om program för regional utveckling och resurshushållning

Prop. 1981/82: 113

Regeringens proposition

1981/82: 113

om program för regional utveckling och resurshushällning;

beslutad den 4 mars 1982.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

NILS G. ÄSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås mål och riktlinjer för regionalpolitiken som i

huvudsak bygger på den politik riksdagen tidigare lagt fast.

Förslag till en effektivare regionalpolitik redovisas bl. a. på grundval av länsplanering 1980, utredningen om vissa regionalpolitiska medel, förslag beträffande det regionalpolitiska stödet till näringslivet från en arbetsgrupp inom industridepartementet, expertgruppens för forskning om regional utveckling utvärdering av det regionalpolitiska stödet och glesbygdsdelegationens förslag om politik för glesbygden.

Tidigare uppställda mål om att ge människor i alla delar av landet tillgång

till arbete, service och god miljö slås fast. Vidare skall regionalpolitiken verka för en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Material redovisas i propositionen som visar att de regionala obalanserna minskat något men att det fortfarande kvarstår stora skillnader i bl. a. möjligheterna till

sysselsättning i olika delar av landet. Prognoserna i länsplaneringen tyder inte heller på någon avsevärd förbättring i framtiden.

Förslagen i propositionen inriktas på att genom en ökad decentralisering

av den regionalpolitiska verksamheten och hanteringen av de regionalpolitiska medlen komma närmare problemen och därigenom öka engagemanget och effektiviteten i genomförandet av regionalpolitiken. Som ett komplement till hittillsvarande selektiva medel införs ett generellt verkande

medel i form av differentierade arbetsgivaravgifter.

Förändringar och förenklingar föreslås beträffande länsplaneringen.

Bl.a. föreslås att den fullständiga länsplaneringen tas bort och att den I Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113

årliga länsrapportens roll i regionalpolitiken förstärks. Vidare behandlas länsstyrelsernas möjligheter att tillsammans med länsorganen åstadkomma en effektiv sektorssamordning i länen.

Förslag om planeringstal för länen år 1990 lämnas. Dessa tal föreslås

ligga till grund för den statliga planeringen. Ortsplanen föreslås upphöra som styrinstrument i regionalpolitiken. I stället bör ortstrukturfrågor behandlas inom ramen för länsplaneringen i

resp. län.

Ett förslag till ny stödområdesindelning lämnas. Det innebär en kraftig

prioritering av de regionalpolitiskt sämst ställda regionerna. Indelningen

utgörs av tre stödområden med ett kraftigt regionalpolitiskt stöd. Det

främsta kriteriet för stödområdesindelningen är behovet av att främja

sysselsättningstillväxt i regioner med låg andel sysselsatta. Vissa kom-

muner föreslås delade på olika stödområden. Utanför de tre stödområdena

föreslås att regeringen för en begränsad övergångsperiod skall kunna peka ut kommuner med strukturproblem där regionalpolitiskt stöd skall kunna

utgå. I landet i övrigt föreslås ett begränsat investeringsbidrag kunna

lämnas.

Det regionalpolitiska stödet till näringslivet föreslås i huvudsak ligga

fast. Vissa förändringar föreslås dock. BL. a. föreslås att nuvarande utbild-

ningsstöd tas bort som stödform och att istället offertstöd skall kunna

lämnas. Vidare föreslås att regionalpolitiskt stöd skall kunna lämnas till

fastbränsleframställning, privata industrilokaler för uthyrning och privata

investmentbolag. För beslut om lokaliseringsbidrag m.m. som fattas på central nivå begärs för budgetåret 1982/83 318,91 milj. kr. För beslut om lokaliseringslån där beslut fattas både på central och regional nivå begärs

500 milj. kr. för kommande budgetår.

Ett sammanhållet anslag för regionala utvecklingsinsatser föreslås. Detta anslag bör enligt förslaget disponeras av länsstyrelserna och fördelas av regeringen till dessa efter de regionalpolitiska problemens omfattning. Från anslaget skall stöd kunna lämnas i form av lokaliseringsbidrag och investeringsbidrag, glesbygdsstöd och till regionalt utvecklingsarbete. För

detta begärs 274 milj. kr. för budgetåret 1982/83. Nya industricentra föreslås i Gällivare och Sveg. För att sänka produktionskostnaderna och öka förutsättningarna för att

åstadkomma sysselsättningstillfällen i de sämst ställda delarna av landet föreslås en sänkning av arbetsgivaravgifterna i Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner med tio procentenheter för alla arbetsgivare utom kommun, allmän försäkringskassa och statlig myndighet med undantag av statens affärsdrivande verk. Kostnaden för denna sänkning beräknas till 80 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

För särskilda sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län före-

slås 150 milj. kr. för de närmaste åren.

Statsföretag AB föreslås erhålla högst 55,2 milj. kr. för förlusttäckning i Regioninvest i Norr AB.

Prop. 1981/82: 113 3

Handläggningen av glesbygdsstödet förenklas ytterligare och vissa nya

ändamål föreslås bli stödberättigade.

Möjligheterna att påverka decentraliseringen och lokaliseringen inom den offentliga sektorn behandlas.

Slutligen ges förslag om en samordning av den regionalpolitiska forskningen inom Umeå högskoleregion.

Prop. 1981/82: 113 4

1 Förslag till

Lag om nedsättning av socialavgifter

Härigenom föreskrivs följande.

18 Den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter och egenavgifter sammanlagt utgår enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall enligt denna lag sättas ned med tio procentenheter. Nedsättningen skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften.

2 & För en arbetsgivare, som bedriver verksamhet med fast driftställe i området Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Pajala kommuner, skall avgifterna sättas ned i den mån de avser arbete som utförs i området. I fråga om förfarandet för nedsättningen gäller bestämmelserna i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

Bestämmelsen om nedsättning gäller inte arbetsgivare som är kommun, allmän försäkringskassa eller statlig myndighet med undantag av statens

affärsdrivande verk.

3 & För en försäkrad, som avses i I kap. 2§ lagen (1981:691) om social-

avgifter, skall avgifterna sättas ned, om han för året före det taxeringsår då

avgifterna debiteras är mantalsskriven i det område som anges 128. I fråga om förfarandet för nedsättningen gäller bestämmelserna i uppbördslagen

(1953: 272).

4 & Ett belopp motsvarande det som arbetsgivaravgifterna eller egenavgifterna sätts ned med skall påföras staten och uppbäras i samma ordning som avgifterna i Övrigt.

Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift

på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter som avser utgiftsåret 1983 och

i fråga om egenavgifter som beräknas med ledning av 1984 års taxering.

Prop. 1981/82: 113 5

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981: 691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att I kap. 1§ lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

1§

I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål.

Om nedsättning av socialavgifter

som regionalpolitiskt stöd finns

särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift

på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop. 1981/82: 113 6

Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdet

1982-03-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Dahlgren, Åsling, Wirtén, Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt, Tillander, Ahrland.

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om program för regional utveckling och resurshushållning

1 Inledning

Riksdagens beslut år 1964 om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) utgör inledningen till regionalpolitiken i Sverige. Genom senare beslut åren 1970 (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304), 1972 (prop. 1972:111, InU 1972:28, rskr 1972:347), 1973 (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248), 1976 (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7. rskr 1976/77:79) och 1979 (prop. 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79: 435) har riksdagen vidareutvecklat och kompletterat såväl målen som medlen för regionalpolitiken.

Genom beslut av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) fastställdes en ram om 7 400 milj. kr. för det regionalpolitiska = stödet — till — näringslivet — för — femårsperioden 1979/80-1983/84. Genom bl.a. tidigare reservationer är ramen nu 8 131 milj. kr.

Våren 1980 beslöt riksdagen om s. k. planeringstal för länen för år 1985 (prop. 1979/80:100 bil. 17, AU 1979/80:23, rskr 1979/80:361). Vidare beslöt riksdagen att det skulle bli möjligt att försöksvis genom offertstöd främja utveckling av produkter vid företag i södra Sverige på villkor att den färdiga produkten producerades inom stödområde där offertstöd får lämnas. Riksdagen anvisade också 12 milj. kr. till sysselsättningsfrämjande insatser i Värmlands län.

Riksdagen beslöt våren 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 17, AU 1980/81:23. rskr 1980/81:233) bl. a. att temporärt förstärka det regionalpolitiska stödet till i princip den nivå som gäller inom stödområde 4 dels i orter i Bergslagen som drabbats av strukturomvandlingar inom stålindustrin och gruvnäring-

2 Prop. 1981/82: 113

en dels i Olofström. Vidare beslöts att lokaliseringsstöd skall kunna beviljas för uppförande av kommunala industrilokaler i stödområde 5 och 6 utan att hyresgäster i förväg är kontrakterade. Riksdagen anvisade dessutom 20

milj. kr. för insatser i Värmlands län i syfte att främja den industriella

utvecklingen där.

I samband med riksdagens behandling hösten 1981 av ekonomiskt-politiska åtgärder inom industridepartementets verksamhetsområde (prop.

1981/82:30 bil. 9, AU 1981/82:1, rskr 1981/82:15) beslöts om ändrade regler

för avskrivningslån och lokaliseringslån vilka innebär en årlig besparing av

300 milj. kr. då de får full effekt.

Förutsättningarna för regionalpolitiken förändras ständigt. Även om det senaste mer övergripande riksdagsbeslutet om regionalpolitiken togs för mindre än tre år sedan finns det nu anledning till en översyn av regionalpo-

litiken utifrån de krav och förutsättningar som kan förutses under 1980-ta-

let. En redovisning av den regionala befolknings- och sysselsättningsutveck-

lingen bör bifogas till detta regeringsprotokoll som bilaga 11.

Under senare tid har ett flertal utredningsbetänkanden och rapporter rörande regionalpolitiken slutförts och redovisats för regeringen. Sammanfattningar av dessa och de remissynpunkter som avlämnats redovisas i

bilagor enligt följande:

Kommitté/myndighet m.m. Betänkande/ Remiss-

Rapport/PM behandlad Bilaga Samtliga länsstyrelser Länsprogram 1980 Ja 1

(i länen) Expertgruppen för forskning (Ds 1981:15) Ja 2 om regional utveckling Regionalpolitiskt

Industridepartementet stöd. Effekter?

Effektivitet? Utredningen om vissa regional- (Dsl 1981:21) Ja 3

politiska medel Differentierade ar-

Industridepartementet betsgivaravgifter som

regionalpolitiskt

medel

Rapport från en arbetsgrupp (DsI 1981:28) Ja 4

inom industridepartementet Översyn av det re-

gionalpolitiska stödet Samtliga länsstyrelser Utredning om vissa Nej 5

frågor om effekterna

på den regionala

utvecklingen av en

ökad användning av

vissa inhemska

bränslen Riksrevisionsverket Länsplaneringen - Nej 6

kostnader och an-

vändning Riksrevisionsverket Användning, hand- Nej 7

läggning och upp-

följning av gles-

bygdsstödet

Prop. 1981/82: 113 8

Kommitté/myndighet m.m. Betänkande/ Remiss-

Rapporti/PM behandlad Bilaga

Glesbygdsdelegationen (Ds 1981:24) Ja 8 Industridepartementet Politik för gles-

bygden Konsumentverket (1981:6-09) Ja 9

Driftsstöd - ett

medel att för-

bättra varuför-

sörjningen i

glesbygd Norrbottendelegationen Rapport över Norr- Nej 10 Industridepartmentet bottendelegationens

verksamhet

Dessutom har en stor mängd skrivelser, rapporter m. m. inkommit från länsstyrelser, kommuner, företag, organisationer m. fl.

I budgetpropositionen 1982 (prop. 1981/82:100 bil. 17 s. 56) har regering-

en föreslagit riksdagen

att, I avvaktan på särskild proposition I ämnet, för budgetåret 1982/83 beräkna

|. till Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet eu förslagsanslag av

402 200 000 kr..,

to till Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån ett reservationsanslag av

600 000 000 kr.,

a till Årgärder i glesbygder ett reservationsanslag av 100000000 kr..

4. till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i

sleshygder m. m., ett förslagsanslag av 1000 kr.,

An till Åtgärder m. m. I anslutning till länsplanering ett reservationsan-

slag av 35 000 000 kr.

Jag avser nu att ta upp frågor om den fortsatta regionalpolitiska verk-

samheten med utgångspunkt i bl. a. nämnda utredningsbetänkanden och rapporter.

2¶Allmänna utgångspunkter och överväganden

2.1¶Regionalpolitikens mål och uppgifter

Regionalpolitiken har under 1970-talet utvecklats från en lokaliseringspolitik — som främst syftade till att påverka industrins utbyggnad och lo-

kalisering — till en allmän politik för regional utjämning och utveckling.

Regionalpolitikens mål kan i dag sammanfattningsvis sägas vara att skapa

förutsättningar för en balanserad befolkningsutveckling i landets olika

delar och att ge människor tillgång till arbete, service och en god miljö oavsett var de bor i landet.

Prop. 1981/82: 113 9

Dessa allmänna mål bör, enligt min mening, ligga till grund också för den fortsatta regionalpolitiken. En balanserad regional utveckling, utan snabba och omfattande befolkningsomfördelningar mellan och inom länen, gör att

uppbyggt samhällskapital kan användas effektivt i alla delar av landet. En

sådan utveckling främjar också möjligheterna för människor att upprätthålla stabiliteten i sina sociala kontakter och minskar riskerna för ofrivilliga flyttningar.

Vad jag här sagt om behovet av en balanserad utveckling gäller även

glesbygden. Målet måste vara att genom aktiva insatser skapa förutsätt-

ningar för ett bättre utnyttjande av de resurser som finns i glesbygden och för goda levnadsbetingelser också i glesbygden vad gäller arbete, service och god miljö. En offensiv och utvecklingsinriktad politik för glesbygden utgör en viktig del i regionalpolitiken.

Regionalpolitiken är en viktig del av en samlad politik med inriktning på

jämlikhet, jämställdhet och social trygghet. Den regionala utvecklingen, särskilt inom sysselsättningsområdet, är således av grundläggande betydelse när det gäller att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män. Likaså är regional balans vad gäller sysselsättningen en av grundförutsättningarna för att målet om arbete åt bl. a. alla ungdomar skall uppfyllas.

Allsidigt sammansatta decentraliserade samhällen med närhet mellan arbetsplatser, bostäder, service och fritidsmöjligheter bör eftersträvas i hela landet. Med en sådan politik motverkas att arbetslösa och verksamma

inom industri, jord- och skogsbruk får bära en särskilt stor del av uppoffringarna vid strukturomvandlingen. En decentraliserad samhällstruktur med många geografiskt spridda enheter underlättar också god hushållning med naturresurser.

Jag kommer senare (avsnitt 3) att med utgångspunkt från dessa mål ange riktlinjer för den fortsatta regionalpolitiska verksamheten — dels allmänna riktlinjer, dels riktlinjer för arbetet inom olika samhällsområden.

Samtidigt som man diskuterar målen för regionalpolitiken måste man konstatera att de allmänna förutsättningarna har förändrats i väsentliga avseenden sedan den aktiva regionalpolitiken startade i mitten av 1960talet. Ytterligare förändringar är att vänta under 1980-talet. Detta gör det nödvändigt att se över såväl instrument som arbetssätt inom regionalpolitiken.

svenska ekonomin nu är avse värt lägre än vad den var under 1960-talet och

början av 1970-talet. Regionalpolitiken kan inte i samma utsträckning som då handla om en omfördelning av verksamheter mellan landets olika delar. Det regionalpolitiska arbetet måste därför i högre grad än tidigare inriktas

på alt initiera och stödja nyskapande och nyföretagande i de skilda regio-

nerna samt att utveckla i regionerna befintlig verksamhet.

En annan viktig förändring är den ökade betoningen av miljö- och resurshushållningsfrågorna. Regionalpolitiken kan med sin förankring regionalt och lokalt spela en väsentlig roll i arbetet med dessa frågor.

Prop. 1981/82: 113 10

Ytterligare en stor förändring som skett de senaste två decennierna är att

jämställdheten mellan kvinnor och män har blivit ett allmänt omfattat

politiskt mål. En av utgångspunkterna för reformverksamheten på skilda

samhällsområden under senare år är att alla människor — kvinnor såväl som män — skall ha möjligheter till egen försörjning och därmed ekono-

en ständigt stigande förvärvsfrekvens för kvinnor och i en önskan bland de

kvinnor som ännu inte är på arbetsmarknaden att få ett arbete. I regering-

ens skrivelse (1979/80: 168) ull riksdagen om riktlinjer för det fortsatta

jämställdhetsarbetet framhölls att en aktiv regionalpolitik är ett viktigt inslag i arbetet med att öka jämställdheten mellan män och kvinnor.

2.2 Nuvarande regionalpolitiska medel

Regionalpolitiken arbetar med administrativa och ekonomiska medel.

Som underlag för det regionalpolitiska arbetet bedrivs en samordnande regionalpolitisk planering — s. k.länsplanering. Länsplaneringen bedrivs i varje län och utarbetas av länsstyrelsen i samarbete med landstingskommunen, kommunerna, fackliga organisationer, näringslivsorganisationer, statliga sektorsmyndigheter m. fl. Mer omfattande program för länet tas fram ungefär vart femte år. Detta program följs upp i en länsrapport varje år och genom ett fortlöpande genomförande av planer och program. Resultaten av länsplaneringen ställs samman och utvärderas på central nivå. Bestämmelser om denna planering finns i

förordningen (1979: 637) om länsplanering.

Statliga myndigheter har genom en särskild förordning (1979: 639, ändrad senast 1980:469) skyldighet att beakta de riktlinjer för regionalpolitiken som riksdagen har godkänt och verka för att de regionalpolitiska mål

som riksdagen har uttalat sig för uppnås. Vidare skall de i sin planering ta

regionalpolitiska hänsyn grundade på resultatet av länsplaneringen.

Länsplaneringen inrymmer såväl krav på samordning av olika samhälls-

sektorers planering som konkreta förslag till investeringar, utredningar m.m. Fr.o.m. budgetåret 1979/80 har samtliga länsstyrelser tilldelats medel från ett särskilt anslag i statsbudgeten för att bedriva ett konkret och ätgärdsinriktat arbete i anslutning till länsplancringen. Medlen får använ-

das för utredningar och konsultinsatser för att vidareutveckla eller på

försök prova förslag som redovisats i länsplaneringen. Anslaget uppgår

f.n. till 35 milj. kr. per år. De allmänna riktlinjer som riksdagen lagt fast för regionalpolitiken i form av ortsplan, planeringstal och stödområdesindelningar anger långsiktiga

prioriteringar av regioner där regionalpolitiska insatser bäst behövs.

I ortsplanen är kommunerna indelade i storstadsområden, primära centra, regionala centra, kommuncentra och kommundelscentra. Nu gällande

indelning beslöts av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79:112, AU

1978/79:23, rskr 1978/79: 435).

Prop. 1981/82: 113 1

Som ett underlag för planeringen i länen har riksdagen lagt fast planeringstal för varje län. De nu gällande planeringstalen avser år 1985 och beslutades av riksdagen våren 1980 (prop. 1979/80: 100, AU 1979/80:23. rskr 1979/80: 361).

Nu gällande planeringstal och ortsplan framgår av förordningen

(1979:639) om skyldighet för statlig myndighet att följa riktlinjerna för

regionalpolitiken (ändrad senast 1980:469).

För det regionalpolitiska stödet till näringslivet är landet indela. i sex stödområden. Områdesindelningen är grundad på sysselsättningsproblemens omfattning och art i skilda delar av landet och är vägledande för hur

stort stöd som kan lämnas i olika regioner.

Bestämmelser om det regionalpolitiska stödet finns i förordningen

(1979: 632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: I 130). Stödet ges

i form av lokaliseringsstöd, utbildningsstöd, syssclsättningsstöd, offertstöd samt flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning.

För femårsperioden den 1 juli 1979—den 30 juni 1984 gäller f. n. en totalram

om 8 131 milj. kr. för det regionalpolitiska stödet.

Glesbygdsstöd lämnas enligt förordningen (1979: 638) om statligt stöd till

glesbygd. De medel som riksdagen anslår — f. n. 100 milj. kr. per år — fördelar regeringen mellan länen med hänsyn till glesbygdsproblemens omfattning. Länsstyrelserna beslutar om fördelningen av stödet på ända-

mål och geografiska områden inom länen.

Stiftelsen Industricentra bygger och förvaltar sedan år 1973 statliga industrilokaler som hyrs ut till förmånliga villkor. Anläggningar finns eller

byggs f. n. i Haparanda, Lycksele, Vilhelmina, Strömsund, Ånge och Ljusdal. De finansieras främst med lokaliseringsstöd.

Efter beslut av riksdagen bildades hösten 1980 regionala investmentbo-

lag i Jämtlands och Västerbottens län (prop. 1979/80: 125, AU 1979/80: 29,

rskr 1979/80: 362). För vardera bolaget anvisade riksdagen 5 milj. kr. som grundkapital. Bolagen skall vidare under en femårsperiod tillföras 25 milj. kr. vardera, vilka medel skall räknas av från den beslutsram som gäller för det regionalpolitiska stödet. Landstingen i resp. län har också bidragit med medel till verksamheten. I samband med regionalt koncentrerade sysselsättningsproblem förorsakade av strukturomvandlingen inom industrin har

staten dessutom under de senaste åren medverkat vid inrättandet av ett

tiotal regionala utvecklings- och investmentbolag. Den statliga insatsen uppgår här sammantaget till ca 250 milj. kr.

Förutom dessa stödformer. som är direkt inriktade på näringslivet, har flera andra statliga åtgärder regionalpolitisk betydelse. Som exempel kan nämnas de kommunala skatteutjämningsbidragen, närings- och arbetsmarknadspolitiska insatser, de regionala utvecklingsfondernas verksamhet och användningen av investeringsfonder för regionalpolitiskt motivera-

de investeringar. Olika industripolitiska beslut som fattas har också i

många fall haft en rent regionalpolitisk motivering. Vidare fördelas ramar

Prop. 1981/82: 113 12

för investeringar i olika samhällssektorer med beaktande av regionalpoli-

tiska aspekter. Vid bl.a. lokalisering av nya statliga organ görs också regionalpolitiska bedömningar.

Vid sidan av de regionalpolitiska medel som jag nu har redogjort för finns också ett system för lokuliseringssamråd. Regeringen träffade år 1976 en överenskommelse med Sveriges industriförbund om samråd med större industriföretag i lokaliseringspolitiska frågor. Under är 1977 träf-

fades överenskommelser om motsvarande samråd med Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Riksdagen beslöt år

1979 att systemet med lokaliseringssamråd skulle utvidgas till den privata service- och tjänstesektorn (prop. 1978/79:112. AU 1978/79:23. rskr

1978/79:435). En särskild delegation inom industridepartementet svarar för kontakterna med samrådsföretagen.

2.3 Förutsättningarna för regionalpolitiken

2.3.1 En bättre regional balans har uppnåtts

Under 1960-talet hade skogslänen! en nettoutflyttning av över 10 000

personer om året och storstäderna växte snabbt. Under 1970-talet har

skogslänen däremot haft nettoinflyttning och storstadslänen en in- och

utflyttning som i stort sett vägt jämnt. Denna utveckling har fortsatt under de första åren av 1980-talet.

Även inom länen har skett en omsvängning i befolkningsutvecklingen. Det har särskilt gällt länen i södra och mellersta Sverige där folkmängden i regionala centra och kommuncentra genomsnittligt sett har ökat lika mycket som Ii länens primära centra. En stabilisering har också skett för regionala centra och kommuncentra i norra Sverige, även om många av

dessa kommuner fortfarande har en viss befolkningsminskning.

En förändring har skett även i glesbygdens befolkningsutveckling. Minskningen under 1970-talet har varit väsentligt mindre än vad den var under 1960-talet. Det finns dock stora skillnader mellan olika typer av

glesbygdsområden. Områden nära större orter har i allmänhet halt cn mer

positiv utveckling än glesbygden utanför dessa orters pendlingsomland.

Det finns naturligtvis undantag från den allmänna bild jag här redovisat län som avviker från genomsnittet för länsgruppen i fråga och kommuner som avviker från genomsnittet för resp. ortstyp.

Förklaringarna till den bättre befolkningsmässiga balans som uppnåtts under det senaste årtiondet är flera. Sysselsättningsökningen har varit

jämnare fördelad mellan landets olika aelar under 1970-talet jämfört med tidigare. Vidare synes attityderna till flyttning i samband med arbetslöshet

! I beskrivningarna om befolknings- och sysselsättningsutvecklingen m. m. används i det följande en indelning av länen i storstadslän, skogslän och övriga län. Med storstudslän avses Stockholms (AB), Malmöhus (M) samt Göteborgs och Bohus län (0). Med skogslän avses Värmlands ($S). Kopparbergs (W), Gävleborgs CO, Västernorrlands (Y). Jämtlands (7). Västerbottens (AC) och Norrbottens län (BD). Med övriga län avses Uppsala (C). Södermanlands (1). Östergötlands (E). Jönköpings (F). Kronobergs (G). Kalmar (HD, Gotlands (D. Blekinge (K). Kristianstads (1). Hallands (N). Älvsborgs (P), Skaraborgs (R) Örebro (T) och Västmanlands län tU).

Prop. 1981/82: 113 13

och undersysselsättning ha förändrats. Människor stannar kvar i den egna

regionen även om sysselsättningsmöjligheterna är begränsade. Tidigare utflyttningskommuner har en nettoinflyttning trots att arbetsmarknaden är begränsad och trots att de som redan bor där inte är fullt sysselsatta. En

bidragande orsak till detta kan vara att efterfrågan på arbetskraft under senare år inte varit särskilt stor någonstans i landet. Utbyggnaden av

arbetsmarknadspolitiken, det sociala trygghetssystemet, skatteutjämningsbidragen m. m. har dessutom mildrat följderna av arbetslöshet och undersysselsättning.

En betydande del av den sysselsättning som finns i de sysselsättningssvaga delarna av landet inom offentlig och privat service liksom inom byggnadssektorn är i grunden baserad på de omfattande statliga transfercringar som går till dessa regioner. Transfereringarna gör det möjligt att hålla en större servicesektor och därmed servicesysselsättning är vad

annars skulle vara fallet.

Ökningen av arbetstillfällena har som jag nämnde varit jämnare fördelad mellan länen jämfört med tidigare. Under 1960-talets senare hälft minskade sysselsättningen i skogslänen medan samtliga dessa län under 1970-talet

har haft en ökad sysselsättning.

En bättre regional balans vad gäller sysselsättningen har också uppnåtts inom länen. Fortfarande är emellertid ökningen av antalet arbetstillfällen genomsnittligt sett mindre i kommuncentra än i regionala centra och mindre där än i primära centra. Förklaringen till den förbättrade betolkningssituationen i kommuncentra och mindre regionala centra ligger därför till stor del i en kraftigt ökad arbetspendling in till länens primära centra och större regionala centra. Närheten till större orters expanderande arbets-

marknader har på detta sätt gjort det möjligt för mindre kommuner i de

södra och mellersta delarna av landet att stabilisera och i många fall öka befolkningen under 1970-talet. Detsamma gäller också en del kommuner längs Norrlandskusten. Mindre kommuner i mer isolerade lägen, t. ex. i Norrlands inland, har inte haft samma möjlighet att utnyttja sysselsättningstillfällen i expanderande större kommuner och har heller inte haft en lika positiv befolkningsutveckling.

Att sysselsättningsökningen varit jämnare fördelad över landet under 1970-talet, jämfört med årtiondena dessförinnan. har flera orsaker. Avgången från jord- och skogsbruket har minskat kraftigt — från i genomsnitt ca 25000 personer per år under 1960-talet till ca 10000 per år under

1970-talet. De senaste åren har sysselsättningsminskningen varit mycket

begränsad.

Industrisysselsättningen har under 1970-talet relativt seu utvecklats

mest positivt i norra delen av landet även om en viss minskning av antalet

industrisysselsatta kan noteras också för denna del av landet under de

senaste åren. En ökad industrisysselsättning har under 1970-talet även uppnåtts i många av de tidigare industrifattiga kommunerna i Norrlands

Prop. 1981/82: 113 14

inland. Industrin har på detta sätt bidragit till en regional utjämning av

sysselsättningsmöjligheterna i landet.

Sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn har under 1970-talet i relativa tal varit ungefär lika stor överallt i landet. Det innebär en förbättring jämfört med 1960-talet för skogslänen liksom, vad gäller fördelningen inom länen, för regionala centra och kommuncentra. Den jämnare fördelningen förklaras bl. a. av att utbyggnaden under 1970-talet i betydan-

de grad gällt lokalt förlagd service såsom barnomsorg, åldringsvård, lång-

tids- och distriktssjukvård. Utlokaliseringen under 1970-talet från Stock-

holm av 10 000 arbetstillfällen inom central statlig förvaltning har också

haft betydelse i sammanhanget. Den regionalt jämnare sysselsättningsök-

ningen inom den offentliga sektorn har varit en viktig förutsättning för

kvinnornas ökade förvärvsgrad i t. ex. kommuncentra och regionala centra.

Sysselsättningsförändringarna inom de privata service- och tjänstenäringarna — varuhandel, samfärdsel och privata tjänster — har totalt sett

varit förhållandevis begränsade under 1970-talet. Dessa näringars koncentration till storstadsområdena och primära centra är emellertid mycket stor

och den har inte minskat under 1970-talet.

Byggnadsverksamheten har en förhållandevis jämn regional fördelning. Minskningen av sysselsättningen inom näringen under 1970-talet har varit störst i storstadsområdena och relativt sett minst i de mindre kommuner-

na. Sysselsättningen har hållits uppe något bättre i stödområdena än i

övriga delar av landet. En del av förklaringen till detta ligger i de omfat-

tande arbetsmarknadspolitiska insatser i form av beredskapsarbeten som har gjorts och görs i dessa områden samt i en omfattande långpendling

bland byggnadsarbetarna till andra delar av landet.

Även om, som jag här redovisat, en bättre regional balans har uppnåtts under 1970-talet, både befolknings- och sysselsättningsmässigt. finns fortfarande en betydande undersysselsättning och arbetslöshet i skilda delar av landet. Till betydande del är det här fråga om en dold arbetslöshet som inte finns registrerad i arbetslöshetsstatistiken. Detta gäller särskilt bland kvinnor. Jag återkommer till detta (avsnitt 2.3.3).

2.3.2¶De regionalpolitiska insatsernas betydelse för den bättre regionalu balansen

Det är svårt att med säkerhet ange vilken betydelse de direkta regionalpolitiska insatserna har haft för den förbättrade regionala balansen. Att de

har haft positiva effekter är klart. Samtidigt kan konstateras att de kvarstående problemen alltjämt är stora och att hittillsvarande insatser varit

otillräckliga för att lösa dem.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har i en utvärdering av det regionalpolitiska stödet Regionalpolitiskt stöd, Effekter? Effektivitet? (Ds I 1981: 15) beräknat nettoeffekten av stödet till drygt 20 000 arbetstilifällen i skogslänen under perioden 1965-1980.

Prop. 1981/82: 113 IS

Härtill kommer för skogslänens del de ca 4 000 arbetstillfällen inom central statlig förvaltning som omlokaliserats dit från Stockholm. Utan att

ge mig in på några mer detaljerade beräkningar vill jag också peka på den större sysselsättning som finns inom jordbruket i skogslänen genom det särskilda norrlandsstödet till denna näring. Likaså vill jag nämna den sysselsättning som tillkommit genom glesbygdsstödet.

Sysselsättningseffekten av det regionalpolitiska stödet och omlokaliseringen av statlig förvaltning kan således översiktligt beräknas till ca 25 000 arbetstillfällen. Det rör sig här om bassysselsättning. Denna bär i sin tur upp en servicesysselsättning som kan uppskattas vara ungefär lika stor. De

direkta och indirekta sysselsättningseffekterna av dessa regionalpolitiska

insatser i skogslänen skulle beräknade på detta sätt uppgå till i storleksord-

ningen 50000 arbetstillfällen under perioden 1965—1980. Det kan nämnas att sysselsättningen i skogslänen totalt sett ökade med 54000 personer

under denna tid. Antalet yrkesverksamma kvinnor ökade med 106 000

medan sysselsättningen bland männen minskade med 52 000 personer.

Medräknat också hemmavarande hushållsmedlemmar, huvudsakligen

barn, skulle uppskattningsvis 75 000 — 100 000 människor i skogslänen ha sin försörjning baserad på de arbetstillfällen som skapats genom här

nämnda regionalpolitiska insatser. Som en jämförelse kan nämnas att 100 000 personer netto flyttade ut från skogslänen under 1960-talet. Det re-

gionalpolitiska stödet till näringslivet och utlokaliseringen av statlig för-

valtning från Stockholm har förhindrat en fortsättning på 1960-talets be-

folkningsutflyttning från skogslänen och än mer ökade statliga transfereringar till dessa län.

Även om en beräkning av detta slag baseras på ett antal osäkra uppskattningar och antaganden ger den ändå en uppfattning om vad som uppnåtts och en utgångspunkt för den fortsatta regionalpolitiken.

2.3.3 Osäkert om den bättre regionala balansen kommer att hestå under 1980-talet

Erligt de bedömningar som länsstyrelserna redovisat i länsplanering 1980 kommer den bättre regionala balans i befolkningsutvecklingen som uppnåtts under 1970-talet att i stort sett bestå under 1980-talet. Det gäller såväl mellan som inom länen. Till grund för prognoserna över befolknings-

utvecklingen ligger bedömningar om utvecklingen av antalet arbetstillfäl-

len och sysselsättningsgraden i skilda regioner. Prognoserna är gjorda med

utgångspunkt från fortsatta regionalpolitiska stödinsatser av samma omfattning som f. n. Prognoserna är av statistiska skäl gjorda med 1975 som

basår. Det var när prognoserna gjordes det senaste år det fanns folkräk-

ningsuppgifter för. Allmänt sett måste understrykas den osäkerhet som alltid präglar prognoser för så lång tid.

Prop. 1981/82: 113 16

Tabell 2: 1. Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen för vissa länsgrupper

Förändring av Förändring av Förändring av andelen

folkmängden antalet arbets- förvärvsarbetande av be-

(procent per är) tillfällen folkningen i åldern 16—064 (procent per Är) år (procentenheter per

5-års period)

1971 1976 I981 1971 1976 1975 1970 1975 1975

—75 —-80 -90 —75 -80 =-90 -—75 -80 =-90

Källor: SOS. Folkmängd (SCB). FoB. AKU samt länsstyrelsernas prognoser i länsplanering 1980.

Den faktiska utvecklingen under åren 1975-80 har. som framgår av tabell

2:1, på flera punkter varit gynnsammare regionalpolitiskt sett än vad

prognoserna anger. Så har t. ex. andelen förvärvsarbetande hittills ökat snabbare i skogslänen än vad länsstyrelserna räknat med som ett genomsnitt för perioden 1975-90. Detta skulle kunna tas som intäkt för att de från regionalpolitisk synpunkt förhållandevis positiva bedömningar som görs

om utvecklingen fram till år 1990 i länsprogrammen bör vara riktiga.

Samtidigt bör betonas att det i prognoserna finns tecken på ånyo ökade

regionala obalanser.

Långtidsutredningen (SOU 1980:52), som presenterades i slutet av år

1980, redovisar också kalkyler över arbetskrafts- och sysselsättningsut-

vecklingen i olika delar av landet. Man har därvid använt en indelning av landet i åtta riksområden.

Utredningens huvudalternativ I leder på sikt till balans i ekonomin i stort. I detta alternativ förutses ökade regionala obalanser och behov av ökad nettoomflyttning mellan olika delar av landet. Huvudalternativ 2

utgår från en oförändrad politik. Det leder till ständigt ökade obalanser i

ekonomin med bl. a. stagnation och kraftigt ökad arbetslöshet som följd. Nettoomfyttningen blir mindre än i alternativ I därför att arbetslösheten

ökar så kraftigt att det inte finns några lediga arbeten att flytta till någonstans i landet. Självfallet måste utgångspunkten vara att åter få balans och tillväxt i den

svenska ekonomin varför en utveckling motsvarande den som långtids-

utredningens alternativ I skisserar är den rimliga på sikt. Enligt långtidsutredningens beräkningar för de skilda riksområdena skulle i detta alternativ

uppstå överskott på arbetstillfällen i Storstockholm och övriga Östra Mel-

lansverige. Sydsverige och Nedre Norrland skulle få i stort sett balans mellan utbud och efterfrågan på arbete. Brist på arbetstillfällen skule uppstä i Sydöstra Sverige, Västsverige. Norra Mellansverige och, i särskilt

hög grad, i Övre Norrland.

Av central betydelse vid bedömningen av den regionala utvecklingen är naturligtvis vilka antaganden som görs beträffande sysselsättningsutveck-

Prop. 1981/82: 113 17

lingen inom skilda näringsgrenar. I tabell 2: 2 jämförs länsstyrelsernas och

långtidsutredningens bedömningar. Det skall påpekas att siffrorna i de båda materialen avser olika tidsperioder och därför inte är helt jämförbara.

Tabell 2: 2. Sysselsättningsutvecklingen i olika näringsgrenar (årlig procentuell förändring av antalet sysselsatta).

Faktisk utveckling Läns- Långtidsenligt nationalräken- planering utredningen skaperna 1980 1980, alt. I 1970—1975 = 1975—80 1975—90 1979—85

Samfärdsel,

"Inkl. skogsbruk. Materialet medger ingen uppdelning.

Länsstyrelsernas och långtidsutredningens delvis motstridiga bedömningar visar att utvecklingen är mycket svårbedömbar. Länsstyrelsernas

prognoser tyder på en fortsatt balanserad befolknings- och sysselsättningsutveckling i landets olika delar. Det skall observeras att den förhål- Jlandevis positiva bild av den regionala utvecklingen, som redovisas i

länsstyrelsernas prognoser, är grundad på förutsättningen att nuvarande

regionalpolitik fortsätter under 1980-talet. Vissa tecken finns dock i prognoserna på att de regionala obalanserna åter kan komma att öka. Långtidsutredningens regionala kalkyler pekar på väsentligt ökade balansproblem. Den slutsats jag drar av dessa bedömningar är att de regionalpolitiska insatserna måste hållas på en hög nivå under 1980-talet för att en bättre

regional balans skall kunna åstadkommas.

2.3.4 De regionala skillnaderna i andelen förvärvsarbetande fortfarande stora

Som tidigare framgått av tabell 2: I och som ytterligare belyses i tabell

2:3 ökade andelen förvärvsarbetande av befolkningen i yrkesverksam ålder — sysselsättningsgraden — med uppemot åtta procentenheter under

1970-talet för riket totalt. Bland männen har sysselsättningsgraden varit i stort sett oförändrad under 1970-talet medan den ökat med drygt 10 pro-

centenheter bland kvinnorna.

Trots denna kraftiga ökning ligger dock fortfarande kvinnornas syssel-

sättningsgrad långt under männens. Enligt en rapport, Kvinnors arbete

(SOU 1979: 89), som den statliga jämställdhetskommittén presenterade år

1979, skulle ca 400 000 fler kvinnor vilja förvärvsarbeta om de praktiska

hindren kunde undanröjas. 2 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 18

Räknat över hela 1970-talet har sysselsättningsgraden ökat ungefär lika mycket i de tre länsgrupperna storstadslän, skogslän och övriga län. Detta betyder att skillnaderna i sysselsättningsgrad i stort är desamma nu som år

1970.

Tabell 2: 3. Andel förvärvsarbetande av befolkningen i åldern 16-64 år i vissa länsgrupper

Andel i procent Förändring i procentför män och för för enheter per 5-årsperiod kvinnor sammantagetmän kvinnor — för män och kvinnor

sammantaget 1970 1975 1980 1980 1980 1970—80 1975-90

Storstadslän 73,8 79,6 817 86,5 76.8 4,0 [Er Skogslän 68,8 72,8 76,6 8I,7 69.0 3,9 1,3 Övriga län — 72,0 76,6 79,7 87,0 72,1 3,9 1,5 Riket totalt 72,0 76,8 79,7 86.1 73,3 3,9 1,5

Källa: AKU, årsmedeltal och länsstyrelsernas prognoser i länsplanering 1980.

I figur 2: I har sysselsättningsgraden i varje enskilt län jämförts med de län som har den högsta sysselsättningsnivån för kvinnor resp. män, nämli-

gen Stockholms resp. Skaraborgs län. Skillnaden visar undersysselsättningen i bemärkelsen hur många fler som skulle vara sysselsatta i resp. län

om sysselsättningsgraden varit lika hög som i dessa län. Jag vill betona att detta är ett teoretiskt sätt att räkna. Beräkningen ger emellertid en grov bild av skillnaderna i sysselsättningshänseende mellan länen.

Som framgår av figuren har samtliga s.k. skogslänen en undersysselsättning som är större än varje annat län i landet. Den klart största under-

sysselsättningen finns i Norrbottens län. Av figuren framgår vidare att det finns en omfattande undersysselsätt-

ning bland kvinnor inte bara i skogslänen utan också i många län i södra och mellersta Sverige. Detta överensstämmer med redovisningen i den tidigare nämnda rapporten om Kvinnors arbete (SOU 1979: 89). För männens del är undersysselsättningen beräknad på detta sätt främst koncentrerad till skogslänen. De höga andelarna undersysselsatta män i t.ex.

Stockholms, Uppsala, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län beror till betydande del på en hög andel studerande på universitets- och högskolenivå i dessa län. Betydande skillnader finns också mellan olika typer av orter. I kommuncentra och regionala centra ligger sysselsättningsgraden i genomsnitt ungefår 2—3 procentenheter under storstadsområdenas nivå. Enskilda kom-

muner ligger ännu mycket lägre.

Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan olika orter inom länen är allmänt sett större för kvinnorna än för männen. De yrkesområden inom

vilka män arbetar har en jämnare geografisk fördelning än de inom vilka

Prop. 1981/82 113 19

TT di

11!

II VA

SEKN|

ue

Ä

e3)esjassÄsIapun

$9—91 II [6]

ULIpPIR AM

I UJFUuUYJOJAG Xx Japur

JV =

ONCENCRDONIA

uegu AR S JUIJOA 420 NAN) Di Jouway

I BjJESJfasSÄSIIPUN H gd urupppdda 7

a JOUUIAY

JIPUe paw I

BJESJISSAÄSLIIpPUN

PEJJÄNIEN (925) 6LG6T W

18 6461 uejeprys N 44 "I n JOJ

:ZT | J3PUP

INBLI UIRLISHLISISLOYNUI

(FL:

I se =

i

-

| ]

(8)

MT

AR BWUIIGILIg[LIJ3ds Gå

Ho d

Ua JWUrS

JOS

av :JOHEY Ppuy

+ TVI +6 IL T” +s TE Te +!

34 1 1;

Prop. 1981/82 113

ad RUUppIQINSPeUYsBUSIIQE LJ I SS

Lu I Mo

1 u33uruyojag

fi X

i AA

udo Ar I [dPUuT ajqtesdeyspang juadosd HH = ET] Z (duruppqin

uj GG

I wvuosuvd p3ejsojs3eja10

Le NA

ajdquesdeysparag ML pure "1861 430 "[NXI) 12 esojsjayYIE URL a Yä FUruppqunspewyqtewsjaqIe BPINs I japue mm d IPUIZISIPAN I JE = $9—91 MM SKER

LAURIN

ICKE:

JPPUy WIp]E TT

f

Z:z till O

IAILI IT

esojSlagae I

=E nn DD japue H =

L 1318IBJLIPUNYASIIALE

or] ÅA I

hm dd

md N

H LH Dä

SLY ST äv LEA

lapuy +U +01 +6 +e +9 TS TS

I,

Prop. 1981/82: 113 21

kvinnor arbetar. Detta tillsammans med att kvinnor arbetar inom ett mer

begränsat antal yrken förstärker den regionala obalansen för kvinnor.

Stora regionala skillnader finns också i andelen arbetslösa liksom i

andelen personer som är i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten, skyddat arbete och personer som av arbetsmarknadsskäl är förtidspensionerade; allt tecken på att den ordinarie arbetsmarknaden är för liten eller fungerar dåligt. Figur 2:2 visar länsvis andelen arbetslösa och andelen personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning. Som framgår

av figuren har Norrbottens län en i stort sett dubbelt så hög andel som

något annat län. Hur ser då bedömningarna för 1980-talet ut? Som framgått av tabellerna

2: I och 2: 3 pekar länsstyrelsernas prognoser allmänt sett på en väsentligt långsammare ökning av sysselsättningsgraden än under 1970-talet. Detta

överensstämmer också med de bedömningar som gjorts i 1980 års långtidsutredning liksom i budgetpropositionerna de senaste åren. Länsstyrelsernas prognoser tyder vidare på en utveckling som kan komma att gå i riktning mot ökade skillnader under 1980-talet. Det skall dock betonas att bedömningarna på denna punkt är osäkra. Den faktiska utvecklingen under senare hälften av 1970-talet visar, som jag tidigare

nämnt, en regional utjämning av sysselsättningsgraderna.

Målet måste enligt min mening vara en fortsatt regional utjämning ge-

nom en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna i de regioner där sys-

selsättningsgraden nu ligger lågt.

2.3.5 Arbetslöshet och undersysselsättning innebär stora kostnader för samhället

Förutom att arbetslöshet och undersysselsättning innebär sociala och andra problem för enskilda människor förorsakar de samhället stora kostnader. De regionala skillnaderna i sysselsättningshänseende återspeglas på ett tydligt sätt i transfereringarna över statsbudgeten och socialförsäkringssystemet till skilda regioner.

Statskontoret har på regeringens uppdrag gjort en länsvis sammanställning av vissa statliga stödinsaster til! företag och kommuner under senare hälften av 1970-talet. Sammanställningen finns f. n. endast som arbetsmaterial. Materialet har i figur 2:3 kompletterats med uppgifter som samman-

ställts inom industridepartementet om vissa former av stöd som gått till hushållen. Av figur 2:3 framgår bl.a. att det regionalpolitiska stödet utgör en

mycket liten del av de samlade statliga transfereringarna till länen.

Det kan naturligtvis diskuteras vilka stödformer som bör vara med i en

sammanställning som skall belysa de ekonomiska följderna för samhället av skillnader i sysselsättningsläget mellan olika regioner. Vidare skall sägas att det inte finns någon fullständig och omedelbar utbytbarhet mellan

Prop. 1981/82: 113 22

= == 3 rer eenirLlr En 2 AR + ONA ru N =EM——— FR (IR ET NA - 2 T— — > (= RR (Vie NN fe I ON 2 TAG == mm] A

SET >

= tr 2, industridepartementet === THA inom g: FR une Kan År 5: ===5HlUMInHHa EE framtaget MOE = Så

5 Om =

material

2¶ETEN «

samt

statskontoret Dö gå Bel =E za från

Underlag

223 MON mm:

Källor: = FÅ 4 = 7 s 2 2 &

Prop. 1981/82: 113 23

å ena sidan närings- och regionalpolitiska insatser och åtgärder inom

arbetsmarknads- och socialpolitiken å den andra.

Sammanställningen visar emellertid med eftertryck att betydande transfereringar går till län med stor arbetslöshet och undersysselsättning och att det sammantaget rör sig om mycket stora utgifter för samhället. En strävan måste, enligt min uppfattning, vara att med intensifierade regionalpolitiska

insatser öka sysselsättningen i dessa regioner och därmed på sikt minska

behovet av transfereringar dit. Offensiva regionalpolitiska insatser som

skapar ökad sysselsättning är av största värde både för dem som får möjlighet till arbete och för ekonomin i samhället som helhet.

2.3.6 Minskad sysselsättning och samtidigt stora strukturförändringar

inom industrin

Industriproduktionen har stagnerat under senare år. Samtidigt har inves-

teringarna liksom sysselsättningen inom industrin gått ner.

Såväl länsstyrelserna som statens industriverk räknar med att industrisysselsättningen kommer att minska under 1980-talet. I 1980-års långtids-

utredning — huvudalternativ I — antogs däremot att industrisysselsättningen skulle öka under början av 1980-talet.

De delvis motstridiga bedömningar som jag här har redovisat visar hur

svårbedömt läget är. Klart står dock att industriproduktionen måste ökas för att åter få balans i den svenska ekonomin. Detta torde — åtminstone för

den första hälften av 1980-talet — inte vara möjligt utan en viss ökning av antalet industrisysselsatta. I ett mer långsiktigt perspektiv är det (med oförändrad arbetstid) däremot inte realistiskt att räkna med någon ökad industrisysselsättning även om produktionen fortsätter att öka.

En rad åtgärder har under det senaste året vidtagits för att stärka den svenska industrins konkurrenskraft — det gäller både på det allmänekono-

miska och industripolitiska området. Genom dessa åtgärder bör industri-

produktionen åter börja öka när världskonjunkturen vänder uppåt igen. Den ekonomiska politiken bör ge den svenska industrin möjligheter att öka

sina marknadsandelar. Därmed bör också — med en viss fördröjning — industriinvesteringarna åter öka. ” En sådan uppgång måste utnyttjas regionalpolitiskt. Samtidigt är det viktigt att de regionaipolitiska medlen och åtgärderna utformas så att de också passar för en situation med en på sikt stagnerande eller tillbaka-

gående industrisysselsättning.

Med en totalt sett minskad sysselsättning inom industrin och andra basnäringar blir det allt viktigare att påverka beslut om investeringar och

lokaliseringar inom basnäringarna. Varje arbetstillfälle inom basnäringarna

bildar basen också för arbetstillfällen inom service- och tjänstenäringarna.

Även förhållandevis små förändringar av sysselsättningen i basnäringarna kan således få stora effekter på den totala sysselsättningen. Också mindre

Prop. 1981/82: 113 24

regionala omfördelningar till de sysselsättningssvaga regionernas fördel kan därför betyda mycket för sysselsättningen i dessa områden.

Även om industrisysselsättningen på sikt stagnerar och kanske t. o. m. minskar sker hela tiden investeringar och andra förändringar inom industrin som innebär möjligheter att påverka dess lokalisering. Antalet sysselsatta inom industrin har med vissa svängningar över tiden varit i stort sett oförändrat de senaste 20 åren, samtidigt som investeringarna varit mycket stora.

Vad som präglat utvecklingen de senaste åren är att industrins anläggningsinvesteringar har minskat med ca 30 procent sedan mitten av 1970talet då de låg som högst och därmed är nere på 1960- talets nivå. Bilden av investeringsutvecklingen blir emellertid en annan om man utvidgar investeringsbegreppet till att omfattta även ”mjuka” investeringar i forskningoch utveckling (FoU), marknadsföring och serviceapparat. Denna typ av investeringar har ökat mycket kraftigt under senare år. FOU-kostnaderna ökade i löpande priser med mer än 25096 mellan år 1973 och 1979. I kronor räknat väger ökningen i stort sett upp minskningen av investeringarna på anläggningssidan.

Enligt en OECD-studie av FoU-intensiteten i medlemsländernas industri år 1977 kom Sverige på andra plats med FoU-kostnader uppgående till 4,2 procent av förädlingsvärdet. Tätplatsen innehades av USA med 5.2 procent.

De mjuka investeringarna är enligt min mening av strategisk betydelse för industrins utveckling. Endast genom en kraftfull satsning på nya produkter och marknader kan vi erhålla en önskad industriell utveckling och expansion. Främjandet av en sådan utveckling måste i allt väsentligt ske genom allmänna ckonomisk-politiska och industripolitiska åtgärder.

Förskjutningen från investeringar i byggnader och maskiner till förmån för investeringar i FOU. marknadsföring o. dyl. innebär delvis nya förutsättningar för regionalpolitiken. De regionalpolitiska insatserna måste i ökad utsträckning inriktas på att stödja företagens produktutveckling, marknadsföring m. m. En utveckling i den riktningen har också skett under senare år. År 1979 öppnades möjligheter att ge lokaliseringslån till den typen av investeringar. Även offertstöd kan här användas. Regionalpolitiken understödjer på detta sätt det industri- och näringspolitiska arbetet.

Jag skall här också något beröra strukturomvandlingen inom industrin och de regionalpolitiska följderna av den.

De senaste årens omfattande strukturförändringar inom industrin har lett till betydande sysselsättningssvårigheter också på orter utanför de regionalpolitiska stödområdena. Regionalpolitiskt stöd har i ökad utsträckning kommit till användning för att stärka sysselsättningen i de regioner som drabbas.

Sveriges spridda ortsstruktur, de långa avstånden och det ensidiga näringslivet i många orter ökar känsligheten för strukturförändringar. Sär-

Prop. 1981/82: 113 25

skilt utsatta är de orter med ensidig industristruktur som är belägna utanför pendlingsavstånd till större orter med mer allsidigt sammansatt arbets-

marknad. Också större geografiskt sammanhängande områden kan få pro-

blem om de domineras av en bransch som kommer i svårigheter. Det gäller t. ex. Malmfälten, Bergslagen och Siuhäradsbygden.

Strukturomvandlingen inom industrin kommer att fortsätta. En successiv anpassning till förändrade förutsättningar är av avgörande betydelse för

den svenska ekonomins internationella konkurrenskraft. Denna strukturomvandling kommer att leda till sysselsättningsproblem i enskilda orter och regioner. Det gäller för samhället att ha en beredskap för att kunna

bemästra de problem som kan uppstå. Dessa problem skiljer sig från de

traditionella regionalpolitiska problemen såtillvida att de ofta drabbar regioner med en utvecklad industritradition och att förändringen kommer relativt snabbt. Detta innebär större svårigheter att bemästra problemen

men också större möjligheter att åstadkomma ny sysselsättning. Detta

måste beaktas när regionalpolitiska insatser påkallas i denna typ av regioner. Bl.a. måste särskild vikt läggas vid samordningen av arbetsmark-

nads-, industri- och regionalpolitiska insatser. Jag vill i detta sammanhang också framhålla betydelsen av att finna nya

former för samhällets, de anställdas och näringslivets medverkan i struk-

turomvandlingen. Arbetsmarknadens parter har självfallet ett stort intres-

se, men även ett stort ansvar för att strukturomvandlingen sker på sådant

sätt att de negativa sociala och ekonomiska följderna blir så små som möjligt. Parterna har självfallet också ett starkt intresse av att aktivt medverka till att människor som friställts får ny sysselsättning. Ett exempel på aktiva insatser från parternas sida för att underlätta omställningar vid företagsnedläggningar och personalminskningar är de

s.k. trygghetsråden på tjänstemannaområdet. Nyligen har avtal slutits mellan LO och Statsföretagens Förhandlingsorganisation (SFO) om att

inrätta ett trygghetsråd också för de kollektivanställda inom de statliga

företagen.

Dessa trygghetsråd gör ett förtjänstfullt arbete och utgör med sitt fria

sätt att arbeta ett väsentligt komplement till samhällsorganens insatser i samband med omstrukturering av industrin.

Jag anser att de anställda bör ges ökade möjligheter och ökade resurser

att själva medverka i den industriella omvandlingsprocessen. Detta är en

av anledningarna till att jag nyligen efter bemyndigande av regeringen tillkallat en kommitté (I 1981:03) med uppgift att utreda vissa frågor rörande trygghetsfonder.

2.3.7 Dämpad tillväxttakt inom den offentliga sektorn

Även om den nuvarande minskningen av industrisysselsättningen skulle

vändas till en viss uppgång under början av 1980-talet måste huvuddelen av

en fortsatt sysselsättningsökning komma inom andra näringsgrenar. ELik-

Prop. 1981/82: 113 26

som under de senaste årtiondena är det främst inom den offentliga sektorn en ökad sysselsättning kan förutses. Det finns emellertid ekonomiska begränsningar för hur stor denna ökning kan bli. Inte minst därför är det viktigt att få till stånd en stärkt industrisektor och en balanserad utveckling inom den privata service- och tjänstesektorn.

I 1980 års långtidsutredning räknar man med en fortsatt dämpning av tillväxten inom den offentliga sektorn. Regeringen har som ett riktmärke för den ekonomiska politiken angivit att den kommunala verksamheten bör öka med högst en procent om året medan den statliga verksamheten bör hållas på oförändrad nivå.

Även i länsstyrelsernas prognoser förutses en väsentligt lägre ökningstakt inom den offentliga sektorn än under 1970-talet. Det är svårt att göra en direkt jämförelse, men länsstyrelsernas prognoser synes ligga endast något högre än vad regeringens riktmärke för tillväxten blir omräknat i sysselsättningstermer. Den dämpning av tillväxten inom den offentliga sektorn som bör eftersträvas under de närmaste åren, i enlighet med vad som anförts i budgetpropositionen för 1982/83, är sålunda till betydande del beaktad i länsstyrelsernas bedömning av den regionala utvecklingen under 1980-talet.

Åtstramningarna inom den offentliga sektorn kan leda till att det blir svårare att få gehör för regionalpolitiskt motiverade anpassningar inom skilda sektorer när det ekonomiska utrymmet blir mer begränsat. En samordning över sektorsgränserna i syfte att åstadkomma totalt sett effektivare resursutnyttjande är emellertid angelägen även i en ekonomisk åtstramningssituation. Det måste finnas en regionalpolitisk planering och samordning som möjliggör en effektivt fungerande regionalpolitik inom

torn.

Den dämpade tillväxten av sysselsättningen inom den offentliga sektorn kommer rimligen att få vissa återverkningar för de nytillträdande på arbetsmarknaden. Det gäller främst kvinnorna som ofta tagit arbeten i den expanderande offentliga sektorn. De måste i framtiden i ökad utsträckning söka sig till andra delar av arbetsmarknaden och till andra yrken. Här behövs attitydförändringar hos såväl kvinnorna själva som hos arbetsgivarna. Ytterligare ansträngningar måste göras för att minska det könsbundna studie- och yrkesvalsmönstret på arbetsmarknaden.

Vad jag här sagt om behovet av en anpassning av utbildnings- och yrkesvalet med hänsyn till den långsammare sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn gäller för hela arbetsmarknaden.

2.3.8 Regionalpolitiken i ett nordiskt perspektiv

I anslutning till att förutsättningarna för regionalpolitiken behandlas anser jag att det är lämpligt att även informera riksdagen om det regionalpolitiska samarbetet i Norden. :

Prop. 1981/82: 113 27

Nordiskt regionalpolitiskt samarbete har förekommit sedan år 1973 inom ramen för det Nordiska ministerrådet. Ministerrådet antog år 1979 på Nordiska rådets rekommendation (rek nr 1/1979) ett handlingsprogram (NU A 1978:11) för det nordiska regionalpolitiska samarbetet. I enlighet med detta program har arbetet inriktats på konkret gränsregionalt och gränskommunalt samarbete. F. n. bedrivs sådant samarbete i 11 områden.

Ett viktigt medel i sammanhanget är de ekonomiska medel som finns för genomförande av olika projekt. En försöksverksamhet med s. k. regionallån genom Nordiska Investeringsbanken (NIB) påbörjades år 1979. Norrlandsfonden har lånat upp Sveriges kvot på 50 milj. Nkr. Dessa medel används för fondens egen utlåningsverksamhet och ökar därmed volymen på denna. Vidare bedrivs några projekt med mer övergripande inriktning bedrivits. Dessa är det s.k. basprojektet inom vilket information om sysselsättning,

befolkning m. m. i Norden tas fram, storstadsprojektet som har till uppgift

att belysa förhållandena när det gäller sysselsättning, ekonomi etc. i de 13 största regionerna i Norden samt glesbygdsprojektet. Slutligen har informations- och erfarenhetsutbyte länderna emellan varit av stor betydelse.

En uppföljning av 1979 års handlingsprogram har presenterats i en rapport (NU 1981: 12) Gjennomfgringen av det nordiske regionalpolitiske handlingsprogrammet 1979, som Nordiska ministerrådet (de för regionalpolitiken ansvariga ministrarna) behandlade i november 1981. Ministrarna

beslöt därvid att överlämna rapporten till Nordiska rådet. Enligt minister-

rådets beslut läggs stor vikt vid gränssamarbetet. Samarbetet på Nordka-

lotten och i Västnorden (Island, Färöarna och Grönland) föreslås få högsta prioritet. Vidare betonas betydelsen av arbetet med konkreta projekt. Försöksperioden med NIB:s regionallån föreslås bli förlängd till år 1983.

Rådet föreslår också att försöksverksamheten med remittering av regional-

politiska frågor länderna emellan skall förlängas. Rådet beslutade komplet-

tera de generella projekten med ett projekt om regional planering och regionalpolitiska medel.

Det nordiska regionalpolitiska samarbetet är enligt min mening av mycket stor betydelse. För att förstärka samarbetet är det väsentligt att arbetet kan ges ett konkret innehåll. Ett uttryck för detta är att regionalpolitiska

medel i vissa fall kan användas i projekt som innebär samarbete över

riksgräns.

Ett grundläggande mål för det nordiska regionalpolitiska samarbetet är

att verka för en regionalt balanserad utveckling i Norden. Detta betyder bl.a. att nettoflyttningen mellan länderna bör ligga på en låg nivå. För Sveriges vidkommande har det varit en stor nettoinvandring från Finland.

Åren 1976-1980 uppgick den till sammanlagt ca 33000 personer. En suc-

cessiv minskning har emellertid skett och år 1981 har Sverige haft en nettoutvandring på ca 5000 personer till Finland.

Prop. 1981/82: 113 28

24 Det fortsatta regionalpolitiska arbetet — allmänt om medlens utformning och hantering

Min allmänna slutsats utifrån vad jag anfört om regionalpolitikens mål och förutsättningar är att de regionalpolitiska insatserna måste ytterligare intensifieras under 1980-talet. Det är nödvändigt både för att upprätthålla regional balans och för att få en fortsatt utjämning av sysselsättningsgraden mellan olika delar av landet. Det är också nödvändigt med tanke på de fortsatta omfattande strukturförändringar som kan förutses inom industrin. En kraftfull och utvecklingsinriktad regionalpolitik är viktig också för att på sikt få ned behovet av transfereringar till de sysselsättningssvaga delarna av landet. |

Den nödvändiga intensifieringen av de regionalpolitiska insatserna bör ske dels genom en bättre planering och samordning av politiken inom och mellan skilda samhällssektorer, dels genom en effektivare användning av de specifika regionalpolitiska medlen samt dels genom ett ytterligare förstärkt stöd till de mest utsatta delarna av landet.

Jag avser att här för överskådlighetens skull kort redogöra för de förslag beträffande de regionalpolitiska medlen som närmare utvecklas och motiveras i det följande.

Då det gäller den regionalpolitiska planeringen och samordningen föreslås tyngdpunkten i arbetet som hittills ligga på länsnivån med länsstyrelsen som sammanhållande myndighet. Ökad vikt läggs vid sektorssamordning och projektarbete. Planeringsarbetet förenklas ytterligare och anpassas till beslutsfattandets krav på beslutsunderlag. De stora länsplaneringsomgångarna föreslås upphöra. Den årliga länsrapporten behålls med en

tas för regionalpolitiskt viktiga sektorer i samarbete mellan länsstyrelsen och resp. sektorsorgan. I anslutning till planeringsfrågorna redovisar jag översiktligt min syn på vilka regionalpolitiska aspekter som bör läggas på verksamheten inom några regionalpolitiskt viktiga sektorer.

Som hittills skall regeringen och riksdag lägga fast vissa övergripande riktlinjer för den regionala utvecklingen och för stödinsatsernas regionala fördelning. Planeringstal föreslås för länen för år 1990 med utgångspunkt från det material som tagits fram i länsplanering 1980.

Stödområdesindelningen ändras på så sätt att det fasta stödområdet inskränks till ungefär nuvarande stödområdena 4, 5 och 6. Där behålls i stort nuvarande stöd. Utanför det fasta stödområdet föreslås att begränsade stödmöjligheter skall finnas på regional nivå i form av investeringsbidrag för insatser vid inomregionala obalansproblem och strukturproblem. Vidare föreslås att regeringen i särskild ordning skall kunna peka ut kommuner utanför stödområdet med svåra strukturomvandlingsproblem där den centrala beslutsmyndigheten skall kunna ge lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån till projekt större än 7 milj. kr. Utpekandet skall gälla en begränsad övergångsperiod. I samband med omläggningen av stödområdessystemet föreslås vissa förändringar av enskilda kommuners inplace-

Prop. 1981/82: 113 29

ring. Vidare föreslås att några till ytan stora kommuner delas på olika stödområden. Stödområdena benämns A, B och C med det mest förmånliga stödet i område A.

Ortsplanen har haft mycket liten betydelse i det praktiska regionalpolitiska arbetet och föreslås nu avskaffad.

Den offentliga sektorn är regionalpolitiskt intressant ur fler aspekter. Dels är verksamheten i sig av stor betydelse i det regionalpolitiska arbetet, dels ger den arbetstillfällen på den ort där den är förlagd. Eftersom de beslut som kan påkallas kan fattas av regeringen, framläggs inga nya förslag till riksdagen i denna del. Jag lämnar dock en redogörelse för min syn på den offentliga sektorns roll i regionalpolitiken. Därav framgår bl. a. att jag anser en ökad decentralisering av beslutsbefogenheter inom statsförvaltningen till regional och även lokal nivå angelägen. Därigenom ökas möjligheterna till regional och lokal anpassning av politikens utformning inom de skilda sektorerna. Ökade beslutsbefogenheter på läns- och kommunnivå är också en förutsättning för en bättre samordning över sektorsgränserna.

För att få ett underlag för att pröva om en minskning av central statlig förvaltning kan ske avses vissa centrala statliga myndigheter få i uppdrag att arbeta fram förslag till hur verksamheten skulle kunna decentraliseras till regionalpolitiskt prioriterade områden.

De regionalpolitiska stödmedlen behålls i huvudsak i sin nuvarande utformning. Vissa förändringar föreslås dock för att få stödet effektivare.

BL. a. föreslås att nuvarande utbildningsstöd tas bort som stödform och att i stället offertstöd skall kunna lämnas. Vidare föreslås att regionalpolitiskt stöd skall kunna lämnas till fastbränsleframställning, privata industrilokaler för uthyrning och privata investmentbolag.

Beslut om regionalpolitiskt stöd decentraliseras i ökad utsträckning till länsnivån. Det sker dels genom en höjning av gränsen för hur stora investeringar som får beslutas regionalt, deis genom att branschundantag m. m. slopas.

Vidare föreslås nuvarande avskrivningslån för projekt som beslutas på länsnivå, glesbygdsstöd och anslag för åtgärder m. m. i anslutning till länsplaneringen bli sammanförda till ett gemensamt regionalpolitiskt anslag som efter beslut av regeringen om fördelningen på län disponeras av länsstyrelsen. Därigenom skapas på länsnivå ökade möjligheter att göra avvägningar mellan olika typer av insatser. Från detta anslag skall också kunna anvisas medel för särskilda insatser för regionalt nyföretagande.

Avsikten är således att länsstyrelsen skall besluta om hur de regionalpolitiska stödmedlen som den erhåller från regeringen skall fördelas på olika ändamål och mellan skilda delar av länet. Närmare regler om beslutsordningen bestäms av regeringen.

Beslut om offertstöd och lokaliseringsstöd till större investeringar skall som hittills fattas av central myndighet eller regeringen.

Möjligheterna att helt eller delvis överföra Stiftelsen Industricentras

Prop. 1981/82: 113 30

tillgångar och verksamhet till berörda kommuner bör utredas. I väntan på resultaten av den utredningen föreslås att nya anläggningar byggs i Gällivare och Sveg.

Som ett komplement till nuvarande regionalpolitiska stöd föreslås att arbetsgivaravgiften sänks med tio procentenheter i några kommuner som har särskilt besvärligt sysselsättningsläge. Det gäller Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner i Norrbottens län.

Inte i något annat län framträder de regionalpolitiska problemen med sådan styrka som i Norrbottens län. Förutom sänkningen av arbetsgivaravgiften, som kan värderas till ca 160 milj. kr. per år, föreslås att 150 milj. kr. anslås för särskilda insatser i Norrbottens län under de närmaste åren. Därmed vidareförs det arbete som påbörjades i och med riksdagsbeslutet våren 1979 om särskilda resurser för långsiktiga sysselsättningsfrämjande insatser i länet. Vidare föreslås Statsföretag AB erhålla högst 55,2 milj. kr. för förlusttäckning i Regioninvest i Norr AB.

Glesbygdspolitiken föreslås fortsätta med i stort sett den inriktning som gällt hittills.

Jag övergår nu till att mer ingående redovisa mina överväganden och ställningstaganden i fråga om de olika regionalpolitiska medlen.

3 Regionalpolitiska medel

3.1 Allmänna utgångspunkter

Den regionala utvecklingen påverkas av många skilda beslut av företag och myndigheter. Liksom f. n. bör övergripande riktlinjer gälla för den inriktning av den regionala utvecklingen som från nationella utgångspunkter är önskvärd.

För regionalpolitisk påverkan finns ett flertal styrmedel. En översiktlig genomgång av dessa har lämnats i avsnitt 2.2. Jag avser nu att behandla mina förslag till utformning av dessa enligt följande:

Avsnitt 3.2 Regionalpolitisk planering och samordning 3.3 Vissa samhällssektorers regionalpolitiska betydelse m. m. 3.4 Planeringstal, ortsplan och stödområden 3.5 Lokalisering av statlig verksamhet 3.6 Differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel 3.7 Regionalpolitiskt stöd till näringslivet 3.8 Regionalpolitiskt utvecklingsarbete på regional och central nivå 3.9 Glesbygdsstöd

Jag vill dock först redovisa ett förslag till förändring av hanteringen av vissa regionalpolitiska medel. Förslaget innebär att länsstyrelserna efter

Prop. 1981/82: 113 31

egen prioritering får disponera medel från ett nytt sammanhållet anslag.

Detta är ett viktigt led i decentraliseringen av beslutsfattandet.

F. n. kan länsstyrelserna i varierande omfattning besluta om använd-

ningen av regionalpolitiska medel. Befogenheterna gäller regionalpolitiskt stöd i form av avskrivningslån och lokaliseringslån inom av riksdagen fastställda stödområden och av regeringen fastställda ckonomiska ramar,

samt medel i form av egna reservationsanslag för glesbygdsstöd som flertalet länsstyrelser disponerar. Vidare disponerar samtliga länsstyrelser

egna medel för projektverksamhet för att vidareutveckla regionalpolitiskt

angelägna förslag inom olika samhällssektorer.

Den tidigare nämnda arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsens roll att samordna sektorspolitiken och fördela statliga insatser med hänsyn till

respektive läns problem och förutsättningar bör förstärkas. En väg att öka länsstyrelsernas inflytande över användningen av statliga medel är enligt

arbetsgruppen att överlämna resurser för flera ändamål i samlad form från central till regional nivå. Därmed öppnas möjligheter för länsstyrelserna att inom givna ekonomiska ramar prioritera och fördela givna resurser på

de insatser som av regionalpolitiska skäl är mest motiverade att stödja.

Arbetsgruppen föreslår därför att följande regionalpolitiska medel tilldelas länsstyrelsen i ett sammanhållet anslag: regionalpolitiskt stöd till näringslivet i form av avskrivningslån, utbildningsstöd och sysselsättningsstöd, medel för regionalt nyföretagande, företagsstöd i form av glesbygdsstöd, stöd till kommersiell och social service i glesbygder samt stöd till projektverksamhet i form av medel för att ta fram och utveckla förslag inom olika samhällssektorer.

Arbetsgruppens förslag till ett sammanhållet regionalpolitiskt anslag får stöd av flertalet remissinstanser. För egen del vill jag anföra följande. Det

står klart att regionalpolitiken i större utsträckning än hittills måste inriktas

på att stimulera utvecklingen av i resp. region befintliga företag. För att

uppnå detta krävs bl.a. att det regionala inflytandet över och ansvarstagandet för det regionalpolitiska stödet förstärks. Det krävs också enligt

min mening en ökad flexibilitet mellan olika insatser t. ex. investeringsstöd till färdiga projekt och utvecklingsarbete av olika slag som syftar till att få fram nya objekt. Behovet av olika insatser varierar över tiden bl. a. med konjunkturen men också med de förutsättningar som finns i de olika

regionerna. För att reellt decentralisera inflytandet över hur de regionalpolitiska medlen disponeras och därmed öka möjligheten till regionala prioriteringar

bör länsstyrelserna ges ökade möjligheter att prioritera vilka insatser som

skall göras. Vidare bör en sådan anslagskonstruktion väljas som ger länsstyrelserna möjligheter att planera verksamheten oberoende av budgetårs-

gränser. För att det skall bli fråga om verkliga prioriteringar är det också angeläget att de resurser som disponeras för beslut på regional nivå ges i form av ramar utan möjlighet till överskridanden.

Prop. 1981/82: 113 [Se [SN

Jag förordar därför att del av nuvarande anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhert samt nuvarande anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering ersätts av ett nytt reservationsanslag. Anslaget bör benämnas Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser och bör disponeras av länsstyrelserna. En sådan förändring beträffande hanteringen av de berörda regionalpolitiska stödmedlen bör kunna genomföras utan ökade personella resurser.

Jag redogör senare för de principer och villkor som bör gälla för de olika ändamål som detta anslag bör användas till samt handläggningsordning i olika stödärenden.

Jag återkommer senare (avsnitt 8) till anslagsfrågor.

3.2 Regionalpolitisk planering och samordning

3.2.1 Nuvarande ordning

Regionalpolitiken har till stor del byggts upp kring en regional utvecklingsplanering — länsplaneringen. Länsplaneringen har hittills genomförts i fyra riksomfattande omgångar, nämligen länsplanering 1967, länsprogram 1970, länsplanering 1974 och länsplanering 1980.

Grunderna för länsplaneringen har riksdagen tagit ställning till genom att godkänna riktlinjerna för regionalpolitiken.

Riksdagens beslut (prop. 1978/79:112, AU 23, rskr 435) år 1979 om regionalpolitiken innebar att planeringsprocessen förenklades. Vidare behandlades länsdemokratikommitténs förslag (SOU 1978:35) Regional utvecklingsplanering — länsplanering m. m. De principer för den framtida länsplaneringen som föredraganden då förordade överensstämde i allt väsentligt med kommitténs förslag. Vad gällde kommitténs förslag om en lag, enligt vilken landstingskommunen skulle anta länsprogram och länsrapport, angavs emellertid i 1979 års beslut att tiden inte var mogen för ett slutligt ställningstagande.

Länsplaneringen regleras i förordningen (1979:637) om länsplanering. Därvid gäller att länsstyrelsen skall bedriva en regional utvecklingsplanering, som skall syfta till att förverkliga de allmänna regionalpolitiska mål som riksdagen fastställer i fråga om arbete, service och miljö. Länsplaneringen skall vidare utgöra ett underlag för samordning meltan regionalpolitiska åtgärder och annan statlig verksamhet. Planeringen skall därvid bedrivas så att den också kan utgöra grund för en ömsesidig samordning mellan regionalpolitiska åtgärder och landstings- och primärkommunal verksamhet.

Länsplaneringen skall bedrivas som dels fullständig länsplanering, dels uppföljning av fullständig länsplanering. Fullständig länsplanering skall i regel genomföras vart femte år och utmynna i ett länsprogram. Regeringen beslutar när fullständig länsplanering skall genomföras och ger föreskrifter

Prop. 1981/82: 113 33

om dess omfattning och innehåll. Uppföljningen av fullständig länsplane-

ring skall ske fortlöpande och varje år redovisas i en länsrapport.

För länsplanering 1980 gav regeringen länsstyrelserna stor självständighet beträffande uppläggningen av arbetet och planeringens inriktning. Faktaredovisningen skulle enligt uppdraget begränsas och materialet göras lättillgängligt.

De statliga myndigheterna skall enligt en särskild förordning (SFS

1979:639) lägga resultaten från länsplaneringen till grund för sin egen

planering. Sålunda skall varje statlig myndighet i sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för den regionala sysselsättningen och servicen samt beakta möjligheterna till decentralisering av verksamheten.

Statliga myndigheter är enligt länsplaneringsförordningen skyldiga att inom sitt verksamhetsområde lämna länsstyrelsen det biträde som behövs för arbetet med länsplaneringen samt varje år före utgången av september månad lämna länsstyrelsen redovisning för den planering inom myndighe-

tens verksamhetsområde som kan påverka utvecklingen i länet, den s. k.

myndighetsinformationen.

I länsstyrelseinstruktionen (1979:234) anges att länsstyrelsen skall verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de regionalpolitiska målen och de riktlinjer för hushållning med mark och vatten som uppställs för länet.

För vissa regionala myndigheter finns särskilda instruktioner för deras samarbete med länsstyrelsen i frågor som rör den regionala samhällsplane-

ringen. I samband med 1971 års partiella omorganisation av länsstyrelserna överfördes beslutanderätten i ärenden av större regionalpoli-

tisk betydelse från vissa länsorgan till länsstyrelsen. Beredningen av ärendena ligger dock kvar på länsorganen.

Länsstyrelsen ges i länsstyrelseinstruktionen möjlighet att begära regeringens prövning av central myndighets beslut om fördelning av resurser inom länet. Denna möjlighet avser dock inte affärsverken.

3.2.2 Synpunkter på länsplaneringen

I anslutning till riksdagens behandling av budgetpropositionen våren 1980 (prop. 1979/80:100, bil. 17) behandlade arbetsmarknadsutskottet (AU

1979/80:23) ett par motioner som tog upp vissa frågor i länsplaneringen. Utskottet anförde därvid med anledning av yrkanden om att de stora länsplaneringsomgångarna skulle slopas att man inte hade underlag för att ta ställning till denna fråga. Utskottet utgick emellertid från att länsplane-

ringens framtida utformning skulle tas upp i den proposition som kunde väntas på grundval av länsplanering 1980. I 1981 års budgetproposition

(prop. 1980/81:100 bil. 17) uttalade jag att det vid utvärderingen av länspro-

grammen blir naturligt att överväga formerna för det framtida planeringsarbetet. 3 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 34

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har i skilda sammanhang framfört synpunkter på länsplaneringen. Båda förbunden har framhållit behovet av en förstärkt planering och samordning på olika nivåer. Kommunförbundet anser det vara av största betydelse att ekonomiska resurser för planeringens genomförande kan frigöras regionalt och

att kommunerna får ett ökat inflytande vid de inomregionala besluten och prioriteringarna. Kommunförbundet kräver också en klarare ansvarsfördelning mellan

länsstyrelse och kommuner samt att den kommunala planeringen måste bli en bas för den regionala planeringen. Vidare anser förbundet att den

regionala planeringen bör projektinriktas. Enligt Landstingsförbundet räcker inte allmänt hållna regler om hän-

synstagande till upprättade länsprogram. Förbundet anser därför att eko-

nomiska medel i ökad utsträckning bör ställas till länens förfogande och att

länsstyrelserna som samordnande organ får ett direkt inflytande över sektorsorganens verksamhetsplaner och anslagsframställningar.

Riksrevisionverket (RRV) har under budgetåret 1980/81 genomfört en förvaltningsrevision av länsplaneringssystemet (bilaga 6), främst vad gäller

verksamheten på regional och lokal nivå. RRV:s granskning har gällt dels

de administrativa kostnaderna för länsplaneringen, dets till vilken använd-

ning den kommit. RRV har därvid funnit brister i planeringen och att det råder oklarhet om dess roll. RRV redovisar förslag till vissa åtgärder.

Flera länsstyrelser har i länsprogram 1980 diskuterat nuvarande plane-

ringssystem och föreslagit ändringar. En sammanfattning av länsprogram

1980 utgör bilaga 1 till denna proposition.

3.2.3 Behovet av regionalpolitisk planering och samordning samt länsstyrelsernas roll

De regionala obalanserna vad gäller sysselsättningen är, som jag redan

påpekat, fortfarande mycket stora, både mellan stödområdena och resten

av landet och inom de olika länen. Den fortsatta strukturomvandlingen inom industrin kan förvärra denna situation, eftersom den i stor utsträckning drabbar redan utsatta regioner. Regionalpolitiska medel som lokali-

serings- och glesbygdsstöd räcker inte ensamma till för att uppnå regional

balans. Regionalpolitiken måste därutöver bygga på att de organ som

svarar för verksamheten i olika sektorer därvid också tar regionalpolitiska hänsyn. Även sektorsorganen har således ett ansvar när det gäller att skapa förutsättningar för en jämnare geografisk fördelning av sysselsätt-

ning och service.

Den ekonomiska situationen ställer krav på en effektiv användning av våra ekonomiska resurser. Avvägningar grundade på bedömningar av kostnader och effekter måste därför göras mellan de många medel som

används för att komma till rätta med de regionala obalanserna. För detta behövs ett beslutsunderlag bl. a. i form av en regional samhällsplanering

Prop. 1981/82: 113 35

för prioriteringar mellan skilda samhällsinsatser och regioner. Extra medel

kommer endast i undantagsfall att vara tillgängliga för att lösa de regionala problemen. Denna inriktning stämmer väl med de synpunkter som framförts av Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

I länsstyrelsernas uppgifter ingår att i samarbete med de regionala sektorsorganen se till att de regionalpolitiska medlen och de övriga medel som

statsmakterna ställer till förfogande för de statliga sektorsorganen utnyttjas så effektivt som möjligt.

Jag har i det föregående redogjort för de olika bestämmelser som har

lagts fast i syfte att tillgodose regionalpolitiska önskemål inom ramen för

sektormyndigheternas verksamhet. Det gäller t. ex. länsstyrelsens möjlighet att begära regeringens prövning av central förvaltningsmyndighets beslut om fördelning av resurser inom länet i de fall länsstyrelsen anser att

beslutet strider mot de regionalpolitiska målen.

Länsstyrelserna har under de allra senaste åren dessutom tilldelats egna medel för att påverka verksamheten inom skilda sektorer. Med hjälp av medlen för åtgärder i anslutning till länsplaneringen har länsstyrelserna kunnat starta projektarbete av stor betydelse inom olika områden. Genom dessa medel och detta projektarbete har en effektivare samverkan och samordning mellan regionalpolitiken och sektorspolitiken åstadkommits.

Flera länsstyrelser har i länsplanering 1980 framfört förslag för att förbättra bl. a. sektorssamordningen. Bl. a. har länsstyrelsen i Jämtlands län

ingående behandlat denna fråga.

Jag anser att länsstyrelsernas möjligheter att verka för en bättre regional utveckling kan förbättras ytterligare. Länsstyrelsernas uppgift att verka

för samordning av den statliga politiken på olika områden bör kunna

underlättas genom en fortsatt beslutsdecentralisering till regional nivå. Möjligheterna att anpassa sektorspolitiken till de regionala och lokala förutsättningarna och önskemålen bör därigenom öka. Vidare behövs me-

de! som på regional nivå kan användas för att främja den regionala utveck-

lingen. Jag kommer senare (avsnitt 3.7) att föreslå en mer decentraliserad handläggning av medlen för regionalpolitiska insatser.

Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till det arbete som bedrivs inom länsdemokratikommittén (Kn 1976: 04). Efter samråd med chefen för kommundepartementet kan jag konstatera att den stärkta samordningsroll för länsstyrelserna som mina förslag innebär, ligger i tinje med de direktiv

som regeringen givit länsdemokratikommittén och med de förslag som nu

slutbehandlas inom ramen för kommitténs arbete.

3.2.4 Länsplaneringens framtida roll och utformning

Jag går nu över till att redovisa vad jag i annat sammanhang kommer att föreslå regeringen vad gäller länsplaneringens roll i det framtida regional-

politiska besluts- och planeringssystemet.

Prop. 1981/82: 113 36

För att förbättra möjligheterna till prioriteringar och hänsyntaganden inom skilda sektorer behövs ett planerings- och programarbete på länsnivån där man kan göra väl förankrade avvägningar mellan skilda mål för

länets utveckling och mellan olika sätt att utnyttja länets samlade resurser.

Länsplaneringen ger möjligheter till politisk förankring av sådana avvägningar.

Mina förslag utgår främst från regionalpolitikens behov där sysselsätt-

ningsaspekten alltid vägt mycket tungt. Det är emellertid uppenbart att länsstyrelserna i de sektorsövergripande bedömningar som de från regionalpolitiska utgångspunkter har att göra måste väga in mål och aspekter

från ett stort antal politikområden. Som jag har redogjort för i det föregående är det länsstyrelserna som

ansvarar för den övergripande statliga samhällsplaneringen i länen. Mina förslag innebär därför inte någon utökning av deras befogenheter. Det är emellertid uppenbart att de avvägningar som måste göras mellan skilda mäl

måste grundas på en bred debatt i länen och kommunerna. Jag vill betona kommunernas viktiga roll i länsplaneringen. Kommunala beslut om lokalisering av boende, arbete, service och infrastruktur påverkar möjligheterna att uppnå olika samhällsmål vad gäller 1. ex. väl funge-

rande lokala arbetsmarknader och ur energisynpunkt goda kollektivtrafiklösningar.

Kommunerna bidrar genom sin planering med underlag som kan användas vid bedömning av vad som behövs för att uppnå vissa nationella mål vad gäller t. ex. sysselsättning, service, miljö och energi. Jag ser det därför som nödvändigt att länsplaneringen i ökad utsträckning bygger på den kommunala översiktliga planeringen, samtidigt som länsplaneringen, bl. a. genom att ge information om den statliga planeringen, utgör ett underlag

för planeringen i kommunerna. Eftersom den statliga verksamheten i länen

nästan undantagslöst påverkar den kommunala verksamheten, måste kommunerna ges möjligheter till ett starkt inflytandet över länsplaneringen.

Kommunerna bör härigenom kunna ge underlag för statens prioriteringar

inom och mellan olika sektorer. En aktiv medverkan från kommunerna i

den regionala planeringen är således av stor betydelse.

Genom det länsplaneringsarbete som sedan mitten av 1960-talet bedrivits i länen har en god grund lagts för det regionala beslutsfattandet i olika länsfrågor. Länsstyrelserna har inom ramen för detta arbete analyserat

bl.a. befolknings- och sysselsättningsutvecklingen och lagt fast övergripande mål för ortsstrukturen i länen. De har vidare angett vilka regioner i länen som bör prioriteras av sysselsättningsskäl eller andra skäl, ställt upp mål för samhällssektorer som är viktiga för den regionala utvecklingen etc.

Dessa utgångspunkter för länsstyrelsernas länsplaneringsarbete har lagts

fast i länsprogram, riktlinjer för den fysiska riksplaneringen, den regionala

trafikplaneringen och andra för den regionala samhällsplaneringen väsentliga planer.

Prop. 1981/82: 113 37

Tyngdpunkten när det gäller regionalpolitisk planering och samordning har således lagts på länsnivå. Tiden är nu enligt min mening mogen att ytterligare markera detta. Jag föreslår därför att de av regeringen initierade s.k. fullständiga länsplaneringarna som hittills genomförts ungefär vart femte år skall tas bort.

Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma om de föreskrifter som i fortsättningen skall gälla för länsplaneringsarbetet. För riksdagens information vill jag dock nämna följande om den inriktning och utformning jag anser att planeringsarbetet i fortsättningen bör ha.

