SOU 2017:100

Beslag och husrannsakan – ett regelverk för dagens behov

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 17 mars 2016 att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att se över reglerna om beslag och husrannsakan (dir. 2016:20). Till särskild utredare förordnades den 4 april 2016 hovrättsrådet tillika vice ordföranden Niklas Wågnert. Genom tilläggsdirektiv den 11 maj 2017 förlängdes utredningstiden (dir. 2017:50).

Den 31 mars 2016 förordnades kommissarien Anders Ahlqvist, kammaråklagaren Anna Broman Olasdotter, polisintendenten Lena Bergenstråle, chefsrådmannen Ulrika Geijer, advokaten Leif Gustafson, chefsjuristen Per Lagerud, lagmannen Petra Lundh, numera kanslirådet Linda Rantén, kammaråklagaren Chatrine Rudström och professor emeritus Per Ole Träskman att som experter bistå utredningen. Anna Broman Olasdotter och Anders Ahlqvist entledigades från uppdraget den 31 mars respektive den 26 april 2016. Det sistnämnda datumet förordnades kommissarien Johannes Welin som expert. Vice överåklagaren Katarina Tidén förordnades som expert den 7 april 2016. Hovrättsassessorn Johanna Kallifatides har varit utredningens sekreterare.

Vi överlämnar härmed betänkandet Beslag och husrannsakan – ett

regelverk för dagens behov (SOU 2017:100). Experterna har ställt sig

bakom utredningens överväganden och förslag, varför betänkandet är skrivet i vi-form. Uppdraget är med detta slutfört.

Stockholm i december 2017

Niklas Wågnert

/Johanna Kallifatides

Förkortningar och begrepp

Brå Brottsförebyggande rådet Dnr Diarienummer Elektronisk informationsbärare En informationsbärare

som kan användas för lagring av elektronisk information

Elektronisk kommunikationsutrustning

Utrustning som kan användas för elektronisk kommunikation

Europakonventionen Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FN Förenta Nationerna FUK Förundersökningskungörelsen (1947:948) HD Högsta domstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen Informationsbärare Föremål som kan användas för lagring av upptagningar Informationssystem Kommunikationsutrustning samt ett användarkonto till, eller en på motsvarande sätt avgränsad del av, en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller annan liknande tjänst

It Informationsteknik It-brottskonventionen Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet, ETS nr 185 It-relaterad brottslighet Brottslighet där it är målet för brottet, där it har varit ett medel för brottet och brott där it har

beröring med brottet genom att

det har lämnat digitala spår

JK Justitiekanslern JT Juridisk tidskrift JO Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen) LEK lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation LIRB lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål mms Multimedia Messaging Service, en multimedial meddelandetjänst som gör det möjligt att skicka bilder samt film- och ljudfiler mellan mobiltelefoner Molntjänst It-tjänster som tillhandahålls över internet, t.ex. lagringstjänster där en tjänsteleverantör lagrar användarens elektroniska information på servrar som leverantören förfogar över NJA Nytt juridiskt arkiv OSL Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) OSF Offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) PDL Polisdatalagen (2000:361)

PDF Polisdataförordningen (2000:1155) PUL Personuppgiftslagen (1998:204) RA-FS Riksarkivets författningssamling RA-MS Riksarkivets myndighetsspecifika föreskrifter RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RPSFS Rikspolisstyrelsens föreskrifter RåR Riksåklagarens riktlinjer sms Short Message Service, korta textmeddelanden som skickas mellan mobiltelefoner TF Tryckfrihetsförordningen

Sammanfattning

Vårt uppdrag

Beslag och husrannsakan tillhör de vanligaste formerna av tvångsmedel i en brottsutredning. Beslag innebär att en brottsbekämpande myndighet tillfälligt tar om hand någon annans egendom i syfte att exempelvis säkra bevisning i en brottsutredning. För att leta efter egendom som kan tas i beslag använder man ofta husrannsakan. Flera av bestämmelserna om beslag och husrannsakan har inte ändrats sedan de tillkom på 1940-talet. Sedan dess har samhället förändrats avsevärt, inte minst när det gäller den tekniska utvecklingen.

Användningen av informationsteknik och möjligheten att kommunicera elektroniskt med andra har bidragit till att nya brottstyper utvecklats och att viss brottslighet har blivit svårare att utreda och lagföra. Mobiltelefoner och datorer används i stor utsträckning för att planera och begå brott. Detta för med sig att beslag och husrannsakan ofta måste göras i it-miljö. De brottsbekämpande myndigheternas förutsättningar och arbetsmetoder har därför förändrats radikalt sedan reglerna infördes.

Regler om beslag och husrannsakan kom till i en tid då främst papper var bärare av information. Numera är information i mycket stor utsträckning elektroniskt lagrad i form av t.ex. skrift, bilder och ljud. Det är mycket vanligt att datorer, mobiltelefoner och andra liknande informationsbärare tas i beslag under en förundersökning. De brottsbekämpande myndigheterna får då tillgång till information som finns lagrad i föremålet. I de flesta fall är det just informationen – och inte föremålet i sig – som är av intresse. De befintliga reglerna om beslag och husrannsakan är dock utformade så att de tar sikte på fysiska objekt och miljöer. Eftersom informationen är lagrad i ett föremål som kan tas i beslag har reglerna dock kunnat tillämpas i en modern teknisk miljö.

Frågan om att anpassa reglerna om beslag och husrannsakan har diskuterats länge och varit föremål för flera utredningar. De förslag som lämnats under åren har emellertid inte lett till lagstiftning.

Målsättningen för uppdraget är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att utreda brott på ett så effektivt och rättssäkert sätt som möjligt, samtidigt som man tillförsäkrar elektroniskt lagrad information ett gott skydd mot beslag och husrannsakan i de fall det behövs. För att möta den framtida utvecklingen på it-området bör reglereringen vara så teknikneutral och flexibel som möjligt.

