utbyggnaden av Linkö- pings universitet och regionsjukhuset i Linköping förklarar expansionen. I övriga kommuner har landstingets utbyggda verksamhet bidragit till en ökad sysselsättning. Även inom den primärkommunala sektorn har syssel- sättningen ökat kraftigt. Den stora ökningen av offentlig verksamhet i Linköping och Norrköping har medfört arbetstillfällen för personer bosatta i angränsande kommuner. Arbetspendlingen har ökat starkt.

Ökningen inom den offentliga sektorn har motverkats av en minskning inom de varuproducerande näringarna särskilt tillverkningsindustrin. Sto-

• Sida 230
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 36

ra minskningar har skett i Motala och Norrköping. I övriga kommuner har sysselsättningen inom industrin i stort sett legat på oförändrad nivå.

Det avtagande bostadsbyggandet har medfört en successivt minskande arbetsmarknad för byggarbetarkåren. Särskilt Norrköpingsregionen har berörts.

Framtida utveckling

Befolkning

Under prognosperioden l980—1985 beräknas folkmängden öka med cir- ka 2 000 personer vilket är en mindre ökning än under perioden 1975— 1980.

Folkmängden beräknas öka i kommunerna Linköping. Söderköping och Mjölby, medan den väntas minska eller vara i stort sett oförändrad i övriga kommuner. Den största absoluta minskningen förväntas ske i Norrköpings kommun.

Orsaker till minskningarna är den låga sysselsättningstillväxten, de sjun— kande födelsetalen och den ogynnsamma åldersstrukturen. De ökade ener- gikostnaderna som fördyrar arbetspendling kan även negativt påverka befolkningsutvecklingen i de kommuner som är belägna kring Linköping och Norrköping.

Arbetsmarknad

Prognosen i länsplanering 1980 för arbetsmarknaden innebär i stora drag följande. Totala antalet arbetstillfällen ökar under prognosperioden, dock inte i samma takt som under 1970-talet. Ett antagande för prognosen är ökat deltidsarbete. Det innebär således att den totala arbetsmängden för- modligen inte ökar nämnvärt.

Prognosen anger att antalet arbetstillfällen i tjänstesektorn främst den offentliga kommer att öka. men i en klart lägre takt än under 1970-talet som uppvisade omlokalisering av statlig verksamhet. utbyggnad av universite- tet och regionsjukhuset etc.

Ökningen inom tjänstesektorn motverkas delvis av en minskning inom den varuproducerande sektorn. Vissa industribranscher har betydande problem. Särskilt utvecklingen inom träindustrin. elektroindustrin, järn-. stål- och metallverk är oroande.

Ökningen av antalet arbetstillfällen förväntas huvudsakligen ske i det primära centret Linköping/Norrköping. Med något undantag beräknas de övriga kommunernas arbetsmarknad utvecklas otillfredsställande.

En lägre ökningstakt av förvärvsfrekvensen för kvinnor förväntas bl.a. som en följd av den minskade ökningen av antalet nya arbetstillfällen.

Prognosen i länsprogram 1980 gjordes 1979. Sedan dess har stora föränd- ringar skett i samhällsutvecklingen. Viktiga förutsättningar i den gjorda prognOsen gäller inte i dag. Betydelsefullt är framför allt den minskade ökningen inom den offentliga sektorn.

• Sida 231
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 37

Planeringstal

Riksdagen har för länet angivit ett planeringstal för 1985 på 394000— 400000 med ett mittvärde på 397000. Den av länsstyrelsen föreslagna uppdelningen på kommuner innebär att befolkningsutvecklingen i främst kommunerna Motala, Boxholm, Kinda, Ydre. Åtvidaberg och Finspång skall stimuleras.

För 1990 anser länsstyrelsen att ett planeringstal på 397 000—403 000 med ett mittvärde på 400000 invånare är realistiskt. Även under perioden 1985—1990 bör de tidigare nämnda kommunerna prioriteras vad gäller stimulanser för folkmängdens utveckling.