Jag börjar med att redogöra för den roll den årliga länsrapporten fortsättningsvis bör ha. De länsrapporter som länsstyrelserna hittills har utarbetat och överlämnat till regeringen vid utgången av mars månad varje år har haft flera syften. De skall innehålla en revidering av länsprogrammen i den mån uppföljningen av den fullständiga länsplaneringen föranleder det, en redogörelse för regionalpolitiskt väsentliga åtgärder som vidtagits sedan föregående länsrapport samt förslag till åtgärder som bör vidtas för att länsprogrammets riktlinjer skall uppfyllas. Rapporten skall vara utformad så att den kan tjäna som underlag i det statliga, landstingskommunala och kommunala budgetarbetet.

Länsrapporterna har i flera avseenden varit ett väsentligt inslag i det kontinuerliga regionalpolitiska arbetet. När det gäller kopplingen till den statliga budgetprocessen kan det emellertid konstateras att de praktiska möjligheterna till reell påverkan har varit begränsade. Det finns flera skäl till detta. Så är t. ex. många förslag som länsstyrelserna för fram till regeringen inte av den arten att deras genomförande kräver beslut av regering eller riksdag. Ofta är detta ansvar delegerat till någon myndighet. Förslag som framförts har ofta inte varit tillräckligt förankrade i den myndighet som berörs och har därmed haft svårt att få gehör i budgetprocessen.

Jag anser emellertid att länsrapporten kan fylla en i många avseenden väsentlig funktion när det gäller länsstyrelsens och länsorganens arbete med regionala frågor. Jag avser därför att föreslå regeringen att länsstyrelserna även framgent skall utarbeta en årlig länsrapport med delvis ny inriktning och utan samma direkta koppling till den statliga budgetprocessen som den hittills haft.

I rapporten bör finnas en kortfattad redovisning av de mål och riktlinjer som enligt länsstyrelsen bör ligga till grund för bl. a. de statliga regionala myndigheternas verksamhet i länet. En analys av den regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen och en bedömning av utvecklingen de närmaste fem åren och gällande planeringstal för år som bestäms av regeringen bör också redovisas kortfattat. Vidare bör av rapporten framgå vilka planerings- och utvecklingsinsatser som genomförts under det senaste året och vilka som pågår och planeras för det kommande året. Härvid bör bl. a. beaktas vad som anfördes i regeringens tidigare berörda skrivelse

Prop. 1981/82: 113 38

(1979/80: 168) om riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet där det framhölls att en av huvudfrågorna i den regionalpolitiska planeringen är en utjämning av sysselsättningsgraden mellan landets olika delar, något som framför allt berör kvinnorna. Av rapporten bör slutligen framgå till vilka

ändamål länsstyrelsen kommer att använda tilldelade regionalpolitiska me-

del och vilka statliga medel som i övrigt tilldelats de statliga regionala organen i länet. Underlag till rapporten bör hämtas från bl. a. statlig och kommunal planering. Rapporten bör utarbetas i samarbete med statliga länsorgan, landstingskommunen och kommunerna i länet.

Det är också väsentligt att rapporten presenteras på ett lättillgängligt

sätt. Enligt min bedömning kommer rapporten, med det föreslagna innehållet och uppläggningen dels att utgöra ett viktigt underlag för det löpande arbetet i länet, dels kunna bilda utgångspunkt för en fortlöpande debatt i länet om den statliga regionala politiken. Rapporten blir med föreslagen utformning vidare ett väsentligt underlag för beslutsfattandet på central

nivå.

Riktlinjer för den övergripande regionala planeringen och för utveckling-

en i länen inom viktigare samhällsområden har tidigare behandlats av länsstyrelserna i länsprogram eller i särskilda planer och program. För att -

få en effektiv sektorssamordning som är väl förankrad i länen bör sektorsorganen i samråd med länsstyrelsen kunna utarbeta särskilda sektors-

planer eller riktlinjer för sådana sektorer och frågor som är av betydelse för

länets utveckling. I ett sådant arbete bör landstingskommunen och berörda

kommuner beredas tillfälle att delta. Av sådana planer eller riktlinjer bör

bl.a. framgå hur sektorsorganet avser att ta hänsyn till regionalpolitiska

mål och riktlinjer för länet. Sektorsplaner eller riktlinjer bör utarbetas vid

den tidpunkt och i de former som länsstyrelsen och sektorsorganet bedömer lämpliga. I vissa fall kan det också vara motiverat att regeringen ger särskilda uppdrag till länsstyrelserna eller vissa myndigheter. Det näringspolitiska området är av sådan betydelse för regionalpolitiken att jag avser föreslå regeringen att uppdra åt länsstyrelserna att i samarbete med länsarbetsnämnderna, utvecklingsfonderna och kommunerna i länen

utarbeta program för den regionala industripolitiken. Sådana program bör

bl. a. innehålla riktlinjer för användningen av regionalpolitiska och andra medel avsedda för näringslivet, geografiska prioriteringar av samhällets insatser etc.

De riktlinjer för verksamheten inom en viss sektor som läggs fast måste vara av förhållandevis långsiktig karaktär, Det blir därmed huvudsakligen

genom den kontinuerliga verksamheten och de årliga budgetbesluten inom resp. länsorgan som dessa riktlinjer förverkligas. Länsstyrelsen bör i sam-

råd med resp. sektorsorgan kontinuerligt kunna följa upp i vad mån den löpande verksamheten och budgetförslag ansluter till fastlagda riktlinjer.

Länsorganen bör därför, bl. a. under utarbetandet av sina årliga

Prop. 1981/82: 113 39

anslagsframställningar, lämna information till länsstyrelsen om hur man

avser att ta hänsyn till dessa riktlinjer.

Som jag tidigare har redovisat har länsstyrelsen möjligheter att påkalla regeringens omprövning av beslut som länsstyrelsen anser strider mot de

regionalpolitiska målen för länet.

De förändringar beträffande sektorssamverkan som jag här har förordat

bör enligt min mening följas upp och utvärderas. Mot bakgrund av den

ingående behandling som länsstyrelsen i Jämtlands län givit denna fråga avser jag att i annat sammanhang föreslå regeringen att ge länsstyrelsen i uppdrag att tillsammans med olika regionala organ utvärdera den regionala sektorssamverkan.

3.2.5 Länsplaneringsarbetet i storstadsområdena

Den organisation och inriktning av planeringsarbetet som jag nu har

angett bör gälla för alla länsstyrelser i landet. Vad särskilt gäller Stock-

holms-, Göteborgs- och Malmöområdet är förutsättningarna både organi-

satoriskt och vad gäller planeringens innehåll något annorlunda än i resten

av landet. Detta har bl. a. påpekats av Svenska kommunförbundet.

Jag har i det föregående lagt stor vikt vid länsstyrelsernas samordningsuppgifter. Dessa gäller självfallet även för de länsstyrelser som har ansva-

ret för den statliga planeringen inom storstadsområden. Det måste emellertid ske en anpassning till de särskilda förhållandena i storstadsområdena vad gäller såväl samarbetet med kommuner, kommunalförbund och landsting som planeringens innehåll. Så bör det t. ex. vara naturligt att man i dessa regioner lägger särskild vikt vid frågor som har att

göra med kopplingen mellan regionalpolitik och fysisk planering. Det är min bedömning att denna typ av anpassning i mycket stor utsträckning redan präglar de aktuella länsstyrelsernas arbete.

Jag vill i detta sammanhang särskilt beröra förhållandena vad gäller Göteborgsregionen där regeringen våren 1977 tillkallade den s. k. Göteborgsdelegationen som fick till uppgift att dels samordna den statliga planeringen i Göteborgsregionen, dvs. delar av Göteborgs och Bohus, Hallands samt Älvsborgs län, dels belysa konsekvenserna av driftsinskränkningar inom varvsindustrin.

Delegationen avrapporterade sin verksamhet under våren 1981 i betänkandet (Ds I 1981:5) Sysselsättningsproblemen i Göteborgsregionen m. m. När det gäller planeringsfrågorna anser delegationen att dessa bör behandlas av den samrådsgrupp som har etablerats mellan länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län. Delegationen föreslår att planeringsfrågor i storstadsområdet rapporteras till regeringen i den årliga

länsrapporten.

Det ankommer på länsstyrelserna att organisera sitt arbete på lämpligt sätt och att välja de samarbetsformer med kommunerna och kommunalför-

bundet i Göteborgsområde som är mest ändamålsenliga. Jag finner därför

Prop. 1981/82: 113 40

ingen anledning att föreslå regeringen att utfärda särskilda föreskrifter om de regionala samarbetsformerna i Göteborgsregionen.

3.2.6¶Behov av informationsunderlag för länsplaneringen

I anslutning till vad jag har anfört om formerna för det regionalpolitiska arbetet och om den regionalpolitiska planeringen skall jag också ta upp några frågor rörande behovet av underlagsmaterial för beskrivningar och framtidsbedömningar av den regionala utvecklingen.

För att göra analyser av den regionala utvecklingen måste man ha

tillgång till information om befolkning, sysselsättning etc. Det behövs vidare ett prognossystem med vars hjälp konsekvenserna av olika antaganden om den framtida utvecklingen kan belysas. För länsstyrelser och kommuner utgör de regionala prognoserna och problemanalyserna ett viktigt planerings- och beslutsunderlag. Regionala prognoser har också be-

tydelse vid beslut på central nivå bl. a. som underlag för dimensioneringen

av serviceverksamheter, för avgränsning av problemregioner. vid fördelning av resurser, vid beslut om särskilda insatser i enskilda fall samt vid utvärdering av t. ex. de regionalpolitiska stödmedlen.

Folk- och bostadsräkningarna ger en heltäckande och regionalt finförde-

lad sysselsättningsstatistik, men sådana räkningar har endast genomförts

vart femte år. Andra statistikkällor, som t. ex. arbetskraftsunder-

sökningarna (AKU), industristatistik, inkomststatistik. statistik för offent-

ligt anställda ger årliga uppgifter om bl. a. sysselsättning, men är antingen omöjliga att finfördela regionalt och branschmässigt eller täcker bara vissa näringsgrenar. I vissa fall finns även kvalitetsbrister.

Av särskild betydelse för regional- och sysselsättningspolitiken är till-

gång till en årlig, regionalt finfördelad och heltäckande sysselsättningsstatistik.

Enligt riksdagens beslut (prop. 1978/79:128, FiU 1978/79:29, rskr 1978/79:282) fick statistiska centralbyrån i uppdrag att utreda alternativa metoder för framtida folk- och bostadsräkningar. Detta arbete beräknas avslutas under år 1982. Vidare har statistikutredningen (E 1980:02) i upp-

drag att kartlägga all statlig statistik och göra prioriteringar mellan olika

statistikprodukter. Statistikutredningen beräknas avslutas före 1983 års

utgång. Dessa båda utredningar kan komma att påverka den framtida utformningen av sysselsättningstatistiken.

Utöver de statistiska uppgifter som nämnts, behövs också information om enskilda företag och myndigheter, deras verksamhet och planer. Den viktigaste informationskällan för detta är de informella kontakter som tas i det löpande arbetet och som det är svårt att infoga i ett formaliserat system. Vad gäller regeringen sker detta informationsutbyte inom ramen

för lokaliseringssamrådet. Vad gäller främst företagen kan de informella kontakterna behöva kompletteras med mer heltäckande information. Det nyligen nedlagda informa-

Prop. 1981/82: 113 41

tionssystemet företag — samhälle — det så kallade DIS-systemet — var ett försök att förmedla information från företag till regionala och centrala myndigheter. Detta system innebar en i förhållande till informationsutbytet alltför stor belastning för företagen. På regeringens uppdrag har statistiska centralbyrån undersökt möjligheten att delvis ersätta DIS-informationen med registeruppgifter som inhämtas för statistikproduktion. Denna fråga bereds f. n. inom regeringskansliet.

Av intresse i detta sammanhang är också det basregister för företag och organisationer, vars utformning har utretts av statskontoret i samarbete med riksskatteverket och statistiska centralbyrån (SCB). I propositionen

om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning (prop. 1981/82: 118) anför chefen för budgetdepartementet

att det för det fortsatta utredningsarbetet är lämpligt att regeringen fattar ett principbeslut om införande av ett basregister, samt om att SCB t. v. bör få ansvaret för registerhållning och spridning av uppgifter från detta register.

Myndigheter och affärsverk lämnar varje år enligt förordningen (1979:637) om länsplanering information till länsstyrelserna om myndighe-

ringar. Denna myndighetsinformation bör enligt min mening vara tillfyllest även i fortsättningen.

3.2.7 Resurser för länsstyrelsernas regionalpolitiska arbete

Länsplaneringsarbetet bör bedrivas med beaktande av länsstyrelsernas

övergripande ansvar för samhällsplaneringen i länen och ske i nära samarbete med sektorsorganen. Länsstyrelserna bör därför liksom hittills eftersträva ett arbetssätt där olika aspekter på utvecklingen belyses på ett

allsidigt sätt. Arbete i projektform är ett naturligt sätt att bringa samman:

den kompetens som behövs för ett sådant arbetssätt. Chefen för kommundepartementet har informerat mig om att han avser föreslå regeringen att göra en översyn av hur i första hand planeringsavdelningen vid länsstyrelserna skall organiseras samt hur en ökad flexibilitet och ett effektivt utnyttjande av tillgängliga personella resurser skall kunna åstadkommas.

De av mig föreslagna förändringarna av det regionalpolitiska planeringsoch samordningsarbetet bör kunna genomföras utan ökad personal. Genom personalutvecklande insatser inom länsstyrelsen bör genomförandet av här föreslagna förändringar liksom de förändringar jag tidigare (avsnitt 3.1) förslagit beträffande handläggningen av regionalpolitiska medel kunna underlättas. Det ankommer på regeringen att lämna föreskrifter om detta.

Prop. 1981/82: 113 42

3.3 Vissa samhällssektorers regionalpolitiska betydelse m. m.

3.3.1 Inledning

Riksdagen godkände senast 1979 i sitt beslut om regionalpolitiken (prop. 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) riktlinjer som innebär att

olika samhällssektorer skall ta regionalpolitiska hänsyn i sin verksamhet. På regional nivå ankommer det på länsstyrelsen att svara för samordningen av den statliga regionala politiken. Myndigheterna är som framgått av det tidigare skyldiga att biträda länsstyrelsen i detta arbete.

Jag skall i det följande redogöra för vilken betydelse och roll ett antal sektorsområden har för regionalpolitiken och även redovisa några förslag

till åtgärder som jag i annat sammanhang kommer att ta initiativ till.

Industripolitikens mål fastställdes senast i 1981 års industripolitiska beslut (prop. 1980/81:130, NU 58, rskr 246). De övergripande industripoli-

tiska målen är att öka produktionen av industrivaror och tjänster, öka

effektiviteten i industrin, utveckla industrin så att den kan bidra till en

regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser och medverka till att

strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former. De industripolitiska medlen omfattar i första hand riskkapital och stöd till forskning och teknisk utveckling.

Det finns enligt min mening anledning att ha ett nära samband mellan

industripolitiken och regionalpolitiken. En regionalpolitik som syftar till att tillvarata underutnyttjade resurser samt att främja lönsam industriell

produktion och nyinvesteringar bidrar till att de industripolitiska målen kan uppnås. På motsvarande sätt kan industripolitiken ge en resurstillväxt i landet som skapar ny produktion och efterfrågan på industrivaror, vilket även gynnar de mest utsatta regionerna. En hög tillväxt inom industrin är således av grundläggande betydelse för möjligheterna att bedriva en aktiv

regionalpolitik.

Svensk industri har under efterkrigstiden genomgått en snabb strukturomvandling som under de senaste åren har accelererat. Inom vissa bran-

scher har denna process pågått under lång tid. Tekoindustrin t. ex. förlora-

de mer än hälften av antalet sysselsatta under 1970-talet. Andra branscher som har minskat under lång tid är delar av livsmedelsindustrin, mindre sågverk, tidningstryckerier, tegel- och stenvaruindustri samt massain-

dustrin. I andra branscher har sysselsättningsminskningar uppkommit

först under de senaste åren. Dit hör järnmalmsbrytningen, viss träindustri,

viss gummiindustri, järn- och stålindustrin, metallvaruindustri främst med

inriktning mot byggnadsverksamhet, viss maskinindustri samt varvs-

industrin. Särskilt för järnmalmsbrytningen, järn- och stålindustrin samt

varvsindustrin har minskningarna varit stora. I dessa branscher har antalet anställda minskat med sammanlagt 25 000 personer 1975-1980.

Prop. 1981/82: 113 43

I vissa fall har förändringarna i produktionsstrukturen medfört sysselsättningsproblem lokalt och regionalt. Staten har därvid genom omfattande arbetsmarknadspolitiska, industripolitiska och socialpolitiska insatser sökt medverka till att omställningen skall kunna ske under socialt acceptabla former. I vissa fall har även regionalpolitiskt stöd lämnats.

Användningen av statliga medel i strukturomvandlingen samt avvägningen mellan olika typer av insatser behandlades i samband med 1981 års industripolitiska beslut. Härvid betonades att strukturomvandlingen och de problem som den kan skapa i första hand bör bemästras genom insatser av företagen själva, i andra hand genom den flexibla medelsarsenal som finns inom arbetsmarknadspolitiken, i tredje hand i särskilda fall genom ' vissa regionalpolitiska insatser och undantagsvis genom särskilda branschoch företagsstöd. Därvid framhölls att det i samband med den regionalpolitiska propositionen kunde finnas anledning att återkomma till denna fråga.

Enligt min mening bör de riktlinjer för behandlingen av koncentrerade strukturkriser som antogs av riksdagen ligga fast. En effektiv behandling av strukturomvandlingens negativa effekter kräver en aktiv medverkan från såväl företagen som myndigheter och andra samhällsorgan.

Förändring och förnyelse i fråga om produktionens omfattning och inriktning och därmed även förändring av sysselsättningen vid enskilda anläggningar är en naturlig del av industriell verksamhet. I vissa fall kan konkurrensen driva fram en snabb avveckling av en industriell verksamhet. Möjligheterna att hantera sådana situationer inom ett företag och lösa problemen på den enskilda orten är ofta starkt begränsade. Många gånger krävs därvid att nya produkter utvecklas och etableras på en marknad. Sådana processer är till skillnad från en avvecklingsprocess ofta långt utdragna i tiden.

De större företagen med flera arbetsställen och diversifierad produktion har vanligtvis större möjligheter att hantera uppkommande strukturproblem genom omstrukturering inom företaget.

Möjligheterna till skattefria avsättningar av medel till investeringsfonder har också sin betydelse för att lösa strukturproblemen. Medlen får f. n. användas fritt i stödområdet och, i de mest utsatta regionerna, även i kombination med regionalpolitiskt stöd. Jag kan också nämna att regeringen tillkallat en särskild kommitté (1 1981:03) med uppgift att utreda förutsättningarna för ett särskilt fondsystem, s. k. trygghetsfonder, med syfte att finna nya former för de anställdas medverkan i den industriella omvandlingsprocessen.

Det avtal som finns på arbetsmarknaden på tiänstemannasidan mellan Privattjänstemannakartellen (PTK) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) samt PTK och Kooperationens resp. Statsföretagens Förhandlingsorganisationer innebär att en viss del av det överenskomna löneutrymmet avsätts till omstruktureringsåtgärder i samband med större strukturförändringar.

Prop. 1981/82: 113

Samhället kan medverka vid lösningen av strukturproblem genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, genom vissa socialpolitiska åtgärder och

genom regionalpolitiskt och annat företagsstöd. Inom arbetsmarknadspolitiken finns en bred uppsättning medel som kan sättas in vid större strukturförändringar. Exempel på detta är intensifierad platsförmedling, utökad arbetsmarknadsutbildning, särskilda rekryteringsbidrag till arbetsgivare som rekryterar personal, samt omställningsbidrag. Beredskapsarbeten förekommer också som en åtgärd i samband med

större strukturförändringar. Av arbetsmarknadsskäl kan även vissa

industribeställningar göras.

De arbetsmarknads- och socialpolitiska medlen är i många fall tillräck-

liga för att tillsammans med företagens egna åtgärder och lokala initiativ lösa uppkomna problem. Möjligheterna att lösa problemen på detta sätt bestäms ofta av antalet alternativa arbetstillfällen inom pendlingsavständ från den ort där den aktuella förändringen sker.

Ensidiga orter av brukskaraktär med ett stort företag som dominerande

arbetsgivare är vanliga i Syd- och Mellansverige. I många fall är dock avstånden till andra orter inte längre än att det finns möjligheter att få

annat arbete inom pendlingsavstånd. Först i samband med att sysselsättningsproblem uppkommer på ensidiga orter som saknar sådana alternativ kan det sägas föreligga hot mot orten som sådan. I sådana lägen kan i vissa

fall regionalpolitiskt stöd utgå även utanför stödområdet för att medverka

till att lösa inomregionala obalansproblem och strukturproblem.

På regional nivå utgör de regionala utvecklingsfonderna ett instrument för produktutveckling, industriell förnyelse och stöd till små och medelstora företag,

De regionala utvecklingsfonderna bör lägga handlingsprogram till grund

för sin verksamhet. I dessa bör bl. a. de regionalpolitiska prioriteringar som redovisas i länsplaneringen beaktas. Handlingsprogram bör utarbetas

av fonden i samverkan med länsstyrelsen. Länsstyrelsen har en överblick över förhållandena inom resp. län och kan peka ut behov av kompletterande verksamheter i skilda orter, samt har möjligheter att påverka för industrin

väsentliga sektorer som t. ex. utbildningsväsendet, arbetsmarknadspolitiken, kommunikationerna, miljöfrågor och åtgärder inom den fysiska planeringen. Ett sådant regionalt näringspolitiskt arbete är enligt min mening en naturlig del av samverkan mellan länsstyrelserna och de regionala

utvecklingsfonderna. En uppgift för länsstyrelserna bör också vara att följa och bedöma utvecklingen inom för länen viktiga industribranscher.

Jag har tidigare nämnt att jag i särskild ordning avser föreslå regeringen

att länsstyrelserna ges i uppdrag att bl. a. tillsammans med fonderna

utarbeta regionala industripolitiska program för resp. län med inriktning på

de åv mig angivna frågorna.

Industriell produktion i liten skala för lokal avsättning har under senare år minskat. År 1970 fanns t. ex. enligt industristatistiken 8 400 arbetsställen

Prop. 1981/82: 113 45

med mindre än 20 anställda. Tio år senare hade antalet arbetsställen minskat till 4 800. Glesbygdsdelegationen framhåller i sin rapport (Ds I 1981: 24) Politik för glesbygden, att en förnyelse av sådan produktion kan vara möjlig bl. a. i glesbygden.

Även för verksamhet med avsättning på större marknader finns nu genom den snabba tekniska utvecklingen goda lokaliseringsbetingelser. Statens industriverk har i en rapport om elektronikindustrin (SIND 1981: 1) pekat på att tillverkning av elektroniska produkter kan bedrivas i små enheter. Eftersom transportkostnaderna för sådana produkter är relativt små finns också goda möjligheter att lokalisera sådan verksamhet i små orter och glesbygdsområden. Andra exempel är den grafiska industrin, där den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att driva företag också i glesbygdsområden. Enligt vad jag har erfarit pågår bl. a. inom glesbygdsdelegationen ett arbete med att inventera utvecklingsmöjligheter av det slag som jag här har nämnt.

3.3.3 Arbetsmarknadspolitik

Erfarenheterna från regionalpolitiken visar att det inte räcker med att det finns arbetstillfällen i en region. Åtgärder måste också vidtas för att undanröja förvärvshinder av olika slag. Det gäller brister i utbildning, resmöjligheter, barnomsorg, arbetsmiljö m. m. Det är framförallt kvinnornas möjligheter att ta arbete som beskärs av dessa hinder. De negativa effekterna av den könsuppdelade arbetsmarknaden är särskilt uppenbara i skogslänen och i mindre orter. De yrken som kvinnor traditionellt har utbildat sig för och sökt sig till återfinns huvudsakligen i större orter. Den kommunala barnomsorgen är i regel dåligt utbyggd i orter med låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad. Arbetsmarknadspolitiken fyller här en viktig funktion genom sina möjligheter att hjälpa människor, med t. ex. yrkesutbildning, arbetsträning och ekonomiskt stöd till resor.

Arbetsmarknadspolitikens möjligheter att hjälpa människor in på arbetsmarknaden, liksom att motverka utslagningen därifrån, förbättrades ytterligare genom riksdagens beslut våren 1981 om den framtida arbetsmarknadspolitiken.

Regeringen har nyligen utfärdat direktiv (dir. 1981: 64) till en utredning om åtgärder för att påverka arbetsgivarnas rekryteringspolitik m. m. Utredaren skall bl. a. undersöka möjligheten att träffa avtal mellan arbetsförmedlingen och arbetsgivare, enligt vilka arbetsgivare förbinder sig att ge förmedlingen ett inflytande över nyrekryteringen.

Arbetspendlingen har stor betydelse för de lokala arbetsmarknadernas sätt att fungera och för den regionala balansen inom länen, varför det är viktigt att på olika sätt underlätta och understödja denna. Den samordning och utbyggnad av kollektivtrafiken som nu sker i länen är här av största vikt. Jag vill vidare peka på det stöd till dagliga resor som arbetsmarknadsmyndigheterna under viss tid kan ge till arbetssökande som tar arbete på

Prop. 1981/82: 113 46

längre avstånd från bostadsorten. Arbetsmarknadsmyndigheterna kan

också i vissa fall ge ekonomiskt stöd till speciella arbetsturer med buss t.ex. i samband med lokala strukturförändringar inom näringslivet.

Arbetsmarknadsutbildningen spelar en viktig roll i den allmänna anpass-

ningen på arbetsmarknaden och för att yrkesutbilda arbetskraft i stödområdena. Därmed kan den bidra till förbättrade lokaliseringsbetingelser i dessa regioner. Vidare har den en viktig roll i hanteringen av lokala strukturkriser. Riksdagen beslutade våren 1981 om försöksverksamhet med s. k. omställningsbidrag fram till utgången av juni 1983. Bidraget skall kunna utgå vid sådana driftsinskränkningar som på ett avgörande sätt påverkar den

lokala arbetsmarknaden och där sysselsättningsproblemen inte kan lösas med normala arbetsmarknadspolitiska åtgärder och tillgängliga lokala ar-

betsförmedlingsresurser.

Omställningsbidragen kan vara ett komplement till regional- och indu-

stripolitiska medel då det gäller att hantera lokala sysselsättningskriser. Arbetsmarknadspolitiken har betydande möjligheter att stödja en lång-

siktig utveckling av näringsliv och sysselsättning i skilda regioner. Viktigt

är därför att närings- och regionalpolitiska aspekter på ett systematiskt sätt vägs in i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

På länsnivå, där huvuddelen av det praktiska samordningsarbetet sker, finns sedan många år ett samarbete mellan länsarbetsnämnder och länsstyrelser där t. ex. länsstyrelserna yttrar sig över prioriteringen mellan projekt

som skall utföras som beredskapsarbeten och utarbetar prognosunderlag

för den byggplanering som sker vid länsarbetsnämnderna. Jag anser det vara av stor vikt att det även i fortsättningen sker en sådan samordning mellan den kort- och långsiktiga planeringen av beredskapsarbeten och

sysselsättningen inom byggnadsverksamheten. Ett viktigt inslag är det

planeringssystem som för detta ändamål utvecklats inom bl. a. länsplane-

ringen.

3.3.4 Jordbruks-, skogsbruks- och fiskeripolitik Under 1970-talet har antalet jordbruksenheter i riket minskat från drygt

150 000 till knappt 118 000, dvs. med drygt 2096. Antalet stadigvarande sysselsatta inom jordbruket har under samma tid minskat med ca 70 000 eller drygt 2090 och uppgick 1980 till ca 204 000 personer. Trots dessa fortlöpande rationaliseringar inom jordbruket har näringen i vissa områden samma betydelse för sysselsättningen som industrisektorn.

Vid fastställandet av de gällande riktlinjerna för jordbrukspolitiken är 1977 betonades jordbruksnäringens regionalpolitiska betydelse. Vidare angavs att ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken är att tiliförsäkra dem som

är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och

social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Det betonades att de generella jordbrukspolitiska medlen måste komplet-

Prop. 1981/82: 113 47

teras med särskilda insatser för bl. a. jordbruket i norra Sverige. Den

statliga rationaliseringspolitiken skall anpassas till de regionala och lokala

förhållandena. En sådan anpassning av rationaliseringspolitiken gör den

till ett viktigt instrument för regionalpolitiken.

Sedan länge har särskilt stöd lämnats till jordbruket i norrlandslänen, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland i Älvsborgs län. Stödet lämnas i form av såväl prisstöd som rationaliseringsstöd. Grunderna för det nu gällande statliga stödet lades fast i anslutning till de nya

riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Statliga prisstöd ges till mjölk, kött och fläsk samt dessutom till smågrisproduktion och getskötsel. Syftet med

prisstödet är att kompensera sämre naturliga förutsättningar för jordbruksproduktion och för högre produktionskostnader och därmed att höja lönsamheten för jordbruket i norra Sverige till en nivå som är jämförbar med den som uppnås i det mellansvenska jordbruket. Stödet ges i form av pristillägg och fraktkostnadsersättning inom olika stödområden. Statligt

regionalt rationaliseringsstöd lämnas i form av statsbidrag till åtgärder för inre rationalisering m. m. inom jordbruket. Utöver rent jordbruksinriktat stöd till jordbruksföretag lämnas också stöd inom ramen för det statliga glesbygdsstödet.

Det är enligt min mening väsentligt att regionalpolitiska aspekter på ett

systematiskt sätt läggs till grund för bedömningen vid beslut i enskilda stödärenden. I flertalet län har i länsprogrammen förts en mål- och priori-

teringsdiskussion som utmynnat i rekommendationer och riktlinjer för

lantbruksnämndernas verksamhet. Det framgår av länsprogrammen att det på många håll bör gå att ytterligare utveckla de areella näringarna genom ökad produktionsrådgivning och ett rätt avvägt statligt stöd. Några länsstyrelser har i länsprogram 80 framfört att de förordningar som reglerar stödgivningen, tillsammans med det statliga budgetsystemet inte alltid

medger den flexibilitet som skulle vara önskvärd för att kunna anpassa de

jordbrukspolitiska insatserna till förutsättningarna i länet.

Jag vill här nämna att det f. n. pågår en översyn av det statliga stödet till

jordbruket i norra Sverige genom en särskild kommitté (Dir 1981:17). Kommittén skall se över både prisstödet och investeringsstödet till jordbruket liksom samordningen av rationaliseringsstödet med glesbygdsstödet. Också lantbruksföretagens tillgång till skog skall övervägas liksom

rådgivningens inriktning och organisation i de berörda områdena. För egen del vill jag vidare anföra att lantbrukets medverkan i regionalpolitiken förutsätter att de centrala riktlinjernas tillämpning anpassas till de regionala och lokala förutsättningarna. En sådan anpassning underlättas om ett regionalt programsamarbete med utgångspunkt i länsplaneringen

utvecklas. Redan nu har lantbruksstyrelsen 1 sina olika anvisningar för

tillämpning av lagar och andra författningar på jordbrukets område rekom-

menderat lantbruksnämnderna att upprätta regionala handlingsprogram för tillämpningen. Därvid har också sambandet med regionalpolitiken under-

Prop. 1981/82: 113 48

strukits. Styrelsen har också bedömt att sådana handlingsprogram kan förbättra underlaget för de nödvändiga prioriteringar som måste göras på grund av besparingar i budgetsammanhang. Planeringsverksamheten förutsätter att programmen är enkla och åtgärdsinriktade och samtidigt för-

ankrade hos dem som berörs.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det redan finns förutsättning-

ar för ett från regionalpolitiska utgångspunkter inriktat arbete på jordbrukets område. Jag förutsätter att lanbruksstyrelsen i sitt fortsatta arbete på det aktuella området också ger länsstyrelserna möjligheter att påverka

arbetet både centralt hos styrelsen och regionalt i lantbruksnämnderna.

Det är också angeläget att lantbruksstyrelsen ser till att rådgivningen organiseras så att lokala förhållanden och förutsättningar för jordbruk kan

tas tillvara. Jordbruk kan därvid ingå som en del i en kombination av flera yrken och sysselsättningar, främst inom skogsbruket, som tillsammans ger en god familjeförsörjning.

Sysselsättningen inom skogsbruket har minskat väsentligt under det

senaste decenniet trots en i huvudsak oförändrad produktion. Skogsbruket har dock fortfarande i likhet med jordbruket mycket stor regionalpolitisk

betydelse. Denna betydelse framträder inte minst i skogslänens glesbygder, där näringen är en förutsättning för att service av olika slag skall

kunna upprätthållas. Skogsbruket har också stor betydelse som komplement till främst jordbruk och som underlag för verksamhet inom andra sektorer såsom transportsektorn och skogsindustrin. När gällande riktlinjer för skogspolitiken lades fast år 1979 betonades att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de övergripande

samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer.

Det framhölls därvid bl. a. att näringen måste bidra till att uppfylla målen

om full sysselsättning och regional balans. Den sektorspolitik som lades

fast var utformad med utgångspunkt i de allmänna samhällsmålen samt

vägd mot och samordnad med samhällets mål för politiken inom andra sektorer.

Målet för skogsproduktionen är en varaktig hög och värdefull virkesavkastning. Kraven på skogsägaren är anpassade med hänsyn till behovet av företagsekonomisk lönsamhet. Enligt 1979 års beslut skall skogsbruket i

princip vara självfinansierat och kraven i skogsvårdslagstifningen tillgo-

doses utan statligt stöd. Stöd kan dock ges om främst regionalpolitiska skäl talar för en skogsvård av bättre kvalitet.

Det statliga stödet bygger bl. a. på de principer jag nu har redogjort för.

Stödet är i vissa delar differentierat av hänsyn till regionalpolitiska önskemål. Så t. ex. har ett särskilt skogligt stödområde lagts fast. Inom detta kan särskilt stöd eller större stöd än normalt utgå. Bestämningen av stödområ-

dets gränser har gjorts med utgångspunkt i främst de klimatiska och geologiska förutsättningarna för skogsproduktion. Avgränsningen har alltså skett efter andra principer än de som har tillämpats för det sedvanliga

Prop. 1981/82: 113 2”

regionalpolitiska stödet. Genom att ta hänsyn till förutsättningarna för skogsproduktion har man i fråga om stödet till skogsbruket bättre kunnat

tillgodose regionalpolitiska önskemål än vad som annars skulle ha blivit fallet. Det statliga stödet med speciella regionalpolitiska inslag är i likhet

med stödet i övrigt till skogsbruket i huvudsak inriktat mot åtgärder som för skogsägaren ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen framtid.

Det är skogsvårdsstyrelserna som i länen svarar för att samhällets skogspolitik verkställs. Chefsmyndighet för dem är skogsstyrelsen sedan den I

juli 1981 då skogsvårdsstyrelserna blev statliga myndigheter. Medelsre-

surser för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och för statligt stöd fördelas av skogsstyrelsen på de olika länen. Skogsstyrelsen anger också riktlinjer för hur verksamheten skall bedrivas. Detta sker med ledning av skogsvårdsstyrelsernas åtgärds- och budgetförslag. Förslagen grundas på en

verksamhetsplanering som utgår från behovet av olika åtgärder lokalt inom

varje län. Verksamheten har alltså en mycket stark lokal förankring. Samtidigt är det nödvändigt att resursfördelningen sker enligt rutiner som tar

hänsyn till behovet av avvägningar mellan län och större regioner. Detta

motiveras av att skogsbruket i sin egenskap av råvaruleverantör till skogsindustrin är en näring som inte kan begränsas till enskilda kommuner eller län. I detta avseende skiljer sig skogsbruket från vissa andra näringar och sektorer.

För att skogsbruket skall kunna fylla sin uppgift i regionalpolitiken

måste både skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsens beslut grundas på

ett väl förankrat lokalt och regionalt underlag. Det räcker därvid inte med

- ett underlag som är strikt avgränsat till skogsbruksintressena. Som jag har

framhållit i det föregående ställer de begränsade samhällsresurserna krav på ökad samordning mellan olika sektorer. Underlag för sådan samordning bör kunna hämtas i länsplaneringen. Regionalt programsamarbete mellan skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen är därvid naturligt och förekommer

också i flera län.

Sammanfattningsvis kan jag i likhet med vad jag nyss anförde om jordbruket konstatera att det redan finns förutsättningar för ett från regionalpo-

litiska utgångspunkter inriktat arbete på skogsbrukets område. Jag förut-

sätter att de riktlinjer som skogsstyrelsen drar upp för det fortsatta arbetet

på detta område möjliggör en påverkan från länsstyrelserna både centralt

och regionalt.

Antalet sysselsatta inom yrkesfisket har minskat. Ett rationellare fiske och överfiskning av vissa fiskslag från de olika fiskenationernas sida har

bidragit till detta. Under de senaste åren har minskningen dock avstannat och ersatts av en viss uppgång. Fisket och fiskeanknutna verksamheter, framför allt fiskberedning, är av särskild vikt i Bohuslän, Blekinge och östra Skåne. Längs ostkusten är fisket en förutsättning för en bofast befolkning på många platser i skärgården.

De nuvarande målen för fiskeripolitiken beslutades år 1978. Därvid 4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 50

fastslogs att vid avvägningen av fiskets omfattning och inriktning måste hänsyn tas bl. a. till kravet på sysselsättning inom fisket i kust- och skärgårdsområden där näringen har stor regionalpolitisk betydelse.

Det statliga stödet till yrkesfisket är i huvudsak inriktat på fiskets ratio-

nalisering. Ett särskilt rationaliseringsstöd ges till fisket i kust- och skär-

gårdsområden och i insjöar, där fisket har särskild betydelse som försörjningsunderlag för en bofast befolkning och där alternativa sysselsättningsmöjligheter inom rimligt pendlingsavstånd saknas.

Eftersom fisket och beredningsindustrin av naturliga skäl är lokaliserade främst till kustbygder, där förutsättningarna för annat näringsliv ofta är

mindre goda, behövs en aktiv närings- och lokaliseringspolitik som tar

hänsyn till fisket.

Den statliga fiskeriadministrationen består av fiskeristyrelsen och sta-

tens lokala fiskeriadministration, som bl. a. omfattar fiskenämnderna. Fis-

kenämnd finns i varje län. Länsstyrelsen utser nämndens ledamöter.

Enligt min mening är det genom fiskenämndernas verksamhet väl sörjt

för att de regionala intressena tas tillvara vid fördelningen av rationalise-

ringsstödet till fisket.

Jag kan således konstatera att förutsättningarna finns för att de regional-

politiska aspekterna ges erforderlig tyngd vid fördelningen av stödet till fiskets rationalisering.

3.3.5 Utbildning och forskning

Utbildning och forskning är ett par av de viktigaste inslagen i arbetet med att förstärka och förnya näringslivet... Genom olika reformer är i stort sett all utbildning, såväl den obligatoriska som gymnasic-, vuxen- och

högskoleutbildningen väl decentraliserad.

Tilldelningen av resurser till grundskolan sker i form av basresurser och förstärkningsresurser och genom detta system kan staten garantera en viss

grundresurs till varje kommun. Genom att olika basresursmedeltal kom-

mer att gälla I olika län tillgodoses regionala skillnader i utbildningsbehov.

Statsrådet Tillander kommer senare att föreslå regeringen att lämna riksdagen förslag om flexibel skolplanering. Där kommer bl. a. att föreslås vissa förändringar rörande statsbidrag till grundskolan som innebär större flexibilitet när det gäller möjligheterna att bibehålla eller nyetablera skolor.

I mars 1977 fick länsstyrelserna regeringens uppdrag att ta fram ett

material som skulle belysa arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkesoch utbildningsgrupper i olika regioner. Det är angeläget att denna typ av

material tas fram inom ramen för länsplanceringsarbetet och används bäde i studie- och yrkesvägledningsarbetet och vid olika dimensioneringsbeslut. I årets budgetproposition (bil. 12) framhåller statsrådet Tillander att skolan har ett ansvar att göra eleverna och framför allt flickorna medvetna om att traditionella, könsrollsbundna studie- och yrkesval, som inte tar hänsyn till den lokala arbetsmarknadens behov, allvarligt kan minska deras möjlighe-

Prop. 1981/82: 113 51

ter att få arbete. I regeringens skrivelse (1979/80: 168) om riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet anförde statsrådet Karin Andersson bl. a. att det är angeläget att berörda myndigheter ser till att både kvinnor och män

får möjlighet till utbildning för de yrkesområden som kan komma i fråga i samband med regionalpolitiska insatser. Mot bakgrund av den stigande

ungdomsarbetslösheten framstår det vidare som alltmer nödvändigt att utbildningsutbudet anpassas till arbetsmarknaden. Liknande krav gäller

för vuxenutbildningen. I budgetpropositionen föreslås att de besparingar som måste göras inom kommunal vuxenutbildning inte bör beröra den arbetsmarknadsinriktade utbildningen.

Det föreligger delvis en ny planeringssituation på skolområdet. Den förändring som har skett på det skoladministrativa området (prop.

1980/81:107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/81:395) innebär bl. a. att länsskolnämnderna fr. o. m. 1 juli 1982 har huvudansvaret för den årliga planeringen av gymnasieskolan inom de ramar som statsmakterna fattar beslut om.

Vidare betonades ytterligare länsskolnämndernas ansvar för vuxenutbild-

ningen.

I det nya planeringssystemet för gymnasieskolan skall dimensioneringsramar för olika utbildningssektorer i rullande följd göras upp för tre år i taget. För de regionala och lokala bedömningar som därvid behövs är det viktigt med samverkan mellan länsskolnämnder och länsstyrelser. Inte minst kommer en samlad regional prövning att få en viktig roll i samband med de förslag regeringen senare kommer att lägga fram om cen flexiblare, mer decentraliserad gymnasial utbildning.

Flera länsstyrelser har tillsammans med utbildningsansvariga organ initi-

erat och genomfört kartläggningar av det totala utbudet av olika utbildningar i resp. län. Denna typ av samlad kartläggning har bedömts som angcelä-

gen p. g. a. det splittrade huvudmannaskapet. I de län — bl. a. Hallands och Södermanlands län — där resultat föreligger har vissa fall av klara feldimensioneringar i det totala gymnasiala utbildningsutbudet kunnat påvisas. Intresset från olika utbildningsansvariga organ har varit genomgående positivt och förutsättningarna för en samordning av utbildningsutbudet har förbättrats. [ en situation som denna, med flera planeringsansvariga inom samma sektor, har länsstyrelsen som ansvarigt organ för den statliga regionala resursanvändningen en naturlig roll som samordnare.

Jag avser att, i samråd med chefen för utbildningsdepartementet och med statsrådet Tillander i särskild ordning lämna förslag till regeringen om

hur länsstyrelserna utifrån regionalpolitiska utgångspunkter skall bistå de

utbildningsplanerande organen med underlag för planeringen och hur samverkan bör utformas.

Jag skall i detta sammanhang behandla två förslag till hur den kommuna-

la och statliga vuxenutbildningen skulle kunna anordna regionalpolitiskt angelägen utbildning. I en rapport. SFU - särskild företagarutbildning i skogslänen, upprättad på industridepartementets uppdrag, har en utred-

Prop. 1981/82: 113 in ra

ningsman föreslagit att en särskild tvåårig företagarutbildning på gymna-

sienivå inrättas i Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Statens

skola för vuxna i Härnösand (SSVH) föreslås bli organisatorisk huvudman och utbildningsanordnare, i samverkan med i första hand berörda utveck-

lingsfonder men även med det lokala skolväsendet. näringslivet m. fl.

Den särskilda företagarutbildningen föreslås av utredningsmannen om-

fatta maximalt två år och ges i form av varvad utbildning, dvs. en kombina-

tion av handledda självstudier och intensivstudier vid skolenheten. Deltagarna förutsätts åtnjuta ekonomiska fömåner på samma villkor som övriga studerande vid SSVH.

Skolenheten föreslås för Västernorrlands län utgöras av SSVH. För Jämtlands och Norrbottens län föreslås inrättandet av två mindre regionala studiecentra med vardera två lärare. De skall enligt förslaget vara knutna

till SSVH.

Rapportens förslag grundar sig bl. a. på en enkät till utvecklingsfonderna i fem skogslän. Enkätresultaten talar enligt utredaren för att en särskild företagarutbildning bör utformas som vuxenutbildning och nivåmässigl

ligga under högskolenivån samt orienteras mot att kompletiera befintliga

kurser för dem som vill starta företag.

Glesbygdsdelegationen har lämnat förslag till utbildning för glesbygdens behov. Delegationen anser att glesbygdsutbildning i första hand skall bedrivas inom det ordinarie utbildningssystemet och att vuxenutbildningen bör prioriteras, eftersom det finns ett stort uppdämt utbildningsbehov i

glesbygden. Delegationen föreslår att regeringen uppdrar åt skol-

överstyrelsen (SÖ) att utforma riktlinjer för yrkesinriktad glesbygdsanpassad utbildning inom ramen för komvux och statlig vuxenutbildning. Delegationen föreslår vidare att SSVH ges möjligheter att intensifiera det arbete med metodutveckling och läromedelsanpassning som har påbörjats

och att SSVH även får genomföra vissa utbildningar. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet vill jag anföra följande. En väsentlig del av samhällets insatser för att t. ex. stödja

företagsutveckling och utveckla de glesbygdsanpassade yrkesutbildning-

arna bör göras inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen. Hu-

vudansvaret bör åvila komvux. eftersom det gäller att anordna sådan

utbildning som är lämplig för det lokala arbets- och näringslivet. Statens

skolor för vuxna (SSV) i Härnösand och Norrköping har dock en viktig roll att spela i detta sammanhang. De båda skolorna erbjuder distansundervis-

ning på samma nivå som komvux. Anledningarna till att sådana skolor

behövs är främst att det dels finns en grupp elever som inte har möjlighet att förlägga sina studier till de tider och platser på vilka komvux erbjuds, dels att deltagarantalet i vissa utbildningar är så litet att en enskild kommun inte har möjlighet att anordna dem. De elever som bor i glesbygd har ofta inte möjlighet att få den utbildning de önskar i sin kommun.

För att få till stånd utbildningar som har litet elevantal kan det ibland

Prop. 1981/82: 113 53

vara lämpligt att två eller fiera grannkommuner anordnar utbildningen tillsammans. Om det gäller en ny utbildning kan SSV fungera som ”pilotskola” genom att tillsammans med SÖ och övriga intressenter utforma kursplan och läromaterial och genomföra en eller flera försöksomgångar. Den färdiga kursplanen kan sedan användas av komvux antingen i en större kommun eller i flera samverkande kommuner.

Jag anser således inte att SSVH:s roll bör utökas på det sätt som föreslås

av utredningsmannen, så att SSVH blir organisatorisk huvudman för en

särskild glesbygdsanpassad företagarutbildning. Inte heller bör ”filialer” till SSVH tillskapas i andra Norrlandslän.

Kursplanerna för komvux och SSV utarbetas och fastställes av SÖ.

Bland dessa finns redan nu många kursplaner för yrkesinriktad utbildning av det slag som glesbygdsdelegationen nämner i sin skrivelse. Jag ser det dock som angeläget att initiativ tas för att samordna och stärka utbildningsinsatser av det slag som utredaren och glesbygdsdelegationen föreslår. Regeringen kommer därför senare att ge SÖ i uppdrag att efter samråd med statens industriverk och övriga berörda parter låta utarbeta och fastställa fler kursplaner för berörda utbildningar.

Forskning och utbildning är också viktiga medel för att aktivt påverka

samhällets långsiktiga utveckling. Under 1970-talet har en omfattande

utbyggnad av högskoleväsendet skett. Högskoleenheter finns nu på 23

orter i landet och i årets budgetproposition (bil. 12) föreslås att högskoleut-

bildningen i Skövde och Halmstad blir självständiga högskolor. Uppbyggnaden av högskoleverksamhet på nya orter har haft betydande

positiva effekter bl. a. genom att tillgängligheten till grundläggande högre utbildning förbättrats.

Med de utbildningsresurser som högskolan nu förfogar över och de möjligheter som finns att lokalt fatta beslut om resursernas användning, t.ex. vad gäller lokala linjer och enstaka kurser, har det vidare blivit möjligt att i större utsträckning än tidigare anpassa utbudet av utbildning till de behov som arbetsmarknaden ställer lokalt och regionalt.

Det är således utan tvekan så att högskolan alltmer kommit att fungera som en regional resurs. För framtiden är högskolans viktigaste uppgift i

regionalpolitiken att främja näringslivets och olika samhällsfunktioners utveckling. I detta perspektiv blir självfallet forskningens roll och möjligheter särskilt intressanta. Jag vill här endast peka på två verksamheter inom högskolan som bör kunna få stor betydelse i detta sammanhang.

De kontaktsekretariat som finns vid de större högskoleenheterna med fasta resurser för forskning spelar enligt min mening en väsentlig roll när

det gäller att regionalt, i företagsutvecklande syfte, utnyttja den kompetens och de materiella resurser som finns vid forskningsinstitutioner. I synnerhet små och medelstora företag har behov av att få hjälp med att

utföra företagsanalyser, produktutveckling, prototyptillverk ning etc. Samtidigt finns det forskare inom högskolan med intresse av att arbeta med

sådana frågor.

Prop. 1981/82: 113 54

Den försöksverksamhet som sedan budgetåret 1978/79 bedrivits inom ramen för forskningssamverkanskommittén (FOSAM) är ocksä av stort regionalpolitiskt intresse. Även här är verksamheten i första hand riktad mot små och medelstora företag samt myndigheter. Med de resurser som har ställts till förfogande har forskare kunnat knytas till ett enskilt företag

eller en myndighet under en tid av sex till tolv månader. Ett femtiotal

samarbetsprojekt har initierats under de två första verksamhetsåren. Det har skett i samverkan med bl. a. länsstyrelserna och utvecklingsfonderna.

Den fortsatta FOSAM-verksamheten behandlas i den proposition om

forskningspolitik som regeringen nyligen förelagt riksdagen.

Det är mycket angeläget att utbildningsresurserna utnyttjas för att åstad-

komma en tillväxt och förnyelse som också kommer utsatta regioner till del. Inom Umeå högskoleregion har t.ex. regionstyrelsen tagit initiativ för att på ett bättre sätt nå ut med utbildning inom den tcecknisk-naturveten-

skapliga sektorn. Tillsammans med bl. a. berörda regionala utvecklings-

fonder har ett antal kommuner specialstuderats för att utröna intresset för och behovet av olika utbildningar. Projekt med likartat syfte har också startats inom Göteborgs högskoleregion.

Det är angeläget att initiativ av det slag jag här har nämnt blir ett naturligt inslag i utbildningsplaneringen. För att de myndigheter som har att planera utbudet av utbildning och fördela de medel som står till sektorns förfogande, skall ha ett så bra underlag som möjligt, är det viktigt med ett väl fungerande samarbete med andra myndigheter och intressen i

regionerna. I årets budgetproposition uttalar chefen för utbildningsdepar-

tementet att viss planering måste inriktas på att konsolidera utbild-

ningsutbudet vid de mindre högskolorna. Han räknar vidare med att 500 nybörjarplatser tillkommer för lokala linjer under budgetåret 1982/83. Av-

sikten därmed är att ge ungdomar yrkesinriktad utbildning som svarar mot

behov på arbetsmarknaden, inte minst i den egna regionen. Länsstyrelsernas samlade kunskap om länens näringsliv och arbetsmarknad. kommunernas planer etc., utgör ett viktigt underlag för att precisera behoven av utbildning och för beslut om dimensionering och

lokalisering av utbildning inom regionerna.

Jag avser att, i samråd med chefen för utbildningsdepartementet. lämna

förslag till regeringen om hur länsstyrelserna utifrån regionalpolitiska utgångspunkter skall bistå de utbildningsplanerande organen inom högskolan

med underlag för utbildningsplaneringen och hur samverkan bör ske.

3.3.6 Energipolitik

Den övergång till ett nytt energisystem som Sverige står inför påverkar

förutsättningarna för regionalpolitiken. På kort sikt påverkas t. ex. valet av

transportmedel och pendlingsbenägenheten av de ökade priserna på drivmedel. På längre sikt kan bosättningsmönster och bebyggelsestruktur för-

ändras. Även sysselsättningens regionala fördelning påverkas genom att

Prop. 1981/82: 113 SS

de nya energislagen förändrar lokaliseringsförutsättningarna för industrin

och genom att nya verksamhetsgrenar växer fram inom energiområdet.

En förutsättning för att de energipolitiska målen skall uppnås är att de förmår påverka beslut och ställningstaganden inom många olika samhällssektorer. För regionalpolitiken innebär detta att de energimässiga konsekvenserna måste vägas in vid regionalpolitiska beslut och beaktas i den regionala planeringen. I vissa fall kan regionalpolitiska medel komma till användning för att ge stöd åt investeringar inom energiområdet och därigenom även få betydelse när det gäller att nå de energipolitiska målen.

Den intensiva forskning och utveckling inom energiområdet som bedrivs

kommer att innebära en vitalisering för svensk industri och näringsliv och

därigenom ge sysselsättning i olika delar av landet. Av direkt regionalpoli-

tiskt intresse i detta sammanhang är satsningen på inhemska fasta bränslen

som inom en relativt nära framtid kan komma att ge ett tillskott av arbetstillfällen i sysselsättningssvaga regioner. Bl. a. av detta skäl uppdrog

regeringen den 20 mars 1980 åt samtliga länsstyrelser att kartlägga tillgångar och efterfrågan på de viktigaste inhemska bränslena i detta sam-

manhang, skogsenergi och torv, samt att utreda de sysselsättningseffekter

och andra effekter på den regionala utvecklingen som en ökad användning

av inhemska bränslen kan medföra. Samtliga länsstyrelser har haft i upp-

drag att behandla skogsenergin medan frågor rörande torvanvändning

skulle behandlas av tio länsstyrelser. Några länsstyrelser har även behandlat andra inhemska energikällor som skiffer, energiskog, halm, avfall m. m.

Vid genomförandet av uppdraget har länsstyrelserna samarbetat med bl, a.

skogsstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Det arbete länsstyrelserna utfört (bilaga 5) har i många fall fått stor

regional och lokal betydelse som information till kommuner och företag. Länsstyrelsernas kartläggningar visar att en ökad användning av inhemska bränslen i energiförsörjningen kan få en väsentlig betydelse för utvecklingen i vissa glesbebyggda regioner.

Det är givetvis svårt att mera precist ange hur stora sysselsättningstill-

skott som en ökad produktion av inhemska bränslen skulle kunna ge, men

länsstyrelsernas material indikerar en sysselsättningsökning i förhållande till dagens läge av storleksordningen 7000 årsverken kring år 1990. En stor del av detta arbetskraftsbehov är. med dagens teknik, säsongsbundet men

man kan förvänta sig en utveckling av produktionsmetoderna som minskar

andelen säsonganställda. Även sysselsättning under kortare perioder kan emellertid vara värdefull som komplement till annan verksamhet. Ungefär

två tredjedelar av arbetstillfällena skulle tillfalla skogslänen och där främst inlandet. Det skulle således betyda ett viktigt tillskott i de regioner som har

den sämsta sysselsättningssituationen.

Torvutvinning och tillvaratagande av skogsenergi samt investeringar i

bearbetnings- och förbränningsanläggningar är förenade med ett i många

fall betydande ekonomiskt risktagande. Detta gäller speciellt i ett introduk-

Prop. 1981/82: 113 56

tionsskede då erfarenheten är begränsad och olika slags teknik måste

utvecklas. För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen kan stöd

utgå från oljeersättningsfonden (OEF). Stödet utgår normalt i form av lån, men också bidrag kan ges för projekt som inrymmer ny teknik. För att

ytterligare underlätta en satsning på inhemska bränslen i de inre delarna av skogslänen, där behovet av nya arbetstillfällen är stort, kommer jag att föreslå (avsnitt 3.7.3) att som ett komplement till stöd genom OEF möjlig-

het ges att i stödområde A och B lämna regionalpolitiskt stöd till produktion av inhemska bränslen, samt att glesbygdsstöd skall kunna utgå till småskaliga energiinvesteringar (avsnitt 3.9).

Beslut om undersöknings- och bearbetningskoncessioner för torv skall fr. o. m. den I juli 1982 fattas av länsstyrelserna. I prop. 1981/82:99

föreslås att lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter ändras på så sätt

att torvutvinning med markägarens tillstånd i princip för bedrivas utan koncession, om koncession inte beviljats annan. För utvinning erfordras som tidigare täkttillstånd enligt naturvårdslagen (1964: 822) som meddelas

av länsstyrelsen. I övrigt kan bestämmelser enligt bl. a. byggnads-, vattenoch fornminneslagstifningen vara tillämpliga. När det gäller inhemska bränslen kan det i många fall vara nödvändigt att bedöma tillgång och efterfrågan i ett geografiskt större område än en

kommun utgör. Detta kan lösas genom olika typer av samverkan mellan berörda kommuner med eller utan medverkan av regionala eller centrala statliga myndigheter. Under de senaste åren har flera länsstyrelser i samverkan med länets kommuner arbetat med att åstadkomma ett gemensamt underlagsmaterial och med att koordinera insatser inom energiområdet.

Frågan om behovet av en regional samverkan inom energiområdet behandlades i proposition (1980/81:90) om riktlinjer för energipolitiken. Före-

dragande statsrådet anförde då att en regional samverkan bör komma till

stånd i de former som är lämpliga i resp. region och för resp. fråga. Detta innebär att det kan ha ett betydande värde att kommuner. länsstyrelser, landstingskommuner, SIND och andra organ deltar i ett konstruktivt samarbete inom energiområdet när detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Föredraganden var då inte beredd att förorda en formalisering av det regionala samarbetet i energifrågor. Energipolitiska frågor bör dock kunna vara ett naturligt inslag i länsplaneringsarbetet. I ett sådant sammanhang kan t.ex. energifrågornas betydelse för trafik- och bebyggelseplanering

behandlas. .

Länsstyrelsen skall som tidigare nämnts fr. o. m. den 1 juli 1982 lämna

tillstånd och koncessioner för torvtäkter. Länsstyrelsen handlägger vidare glesbygdsstöd och lokaliseringsstöd som i vissa fall kan utgå för energiin-

vesteringar. Inom ramen för länsplaneringsarbetet bör länsstyrelsen kunna skaffa sig en samlad syn på hur de energipolitiska. regionalpolitiska och miljöpolitiska målen skall avvägas mot varandra i länet.

Prop. 1981/82: 113 57

Från de senaste åren finns det många exempel på att en länsstyrelse

genom att ta initiativ till utredningar eller samarbetsprojekt inom energiområdet kan underlätta övergången till nya energitormer och därmed också ge impulser till regional utveckling. Det kan innebära ett samarbete med kommuner, statliga regionala myndigheter, ansvarigt centralt verk och privata företag i samband med den kommunala energiplaneringen och andra frågor rörande alternativa energislag.

3.3.7¶Trafikpolitik

År 1979 beslutade riksdagen om en ny trafikpolitik (prop. 1978/79:99, TU 1978/79:18, rskr 1978/79:419) varvid fastslogs att målet för trafikpolitiken bör vara att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader och under beaktande av bl. a. regionalpolitiska förutsättning-

ar. En av regionalpolitikens uppgifter är att ange hur trafiken bör utformas på längre sikt för att svara mot målen för den regionala utvecklingen samt

påverka de mera kortsiktiga insatserna inom sektorn så att dessa bidrar till den önskade utvecklingen. En annan uppgift är att påverka samhällsbyggandet för övrigt så att investeringar i trafiksystemen eller i bebyggelsen kan utnyttjas effektivt. De statliga stöd som ges till såväl person- som

godstransporter har stor betydelse för den regionala utvecklingen.

I anslutning till att regeringen 1978 beslutade att en fullständig länsplanering skulle genomföras åren 1978-1980 bemyndigades chefen för kommunikationsdepartementet att utfärda närmare riktlinjer för planeringen av persontrafik, godstrafik och trafikanläggningar inom ramen för

länsplanering 1980.

Denna regionala trafikplanering redovisades av länsstyrelserna till regeringen hösten 1980 i samband med att länsprogram 1980 avlämnades. En

första regional trafikplanering hade dessförinnan genomförts under åren 1972-1974.

Transportrådet (TPR) har utvärderat den regionala trafikplaneringen. Arbetet redovisades för regeringen under hösten 19811 en rapport, Regional trafikplanering 1980 — utvärdering och framtida inriktning (TPR 1981:3).

I fråga om persontransportförsörjningen konstaterar TPR att länsstyrelserna I många fall har bidragit förtjänstfullt till att det nya systemet med en länshuvudman för kollektiv trafik på väg har kunnat införas smidigt. Länsstyrelsernas arbete med godstransportförsörjningen har främst varit inriktat på praktiska problem. I några län har länsstyrelserna tagit initiativ till en ökad samordning av godstransporter varvid transportservicen har kun-

nat förbättras. TPR anser att den övergripande trafikplaneringen på länsnivån bör få ökad betydelse. I stor utsträckning kan trafik- och transportbehov bedö-

Prop. 1981/82: 113

mas och olika transportlösningar prioriteras redan på den regionala nivån. Det är därvid angeläget att de trafikpolitiska riktlinjerna samordnas med målen för regionalpolitiken. |

Länsstyrelsernas kompetens inom trafikområdet måste, enligt TPR, bibehållas för att inte planeringen inom andra samhällssektorer skall försvåras. Länsstyrelsernas samlade ansvar för den statliga planeringen på regional nivå medför att trafikfrågorna kan bli allsidigt belysta utifrån en helhetssyn på samhällsutvecklingen. TPR menar att planeringen givit en t. v. tillräcklig kunskap om trafikförhållandena i resp. län. Den regionala trafikplaneringen bör i fortsättningen vara mer problem- och åtgärdsinriktad än hittills.

Planeringen bör enligt TPR företrädesvis avse sådana problem som faller utanför sektorsorganens normala verksamhetsområde eller där en lösning förutsätter att flera olika intressenter samverkar. Även frågor som rör traftkplaneringens samband och samordning med verksamheter inom andra samhällssektorer bör i många fall vara lämpade att behandla i projektform.

TPR föreslår att länsstyrelsen får disponera särskilda medel för att finansiera projektarbete.

Länsstyrelserna har även i fortsättningen en viktig funktion att fylla när det gäller att samordna trafikfrågorna i länen med den övriga regionala samhällsplaneringen. Det bör finnas goda förutsättningar för länsstyrelserna att initiera insatser på trafikområdet och att ta fram underlag för avvägningar inom trafiksektorn eller för annan sektorsplanering.

Genom att länshuvudmännen har etablerats på persontrafikområdet och yrkestrafiklagstiftningen har förenklats har länsstyrelsens uppgifter på kollektiv- och yrkestrafikens område minskat. Såväl det politiska som det ekonomiska ansvaret för planering och genomförande av den regionala och lokala kollektiva persontrafiken ankommer på länshuvudmännen. Dessa upprättar trafikförsörjningsplaner, som länsstyrelsen enligt förordningen (1978:443) om statligt stöd till viss kollektiv persontrafik skall granska och yttra sig över. Länsstyrelsen skall då bl. a. se till att trafikförsörjningsplanen överensstämmer med länsplaneringen och annan planering på regional nivå som länsstyrelsen ansvarar för. Länsstyrelsen prövar vissa frågor om tillstånd och tidtabeller för busstrafiken i länen. Länsstyrelsen är också remissinstans då ersättningstrafik för trafiksvaga järnvägar övervägs. Det är i dessa sistnämnda sammanhang väsentligt att sammanvägda bedömningar av länens trafiksituation kan göras och läggas till grund för ställningstaganden och åtgärder.

I fråga om godstrafiken vill jag erinra om att länsstyrelsen bl. a. ger tillstånd till yrkesmässig trafik i länen. Länsstyrelsen kan pröva sådana tillståndsansökningar mot bakgrund av sin samlade syn på länets trafikförhållanden. Länsstyrelserna kan också bedriva projektverksamhet på dessa områden, t. ex. utreda godstransportförsörjningen i glesbygder och tätor-

Prop. 1981/82: 113

ter samt initiera olika konkreta åtgärder för att förbättra transportservicen. Länsstyrelsen kan också tänkas initiera och samordna arbete för att lösa praktiska terminalproblem. Den egentliga transportplaneringen är dock i

första hand en fråga för parterna på godstransportmarknaden.

Länsstyrelsen fastställer flerårsplanen för byggande av länsvägar och yttrar sig över förslag till flerårsplan för byggande av riksvägar. I det arbete som nu pågår med planer för byggande av vägar åren 1984- 1993 skall länsstyrelserna redovisa ett regionalpolitiskt underlag.

Med de medel för regionalt utvecklingsarbete som jag senare (avsnitt 8) kommer att lämna förslag om kan länsstyrelserna stödja projekt även inom trafiksektorn bl. a. på problemområden, där en lösning förutsätter samverkan mellan flera intressenter. Jag ser därför ingen anledning att, såsom

TPR föreslår, reservera särskilda medel för trafiksektorn.

Jag vill i detta sammanhang även också peka på att begreppet regional trafikplanering framför allt förknippas med de formeila trafikplaneringsomgångar som länsstyrelserna har varit engagerade i och att det därför inte

bör användas i det fortsatta planeringsarbetet. TPR kan på olika sätt bistå länsstyrelserna i trafikfrågor, främst det projektarbete som dessa initierar. Den överblick och de allsidiga kunskaper som TPR erhåller bl. a. genom sin utredningsverksamhet, bör vara

värdefull i arbetet med konkreta projekt av modellkaraktär. Likaså bör

TPR:s översikter och prognoser på trafikområdet kunna användas av

länsstyrelserna då sektorsövergripande bedömningar behöver göras.

Transportstödet till Norrland m. m. är ett viktigt medel för att etablera

och upprätthålla en mer differentierad arbetsmarknad i regionalpolitiskt prioriterade områden. Stödet kompletterar de regionalpolitiska investeringsstöden. De ofrånkomliga nackdelar som stora transportavstånd kan innebära för företag som ligger inom stödområdet lindras med hjälp av transportstödet.

Efter hand som länshuvudmän för kollektivtrafiken har etablerats har den kollektiva trafiken byggts ut. De statliga bidragen till kollektivtrafik i olika former har underlättat denna utbyggnad. Stöden har stor regionalpolitisk betydelse, eftersom de bidrar till att ge bättre möjligheter till arbetsoch serviceresor. Väl utbyggd kollektivtrafik ökar särskilt påtagligt kvin-

nornas möjligheter att nå ut på arbetsmarknaden.

Enligt vad jag har erfarit pågår inom kommunikationsdepartementet en översyn av statsbidragsgivningen till kollektivtrafiken. Bl. a övervägs hur arbetet skall kunna förenklas och hur det skall fördelas mellan olika organ.

I detta sammanhang vill jag även nämna att regeringen nyligen har gett tilläggsdirektiv (Dir 1981:74) till kollektivtrafikberedningen (K 1979:07).

Beredningen har bl. a. fått i uppdrag att ta fram förslag om transportlösningar för landsbygdsområden där resunderlaget är begränsat. Syftet är att

finna lösningar som kan vara billigare och mer effektiva än konventionella linjebusstransporter.

Prop. 1981/82: 113 60

3.4 Planeringstal, ortsplan och stödområden 3.4.1 Planeringstalen

Dimensioneringen av offentlig och enskild service till allmänheten be-

stäms i hög grad av nutida och bedömd framtida folkmängd i län och kommuner. För företag och myndigheter är det härvid angeläget att det finns ett material som beskriver regionala förhållanden och utvecklingstendenser beträffande befolkningen. Det bör vara framtaget på ett enhetligt sätt och stämma överens med bedömningar som görs för riket.

Det enda material som uppfyller dessa krav är det underlag som utarbetas i länsplaneringen. Där finns uppgifter om befolkningens nuvarande och framtida storlek och sammansättning, sysselsättningsuppgifter. bedömningar av arbetskraftsefterfrågan inom skilda branscher och sektorer samt

flyttnings- och pendlingsbedömningar redovisat för kommuner och län. De nationella utgångspunkterna för planeringen på länsnivå som är önskvärd

uttrycks i planeringstal, vilka anger befolkningsutvecklingen i länen på medellång sikt.

Prognoserna i länsplaneringen görs med utgångspunkt från att de reguljära arbetsmarknads-, industri- och regionalpolitiska stödformer som före-

kommer vid prognostillfället utgår i normal omfattning under prognospe-

rioden.

Nu gällande planeringstal avser är 1985. De fastställdes genom riksda-.

gens beslut år 1976, (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79)

vilket ändrades år 1980 (prop. 1979/80:100 bil 17, AU: 1979/80:23, rskr

1979/80: 361). I 1980 års beslut pekade riksdagen bl. a. på behovet av en

översyn av planeringstalens roll samt sambandet mellan de styrningsambitioner som kan inrymmas i planeringstalen och anvisade medel. Länsstyrelserna har på regeringens uppdrag i länsplanering 1980 redovisat förslag

till planeringstal för länen år 1990.

Enligt min bedömning kan prognoserna i länsplanering 1980 på länsnivå. vad gäller befolkningsutvecklingen, med undantag för i huvudsak vissa skogslän samt Stockholms och Uppsala län, läggas till grund för den

statliga planering som baseras befolkningsutvecklingen på medellång sikt.

I Stockholms län har den tidigare stabila befolkningsutvecklingen, med en tillväxt som svarar mot förändringen till följd av ett mindre födelseöverskott och en viss nettoinvandring, under de senaste ären ersatts av en

kraftigare ökning.

En viss ökning av sysselsättningen inom vårdsektorn i Stockholms län är

nödvändig till följd av ökningen av befolkningen i de högre åldrarna.

Vidare finns också vissa andra områden av lokal och regional service som kräver fler sysselsatta i Stockholms län. Behovet av arbetskraft i service-

sektorn bör enligt min mening i första hand tillgodoses genom dämpning av

sådan verksamhet som inte oundgängligen behövs för länets egna behov. Jag återkommer senare till frågan om viss fortsatt decentralisering av

Prop. 1981/82: 113 61

central statlig verksamhet. Vad gäller industriell verksamhet så har Stock-

holmsregionen ett sådant läge och så gynnsamma förutsättningar i övrigt att regionen alltid kommer att vara attraktiv för stora delar av industrin. Det bör därför vara möjligt att i större utsträckning än under de senaste

åren arbeta för utflyttning av viss industriell verksamhet från Stockholms län till regioner som har större behov av sådan verksamhet. Länet har även

en större privat tjänstesektor än vad som svarar mot befolkningsandelen.

Ett fortsatt arbete med att få en spridning av sådan verksamhet är därför

angelägen. Genom en omstrukturering av länets arbetsmarknad blir det

möjligt att frigöra kapital och arbetskraft för att ge utrymme för en tillväxt av verksamhet som behövs i Stockholms län.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att den statliga planeringen för

Stockholms län inriktas mot en folkmängd på 1 560 000 invånare år 1990. En dämpad tillväxt i Stockholms län torde även påverka utvecklingen i

Uppsala län, där jag i enlighet med länsstyrelsens förslag förordar en

planeringsinriktning på 252 000 invånare.

För Norrbottens län förordar jag en inriktning av planeringen som svarar mot en åtminstone oförändrad folkmängd under 1980-talet. Redan med

nuvarande höga arbetslöshet motsvarar en sådan inriktning behov av bety-

dande sysselsättningstillskott till länet. Staten har genom en rad åtaganden medverkat till att skapa en levnadsstandard i Norrbottens län som är

likvärdig med övriga landet. Länet har också enligt de inventeringar som statskontoret gjort av fördelningen av statliga stödinsatser till länen haft de

i särklass största tillskotten av statligt stöd under perioden 1975/761. o. m. 1979/80. Denna koncentration av insatser har varit naturlig med hänsyn till de svåra förhållandena i länet och den höga undersysselsättningen. Det är

en viktig uppgift för regionalpolitiken att åstadkomma en positiv utveck-

ling i Norrbottens län under 1980-talet. Jag återkommer senare (avsnitt 4) med förslag till särskilda åtgärder i Norrbottens län utöver de insatser som

normalt kan utgå i länet. Vidare framlägger jag förslag (avsnitt 3.6) om en sänkning av arbetsgivaravgifterna för de mest utsatta kommunerna i länet.

Norrbottens län har en gynnsam åldersstruktur med en relativt ung medelålder i befolkningen. Andra skogslän har en betydligt högre andel äldre. Det innebär, att det i flera län och särskilt i de mindre kommunerna, krävs en nettoinflyttning av arbetskraft för att tillgodose efterfrågan inom såväl! de areella näringarna och industrin som servicesektorn. Detta bör uttryckas i de planeringstal som föreslås för skogslänen. Enligt min mening

bör planeringen I skogslänen, frånsett Norrbottens län, med hänsyn till nuvarande utveckling i riket, inriktas på att de åtminstone skall kunna ha

en oförändrad befolkning jämfört med dagsläget. Vissa av skogslänen,

däribland Västerbottens och Kopparbergs län, bedöms enligt aktuella pro-

gnoser få en mer positiv utveckling. Det finns naturligtvis ingen anledning

att dämpa en sådan utveckling, eftersom dessa län tidigare har fått vidkän-

nas betydande minskningar av sin arbetskraft genom utflyttning. I de fall

Prop. 1981/82: 113 62

aktuella prognoser pekar på en mer gynnsam utveckling än att nuvarande

befolkningsandelar bibehålls så bör dessa prognoser väljas som riktmärke

för planeringen.

För länen i övriga landet föreslår jag en inriktning som i huvudsak svarar mot nu aktuella prognoser. Befolkningsprognoserna görs med förutsätt-

ningen att nuvarande arbetsmarknads-, industri- och regionalpolitiska medel kan utgå med i stort sett oförändrad omfattning under prognos-

perioden. Prognoserna kan således relativt väl sägas spegla en utveckling

som kan förväntas med nuvarande medelsinsatser. I nuvarande ekono-

misk-politiska läge finns ingen anledning att räkna med en väsentligt annorlunda utveckling. För de län som ligger utanför skogslänen, frånsett i

första hand Stockholms län, förordar jag därför en planeringsinriktning

som i grova drag svarar mot nu aktuella prognoser på tio års sikt.

Jag vill understryka osäkerheten i framtidsbedömningar på så lång sikt

som tio år. Den inriktning av planeringen som jag har förordat måste därför ses som ungefärlig. De styrmedel som kan användas i en marknadsekono-

mi av vår typ är också sådana, att en direkt påverkan kan ske bara i ett fåtal fall. Därutöver sker påverkan mer indirekt. De regionalpolitiska med-

len bör enligt min mening utformas med hänsyn härtill. Mitt förslag om användning av generella medel i regionalpolitiken såsom differentiering av

arbetsgivaravgiften är ett uttryck för en sådan inriktning.

Planeringstalen bör, för att vara meningsfulla, bygga på realistiska antaganden om befolkningsutvecklingen såväl regionalt som i riket. Redan på

riksnivå är det svårt att bedöma framtida befolkningsförändringar, vilka beror på födelsetal, dödsfrekvenser och utrikes flyttningar. Svårigheterna ökar på regional nivå. eftersom man också måste beakta faktorer som

regionala skillnader i fruktsamhet och dödlighet, olikheter i tendenser beträffande flyttningsmönster, efterfrågan på arbetskraft och deltagandet i arbetslivet.

Statistiska centralbyrån (SCB) har nyligen som underlag för långtidsutredningen 1980 utarbetat befolkningsprognoser för riket. Ett av

alternativen förutsätter en framtida nettoinvandring på ca 10 000 per år.

Detta resulterar i en folkmängd på drygt 8 420 000 invånare år 1990.

Ncettoinvandringen har under hela efterkrigstiden frånsett perioden omkring år 1970 legat på ca 10000 per år. Om någon nettoinvandring inte

skulle förekomma skulle utvecklingen vända till en befolkningsminskning redan innevarande år. Jag anser att planeringen på riksnivå bör kunna inriktas mot ungefär den befolkning som SCB beräknat för år 1990. För

inriktningen av planeringen i länen föreslår jag följande planeringstal att gälla som riktmärke för år 1990. Planeringstalen bör läggas till grund för

den statliga planeringen.

Om det visar sig nödvändigt, t. ex. beroende på förändringar i utveck-

lingen för riket. bör liksom hittills planeringstalen kunna justeras.

Prop. 1981/82: 113 63

Tabell 3: 1 Folkmängd i länen och riket år 1980 samt prognoser och planeringstal för folkmängden år 1990. Län Folkmängd i tusental invånare

år 1980 prognos = planeringstal för år 1990

är 1990 länsstyrel- föredra-

Liksom hittills bör det ankomma på länsstyrelsen att årligen se över

länets prognoser för den närmaste femårsperioden samt för den tidpunkt

som den långsiktiga planeringen inriktas mot. Härigenom kan underlag för

planeringen hållas aktuellt.

Inriktningen på planeringen inom länen bör liksom hittills fastställas av länsstyrelserna i samverkan med kommunerna. Summan av planeringstalen för kommunerna i resp. län bör härvid överensstämma med de i det

föregående föreslagna planeringstalen per län.

3.4.2 Ortsplanen

Ortsplanens syfte är att grovt ange inriktningen av regionalpolitiken för grupper av kommuner, s. k. ortstyper. Varje ortstyp tillmäts en viss roll i

den regionala strukturen, främst från förhållandet att servicen koncen-

treras till vissa orter. Ortsstrukturfrågorna behandlades senast i 1979 års riksdagsbeslut. Härvid betonades att ortsplanen borde kompletteras med

kartläggningar av områden som med hänsyn till avstånd och kommunika-

tioner kunde betraktas som sammanhängande pendlingsregioner. Länsstyrelserna fick därefter i uppdrag att i arbetet med länsprogram 1980 ta fram ett underlag för en avgränsning av sådana pendlingsregioner.

Prop. 1981/82: 113 64

Den regionala planeringen i vid mening måste enligt min mening ha som

sin uppgift att lösa regionalpolitiska problem där de uppkommer, dvs. att ge arbete, service och en god miljö i alla delar av vårt land. Utgångspunkten måste vara de problem och möjligheter som finns i resp. län på lång

sikt. En del av arbetet är att bygga upp väl fungerande ortssystem i hela landet. Vare sig de regionala problemen eller lösningarna kan emellertid beskrivas i en grov ortsklassificering eller andra schematiska framställningar. Den utbyggnad av samhällsfunktionerna som har skett under senare år kan endast i begränsad utsträckning hänföras till ortsklassificeringen

som styrinstrument. Den har i allt väsentligt skett med hänsyn till befintligt

befolkningsunderlag i det område som verksamheten varit avsedd att betjäna. Länsstyrelsernas arbete med pendlingsregioner i länsplanering 1980 visar också att det i praktiken är svårt att göra heltäckande avgränsningar.

Arbetet med ortsstrukturfrågorna bör enligt min mening i fortsättningen

göras på den regionala och lokala nivån efter de prioriteringar som man där

bedömer som angelägna och inom ramarna för tilldelade resurser.

Mot bakgrund av de synpunkter jag redovisat föreslår jag att ortsplanen upphör som styrinstrument i regionalpolitiken.

3.4.3¶Stödområdesindelningen

Genom 1979 års regionalpolitiska beslut (prop. 1978/79:112, AU:23, rskr 435) infördes en indelning i sex stödområden, som i stödhänseende i allt väsentligt innebar en kodifiering av gällande praxis.

Vid riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen 1981 och den särskil-

da propositionen om åtgärder inom stålindustrin (prop. 1980/81:100 bil. 17. prop. 1980/81:67, AU 1980/81:23, rskr 1980/81:233) beslöt riksdagen att

förhöjt och vidgat regionalpolitiskt stöd temporärt skulle kunna utgå i orter i första hand i Bergslagen, som drabbats av större strukturförändringar inom gruvnäringen samt järn- och stålindustrin. Vidare skulle Olofström tills vidare i avvaktan på nästa regionalpolitiska beslut kunna erhålla stöd

enligt de villkor som gäller i stödområde 4.

Riksdagsbeslutet betyder att det finns möjligheter till förstärkt regional-

politiskt stöd i en hel region med stora strukturproblem och med långa avstånd till andra starka arbetsmarknader. Därmed kan det regionalpolitiska stödet användas mer offensivt i samband med strukturförändringar. Hittills har stödet till orter utanför stödområdet normalt varit relativt lågt

— motsvarande de subventioner som har utgått i stödområde 1. 1 ett särskilt uttalande angående Blekinge län i anslutning till varvsproposi-

tionen [981 anförde riksdagen senare under våren (prop. 1980/81:131, AU

1980/81: 17, rskr 1980/81:394) att det regionalpolitiska stödet till andra kommuner än Olofström borde vara mer flexibelt.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har som en del av sin utvärdering i betänkandet, Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet? (Ds I 1981:15) av den regionalpolitiska stödverksamheten

Prop. 1981/82: 113 65

perioden 1975-1979 särskilt studerat användningen av det regionalpolitiska stödet i stödområdena 1 och 2. ERU konstaterar härvid att stödet har haft en stark koncentration till ett par regioner, Karlstadsregionen resp. Gävle- Sandviken, med förhållandevis differentierat näringsliv, samt till ett antal stora projekt inom stålindustrin. I det senare fallet lämnades regionalpoli-

tiskt stöd som komplement till särskilda medel för omstruktureringen av stålindustrin.

Sammantaget gör ERU den bedömningen att stödet, med den låga subventionsnivå som kan komma i fråga inom stödområde 1 och 2, har haft en mycket begränsad betydelse i dessa områden. Andra stödinsatser av

bransch- och industripolitisk karaktär har där haft en betydligt större roll.

ERU skiljer mellan två användningsområden för det regionalpolitiska

stödet. En typ av problem handlar om att på lång sikt bygga upp näringsli-

vet i regioner med för låg sysselsättning. Detta s. k. uppbyggnadsproblem sägs vara dominerande i nuvarande stödområde 4-6. Den andra typen av

problem går ut på att bredda näringslivet i regioner som kan ha en relativt hög industrisysselsättning men som domineras av företag och branscher på

tillbakagång, t. ex. tekoindustrin i Sjuhäradsbygden. Detta s.k. revitaliseringsproblem har enligt ERU:s mening endast i begränsad omfattning kunnat lösas med hjälp av regionalpolitiska medel. ERU anser därför att

det regionalpolitiska stödet fortsättningsvis bör användas främst för det s.k. uppbyggnadsproblemet. I konsekvens därmed föreslår man en be-

gränsning av stödområdet till ungefär nuvarande stödområde 4-6.

Flera remissinstanser ansluter sig till ERU:s uppfattning. Dit hör t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen som anser att stödområdesindelningen måste omprövas med inriktning på en prioritering av de områden som i särskilt hög grad är utsatta för långsiktig arbetslöshet och undersysselsättning. Liknande synpunkter framförs av LO, SAF och Industriförbundet, Kommunförbundet och Landstingsförbundet samt flera länsstyrelser, intresseorganisationer och regionala utvecklingsfonder i norrlandslänen. Även vissa remissinstanser i Syd- och Mellansverige anser det befogat med en

hårdare prioritering av de områden som har de svåraste problemen. Däremot drar man andra slutsatser angående de områden som bör ingå i

stödområdet. Länsstyrelsen i Kalmar län framför 1. ex. att det finns flera kommuner i Småland som har lägre förvärvsfrekvenser än vissa kommuner som nu tillhör stödområde 4-6. Liknande synpunkter framförs av LRF, som anser att stödområdesindelningen måste grundas på bestämda

kriterier som skall uppfyllas, oavsett var i landet en region är belägen.

Länsstyrelserna har i länsprogram 1980 inkommit med förslag till stöd-

områdesindelning. Nuvarande indelning, länsstyrelsernas förslag och mina egna ställningstaganden framgår av följande sammanställning (tablå 1).

Beträffande mina förslag till förändringar av stödområdesindelningen vill

jag anföra följande. Jag föreslår i det följande ett stödområde som omfattar de regioner av

S Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 66

vårt land som har de svåraste problemen på lång sikt. Området omfattar med vissa ändringar nuvarande stödområde 4-6. Stödområdet bör liksom nu ha en differentiering i tre områden, benämnda stödområde A. B resp. C, med de mest förmånliga stödmöjligheterna i stödområde A.

Som jag återkommer till i samband med stödets utformning bör det stöd som nu kan lämnas i stödområde 1-3 ersättas med ett begränsat bidrag för byggnads- och maskininvesteringar. Utanför det föreslagna stödområdet föreslås detta stöd kunna lämnas för att medverka till lösningar av inomregionala obalansproblem och strukturproblem. Jag föreslår att denna stödmöjlighet skall finnas i alla län och att länsstyrelserna får besluta var stödet skall lämnas. Beslutskompetensen för länsstyrelserna avses gälla projekt med ett godkänt stödunderlag på upp till 7 milj. kr. Härvid bör vissa problem vara möjliga att lösa på länsnivån. Jag förestår även att regeringen får möjlighet att i särskild ordning ange kommuner utanför det fasta stödområdet där till följd av svåra strukturomvandlingsproblem den centrala beslutsmyndigheten skall kunna ge ett begränsat lokaliseringsstöd till projekt mellan 7 och 20 milj. kr. Utpekandet skall gälla en begränsad övergångsperiod. En sådan ordning gör det möjligt att arbeta mer flexibelt med strukturproblemen än en inplacering i fasta stödområden. Slutligen bör regeringen liksom hittills i alla delar av landet i särskilda fall kunna bevilja regionalpolitiskt stöd både inom och utom stödområdet. Härvid kan lokaliseringsstöd lämnas med högre stödandel, dock med högst den andel som kan lämnas inom stödområde A.

1979 års riksdagsbeslut innebar förstärkta stödmöjligheter för områden med svåra långsiktiga problem. Samtidigt betonade arbetsmarknadsutskottet att en kraftigare prioritering av de områden som har de svåraste problemen inte kunde uteslutas (AU 1978/79:23, s. 47).

Mitt förslag innebär en starkare prioritering av de regioner som har de svåraste problemen på lång sikt.

Riksdagen beslöt år 1979 att kommun inte fick delas på olika stödområden (AU 1978/79:23, rskr 1. 1978/79: 435). Utskottet anförde i detta sammanhang, att den differentiering som bör komma i fråga för ytstora kommuner kan tillgodoses genom att stödet varieras inom de maximigränser som gäller för kommunen, samt att i vissa fall även ett högre stöd kunde lämnas än det som normalt kan utgå i resp. stödområde.

Det har visat sig att det finns fall där den av riksdagen anvisade möjligheten inte har varit tillräckligt effektiv. Jag föreslår därför att kommun i undantagsfall skall kunna inplaceras i olika stödområden. Jag återkommer senare med förslag till delning i stödområdeshänseende för några till ytan stora kommuner med stora skillnader mellan olika kommundelar.

Vid inplacering av kommun i stödområdesklass bör enligt min mening följande kriterier vara vägledande. Det regionalpolitiska stödet skall i första hand användas för att främja en sysselsättningstillväxt i regioner med låg andel sysselsatta. Härjämte bör stora sysselsättningsminskningar i

Prop. 1981/82: 113 67

en kommun till följd av tillbakagång inom en näringsgren tillmätas stor betydelse. I båda fallen måste svårigheterna vägas mot möjligheterna att med andra statliga medel, regionernas egna resurser och marknadens normala funktionssätt uppnå lösningar på problemen.