Utredningen har mot denna bakgrund haft i uppdrag att se över reglerna om beslag och husrannsakan i syfte att skapa ändamålsenliga regler som möjliggör effektiva och rättssäkra brottsutredningar. I uppdraget ligger sammanfattningsvis bl.a. att – anpassa bestämmelserna om beslag och husrannsakan till modern

teknik och ta ställning till om kopiering av beslagtaget material bör lagregleras, – överväga om nuvarande sekretessbestämmelser behöver ändras

när det gäller uppgifter som förekommer i beslagtagna föremål och handlingar och kopior av dessa, – överväga om man i vissa fall bör kunna dröja med att underrätta

om ett beslag i fall då den som beslaget görs hos inte är närvarande och att – lämna fullständiga författningsförslag.

Några utgångspunkter

Allmänhetens förtroende för rättsstaten bygger bl.a. på att samhället klarar av att förebygga, utreda och lagföra brott. Den straffprocessuella regleringen måste därför följa med i tiden och möta de behov som uppstår när samhället och tekniken förändras. Samtidigt är det ett absolut krav att de brottsbekämpande myndigheternas åtgärder är proportionerliga och rättssäkra.

Analysen av vilket behov det finns av att ändra regleringen bör utgå från hur verkligheten ser ut, bl.a. hur brott begås i dag och hur de kan tänkas begås i framtiden samt var bevis finns och var de kan finnas i framtiden.

De senaste decennierna har präglats av en snabb teknisk utveckling och ett alltmer teknifierat samhälle. Datorer, mobiltelefoner och läsplattor är en del av de flesta människors vardag. Elektronisk kommunikation i form av bl.a. e-post, sms, mms och olika chattfunktioner har i hög grad ersatt traditionell brevkorrespondens och telefonsamtal.

Användningen av informationsteknik och möjligheten att kommunicera elektroniskt med andra har också bidragit till att nya brottstyper utvecklats. Viss brottslighet har blivit svårare att utreda och lagföra. Det blir dessutom allt vanligare att information som är viktig för de brottsbekämpande myndigheterna inte finns lokalt lagrad i själva informationsbäraren, utan i stället finns lagrad externt, ofta i en internetbaserad tjänst i det s.k. molnet.

Många husrannsakningar och beslag syftar till att de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till information som finns elektroniskt lagrad i en informationsbärare eller externt. Rättegångsbalkens (RB) bestämmelser tar dock inte sikte på den elektroniskt lagrade informationen i sig utan, som sagt, på fysiska objekt och miljöer. Detta leder till osäkerhet om hur reglerna får tillämpas i itmiljö. I värsta fall kan osäkerheten om hur reglerna ska förstås leda till tveksamma ingripanden. Förmodligen är det dock vanligare att osäkerhet om reglernas innebörd leder till att de brottsbekämpande myndigheterna för säkerhets skull avstår från att vidta en tänkt åtgärd och att man därmed går miste om en viktig möjlighet att utreda brott.

Mot denna bakgrund står det klart att en effektiv brottsbekämpning förutsätter dels att myndigheter i rimlig omfattning kan få tillgång till och säkra elektroniskt lagrad information, dels att regelverket är lättillämpat och svarar mot dagens – och morgondagens – behov.

Våra förslag och bedömningar

Säkrande av information genom beslag eller kopiering

Det finns i princip två sätt att säkra elektroniskt lagrad information och andra slags upptagningar som bevis i en brottsutredning, om man bortser från de hemliga tvångsmedlen. Det ena är beslag av informationsbäraren där informationen finns lagrad, vilket redan är möjligt. Den andra möjligheten är att man framställer en kopia av

upptagningen. Kopiering sker redan i dag, men förfarandet är oreglerat.

De brottsbekämpande myndigheterna har, med beaktande av vad som är lämpligt och tillräckligt för det eftersträvade ändamålet, att välja det tvångsmedel som är minst ingripande i det enskilda fallet. Tvångsmedlet ska upphöra så snart som möjligt och senast när det har uppfyllt det ändamål som låg bakom beslutet. När myndigheterna bereder sig tillgång till innehållet i digitala och analoga informationsbärare, eller i pappershandlingar, är det i många fall minst ingripande att kopiering sker och att informationsbäraren eller pappershandlingen lämnas tillbaka till den drabbade. Valet av den minst ingripande åtgärden bör dock inte innebära att den enskilde går miste om rätten att begära domstolsprövning.

Mot denna bakgrund har vi övervägt kopiering som ett alternativ till beslag.

Kopiering av beslag och som ett alternativ till beslag

Det är mycket vanligt att beslagtagna handlingar och innehållet i beslagtagna informationsbärare kopieras. Vi föreslår att det klargörs i lag att det förfarandet är tillåtet. För att kopiering ska få ske bör det ställas i princip samma krav som för ett bevisbeslag.

Vi föreslår därutöver att kopiering införs som ett nytt tvångsmedel, nämligen i de fall kopiering kan ske i stället för att man tar handlingen eller informationsbäraren i beslag. På så sätt får de brottsbekämpande myndigheterna en möjlighet att göra en kopia av handlingen eller innehållet i informationsbäraren och att tillfälligt ta hand om handlingen eller informationsbäraren medan kopieringen sker. Tvångsmedlet får bara användas om kopiering kan ske utan att handlingen eller informationsbäraren avlägsnas från platsen. I annat fall bör beslag användas även i fortsättningen.

Kopiering i stället för beslag ska få ske om det skäligen kan antas att kopian har betydelse för en utredning om ett brott, eller en utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken. Vi föreslår vidare att det ska vara tillåtet för de brottsbekämpande myndigheterna att kopiera en upptagning som gjorts tillgänglig genom en undersökning på distans, om kopian kan antas ha betydelse för utredningen (se nedan om undersökning på

distans). När det handlar om kopiering av upptagningar i t.ex. en dator eller ett internetbaserat användarkonto krävs inte att varje enskild upptagning i sig ska bedömas ha betydelse för utredningen. Det är nämligen inte alltid möjligt eller lämpligt att göra ett sådant urval. Något sådant krav ställs för övrigt inte heller för att ta en informationsbärare i beslag. Det bör därför i princip vara tillräckligt att det i det som kopieras finns upptagningar med värde för utredningen. Om informationsbäraren där upptagningarna finns lagrade hade kunnat tas i beslag, bör det alltså i princip vara tillåtet att kopiera innehållet. En annan sak är att behovs- och proportionalitetsprinciperna kan innebära att kopieringen i vissa fall bör begränsas.