Ortsplan

Länsprogram l980 föreslår ingen ändring av gällande ortsplan. Primärt centrum: Linköping/Norrköping Regionalt centrum: Motala, Mjölby och Finspång Kommuncentra: Ödeshög, Vadstena, Boxholm, Ydre, Kinda,

Åtvidaberg, Söderköping och Valdemarsvik

Pendlingsregioner

Länsprogrammet pekar på pendlingsregionerna Motala—Vadstena, Norrköping—Söderköping. Tranås—Ödeshög, Boxholm, Ydre samt Lin- köping med omnejd. Från regionala utgångspunkter är det främst de två förstnämnda som kan betecknas som stabila och mer omfattande pend- lingsregioner. Där finns skäl till ett fördjupat samarbete mellan berörda

• Sida 232
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 38

kommuner när det gäller bostadsbyggande. arbetsmarknad och kollektiv trafik. I andra hand finns motiv för samverkan mellan kommunerna Tranås och Boxholm.

Stödområdesindelning

Kommunerna Ydre och Kinda är inplacerade i stödområde 1 i det regionalpolitiska stödsystemet. Länsprogrammet anger att fler kommuner i länet bör ges plats i systemet, att nivån för berörda kommuner bör höjas och att länsstyrelsen som regionalt beslutsorgan bör ges större befogen- heter.

Sysselsättning

Allmänt

I det långsiktiga arbetet för en starkare arbetsmarknad och ett utvecklat näringsliv bör enligt länsprogrammet kommunerna Ydre, Kinda, Åtvida- berg, Valdemarsvik och Boxholm prioriteras. Vidare bör prioriteras kom- muner som utsätts för snabba strukturförändringar inom industrin. Ak- tuella exempel som nämns i länsprogrammet är Motala, Norrköping och Boxholm.

Programmet betonar vikten av ett samspel mellan arbetsmarknads- indu- stri- och näringspolitik för att främja sysselsättningen. Länsprogrammets regionalpolitiska prioriteringar ligger till grund för utvecklingsfondens, länsarbetsnämndens och länsstyrelsens fortlöpande arbete och vid insatser på utvecklingsprojekt. '

Frågan om upprättande av lokala näringspolitiska enheter, till att börja med i södra länsdelen, bör närmare prövas. Avsikten med sådana centra är att åstadkomma en samordnad rådgivnings- och serviceverksamhet för Iantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och utvecklingsfonden.

Arbetsmarknadsfrågor

Länsprogrammet betonar betydelsen av att kommunerna upprättar sys- selsättnings- och näringslivsprogram, som en utbyggnad på det arbete som gjorts för samtliga kommuner med kartläggning av de lokala arbetsmarkna- derna.

Det primära syftet med de omfattande resurserna för beredskapsarbete är att ge sysselsättning åt de arbetslösa. Så långt möjligt bör medlen härför användas så att också regionalpolitiska mål främjas.

• Sida 233
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 39

Industrifrågar

Länsstyrelsen har ett allmänt ansvar att i länet följa den industriella utvecklingen samt att främja den genom olika åtgärder.

Utvecklingsfonden har ett särskilt ansvar för företag med mindre än 200 anställda. Fonden upprättar årligen program för sin verksamhet. En ökan- de del av fondens resurser skall avsättas för offensiva insatser riktade mot delbranscher med goda utvecklingsmöjligheter och även mot teknikut- vecklande åtgärder.

Länsstyrelsen, landstinget och kummunerna har tagit initiativ till pro- duktutvecklingscentrum (PUC) i länet. PUC påbörjade sin verksamhet hösten 1980. Huvudmän är landstinget och kommunerna och syftet är att praktiskt bistå uppfinnare och företag med projektledning för att lotsa fram innovationer till industriell exploatering.