Situationen i en kommun måste vidare bedömas med hänsyn till förhållandena i angränsande kommuner. Härvid måste förhållandena inom den lokala arbetsmarknaden påverka kommunens inplacering i stödområde. Detta innebär i vissa fall, att kommuner med i övrigt goda förhållanden kan föreslås ingå i stödområdet och att kommuner med ogynnsam situation kan komma utanför. Det senare gäller flera av de kommuner som ingår i nuvarande stödområde 1-3.

Några helt strikta kriterier för inplaceringen i skilda stödområden anser jag inte vara möjligt att ange bl. a. på grund av de svårigheter som finns att på ett rättvisande sätt väga olika kriterier på problem mot varandra.

Jag övergår nu till att behandla stödområdesindelningen för enskilda län.

Norrbottens län

Nuvarande indelning för Norrbottens län innebär att Luleå, Piteå och Bodens kommuner ligger i stödområde 4, Älvsbyns och Arvidsjaurs kommuner i stödområde 5 och övriga kommer i stödområde 6. Länsstyrelsen föreslår i länsprogram 1980 inga förändringar av indelningen för det egna länet men menar samtidigt att stödet måste prioriteras till de områden som har de svåraste problemen.

Jag anser för min del att nuvarande indelning för Norrbottens län kan behållas.

Västerbottens län

Nuvarande indelning innebär att Umeå kommun ligger i stödområde 3, Nordmalings, Robertsfors och Skellefteå kommuner i stödområde 4, Vännäs, Vindelns, Norsjö och Lycksele kommuner i stödområde 5 samt fjällkommunerna i stödområde 6. Länsstyrelsen anser att Umeå kommun bör inplaceras i stödområde 3, men med Botsmarks församling samt Hörneforsområdet i stödområde 4. Delar av Skellefteå kommun föreslås ingå i stödområde 5. Vidare föreslår länsstyrelsen att särskilda insatser bör göras för att främja utvecklingen i Sorsele kommun.

Jag anser för min del att situationen i Västerbottens län motiverar vissa begränsade förändringar i stödområdet. Regeringen har nyligen beslutat att Bjurholm fr. o. m. år 1983 skall bilda en egen kommun. Denna del av nuvarande Vännäs kommun bör placeras i stödområde B. För övriga delar av Vännäs kommun föreslår jag en justering till stödområde C. Närheten till Umeå kommun innebär att personer i Vännäs har goda möjligheter till pendling till Umeå, som har en snabb tillväxt på arbetsmarknaden. Begränsningen av stödområdet till tre klasser innebär att Umeå kommun hamnar utanför stödområdet. Möjligheterna till stöd utanför stödområdet tillgodoser enligt min mening behovet av insatser it. ex. Hörnefors.

Prop. 1981/82: 113 68

Jag ansluter mig till länsstyrelsens förslag angående Skellefteå kommun. Jörns, Fällfors och Kalvträsks församlingar bör således placeras i stödområde B. Övriga delar av kommunen bör placeras i stödområde C.

Övriga kommuner bör ha en oförändrad inplacering.

Jämtlands län

Östersunds kommun ligger i stödområde 4, Härjedalens, Bräcke, Åre och Krokoms kommuner i stödområde 5 och övriga kommuner i stödområde 6. Länsstyrelsen förordar inplacering i stödområde 6 för hela länet, med undantag för centralorten i Östersunds kommun, där man föreslår stödområde 5.

Jag kan för min del inte tillstyrka en så kraftig förstärkning av stödet till Jämtlands län som länsstyrelsen förestår. De kommuner som nu ligger i stödområde 5, som motsvarar det föreslagna stödområde B. har goda möjligheter att vidareutveckla de insatser för turismen som i flera fall har lett till en stimulans för de mindre orterna. För Östersunds kommun bedömer jag att en inplacering i stödområde B kan förrycka den inomregionala balansen. Redan nu har Östersund en kraftig koncentration av sysselsättning och bebyggelse i länet och kommunen har också gynnsamma allmänna utvecklingsbetingelser. Jag bedömer därför att nuvarande inplacering bör kvarstå också för Östersunds kommun. De delar av Krokoms kommun som ligger närmast Östersund, nämligen Ås, Näskotts, Aspås och Rödöns församlingar, bör placeras i stödområde C. Övriga delar av Krokoms kommun bör placeras i stödområde A. Övriga kommuner bör ha en oförändrad inplacering.

Västernorrlands län

Av kommunerna i Västernorrlands län tillhör f. n. Sundsvall, Timrå och Härnösand stödområde 3. Kramfors och Örnsköldsvik är placerade i stödområde 4 medan Ånge och Sollefteå ligger i stödområde 5.

Länsstyrelsen föreslår att Härnösands kommun inplaceras i stödområde 4. Kramfors kommun föreslås bli inplacerad i stödområde 5, liksom västra delarna av Sundsvalls kommun och de inre delarna av Örnsköldsvik. För de inre delarna av Sollefteå kommun föreslås inplacering i stödområde 6. För dessa kommuner, där en differentiering av stödmöjligheterna föreslås, vill länsstyrelsen att beslut om förhöjt stöd delegeras till AMS och länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser vidare att det regionalpolitiska stödet skall ges en hårdare prioritering mot de sämst ställda regionerna.

Jag ansluter mig till länsstyrelsens förslag angående differentiering inom Örnsköldsviks kommun, där de inre delarna bör inplaceras i stödområde B och resterande delar i stödområde C. Ånge och Sollefteå kommuner bör inplaceras i stödområde B. För Kramfors kommun samt Holms och Lidens församlingar i Sundsvalls kommun föreslår jag inplacering i stödområde C. Övriga delar av länet bör jämställas med övriga landet.

Prop. 1981/82: 113 69

Gävleborgs län

Av kommunerna i Gävleborgs län ligger f. n. Gävle och Sandviken i stödområde 2, Hofors, Söderhamn, Bollnäs, Hudiksvall, Ovanåker, Nor-

danstig och Ockelbo i stödområde 3 samt Ljusdals kommun i stödområde S. | Länsstyrelsen föreslår en höjning med en stödområdesklass för samtliga

kommuner.

Jag vill för egen del föreslå att nuvarande inplacering för Ljusdals

kommun bibehålls. Nordanstigs och Hofors kommuner samt Bjuråkers församling i Hudiksvalls kommun bör inplaceras i stödområde C. För Hofors kommun är enligt min mening riksdagsbeslutet om ett förhöjt

och vidgat stöd till kommuner i Bergslagen med dominans av gruvindustri

samt järn- och stålindustri tillämpligt. För Nordanstigs kommun föreslår jag också ett förstärkt stöd. Anledningen är låg sysselsättningsgrad i kom-

bination men en stark dominans av skogsindustri med osäkra framtidsut-

sikter. Övriga områden i länet bör jämställas med landet i övrigt.

Kopparbergs län

Av kommunerna i Kopparbergs län ligger Älvdalens, Malungs och Vans-

bro kommuner i stödområde 5, Mora och Orsa i stödområde 4 och övriga kommuner i stödområde 3. Genom riksdagsbeslutet våren 1981 öppnades

möjligheter att ge förhöjt stöd i Ludvika, Smedjebackens och Avesta kommuner.

Länsstyrelsen anser att nuvarande stödmöjligheter i stort sett är tillräckliga i länet, men att temporärt ett högre stöd bör komma i fråga i Ludvika, Smedjebackens och Avesta samt delar av Rättviks och Gagnefs kom-

muner.

Jag föreslår en inplacering för Älvdalens, Malungs och Vansbro kom-

muner i stödområde B. Orsa kommun har under de senaste åren fått flera problem inom den befintliga industrin. Kommunen bör därför ligga kvar i . stödområde C. För Mora kommun föreslår jag att Venjanområdet inplace-

ras i stödområde B medan övriga delar av kommunen, som har haft en mycket gynnsam utveckling, bör jämställas med övriga landet.

För Ludvika, Smedjebackens och Avesta kommuner föreslår jag inpla-

cering i stödområde C. Den pågående omstruktureringen inom gruvnäring-

en samt stålindustrin motiverar detta höga stöd i dessa kommuner. Övriga

kommuner i Kopparbergs län bör i stödhänseende jämställas med övriga landet.

Värmlands län

I Värmlands län är kombinationen av svåra långsiktiga problem och stora omställningsproblem inom flera näringsgrenar uttalade. Torsby kom-

mun ligger i stödområde 5, Eda, Sunne, Munkfors, Hagfors, Filipstads och

Storfors kommuner i stödområde 4. Motiveringen för denna höga inplace-

Prop. 1981/82: 113 70

ring var de väntade svåra omställningsproblemen i flera bruksorter. Säffle,

Årjäng och Arvika är placerade i stödområde 3 och Karlstadsregionen med Kristinehamn ligger i stödområde 2. Länsstyrelsen föreslår att Torsby förs till stödområde 6, Filipstad, Hag-

fors, Storfors, Munkfors och Sunne till stödområde 5, Eda, Arvika, Årjäng och Säffle till stödområde 4 samt övriga kommuner till stödområde 3.

Jag vill för min del inte föreslå någon höjning av inplaceringen vare sig

för Torsby eller bruksorterna. Torsby bör således placeras i stödområde B och Eda, Sunne, Hagfors, Munkfors, Filipstad och Storfors i stödområde

C. Jag föreslår även att Årjängs kommun placeras i stödområde C. Övriga

kommuner bör få samma stödmöjligheter som landet i övrigt.

Älvsborgs län

Av kommunerna i Älvsborgs län ligger Åmål, Bengtsfors, Dals Ed, Färgelanda och Mellerud i stödområde 3. Borås, Mark, Tranemo, Svenljunga och Ulricehamn ligger i stödområde 1.

Länsstyrelsen föreslår i länsprogram 1980 att Åmål. Bengtsfors och Dals

Ed placeras i stödområde 4 samt att Herrljunga kommun och övriga kommuner i länet som nu ligger i stödområde 1 och 3 placeras i stödområde 3. Stödmöjligheterna i Sjuhäradsbygden framhålls som otillräckliga för att främja en tillväxt av annan industri vid nedgången i tekoindustrin.

Jag vill för egen del föreslå att Bengtsfors och Dals Eds kommuner

inplaceras i stödområde C. Övriga kommuner jämställs med landet i övrigt.

De stödmöjligheter som föreslås kunna utgå där bör ge möjligheter att

skapa ny sysselsättning som kan motverka en minskning inom teko.

Göteborgs och Bohus län

Av kommunerna i Göteborgs och Bohus län ligger Strömstad, Tanum, Munkedal och Sotenäs i stödområde 3. Länsstyrelsen föreslår en oföränd-

rad inplacering. Jag föreslår för min del att samtliga kommuner jämställs med övriga landet. Härvid kan även fortsättningsvis investeringsstöd för

angelägna projekt ges.

Skaraborgs län

Ingen av kommunerna i Skaraborgs län är f. n. inplacerad i stödområdet. Länsstyrelsen föreslår inplacering av Karlsborgs, Falköpings och Gull-

spångs kommuner i stödområde 2 samt av Töreboda kommun i stödom-

råde 1.

Länsstyrelsens krav pekar på behov av stödmöjligheter för att hantera

inomregionala problem i Skaraborgs län. Under år 1981 har regeringen

med stöd av det generella bemyndigandet att lämna stöd utanför stödområ-

det, beviljat utbildningsstöd till ett antal företag i Karlsborgs kommun.

Med den av mig föreslagna ordningen för stöd utanför stödområdet bör länsstyrelsens krav i princip anses vara tillgodosett.

Prop. 1981/82: 113 7

Örebro län

Av kommunerna i Örebro län ligger f. n. Hällefors och Ljusnarsberg i stödområde 3. Degerfors, Karlskoga, Nora och Lindesbergs kommuner

ligger i stödområde 2.

Länsstyrelsen föreslår att Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner placeras i stödområde 4, att de kommuner som nu ligger i stödområde 2 samt

Laxå kommun fortsättningsvis placeras i stödområde 2, samt att Asker-

sunds kommun placeras i stödområde 1.

Jag föreslår för min del att Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner samt

Ramsbergs och Guldsmedshyttans församlingar i Lindesbergs kommun, där man har såväl långsiktiga sysselsättningsproblem som betydande strukturproblem inom såväl gruvnäringen som stålindustrin, placeras i stödområde C. Övriga områden har enligt min mening inte lika svåra problem. De bör därför jämställas med övriga landet.

Västmanlands län

Av kommunerna i Västmanlands län ligger Fagerstaregionen med Fager-

sta, Skinnskattebergs och Norbergs kommuner liksom Sala och Heby

kommuner i stödområde 2.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att Fagerstaregionen skall placeras i stödområde 4 samt att Sala, Heby, Surahammar och Hallstahammar skall placeras i stödområde 2.

Jag föreslår att Fagerstaregionen, där kommunerna bör behandlas som en enhet, placeras i stödområde C. Därmed jämställs de med övriga kom-

muner med strukturproblem inom gruvnäringen och stålindustrin i övriga Bergslagen. Övriga kommuner har långsiktigt mer gynnsamma förutsättningar, dels genom en delvis annan näringsstruktur, dels genom närheten

till arbetsmarknaderna i Västerås- resp. Uppsalaregionen. Där bör därför ett mer begränsat stöd kunna utgå enligt samma regler som för landet i

Övrigt.

Uppsala län

Uppsala län har vissa inomregionala obalanser med en kraftig tillväxt i Uppsalaregionen och sysselsättningsproblem i Norduppland, som omfattar Tierps, Östhammars och Älvkarleby kommuner. Norduppland är f. n.

placerat i stödområde 2.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att Tierps kommun placeras i

stödområde 4, samt att också Österby-Dannemoraområdet i Östhammars

kommun placeras i stödområde 4. Östhammars kommun i övrigt och Älv-

karleby kommun föreslås bli inplacerade i stödområde 3. Jag ser för egen del inte tillräckligt starka skäl för att placera Norduppland så högt som stödområde C. Problemen i regionen är enligt min mening inte av så allvarlig och långsiktig karaktär. Regionen bör därför i

stödhänseende jämställas med övriga riket.

Prop. 1981/82: 113 72

Stockholms län

I Stockholms län är ingen kommun inplacerad i stödområdet. Länsstyrelsen föreslår i länsprogrammet att Norrtälje kommun placeras i stödområde 2. Man hänvisar härvid främst till att situationen i Norrtälje

får anses vara likvärdig med läget i Östhammars kommun. Därtill påverkas

arbetsmarknaden i Norrtälje också av nerdragningen av anläggningsarbe-

tena vid Forsmarksbygget.

Jag är för egen del beredd att jämställa Östhammar och Norrtälje i

stödhänseende, men utan att för någon av kommunerna föreslå så förmån-

lig inplacering som stödområde C.

Södermanlands län

Ingen kommun i Södermanlands län ligger f. n. i stödområdet. Länsstyrelsen begär, med hänvisning till strukturproblemen i Eskilstunaregionen att kommunen skall komma i fråga för inplacering i stödområde. Länssty-

relsen preciserar dock inte exakt den områdesklass som man anser vara

nödvändig för Eskilstuna.

Södermanlands län har haft och väntas under kommande år få omställningsproblem inom industrin, såväl i metallindustrin som järn- och stål-

industrin. Särskilt påverkade områden är Eskilstuna samt Nyköping/Oxelösund. Jag anser för min del att vissa stimulanser i form av investeringsstöd kan vara nödvändiga i Södermanlands län. Den stödnivå

som kan komma i fråga bör dock inte överstiga vad som kan utgå i landet i övrigt. Kommunerna i Södermanlands län bör därför inte tas in i stödområ-

det.

Östergötlands län

Av kommunerna i Östergötlands län är Ydre och Kinda inplacerade i

stödområde 1.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att skärgårdsområdet skall kunna få regionalpolitiskt stöd motsvarande de förmåner som gäller i stödom-

råde 6. Ydre och Kinda föreslås bli placerade i stödområde 4. Valdemars-

viks, Åtvidabergs, Boxholms och Ödeshögs kommuner föreslås bli place-

rade i stödområde 3. Jag kan för egen del instämma i behovet av vissa stödinsatser i Östergötlands län. Jag är däremot inte beredd att föreslå så förmånliga stödmöjligheter som kan utgå i stödområdet.

Jönköpings län

Jönköpings län har en näringslivsstruktur med betydande inslag av små och medelstora företag, vilka har visat sig ha en stor motståndskraft mot strukturella förändringar. De har även haft en viss tillväxt som har motverkat de sysselsättningsminskningar som under de senaste åren har skett inom de större företagen i länet. Härvid har problemen i anslutning till

Prop. 1981/82: 113 73

strukturförändringar inom industrin kunnat lösas med hjälp av ordinarie arbetsmarknadspolitiska medel samt begränsade insatser av andra statliga medel. Ingen av kommunerna i Jönköpings län är f. n. inplacerad i stödområdet. Länsstyrelsen har inte heller föreslagit inplacering av någon kommun i stödområden. Jag ansluter mig till denna bedömning.

Kronobergs län

Av kommunerna i Kronobergs län tillhör Uppvidinge stödområde 1. Länsstyrelsen begär en uppflyttning av Uppvidinge till stödområde 3 samt av Lessebo och Tingsryd till stödområde 2. För Markaryds kommun begärs med hänvisning till pågående omstrukturering av skogsindustrin att tillgängliga stöd skall användas.

Förhållandena inom Kronobergs län illustrerar väl de inomregionala obalansproblemen i Sydsverige. En del av länet har en positiv utveckling med sysselsättningstillväxt och en relativt framgångsrik industri. Andra delar, däribland de kommuner som länsstyrelsen prioriterar för regionalpolitiskt stöd, har betydande problem, dels till följd av en låg sysselsättningsgrad, dels genom den pågående omstruktureringen inom den manuella glasindustrin samt inom skogsindustrin. Där behövs enligt länsstyrelsens uppfattning mer offensiva insatser.

Den av mig föreslagna ordningen för stöd utanför stödområdet är tillämplig bl. a. i Kronobergs län. Med en möjlighet att lämna ett begränsat stöd till investeringar i ny verksamhet kan konsekvenserna av den industriella omvandlingen i de perifera kommunerna i länet mildras. Enligt min mening bör de stödmöjligheter som allmänt föreslås för områden utanför stödområdet vara tillräckliga i Kronobergs län.

Kalmar län

Av kommunerna i Kalmar län är Högsby kommun inplacerad i stödområde I och Ölandskommunerna i stödområde 2.

Länsstyrelsen i Kalmar fän begär förhöjda stödmöjligheter i de perifera delarna av Ölandskommunerna, som ligger ca 45 resp. 85 km från mellersta delarna av Öland. Det senare området föreslås av länsstyrelsen utgå ur stödområdet. Vidare föreslås att Högsby kommun placeras i stödområde 2, samt att Hultsfreds, Vimmerby och norra delen av Västerviks kommuner också placeras i stödområde 2.

Flera kommuner i Kalmar län har en stor andel sysselsatta inom jordoch skogsbruket och en svag industriell tradition med dominans av branscher med strukturproblem. Problemen i Kalmar län bör dock enligt min mening kunna bemästras med de stödmöjligheter som jag föreslår skall gälla utanför stödområdet.

Prop. 1981/82: 113 74

Gotlands län

Gotland ligger f. n. i stödområde 4. Länsstyrelsen har begärt att de centrala delarna av kommunen liksom hittills skall kunna få stöd motsvarande stödområde 4 medan de mer perifera delarna skall kunna få stöd enligt stödområde 5.

Jag anser för min del att en generell stödmöjlighet motsvarande stödområde C är tillräcklig för att ge en långsiktig uppbyggnad av näringslivet på Gotland. Det bör härvid få ankomma på länsstyrelsen att i samverkan med kommunen prioritera vilka delar av kommunen som skall få ett något högre stöd inom de maximivärden som gäller för stödområde C.

Blekinge län

Kommunerna i Blekinge län har f. n. ingen särskild inplacering i stödområdet. Däremot finns möjligheter för företag i bl. a. Olofström att erhålla stöd till investeringar i byggnader och maskiner m. m. motsvarande de regler som gäller i stödområde 4. sysselsättningsstöd undantaget.

Länsstyrelsen begär i länsprogram 1980 att särskilda statliga insatser skall komma i fråga för att främja utvecklingen i länet. Däremot begär man ingen särskild inplacering i stödområde.

Genom riksdagsbeslutet våren 1981 erhölls möjligheter till vissa regionalpolitiska insatser bl. a. i Olofström. Det investeringsstöd som jag föreslår skall kunna ges utanför stödområdet ger fortsättningsvis möjligheter att stimulera industriutvecklingen i länets sämst ställda områden. Med hänsyn till att jag dessutom föreslår att regeringen i särskilda fall får lämna högre stöd än vad som normalt kan utgå utanför stödområdet, föreslår jag att Blekinge län inte placeras i stödområdet.

Kristianstads län

Av kommunerna i Kristianstads län är f. n. ingen placerad i stödområdet. Länsstyrelsen föreslår inte heller någon sådan inplacering. I sammanhanget kan nämnas, att regionalpolitiskt stöd tidigare har lämnats bl. a. till vissa investeringar i Simrishamns kommun, vilket har bidragit till en förbättrad situation i länsdelen.

Jag anser att kommunerna i Kristianstads län även framgent kan stå utanför stödområdet.

Malmöhus län

Inte heller kommunerna i Malmöhus län är placerade i stödområdet. Däremot har genom bildandet av Landskrona Finans en betydande punktinsats av regionalpolitisk karaktär gjorts i länet för att bidra till en omställning på arbetsmarknaden i anslutning till nedläggningen av Öresundsvarvet.

Länsstyrelsen begär ingen inplacering i stödområdet för kommunerna i Malmöhus län. Jag kan för min del inte heller finna motiv för att placera någon kommun i länet i stödområdet.

Prop. 1981/82: 113 75

Hallands län

Av kommunerna i Hallands län är samtliga belägna utanför stödområdet. Hallands län har under de senaste åren, delvis till följd av närheten till

Göteborgsregionen, haft en snabb befolkningstillväxt. Länsstyrelsen anser sig för närvarande inte ha anledning att föreslå inplacering av någon

kommun i stödområdet. Man betonar tvärtom behovet av att stödinsatserna inte sprids över ett alltför stort område. Jag kan för egen del ansluta

mig till denna uppfattning och föreslår att Hallands län i dess helhet också framgent placeras utanför stödområdet.

Sammmanfattningsvis redovisar jag i kartorna 3:1 och 3:2 samt tablå 3:1 nuvarande stödområdesindelning, och mitt förslag till ny stödområdesin-

delning.

Jag föreslår att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av mitt

förslag till inplacering av kommuner i stödområden för regionalpolitiskt stöd.

Prop. 1981/82: 113

RN Stödområde 6 . ÅN Stödområde 5 ÅN Stödområde 4 IN Stödområde 3 IJIN Stödområde 2 ÄN Stödområde 1

7 :

Prop. 1981/82: 113

ae 0

KV

Karta 3:2: Förslag till ny stödområdesindelning

Prop. 1981/82: 113 78

Tablå 3:1. Inplacering av kommuner i A, B och C.

Nuvarande inplacering anges inom parentes

Norrbottens län Krokom (5) Älvsborgs län Arjeplog A(6) Ås, Näskotts, Aspås, Dals Ed

C(3) Jokkmokk A(6) Rödöns förs. C(5) Bengtsfors

C(3) Gällivare A(6) . Övr. förs. A(5) mål

—(3) Kiruna A(6) Åre B(M Färgelanda

—(3) Pajala Al6) Härjedalen B(5) Mellerud

-(3)

Övertorneå A(6) Östersund C(4) Borås

-(1) Överkalix A(6)

Ulricehamn (1 Haparanda A(6) Gävleborgs län

Mark —-(1) Kalix A(6) Ljusdal B(5) Tranemo

-(1) Älvsbyn B(5) Nordanstig C(3)

Svenljunga —(1) Arvidsjaur B(5) Hofors C(3)

Luleå C(4) Hudiksvall 3) Göteborgs och

Piteå C(4) Bjuråkers förs. C(3) Bohus län

Boden C(4) Övr. förs. —(3) Strömstad

—-(3)

Söderhamn (3) Tanum Västerbottens län —(3)

Bollnäs -(3) Munkedal

—(3) Sorsele A(0) Ovanåker -(3) Sotenäs

-(3) Storuman A(6) Ockelbo —(3)

Vilhelmina A(6) Gävle —(2) Örebro län

Dorotea A(6) Sandviken —-(2)

Hällefors C(3) Äsele A(6) Ljusnarsberg

C(3) Norsjö B(5) Kopparbergs län

Lindesberg (2) Vindeln B(5) Älvdalen B(5) Guldsmedshyttans och Lycksele B(5) Malung B(5) Ramsbergs förs.

C(2) Vännäs (5) Vansbro B(5) Övr. förs.

-(2)

Bjurholms förs. B(5) Orsa C(4) Karlskoga

—(2)

Övr. förs. C(5) Mora (4) Degerfors

-(2) Skellefteå (4) Venjans förs. B(4) Nora —(2)

Fällfors, Jörns, Övr. förs. —(4)

Kalvträsks förs. B(4) Ludvika C(3) Västmanlands län Övr. förs. C(4) Smedjebacken C(3) Skinnskatteberg

C(2) Robertsfors C(4) Avesta C(3) Fagersta

C(2)

Nordmaling C(4) Rättvik (3) Norberg

C(2)

Umeå (3) Leksand —(3) Sala

—(2)

Gagnef -(3) Heby

—(2) Västernorrlands län Falun

-(3)

Sollefteå B(5) Borlänge -(3) Uppsala län

nge B(5) Säter -(3) Älvkarleby

—(2) Kramfors C(4) Hedemora -(3) Tierp

—(2) Örnsköldsvik (4) Östhammar

-(2)

Anundsjö, Björna, Värmlands län

Skorped, Trehör- Torsby B(5) Gotlands län

ningsjö förs. B(4) Hagfors C(4) Gotland

C(4)

Övr. förs. C(4) Munkfors C(4) Härnösand —(3) Filipstad C(4) Östergötlands län

Timrå —(3) Storfors C(4) Ydre -(1)

Sundsvall (3) Eda C(4) Kinda

—(1)

Holms och Lidens Sunne C(4)

förs. C(3) rjäng C(3) Kalmar län

Övr. förs. —(3) Arvika —(3) Borgholm

-(2)

Säffle —(3) Mörbylånga -(2)

Grums —(2) Högsby

—(2)

Jämtlands län Karlstad

—(2)

Strömsund A(6) Forshaga -(2) Kronobergs län

Berg A(6) Kil —(2) Uppvidinge —-(1)

Ragunda A(6) Hammarö -(2)

Bräcke B(5) Kristinehamn —(2)

Prop. 1981/82: 113 79

Konsekvenser för andra sektorer

Mitt förslag om ändrad stödområdesindelning nödvändiggör vissa förändringar i bestämmelserna för bidrag till folkbildning. Även den kommunala vuxenutbildningen berörs. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Riksdagen beslöt våren 1981 om ett nytt system för statsbidrag till

studiecirklar (prop. 1980/81:127, UbU 1980/81:36, rskr 1980/81:368). Därvid beslöts att för studiecirklar som hålls inom stödområdena 3 och 4 skall utgå ett tilläggsbidrag om fem kronor för varje studietimme. För studiecirklar som anordnas inom stödområdena 5 och 6 skall utgå tilläggsbidrag med tio kronor för varje studietimme. I samband med förändringen av stödområdet anser jag att det finns anledning att göra tilläggsbidragen till glesbygdscirklar enhetliga. Jag före-

slår därför att för studiecirklar som anordnas inom de nya stödområdena A, B och C skall utgå ett tilläggsbidrag om tio kronor per studietimme.

När den kommunala vuxenutbildningen (komvux) infördes år 1968 fick

kurs starta endast om antalet elever beräknades varaktigt uppgå till lägst tolv. Denna regel visade sig emellertid vara ett hinder för verksamhet

framför allt i landsbygdskommuner. Riksdagen beslöt därför att elevantalet som krävdes för start av kurs skulle vara lägst åtta i orter utanför s. k. g-ort i det allmänna stödområdet (prop. 1971:37,. UbU 1971:13, rskr 1971:170). Regeringen har sedermera anpassat reglerna efter förändringar

av stödområdesindelningen. F. n. gäller att kurs får starta med åtta delta-

gare på ort som ligger inom någon av kommunerna i stödområde 3, 4, 5 och

6 där treårig eller fyraårig linje av gymnasieskola inte får anordnas.

Denna regel om lägre deltagareantal än normalt för start av komvuxkurser i glesbygd innebar emellertid inte att den regionala obalansen vad

gäller möjligheterna att få igång utbildning undanröjdes. Regeringen till-

satte därför år 1978 en kommitté, komvuxutredningen (U 1978:04), med uppdrag att se över den kommunala vuxenutbildningen. Målet för över-

synen är enligt direktiven bl.a. att kompetensinriktade studier skall bli Jättare tillgängliga än f. n. exempelvis genom en jämnare geografisk sprid-

ning av komvux utbud och möjligheter att genomföra kurser. Komvux-utredningens huvudbetänkande väntas föreligga under våren 1982. I avvaktan på förslag från komvux-utredningen i syfte att utjämna den regionala obalansen anser jag att ingen förändring i sak bör göras av de regler som f. n. tillämpas.

Om ändrad stödområdesindelning beslutas i enlighet med vad jag nu har

föreslagit, kommer utbildningsministern, enligt vad jag erfarit, därför att

ter att samma kommuner som nu kommer att tills vidare omfattas av regeln

om kursstart med lägre deltagarantal än normalt. Med anledning av vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår

riksdagen att godkänna mitt förslag till tilläggsbidrag för studiecirklar som

anordnas inom de föreslagna stödområdena A, B och C.

Prop. 1981/82: 113 80

3.5 Lokalisering av statlig verksamhet

Den statliga sektorn har stor betydelse för den regionala utvecklingen, dels som resursskapare och serviceorgan för individer och företag, dels

genom den sysselsättning som skapas.

Min redogörelse i det följande påkallar inga beslut av riksdagen. Jag anser ändå frågans betydelse så stor att riksdagen bör beredas tillfälle att ta

del av vad jag har att anföra om vissa åtgärder som jag avser föreslå

regeringen. Jag har i frågan samrått med chefen för budgetdepartementet och statsrådet Olof Johansson. Under senare hälften av 1970-talet har antalet sysselsatta inom statlig

verksamhet ökat med drygt 13 000 personer till 442 700 sysselsatta år 1980. Av dessa var drygt 275 000 sysselsatta vid statliga myndigheter och drygt

167 000 personer vid affärsverken. Mellan åren 1975 och 1980 ökade

antalet sysselsatta med 1626 vid de statliga myndigheterna. Motsvarande tal för affärsverken är 3760. Utgångspunkterna för statsmakternas prövning

av myndigheternas anslagsframställningar under de senaste budgetåren

har dock inneburit att sysselsättningsökningen har bromsats upp. De planeringsramar som regeringen har fastställt för myndigheternas långtidsbedömningar är inriktade på att den statliga verksamhetens omfattning

skall begränsas.

Sysselsättningen inom statlig verksamhet varierar mellan olika delar av landet. En orsak till dessa variationer är naturligtvis att den regionala och

lokala statliga förvaltningen i de flesta fall är dimensionerad efter befolk-

ningens storlek. Även om antalet sysselsatta i statlig verksamhet sätts i relation till antalet invånare i länen kvarstår dock stora variationer mellan länen. I Stockholms län, som har den högsta andelen sysselsatta inom statlig verksamhet, uppgick a;:ialet sysselsatta per 1 000 invånare till 84

personer år 1980. Motsvarande tal för Kalmar och Älvsborgs län, som har

den lägsta andelen, var 28 resp. 30 personer. Genomsnittligt för riket var

antalet sysselsatta inom statlig verksamhet 53 personer per I 000 invånare.

Den omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholmsregionen som

genomförts i huvudsak under 1970-talets senare hälft har inneburit att

tillväxttakten i den statliga sysselsättningen i Stockholmsregionen har

bromsats upp. Omlokaliseringen har emellertid inte i någon större utsträckning påverkat Stockholmsregionens dominans vad gäller sysselsättningen inom statlig verksamhet. Inom länet är koncentrationen till länets

kärnområde, dvs. Stockholm, Solna och Sundbyberg, mycket stark. År

1980 var antalet sysselsatta i statlig verksamhet 145 personer per I 000 invånare medan motsvarande tal för länet i övrigt uppgick till 29 sysselsatta per I 000 invånare.

Prop. 1981/82: 113 81

Tabell 3:2 Antal sysselsatta inom statlig verksamhet per 1 000 invånare 1975 och 1980

Totalt Statl. myndighet Affärsverk

1975 1980 1975 1980 1975 1980 Riket 48 53 29 33 19 20

därav: residensstäder exkl. Stockholm 64 75 41 50 23 25

övriga landet

exkl. Stockholms län 24 33 12 18 12 15

Stockholms län 82 84 53 54 29 29

därav: .

Stockholm, Solna

Sundbyberg 139 145 92 96 47 49

Övriga länet 25 29 Is 18 10 HH

Källa: SCB, RSDB.

Ser man i övrigt till fördelningen av den statliga sysselsättningen inom

länen så är den i flertalet län av naturliga skäl koncentrerad till residensstaden. Möjligheterna till en inomregional utjämning av fördelningen av sysselsättningen inom statlig verksamhet är begränsade.

Decentralisering i olika former har medverkat till att sprida statlig verk-

samhet i enlighet med regionalpolitikens mål. Som medel har använts såväl omlokalisering som decentralisering av funktioner dvs. överföring av uppgifter till administrativa organ på regional eller lokal nivå. Som jag redovi-

sat tidigare har dessa åtgärder bidragit till att bromsa tillväxten främst i

Stockholmsregionen. Obalanser kvarstår dock såväl mellan som inom län.

För att samordna och effektivisera decentraliseringsarbetet inrättade

regeringen våren 1980 med stöd av riksdagens uttalande (prop.

1978/79:112, AU:23, rskr 435 samt prop. 1978/79:111 bil. 14, KU:35 p. 1,

rskr 435) en delegation för decentralisering och lokalisering av statlig

verksamhet. Som aktuella åtgärder pekade riksdagen på en delegering av beslutsbefogenheter och decentralisering av arbetsuppgifter från central

till regional eller lokal nivå.

Omlokalisering av statlig förvaltning av det slag som tidigare genomförts ansågs inte vara aktuell. Däremot borde möjligheterna att lokalisera ny eller expanderande statlig förvaltning målmedvetet prövas. Senare har riksdagen framhållit att det kan vara skäl att pröva om delar av verksamheter eller funktioner'i den statliga förvaltningen kan flyttas från Stockholmsregionen samt att lokaliseringsfrågan systematiskt bör prövas vid

inrättandet av nya statliga myndigheter. Enligt vad jag har erfarit arbetar decentraliseringsdelegationen med ett förslag att finna verksamheter som kan lokaliseras utanför Stockholmsregionen. En redovisning av decentraliseringsdelegationens verksamhet har nyligen lämnats till riksdagen (prop. 1981/82:100, bil. 3).

Flera av de större organisationsförändringar, som under de senaste åren berört statliga myndigheter, syftar till att begränsa de centrala myndighe- 6 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 82

ternas kontroll och detaljstyrning till förmån för en ramstyrning som tilllåter regionala och lokala myndigheter att avgöra hur verksamheten skall

bedrivas. Det gäller t. ex. omorganisationerna av skolöverstyrelsen och

socialstyrelsen. Som en konsekvens av de förändrade uppgifterna kommer

omfattande personalminskningar att genomföras vid de centrala myndigheterna i Stockholm. Vid socialstyrelsen beror en väsentlig del av minskningen på förändrat huvudmannaskap för socialstyrelsens regionala för-

valtningar. Vid skolöverstyrelsen orsakas minskningen till stor del av att

uppgifter decentraliseras till länsskolnämnderna och att den statliga skoladministrationen som helhet ges en förändrad roll i skolsystemet. Den nya organisationen för televerket är också ett exempel på en långt-

gående decentralisering av ansvar och beslut. Omorganisationen innebär bl. a. att varje teleområde numera bildar egen resultatenhet. Ett annat exempel är den pågående översynen av polisväsendet som syftar till att åstadkomma ett ökat regionalt och lokalt inflytande på den polisiära verksamhetens organisation och arbetssätt.

Även om budgetrestriktioner de närmaste åren kommer att leda till en fortsatt minskad resurstilldelning för statlig verksamhet förändras ständigt

organisation, verksamhetsinriktning, administrativ teknik m. m. Utöver de effekter dessa förändringar har för verksamheten påverkar de också förut-

sättningarna för sysselsättning, rekryteringsbehov, lokalisering etc. Det är därför, enligt min uppfattning, angeläget att denna process hela tiden sker

med beaktande av åtgärdernas konsekvenser för utvecklingsbetingelser och sysselsättning regionalt. Särskilt viktigt är att besparingarna i budgetarbetet inte får innebära att glesbygden drabbas hårdare än andra områ-

den. Dessa aspekter kan bäst följas upp i länsplaneringen.

För att främja en jämnare spridning av den statliga sysselsättningen inom länen gav regeringen i mars 1977 länsstyrelserna uppdraget att i samverkan med landstingskommunerna och berörda statliga myndigheter

överväga möjligheterna till decentraliserad förläggning av arbetsuppgifter inom statlig verksamhet. Detta arbete har i länsrapporter och länsprogram

successivt redovisats till regeringen. Det finns nu i flertalet län ett underlag för att bedöma betydelsen av och förutsättningarna för att åstadkomma en

inomregional decentralisering.

Enligt min mening bör det även framgent i huvudsak ankomma på läns-

styrelsen att initiera och i samråd med berörda centrala myndigheter och länsorgan arbeta fram underlag för beslut om lokalisering av regional och lokal statlig verksamhet inom länet. I vissa fall, t. ex. när regionala organ ny- eller ombildas kan det också bli aktuellt att regeringen låter utreda

förutsättningarna för att verksamheten lokaliseras utanför residensstäderna.

I dessa sammanhang kan sådana av glesbygdsdelegationen föreslagna

s.k. glesbygdskontor också aktualiseras. Länsstyrelsens arbete med de inomregionala decentraliseringsfrågorna

Prop. 1981/82: 113 83

har bl. a. visat på att samordningen mellan den regionalpolitiska planeringen och den statliga lokalförsörjningsplaneringen behöver förbättras. Inom

huvuddelen av den civila statsförvaltningen är byggnadsstyrelsen lokalhållare och svarar för lokalförsörjningen. Byggnadsstyrelsen svarar därvid både för lokalförsörjningsplanering och anskaffning av lokaler genom nybyggnation eller förhyrning.

Byggnadsstyrelsen arbetar med en fortlöpande och långsiktig planering av lokalförsörjningen. Planeringen redovisas i en lokalförsöriningsstudie, som anger behovet av lokaler, dels på kort, dels på lång sikt. Lokalförsörjningsplaneringen görs inom byggnadstyrelsen i samverkan med lokalbrukare, berörd kommun och i förekommande fall berörda regionala och

centrala myndigheter. Om en förändring mot en större decentralisering av

den statliga förvaltningen skall komma till stånd måste enligt min mening de regionalpolitiska aspekterna föras in på ett tidigt stadium i lokalförsörjningsprocessen. BI. a. bör den långsiktiga planeringen för statlig lokalförsörjning i större utsträckning ske i samverkan med länsstyrelserna.

En sådan utvidgad samverkan bör kunna tillkomma genom de direktiv för byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsplanering som regeringen har utfärdat.

Affärsverken uppvisar i stora drag samma lokaliseringsmönster som de statliga myndigheterna. Eftersom affärsverken själva svarar för sin lokal-

hållning är det enligt min mening angeläget att förbättra samspelet mellan regionalpolitiken och affärsverkens lokaliseringsplanering. Jag avser där-

för senare föreslå regeringen att affärsverken åläggs samrådsskyldighet med berörd länsstyrelse i frågor av stor betydelse för sysselsättningen i

länet.

En viktig förutsättning för regionalpolitiken är att beslutsfattandet sker nära människorna och de konkreta problemen. Därigenom förbättras möjligheterna att åstadkomma konkreta åtgärder. Dessutom är ett decentrali-

serat beslutsfattande angeläget ur demokratisk synvinkel.

Befolkningsutvecklingen är stark i Stockholmsregionen. Regionen har mycket höga yrkesverksamhetstal jämfört med landet i övrigt och kostnaderna för förvaltningslokaler i främst regionens kärnområde är höga. Mot bakgrund av dessa förhållanden och av att regionalpolitiska insatser behövs i de sysselsättningsmässigt svaga delarna av landet är en omfördelning av central statlig verksamhet önskvärd. Någon ytterligare utlokalisering av centrala myndigheter eftersträvas dock inte. Även om verksamhe-

ten inom den statliga sektorn kan komma att begränsas med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget anser jag att en ytterligare begränsning bör eftersträvas genom att central statlig verksamhet omfördelas till sysselsätt-

ningssvaga delar av landet.

Innan jag i det följande redovisar de åtgärder jag ämnar föreslå regeringen att vidta för att åstadkomma decentralisering av statlig verksamhet till sysselsättningssvaga delar av landet vill jag något beröra vilka regioner jag

Prop. 1981/82: 113 84

anser bör prioriteras. Det finns dels stora skillnader i den totala sysselsätt-

ningen mellan olika delar av landet, dels regioner där andelen statligt

sysselsatta är låg och där ett tillskott av statlig verksamhet är ett medel för

att åstadkomma en robustare arbetsmarknad. Jag anser mot den bakgrunden att statlig verksamhet i den mån den av verksamhetsskäl kan förläggas

till skogslänen i första hand bör styras till dessa län. I andra hand bör

sydöstra Sverige och Sjuhäradsbygden prioriteras. Dessa regioner har dels

en svag näringlivsutveckling, dels en låg andel statligt sysselsatta.

För att få fram beslutsunderlag för att pröva lokaliseringen av statlig verksamhet är det enligt min mening nödvändigt att centrala myndigheter

själva aktivt medverkar. Jag har därför för avsikt att föreslå regeringen att

vissa större centrala myndigheter åläggs att arbeta fram förslag till hur

verksamheten bör decentraliseras. Detta bör innebära att antalet sysselsat-

ta i regionen kan minskas. Myndigheterna bör redovisa olika alternativ,

förslagsvis innebärande en minskning med mellan 1072 och 25 av nuva-

rande antal sysselsatta. Som förutsättning bör gälla att nuvarande effekti-

vitetskrav på verksamheten skall bibehållas.

En minskning av sysselsättningen i central statlig verksamhet kan ske framför allt genom att funktioner, som av verksamhetsskäl inte måste ligga

inom myndigheten, flyttas till sysselsättningssvaga delar av landet eller genom decentralisering av funktioner och beslut till regionala och lokala organ. Båda dessa arbetssätt måste bedrivas parallellt. Detta är uppgifter

som det måste ankomma på de statliga myndigheterna att pröva.

De konsekvenser som föreslagna åtgärder får för verksamhetens organisation, ekonomi och de anställda bör redovisas. Vid förslag som innebär

omlokalisering av funktioner skall de krav som från verksamhetssynpunkt

kan ställas på lokaliseringsorten preciseras.

Myndigheter som under de senaste åren varit föremål för genomgripande organisationsöversyn, t. ex. universitets- och högskoleämbetet, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, bör inte omfattas av uppdraget. Inte heller bör myndigheter för vilka regeringen i annan ordning initierat större organisationsöversyner omfattas av uppdraget. Det gäller t.ex. polisvä-

sendet, organisationerna på rekreations- och turistområdet. Sveriges geo-

logiska undersökning, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk och

statens kulturråd. Beträffande de myndigheter för vilka regeringen i särskild ordning initierar större organisationsöversyner bör det i utredningsdirektiven preciseras att möjligheterna att minska sysselsättningen i Stockholmsregionen

skall prövas.

Jag återkommer till regeringen i dessa frågor.

Prop. 1981/82: 113 85

3.6 Differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel

Användningen av differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpoli-

tiskt medel har behandlats av utredningen om vissa regionalpolitiska medel. Utredningen har framlagt betänkandet (Ds I 1981:21), Differentierade

arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en remissammanställning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Arbetsgivaravgifter, som utgår på företagens bruttolönesumma, är i princip av två slag, nämligen sådana som utgår enligt lag och sådana som

tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. I enlighet med direktiven har enbart de lagstadgade arbetsgivaravgifterna behandlats av utredningen om vissa regionalpolitiska medel.

Lagstadgade arbetsgivaravgifter har använts sedan början av 1960-talet för att finansiera verksamheter inom vissa samhällssektorer. I en del fall är avgifterna den enda finanseringen medan. de i andra fall används tillsam-

mans med statliga skattemedel. Inom de sektorer där avgifterna utgör den

enda finansieringen, som t. ex. i fråga om tilläggspensioneringen, bestäms avgifternas storlek i princip med utgångspunkt i de beräknade kostnaderna för de förmåner som skall utgå. I de fall såväl skatter som avgifter används för finanseringen blir avvägningen mellan hur stor del av medelsbehovet

som skall tas in via skatter resp. avgifter avhängigt en allmän ekonomisk-

politisk bedömning.

Enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall arbetsgivare betala ar-

betsgivaravgifter för anställda. Personer som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (tjänst) erlägger egenavgifter. Arbetsgivare debiteras under år 1982 en total avgift som uppgår till 33,055 procent av bruttolönen (före arbetsgivaravgifter). Den totala avgiften erhålles genom

en summering av följande tio avgifter.

Sjukförsäkringsavgift 10,500 procent Folkpensionsavgift 8,450 procent Tilläggspensionsavgift 9,400 procent Delpensionsavgift 0,500 procent Barnomsorgsavgift 2,200 procent Arbetsskadeavgift 0,600 procent NAVLBWNA- Arbetsmarknadsavgift 0,800 procent Arbetarskyddsavgift 0,155 procent

. Vuxenutbildningsavgift 0,250 procent VR

10. Lönegarantiavgift 0,200 procent.

Tilläggspensionsavgiften regleras i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för tilläggspension (ändrad senast 1981:700). Arbetsskadeavgiften regleras i lagen (1979: 649) om procentsats för uttag av avgift under åren 1980-1984 till arbetsskadeförsäkringen (ändrad senast 1981:701). Övriga avgifter regleras i lagen om socialavgifter (2 kap. 18).

Prop. 1981/82: 113 86

Arbetsgivare som sysselsätter personal i sjöfart skall utöver nämnda avgifter även erlägga sjömanspensionsavgift som uppgår till 0,8 Zz.

För den som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning uttas egenavgifter. Dessa består av följande avgifter. 1. Sjukförsäkringsavgift . Folkpensionsavgift WIN . Tilläggspensionsavgift

. Delpensionsavgift

RB . Barnomsorgsavgift

AN . Arbetsskadeavgift

Uttagen i procent är desamma för egenavgifterna som för arbetsgivarav-

gifterna. Det innebär att egenavgifterna under år 1982 uppgår till samman-

lagt 31,65 procent.

Genom att avgiftsunderlaget är detsamma för alla arbetsgivaravgifter är

det i praktiken en avgift som arbetsgivaren erlägger. Den totala avgiftsintäkten fördelas sedan av riksförsäkringsverket på olika ändamål i enlighet med de beräkningar som legat till grund för de procentsatser som anges för resp. ändamål. De sammanlagda avgiftsintäkterna beräknas under år 1981

uppgå till 84 miljarder kr. Arbetsgivaravgifter till socialförsäkringarna m. fl. ändamål beräknas och uppbärs av riksförsäkringsverket. Under det år som avgifterna avser, det

s.k. utgiftsåret, skall en arbetsgivare betala preliminära avgifter vid sex betalningstillfällen. Den preliminära avgiften för ett visst år beräknas med utgångspunkt i underlaget för den slutliga avgift som arbetsgivaren debite-

rades året före utgiftsåret. Detta underlag räknas därvid upp med hänsyn

till den allmänna löneutvecklingen med viss procentsats, som årligen fastställs av regeringen. För att en bättre överenstämmelse skall uppnås med den beräknade slutliga avgiften för viss arbetsgivare kan den preliminära

avgiften under vissa förutsättningar såväl sänkas som höjas genom särskilt

beslut om jämkning i varje enskilt fall.

Egenavgifter debiteras och uppbärs som skatt enligt uppbördslagen.

Till grund för debitering av arbetsgivaravgifter avseende etablerade före-

tag ligger den s.k. arbetsgivaruppgift som skall inlämnas till den lokala skattemyndigheten före utgången av januari månad året efter det år uppgif-

terna avser. På arbetsgivaruppgiften redovisas utbetald lön och andra ersättningar för det år arbetsgivaruppgiften avser. Vidare skall redovisas vilken procentuell ökning eller minskning av den totala lönesumman, som

förutses t. o. m. året efter det år arbetsgivaruppgiften lämnas, dvs. andra

året efter det år uppgiften avser.

Utredningen om vissa regionalpolitiska medel har funnit att det förelig-

ger behov av att komplettera nuvarande regionalpolitiska medel med åtgärder som generellt påverkar arbetskraftskostnaderna i vissa regioner. En

sådan åtgärd skulle verka utjämnande på arbetsmarknaden och stärka konkurrenskraften för näringslivet i de regioner där arbetskraftskostna-

Prop. 1981/82: 113 87

derna sänks. Ett lämpligt sätt att åstadkomma en sådan påverkan på arbetskraftskostnaderna är att differentiera de lagstadgade arbetsgivaravgifterna mellan olika regioner. I enlighet med direktiven har utgångspunkten därvid varit att den totala avgiftsintäkten till socialförsäkringssektorn och berörda delar av statsbudgeten skall hållas oförändrad. Vidare har förutsatts att den typ av regionalpolitiska medel som f. n. används skall utgöra basen i stödsystemet även framöver.

Utredningen föreslår att de lagstadgade arbetsgivaravgifterna antingen helt tas bort eller reduceras i första hand i Norrbottens län och i andra hand i nuvarande stödområde 6. Dessa regioner är de som har den högsta arbetslösheten och de lägsta sysselsättningsgraderna i landet. En sänkning av arbetsgivaravgifterna bör enligt utredningen omfatta hela arbetsmarknaden med undantag för kommunal och statlig förvaltning. Att helt ta bort arbetsgivaravgifterna skulle innebära att företagens arbetskraftskostnader skulle minska med ca 25 § räknat på de avgifter som gäller för år 1982. Det innebär en sänkning av de totala kostnaderna för ett industriföretag med i genomsnitt ca 790. Bortfallet av avgiftsintäkter skulle uppgå till sammanlagt ca 1400 milj. kr. per år i fråga om Norrbottens län och ca 800 milj. kr. för stödområde 6. De statsfinansiella besparingarna, främst inom arbetsmarknadspolitiken, har för Norrbotten beräknats till ca 350 milj. kr. per år. Enligt utredningens mening bör en sänkning av arbetsgivaravgifterna finansieras genom en successiv nedtrappning av arbetsmarknadspolitiskt stöd och icke-permanent stöd till företag i de aktuella regionerna. Kan inte en sådan omprioritering ske bör finanseringen åstadkommas genom antingen en allmän höjning av avgifterna för den kommunala sektorn i hela landet eller för verksamheter i Stockholmsregionen.

Utredningen har även redovisat förslag till hur en regional differentiering av arbetsgivaravgifterna skulle kunna ske inom ramen för nuvarande debiterings- och uppbördssystem. Utredningen förordar därvid bl. a. att villkoret för sänkning av avgifterna knyts till arbetstagarnas mantalsskrivningsort. En möjlighet till kontroli skulle därvid, enligt utredningen, kunna erhållas genom ett samordnat utnyttjande av de s.k. kontrolluppgifterna om arbetstagares inkomster som lämnas till grund för inkomsttaxeringen.

Till utredningens betänkande har fogats ett särskilt yttrande vari förordas dels en lägre nedsättning av arbetsgivaravgifterna, dels en mer begränsad geografisk omfattning. Vidare tas frågan om finansering av utredningens förslag upp.

Flertalet remissinstanser anser att det i princip är lämpligt att använda en differentiering av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna som ett regionalpolitiskt medel. Denna uppfattning redovisar bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län, delegationen för glesbygdsfrågor, Gällivare kommun, Kiruna kommun, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Kooperativa förbundet (KF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges hant-

Prop. 1981/82: 113 88

verks- och industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges grossistförbund, Svenska sparbanksföreningen. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Västerbottens handelskammare och Norrbottens handelskammare.

KF framhåller att ERU i sin utvärdering av det regionalpolitiska stödet dragit slutsatsen att stödet förutsätter en spontan växtkraft i näringslivet. Enligt KF:s mening bör en sänkning av arbetsgivaravgifterna ses mot denna bakgrund. Genom en sådan åtgärd förbättras förutsättningarna för att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv i berörda regioner. Eftersom syftet är att få till stånd sysselsättningstillfällen är det en fördel att stöd ges till arbetskraftskostnaderna. SAF och Sveriges industriförbund framhåller att de bästa förutsättningarna att främja en tillväxt skapas genom ett generellt stöd som tar sikte på att sänka företagens arbetskraftskostnader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig ha vissa principiella betänkligheter mot en sänkning av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna främst vad gäller utredningens förslag att åtgärden skall omfatta all privat verksamhet. Men det finns otvivelaktigt möjligheter att förslaget skulle kunna skapa intressanta förutsättningar för en näringslivsexpansion i länet. Länsstyrelsen anser att mycket starka skäl motiverar en kraftfull kostnadssänkning för näringslivet i Norrbotten och vill därför tillstyrka någon form av långsiktig sänkning av personalkostnaderna.

AMS anser att det är svårt att bedöma utredningsförslagets konsekvenser. Styrelsen hänvisar i sitt yttrande till ett förslag till åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbottens län som styrelsen redovisat i skrivelse till regeringen den 26 maj 1981. I skrivelsen framhålls att någon form av mera generellt sysselsättningstöd till företag i de svagare regionerna kan diskuteras och att stödet av praktiska skäl bör sammankopplas med det nuvarande sysselsättningsstödet så att stöd utgår såväl för sysselsättningsökningar som för en viss del av redan anställd personal. Liknande synpunkter redovisas av konjunkturinstitutet.

Av de remissinstanser som avstyrker utredningsförslaget är det några som anser att inriktningen av den nuvarande medelsarsenalen är principiellt riktig. Andra, bl.a. TCO, menar att ytterligare problemanalyser och utvärderingar av nuvarande medel fordras innan någon förnyelse sker. LO framhåller att en sänkning av arbetsgivaravgifterna till alla företag och utan motprestationer är en mycket tveksam åtgärd men anser att stöd till sysselsättningen i befintliga verksamheter, under en begränsad period, kan övervägas. Slutligen framhåller riksskatteverket och socialavgiftsutredningen att en differentiering av arbetsgivaravgifter bör anstå tills statsmakterna tar ställning till de frågor rörande debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter som socialavgiftsutredningen har att behandla.

Utredningens förslag innebär att ett generellt verkande regionalpolitiskt

Prop. 1981/82: 113 89

medel skulle komma til! användning. Medlet har således en annan karaktär

än de nuvarande i huvudsak selektiva medlen.

Ett antal remissinstanser har tagit upp för- och nackdelar med generella resp. selektiva regionalpolitiska medel. Bl. a. framhålls att fördelarna med generella ekonomiska-politiska medel är att de i regel liknar övrig mark-

nadsinformation och därmed når alla företag. Medlen framstår ofta som

mer rättvisa och mer effektiva än de selektiva medlen. Generella stödme-

del är dessutom lättare att administrera. En förskjutning inom det regional-

politiska området mot generellt verkande medel skulle därvid kunna med-

föra en effektivisering av stödformerna menar vissa av de remissinstanser

som behandlat frågan. Andra remissinstanser anser som jag nyss anförde

att den nuvarande inriktningen av medelsarsenalen bör ligga fast.

KF anför att selektiva och generella medel inte bör ses som ett motsats-

par. Tvärtom är det ofta så att båda typerna av åtgärder måste användas

samtidigt för att en tillfredsställande effektivitet skall kunna uppnås.

För egen del vill jag anföra följande. Den mycket allvarliga situationen på arbetsmarknaden i vissa delar av skogslänen, för vilken jag tidigare redogjort, motiverar att ytterligare åt-

gärder vidtas för att stärka näringslivet och därmed öka sysselsättningen.

En allmän sänkning av produktionskostnaderna i de mest utsatta regionerna skulle ge företagen en stärkt konkurrensförmåga. Den skulle också i vissa fall kompensera för vissa extra kostnader som företagen har i dessa regioner och därigenom jämställa dem med företag i övriga delar av landet. Åtgärden kan likaså ge företagen en stimulans till expansion men även möjliggöra att företag med låg lönsamhet kan fortleva. Därigenom förhindras att arbetslösheten ökar. På sikt bör en stimulans av detta slag skapa

förutsättningar för en tillväxt i näringslivet i dessa regioner. Jag förordar därför i likhet med utredningen om vissa regionalpolitiska medel och flertalet remissinstanser att företagens produktionskostnader i vissa sys-

selsättningsmässigt utsatta regioner sänks under en längre period genom

att de lagstadgade arbetsgivaravgifterna differentieras. Det bör härvid nämnas att differentiering av arbetsgivaravgifter har använts som regional-

politiskt medel i Norge sedan år 1975. Jag vill också erinra om att den

tidigare gällande allmänna arbetsgivaravgiften uttogs med ett lägre procenttal i det dåvarande inre stödområdet fr. o. m. den 1 januari 1976t. o. m.

den 30 juni 1978 då avgiften slopades i hela landet.

Generellt verkande regionalpolitiska medel har den fördelen att de ge-

nom en för alla företag uppfattningsbar prispåverkan ger dessa underlag för beslut om verksamhetens omfattning och inriktning. Det innebär vidare

att utomstående organ inte behöver involveras i varje enskilt fall. Jag ser

det som en väsentlig fördel om nytillkommande regionalpolitiska medel.

som avses komplettera de nuvarande, kan utformas som generellt verkande medel inom de regioner där de sätts in. En förskjutning mot ett större inslag av sådana medel är enligt min mening önskvärd. Samtidigt finns det

Prop. 1981/82: 113 90

anledning att i likhet med KF understryka att de två typerna av medel inte bör ses som varandras motsatser utan som komplement till varandra.

Utredningen föreslår att en sänkning av arbetsgivaravgifterna i regional-

politiskt syfte i vissa regioner skall innefatta alla arbetsgivare utom statlig

och kommunal förvaltning. Till den grupp av arbetsgivare som skulle vara

berättigad till lägre avgifter skulle dock räknas statlig och kommunal verksamhet som bedrivs i aktiebolags- och stiftelseform samt statliga af-

färsdrivande verk. Skälet till att den egentliga offentliga förvaltningen inte

skulle omfattas av reformen är beträffande den kommunala verksamheten

att det enligt utredningens mening utgår ett tillräckligt stort stöd till denna genom skatteutjämningssystemet. För den statliga sektorn innebär en dif-

ferentiering till stor del en intern omfördelning. En avgränsning som inne-

bär undantag för offentliga förvaltningen ligger också i linje med nuvarande

allmänekonomiska målsättningar. Vidare anser utredningen att det är lämpligare att basera en differentiering av avgiftsuttaget mellan olika arbetsgivare efter vilken juridisk form verksamheten bedrivs i än efter nä-

ringsgren. Den förordade indelningsgrunden får därvid till följd att även

statlig och kommunal verksamhet som inte bedrivs i myndighetsform

skulle omfattas av en sänkning av arbetsgivaravgifterna i vissa regioner. Utredningen förordar vidare att även egenavgifterna differentieras.

Av de remissinstanser som behandlat frågan om till vilka sektorer en

differentiering av arbetsgivaravgifterna skall avgränsas är det ungefär hälf-

ten som delar utredningens uppfattning eller förordar en snävare avgräns-

ning medan Övriga anser att även hela den offentliga sektorn bör omfattas av åtgärden.

Det är angeläget att de stora arbetskraftstillgångar som finns i delar av skogslänen kan sättas in i produktionssektorer där en tillväxt behövs för att klara de allmänekonomiska målen. En industriell tillväxt tillsammans med återhållsamhet i fråga om den offentliga sektorns utveckling är grundstenar i den ekonomiska politiken. Denna inriktning bör också gälla regionalpolitiken. I de regionalpolitiskt prioriterade regionerna finns det dock anledning att kombinera en industriell satsning med anpassningar av kost-

nadsnivån även inom andra sektorer. Industriell expansion är beroende av

insatser från bl.a. byggnadsindustrin, transportsektorn och olika former

av privat serviceverksamhet. Även dessa sektorer bör således innefattas i

en regional differentiering av arbetsgivaravgifterna. Jordbruket och det enskilda skogsbruket arbetar ofta med låg lönsamhet inom stora delar av

skogslänen. Det talar för att även den sektorn bör ingå. Detsamma gäller

handelssektorn som genom en sänkt kostnadsnivå skulle kunna förstärkas, vilket är i överensstämmelse med det regionalpolitiska målet om en likvär-

dig serviceförsörjning. Således är det enligt min mening motiverat att alla

sektorer utom kommunala och statliga myndigheter omfattas av en sänk-

ning av arbetsgivaravgifterna i vissa regioner. Detsamma bör gälla för de allmänna försäkringskassorna som är att betrakta som statliga myndigheter

Prop. 1981/82: 113 9

men som formellt är egna juridiska personer. Det innebär att statliga

aktiebolag verksamma inom bl. a. industrin och stiftelser bör omfattas av

en sänkning. Vidare bör statliga affärsverk omfattas av en sänkning av "arbetsgivaravgifterna eftersom deras verksamhet ofta är av stor betydelse för övriga sektorer och för sysselsättningen.

En avgränsning som innebär undantag från avgiftsdifferentieringen en-

dast för statlig och kommunal verksamhet bedriven i myndighetsform är i

jämförelse med andra urvalsgrunder relativt enkel att tillämpa, vilket bl. a.

riksförsäkringsverket och riksskatteverket framhållit i sina remissyttranden. En konsekvent tillämpning av denna indelningsgrund innebär att kommunala aktiebolag och stiftelser skulle omfattas av en sänkning av arbetsgivaravgifter i vissa regioner. Kommunal verksamhet i dessa former

utgörs oftast av bostadsförvaltning samt el- och värmeförsörjning. I fråga om bostadsförvaltningen är det angeläget att de kommunala bolagen och

stiftelserna jämställs med den privata sektorn. Det är vidare inte motiverat

att göra särskilda begränsningar i fråga om kommunala bolag och stiftelser med annan verksamhet än bostadsförvaltning. Enligt min bedömning torde åtskillnaden mellan kommunal verksamhet i olika juridiska former inte leda till några olämpliga överflyttningar av verksamhet till bolag eller

stiftelser. Vad jag anfört i fråga om undantag från avgiftssänkning för kommunal verksamhet i myndighetsform bör gälla likvärdigt för borgerlig kommun, kyrklig kommun, landstingskommun och kommunalförbund. I likhet med utredningen förordar jag att även egenavgifterna differentieras. En differentiering av egenavgifterna bör stimulera de små företagens utveckling och är också nödvändig för att likställa dessa i konkurrens-

hänseende med större företag.

Utredningen föreslår att en differentiering av arbetsgivaravgifter knyts

till arbetstagarnas mantalskrivningsort. Annan arbetsgivare än statlig och kommunal verksamhet i myndighetsform skulle oavsett var verksamheten

bedrivs erlägga en lägre avgift på lönesumma hänförbar till anställda man-

talsskrivna i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Självfallet skulle detta

inte på något sätt påverka de anställdas förmåner. En sådan utformning torde enligt utredningen kunna bidraga till en utjämning av obalanserna på

de lokala arbetsmarknaderna genom att det blir attraktivt för arbetsgivare utanför berörda regioner att anställa personal bosatta inom dessa. En

ökning av sysselsättningen skulle således kunna ske genom pendling. En

alternativ metod vore att utgå från den personalstyrka som företagen

redovisar för arbetsställen i en viss region. Denna lösning innebär dock enligt utredningens mening i vissa fall risk för en överskattning av den

arbetsvolym som utförs i en region med lägre arbetsgivaravgifter samt kräver att ett särskilt register upprättas över berörda arbetsställen i regioner med lägre avgifter.

En nackdel med den av utredningen förordade utformningen att knyta en

Prop. 1981/82: 113 92

differentiering av arbetsgivaravgifterna till de anställdas mantalskrivnings-

ort är, som understrukits av bl. a. socialavgiftsutredningen, att den i prin-

cip berör samtliga arbetsgivare i landet och därvid skulle kunna bli en belastning i arbetet med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter.

Enligt min mening har en anknytning av en differentiering av arbetsgi-

varavgifter till arbetstagarnas mantalskrivningsort en fördel i att den kan verka utjämnande på arbetsmarknaden samt att den minskar risken för

omotiverade omflyttningar av verksamhet mellan arbetsställen i företag

som har flera sådana. Dessa fördelar har dock inte den tyngd att de får

överflygla de, av bl.a. socialavgiftsutredningen påpekade, administrativa nackdelar som uppkommer när en differentiering rör ett begränsat geografiskt område. Det förslag som jag framlägger avser en geografiskt koncentrerad insats. Av den anledningen finner jag det inte motiverat att anknyta

lägre avgifter till de anställdas mantalsskrivningsort. Jag förordar i stället

att arbetsgivares verksamhet i en viss region skall utgöra basen för en differentiering. Grundregeln bör därvid vara att verksamhet bedrivs med fast driftställe i en viss region. Vad som är att betrakta som fast driftställe bör här ha samma innebörd som i 61 §& kommunalskattelagen (1928: 370). I

fråga om de arbetsgivare som enbart bedriver verksamhet i den berörda

regionen, vilka torde utgöra flertalet, torde det i regel inte föreligga några

nämnvärda problem att beräkna det avgiftsunderlag på vilket lägre avgifter

skall utgå. För arbetsgivare som har verksamhet såväl inom som utom den

berörda regionen erfordras att dessa lämnar särskild redovisning över

berörd verksamhet. Grundregeln bör vara att arbetsgivaravgifterna sätts

ned i den mån de avser arbete som utförs i den aktuella regionen. För

anställda med växlande arbetsplats får därvid en fördelning ske av det totala ersättningsbeloppet mellan den del som är att hänföra till arbete i resp. utanför den region där lägre avgifter utgår.

I fråga om egenavgifterna bör däremot gälla att det är mantalskrivningen

som skall utgöra grunden för avgiftsuttaget. Avgifterna bör sättas ned för försäkrad om han för året före det taxeringsår då avgifterna debiteras är mantalsskriven i det aktuella området. De flesta av de som erlägger egen-

avgifter torde utföra huvuddelen av sitt arbete i den kommun där de är mantalsskrivna. Det är därför inte motiverat att kräva en uppdelning av deras arbete mellan sådant arbete som utförs inom resp. utanför berörd region. Föreskrifter om mantalsskrivning lämnas i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Allvarliga sysselsättningsproblem föreligger inom skogslänen främst

inom stödområdena 5 och 6. En avgränsning bör dock ske till delar av

dessa stödområden. Med beaktande av de mycket svåra sysselsättnings-

problemen i de delar av Norrbottens län som tillhör stödområde 6 är det motiverat att utgå från denna region vid en avgränsning av ett samman-

hängande område inom vilket lägre arbetsgivaravgifter skall gälla. Denna avgränsning bör följa kommungränser.

Prop. 1981/82: 113 93

- Samhällsutvecklingen i Gällivare och Kiruna kommuner är till mycket stor del beroende av sysselsättningsläget vid Luossavaara-Kirunavaara AB:s (LKAB) järnmalmsgruvor. LKAB har mött allt större avsättningssvårigheter för sina produkter vilket medfört betydande förluster de fem senaste verksamhetsåren. Även arbetsmarknaden i Pajala kommun berörs av förändringar i gruvverksamhetens omfattning.

Med hänsyn till att sysselsättningssituationen i malmfältskommunerna väntas förvärras har jag med stöd av regeringens bemyndigande tillkallat en kommitté (I 1981:06). malmfältsutredningen, med uppgift att framlägga

en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika alternativ

för järnmalmshanteringens omfattning. Kommittén skall vidare framlägga

förslag till sysselsättningsskapande åtgärder i de berörda kommunerna på kort och lång sikt. Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1981/82: 56, NU 1981/82: 13, rskr

1981/82: 82) om medelstillskott till Statsföretag AB för rekonstruktion av

LKAB. Av medlen avses 700 milj. kr. användas för nedskrivning av

LKAB:s anläggningstillgångar och 800 milj. kr. för ökning av det egna kapitalet.

I Jokkmokks kommun förutses mycket allvarliga sysselsättningspro-

blem under de närmaste åren på grund av att utbyggnaden av vattenkrafts-

resurserna successivt blir färdig. Mot denna bakgrund uppdrog regeringen

den 2 augusti 1979 åt länsstyrelsen i Norrbottens län att framlägga förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i kommunen. Jag kommer senare

(avsnitt 4) att behandla förslag som framlagts inom ramen för detta upp-

drag.

Sammanfattningsvis förordar jag således att en sänkning av de lagstad-

gade arbetsgivar- och egenavgifterna i regionalpolitiskt syfte omfattar Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner. Vid avgränsningen har jag även vägt in hänsyn till de statsfinansiella effekterna.

Utredningen har redovisat beräkningar av de finansiella effekterna om arbetsgivaravgifterna helt tas bort eller reduceras till 10 procent resp. 20 procent. Finansieringen av en avgiftssänkning bör enligt utredningen i första hand ske genom omprövning av arbetsmarknadspolitiskt stöd och icke-permanent företagsstöd till berörda regioner.

Av de remissinstanser som behandlat frågan om hur stor en differentiering bör vara anser de flesta att eftersträvade syften bör kunna uppnås

även vid en begränsad avgiftssänkning. Därvid föreslås att sänkningen

uppgår till ca tio procentenheter. En begränsad sänkning är enligt några

remissinstanser även motiverad med hänsyn till den osäkerhet om vissa effekter som vidlåder en åtgärd av detta slag. SAF och Sveriges industriförbund förordar ett borttagande av de av-

gifter, bl. a. folkpensions- och barnomsorgsavgiften, som används tillsammans med skattemedel för att finansiera vissa samhällssektorer. Samman-

taget skulle detta innebära en avgiftssänkning med 11,7 procentenheter.

Prop. 1981/82: 113 94

Enligt min mening är det sänkningen av det totala uttaget av arbetsgivaravgifter som är relevant för företagen och det har således ingen betydelse vilken delavgift som förändras eftersom avgiftsbasen är gemensam för alla avgifter. I fråga om egenavgifterna kan dock avgiftsbasen i vissa fall vara olika. Jag förordar efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen att den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sätts ned med 10 procentenheter. I första hand bör därvid folkpensionsavgiften nedsättas och därefter barnomsorgsavgiften. I fråga om egenavgifter bör ett lägre avgiftsuttag åstadkommas på motsvarade sätt.

Bestämmelser om nedsättning av arbetsgivar- och egenavgifter bör av lagtekniska skäl tas upp i en särskild lag. En hänvisning till denna bör göras i lagen om socialavgifter. I den särskilda lagen bör finnas bestämmelse om att ett belopp motsvarande det som arbetsgivar- eller egenavgifterna sätts ned med skall påföras staten och uppbäras i samma ordning som avgifterna i övrigt. Jag återkommer senare till hur detta bör ske anslagsmässigt.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

1. lag om nedsättning av socialavgifter,

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagrådet arbetar f. n. på fyra avdelningar, dvs. det högsta tillåtna antalet. Trots detta är lagrådets program under tiden t. o. m. den 31 mars 1982 utomordentligt ansträngt. Alla de lagförslag som föreligger och som är av det slaget att lagrådet enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen bör höras över dem kan inte granskas i sådan tid att förslaget kan föreläggas riksdagen inom den i 3 kap. 3 § riksdagsordningen angivna tiden. Av den nyss nämnda bestämmelsen i regeringsformen följer emellertid att lagrådets granskning kan underlåtas, om det skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma.

Det är enligt min mening angeläget att den av mig förordade nedsättningen av socialavgifterna kan träda i kraft utan dröjsmål. De myndigheter som har att svara för systemets praktiska genomförande bör vidare ges skälig tid för detta. Lagrådets hörande över lagförslagen skulle med hänsyn till vad jag nyss anfört fördröja lagstiftningsfrågans behandling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör en remiss till lagrådet kunna underlåtas i förevarande ärende.

Jag vill i sammanhanget erinra om att enligt 20 § lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall, om avgiftsatserna för arbetsgivaravgifter ett visst utgiftsår är högre eller lägre än procentsatserna för nästföregående utgiftsår, hänsyn tas till detta vid bestämmandet av preliminära arbetsgivaravgifter. I det här aktuella fallet skulle detta innebära att de preliminära arbetsgivaravgifterna för utgiftsåret 1983 nedsättes i samma omfattning som den här föreslagna nedsättningen. Av administrativa skäl bör nedsättningen av egenavgifter ske i och med de slutliga avgifter som beräknas med ledning av 1984 års taxering.

Prop. 1981/82: 113 95

Efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen förordar jag att ett särskilt förslagsanslag, Ersättning för nedsättning av socialavgifter, tas upp på statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Medel under

detta anslag skall motsvara det bortfall av avgiftsinkomster som blir följ-

den av att lägre arbetsgivar- och egenavgifter uttas i de av mig förordade

kommunerna. Jag återkommer senare till detta anslag. Jag har vid beräk-

ningen av anslaget beaktat de besparingar i fråga om Statsföretags verk-

samhet m. m. som är att förvänta vid en sänkning av arbetsgivaravgifterna i den aktuella regionen samt i fråga om minskat behov av arbetsmarknadspolitiska insatser på längre sikt. Återstoden finansieras genom de regeländringar för de regionalpolitiska stödmedlen som jag här förordar i det

följande. Vidare kan, som en följd av ökad produktion och sysselsättning,

en ökning av statens skatteinkomster förväntas.

För att den föreslagna reformen skall få avsedda utvecklingseffekter är det en förutsättning att de sänkta arbetsgivaravgifterna inte tas ut i form av

löner eller omotiverad vinstutdelning utan verkligen används för att sänka

kostnadsläget och därmed stärka företagens konkurrenskraft. Mot bakgrund härav är det enligt min mening angeläget att effekterna av den föreslagna differentieringen av arbetsgivaravgifterna kontinuerligt följs. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag härom.

3.7 Regionalpolitiskt stöd till näringslivet

3.7.1 Nuvarande regler m.m.

Riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979 (prop. 1978/79: 112, AU

1978/79:23, rskr 1978/79: 435) innebar en ytterligare förstärkning och del-

vis ändrad inriktning av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Stöd kan lämnas i huvudsak i följande former enligt förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd.

1. Lokaliseringsstöd

a) Avskrivningslån till markanläggningar och byggnader samt i vissa fall maskiner och inventarier.

b) Lokaliseringslån till markanläggningar och byggnader, maskiner och inventarier, patent, licenser, produktutvecklings- och marknadsföringsåt-

gärder samt i stödområdena 4—6 även omsättningstillgångar. 2, Utbildningsstöd för nyanställda i samband med nyetablering eller utvidgning av verksamhet samt i vissa fall även för tidigare anställd perso-

nal.

3. Sysselsättningsstöd för utökning av antalet anställda i stödområde 4, 5 och 6.

4. Offertstöd för åtgärder i regionalpolitiskt syfte när övriga stödformer

inte kan användas.

Regionalpolitiskt stöd kan lämnas till företag som bedriver industriell

Prop. 1981/82: 113 96

och industriliknande verksamhet, serviceverksamhet riktad till industrifö-

retag, turistverksamhet, vissa typer av partihandel och uppdragsverksamhet samt annan verksamhet som bedöms få väsentlig betydelse för närings-

livet eller annars bedöms ha särskild regionalpolitisk betydelse. Beslutet om regionalpolitiken år 1979 innebär att vissa delar av landet ingår i regionalpolitiska stödområden. Det finns sex stödområden. Stöd-

områdena 4, 5 och 6, i vilka det högsta stödet kan utgå, omfattar i huvudsak de inre delarna av Norrland och nordvästra Svealand.

En utförlig beskrivning av de nuvarande regionalpolitiska medlen läm-

nas i bilaga 4.

Regeringen uppdrog den 11 december 1980 åt expertgruppen (I 1979: E) för forskning om regional utveckling (ERU) att utvärdera de samhälls- och företagsekonomiska effekterna av det regionalpolitiska stödet till näringsli-

vet under perioden 1975-1980. ERU avlämnade i september 1981 betänkandet (Ds I 1981: 15) Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet? Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och

en remissammanställning har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

ERU framhåller i betänkandet att en central slutsats av den genomförda

utvärderingen av det regionalpolitiska stödet är att användningen av stödet

under andra hälften av 1970-talet påverkats kraftigt av det allmänna ekonomiska läget med en betydligt lägre tillväxt än tidigare. Efter en fördubbling av stödvolymen mellan åren 1965-1970 och 1970-1975 skedde en relativt

kraftig minskning under andra hälften av 1970-talet. Den låga tillväxttakten

under senare delen av 1970-talet har även medfört att regionalpolitikens

möjligheter att geografiskt påverka industriell expansion blivit mindre

eftersom antalet lokaliseringsbara projekt i en sådan situation blir lägre.

Därmed har uppmärksamheten förskjutits från åtgärder inriktade på överflyttning av verksamhet från en region till en annan till åtgärder inriktade på att stödja i resp. region befintliga företag och utvecklingsprojekt som

kan leda fram till industriell verksamhet.

Många remissinstanser understryker de stora metodologiska och praktiska problem som föreligger vid beräkningar av det regionalpolitiska stö-

dets effekter. Flera remissinstanser framhåller emellertid att även om det

är svårt att beräkna stödets nettoeffekter på sysselsättningen finns det

andra indikationer på att stödet kan ha varit effektivt. Vad som framför allt har uppmärksammats är det faktum att stödområdena 4, 5 och 6 haft en mindre negativ sysselsättningsförändring inom industrin än övriga delar av

landet under andra hälften av 1970-talet.

Flertalet remissinstanser, som behandlat frågeställningen, delar den av

ERU redovisade uppfattningen att orsaken till den minskade användning-

en av det regionalpolitiska stödet under andra hälften av 1970-talet framför allt finns att söka i den lägre ekonomiska tillväxten. En grundläggande förutsättning för regionalpolitiken är därför en framgångsrik ekonomisk politik.

Prop. 1981/82: 113 97

Jag instämmer i de synpunkter som ERU och flera remissinstanser framför och vill understryka betydelsen av att genom allmänekonomiska åtgärder skapa goda förutsättningar för regionalpolitiken.

Jag övergår nu till att behandla mina förslag till ändringar i det nuvarande regelsystemet i enlighet med följande uppdelning: Avsnitt 3,7.2 Stödets utformning Avsnitt 3.7.3 Stödberättigad verksamhet Avsnitt 3.7.4 Handläggningsordning

3.7.2 Stödets utformning

De grundläggande utgångspunkterna för utformningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet i form av lokaliseringsstöd (avskrivningslån och lokaliseringslån), utbildningsstöd, sysselsättningsstöd och offertstöd har fastställts av riksdagen genom bl. a. 1979 års beslut om regionalpolitiken.

Stödformerna är utformade som ekonomiska stimulansmedel, dvs. bidrag och lån som påverkar företagens ekonomiska kalkyler. Huvuddelen av stödet har karaktär av initialstöd. Stöd kan lämnas både för att påverka företagens kapitalkostnader och deras personalkostnader.

Huvuddelen av stödet lämnas efter individuell prövning av de olika stödärendena. I dessa fall skall vidare stöd lämnas endast till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning åt de anställda. Det sammanlagda stödet skall härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd. Dessa grundläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även fortsättningsvis.

Som villkor för alla former av regionalpolitiskt stöd till näringslivet gäller f.n. att minst 4070 av det antal arbetsplatser som tillkommer hos stödmottagaren skall förbehållas vartdera könet. Möjlighet till befrielse från detta könskvoteringskrav finns. Denna ordning bör kvarstå. Det ankommer på regeringen att närmare utforma reglerna för könskvoteringen.

En arbetsgrupp inom industridepartementet har som jag tidigare nämnt gjort en översyn av det regionalpolitiska stödet till näringslivet (Ds I 1981: 28). Jag övergår nu till att, mot bakgrund av bl.a. arbetsgruppens förslag, närmare redovisa hur jag anser att de olika stödformerna bör utformas i fortsättningen.

De förslag jag kommer att framlägga innebär att regionalpolitiskt stöd till näringslivet framdeles inom stödområdet kan lämnas enligt följande tablå. Av tablån framgår bl.a. maximala procentandelar för hur stort lokaliseringsstöd som kan lämnas i olika stödområden i samband med olika investeringsåtgärder. Det är då att lägga märke till att stödets storlek i högre grad än f. n. bör bestämmas utifrån hur stort stöd som behövs för att en investering skall komma till stånd och att storleken bör fastställas efter en totalkalkyl över investeringar, inkörningskostnader m. m. Jag kommer 7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 98

också att föreslå vissa tekniska förändringar av nuvarande avskrivningslån

och i samband därmed att detta stöd i fortsättningen benämns lokalise-

ringsbidrag.

Maximalt lokaliseringsstöd i procent Sysselsättningsstöd av stödunderlag (kostnader/kapital- Stödets storlek i kr. behov) i samband med olika typer av investeringar Stödområde Byggn. & maskininv. = Investe- Totalt lok.stöd ringar i pahögst 70 92 tent, licenser, markvarav lok- varav nadsföring bidrag lok.- & produktutv. — Belopp per årsarbetshögst lån oms.till- kraft högst gångar 0. d. A 707 35 Zz Lokaliserings- = Tot. 130000 under 7 år lån högst 35 Zz B 50 Zz 35 Zz Tot. 80000 under 5 år C 30 Zz 35 Tot. 40000 under 3 år

Härtill kommer offertstöd.

Liksom hittills får regeringen möjlighet att i undantagsfall medge att

lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån lämnas med högre belopp än vad som annars kan utgå. Vad gäller lokaliseringsbidrag, får stöd högst lämnas med vad som maximalt gäller inom stödområde A.

Utanför stödområdet bör som jag tidigare förordat ett investeringsbidrag

på högst 20 2 av godkänt stödunderlag kunna lämnas för att täcka kostna-

der i samband med investeringar i byggnader och maskiner på högst 7 milj. kr. Detta stöd är avsett att medverka till lösningar av inomregionala

obalansproblem och strukturproblem.

Vid sidan av det nu nämnda stödet utanför stödområdet, som beslutas av länsstyrelsen, bör efter regeringens bemyndigande den centrala myndighe-

ten ha möjlighet att i speciella situationer lämna lokaliseringsstöd till pro-

jekt mellan 7 och 20 milj. kr. Detta bör ske genom att regeringen i särskild ordning anger kommuner som under en begränsad övergångsperiod till

följd av svåra strukturomvandlingsproblem bör komma i fråga för lokali-

seringsstöd för investeringsprojekt större än 7 milj. kr. Maximalt lokalise-

ringsbidrag bör härvid vara 2096.

Dessutom bör regeringen liksom hittills ha möjlighet att i särskilda fall

bevilja stöd även utanför stödområdet. Förutsättningarna härför är att avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd

av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak. Stöd kan också lämnas när särskilda skäl talar för att områden med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras industriell eller industriliknande verksamhet. Dessa möjligheter till stöd utanför stödområdet sammanfattas i följande

tablå.

Prop. 1981/82: 113 99

Stödunderlag Maximalt stöd i procent av stödunderlag (kostnader/kapitalbehov) i samband med

Byggn. & Mask.- Byggn. & Mask.- Inv. i patent, inv. inv. licenser.

marknads-

förings &

prod. utv.

kostnader

Investerings- Lokaliserings- — Lokaliseringslån

Liksom inom stödområdet bör även här gälla att regeringen i undantagsfall får medge att lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån får lämnas med högre belopp än vad som annars kan utgå.

Jag återkommer till närmare regler beträffande stödens storlek, handläggningsordning m. m.

Lokaliseringsbidrag som ersättning för avskrivningslån

Avskrivningslån kan f.n. lämnas till ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller till arbeten som avser markanläggningar som är nödvändiga för stödberättigad verksamhet. Vid bedömning av om ett visst objekt är att anse som en byggnadsinvestering tillämpas i princip skattelagstiftningens byggnadsbegrepp. Avskrivningslån kan inom stödområdena 4—6 ges även till investeringar i maskiner och inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än tre år under förutsättning att dessa investeringar utgör en betydande del av de totala investeringarna och att de beräknas leda till påtagligt ökad sysselsättning. Avskrivningslånet är ränte- och amorteringsfritt och avskrivs normalt med hälften efter tre år och resterande del efter sju år. För att avskrivning skall ske krävs beslut av myndighet i varje särskilt fall. Låntagaren skall i sina räkenskaper avskriva de tillgångar som anskaffats med lånemedlen med minst motsvarande belopp. Vid sitt beslut om avskrivning skall medges eller ej skall myndigheten ta hänsyn till hur syftet med stödet har uppfyllts, t. ex. i fråga om sysselsättningsutvecklingen.

Som allmän förutsättning för att lokaliseringsstöd skall beviljas gäller vidare bl.a. att verksamheten bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning åt de anställda. Ett avskrivningslåns storlek bestäms sedan med hänsyn till dels hur stort stöd som behövs för att en investering skall komma till stånd, dels subvention per nytt arbetstillfälle jämfört med gällande riktvärden, dels den högsta möjliga andelen av investeringskostnaderna i aktuellt stödområde.

Prop. 1981/82: 113 100

Jag föreslår nu att reglerna för avskrivningslån ändras enligt följande: — stödet lämnas i form av bidrag för att täcka kostnader i samband med

lokaliseringsprojekt (inkörning, anskaffning m. m.) och benämns lokali-

seringsbidrag, — stödet skall normalt utbetalas under investeringsperioden och kunna

återkrävas under en tidsperiod av sju år därefter om inte förutsättningar-

na för stödet uppfyllts, varvid den del av bidraget som kan återkrävas

minskas — om inte annat föreskrivits — med resp. 30, 20, 10, 10, 10, 10

och 10 procent per år, — skyldigheten att avskriva de anskaffade tillgångarna med ett belopp

minst motsvarande stödet upphävs, — nedsättningen av återkrävbart belopp sker automatiskt om inte myndig-

heten genom särskilt beslut motsätter sig en sådan.

Mina förslag överensstämmer i sak med arbetsgruppens. De har vunnit allmänt stöd i remissbehandlingen. Förslagen grundas på följande överväganden.

Den tekniska utformningen av det nuvarande avskrivningslånet medför att stödet har liten resultatpåverkande effekt under de första åren för att i stället ge effekt under en längre tidsperiod.

Av följande figur framgår schablonartat hur det nuvarande avskrivningslånet reducerar de i bokföringen redovisade kostnaderna för en byggnadsoch maskininvestering över tiden.