Behörigheten att besluta om kopiering ska motsvara den som i dag gäller om att besluta om beslag. Det ställs dock inte något krav på att beslut som fattats av en polisman ska överprövas.

Beslagsförbudet ska också vara ett kopieringsförbud

I 27 kap. 2 § RB finns det regler som innebär att det i vissa fall är förbjudet att ta en skriftlig handling eller ett skriftligt meddelande i beslag. I första stycket regleras det s.k. frågeförbudsfallet. Där framgår det att en skriftlig handling inte får tas i beslag om den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne om, och handlingen innehas av honom eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. I andra stycket regleras det s.k. närståendefallet, som innebär att vissa skriftliga meddelanden inte får tas i beslag. Vi återkommer till den närmare innebörden av beslagsförbudet i närståendefallet under nästa rubrik.

Eftersom det inte ska vara möjligt att kringgå beslagsförbudsreglerna genom att välja kopiering i stället för beslag, föreslår vi regler om kopieringsförbud som motsvarar reglerna om beslagsförbud. Vi föreslår vidare vissa andra ändringar av beslagsförbudsreglerna, vilka vi utvecklar i det följande.

Beslagsförbudet i närståendefallet avskaffas

Enligt beslagsförbudsbestämmelserna i 27 kap. 2 § andra stycket RB är det förbjudet att beslagta vissa meddelanden mellan närstående. Förbudet gäller både skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och en närstående, och meddelanden mellan sådana närstående inbördes, men bara om meddelandet finns kvar hos den misstänkte eller någon i dennes närståendekrets. Sådana meddelanden kan dock tas i beslag vid förundersökningar som rör allvarliga brott där minimistraffet är fängelse i två år och vissa samhällsfarliga brott. Enligt gällande rätt tillämpas beslagsförbudsreglerna analogiskt på elektroniskt lagrad information (NJA 2015 s. 631).

Närståenderegeln, som syftar till att skydda förtroligheten mellan nära anhöriga, kom till under en tid då man sällan talade om brott inom familjen. En stor olägenhet med dagens reglering är att man i många fall inte kan ta meddelanden mellan närstående i beslag, trots att meddelandet kan vara betydelsefullt i en brottsutredning.

Vi har övervägt om förbudet bör begränsas på så sätt att beslagsförbudet exkluderar situationer där själva lämnandet av meddelandet utgör ett brott (t.ex. olaga hot), och i fall där närstående begår brott tillsammans. Ett sådant steg vore enligt vår uppfattning emellertid inte tillräckligt. Det är nämligen i dag så vanligt att bevisning om brott finns i kommunikation mellan närstående att det framstår som orimligt att sådana meddelanden inte får tas i beslag. Vi föreslår därför att förbudet mot beslag av vissa meddelanden mellan närstående avskaffas.

Beslags- och kopieringsförbudet ska omfatta även bilder och upptagningar

Enligt beslagsförbudsreglerna i 27 kap. 2 § första stycket RB får en skriftlig handling inte tas i beslag, om den kan antas innehålla uppgifter som bl.a. en befattningshavare inte får höras som vittne om och handlingen innehas av denne eller den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Vi kallar sådana uppgifter för skyddade uppgifter. Vi föreslår att beslagsförbudet görs tillämpligt även på skyddade uppgifter i form av bilder och, som tidigare sagts, uttryckligen ska omfatta även ett förbud mot kopiering. Bestämmelserna i paragrafen

föreslås bara gälla för handlingar som har en fysisk form, t.ex. pappershandlingar.

Vi föreslår vidare att det i en ny paragraf införs särskilda bestämmelser om förbud i vissa fall mot beslag och kopiering av informationsbärare som kan användas för lagring av digitala eller analoga upptagningar. Förslaget går ut på att en sådan informationsbärare inte får tas i beslag hos någon av de personer som avses i 27 kap. 2 § första stycket RB, och att dess innehåll inte heller får kopieras, om syftet med åtgärden är att tillföra utredningen en fil, inspelning eller liknande informationsenhet som kan antas innehålla skyddade uppgifter. Vi föreslår därutöver bestämmelser om kopieringsförbud vid en undersökning på distans (se vidare nedan om sådana undersökningar). Förbudet innebär att man vid en sådan undersökning inte får kopiera upptagningar i syfte att tillföra utredningen en sådan informationsenhet som kan antas innehålla skyddade uppgifter. Förbudet föreslås bara gälla om den som har tystnadsplikt om uppgifterna eller den som tystnadsplikten gäller till förmån för kan antas ha använt det undersökta informationssystemet.

Om beslaget eller kopieringen inte syftar till att man ska tillföra utredningen skyddade uppgifter, råder det inte något absolut förbud mot beslag eller kopiering enbart för att sådana uppgifter finns lagrade i informationsbäraren eller det informationssystem som undersöks på distans. Förekomsten av sådana skyddade uppgifter – s.k. skyddad sidoinformation – och risken för att de röjs vid genomsökningen, ska i stället beaktas vid den proportionalitetsbedömning som ska föregå alla tvångsmedel.

Domstolsprövning av kopiering

När en kopia har tagits i samband med tvångsmedelsanvändning bör det av rättssäkerhetsskäl finnas en rätt till domstolsprövning av om myndigheten ska förvara kopian. Detta bör gälla inte bara för pappershandlingar och elektroniskt lagrad information, utan för alla slags upptagningar som lagras i en informationsbärare. Vårt ställningstagande gäller därför inte bara information i pappersform och elektronisk form, utan också exempelvis magnetband och videoband och upptagningar som lagrats med nya lagringsformer som kan tillkomma i framtiden.