Arbetet med att i länets företag nyttiggöra det stora tekniska kunnandet som finns vid universtitetet och vid statliga verk är en av de viktigaste uppgifterna på det näringspolitiska området under de kommande åren. Länets tekniska miljö är även en viktig faktor för lokalisering av företag till länet.

Utvecklingen inom länets industri styrs i hög grad av statsmakternas beslut. Härmed avses, förutom allmän näringspolitik, bla statmakternas politik på försvarets område. Andra exempel är stadsmakternas ställnings- tagande inom energipolitiken och kulturpolitiken (Nordsat).

Areella näringar

I länet arbetar Iantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och fiskenämn- den för att främja en god utveckling inom berörda näringar. Deras huvud- sakliga uppgift är av näringspolitisk art, dvs företagen främjas oavsett vari länet de är lokaliserade. .

Lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen bör enligt länsprogrammet prioritera kommunerna i södra länsdelen samt härutöver Malexanders församling i Boxholms kommun och skärgårdsområdet i sin verksamhet, bland annat vid fördelning av resurserna för rådgivning.

En särskild genomgång av de areella näringarnas förutsättningar i det prioriterade området påbörjas l981.

Turistfrågor

Ett konkret handlingsprogram för turism och rekreation i Östergötland bör utarbetas. En inriktning kan vara att urskilja och särskilt utveckla de specialiteter som finns i nära nog varje östgötakommun. Ett delområde där särskilda insatser planerats och kommer att genomföras är skärgårdsområ- det — som ingår i det primära rekreationsområdet Östergötlands och Kalmars läns skärgård.

• Sida 234
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 40

Offentlig sektor

Nyligen genomförda studier visar att expansionen av arbetstillfällen inom den statliga sektorn i Stockholm har bestått trots de reduceringar som skett genom flyttning av arbetstillfällen från Stockholmsregionen till övriga landet. Utrymme finns således för ytterligare omlokalisering av arbetstillfällen till bla Östergötlands län för att nå en bättre regional ba- lans. Ett sådant tillskott till länets arbetsmarknad skulle också avsevärt förbättra möjligheterna—till att nå en jämnare spridning inom länet och ge en betydligt bättre inomregional balans.

Länsstyrelsen har med syfte att skapa en bättre inomregional balans i länsprogram l980 förordat att cirka 200 statliga tjänster flyttats från Linkö- ,ping och Norrköping till andra delar av länet, främst Motala.

En målsättning för det fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna är att nytillkommande offentlig verksamhet i första hand skall lokaliseras till orter utanför länets primära centrum.

För större nytillkommande verksamhet och omorganisation inom den offentliga sektorn ska en lokalisering prövas till Norrköping, Motala. .Mjölby och Finspång. Omlokalisering inom länet bör gälla till förmån för de mindre kommunerna och då främst Kinda och Åtvidaberg.

Landstinget har insett vikten av att service- och sysselsättningsaspekten ges en större tyngd och har förlagt stora delar av den nytillkommande verksamheten utanför länets primära centrum. Det är angeläget att lands- tinget fortsätter på den-inslagna vägen.

Kommunernas verksamhet gäller det egna geografiska och administrati— va området, varför det-ställer sig svårt att använda den kommunala expan- sionen som ett instrument för att skapa bättre balans mellan länets kom- muner. Däremot är det angeläget att varje kommun i sin planering och verkställighet arbetar för att tillgodose de behov som finns av bättre lokal fördelning av såväl sysselsättning som service.

Service

Bostäder

Väl underbyggda bostadsförsörjningsprogram är en förutsättning för ett högt och välplanerat bostadsbyggande. Bostadsförsörjningsprogrammen bör inte enbart ange behovet av bostäder utan även belysa bostadsbyggan- detsskonsekvenser i form av behov av nya arbetsplatser, utbyggd kollek- tivtrafik och följdinvesteringar i texirenings- och vattenverk, daghem och skolor.