Subvention

ÅA

Minskat avskrivningsbehov

L ÅN

få

Räntefritt avskrivningslån

L 4 + nt f 2 i TEKN År

1234 56789 10 11 12”

I botten ligger värdet av räntefriheten på avskrivningslånet. Det är, om lånet avskrivs, en permanent subvention som förändras efter diskontots variationer och minskar i takt med inflationen.

Ovanpå denna subvention kommer minskade kostnader för företaget i form av lägre avskrivningar på de med hjälp av stödet anskaffade byggnaderna och maskinerna. Bokföringsnämnden har dock fastslagit att denna reducering av avskrivningsunderlaget får göras först efter det att avskrivningslånet nedsatts, dvs. efter tre resp. sju år.

Avskrivningslånets nuvarande utformning gör alltså att full redovisningsmässig subventionseffekt uppnås först sju år efter investeringstillfäl-

Prop. 1981/82: 113 101

let. Detta innebär i praktiken att många företag kan få sin ekonomiska ställning kraftigt försämrad under de första åren. Speciellt kan företagets soliditet bli så ansträngd att det blir likvidationspliktigt om det är ett aktiebolag.

I stödområdena 4—6 utgör visserligen sysselsättningsstödet i många fall ett kraftigt stöd under de första åren men det är ofta inte tillräckligt för att uppväga problemet med att det nuvarande avskrivningslånets redovisningsmässiga effekt ligger fel i tiden.

Redan vid riksdagens behandling av förslaget om det då nya avskrivningslånet år 1979 förutsågs att vissa nackdelar skulle kunna uppstå och riksdagen uttalade att om så visade sig vara fallet borde övervägas att t. ex. återinföra det tidigare systemet med räntebefrielse på lokaliseringslån för att hjälpa företagen under inledningsskedet (AU 1978/79:23 sid. 63, rskr 1978/79: 435). För- och nackdelar med detta har redovisats av arbetsgruppen. Även vid ett återinförande av räntebefrielse på lokaliseringslån måste avskrivningslån eller motsvarande stödform bibehållas. Gruppen har därför funnit att de önskvärda effekterna fördelaktigare kan åstadkommas med en ändrad utformning av avskrivningslånet. Jag delar denna bedömning.

Det grundläggande syftet med att ändra utformningen av stödet är således att företagen tidigare skall få ett positivt tillskott till resultatet. Detta tillgodoses genom att stödmottagaren får möjlighet att tidigare intäktsföra stödet samt att en motsvarande avskrivning av de med stödet anskaffade tillgångarna inte krävs enligt villkoren för bidraget. Villkoren för bidraget bör vara sådana att balans uppnås mellan de inkörningskostnader som uppstår i samband med en investering och stödets resultatpåverkande effekt. Bidraget bör därför i normalfallet fördelas över en sjuårsperiod med resp. 30, 20, 10, 10, 10, 10 och 10 procent per år från utbetalningstidpunkten.

Förslaget innebär vidare att något beslut om nedsättning av återkrävbar del av bidraget inte skall behöva meddelas i varje särskilt fall, utan nedsättning sker automatiskt om myndigheten inte, på grundval av de handlingar som företaget skall insända till myndigheten varje år, på eget initiativ motsätter sig en sådan. För att myndigheten skall kunna vägra nedsättning fordras att företaget inte uppfyllt de åtaganden som gjorts i samband med att stödet beviljades. Här spelar sysselsättningseffekten en stor roll. Om nedsättning vägras bör lokaliseringsbidraget liksom f.n. avskrivningslånet omvandlas till ett lokaliseringslån. Det ankommer på regeringen att närmare utforma bestämmelserna om nedsättning.

Av följande figur framgår hur subventionen i normalfallet blir fördelad i tiden (jämför med föregående figur).

Prop. 1981/82: 113 102

Subvention

fl

A

Vv

Räntefritt avskrivningslån

R

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ve

Om det av någon speciell anledning visar sig önskvärt att fördela bidraget på något annat sätt bör möjlighet finnas att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig nedsättning av bidraget.

Upphävandet av skyldigheten att skriva av tillgångarna i samma takt som bidraget intäktsförs medför att det bokförda värdet av dessa tillgångar kan bli högre än med nuvarande regler. För värderingen av anläggningstillgångar gäller bestämmelserna i 15 § bokföringslagen (1976: 125). Skattemässigt gäller f.n. att avskrivningslån som utgår i form av ränte- och amorteringsfritt lån i skattehänseende jämställs med statsbidrag. Det innebär att beloppet är skattepliktigt i den mån medlen används för att bestrida kostnader som är omedelbart avdragsgilla. Ett statsbidrag som används för att anskaffa byggnader, maskiner eller inventarier är däremot skattefritt. Å andra sidan minskas underlaget för de årliga avskrivningarna med bidragsbeloppet. Bidraget blir därigenom i praktiken beskattat i takt med avskrivningarna. Motsvarande tillämpning torde t.v. gälla även för det av mig föreslagna lokaliseringsbidraget. Jag vill emellertid erinra om att bidragsskattekommittén nyligen avlämnat delbetänkandet (Ds B 1981:17) Beskattning av statsbidrag och andra stöd till företag, m. m. Betänkandet remissbehandlas f. n. Chefen för budgetdepartementet avser enligt vad jag har inhämtat senare i år lägga fram förslag om en allmän översyn av beskattningen av stöd till företag. Det kan i det sammanhanget finnas anledning att återkomma till den skatterättsliga behandlingen av lokaliseringsbidraget.

Nuvarande regler för beräkning av högsta möjliga lokaliseringsbidrag bör behållas. Förutom av investeringarnas storlek bestäms ju redan i dag stödets storlek av exempelvis stödområde, sysselsättningseffekt och behovet av subvention för att projektet skall genomföras. Huvudregeln vid bedömning av hur stort bidrag som skall lämnas bör därför liksom hittills vara att stödet inom ramen för de regler som gäller för resp. stödområde inte skall vara större än vad som behövs för att projektet skall komma till stånd, dvs. en totalkalkyl över investeringarna, inkörningskostnader, sys-

Prop. 1981/82: 113 103

selsättningseffekt m. m. skall ligga till grund för stödets storlek. Jag återkommer till frågan om lokaliseringsbidragets storlek.

Förslaget att myndigheten på eget initiativ årligen under hela sjuårsperioden skall kunna vägra nedsättning av återkrävbart belopp om företaget inte uppfyllt de åtaganden det gjort i samband med att stödet beviljades bör i realiteten ge myndigheten en starkare kontrollposition än f.n. Som underlag för uppföljningen av stödet skall bl.a. tjäna den granskningsrapport som stödmottagaren förbinder sig att låta sina revisorer årligen lämna till myndigheten. Denna revisorsrapport är så nyligen introducerad att praktiska erfarenheter saknas. En löpande uppföljning av denna typ bör dock bli effektivare än den nuvarande tre- och sjuårskontrollen.

Lokaliseringsbidragets storlek

Vid beslut om hur stort lokaliseringsstöd som skall lämnas är huvudregeln som jag tidigare nämnt att det sammanlagda stödet inte får vara större än vad som behövs för att en investering skall komma till stånd. Hänsyn tas vidare till investeringarnas storlek och inriktning, subvention per nytt arbetstillfälle samt hur angeläget det är från samhällssynpunkt att de genomförs. Härutöver begränsas lokaliseringsbidraget av ett högsta möjliga stöd i varje stödområde som anges i procent av godkänt stödunderlag för byggnads- resp. maskininvesteringar. Nu gällande procentandelar framgår av bilaga 4.

Den beskrivna ordningen bör enligt min mening tillämpas även i fortsättningen. Eftersom jag tidigare föreslagit en ändrad indelning av landet i stödområden bör dock de maximala procentandelarna ändras. I detta sammanhang föreslår jag också att procentandelarna sätts lika stora för byggnads- och maskininvesteringar i resp. stödområde. Härigenom uppnås enligt min mening två fördelar. Dels innebär det en administrativ förenkling, dels betyder det en utökad möjlighet att ge stöd i samband med investeringar i maskiner och inventarier. Sistnämnda faktorn återspeglar enligt min mening den allt viktigare roll investeringar i maskiner och inventarier kommit att spela på senare år jämfört med investeringar i byggnader.

Jag förordar följande övre gränser för lokaliseringsbidrag i de olika stödområdena. Stödområde A högst 70 Z av godkänt stödunderlag, stödområde B högst 5076 av godkänt stödunderlag och stödområde C högst 3090 av godkänt stödunderlag. Liksom f. n. bör finnas möjlighet för regeringen att i undantagsfall besluta om högre stöd, dock ej högre än vad jag nyss angivit som övre gräns i stödområde A. I de fall lokaliseringsbidrag lämnas utanför stödområdet genom beslut av den centrala myndigheten bör övre gränsen vara högst 2026 av godkänt stödunderlag vilket motsvarar den övre gränsen för investeringsbidraget.

För att avskrivningslån skall lämnas i samband med maskininvesteringar erfordras f. n. som jag tidigare nämnt bl. a. att maskininvesteringarna utgör

Prop. 1981/82: 113 104

en betydande del av de totala investeringarna. Jag har tidigare betonat att

bedömningen av storleken på ett lokaliseringsbidrag bör grundas på en

totalkalkyl över investerings- och inkörningskostnader etc. Jag har även nyss pekat på att investeringar i maskiner kommit att få en relativt sett

större betydelse för industrin än byggnadsinvesteringar på senare år. Det

är därför enligt min mening inte lämpligt att bibehålla regeln att maskinin-

vesteringarna skall utgöra en betydande del av de totala investeringarna.

Däremot bör som hittills för att lokaliseringsbidrag skall lämnas i samband med maskininvesteringar investeringen leda till en påtagligt ökad syssel-

sättning i verksamheten samt vid bedömning av lokaliseringsbidragets

storlek hänsyn tas till eventuella statliga stöd som lämnats till uppförande

av lokalerna.

Jag vill i detta sammanhang också något beröra frågan om lokaliseringsstöd till investeringar som inte leder till ökad sysselsättning. F.n. gäller att

stöd kan lämnas till sådana investeringar endast i undantagsfall. Bara om investeringen innebär en väsentlig omläggning av verksamheten och alternativet är nedläggning helt eller delvis av den tidigare verksamheten, kan stöd lämnas som om det gäller en utbyggnadsinvestering. Arbetsgruppen

har föreslagit något vidgade möjligheter att stödja denna typ av investeringar. Remissopinionen är splittrad i frågan.

De nuvarande reglerna att stöd till denna typ av investeringar lämnas

endast i undantagsfall bör behållas. För egen del anser jag att det grundläggande kravet på lönsamhet för att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar utan statligt stöd.

F likhet med arbetsgruppen anser jag dock att det finns anledning att överväga att något mildra kriterierna för när lokaliseringsstöd till ersättnings- och rationaliseringsinvesteringar skall kunna lämnas så att den

ökade angelägenheten att bevara arbetstillfällen avspeglas i dessa. Det

finns dock starka motiv att framförallt stödja sysselsättningskapande investeringar. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma bestämmelserna härom.

I övrigt bör för lokaliseringsbidraget gälla samma grunder som för det

nuvarande avskrivningslånet.

Investeringsbidrag utanför stödområdet

Jag förordar att utanför stödområdet ett investeringsbidrag på högst

2096 av godkänt stödunderlag skall kunna lämnas för att täcka kostnader i samband med investeringsprojekt som kan medverka till att lösa inomregionala obalansproblem och strukturproblem.

Förslaget grundas på följande överväganden.

Under andra hälften av 1970-talet har den svenska industrin genomgått

en stark strukturförändring. Denna har varit koncentrerad till vissa bran-

scher såsom varvs-, stål-, textil-, konfektions- och skogsindustrin men

Prop. 1981/82: 113 105

även vissa delar av verkstadsindustrin har berörts. I vissa fall har produktionsstrukturens förändring inneburit att stora sysselsättningsproblem

uppkommit lokalt. Detta förhållande har bl. a. aktualiserat frågan om an-

vändningen av regionalpolitiskt stöd i sådana situationer. Sedan länge har det varit möjligt att lämna stöd även utanför stödområdet bl.a. då avsevärda sysselsättningssvårigheter finns eller förutses til! följd av industri-

nedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak. F.n. gäller också att riksdagen beslutat om ett tidsbegrän-

sat stöd till Olofström och orter i Bergslagen som drabbats särskilt hårt av strukturomvandlingen i stålindustrin och gruvnäringen.

De regionalpolitiska stödmedlen är uppbyggda främst för att medverka till att skapa ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbetsmarknadsproblem och en låg industrialiseringsgrad. Begränsade resurser

och hänsyn till de bestående allvarliga problemen inom stödområdena

förutsätter en noggrann prövning av när det kan vara motiverat att använ-

da regionalpolitiskt stöd utanför dessa områden. Sysselsättningsproblem

till följd av strukturomvandlingen inom industrin utanför stödområdet bör,

om de är av mindre omfattning, kunna lösas av berörda samhällsorgan på

regional nivå — främst länsstyrelse och regional utvecklingsfond — i samverkan med näringslivet. Härvid finns bl.a. utvecklingsfondens kreditgivning och företagsservice att tillgå. I regeringens proposition (prop. 1981/ 82: 118) om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innova-

tionspolitikens inriktning har jag föreslagit förbättringar av utvecklingsfondernas möjligheter att stödja företagsutveckling. Ibland torde det dock föreligga behov av att förstärka dessa regionala resurser med ytterligare medel. Länsstyrelserna bör därför ges möjlighet att medverka till att lösa

inomregionala obalansproblem och strukturproblem genom att lämna stöd i form av investeringsbidrag. Sådant bidrag bör kunna lämnas till industriell och industriliknande verksamhet, till industriserviceverksamhet, partihandel och uppdragsverksamhet.

Investeringsbidraget bör kunna lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner och inventarier på sammanlagt högst 7 milj. kr. och som leder till ökad sysselsättning. För investeringsbidraget bör i övrigt

gälla samma bestämmelser som för lokaliseringsbidrag. Det innebär bl. a.

att verksamheten skall bedömas få tillfredsställande lönsamhet och ge

varaktig sysselsättning för de anställda. Vidare skall stödets storlek bestämmas med utgångspunkt från en totalkalkyl över investerings- och inkörningskostnader etc., men får inte lämnas med högre belopp än vad som erfordras för att investeringen skall komma till stånd. Investeringsbi-

dragets storlek bör vidare bestämmas med hänsyn till subventionen per

nytt arbetstillfälle, investeringens storlek och inriktning samt angelägenhe-

ten från samhällssynpunkt att den genomförs.

Beslut om investeringsbidrag bör fattas av länsstyrelsen och medel härför belasta det samlade anslag som länsstyrelsen i varje län bör dispone-

ra för regional utveckling i enlighet med de förslag jag tidigare redovisat.

Prop. 1981/82: 113 106

Ränte- och amorteringsanstånd på lokaliseringslån m.m.

Samtliga lokaliseringslån löper med samma ränta. Enligt nu gällande regler fastställer regeringen räntesatsen. Jag avser att föreslå regeringen att för nya lokaliseringslån skall fortsättningsvis samma räntesats tillämpas som för lån som lämnas enligt förordningen (1978: 507) om industrigarantilån. Detta innebär med nuvarande räntesatser en höjning av räntan på lokaliseringslån med 0,5 2.

Möjlighet finns att bevilja amorteringsanstånd under högst fem år. Före den 1 juli 1979 fanns möjlighet att medge räntebefrielse under viss tid. 1 samband med att denna avskaffades infördes i stället en möjlighet att bevilja ränteanstånd i högst fem år. Det innebär enligt nuvarande regler att räntan vid anståndstidens slut läggs till lånebeloppet och sedan amorteras i takt med detta. Ränteanstånd innebär endast en likviditetsmässig förbättring för företagen eftersom den upplupna räntan varje år måste bokföras som en kostnad. De nämnda femårsfristerna kan efter beslut av regeringen förlängas om synnerliga skäl föreligger.

Det är ingen tvekan om att instrumentet ränteanstånd har bidragit till att göra det regionalpolitiska stödystemet komplicerat. Missförstånd tycks ofta uppstå hos företagen om hur ränteanstånd skall bokföras. Jag förordar därför att möjligheten att bevilja ränteanstånd i fortsättningen begränsas till undantagsfall. Amorteringsanstånd bör dock liksom f. n. kunna beviljas om det bedöms nödvändigt att förbättra företagens likviditet i inledningsskedet av en verksamhet.

Säkerheter för lokaliseringsstöd

Enligt gällande bestämmelser skall säkerhet ställas för avskrivnings- och lokaliseringslån. Enligt praxis krävs också säkerheter för anståndsränta som läggs till kapitalskulden på lokaliseringslån. När säkerhet fastställs skall hänsyn tas till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet. Eftersom avskrivnings- och lokaliseringslånen är utpräglade riskkrediter godtas i regel säkerheter med sämre rätt än hypoteksinstitut och banker.

Det ankommer på regeringen att närmare utforma bestämmelserna om säkerheter för lokaliseringsstöd. För riksdagens information vill jag dock här något redogöra för min syn på vissa förslag från arbetsgruppen som rör frågan om säkerheter.

Enligt äldre praxis har för lokaliseringsstöd om möjligt krävts tredubbel säkerhet, dvs. dels pantbrev på fulla lånebeloppen i i eventuell industrifastighet, dels företagsinteckningar på samma belopp, dels borgen, också till fulla lånebeloppen. En av anledningarna till detta är att förfarandet inte krävt någon värdering av säkerheterna, vilket underlättat myndigheternas arbete.

Uttagandet av realsäkerheter är en markering av lokaliseringsstödets affärsmässiga grundval. De investeringar som kommer till stånd genom

Prop. 1981/82: 113 107

stödet ger på sikt staten reell säkerhet för de utlånade pengarna om den verksamhet som fått stöd visar förväntad lönsamhet. Inflationen verkar också i samma riktning, säkerheterna ökar i värde. Det faktum att staten har realsäkerheter för de utlånade pengarna ger också ökat inflytande och insyn i företagens utveckling och underlättar därigenom uppföljningen av stöd. Om ett stödföretag kommer på obestånd, skyddar säkerheterna ofta statens fordran, men kanske viktigare ändå, säkrar inflytandet över hur företagets situation löses.

En annan form av säkerhet som regelmässigt krävs är borgen. Borgen av exempelvis ett moderbolag för ett dotterbolags förbindelser är ett naturligt inslag i affärsverksamheten. Det avspeglar ju endast den organisatoriska form under vilken verksamheten bedrivs.

En något annorlunda form av borgen är den som krävs av de privatpersoner som står bakom verksamheten. Detta personliga borgensåtagande kan inte betraktas som en säkerhet på samma sätt som pantbrev och företagsinteckningar. Det måste i stället ses dels som en markering av att den person som är viktigast för ett projekts framgång, företagsledaren, är övertygad om att satsningen kommer att lyckas, dels som ett incitament för samme person att i tid vidta nödvändiga åtgärder för företagets bestånd.

Beträffande det personliga borgensåtagandet anfördes i 1979 års proposition om regionalpolitiken att systemet med begränsat borgensansvar borde kunna komma till ökad användning. Riksdagen hade inga erinringar häremot.

Övergången år 1979 från den dåvarande formen av lokaliseringsbidrag till avskrivningslån samt införande av ränteanstånd, har gjort att det belopp för vilket säkerhet krävs i normalfallet har blivit betydligt högre. Dessutom har på senare år kostnaden för uttagandet av pantbrev och företagsinteckningar ökat betydligt.

På grund av bl. a. dessa två förhållanden har arbetsgruppen föreslagit att praxis för uttagandet av realsäkerheter bör ändras så att pantbrev och företagsinteckningar tillsammans i normalfallet tas ut endast på de sammanlagda beloppet av avskrivnings- och lokaliseringslån samt eventuellt ränteanstånd. Fördelningen mellan pantbrev och företagsinteckningar bör avgöras från fall till fall efter en värdering av säkerheterna.

Arbetsgruppen har vidare föreslagit klarare regler för hur storleken av det begränsade borgensansvaret bör bestämmas. Som riktlinjer bör därvid gälla att kravet på personlig borgen för lokaliseringsstöd bör ställas på lägst 107 av de sammanlagda beloppen av avskrivnings- och lokaliseringslån samt eventuellt ränteanstånd. Borgensåtagandet bör dock gälla lägst 100000 kr. (om lånesummorna inte är lägre). För stödbelopp överstigande 10 milj. kr. bör en lägre procentsats kunna tillämpas. Om antalet företagsägare/ledare är fler än en bör borgensbeloppet kunna anpassas härefter, dock bör endast 1 undantagsfall borgen under 100000 kr. per person god-

Prop. 1981/82: 113 108

tas. Ett exempel på situationer när lägre borgensbelopp bör kunna godtas är s.k. löntagarägda företag.

Arbetsgruppen har också tagit upp säkerhetsfrågor i samband med verksamheter som drivs av statliga bolag, kommuner eller kommunala bolag.

Enligt arbetsgruppens mening bör huvudprincipen därvid vara att sådan verksamhet inte skall favoriseras framför andra. Vad som tidigare sagts om

att säkerheter ger inflytande m. m. på verssamheterna gäller också till viss del verksamheter drivna av dessa huvudmän. Så långt som möjligt bör alltså samma krav ställas på säkerheter för krediter till dessa. Ett speciellt

problem som arbetsgruppen uppmärksammat i detta sammanhang är det

förhållandet att ett antal kommuner på senare tid ibland stött enskilda företag genom att lämna exempelvis kommunal borgen för lån som företaget upptagit i bank. Kommunala engagemang för enskilda företag gör att företaget kan spela ut kommunerna mot varandra och på så sätt tvinga sig

till fördelar av skilda slag. Härvid är det dessutom oftast de mindre och svagare kommunerna som förlorar. Kommunernas engagemang kommer

dessutom ofta i konflikt med reglerna om den kommunala kompetensen. De krav på lönsamhet m.m. som ställs på en verksamhet som får regionalpolitiskt stöd gör att bankerna, som normalt får bättre säkerheter än staten för ett investeringsprojekt, måste kunna acceptera dessa risker. I

annat fall bör enligt arbetsgruppen projektet troligen inte genomföras.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till arbetsgruppens förslag. Eftersom uttagandet av säkerheter till stor del är en fråga för den lånebe viljande myndigheten tillämpas redan nu riktlinjer av det slag arbetsgruppen

lägger fram. Beträffande frågan om kommunal borgen i samband med lokaliseringsstöd är samtliga instanser som yttrat sig, bl. a. alla kommuner,

eniga om att sådan inte bör få förekomma om kommunen inte är låntagare.

För egen del godtar jag de generella riktlinjer arbetsgruppen föreslår. Dessa överensstämmer i allt väsentligt med den praxis som tillämpas f.n. För lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån bör alltså även fortsättningsvis ställas säkerhet. Vidare bör liksom f. n.. som en kompletterande säkerhet i allmänhet ställas personlig borgen av de av bolagets ägare som har ett

väsentligt inflytande över verksamheten. Behovet av sådan borgen bör dock bedömas med hänsyn till storleken av ägarnas kapitalinsats, andra säkerheter och övriga omständigheter.

Riksdagen har i olika sammanhang i fråga om kommunernas roll inom

regionalpolitiken uttalat att det är statens uppgift att på olika sätt främja en tokalisering till de områden där behoven är störst. Kommunernas möjlig-

heter att bedriva verksamhet i egen regi begränsas också av att verksamheten måste inrymmas inom den kommunala kompetensen. En kommun, ett kommunalägt bolag etc. kan enligt nuvarande bestämmelser få lokaliseringsstöd endast för turistverksamhet eller uppförande av industrilokaler. Jag kommer senare i min framställning att föreslå att kommun etc. i vissa fall skall kunna få stöd även för fastbränsleframställning. Av

Prop. 1981/82: 113 109

naturliga skäl bör kommunal borgen i samband med lokaliseringsstöd förekomma endast om verksamheten är kompetensenlig och stödberättigad. Sådan borgen bör således i regel inte förekomma om annan än kommun eller kommunalt organ är låntagare.

Utbildningsstöd

Utbildningsstöd kan lämnas för att inom ett företag utbilda personal i samband med utökning eller omstrukturering av verksamheten. Det krävs att verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsättning för de anställda och få tillfredsställande lönsamhet och vidare att det föreligger behov av särskilt kvalificerad utbildning. Utbildningsstödets storlek bestäms som ett belopp per elev och arbetstimme och fastställs från fall till fall med hänsyn till bl.a. utbildningskostnaderna och det regionalpolitiska intresset av att utbildningen genomförs.

Beslut om utbildningsstöd meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) eller, om stödets storlek överstiger 20 kr för varje person och utbildningstimme, av regeringen. Vid bedömning av utbildningsbehovet samarbetar AMS f.n. med de centrala yrkesnämnderna inom olika branscher.

Efterfrågan på utbildningsstöd har minskat under de senaste åren. Delvis är detta en naturlig följd av att sysselsättningsstödet ökats, offertstödet införts och att kravet på särskilt kvalificerad utbildning skärpts. Det har emellertid också visat sig att långa handläggningstider minskat stödets effektivitet. Delvis sammanhängande med det sistnämnda är att de administrativa kostnaderna för stödet blivit relativt sett höga. AMS har mot denna bakgrund i 1981 års anslagsframställning föreslagit att utbildningsstödet i dess nuvarande form omprövas och att i stället speciella utbildningskostnader får täckas med offertstöd. Arbetsgruppen har studerat frågan och skisserat ett sätt att lösa problemen genom vissa administrativa förenklingar.

För egen del vill jag anföra följande. Behovet av ett stöd med utbildningsstödets inriktning har inte ifrågasatts i något sammanhang. Det är viktigt att höja den tekniska nivån på industrin inom stödområdena.

Genom mitt förslag om ändrad stödområdesindelning bortfaller en stor del av olägenheterna med att låta utbildningskostnaderna täckas inom offertstödets ram. Jag föreslår därför att utbildningsstöd avskaffas som särskild stödform och ersätts av offertstöd i de fall behov av särskild kvalificerad utbildning föreligger.

Sysselsättningsstöd

Sysselsättningsstödet är avsett att täcka allmänna inkörningskostnader i nystartad eller utvidgad verksamhet. Stödet lämnas i form av dels förstaårsstöd, dels fortsatt stöd under upp till sex år. Det omfattar enbart ökningar av personalen och grundar sig på den genomsnittliga sysselsättningen under ett år uttryckt i årsarbetskrafter. Antalet årsarbetskrafter

Prop. 1981/82: 113 110

avrundas till närmast lägre hela tal vid beräkning av stödets storlek. Stödet utgår i nuvarande stödområdena 4—6 och är differentierat efter stödområde. |

Sysselsättningsstödet är mer generellt utformat än övriga regionalpolitiska stödformer. I princip föreligger en rätt till sådant stöd om verksamheten är stödberättigad enligt förordningen om regionalpolitiskt stöd samt uppfyller vissa allmänna villkor för stöd och kravet på sysselsättningsökning. Endast vid ansökan om förstaårsstöd för mer än tio årsarbetskrafter görs en särskild prövning av det enskilda projektets förutsättningar och stödets samhällsekonomiska effekter.

Sysselsättningsstödet höjdes kraftigt år 1979. Stödets storlek under olika år i de olika stödområdena framgår av tabell i bilaga 4 (avsnitt 1.2.1.5). På grund av den svaga industrikonjunkturen har efterfrågan på sysselsättningsstöd hittills inte varit så stor som då förutsågs.

På grundval av förslag från arbetsgruppen föreslår jag vissa marginella ändringar i fråga om sysselsättningsstödet: — antalet årsarbetskrafter avrundas, i likhet med vad som gällde före den 1

juli 1979, till tiondels årsarbetskraft vid beräkning av stödets storlek — klarare riktlinjer ges för stödförutsättningarna då en verksamhet övertas

och i anslutning därtill ges möjlighet till förhandsprövning i dessa fall — i Övertagandefallen räknas sysselsättningsökningen från kalenderåret

närmast före övertagandet i stället för från årsgenomsnittet under de tre

närmast föregående åren.

Jag vill beträffande förslagen anföra följande.

År 1979 gjordes den förändringen att antalet årsarbetskrafter avrundas till närmast lägre hela antal vid beräkning av stödet storlek. Tidigare utgick stöd även till tiondelar av en årsarbetskraft. Eftersom förändringen i första hand drabbar små företag ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag att antalet årsarbetskrafter i fortsättningen skall avrundas nedåt till tiondels årsarbetskrafter vid beräkning av stödets storlek.

Sysselsättningsstöd lämnas som jag tidigare nämnt i samband med nystartad eller utvidgad verksamhet. En besvärlig fråga har under stödets hela tillvaro varit hur man skall behandla de fall där utökningen av antalet sysselsatta sker genom helt eller delvis övertagande av annan verksamhet. I takt med att stödbeloppen höjs blir det också allt viktigare för en företagare att veta i vilken utsträckning han vid exempelvis övertagandet av ett konkursdrabbat företag kan räkna med att sysselsättningsstöd kommer att lämnas.

Eftersom sysselsättningsstödet är avsett att täcka igångkörningskostnader bör stöd i princip inte lämnas för övertagandet av en verksamhet då dessa kostnader är väsentligt lägre. I annat fall skulle stöd kunna komma att lämnas flera gånger för i stort sett samma inkörningskostnader. Vidare skulle sysselsättningsstödet kunna väsentligt påverka värdet av exempelvis ett konkursbo.

Prop. 1981/82: 113 111

Jag anser att följande riktlinjer bör gälla för när rätt till stöd skall föreligga vid övertagande av en befintlig verksamhet eller med andra ord när en stödberättigad ökning av sysselsättningen skall anses ha uppstått.

Ett fall när sysselsättningen bör anses ha ökat är om den övertagna

verksamheten har en helt annorlunda produktionsinriktning och de över-

tagna tillgångarna är av obetydligt värde för den nya verksamheten. Ett annat fall är när den övertagna verksamheten varit nedlagd under en längre

tid. Härmed menas då att någon produktion inte förekommit i verksamhe-

ten, inte heller i exempelvis en konkursförvaltares regi. Den tid under

vilken en verksamhet skall ha legat nere för att kvalificera till stöd bör inte vara alltför kort. Avgörande måste bl.a. vara att det inte framstått som

lönsamt att vänta ut denna tidpunkt. Som en riktpunkt bör gälla att tiden

bör vara lägst sex månader. De riktlinjer som här beskrivs bör göra det lättare att i enskilda fall

bedöma i vilka fall stöd kan utgå. F.n. kan förhandsprövning ske i vissa

avseenden i fråga om sysselsättningsstöd. Jag föreslår att denna möjlighet

utsträcks till att avse också frågan om sysselsättningsökning föreligger i förhållande till tidigare verksamhet.

En av huvudreglerna för sysselsättningsstöd är vidare att stöd kan

lämnas för det antal årsarbetskrafter varmed sysselsättningen under ett år överstigit det högsta antalet årsarbetskrafter under de tre närmast föregående åren. Syftet med detta är att undvika stöd till konjunkturbetingade

variationer i sysselsättningen. I de fall en verksamhet övertas kan denna

regel få otillfredsställande effekter. Ett företag som övertas efter att exempelvis ha kommit på obestånd har ofta minskat sin sysselsättning kraftigt

under de närmast föregående åren. Den som övertar en sådan verksamhet och slår samman den med en annan kommer på så sätt kanske inte att kunna få sysselsättningsstöd under tre år.

för stöd i övrigt är uppfyllda vara det antal årsarbetskrafter varmed sysselsättningen överstigit antalet årsarbetskrafter i den övertagna verksamheten under kalenderåret före övertagandet.

Övriga grunder för sysselsättningsstödet bör kvarstå oförändrade. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen vissa tekniska ändringar i bestämmelserna om könskvotering för sysselsättningsstöd.

Jag vill slutligen erinra om att de begränsningar som finns för sysselsättningsstöd i övertagandefall inte innebär att angelägna projekt behöver stoppas av formella skäl. Offertstödet kan även fortsättningsvis lämnas i samma områden som sysselsättningsstödet och kan komma till användning

när andra stödformer inte är tillämpliga. |

Offertstöd

Offertstödet infördes år 1977. Beslut om offertstöd fattas av regeringen

och dess tekniska utformning avgörs från fall till fall. Offertstödet är avsett

Prop. 1981/82: 113 112

att användas när regionalpolitiskt stöd i annan form inte kan lämnas vilket

inte nödvändigtvis innebär ett högre stöd. Det kan användas i samtliga

stödområden när det gäller projekt inom den privata tjänste- och service-

sektorn, riksorganisationer och administrativa funktioner inom större in-

dustriföretag. För övriga typer av stödberättigad verksamhet kan offertstöd beviljas inom nuvarande stödområdena 4—6.

Vid stödets införande var avsikten att staten på offert från ett företag

skulle betala särskild ersättning till företaget för att det vidtar åtgärder som staten i regionalpolitiskt syfte önskar att företaget skall göra. I praktiken har stödet främst kommit till användning dels genom att avskrivningslån i vissa fall utformats med annorlunda villkor, dels genom att stöd utgått för

ändamål som annars inte kan stödjas med bidragsmedel, t.ex. flyttnings-

samt speciella utvecklings- och marknadsföringskostnader, dels genom utformning av speciella villkorslån. Därutöver har stödet, i större utsträck-

ning än vad man tänkt sig använts för att rädda sysselsättningen i företag. Offertstödet har inte kommit till så stor användning som förutsågs vid dess införande. Detta har bl.a. uppmärksammats av riksdagen, vilken

uppmanat regeringen att verka för ökad användning av stödformen. Ar-

betsgruppen har funnit att den begränsade användningen av stödet beror på att övriga regionalpolitiska stödformer används i första hand och tillgodoser de flesta stödbehoven. För egen del vill jag anföra följande. Jag förordar att offertstöd fortsätt-

ningsvis skall kunna lämnas till samtliga typer av stödberättigad verksam-

het inom hela stödområdet. Övriga grunder för offertstödet bör kvarstå oförändrade.

Beträffande stödets användning kan jag ansluta mig till arbetsgruppens uppfattning att offertstödet främst bör koncentreras på offensiva åtgärder. Med tanke på konjunkturutsikterna bör industrins investeringsbenägenhet komma att öka under den närmaste tiden. Det är enligt min mening angelä-

get att därvid med hjälp av bl. a. offertstödet ta till vara alla möjligheter till

ökad sysselsättning i de sämst ställda stödområdena. Med anledning av vad arbetsgruppen anfört om stöd till marknadsföringsåtgärder vill jag

hänvisa till att jag I avsnittet om regionalt nyföretagande föreslagit att stöd skall kunna lämnas för bl. a. sådana åtgärder. Jag har vidare i den förut nämnda propositionen om åtgärderna för de små och medelstora företagen

samt om innovationspolitikens inriktning (prop. 1981/82:118) förordat att

de regionala utvecklingsfondernas medel i ökad utsträckning skall användas till företagsutvecklande åtgärder, bl.a. marknadsföringsprojekt. Nå-

gon förändring av de nuvarande flexibla möjligheterna att använda offert-

stödet till liknande åtgärder bör emellertid inte göras.

Jag vill även erinra om att jag nyss förordat att utbildningsstöd skall

avskaffas som särskild stödform och de kostnader vartill utbildningsstöd

kunnat lämnas fortsättningsvis skall täckas inom offertstödets ram.

Prop. 1981/82: 113 113

3.7.3 Stödberättigad verksamhet

F.n. gäller i princip att endast sådana verksamheter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd. Således kan stöd f.n.

lämnas till företag som bedriver industriell eller industriliknande verksam-

het, industriserviceverksamhet, vissa slag av partihandel och uppdrags-

verksamhet eller turistverksamhet, till sistnämnda bransch i första hand i

stödområde 4, 5 och 6. Vidare kan kommun få stöd för turistverksamhet samt för att bygga mindre industrilokaler för uthyrning på mindre orter.

Regeringen har dessutom möjlighet att i varje särskilt fall besluta om stöd

till företag med annan verksamhet, om verksamheten beräknas få särskild betydelse för näringslivet i regionen eller annars bedöms vara av särskild

regionalpolitisk betydelse.

Jag anser att dessa regler för vad som är stödberättigad verksamhet i huvudsak bör vara oförändrade. Jag föreslår dock i det följande vissa ändringar i fråga om stödberättigad verksamhet inom turistnäringen, vidgade möjligheter att ge stöd till fastbränsleframställning samt att stöd i vissa fall skall kunna lämnas till privata investmentbolag.

F.n. gäller vidare att regeringen kan lämna förhandsbesked om viss

verksamhet är stödberättigad. Härvid prövas endast om verksamheten är av sådan art att regionalpolitiskt stöd kan lämnas. Denna ordning bör bibehållas.

Mottagare av regionalpolitiskt stöd kan f.n. vara svenska och utländska

fysiska och juridiska personer som bedriver stödberättigad verksamhet

inom det enskilda näringslivet samt statliga företag. Dessutom kan, som

jag nyss nämnt, kommuner erhålla regionalpolitiskt stöd för turistverksamhet och kommunala industrilokaler. Jag föreslår i det följande vissa änd-

ringar i fråga om stödmottagare, dels beträffande kommuns möjlighet att erhålla stöd för fastbränsleframställning dels vad avser privata företags möjligheter att få stöd till mindre industrilokaler för uthyrning samt möjligheten för privata regionala investmentbolag att få lån att användas som

Arbetsgruppen har bl. a. utrett stödet till uppförande av industrilokaler för uthyrning. En sammanfattning av arbetsgruppens rapport har bilagts

propositionen (bilaga 4). .

Lokaliseringsstöd till industrilokaler för uthyrning lämnas f.n. dels till

Stiftelsen Industricentra, dels till kommunala industrilokaler.

Stiftelsen Industricentra

År 1973 påbörjades en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973: 248). Syftet med verksamheten är att uppföra industrilokaler för

uthyrning. Huvudman är Stiftelsen Industricentra, som har till uppgift att planera, uppföra, äga och förvalta industricenteranläggningarna samt i övrigt verka för att skapa goda förutsättningar för verksamheten i anlägg- 8 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr I13

Prop. 1981/82: 113 114

ningarna. Stiftelsen skall i detta syfta aktivt verka för företagsetableringar i

beslutade och planerade industricenteranläggningar. Stiftelsens förvalt-

ning är lokaliserad till Skellefteå och omfattar sju anställda.

Stiftelsens verksamhet är bunden av riksdagsbeslut på så sätt att riksda-

gen har beslutat om utbyggnaden av industricenteranläggningar i varje särskilt fall och medgett att medlen för regionalpolitiskt stöd får användas

för ändamålet, varvid som anslagsvillkor gäller vissa riktlinjer för uthyrningen m. m., som anges i det följande.

Industricenteranläggningarna har byggts ut stegvis sedan år 1973 och

omfattar i februari 1982 färdigställda lokaler i Strömsund, Lycksele, Ljusdal och Haparanda. Den sammanlagda lokalytan på ca 56000 m? uthyrs till

22 hyresgäster med 384 anställda, varav 378 utgör nya arbetstillfällen på

respektive ort. Industricenterlokaler med en sammanlagd yta på ca 12 000

m” är under färdigställande i Ånge och Vilhelmina.

Hyran I industricenteranläggningarna skall ligga på en nivå som motsvarar de kostnader som företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler

med statligt lokaliseringsstöd. Finansieringen av investeringarna har därför ordnats på ett sätt som ungefär motsvarar lokaliseringsstödet enligt de maximiregler som gäller inom nuvarande stödområde 5 och 6. Industricen-

teranläggningarna finansierades sålunda fram t. o. m. juni 1979 med lokali-

seringsbidrag (65 26), lokaliseringslån med 20-årig annuitet (ca 1396) och

tre års räntebefrielse och amorteringsanstånd samt kapitaltillskott till stif-

telsen (ca 2296). Fr.o.m. de ansökningar om utbyggnad som inkommit

efter den 1 juli 1979 har investeringarna finansierats till 70 Zz med avskriv-

nings- och lokaliseringslån samt 3026 kapitaltillskott. Regionalpolitiskt stöd för byggnadsinvesteringar har sedan år 1973 beviljats stiftelsen med ca 80 milj. kr. i lokaliseringbidrag, ca 74 milj. kr. i avskrivningslån, ca 29 milj. kr. i lokaliseringslån och ca 67 milj. kr. i stiftelsekapital.

Stiftelsens kostnader för driften av anläggningarna skall täckas av hyrorna från hyresgästerna (prop. 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/ 79:435). De regionalpolitiskt motiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet kan däremot täckas av statsbidrag.

Stiftelsen Industricentras lokaler skall hyras ut till företag med verksamhet som är berättigad till regionalpolitiskt stöd. I undantagsfall får lokaler uthyras till serviceföretag utan rätt till regionalpolitiskt stöd med hänsyn till att serviceföretagen kan bidra till utbudet av industriservice i vid

mening inom anläggningarna. Den gemensamma servicefunktion som hit-

tills byggts ut är företagshälsovård i anläggningarna i Strömsund och Ljusdal.

Riksdagen har påpekat (AU 1980/81:23, rskr 1980/81:233) behovet av

ökat regionalt inflytande över stiftelsens verksamhet. Även stiftelsen har i

skrivelse till regeringen uttryckt önskemål om ökade möjligheter till lokalt

engagemang i verksamheten och förbättrade kontakter med regionala myndigheter.

Prop. 1981/82: 113 115

Arbetsgruppen inom industridepartementet har sett över verksamheten och lämnat förslag till ändringar i vissa hänseenden. |

Med anledning av önskemålen om ett ökat lokalt och regionalt inflytande över stiftelsens framtida verksamhet har arbetsgruppen diskuterat alternativa ägarkonstellationer där kommunerna övertar hela eller delar av ägaransvaret för industricenteranläggningarna. Bl. a. framförs tanken att bilda lokala aktiebolag med kommunalt helt- eller delägande i varje industricenteranläggning. För att riksdagen skall kunna ta ställning till hur ett ökat regionalt inflytande bör utformas på längre sikt föreslår arbetsgruppen att frågan skall behandlas i en särskild utredning. Behoven av ökat lokalt inflytande och förbättrat regionalt samarbete kan tills vidare tillfredsställas genom en förstärkning av de lokala samarbetsrådens status och sammansättning. Någon anledning att f.n. byta associationsform finns inte.

Arbetsgruppen har vidare föresiagit att verksamheten bör konsolideras på nuvarande orter men att ett begränsat antal ytterligare centra bör kunna byggas. Inför kommande projekt bör finansieringen av stiftelsens anläggningar ändras på så sätt att ett visst mått av stimulans till kostnadsreduktion införs i finansieringen. Detta föreslås ske genom att det tillskott till stiftelsekapital som hittills utgått med 30 72 av investeringskostnaden reduceras till hälften och att mellanskillnaden lånas upp på den öppna kreditmarknaden. De regionalpolitiskt motiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet föreslås även i fortsättningen bli täckta av statligt bidrag. Arbetsgruppen anser slutligen att stiftelsen bör eftersträva att hyresföretagen utnyttjar mer av gemensam service av olika slag.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att stiftelsen nu nått en sådan stabilitet att den bör tilldelas ökad självständighet och ökat ansvar. Jag ansluter mig vidare till arbetsgruppens förslag om att frågan om lokala aktiebolag med kommunalt helt- eller delägande i varje anläggning bör utredas särskilt. Jag avser att i särskild ordning föreslå regeringen att direktiv lämnas för ett sådant utredningsarbete.

Liksom arbetsgruppen anser jag att finansieringen av stiftelsens anläggningar med hänsyn till den kreditvärdighet som stiftelsen nu besitter bör ändras. Flertalet remissinstanser är dock kritiska till en minskning av den statliga finansieringen av stiftelsens anläggningar med tanke på den hyreshöjande effekt en sådan åtgärd förväntas få. Jag har tidigare föreslagit att lokaliseringsstöd i framtiden skall utgå med samma villkor till maskiner och inventarier som till byggnader. Den föreslagna ändringen bör i viss omfattning motverka den hyreshöjande effekt som ett minskat bidrag till stiftelsekapital kan få. Med hänsyn till remissinstansernas kritik av förslaget till ändrad finansiering förordar jag att statsbidraget till stiftelsekapital sänks med endast en tredjedel från nuvarande 30926 till 2096 av investeringskostnaden. Därmed kommer i framtiden 1092 av stiftelsens investeringar att finansieras på den öppna kreditmarknaden. Enligt min mening bör den föreslagna ändringen verka som ett incitament för stiftelsen när det

Prop. 1981/82: 113 116

gäller att hålla nere kostnaderna för kommande investeringar. De regionalpolitiskt motiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet bör även i fortsättningen kunna täckas av statsbidrag.

Bestämmelserna för hyresgästernas verksamhet bör vara oförändrade. Det innebär att lokalerna liksom hittills i första hand skall hyras ut till företag med sådan verksamhet som är berättigad till regionalpolitiskt stöd.

Målet för Stiftelsen Industricentras verksamhet bör vara att styra den industriella expansionen till orter där den kan få de regionalpolitiskt största effekterna. Därvid bör stiftelsen även söka bidra till en förbättring av den industriella miljön på orten bl. a. genom att eftersträva en sådan sammansättning av hyresgästernas verksamhet att en mångsidig industristruktur byggs upp. Hittillsvarande verksamhet har i hög grad inriktats på att planera och uppföra anläggningar. Stiftelsen kommer i och med färdigställandet av de första etapperna i Ånge och Vilhelmina att kunna erbjuda så pass många lokaler för uthyrning, att dess framtida verksamhet i högre grad bör ägnas åt rekrytering av hyresgäster och därmed en förbättring av respektive orts industriella miljö. Stiftelsen bör således i första hand konsolidera sin verksamhet på nuvarande orter. När det gäller frågan om ytterligare industricenteranläggningar konstaterar jag att det fortfarande finns ett antal orter inom stödområde A och B med en låg andel industrisysselsatta och med en ensidig industristruktur. Jag anser därför att ett begränsat antal ytterligare centra bör byggas. Jag föreslår att det sker i Gällivare och Sveg.

Kommunala industrilokaler

År 1977 infördes ett särskilt bidrag till kostnader för byggande av mindre kommunala industrilokaler för uthyrning i mindre orter i främst det dåvarande inre stödområdet, motsvarande i stort sett nuvarande stödområde 5 och 6 (prop. 1976/77: 100 bil. 17. NU 1977/78:23, rskr 1977/78: 304). Därmed avsågs lokaler på upp till 2000 m” i orter företrädesvis mindre än kommunala centra. Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979 avskaffades bidragsformen och i stället infördes lokaliseringsstöd som stödform för byggandet av sådana lokaler. Samtidigt utvidgades stödverksamheten till att omfatta stödområde 4—6. Sedan den 1 juli 1981 kan i stödområde 5 och 6, om inget talar däremot, kommunala industrilokaler byggas även om hyreskontrakt inte finns tecknat för någon del av lokalerna. F.n. gäller vidare att regeringen intill utgången av juni 1982, om särskilda skäl finns, kan besluta om stöd till kommunala industrilokaler till kommuner utanför stödområde 4—6, främst i Bergslagen, som särskilt hårt drabbats av strukturomvandlingen inom stålindustrin och gruvnäringen.

Motivet för att införa ett stöd till kommunala industrilokaler var att ge de ekonomiskt och sysselsättningsmässigt mest utsatta kommunerna i landet möjlighet att förse mindre, nystartade eller expansiva företag med lokaler. Några restriktioner mot omflyttning av företag inom orten eller krav på ny

Prop. 1981/82: 113 117

sysselsättning angavs inte. Bakgrunden till reformen var erfarenheten att ekonomiskt starka kommuner ofta byggde industrilokaler på egen hand, vilket de mest utsatta kommunerna inte hade möjlighet till. Det förelåg därför en påtaglig risk att verksamheter flyttades från mindre till större kommuner.

Sedan år 1977 har ett 30-tal kommuner beviljats stöd för uppförande, om- eller tillbyggnad av 45 industrilokaler med en sammanlagd lokalyta om 115000 m”. I oktober 1981 sysselsattes sammanlagt ca 1200 personer i lokalerna. Därav var ca 150 arbetstillfällen (1320) nytillkomna. De flesta hyresföretagen var således inom orten omflyttade företag. Totalt har ca 76 milj. kr. beviljats i bidrag eller avskrivningslån och ca 10 milj. kr. i lokaliseringslån. Ytterligare ett 20-tal lokaler med en sammanlagd lokalyta om 33 000 m? var under byggnad eller under planering. Till dessa har beviljats ca 56 milj. kr. i bidrag eller avskrivningslån och ca 15 milj. kr. i lokaliseringslån.

Lokaliseringsstöd till uppförande av kommunala industrilokaler har normalt lämnats enligt de maximiregler som gäller för resp. stödområde 4, 5 och 6. Endast företag med industriell eller industriliknande verksamhet eller industriserviceverksamhet får hyra kommunala industrilokaler.

I enlighet med arbetsgruppens förslag förordar jag att lokaliseringsstöd i fortsättningen skall kunna lämnas till byggande av kommunala industrilokaler i stödområdena A—C under i huvudsak samma förutsättningar som f.n. Bidragsdelen bör dock sänkas till en sådan nivå att lokaliseringsbidrag till kommunala industrilokaler lämnas med 10 22 lägre stöd än vad som är maximalt i resp. stödområde. Endast i undantagsfall och genom beslut av regeringen kan liksom f. n. högre stöd lämnas. Vidare bör en koncentration av stödgivningen ske till mindre orter genom preciserade krav i vissa avseenden. Följande riktlinjer bör gälla.

Stödet till byggande av kommunala industrilokaler hör till de mest avgränsade regionalpolitiska stöden genom inriktningen på de mest prioriterade områdena, de minsta orterna och de mindre och medelstora företagens behov. I alla dessa avseenden har under de senaste åren en tendens mot allt vidsträcktare tillämpning varit starka. Detta beror bl.a. på att företagen ofta vill undvika att binda sina resurser i industrifastigheter. Det bör dock inte vara en samhällsuppgift att medverka till en sådan utveckling. Stöd till byggande av kommunala industrilokaler bör därför fortsättningsvis förbehållas mindre orter inom stödområdena A—C. Lokalerna bör vidare inte utan särskilda skäl byggas större än 2000 m? och i normalfallet bör de avse uthyrning till mer än ett företag. Risk föreligger annars att stödet kommer i konflikt med reglerna om den kommunala kompetensen. Vidare bör för stöd gälla att de tilltänkta hyresföretagens möjligheter att själva bygga lokaler måste vara små. Endast när synnerliga skäl till undantag från de nu nämnda kraven kan påvisas bör undantag kunna komma i fråga.

Prop. 1981/82: 113 118

Finansieringen av kommunala industrilokaler bör vidare ändras. Sam-

hällsstöd kan av regionalpolitiska skäl utgå till byggande av industrilokaler

såväl direkt til! ett enskilt företag som til! Stiftelsen Industricentra eller till

en kommun. I alla dessa fall kan stöd utgå efter samma procentsats.

Eftersom stödets storlek även bestäms utifrån bl.a. subventionen per nyanställd blir det enskilda företag som bygger egna lokaler och har en känd rekryteringsplan ofta missgynnat i förhållande till kommuner, för

vilka subventionsnivån inte begränsas av en viss känd sysselsättningsef-

fekt. Erfarenheterna har dessutom visat att det förekommer att kommuner utöver det regionalpolitiska stödet ytterligare subventionerar byggkostna-

den. För att komma till rätta med de beskrivna problemen och med hänsyn

till förstaget om att den statliga finansieringen av Stiftelsen Industricentras investeringar skall minskas på motsvarande sätt, bör även subventione-

ringen av kommunala industrilokaler minskas med 10 7 av investerings-

kostnaden. Det innebär att en högre stödprocent kan utgå till det enskilda företaget än till kommunen, varigenom det bör bli mer attraktivt för företa-

gen att bygga egna lokaler.

Jag vill också erinra om att jag tidigare föreslagit att lokaliseringsbidrag i framtiden skall kunna lämnas på i stort sett samma villkor till maskiner som till byggnader. Den föreslagna ändringen bör ge utrymme för att minska det hyrande företagets kapitalkostnader för maskininvesteringar.

En överflyttning av subventionen från den hyrda lokalen till företagets

rörelse innebär vidare enligt min mening ett bättre stöd till företagen.

Med de möjligheter till långa lånetider som finns f. n. bör även fortsätt-

ningsvis lokalhyrorna kunna hållas på en rimlig nivå. Ett visst minskat hyresbehov bör även kunna uppnås genom den av mig tidigare föreslagna ändringen att lokaliseringsbidrag kan lämnas även till byggnadsinventarier utan krav på att inventarierna skall utgöra en avsevärd del av de lokala investeringskostnaderna.

Arbetsgruppen har föreslagit att stöd till nya kommunala industrilokaler inte bör lämnas till kommuner som i strid med gällande bestämmelser hyr ut befintliga kommunala industrilokaler till icke stödberättigade företag.

En uttrycklig regel av sådan innebörd är knappast lämplig, bl.a. med

hänsyn till att regler redan finns om följderna av att bryta mot uppställda villkor för lokaliseringsstöd. Det är dock självklart att det måste vara en starkt försvårande faktor för ett positivt beslut om en kommun som ansöker om stöd har brutit mot villkoren för ett tidigare stöd. Det ankommer på

den myndighet som skall pröva ansökningen om stöd att ta ställning också i denna fråga.

Vissa gemensamma frågor för Stiftelsen Industricentra och kommunala

industrilokaler

Med anledning av riksdagens utlåtande 1981 om regionalpolitiskt stöd till

byggande av industrilokaler (AU 1980/81:23, rskr 1980/81:233), vill jag nu

Prop. 1981/82: 113 119

mot bakgrund av arbetsgruppens förslag redovisa min syn på samordning-

en mellan användningen av Stiftelsen Industricentra och kommunala in-

dustrilokaler som regionalpolitiska medel.

Den verksamhet som utövas genom byggande av statliga industricentra och kommunala industrilokaler utgår från samma medel — industrilokaler att hyra. Stiftelsen Industricentra och berörda kommuner arbetar emeller-

tid enligt arbetsgruppen i viktiga avseenden under skilda förutsättningar. När det gäller ortsinriktningen är det stiftelsens uppgift att bygga lokaler i

orter av strategisk betydelse för den regionala utvecklingen i nuvarande stödområde 5 och 6. De kommunägda lokalerna däremot kompletterar

utbudet av hyreslokaler i mindre orter i nuvarande stödområde 4—6. De är också inriktade på mindre företag. En annan och avgörande skillnad mellan Stiftelsen Industricentra och

kommunala industrilokaler är kraven på hyresgästerna. Stiftelsen har kravet att som hyresgäster acceptera endast företag som kan ge sysselsätt-

ningsexpansion för orten. För de kommunala industrilokalerna gäller däremot inga krav på nettotillskott av arbetstillfällen till orten. För att mäta sysselsättningseffekten per insatt stödkrona av lokaliseringsstöd har arbetsgruppen använt den totala statliga subventionen per nytt arbetstillfälle som måttstock. Det statliga stöd som utgått till Stiftelsen

Industricentra motsvarar en subvention om ca 285 000 kr. per nytt arbets-

tillfälle i de fyra färdiga anläggningarna. I de hittills färdigställda kommunala industrilokalerna uppgår samma subventionsmått till ca 500000 kr. per nytt arbetstillfälle. I båda fallen har lokaliseringsbidrag och avskrivningslån satts i relation till antalet nya arbetstillfällen. De riktvärden för subvention per nytt arbetstillfälle som för närvarande gäller för företag

som investerar på egen hand med lokaliseringsstöd inom stödområdena 5 och 6 uppgår till 250000 kr. resp. 325 000 kr.

Sysselsättningseffekten per insatt stödkrona av lokaliseringsstöd ger enligt arbetsgruppen naturligtvis inte fullständigt uttryck för den regionalpolitiska nyttan av det statliga stödet. Relativt stora statliga subventionsin-

satser i företag inom nya konkurrenskraftiga industribranscher, i företag

som förstärker den regionala industristrukturen genom att fylla luckor i en tillverkningskedja, i serviceutbudet eller i ett från struktursynpunkt strategiskt viktigt företag som t. o. m. minskar sin sysselsättning vid en investering, kan vara av större regionalpolitisk betydelse än många billiga och nya

arbetstillfällen i ett industriföretag med traditionell tillverkning i en nedåtgående bransch. Subvention per nytt arbetstillfälle bör därför inte ensam tillmätas avgörande betydelse. När det gäller den relativt höga subventionsnivån på det regionalpolitis-

ka stödet till lokaler för uthyrning anser arbetsgruppen att den avgörande

frågan blir om de särskilda uppgifter som Stiftelsen Industricentra resp. de

kommunala industrilokalerna skall fullgöra skall anses så viktiga att de motiverar en högre statsfinansiell belastning per nytt arbetstillfälle än

Prop. 1981/82: 113 120

stödet till enskilda företag som bygger själva. Enligt arbetsgruppen är Stiftelsen Industricentra på väg att på ett godtagbart sätt lösa sin svåra men viktiga uppgift och den relativt begränsade merkostnaden kan därför anses motiverad. När det gäller kommunala industrilokaler anser arbetsgruppen däremot att subventionsnivån per nytt arbetstillfälle är hög. För små orter och företag i de regionalpolitiskt hårt utsatta regionerna bör det dock vara av utomordentligt stor regionalpolitisk betydelse att med statligt stöd underlätta även befintliga företags överlevnad och rationalisering, trots att antalet nya arbetstillfällen blir mycket begränsat.

mot Stiftelsen Industricentras anläggningar, även i framtiden bör kunna användas för uthyrning till företag som inte ger någon sysselsättningsökning på orten.

Några remissinstanser finner den höga subventionsnivån på det regionalpolitiska stödet till kommunala industrilokaler fullt motiverad. De menar bl. a. att hänsyn även bör tas till sysselsättningen i de lokaler som företagen i kommunala industrilokaler flyttat ut ur. Andra anser däremot att de särskilda uppgifter som Stiftelsen Industricentra och de kommunala industrilokalerna skall fullgöra inte motiverar de höga subventionsnivåerna.

Beträffande statligt stöd till byggande av industrilokaler vill jag först slå fast att ansvaret för lokalanskaffning för näringslivets behov primärt är en fråga för företagen själva. Det är endast i väl definierade särfall som samhället bör gå in med subventioner för att underlätta lokalanskaffning för företag. Enligt min åsikt bör det förekomma endast av regionalpolitiska skäl och när det gäller lokaler för uthyrning endast i de regionalpolitiskt högst prioriterade stödområdena. |

Jag anser att lokaler för uthyrning till rimliga priser är en viktig lokaliseringsfaktor, oavsett om det gäller större industricentersatsningar i större orter eller enstaka lokaler i mindre orter. Från det hyrande företagets synpunkt är det en fördel att snabbt tillgängliga lokaler med rimlig hyra finns och att företaget slipper problem med kapitalanskaffning för att bygga egna lokaler. För ett mindre, nyetablerat företag kan problem med kapitalanskaffning omöjliggöra en expansion och omflyttning till större lokaler, även om regionalpolitiskt stöd kan utgå till företaget för att bygga egna lokaler. Som hyresgäst kan företaget i stället använda sitt oftast begränsade kapital till att investera i maskiner och till rörelsekapital.

Nuvarande system med regionalpolitiskt stöd för byggande av lokaler för uthyrning har emellertid medfört att företagen i allt högre grad förväntar sig att det skall finnas lokaler att hyra och att de av den anledningen inte ens på sikt planerar att bygga egna fastigheter. Resultatet kan bli att samhället i framtiden får ännu större ansvar för företagens lokalanskaffning. Krav har redan rests på samhällsägda lokaler för uthyrning även utanför stödområdena. Särskilt beträffande de kommunala lokalerna kan

Prop. 1981/82: 113 121

denna utveckling leda till att företagen blir tillfälliga hyresgäster som

flyttar igen, kanske till andra kommuner, när bättre förmåner erbjuds. Det finns därför enligt min mening också en risk att kommunerna i framtiden kan få en mängd industrilokaler för uthyrning stående tomma.

För egen del anser jag att Stiftelsen Industricentra och de kommunala

industrilokalerna fyller två från varandra skilda funktioner. Stiftelsen In-

dustricentra skall tillhandahålla lokaler för uthyrning i orter av strategisk

betydelse för den regionala utvecklingen. Stiftelsen skall vidare verka för

att rekrytera hyresgäster som ökar sin sysselsättning på orten samt att förbättra den industriella miljön på resp. ort. I den verksamheten är lokaler

för uthyrning i en inte alltför liten ort med en industriell miljö under

utveckling en betydelsefull faktor.

Kommunala industrilokaler för uthyrning är mera ett alternativ för på mindre orter befintliga småföretag som behöver nya lokaler för att expandera eHer rationalisera sin verksamhet och som inte har ekonomiska eller praktiska möjligheter att bygga egna lokaler. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att skillnaden mellan Stiftelsen Industricentra och kommunala industrilokaler när det gäller rekryteringen av hyresgäster bör bestå.

Beträffande sysselsättningseffekten per insatt stödkrona anser jag lik-

som arbetsgruppen att detta mått ger ett ofullständigt uttryck för nyttan av stödinsatsen. Med tanke på de inskränkningar i främst finansieringen som föreslagits bör verksamheten med Stiftelsen Industricentra och kommunala industrilokaler fortsätta trots konstaterade höga subventionssiffror per nytt arbetstillfälle för speciellt de kommunala industrilokalerna.

Privata industrilokaler för uthyrning

Fastighetsförvaltande bolag som hyr ut lokaler till företag med stödbe-

rättigad verksamhet kan f.n. få stöd om äganderätten till bolaget ligger hos samma fysiska eller juridiska intressenter som dominerar industriföreta-

get. Stöd kan även ges för att bygga gemensamma lokaler både i de fall de rörelsedrivande företagen direkt äger lokalen och när ägandet utövas indirekt genom ett särskilt fastighetsförvaltande bolag.

I enlighet med förslag från arbetsgruppen förordar jag att lokaliseringsstöd till privata industrilokaler skall kunna lämnas enligt samma villkor som föreslås gälla för stöd till kommunala industrilokaler. Som grundläggande villkor bör således gälla att stöd skäll lämnas sparsamt och endast på de från regionalpolitisk synpunkt mest utsatta orterna. Det innebär bl. a.

att stödet begränsas till stödområde A—C och att stöd får lämnas främst för mindre lokaler i mindre orter. Möjligheterna för de tilltänkta hyresgästerna att själva bygga måste först undersökas. Uthyrning får ske endast till

företag med industriell eller industriliknande verksamhet eller industriser-

viceverksamhet. Vid prövning av en ansökan om stöd till privata industrilokaler måste

den tilltänkte hyresvärdens ekonomiska förutsättningar att genomföra pro-

Prop. 1981/82: 113 122

jektet klarläggas på ett mer ingående sätt än då en kommun ansöker om stöd. Härvid bör exempelvis vägas in sökandens ekonomiska ställning, hyreskontrakt som kan finnas tecknade för lokalerna, säkerheternas värde etc.

Om villkoren för lokaliseringsstöd till privata industrilokaler på detta sätt anpassas till vad som gäller för stöd till kommuner bör det även vara möjligt för kommuner och privata byggherrar att få stöd för ett gemensamt bildat bolag för uppförande av industrilokaler.

Stöd till företag inom turistnäringen

Efter samråd med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen får jag anföra följande. Lokaliseringsstöd har kunnat lämnas till företag inom turistnäringen alltsedan stödverksamhetens början. F. n. gäller att stöd kan lämnas till turistverksamhet inom stödområdena 4—6 samt, om särskilda skäl finns, inom stödområdena 1—23. I det senare fallet skall stöd företrädesvis lämnas inom primära rekreationsområden inom stödområde 3. Stöd kan lämnas även till kommuner och kommunägda företag. Vid stöd till turistverksamhet gäller att längsta löptid för lokaliseringslån är 25 år jämfört med 20 år för andra verksamheter.

I likhet med vad arbetsgruppen föreslagit förordar jag nu att följande förändringar skall gälla i fråga om stödet till turistverksamhet: — stöd bör kunna lämnas inom stödområde A och B samt. om särskilda

skäl föreligger, inom primära rekreationsområden i stödområde C, — stöd bör i första hand lämnas till befintliga turistanläggningar och turist-

orter, — stöd, som bidrar till att förlänga turistsäsongen, bör även kunna lämnas

till vissa slag av serviceaktiviteter, kurs- och konferensverksamhet samt

marknadsföringsorgan.

Förslagen grundas på följande överväganden. Lokaliseringsstöd till företag inom turistnäringen har hittills främst lämnats till olika slag av boendeanläggningar som betjänar mer än en lokal marknad. Denna ordning bör i huvudsak ligga fast men preciseras och kompletteras i vissa avseenden. Vid bedömningen av om en verksamhet är stödberättigad bör syftet med verksamheten eller effekterna därav vara utgångspunkter. Även verksamheter som förbättrar turistnäringens infrastruktur, påverkar ett områdes attraktivitet från turistsynpunkt eller förbättrar förutsättningarna för annan turistverksamhet bör således i vissa fall vara stödberättigade.

Detta gäller bl.a. olika slag av service och aktiviteter som ofta växer fram vid sidan av boendeanläggningarna såsom serveringar och nöjeslokaler samt verksamheter förankrade i lokala traditioner som rotslöjd, träsnide m. m. Undersökningar har visat att den sysselsättning som turismen skapar inte enbart ligger i själva boendet utan till stor del i detta slag av service och verksamheter. Förutom att ge direkt sysselsättning kompletterar dessa verksamheter boendeanläggningarna, höjer områdets at-

| 123 Prop. 1981/82: 113

traktivitet och medverkar därigenom direkt till en säsongsförlängning vid

boendeanläggningarna.

Det kan i vissa fall vara svårt att dra en gräns för vad som skall betraktas som sådan ”turistservice””. En utgångspunkt bör därvid vara syftet med och omfattningen av verksamheten samt dess målgrupp. En livsmedelsbutik eller en bensinstation kan visserligen ha en mycket stor del av sin

omsättning från turismen. De har emellertid oftast sin grund i lokalbefolkningens behov och ingår i den lokala servicen och bör därför inte vara stödberättigade. För att underlätta en förlängning av säsongen för boendeanläggningarna bör vidare även kurs- och konferensverksamhet kunna vara stödberättigad som komplement till mer konventionell turistverksamhet. Även regionala boknings- och marknadsföringsorgan bör kunna få stöd. eftersom de med-

verkar till ett bättre utnyttjande av turistanläggningarna.

Marknaden för turism bedöms i dag som växande men är inte obegrän-

sad. Om stöd lämnas till turistverksamhet i områden där det även finns

goda möjligheter för annan verksamhet, t. ex. industri, kan det innebära att

underlaget för anläggningarna inom fjällområdet minskar så kraftigt att de inte blir lönsamma eller att det inte blir möjligt att där bygga ut turistnäringen. För att bibehålla möjligheterna att skapa ny sysselsättning i de mest utsatta områdena, där förutsättningarna för annan verksamhet ofta

saknas och turism därför inte sällan är den enda verksamhet som kan ge

ökad sysselsättning, bör stöd till turistverksamhet främst lämnas i dessa områden, dvs. i stödområdena A och B. I stödområde C bör dock stöd kunna lämnas inom primära rekreationsområden i särskilda fall.

För att på bästa sätt nyttiggöra redan investerat kapital bör vidare stöd

fortsättningsvis lämnas i första hand till befintliga turistanläggningar och turistorter. Stödet kan härigenom medverka till att skapa turistanläggning-

ar och turistorter som kan erbjuda olika slag av boende, ett brett aktivitetsutbud samt en god service, bl. a. goda kommunikationer.

Vad jag nu förordar följer på viktiga punkter arbetsgruppens förslag, som fått övervägande stöd under remissbehandlingen. Tanken att koncen-

trera stödet till de mest utsatta områdena har dock mött motstånd från

områden som missgynnas. Av de skäl som jag nyss anfört anser jag det dock vara nödvändigt med en sådan koncentration.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om förslaget i regeringens

proposition (1981/82: 118) om åtgärder för de små och medelstora företa-

gen samt om innovationspolitikens inriktning att även turistföretag skall

omfattas av utvecklingsfondernas målgrupp.

Stöd till fastbränsleframställning

F.n. kan regionalpolitiskt stöd i regel inte lämnas till företag som producerar bränsle. Undantagsvis kan regeringen dock ge stöd till verksamhet

som har särskild regionalpolitisk betydelse men som normalt inte är stöd-

Prop. 1981/82: 113 124

berättigad. Regeringen har sålunda i ett förhandsbesked förklarat att re-

gionalpolitiskt stöd kan lämnas enligt denna undantagsbestämmelse till vissa delar av ett fastbränsleprojekt i Lycksele kommun. Delegationen (I 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond (oljeersättningsfonden) har däremot möjlighet att stödja anläggningar för såväl bränsleframställning som energiproduktion, enligt förordningen (1980: 1085) om statligt

stöd för åtgärder att ersätta olja. m. m.

I enlighet med förslag från den arbetsgrupp som gjort en översyn av det regionalpolitiska stödet till näringslivet förordar jag att regionalpolitiskt stöd fortsättningsvis skall kunna lämnas till fastbränsleframställning i mer reglerade former. De flesta remissinstanser. som avgivit yttrande, ställer

sig positiva till detta förslag. Stöd bör kunna lämnas i landets från syssel-

sättningssynpunkt mest utsatta områden, dvs. stödområdena A och B som ett komplement till stöd genom oljeersättningsfonden.

Stödet avses främst ta sikte på fasta anläggningar där energiråvara i form av flis och torv förädlas. Vid flisproduktion bör investeringar i samband

med bearbetning av energiråvara (flisframställning) kunna stödjas. Vid

torvproduktion bör beredning av torvtäkt samt brytning och förädling av torv kunna räknas som stödberättigade verksamhetsdelar. En förutsätt-

ning för stöd bör vara att verksamheten bedrivs i större omfattning och har

permanent karaktär. För mindre projekt bör i stället glesbygdsstöd kunna utnyttjas. Förbränningsanläggningar för fastbränsle bör dock inte kunna

erhålla stöd.

Även kommunala bolag bör vara stödberättigade i den mån verksamhe-

ten ligger inom ramen för den kommunala kompetensen. I princip bör samma regler som gäller för annan stödberättigad verksam-

het tillämpas för stöd till fastbränsleframställande företag. På grund av verksamhetens speciella karaktär kan dock bestämmelserna behöva utfor-

mas något annorlunda för stöd till detta ändamål. T.ex. bör lokaliseringsbidrag, om särskilda skäl föreligger, kunna lämnas för markanläggnings-

kostnader vid torvproduktion. Jag förordar att lokaliseringsbidrag i dessa fall kan lämnas med högst 30 resp. 15 procent av godkända kostnader i

stödområde A resp. B. Liksom för övriga ändamål vartill lokaliseringsbidrag kan lämnas bör det finnas en möjlighet för regeringen att i undantagsfall besluta om högre stöd. Den totala statliga stödinsatsen — oljeersättningsfondens stöd och lokaliseringsstöd — bör i normalfallet inte överstiga

de procentsatser som gäller för högsta möjliga lokaliseringsstöd.

Det ankommer på regeringen att besluta om handläggnings- och besluts-

ordningen för lokaltiseringsstöd. För riksdagens kännedom vill jag dock

tala om att jag i annat sammanhang avser föreslå regeringen att beslut om stöd till fastbränsleframställning åtminstone under en inledningsperiod bör

fattas på central nivå. Skälet till detta är att nära kontakter bör hållas med

oljeersättningsfonden och att behov av att vinna erfarenheter av denna nya stödgivning föreligger.

25 Prop. 1981/82: 113

Stöd till regionala investmentbolag

Regionala utvecklings- och investmentbolag har under senare år inrät-

tats i olika delar av landet. En samlad redogörelse för statens åtgärder på

detta område lämnades våren 1981 i regeringens proposition om industri-

politiken (prop. 1980/81: 130). Vissa av dessa har inrättats med hjälp av regionalpolitiska medel. Jag föreslår nu att regionalpolitiskt stöd i form av

lokaliseringslån skall kunna lämnas till privata regionala investmentbolag för att användas som kapitaltillskott i stödberättigade företag.

Jag vill i denna del anföra följande.

Genom beslut våren 1979 (NU 1978/79: 59, rskr 1978/79:415) och våren

1980 (prop. 1978/79:125 sid. 58, AU 1979/80:29, rskr 1979/80:362) har

riksdagen medverkat till att regionala utvecklingsbolag bildats i Jämtlands och Västerbottens län. Bolagen, Z-Invest AB och AC-Invest AB bildades

hösten 1980 och påbörjade sin verksamhet under år 1981. De har till uppgift att medverka till etablering av nya verksamheter i länen genom att

nya produkter tillförs redan existerande eller för ändamålet bildade företag. De skall vidare utgöra instrument för ett aktivt deltagande från samhällets sida, även ägarmässigt, i hela utvecklingsprocessen från idé till

produkt.

För vartdera bolaget har anvisats 5 milj. kr. som grundkapital. När det gäller den fortsatta finansieringen av bolagens verksamhet beslöt riksdagen att vartdera bolaget skall tillföras 25 milj. kr. under en femårsperiod

och att dessa medel skall räknas av från den beslutsram för regionalpoli-

tiskt stöd till näringslivet som har fastställts för femårsperioden 1979/80—- 1983/84. Landstingen i Jämtlands och Västerbottens län har vartdera utfäst

sig att bidra med 1 milj. kr. om året under fem år.

Riksdagen beslutade våren 1981 vidare att bemyndiga regeringen att

disponera upp till 20 milj. kr. för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län (AU 1980/81:23, rskr 1980/81: 223). Efter framställning av länsstyrelsen i Värmlands län och ansökan av bolaget beviljade regeringen

i augusti 1981 ett nybildat privat investmentbolag, Wermia AB, ett lån på 12 milj. kr. av dessa medel. Bolaget skall på olika sätt verka för att

företagsamheten i Värmlands län skall kunna expandera: bl. a. genom att

tillföra mindre och medelstora företag inom regionen kapital, företagsled-

ningskunnande och affärskontakter, genom att delta i utvecklingen av produkt- och affärsidéer i samarbete med befintliga företag och uppfinnare

samt andra liknande åtgärder.

Wermia AB har ett aktiekapital på 6 milj. kr. Aktieinnehavare är ett tjugotal privatpersoner och enskilda företag med regional anknytning.

För lånet från staten till bolaget gäller ett antal speciella villkor. Dessa är utformade så att bolagets likviditet i inledningsskedet inte skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation för denna inledande subvention ges staten del i bolagets eventuella värdetillväxt.

Lånet är således amorteringsfritt under de första tio åren. Amortering

Prop. 1981/82: 113 126

skall därefter erläggas med en femtondel per år under de därpå följande fem åren och med två femtondelar per år under de fem därpå följande åren.

Ränta på lånet utgår — under de tre första åren med samma procentsats som utdelning ges på

bolagets aktier under respektive år, — under de därpå följande sju åren efter samma princip dock lägst med den

procentsats som motsvarar riksbankens officiella diskonto, — under de därpå följande tio åren med samma procentsats som gäller för

industrigarantilån.

Andel i bolagets värdetillväxt tillförsäkras staten genom ctt till lånet knutet optionsbevis, vilket ger staten rätt att efter tio år teckna aktier i bolaget på nominellt 3 milj. kr. och där emissionskursen är fastställd till aktiernas nominelta värde. Denna rätt skall efter opartisk värdering omedelbart erbjudas aktieägarna, som då kan välja mellan att själva utnyttja erbjudandet eller att låta staten utnyttja sin optionsrätt. För lånet har inte ställts någon säkerhet.

Jag har tidigare redogjort för motiven till att de regionalpolitiska medlen i större utsträckning än hittills bör inriktas mot att i olika former stimulera industriell expansion utifrån varje regions egna förutsättningar. De små och medelstora företagen spelar härvid en viktig roll. Jag anser att bolag av den typ jag nu redogjort för har goda möjligheter att främja expansion av främst små och medelstora företag. Jag fäster härvid särskild vikt vid möjligheten att öka tillgången på riskvilligt kapital i stödområdet och vid den kapacitet i form av ledningskunnande som kan tillföras i denna form.

Jag föreslår därför att regionalpolitiskt stöd i form av lån skall kunna lämnas till privata investmentbolag under förutsättning att medlen används på ett sätt som är förenligt med syftet med sådana lån. En grundläggande förutsättning bör därvid vara att de verksamheter som bolaget engagerar sig i med hjälp av lånemedlen är stödberättigade enligt förordningen om regionalpolitiskt stöd och huvudsakligen bedrivs inom stödområdet A-C. Det bör vara möjligt för regeringen att utforma villkoren för lånen beträffande bla. ränta och amortering på i stort de villkor jag nyss redogjort för.

Vad gäller bildandet av nya regionala investment- och utvecklingsbolag med statligt ägande anser jag liksom riksdagen i sitt beslut med anledning av propositionen om industripolitiken (prop. 1980/81: 130, NU 1980/81: 64, rskr 1980/81:465) att ytterligare erfarenheter av de befintliga bolagen bör vinnas innan man tar ställning till om nya sådana bolag bör inrättas.

Jag vill slutligen nämna att i regeringens proposition om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning (prop. 1981/82:118) har behandlats vissa frågor om statliga åtgärder och insatser i samband med bildande av privata investmentbolag.

Prop. 1981/82: 113 127

3.7.4 Handläggnings- och beslutsordning i ärenden om lokaliseringsstöd Jag övergår nu till att behandla frågan om bl. a. ökade regionala besluts-

befogenheter i ärenden om lokaliseringsstöd, dvs. lokaliseringsbidrag (tidi-

gare avskrivningslån) och lokaliseringslån. Det ankommer på regeringen

att besluta om handläggnings- och beslutsordning i sådana ärenden. För

riksdagens kännedom vill jag dock redogöra för hur handläggnings- och

beslutsordningen enligt min mening i fortsättningen i huvuddrag bör utformas. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med

närmare förslag till beslutsordning. Som jag tidigare nämnt bör beslut om investeringsbidrag fattas av länsstyrelsen. Vad jag nu anför beträffande lokaliseringsbidrag gäller i tillämp-

liga delar även investeringsbidrag.

Nuvarande beslutsordning

Beslut om lokaliseringsstöd fattas f.n. av tre olika instanser: länsstyrel-

serna, arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen. Huvudregeln för avgränsning av beslutanderätt mellan länsstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen bygger på investeringskostnadernas storlek. Beloppsgrän-

sen är f.n. 5 milj. kr. för länsstyrelse och 15 milj. kr. för arbetsmarknads-

styrelsen. Vid större investeringar beslutar regeringen. Förutom av beloppsgränsen är länsstyrelsernas beslutanderätt inskränkt i fråga om vissa industribranscher, liksom i ärenden som avser annan stödberättigad verksamhet än industri eller industriliknande verksamhet. Vidare skall ärenden som avser stöd till etablering av nytt fristående arbetsställe eller flyttning

av företag från ett län till ett annat beslutas centralt. Detsamma gäller för

ansökningar om stöd till — investeringar som inte leder till ökad sysselsättning — kostnader för marknadsföring, produktutveckling eller liknande — företag som är, nyligen har varit eller väntas bli föremål för bevaknings-

eller uppföljningsåtgärder — anskaffning av omsättningstillgångar, patent, licenser eller liknande om

stödet gäller enbart sådan anskaffning eller stödunderlaget för sådan

anskaffning överstiger 700 000 kr. — kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit sedan

investeringen påbörjats

— samt stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och

näringslivet gällande system med lokaliseringssamråd.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar i övrigt om lokaliseringsstöd för inve-

steringar under 15 milj. kr. utom i följande fall där regeringen är beslutsinstans:

Ansökningen avser — stöd till verksamhet utanför stödområdet, — stöd till verksamhet som bedömts som stödberättigad enligt 10§ 5 för-

ordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd.

Prop. 1981/82: 113 128

— stöd till turistverksamhet inom stödområde I, 2 och 3,

— stöd med högre belopp än maximal procentsats för avskrivningslån och lokaliseringslån i resp. stödområde.

— lån som inte leder till ökad sysselsättning och inte heller avser en

investering som har avgörande betydelse för en ort,

— stöd till kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit

sedan investeringen påbörjats eller

— stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och

näringslivet gällande systemet med lokaliseringssamråd och som arbets-

marknadsstyrelsen väljer att överlämna till regeringen.

Den nuvarande beslutsordningen har gällt sedan den 1 juli 1979. Den har inneburit en kraftig ökning av antalet länsstyrelsebeslut. Budgetåret 1980/

81 fattade länsstyrelsen beslut i 41 22 av antalet ärenden, arbetsmarknads-

styrelsen och regeringen i 35 respektive 245 av ärendena. Det är de nyss nämnda undantagsreglerna snarare än beloppsgränserna som är avgörande för var besluten fattas.

Motiv för ytterligare decentralisering

Under 1970-talet har den ekonomiska situationen förändrats högst avse-

värt och därmed även betingelserna för regionalpolitiken. Dessa ändrade förutsättningar har som jag tidigare behandlat avspeglats i ändrad inrikt-

ning av reigonalpolittken mot insatser inriktade mot tidigare faser i företagens utveckling. De största stödinsatserna lämnas dock fortfarande till

expansionsinvesteringar i byggnader och maskiner.

Under den första hälften av 1980-talet förstärks behovet av att öka industriproduktionen. En minskning av landets bytesbalansunderskott förutsätter ökad industriproduktion. Detta kommer att ställa krav på ökade investeringar inom industrin och även att ytterligare arbetskraft överförs

till industrisektorn. Det kan emellertid förväntas att en stor del av produk-

tionsökningen under första delen av en uppgångsfas kommer att ske vid

befintliga anläggningar i form av ökat kapacitetsutnyttjande.

Under dessa betingelser är möjligheten att med regionalpolitiska medel styra industrisektorns lokalisering av naturliga skäl starkt begränsade.

Denna grundläggande bedömning av de närmaste årens utveckling inom

industrin är av väsentlig betydelse när det fortsatta regionalpolitiska stödet

skall utformas. Det står klart att regionalpolitiken i större utsträckning än hittills måste inriktas på att stimulera utvecklingen av i resp. region befintliga företag. För att uppnå detta krävs att det regionala inflytandet över och ansvarsta-

gandet för det regionalpolitiska stödet förstärks.

Den tidigare nämnda arbetsgruppen inom industridepartementet har från dessa utgångspunkter prövat möjligheterna att ytterligare decentralisera beslutsrätten om regionalpolitiskt stöd till näringslivet.

Arbetsgruppen konstaterar att erfarenheterna av den nuvarande besluts-

Prop. 1981/82: 113 129

fördelningen visar att de regionala organen i stort visat prov på god beredning av ärendena. Arbetsgruppen anser att flera skäl talar för en

ytterligare decentralisering av beslutstattandet:

För det första anser gruppen att en ytterligare delegerad beslutanderätt medför en önskvärd förstärkning av det regionala inflytandet över den industriella och sysselsättningsmässiga utvecklingen i resp. region. Gruppen anser vidare att en förkortning av handläggningstiderna är önskvärd.

Den genomsnittliga handläggningstiden med nuvarande beslutsordning är, räknat från den tidpunkt den ursprungliga ansökan inlämnades, vid läns-

styrelsebeslut ca 1,5 månad, vid beslut av arbetsmarknadsstyrelsen ca 2,5 månader och vid regeringsbeslut ca 3,5 månader.

Det är vidare enligt arbetsgruppen av betydelse att få till stånd en bättre kontinuitet i uppföljningen av kreditbeslut. Genom decentralisering av

dessa förstärks motiven för att följa upp stödföretagens utveckling.

Vid stöd till framförallt småföretag är personkännedomen särskilt betydelsefull. Handläggning på regional nivå fångar enligt gruppen på ett bättre

sätt upp denna.

Det nuvarande systemet med en uppdelning av beslutsbefogenheterna

mellan regional och central nivå har dock också fördelar anser arbetsgruppen. Centrala beslut innebär t.ex. större förutsättning för enhetlighet i bedömningar och ställningstaganden. Vidare har centrala organ bättre

överblick över utvecklingen inom olika näringsgrenar och branscher samt ett vidare perspektiv på regionala förändringar. I ett centraliserat system begränsas också de tendenser till konkurrens mellan regioner om företag

och projekt som inte är bundna till en viss investeringsort. Det finns vidare

en risk, menar arbetsgruppen, att ett regionalt beslutsfattande kan leda till

att den befintliga produktionsstrukturen konserveras. De regionala be-

slutsfattarna kan således komma att utsättas för ett hårt tryck att bevara existerande arbetstillfällen även om verksamheten saknar förutsättningar

att bedrivas lönsamt.

De motiv som framförs för en ytterligare decentralisering av beslut om lokaliseringsstöd anser arbetsgruppen väga så tungt att ytterligare decentralisering bör genomföras. Arbetsgruppen betonar samtidigt att de nämnda riskerna med ett regionalt beslutsfattande måste beaktas.

Den positiva inställningen till ytterligare decentralisering delas av de flesta remissinstanserna, exempelvis Landstingsförbundet, statens indu- Striverk, statskontoret samt ett stort antal länsstyrelser och utvecklingsfonder. .

Det saknas emellertid inte negativa synpunkter på decentraliseringen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser visserligen att det är angeläget att förkorta

handläggningstiden och förenkla hanteringen av ärenden. Styrelsen är

däremot inte beredd att tillstyrka förslag som innebär borttagande av restriktioner för regionalt beslutsfattande för branscher med överetablering. Landsorganisationen (LO) anser att de regionalpolitiska pro- 9 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 130

blemen i stor utsträckning är av den karaktären att en hög grad av nationellt beslutsfattande och styrning är nödvändig. Beslut om stödinsatser måste därför enligt LO fattas på högre nivå än den regionala, LO kan dock utifrån existerande system med decentraliserad beslutsrätt i vissa mindre ärenden stödja en fortsatt uppdelning av beslutsbefogenheter mellan regional och central nivå.

För egen del vill jag anföra följande. Den nuvarande beslutsordningen i ärenden om lokaliseringsstöd infördes den 1 juli 1979 efter en treårig försöksperiod med decentraliserat beslutsfattande. Det kan konstateras att även om decentraliseringen nått relativt långt vad avser antalet ärenden, så gäller att den beloppsmässigt största delen fortfarande beslutas på central nivå. Vidare följer av de nuvarande undantagsreglerna för regionala beslut att ett stort antal beslut som avser mindre belopp fattas på central nivå. Jag instämmer i arbetsgruppens bedömning att en ytterligare decentralisering är önskvärd. Jag delar även arbetsgruppens bedömning att de risker med ett decentraliserat beslutsfattande som noterats av både arbetsgruppen och vissa remissinstanser måste beaktas.

När det gäller genomförandet av en sådan decentralisering vill jag först ta upp det förslag som arbetsgruppen lämnat om att utvecklingsfonderna skall besluta om lokaliseringsstöd till företag som ingår i de berörda utvecklingsfondernas målgrupp.

Detta förslag har mötts av en delad remissopinion.