Vi föreslår således att när kopiering har skett enligt de förslag som vi lägger fram och en kopia förvaras hos en myndighet, ska den som drabbats av kopieringen få begära rättens prövning av om kopian ska förvaras eller helt eller delvis förstöras. Man ska kunna begära en sådan prövning om det beslag som föregått kopieringen har verkställts utan att rätten beslutat om det och beslaget har hävts eller är föremål för rättens prövning. Den som drabbats ska vidare kunna begära rättens prövning om kopiering skett i stället för ett beslag och har verkställts utan att rätten beslutat om det. Man ska dessutom kunna begära rättens prövning om kopiering har skett vid en undersökning på distans.

Förstörande av kopior

Det är mycket vanligt att beslagtaget material kopieras. Det kopierade materialet innehåller inte sällan information av personlig eller på annat sätt känslig karaktär. Med hänsyn främst till den enskildes integritetsintresse uppkommer frågan om hur kopior bör hanteras när beslaget hävts. Frågan aktualiseras såväl under förundersökning och rättegång som efter att förundersökningen avslutats eller lagts ned, eller brottmålet slutligen avgjorts.

Kopior av beslagtaget material är att betrakta som allmänna handlingar (se om den bedömningen nedan). Det betyder att arkivlagens (1990:782) bestämmelser om bevarande är tillämpliga. Dessa går något förenklat ut på att allmänna handlingar ska bevaras, men att de får gallras under vissa förutsättningar.

Enligt vår bedömning är det tillåtet att förstöra kopior av beslagtaget material så länge beslaget består och även omedelbart i samband med att det hävs. Det krävs dock författningsstöd eller ett beslut av Riksarkivet för att kopior som finns kvar därefter ska få förstöras.

Vi föreslår att alla exemplar och pappersutskrifter av kopior som har framställts inom ramen för ett beslag, eller med stöd av det nya tvångsmedlet kopiering, omedelbart ska förstöras, om det visar sig att det finns ett förbud mot kopiering enligt reglerna om beslags- och kopieringsförbud. Detsamma ska gälla om det visar sig att kopiering är oproportionerlig med hänsyn till risken för att skyddade uppgifter röjs vid genomsökningen av kopian.

Det bör inte införas en möjlighet för de brottsbekämpande myndigheterna att under utredningen eller rättegången förstöra kopior, eller obligatoriska regler som innebär att de ska förstöra kopior när en förundersökning exempelvis läggs ned eller avslutas med ett negativt åtalsbeslut. Däremot bör det råda en skyldighet att förstöra kopior när en dom eller ett annat avgörande av själva saken har fått laga kraft, varför vi föreslår en särskild regel om det. På så sätt menar vi att man når en väl avvägd balans mellan de beaktansvärda intressena, att utredningsmaterial ska förvaras och – för den enskildes skull – att känsligt material inte sparas i onödan.

Senarelagd underrättelse om beslag eller kopiering

Om en husrannsakan sker utan att den berörda personen är närvarande, finns det en möjlighet att dröja med underrättelsen om åtgärden till dess att underrättelsen inte längre är till men för utredningen. Någon motsvarande möjlighet finns inte vid beslag som sker från någon som inte är närvarande vid beslaget. Då gäller att den drabbade utan dröjsmål ska underrättas om åtgärden och om vad som har hänt med det beslagtagna. Eftersom en husrannsakan ofta är en förutsättning för beslag, kan en omedelbar underrättelse om beslaget få effekten att även husrannsakan blir känd, vilket kan försvåra utredningen. Det finns ett behov av en möjlighet att i vissa fall kunna dröja med underrättelsen om ett beslag. Ett sådant behov kan särskilt finnas i samband med kontrollerade leveranser och infiltrationsoperationer men också i vissa andra fall, t.ex. när det är av vikt att den misstänkte inför ett förhör inte har insikt i vad den brottsbekämpande myndigheten känner till. Vi föreslår att det införs en möjlighet att dröja med underrättelsen om beslag. Det ska då krävas att brottet har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och att det kan antas att en underrättelse skulle vara till men för utredningen. Om underrättelsen har skjutits upp, ska den lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen. Underrättelseskyldigheten vid kopiering ska motsvara underrättelseskyldigheten vid beslag.

Undersökning på distans

Undersökning på distans tillåts

Det finns ett mycket stort behov från brottsutredningssynpunkt av att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till information som inte finns lokalt lagrad i en dator eller mobiltelefon eller annan liknande informationsbärare, utan som lagrats på annan plats och kan nås via en informationsbärare som undersöks under en husrannsakan eller efter ett beslag. Detta behov kommer med all säkerhet att öka ytterligare, eftersom det blir allt vanligare att information lagras externt, exempelvis i lagrings- eller kommunikationstjänster i det s.k. molnet. Det bör därför införas en möjlighet att använda en informationsbärare som påträffats under en husrannsakan eller som har tagits i beslag för att bereda sig tillgång till information som finns lagrad på annan plats. Ofta kan detta enkelt ske genom att man klickar på en ikon eller liknande.

Det finns vidare ett behov av en möjlighet för de brottsbekämpande myndigheterna att genomföra en undersökning av elektroniskt lagrad information via kommunikationsnät och från sin egen tekniska utrustning. Det finns nämligen situationer där det i praktiken inte är möjligt med en husrannsakan eller ett beslag, t.ex. i miljöer där en traditionell husrannsakan skulle medföra att polisen skulle bli igenkänd och datorn flyttas från platsen eller informationen raderas. I vissa fall kan det vara till fördel för den som drabbas av åtgärden om den genomförs på detta sätt och inte som en husrannsakan.