Konsekvenserna av'bostadsbyggandets lokalisering till mindre orter och till landsbygd är viktiga att belysa närmare. Även det långsiktiga behovet av bostäder totalt sett för länet bör utredas.

• Sida 235
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 41

Utbildning

Gymnasiefrågan för södra länsdelen måste lösas. Länsstyrelsen ställer sig bakom det utredda alternativet med gymnasieundervisning i vardera kommunerna Kinda, Åtvidaberg och Valdemarsvik.

Inom gymnasieutbildningen bör på länsnivå diskuteras frågan om dimen- sioneringen av gymnasieutbildningens linjer med hänsyn till prognoser och ambitioner för industrins utbyggnad. Ett underlag finns i försöksverksam- heten med regionala yrkesprognoser i Östergötlands län (RYP-projektet).

Universitetets betydelse för den långsiktiga utvecklingen i länet är av mycket stor betydelse. Aktuella universitetsfrågor är bland annat den fortsatta utbyggnaden av grundutbildningen, uppbyggnaden av forskning inom den filisofiska fakulteten (temaforskningen) och inrättande av full- ständig medicinsk utbildning. En viktig aspekt är universitetets roll som resurs för den industriella utvecklingen. Förslaget om nytt program och organisation vid tekniska högskolan för tekniskt utvecklingsarbete bör förverkligas snarast. Decentraliseringen av utbildningen bör främjas ge- nom utbyggnad i Norrköping och därefter i andra kommuner i länet.

Kommunikationer

Länsprogrammet anger vilka vägar och vägsträckor som av regionalpoli- tiska skäl bör beaktas vid prioriteringar av objekt på riks- och landsvägar. Här gäller bla att E4 bör byggas som motorväg hela sträckan Linköping- Norrköping. De södra tvärförbindelserna Kisa-Åtvidaberg-Valdemarsvik bör fullföljas och en yttre nord-sylig skärgårdsväg bör skapas.

I länsprogrammet ställs krav på upprustning av länets järnvägsnät. Ban- delen Linköping — Hultsfred tillhör riksnätet och statsmakterna bör ge hög prioritet åt upprustning av järnvägen. Järnvägen Bjärka Säby — Västervik bör föras till riksnätet. Bandelen Mjölby — Ödeshög bör upprustas så att den kan fungera tillfredsställande. Bandelen Finspång — Hjortkvarn bör breddas till normalspår.

Kungsängens flygplats bör behållas som länsflygplats och snarast rustas upp och byggas ut.

Norrköpings hamn bör klassas som regionhamn/bashamn och de för denna roll nödvändiga investeringarna underlättas genom bl a statlig finan- siering.

För den kollektiva trafikförsörjningen i länet framhålls bl a att Östgöta- trafiken bör tillse att landsvägs- och järnvägstrafik knyts samman på ett ändamålsenligt sätt. Landsvägstrafiken till Kungsängens flygplats bör byg- gas ut och samordnas av länshuvudmannen.

Norrköping är ett av landets tyngsta transport- och kommunikationscen- tra. Där finns både hamn och flygplats med inrikes och utrikes trafik. SJ och andra transportföretag har Norrköping som en betydande ort för godshantering med omland utanför länet. Samtliga dessa företag har större terminalanläggningar i Norrköping. Med hänsyn till Norrköpings trans-

• Sida 236
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 42

portekonomiska läge har många företag inom distributionsområdet förlagt sin verksamhet till Norrköping. Länsstyrelsen ser det som angeläget att Norrköping utvecklas ytterligare som transportcentrum.

De i framtiden alltmer ökande kraven på energisnåla transporter kan . komma att återigen aktualisera en utbyggnad av Göta kanals Östgötadel.