Arbetsmarknadsstyrelsen. statens industriverk och statskontoret anser det viktigt att slå vakt om utvecklingsfondernas roll som serviceorgan åt små och medelstora företag och avstyrker därmed förslaget. Bl. a. riksrevisionsverket anser det tveksamt att ålägga de regionala utvecklingsfonderna nya myndighetsuppgifter. Flera länsstyrelser anser att frågan är av sådan principiell natur och vikt att den borde varit föremål för en parlamentarisk utredning. De flesta länsstyrelser anser vidare att det föreligger risk att stödets regionalpolitiska profil tunnas ut och att handläggningen inte kommer att tillräckligt beakta arbetsmiljöfrågor, plansynpunkter och arbetskraftsfrågor m. m.

Förslaget stöds av Landstingsförbundet och flertalet utvecklingsfonder som menar att lokaliseringsstödsverksamheten utan svårighet kan integreras i fondens arbete. Länsstyrelsen i Gotlands län biträder också förslaget.

För egen del anser jag att de regionala utvecklingsfonderna nu har byggts upp och utvecklats till samlande organ på länsplanet för samhällets näringspolitik riktad främst mot små och medelstora företag. Jag bedömer därför gruppens förslag som intressant. Jag delar emellertid vissa remissinstansers åsikt att frågan är av sådan principiell vikt att den bör utredas ytterligare.

Jag är därför inte f.n. beredd att föreslå några organisatoriska förändringar på regional nivå beträffande handläggningen av lokaliseringsstöd. För att få fram ett underlag för ställningstagande till denna fråga avser jag

Prop. 1981/82: 113 131

senare föreslå regeringen att ta initiativ till ett utredningsarbete bl. a. vad

gäller de regionala utvecklingsfondernas roll i handläggningen av lokali-

seringsstöd.

Jag anser att den framtida fördelningen av beslutanderätt mellan regionala och centrala organ även fortsättningsvis bör bestämmas av bl.a. investeringens storlek. Den nya gränsen för regionalt beslutsfattande före-

slår jag bli 7 milj.kr. och gälla det sammanlagda godkända stödunderlaget för den i ärendet aktuella investeringen. Genom denna begränsning anser

jag att de farhågor för branschmässiga störningar etc. som framförts av vissa remissinstanser i huvudsak elimineras. Därför anser jag det befogat att endast i mer begränsad omfattning frångå denna grundregel. Jag ämnar föreslå att länsstyrelsernas beslutsbefogenheter i ärenden om lokaliseringsstöd utöver nämnda beloppsgräns begränsas i följande fall:

Ansökningen avser — stöd till åtgärd som innebär överflyttning av verksamhet mellan olika län,

— stöd till investeringar som inte leder till ökad sysselsättning,

— stöd utanför stödområde A—C (begränsningen gäller inte investeringsbi-

drag), — stöt utöver maximala procentsatser för resp. stödområde,

— stöd till kommunala och privata industrilokaler.

— stöd till fastbränsleframställning,

— stöd till privata investmentbolag,

— stöd till kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit

sedan investeringen påbörjats eller — stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och

näringslivet gällande systemet med Iokaliseringssamråd.

I fråga om avgränsning av beslutanderätt mellan regeringen och den centrala myndigheten i ärenden om lokaliseringsstöd avser jag föreslå regeringen att den centrala myndighetens beslutanderätt begränsas i föl-

jande fall, där alltså regeringen även i fortsättningen är beslutande:

Ansökningen avser — stöd till investering där det sammanlagda stödunderlaget överstiger 20

milj. kr., — stöd till verksamhet utanför stödområde A—C och där regeringen inte

genom speciellt bemyndigande delegerat beslutanderätt, — stöd utöver maximala procentsatser för resp. stödområde, — stöd till verksamhet som bedömts som stödberättigad enligt 10§ 5

ordningen om regionalpolitiskt stöd och där regeringen förbehållit sig

rätten att fatta beslut om stöd,

— stöd till företag som omfattas av det genom avtal mellan staten och

näringslivet gällande systemet med lokaliseringssamråd och som arbetsmarknadsstyrelsen väljer att överlämna till regeringen,

— stöd till privata investmentbolag eller — stöd till kostnadsfördyring och/eller tilläggsinvestering som uppkommit

sedan investeringen påbörjats

Prop. 1981/82: 113 l Se 2

Mina förslag sammanfaller på dessa punkter med arbetsgruppens. Jag

vill i detta sammanhang erinra om att jag nyligen med stöd av regeringens bemyndigande tillsatt en utredningsman att utreda statens industriverks

framtida organisation och verksamhet. Utredaren har bl.a. enligt direktiven att behandla frågan om det är lämpligt att föra över handläggningen av lokaliseringsstödet på central nivå från arbetsmarknadsstyrelsen till statens industriverk.

Jag vill för riksdagens kännedom göra ytterligare några klarlägganden

vad gäller beslut i ärenden om lokaliseringsstöd. Mina tidigare förslag innebär att lokaliseringsstödsverksamheten i de ärenden där länsstyrelsen

har beslutanderätt bör styras av tillgången på medel. Sådana ärenden där

länsstyrelsen har beslutsrätt bör därför inte kunna bli föremål för prövning

av centralt organ. Detta innebär att någon besvärsrätt över länsstyrelsens

beslut inte bör finnas. Besvärsrätt skulle innebära nackdelar när det gäller

länsstyrelsens ansvar för hushållning med tillgängliga resurser.

Jag anser sålunda att det inte bör finnas någon besvärsrätt över beslut av länsstyrelsen i dessa ärenden. Jag anser dock att nuvarande regler för besvärsrätt över beslut av central myndighet bör bibehållas.

3.8 Regionalpolitiskt utvecklingsarbete på regional och central nivå

I detta avsnitt behandlar jag regionala projektinsatser, lokaliseringssam-

råd inom industrin och den privata service- och tjänstesektorn samt pro-

duktsökning m. m. i vissa regioner.

3.8.1 Utvecklingsarbete på regional nivå

Riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979 (prop. 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) innebar bl. a. att ett nytt anslag, Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering — i det följande benämnt åtgärdsansla-

get — infördes. Detta innebar också att den verksamhet som dessförinnan

bedrivits, bl. a. i de s. k. problemortsgrupperna, och som finansierats i särskild ordning, inordnades i länsstyrelsernas ordinarie verksamhet.

Länsstyrelserna gavs därmed ökade möjligheter att följa upp olika förslag i länsplaneringen och göra länsplaneringen mer konkret och åtgärdsin-

riktad. Medlen var inte avsedda att användas till investerings- eller drift-

stöd utan till att ge utrednings- och projekteringsresurser — för att fullfölja

länsplaneringen genom att förbättra beslutsunderlaget för olika organ.

Genom att ge länsstyrelserna medel för egna prioriteringar fördes också beslut ut till länen.

För de två hela budgetår som anslaget funnits (1979/80 och 1980/81) har 35 milj. kr. per år anslagits för projektarbete i länen. Dessutom anvisade riksdagen ytterligare 5 milj. kr. på tilläggsbudget (prop. 1980/81:125 bil. 10,

AU 1980/81:25, rskr 1980/81:359) för budgetåret 1980/81. Regeringen har

Prop. 1981/82: 113 133

fördelat medlen i huvudsak efter sysselsättningsproblemens svårighetsgrad i länen. Under de två budgetåren har länsstyrelserna sammanlagt disponerat följande belopp.

I De 5 milj. kr. som anvisades över tilläggsbudget upparbetas huvudsakligen under innevarande budgetår.

Av länsstyrelsernas redovisningar i samband med anslagsframställningarna framgår att det konkreta regionalpolitiska arbete som bedrivs med dessa medel berör många olika områden.

Länsstyrelsernas redovisning av arbetet under budgetåret 1980/81 ger följande bild av fördelningen mellan de vanligast förekommande projekt-

områdena.

Projektområde Industriell utveckling Ja NN Energi = Turism Utbildning ANS Kommunikationer Speciella glesbygdsprojekt Speciella kommun/regionprojekt CR Decentralisering av offentlig sektor i länet -

Projektarbetet i länen har således omfattat många typer av uppgifter och

arbetssättet har varierat. Många projekt eller uppgifter har genomförts

eller pågår. finansierade helt av länsstyrelserna eller tillsammans med

Prop. 1981/82: 113 134

statliga organ, kommuner, landsting, utvecklingsfonder och enskilda före-

tag. Antalet projekt som länsstyrelserna redovisar uppgår till ca 400.

Ett arbetssätt, som har använts i flera län, har varit att samlat behandla

ett flertal viktiga samhällssektorer som rör en kommun eller en viss region. Samordnade insatser har på det sättet gjorts i flera kommuner med långsiktigt svag utveckling eller med betydande inslag av krisdrabbade företag.

Jag vill kort beskriva arbetsinriktningen med exempel från Filipstads kommun, det s. k. Filipstadsprojektet. Projektet har genomförts i samarbete

mellan länsstyrelsen, utvecklingsfonden i Värmlands läns och Filipstads

kommun. Arbetet har bedrivits efter fyra huvudlinjer. För det första att identifiera, utveckla och stödja företagsinterna entreprenörer — intrapre-

nörer — för start av nya affärsverksamheter inom de etablerade företagens

ram. De gäller såväl de stora företagen som de mindre och medelstora. För

det andra att identifiera och medverka till förverkligande av utvecklings-

möjligheter I etablerade mindre och medelstora företag. För det tredje att

finna entreprenörer, företagsstartare och medverka till att deras planer förverkligas. För det fjärde att försöka påverka miljön och därigenom attityder i positiv riktning beträffande företagande och näringslivsutveckling.

En annan inriktning av projektverksamheten är att med t. ex. länspro-

grammen som utgångspunkt arbeta vidare med konkreta handlingsprogram

för olika verksamheter t. ex. jordbruks- och skogsbruksprogram för hela

eller delar av länet. Arbetet har genomgående utförts av resp. myndighet

som länsstyrelsen givit resurser för extra insatser under viss tid.

De regionala utvecklingsfonderna har ofta varit nära samarbetspart till länsstyrelserna i projektarbetet. De industripolitiska projekten varierar i

bredd från t. ex. handlingsprogram för hela länet, resurser för intensifierad företagsservice i en viss region. produktförnyelse och affärsutveckling till konsultinsatser i enstaka företag. Som ett ytterligare exempel här vill jag nämna den administrativa företagarutbildningen i Västerbottens län där

länsstyrelsen och landstinget finansierat studierna och komvux svarat för

utbildningen i samverkan med utvecklingsfonden.

Vidare har länsstyrelsen med dessa medel tillsammans med olika ansva-

riga organ medverkat i olika slag av försöksverksamheter i liten skala för

att få fram ctt bättre beslutsunderlag. Det gäller såväl inom näringspoliti-

ken som andra angelägna sektorer. Så har t. ex. i vissa kommuner i Östergötlands och Kalmar läns skärgårdsområde bedrivits försöksverk-

samhet med stöd till tunga transporter. Berörda kommuner och länsstyrel-

ser har delat på kostnaderna för stödet. Försöksverksamheten har visat att relativt små insatser på detta område kan få god effekt och komplettera

övriga glesbygdsinsatser.

Att länsstyrelserna har disponerat åtgärdsanslaget på ett relativt fritt sätt har enligt min mening på flera sätt inneburit positiva förändringar i arbetssättet i länen. Länsstyrelserna har kunnat göra egna prioriteringar och

påverka det praktiska arbetet även om förutsättningarna på olika sätt

Prop. 1981/82: 113 135

förändrats. Jag ser som naturligt att medlen i betydande utsträckning

inriktas på näringslivet eftersom ett livskraftigt näringsliv är en viktig

förutsättning för en fungerande region. Eftersom regionalpolitiken spänner

över i stort sett alla samhällsområden ser jag det dessutom som viktigt att

åtgärdsanslaget kan användas över sektorsgränserna. Vad gäller använd-

ning inom statlig sektor måste denna självfallet ligga i linje med den

övergripande resursfördelning och prioritering som regering och riksdag har gjort inom ramen för bl. a. den årliga budgetprövningen.

Projektarbetet har engagerat ett stort antal myndigheter och organ. Förekomsten av länsstyrelsernas resurser har också stimulerat andra till insatser. Många projekt har delfinansicrats av länsstyrelserna tillsammans med kommuner, landsting, utvecklingsfonder, enskilda företag osv. De

totala resurser som satsats på olika utvecklingsprojekt har därmed i många

län varit betydligt större än länsstyrelsens egna åtgärdsmedel.

Genom länsstyrelsernas centrala roll i projektverksamheten har dessa

insatser kunnat samordnas bättre än vad som annars torde ha varit fallet. Att länsstyrelsen därigenom kan föra över information och erfarenhet mellan olika projekt sparar dessutom resurser. De resultat och erfarenheter som hittills framkommit anser jag vara

tillfredsställande. Jag förordar därför att verksamheten fortsätter med i

stort sett nuvarande inriktning.

Det är enligt min mening angeläget att inom givna ramar förstärka de regionala utvecklingsinsatserna vad avser nyföretagande och industriell förnyelse i de mest utsatta regionerna och jag redogör för detta i det följande.

Särskilda insatser för regionalt nyföretagande

Den tidigare nämnda arbetsgruppen inom industridepartementet har lagt fram ett förslag till sammanhållet program för regionalt nyföretagande i nuvarande stödområdena 4-6, som bygger på att särskilda medel ställs till

de regionala utvecklingsfondernas förfogande i berörda län.

Programmet för regionalt nyföretagande bör sammanfattningsvis enligt arbetsgruppen kunna omfatta bl. a. följande punkter: 1. Information om företagandets villkor och samhällsekonomiska betydel-

se med speciell inriktning på särskilt utsatta regioner. [Ne. Olika slag av utbildningsinsatser för företagsledare och företagsledande

personal. |

3. Fördjupade företagsservice- och konsultinsatser i samband med etablering av nya och expansion av befinliga företag.

4. Möjlighet att genom mindre bidrag stödja produktutveckling och mark-

nadsföringsprojekt i samband med nyetablering och expansion. 5. Bidrag till hyreskostnader under ett inledningskede för att underlätta

etablering av företag.

Prop. 1981/82: 113 136

6. Bidrag till kostnaderna för projektering av större byggnadsinvestering-

ar, exempelvis sådana som senare leder till ansökningar om lokali-

seringsstöd.

Arbetsgruppens förslag har fått ett positivt bemötande i remissbehand-

lingen.

För min del ansluter jag mig i huvudsak till arbetsgruppens förslag. Allmänt sett bör det systematiska arbetssätt som arbetsgruppen förordar

tillämpas i hela landet. Som bl. a. industriverket framhåller är de regionala

utvecklingsfondernas verksamhet i hög grad inriktad på sådana åtgärder som arbetsgruppen föreslår.

Det är emellertid nödvändigt att prioritera de industrisvaga regionerna i stödområdena A-C och där göra särskilt kraftfulla satsningar för att ta tillvara de möjligheter till nyetablering och expansion inom näringslivet

som finns. Annars kommer de regionala obalanserna av ytterligare förvärras. För min del anser jag att stödet t första hand bör användas till olika utbildningsinsatser och till att hjälpa företag att skaffa erforderlig kompe-

tens från externa källor t. ex. i form av konsulttjänster. Detta innebär i huvudsak en prioritering av de fyra första punkterna i arbetsgruppens förslag. Stödet får inte vara permanent utan skall användas för att över-

brygga initialsvårigheter. För att säkerställa att stödet går till företagseko-

nomiskt motiverade projekt bör mottagaren till väsentlig del medverka i finansieringen.

Jag vill erinra om att länsstyrelser och utvecklingsfonder redan nu, med medel från åtgärdsanslaget, gör betydande insatser av detta slag.

Jag har tidigare föreslagit att vissa medel till företagsstöd i form av visst

regionalpolitiskt stöd till näringslivet samt medel till glesbygdsstöd och till projektverksamhet ersätts av ett nytt anslag för regionalpolitiska insatser

på länsnivå.

Den projektverksamhet i länen som jag har förordat, inklusive åtgärder för regionalt nyföretagande, bör benämnas Regionalt utvecklingsarbete och vara ett av de ändamål för vilka länsstyrelserna kan anvisa medel från det nya anslaget.

Jag återkommer senare i anslagsfrågan, men vill här anmäla att jag avser

föreslå regeringen att medelstilldelningen görs så att län med stödområde

A—C ges ökade resurser för att arbeta med åtgärder för regionalt nyföreta-

gande. När det gäller projektarbetets innehåll i allmänhet finns det anledning att

anta att det successivt sker en förskjutning från ”förberedande” projekt. av t. ex. programtyp, mot mer konkreta följdprojekt och delprojekt. En sådan utveckling bör enligt min mening eftersträvas. Så kan t.ex. vissa

typer av försöksverksamheter — som medlen i viss mån redan använts till

— vara angelägna att stödja. dock under förutsättning att andra medel

saknas och att sådana verksamheter enligt länsstyrelsernas prioriteringar ryms inom tilldelade resurser.

Prop. 1981/82: 113 137

Jag vill också framhålla vikten av att projekt- och utvecklingsarbetet bedrivs med sådan inriktning att genomförandet av det som arbetet syftar

till kan ske med befintliga medel inom regionalpolitiken eller andra områ-

den.

Det ankommer på länsstyrelserna att prioritera mellan olika delar av det

regionalpolitiska utvecklingsarbetet, fördela medel och lämna riktlinjer för verksamheten. I övrigt bör ansvarsfördelningen mellan olika organ i länen inte förändras. Utvecklingsarbetet bör bedrivas av resp. sektorsorgan som sedan svarar för genomförandet, t. ex. den regionala utvecklingsfonden vad avser åtgärder riktade mot enskilda företag inom fondernas målgrupp.

3.8.2 Utvecklingsarbete på central nivå

Inom industridepartmentet bedrivs viss verksamhet som stöd för arbetet

i länen. Det omfattar bl. a. produktsökning i utlandet för industriföretag i

vissa län och sökning efter lokaliseringsbara projekt inom den privata

service- och tjänstesektorn. Förutsättningarna för den senare verksamhe-

ten förbättrades genom riksdagens beslut år 1979 (prop. 1978/79: 112, AU

1978/79:23, rskr 1978/79:435) om att systemet med lokaliseringssamråd

skall utsträckas till att omfatta också större företag inom den privata

tjänste- och servicesektorn samt intresse- och ideella organisationer. Jag övergår nu till att beskriva dessa aktiviteter och behandlar i det samman-

hanget först, för riksdagens information, lokaliseringssamrådet.

Lokaliseringssamråd

Under ären 1976-1977 träffades överenskommelser mellan regeringen

och industriföretagens organisationer — Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet och Lantbrukarnas riksförbund — om ett samråd direkt

mellan regeringen och de större industriföretagen i lokaliseringspolitiska frågor. Syftet med samrådet är att skapa förutsättningar för att de av

statsmakterna fastställda riktlinjerna för regionalpolitiken och sysselsättningspolitiken beaktas på ett tidigt stadium vid planeringen av investeringar inom industrin. Samrådet omfattar företag som inom landet sysselsätter minst 500 industrianställda. Ca 200 industrikoncernerfföretag har skriftligen förbundit sig att delta i samrådet, som därmed har kommit att täcka ungefär hälften av industrisysselsättningen. En särskild delegation inom

industridepartementet svarar för kontakterna med samrådsföretagen och för handläggning av frågor om regionalpolitiskt stöd, industrigarantilån m. m. till dessa företag.

En redovisning av erfarenheterna av systemet med lokaliseringssamråd med de större i industriföretagen lämnades i den regionalpolitiska proposi-

tionen våren 1979 (prop. 1978/79:112, bil. 10). Riksdagen beslöt att systemet med lokaliseringssamråd skulle behållas och utvidgas till den privata

service- och tjänstesektorn (AU 1978/79:23, rskr 1978/9:435).

Regeringens överenskommelser om lokaliseringssamråd med de större

Prop. 1981/82: 113 138

industriföretagen tillkom i mitten av 1970-talet. Vid den tiden antog man allmänt att industrins produktion, sysselsättning och investeringar skulle fortsätta att öka kontinuerligt. Nyetableringar i denna expansionsprocess skulle genom lokaliseringssamrådet och med hjälp av regionalpolitiskt stöd så långt möjligt styras till sysselsättningssvaga regioner.

Nedgången i industrins anläggningsinvesteringar och den minskade relativa andelen för byggnadsinvesteringar har. i kombination med de strukturkriser som har drabbat ett flertal branscher, helt naturligt hittills gett sämre förutsättningar att uppnå lokaliseringssamrådets huvudsakliga syften än vad som ursprungligen antogs. Samrådet har främst kommit att avse frågor med anknytning till investeringar vid befintliga arbetsställen, omlokaliseringar, företagsrekonstruktioner, sysselsättningsminskningar och nedläggningar samt försök att skaffa ersättningssysselsättning i anslutning härtill.

Den allmänt svaga utvecklingen av industrikonjunkturen har bidragit till att samrådet med enskilda företag rörande deras framtidsplaner starkt påverkats av hänsyn till allmänna bransch- och strukturaspekter. Företagen har därvid visat ett positivt intresse av att inom samrådets ram diskutera sina planer från ett vidare industripolitiskt och branschorienterat perspektiv. Enligt min mening har lokaliseringssamrådet kommit att utgöra en mycket värdefull kontakt- och informationskanal mellan regeringen och de större industriföretagen rörande dessa frågor. Samrådet ger också möjlighet till en snabb handläggning av de större industriföretagens ansökningar om regionalpolitiskt stöd m. m.

Jag anser att det finns anledning att ta fasta på de goda erfarenheterna av lokaliseringssamrådet som kanal för kontakter mellan regeringen och de större industriföretagen och utveckla detta ytterligare. De senaste årens struktur-, bransch- och företagskriser, som ofta har drabbat utsatta orter och regioner, har visat att behovet av sådana kontakter är stort. Det är av betydelse att kontakterna äger rum kontinuerligt och inte koncentrerat till akuta krissituationer.

Ett utvecklat samråd med de större industriföretagen bör kunna tjäna såväl deras som samhällets intressen. Genom samrådet förbättras regeringens kännedom om sådana förhållanden inom industrisektorn som kan vara av betydelse vid utformning av mål och medel för närings- och regionalpolitiken. Samtidigt ges tillfälle att förmedla information till industrin om statsmakternas politik för den industriella och regionala utvecklingen.

I den närmaste framtiden kommer sannolikt inte lokaliseringssamrådets förutsättningar att ändras vad avser industrins investerings- och sysselsättningsutveckling. Den internationellt sett höga nivån för industrins satsningar på forskning, produktutveckling, marknadsinvesteringar m. m. ger emellertid enligt min bedömning underlag för att se optimistiskt på möjligheterna till ett trendbrott i utvecklingen av byggnads- och maskininveste-

Prop. 1981/82: 113 139

ringarna på medellång och längre sikt. Ett sådant trendbrott skulle förbätt-

ra förutsättningarna att uppnå regionalpolitiska effekter av lokaliseringssamrådet. Det finns dock enligt min mening inte skäl att framdeles annat än i undantagsfall förvänta sig etablering av stora filialer på orter där företa-

gen inte har varit verksamma tidigare. Företagen och deras fackliga organisationer torde i första hand känna ansvar för sysselsättningen på de orter — inom eller utom stödområden — där företagen redan är etablerade.

Mot bakgrund av det hittills sagda är det enligt min mening angeläget att utveckla och intensifiera lokaliseringssamrådet ytterligare. Jag vill understryka vikten av att företagen på ett tidigt stadium i sina interna beslutspro-

cesser rörande verksamhetsförändringar, investeringar m. m. initierar kontakter inom ramen för lokaliseringssamrådet. Om samrådsverksamhe-

ten inte ger mer påtagliga resultat i en konjunkturuppgång anser jag att man

måste överväga andra former för lokaliseringspåverkan.

Som jag tidigare nämnt har riksdagen beslutat att systemet med lokaliseringssamråd skall utvidgas till den privata service- och tjänstesektorn. I samband härmed gav riksdagen regeringen i uppdrag att överväga om

särskilda regionalpolitiska stödformer borde utformas för tjänste- och ser-

vicesektorn. De diskussioner om denna utvidgning som har skett underhand mellan företrädare för industridepartementet och ett tiotal organisationer inom den privata service- och tjänstesektorn har lett till slutsatsen att avtal om sådant samråd med förebild i avtalet mellan regeringen och Sveriges industriförbund i allmänhet inte förefaller ändamålsenliga när det

gäller denna del av näringslivet. De främsta skälen till detta är att antalet

huvudorganisationer är stort — enbart inom gruppen intresseorganisationer över 500 — och att täckningen för de olika organsationerna bland företagen inom resp. område synes vara mycket ojämn. Ett stort antal

avtal skulle därför bli nödvändigt för att täcka in en mera betydande del av

företagen. Tillgängliga resurser på den statliga sidan skulle härigenom under relativt lång tid bli uppbundna vid arbetet med dessa avtal. Möjlighe-

terna att under ett inledande skede uppnå konkreta resultat genom samrå-

det skulle bli starkt begränsade. Försök har därför gjorts att utan avtal men med hjälp av förekommande huvudorgansationer ta direkt kontakt för samråd med enskilda företag/organisationer. Kontakter med intressanta företag har också sökts genom andra kanaler, bl. a. med hjälp av konsult-

företag.

Mot bakgrund av erfarenheterna från dessa underhandskontakter anser jag att lokaliseringssamråd med företag/organisationer inom den privata

service- och tjänstesektorn t. v. kan genomföras i samarbete med berörda

huvudorganisationer utan avtal. Samrådet med företagen/organisationerna

bör ha två huvudinslag. För det första en diskussion om företagets/organisationens möjligheter att med användande av regionalpolitiskt stöd göra en

omlokalisering eller filialetablering och för det andra överläggningar om företagets/organisationens möjligheter att lägga ut arbetsuppgifter till be-

fintliga företag inom de regionalpolitiskt mest utsatta delarna av landet.

Prop. 1981/82: 113 140

Beträffande behovet av ett särskilt regionalpolitiskt stöd till den privata

tjänste- och servicesektorn ger enligt min mening erfarenheterna vid handen att offertstödet är väl anpassat härför i den mån övriga stödformer inte är lämpliga.

När det gäller enskilda företags och organisationers möjligheter att lägga ut uppdrag på redan befintliga företag bör serviceföretag inom de från regionalpolitisk utgångspunkt mest utsatta delarna av landet, främst stödområdena A och B prioriteras. 1 de hittillsvarande kontakterna mellan

industridepartementet och berörda företag och organisationer har en na-

turlig utgångspunkt varit de tjänster som Stiftelsen Servicecentralen i Gällivare (SIGA) erbjuder. SIGA etablerades våren 1980 som en följd av riksdagens beslut är 1979 (prop. 1978/79:127, AU 1978/79:33, rskr 1978/79:320) om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbottens län. SIGA lämnar kontorsservice i

form av ADB-registrering, ord- och textbehandling, mikrofilmning, tryckning och distribution åt främst statliga myndigheter i Stockholmsregionen. Antalet sysselsatta i Gällivare är f. n. drygt 60. Enligt regeringens beslut

den 3 september 1981 skall en filial för ca 40 sysselsatta etableras i Kiruna under våren 1982. De undersökningar som industridepartementet har låtit göra om marknadsförutsättningarna för företag av SIGA:s typ tyder på att

det finns goda utvecklingsmöjligheter inom ett marknadsområde som kan betecknas som dokumenthantering. En sådan tjänst mäste emellertid omfatta en del service utöver den som SIGA nu erbjuder bl. a. skilda typer av

arkiveringstjänster. De diskussioner, som har skett inom ramen för lokali-

seringssamrådet med organisationer och företag inom den privata serviceoch tjänstesektorn, bestyrker denna slutsats. Jag anser därför att SIGA bör

kompletteras så att en fullständig service kan erbjudas i fråga om doku-

menthantering.

Detta leder troligen till att verksamhet kan etableras på ytterligare någon

plats som dock med hänsyn till kostnader och tid för transporter m. m.

troligen måste väljas närmare huvudmarknaden. dvs. Stockholmsregionen, än den nuvarande lokaliseringen.

Förslag har förts fram, om att ytterligare servicecentraler skall startas.

Även om etableringen av SIGA i Gällivare gått bättre än som förutsågs återstår mycket arbete innan en väl fungerande verksamhet har uppnåtts.

Erfarenheterna från verksamheten i Gällivare och från etableringen i Kiruna bör enligt min mening inväntas innan ställning tas till frågan om att

etablera ytterligare servicecentraler med statligt stöd.

Produktsökning

Produktsökning startade hösten 1978 i industridepartementets regi. Den

har sedan hösten 1979 samordnats med teknikimportkommitténs (I 1979:14) verksamhet.

Totalt har ca 600 företag i 13 län deltagit i sökningen. Kartläggningen av

Prop. 1981/82: 113 141

intresserade företag och deras produktönskemål har som regel utförts av de regionala utvecklingsfonderna. Prioritering av regioner med sysselsättningsproblem synes ha inverkat på urvalet av företag.

På grundval av dessa uppgifter har företagen grupperats i s. k. företagsprofiler som anger företag av likartat slag och med likartade produktönskemål. På detta sätt har 16 profiler angetts, nämligen arbetsmiljö, elektronik,

materialhantering, handverktyg, hälsovård, fritid. energisparteknik,

Jordbruksmaskiner, förpackning, industrirobotar, laboratorieutrustning, celektromagnetiska produkter, mekaniska precisionsinstrument, utrustning baserad på mikroprocessorer och textilmaskiner.

För sökning av produkter inom dessa områden har anlitats konsulter.

Fem sökomgångar med konsulter har hittills genomförts.

Sökningen har tagit sikte på färdiga produkter där produktägaren är

beredd att sälja licens för tillverkning i Sverige och försäljning i Sverige,

Norden eller hela eller delar av Västeuropa. Produktförslag har i huvudsak

tagits fram genom konsulter. Även andra källor för produktförslag har prövats. I takt med att verksamheten blivit känd har ett antal erbjudanden spontant inkommit. En del

av dessa har svenskt ursprung. Under senare år har det vuxit fram ett antal internationella datoriserade produktförmedlingssystem. Ett av dessa sy-

stem prövas f. n. genom de regionala utvecklingsfonderna.

Sökningen har haft en bred uppläggning. Efter hand som erfarenheter

erhållits har sökningen givits en mer riktad prägel. En annan förändring har

inneburit att avtalen med konsulterna blivit mera prestationsinriktade. Även inriktningen av sökningen har ändrats. Verksamheten var i ett inle-

dande skede inriktad helt på licensprodukter medan tyngdpunkten i de

pågående aktviteterna ligger mera vid affärsmöjligheter.

Fram till årsskiftet 1981/82 har ca 1600 produktförslag förmedlats. Ca 350 av dessa eller drygt 2092 har rönt intresse i företagen. Den uppföljande

bearbetningen i företagen har i ca 80 fall lett till licensförhandlingar. Hittills har 14 licensavtal eller liknande slutits. F. n. pågår förhandlingar

kring ca 40 produktförslag och ungefär lika många produktförslag befinner

sig i ett tidigt bearbetningsskede.

Några mera långtgående slutsatser om produktsökningen kan enligt min mening ännu inte dras. Vissa erfarenheter kan dock redovisas. Först kan

konstateras att tidsåtgången när det gäller att föra in nya produkter i företagen är större än vad som förutsågs. Företagens förutsättningar att bearbeta produktförslagen har varierat beroende på tillgången på kapacitet

och kunskap. Många mindre och medelstora företag har bristande kunskaper om licensförvärv.

För att produktsökning skall ge resultat måste en rad förutsättningar

vara uppfyllda. Det gäller inte bara att hitta ett intressant produktförslag, det måste också passa in i företagets affärsidé och helst även i dess produktionsapparat. Det måste också aktualiseras vid en lämplig tidpunkt

Prop. 1981/82: 113 142

t. ex. när det finns tid att bearbeta förslaget, ledig produktionskapacitet eller förutsättningar att göra de nyinvesteringar som behövs. Det är inte lätt att förutse när alla dessa omständigheter sammanfaller i tiden. Om man skall nå resultat med produktförmedling måste därför ett kontinuerligt arbete bedrivas. Stor frihet måste finnas när det gäller valet av metoder i verksamheten. Den i detta sammanhang åsyftade produktsökningen skall ha ett regionalpolitiskt syfte och vara inriktad på företagen i sysselsättningssvaga regioner. Det är då motiverat att ge företagen i dessa regioner en särskilt aktiv hjälp så att intresset för teknisk förnyelse stimuleras och tidigareläggs. Detta innebär att direkt konsultstöd för produktsökning åt företagen i en viss region har visat sig vara en lämplig metod. Samtidigt bör det vara rationellt att kunna förmedla produktförslag som inte röner intresse hos företagen i den regionen till företag i andra delar av landet. En mera brett upplagd förmedlingsverksamhet är alltså också motiverad.

Produktsökningen har också lett till att ett antal färdiga lokaliseringsbara projekt har kunnat spåras. Detta har i sin tur medfört att två företag kommer att etableras i Luleå och ett filialföretag i Kiruna. Kontakter har även erhållits med företag som sökt underleverantörer.

Industridepartementet har även deltagit i försök med aktiv legoförmedling tillsammans med Statsföretag AB och utvecklingsfonden i Västerbottens län. Med erfarenhet från försöket i Västerbotten bedrivs nu en utvidgad verksamhet i samarbete med Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund och utvecklingsfonden i Norrbottens län. I försöket deltar ett 10-tal större företag i södra och mellersta Sverige och ett 30-tal tänkbara underleverantörer i Norrbotten.

En erfarenhet som är gemensam för alla de aktiviteter som jag har beskrivit här är den stora tidsåtgången när det gäller projektens genomförande. En annan erfarenhet är det stora bortfallet av projekt under arbetets gång. Tillsammans leder detta till att tidssamordningen mellan t. ex. en driftsinskränkning vid ett företag och t. ex. introduktionen av en ersättningsprodukt kan bli dålig. Eftersom akuta sysselsättningsproblem inom företag är troliga även i framtiden - även om platsen just nu kan vara okänd - bör ett fortlöpande projektarbete bedrivas både centralt och regionalt. Det ökar förutsättningarna att när ett sysselsättningsproblem uppkommer kunna anvisa projekt som kan bidra till att lösa problemen. Att påbörja projektutvecklingen först när t. ex. en driftinskränkning anmäls ger inte den framförhållning som är nödvändig.

Jag har i det föregående framhållit vikten av att regionalpolitiken bedrivs i decentraliserade former och föreslagit åtgärder för att uppnå detta. Detta hindrar emellertid inte att en viss projektsökning och projektutveckling bör bedrivas centralt och t. v. inom regeringens kansli. De främsta skälen till detta är de goda kontaktmöjligheter som en verksamhet med sådan placering får samt möjligheterna till snabba beslut och en flexibel hantering av den regionalpolitiska stödmedelsarsenalen. Den centrala verksamheten

Prop. 1981/82: 113 143

bör emellertid hållas på en begränsad nivå och främst inriktas på projekt

som kan komma till utförande i de regionalpolitiskt mest utsatta delarna av landet.

Liksom hittills bör lokaliseringssamrådet med företag och organisationer inom såväl industrin som den privata service- och tjänstesektorn användas

som ett instrument i den centrala projektverksamheten. Produktsökning

och legoförmedling blir naturliga inslag i arbetet. Det är viktigt att verksamheten centralt bedrivs i former som medger stor flexibilitet och som gör det möjligt att pröva nya vägar när det gäller att stödja näringslivet i

områden med sysselsättningsproblem. Det blir då nödvändigt att liksom

hittills anlita konsulter för en stor del av arbetet. Jag utgår ifrån att den

centrala projektverksamheten bedrivs på i stort sett oförändrad ambitionsnivå och återkommer senare till anvisandet av medel härför. Flera av aktiviteterna på central nivå, t. ex. produktsökning och legoförmedling, bygger på samverkan med de regionala utvecklingsfonderna. Jag ser utvecklingsfondernas del i detta arbete som ett inslag i det regionala utvecklingsarbetet. F. n. bestrids kostnaderna för den regionala medverkan från länsstyrelsernas åtgärdsanslag i de län som är med. Som jag tidigare nämnt bör länsstyrelserna även fortsättningsvis, om de gör den

prioriteringen, kunna tilldela utvecklingsfonderna medel för detta från det

nya anslaget Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser.

3.9 Glesbygdsstöd

I samband med riksdagens regionalpolitiska beslut år 1979 (prop.

1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) behandlades även glesbygdspolitiken. Riksdagen beslöt då om en samordning av de dittillsvaran-

de statliga stödformerna med inriktning på glesbygden. F. n. kan statligt glesbygdsstöd enligt bestämmelser i förordningen (1979:638) om statligt stöd till glesbygd lämnas enligt följande:

1. sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder om det från allmän synpunkt är angeläget att bygden är befolkad. Stöd kan ges dels i form av ränte- och amorteringsfritt avskrivningslån motsvarande

högst 50926 av den godkända investeringskostnaden, dock högst 125 000 kr. (för uthyrningsstugor högst 20 000 kr.), dels i form av kreditgarantier för lån som tas upp i allmänna kreditinrättningar. Gemensamt för båda stöd-

formerna är att stöd endast lämnas för investeringar i byggnader eller fasta

anläggningar, maskiner och inventarier samt för iståndsättning av åkermark. Avskrivningslån kan därutöver även ges för anskaffning av båtar för drift av företag i skärgården. Kreditgaranti kan även ges för förvärv av

mark eller företag.

2. kommersiell service i glesbygder för att upprätthålla en tillfredsställande försörjning med dagligvaror eller drivmedel. Stöd kan lämnas till

Prop. 1981/82: 113 144

kommuner i form av bidrag med 3592 av kommunens nettoutgift för hemsändning av dagligvaror. Avskrivningslån kan lämnas till näringsidkare för anskaffning av eller för ny-, till- eller ombyggnader eller större reparationer av lokaler eller för inredning och utrustning samt, om särskilda skäl föreligger, för motsvarande investeringskostnader i varubuss. Ett avskrivningslån är ränte- och amorteringsfritt och får motsvara högst 352 eller, om särskilda skäl föreligger. 5092 av den godkända investeringskostnaden och löpa i längst 20 år. Investeringslån får beviljas för samma ändamål som gäller för avskrivningslån, men skall amorteras och löper med samma räntefot som gäller för industrigarantilån. Räntefrihet får beviljas för högst tre år om särskilda skäl föreligger. Anstånd med amortering kan medges upp till fem år. Kreditgaranti får lämnas för lån eller annan kredit för anskaffning av varulager. Driftstöd kan, om synnerliga skäl föreligger, lämnas till näringsidkare under en begränsad tid i avvaktan på andra åtgärder om driftstöd utgör den mest ändamålsenliga stödformen.

3. intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbygder (IKS) för att inom stödområde 5 och 6 öka sysselsättningen för i första hand ' äldre, lokalt bundna arbetslösa. Bidrag får lämnas till kommun och uppgå till högst 7597 av bidragsunderlaget för varje godkänt arbetsobjekt. Bidrag till arbetsobjekt i egen regi får uppgå till högst 20 000 kr.

4. samhällelig service i glesbygder till kommuner och landstingskommuner för kostnader för särskilda insatser för främst vård eller service åt äldre och handikappade samt aktiviteter för barn och ungdom. Stöd kan utgå i form av dels investeringsstöd med högst 7592 av kostnader för investeringar i lokaler samt inredning och utrustning av dessa, dels — om synnerliga skäl föreligger — driftstöd med högst 507c av kostnaderna i längst tre år i ett inledningsskede av verksamheten.

Sedan beslutet om ett samordnat glesbygdsstöd genomfördes den 1 juli 1979 har vissa utredningar genomförts. I inledningen av denna proposition har en redovisning av dessa lämnats. Sammanställningar av förslagen och remissammanställningar utgör bilagorna 8 och 9 till propositionen.

Jag kommer i det följande att närmare behandla de i rapporterna framförda förslagen. Jag vill dock först ta upp en pricipiell fråga som gäller innebörden av begreppet glesbygd. Glesbygdsdelegationen skiljer i sitt betänkande mellan glesbygd och landsbygd. Med landsbygd avser delegationen områden utanför de större tätorterna inkl. mindre tätorter. Med glesbygd avses områden på betydande avstånd från kommunernas centralorter och andra större orter, dvs. områden med långa avstånd till sysselsättning och service. Ett annat utmärkande drag är, enligt delegationen, att näringslivet bygger på de areella näringarna. Det är delegationens uppfattning att utvecklingen på hela landsbygden bör främjas genom insatser av olika slag från samhällets sida, men att särskilda ekonomiska stödåtgärder bör begränsas till glesbygden. där de största problemen finns.

Jag delar delegationens uppfattning att sådana insatser som görs med

Prop. 1981/82: 113 145

glesbygdsmedel bör koncentreras till utpräglade glesbygder. För den prak-

tiska politiken är det därför angeläget att närmare precisera begreppet glesbygd. I det följande avser jag med glesbygd sådana områden som ligger utanför dagligt pendlingsavstånd till kommunernas centralorter eller andra

tätorter med någorlunda differentierad arbetsmarknad och utbyggd service. Med denna utgångspunkt bör statens insatser för att främja syssel-

sättning och service inriktas på de problem och de områden där behoven

av insatser för sysselsättning och service är allra störst. Det bör liksom

hittills anrkomma på länsstyrelsen att utifrån dessa utgångspunkter närmare avgöra inom vilka områden i länet glesbygdsstöd skall kunna lämnas. En annan fråga av principiell natur i fråga om glesbygdsstödet är förhål-

landet till annat statligt stöd såsom övrigt regionalpolitiskt stöd, jordbruks-

politiskt stöd och arbetsmarknadspolitiskt stöd. Riksrevisionsverket kon-

staterar i sin rapport att glesbygdsstödet i allmänhet uppfattas som ett

viktigt komplement till de nämnda stödformerna. Flera av remissinstanser-

na som yttrat sig över glesbygdsdelegationens rapport har också framhållit fördelen med att glesbygdsstödet på ett smidigt sätt kan användas för att

stödja sådana verksamheter, som inte är berättigade till annat stöd. Jag

anser att det inte bör vara möjligt att kombinera olika stödformer för samma investering eller att dela upp en sammanhållen verksamhet i olika delar och för dessa söka stöd enligt olika stödformer för att därigenom erhålla ett större statligt stöd än vad som annars skulle vara möjligt. Vidare anser jag att när länsstyrelserna utfärdar riktlinjer för stödgivningen, bör i möjligaste mån hänsyn tas till de regler som gäller för det regionalpolitiska stödet eller stödet till jordbruksföretag. Jag anser att i första hand bör dessa stödformer prövas. Stödets storlek bör i större utsträckning än hittills differentieras och stödet bör inte utan särskild anledning lämnas

med högsta möjliga bidragsandel. Liksom hittills bör stöd endast lämnas

till företag som har förutsättningar att bestå under en längre tid. Stödet skall således grundas på en företagsekonomisk bedömning. I länsstyrelsernas riktlinjer för stödgivningen inom länet bör principer och prioriteringsgrunder anges. Som en allmän utgångspunkt bör liksom hittills gälla att stödnivån skall avvägas mot problemens omfattning. Det ankommer på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om detta.

Glesbygdsdelegationen pekar på de möjligheter som finns i glesbygden att bereda fler människor arbete. Delegationen framhåller särskilt de re-

surser som finns i form av odlad mark, skog, vatten, olika energikällor, malmer och mineraler m. m. Som jag redan framhållit delar jag delegationens uppfattning att dessa resurser måste utnyttjas mer än hittills för att skapa fler sysselsättningstillfällen. Åtgärderna skall liksom tidigare inrik-

tas på en samhällsutveckling där glesbygd och tätort balanserar och stöder

varandra. Jag vill understryka att jag i likhet med glesbygdsdelegationen föresprå-

10 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 146

kar en offensiv och utvecklingsinriktad politik för glesbygden. Målet skall vara att skapa en livskraftig glesbygd med arbetsställen, service och en god

miljö: Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till delegationens

förslag till inriktning av politiken för glesbygden.

Jag vill i anslutning till de nu sagda något beröra den totala kostnaden för det statliga glesbygdsstödet. För innevarande budgetår är anslaget till lån och bidrag till glesbygder 100 milj. kr. Det finns i det nuvarande statsfinan-

siella läget inte möjlighet till en ökning av statens kostnader på det regi-

onalpolitiska området. Jag vill understryka att jag ser glesbygdsinsatserna

som en mycket viktig del av regionalpolitiken. Det är enligt min mening

insatser som bör prioriteras högt i det regionalpolitiska arbetet. Jag anser det därför önskvärt att ökade möjligheter bör ges för länsmyndigheterna att, inom cen given medelsram, själva prioritera och bedöma stödinsatsernas storlek i förhållande till problemen och behoven av stöd i enskilda fall.

Detta ligger bakom mina förslag i det följande om vissa möjligheter till

bl. a. högre stödbelopp än vad som hittills gällt. Jag vill i det sammanhanget erinra om vad jag nyss nämnde om behovet av en ökad differentiering av

stödet i enskilda fall. Jag anser emellertid att dessa höjningar bör motsva-

ras av inskränkningar i de regler som gäller idag på andra delar av glesbygdsstödet. Jag har nyss redogjort för vissa preciseringar av inom vilka områden glesbygdsstöd skall kunna utgå och jag kommer i det följande att föreslå vissa begränsningar i stödreglerna.

Jag övergår nu till att redovisa mina förslag till ändringar i utformningen av glesbygdsstödet.

Stödet till sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder.

Jag föreslår ändringar i följande avseenden: - stödunderlaget vidgas till att kunna avse viss rörlig utrustning, såsom

utrustning för framställning av inhemska bränslen. Stöd skall inte kunna

ges till investeringar i fordon,

- högsta beloppet för avskrivningslån höjs från 125 000 kr. till 200000 kr.,

- högsta beloppet för stöd till uthyrningsstugor höjs från 20000 kr. till

30000 kr.,

- kreditgarantier kan i samband med stöd till investeringar lämnas även för

lån till rörelsekapital. - stödet skall fortsättningsvis benämnas stöd till investeringar vid företag i

glesbygder.

Förslagen överensstämmer till stor del med vad glesbygdsdelegationen föreslagit i rapporten Politik för glesbygden och som till största delen fått

ett positivt bemötande i remissbehandlingen.

Jag vill något kommentera mina förstag.

Utvidgningen av stödunderlaget till att gälla rörlig utrustning ser jag som viktig. Jag delar delegationens uppfattning att hittillsvarande förbud mot

stöd till rörlig utrustning i vissa fall varit en alltför snäv begränsning som

Prop. 1981/82: 113 147

medfört att angelägna projekt inte kunnat komma till stånd. Jag har dock

även förståelse för de farhågor, som några remissinstanser framfört när det gäller att ge stöd till lätt avyttringsbara maskiner. Trots detta anser jag att

det, om särskilda skäl föreligger, bör vara möjligt att ge investeringsstöd för t. ex. torvupptagningsaggregat, flistuggar och annan utrustning för framställning av inhemska bränslen. Enligt min mening kan de småskaliga metoderna för framställning av skogsenergi och torv komma att betyda

mycket för sysselsättningen i vissa glesbygder, ofta som ett komplement

till andra verksamheter. Denna vidgning av stödberättigad verksamhet får emellertid inte innebära att stöd skall kunna ges tll investeringar i fordon, t. ex. bilar, traktorer, grävmaskiner och liknande.

Höjningen av beloppsgränserna till 200000 kr. resp. 30000 kr. innebär för det första att en anpassning till nuvarande kostnadsnivå och för det andra att det blir möjligt att i särskilda fall stödja något större projekt. Då det gäller stöd till fackhandeln finner jag, i likhet med bl. a. konsumentverket att sådant inte bör ges enligt reglerna för investeringsstöd. Jag

återkommer senare till detta i avsnittet om stöd till kommersiell service.

Med anledning av vad delegationen anfört om behovet av klarare riktlinjer i fråga om kravet att stödberättigade företag måste ha förutsättningar

att bestå under en längre tid vill jag säga följande. Jag delar i pricip uppfattningen att företagen skall kunna bestå under en längre tid. Med hänsyn till verksamheternas skiftande art är det dock i praktiken svårt att mer precist ange en tidsgräns. En grundförutsättning bör dock vara att

stödet är företagsekonomiskt motiverat så att företagets fortbestånd tryg-

gas. Det bör emellertid ankomma på den myndighet som fattar beslut om stöd att avgöra innebörden i detta krav i det enskilda fallet.

I fråga om kreditgarantier delar jag delegationens uppfattning att sådana

skall kunna ges även för lån till rörelsekapital.

Stöd till kommersiell service.

I denna del föreslår jag, efter samråd med chefen för handelsdeparte-

mentet, ändringar i följande avseenden:

- den maximala subventionsnivån höjs på så sätt att avskrivningslån får

motsvara högt 50 26 av den godkända kostnaden för investeringen, - stöd får i undantagsfall ges till fackhandel och endast om det är av betydelse för konsumenterna i området, - hemsändningsbidraget får om synnerliga skäl föreligger lämnas med

högst 50 76 av kommunens nettoutgift för hemsändningen. - driftstöd maximeras till 50 000 kr. årligen och får endast utgå om synnerliga skäl föreligger. Frågor om driftstöd skall prövas varje år, - kreditgarantier får lämnas till alla investeringar.

Mina förslag bygger i huvudsak på förslag från glesbygdsdelegationen i rapporten Politik för glesbygden och från konsumentverket i rapporten Driftstöd - ett medel att förbättra varuförsörjningen i glesbygd. Förslagen har i allmänhet fått ett positivt bemötande i remissbehandlingen.

Prop. 1981/82: 113 | 148

Mina förslag skiljer sig i några avseenden från rapportförslagen. De

grundas på följande överväganden. Jag är således exempelvis inte beredd

att tillgodose konsumentverkets krav på en totalfinansiering av investeringarna med statliga medel. Däremot delar jag glesbygdsdelegationens,

konsumentverkets och remissinstansernas synpunkter på behovet av att

vidga underlaget för kreditgarantierna, som således bör kunna lämnas även för investeringar och därvid helt eller delvis ersätta investeringsstödet. I

övrigt bör samma riktlinjer gälla som hittills. Hemsändningsbidraget bör normalt utgå med högst 35, men får, om synnerliga skäl föreligger, uppgå till högst 502 av kommunens nettoutgift. Jag är således inte beredd att biträda konsumentverkets förslag om ett ännu högre bidrag i vissa fall. Det är, som delegationen påpekat, nödvändigt att stödet differentieras mellan olika områden efter problemens stor-

lek.

Beträffande driftstödet visar konsumentverkets rapport att de farhågor

för missbruk och snedvridning av konkurrensen som fanns när driftstödet infördes år 1978 dessbättre var obefogade. De samlade erfarenheterna av driftstödet har varit positiva. Därför bör möjligheterna att ge tillfälligt drift-

stöd bibehållas.

Tlikhet med konsumentverket anser jag att det kan finnas situationer där effekterna för konsumenternas varuförsörjning blir så drastiska om en butik skulle läggas ned, att driften bör vidmakthållas med samhälleligt stöd. Jag avser här butiker med extremt ogynnsamt geografiskt läge med

alltför litet underlag för en lönsam drift och där samtidigt avståndet för

konsumenterna till närmaste butik är mycket stort. Driftstödet måste dock tillämpas mycket restriktivt, och skall alltid ses som en sistahandsätgärd som får tas till när alla andra vägar prövats. Liksom hittills bör driftstödet betraktas som ett stöd under en övergångstid och skall prövas årligen. Stödet bör, enligt min mening, inte utgå med högre belopp än 50 000 kr. per

år och stödets storlek får prövas från fall till fall under hänsynstagande

bl. a. till befolkningsunderlaget.

Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsätser i glesbygder.

Jag föreslår ändringar i följande avseenden: - högsta stödbelopp till enskilda arbetsobjekt höjs från 20000 kr. till 30 000

kr., - arbetsobjekt av uppenbart allmännyttig karaktär jämställs med allmänna

objekt,

- stöd skall kunna lämnas i stödområdena A och B samt, om särskilda skäl

föreligger, temporärt i stödområde C, dock i första hand i områden som gränsar till stödområde A eller B.

Förslagen överensstämmer i huvudsak med vad glesbygdsdelegationen

föreslagit i rapporten Politik för glesbygden. Remissinstanserna har ge-

nomgående understrukit IKS-systemets positiva effekter.

Prop. 1981/82: 113 149

Jag vill om mina förslag anföra följande. Jag anser att arbetsobjekt av uppenbart allmännyttig karaktär, dvs. sådana verksamheter som ofta ägs av kommunen t. ex. idrottsanläggningar eller hembygdsgårdar bör jämställas med allmänna objekt, för vilka något högsta belopp inte finns, även när de ägs av enskild. I övrigt bör med hänsyn till kostnadsutvecklingen, stödet till enskilda objekt räknas upp till 30 000 kr.

Stöd till samhällelig service i glesbygd.

Jag föreslår att nuvarande regler bibehålles med vissa marginella förändringar när det gäller stödändamål, samt en begränsning av subventionsnivån till högst 5092 eller, om särskilda skäl föreligger, högst 7596 av godkända kostnader jämfört med högst 754 eller om särskilda skäl föreligger med högre belopp enligt nu gällande regler.

Jag vill i denna del anföra följande. Delegationen har i rapporten Politik för glesbygden föreslagit en väsentlig utvidgning av stödändamålen, bl. a. servicefunktioner som taxi och godstransporter, dock att stöd inte skall

lämnas för ordinarie kommunal eller landstingskommunal verksamhet och

endast i undantagsfall ges en varaktig karaktär. Remissinstanserna har

främst behandlat förslagen om transportstöd. som därvid fått ett blandat mottagande.

För egen del anser jag inte att någon väsentlig ändring av stödändamålen bör göras. Jag vill erinra om att stödet till samhällelig service har sitt ursprung i den av socialstyrelsen bedrivna försöksverksamheten som

främst inriktade sig på att underlätta för vissa kommuner i glesbygdsområden att säkerställa en rimlig nivå för vård och service för äldre och

handikappade samt för barn och ungdom. Det är emellertid mycket svårt att dra en gräns mot vad som är kommuners och landstingskommuners

ordinarie verksamhet. Samtidigt är jag dock medveten om att det innebär

både praktiska problem och särskilda kostnader för kommuner och lands-

ting att svara för service och vård i utpräglade glesbygdsområden. Det

sådana insatser. Särskilt bör man sträva efter att genom ctt sådant stöd samordna olika verksamheter som lyder under skilda huvudmän för att

därigenom uppnå en ändamålsenlig drift. I likhet med delegationen anser också jag att glesbygdsstöd inte skall utgå till vad som normalt betraktas som ordinarie kommunal eller landstingskommunal verksamhet, t. ex. skolor, lekskolor, snöröjning, färdtjänst m. m. Jag anser, som jag tidigare framhållit, att samhället skall vara mycket återhållsamt med varje form av driftstöd. När det gäller taxi finns dessutom möjlighet att, som transportrådet anför, redan idag få statligt stöd.

Det finns därför ingen anledning att ge glesbygdsstöd till persontrans-

porter. Samma typ av invändningar kan dock inte anföras mot att ge stöd till tunga godstransporter till företag i skärgård. När det gäller stöd till samordnade uppsamlingstransporter av sådan fisk från fjällsjöar som gles-

bygdsbefolkning levererar till centrala uppköpare eller till transporter av jordbruksråvaror till främst mejerier och slakterier finner jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, att detta kan prövas inom ramen för de direktiv (Dir 1981:17), som givits i avsikt att se över det statliga stödet till jordbruket i norra Sverige.

Jag förordar således, när det gäller stöd till samhällelig service, att möjligheterna till statligt stöd bibehålls, men att bidragen sänks till högst 5096. Om särskilda skäl föreligger bör dock bidrag kunna utgå med högst 7590. Vidare bör i vissa fall godstransporter till och från företag i glesbygd kunna få stöd, om det från samhällets sida är angeläget att verksamheten bedrivs. Jag anser att glesbygdsstöd i dessa sammanhang bör utgå i form av bidrag med högst 5096 av kommunens nettokostnad för sådana godstransporter.

Övriga glesbygdsfrågor

Jag vill föreslå ett nytt stödändamål inom ramen för glesbygdsstödet. I fråga om det tidigare stödet till hemarbete innebar 1979 års regionalpolitiska beslut att den del av stöd till hemarbete som inte inordnades i stiftelserna för skyddat arbete (prop. 1977/78:30, AU :1977/78:16, rskr 1977/78:74) skulle ingå i det nya glesbygdsstödet. Detta har i praktiken i vissa fall inneburit svårigheter framför allt när det gäller att lösa vissa anställningsförhållanden för sådan arbetskraft som inte utför hemarbete i egen regi. Exempelvis har inte investeringsstöd kunnat ges till hemarbete på samma sätt som tidigare. De investeringsbehov som finns kommer till en del att bättre kunna täckas med de föreslagna möjligheterna till stöd även för icke fast monterade maskiner. Däremot finns f. n. inte någon möjlighet att med glesbygdsstöd ersätta företag för driftsmerkostnader för t. ex. materieltransporter till och från hemarbetsplatserna, ökade kostnader för introduktion och arbetsledning m. m. Sådant stöd har de senaste åren kunnat ges genom särskilda medel, som via Stiftelsen Samhällsföretags budget ställts till vissa utvecklingsfonders förfogande för att upprätthålla denna verksamhet. Jag vill nu, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet, föreslå att denna stödform inordnas i glesbygdsstödet. Avsikten att lämna ett sådant förslag anmäldes för riksdagen i budgetpropositionen (prop. 1981/82: 100 bil. 15). Det bör ankomma på regeringen att närmare ange riktlinjer och villkor för denna stödform.

I fråga om användningen av de medel som i avsnitt 8 begärs för bl. a. glesbygdsstöd bör för sådant stöd gälla de ändrade villkor som jag nu har förordat.

Beträffande handläggningsordningen för glesbygdsstödet gäller f. n. att lantbruksnämnderna fattar beslut i alla ärenden som rör sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder utom i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län där den regionala utvecklingsfonden prövar alla ärenden som inte rör jordbruksfastighet. Glesbygdsdelegationen före-

Prop. 1981/82: 113 151

slår en ändring så att länsstyrelserna får beslutsrätt i alla ärenden men med möjlighet att överflytta beslutanderätten till lämpligt länsorgan. Konsumentverket föreslår att det obligatoriska samrådet med verket i frågor som rör driftstöd skall upphöra.

Några remissinstanser redovisar en avvikande mening när det gäller handläggningsordningen. När det gäller länsstyrelsernas övergripande an-

svar för glesbygdspolitiken i länen råder emellertid enighet. Också beträf-

fande länsstyrelsens uppgift att ange regionala riktlinjer och göra områdesavgränsningar för glesbygdsverksamheten i länet är remissinstanserna genomgående positiva. Beträffande beslutsrätten har några remissinstanser nämligen lantbruksstyrelsen, Strömsunds kommun och LRF, förordat att lantbruksnämnderna även fortsättningsvis bör besluta om ärenden som rör

jordbruks- eller trädgårdsnäringen.

Det ankommer på regeringen att besluta om administrationen av stödet. Jag vill ändå redovisa vad jag i annat sammanhang avser föreslå regeringen

beträffande handläggningsordningen.

Jag anser sålunda att länsstyrelsen liksom hittills skall ha samordnings-

ansvaret för glesbygdsstödet för att detta skall kunna inordnas som ett

medel i den regionalpolitiska verksamheten och kunna samordnas med de

medel som i övrigt anvisas för regionalpolitiska insatser. Riksrevisionsverket har påtalat behovet av en bättre samordning mellan olika stödinsatser,

vilket skulle kunna uppnås exempelvis genom att länsstyrelserna i större utsträckning än hittills utfärdar riktlinjer och i samband därmed även anger de differentieringar beträffande stödinsatsernas storlek etc., som bör göras

i enlighet med vad jag tidigare anfört. Jag finner delegationens förslag till

handläggningsordning lämpligt och anser således att länsstyrelserna skall

ha rätt att fatta beslut i alla glesbygdsärenden. Detta motiveras beträffande

stödet till investeringar vid företag i glesbygd av att sådant stöd ofta avser kombinationssysselsättningar. Flera remissinstanser, däribland samtliga hörda länsstyrelser och regionala utvecklingsfonder samt flertalet kommuner har betonat vikten av att länsstyrelserna utnyttjar de övriga länsmyndigheternas kompetens och erfarenhet i den konkreta handläggningen. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening bör detta, framförallt i de län där glesbygdsstödet har en större omfattning. kunna innebära att länsstyrelsen till resp. länsorgan, främst lantbruksnämnd och utvecklingsfond

fördelar en beslutsram tillsammans med de riktlinjer som bör gälla för

stödgivningen och i samband därmed också kommer överens om vem som

skall fatta beslut i berörda ärendegrupper. Därvid bör beaktas att ryckighet i planering och handläggning undviks. I de län där man endast har ett fåtal

ärenden per år är det sannolikt olämpligt att länsstyrelsen gör en uppdelning av glesbygdsstödet i mindre delramar. I dessa län kan det vara lämpligare att ärendevis överväga beslutanderätten allt eftersom behov uppkommer. Lantbruksnämnden bör enligt min mening alltid svara för beredningen av de ärenden som berör jord- och skogsbruk. Konsument-

Prop. 1981/82: 113

verkets förslag om ändrad handläggningsordning beträffande driftstöd till kommersiell service finner jag välmotiverat. Med denna ordning anser jag

att en flexibel och snabb ärendehantering bör kunna uppnås.

Avslutningsvis vill jag understryka att samråd bör ske mellan länsstyrel-

se eller länsmyndighet som har att fatta beslut och lantbruksstyreltsen resp.

konsumentverket i pricipiellt viktiga ärenden.

När det gäller besvär över beslut i glesbygdsstödsärenden, bör den

normala besvärsgången gälla. I detta sammanhang vill jag samtidigt understryka att i den mån utvecklingsfonderna beslutar om glesbygdsstöd bör samma möjligheter till besvär finnas som vid beslut som fattas av statlig

myndighet. Det ankommer på regeringen att lämna föreskrifter om detta.

Slutligen vill jag instämma i vad RRV., glesbygdsdelegationen, konsu-

mentverket m. fl. har påpekat när det gäller uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet. Det nuvarande glesbygdsstödet har endast prövats under en relativt kort tid. Det är således för tidigt att utvärdera de långsiktiga

effekterna. Så gott som samtliga remissinstanser har dock framhållit att erfarenheterna hittills är att stödet är utomordentligt värdefullt för utvecklingen i glesbygdsområden. Det är dock av stor vikt att underlag för en

utvärdering samlas in löpande och att effekterna värderas i ett riksperspektiv. Sådana utvärderingar har beträffande stödet till den kommersiella

servicen gjorts av konsumentverket. När det gäller stöd till företag i

glesbygd har lantbruksstyrelsen också gjort vissa utvärderingar. Det är

nödvändigt att bestutande myndigheter på ett effektivare sätt än vad som nu i regel är fallet, kontinuerligt följer utvecklingen i de företag som erhållit stöd. I detta arbete anser jag att länsstyrelsernas priskontrollanter och

hemkonsulenter har en viktig funktion att fylla när det gäller stödet till den kommersiella servicen, liksom lantbruksnämndernas lokalrådgivare eller

motsvarande när det gäller stödet till de areella näringarna. Genom en aktiv uppföljningsverksamhet på regional nivå skapas förutsättningar att i tid avhjälpa eventuella problem som kan uppstå i det enskilda företaget.

Inom industridepartementet pågår ett arbete som syftar till att få fram enkla rutiner för den fortlöpande uppföljningen och utvärderingen av glesbygdsstödet och jag avser att senare för regeringen redovisa ett förslag till

en effektivare uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet. Jag vill även här, efter samråd med chefen för handelsdepartementet, ta upp frågan om villkoren för mindre tidningsåterförsäljare i glesbygd. Kon-

sumentverket har, efter uppdrag från regeringen, i en tidigare rapport den

30 november 1978 lämnat förslag i denna del. I den nu framlagda rapporten

Driftstöd — ett medel att förbättra varuförsörjningen i glesbygd framhåller verket att detta förslag bör genomföras. Riksdagen (AU 1978/79:23, rskr

1978/79: 435) har med anledning av motioner i ämnet uttalat att frågan om

tidningsstöd bör övervägas ytterligare och att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen sedan beredningen slutförts.

Konsumentverkets förslag berör lösnummerdistributionen av tidningar

Prop. 1981/82: 113 153

och tidskrifter. Denna distribution sker huvudsakligen av Pressens Samdistribution AB (Presam). Resterande del distribueras av tidningarna själva. Presam distribuerar till ca 17 000 återförsäljare, varav drygt 14 900 är

s.k. A-återförsäljare och knappt 2 100 s. k. B-återförsäljare (1981). Indelningen beror på storleken av tidningsförsäljningen. Villkoren för dessa skiljer sig åt. Bl. a. måste B-återförsäljare i motsats till A-återförsäljare

erlägga en s. k. distributionsavgift på f. n. 117,10 kr./mån. Distributionsavgiften är indexreglerad genom bindning till vägda genomsnittliga lösnummerpriser per år för tidningar och tidskrifter som säljs genom Presams

återförsäljare. Konsumentverkets förslag innebär att distributionsavgiften slopas för B-återförsäljare inom kategorin livsmedelshandel belägen utanför kommu-

nernas centralorter. Detta är enligt verket den lämpligaste åtgärden för att

underlätta för försäljningsställen i glesbygd att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Butikens underlag förstärks genom att den på detta sätt breddar

sitt sortiment. Förslaget omfattar ca 1 000 butiker och skulle med nu

gällande avgift kosta 1,4 milj. kr. Konsumentverket har beräknat att antalet återförsäljare skulle öka med 250 om avgiften försvinner. Den sammanlagda kostnaden skulle bli 1,75 milj. kr./år.

Vid remissbehandlingen av förslaget har huvuddelen av remissinstanser-

na tillstyrkt förslaget, men det har även framförts flera tungt vägande

invändningar mot ett genomförande.

För egen del vill jag anföra följande. Ett genomförande av förslaget skulle minska kostnaderna för varje B-återförsäljare med endast ca I 400

kr./år och torde därför få begränsad effekt på dessa företags verksamhets-

förutsättningar. En subvention skulle också bli generell och därmed även

utgå när stöd inte behövs. Denna ordning skulle därmed avvika från de

principer om individuell prövning som gäller för det övriga glesbygdsstödet. Så som förslaget är konstruerat skulle det även leda till problem vid den geografiska och branschmässiga gränsdragningen mellan butiker som skulle slippa avgiften och de som alltjämt skulle erlägga den. Härtill bör läggas att handläggningen av dessa frågor skulle kräva betydande administrativa insatser. Mot denna bakgrund bör enligt min mening något särskilt stöd till tidningsdistributionen i glesbygd inte inrättas.

Prop. 1981/82: 113 154

4¶Särskilda sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län

Jag har tidigare redogjort för de regionalpolitiska problemens art och

omfattning i skilda delar av landet och därvid pekat på att dessa problem

framträder med särskild styrka i Norrbottens län. Inget annat län har en så

ogynnsam sysselsättningssituation som Norrbotten. Antalet personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning ligger långt över riksgenomsnittet, likaså andelen arbetslösa, undersysselsatta och sysselsatta i beredskapsarbete.

Det otillfredsställande sysselsättningsläget har flera anledningar. En vik-

tig orsak är industrins förhållandevis ringa omfattning. En annan är att den

industri som finns har en svag utveckling och delvis har drabbats av

strukturproblem. Ca 7072 av länets industrisysselsättning finns inom gruv-, järn- och skogsindustrin dvs. inom branscher med betydande pro-

blem. Det kan vidare noteras att sysselsättningen inom den relativt omfattande byggnads- och anläggningssektorn minskar samt att den tidigare kraftiga sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn i det närmaste har upphört. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk är vikande. Det sammanlagda resultatet av dessa förhållanden är att utbudet av syssclsättningstillfällen nu stagnerar. Samtidigt ökar efterfrågan på arbetstillfällen beroende på bl.a. en naturlig tillväxt av befolkningen i förvärvsarbetande åldrar. Denna obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetstillfällen förefaller nu att öka. Risken är stor för tilltagande arbetslöshet och undersysselsättning.

För att lösa sysselsättningsproblemen t Norrbotten är länet, som har

sagts i det föregående, högt prioriterat när det gäller de ordinarie regional-

och sysselsättningspolitiska insatserna. Även de industripolitiska åtgärderna är i hög grad inriktade mot Norrbotten.

De statliga företagen inom den tyngre basindustrin har en dominerande ställning i Norrbottens näringsliv. För att undanröja omfattande sysselsätt-

ningsproblem till följd av strukturförändringar inom dessa företag har omfattande statliga insatser varit nödvändiga. Riksdagen har sålunda ge-

nom skilda beslut sedan år 1978 — senast hösten 1981 (prop. 1981/82:56,

NU 1981/82: 13, rskr 1981/82: 82) — anvisat 4265 milj. kr. för förlusttäck-

ning, kapitaltillskott och sysselsättningsbidrag till Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB).

Vidare har SSAB Svenskt Stål AB för bildandet och för rekonstruktion

av företaget, genom avtal med Gränges AB och genom beslut av riksdagen bl.a. hösten 1981 (prop. 1981/82:56, NU 1981/82:13, rskr 1981/82:82)

tillförts 4350 milj. kr. i form av strukturlån, rekonstruktionslån och kapitaltillskott. En del av dessa insatser har kommit Luleå till del. Detta har skapat förutsättningar för fortsatt ståldrift i Luleå. Även de statliga företa-

gen inom skogsindustrin har tillförts ökade resurser. Här kan nämnas

stödet (prop. 1978/79:25 bil. 11, NU 1978/79:16, rskr 1978/79:122) till ASSI:s investeringar vid Karlsborgs bruk med 550 milj. kr.

Prop. 1981/82: 113 155

Reguljärt regionalpolitiskt stöd hade t. o. m. utgången av september 1981 lämnats till 215 företag med 920 milj. kr. Av detta belopp utgörs 573 milj. kr. av lån. Stödet har medverkat till att ca 4000 nya arbetstillfällen har

skapats. Även omfattande arbetsmarknadspolitiskt stöd har lämnats. Under de senaste tre åren har 1675 milj. kr. utgått till beredskapsarbeten i

Norrbotten. Därutöver har 110 milj. kr. anvisats för tidigareläggning av statliga investeringar.

Det svåra sysselsättningsläget har emellertid motiverat att särskilda

åtgärder därutöver har vidtagits. Våren 1979 (prop. 1978/79: 127, AU 1978/

79:33, NU 1978/79:45, rskr 1978/79:320 och 322) beslutade riksdagen sålunda om ett särskilt program med åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten. En stor del av de åtgärder som beslutades byggde på förslag från den s.k. Norrbottendelegationen (I 1976: 04). Delegationen har

numera slutfört sitt arbete. En redogörelse för delegationens verksamhet

bör fogas till detta protokoll som bilaga 10.

De år 1979 beslutade insatserna var mycket omfattande. De kostnads-

beräknades till ca 1000 milj. kr. och inriktades till stor del på åtgärder som långsiktigt kunde förbättra sysselsätttningen i länet. Av summan anvisades ca 300 milj. kr. direkt till ett antal namngivna projekt (se tab. 4:1). 160 milj.

kr. ställdes till regeringens disposition för stöd till ännu inte färdigutvecklade projekt — hittillsvarande förbrukning och fördelning på projekt framgår

av tab. 4:2 — och 175 milj. kr. anvisades åt länsarbetsnämnden i Norrbotten som en extra ram för beredskapsarbeten. För andra projekt som

kostnadsberäknades till ca 300 milj. kr. förutsattes att medelstilldeining skulle ske senare. Detta gällde investeringar i statens järnvägars fasta anläggningar i Norrbotten och utbyggnaden av Luleå flygplats. Härutöver

beviljades Norrbottens läns landsting ett lån för tidigareläggning av investeringar på 500 milj. kr., varav 300 milj. kr. skall återbetalas med början år

1988 (prop. 1979/80:98, AU 1979/80: 17, rskr 1979/80:251).

De projekt som togs upp i programmet har nu i huvudsak genomförts. Ett undantag är utbyggnaden av Luleå flygplats. Jag får här hänvisa till de uttalanden som chefen för kKommunikationsdepartementet nyligen har gjort (prop. 1981/82:98) om vissa luftfartspolitiska frågor enligt vilket flygtrafi-

kens behov för överskådlig tid kan tillgodoses inom nuvarande stationsområde. Det är svårt att säkert beräkna sysselsättningseffekten av de åtgärder som har kunnat vidtas till följd av 1979 års program för sysselsättningen i Norrbotten. En stor del av insatserna har riktats mot projekt som får effekt

på sysselsättningen först på längre sikt. Min bedömning är emellertid att något tusental personer redan nu har fått sysselsättning som en följd av dessa åtgärder. Än viktigare är den betydelse som detta program har haft

som startpunkt för en ny och mera aktiv sysselsättningspolitik för Norrbot-

ten, där ett försök görs att prioritera långsiktigt verkande industrifräm-

jande insatser framför mera kortsiktiga åtgärder såsom beredskapsarbeten

och tidigareläggningar av statliga investeringar.

Prop. 1981/82: 113 | 156

Tab. 4:1. Stöd till projekt i Norrbottens län enligt riksdagens beslut år 1979. Milj. kr.

Medelstillskott till Norrlandsfonden för stöd till utvecklingen av produktidéer vid bl. a. högskolan i Luleå 9

Medelstillskott till Statsföretag AB för finansiering av Regioninvest i Norr AB 75 Medelstillskott till Statsföretag AB för vissa marknadsföringsåtgärder i

Summa 315 Tab. 4:2 Användningen av fjortonde huvudtitelns anslag för budgetåret 1979/80 C 5. Bidrag till sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län. Milj. kr.

Bidrag till investeringar inom SSAB i Luleå för användning av över-

Summa 160

Det svåra sysselsättningsläget motiverar att särskilda resurser nu anvisas så att denna politik kan fullföljas. Jag föreslår en ram för särskilda sysselsättningsfrämjande insatser i Norrbottens län att användas t.o.m.

budgetåret 1983/84 på 150 milj. kr., varav 50 milj. kr. skall avse beslut under budgetåret 1983/84. De medel som föreslås i nämnda ram bör inriktas mot projekt som långsiktigt stärker sysselsättningen i länet. Dessutom

bör på tilläggsbudget III anvisas högst 55,2 milj. kr. till Regioninvest i Norr AB för att täcka företagets förluster för år 1981. Inräknat kostnaderna för den sänkta arbetsgivaravgiften i fyra av länets kommuner — vilken jag har

redogjort för tidigare — innebär mina förslag att ca 200 milj. kr. i genomsnitt per år under de närmaste två budgetåren används för särskilda syssel-

sättningsfrämjande insatser av långsiktig karaktär. Detta är något mer än

som anvisades för sådana åtgärder i 1979 års sysselsättningsprogram för

Norrbotten. Genom en kombinerad användning av dessa medel och ordi-

narie regional- och arbetsmarknadspolitiska insatser blir det möjligt att

genomföra projekt till ett betydligt högre belopp än dessa summor anger.

Prop. 1981/82: 113 157

När det gäller åtgärder efter den tidpunkt då den föreslagna ramen kan

förutsättas vara förbrukad får jag erinra om den utredning (I 1981: 06) som har tillkallats med uppgift att utarbeta ett program för utvecklingen på längre sikt i malmfältskommunerna. dvs. i Gällivare och Kiruna kom-

muner. Med hänsyn till de samband som finns mellan näringsliv och

arbetsmarknad i malmfältskommunerna och Norrbottens län i övrigt skall kommittén enligt sina direktiv också beakta utvecklingsförutsättningarna i

länet som helhet. Härav följer också att utredningen kan komma med förslag till åtgärder som avser även delar av länet som ligger utanför malmfälten.

Jag övergår nu till att beskriva de projekt som kan komma att få stöd från

den särskilda medelsram som jag nyss Har förordat. Även vissa projekt som helt eller delvis finansieras med ordinarie regionalpolitiskt stöd kom-

mer att beröras. Flertalet projekt har förts fram i det löpande länsplaneringsarbetet. Länsstyrelsen har emellertid också i skilda skrivelser aktuali-

serat en rad projekt samt därutöver den 18 december 1981 lämnat förslag till ett samlat sysselsättningsprogram för Norrbotten, Vidare har AMS i skrivelse den 26 maj 1981 lagt fram förslag till sysselsättningsinsatser i

Norrbotten. Till underlaget för mina förslag hör också en inventering av

tänkbara sysselsättningsprojekt som har gjorts av berörda departement samt en redovisning från LKAB den 25 januari 1982 av tänkbara insatser

från företagets sida i malmfälten.

Industrins förhållandevis ringa omfattning och ogynnsamma utveckling i Norrbotten gör det naturligt att i ett sysselsättningsprogram för länet prioritera insatser inom denna näringsgren. Jag har redan beskrivit de omfattande insatser som har gjorts inom de statliga basindustrierna i Norrbotten. När det gäller de statliga företagen i övrigt finns det en fråga som jag vill stanna vid, nämligen utökade resurser för Regioninvest i Norr AB.

Riksdagen beslöt år 1977 (prop. 1976/77:125, NU 1976/77:40, rskr 1976/ 77: 345) om medelstillskott till Statsföretag AB för att finansiera bildandet av ett till dåvarande Norrbottens Järnverk AB (NJA) knutet investmentbolag. Bolaget, som numera heter Regioninvest i Norr AB (Regioninvest), är ett helägt dotterbolag till Statsföretag AB. Vid bildandet tillfördes bolaget totalt 25 milj. kr. varav 3 milj. kr. i aktiekapital och 2 milj. kr. i reservfond samt 20 milj. kr. i aktieägartillskott.

År 1979 beslöt riksdagen (prop. 1978/79: 127, NU 1978/79:45, rskr 1978/

79: 322) om ytterligare medelstillskott till Statsföretag AB för att finansiera

den fortsatta verksamheten vid Regioninvest. Medlen, 75 milj. kr., som tillfördes Regioninvest i form av ägartillskott från Statsföretag skulle enligt

riksdagsbeslutet användas till rörelsekapital, borgensförbindelser, förlust-

täckning samt för Regioninvests administration. Som villkor för medlen angavs att anslaget skulle finansiera verksamheter vid Regioninvest under en treårsperiod räknat från den 1 juli 1979. Det uppdrogs också till Stats-

företag att lämna en redogörelse till regeringen för medlens användning

Prop. 1981/82: 113 158

och den verksamhet som Regioninvest har bedrivit under treårsperioden. '

I och med 1979 års medelstillskott har Regioninvest tillförts 100 milj. kr. varav 3 milj. kr. i aktiekapital, 2 milj. kr. i reservfond och 95 milj. kr. i form av aktieägartillskott från Statsföretag.

Statsföretag har i skrivelse den 26 januari 1982 överlämnat en redogörelse för Regioninvests verksamhet och hemställt om 100 milj. kr., för fortsatt finansiering av bolaget.

Den övergripande målsättningen för Regioninvest är enligt riksdagens beslut att stimulera industriell utveckling i Norrbottens län. I detta ingår också att skapa nya sysselsättningstillfällen i länet. Mot denna bakgrund har Regioninvests styrelse fastställt en intern målsättning som bl. a. innebär att bolaget på affärsmässiga grunder skall driva producerande företag i Norrbotten och att som investmentbolag medverka i utvecklingsbara projekt och företag.

Ett viktigt inslag i verksamheten är att genom produktförnyelse och produktkomplettering förbättra konkurrensläge och kapacitetsutnyttjande. Ett led i projektsökningen är att förvärva produktprogram för omlokalisering till de rörelsedrivande företagen. Strävan är vidare att tillföra dessa företag långsiktiga underleverantörskontrakt.

Regioninvest har en decentraliserad organisation. Divisioner och dotterbolag har ett fullständigt resultatansvar. Stabsfunktioner finns för marknadsföring, teknik, personal och ekonomi. Vid utgången av år 1981 var antalet anställda vid de av Regioninvest ägda företagen 640 personer.

I den redogörelse för verksamheten som har bilagts Statsföretags tidigare nämnda skrivelse framhålls att Regioninvest har gjort stora ansträngningar för att trygga sysselsättningen vid befintliga företag och att genom etableringar skapa nya arbetstillfällen i bl.a. Gällivare, Kiruna och Överkalix kommuner. |

Exempel på engagemang är Isolamin AB i Överkalix, Mining Transportation Co AB i Kiruna, Pajala Mekaniska Verkstad i Pajala, Norrbit AB i Haparanda, Gällivare Mekaniska AB i Gällivare, Kryotherm AB i Piteå, Suna Verkstads AB i Luleå och Elenorr AB i Luleå. 1 flera av dessa företag har Regioninvests engagemang tillkommit i samband med företagsrekonstruktioner.

Regioninvests rörelseresultat efter avskrivningar och finansiellt netto för år 1981 uppgår preliminärt till —55,2 milj. kr. Av förlusten hänförs drygt 15 milj. kr. till Regioninvests kommersiella enheter, dvs. företag som passerat ett normalt startskede, och ca 25 milj. kr. till företag i ett inledande skede med betydande startkostnader samt till enheter under avveckling 1981— 1982. Resterande belopp avser för koncernen gemensamma aktiviter t. ex. produktprogramförnyelse och marknadsföringsinsatser av tidsbegränsad karaktär, huvudsakligen inriktade mot företag som Regioninvest av sysselsättningspolitiska skäl ombetts engagera sig i.

Enligt de riktlinjer för verksamheten de närmaste åren som har beslutats

Prop. 1981/82: 113 159

av Regioninvests styrelse skall en kraftig förnyelse av produktprogrammet genomföras inom samtliga divisioner. Riktlinjerna innebär vidare att före-

tagsgruppen skall bygga ut och förstärka sin marknadsföring. Omfattande insatser skall också göras på samtliga enheter för att öka produktiviteten

och förbättra styr- och kontrollsystem.

Enligt min uppfattning har Regioninvest gjort en positiv insats för industriutvecklingen i Norrbotten. Företaget har emellertid haft att arbeta under svåra förhållanden. En stor del av verksamhetstiden har känneteck-

nats av ett svagt konjunkturläge. Industristrukturen i Norrbotten har med-

fört att många företag drabbats särskilt kraftigt av detta. Regioninvest har av sysselsättningsskäl deltagit i en rad rekonstruktioner. Det är mot denna

bakgrund viktigt att inte anlägga ett kortsiktigt perspektiv på bedömningen av företagets verksamhet. Många av företagets aktiviteter t. ex. produktförnyelse är av långsiktig art.

Samtidigt är det av största vikt att den ogynnsamma resultatutveckling-

en så snabbt som möjligt bryts. Om företagets verksamhet får en mer affärsmässig inriktning skapas de bästa möjligheterna för företaget att på sikt bidra till en industriell förnyelse i länet. Arbetet med att eliminera förlustkällorna i bolaget och att förbättra produktiviteten i flertalet av bolagets anläggningar behöver därför bedrivas med all kraft så att framtida förluster undviks.

Enligt min uppfattning är en viktig förutsättning för att Regioninvest

skall kunna uppnå lönsamhet, att bolaget upprätthåller omfattande indu-

strikontakter med tillgång till utvecklade specialistfunktioner. Ägarsambandet med Statsföretag är i detta sammanhang av speciell betydelse och bör kunna ge tillgång till marknader samt tekniskt och kommersiellt kun-

nande. Det förhållandet att Regioninvest är ett dotterbolag till Statsföretag

får emellertid inte vara ett hinder för att det privata näringslivet ökar sitt engagemang i Regioninvest. Det är därför viktigt för bolagets fortsatta utveckling att ett ökat externt engagemang kommer till stånd, i första hand i Regioninvests dotterbolag. Detta kan exempelvis ske på projektbasis genom delägarskap eller genom samarbetsavtal om produktutveckling och marknadsföring.

Med beaktande av de speciella omständigheter Regioninvest har haft att arbeta under och som jag här har redogjort för, anser jag att medel bör anvisas för att täcka det negativa rörelseresultatet för år 1981. Därmed kan

bolagets soliditet hållas på en rimlig nivå och möjliggöra att Regioninvest även i fortsättningen kan få krediter på den öppna kapitalmarknaden. Jag beräknar medelsbehovet till högst 55,2 milj. kr. Jag förordar därför att ett anslag på 55,2 milj. kr. anvisas för ändamålet på tilläggsbudget I till

statsbudgeten för budgetåret 1981/82. Förlusttäckningen bör anvisas i form

av tillskott till Statsföretag från staten. De gångna årens erfarenheter av den regionalpolitiska stödverksamhe-

ten visar alt effekten blir starkast på redan befintliga företag. Omflyttning-

Prop. 1981/82: 113 160

ar av företag och nyetableringar sker endast i begränsad omfattning. I

regioner med relativt få företag blir resultatet av stödverksamheten otillräckligt. Det är fallet i bl.a. Norrbotten. I sådana områden är det viktigt att

en ökande del av resurserna inom regtonalpolitiken sätts av för insatser som syftar till att utveckla nya företag. Jag har i det föregående föreslagit

att medel för stöd till dessa ändamål skall kunna anvisas från det anslag för

bl. a. regionalt utvecklingsarbete som länsstyrelsen disponerar.

Behovet av att utveckla nya företag i Norrbotten är emellertid så stort att jag har låtit starta en särskild försöksverksamhet med detta syfte i

malmfälten. I försöket deltar Gällivare och Kiruna kommuner. LKAB, länsstyrelsen, utvecklingsfonden och länsarbetsnämnden i länet m. fl. Av-

sikten med försöket är att bl.a. samla alla tillgängliga resurser för att stimulera till nyföretagande. Inom ramen för projektet erbjuds utbildning

av blivande företagare, konsultstöd för bl.a. sökning och utvärdering av

affärsidéer, ett särskilt etableringsstöd avpassat till företagare med små

egna tillgångar m. m. Projektet har hittills finansierats med av riksdagen tidigare anvisade medel. Det kan bli aktuellt att senare stödja projektet

med medel från den i det föregående föreslagna ramen för sysselsättnings-

främjande åtgärder i Norrbottens län. En viktig förutsättning för industrins utveckling är tillgång på goda och ändamålsenliga lokaler. I Norrbotten finns sedan år 1978 ett industricentrum i Haparanda. Kommunala industrilokaler har under senare år uppförts med regionalpolitiskt stöd i bl.a. Jokkmokk och Kalix. Jag har tidigare i

anslutning till redovisningen av den regionalpolitiska stödverksamheten föreslagit att ett nytt industricentrum byggs i Gällivare.

Behovet av ökad sysselsättning inom industrin i Norrbotten kan inte tillgodoses enbart inom statliga företag och genom etablering och utveckling av mindre företag. Även de stora svenska industriföretagen måste känna ett ansvar för att industrisysselsättningen i Norrbotten förbättras.

Jag har vid upprepade tillfällen framställt krav härom till Sveriges industri-

förbund. Sedan år 1979 har förbundet gjort aktiva insatser för att större medlemsföretag skall göra etableringar och utbyggnader i Norrbotten. Hittills har ett hundratal sysselsättningstillfällen tillkommit på detta sätt.