Vi föreslår mot denna bakgrund att det införs en möjlighet till undersökning på distans. Med en sådan undersökning avses att man via ett kommunikationsnät söker efter upptagningar för automatiserad behandling som finns lagrade i ett informationssystem. Med informationssystem avser vi dels kommunikationsutrustning såsom en dator, mobiltelefon, server eller liknande utrustning (dvs. normalt en informationsbärare som kan användas för kommunikation), dels ett användarkonto eller en på motsvarande sätt avgränsad del av en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller liknande tjänst. En undersökning på distans kan alltså antingen avse en fysisk kommunikationsutrustning eller elektroniskt lagrad information som inte avgränsas genom sin fysiska lagringsplats utan genom att den lagrats i ett visst användarkonto eller liknande.

Undersökningen får bara ske genom inloggning

En undersökning på distans ska enbart få ske genom inloggning i informationssystemet eller motsvarande förfarande. Med inloggning avses att man på distans loggar in i systemet med hjälp av exempelvis användarnamn och lösenord. Detta kan bl.a. ske från den brottsbekämpande myndighetens egen tekniska utrustning. Ett motsvarande förfarande kan vara att man bereder sig tillgång till informationen med hjälp av en informationsbärare, t.ex. en mobiltelefon, som man fått tillgång till under en husrannsakan eller som har tagits i beslag. I ett sådant fall krävs det många gånger inte att man knappar in några inloggningsuppgifter. I stället kan det, som sagts tidigare, ofta vara tillräckligt att klicka på en ikon eller liknande. Begränsningen till inloggningsfallen innebär att det inte ska vara tillåtet att installera programvara eller maskinvara i syfte att få tillgång till informationen via ett kommunikationsnät.

Brottsmisstanken och syftet med undersökningen

En annan förutsättning för en undersökning på distans ska vara att det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa. Undersökningen ska få göras i ett informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. Syftet med undersökningen ska vara att söka efter upptagningar som kan kopieras enligt de regler som vi föreslår eller som annars kan ha betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken. För en undersökning i ett informationssystem som den skäligen misstänkte inte kan antas ha använt, ska det krävas att det finns synnerlig anledning att man ska hitta sådana upptagningar som nyss sagts.

Beslutet

Ett beslut om en undersökning på distans ska som huvudregel fattas av åklagaren eller rätten. Det är rätten som normalt har att fatta beslut när en undersökning kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos. Under-

sökningsledaren eller en polisman får göra en undersökning på distans utan ett beslut av åklagaren eller rätten, om det är fara i dröjsmål. Beslutet får dock inte avse en sådan undersökning som kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos. Beslutet om en undersökning på distans ska vara så specifikt som möjligt och omfattningen av åtgärden ska begränsas så långt det går med hänsyn till ändamålet.

Regleringen avgränsas mot de hemliga tvångsmedlen på så sätt att en undersökning på distans ska ge en ögonblicksbild av den information som finns lagrad vid ett visst tillfälle. Det ska alltså inte handla om en löpande övervakning.

Närvarorätt

Om en undersökning på distans sker under en husrannsakan ska reglerna i 28 kap. 7 § RB om rätt till närvaro och underrättelse vid husrannsakan tillämpas. Huvudregeln är alltså att det finns en rätt att vara närvarande och att tillkalla vittne.

I andra fall ska det som huvudregel inte finnas någon rätt till närvaro. En närvarorätt ska dock gälla om undersökningen görs i ett informationssystem som kan antas innehålla skyddade uppgifter, om det kan antas att den som har tystnadsplikt avseende uppgifterna eller den som tystnadsplikten gäller till förmån för har använt det undersökta informationssystemet. Om undersökningen gjorts i personens utevaro, ska den som åtgärden gjorts hos utan dröjsmål underrättas om åtgärden. Om det kan antas att underrättelsen skulle vara till men för utredningen ska man dock få dröja med underrättelsen till dess den kan ske utan något sådant men.

Undersökningen motsvarar i princip en husrannsakan

Genom bl.a. de nämnda begränsningarna och rättssäkerhetsgarantierna föreslår vi ett straffprocessuellt tvångsmedel som, i fråga om integritetsintrång och den enskildes rättssäkerhet, är tänkt att i princip motsvara en husrannsakan.

Territoriella begränsningar

I frågan om de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att genom undersökning på distans bereda sig åtkomst till elektronisk information som är lagrad i ett annat land, finns det anledning att fokusera på vilka andra anknytningsmoment som bör kunna grunda jurisdiktion, snarare än själva lagringsplatsen. Detta gäller särskilt vid ”loss of location”, dvs. situationer där man inte vet var elektronisk information är lagrad eller vilken stats regler som ska tillämpas på informationen. Tänkbara anknytningsmoment kan vara t.ex. var brottet begåtts och vilket land som har straffrättslig jurisdiktion och utreder det, var den misstänkte befinner sig och om åtgärden kan vidtas utan hjälp från något annat lands myndigheter.

Det pågår för närvarande i Europeiska unionen och Europarådet arbeten som syftar till att nå en internationell konsensus på området. Ett ställningstagande i frågan om ett svenskt synsätt lämpar sig inte för lagstiftning, utan de närmare förutsättningarna för jurisdiktion bör i stället utmejslas i rättspraxis.

Biometrisk autentisering

Vi föreslår att det i vissa fall ska finnas en skyldighet för enskilda att öppna informationsbärare och andra informationssystem med hjälp av biometrisk autentisering, t.ex. fingeravtryck eller ansiktsigenkänning. Behovet gör sig gällande bl.a. i situationer där en mobiltelefon eller dator har tagits i beslag och den är låst med en biometrisk spärr. Det kan då många gånger vara svårt eller omöjligt att få tillgång till innehållet i informationsbäraren. Samma situation kan uppstå vid en husrannsakan och en undersökning på distans som ska genomföras med hjälp av någons informationsbärare.

Om det finns skäl att anta att någon har möjlighet att öppna en informationsbärare med hjälp av biometrisk autentisering, föreslår vi att han eller hon ska vara skyldig att på tillsägelse medverka till detta. Om personen vägrar, ska en polisman ha möjlighet att verkställa autentiseringen och att använda våld på de förutsättningar som anges i polislagen (1984:387). En förutsättning för att någon ska vara skyldig att medverka bör vara att det kan antas att genomsökningen av informationsbäraren, husrannsakan respektive undersökningen på distans annars försvåras.