Mark miljö och kulturminnesvård

För att i framtiden kunna åstadkomma en integrerad långsiktig samhälls- planering bör samordningen mellan länsplaneringen och den fysiska riks- planeringen förstärkas. Fysiska förhållanden kan öppna möjligheter likaväl som lägga restriktioner på den ekonomiska utvecklingen. I arbetet med samordnad planering i länet är det önskvärt att behandla övergripande regionala frågor. Genom att arbeta med praktiska exempel som berör såväl fysisk som ekonomisk planering bör det vara möjligt att få en uppfattning om vilka metoder för samordnad planering som är genomförbara. Exempel på ämnesområden i norra länsdelen som kan vara av intresse är kultur- minnesvård respektive turism. I södra länsdelen och i skärgården är det väsentligt att problematiken i samband med turism och fritidsbebyggelse belyses. Ett problemområde av stor vikt är centrala länsdelens framtida utbyggnadsmöjligheter med avseende på bland annat bostäder, arbetsplat- ser, kommunikationer och energiförsörjning samt denna länsdels betydelse för länet som helhet.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Jönköpings län 1 Hittillsvarande och framtida utveckling i länet

Under 1960-talet ökade länets folkmängd med i genomsnitt drygt 2000 personer per år. Denna mycket kraftiga folkökning berodde till stor del på den betydande invandringen från utlandet. Omkring 1970 bröts trenden och den genomsnittliga folkökningen under l970-talet var ca 350 personer per år. Den svagare folkökningen beror på minskade födelsetal. en mins- kad invandring från utlandet samt en ökad utflyttning från Jönköping över länsgränsen till Habo och Mullsjö. Länets folkmängd uppgår för närvaran- de till drygt 303000 personer.

Befolkningsutvecklingen i länets enskilda kommuner uppvisar sinsemel- lan stora olikheter. Folkmängden i kommunerna i den sydvästra'länsdelen har ökat kraftigt under hela den senaste 20-årsperioden. även om 1970-talet har inneburit en viss dämpning. I Jönköping/Vaggerydsregionen har 1960- talets snabba folkökning följt av en svagare utveckling efter 1970. I kom- munerna i den östra länsdelen var befolkningsutvecklingen svag även under det expansiva 1960-talet, och under den senaste tioårsperioden har folkmängden minskat. De kommuner som svarat för folkminskningen är Tranås. Nässjö och Eksjö.

Enligt prognoserna kommer länets folkmängd att öka mycket obetydligt under 1980-talet. Prognossiffran för 1990 ligger under 304000 personer. Liksom hittills varit fallet väntas folkmängden öka — om än i en ganska måttlig takt — i den sydvästra länsdelen, medan prognosen för östra länsdelen pekar svagt nedåt.

Det som ger länets näringsstruktur dess speciella prägel är den starka industrialiseringen. Drygt 38 % av den förvärvsarbetande befolkningen i länet sysselsattes år 1975 inom tillverkningsindustrin, vilket kan jämföras med rikssiffran 29%. Betydelsefulla industribranscher är trävaruindustri (främst i östra länsdelen), verkstadsindustri samt gummi- och plastindustri (i sydvästra länsdelen). Antalet industrisysselsatta var i stort sett oföränd- rat under 1970-talets första hälft. Samtidigt skedde en sysselsättnings-

• Sida 240
•  Original

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 46

minskning inom jord— och skogsbruk och byggnadsverksamhet. Antalet sysselsatta inom den offentliga tjänstesektorn har ökat mycket kraftigt under 1970-talet. Expansionen har främst ägt rum inom undervisning, hälso- och sjukvård och socialvård.

Genom lokaliseringen av ett antal statliga verk till Jönköping vid mitten av 1970-talet fick länet ett tillskott på ca 500 sysselsatta inom offentlig förvaltning.

Länsstyrelsen bedömer att de nämnda trenderna kommer att sätta sin prägel på näringsutvecklingen även under perioden fram till 1980. Vi kan m.a.o. förvänta oss en fortsatt expansion inom den offentliga tjänstesek- torn och då främst inom hälso- och sjukvård och socialvård.