Ytterligare projekt bearbetas. Vidare samarbetar industridepartementet. Industriförbundet och Sveriges Mekanförbund kring ett legoförmedlings-

försök. I försöket deltar ett tiotal större köpande företag i södra Sverige och ett trettiotal tänkbara underleverantörer I Norrbotten. Verksamheten inleddes under hösten 1981 och nägra slutsatser av försöket kan ännu inte

dras. Jag anser emellertid att resultatet hittills av de större industriföreta-

gens försök att skapa sysselsättning i Norrbotten är otillfredsställande. Det

är min förhoppning att den förväntade konjunkturuppgången skall bidra till ett bättre resultat den närmaste tiden.

Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag dock anföra följande. I anslutning till upphandlingen av ett inhemskt JAS-flygplan har

Prop. 1981/82: 113 161

företrädare för regeringskansliet haft överläggningar med företrädare för de industrikoncerner som ingår i Industrigruppen JAS angående industriel-

la projekt med regionalpolitisk inriktning. Härvid har de berörda industri-

koncernerna i skrivelse till regeringen den 11 februari 1982 förklarat sig beredda att under den kommande femårsperioden i landet genom olika åtgärder tillföra drygt 800 nya arbetstillfällen. Den helt övervägande delen

av dessa tillkommer i sysselsättningssvaga regioner, varav ca 100 i Norr-

botten.

Exempelvis har Ericsson-koncernen förklarat som sin avsikt att upprätta två programvaruhus för dataprogrammeringstjänster m. m., ett i Norrbotten och ett i annat stödområde. Varje programvaruhus beräknas syssel-

sätta ca 50 personer. Även Saab-Scania har förklarat att de har för avsikt att skapa nya arbetstillfällen i bl. a. Luleå.

Koncernerna bakom Industrigruppen JAS har både själva och genom

utomstående expertis funnit att den existerande industristrukturen i Norr-

botten gör det svårt att med kort varsel åstadkomma nya satsningar i denna

region. Därför ser de berörda koncernerna det resultat som nu nåtts endast

som en första ansats. Industrigruppen har även avgivit en förklaring om att man i framtiden är beredd att verka för att sysselsättningen fortsätter att öka i sysselsättningssvaga regioner. Gruppen med berörda koncerner har därför tillsatt två särskilda styrgrupper som skall arbeta vidare med dessa

frågor.

När det gäller stöd till industriutvecklingen vill jag i sammanhanget slutligen erinra om det mycket omfattande regionalpolitiska stöd som kan

lämnas till utbyggnad av industriföretag i Norrbotten samt den sänkning av

arbetsgivaravgiften som jag har föreslagit för företag i Gällivare, Jokk-

mokk, Kiruna och Pajala kommuner. Vid utvecklingen av näringslivet i Norrbotten måste ett utnyttjande av

naturtillgångarna spela en framträdande roll. Särskilda insatser är motive-

rade på mineralområdet.

I 1979 års program för ökad sysselsättning i Norrbotten anvisades 40 milj. kr. till nämnden för statens gruvegendom för budgetåret 1979/80 för prospektering i Jokkmokks kommun. Projektet skulle dels skapa omedelbar sysselsättning genom prospekteringsarbete, dels på sikt kunna ieda till varaktig sysselsättning inom mineralindustrin.

Nämnden har i en rapport den 25 september 1981 redogjort för de

utförda prospekteringsarbetena i Jokkmokks kommun under tiden den I

juli 1979—den 30 juni 1981. Projektet har sysselsatt totalt 60 personer

under två år varav 40 lokalt anställda i Jokkmokk. Sveriges geologiska

undersökning (SGU) som på uppdrag svarat för projektets organisation

och praktiska genomförande har under denna tid byggt upp och drivit ett

provberedningslaboratorium I Jokkmokk. Projektet har givit, förutom ökade kunskaper om de geologiska förhållandena i området, ett antal lovande mineralfynd. För några av dem planeras provborrningar. Mot bakgrund av 11 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 162

vunna erfarenheter kan antas att det finns goda möjligheter att finna ekonomiskt intressanta fyndigheter av metaller och industriella mineral i Jokkmokks kommun. Det fortsatta arbetet och uppföljningen av Jokk-

mokksprojektet sker dels i nämndens ordinarie verksamhet och dels i ett samarbetsprojekt med deltagande från berörda intressenter såsom LKAB,

Boliden Mineral AB och Vattenfall.

Länsstyrelsen i Norrbotten har i en skrivelse till regeringen den 2 oktober 1981 redovisat en av SGU på uppdrag av länsstyrelsen utarbetad

preliminär plan för basprospektering för hela Norrbottens län. De prioriteringar beträffande undersökningsområden som gjorts har i första hand skett på geologiska grunder. SGU deltar sedan år 1980 också i ett samnor-

diskt malmprojekt på Nordkalotten. För detta ändamål har SGU begärt

ytterligare medel.

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna av Jokkmokksprojektet

som har redovisats anser jag det befogat att basprospekteringsprojekt av

samma typ genomförs i andra delar av Norrbotten. Uppläggningen bör likna den för Jokkmokksprojektet och bygga på erfarenheterna från detta samt ha sin utgångspunkt i nämndens planer för sin prospektering i Norrbotten liksom den plan som länsstyrelsen redovisat. Kostnaderna för att

påbörja en basprospektering av detta stag liksom de ytterligare kostnader

för Nordkalottprojektet som SGU inte själva disponerar för budgetåret

1982/83, bör bestridas inom den särskilda medelsram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län som jag tidigare har förordat.

Genom de goda möjligheter att följa upp och utvärdera eventuella mineralfynd, som detta ger behöver det av bl. a. länsstyrelsen föreslagna mineralogiska utvecklingscentret i Luleå inte startas nu.

Högskolan i Luleå spelar en central roll i ansträngningarna att utveckla näringslivet i Norrbotten. Den är den enda högskola i landet för vilken regering och riksdag har direkt angivit regionalpolitiska mål för verksam-

heten (prop. 1971:59, UbU 1971: 17, rskr 1971: 174).

Den tekniska utbildningen vid högskolan har till en del inriktats mot de stora basnäringarna i övre Norrland såsom gruv-, stål- och verkstadsindu-

strin. För att bättre tillgodose skogs- och träindustrins behov av kvalificerade tekniker kommer en utbildning med inriktning mot sågverk och trä-

manufaktur att anordnas. För byggnads- och anläggningsindustrin utbildas vidare ingenjörer med specialisering mot tyngre anläggningsteknik.

Vid högskolan i Luleå ges emellertid även utbildning med inriktning mot

andra industribranscher som kan få betydelse för näringslivets framtida utveckling. Sedan några år tillbaka utbildas sålunda ingenjörer specialise-

rade på industriell elektronik och datateknik, industriell ekonomi samt

samhällsbyggnadsteknik.

Erfarenheterna under den senaste femårsperioden visar att drygt en tredjedel av de civilingenjörer som har utexaminerats vid högskolan i

Luleå har fått arbete i Norrbotten. Av de övriga utexaminerade har en stor

andel stannat i de tre övriga nordligaste länen.

Prop. 1981/82: 113 163

Forskningen vid högskolan i Luleå har i huvudsak samma inriktning som utbildningen. Trots att forskningsorganisationen har förstärkts väsentligt under den senaste femårsperioden — bl.a. genom 1979 års program för sysselsättningen i Norrbotten — har högskolan i Luleå fortfarande en relativt sett mindre forskningorganisation än övriga högskolcenheter.

Högskolan i Luleå har f.n. ca 2400 studerande och drygt 700 anställda. Den är därmed en av de större och mest expansiva arbetsplatserna i Norrbotten. Dessutom ger de forsknings- och utvecklingsprojekt som genomförs vid högskolan upphov till nya arbetstillfällen utanför högskolan i befintliga eller nya företag. Viktigast är effekterna i befintliga företag men jag vill ändå nämna några exempel på nya företag.

Som ett resultat av högskolans utvecklingsarbete främst inom det bearbetningstekniska området, har några nya företag startat i Norrbotten. Vidare etableras f.n. två nya företag inom dataområdet. Avgörande för de senare etableringarna är den utbildning av civilingenjörer inom industriell elektronik samt det kunnande inom bl. a. mikrodatorteknikområdet som har utvecklats vid högskolan. Högskolan i Luleå har sålunda redan givit viktiga bidrag till näringslivets utveckling i Norrbotten.

Jag anser efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet att den inledda utbyggnaden av högskolan i Luleå bör fullföljas så att dess roll i utvecklingen av näringslivet kan förstärkas. Detta bör ske genom ytterligare förstärkning av forskningsverksamheten vid högskolan, varvid projekt inom områdena elektronik, datateknik och verkstadsteknik bör prioriteras. Medlen bör tas från den medelsram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län som jag har förordat tidigare.

Även en rad andra insatser av forskningskaraktär bör bekostas från denna medelsram. Det gäller inrättande i Luleå av en filial till institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) och genomförandet av viss forskning på det metallurgiska området vid Stiftelsen för -metallurgisk forskning (MEFOS) i Luleå. |

På uppdrag av länsstyrelsen i Norrbottens län har MEFOS i Luleå inventerat projekt som syftar till att främja den metallurgiska industrin i länet. Den arbetsgrupp som genomförde uppdraget innehöll representanter för SSAB Luleå och Högskolan i Luleå. Gruppen har prioriterat projekt som . — kan utnyttja forskningsresurser i Norrbotten — har anknytning till i länet befintliga företag eller verksamheter när

projektresultaten skall omsättas i industriell tillämpning — utan större tidsutdräkt kan ge sysselsättningseffekter.

Av de 50-talet projekt som identifierades vid inventeringen prioriterades fem i en första omgång. Två projekt avser masugnars energiförsörjning, två projekt utrustning för stränggjutningsanläggningar och ett projekt utvinning av legeringsmetallen vanadin.

Jag finner de föreslagna projekten intressanta och värda att stödja.

Prop. 1981/82: 113 164

Medel härför bör tas av den särskilda medelsram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag har förordat i det föregående. För investeringar i byggnader och maskiner vid MEFOS bör regionalpolitiskt

stöd kunna lämnas på reguljära villkor. Lyckade projektresultat bör på relativt kort sikt kunna bidra till att förstärka konkurrenskraften hos den

metallurgiska industrin i Norrbotten. De nämnda projekten innebär dessut-

om att kompetensen förstärks och marknadsmöjligheterna breddas för verkstadsindustrin i länet. Högskolan i Luleå har stor betydelse för regionens verkstadsindustri och har gjort betydande insatser för dess utveckling. Ytterligare insatser

för utveckling och spridning av modern produktionsteknik är dock nödvändiga.

IVF är ett branschforskningsinstitut med staten och styrelsen för teknisk

utveckling (STU) som huvudmän. Institutets forskning kompletterar den

forskning som bedrivs vid de tekniska högskolorna inom det verkstadstek-

niska området. Medan de tekniska högskolorna i första hand ägnar sig åt kunskapsutvecklande forskning är institutets huvudinriktning tillämpad forskning och utveckling. Huvuddelen av IVF:s verksamhet är förlagd till

Göteborg men sedan länge driver institutet en filial i nära anslutning till Tekniska högskolan i Stockholm. Resultatet av denna nära samverkan är enligt de uppgifter jag inhämtat positivt.

Högskolan i Luleå och IVF har undersökt förutsättningarna att inrätta

en filial till institutet i anslutning till högskolan. Jag räknar med att en filial av detta slag kommer att få gynnsamma effekter för verkstadsindustrin i

länet och är positiv till att en etablering sker i Luleå. Uppbyggnaden av

IVF i Luleå bör ske under en treårsperiod. I slutet av perioden bör instilutet omfatta 10—12 sysselsatta. Det bör finnas förutsättningar för

Högskolan i Luleå att lösa lokalfrågorna. För forskning och utveckling

nödvändig basutrustning kan också i stor utsträckning ställas till förfogan-

de av högskolan. Kostnaderna i övrigt får belasta den ram för sysselsätt-

ningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag har föreslagit tidigare.

I 1979 års beslut om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbottens län ingick ett anslag på 9 milj. kr. till Norrlandsfonden för stöd till

industriella utvecklingsprojekt vid i första hand högskolan i Luleå. Enligt

vad jag har inhämtat kommer dessa medel att vara förbrukade vid slutet av

budgetåret 1981/82. Det är ännu för tidigt att avläsa resultaten från de projekt som har fått stöd. Med den ändrade inriktning av Norrlandsfon-

dens verksamhet som riksdagen beslutade år 1980 (prop. 1980/81:51, NU 1980/81: 22, rskr 1980/81: 131) ligger en sådan stödverksamhet inom ramen för Norrlandsfondens ordinarie arbetsuppgifter. Några särskilda resurser

behöver alltså inte anvisas härför. I fråga om åtgärder inom servicesektorn måste först allmänt konstateras att länet har en prioriterad ställning när det gäller statlig verksamhet och när det gäller statligt stöd till kommuner och landsting. Det kommunala

Prop. 1981/82: 113 165

skatteutjämningsbidraget uppgick för år 1981 till ca 940 milj. kr. Några särskilda åtgärder för att främja verksamhet inom den offentliga sektorn är

jag, med några undantag som jag återkommer till, inte beredd att föreslå

nu. När det gäller den privata service- och tjänstesektorn har jag redan tidigare beskrivit hur lokaliseringssamrådet med företag och organisatio-

ner inom denna näringsgren har inriktats på att lokalisera bl. a. administra-

tiv produktion till Norrbotten, bl.a. till Malmfältskommunerna. För att ytterligare förbättra möjligheterna att förlägga sådan produktion till Norr-

botten bör vissa statliga tidigareläggningar av ADB-registrering, mikrofilmning m. m. kunna betalas från nyss nämnda särskilda medelsram för insatser i Norrbotten.

Administrativ produktion är en mycket lämplig komplettering av näringslivet i malmfälten med den stora andel sysselsatta i gruvbrytning och tung industri som finns där. För att underlätta en lokalisering av företag med sådan inriktning till malmfälten bör lokaliseringsstöd kunna lämnas till Kiruna kommun för att uppföra en lokal som får hyras ut även till sådana

företag på samma villkor som gäller för kommunala industrilokaler. Enligt

vad jag har inhämtat har Kiruna kommun påbörjat projektering av en lämplig byggnad. Ett dataföretag i Stockholm har meddelat sin avsikt att

etablera en filial i Kiruna. Enligt planerna skulle detta företag förläggas till denna byggnad liksom SIGA:s filial i Kiruna och ett företag inom fjärranalysområdet. Riksdagens bemyndigande att använda regionalpolitiskt stöd för detta ändamål bör därför inhämtas.

Bakgrunden till det sistnämnda företaget är att Rymdbolaget på uppdrag av länsstyrelsen i Norrbottens län har studerat möjligheterna att bygga upp en självständig kommersiell enhet i Kiruna för mottagning, bearbetning och försäljning av data från fjärranalyssatelliter. Efter redovisning av utredningsresultatet har Rymdbolaget i skrivelse den 27 januari 1982 anhållit om ekonomiskt stöd för etablering av ett sådant fjärranalvyscentrum i Kiruna. Etableringen bygger på utnyttjande av information från den franska satelliten Spot i vilken statens delegation för rymdverksamhet (DFR) är delägare. De undersökningar av marknaden för fjärranalysmateria] som Rymdbolaget har gjort tyder på att utvecklingsförutsättningarna för ett fjärranalyscentrum i Kiruna är goda. Det beräknas att ca 100 personer kan sysselsättas vid ett sådant centrum mot slutet av 1980-talet. Rymdbolagets

avsikt är att driva verksamheten i ett särskilt bolag. Investeringarna i utrustning är förhållandevis omfattande och utbildningstiden för den personal som skall arbeta i företaget är tämligen lång.

För att kunna etablera verksamheten behövs ekonomiska resurser upp-

gående till ca 88 milj. kr., varav 15 milj. kr. för aktiekapital i det nya bolaget och 47 milj. kr. i lån. Spotsatelliten beräknas bli uppsänd i början av år 1984. Om verksamhet skall kunna fungera i Kiruna vid denna tid-

punkt måste företaget starta sin verksamhet vid halvårsskiftet 1982. Jag är

positiv till Rymdbolagets förslag. De medel som behövs för tillskjutande av

Prop. 1981/82: 113 166

aktiekapital i det nya bolaget bör tas från den särskilda ram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag har föreslagit i det föregående. Finansieringen i övrigt bör kunna ske med hjälp av reguljärt regional-

politiskt stöd. vo Många av det nya företagets tänkta produkter har en nära anknytning till det statliga lantmäteriets verksamhet. Produkterna förutsätter bl. a. att det

allmänna kartmaterialet kan utnyttjas och bearbetas. Satellitinformation kommer i framtiden att utnyttjas i stor utsträckning för framställning av allmän landskapsinformation. Ansvarig myndighet inom detta område är

lantmäteriverket. Jag har erfarit att vissa överläggningar har ägt rum mel-

lan Rymdbolaget och statens lantmäteriverk om möjligheterna till samar-

bete i denna fråga.

Jag har tidigare redogjort för den roll jord- och skogsbrukspolitiken spelar i våra strävanden att uppnå en balanserad regional utveckling. I 1979 års program för sysselsättningen i Norbottens län togs upp ett särskilt

stöd till jordbruk och skogsbruk. Då anvisade medel har också använts för

stöd till rennäringen. Det är viktigt att stöd även nu anvisas för dessa

ändamål. En angelägen åtgärd är förbättringar av markavvattning i jordbruket.

Regeringen gav den 30 oktober 1980 i uppdrag åt lantbruksstyrelsen att efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen och berörda kommuner utreda frågan om torrläggning av jordbruksmark i Norrbottens kustland. Uppdraget redovisades den 30 juni 1981. Lantbruksstyrelsen konstaterade därvid bl.a. att en betydande sysselsättningseffekt erhålles under utförandetiden. Dessutom erhålles ytterligare sysselsättningstillfällen genom att befintliga företag kan byggas ut och nya företag byggas upp. En förbättrad torrläggning skapar vidare förutsättningar för en högre av-

kastning och därmed ökade förutsättningar för en fortlevnad av företagen. Av föreslagna åtgärder kan täckdikning få bidrag inom ramen för stöd till

jordbrukets rationalisering. Investeringar i huvudavlopp och liknande bör

enligt min mening kunna ges-stöd från den ram för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag nyss har föreslagit. Jag har i denna

fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

I det föregående har jag redogjort för glesbygdspolitikens framtida inriktning och beskrivit de omfattande åtgärder vi är beredda att vidta i de

delar av landet där effekterna av de traditionella regionalpolitiska insatscrnå är otillräckliga för att uppnå regional. balans. I propositionen (prop.

1979: 127) om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten uttalades att länsstyrelsen skulle få medel för särskilda glesbygdsinsatser. Regeringen ställde 10 milj. kr. till länsstyrelsens förfogande för sådant stöd

inom främst de norra delarna av Norrbottens inland och medgav att stöd

från dessa medel fick kombineras med reguljärt glesbygdsstöd. Stödet har

enligt länsstyrelsen medverkat till att skapa ett betydande antal arbetstill-

fällen, främst i Pajala kommun. Länsstyrelsen har föreslagit att särskilt

Prop. 1981/82: 113 167

glesbygdsstöd bör kunna lämnas även i framtiden. Jag delar denna uppfattning. Medel för detta bör tas från den särskilda medelsram som jag har

förordat tidigare.

Med stöd av de medel som anvisades år 1979 för bidrag till sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten har under senare år skett en betydande utbyggnad av turistnäringen i länet. Investeringsbidrag med 75 5% av

kostnaderna har lämnats till fem anläggningar i Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Fyra av anläggningarna har nu färdigställts vilket innebär ett stort tillskott till bäddkapaciteten i Norrbotten. Stöd har

också lämnats för utökad marknadsföring på turistområdet. Länsstyrelsen

i Norrbottens län har på uppdrag av regeringen utvärderat vissa projekt

inom turistområdet. Denna redovisning har remissbehandlats. Länsstyrel-

sen har föreslagit att bidrag med 75 96 skall utgå till ytterligare turistanlägg-

ningar bl. a. i Torneträskområdet. Efter samråd med cheferna för handelsoch jordbruksdepartementen föreslår jag att sådant förhöjt bidrag nu endast bör lämnas för mindre komplettering av befintliga anläggningar. Om

det finns marknadsmässiga förutsättningar för fortsatt utbyggnad av turistanläggningar i övrigt bör den ske genom anlitande av det reguljära regionalpolitiska stödet.

Avvecklingen av en betydande del av vattenfallsverkets byggnadsverksamhet i Jokkmokks kommun under 1980-talets första hälft föranledde

regeringen att den 2 augusti 1979 ge länsstyrelsen i Norrbottens län i

uppdrag att särskilt arbeta för att tillföra kommunen ny sysselsättning. Länsstyrelsen har vid skilda tillfällen fört fram en rad förslag om åtgärder

som har kunnat genomföras med användning av regionalpolitiskt stöd eller av medel från den år 1979 beslutade ramen för sysselsättningsfrämjande

åtgärder i Norrbotten. Ett område för insatser har anknytning till fjällverk-

samhet av skilda slag. Länsstyrelsen har bl. a. föreslagit att ett s.k. fjällcentrum byggs upp i Jokkmokk. Ett inslag i detta centrum är ett fjällmiuseum. Förslag om ett sådant museum har lämnats av länsstyrelsen den 2 oktober 1981.

Frågan om inrättande av ett fjällmuseum i Jokkmokk har på länsstyrel-

sens uppdrag utretts av en grupp med företrädare för statens kulturråd, riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, Svenska turistföreningen, Jokkmokks kommun, företrädare för de samiska organisationerna och länssty-

relsen. Gruppen föreslår att ett museum inrättas med följande huvuduppgifter: — specialmuseum för fjällregionen i Sverige — samiskt huvudmuseum i Sverige

— informationscentral för fjällturismen

Samerna i Norden strävar efter att i varje land få ett samiskt huvudmuseum inom samiskt bosättningsområde. I länsstyrelsens utredning föreslås

att en särskild samisk avdelning inrättas inom ramen för fjällmuseet. Avdelningen föreslås få en fristående ställning under en egen nämnd som

Prop. 1981/82: 113 168

utses av de samiska organisationerna. Genom denna organisationsform

uppfylls de krav som ställs på ett samiskt huvudmuseum.

Kostnaderna för investeringar i byggnader och utrustning av muséet beräknas till drygt 35 milj. kr. De årliga driftskostnaderna beräknas till

drygt 4,2 milj. kr. Den senare summan föreslås bli finansierad bl. a. genom

att vattenfallsverket befrias från tappning av vatten sommartid från Suor-

vajaure till Stora Sjöfallet, att detta vatten används för kraftproduktion

samt att de intäkter som detta ger (ca 2,7 milj. kr.) tillförs fjällmuséet. Som

huvudman för muséet föreslås en stiftelse.

Kammarkollegiet och naturvårdsverket har yttrat sig över länsstyrelsens förslag.

Naturvårdsverket anser att i utredningen redovisat förslag till bemanningsplan i det fortsatta arbetet bör avvägas mot övriga i fjällcentret ingående enheters behov för att undvika etablering av dubbla resurser.

Verket anser att nationalparkerna och naturvårdsverket bör få en egen del

i den s.k. fördjupningsutställningen vid muséet, Verket är positivt till tanken på aktiviteter på andra platser bl. a. samarbete när det gäller verk-

samhet med naturum och anser att en långtgående samordning bör eftersträvas. Naturum bör, anser verket, bemannas med personal anställd vid muséet. Samordningsvinster finns också att göra med den lägerskoleverksamhet som är under uppbyggnad i anslutning till Abisko naturum. Verket anser vidare att en långt gående samordning av informationsverksamhet

och trycksaksproduktion bör eftersträvas. Särskilt när det gäller kanalise-

ring av turism samt information om och i nationalparkerna bör ett samarbete vara möjligt. Personalen vid naturummen bör under lågsäsong kunna svara för denna produktion.

Naturvårdsverket har inget att erinra beträffande förslaget till organisation, men förutsätter att verket blir representerat i muséets styrelse. Verket har heller inget att erinra mot finansieringen av fjällmuséet med ”sjöfallspengar”. under förutsättning att ovan beskrivna samordning av personal och informationsresurser kommer till stånd.

Även kammarkollegiet pekar på behovet av ett nära samarbete mellan fjällmuséet och fjällenheten. För att undvika kompetenskonflikter och dubbelarbete måste ansvarsfördelningen demiemellan regleras.

Enligt kollegiet bör samråd ske med berörd sameby och den regionala rennäringsadministrationen för att förhindra störningar i renskötseln till följd av turistverksamheten.

Eftersom muséet skall vara inte bara ett specialmuseum för fjällregionen utan även ett samiskt huvudmuseum bör detta komma till uttryck i nam-

net. Kollegiet föreslår därför att muséet kallas fjäll- och samemuséet.

Då det gäller finansieringen torde det enligt kammarkollegiet finnas också andra möjligheter än ”sjöfallspengarna”. I tidigare yttrande till

jordbruksdepartementet (1981-03-30) har kollegiet pekat på de årliga reg-

leringsavgifterna och på tillgängliga allmänna villkorsmedel enligt vattenla-

Prop. 1981/82: 113 169

gen. Regeringen har t. ex. genom beslut 1981-03-26 föreskrivit att vattenfallsverket skall utge 25 milj. kr. till främjande av näringslivet i Jokkmokks och Gällivare kommuner, varav 20 milj. kr. avser bidrag till Jokkmokks kommun som villkor för ett fjärde aggregat i Harsprånget samt en första och andra etapp av Luleälvens effektutbyggnad.

Kammarkollegiet finner emellertid ingen anledning att motsätta sig för-

slaget att utnyttja ”sjöfallspengarna” för driften av fjällmuséet under för-

utsättning dels att regeringen finner skäl förorda att minimitappningen från

Suorvajaure till Stora Sjöfallet skall upphöra, dels att naturvårdsverket

och kommunerna kan enas kring länsstyrelsens förslag till disposition av

dessa medel.

Efter samråd med cheferna för utbildnings-, jordbruks- och arbetsmark-

nadsdepartementen föreslår jag att ett fjällmuseum inrättas i Jokkmokk under förutsättning att frågorna om huvudmannaskap och finansiering av

driftskostnaderna kan lösas. Vad avser investeringarna bör möjligheterna

att till en del utföra dessa som beredskapsarbeten prövas. Övriga investeringskostnader för staten får bestridas från den särskilda medelsram för

sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbotten som jag tidigare har föreslagit.

Länsstyrelsen har i annan ordning föreslagit att vissa andra enheter skall förläggas till samma byggnad som fjällmuséet nämligen sameskolstyrelsens kansli, en s.k. fjällenhet, rennäringsadministration och forskning rörande rennäringen. Regeringen beslutade den 6 november 1980 att sameskolstyrelsen och dess kansli skall lokaliseras till Jokkmokk samt den 25 juni 1981

att naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län får bygga upp en

fjällenhet i Jokkmokk för samordning av arbetet med naturvård och fri-

luftsliv inom länets fjällområden.

I fråga om rennäringsadministrationens lokalisering får jag anföra föl-

jande efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet. Regeringen

uppdrog den 20 november 1980 åt iantbruksstyrelsen att utreda de organisatoriska förutsättningarna för att lokalisera den regionala rennäringsadministrationen i Norrbottens län till Jokkmokk. Lantbruksstyrelsen över-

lämnade utredningsresultatet med skrivelse den 13 april 1981 och fram-

håller därvid att det utifrån de intressen som styrelsen har att företräda inte finns bärande skäl för en omlokalisering. Styrelsen förutsätter att lantbruksverket vid ett eventuellt beslut om omlokalisering kompenseras för sina merkostnader. Statskontoret framhåller i samrådsyttrande den 24

april 1981 att utredningsmaterialet, om än ofullständigt, talar för att det bör vara möjligt att utan påtagliga effektivitetsförluster på sikt förlägga lantbruksnämndens rennäringsenhet till Jokkmokk. Jag delar statskontorets uppfattning och anser att de svårigheter som kan uppstå under en över-

gångsperiod bör kunna bemästras.

För att fullfölja arbetet med en omlokalisering av den regionala rennä-

ringsadministrationen från Luleå till Jokkmokk avser jag att föreslå rege-

Prop. 1981/82: 113 170

ringen att ge länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att utarbeta förslag

till hur en sådan omlokalisering kan ske. Jag har här redogjort för ett antal projekt i Norrbotten som det är angeläget att stödja i särskild ordning de närmaste åren. Det fortlöpande

arbete som sker inom bl.a. regeringskansliet och vid länsstyrelsen och

länsarbetsnämnden för att stärka sysselsättningen i Norrbotten kan leda

till att ytterligare projekt kan komma att stödjas, exempelvis inom ener-

giområdet. Jag skall också i detta sammanhang ta upp frågan om flottning i Pite älv. Riksdagen uttalade våren 1981 (TU 1980/81:22, rskr 1980/81:256) att en

allsidig bedömning krävs för att möjliggöra val av den samhällsekonomiskt lämpligaste lösningen för timmertransporter i Norrbottens län. I avvaktan

på utredningen borde vidare enligt riksdagens uttalande åtgärder vidtagas

som syftar till att förhindra en nedläggning av flottningen i Pite älv.

En särskild utredare! (K 1981: 02) tillkallades i juni 1981 för att undersö-

ka det lämpligaste transportsättet för rundvirke i Piteälvsområdet. Regeringen medgav i augusti 1981 att vissa arbeten inom Piteå Flott-

ningsförenings verksamhetsområde får utföras som beredskapsarbeten. Flottningen kan därigenom upprätthållas t. o. m. år 1982.

Utredaren lämnade 1 oktober 1981 sitt betänkande (Ds K 1981: 11) Virkestransporter längs Pite älv. Hans sammanfattande slutsatser anges i det följande:

Vid val av transportsätt för rundvirke måste transporterna sättas in i sitt sammanhang i ett totalt virkeshanteringssystem. Förhållandena mellan olika regioner och mellan olika företagsgrupperingar varierar kraftigt.

Under detta utredningsarbete har underlag redovisats från berörda intressenter vad gäller dels företagsekonomiska utredningar, dels samhälleliga bedömningar. Underlaget har diskuterats i en expertpanel. De merkostnader som uppstår för flottningsalternativet resp. landtransportalternativet vid en jämförelse dem emellan sammanfattas nedan.

Merkostnader i milj. kr. för

flottning landtransporter Företagsekonomisk kalkyl 5,7 Samhällsekonomiska korrigeringsposter:

! Statssekreterare Hans Sandebring.

Prop. 1981/82: 113 171

Flottningsalternativet visar en samhällsekonomisk merkostnad på drygt

3 milj. kr. per år. Denna kalkyl är räknad på ettårsbasis. Om kalkylen

skrivs fram för en längre tidsperiod och sysselsättningseffekterna av en nedläggning av flottningen slås ut över flera år tyder tillgängligt utrednings-

material på att skillnaderna mellan alternativen ökar till landstransporternas fördel.

Domänverket/ASSI:s företagsekonomiska kalkyl kan ha överskattat kostnadsskillnaderna mellan de båda transportalternativen. Bedömningar som är mer förmånliga för flottningsalternativet har förts fram. Men även om samtliga dessa bedömningar skulle beaktas är ändå landtransportsalter-

nativet att föredra från samhällsekonomiska utgångspunkter. Bland de

s.k. samhällsekonomiska korrigeringsposterna väger sysselsättningen

tyngst. De olika effekterna på vägtrafikområdet beräknas i stort sätt balan-

sera varandra.

De övriga samhälleliga effekter som behandlas It utredningen torde sam-

mantaget vara till nackdel för flottningsalternativet. Men de är till sin storleksordning enligt utredaren försumbara i sammanhanget.

Vid en nedläggning av flottningen uppkommer vissa extraordinära nedläggningskostnader. De är dock inte särskilt stora eftersom flottningen under en längre tid har bedrivits som om varje år varit det sista. Sammantaget betyder detta att domänverket/ASSI:s slutsats att flottningen i Pite älv skall avvecklas, inte motsägs av den samhällsekonomiska bedömning

som här har redovisats.

Utredarens slutsats är sålunda att riksdagens uttalande att det måste ankomma på berörda intressenter att själva välja det lämpligaste transportsättet alltjämt bör vara vägledande.

Betänkandet remissbehandlades hösten 1981.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av länsstyrelsen i Norrbottens län, vägförvaltningen i Norrbottens län, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnden i Norrbottens län, domänverket, Piteå Flottningsförening, Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF),

Svenska Skogsarbetareförbundet och Sågverksintressenter i Överbotten

AB.

Ingen remissinstans ifrågasätter utredningens slutsats att flottningen är olönsam från företagsekonomiska utgångspunkter.

Flera remissinstanser redovisar avvikande uppfattningar beträffande en

del företagsekonomiska kostnadsposter i utredningen. Md

När det gäller de samhällsekonomiska faktorerna biträder länsarbetsnämnden utredningens uppfattning om att sysselsättningen väger tyngst.

Eftersom alternativa sysselsättningsmöjligheter praktiskt taget saknas i

denna region, bedömer nämnden det särskilt viktigt att hänsyn tas till hur

den friställda arbetskraften skall sysselsättas vid en eventuell nedläggning

av flottningen i Pite älv. Mot bakgrund av det sysselsättningsbortfall utredningen redovisat bedömer nämnden det angeläget att extraordinära åtgär-

Prop. 1981/82: 113 172

der planeras för att lindra de verkningar som uppkommer om flottningen upphör. Skogsarbetareförbundet är av samma uppfattning.

SIF framhåller att det från sysselsättningssynpunkt är angeläget att varje

arbetstillfälle som kan behållas bevaras i en älvdal med glesbygder som

inte automatiskt erbjuder sysselsättning. Skogsarbetareförbundet framför liknande synpunkter.

Sågverksintressenter ställer sig klart positiva till en nedläggning av flottningen. Enligt deras uppfattning kan en positiv sysselsättningseffekt upp-

nås om en omfördelning av det sågbara flottledsvirket göres till inlandssågverkens fördel. De besparingar som frigöres vid en nedläggning av flottningen skulle också, om det används till skogsvårdsåtgärder, ge en ökad

sysselsättning. Totalt kan enligt Sågverksintressenter härigenom en ökad sysselsättningen av ca 100 årsanställda uppnås, främst i glesbygderna i

inlandet. Skogsvårdsstyrelsen och SIF ifrågasätter utredningens bedömning av konsekvenserna för väghållningen vid en övergång till landtransporter.

Domänverket anför att det i dag levereras okvistade träd och träddelar till ASSI:s anläggningar i Piteå, där kvistar och bark används för encergiän-

damål samt stammen till råvara för massaindustrin. Denna nya avverk-

ningsform, som ej går att kombinera med flottning, är i dag lönsam inom

det område som nu flottas och att avstå från metoden innebär ekonomiska

förluster.

Länsstyrelsen, SIF och Skogsarbetareförbundet uttalar sig för att flott-

ningen behålls. Länsstyrelsen anför därvid att det ur såväl regionalpolitisk

som samhällsekonomisk synpunkt är angeläget att flottningen i Pite älv

upprätthålls tills vidare och att samhället avsätter medel för täckandet av

den företagsekonomiska merkostnad som är förknippad med flottningen.

Domänverket framhåller att om det ur samhällsekonomisk synpunkt anses vara av intresse att flottningen fortsätter även efter 1982, måste domänverket och ASSI kompenseras för den merkostnad som uppkommer

om de tvingas att flotta virket. Besked krävs i så fall relativt snart om man

från statens sida är beredd ta upp en förhandling med domänverket och ASSIL om ersättning för deras merkostnader.

Den särskilde utredaren om flottning i Pite älv har kommit till slutresul-

tatet att flottning är dyrare än landtransport. Flottningens samhällsekono-

miska förtjänster uppväger enligt utredaren inte heller de merkostnader som flottningen förorsakar. Ingen remissinstans har invänt mot hans slut-

sats att flottningen inte är företagsekonomiskt motiverad. När det gäller

utredarens samhällsekonomiska bedömning går däremot remissinstanser-

nas uppfattningar mer i sär. Bl.a. har framförts att en nedläggning av flottningen skulle medverka till en ökad sysselsättning vid inlandssågver-

ken. Länsstyrelsen anför däremot att det är angeläget att flottningen i Pite

älv tills vidare upprätthålls och att samhället avsätter medel för täckandet av den företagsekonomiska merkostnad som är förknippad med flottningen.

Prop. 1981/82: 113 173

Jag kan efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet konstatera att trots det breda underlaget om flottningen i Pite älv som tagits fram under senare år ingen samstämmig uppfattning i länet om

flottningens framtid redovisats. Den fråga som främst föranleder olika

bedömningar är hur flottningens sysselsättningskonsekvenser skall värderas. Jag har stor förståelse för att man i Norrbottens län önskar slå vakt om befintliga sysselsättningstillfällen. Flottningen ger också ungdomar värdefull yrkeserfarenhet under sommaren.

Det ankommer på de berörda intressenterna att själva välja det lämpligaste transportsättet. Länsstyrelsen har till uppgift att i länet bevaka de

samhälleliga aspekterna. Det ankommer på länsstyrelsen att bedöma sys-

selsättningseffekterna av olika transportalternativ och att avgöra om det är

lämpligt att ta upp förhandlingar med domänverket/ASSI om fortsatt flottning under en övergångsperiod. Finansieringen bör i sådant fall kunna ske med de medel för särskilt glesbygdsstöd som jag tidigare föreslagit inom ramen för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län.

5¶Den regionalpolitiska forskningen

Jag övergår nu till att behandla forskningens roll i anslutning till planering och politik för regional utveckling.

Regeringen har i en särskild proposition (prop. 1981/82:106) förelagt

riksdagen vissa förslag rörande forskningspolitiken. I propositionen redo-

visas en rad förslag av stort regionalpolitiskt intresse. I det följande går jag

in på några frågor som rör forskning av mera specifikt intresse för regional-

politiken.

Regionalpolitiskt relevant forskning bör syfta till att ge ett förbättrat underlag för regionalpolitiska beslut. Samverkan mellan å ena sidan forskningen och å andra sidan myndigheter, företag, organisationer etc. förekommer i en rad olika former. Det finns enligt min mening anledning att ytterligare öka samordningen av redan befintliga forskningsresurser. Detta gäller bl. a. i den norra högskoleregionen med dess särskilt svåra regionala problem. Jag vill här erinra om att regeringen nyligen har uppdragit åt universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att utreda förutsättningarna att

ge stabilitet åt den samverkan rörande forsknings- och utvecklingsarbete

som nu sker mellan de mindre högskoleenheterna och samhället. Syftet skall dock inte vara att bygga upp en fast forskningsorganisation vid dessa enheter.

En särskild utredare har i betänkandet (Ds B 1980:18) lokalisering av ny

verksamhet till Västerbottens län. Del 3. lämnat förslag om inrättande av

ett regionalt utvecklings- och forskningsinstitut i Umeå. Synpunkter på betänkandet har i samband med remissbehandlingen lämnats av Umeå

Prop. 1981/82: 113 174

universitet, forskningsrådsnämnden, humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet, statens industriverk (SIND), norrlandsfonden, expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt landstingen i Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Giesbygdsdelegationen har i en skrivelse till regeringen föreslagit att ett centrum för glesbygdsutveckling inrättas i Östersund.

Flertalet remissinstanser tillstyrker tanken på att bygga upp, bättre organisera och stärka den regionalpolitiska utvecklings- och forskningsverksamheten i landets nordligaste högskoleregion. Däremot är man all-

mänt skeptisk till att bygga upp ett särskilt institut. I stället förordas andra

former för samordning av i regionen befintliga och tillkommande forsk-

ningsresurser. Särskilt betonas det angelägna i att stimulera samarbetet

mellan samtliga högskoleenheter i regionen liksom att forskningsresurserna sprids till mer än en ort.

Med hänsyn till de regionala problemens omfattning och karaktär i norra Norrland delar jag i allt väsentligt utredningsmannens uppfattning vad gäller såväl motiven som förutsättningarna för att bygga upp en forskning av det slag som föreslås. Mot bakgrund av de synpunkter som framkommit i remissinstansernas yttranden ställer jag mig emellertid tveksam till om ett institut är den lämpligaste organisationsformen. Det statsfinansiella läget innebär att verksamheten får rymmas inom ramen för anvisade resurser på högskole- och forskningsområdet. Med den kompetens som finns vid regionens högskoleenheter samt med vissa tillskott till de basresurser som forskningen redan förfogar över och viss omdisponering av andra resurser, bör det enligt min mening ändå vara möjligt att ta ett steg i den riktning som har föreslagits.

Forskningen inom den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet är redan nu i stor utsträckning inriktad på regionala problem. Inom ämnen som företagsekonomi, nationalekonomt, regional ekonomi, kulturgeografi, sociologi, statsvetenskap och ekonomisk historia har en betydande kompetens byggts upp på den regionala forskningens område. Chefen för utbildningsdepartementet har också i årets budgetproposition (bil. 12)

förordat inrättande av en tjänst som professor i förvaltningsforskning med regional inriktning vid universitetet i Umeå. Högskolan i Luleå har omfattande resurser som redan nu utnyttjas i

utvecklingen av regionens näringsliv. Även vid övriga högskoleenheter i regionen, dvs. högskolan i Östersund och högskolan i Sundsvall/Härnösand förekommer eller planeras viss forskning av intresse i detta sammanhang.

Genom att samordna forskningsresurser i regionens olika delar och underlätta en integration av olika discipliners kompetens i tvärvetenskapligt inriktade projekt bör betydande vinster kunna nås. Av särskilt intresse

Prop. 1981/82: 113 175

bedömer jag möjligheterna att knyta samman samhällsvetenskaplig och

teknisk forskning vara. Med hänvisning till vad jag nu har sagt förordar jag att regeringen

inhämtar riksdagens bemyndigande att inrätta ett centrum för regionalpolitisk forskning inom universitetet i Umeå. Detta centrum bör ha en egen

styrelse som förordnas av styrelsen för universitetet i Umeå. Centrumet bör ha ansvar för samordning av den regionalpolitiska forskning som bedrivs vid högskoleenheterna inom regionen och verka för att denna

inriktas så att olika forskningsinsatser så långt möjligt kompletterar varandra och att kvaliteten i verksamheten garanteras. Här bör särskilt beak-

tas kopplingen till det forsknings- och utvecklingsarbete kring inlandets glesbygdsproblem som pågår vid högskolan i Östersund och det utveck-

lingsarbete som bedrivs i anknytning till högskolan i Luleå med syfte att stimulera näringslivet i Norrbotten. Vidare bör samordning med ERU:s verksamhet eftersträvas. Jag menar också att samtliga högskoleenheter i regionen bör vara representerade i styrelsen liksom att ett visst inslag av

riksrepresentation bör ingå. Huvuduppgiften för ett sådant centrum bör vara att ta initiativ till och

samordna tvärvetenskapligt inriktade projekt inom det regionalpolitiska området och sådana forskningsområden som kan vara av betydelse för den regionala utvecklingen t. ex. teknisk och naturvetenskaplig forskning. Centrumet bör vidare fungera som en länk mellan forskningen och skilda samhällsintressen i regionen. I detta avseende bör samarbete ske med de kontakt- och informationsorgan som nu verkar i regionen.

Det ankommer på regeringen att lämna riktlinjer för verksamhetens uppläggning. Därvid bör de speciella regionalpolitiska problem som finns i

Norrbotten liksom de problem som är förknippade med den fortsatta

utvecklingen i skogslänens inlandsdelar ges hög prioritet i verksamheten.

Det bör därför prövas om cen del av verksamheten kan förläggas till Östersund för att få en starkare anknytning till inlandsproblemen.

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet har jag för avsikt

att föreslå regeringen att uppdrag lämnas åt Umeå universitet att utreda

den lämpliga organsiationen för ett centrum av det slag jag här har skis-

serat. Genom proposition 1978/79:112 bereddes riksdagen ta del av vad före-

dragande statsrådet anförde om inriktningen av den regionalpolitiska

forskningen. En redovisning av organisation och forskningsprogram läm-

nades. Det samordnande ansvaret har expertgruppen (1 1979:E) för forskning om regional utveckling (ERU). Dess huvuduppgift är att initiera och

samordna forskning på regionalpolitikens område samt att se till att forsk-

ningsresultat blir kända och tillgängliga för olika intressenter.

I ERU ingår företrädare för bl. a. forskningen, berörda centrala och

regionala myndigheter samt intresscorganisationer. En viktig uppgift för

ERU är att lämna förslag till utveckling av det regionalpolitiska forsknings-

Prop. 1981/82: 113 176

programmet, samt att engagera forskare som är intresserade av att vidare-

utveckla och precisera forskningsprogrammet. ERU bör därvid ta initiativ till att bilda särskilda arbetsgrupper med forskare. Varje sådan forskar-

grupp skall självständigt genomföra den fastlagda forskningsuppgiften. I ERU:s organsiation finns vidare regionala samverkansgrupper — cen i var och en av landets sex högskoleregioner. Samverkansgrupperna skall

svara för det löpande kontakt- och informationsutbytet mellan forskning,

planering och beslutsfattande på regional nivå. Vidare skall samverkansgrupperna — med utgångspunkt i den egna regionens speciella förutsättningar och problem — ta fram underlag för expertgruppens arbete med forskningsprogram. Det står dessutom samverkansgrupperna fritt att for-

mulera egna forskningsprogram med utgångspunkt i regionens särskilda

problem och att på olika sätt försöka få programmen genomförda i den egna regionens högskoleenheter. De skall också verka för att samordna det

behov de olika planeringsintressenterna I högskoleregionen har av forskning. Därutöver bör samverkansgrupperna var och en för sig utveckla de former och det innehåll i verksamheten som gruppen själv bestämmer.

ERU uppdrog i januari 1981 åt högskoledocent Paul-Olav Berg vid Nordlands distriktshögskola i Bodö. Norge. att genomföra en utvärdering av samverkansgruppernas verksamhet och arbetsformer m. m. Bergs rapport ERU:s regionale samarbeidsgrupper — erfaringer og perspektiver etter 2 år (1981-11-17) har tillsammans med en skrivelse (1982-01-13) över-

lämnats till regeringen av ERU.

Utredningsmannens slutsats är att erfarenheterna från samverkansgrup-

pernas hittillsvarande verksamhet i huvudsak är positiva. Huvudintrycket är att det i grupperna finns en stark önskan att utnyttja de möjligheter till

informationsutbyte och forskningsinitiering från regional nivå som har skapats. Rapporten innehåller förslag till ändringar av begränsad omfattning.

ERU har i skrivelsen till regeringen i stort sett anslutit sig till de synpunkter som utredningsmannen framfört.

För egen del vill jag framhålla att de förändringar för att utveckla och förbättra verksamheten som föreslås kan genomföras inom ramen för de

direktiv som nu gäller för ERU och med de ekonomiska ramar som ERU

arbetar inom. Stor vikt bör därvid läggas vid möjligheterna att utnyttja den

regionala ERU-organisationen för forsknings- och utredningsprojekt med

direkt anknytning till lokala och regionala problem.

Jag skall också översiktligt redovisa hur ERU har utvecklat sitt forskningsprogram. Inom forskningsområde I har forskningsverksamheten delats in i följande delområden. 1. Regionalpolitik — strategi och planeringsfilosofi

2. Effekter av regionalpolitiska åtgärder 3. Regionalpolitiken i en förhandlingsekonomi.

ERU har tidigare i olika sammanhang berört den idémässiga utveckling-

Prop. 1981/82: 113 177

en på regionalpolitikens område. Inom det första delområdet skall denna debatt föras vidare och inriktas på att belysa sambanden mellan den idémässiga förankringen uttryckt som val av utvecklingsstrategi och dess yttringar i den regionala planeringens utformning och innehåll.

Inom det andra delområdet är avsikten att utveckla kompetensen när det gäller utvärderingsfrågor. Forskningsuppgiften gäller teori- och metodutveckling samt praktiska tillämpningar. Exempelvis kommer samhällsckonomiska kalkylmetoder att utvecklas och prövas i regionalpolitiska sammanhang. Både den egentliga regionalpolitikens effekter och regionala effekter av andra åtgärder behandlas i forskningsprogrammet.

I anslutning till detta forskningsområde har ERU på regeringens uppdrag genomfört en utvärdering av det regionalpolitiska stödets effekter. Uppdraget har redovisats i rapporten (DsI 1981:15, 16 och 19). Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet?

Det tredje delområdet, som benämns regionalpolitiken i en förhandlingsekonomi, utgör ett mera renodlat forskningsområde. Arbetet inriktas på studier av konkreta, institutionella förhållanden och deras konsekvenser för regionalpolitiken. Förhållanden inom och mellan stora organisationer — privata företag såväl som offentliga organ — är därvid särskilt intressanta.

Inom forskningsområde 11 behandlas hur den internationella arbetsdelningen och teknologin påverkar den svenska regionala utvecklingen, men också hur arbetsdelning och specialisering inom landet påverkar den regionala bilden. Därvid diskuteras vilka nya lokaliseringsbetingelser för svenskt näringsliv och offentlig sektor de olika utvecklingstendenserna ger upphov till. Vidare penetreras de direkta och indirekta effekterna av denna utveckling för enskilda hushåll i de olika delarna av landet.

Vid en nyligen genomförd genomgång av den regionalpolitiska problembilden har ERU (ERU-rapport 11) framhållit ytterligare två områden som bör prioriteras i det fortsatta arbetet. Det första avser glesbygdens utvecklingsproblem. Det andra området utgörs inte av något specifikt tema utan är snarare av organisatorisk karaktär, nämligen att man när olika projekt formuleras utgår från förhållandena i en avgränsad landsdel etter region. I det senare fallet har framförallt pekats på behovet av forskning med utgångspunkt från problemen i Norrbotten.

ERU konstaterar i översynen att det för närvarande inte finns ckonomiska resurser för att bygga upp nya forskargrupper. Inom flera av de regionala samverkansgrupperna tas emellertid de här nämnda områdena upp. Vad gäller glesbygdsfrågorna har ERU-Uppsala och ERU-Nord prioriterat detta forskningsområde.

I flera av samverkansgrupperna i övrigt har successivt utvecklats program som har en avgränsad region som en sammanhållande faktor. Detta gäller bl.a. ERU-Nords program som präglas av projekt och projektplaner vars problemformuleringar i mycket stor utsträckning är giltiga för Norr- 12 Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 178

botten. Inom ramen för ERU-Uppsalas Bergslagsprojekt är en rad delpro-

jekt planerade kring strukturomvandlingens konsekvenser och vägar att möta problemen i Bergslagen. ERU-Väst har påbörjat utvecklingen av ett

större program med temat Västsverige som produktionssystem.

Jag anser att den uppläggning av forskningsprogrammet som ERU redovisar väl ansluter till den inriktning som angavs i 1979 års regionalpolitis-

ka proposition. De kompletteringar av forskningsprogrammet med forsk-

ning om glesbygdens problem och möjligheter samt Norrbottens speciella problem som ERU förordar, ser jag som angelägna. |

I yttrandena över ERU:s betänkande (Dsl 1981:15) Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet? har flera remissinstanser framfört att de nu tillämpade utvärderingsmetoderna bitvis är bristfälliga. Själv anser jag att en kvalificerad utvärderingsforskning är särskilt angelägen när tillgången

till medel för genomförandet av regionalpolitiken är begränsade. Jag noterar att ERU lagt särskilt stor vikt vid dessa frågor i forskningsprogram-

met. Jag vill avslutningsvis erinra om att jämställdhetsaspekter behandlades i propositionen om forskningpolitiken (prop. 1981/82:106). Det är enligt min

mening både naturligt och angeläget att jämställdhetsaspekter även beak-

tas av ERU i dess verksamhet.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

I. lag om nedsättning av socialavgifter,

2. lag om ändring av lagen (1981:691) om socialavgifter, dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har anfört om

3. planeringstal för länen år 1990,

4. avskaffandet av ortsplanen som styrinstrument i regionalpoliti-

ken, : 'n . rikets indelning i stödområden. a. ändrade riktlinjer för regionalpolitiskt stöd,

7. ändrade grunder för tilläggsbidrag till studiecirklar,

dels föreslår riksdagen att godkänna att regeringen

8. beslutar om inrättande ett centrum för samordning av regional-

politisk forskning m. m. inom Umeå högskoleregion,

9. beslutar om uppförande av industricenteranläggningar i Gälli-

vare och Sveg,

dels föreslår riksdagen att medge

10. att lokaliseringsstöd lämnas för att uppföra en kommunal lokal

för uthyrning till administrativ verksamhet i Kiruna i enlighet med vad jag har förordat,

Prop. 1981/82: 113 179

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

11. det regionala planerings- och programarbetcets inriktning, 12. inriktningen av den regionalpolitiska forskningen,

13. de allmänna riktlinjerna för den regionala utvecklingspolitiken.

7 Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82

FJORTONDE HUVUDTITELN

G. Statsägda företag

G 16. Tillskott till Statsföretag AB för förlusttäckning i Regioninvest i

Norr AB Nytt anslag (förslag) 55 200000 kr.

Med hänvisning till vad jag tidigare (avsnitt 4) har anfört angående särskilda sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Tillskott till Statsföretag AB för förlusttäckning i Regionin-

vest i Norr AB på tilläggsbudget HI till statsbudgeten för budget-

året 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservations-

anslag av 55 200 000 kr.

Prop. 1981/82: 113 180

8 Anslagsfrågor för budgetåret 1982/83

FJORTONDE HUVUDTITELN

C. Regional utveckling

F.n. anslås medel för regional utveckling via följande anslag och till följande huvudändamål

Anslag Huvudändamål C 1. Regionalpolitiskt stöd: Avskrivningslån/lokaliseringsbi-

Bidragsverksamhet drag Utbildningsstöd

Sysselsättningsstöd Offertstöd

Infriande av vissa garantier Förvaltningskostnader hos AMS Regionala utvecklingsbolag

Centrala konsult- och utredningsin-

satser

C 2. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån

Lokaliseringslån

C 3. Åtgärder i glesbygder Statligt stöd till glesbygder m. m.

C 4. Täckande av förluster på Infriande av garantier

grund av kreditgarantier till

företag i glesbygder m. m.

CS. Åtgärder m.m. i anslutning Projektverksamhet på länsnivå

till länsplanering

Jag har tidigare (avsnitt 3.1) förordat att medel för visst regionalpolitiskt

stöd till näringslivet, medel för åtgärder i glesbygder samt för regional

projektverksamhet skall sammanföras under ett anslag som skall disponeras av länsstyrelsen. Jag har också (i avsnitten 3.7—3.9) lämnat förslag till

utformning av de olika stödformerna, Jag har tidigare (avsnitt 3.7.2) före-

slagit att utbildningsstödet skall avskaffas som stödform och crsättas av

offertstöd.

Jag har vidare förordat att särskilda medel skall anvisas för sysselsätt-

ningsträmjande åtgärder i Norrbottens län (avsnitt 4) samt att medel skall anvisas för att möjliggöra en sänkning av arbetsgivar- och egenavgifter i fyra kommuner i Norrbottens län (avsnitt 3.6).

Som en följd av dessa förslag förordar jag att för budgetåret 1982/83 medel för regional utveckling ställs till regeringens förfogande via följande anslag. Liksom i uppställningen av innevarande års anslag anger jag även

huvudändamålen.

Prop. 1981/82: 113 181

Anslag Huvudändamål C 1. Regionalpolitiskt stöd: Dokaliseringsbidrag/avskrivnings-

Bidragsverksamhet lån

Sysselsättningsstöd

Offertstöd

Infriande av vissa garantier

Förvaltningskostnader hos AMS

Regionala utvecklingsbolag Centrala konsult- och utredningsin-

satser C 2. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån

Lokaliseringslån

C 3. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringsbidrag

Regionala utvecklingsinsatser = Investeringsbidrag

Statligt stöd till glesbygd m. m. Regionalt utvecklingsarbete

C 4. Täckande av förluster på =: Infriande av garantier

grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m.

C 5. Åtgärder för ökad sysselsätt- = Stöd till projekt som främjar syssel-

ning i Norrbottens län sättningen i Norrbottens län C 6. Ersättning för nedsättning av ”Täckande av nedsättning av social-

socialavgifter avgifter för vissa verksamheter och försäkrade i Gällivare, Jokkmokks,

Kiruna och Pajala kommuner

Vid beräkningen av de anslag som förordas i det följande har vägts in de besparingar inom regionalpolitikens område som regeringen ställt sig bak-

om, bl.a. att någon prisuppräkning av de hittillsvarande regionalpolitiska bidragsanslagen inte har gjorts för budgetåret 1982/83. Genom de regeländ-

ringar avseende de regionalpolitiska stödmedlen som jag här förordar har också sänkningen av socialavgifter i fyra kommuner i Norrbotten finansierats.

C 1. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet

1980/81 Utgift 376 628655 1981/82 Anslag =” 402200000 1982/83 Förslag 318910 000

Från anslaget bestrids f.n. utgifterna för de hos arbetsmarknadsstyrel-

sen (AMS) under programmet Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delprogrammen Avskrivningslån (inkl. lokaliseringsbidrag och avskrivningslån beviljade enligt förordningen (1970: 180) om statligt regionalpoli-

tiskt stöd samt infriande av statliga garantier för lån i lokaliseringssyfte till

rörelsekapital och marknadsföringsåtgärder enligt samma förordning), Ut-

13 Riksdagen 19811/82. I saml. Nr 113

Prop. 1981/82: 113 182

bildningsstöd, Sysselsättningsstöd och Offertstöd. Denna verksamhet regleras numera av förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad

senast 1981: 1130). Från anslaget bestrids dessutom bl. a. utgifter för me-

delstillskott till regionala utvecklingsbolag i Jämtlands och Västerbottens län (fr prop. 1979/80: 125 s. 58, AU 1979/80:29, rskr 1979/80:362) samt

utgifter för centrala konsult- och utredningskostnader för projekt som

avses leda till utbyggnad eller etablering inom nuvarande stödområde 4, 5

och 6 (jfr prop. 1980/81 bil. 17 s. 72, AU 1980/81:23, rskr 1980/81:233).

Från anslaget utgår även under budgetåren 1980/81 och 1981/82 högst

12000 0J0 kr. resp. 20000 000 kr. för att främja den industriella utveckling-

en i Värmlands län (jfr AU 1979/80:23 s. 56, rskr 1979/80:361 resp. AU

1980/81: 23 s. 73, rskr 1980/81: 233).

1980/81 1981/82 1982/83

Utgifi Anslag Beräknad ändring

AMS Föredraganden Avskrivningslån/

Infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte

Centrala konsult- och utredningsinsatser - 10 000 000 - -

376 628 000 402 200 000 +21 665 000 — 83290 000 ! inkl. medel för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län.

Riksdagen beslutade år 1979 att regionalpolitiskt stöd under budgetåren 1979/80—1983/84 får beviljas — utöver outnyttjat utrymme av den ram för beslut om regionalpolitiskt stöd som fastställdes för perioden 1973/74— 1978/79 — inom en ram av 7400 milj. kr. (prop. 1978/79: 112, s. 140, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435). Av ramen beräknas 1500 milj. kr. för avskrivningslån, 200 milj. kr. för utbildningsstöd, 1000 milj. kr. för sysselsättningsstöd, 200 milj. kr. för offertstöd och 4500 milj. kr. för lokaliseringslån.

I samband med att det särskilda regionalpolitiska stödet i vissa varvsre- . gioner ersattes med normalt regionalpolitiskt stöd beslutade riksdagen vidare 1980 att utöka den regionalpolitiska ramen med 170 milj. kr. (prop. 1979/80: 165, NU 1979/80:69, rskr 1979/80:405). Härav har beräknats 10 milj. kr. för avskrivningslån och 160 milj. kr. för lokaliseringslån.

Det utrymme av den ram för beslut om regionalpolitiskt stöd som fastställdes för perioden 1973/74—1978/79 som inte utnyttjats, har beräknats '

Prop. 1981/82: 113 183

till 651 milj. kr. med fördelning på 160 milj. kr. för avskrivningslån, 84 milj.

kr. för utbildningsstöd, 47 milj. kr. för sysselsättningsstöd och 360 milj. kr. för lokaliseringslån. Vid dels införande av ett särskilt stöd till lantbruksfö-

retag m.m. i vissa glesbygder (prop. 1977/78:113, JoU 1977/78:22, rskr

1977/78:271), dels anvisande av medel för åtgärder i etableringsfrämjande syfte i vissa län (prop. 1977/78:125 s. 65, AU 1977/78: 34, rskr 1977/78: 305) har förutsatts att sammanlagt [8 milj. kr. skulle belasta den del av den

regionalpolitiska ramen som hade beräknats för avskrivningslån. Under åren 1979 och 1980 har riksdagen dessutom beslutat att belasta denna ram

med 20 resp. 10 milj. kr. i medelstillskott till regionala utvecklingsbolag, med 12 resp. 20 milj. kr. för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län samt under år 1980 även med 10 milj. kr. för centrala

konsult- och utredningsinsatser. Efter dessa beslut uppgår den totala beslutsramen för femårsperioden 1979/80— 1983/84 till 8131 milj. kr. Metoden att fastställa en flerårig beslutsram har tillämpats i flera omgångar. Den underlättar i hög grad den långsiktiga planeringen för både

regeringen, myndigheter och företag. Utbetalning av stöd sker nämligen i regel under flera år efter det att beslut om stöd har fattats.

Antalet ansökningar om regionalpolitiskt stöd minskade på grund av

avmattning i investeringskonjunkturen något under budgetåret 1980/81.

Beviljat lokaliseringsstöd under budgetåret 1980/81, dess fördelning på

stödområden, antal arbetstillfällen, avskrivningslån/lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån, beräknad sysselsättningsökning samt subvention per

nytt arbetstillfälle framgår av följande tabell.

Beviljat lokaliseringsstöd under budgetåret 1950/81 fördelat på stödområden m. m. Stöd- Antal Beviljat stöd (milj. kr.) Fördel- = Ber. syssel- Subvenområde arbets- ning Ze — sättnings- tion per

ställen — AvskrJån! — Lok. Summa ökning nytt

Lok.bidr. lån arbetstill-

fälle

(tkr.)

! Inkl. offertstöd. ? Beviljat stöd till Stiftelsen Industricentra och kommunala industrilokaler ingår i tabellen men inte i subventionsberäkningen.

Av det sysselsättningstillskott på 2 144 arbetstillfällen som de investeringar som har beviljats stöd under budgetåret 1980/81 beräknas ge, avser 909 eller 42 96 kvinnor.

Prop. 1981/82: 113 184

Av stödet avser 41,5 milj. kr. kommunala industrilokaler och 20,0 milj. kr. avskrivningslån och kapitaltillskott till Stiftelsen Industricentra.

Under budgetåret 1980/81 beviljades vidare utbildningsstöd med 12 milj. kr. Antalet företag som erhöll utbildningsstöd uppgick till 52 och antalet personer som omfattades av utbildningen till 580. Detta innebär en ökning jämfört med de senaste budgetåren, men stödformen har fortfarande utnyttjats i relativt liten omfattning.

Följande sammanställning visar det beviljade sysselsättningsstödet för kalenderåren 1977—1980.

2

! Beviljat t. o. m. den 30 juni 1981.

Fördelningen av både beviljat sysselsättningsstöd och ökning av antalet

årsbetskrafter är jämn mellan de olika stödområdena 4, 5 och 6.

Under budgetåret 1980/81 har elva företag beviljats offertstöd med sammanlagt 24 milj. kr. Härav har 14 milj. kr. beviljats företag i Norrbottens län. Stödet har i samtliga fall utgått i kombination med lokaliseringsstöd.

Det är medräknat i tabellen under lokaliseringsbidrag/avskrivningslån.

Riksdagen bör underrättas om att regeringen i ett fall beviljat lokaliseringsstöd som inte har stämt helt överens med de av statsmakterna antagna grunderna för denna stödform. Någon annan för ändamålet läm-

pad stödform har inte funnits. Således har Svenska Turistföreningen beviljats avskrivningslån med 4,42 milj. kr. för återuppförande av Sylarnas

Fjällstation som brandhärjats. På grund av anläggningens speciella värde för turismen och därmed sysselsättningen i Jämtlands fjälltrakter har stöd beviljats trots att anläggningen inte kan beräknas uppfylla normala krav på

lönsamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen ÅAvskrivningslån. AMS beräknar (under förutsättning av nuvarande anslagsutformning) medelsbehovet för avskrivningslån/lokaliseringsbidrag

inkl. medel för regionala utvecklingsbolag och centrala konsult- och

utredningsinsatser till 276 milj. kr. för budgetåret 1982/83. Härav avser I milj. kr. infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rörelseka-

pital m. m. och 5 milj. kr. bankavgifter.

Utbildningsstöd. Eftersom stödet efter de förändringar som gjordes år

1979 hittills använts i begränsad omfattning samt att kostnaderna för stödets administration är oproportionerligt stora m. m. föreslår AMS att ut-

bildningsstödet i dess nuvarande form omprövas. För eftersläpande kost-

Prop. 1981/82: 113 185

nader beräknar AMS för budgetåret 1982/83 ett medelsbehov av 30 milj.

kr.

Sysselsättningsstöd. AMS föreslår för budgetåret 1982/83 att anslags-

posten ökas till 70 milj. kr.

Offertstöd. AMS beräknar medelsbehovet för budgetåret 1982/83 till 40 milj. kr.

Föredraganden

Den nuvarande femårsramen fördelad på stödformer, ianspräkstaget belopp budgetåren 1979/80—1980/81 samt återstående ram framgår av föl-

jande sammanställning. Femårsramen avser beslut som fattas på såväl central som regional nivå.

! Preliminära siffror.

Jag har tidigare föreslagit att utbildningsstödet skall avskaffas som en särskild stödform och ersättas med offertstöd. Den del av ramen för utbildningsstöd som därigenom inte kommer att utnyttjas bör därför överföras till ramen för offertstöd.

Jag har tidigare (avsnitt 3.7.3) även förordat att lån skall kunna lämnas till vissa regionala investmentbolag. Sådana lån bör kunna lämnas inom en ram om 25 milj. kr. Dessa medel bör avräknas mot ramen för beslut om avskrivningslån/lokaliseringsbidrag.

Jag har tidigare förordat att del av anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet samt anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering skall ersättas av ett nytt anslag: Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser. Den del av det nuvarande anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet som berörs är avskrivningslån/lokaliseringsbidrag.

De medel som anvisas under delprogrammet Avskrivningslån/lokaliseringsbidrag utnyttjas för dels utbetalning av avskrivningslån inkl. lokaliseringsbidrag och avskrivningslån beviljade enligt den numera upphävda förordningen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd, dels ersättning till banker för deras administrering av beviljat lokaliseringsstöd, inkl. lokaliseringsstöd beviljat enligt förordningen (1979:59) om särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner, dels kapitaltillskott och administrationskostnader m.m. för Stiftelsen Industricentra.

Jag har tidigare förklarat att jag avser föreslå regeringen att utöka beslu-

Prop. 1981/82: 113 186

tanderätten för länsstyrelsen och att därvid anvisa medel för beslut om get Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser. Jag beräknar att

dessa åtgärder under de närmaste åren successivt kommer att något minska medelsbehovet för utbetalning av avskrivningslån/lokaliseringsbidrag

m.m. som lämnas genom beslut av arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen. För budgetåret 1982/83, beräknar jag detta medelsbehov till 190 milj. kr. varav 5 milj. kr. för ersättning till banker.

Genom att medel för lokaliseringsbidrag, och investeringsbidrag, som beslutas av länsstyrelsen föreslås anvisade via reservationsanslag som —

till skillnad mot nuvarande ordning med förslagsanslag — innebär att

anslaget beslutsmässigt intecknas innan utbetalning sker till stödmottagaren, kommer det totala anslagsbehovet för avskrivningslån/lokalise-

ringsbidrag att öka.

Utbildningsstödet har jag föreslagit skall avskaffas som särskild stödform och speciella utbildningskostnader i fortsättningen stödjas med offertstöd. För utbetalning av stöd som tidigare beslutats beräknar jag 10

milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Sysselsättningsstödet förstärktes kraftigt i vissa delar av landet genom

riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1979. På grund av stödets konstruktion räknar jag med att medelsåtgången stegvis kommer att öka under en sjuårsperiod. För budgetåret 1982/83 beräknar jag medelsbehovet till 50 milj. kr. Offertstöd. Jag beräknar liksom AMS medelsbehovet för budgetåret

1982/83 till 40 milj. kr. Detta beror bl.a. på mitt förslag att bidrag till speciella utbildningskostnader fortsättningsvis skall kunna lämnas i form av offertstöd.

Systemet med statliga garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital och marknadsföringsinsatser har avskaffats den 1 juli 1979. För att täcka förluster som kan uppkomma på grund av tidigare utfärdade garanti-

er för dessa ändamål beräknar jag i likhet med AMS för budgetåret 1982/83 ett medelsbehov av I milj. kr.

För förvaltningskostnader vid AMS beräknar jag 7910 000 kr.

Som jag tidigare nämnt har riksdagen beslutat om ytterligare kapitaltillskott t. o. m. budgetåret 1983/84 för de regionala utvecklingsbolag som har bildats i Jämtlands och Västerbottens län. Jag beräknar ytterligare 5 milj. kr. till vardera bolaget under budgetåret 1982/83.

Under anslagsposten Centrala konsult- och utredningsinsatser beräknar

jag för centrala insatser för de från regionalpolitisk synpunkt mest utsatta

delarna av landet dvs. stödområdena A, B och C, 10 milj. kr. nästa

budgetår.

Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hem-

ställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt till Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet för budgetåret

1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 318910 000 kr.

Prop. 1981/82: 113 187

C 2. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån

1980/81 Utgift 555 028017 Reservation 1641 584372 1981/82 Anslag 600 000 000 1982/83 Förslag 500 000 000

Från anslaget bestrids f. n. utgifterna för det hos arbetsmarknadsstyrelsen under programmet Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delprogrammet Lokaliseringslån som har lämnats dels enligt förordningen

(1979: 632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: 1130), dels enligt den numera upphävda förordningen (1970: 180) om statligt regionalpolitiskt stöd.

För femårsperioden 1979/80-1983/84 har, som jag tidigare nämnt, riksdagen fastställt en beslutsram för regionalpolitiskt stöd till näringslivet. Av

denna ram beräknades ursprungligen 4500 milj. kr. till lokaliseringslån.

Dessutom får -outnyttjat utrymme av den beslutsram som fatställdes för

sexårsperioden 1973/74—1978/79 samt medel avseende beviljade lån som inte tas i anspråk inom föreskriven tid utnyttjas. Detta belopp har beräknats till 360 milj. kr. för lokaliseringslån. Som jag tidigare nämnt har

beslutsramen dessutom i samband med avvecklingen av det särskilda regionalpolitiska stödet inom vissa varvsregioner utökats med ytterligare

160 milj. kr. för lokaliseringslån. Under budgetåret 1980/81 har beslut fattats om lokaliseringslån på sammanlagt 525 milj. kr. Lånetiden för

lokaliseringslån har fastställts till i genomsnittligt 12,5 år. Ränte- och

amorteringsanstånd har medgivits för ett respektive två år i genomsnitt. I räntor och avbetalningar har under budgetåret 1980/81 inbetalats 292 resp. 227 milj. kr. Under budgetåret har 13,8 milj. kr. avskrivits på grund

av låntagarens konkurs. Regeringen har vidare eftergivit fordringar på 151,0 milj. kr. De största beloppen avser eftergifter av lån till Vänerskogskoncernen i samband med ackordsförhandiingar våren 1981. Utestående fordringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni [981 till 3 471,4 milj. kr., varav 52,7 milj. kr. beviljats enligt förordningen (1979:59) om särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner.

Arbetsmarknadsstyrelsen

På grund av anslagsbehållningens storlek anser arbetsmarknadsstyrelsen att några nya medel inte erfordras för budgetåret 1982/83.

Föredraganden

Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1981/82:30, AU 1981/82:1, rskr 1981/82: 15) om vissa ändringar av reglerna även för lokaliseringslån. Dessa innebär bl.a. att de ändamål vartill lokaliseringslån kan lämnas in-

skränks samt att lokaliseringslån kan lämnas med högst 3576 av godkänt

stödunderlag om inte synnerliga skäl föreligger.

Prop. 1981/82: 113 188

De förändringar av stödsystemet jag tidigare förordat innebär vidare att

lokaliseringslån fortsättningsvis inte kan lämnas utanför stödområdet för

investeringsprojekt mindre än 7 milj. kr. Dessa förslag innebär sammantaget att jag beräknar ett till 500 milj. kr. minskat anslagsbehov för budget-

året 1982/83.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att till Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån för budgetåret 1982/

83 anvisa ett reservationsanslag av 500000 000 kr.

C 3. Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser

Nytt anslag (förslag) 275 000 000 kr.

För de ändamål som jag förordar att detta anslag bör användas till anvisas f.n. medel från tre anslag under fjortonde huvudtiteln.

Under anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet får vissa länsstyrelser bevilja avskrivningslån enligt förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1981: 1130), inom av regeringen fast-

ställda ramar. För innevarande budgetår utgör den sammanlagda ramen för

länsstyrelsernas beslut 60 milj. kr.

Under anslaget Åtgärder i glesbygder har för innevarande budgetår anvisats 100 milj. kr. för stöd enligt förordningen (1979: 638), om statligt stöd till glesbygd (ändrad 1980: 471) och för stöd till regionala utvecklingsfonder för särskilda projekt som främjar företagsamhet i glesbygder och skärgårdar.

Under anslaget Årgärder m.m. i anslutning till länsplanering har för

innevarande budgetår anvisats 35 milj. kr. för att vidareutveckla eller på

försök pröva förslag som redovisas i länsplaneringen.

En redovisning för nuvarande stödformer, för vilka medel anvisats un-

der de angivna anslagen, och för gällande regler har lämnats tidigare (avsnitt 3.7—3.9).

Vidare anvisas för innevarande budgetår — från tolfte huvudtitelns anslag Bidrag till Stiftelsen Samhällsföretag — 3 milj. kr. till visst stöd för hemarbete.

Myndigheterna

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag beträffande anslaget C 1. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet har jag redovisat tidigare.

Samtliga länsstyrelser har inkommit med anslagsframställningar rörande anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering för budgetåret 1982/83. Sammanlagt beräknar länsstyrelserna medelsbehovet för de båda anslagen till 161.7 milj. kr. resp. 60,85 milj. kr.

Stiftelsen Samhällsföretag har beräknat medelsbehovet för bidrag till de regionala utvecklingsfonderna för regionalpolitiskt motiverat hemarbete i vissa Jän till 2,8 milj. kr.

Föredraganden

Jag har tidigare (avsnitt 3.1) förordat att ett nytt anslag inrättas varifrån regeringen fördelar medel för flera ändamål till länsstyrelserna. Enligt min mening ökar härigenom förutsättningarna för en mer samordnad och effektiv regionalpolitisk verksamhet i länen.

Jag har också redovisat vilka principer och villkor som bör gälla för den fortsatta stödverksamheten: regionalpolitiskt stöd till näringslivet i form av lokaliseringsbidrag och investeringsbidrag, statligt stöd till glesbygder samt regionalt utvecklingsarbete.

Anslagstekniskt innebär förslaget att del av det nuvarande anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet samt anslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering ersätts av ett nytt anslag. Medlen under detta anslag bör disponeras av länsstyrelserna för följande ändamål.

Lokaliseringsbidrag i stödområde A—C Investeringsbidrag utanför stödområdet Statligt stöd till glesbygd — investeringsstöd till företag i glesbygder

— stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbyg-

der

— stöd till samhällelig service

— stöd till hemarbete

Regionalt utvecklingsarbete

Det ankommer på regeringen att fördela anslaget mellan länen och att utfärda de föreskrifter som krävs. Det ankommer på resp. länsstyrelse att med utgångspunkt häri fördela anvisade medel mellan angivna ändamål och lämna föreskrifter och riktlinjer till de organ i länet som skall fatta beslut i de enskilda fallen.

Medelsbehovet för dessa ändamål har jag för nästa budgetår beräknat till 275 milj. kr. Av detta belopp beräknar jag att högst 50 milj. kr. skall användas till ändamålet Regionalt utvecklingsarbete. Den behållning som vid utgången av juni 1982 kan finnas till regeringens disposition på de nuvarande reservationsanslagen Åtgärder i glesbygder och Åtgärder m.m. it anslutning till länsplanering bör föras över till förevarande anslag.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser för

budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 275 000000

milj. kr.

Prop. 1981/82: 113 190

C 4. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbyg-

der m.m.

F.n, bestrids kostnader för att infria statlig garanti för lån till företag i glesbygder och till anskaffning av varulager enligt förordningen (1979: 638) om statligt stöd till glesbygd (ändrad 1980:471). Vidare bestrids från detta

anslag kostnader för att infria garanti för lån som har lämnats enligt vissa

numera upphävda författningar, nämligen förordningen (1973:608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd, förordningen (1976: 208) om statligt stöd till skärgårdsföretag och förordningen (1978: 465) om sär-

skilt stöd till lantbruksföretag i vissa glesbygder.

Länsstyrelserna

Samtliga länsstyrelser har inkommit med anslagsframställningar för budgetåret 1982/83. Sammanlagt föreslår länsstyrelserna en ram för statlig garanti på 70,6 milj. kr.

Föredraganden

Med hänvisning till vad jag tidigare anfört om reglerna för att erhålla statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder (avsnitt 3.9) förordar jag

att beslutsramen för sådan kreditgaranti höjs från 48 till 50 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Anslaget bör för nästa budgetår tas upp med oförändrat 1000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att under budgetåret 1982/83 statlig kreditgaranti för lån

till företag i glesbygder och för lån till anskaffning av varulager

beviljas med sammanlagt högst 50 000 000 kr.

Le . till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag

i glesbygder m.m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsan-

slag av 1000 kr.

CS. Åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbottens län Nytt anslag (förslag) 150000 000 kr.

Jag har tidigare tavsnitt 4) förordat att särskilda medel anvisas för sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län samt beräknat kostnaderna härför till 150 milj. kr. Medlen bör stå till regeringens disposition och

användas för stöd till projekt som främjar sysselsättningen i länet.

Prop. 1981/82: 113 191

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbottens län för bud-

getåret 1982/83 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reserva-

tionsanslag av 150 000000 kr.

C 6. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

Nytt anslag (förslag) 80000 000 kr.

Jag har tidigare (avsnitt 3.6) föreslagit lagstiftning som innebär att lägre

arbetsgivaravgifter fr. o. m. den 1 januari 1983 erläggs av annan arbetsgivare än kommun, allmän försäkringskassa och statlig myndighet, med undantag av statens affärsdrivande verk, som bedriver verksamhet i Gällivare, Jokkmokks, Kiruna eller Pajala kommuner. Avgiftsnedsättningen föreslås

även gälla egenavgifter för personer mantalsskrivna i de fyra kommunerna.

Efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen förordar jag att ett särskilt förslagsanslag, Ersättning för nedsättning av social-

avgifter, tas upp på statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Medel under

detta anslag skall motsvara det bortfall av avgiftsinkomster som blir följden av att lägre avgifter uttas i den föreslagna regionen. Medelsbehovet

under anslaget beräknar jag till 80 milj. kr., vilket motsvarar en avgiftssänkning med 10 procentenheter fr. o. m. den 1 januari 1983 t. o. m. den 30

juni 1983. Kostnaden för ett helt år beräknar jag till ungefär dubbelt så stor.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning för nedsättning av socialavgifter för budgetåret

1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 80 000000 kr.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört

för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop. 1981/82: 113

Prop. 1981/82: 113 193

3.7.1 Nuvarande regler Mm. MM. sosssseserseeerererrrr rr rr rss 95

3.7.2 Stödets utformning —ossssesoseeesrrerrersr rss rer er es 97

3.7.3 Stödberättigad verksamhet s.sssssosssressesess er era 113

3.7.4 Handläggnings- och beslutsordning i ärenden om lokali-

SeriNgSStÖd sosoeeeeeesesrersrererr ers rer ers ser sr ska 127

3.8 Regionalpolitiskt utvecklingsarbete på regional och central nivå 132

3.9 Glesbygdsstöd sssssssoseresereresrers rer rr ers sr rer rer ns 143 4 Särskilda sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län ... 154 5 Den regionalpolitiska forskningen o.ossssssssesessrsss reor aret 173

5¶Hemställan dossossrrerersesrrerer esse r ser rett rer rr rer ere aa 178

7 Är.clagsfrågor för budgetåret 1981/82 = ..sssooosssssssosssso sena 179

8 Anslagsfrågor för budgetåret 1982/83 = .ososssssseresssss roses ra 180 9 Beslut ooooooseeoseerereerseereeerr ere rer reser r str sr sees enes 191

Prop. 1981/82: 113 194

Bilagor i separat bilagedel

Bilaga 1 Länsstyrelsernas sammanfattningar av länsprogram 1980

Bilaga 2 Sammanfattning av och remissyttranden över expert-

gruppens för forskning om regional utveckling (ERU)

rapport (Ds I 1981:15) Regionalpolitiskt stöd. Effekter? Effektivitet? —ooossseeseesersserresssr ers r reser ers 253

Bilaga 3 Sammanfattning av och remissyttranden över betänkandet (Ds I 1981:21), Differentierade arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel, avgivet av utredningen om

vissa regionalpolitiska medel = sossssssosssso re rr orsa 263

Bilaga 4 Sammanfattning av och remissyttranden över en arbetsgrupps inom industridepartementet rapport (Ds I 1981: 28) Översyn av det regionalpolitiska stödet till nä-

TiNgSliVvet oososesesersereressrrs reses ert reses reses 317

Bilaga 5 Sammanfattning av länsstyrelsernas utredningar om vissa frågor om effekterna på den regionala utvecklingen av

Bilaga 6 Sammanfattning av riksrevisionsverkets rapport Läns-

Bilaga 7 Sammanfattning av riksrevisionsverkets rapport, An-

vändning, handläggning och uppföljning av glesbygds-

StÖdet oseseseerereressrere reser ser rer rs rests sr sa 387 Bilaga 8 Sammanfattning av och remissyttranden över glesbygdsdelegationens rapport (Ds I 1981: 24) Politik för glesbyg-

CEN ooreeeererserssererreer rer rr res sets rr str rest 391 Bilaga 9 Sammanfattning av och remissyttranden över konsu-

mentverkets rapport, Driftstöd — ett medel att förbättra

Bilaga 10 Sammanfattning av rapport (Ds I 1980:14) över

Bilaga 11 Den regionala utvecklingen beträffande befolkning, sysselsättning M.M. Lossoreoosesrrrsssesrerer rer rr rena

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 1

Bilaga I

Länsstyrelsernas sammanfattningar av länsprogram 1980

Innehållsförteckning

Sid.

Stockholms lätt s.ssososseerrerrerserrerr reser e rr rr rss tres Reka 2 Uppsala läf sooosososeeres rer errer rer r rr rr rr rer tr rss rr rer res 11

Södermanlands län s..ssssseressrsrerrsrrerrerer errors rer reses ess 23

Östergötlands läft ...ssssssssesssssssssessrsrs ser rss ss rss sens 35

Jönköpings lät ososssseessserrerrrrser ers eeer ers rer terra sne sar 45

Kronobergs läll sosssosssesererersrseers rer sr restresa rr tre rer ses 55

Kalmar läft ossooseeerseseeerrerer reser r rr rer rer rt rr ere e sr rent sa 63 Gotlands läft sooossossersrsersrsererserrrr arrestera rr ers ere res s 7 Blekinge läfb..osooosseesese reses rrere reser rr rr rer ers tree rr sets 87 Kristianstads fäfl ssssssssssseorssreesereses rer ere rr reser er ser ses 95 Malmöhus läfd sosoossoeseeeeeesseresere rss re rss rr rr ss stress resa 103 Ia EV ETTOR ET: VA 117 Göteborgs och BOhus län ssooooooooseosererrraser ers rer rr rss srt 123

Älvsborgs läll sossseseseeererreeersrse reser rr rer ess rs rss ess na 132

Skaraborgs läft sosoossesesserrrrerrsers sr retri reses er rer sk sena 141

Värmlands läf s.sosssoooseeersererrsrrerer ere rr rer rr rr ere Kr r ses 148

[02:15 205 CT: VR 161

Västmanlands län s.ss.osoossossserrererreerrrr ers rer rss rr rer ss sa 173

Kopparbergs läfl o.sossssssseerersseresr reser erer ere reser re ere rss 185 Gävleborgs lälk sossoseesesererererrerereres reser tess r reser rss sa 196

Västernorrlands läft sssooossssssssessessss reser rr ers ere rr rs eb ss 206 Jämtlands läft ooossoossssssrssssrseseerr ers rr ert rr rer rr tre rss ess 220 Västerbottens lälk .ooossooeesssseresererer rer sser ers ere ere ter es 230 Norrbottens lä! .ossssosssreesererrersrsrr ere rer ers tr rr re ters na 238

1 Riksdagen 19811/82. 1 saml. Nr 113 Bilagedel

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel ra

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Stockholms län

1 Hittillsvarande och framtida utveckling

Befolkning

I början av 1970-talet avstannade den kraftiga befolkningstillväxten i Stockholms län. Med rätta kan man tala om ett trendbrott. Den årliga folkökningstakten har sjunkit från 20000 per år under 1960-talet till en fjärdedel under 1970-talet, motsvarande enbart födelseöverskottet. Under hela 70-talet har fier flyttat från länet än i motsatt riktning. Mot övriga riket har länet förlorat i snitt 4100 personer per år under 70-talet, medan det genomsnittligt årliga immigrationsöverskottet under samma tid uppgick till 3800 personer.

Vid årsskiftet 1980/81 hade länet 1528000 invånare. Länsstyrelsen räknar med fortsatt ökning under 1980-talet och enligt länsprogrammet uppgår länets befolkning år 1990 till 1580000—-1605 000 personer. En nödvändig förutsättning för denna utveckling är att inflyttningsöverskottet till tänet blir i genomsnitt 3000-5000 personer per år. Skulle nettoflyttningen bli mindre utsätts länets arbetsmarknad för kraftiga överhettningstendenser. Brist på arbetskraft kan allvarligt komma att hindra länets utveckling och försörjning på många områden. För att främja inflyttningen till länet krävs åtgärder från samhällets sida på riks-, regional- och kommunnivå. Detta kant. ex. gälla åtgärder för större rörlighet på arbetsmarknaden, förbättrad kollektivtrafik, tillräckligt bostadsbyggande och utbyggd barnomsorg.

Åldersstrukturen kommer att förändras till 1990. Andelen personer över 65 år ökar. De beräknas 1990 utgöra 15 22 av befolkningen. Gruppen över 75 år kommer att öka särskilt starkt, vilket ställer stora krav på åldringsvården. I alla kommuner, utom Stockholm, kommer antalet invånare i de förvärvsarbetande åldrarna att öka.