De biometriska uppgifterna ska inte få sparas och inte heller behandlas för något annat ändamål än att öppna informationsbäraren.

Genomsökning av informationsbärare

Som huvudregel gäller en rätt för den berörda personen att vara närvarande vid en husrannsakan, men undantag kan göras om närvaron leder till att förrättningen uppehålls. Den genomsökning som kan ske av en informationsbärares innehåll efter att den tagits i beslag eller kopierats är däremot oreglerad. Det finns inte heller några lagregler om hur de brottsbekämpande myndigheterna ska agera om man vid en genomsökning av en informationsbärare eller dess kopia träffar på information som i pappersform hade omfattats av beslagsförbud.

Vi har kommit fram till att det från bl.a. praktiska utgångspunkter är uteslutet och inte heller sakligt motiverat med en obligatorisk rätt till närvaro i alla situationer där innehållet i en informationsbärare genomsöks efter beslag eller kopiering. I några särskilda situationer bör det dock gälla en rätt till närvaro för vissa personer, när det är motiverat för att tillgodose skyddet för sådan information som avses i 27 kap. 2 § första stycket RB, dvs. information som omfattas av frågeförbud enligt 36 kap. 5 § RB (skyddade uppgifter). Vi föreslår därför bestämmelser som innebär en rätt för den som har tystnadsplikt eller den som tystnadsplikten gäller till förmån för, att närvara vid genomsökningen av innehållet i en beslagtagen eller kopierad informationsbärare i vissa fall. Rätten gäller om det kan antas att informationsbäraren eller kopian innehåller skyddade uppgifter och beslaget eller kopieringen gjorts hos någon av de nyss nämnda personerna. Detsamma föreslås gälla om kopiering har skett vid en undersökning på distans. När kopieringen har gjorts under en sådan undersökning kopplas närvarorätten till vem som kan antas ha använt det aktuella informationssystemet.

Genomsökningen av innehållet i en informationsbärare, eller en kopia av dess innehåll, sker ofta i flera led. Den första sökningen, som normalt sker automatiskt med hjälp av sökord, kan resultera i ett antal träffar som sedan genomgås manuellt. Det är i denna senare fas som ett verkligt behov av en rätt till närvaro aktualiseras. Det är nämligen då som den berörda personen genom sin närvaro

kan bidra till att den brottsbekämpande myndigheten inte tar del av skyddade uppgifter. Den föreslagna närvarorätten gäller alltså endast denna fas. Närvarorätten ger inte någon rätt att närmare ta del av innehållet i de handlingar som finns i informationsbäraren eller kopian.

Beslagtagna handlingar utgör allmänna handlingar

Det har under senare år diskuterats om beslagtagna handlingar och kopior av sådana handlingar ska betraktas som allmänna handlingar enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). I vårt uppdrag ligger att analysera vilken rättslig status som beslagtagna handlingar och kopior av dessa har. Uppdraget omfattar både traditionella pappershandlingar och upptagningar som lagras i beslagtagna föremål.

Enligt vår bedömning blir handlingar som tagits i beslag allmänna handlingar när beslaget har verkställts. Detsamma gäller upptagningar som lagras i beslagtagna föremål. Vår bedömning är vidare dels att kopior som framställs av beslagtaget material har samma status som originalhandlingen, dels att kopior som en myndighet framställer med stöd av det föreslagna nya tvångsmedlet kopiering, blir allmänna handlingar.

Det finns argument som talar mot denna ståndpunkt i frågan om beslagtagna handlingars rättsliga status. Dessa argument kan lika väl, eller kanske hellre, anföras till stöd för att det borde göras ett undantag i 2 kap. TF för beslagtagna handlingar på det sätt som skett i fråga om bl.a. säkerhetskopior. Det ingår emellertid inte i vårt uppdrag att lämna förslag om ändringar i grundlag.

Sekretess

Beslag och kopiering innebär att mycket stora mängder information hanteras av de brottsbekämpande myndigheterna. Detta gäller inte minst vid beslag och kopiering i it-miljö. Den information som finns i sådana handlingar kan vara känslig i flera avseenden, och bl.a. innefatta uppgifter av privat natur och i vissa fall affärshemligheter. Frågan är om skyddet för uppgifterna bör stärkas genom införande av absolut sekretess, dvs. sekretess utan ett skaderekvisit.

Enligt vår bedömning vore det inte förenligt med 2 kap. 2 § TF att införa absolut sekretess för alla uppgifter i beslagtagna och kopierade handlingar, eller för alla uppgifter i en beslagtagen eller kopierad informationsbärare. Det vore i och för sig möjligt att införa regler om absolut sekretess för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden i sådana handlingar och informationsbärare, men det finns enligt vår uppfattning inte ett tillräckligt starkt behov av sådana regler. Vi anser att det befintliga skyddet för sådana uppgifter, som innebär en presumtion för sekretess, är tillräckligt. Absolut sekretess bör därför inte införas.

Beslagtagna och kopierade handlingar undantas från registreringsskyldigheten

Enligt regler i 5 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns det normalt en skyldighet att registrera allmänna handlingar. Det är dock möjligt att undanta vissa kategorier av handlingar från registreringsskyldigheten. Det finns enligt vår uppfattning starka skäl för ett undantag från registreringsskyldigheten när det gäller handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade i en beslagtagen informationsbärare. Skälen är framför allt att registreringsskyldigheten kan vara betungande och att allmänhetens intresse av insyn i handlingarna tillräckligt tillgodoses genom den registrering som sker enligt rättegångsbalkens regler. Skälen gör sig också gällande i fråga om upptagningar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans och kopior som framställts med stöd av det nya tvångsmedlet kopiering. Vi föreslår därför att Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, åklagarmyndigheterna, Kustbevakningen, Tullen och Skatteverket undantas från registreringsskyldigheten i dessa fall.