Under prognosperioden fram till 1990 väntas andelen barn ligga omkring 1976. Antalet förskolebarn minskar i början av 80-talet för att sedan åter öka. Grundskoleelevernas antal förblir relativt konstant, medan antalet 16åringar ökar kraftigt i början av 80-talet för att därefter sakta avta igen.

Det är också kraftiga variationer i länet med stora skillnader mellan de enskilda kommunerna. Under 80-talet väntas befolkningen öka i alla kommuner utom Stockholm. Stockholm bedöms ha 20000—-40 000 färre invånare om tio år.

Sysselsättning

Tre fjärdedelar av de sysselsatta i länet arbetar inom tjänstesektorn. Det är utvecklingen just inom denna som varit och kommer att vara grunden för Stockholmsregionens tillväxt. Industrisysselsättningen har minskat

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 3

och beräknas minska även i framtiden. Länets arbetsmarknad med den kraftiga slagsidan åt tjänstenäringarna har blivit ensidig och försvårar anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det förekommer samtidigt arbetslösa och lediga platser.

Antalet förvärvsarbetande i länet beräknas öka från 763 000 personer år 1975 till 877 000 personer år 1990.

Utsatta grupper

Av de arbetslösa i länet har ungdomarna under de senaste åren utgjort omkring 40 Zz. De svarade samtidigt endast för 15 22 av antalet personer i arbetskraften. Arbetslösheten är relativt sett lägre i Stockholms län än genomsnittligt i landet men dess följder i form av missbruk och social utslagning är sannolikt allvarligare än i landet i övrigt.

Invandrarna drabbas förhållandevis hårt av arbetslösheten. Vid länets arbetsförmedlingar är drygt var fjärde sökande invandrare. Detta är fyra gånger fler än för hela riket i övrigt.

Pendling

Mellan 1970 och 1975 noterades en ökad inpendling till länet från orter belägna strax utanför länsgränsen, till följd av ett ökat småhusbyggande i dessa orter. Utbyggnaden har fortsatt efter 1975 och en viss utflyttning från länet till dessa orter har kunnat konstateras.

Den framtida utvecklingen av långa arbetsresor är till stor del beroende av prisutvecklingen på bensin och boende i småhus. I länsstyrelsens aktuella prognos antas dock den nuvarande trenden bestå. Länsstyrelsens antaganden innebär en ökning av inpendlingen till länet med bortåt 9000 förvärvsarbetande (från 24000 till 33 000). medan utpendlingen ökar med drygt 3 000 (från 9000 till 12000).

Yrkesverksamhet

Förvärvsfrekvenserna för männen i Stockolms län är lägre än riksgenomsnittet i åldrarna upp till 60 år. Detta kan bl. a. bero på att den sociala utslagningen är stor samt att andelen studerande är hög jämfört med andra län. Män över 60 år är dock yrkesverksamma i förhållandevis stor utsträckning, vilket kan förklaras av länets yrkes- och näringsstruktur. I prognosen antas förvärvsfrekvensen för män minska något till 1990.

Antalet förvärvsarbetande kvinnor har ökat kraftigt under 1970-talet. Under perioden 1970—1978 steg antalet sysselsatta kvinnor i Stockholms län med ca 50000. Kvinnornas förvärvsaktivitet är betydligt högre i Stockholms län än i övriga riket. I prognosen antas förvärvsfrekvenserna för kvinnor öka från 6996 till 8072 år 1990. Antalet män och kvinnor på arbetsmarknaden kommer enligt prognosen att vara i stort sett lika år 1990.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 4

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i Stockholms län

Allmänna mål

Stockholms läns speciella förutsättningar som huvudstadsregion och centrum för verksamheter inom administration, forskning och utbildning skall utvecklas och utnyttjas på ett sätt som främjar näringslivets utveckling i riket och länet. Denna målsättning förutsätter viss rillväxt i befolkning och sysselsättning.

Utvecklingen leder till en alltmer tjänstebetonad Stockholmsregion. Detta motverkar regionalpolitiska strävanden mot ekonomisk och social jämlikhet mellan människor i landets olika delar. Det är därför angeläget att gynna industrietableringar i regionen.

För att Norrtälje, Nynäshamn och Södertälje skall fylla sin funktion som regionala centru behöver deras arbetsmarknader få en högre grad av differentiering och servicefunktionerna byggas ut.

Från individens, näringslivets och samhällsekonomisk synpunkt är det önskvärt att planeringen av bostäder, arbetsplatser och trafik i regionen sker så att man med kortast möjliga arbetsresa når en arbetsmarknad med en så stor valfrihet som möjligt.

För att åstadkomma detta bör bl. a. bostadsbyggande strax utanför länsgränsen undvikas. Därför behövs en utökad kommunal samplanering av bostadsbyggandet även över länsgränsen så att inte kommuner utanför länsgränsen planerar för ökad arbetspendling till arbetsplatser i Stockholms län.

Fen situation med otillräckligt bostadsbyggande i regionen saknas möjligheter att påverka den inomregionala utvecklingen. Det är därför mycket angeläget att planberedskapen för bostadsbyggande hålls på en så hög nivå att byggandet i de regionalt välbelägna områdena kan öka.

Antalet arbetsplatser i länets centrala del bör minskas. I stället bör ett antal arbetsområden på lämpligt avstånd från Stockholm utvecklas till centra för de lokala arbetsmarknader som pendlingssektorerna runt Stockholm (se karta) utgör. Dessa större arbetsområden utanför storstadskärnan måste utvecklas till fullvärdiga lokaliseringsalternativ för företag och verksamheter som vill eller kan behöva flytta ut från storstadskärnan. Inom resp. pendlingssektor bör den kommunala sumverkan byggas ut, bl.a, för att förbättra möjligheterna att utveckla lokala arbetsmarknader.

Ett tredje sätt att underlätta arbetsresorna är att förbättra vägar och kollektivtrafik. På kortare sikt är det väsentligt att nuvarande arbetsmarknad görs tillgänglig för de grupper där brister i kollektivtrafiken utgör ett förvärvshinder.

Från näringspolitisk synpunkt är det väsentligt att det finns tillräckligt med arbetskraft i länet. Den största arbetskraftsreserven svarar kvinnorna för. Otillräckligt utbyggd barnomsorg och otillräcklig kollektivtrafik är

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 5

deras största förvärvshinder. Genom att bygga ut denna service når man två mål, dels att tillgodose näringslivets behov av arbetskraft och dels att ge småbarnsföräldrarna större möjligheter att ta arbete.

Den bristande anpassningen mellan utbildning och arbetslivets krav är ett annat stort förvärvshinder. Utbildningen måste därför ges en omfattning och inriktning som svarar mot arbetsmarknadens behov. Detta gäller inte minst invandrarna som står för 1026 av länets arbetskraft.

Planeringstal

Med utgångspunkt i den bedömda befolkningsutvecklingen och de alternativa utvecklingsmöjligheterna föreslår länsstyrelsen att planeringstalet för länet 1990 blir 1580 000—-1 605 000 invånare. Riksdagen har beslutat att planeringstalet för länet 1985 skall vara 1 545 000—1 565 000 invånare.

Planeringen i länet bör inriktas på att möta den utveckling som bedöms trolig samt att ha viss beredskap därutöver. Planeringstalets övre värde bör därför läggas till grund för planeringen i de olika samhällssektorerna. Detta gäller i synnerhet perioden fram till 1985.

Ortsplan och pendlingsregioner

De regionala centra, Norrtälje, Nynäshamn och Södertälje, behåller sin fristående ställning. Även Sigtuna skulle kunna komma i fråga som regionalt centrum. Frågan bör studeras vidare. Hallstavik i Norrtälje kommun föreslås som kommundelscentrum.

Resten av länet (Storstockholm ”") indelas i ett antal radiella sektorer/ pendlingssektorer. 1 enlighet med principerna för ortsplanen byggs dessa upp med kommunerna som bas.

Pendlingssektorerna överlagrar varandra helt eller delvis i de centrala kommunerna. Dessa bryts därför ut och bildar ett eget område, storstadskärnan.

För många borde den egna pendlingssektorn utgöra en naturlig arbetsmarknad. Den ligger samlad runt en eller flera betydande trafikleder (vägar, tunnelbanor, järnvägar) in mot Stockholm. Däremot är svårigheterna ofta stora när det gäller att nå grannkommuner som ligger i en annan sektor.

Pendlingssektorerna bör successivt utvecklas till egna arbetsmarknader runt större regionala arbetsområden utanför storstadskärnan på det sätt som det skisserades i Länsprogram 1974.

Länsstyrelsen föreslår att länets kommuner klassificeras på följande sätt i ortsplanen.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 6

Pendlingssektor Ingående kommuner 1 Sydvästsektorn Botkyrka, Huddinge/Huddinge församling,

(Södertälje) 2 Sydostsektorn Haninge, Huddinge/Trångsunds församling/,

Tyresö, (Nynäshamn)

3¶Östsektorn Nacka, Värmdö

4 Lidingö Lidingö S Nordostsektorn Danderyd, Täby, Vallentuna, Vaxholm, (Norrtälje) 7 Nordvästsektorn = Järfälla, Upplands-Bro, (Håbo i Uppsala län) 8 Ekerö Ekerö

För de större sektorerna utgör de i Länsprogram 1974 föreslagna regionala arbetsområdena tänkbara centra.

Pendlingssektorerna bör utgöra bas för kommunalt samarbete i planeringsfrågor. De sektorer som omfattar flera kommuner föreslås alltså fungera som samverkansområden. Dessutom bör regionala centra och pendlingssektorer kunna utgöra en gemensam bas för analyser och åtgärdsförslag från de statliga sektorsorganen, länsstyrelsen och landstinget.

Stödområdesindelning

rAallstaviksområdet i Norrtälje kommun bör inplaceras i samma stödomåde som Östhammars kommun. Hallstaviksområdet har en uttalad brist på arbetstillfällen. På grund av stora avstånd (10 mil till Stockholms centrum) och bristfällig kollektivtrafik kan Hallstaviksborna inte tillgodogöra sig den stora arbetsmarknaden 1 länets centrala deltar.

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer

Sysselsättning

Tillverkningsindustrin svarar för en jämfört med andra län låg andel av sysselsättningen även om länet fortfarande är landets största industriregion. Å ena sidan är industrin i Stockholms län mer framtidsinriktad än i andra delar av landet. Å andra sidan riskerar förändringar av företagsorganisation och lokalisering att leda till att många mindre kvalificerade arbetsuppgifter flyttar ur länet. Detta ger som resultat en mindre differentierad arbetsmarknad, vilket försvårar möjligheterna att upprätthålla sysselsättningsmålet. En industriell utveckling behövs för att motverka detta.

För de många små industriföretagen i länet som finns i äldre arbetsområden är det viktigt att saneringen av dessa sker varsamt så att de kan stanna kvar. Att bygga industrihus skulle också underlätta för småföretagen, som därmed inte skulle behöva ha kapital bundet i lokaler.

I syfte att utnyttja utvecklingsmöjligheterna inom länets industri bör

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 7

Tekniska Högskolan utnyttjas mer för forskning och framtagning av nya produkter. Utvecklingsfondens rådgivning och utbildning är också viktig för företag inom tekniskt avancerad industri.

Länsstyrelsen framför målet om en bättre spridning av arbetsplatserna i länet som en hörnsten i en näringspolitik för länet. Inom Norrtälje, Nynäshamn och Södertälje samt inom vissa delar av övriga länet är de verkliga möjligheterna att skaffa arbete inom rimliga avstånd mycket mindre. Ofta kan de närmast belägna arbetsplatserna inte erbjuda tillräcklig variation eller är det totala utbudet av arbetsplatser för litet. Många kvinnor måste därför avstå från förvärvsarbete utanför hemmet. Arbetsplatserna måste således spridas på ett bra sätt i länet.

En viktig del i strävan efter en bättre fördelning av arbetsplatserna i länet är uppdraget till länsstyrelsen att arbeta för en inomregional decentralisering av offentlig verksamhet.

I det arbete som hittills utförts redovisar länsstyrelsen en indelning av de prioriterade kommunerna i två grupper: regionala resp. storstadsberoende kommuner. Indelningen är gjord med hänsyn till de krav på kollektivtrafik och närhet till storstadskärnan som de statliga myndigheterna kan ha.

Vid lokalisering av en myndighet bör i första hand prövas om den kan förläggas till Norrtälje. Visar sig detta inte lämpligt bör i stället Nynäshamn eller Södertälje komma ifråga. Kan myndigheten inte ha ett perifert läge ska i stället de storstadsberoende kommunerna prövas, där de nedan understrukna kommunerna ska prövas i första hand då en sektor blir aktuell.

Storstadsberoende kommuner Sektor Kommun Sydost Hauninge, Tyresö Sydväst Botkyrka, Huddinge Nordost Vallentuna, Vaxholm, Täbv, Danderyd Nordväst Upplands-Bro, Järfälla Nord Sigtuna, Sollentuna, Upplands-Väsby

Faktorer som varit vägledande vid utpekandet av dessa prioriterade kommuner har varit stor andel långa pendelresor och lång medelrestid till arbetet, begränsad lokal arbetsmarknad med låg tillgänglighet, stort avstånd till större arbetsområden i resp. i några fall tillgång till spårbunden kollektivtrafik.

I det fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna kommer länsstyrelsen att utarbeta ett regionalpolitiskt beslutsunderlag. Detta skall tillsammans med länsstyrelsens ställningstagander tillställas regeringen i samband med att investeringsbeslut skall fattas om nya lokaler för respektive myndighet efter förslag från byggnadsstyrelsen. Den centrala delen i beslutsunderlaget skall utgöras av en samhällsekonomisk analys.

Med anledning av att regeringen ändrat eller uppskjutit vissa flyttnings-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 8

beslut om statlig verksamhet slår länsstyrelsen fast att det är av stor vikt att fattade beslut om decentralisering av statlig verksamhet står fast. Decentralisering av offentlig verksamhet är ett av de viktigaste styrmedlen i länet och måste följaktligen prioriteras.

I Norrtälje är arbetsmarknaden relativt ensidig med i huvudsak ett dominerande arbetsställe inom industrin. För det av Hallsta pappersbruk dominerade Hallstavik förutses en personalminskning med 150—200 personer de närmaste åren. Ett särskilt projekt har därför startats med syfte att medverka till att sysselsättningen där upprätthålls.

Näringslivet i Nynäshamn behöver kompletteras med andra branscher än de två industriföretag (Teli och Nynäs Petrolium AB) som svarar för 8072 av industrisysselsättningen. Arbetstillfällen inom tjänstesektorn bör också tillföras.

En utredning pågår med uppgift att lämna konkreta förslag till hamnsamverkan inom länet. Länsstyrelsens arbete med hamnplanering skall utmynna i en plan för det svenska hamnväsendet. Länsstyrelsen påtalar ånyo det angelägna i att hamnen i Nynäshamn överförs i allmän ägo. Därutöver föreslår länsstyrelsen att förskottering av medel för utbyggnad av fiskehamnspir bör kunna ske om utbyggnaden genomförs koncentrerat.

I Södertälje bör tjänstesektorns andel av sysselsättningen öka t. ex. med statliga eller landstingskommunala verksamheter. De lokaliseringsfördelar som finns för forskningsberoende verksamhet inom kunskapsintensiv läkemedelsindustri i kommunen bör utnyttjas.

Service

Trots en hög efterfrågan på arbetskraft i länet finns det några grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Det är främst ungdomar, äldre, arbetshandikappade och invandrare. Länsstyrelsen anser att en förbättring kan ske genom att arbetskraftens rörlighet ökas, både geografiskt och yrkesmässigt, t.ex. genom att flyttningsstödet förbättras. Kommunernas roll bör också förstärkas genom att de tillsammans med SSA-råd och arbetsförmedling kartlägger behovet av sysselsättningstillfällen och därefter upprättar sysselsättningsprogram.

Samhället måste satsa mer på att möta ungdomsarbetslösheten genom att — i utbildningsplaneringen prioritera en förbättring av kontakten mellan

skola och arbetsliv — fler SYO-konsulenter utbildas — kommunerna följer upp effekterna av de ökade utbildningsinsatserna för

ungdomar under 18 år och — arbetsförmedlingen får mer resurser för individualiserad platsförmed-

ling och uppföljningsverksamhet.

Invandrarna har mött ökade svårigheter på länets arbetsmarknad under

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 9

senare år. Vid arbetsförmedlingen är drygt var fjärde sökande invandrare. Många har brister såväl i grundskolans baskunskaper som språkkunskaper och yrkesutbildning. Enligt länsstyrelsen borde undervisning i svenska vara obligatorisk och dessutom studiestöd utgå för invandrare. Arbetsförmedlingarna i länet bör också få mer personal för invandrarservice. Förstärkt stödundervisning och tolkhjälp i samband med yrkesutbildning bör prövas. Avslutningsvis anser länsstyrelsen att en utredning bör göras om invandringens ekonomiska konsekvenser för stat och kommun.

Länsstyrelsen anser att Sverige måste satsa mer på kunskapsintensiv produktion för att klara sig i den internationella konkurrensen. Åtgärder måste vidtas för att möta en ökad efterfrågan på högre och mer kvalificerad utbildning. Också inom byggsektorn och den verkstadsmekaniska industrin och för vissa grupper lärare och inom vårdsektorn kommer det att finnas behov av förstärkta utbildningsinsatser under 1980-talet. En viktig uppgift är att fortsätta det påbörjade arbetet på att få en bättre samordning av planering och dimensionering av utbildning i länet för att få ett förbättrat utnyttjande av resurserna.

Väganslagen har under senare år varit otillräckliga, vilket medfört en senareläggning av många regionalpolitiskt angelägna vägobjekt. Detta gäller t. ex. väg E 3 för Norrtäljes utveckling som regionalt centrum och väg 73 resp 225 för bättre regional balans i sydostsektorn.

Den bristande medelstilldelningen har också inneburit att kommunerna tvingats svara för kostnader som ska ligga på staten. Det gäller anläggande av gång- och cykelbanor, gångportar samt upprustning eller ombyggnad av allmän väg i samband med nybebyggelse. Väganslaget underskattas också av att hänsyn inte tas till det stora antalet kollektivtrafikresenärer i länet. Flera andra faktorer markerar också Stockholmsregionens särskilda krav på vägstandard som den stora trafikalstringen, besvärliga miljöproblem, bristande trafiksäkerhet och dålig framkomlighet för bilar och bussar. Dessa faktorer måste vägas in vid fördelningen av vägmedlen. Reglerna för bilreseavdrag bör också begränsas och anpassas till en trafikpolitik som gynnar kollektivtrafiken.

De problem med trängsel i innerstaden som flera transportföretag upplever i sin verksamhet och annalkande kapacitetsgränser för vissa terminaler bör också angripas. Länsstyrelsen föreslår att regionplane- och trafikkontoret vid landstinget initierar en utredning om nya terminallägen för godstrafiken i länet.

4 Synpunkter och förslag beträffande regionalpolitiska medel

Länsstyrelsen ska ange riktlinjer för glesbygdsstödets användning i länet. Fördelningen av stödet ska ske på — sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygd (ärenden betr.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 10

jordbruksfastighet handläggs av lantbruksnämnden, övriga av utveck-

lingsfonden) — stöd till kommersiell service i glesbygd (handläggs av länsstyrelsen) — stöd till samhällelig service i glesbygd (handläggs av länsstyrelsen).

För de olika stödformerna har länsstyrelsen fastställt en geografisk avgränsning i tre områden dit stöd kan utgå samt de allmänna principer som ska gälla vid handläggningen.

5 Förslag till konkreta åtgärder riktade till den centrala nivån

Länsstyrelsen föreslår att Hallstavik i Norrtälje kommun klassificeras som kommundelscentrum samt att Hallstaviksområdet inplaceras i stödområde 2.

För att kunna göra säkrare bedömningar och därmed förutsättningar för effektivare sysselsättningsfrämjande insatser krävs en förbättrad sysselsättnings- och arbetsmarknadsstatistik på lokal, regional och nationell nivå. Statsmakterna bör ta initiativ till att en sådan genomförs.

Den geografiska rörligheten ökas genom förbättrat flyttningsstöd.

Som ett medel att utnyttja resurserna för forskning och produktutveckling effektivare bör samarbetet mellan industri och forskning, i första hand Tekniska Högskolan, byggas ut.

Regeringen tillsatte en utredare för att se över den arbetsmarknadspolitiska regleringen inom byggnadssektorn. Utredaren bör få som tilläggsdirektiv att studera rekryteringsbehov och -möjligheter även på lång sikt samt möjligheterna att förbättra det statistiska underlaget och kunskapen om den oreglerade byggsektorn.

Vad gäller uppdraget om inomregional decentralisering anser länsstyrelsen att regeringen bör anslå tillräckliga medel för ett genomförande av decentraliseringsverksamheten enligt regeringens direktiv och de planer som länsstyrelsen redovisar. I statliga myndigheters årliga redovisning till länsstyrelsen föreslås ingå även planerade förändringar i lokalbehovet.

Betr. behandlingen av förslagen från 1978 års fiskehamnsutredning anser länsstyrelsen det angeläget med att en snabbare och större satsning på Räfsnäs fiskehamn kommer till stånd samt att medel för utbyggnad av fiskehamnspiren i Nynäshamn bör kunna förskotteras om kommunen vill genomföra investeringen vid en enda tidpunkt.

Betr. utbildning och arbetsmarknad med resurser för utbildning till SYO-konsulenter, för individualiserad platsförmedling, ökad invandrarservice, utbildning av icke behöriga lärare samt hemspråkslärare. Dessutom bör ges vidgade möjligheter till företagsutbildning i samband med företagsnedläggning.

Länsstyrelsen föreslår att samhällsföretag även bör pröva förutsättningarna för att bedriva tjänsteproduktion och på så sätt tillgodose ett ökande behov av skyddad verksamhet.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 11

Undervisning i svenska bör obligatoriskt erbjudas invandrare med arbets- och uppehållstillstånd. Utbildningen av hemspråkslärare bör också utökas. Yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH) för verkstadsindustrilinje föreslås inrättas i Södertälje och för grafisk industrilinje i Stockholm.

Väganslagen bör ökas så att de stämmer bättre överens med de faktiska behoven och fördelas med hänsyn till länets trafikstruktur med stor trafikalstring, miljöproblem m. m. Länsstyrelsen föreslår också att reglerna för bilavdrag ses över och anpassas så att de främjar kollektivtrafiken.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Uppsala län

1 Hittillsvarande och framtida utveckling i länet och delar av länet

Folkmängdsutvecklingen i Uppsala län har under lång tid karaktäriserats av en kontinuerlig och betydande folkökning. Under perioden 1960-1980 ökade folkmängden med 56000 personer eller ca 30:76. I länet bodde år 1980 ca 243 500 personer.

Utvecklingen har emellertid varierat mellan länsdelarna. Av den totala ökningen under den senaste 20-årsperioden hänför siz ca 55 000 personer till Uppsala kommun och den södra länsdelen. I den södra länsdelen som omfattar kommunerna Enköping och Håbo har Håbo under 70-talet mer än fördubblat sin folkmängd från 6043 personer år 1971) till 13300 år 1980. Befolkningstillväxten har till övervägande del styrts av bostadsbyggandet i kommunen i kombination med närheten till expansiva arbetsmarknadsområden (Stor-Stockholmsområdet). Detta har inneburit att en stor del av den förvärvsarbetande befolkningen i Håbo kommun dagligen pendlar till arbetsplatser utanför kommunen. 1975 var nettopendlingens (skillnad mellan in- och utpendlingen) andel av den förvärvsarbetande befolkningen hela 4590 (1810 av 3971). Utpendlingen har med största sannolikhet ökat efter 1975. Förutom att arbetsmarknaden är ytterst obalanserad så beräknas även Håbo kommun för närvarande ha länets lägsta förvärvsfrekvenser för kvinnor. Kommunen brottas också med svårigheter att klara av utbyggnaden av viktiga samhällssektorer.

Håbo kommun beräknas för 80-talet få en fortsatt iolkökning men ej så kraftig som tidigare år. En målsättning för kommunen under 80-talet måste vara att öka det totala antalet arbetstillfällen på den lokala arbetsmarknaden.

För Enköpings kommun, den kommun inom länet som i regionalpolitiska sammanhang brukar betraktas som närmast problemfri, har det sena 70talet inneburit en klart långsammare tillväxt än vad som förutsattes i Lp 74. Denna förändring kan bl. a. förklaras av att utflyttningen av regementet SI från Uppsala till Enköping försenats. Vidare har tillväxt och differentiering I näringslivet inte riktigt följt antagandena. Näringslivets sammansättning kan i stort sett sägas återspegla sammansättningen i riket.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 12

Under 70-talet ökade befolkningen med ca 800 personer från 31922 till 32731. Bedömningarna för framtiden innebär ett i stort sett oförändrat befolkningstal under den närmaste 10-årsperioden.

Målsättningen för Enköpings komrun under 80-talet bör vara att vidga den industriella sektorn och därmed minska den ensidiga dominansen av verkstadsindustri. Vidare bör en ökning av antalet arbetstillfällen inom servicesektorn eftersträvas för att öka möjligheterna för kvinnor att få arbete inom kommunen.

Sedan lång tid tillbaka har Uppsala kommun varit ett av landets mest expansiva områden. Sysselsättningen har främst ökat inom offentlig förvaltning och tjänster. Befolkningen har ökat kraftigt under både 1960- och 1970-talet. Ökningen har berott bl. a. på en stor inflyttning till kommunen.

Befolkningstillväxten har lett tili att kommunen har haft svårt att hinna med i bostadsbyggandet. En betydande bostadsbrist har uppstått.

Befolkningstillväxten har också medfört att en allt större andel av de förvärvsarbetande i kommunen långpendlar till arbeten i andra kommuner. År 1975 pendlade ungefär 10 procent av de förvärvsarbetande i kommunen till Stockholmsområdet.

Enligt prognoserna i länsplanering 1980 så kommer den kraftiga befolkningstillväxten att fortsätta från 145 000 år 1980 till drygt 156000 år 1990. För att en dämpning av Uppsalas befolkningstillväxt skall kunna åstadkommas måste en kraftig dämpning av sysselsättningstillväxten i Stockholmsområdet ske. Befolkningstillväxten i Uppsalaregionen (även Håbo) sammanhänger i hög grad med tillväxten i Stockholmsområdet.

Uppsala kommuns arbetsmarknad är p.g.a. den höga andelen inom service och tjänstesektorn (7492 1975) stabil och relativt oberoende av konjunkturförändringar. Den lilla industrisektorn medför dock svårigheter för personer som är intresserade av arbete inom olika typer av teknisk industri. Det främsta sysselsättningspolitiska målet för Uppsala kommun måste vara att åstadkomma en näringslivssammansättning som kan ge alla kategorier av arbetssökande arbete. I första hand innebär detta att arbeten inom industrin måste ökas.

Den norra länsdelen omfattar kommunerna Östhammar, Tierp och Älvkarleby. Under 70-talet har utvecklingen varit mycket positiv för Östhammars kommun. Detta beror till stor del på utbyggnaden av kärnkraftverket i Forsmark. Sysselsättningsutvecklingen där har kraftigt överskridit de prognoser som fanns tillgängliga i mitten av 70-talet. Både i anläggningsverksamhet och i drift har sysselsättningen ökat mer än beräknat. När det gäller driftpersonalen är det fråga om varaktig sysselsättning.

Industrierna i Gimo har också utvecklats positivt vilket bidragit till en betydande befolkningstillväxt i kommunens södra del. I Alunda har också expansionen i betydande utsträckning berott på närheten till Uppsalas växande arbetsmarknad.

Befolkningen beräknas enligt länsplaneringen i likhet med 70-talet även

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 13

öka under 80-talets början. Avvecklingen av kraftverksbygget i Forsmark med början årsskiftet 81/82 kommer dock att innebära negativa effekter för dels sysselsättningen i kommunen dels befolkningsutvecklingen på sikt.

En målsättning under 80-talet måste vara att motverka det problem som avvecklingen av kärnkraftverket i Forsmark innebär och skapa alternativ sysselsättning för den byggnadspersonal som vill bo kvar och arbeta i regionen.

För Tierps kommun har utvecklingen under 70-talet varit negativ. Det uppställda befolkningsmålet har inte kunnat uppnås. De önskvärda tillskotten av nya arbetstillfällen framför allt i industrin har inte kunnat realiseras. De regionalpolitiska styr- och stimulansmedlen har varit otillräckliga. Den önskvärda förstärkningen av kommunen inför 80-talet, bl. a. i form av en förbättrad åldersstruktur har inte kunnat förverkligas.

Under 1980-talet måste den väntade befolkningsminskningen i kommunen vändas till en positiv utveckling. 1980 bodde det 20619 invånare i kommunen. Länsstyrelsen har för 1990 föreslagit ett planeringstal på 21000 invånare 1990. En förutsättning för att detta befolkningsmål skall kunna uppnås är dock att en betydande sysselsättningstillväxt kan åstadkommas. Ungefär 1000 nya arbetstillfällen skulle behöva skapas i kommunen.

Älvkarleby kommun har liksom Tierps kommun inte nått planeringsmålet vad gäller befolkningen. Sysselsättningen framför allt i industrin har inte kunnat utvecklas på önskvärt sätt. Det dominerande företaget Skutskärsverken har successivt skurit ned personalstyrkan och någon mer betydande nyetablering har inte skett.

Under 1980-talet förutses en negativ befolkningsutveckling i Älvkarleby kommun. Det krävs även här kraftiga insatser för att motverka en annars ofrånkomlig befolkningsminskning i kommunen.

Problemen i de tre Nordupplandskommunerna är på många punkter likartade. En sammanfattande gemensam bild kan därför vara värdefull.

Sysselsättningen i regionen är i hög grad beroende av basnäringarna Jord- och skogsbruk samt industri. Tjänstesektorn svarar endast för en liten del av arbetstillfällena. Jordbruket består till stor del av små enheter som utan kompletterande verksamhet inte kan ge full sysselsättning. Industrin finns i konjunkturkänsliga branscher som för närvarande dessutom är föremål för genomgripande strukturförändringar. Företagen är stora och dominerar helt sysselsättningen i de orter de är lokaliserade. Detta ger en samhällsbildning som är mycket känslig för struktur- och konjunkturförändringar.

Den kvinnliga förvärvsintensiteten i regionen låg år 1975 på 55 procent. Detta kan jämföras med riksgenomsnittet på 63 procent. Arbetsmarknaden i Norduppland har en struktur som gör det svårt för kvinnor att få arbete.

I regionen finns en stor andel äldre personer. Av befolkningen är 19 procent ålderspensionärer vilket kan jämföras med 16 procent i riket.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 14

Skevheten i åldersstrukturen väntas bestå även i framtiden. Stora krav ställs på kommunernas äldreomsorg.

För Tierps, Östhammar och Älvkarleby kommuner — Norduppland — gäller för att motverka en negativ befolkningsutveckling att behovet av ny sysselsättning är alarmerande stort. Målet bör vara att tillskapa omkring 2500 nya arbetstillfällen på tio år. Att uppnå detta mål i länets utvecklingssvagaste del är en utmaning i det kommande regionalpolitiska arbetet. Ett mycket stort ansvar läggs på alla sysselsättningsstyrande organ — centralt, regionalt och lokalt. Länsstyrelsen måste arbeta för att i betydande utsträckning förstärka de regionalpolitiska medel som kan användas i länets norra del. En dominerande del av länsstyrelsens resurser för regionalpolitiskt arbete skall avdelas för Norduppland.

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i länet

Allmänna mål

För den södra länsdelen med kommunerna Håbo och Enköping är det enligt länsstyrelsens mening nödvändigt med en dämpning av befolkningstillväxten i Håbo kommun. En dämpning av befolkningstillväxten kan ske genom ett minskat bostadsbyggande. Det är även kommunens målsättning att successivt minska bostadsbyggandet för att få en långsammare tillväxttakt.

Fler arbetstillfällen för kvinnor är nödvändigt i såväl Håbo som Enköpings kommun även om det främsta målet för Håbo bör vara att öka det totala antalet arbetstillfällen på den lokala arbetsmarknaden.

En förbättring av kollektivtrafiken mellan Stockholm och Bålsta är nödvändig. Det kan ske antingen via ett återupptagande av tågtrafiken eller genom att busstrafik till Stockholms centrum inrättas.

Uppsala kommun har under 1970-talet ökat med 16000 personer. Ökningen har berott bl. a. på en stor inflyttning till kommunen. En dämpning av befolkningstillväxten under 1980-talet bör eftersträvas.

Befolkningstillväxten i Uppsalaregionen sammanhänger emellertid även i hög grad med tillväxten i Stockholmsområdet. För att en dämpning i Uppsala skall kunna åstadkommas måste därför även en kraftig dämpning av sysselsättningstillväxten i Stockholmsområdet ske.

Sysselsättningen i den norra länsdelen är i hög grad beroende av basnäringarna jord- och skogsbruk samt industrin. Tjänstesektorn svarar endast för en liten del av arbetstillfällena.

Ett av de viktigaste målen för regionalpolitiken i länet är att skapa en stabil och väldifferentierad arbetsmarknad i den norra länsdelen. Hela den norra länsdelen bör betraktas som en gemensam arbetsmarknadsregion.

Sysselsättningspolitiken bör på kort sikt inriktas på att motverka de

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 15

negativa effekter av strukturförändringarna inom järn- och stålindustrin och inom skogsindustrin som kan väntas uppkomma. Norduppland måste också på sikt minska beroendet av de stora och känsliga råvarubaserade industrierna. En annan stor regionalpolitisk fråga är problemet att skapa ersättningsverksamhet för de byggnadsarbetare som kommer att friställas i samband med att kärnkraftverket i Forsmark färdigställts. Redan under 1982 kommer de första byggnadsarbetarna att friställas.

Det är länsstyrelsens klart uttalade mål att de som arbetar vid kraftverket och som bor i regionen skall beredas möjligheter att bo kvar och arbeta där.

Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnorna och ungdomen måste förbättras. En decentralisering av offentlig verksamhet från Uppsala till den norra länsdelen skulle bidra till att antalet arbetstillfällen för kvinnor ökade.

Planeringstal

Länsstyrelsen har den 19 september 1980 fastställt planeringstal för länets kommuner avseende år 1985. I Lp 80 skall enligt föreskrifter från regeringen förslag till planeringstal för 1990 redovisas. Befolkning

F följande tabell redovisas sammanfattat aktuella befolkningstal, prognoser och planeringstal.

Tabell

Planeringstalen för Håbo och Uppsala kommun har satts lägre för 1990 än prognosvärdena för samma. år. Planeringstalen 1990 innebär liksom prognosvärdena en ökning av nuvarande befolkningstal men anger en något måttligare ökningstakt. Länsstyrelsen vill med detta markera en strävan att dämpa den nuvarande befolkningstillväxten i Håbo och Uppsala kommuner.

För övriga kommuner har planeringstalen 1990 satts något över prognosantagandena för samma år. Planeringstalen 1990 innebär för samtliga kommuner i länet ett högre befolkningstal än i dagsläget.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 16

Ortsplan

Tierps kommun skall även i fortsättningen vara regionalt centrum för den norra länsdelen liksom Enköping för den södra länsdelen. En strikt tillämpning av ortsplanen vid fördelning av statliga investeringar är inte tillämplig i alla situationer. Särskild hänsyn måste tas till den existerande ortsstrukturen med flera jämnstora orter i en region. Även i framtiden bör utvecklingen ske spridd över flera av dessa tätorter.

Stödområdesindelningen

När regeringen och riksdagen på nytt tar upp frågan om stödområdesindelning bör kommunerna i Uppsala län inplaceras i stödområde enligt följande:

1. Tierps kommun stödområde 4

2. Österbybruks-Dannemoraområdet stödområde 4

3, Östhammars kommun, förutom det område som anges under punkt 2, stödområde 3

4. Älvkarleby kommun stödområde 3.

Övriga kommuner inplaceras ej i stödområde. Nordupplandskommunerna är nu inplacerade i stödområde 2.

Under avvecklingsperioden för byggnadsarbetena i Forsmark bör Nordupplandskommunerna fr. o. m. 1982 inplaceras i stödområde 4.

Offertstöd bör kunna utgå i alla stödområden.

Regionalpolitiskt stöd bör utgå till Nordupplandskommunerna för byggande av kommunala industrilokaler.

3+5 Riktlinjer (program) för olika samhällssektorer samt förslag

till konkreta åtgärder riktade till den centrala nivån

Sysselsättning Industriprogram

Allmänt sett är det viktigaste målet att få till stånd en industriutveckling i landet som leder till att de övergripande samhällsmålen kan uppnås.

På regional och lokal nivå är målet att ytterligare utöka samarbetet meilan myndigheter, organ och organisationer i syfte att förbättra samhällets insatser gentemot industrin och bättre ta tillvara industrins önskemål.

Med hänsyn till industrisysselsättningen beräknats stagnera och i Norduppland gå tillbaka kraftigt har länsstyrelsen ansett det motiverat att vidta åtgärder för att kunna stimulera industrins utveckling. Det är därför naturligt att ett program för samhällets insatser för industrin i Uppsala län utarbetas inom ramen för länsplanering 80.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 17

Nedan anges sammanfattningsvis i punktform de överväganden och förslag som tas upp i industriprogrammet.

6 En särskild central näringspolitik måste utformas.

e Speciell vikt måste läggas vid att utveckla arbetsfördelning och samar-

betsformer mellan olika nivåer i ett näringspolitiskt planeringssystem.

e Länsstyrelsen skall vara det samordnande organet på regional nivå när det gäller näringslivsfrågor. e Ett systematiskt samarbete mellan länsstyrelsen, länsarbetsnämnden,

utvecklingsfonden, landstinget, primärkommunerna och de fackliga or-

ganisationerna samt företagsorganisationerna bör etableras. e Branschprogram bör successivt utarbetas. Arbetet bör ske i samarbete

mellan centrala och regionala organ.

e Utvecklingsfondens lånemedel bör ökas så att en ökad andel kan avsättas för s. k. utvecklingslån. Fondens risktagande vid lånegivning bör ses

över. & Nordupplandsgruppens projekt "mindre och medelstora företag”, bör

drivas vidare av länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och utvecklingsfon-

den. e Projektet ”exportpulsen” dvs. undersökning av möjligheten till export

från mindre- och medelstora företag, bör genomföras i länet. e En genomgång av industrimarken i länets kommuner, bör göras.

e Industrilokaler för uthyrning bör finnas i alla kommuner. € De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör samordnas med de näringspolitiska. e Frisläppande av investeringsfonder bör användas dels som konjunktur-

eller stabiliseringspolitiskt instrument och dets som regionalpolitiskt in-

strument. 9 Yrkesteknisk högskoleutbildning dels med inriktning på livsmedelstek-

niska området och dels med inriktning på kärnkraftstekniska området

(Forsmark) bör inrättas i Uppsala. 9 Regionalpolitiska hänsyn måste tas vid uppbyggnaden av Upsams (sam-

hällsföretag) organisation.

Forsmark

Kraftverksbygget i Forsmark är en regionalpolitisk satsning i Nordupp-

land som haft stor effekt för sysselsättningen m.m. i regionen. När nu

slutet på byggnadsarbetena kan skönjas blir en viktig del av denna satsning att fullfölja arbetena på ett sätt som ger största möjliga bestående positiva effekt för bygden.

När den stora byggarbetsplatsen avvecklas kommer ersättningsverksamhet att behövas. Dels krävs varaktig sysselsättning för den byggnadspersonal som vill bo kvar och arbeta i regionen dels krävs kortvarig sysselsättning som avrundning till byggnadsarbetena. Skapandet av i första hand varaktig sysselsättning är en viktig del av den regionalpolitiska 2 Riksdagen 1981182.1 saml. Nr 113 Bilagedel

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 18

satsning som kraftverksetableringen utgör. Det är länsstyrelsens klart uttalade målsättning att de: som arbetar vid kraftverket och bor i regionen skall beredas möjlighet att bo kvar och arbeta där även efter det kraftverket i Forsmark byggts färdigt. Enligt länsstyrelsens bedömning skulle närmare 900 arbetstillfällen behöva ersättas i regionen:

Även om Vattenfall förmår att genomföra en mjuk nedtrappning behövs sannolikt också en del byggnadsprojekt i övrigt som avrundning till kraftverksbygget. Stora projekt som hetvattenledning till Uppsala— Stockholm kan bli aktuella i detta sammanhang men även en rad mindre projekt. Det kommer här i stor utsträckning att handla om kommunala objekt och med tanke på Nordupplandskommunernas ekonomiska situation måste arbetena utföras som beredskapsarbeten med förhöjda statsbidrag. Länsstyrelsen kommer att tillsammans med länsarbetsnämnden noggrant kartlägga objekt som är lämpliga från regionalpolitisk synpunkt och som är anpassade efter Forsmarkspersonalens behov. En objektkatalog måste vara klar i lagom tid tills nedtrappningen börjar.

Decentralisering av offentlig verksamhet

Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn har under en följd av år ökat kraftigt. De framtidsbedömningar som nu kan göras pekar mot en fortsatt sysselsättningstillväxt om än i något långsammare takt. I första hand är det delar av den primärkommunala och den landstingskommunala verksamheten som växer (vård och social verksamhet). Men även inom den statliga verksamheten ökar antalet sysselsatta. |

Den offentliga sektorn expanderar starkast där den redan finns etablerad, dvs. mest i större orter. Denna utveckling sker parallellt med en minskad sysselsättning i basnäringarna jordbruk och industri. På sikt blir effekten en koncentration av sysselsättningen till större orter, främst primära centra.

I Uppsala län råder en extrem obalans vad gäller den offentliga sektorns lokalisering. Verksamheten är i hög grad koncentrerad till Uppsala tätort. Nära 8076 av arbetstillfällena inom den offentliga sektorn i länet fanns år 1975 i Uppsala kommun, vilket kan jämföras med att 6097 av länets befolkning då bodde i kommunen. I dag är andelen av arbetstillfällena åtminstone inte mindre enligt länsstyrelsens beräkningar.

Det är länsstyrelsens uppfattning att decentralisering av den offentliga sektorn i länet skulle kunna vara ett mycket effektivt regionalpolitiskt styrinstrument. En förutsättning är att länsstyrelsen ges reella möjligheter att genomföra decentraliseringen. I dag saknas dessa.

Det är länsstyrelsens åsikt att decentraliseringen skall drivas med kraft i länet. Eftersom en spridning av tillväxten inom den offentliga sektorn till regionala och lokala kontor endast kan ge en från regionalpolitisk synpunkt marginell effekt, krävs större grepp som innefattar utlokalisering av hela verksamheter eller speciella delar av verksamheterna.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 19

Målet skall vara att skapa starka centra för administration och planering i de norra och södra länsdelarna. En funktionell uppdelning mellan länsdelarna, så att verksamheter som drar nytta av varandra samlokaliseras, bör diskuteras. Länsstyrelsens arbete skall i första hand inriktas på att förlägga verksamhet till den norra länsdelen.

Länsstyrelsen anser att regeringen bör ta ställning för en kraftfull och omfattande decentralisering av offentlig verksamhet inom Uppsala län. Efter ett sådant ställningstagande är länsstyrelsen beredd att utarbeta ett detaljerat program för decentraliseringen. Det är för närvarande inte meningsfullt att peka ut vilka myndigheter som bör bli aktuella för utlokalisering i ett sådant sammanhang.

Energiprogram

Energifrågorna börjar få ett allt större utrymme inom samhällsorganens arbete. Det finns en bred politisk enighet om nödvändigheten att komma ifrån landets mycket stora oljeberoende. Resultatet av folkomröstningen om kärnkraft innebär att elförsörjningen på sikt måste omorganiseras.

En väg för att minska oljeberoendet är ett ökat utnyttjande av inhemska energikällor. Under senare år har kunskaperna om de inhemska energikällorna ökat avsevärt. Studier bedrivs på flera nivåer, från närmast grundforskning till praktiska fullskaleförsök. På utredningssidan har avsevärd möda lagts ned på beräkningar av möjligt energibidrag från inhemska energikällor och bedömningar av marknads-, distributions- och ekonomiska förutsättningar.

Till mycket stor del har dessa bedömningar gjorts på riksnivå, men perspektivet har alltmera förskjutits till lokal och regional nivå.

För att bl. a. förbättra länsstyrelsens beslutsunderlag i konkreta ärenden samt att få ett fördjupat underlag för den övergripande planeringen har en särskild energistudie för länet initierats.

Riksdagen kommer under det närmaste året att ta ett nytt energipolitiskt beslut, där en av de viktigaste punkterna med största sannolikhet kommer att vara övergången från olja till alternativa energikällor. Med stöd av detta rikspolitiska beslut och de länsinventeringar, som genomförs inom ramen för länsstyrelsens energiutredning, ämnar länsstyrelsen utarbeta ett energiprogram för Uppsala län. Programmet skall omfatta de energikällor som kan vara aktuella för länet och beskriva möjligheter för och konsekvenser av deras utnyttjande.

Energiprogrammet bör så långt möjligt redovisa alternativa försörjningsmodeller och konsekvenser av alternativen. För länets del kan det vara aktuellt att, förutom biobränsleförsörjning, belysa konsekvenser av och förutsättningar för en ökad kolanvändning samt som ett alternativt utnyttjande av värme från Forsmark.

Länsstyrelsens målsättning är att energiprogrammet skall tjäna till ledning för länsstyrelsen i olika energipolitiska frågor. Det skall också kunna

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 20

stimulera till och vägleda energipolitiska satsningar i länet, främst i Norduppland. Programmet skall dessutom fungera som ett stöd och en informationskälla för de myndigheter, företag, organisationer och individer som på olika sätt kommer att delta i omstruktureringen av energisystemet.

Service Glesbygdsprogram

I glesbygden har försörjningsmöjligheterna försämrats. Folkmängden har minskat kraftigt och servicen tunnats ut. De senaste åren har ökad uppmärksamhet fästs vid glesbygdens problem. Riksdagen har fattat beslut om åtgärder för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen och värdet av en levande landsbygd har alltmer betonats.

Länsstyrelsen har genom länsplaneringsmedel och glesbygdsmedel fått ökade möjligheter att främja utvecklingen i länets utpräglade glesbygder. Länsstyrelsen har också fått rollen som samordnare av glesbygdsinsatserna.

Glesbygdsprogrammet är en utgångspunkt för en bred regionalpolitisk satsning i Norduppland där utvecklingsmöjligheterna i glesbygden tillvaratas. Programmet innehåller mål för utvecklingen i den utpräglade glesbygden, riktlinjer för de insatser som krävs och förslag till åtgärder.

De resurser som står till länsstyrelsens förfogande för glesbygdsinsatser är knappa. Det är därför av största vikt att alla statliga länsorgan, landsting, berörda kommuner och intresseorganisationer tar del i arbetet inom ramen för sin egen verksamhet och med Fjälp av extra resurser som kan bli aktuella.

Länsstyrelsen har avgränsat ett glesbygdsområde i den norra länsdelen. Området omfattar Hållnäs, Västlands och Österlövsta församlingar i Tierps kommun samt Forsmarks församling och skärgården i Östhammars kommun. Med skärgården menas i huvudsak Gräsö och övriga öar som saknar fast landförbindelse.

De övergripande målen för glesbygden i länet bör vara & att bibehålla nuvarande folkmängd och förbättra åldersstrukturen 9 att bibehålla och helst öka antalet arbetstillfällen e att bibehålla och i vissa avseenden förstärka servicen 0 att förbättra kommunikationerna.

Miljö Vattenresursprogram

Enligt länsstyrelsens uppfattning krävs en övergripande vattenresursplanering för att man skall kunna lösa de problem som finns när det gäller vattentillgångarna i länen. En sådan planering bör bedrivas gemensamt av länsstyrelserna, regionala kommittéer, kommunerna, vattenvårdsförbund eller vattenförbund. Det är också angeläget att skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnden deltar i ett sådant arbete.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 21

Dessa arbeten som är grundläggande för allt nyttjande av vattenresurserna bör i första hand komma till stånd inom Fyrisåns. och Tämnaråns nederbördsområden. Behovet av vatten för odling av energiskog eller inverkan på vattenföringen av dikning för att vinna produktiv skogsmark är exempel på aktuella frågor som berör dessa vattenområden. De hydrologiska frågorna är också av stor vikt för skyddsintressena i Forsmarksåns nederbördsområde. I rapporten Mark och Vatten 2 har Fyrisån klassats som ett av 13 vattenobjekt med särskilda planeringsbehov. Länsstyrelsen skall här i samråd med berörda kommuner utarbeta ett åtgärdsprogram för vård och utnyttjande av vattenresurserna.

För kustvattnets del föreslås i rapporten Mark och Vatten 2 med hänsyn till de intressekonflikter som finns i Gävlebukten (recipientkrav, fiske och friluftsliv) att länsstyrelsen närmare analyserar motsättningarna och i samråd med kommuner och centrala verk lägger fram fröslag till åtgärdsprogram. Vidare påtalas också planeringsbehovet för den uppländska skärgården med bl. a. det skyddsvärda vattenområdet öster om Gräsö. Regionen föreslås som helhet i en försöksverksamhet för studium av lämpliga planeringsformer med delegationen för havsresursverksamheten som samordnare.

Naturvårdsprogram

Av regeringens beslut den 15 mars 1979 om fullföljande av den fysiska riksplaneringen för Uppsala län framgår att det är angeläget att ett handlingsprogram för naturvården i länet upprättas. Ett sådant handlingsprogram skall redovisa var de värdefulla naturområdena finns, i vilka avseenden de är värdefulla och hur värdefulla de är. Vidare skall programmet innehålla förslag till på vilket sätt naturvärdena bör skyddas eller vårdas samt i vilken turordning detta bör ske. Under förutsättning att tillräcklig arbetskraft kan avsättas för naturvårdsprogrammet har följande tidplan föreslagits.

1. Flygbildsöversynen sker under april— maj. Klar i början av juni 1980. Fältkontroller under sommaren.

2. Under tiden sker kontakt med kommunerna och kommunförbundets länsavdelning. |

3. Genomgång och utvärdering av objekten under hösten 1980—våren 1981. Samråd sker kontinuerligt. Materialet sammanställs kommunvis.

4. Remissupplagan ut hösten 1981.

5. Revidering med hänsyn till inkomna synpunkter. Sammanställning. Behandling i länsstyrelsens styrelse juni 1982.

Arbetet i övrigt sker inom naturvårdsenhetens sektion för allmän naturvård.

En fortlöpande avrapportering av arbetsläget skall ske i de årliga länsrapporterna.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 22

Kulturminnesvårdsprogram

Länsstyrelsen har beslutat att ett regionalt kulturminnesvårdsprogram skall upprättas för Uppsala län. Arbetet som beräknas pågå under en tid av ca 3 år påbörjades i april 1979. För programarbetet har bildats en styrgrupp med representanter för länsstyrelsen (länsantikvarien, naturvårdsenheten, planenheten och regionalekonomiska enheten) och länsmuséet. Länsmuséet har för utarbetandet av programmet anställt en extra tjänsteman för medel som länsstyrelsen och Stiftelsen Upplandsmuséet ställt till förfogande.

Programarbetet bedrivs i huvudsak i enlighet med de riktlinjer som utarbetats av riksantikvarieämbetet och statens planverk i samråd med

Kommunförbundet.

Programmet avses när det är färdigt att antagas av länsstyrelsens styrelse.

4+6 Länsstyrelsens regionalpolitiska arbete under 1980-talet

Länsstyrelsens huvuduppgift i det fortsatta regionalpolitiska arbetet blir att i olika avseenden fullfölja det arbete som redovisats i länsprogram 80. Det innebär att helt utvecklade program skall föras vidare ut i samordnad planering och ett fungerande åtgärdsarbete. Riktlinjerna för de statliga sektorsorganen skall successivt preciseras med utgångspunkt i programmen. I den kommunala verksamheten och i annan verksamhet utanför den statliga sektorn skall programmen följas upp genom återkommande samråd. Programmen skall efter hand ses över. I de årliga länsrapporterna skall väsentliga insatser inom programmen redovisas.

Inom de områden där programutveckling återstår skall länsstyrelsen arbeta vidare för att nå fram till en hos berörda organ förankrad uppfattning om hur åtgärdsarbetet inom de olika fälten skall bedrivas. Vidtagna åtgärder skall redovisas i länsrapporterna.

De områden som redovisas i Lp 80 täcker självklart inte alla områden där länsstyrelsen i sitt regionalpolitiska arbete bör verka. Det innebär att allt eftersom de programområden som behandlats i Lp 80 stabiliseras i form av slutliga programdokument och framför allt i form av fungerande, löpande åtgärdsarbete hos alla berörda organ, skall länsstyrelsen gå vidare för att utveckla nya åtgärdsområden. Detta arbete skall utföras i samarbete med berörda organ och redovisas i de årliga länsrapporterna.

Kraven på konkret åtgärdsinriktat regionalpolitiskt arbete innebär risker för en successiv övergång till kortsiktig hantering av olika frågor — en övergång till mekanisk handläggning av stödärenden och dylikt. Parat med begränsningar av resurserna i länsplaneringsarbetet förstärks risken för att det långsiktiga, övergripande planerings- och samordningsarbetet skjuts åt sidan. En sådan utveckling skulle vara mycket olycklig. Länsstyrelsens

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 23

strävan kommer. därför att bli att upprätthålla utrymme för långsiktiga regionalpolitiska insatser genom överföring av ansvar för åtgärdsarbete till i första hand statliga regionala organ, men även till kommunala och andra organ.

Länsstyrelsen anser att åtgärds- och glesbygdsmedlen är mycket värdefulla tillskott. Länsplaneringens stora möjlighet att påverka samhällsut-: vecklingen i länet i enlighet med de regionalpolitiska målen ligger emellertid i att samordna och påverka olika statliga myndigheter, landsting och kommuner att i sin ordinarie verksamhet ta regionalpolitiska hänsyn. Det är av detta skäl mycket viktigt att de förslag som framförs i länsplaneringen blir ordentligt förankrade på den regionala nivån och att länsstyrelsen och de regionala myndigheterna gemensamt försöker finna sätt att arbeta vidare med förslagen. Länsplaneringen — processen — är det väsentligaste och själva programdokumenten får en mindre betydelse.

De regionalpolitiska målen för sysselsättning och befolkning i länet är en viktig utgångspunkt för den fysiska riksplaneringen och överväganden om hushållning med naturresurserna måste ske mot denna bakgrund. Den fysiska riksplaneringen kan bidra till att klarlägga de fysiska och miljömässiga förutsättningarna för utveckling av olika verksamheter i vissa områden. Det är därför enligt länsstyrelsens uppfattning viktigt att länsplaneringen och den fysiska riksplaneringen inte bedrivs som två helt skilda planeringsformer utan att man försöker hitta former för en samordning.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Södermanlands län

1 Hittillsvarande och framtida utveckling i länet och delar av länet

Befolkning

Befolkningen i länet ökade under 1970-talet från 248270 personer till 252026 personer, en ökning på 1,5 30. Orsakerna till den svaga befolkningstillväxten är huvudsakligen den ogynnsamma utvecklingen inom näringslivet som i ländet domineras av tillverkningsindustrin.

Till den allmänt sett svaga folkmängdsutvecklingen i länet kommer stora regionala skillnader. Folkökning har skett i de delar av länet som gränsar. till Stockholms län beroende på ett omfattande småhusbyggande och närheten till en expansiv storstadsregion. Den största minskningen i folkmängd absolut sett har drabbat Eskilstuna kommun medan Oxelösunds kommun uppvisar den största relativa minskningen. Eskilstuna har jämte Borås haft den i särklass sämsta folkmängdsutvecklingen bland primära. centra. Även i västra länsdelen har folkmängden minskat.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 24

Näringsliv och sysselsättning

Näringslivsstrukturen i länet avviker i flera avseenden från den i riket. Särskilt markant är den höga andelen sysselsatta inom industrin i länet, 37 Jo av sysselsättningen mot 29 36 i riket år 1975. Servicesektorn innefattande varuhandel, samfärdsel och privata tjänster är i ungefär motsvarande grad underrepresenterad. Denna sektor svarade år 1975 för 25 90 av sysselsättningen mot 32 § i riket. En av förklaringarna till detta är att länet vid lokaliseringarna inom dessa sektorer blivit åsidosatt till följd av närheten till Stockholmsområdet. Nya verksamheter har företrädesvis istället lokaliserats till större orter i grannlänen.

Länets kommuner har en sinsemellan starkt varierande näringslivsstruktur. Även i relation till genomsnitten för respektive ortstyper föreligger i vissa avseenden betydande avvikelser i länets kommuner. Sålunda skiljer sig strukturen i Eskilstuna betydligt från övriga primära centra i riket. Kommunen hade 1975 i relation till övriga primära centra i landet en mycket hög andel sysselsatta inom industrin och samtidigt en mycket låg andel sysselsatta inom servicesektorn.

Länets näringslivsstruktur — industrins stora omfattning, de betydande inslagen av företag inom stål-, metallmanufaktur- och tekoindustrierna — har inneburit och innebär fortfarande stora problem. Kriserna i dessa branscher med åtföljande strukturella förändingar har medfört stora problem att hålla sysselsättningen uppe i länet. Hårdast utsatta har framförallt kommunerna Eskilstuna samt Oxelösund varit. I Oxelösund domineras sysselsättningen av SSAB. De omfattande nedskärningarna inom företaget innebär stora problem för kommunen. Under prognosperioden 1975—83 antas sysselsättningen inom tillverkningsindustrin komma att minska med 1,5 70 per år vilket endast överträffas av några få län. Större delen av denna prognosperiod (1975—83) är redan passerad och många av nedskärningarna därmed genomförda.

Arbetsmarknad Pendling s

De största pendlingsströmmarna löper mellan östra länsdelen och arbetsplatserna i Södertälje/Stockholm. Småhusbyggandet i denna del av länet har varit en vikig faktor för pendlingen. Stora strömmar återfinns vidare helt naturligt mellan Nyköping och Oxelösund samt mellan Vingåker— Katrineholm och Eskilstuna—Strängnäs. Samtliga pendlingsströmmar väntas öka fram till 1983 utom i relationerna Nyköping— Oxelösund och Nyköping— Flen. Största andelsmässiga ökning väntas ske i östra länsdelen mot Södertälje/Stockholm.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 25

Förvärvsfrekvenser

Andelen förvärvsarbetande bland män i åldrarna 15—64 år var 1975 i

länet 82,0, vilket var något högre än riksgenomsnittet. På grund av struk-

turomvandlingen inom industrin beräknas dock förvärvsfrekvensen sjunka

kraftigt under prognosperioden 1975—83 till en nivå under riksgenomsnittet. Under resten av 80-talet väntas en viss återhämtning ske.

Yrkesverksamhetsgraden bland kvinnor låg år 1975 lågt i länet såväl i

jämförelse med riket som med riksområde 2. Lägst var förvärvsfrekvensen

för kvinnor i Nyköpings kommun. Under perioden 1975—83 antas en relativt sett stor utbyggnad av den offentliga sektorn, vilket i sin tur leder till en betydande ökning av förvärvsgraden bland kvinnor. Också under

resten av 1980-talet antas förvärvsgraden bland kvinnor i länet komma att

stiga, dock i betydligt långsammare takt än 1975—83.

Årbetskraftsbalanser

Arbetslösheten i länet är relativt sett mycket stor, särskilt i kommunerna Oxelösund och Eskilstuna. Bland de arbetslösa är ungdomarna överrepresenterade. I september 1979 utgjorde ungdomar t.o.m. 25 år 54 Z av alla arbetslösa mot 46 Z& i riket. En annan grupp med hög arbetslöshet är

invandrarna. Andelen invandrare bland länets befolkning uppgick 1978 till

6,5 20. De utländska medborgarna svarade däremot för hela 13 22 av arbetslösheten.

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i länet

Allmänna mål

Kartläggningen av de senaste årens näringslivsutveckling i länet, samlad och redovisad i näringslivsutredningen för Södermanlands tän (NUD) har

utmynnat i tre centrala linjer för länets fortsatta utveckling. Ett övergripande näringspolitiskt mål: 1. Länets befintliga resurser och outnyttjade möjligheter skall tillvaratas.

Ett övergripande sysselsättningspolitiskt mål:

2. En stabilare sysselsättning och ett mer varierat utbud av arbetstillfällen skall uppnås i länet.

En stabilare sysselsättning kan inte likställas med ett stabilt näringsliv

utan förutsätter snarare en ”öppen” ekonomi med bestående inslag av

strukturförändringar. Detta leder till ett tredje övergripande mål:

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 26

3 De nödvändiga förändringarna inom näringslivet skall ske under

socialt acceptabla former

Planeringstal

De planeringstal för 1985 som beslutades av riksdagen i maj 1980 utgör i stort en anpassning av de tidigare målsättningarna till de prognoser som tagits fram inom länsplaneringen. Länsstyrelsen kan för Södermanlands län inte acceptera ett sådant hanterande av denna för länet så viktiga fråga. De åtgärder som genomförs efter förslag från näringslivsutredningen och de insatser som i övrigt sker inom ramen för en åtgärdsinriktad länsplanering ger motiv för en målsättning för länet 1985 som ligger högre än prognosen. Därutöver krävs emellertid enligt länsstyrelsens mening att statsmakterna tar sin del av ansvaret om en önskvärd utveckling skall kunna erhållas. Länsstyrelsen föreslog därför ett intervall på 252500— 257500 för länets folkmängd år 1985. Riksdagen fastställde emellertid länets plaheringstal till 250—254 000 invånare för 1985.

Länsstyrelsens befolkningsprognos för år 1990 uppgår till 254965 invånare. Planeringstalet för 1990 som är en avvägning mellan ambitionsnivå och nödvändiga samt möjliga åtgärder, föreslås bli 252 500—260 500. Mittvärdet i intervallet, 256 500, ligger sålunda obetydligt över prognosvärdet.

Ortsplan och pendlingsregioner

Den ortsplan som gäller för Södermanlands län fastställdes av 1972 års riksdag och innebär följande klassificering av länets kommuner: Primärt centrum Eskilstuna Regionala centra Nyköping/Oxelösund, Katrineholm, Strängnäs Kommuncentra Flen, Vingåker

Länsstyrelsen har i flera sammanhang redovisat kritiska synpunkter på ortsplanen. En planering enligt den s.k. bandlandskapsprincipen skulle vara bättre anpassad till länets förutsättningar än ortsplanen. Förslaget utgår från det faktum att länet genomkorsas av flera stora kommunkationsleder i öst— västlig riktning och innebär en utbyggnad längs tre kommunikationsband med utgångspunkt i Stockholm och genom tätortscentra i länet.

Utbyggnadsbanden skulle deis fungera som avlastningsområden för Storstockholms expansion dels utvecklas med tanke på en utökad samverkan mellan olika centra längs banden. Det inomregionala syftet är att förbättra och vidga de lokala arbetsmarknaderna genom att samordna främst bebyggelsestrukturens utveckling och utbyggnaden av kommunikationerna.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts menar länsstyrelsen att avgränsningen av pendlingsregioner i Södermanlands län bör ske i överensstäm-

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 27

melse med de tidigare framförda tankarna på en utvecklad samverkan mellan orterna. Inom pendlingsregionerna skall enligt proposition 1978/ 79: 112 skapas ett bättre fungerande och långsiktigt verkande system av tätorter/lokala arbetsmarknader. Detta innebär behov av samordning mellan kommuner som ingår i de olika regionerna. Dessutom måste hänsyn tas tili det faktum att länet har en kraftig utpendling mot Stockholms län. Ett samarbete över länsgränsen blir därför nödvändigt. Framförallt gäller detta de norra delarna av Nyköpings kommun samt Strängnäs kommun, vilket också regeringen påpekade i sina föreskrifter och riktlinjer.

Enligt 1979 års regionalpolitiska beslut ska ortsplanen fortfarande utgöra ett regionalpolitiskt medel. Justeringar av planen ska också kunna genomföras i samband med länsplaneringen. Mot den bakgrunden vill länsstyrelsen ånyo peka på att även länets södra del har ett starkt centrum i Nyköping/Oxelösund som kompletterar Eskilstuna. Kommunparet Nyköping/Oxelösund uppfyller väl de kriterier som gäller för ett primärt centrum. Bl. a. kan nämnas att området är det befolkningsmässigt största av rikets samtliga regionala centra och dessutom större än flertalet primära centra i landet. Huvuddelen av länets statliga och landstingskommunala förvaltningar är lokaliserade till Nyköping. Med få undantag har i gällande ortsplan länens förvaltningscentra placerats i gruppen primära centra. I några län, t.ex. Älvsborgs län har två primära centra nominerats; ett ”industricentrum” och ett ”förvaltningscentrum”. Länsstyrelsen föreslår därför att gällande ortsplan för Södermanlands län justeras på så sätt att förutom Eskilstuna även Nyköping/Oxelösund placeras i gruppen primära centra.

Stödområdesindelning

Enligt den nuvarande indelningen ingår inte någon av länets kommuner i stödområde. Under perioden 1972-78 har dock regionalpolitiskt stöd i form av lokaliseringslån utgått till 24 företag i länet. 21 av dessa har sin verksamhet i Eskilstuna kommun. Att stöd utgått i denna omfattning visar att regeringen är medveten om de problem som finns i Södermanlands län.

Den ofördelaktiga näringslivsstrukturen och strukturförändringarna är viktiga orsaker till den ogynnsamma utvecklingen i Eskilstuna kommun. Under 1970-talet minskade befolkningen med ca 4000 personer. Någon tendens till återhämtning är, trots lokaliseringen av fortifikationsförvaltningen till Eskilstuna, inte märkbar. Kommunen har hittills haft karaktär av temporär stödort men med hänsyn till den påvisade fortsatta negativa utvecklingen i Eskilstuna vill länsstyrelsen föreslå att Eskilstuna kommun inplaceras i stödområde.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 28

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer

Sysselsättning

I länsprogrammet redovisas riktlinjer och mål för sysselsättningen sektorsvis. Följande punkter utgör en sammanställning av ett urval av de riktlinjer som framförs i länsprogrammet. e Kapitalanskaffningen till jordbruket är av stor betydelse för att långsik-

tiga investeringar i byggnader och markanläggningar inte eftersättes. e Lantbruksnämnden måste följa utvecklingen av trädgårdsnäringen och

stödja den med aktiva insatser.

För närvarande sker en betydande import av trädgårdsvaror till landet. Länets läge nära de stora befolkningskoncentrationerna i Mellansverige ger korta transporter. En inriktning på odling av grönsaker, bär och andra trädgårdsprodukter kan dessutom ge upphov till sysselsättningstillfällen inom uppsamling, vidareförädling och distribution. e Satsning på utbyggnad av fiskehamnen i Oxelösund samt undersökning

av möjligheterna att förlägga en beredningsindustri till Oxelösund. e Intensifierad skogsvård, bl. a. ökad röjning. Härför krävs stimulans till

ökad självverksamhet genom bidrag och rådgivning. e En ökad vidareförädling inom skogsindustrin, som i sin tur skulle ge en

övergång från priskonkurrens i standardträvaror till konkurrens med

produktutformning även om vidareförädlingen inte är omedelbart knuten

till sågverksdriften. e Regionala program bör upprättas för sågverksindustrin.

De faktorer som ligger bakom underskott i den regionala virkesförsörjningen bör bl. a. studeras för att minska omfattningen av och kostnaderna för skogstransporter. Den rådande prisbildningen ger ett utflöde av timmer till fftämst de södra delarna av landet. e Förbättrade förutsättningar för nuvarande industriell verksamhet i länet

såsom ökade insatser för marknadsföring, inte minst på exportsidan. e Ett ökat inslag av på längre sikt konkurrenskraftiga produktområden

inom tillverkningsindustrin genom vidareutveckling av den industriella

traditionen i länet genom ökad högkvalificerad ”kunskapsintensiv” pro-

duktion, dvs. produktion som kräver större inslag av yrkesarbetare samt

genom produkutveckling. e Ett ökat inslag av mer kvalificerade funktioner inom tillverkningsindu-

strin genom att koncernföretagen i ökad utsträckning förlägger även

produktutveckling, marknadsföring och försäljning till enheter i länet. e Oxelö Invest bör tillföras ökade resurser. e Inrättandet av investmentbolag på länsbasis bör övervägas. e Utökad verksamhet genom mer statliga pengar till den regionala utveck-

lingsfonden.

Utvecklingsfonden i länet har under perioden från den 1 juli 1978 till den

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 29

31 december 1979 fördubblat sin utestående lånevolym från 25 till 50 milj. kronor och möter fortfarande en mycket stor efterfrågan. Fondens insatser för att genomföra länsplaneringen leder till anspråk på riskvilliga medel som inte kan ersättas av de statliga lånegarantier som numera kan beviljas. Om inga eller mycket begränsade medelstillskott utgår kommer detta att mycket hårt drabba utvecklingsfonden i Södermanlands län som har ett lågt eget kapital. e Bättre planering av bostadsbyggandet för att åstadkomma en jämnare

sysselsättning av byggarbetskraften. e Oxelösunds hamn bör utvecklas, vilket skulle innebära inte bara en

betydande ökning av godstransporterna inom länet utan även av syssel-

sättningen inom sämfärdsel.

Oxelösunds hamn är av stor betydelse för länet och har goda utvecklingsmöjligheter. Hamnen har flera fördelar framför andra ostkusthamnar, bl. a. en naturlig djuphamn med kort och lättnavigerad infartsled. På grund av de väl utbyggda landsvägs- och järnvägsförbindelserna till Oxelösund är hamnen betydelsefull för en mängd företag inom stora delar av Mellansverige. e Förläggningen till länet av regionala enheter inom SJ, posten och tele-

verket.

Andelen sysselsatta inom samfärdsel i länet är lågt jämfört med riket. En viktig orsak till detta är de regionindelningar som tillämpas av SJ, postverket och televerket vilka innebär att Södermanland bildar underlagsområde för angränsande läns regionkontor. Länet går därigenom miste om en stor andel statlig förvaltningspersonal inom samfärdseln. e Centrala och regionala företagsledningar inom sektorn privata tjänster

bör i större utsträckning än hittills förläggas till länet. e Kompensation för nedläggningen av F11 i Nyköping bl. a. genom etable-

ring av den föreslagna centrala energimyndigheten. En placering av

denna myndighet till Nyköpings kommun ter sig naturlig med tanke på

samhörigheten med Studsvik. e Arméflygskolans verksamhet bör flyttas till Skavstafältet, dels för att

säkerställa dess samt Nyge Aeros kvarblivande i Nyköping, dels för att

bevara möjligheten till ett ökat civilflyg inom Nyköpingsregionen. e Studsvik bör utvecklas till centrum för energiforskning i Sverige.

Studsviks resurser för forskning och forskarutbildning inom energisektorn bör utnyttjas. Verksamheten vid Studsvik bör bl.a. inriktas på utveckling av alternativa energislag, framställning av etanol och andra drivmedel, forskning om möjligheten att tillvarata och spara energi, forskning om avfallsteknik samt miljöforskning kring luft och vattenföroreningar vid bränsleanvändning. . e Anpassning mellan bostadsbyggande och arbetsmarknad genom att nya

bostäder förläggs så nära arbetsplatserna som möjligt. e Ökning av antalet barntillsynsplatser.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 30

Servicenivån — antal platser i relation till antalet barn — vid daghemmen i länet är i förhållande till jämförbara län, t. ex. Örebro och Västmanlands, låg. Vid slutet av 1982 beräknas länet ligga ännu lägre efter såväl dessa län som riket. e Fortsatt utbyggnad av den öppna åldringsvården.

Det är angeläget att förbättra möjligheterna för de gamla att bo kvar i sina bostäder. Detta innebär ökade krav på den sociala hemhjälpen och andra serviceinsatser som t.ex. färdtjänst, jour- och beredskapstjänst, matdistribution etc. e Ytterligare områden för rekreation och friluftsliv bör avsättas i länet. e Byggande av fler stugbyar och fritidsbostäder för uthyrning och andra

anläggningar för turism och rekreation. e Fortsatt utbyggnad av friskvårdsanläggningar. e Kartläggning av befolkningens hälsotillstånd.

Genom att kartlägga befolkningens hälsotillstånd erhålls ett bättre pianeringsunderlag för hälso- och sjukvård som bör leda till utvecklat samarbete landsting —-länsstyrelse-kommun för att motverka hälsofarliga miljöer. e E 4:an mellan gränsen till Östergötlands län och Nyköping har dålig

standard och hög olycksbelastning. Arbete pågår med en arbetsplan för

delen Jönåker- Nyköping med beräknad byggstart 1984 enligt flerårs-

planen. e Riksväg 55 delen förbi Flen passerar genom centrala Flen med därtill

hörande olycksrisker och miljöstörningar. En arbetsplan för omläggning

av riksväg 55 utanför centrum finns upprättad men medel för byggandet

finns upptagna i flerårsplanen först 1984— 1985. e Upprustning av järnvägslinjen Eskilstuna — Södertälje till snabbtågsstan-

dard. Den planerade investeringen på sträckan (till perioden 1986-91)

bör tidigareläggas. e Åtgärder mot de ur social synpunkt negativa förhållanden som förekom-

mer inom länet, framförallt i Eskilstuna.

En rad sociala aspekter inom länet avviker i negativ riktning i förhållande till motsvarande riksvärde bl. a. relativ arbetslöshet, andel förtidspensionerade, medelinkomst, fylleriingripanden, sjuktal, andel trångbodda hushåll, andel barnavårdsfall, andel socialhjälpstagare. I framförallt Eskilstuna kommun bör långsiktiga åtgärder genomföras för att minska behovet av socialhjälp. Eskilstuna har den klart högsta andelen socialhjälpstagare i relation till övriga primära centra.

Merparten av de negativa förhållandena har sin rot i näringslivsstrukturen och situationen på arbetsmarknaden. Vikten av att ett mer varierat utbud av arbetstillfällen uppnås måste understrykas. Alla tillgängliga medel måste användas för att få till stånd fler arbetstillfällen inom servicesektorn samt en stabilare industristruktur. Vidare måste fler kvalificerade funktioner tillkomma i länet såväl inom industri som inom övrig verksamhet.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 31

Miljö e Medel bör ställas till länets förfogande för planering av åtgärder mot

försurning.

Södermanlands län har låg motståndskraft mot försurning. En undersökning våren 1977 visade att av 300 slumpvis utvalda sjöar i länet var ca 20 4 försurade och ytterligare 20 ZZ hotade av försurning. Förutom att övervakningen av länets sjöar och vattendrag bör intensifieras genom ett program för fortlöpande kontroll av försurningsläget bör anslaget till kalkningsåtgärder ökas och fördelas länsvis så att lokala behov blir tillgodosedda. e Intensifiering av arbetet med skydd av vattentäkter.

Vattenförsörjningen i länet är relativt väl tillgodosedd. Under senare år har emellertid riskerna för förorening av både yt- och grundvatten ökat påtagligt. För att skydda vattentäkterna är det viktigt att skapa fler skyddsområden med föreskrifter om hur skyddet skall upprätthållas. Detta bör omfatta även sådana vattentäkter som ännu ej utnyttjas. Dessutom kan förbud behöva utfärdas mot transporter av farligt gods på vägar inom särskilt känsliga vattentäktomåden. e Genomförande av långtgående avloppsvattenbehandling.

Andelen personer i länet som är anslutna till trestegsrening (mekanisk+ biologisk +kemisk) uppgår till drygt 90 20. För de tätorter och bebyggelsegrupper där reningsfrågan ännu inte är tillfredsställande löst (få reningssteg) bör komplettering ske. e Saneringsplaner för tätorternas avloppsreningsverk behöver snarast

upprättas. Framtagna saneringsobjekt kan i flera fall behöva prioriteras

före utbyggnad av ytterligare reningssteg. e Fortsatt utbyggnad av behandlingsanläggningar för hushållsavfall och

miljöfarligt avfall. e Avloppsslammet bör i större utsträckning användas som jordförbätt-

ringsmedel förutsatt att tungmetallhalterna inte är för höga. e Kommunerna bör kartlägga vägtrafikbullret längs utsatta gator och vä-

gar.

4 Synpunkter och förslag beträffande regionalpolitiska medel

Inledning

Kritiken mot förslaget till länsprogram har bl. a. ifrågasatt länsplaneringens påverkan på samhällsutvecklingen. Här har framförts att det råder diskrepans mellan den ambitionsnivå som kommer till uttryck i länsprogrammet och de möjligheter bl. a. beroende på brist på medel, som finns att förverkliga uppställda mål.

32 Prop. 1981/82: 113 Bilagedel

Denna kritik har funnits länge och ökat efter hand. Länsstyrelsen har vid en rad tillfällen efterlyst regionalpolitiska medel av såväl ekonomisk som annan art till länet. Avsaknaden av resurser att själv i avgörande grad kunna påverka utvecklingen upplevs som mycket besvärande. Det bör också emellertid understrykas att regionalpolitiken till sin natur ofta är sådan att det är svårt att beräkna i vilken utsträckning målen blir förverkligade. Detta leder samtidigt till en tendens att värdet av planeringen underskattas.

Det regionalpolitiska stödet

Av länsprogram 1980 framgår att sörmländsk industri har en låg grad av självständighet. Många stora företag är ”fjärrstyrda”, dvs. arbetsställena ingår i företag med säte utanför det egna länet. Detta förhållande inger oro för den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen i länet samtidigt som möjligheterna att regionalt initiera förändringar inom näringslivet blir begränsade.

Bristen på kvalificerade funktioner inom länet märks också i form av underrepresentationen av privata tjänster, och då särskilt uppdragsverksamhet, i länet. Närheten till Stockholmsregionen har hämmat tillväxten av denna sektor. Den höga andelen rutinproduktion inom länets produktion torde också haft en återhållande inverkan. Eftersom tillgången till extern service inte varit tillfredsställande för företag inom länet har detta i sin tur hämmat industrins utveckling och en ond cirkel har uppstått.

Utvecklingen av partihandel har också kommit på mellanhand till följd av närheten till Stockholmsregionen. Nya verksamheter har företrädesvis lokaliserats till större orter i grannlänen.

Länsstyrelsen föreslår med hänvisning till övrig redogörelse för näringslivets situation i länet samt till ovan redovisade synpunkter följande utökningar av det regionalpolitiska stödet: — Lokaliseringsstöd, bl. a. i form av den s. k. offertprincipens tillämpning,

bör kunna utgå till större industriföretag och koncerner vilka är repre-

senterade i länet och förlägger även mer kvalificerade funktioner av

typen administration, marknadsföring och produktutveckling till länet. — Lokaliseringsstöd bör utgå för etablering i länet av enheter inom den

privata servicesektorn med stor andel kvalificerade arbetstillfällen. — Samhällets påverkningsmöjligheter på utvecklingen inom partihandeln

bör öka bl. a. genom möjlighet till lokaliseringsstöd.

Glesbygdsstödet

Södermanlands län har för budgetåren 79/80 och 80/81 erhållit 600 000 kronor för åtgärder i glesbygd och 200000 kronor i kreditgarantier. Behovet av glesbygdsstöd väntas öka under de närmaste åren.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 33

Med utgångspunkt från de kommunala varuförsörjningsplanerna avser länsstyrelsen att upprätta en länsomfattande varuförsörjningsplan. Länsstyrelsen anser att behovet av kommersiell service 1 den sörmländska glesbygden med dess utspridda befolkning är betydande och att detta i vissa fall kan vara större än inom traditionella glesbygder exempelvis Norrlands älvdalar, där befolkningen bor mer koncentrerat.

Stöd till sysselsättningsskapande åtgärder vid företag i glesbygd bör i länet i första hand utgå i skärgårdsområdet med intilliggande kust samt Mälaröarna.

Länsplaneringen och medel för dess genomförande

Även om länsstyrelsens huvudsakliga genomförandeansvar inom länsplaneringen är att samordna andra organs verksamheter har dock på senare tid de egna möjligheterna att påverka utvecklingen förbättrats. Ett uttryck härför är de särskilda åtgärdsmedel för länsplaneringen, som fr.o.m. budgetåret 1979/80 ställts till länets förfogande. Även om dessa medel varit begränsade har länsstyrelsen möjligheter att ta aktiv del i länets planering genom att med egna resurser initiera, driva och genomföra projekt, ökat mera än vad det begränsade beloppet kan ge anledning att tro.

En viss ökning av de särskilda åtgärdsmedlen skulle betyda mycket för möjligheterna att med egen kraft och i samverkan med andra inom länet angripa regionala problem.

5 Förslag till konkreta åtgärder riktade till den centrala nivån.

För att genomföra länsprogram 1980 krävs insatser från olika centrala organ. Många av de insatser som är viktiga för den regionala utvecklingen ligger utanför lokala och regionala organs beslutsområde. Vissa av de åtgärdsbehov som framförs i länsprogram 1980 redovisas nedan med angivande av för genomförandet ansvarigt centralt organ.

ÅAnsvarigt organ Åtgärd Industridepartementet Mer medel till den regionala

utvecklingsfonden Ekonomidepartementet Längre amorteringstider för

byggande av industrilokaler Industridepartementet Mer medel till Oxelö Invest

Kompensation för nedläggning av

flygflottiljen F 11: Nyköping

Förläggning av utvecklingsbolaget

för energiteknik till Studsvik Industridepartementet Arméflygskolans verksamhet bi- Försvarsdepartementet behålls i Nyköping 3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr I 13 Bilagedel

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 34

Överbefälhavaren

Industridepartementet Civilförsvarsskolans verksamhet Försvarsdepartementet i Katrineholm bör bibehållas Civilförsvarsstyrelsen Utbildningsdepartementet Gymnasial tekoutbildning bör in-

rättas i Vingåkers kommun Kommunikationsdepartementet Extra medel för ombyggnad av Statens vägverk broar vid Hjälmare sund Kommunikationsdepartementet Tågstopp i Vingåker Jordbruksdepartementet Statligt stöd till linjebåt vid

sörmlandskusten Jordbruksdepartementet Anslag för kalkning av sjöar Fiskeristyrelsen Jordbruksdepartementet Förlängt stöd till avvattning Lantbruksstyrelsen av värdefulla jordbruksområden Arbetsmarknadsstyrelsen Särskilda medel för utbyggnad Statens vägverk av ”Ryv 55-förbifart Flen”

6 Övrigt

Den regionalpolitiska planeringen måste grundas på en bred samverkan i länet mellan olika organ med direkt ansvar för skilda samhällssektorer.

För de statliga myndigheterna regleras detta av förordningen om skyldighet för statlig myndighet att följa riktlinjerna för regionalpolitiken, SFS 1979:639. I nämnda förordning anges bl. a. att statlig myndighet skall hos länsstyrelsen i berört län inhämta uppgifter om de regionalpolitiska riktlinjerna för samhällsplaneringen, innan myndigheten genomför en mera omfattande översyn av planeringen inom sitt verksamhetsområde ($ 3).

Förordningen innehåller däremot inte någon föreskrift som klart reglerar informationen till berörd länsstyrelse. Erfarenheterna på senare tid har visat att framförallt vissa av de statliga affärsverken alltför sent redovisat planerade åtgärder till berörda länsstyrelser och kommuner vilket i hög grad försvårat en samordning av planeringen.

Genomförandet av länsprogram 80 förutsätter vidare aktiva insatser från lika samhällsorgan. Den samverkan som sker vid framtagandet av länsprogrammet är lika nödvändig då planeringen ska omsättas i konkret handling eftersom de direkta åtgärderna i stor utsträckning måste genomföras av andra organ än länsstyrelsen. Det är av stor vikt att de mål och riktlinjer som ställts upp i länsprogrammet arbetas in i olika organs ordinarie verksamhet.

Länsplaneringen är nu inne i en brytningstid och det är hög tid att dess funktion och syfte klarläggs. Under senare år har de övergripande, långsiktiga analyserna kommit att trängas undan av stegrade krav på konkreta, kortsiktiga åtgärder. Minskande tillväxt inom ekonomin och begränsade resurser att fördela har lett till att länsstyrelsen allt mer har fått till huvud-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 35

uppgift att prioritera mellan olika åtgärdsförslag samt att initiera, driva och samordna genomförandeinsatser. Samtidigt ökar behovet av en långsiktig planering i en tid med knappa resurser.

Enligt länsstyrelsens uppfattning måste till grund för planeringen läggas bedömningar av den långsiktiga utvecklingen. Dessa bör redovisas i länsprogram som sedan konkretiseras i årliga länsrapporter. Planeringen bör genomföras bl. a. genom att uppställda mål och riktlinjer inarbetas i berörda organs egen verksamhet. Detta skulle ge verksamheten en ökad fasthet utan att möjligheterna till akuta insatser minskade.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Östergötlands län

1 Hittillsvarande och framtida utveckling i länet

Hittillsvarande utveckling Befolkning

Länets befolkning uppgick vid årsskiftet 1980/81 till 393000 invånare. Under perioden 1975-1980 ökade den med ca 5700 personer, varav 4400 genom inflyttning. Ökningen är något större än under den föregående femårsperioden (cirka 3700). Befolkningstillväxten har varit störst i kommunerna Söderköping, Linköping, Mjölby och Motala. Övriga kommuner med undantag för Valdemarsvik har haft en mycket svag utveckling. Den viktigast orsaken är en stagnerande arbetsmarknad. En annan orsak till den svaga utvecklingen i dessa kommuner är den ogynnsamma befolkningsstrukturen.

Arbetsmarknad

Under perioden 1975—1980 har arbetsmarknaden i länet expanderat kraftigt totalt sett. Inom den tjänsteproducerande sektorn har antalet arbetstillfällen ökat starkt. Ökningen har varit särskilt stor inom den offentliga sektorn framför allt i Linköpings och Norrköpings kommuner. Omlokaliseringen av statlig offentlig verksamhet samt utbyggnaden av Linköpings universitet och regionsjukhuset i Linköping förklarar expansionen. I övriga kommuner har landstingets utbyggda verksamhet bidragit till en ökad sysselsättning. Även inom den primärkommunala sektorn har sysselsättningen ökat kraftigt. Den stora ökningen av offentlig verksamhet i Linköping och Norrköping har medfört arbetstillfällen för personer bosatta i angränsande kommuner. Arbetspendlingen har ökat starkt.

Ökningen inom den offentliga sektorn har motverkats av en minskning inom de varuproducerande näringarna särskilt tillverkningsindustrin. Sto-

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 36

ra minskningar har skett i Motala och Norrköping. I övriga kommuner har sysselsättningen inom industrin i stort sett legat på oförändrad nivå.

Det avtagande bostadsbyggandet har medfört en successivt minskande

arbetsmarknad för byggarbetarkåren. Särskilt Norrköpingsregionen har berörts.

Framtida utveckling

Befolkning

Under prognosperioden 1980-1985 beräknas folkmängden öka med cirka 2000 personer vilket är en mindre ökning än under perioden 1975— 1980.

Folkmängden beräknas öka i kommunerna Linköping, Söderköping och

Mjölby, medan den väntas minska eller vara i stort sett oförändrad i övriga kommuner. Den största absoluta minskningen förväntas ske i Norrköpings

kommun.

Orsaker till minskningarna är den låga sysselsättningstillväxten, de sjunkande födelsetalen och den ogynnsamma åldersstrukturen. De ökade ener-

gikostnaderna som fördyrar arbetspendling kan även negativt påverka

befolkningsutvecklingen i de kommuner som är belägna kring Linköping

och Norrköping.