Enligt vår bedömning bör kopior av beslagtaget material och dubbletter av kopierat material betraktas som ett exemplar av den beslagtagna eller kopierade handlingen, varför det inte finns någon skyldighet att registrera dem. Det behövs därför inte något undantag från registreringsskyldigheten för sådana kopior.

En utvidgad möjlighet till edition och exhibition som ett alternativ till husrannsakan och beslag

Det finns ett behov av ett mindre ingripande alternativ för de brottsbekämpande myndigheterna att få tillgång till information än husrannsakan och beslag. Detta gäller oavsett om informationen är elektroniskt lagrad eller har fästs på papper eller i någon annan form. Behovet tillgodoses delvis genom de befintliga reglerna om skyldighet att tillhandahålla skriftlig och annan bevisning. Enligt vår uppfattning är det problematiskt att ett editionsföreläggande (skriftliga bevis) eller exhibitionsföreläggande (tillhandahållande av föremål för syn eller besiktning) inte kan användas innan förundersökningen har kommit så långt att det finns någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Vi föreslår därför en möjlighet för rätten att meddela ett föreläggande om edition eller exhibition innan förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet, om det är uppenbart att den som föreläggandet riktas mot inte kan komma att misstänkas för brottet.

Vi föreslår dessutom att reglerna anpassas till modern teknik. Ändringarna går bl.a. ut på att reglerna om skriftligt bevis i 38 kap. 1 § RB görs uttryckligen tillämpliga på en upptagning av skrift som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel. Vi föreslår också förtydligande regler om hur en sådan upptagning får visas upp. Övriga regler i 38 kap. RB om en skriftlig handling och ett skriftligt meddelande görs uttryckligen tillämpliga på en sådan upptagning som nyss sagts.

Vi föreslår vidare att bestämmelserna om exhibitionsplikt i 39 kap. RB görs uttryckligen tillämpliga även på upptagningar samt att det ska gälla samma begränsningar av exhibitionsplikten som gäller i fråga om edition.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 28 kap. 3 a och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 19 kap. 12 §, 23 kap. 14 och 22 §§, 27 kap. 1–7, 8 a–19,

20 a och 24 §§, 28 kap. 1–11 och 12 a–15 §§, 38 kap. 1 § samt 39 kap. 5 § och rubrikerna till 27 och 28 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 27 kap. 1, 2, 3, 4, 4 a, 5, 6, 7, 8 a, 9, 10,

11, 12, 13, 14, 14 a, 15, 17, 18, 19, 20 och 24 §§ samt 28 kap. 1, 4, 6, 9, 10, 11, 13, 13 a, 14 och 15 §§ ska införas nya rubriker av följande lydelse,

dels att det ska införas 24 nya paragrafer, 27 kap. 1 a–1 c, 2 a–2 d,

4 b, 6 a–6 d och 12 a §§, 28 kap. 1 a, 7 a och b, 10 a–10 f §§, 38 kap. 1 a § samt 39 kap. 5 a § av följande lydelse och närmast före 27 kap. 1 a, 1 b, 2 b, 2 d, 4 b, 6 a, 6 c, 12 a samt 28 kap. 1 a, 7 a, 7 b, 10 a, 10 c, 10 d och 10 e §§ nya rubriker av följande lydelse,

dels att det i 27 kap. ska införas nya rubriker, närmast före 8 §

med lydelsen ”Hävande av beslag”, närmast före 20 §, med lydelsen ”Förutsättningarna för hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation”, närmast före 20 d § med lydelsen ”Hemlig rumsavlyssning”, närmast före 21 § med lydelsen ”Prövningen och beslutet”, närmast före 22 § med lydelsen ”Förbud mot avlyssning”, närmast före 23 § med lydelsen ”Upphävande av beslutet”, närmast före 23 a § ”Överskottsinformation” och närmast före 25 § med lydelsen ”Tekniska hjälpmedel och särskilda åtgärder”,

dels att det närmast före 28 kap. 12 § ska införas en ny rubrik som

ska lyda ”Förutsättningarna för en kroppsbesiktning”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

12 §

Vad som sägs i detta kapitel

skall tillämpas även ifråga om

domstolarnas befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel. En sådan fråga får tas upp även av rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel, om beslut i frågan bör fattas utan dröjsmål.

Vad som sägs i detta kapitel tillämpas även ifråga om domstolarnas befattning med förundersökning, användande av tvångsmedel och förvaring av kopia. En sådan fråga får tas upp även av rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel, om beslut i frågan bör fattas utan dröjsmål.

23 kap.

14 §

Undersökningsledaren får inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skall den som misstänks för brottet eller hans försvarare ges tillfälle att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära föreläggande att skriftligt bevis skall

företes eller föremål tillhanda-

hållas för besiktning eller förord-

nande att allmän handling som

kan antas ha betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förundersökningen.

Undersökningsledaren får inhämta ett yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, ska den som misstänks för brottet eller hans eller hennes försvarare ges tillfälle att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får undersökningsledaren framställa en begäran om det.

Undersökningsledaren får också

begära att rätten meddelar

1. ett föreläggande att ett

skriftligt bevis ska visas upp eller

ett föremål eller en upptagning

tillhandahållas för besiktning eller

2. ett beslut att en allmän hand-

ling som kan antas ha betydelse som bevis ska tillhandahållas vid

förundersökningen.

Rätten får inte meddela ett föreläggande enligt andra stycket 1 innan förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Detta gäller dock inte om det är uppenbart att den som föreläggandet riktas mot inte kan komma att misstänkas för brottet.

22 §

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt

åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag och kopiering får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Åklagaren får utvidga ett väckt

åtal utan att förundersökning enligt detta kapitel har ägt rum.