Arbetsmarknad

Prognosen i länsplanering 1980 för arbetsmarknaden innebär i stora drag följande. Totala antalet arbetstillfällen ökar under prognosperioden, dock inte i samma takt som under 1970-talet. Ett antagande för prognosen är

ökat deltidsarbete. Det innebär således att den totala arbetsmängden förmodligen inte ökar nämnvärt.

Prognosen anger att antalet arbetstillfällen i tjänstesektorn främst den offentliga kommer att öka, men i en klart lägre takt än under 1970-talet som uppvisade omlokalisering av statlig verksamhet, utbyggnad av universitetet och regionsjukhuset etc.

Ökningen inom tjänstesektorn motverkas delvis av en minskning inom

den varuproducerande sektorn. Vissa industribranscher har betydande

problem. Särskilt utvecklingen inom träindustrin, elektroindustrin, järn-, stål- och metallverk är oroande.

Ökningen av antalet arbetstillfällen förväntas huvudsakligen ske i det primära centret Linköping/Norrköping. Med något undantag beräknas de

övriga kommunernas arbetsmarknad utvecklas otillfredsställande.

En lägre ökningstakt av förvärvsfrekvensen för kvinnor förväntas bl. a.

som en följd av den minskade ökningen av antalet nya arbetstillfällen.

Prognosen i länsprogram 1980 gjordes 1979. Sedan dess har stora förändringar skett i samhällsutvecklingen. Viktiga förutsättningar i den gjorda

prognosen gäller inte i dag. Betydelsefullt är framför allt den minskade ökningen inom den offentliga sektorn.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 37

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i länet

Allmänna mål

Allmänna mål för regionalpolitiken i länet är dels att utveckla resurserna i hela länet för att främja sysselsättning, service och god miljö, dels att fördela resurserna Över länet på ett rimligt sätt.

Planeringstalen för befolkningsutvecklingen i länet och för de olika kommunerna uttrycker i siffror vad som anses önskvärt och samtidigt realistiskt att uppnå (se nedan).

Förutom de kommuner som nämns nedan som prioriterade måste insatser göras i de kommuner som drabbas eller riskerar att drabbas av snabba försämringar på arbetsmarknaden. Exempel är Motala, Norrköping, Boxholm. Vidare måste insatser göras i skärgårdsområdet och i andra utpräglade glesbygdsområden i länet. Ett insatsområde är främjande av Linköping/ Norrköping som primärt centrum och ett alternativ till storstäderna.

Planeringstal

Riksdagen har för länet angivit ett planeringstal för 1985 på 394000—- 400000 med ett mittvärde på 397000. Den av länsstyrelsen föreslagna uppdelningen på kommuner innebär att befolkningsutvecklingen i främst kommunerna Motala, Boxholm, Kinda, Ydre, Åtvidaberg och Finspång skall stimuleras.

För 1990 anser länsstyrelsen att ett planeringstal på 397 000-403 000 med ett mittvärde på 400000 invånare är realistiskt. Även under perioden 1985-1990 bör de tidigare nämnda kommunerna prioriteras vad gäller stimulanser för folkmängdens utveckling.

Ortsplan

Länsprogram 1980 föreslår ingen ändring av gällande ortsplan. Primärt centrum: Linköping/Norrköping Regionalt centrum: Motala, Mjölby och Finspång Kommuncentra: Ödeshög, Vadstena, Boxholm, Ydre, Kinda,

Åtvidaberg, Söderköping och Valdemarsvik

Pendlingsregioner

Länsprogrammet pekar på pendlingsregionerna Motala— Vadstena, Norrköping— Söderköping, Tranås -Ödeshög, Boxholm, Ydre samt Linköping med omnejd. Från regionala utgångspunkter är det främst de två förstnämnda som kan betecknas som stabila och mer omfattande pendlingsregioner. Där finns skäl till ett fördjupat samarbete mellan berörda

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 38

kommuner när det gäller bostadsbyggande, arbetsmarknad och kollektiv trafik. I andra hand finns motiv för samverkan mellan kommunerna Tranås och Boxholm.

Stödområdesindelning

Kommunerna Ydre och Kinda är inplacerade i stödområde 1 i det regionalpolitiska stödsystemet. Länsprogrammet anger att fler kommuner i länet bör ges plats i systemet, att nivån för berörda kommuner bör höjas

och att länsstyrelsen som regionalt beslutsorgan bör ges större befogenheter.

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer

Sysselsättning

Allmänt

I det långsiktiga arbetet för en starkare arbetsmarknad och ett utvecklat

näringsliv bör enligt länsprogrammet kommunerna Ydre, Kinda, Åtvida-

berg, Valdemarsvik och Boxholm prioriteras. Vidare bör prioriteras kom-

muner som utsätts för snabba strukturförändringar inom industrin. Aktuella exempel som nämns i länsprogrammet är Motala, Norrköping och Boxholm.

Programmet betonar vikten av ett samspel mellan arbetsmarknads- indu-

stri- och näringspolitik för att främja sysselsättningen. Länsprogrammets

regionalpolitiska prioriteringar ligger till grund för utvecklingsfondens, länsarbetsnämndens och länsstyrelsens fortlöpande arbete och vid insatser

på utvecklingsprojekt. | Frågan om upprättande av lokala näringspolitiska enheter, till att börja

med i södra länsdelen, bör närmare prövas. Avsikten med sådana centra är att åstadkomma en samordnad rådgivnings- och serviceverksamhet för lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och utvecklingsfonden.

Arbetsmarknadsfrågor

Länsprogrammet betonar betydelsen av att kommunerna upprättar sys-

selsättnings- och näringslivsprogram, som en utbyggnad på det arbete som gjorts för samtliga kommuner med kartläggning av de lokala arbetsmarknaderna.

Det primära syftet med de omfattande resurserna för beredskapsarbete är att ge sysselsättning åt de arbetslösa. Så långt möjligt bör medlen härför användas så att också regionalpolitiska mål främjas.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 39

Industrifrågor

Länsstyrelsen har ett allmänt ansvar att i länet följa den industriella utvecklingen samt att främja den genom olika åtgärder.

Utvecklingsfonden har ett särskilt ansvar för företag med mindre än 200 anställda. Fonden upprättar årligen program för sin verksamhet. En ökande del av fondens resurser skall avsättas för offensiva insatser riktade mot delbranscher med goda utvecklingsmöjligheter och även mot teknikutvecklande åtgärder.

Länsstyrelsen, landstinget och kummunerna har tagit initiativ till produktutvecklingscentrum (PUC) i länet. PUC påbörjade sin verksamhet hösten 1980. Huvudmän är landstinget och kommunerna och syftet är att praktiskt bistå uppfinnare och företag med projektledning för att lotsa fram innovationer till industriell exploatering.

Arbetet med att i länets företag nyttiggöra det stora tekniska kunnandet som finns vid universtitetet och vid statliga verk är en av de viktigaste uppgifterna på det näringspolitiska området under de kommande åren. Länets tekniska miljö är även en viktig faktor för lokalisering av företag till länet. .

Utvecklingen inom länets industri styrs i hög grad av statsmakternas beslut. Härmed avses, förutom allmän näringspolitik, bla statmakternas politik på försvarets område. Andra exempel är stadsmakternas ställningstagande inom energipolitiken och kulturpolitiken (Nordsat).

Areella näringar

I länet arbetar lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och fiskenämnden för att främja en god utveckling inom berörda näringar. Deras huvudsakliga uppgift är av näringspolitisk art, dvs företagen främjas oavsett var i länet de är lokaliserade. |

Lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen bör enligt länsprogrammet prioritera kommunerna i södra länsdelen samt härutöver Malexanders församling i Boxholms kommun och skärgårdsområdet i sin verksamhet, bland annat vid fördelning av resurserna för rådgivning.

En särskild genomgång av de areella näringarnas förutsättningar i det prioriterade området påbörjas 1981.

Turistfrågor

Ett konkret handlingsprogram för turism och rekreation i Östergötland bör utarbetas. En inriktning kan vara att urski!ja och särskilt utveckla de specialiteter som finns i nära nog varje östgötakommun. Ett delområde där särskilda insatser planerats och kommer att genomföras är skärgårdsområdet — som ingår i det primära rekreationsområdet Östergötlands och Kalmars läns skärgård.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 40

Offentlig sektor

Nyligen genomförda studier visar att expansionen av arbetstillfällen inom den statliga sektorn i Stockholm har bestått trots de reduceringar som skett genom flyttning av arbetstillfällen från Stockholmsregionen till övriga landet. Utrymme finns således för ytterligare omlokalisering av arbetstillfällen till bla Östergötlands län för att nå en bättre regional balans. Ett sådant tillskott till länets arbetsmarknad skulle också avsevärt förbättra möjligheterna.till att nå en jämnare spridning inom länet och ge en betydligt bättre inomregional balans.

Länsstyrelsen har med syfte att skapa en bättre inomregional balans i länsprogram 1980 förordat att cirka 200 statliga tjänster flyttats från Linkö- .ping och Norrköping till andra delar av länet, främst Motala.

En målsättning för det fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna är att nytillkommande offentlig verksamhet i första hand skall lokaliseras till orter utanför länets primära centrum.

För större nytillkommande verksamhet och omorganisation inom den offentliga sektorn ska en lokalisering prövas till Norrköping, Motala, Mjölby och Finspång. Omlokalisering inom länet bör gälla till förmån för de mindre kommunerna och då främst Kinda och Åtvidaberg.

Landstinget har insett vikten av att service- och sysselsättningsaspekten ges en större tyngd och har förlagt stora delar av den nytillkommande verksamheten utanför länets primära centrum. Det är angeläget att landstinget fortsätter på den inslagna vägen.

Kommunernas verksamhet gäller det egna geografiska och administrativa området, varför det ställer sig svårt att använda den kommunala expansionen som ett instrument för att skapa bättre balans mellan länets kommuner. Däremot är det angeläget att varje kommun i sin planering och verkställighet arbetar för att tillgodose de behov som finns av bättre lokal fördelning av såväl sysselsättning som service.

Service Bostäder

Väl underbyggda bostadsförsörjningsprogram är en förutsättning för ett högt och välplanerat bostadsbyggande. Bostadsförsörjningsprogrammen bör inte enbart ange behovet av bostäder utan även belysa bostadsbyggandets:konsekvenser i form av behov av nya arbetsplatser, utbyggd kollektivtrafik och följdinvesteringar i tex:renings- och vattenverk, daghem och skolor.

Konsekvenserna av'bostadsbyggandets lokalisering till mindre orter och till landsbygd är viktiga att belysa närmare. Även det långsiktiga behovet av bostäder totalt sett för länet bör utredas.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 41

Utbildning

Gymnasiefrågan för södra länsdelen måste lösas. Länsstyrelsen ställer sig bakom det utredda alternativet med gymnasieundervisning i vardera kommunerna Kinda, Åtvidaberg och Valdemarsvik.

Inom gymnasieutbildningen bör på länsnivå diskuteras frågan om dimensioneringen av gymnasieutbildningens linjer med hänsyn till prognoser och ambitioner för industrins utbyggnad. Ett underlag finns i försöksverksamheten med regionala yrkesprognoser i Östergötlands län (RYP-projektet).

Universitetets betydelse för den långsiktiga utvecklingen i länet är av mycket stor betydelse. Aktuella universitetsfrågor är bland annat den fortsatta utbyggnaden av grundutbildningen, uppbyggnaden av forskning inom den filisofiska fakulteten (temaforskningen) och inrättande av full-

ständig medicinsk utbildning. En viktig aspekt är universitetets roll som

resurs för den industriella utvecklingen. Förslaget om nytt program och organisation vid tekniska högskolan för tekniskt utvecklingsarbete bör

förverkligas snarast. Decentraliseringen av utbildningen bör främjas genom utbyggnad i Norrköping och därefter i andra kommuner i länet.

Kommunikationer

Länsprogrammet anger vilka vägar och vägsträckor som av regionalpoli-

tiska skäl bör beaktas vid prioriteringar av objekt på riks- och landsvägar.

Här gäller bla att E4 bör byggas som motorväg hela sträckan Linköping-

Norrköping. De södra tvärförbindelserna Kisa-Åtvidaberg-Valdemarsvik bör fullföljas och en yttre nord-sylig skärgårdsväg bör skapas.

I länsprogrammet ställs krav på upprustning av länets järnvägsnät. Ban-

delen Linköping — Hultsfred tillhör riksnätet och statsmakterna bör ge hög prioritet åt upprustning av järnvägen. Järnvägen Bjärka Säby — Västervik

bör föras till riksnätet. Bandelen Mjölby — Ödeshög bör upprustas så att den kan fungera tillfredsställande. Bandelen Finspång — Hjortkvarn bör breddas till normalspår.

Kungsängens flygplats bör behållas som länsflygplats och snarast rustas upp och byggas ut.

Norrköpings hamn bör klassas som regionhamn/bashamn och de för

denna roll nödvändiga investeringarna underlättas genom bla statlig finansiering.

För den kollektiva trafikförsörjningen i länet framhålls bla att Östgötatrafiken bör tillse att landsvägs- och järnvägstrafik knyts samman på ett ändamålsenligt sätt. Landsvägstrafiken till Kungsängens flygplats bör byggas ut och samordnas av länshuvudmannen.

Norrköping är ett av landets tyngsta transport- och kommunikationscen-

tra. Där finns både hamn och flygplats med inrikes och utrikes trafik. SJ och andra transportföretag har Norrköping som en betydande ort för godshantering med omland utanför länet. Samtliga dessa företag har större

terminalanläggningar i Norrköping. Med hänsyn till Norrköpings trans-

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 42

portekonomiska läge har många företag inom distributionsområdet förlagt sin verksamhet till Norrköping. Länsstyrelsen ser det som angeläget att Norrköping utvecklas ytterligare som transportcentrum.

De i framtiden alltmer ökande kraven på energisnåla transporter kan . komma att återigen aktualisera en utbyggnad av Göta kanals Östgötadel.

Mark miljö och kulturminnesvård

För att i framtiden kunna åstadkomma en integrerad långsiktig samhällsplanering bör samordningen mellan länsplaneringen och den fysiska riksplaneringen förstärkas. Fysiska förhållanden kan öppna möjligheter likaväl som lägga restriktioner på den ekonomiska utvecklingen. I arbetet med samordnad planering i länet är det önskvärt att behandla övergripande regionala frågor. Genom att arbeta med praktiska exempel som berör såväl fysisk som ekonomisk planering bör det vara möjligt att få en uppfattning om vilka metoder för samordnad planering som är genomförbara. Exempel på ämnesområden i norra länsdelen som kan vara av intresse är kulturminnesvård respektive turism. I södra länsdelen och i skärgården är det väsentligt att problematiken i samband med turism och fritidsbebyggelse belyses. Ett problemområde av stor vikt är centrala länsdelens framtida utbyggnadsmöjligheter med avseende på bland annat bostäder, arbetsplatser, kommunikationer och energiförsörjning samt denna länsdels betydelse för länet som helhet.

4 Synpunkter och förslag beträffande regionalpolitiska medel

Regionalpolitiskt stöd

Kommunerna Ydre och Kinda är inplacerade i stödområde 1 i det regionalpolitiska stödsystemet. I område 1 kan stöd utgå i form av avskrivningslån med 10 procent och därutöver lokaliseringslån upp till 70 Z av investeringen. 1 praktisk tillämpning har det visat sig att företagen inte finner de erbjudna stödvillkoren tillräckligt lockande för att göra investeringarna i de två kommunerna. Nackdelarna med lokalisering till södra Östergötland bedöms uppenbarligen vara sådana att stödvillkoren är otillräckliga.

Länsstyrelsen anser att Ydre och Kinda kommuner borde inplaceras i stödområde 4 och vidare att Valdemarsvik, Åtvidaberg, Boxholm och Ödeshög borde inplaceras i stödområde 3 och det särskilt avgränsade skärgårdsområdet i stödområde 6.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 43

Glesbyggdsstödet

Erfarenheterna i länet av det statliga glesbygdsstödet är goda. Vissa justeringar i systemet bör dock övervägas. Högsta beloppet för stöd till byggande av uthyrningsstugor bör höjas, förslagsvis till 40 000 kr/stugen-

het. I Östergötlands skärgård bedrivs ett tvåårigt försök med bidrag till tyngre transporter till och från öar utan fast landsförbindelse. Den långsiktiga finasieringen av detta stöd bör lämpligen ske inom ramen för glesbyggdsstödet.

Fortsatt decentralisering av regionalpolitiska medel

De senaste åren har viss decentralisering från central till regional nivå

skett av resurser för regionalpolitik. Länsstyrelsen beslutar nu om bla lokaliseringsstöd, glesbygdsstöd och om projektmedel. Budgetåret 1981/82

förfogar länsstyrelsen över närmare 6 miljoner kronor inom ramen för

nämnda områden. Det belopp som länsstyrelsen förfogar över är ytterst begränsat sett i

relation till de ambitioner och mål som gäller för regionalpolitiken i länet. Beloppet är mycket begränsat också sett i relation till vad som finns centralt för regionalpolitiska, industripolitiska och arbetsmarknadspolitis-

ka insatser. Beloppet är också begränsat sett i relation till resurserna inom

olika statliga sektorsorgan i länet.

Länsstyrelsen har för närvarande vissa administrativa medel att påverka fördelning av sektorsresurserna i länet mot regionalpolitiska mål. Styrkan i

dessa medel varierar från reellt beslut om fördelning till möjlighet att lämna

synpunkter på medelsanvändningen.

De administrativa påverksmedlen bör kompletteras med ekonomiska resurser till länsstyrelsens förfogande. Genom en regionalpolitisk fond skulle länsstyrelsen kunna fördela medel till olika projekt och verksamheter som komplement till de statliga sektorsorganens verksamhet och till andra verksamheter som inte naturligt faller inom något sektorsorgans

område.

Exempel på sådan medelsanvändning kan vara — kompensation till statliga affärsverk för att upprätthålla service av re-

gionalpolitisk betydelse

> extra insatser inom de areella näringarna till näringspolitiskt svaga läns-

delar — snabba och konkreta insatser vid strukturomvandlingar inom industrin i

olika delar av länet — extra resurser till universitet/länsskolnämnd för speciell utbildning av intresse för vissa delar av länets industri eller vissa geografiska delar i

länet.

En förändring i föreslagen riktning innebär inte krav på en ökning av de

totala statliga insatserna. Det är i stället fråga om en omfördelning av

resurser från sektorsområden till regionalt samordnande verksamhet.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 44

5 Förslag till konkreta åtgärder riktade till den centrala nivån

Programmet innehåller ett stort antal förslag till åtgärder för att lösa problem och för att ta tillvara möjligheter i länet. En del åtgärder kan initieras, planeras och genomföras helt inom länet, med hjälp av de organ och de ekonomiska resurser som finns här.

Många åtgärder har dock sådan karaktär eller omfattning eller styrs av ett sådant regelsystem att de måste beslutas på den centrala nivån. I det följande pekas på några av dessa åtgärder.

Industriutvecklingen i länet påverkas av statsmakternas beslut på olika områden. Förestående beslut om val av framtida militära flygvapensystem är av utomordentlig vikt för sysselsättningen vid Saab i Linköping. Beslutet har även stor återverkan på den tekniska utvecklingen inom länet. Framtiden för hemelektronikindustrin i Motala och Norrköping påverkas bla av statsmakternas ställningstagande till fråga om en nordisk TV-satellit.

Länet har stora tekniska resurser vid industriföretag, tekniska högskolan och statliga verk med teknisk inriktning. De resurser som finns här kan rätt utnyttjade ge sysselsättning, inkomster och välfärd åt länets invånare. Samtidigt kan Östergötland göra stora insatser i de nationella ansträngningarna för att öka industriproduktionen, och exporten och därmed bidra till att lösa de balansproblem som Sverige har idag.

Universitetet i Linköping har från styrelsen för teknisk utveckling erhållit medel för att genomföra ett försök med ett program för tekniskt utvecklingsarbete. Det är angeläget att den långsiktiga finaniseringen av denna verksamhet beslutas av regeringen.

Länsstyrelsen har anlitat försvarets forskningsanstalt för en studie av länets teknologiska nivå. Studien som finns redovisad i särskild publikation, innehåller en rad åtgärdsförslag för att främja främst de små och medelstora industriföretagen. Flera av förslagen erfordrar för genomförandet medverkan av centrala organ. Som exempel kan nämnas förslag om industristipendier.

Inom kommunikationsområdet finns en rad krav på centrala beslut bla avseende upprustning av bandelarna Mjölby — Ödeshög och Finspång — Hjortkvarn. Järnvägen Bjärka Säby — Västervik bör tillföras riksnätet. Upprustning av Kunsgsängen som länsflygplats är nödvändig och bör snarast komma till stånd.

Decentralisering av statlig verksamhet har givits stort utrymme i det regionalpolitiska arbetet i länet. Möjligheterna att förverkliga de uppsatta målen genom insatser på det regionala planet är med nuvarande regelsystem små. Länsstyrelsen har i länsprogrammet tagit ställning för en decentralisering av 200 statliga tjänster i länet. Det är angeläget att regeringen tar ställning till länsstyrelsens förslag.

Ett omfattande planeringsarbete har utförts för utveckling av länets

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 45

skärgård. Ett särkilt program för sysselsättning och service har upprättats. Ett program för utveckling av området för turism och rekreation kommer att antas hösten 1981. Statliga resurser erfordras för att utveckla området enligt statsmakternas intentioner.

Södra länsdelen är en regionalpolitiskt prioriterad del av länet. Bland nödvändiga åtgärder i området är etablering av gymnasieundervisning i vardera kommunerna Kinda, Åtvidaberg och Valdemarsvik. Detta erfordrar regeringens beslut.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Jönköpings län

1 Hittillsvarande och framtida utveckling i länet

Under 1960-talet ökade länets folkmängd med i genomsnitt drygt 2000 personer per år. Denna mycket kraftiga folkökning berodde till stor del på den betydande invandringen från utlandet. Omkring 1970 bröts trenden och den genomsnittliga folkökningen under 1970-talet var ca 350 personer per år. Den svagare folkökningen beror på minskade födelsetal, en minskad invandring från utlandet samt en ökad utflyttning från Jönköping över länsgränsen till Habo och Mullsjö. Länets folkmängd uppgår för närvarande till drygt 303 000 personer.

Befolkningsutvecklingen i länets enskilda kommuner uppvisar sinsemellan stora olikheter. Folkmängden i kommunerna i den sydvästra länsdelen har ökat kraftigt under hela den senaste 20-årsperioden, även om 1970-talet har inneburit en viss dämpning. I Jönköping/Vaggerydsregionen har 1960talets snabba folkökning följt av en svagare utveckling efter 1970. I kommunerna i den östra länsdelen var befolkningsutvecklingen svag även under det expansiva 1960-talet, och under den senaste tioårsperioden har folkmängden minskat. De kommuner som svarat för folkminskningen är Tranås, Nässjö och Eksjö.

Enligt prognoserna kommer länets folkmängd att öka mycket obetydligt under 1980-talet. Prognossiffran för 1990 ligger under 304000 personer. Liksom hittills varit fallet väntas folkmängden öka — om än i en ganska måttlig takt — i den sydvästra länsdelen, medan prognosen för östra länsdelen pekar svagt nedåt.

Det som ger länets näringsstruktur dess speciella prägel är den starka industrialiseringen. Drygt 3822 av den förvärvsarbetande befolkningen i länet sysselsattes år 1975 inom tillverkningsindustrin, vilket kan jämföras med rikssiffran 29926. Betydelsefulla industribranscher är trävaruindustri (främst i Östra länsdelen), verkstadsindustri samt gummi- och plastindustri (i sydvästra länsdelen). Antalet industrisysselsatta var i stort sett oförändrat under 1970-talets första hälft. Samtidigt skedde en sysselsättnings-

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 46

minskning inom jord- och skogsbruk och byggnadsverksamhet. Antalet sysselsatta inom den offentliga tjänstesektorn har ökat mycket kraftigt under 1970-talet. Expansionen har främst ägt rum inom undervisning, hälso- och sjukvård och socialvård.

Genom lokaliseringen av ett antal statliga verk till Jönköping vid mitten av 1970-talet fick länet ett tillskott på ca 500 sysselsatta inom offentlig förvaltning.

Länsstyrelsen bedömer att de nämnda trenderna kommer att sätta sin prägel på näringsutvecklingen även under perioden fram till 1980. Vi kan m.a.o. förvänta oss en fortsatt expansion inom den offentliga tjänstesektorn och då främst inom hälso- och sjukvård och socialvård.

Prognosen för antalet industrisysselsatta pekar totalt sett svagt nedåt. Framtidsutsikterna varierar dock från bransch till bransch. Man kan sålunda räkna med att efterfrågan på arbetskraft kommer att öka inom branscher som gummi- och plastindustri och metallvaruindustri, medan sysselsättningen förväntas minska inom tekoindustrin och trävaruindustrin. Den nedåtgående trenden för trävaruindustrin är speciellt bekymmersam eftersom denna bransch dominerar så starkt näringslivet i många kommuner i den östra länsdelen.

Antalet pendlare över kommungräns fördubblades under perioden 1965—1975. Inpendlarnas antal ökade från ca 5 300 till ca 10600. Det totala antalet utpendlare är något mindre och 1975 hade länet en nettoinpendling på ca I 500 personer över länsgränsen.

Inpendling från Skaraborgskommunerna Habo och Mullsjö till Jönköping uppgick 1975 till drygt 1200 personer — en konsekvens av den kraftiga flyttningen i motsatt riktning. Pendlingsutbytet är också stort Jönköping— Nässjö, Nässjö— Eksjö, Vaggeryd- Jönköping och Gislaved - Värnamo.

De pågående flyttningsrörelserna i länet talar för att pendlingen har ökat betydligt efter 1975 och att den kommer att göra så ett stycke in på 1980talet.

Yrkesverksamhetsgraderna (yv-graderna) i länet skiljer sig något från riksgenomsnittet. Sålunda ligger männens yv-grader över rikets nivå. medan motsatsen gäller för kvinnorna. Dessutom är det mera vanligt med deltidsarbete bland kvinnorna i länet än i riket totalt.

Höga yv-gradsvärden noteras för kommunerna i sydvästra länsdelen, medan yv-graderna i den östra länsdelen generellt sett är lägre. Detta gäller för både män och kvinnor.

Den hittillsvarande utvecklingen liksom länsstyrelsens prognos för 1980talet innebär en sänkning av männens yv-grader i de högre åldersgrupperna och en betydande höjning av kvinnornas yv-grader.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 47

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i länet

Allmänna mål

Ett centralt mål för regionalpolitiken i länet är att åstadkomma en förbättrad balans mellan länets olika delar. I länsprogrammet framhålls att

den östra regionen har haft den svagaste utvecklingen i länet. Denna region

omfattar kommuner med förhållandevis stor andel sysselsatta inom jord-

bruk och skogsbruk och en industrisektor med betydande inslag av trä-

bearbetande industri. Detta medför problem med t. ex. låg kvinnlig för-

värvsgrad, konjunkturkänslighet, och otillfredsställande valmöljligheter på

arbetsmarknaden. Länsstyrelsen betonar nu liksom tidigare det angelägna

i att stimulera utvecklingen i länets östra delar.

Arbete och sysselsättningsfrågor är en viktig del av regionalpolitiken.

De sysselsättningspolitiska riktlinjerna i länsprogrammet går ut på undanröjande av förvärvshinder, bl.a. genom åtgärder på bebyggelseplaneringens, trafikplaneringens och utbildningens områden. Riktlinjer lämnas ock-

så för åtgärder speciellt avpassade för handikappade, invandrare, äldre och kvinnor. På näringspolitikens område går strävandena ut på att stimu-

lera till industriell expansion — bl. a. genom offensiva insatser från utvecklingsfonden. En annan viktig fråga som behandlas i länsprogrammet är

decentraliseringen inom den offentliga sektorn.

Det övergripande målet för serviceförsörjningen är att ge alla människor en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll från denna. Det finns brister i länets serviceutbud, t.ex. på utbildningens område, som

måste åtgärdas. I stor utsträckning är serviceförsörjningen en fråga om tillgänglighet. Länsprogrammet innehåller därför riktlinjer rörande bl.a.

koliektivtrafikens utformning ur serviceförsörjningssynpunkt.

Miljöfrågornas behandling i länsprogrammet syftar till att garantera en

långsiktig hushållning med naturresurserna och förhindra miljöförstöring.

Planeringstal

Länsstyrelsen lämnar i länsprogrammet ett förslag till planeringstal, en

”länsram”, på 304 000-308 000 invånare år 1990. Detta innebär en folk-

mängdsökning under 1980-talet på ca 3000 personer. För de enskilda kommunerna är utgångspunkten den, att samtliga kommuner skall behålla

åtminstone nuvarande folkmängd. Vissa kommuner i länet, i första hand Tranås, Aneby och Nässjö, har i länsstyrelsens prognos antagits komma att få en minskad folkmängd under 1980-talet. För dessa kommuner ligger

således folkmängdsmålet högre än den prognostiserade folkmängden. För övriga kommuner sammanfaller prognos och målsättning.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 48

Ortsplan och pendlingsregioner

Länets ortsplan har varit oförändrad sedan sin tillkomst år 1972. Några krav på ändrad klassificering av någon kommun har inte framförts. Ortsplanen har emellertid blivit utsatt för en hel del kritik. Från kommunalt håll har man ansett att den kan ha en konserverande effekt och hämma utvecklingen i de mindre kommunerna. Länsstyrelsen (styrelsens majoritet) anser att ortsplanen bör slopas och kommunerna bör behandlas mera individuellt i det regionalpolitiska arbetet.

Det finns i länet ett antal kommuner som sinsemellan har ett stort utbyte av pendlande förvärvsarbetande. En sådan s. k. pendlingsregion är Jönköpings kommun samt Habo och Mullsjö kommuner i Skaraborgs län. De lokala arbetsmarknaderna inom Jönköping/Habo/Mullsjö-regionen har kartlagts i en särskild utredning, och förslag om samarbete mellan de tre kommunerna har lagts fram.

För närvarande pågår en kartläggning av de lokala arbetsmarknaderna i Nässjö/Eksjö-regionen. Avståndet mellan kommunernas centralorter är knappt två mil, och arbetskraftspendlingen mellan kommunerna är omfattande. Det finns en tydlig uppdelning mellan de båda kommunerna vad gäller förekomst av arbetstillfällen inom olika näringar och utbud av kvalificerad service. Den pågående kartläggningen av de lokala arbetsmarknaderna bör kunna ge underlag för samverkan mellan de båda kommunerna.

Stödområdesindelning

Enligt gällande stödområdesindelning tillhör ingen av länets kommuner något stödområde. I länsprogrammet föreslås heller inte någon ändring på denna punkt, även om kommunerna i den östra länsdelen befinner sig i ett ogynnsamt konkurrensläge gentemot angränsande kommuner i andra län. Däremot anser länsstyrelsen att regionalpolitiskt stöd måste kunna komma i fråga även fortsättningsvis, om länet drabbas av allvarliga företagsnedläggningar.

Vissa områden i länet har varit föremål för olika former av glesbygdsstöd. Det är Visingsö samt ett område i södra delen av Vetlanda kommun. Glesbygdsstödet bör enligt länsprogrammet successivt utökas till att omfatta vissa andra delar av länet, men det bör i första hand inriktas på de nämnda områdena. Det stöd som ges till kommersiell service i glesbygd bör kunna utgå till samtliga glesbygdsområden i länet.

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer

Sysselsättning

Arbete och sysselsättningsfrågor är en viktig del av regionalpolitiken. De regionalpolitiskt motiverade insatserna inom sysselsättningsområdet

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 49

har i länsprogrammet betraktats från två utgångspunkter. Dels är det en

huvuduppgift att bidra till att undanröja de förvärvshinder som finns. Dels

måste planeringen inriktas på att öka antalet arbetstillfällen i de regioner där utvecklingen bör stimuleras.

Undanröjandet av förvärvshinder kräver insatser inom många olika om-

råden. Det är exempelvis arbetsmarknadspolitikens uppgift att skapa ba-

lans på arbetsmarknaden genom att på olika sätt underlätta och medverka

till att en anpassning sker mellan individernas efterfrågan på arbete och utbudet av arbetstillfällen. I länsprogrammet redovisas de speciella för-

värvshinder som gäller för olika grupper på arbetsmarknaden, nämligen för ungdomar, kvinnor, handikappade och äldre samt för invandrare. För att underlätta för dessa grupper att komma in på arbetsmarknaden föreslås åtgärder av olika slag och också mera allmänna riktlinjer för exempelvis länsarbetsnämndens verksamhet.

För ungdomarna är det i första hand arbetsmarknadspolitiska insatser som kan komma i fråga. Enligt länsstyrelsens mening är det nödvändigt med personella förstärkningar för de platsförmedlande uppgifter som är inriktade på ungdomar. Som ett mera varaktigt alternativ till beredskapsarbeten måste, enligt länsstyrelsen, fasta arbeten tillskapas för ungdomar.

Kvinnors förvärvshinder utgörs ofta av bristfälliga kommunikationer mellan bostad och arbetsplats samt barnomsorgsproblem. Ett undanrö-

jande av dessa hinder ställer krav på en förbättrad samhällsservice, men

också på en mera genomtänkt planering av lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser. Länsstyrelsen har i länsprogrammet lagt stor vikt vid bebyggelseplaneringen och planeringen av lokala arbetsmarknader och den projektverksamhet som pågår i länet inom dessa områden syftar bl. a. till att

eliminera förvärvshinder för kvinnor.

För äldre och handikappade pekar länsstyrelsen främst på ökade aktiviteter inom anpassningsgrupperna och en uppstramning av främjandelagens tillämpning. Vidare föreslår länsstyrelsen att skyddad verksamhet ordnas i de två kommuner, Aneby och Gnosjö, som ännu saknar sådan verksamhet.

För invandrare gäller speciella förvärvshinder, bl.a. bristande språkkunskaper. Länsstyrelsen bedömer det som angeläget att invandrarnas situation i länet närmare kartläggs och analyseras.

Den regionalpolitiska planeringen måste, som tidigare nämnts, också inriktas på att öka antalet arbetstillfällen i de regioner där utvecklingen bör stimuleras.

Beträffande industrisektorn erinrar länsstyrelsen om det arbete som

bedrivs i den beredningsgrupp som finns i länet för de näringspolitiska frågorna. I gruppen ingår representanter för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och utvecklingsfonden. I länsprogrammet betonas vikten av att

beredningsgruppens arbete fortsätter, dock med ökad tonvikt lagd vid

direktkontakter med länets större företag. 4 Riksdagen 1981182. I saml. Nr I13 Bilagedel

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 50

Länsstyrelsen ger i länsprogrammet vissa riktlinjer för hur utvecklings-

fondens arbete bör bedrivas för att de allmänna regionalpolitiska målen skall kunna uppnås. Fonden bör sålunda inrikta sina åtgärder på att stimulera företagsutvecklingen i östra länsdelen. Detta bör ske genom offensiva

insatser I utvecklingsbara företag. Länsstyrelsen anser också att det från utvecklingsfondens sida krävs särskilda aktiviteter inom främst trävaruin-

dustrin. Denna branschmässiga prioritering är särskilt viktig ur regionalpo-

litisk synpunkt.

Inom den offentliga sektorn behandlas i länsprogrammet frågan om decentralisering av verksamheter. Länsmyndigheterna bör sålunda undersöka om det finns förutsättningar att successivt förändra verksamheternas

organisation så att befogenheter och resurser decentraliseras. Länsstyrel-

sen Överväger att göra en fördjupad studie av decentraliseringsmöjligheterna inom ramen för länsstyrelsens projektverksamhet.

Beträffande sysselsättningen inom försvarssektorn framhåller länsstyrelsen att mera väsentliga neddragningar av verksamheten vid förbanden i

länet skulle ge anledning till direkt kompenserande åtgärder.

Service

De olika former av service som länsstyrelsen uppmärksammat i länspro-

grammet är främst utbildning, trafik och övrig samhällelig service (sjukvård, barnomsorg m. m.).

Länsstyrelsen anser att utbildningen i länet måste anpassas bättre till den lokala arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft. För gymnasieskolans del kräver detta att detaljplanering och beslut om utbildningen sker på lokal och regional nivå. Vidare krävs kraftfulla satsningar på studie- och yrkesorientering (SYO) och samarbete mellan skolan och arbetslivet

(SSA-råden). En viktig uppgift för SSA-råden är att verka för att vissa

angelägna utbildningslinjer, t.ex. verkstadsteknisk utbildning, lockar tillräckligt antal sökare.

På vissa gymnasielinjer, t. ex. kontorslinjen, bör kapaciteten minskas till

förmån för andra linjer, t. ex. vårdlinjen.

Högskolans anpassning till näringsstrukturen i länet ställer krav på nya utbildningar, t.ex. vårdlärarutbildning, gjuteriteknisk utbildning, grund-

läggande rättsutbildning m.m. Vissa delar av högskoleutbildningen skuile med fördel kunna lokaliseras till andra orter i länet än Jönköping. Sålunda

bör en polymerteknisk högskoleutbildning inrättas i Värnamo/Gislaved-

regionen, där plast- och gummiindustrin är väl företrädd. En viktig riktlinje på trafikens område är att kollektivtrafiken blir ett

verkligt alternativ till det individuella resandet med bil. Vid sidan av rent trafiktekniska åtgärder som ökad turtäthet m. m. kan man genom en planmässig spridning av arbetstider och skoltider kapa de mest besvärliga trafiktopparna och därmed förbättra möjligheterna till kollektiva arbetsre-

sor.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 51

Flygförbindelserna spelar en viktig roll för länets utveckling. Länsstyrelsen har vid flera tillfällen framfört krav på en förlängning av banan vid Axamo flygplats.

Länsstyrelsen har i länsprogram 1980 uppmärksammat olika former av samhällelig service, bl.a. sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg.

Det ökade antalet äldre motiverar kraftiga satsningar på såväl hemsjukvård som långtidssjukvård. Därmed skulle man kunna komma till rätta med det olyckliga förhållandet att långtidssjuka patienter upptar vårdplatser som är avsedda för akut sjuka.

Intentioner inom äldrevården har i ökad omfattning inriktats på den öppna värden, så att de äldre så långt möjligt kan bo kvar i sin hemmiljö. Detta har skett bl.a. genom höjning av de kommunala bostadstilläggen. Vad gäller storleken på de kommunala bostadstilläggen råder det dock stora skillnader kommunerna emellan. Länsstyrelsen anser att dessa skillnader bör utjämnas.

Utbyggnaden av barnomsorgen i länet har inte skett i den takt som planerats. Det är angeläget att kommunerna anstränger sig för att i så stor utsträckning som möjligt täcka barnomsorgsbehovet bl. a. mot bakgrund av att barnomsorgen är av avgörande betydelse när det gäller kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete.

Det är angeläget att största möjliga valfrihet skapas för föräldrarna vid valet av omsorgsform. Vidare bör kommunernas strävan vara att bereda barnen plats i närheten av hemmet, exempelvis genom inbyggda daghem i lägenheter och småhus.

Miljö

På miljö- och naturvårdens område berörs en rad frågor i länsprogrammet, bl.a. följande:

För att motverka försurning av mark och vatten bör man vidta åtgärder för att minska svavelinnehållet i rökgaser från större förbränningsanläggningar.

För energiproduktion lämpliga torvmarker bör redovisas i de kommunala markanvändningsplanerna.

Det är angeläget med bullerbegränsande åtgärder för större samlad bostadsbebyggelse i närheten av stora trafikleder.

Skaderiskerna vid olyckor i samband med transport av miljöfarliga varor bör klarläggas, varefter trafikreglerande åtgärder för att minska riskerna bör vidtas.

in ta

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel

4¶Synpunkter och förstag beträffande regionalpolitiska medel

Det regionalpolitiska stödet

Ingen av länets kommuner ingår i det regionalpolitiska stödområdet.

Med hänsyn till den begränsade tid som förflutit sedan riksdagen beslutade

om den nya stödområdesindelningen har länsstyrelsen inte heller funnit

anledning att nu föra fram förslag på ändringar i denna. Det betyder

sålunda att den stimulans för sysselsättningsexpansion som det regionalpo-

litiska stödet innebär inte kommer länet till det.

Länsstyrelsen vill emellertid betona att om det i någon av länets kommuner sker företagsnedläggningar som avsevärt påverkar sysselsättnings-

förhållandena, även regionalpolitiskt stöd måste kunna komma i fråga.

Förordningen om regionalpolitiskt stöd ger också sådana möjligheter.

Glesbygdsstödet

Stödet till sysselsättningsfrämjande åtgärder i glesbygd är koncentrerat till två områden i länet, dels Visingsö t Jönköpings kommun och dels sex

socknar i södra delen av Vetlanda kommun. Erfarenheterna av stödet är goda. På Visingsö har den tidigare befolkningsminskningen förbytts till en ökning, till vilken sannolikt glesbygdsstödet medverkat. Även i stödområ-

det i Vetlanda kommun har stödet utgjort en stimulans i strävandena att åstadkomma ökad sysselsättning. Som riktlinje för den fortsatta användningen av sysselsättningsstödet

sägs i länsprogrammet att huvuddelen av stödet tills vidare bör avdelas för

de två områden där stöd hittills utgått. Ambitionen är att fullfölja de

näringslivsplaner som upprättats för områdena. Utökningen av stödet till nya områden får göras successivt och föregås av en kartläggning av glesbygdsproblemen.

Stödet till kommersiell service i glesbygd bör enligt länsprogrammet inte

avgränsas till speciella regioner utan kunna utgå i hela länets glesbygd. Utgångspunkten för bedömningen av stödbehovet är de kommunala varuförsörjningsplanerna.

Länsplaneringen och medel för dess genomförande

Länsstyrelsen vill framhålla att arbetet med länsplaneringen 1980 i länet har inneburit en aktiv medverkan från många olika parter, från kommuner,

landsting, länsorgan och olika organisationer. Vidare kan konstateras att remissbehandlingen haft en större bredd och rönt mera engagemang än

kanske i någon tidigare planeringsomgång. Länsstyrelsen vill gärna ta fasta på vad som framförts från många

remissinstanser nämligen att planeringssystemet för regionalpolitiken mås-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 53

te utvecklas och reformeras. De förändringar som skett i länsplanerings-

systemet under senare år, bl. a. genom införandet av årliga länsrapporter med konkreta åtgärdsförslag liksom de ökade möjligheterna för länet att själva bestämma uppläggningen av länsplaneringen, ser länsstyrelsen som ett steg i rätt riktning. Mycket mera torde dock kunna göras för att tillskapa ett planeringssystem som motsvarar de krav som kan komma att

ställas på regionalpolitiken under 1980-talet. Principiellt ser länsstyrelsen på länsplaneringsverksamheten som en

process som inte enbart omfattar upprättandet av länsprogram och länsrapporter utan också innefattar det kontinuerliga arbetet med konkreta

åtgärder, projektverksamhet, sektorssamverkan m.m. Från denna utgångspunkt kan ifrågasättas om nuvarande länsplaneringsverksamhet är ändamålsenligt upplagd. Mot bakgrund av vad som bl.a. framkommit i remissbehandlingen är olika förändringar i länsplaneringsverksamheten

tänkbara. Exempel på sådana förändringar är att de fullständiga planeringsomgångarna, motsvarande länsplanering 1980, tonas ner, medan hu-

vudvikten fästs vid de mera konkreta årliga länsrapporterna, vid den projektverksamhet som påbörjats i anslutning till länsplaneringen samt vid samverkansformer mellan länsstyrelsen och statliga länsorgan.

Länsstyrelse” delar den uppfattning som framförts av flera remissinstanser att länsplaneringen i framtiden bör kunna få en mera offensiv karaktär.

Det skulle innebära en regionalpolitik mera inriktad på att förebygga större

obalanser i samhället i stället för, att som ofta hittills varit fallet, tjäna som ett instrument för att i efterhand söka komma till rätta med redan uppkomna obalanser. För genomförandet av en sådan mera offensiv regionalpolitik torde dock erfordras andra resurser och styrinstrument än vad som

i dag står till länsplaneringens förfogande.

Genom riksdagsbeslut har årligen fr.o.m. budgetåret 1979/80 ställts medel till länsstyrelsernas förfogande för åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering. Dessa medel har medfört att en omfattande projektverksam-

het påbörjats i länen och att åtgärdsförslag i länsplaneringen på så sätt kunnat följas upp.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har för budgetåren 1979/80 och 1980/81 erhållit 500 000 resp. 700000 kronor för denna verksamhet. Utöver dessa projektmedel har industridepartementet ställt 350 000 kronor till länsstyrel-

sens förfogande för att genomföra ett utvecklingsprojekt inom området regional näringspolitik. Det arbete som genomförts med sistnämnda medel har avrapporterats i

form av en delrapport benämnd '”Regional diagnos — att ta pulsen på

näringslivet i Jönköpings län”.

För projektverksamheten i övrigt gäller att endast ett fåtal projekt, bl. a. en sågverksutredning för länet, hittills har avslutats. Ett tiotal projekt pågår eller förbereds. Som exempel kan nämnas en undersökning av lokala arbetsmarknader i Nässjö— Eksjö, en pilotstudie rörande bebyggelsestruk-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 54

turen i Vaggeryds kommun, en invandrarutredning för länet och ett projekt om högskolans framtida inriktning. Ytterligare förslag om för länet angelägna projekt finns.

Länsstyrelsen har för budgetåret 1981/82 begärt 1,2 miljoner kronor för åtgärder m. m. i anslutning till länsplaneringen.

En allmän utgångspunkt för de kommande årens projektverksamhet bör vara att projekten är förankrade i 1980 års länsprogram. Detta innebär att ämnesområdena sysselsättningspolitik, näringspolitik och bebyggelsefrågor prioriteras och att insatserna främst inriktas på att förbättra utvecklingsbetingelserna i östra länsdelen.

Länsstyrelsen anser att den påbörjade projektverksamheten utgör ett viktigt led i strävandena att åstadkomma en mera konkret länsplanering. Projektverksamheten bör kunna utvecklas till att bli ett mycket effektivt medel för att lösa regionala problem. Länsstyrelsen föreslår därför att en utbyggnad av projektverksamheten genomförs.

Medel i övrigt

I länsprogram 1980 utgör de regionalpolitiska riktlinjerna för olika sektorer en viktig del av programmet. Förverkligandet av intentionerna i länsprogrammet är till stor del avhängigt av beslut om resursanvändningen inom olika sektorsorgan. Mot den bakgrunden föreslår länsstyrelsen«att en förstärkning sker vad gäller uppföljningen av länsplaneringen. Därvid fordras nära samverkan med befintliga organ i länet såsom landsting, kommuner, statliga länsorgan och arbetsmarknadens parter.

Länsstyrelsen föreslår vidare att nya samverkansformer mellan länsstyrelsen och de statliga länsorganen prövas, exempelvis genom en samordning på länsnivå beträffande länsorganens långsiktiga planer i form av sektorsprogram. anslagsframställningar o. dyl.

5 Förslag till konkreta åtgärder riktade till den centrala nivån

Länsprogrammet innehåller i huvudsak riktlinjer för planeringen i länet. Mera konkreta åtgärdsförslag återfinns i de årligen utkommande länsrapporterna. Emellertid har även i länsprogrammet översiktligt redovisats mer eller mindre konkreta åtgärdsförslag riktade till den centrala nivån. Några av dessa återges här i mycket sammanfattad form. — Ortsplanen föreslås slopas som planeringsinstrument av en majoritet av

länsstyrelsens styrelse. — Det är nödvändigt med personella förstärkningar till arbetsförmedlingar-

na för de platsförmedlande uppgifter som är inriktade på ungdomar. — Den centrala stiftelsen Samhälisföretag bör medverka till att skyddad

sysselsättning anordnas i Aneby och Gnosjö kommuner.

Prop. 1981/82:113 Bilagedel in in

— Regionalpolitiskt stöd måste kunna komma i fråga om det i någon av

länets kommuner sker företagsnedläggningar som avsevärt påverkar

sysselsättningsförhållandena.

— Länets jordbruk bör tillförsäkras möjligheter till en tillräcklig mjölkpro-

duktion. — Förutsättningarna för att tillvarata den skogliga energiråvaran bör för-

bättras. — En förbättring av länets skogsbilvägnät kräver ökade medel ur skogs-

vägsanslaget. |

— Detaljplanering och beslut rörande gymnasieutbildning bör decentraliseras till regional och lokal nivå. — Resurserna till länets högskola bör ökas kraftigt, bl. a. för att möjliggöra inrättandet av en polymerteknisk högskoleutbildning i Värnamo/Gislaved-regionen.

— Vissa järnvägar i länet måste rustas upp, t.ex linjen Nässjö—-Oskars-

hamn.

— Banan vid Axamo flygplats bör byggas ut. — De miljöskäl som talar mot ett bibehållande av reguljärtrafiken på Brom-

ma flygplats bör undanröjas. — Statliga centrala och regionala myndigheter bör pröva möjligheterna till

decentralisering av verksamheten till regional och lokal nivå.

— Ett antal statsbidragsregler för barnomsorg och äldreomsorg bör ses

Över.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Kronobergs län

1. Hittillsvarande och framtida utveckling i länet och delar av länet

Länet som helhet har haft en positiv sysselsättnings- och befolkningsutveckling under 1970-talet. Samtidigt har emellertid den starka strukturomvandlingen orsakat akuta sysselsättningsproblem på många håll och förstärkt den regionala obalansen. Industrin, som är den största näringsgrenen i länet, har drabbats av sysselsättningsminskningar särskilt inom

skogs- och glasindustrin, vilka skapat stora sysselsättningssvårigheter för

flera orter i länet. En minskad industrisysselsättning väntas även framöver. Under perioden 1975—1983 beräknas nedgången bli i storleksordningen I 800—3 200 personer. mycket beroende på hur stora effekterna blir

av väntade nedskärningar inom skogsindustrin. De kommuner som är hårdast drabbade av nedgången inom industrin är Markaryds. Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo kommuner.

En fortsatt sysselsättningsökning förutses inom den offentliga sektorn. Ökningen uppväger i stort sett den beräknade sysselsättningsminskningen inom industri, jord- och skogsbruk samt byggnadsverksamhet tillsam-

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 56

mans, varför sysselsättningen totalt i länet år 1983 beräknas ligga på ungefär samma nivå som år 1975. Eftersom näringslivsstrukturen varierar

mellan kommunerna kommer de fyra ovan nämnda sysselsättningssvaga

kommunerna, vad gäller sysselsättningsminskning inom industrin, inte att få tillräcklig sysselsättningsökning inom andra näringsgrenar för att kompensera denna, utan de kommer att drabbas av en kraftig negativ sysselsättnings- och befolkningsutveckling.

I motsats till utvecklingen i de sysselsättningssvaga kommunerna så

väntas en fortsatt relativt kraftig tillväxt av arbetsmarknad och befolkning i

Växjö kommun, främst till följd av en omfattande och tillväxande offentlig sektor samt verkstadsindustri. Totalt för länet förutses därigenom en viss ökning av arbetstillfällen och befolkning under 1980-talet. Länets svårighe-

ter är således inte orsakade av en sysselsättningsnedgång totalt sett, utan bekymret är att obalansen mellan länets kommuner kommer att öka, vilket främst går ut över de redan hårt ansträngda östra länsdelarna samt vissa

orter som är ensidigt beroende av företag inom vissa krisbranscher. Den Östra länsdelen med Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo kommuner beräknas förlora 1800-2950 arbetstillfällen under perioden 1975— 1990.

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i länet

Allmänna mål

Det är angeläget att den negativa sysselsättningsutvecklingen i länets

östra delar kan brytas. Olika organ bör verka för en ökad sysselsättning inom denna del av länet. Här är det också viktigt att arbetet inriktas på en ökad differentiering av näringslivet. Inte minst betydelsefull är den offentliga sektorns (stat, landsting och kommun) egen sysselsättning.

Länet har och väntas även i framtiden få stora strukturella problem. Detta gäller bl. a. skogsindustrin och glasindustrin. Problem i andra branscher kan inte uteslutas. Mindre orter drabbas särskilt hårt av strukturomvandlingen. Vägledande bör vara att ofrånkomliga nedläggningar och in-

skränkningar skall kunna ske i socialt acceptabla former. De strukturella problemen ställer stora krav på företag och anställda men även på kommuner och länsorgan. Insatser måste kunna göras samordnat och snabbt när akuta problem uppstår.

Redan i dag är en ökad satsning på inhemska energikällor, främst torv

och skogsavfall, i hög grad aktuell. Det är viktigt att de betydande resurser som länet synes ha på detta område snarast undersöks för att möjliggöra en

snar exploatering.

Som en riktpunkt för serviceförsörjningen i länet bör gälla att öka tillgängligheten till olika former av service. I de delar av länet där serviceunderlaget kan komma att hotas är det angeläget att åtgärder vidtages för att trygga en rimlig serviceförsörjning.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 57

Berggrund och jordarter inom länet är kalkfattiga, varför de naturliga förutsättningarna att motverka det sura nedfallet är mycket dåliga. Det är här nödvändigt att åtgärder sätts in för att motverka försurningen.

Planeringstal

För länet föreslår länsstyrelsen en befolkningsram på 172 000-176 000 för år 1990. Vid årsskiftet 1979/80 hade länet 172 400 invånare. Planeringstalen för de olika kommunerna framgår av tabellen på följande sida.

Som framgick av avsnitt I väntas en kraftig sysselsättningsminskning i de östra länsdelarna och i Markaryds kommun. Planeringstalen för dessa

kommuner fordrar därför en kommentar. Enligt befolkningsprognoserna för 1980-talet väntas Markaryds kommun minska med 1200 personer samt Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo med vardera 750 personer. Länsstyrelsen anser att så kraftiga minskningar inte kan accepteras i någon av

kommunerna, bl. a. av det skälet att underlaget för nuvarande serviceför-

sörjning rycks undan. För att de av länsstyrelsen föreslagna planeringstalen för berörda kommuner skall kunna uppnås, förutsätts emellertid intensifierade regionalpolitiska insatser.

Ortsplan och pendlingsregioner

Enligt den av statsmakterna fastlagda ortsplanen för Kronobergs län utgör Växjö och Alvesta kommuner tillsammans ett primärt centrum. Ljungby och Älmhults kommuner är regionala centra, medan Markaryds,

Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo kommuner är kommuncentra.

Länsstyrelsen anser att den nuvarande indelningen av länets kommuner

i ortsplanen är riktig och föreslår därför ingen ändring. Planen fyller en funktion vid lokalisering av olika servicefunktioner i ett län. Länsstyrelsen anser dock att ortsplanen bör kompletteras med krav på viss minimiservice i de olika ortstyperna.

Länsstyrelsen anser att ortsplanen bör kunna slopas som utgångspunkt för regionalpolitiska insatser på sysselsättningsområdet. Insatserna på det-

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 58

ta område bör göras där de bäst behövs oberoende hur kommunerna är klassificerade enligt ortsplanen. Den kännedom som länsstyrelsen har om länet är tillräcklig för att avgöra var olika insatser behöver sättas in.

I 1979 års riksdagsbeslut om regionalpolitiken angavs att en komplettering av ortsplanen med pendlingsregioner skulle göras inom ramen för arbetet med Länsplanering 1980. Med pendlingsregion eller ”gemensam arbetsplatsregion'” menas ett område inom vilket en omfattande pendling förekommer eller skulle kunna förekomma.

Länsstyrelsen föreslår följande pendlingsregioner:

Växjö pendlingsregion omfattar större delen av Växjö och Alvesta kommuner och västra delen av Lessebo kommun samt Väckelsångsområdet i Tingsryds kommun.

Älmhults pendlingsregion omfattar hela kommunen och större delen av Osby kommun i Kristianstads län.

Övriga kommuner utgör — bortsett från de delar som ingår i Växjö pendlingsregion — egna pendlingsregioner.

Där flera kommuner ingår i pendlingsregion har länsstyrelsen för avsikt att ta upp överläggningar med berörda kommuner för en diskussion om vad som kan göras för att pendlingsregionerna skall fungera bättre från arbetsmarknadssynpunkt.

Stödområdesindelning

Av länets kommuner är för närvarande endast Uppvidinge inplacerad i stödområde och då i den lägsta klassen (1), dvs. den som berättigar till lägst statligt stöd. Som redovisats i det föregående har emellertid även Markaryds, Tingsryds och Lessebo kommuner stora svårigheter till följd av en snabb strukturomvandling. En fortsatt negativ utveckling är dessutom att vänta om inte de regionalpolitiska insatserna intensifieras. Sysselsättningsutvecklingen, såväl den hittillsvarande som den beräknade, är för Uppvidinge och Tingsryds kommuner ogynnsammare än genomsnittet för stödområde 6. Motsvarande gäller också för den beräknade sysselsättningsutvecklingen i Markaryds kommun. Länsstyrelsen anser att kommuner med problem i södra Sverige skall behandlas på likartat sätt som motsvarande kommuner i Norrland.

Enligt länsstyrelsens uppfattning har utvecklingen inom skogsindustri och manuell glasindustri ändrats på ett avgörande sätt. Den negativa utvecklingen kan väntas bli bestående om inte motåtgärder sätts in. I den västra delen av Tingsryds kommun och i Skruvområdet i Lessebo kommun är det också angeläget att folkmängden inte minskar så kraftigt att underlaget för nuvarande serviceförsörjning rycks undan. Med hänvisning till de redovisade problemen föreslår länsstyrelsen att Uppvidinge kommun inplaceras i stödområde 3 och Lessebo och Tingsryd kommuner i stödområde 2. :

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 59

För Markaryds kommun vill länsstyrelsen hänvisa till vad som anförs i arbetsmarknadsutskottets betänkande vid riksdagsbehandlingen av stödområdesindelningen. Där framhålles bl.a.: ”Stödområdesindelningen får emellertid inte medföra att man utesluter regionalpolitiskt stöd utanför dessa områden. På samma sätt som hittills bör stöd utanför stödområdena kunna beviljas när det föreligger särskilda skäl.”

Med hänsyn till de kraftiga nedskärningarna inom skogsindustrin i Markaryds kommun, anser länsstyrelsen att ett verksamt regionalpolitiskt stöd under en begränsad tid bör kunna utgå till kommunen.

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer

Sysselsättning

Verkstadsindustrin väntas fortsätta att expandera. Eftersom denna bransch är underrepresenterad i länets östra delar, bör målet vara att få denna typ av industri till dessa sysselsättningssvaga delar.

För att söka undvika att skogsindustrin i länet fortsätter att kraftigt minska är det nödvändigt att intensifierade insatser görs på olika områden som produktutveckling, vidareförädling och export.

Länsstyrelsen anser att i första hand bör kraftfulla exportsatsningar göras för att i möjligaste mån behålla sysselsättningen inom glasindustrin. Eftersom exportansträngningar många gånger ger resultat först efter ett par år, bör kompletterande åtgärder sättas in som ger branschen möjligheter till andhämtning under den närmaste treårsperioden.

I utvecklingsfondens handlingsprogram för 1981 planeras ytterligare satsningar för produktutveckling, idéstimulans, förbättrad marknadsföring, exportsatsningar, underleverrantörssystem (kontaktverksamhet), ekonomisk styrning och planering samt nyetablering, främst inom områden i länet som drabbas av strukturförändringar och därigenom sysselsättningsminskningar.

Utvecklingsfondens handlingsprogram grundas bl. a. på de problem som framkommit inom ramen för länsplaneringsarbetet. Det av fonden antagna handlingsprogrammet bör därför i stort kunna ligga till grund för de regionala näringspolitiska insatserna i länet.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör möjligheten att använda investeringsfonderna i regionalpolitiskt syfte tillvaratas i större utsträckning. Således bör investeringsfonderna kunna användas i mer generell omfattning i de sysselsättningssvaga delarna av länet.

Länsstyrelsen anser att deltidslantbruket är viktigt för att bereda glesbygden sysselsättningsmöjligheter, men det har även stor betydelse för jordbruksproduktionen och den öppna landskapsbilden. Länsstyrelsen anser att även deltidslantbruket bör stödjas så långt det är möjligt.

Länsstyrelsen beslutade i oktober 1980 att stöd till sysselsättningsfräm-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 60

jande åtgärder i glesbygd kan utgå till företag i Uppvidinge kommun, nordöstra delen av Växjö kommun, Härlunda, Almundsryds, Urshults, Vrå och Torpa församlingar samt delar av Västra Torsås och Hinneryds

församlingar.

Service

Länsstyrelsen har gjort en grov avgränsning av områden inom vilka ett

eventuellt buriksströd i första hand bör kunna bli aktuellt. En faktisk ansö-

kan måste självfallet prövas enskilt och efter noggrannare bedömningar.

Avgränsningen av områden där hemsändningsbidrag kan utgå bör göras med ledning av den kommunala varuförsörjningsplaneringen. Stöd bör kunna utgå i områden med gles bebyggelse utanför serviceorter, under förutsättning att berörda kommuner själva har bedömt att stöd bör utgå.

Från regionalpolitisk utgångspunkt är det angeläget att framför allt den

yrkesinriktade gymnasieutbildningen i Växjö gymnasieregion ges en så

spridd lokalisering som möjligt. Även från utbildningsmässiga utgångspunkter kan det vara motiverat med en geografisk spridning av viss gymnasieutbildning. Berörda huvudmän för utbildningen i Växjö gymnasieregion

bör därför verka för att utbildning ordnas inom sådana yrkesområden som efterfrågas inom respektive kommun.

För att bredda utbildningsutbudet i mindre kommuner bör en samordning av gymnasieutbildning, arbetsmarknadsutbildning och kommunal

vuxenutbildning komma till stånd. Länsstyrelsen vill därvid crinra om

behovet av författningsmässiga förändringar för att möjliggöra denna samordning. :

Länsstyrelsen anser att lokaliseringen av arbetsmarknadsutbildningen måste inpassas i ett regionalpolitiskt tänkande. I detta syfte avser länsstyrelsen att ta upp överläggningar med huvudmannen för arbetsmarknadsutbildningen för att påverka lokaliseringen av utbildningsresurserna i länet.

Möjligheterna att förbättra vägstandarden är beroende av den centrala medelstilldelningen. Länsstyrelsen har i olika sammanhang framfört krav

på ökade väganslag. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning mycket angeläget att väganslagen kan höjas så att många mycket angelägna vägobjekt kan komma till utförande. Det är angeläget att ökade resurser sätts in på kollektivtrafikens område för att därigenom skapa förutsättningar för att vidga de lokala arbetsmark-

naderna.

Miljö

En översyn av tätortsstrukturen är önskvärd med hänsyn till behovet av arbets- och serviceresor och kravet på god miljö. En stabil bebyggelsestruktur bör eftersträvas, som tål förändringar i tillförseln av energi och

förändringar på arbetsmarknaden.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 61

Sedan den 1 januari 1977 pågår en femårig försöksverksamhet med

kalkning mot försurning av sjöar och vattendrag. En ökad jordbrukskalk-

ning bör komma till stånd särskilt på marker i nära anslutning till sjöar och

vattendrag, så att kalkningseffekten relativt snabbt gör sig gällande i vattnen. Det är vidare angeläget att kalk får en ökad användning som fällnings-

medel i de kommunala reningsverken. De industriella processerna bör utvecklas i vattenvårdande syfte, t. ex.

genom ytterligare slutning av vattensystemen.

Från miljösynpunkt är det väsentligt att energibesparingar sker genom

exempelvis värmeåtervinning och slutning av industriella processer. Möj-

ligheterna att i större utsträckning än nu återanvända industriell spillvärme för exempelvis bostadsuppvärmning bör tillvaratas.

Det är angeläget att fler kommuner tar initiativ till ett bättre tillvaratagande av pappersavfall. Härigenom vidgas råvarubasen för länets skogsin-

dustri.

4 Synpunkter och förslag beträffande regionalpolitiska medel

Det regionalpolitiska stödet

Regionalpolitiken upplevs av många som misslyckad. Orsaken till detta

är närmast att söka i det förhållandet att de inomregionala obalanserna inte utjämnats. Primära centra med god tillgång på arbeten av olika typer

och med kvalificerad service har dragit till sig företag och människor. Kommuner med få arbetstillfällen inom expansiva näringar och med dåligt

utbyggd service t. ex. inom yrkesutbildningen har förlorat både sysselsättning och befolkning.

Ett sätt att med existerande regionalpolitiska medel jämna ut obalansen är att koncentrera den regionalpolitiska stödgivningen till de behövande

kommunerna. I nuvarande stödområdessystem söker man undvika att få

stora skillnader i stödvillkor vid kommungränserna genom att placera närliggande kommuner i alltför olika stödområdesklasser. Detta har med-

fört att mycket expansiva kommuner som Luleå, Piteå och Östersund

placerats i stödområde 4, medan sysselsättningssvaga kommuner som Uppvidinge placerats i stödområde 1 och Lessebo och Tingsryds kommuner hamnat utanför systemet. De små skillnaderna mellan de olika stödområdesklasserna medför att småkommunerna har svårt att dra till sig

företag i konkurrens med närliggande attraktiva primära centra. Togs de expansiva kommunerna ut ur stödområdessystemet skulle småkommuner-

na i norr få sin konkurrenskraft avsevärt förstärkt, samtidigt som resurser kunde frigöras för en mot problemen svarande stödområdesplacering av kommuner i södra Sverige.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 62

Länsplaneringen och medel för dess genomförande

De konventionella stödmedlen till industriföretag är inte tillräckliga för att lösa småkommunernas problem, eftersom dessa ofta inte har ett tillräckligt antal industriföretag som kan utvecklas. Möjligheter att ge stöd som är direkt anpassat till dessa kommuners speciella förutsättningar och behov måste tillskapas. Länsstyrelsens erfarenheter från den s.k. Uppvidingegruppens verksamhet tyder på att det genom ett tålmodigt och systematiskt arbete finns möjligheter att ta fram nya arbetstillfällen även i kommuner av denna typ. Decentralicerings- och sysselsättningsutredningarna har föreslagit att s.k. regionala potter tilldelas länen för regionalpolitiska insatser enligt länsstyrelsens prioriteringar. Ett system med regionala potter till länsstyrelsens förfogande bör enligt länsstyrelsens mening inrättas. Det regionalpolitiska stödet till industrin (lokaliseringsstöd, utbildningsstöd och sysselsättningsstöd) är inte tänkt att ingå i de föreslagna potterna. Redan inom nuvarande medelssystem kan förenklingar göras i önskad riktning. Idag är länsstyrelsens regionalpolitiska medel uppdelade av regeringen på olika ändamål. En möjlighet att öka länsstyrelsernas handlingsfrihet vore att föra samman anslaget till ”glesbygdsstöd” med anslaget för åtgärder i anslutning till länsplanering”". I särskilt de län som har en relativt liten regionalpolitisk medelstilldelning är den nuvarande detaljregleringen av medlens användning ett hinder för en effektiv regionalpolitik på länsnivå. '

Den obligatoriska länsplaneringen bör kunna inskränkas till den årliga länsrapporten. Länsrapporten bör användas till att informera om vidtagna och planerade regionalpolitiska åtgärder. Dessutom bör redovisas förslag till åtgärder för länet liksom de regionalpolitiska utredningar som regeringen gett länsstyrelsen i uppdrag att genomföra.

Fullständiga länsplaneringsomgångar kan genomföras, när länen själva känner behov av att mobilisera alla krafter för att vända en ogynnsam utveckling. Några centrala påbud behövs knappast för detta. Om regeringen eller riksdagen för sina beslut har behov av t.ex. befolknings- eller sysselsättningsprognoser på lång sikt kan regeringen ge länsstyrelserna i uppdrag att inom ramen för länsrapportsystemet redovisa sådana prognoser.

Medel i övrigt

Det är inte försvarbart att under lång tid ge omfattande bidrag till näringsliv och samhällsorgan i problemregioner. Regionalpolitikens uppgift måste enligt länsstyrelsens uppfattning vara att ge en tillfällig hjälp åt vissa regioner så att näringslivet på sikt skall kunna få överlevnadsförmåga. Enligt detta synsätt borde en omfördelning av resurser ske från arbetsmarknadspolitiska insatser, som i vissa fall kan ses som ett konsum-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 63

tionsstöd för att ge befolkningen i sysselsättningssvaga regioner en acceptabel levnadsstandard, till regionalpolitiska investeringar som kan ge långsiktigt bestående arbetstillfällen.

Sammanfattning av länsprogram 1980 för Kalmar län

1¶Hittillsvarande och framtida utveckling

Befolkning

Kalmar län har i dag drygt 241000 invånare. Det är samma befolknings-

underlag som för 100 år sedan. I det långa perspektivet — under 1900-talet

— uppvisar endast Gotlands län en sämre befolkningsutveckling. Sedan

1960-talets början har länet en befolkningsutveckling som är helt jämförbar med flertalet av norrlandslänen. Länet har under 100 år minskat sin andel

av rikets befolkning från 5,6 76 till 2,9 92 år 1980, Den svagaste utveckling-

en i länet uppvisar kommunerna Högsby, Torsås, Borgholm, Hultsfred

och Vimmerby. Sedan 1950 har Högsby och Torsås förlorat nästan en

fjärdedel av sin befolkning. Kalmar län har under en lång följd av år haft en betydande utflyttning av

unga människor. Under perioden 1970-1979 hade länet en nettoinflyttning

på 1800 personer. Under motsvarandeperiod uppgick flyttningsunderskottet i åldrarna 15—24 år till 3 500 personer. Eftersom många av utflyttarna är i barnafödande åldrar påverkas den naturliga folkökningen. Det födelse-

överskott som kunde konstateras under 1970-talets första år har vänts till ett kraftigt underskott.

Eftersom utflyttarna till stor del varit personer i de yngre åldersgrupperna, har det successivt skett en förskjutning mellan åldersgruppernas andel av befolkningen. Detta har återverkat på ålderspyramiden på så sätt

att 18,92 av länets befolkning nu finns i åldrarna över 65 år. Flera

kommuner uppvisar mycket höga andelar pensionärer. I Högsby kommun uppgår andelen ålderspensionärer till 24,8 70. Endast Jämtlands län har en något högre andel pensionärer än Kalmar län. Riksgenomsnittet ligger på

16,4 72.

Sysselsättning

Kalmar län har under de senaste decennierna haft en mycket svag

sysselsättningsutveckling. Sedan 1960 har antalet heltidsarbetande i länet ökat med 1500 personer. Flertalet andra län liksom riket totali har haft en betydligt bättre utveckling. Även när det gäller sysselsättningsutveckling-

en kan Kalmar län hänföras till gruppen ”norrlandslänen'”. Som exempel

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 64

kan nämnas att Norrbottens län haft en positivare utveckling under 1970-

talet än Kalmar län.

Orsaken till den svaga sysselsättningstillväxten i länet går att finna bland annat i länets geografiska läge i förhållande till de stora marknaderna, svagt utbyggda kommunikationer, en sent påbörjad industriell process där basindustrierna blivit få, ett stort antal filialenheter med huvudkontor och styrfunktioner i storstadsområdena eller utanför landet, få industrier som

bedrivit forsknings- och utvecklingsarbete samt ett relativt sett lågt genomsnittligt löneläge.

Industrin är den tunga delen i länets näringsstruktur. Dess andel av

sysselsättningen uppgick år 1975 till 44 26. Även andelen sysselsatta inom näringsgrenen jord- och skogsbruk är betydligt större i Kalmar län (1196)

än riket.

Kalmar län har däremot en betydligt mindre andel sysselsatta inom servicenäringarna. Utvecklingen mellan åren 1970 och 1975 följer dock i

stort utvecklingen för riket som helhet, med en minskad andel sysselsatta inom jord- och skogbruket samt industrin medan servicenäringarna ökar. Kalmar län har en låg andel statlig sysselsättning. I augusti månad 1979 hade länet 31,3 sysselsatta per 1000 invånare i offentlig tjänst inom den statliga sektorn. Detta är den lägsta siffra som uppvisades för samtliga län.

Riksgenomsnittet uppgick till 55.6 sysselsatta per 1000 invånare. Andelen

sysselsatta i statlig verksamhet har under de senaste åren minskat i Kalmar

län. År 1976 var motsvarande andel 38.7 sysselsatta per 1000 invånare.

Inom länet finns stor regional obalans. Strukturomvandlingen har särskilt hårt drabbat länets inlandskommuner som har att se fram mot en fortsatt kraftig befolknings- och sysselsättningsnedgång. Speciellt ogynnsam är situationen i Hultsfred/Vimmerby-regionen, norra delen av Västerviks kommun, Högsby och Emmaboda kommuner samt norra och södra

Öland.

Till detta skall läggas att länets primära centrum Kalmar/Nybro är ett av landets svagaste.

Yv-grader och arbetskraftsutbud

Länsstyrelsens antaganden om hur förvärvsfrekvenserna kommer att förändras under prognosperioden bygger bl.a. på långtidsutredningens

bedömningar. Bedömningarna innebär att männens förvärvsfrekvenser

kommer att minska fram till år 1990. För kvinnornas del innebär bedömningarna att förvärvsintensiteten höjs och att en utjämning sker mot den antagna riksutvecklingen.

Sammanfattningsvis anger prognoserna för Kalmar län att arbetskrafts-

utbudet ökar från ungefär 108000 personer år 1975 till 113200 personer är

1990, eller en ökning av arbetskraften med 5 200 personer. Arbetskraftsutbudet bland kvinnorna ökar under motsvarande period med ungefär 7700

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 65

personer medan utbudet bland männen minskar under motsvarande period med 2550 personer.

Pendling

Pendlingsrörelserna har under 1970-talets första del ökat särskilt markant mellan ölandskommunerna och Kalmar kommun. Nettoutpendlingen från Öland ökade med drygt 1000 personer under perioden 1971—1975. Samtidigt ökade nettoinpendlingen till Kalmar med över 700 förvärvsarbetande. Nettoutpendlingen från Mönsterås kommun uppgick år 1975 till ungefär 700 förvärvsarbetande personer. Utpendlingen från Mönsterås kommun är särskilt påtaglig till Oskarshamns kommun. Parallellt med en kraftig inpendlingsökning från Mönsterås och Högsby kommuner har utpendlingen även ökat från Oskarshamns kommun. År 1975 uppgick inpendling till Oskarhamns kommun till 1330 förvärvsarbetande personer.

Pendlingsrörelserna under perioden 1975—1990 förväntas inte öka i motsvarande grad som under 1970-talets första del. De mest påtagliga förändringarna förväntas ske i pendlingsrörelserna från Öland och Torsås mot Kalmar kommun. Sammantaget innebär prognosen att nettoinpendlingen till Kalmar kommun ökar med ungefär 900 personer fram till år 1990. Sammantaget innebär länsstyrelsens bedömningar att nettoutpendlingen ökar från länet med 1080 personer under prognosperioden 1975— 1990.

2 Mål och riktlinjer för utvecklingen i länet

Befolkningsmål

Med utgångspunkt från de av riksdagen allmänt formulerade riktlinjerna för planeringstalens utformning har följande principer ställts upp vid utarbetandet av förslag till befolkningsramar för länets kommuner år 1990.

I. Samtliga kommuner i länet skall åtminstone behålla nuvarande folkmängd för att därigenom säkerställa ett tillräckligt underlag för kommersiell och offentlig service.

2. Födelseöverskott bör inrymmas i befolkningsramen.

3. I de fall där prognoserna blir högre än nollframskrivningen resp. nuvarande folkmängd, bör befolkningsmålet ligga nära prognosvärdet.

Sysselsättningsmål

Länsstyrelsens prognos för sysselsättningen innebär att drygt 110000 arbetstillfällen kommer att finnas år 1990. Om förslaget till sysselsättningsmål skall realiseras krävs ytterligare 3000 nya arbetsplatser i länet. I Kalmar, Nybro, Oskarshamn, Högsby, Torsås och Ölandskommunerna 5 Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 113 Bilagedel

Prop. 1981/82:113 Bilagedel 66

skulle, med de antagna befolkningsmålen, små behov föreligga av ytterligare arbetstillfällen vid sidan om den prognoserade utvecklingen.

Enligt länsstyrelsens bedömning bör behovet av 3 000 nya arbetstillfällen för att uppnå sysselsättningsmålen, fördelas enligt följande:

Åtgärder som stimulerar sysselsättningen inom Jord- och skogsbruket

bör i första hand komma de kommuner till del som har större glesbygdsområden, särskilt Högsby och Emmaboda kommuner, norra delen av Borg-

holms kommun samt skärgårdsområdet.

En förstärkning och differentiering av industrisysselsättningen måste

ske i samtliga inlandskommuner, vilka 1 dag till stor del präglas av ensidighet i branschstrukturen och vikande industrisysselsättning. Hultsfreds, Vimmerby och Emmaboda kommuner bör därvidlag prioriteras. En ut-

byggnad av industrin är helt nödvändig för att skapa resurser i samhället. Det redovisade behovet av ytterligare 2000 arbetstillfällen inom industrin

utöver sysselsättningsprognosen för år 1990 innebär att 1975 års sysselsättningsnivå åter kan uppnås.

En utbyggnad och förstärkning av servicesektorn är särskilt motiverad i

länets regionala centra. I första hand Hultsfreds, Vimmerby och Västerviks kommuner bör förstärkas. Funktioner inom statliga verksamheter och

landsting bör med fördel kunna lokaliseras till länets regionala centra. Bland de övriga är i första hand Emmaboda kommun i behov av en förstärkt servicesektor men även Högsby, Mönsterås och Torsås bör komma ifråga för en satsning på servicesektorn.

Planeringstal för år 1990

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 67

Ortsplan och pendlingsregioner

Flera remissinstanser ifrågasätter ortsplanen som ett regionalpolitiskt planeringsinstrument. Länsstyrelsen delar denna uppfattning och menar att den har en effekt som motverkar en regionalpolitik som stärker de svaga områdena. Ortsplanen är till förfång för en utveckling i de mindre orterna. Den får exempelvis inte innebära att en utveckling av glesbygden

hindras till förmån för en utveckling i länets kommuncentra, regionala centra eller framförallt det primära centrat Kalmar/Nybro. Enligt riktlinjerna bör ortsplanen kompletteras med pendlingsregioner.

Länsplaneringens huvudmäåtlsättning är att genom åtgärder ta bort den

regionala obalansen som finns. Pendling är ett tecken på obalans i en

kommuns näringsliv. Pendling får inte göras till ett alternativ för flyttning under en övergångstid. Upprättande av pendlingsregioner motverkar läns-

planeringens huvudmål. Länsplanens åtgärder skall inriktas så att varje kommun kan erhålla en ökad sysselsättning för att ge invånarna arbete på hemorten.

Stödområdesindelning

Mot bakgrund av länsstyrelsens föreslagna sysselsättningsmål, som

bl.a. innebär ett behov av insatser, som ger 2000 nya arbetstillfällen i

länets norra och inre delar fram till år 1990 framstår en förändring i

stödområdesindelning som motiverad. I dessa områden samt på norra och

södra Öland framstår resavstånden till alternativa sysselsättningstillfällen

som orimligt långa. Statliga stödinsatser i form av regionalpolitiskt stöd är därför särskilt motiverade i dessa områden för att trygga sysselsättningen då den lokala arbetsmarknaden sviktar.

Länsstyrelsen gör den bedömningen att regionalpolitiska insatser till Öland måste prioriteras till de delar av ön, som har de svåraste sysselsättningsproblemen och den mest negativa befolkningsutvecklingen. Därför bör ett högre statligt stöd utgå till de delar av Borgholms och Mörbylånga kommuner som ligger utanför Kalmars pendlingsomland och där befolkning och sysselsättning fortsatt att minska även efter brons tillkomst. Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen samt yrkesverksamhets-

grader, inkomstnivå och serviceutbud är i de nordligaste och sydligaste

delarna av Öland helt jämförbara med vad som gäller i stödområdena 4, 5 eller 6. Länsstyrelsen anser det därför klart motiverat att i stödhänseende

dela Borgholms och Mörbylånga kommuner. Detta skulle ge de delar av

kommunerna, som bäst behöver stöd för att bygga upp ett näringsliv, en

rimlig möjlighet att vända den långvariga tillbakagående utvecklingen. Länsstyrelsen har länge hävdat att länets inlandskommuner. dvs.

Högsby, Hultsfred och Vimmerby utgör ett sammanhängande område med likartade problem i fråga om sysselsättnings- och befolkningsutveckling.

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 68

Näringslivsstrukturen i kommunerna innehåller vissa svagheter. Inte minst inger träindustrins stora dominans farhågor för de effekter den pågående strukturomvandlingen får på sysselsättningen. Ett regionalpolitiskt stöd till dessa tre kommuner måste därför i första hand inriktas på att bygga upp industriell verksamhet i kompletterande branscher.

Länsstyrelsen anser att det stödområde, där för närvarande Högsby ingår, bör utvidgas med Hultsfreds och Vimmerby kommuner samt att hela området, bör tillföras stödområdesgrupp 2.

Västervik är näst Gotland den till ytan största kommunen i södra Sveriec. Centralortens läge i sydöstra delen av kommunen innebär att befolkningen i stora delar av kommunen har långa pendlingsavstånd till en differentierad arbetsmarknad. Den norra delen av Västerviks kommun har haft en mycket negativ utveckling.

I norra delen av kommunen ligger bl. a. bruksorten Överum som förlorat flera hundra arbetstillfällen till följd av de olika kriser som Överums Bruk genomgått under de senaste decennierna. Länsstyrelsen har i länsplaneringen hävdat att särskilda åtgärder borde vidtagas för att förbättra sysselsättning och service i orterna Överum och Gamleby.

3 Riktlinjer för olika samhällssektorer

Sysselsättning

Om målsättningen att ge alla rätt till arbete skall uppnås måste i ökad utsträckning rekryteringspolitiken kunna påverkas hos företag och myndigheter. Dessa måste i större utsträckning rekrytera bland de arbetssökande med begränsat utbud. Samtidigt måste kraven ökas på arbetsgivarna att acceptera de arbetssökande som står till förfogande. Större anpassningsförmåga måste även krävas av de arbetssökande.

Rörligheten på arbetsmarknaden bör underlättas i första hand för de arbetssökande. som har lättast att klara en geografisk omflyttning. Regler för ekonomisk lindring vid uppsägning bör underlätta rörligheten. Genom att ge stöd till geografisk omflyttning av redan sysselsatta personer kan man därigenom underlätta för lokalt bundna arbetslösa att erhålla anställning.

Den yrkesmässiga rörligheten bör också underlättas. Särskilt i samband med strukturrationalisering och nedläggning av företag bör denna rörlighet kraftigt stimuleras. Anställda som vill satsa på utbildning och flyttning skall i detta sammanhang ges möjligheter därtill.

Rörligheten på arbetsmarknaden kan underlättas genom väl avvägda utbildningsresurser. Arbetsmarknadsutbildningen fyller en viktig funktion när det gäller att underlätta för arbetssökande att erhålla arbete. För att svara mot de krav som kommer att ställas på utbildning under 1980-talet måste arbetsmarknadsutbildningen fortlöpande förändras för att motsvara

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 69

behoven av den förändrade yrkesmässiga anpassningen. Verksamheten förutsätter en hög grad av flexibilitet vad gäller inriktning, dimensionering

och lokalisering av utbildningsinsatserna.

Utbildning och sysselsättning har en nära anknytning. Det är därför

viktigt att ungdomen i ett tidigt stadium av utbildningen får en nära kontakt

med arbetslivet och de anställdas villkor. Länsstyrelsen konstaterar att det

idag råder en regional obalans i utbildningsutbudet som måste tillrättaläggas.

Kraftfulla insatser framstår som synnerligen angelägna för att stödja länets näringsliv. Sedan arbetet med länsprogram 1980 nu avslutats har

länsstyrelsen för avsikt att göra en kraftsamling för att arbeta fram ett näringspolitiskt handlingsprogram och genomföra näringsbefrämjande åtgärder i anslutning till programarbetet. En viktig utgångspunkt för den näringspolitiska planeringen bör vara att arbetet inte främst får bli ett utvecklingsarbete utan löpande insatser skall genomföras parallellt med

programskrivning. Med utgångspunkt från det näringspolitiska arbetet bör programarbetet kunna bilda underlag för fruktbärande offensiva åtgärder från de olika länsorgan som har till uppgift att genomföra de operativa

insatserna i länet. Följande arbetsuppgifter i det näringspolitiska arbetet framstår som angelägna. — Överläggningar i samråd med utvecklingsfonden med utvalda företag

inom länet rörande deras utvecklingsmöjligheter och problem. — Undersökning i samråd med utvecklingsfonden av möjligheterna till

vidareförädling av produkter som baseras på råvara inom länet t.ex.

jorden. skogen och vattnet.

— Åtgärder för en utveckling av företagsservicen särskilt betr. produktut-

veckling och marknadsföringen. — Undersökning av förutsättningarna för ett ökat samarbete mellan före-

tag inom länet. På kortare sikt bör undersökas om den befintliga produk-

tionskapaciteten i länets företag kan utnyttjas bättre genom en systema-

tisk samverkan mellan olika företag. I detta sammanhang bör även

frågan om företagens och den offentliga sektorns upphandling av varor

och tjänster inom länet studeras. — En ökad tillverkning av s.k. ”insatsmaterial” (produktdelar) bör ske

inom länet. Dessa tillverkas idag i mycket stor utsträckning utanför

landets gränser. — En utveckling av handelsförbindelserna med öststaterna.

Jord- och skogsbruket har fortfarande en stor betydelse för sysselsättningen i länet, ca 1022. Goda naturliga förutsättningar finns också för en

vidareutveckling av de areella näringarna. Detta kräver dock att resurser tillförs näringen. Sysselsättningen i länets glesbygder bör särskilt stimule-

ras. Jord- och skogsbruksproduktion bidrar till att vidmakthålla en rimlig servicenivå i länets glesbygder. Vid beviljandet av statligt stöd till lant-

Prop. 1981/82: 113 Bilagedel 70

bruksföretag i de delar av länet som har sämre förutsättningar för växtodling bör sysselsättningsaspekterna överväga framför jordbrukspolitikens

effektivitetsmål. Skogstillgången är av avgörande betydelse för länets skogsindustri. Skogsnäringens produktionsvärde i Kalmar län kan uppskattas till ungefär

1,5 miljard kronor. Av grundläggande betydelse för skogsindustrins fort-

satta utveckling är hur mycket virke som kan produceras och till vilket pris och därmed vilka arbetstillfällen skogen långsiktigt kan ge. Ett högt kapacitetsutnyttjande hos skogsindustrin förutsätter dels att

avverkningsmöjligheterna inom länet tas tillvara, dels att huvudparten av

det inhemska virket får gå till länets egna industrier samt dels att import sker från andra delar av Sverige eller utlandet. Om inte försörjningen med virkesråvara kan tryggas måste man räkna med nedläggning av vissa

skogsindustrienheter.

En omläggning av avverkningsmönstret framstår som nödvändig om länets skogsindustri skall kunna trygga råvaruförsörjningen. Storskogsbruket bör minska sina avverkningar och småskogsbruket kraftigt öka avverkningsvolymen. Dessutom måste totalresultatet innebära en viss ökning.