27 kap. Om beslag och hemliga tvångsmedel

27 kap. Om beslag , kopiering och hemliga tvångsmedel

Beslag m.m. Proportionalitetsprincipen

1 §

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Detsamma

gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Beslag och kopiering

Förutsättningarna för ett beslag

1 a §

Man får ta ett föremål i beslag om det skäligen kan antas att föremålet

1. har betydelse för en utredning om ett brott,

2. har tagits från någon genom ett brott,

3. ska förverkas på grund av ett brott,

4. har betydelse för en utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken , eller

5. kan användas för att genomföra en undersökning på distans.

Förutsättningarna för kopiering

1 b §

I stället för att göra ett beslag får man kopiera en handling, om det kan ske utan att handlingen eller den informationsbärare som handlingen lagrats i avlägsnas från platsen. Kopiering får ske om det skäligen kan antas att kopian har betydelse för

1. en utredning om ett brott, eller

2. en utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

Med informationsbärare avses ett föremål som kan användas för lagring av upptagningar.

Det är också tillåtet att kopiera en upptagning för automatiserad behandling som har gjorts tillgänglig genom en undersökning på distans, om det skäligen kan antas att kopian har sådan betydelse som avses i första stycket.

1 c §

En handling som har tagits i beslag får kopieras om det skäligen kan antas att kopian har sådan betydelse som sägs i 1 b § första stycket. Detsamma gäller innehållet i en beslagtagen informationsbärare.

Förbud mot beslag och kopiering

2 §

En skriftlig handling får inte

tas i beslag om

1. den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om, och

2. handlingen innehas av honom

eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.

En skriftlig handling eller bild får inte tas i beslag eller kopieras om

1. den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om (skyddade uppgifter), och

2. han eller hon, eller den som

tystnadsplikten gäller till förmån för, har handlingen.

Ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och en närstående som avses i 36 kap. 3 §, eller mellan sådana närstående inbördes, får tas i beslag hos den misstänkte eller en närstående endast vid en förundersökning om

1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

2. sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken ,

3. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken , om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

4. uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken ,

5. högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken ,

6. företagsspioneri enligt 3 § lagen ( 1990:409 ) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,

7. terroristbrott enligt 2 § lagen ( 2003:148 ) om straff för terroristbrott, brott enligt 3 eller 3 a § lagen ( 2002:444 )om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller brott enligt lagen ( 2010:299 ) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, eller

8. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 2–7, om en sådan gärning är belagd med straff.

Ett beslut enligt andra stycket 2– 8 får meddelas endast av rätten eller åklagaren.

Om åklagaren har beslutat om beslag enligt andra stycket, ska han eller hon utan dröjsmål anmäla åtgärden hos rätten. I anmälan

ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, ska den upphäva beslutet.

2 a §

En informationsbärare får inte tas i beslag och dess innehåll inte heller kopieras om

1. syftet med åtgärden är att tillföra utredningen en fil, inspelning eller någon annan liknande informationsenhet som kan antas innehålla skyddade uppgifter och

2. någon av de personer som avses i 2 § har informationsbäraren.

Vid en undersökning på distans får kopiering inte ske i syfte att tillföra utredningen en sådan informationsenhet som sägs i första stycket 1, om det kan antas att någon av de personer som avses i 2 § har använt det undersökta informationssystemet.

Rätt till närvaro vid genomsökning av en informationsbärare eller kopia

2 b §

När en informationsbärare tas i beslag eller dess innehåll kopieras enligt 1 b § första stycket eller 1 c § ska den som åtgärden gjorts hos få tillfälle att närvara vid genomsökningen av innehållet, om det kan antas att

1. det innefattar skyddade uppgifter och

2. åtgärden görs hos någon av de personer som avses i 2 §.

Om en kopia som gjorts vid en undersökning på distans kan antas innehålla skyddade uppgifter, ska en person som avses i 2 § beredas tillfälle att närvara vid genomsökningen av innehållet, om det kan antas att han eller hon har använt det undersökta informationssystemet.

Första och andra styckena gäller inte om det finns särskilda skäl mot närvaro.

2 c §

Den som har närvarorätt enligt 2 b § har rätt att ha ett biträde närvarande vid genomsökningen. Ett biträde ska uppfylla de krav som ställs på en försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

Om den som närvarar är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne också vara närvarande, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att den som har varit närvarande vid en genomsökning inte får uppenbara det som förekommit vid genomsökningen.

Förbud mot att ta del av skyddade uppgifter

2 d §

Om en informationsbärare tas i beslag eller kopieras hos någon av de personer som avses i 2 §, är det inte tillåtet att ta del av en fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som kan antas innehålla skyddade uppgifter.

Samma sak gäller om kopiering sker vid en undersökning på distans och det kan antas att någon av de personer som avses i 2 § har använt det undersökta informationssystemet.

Beslag hos postbefordringsföretag

3 §

Brev, telegram eller annan för-

sändelse som finns hos ett post-

eller telebefordringsföretag, får tas

i beslag endast om det för brottet

är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade

kunnat tas i beslag hos mottagaren.

En försändelse som finns hos

ett postbefordringsföretag, får tas i beslag eller kopieras endast om

1. brottet har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och

2. försändelsen hade kunnat

tas i beslag eller kopieras hos mottagaren.

Behörighet att besluta om beslag

4 §

Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som

därvid påträffas i beslag.

Den som med stöd av lag griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som påträffas i beslag.

Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 §.

Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om besla-

get skall bestå.

Åklagaren eller undersökningsledaren får besluta om beslag av föremål som påträffas i något annat fall. En polisman får vidta åtgärden även utan ett sådant beslut, om

1. det är fara i dröjsmål och

2. det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 §.

Om någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren har beslutat och verkställt ett beslag, ska åtgärden skyndsamt anmälas till åklagaren eller undersökningsledaren. Han eller hon ska då omedelbart pröva om beslaget ska bestå.

Utlämnande till den som har bättre rätt till det beslagtagna föremålet

4 a §

Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe har fram-

ställt anspråk på det beslagtagna

föremålet och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget

har gjorts, får undersökningsleda-

ren eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till honom eller henne.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget har gjorts.

Om en målsägande eller någon som övertagit målsägandens rätt har gjort anspråk på det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den som beslaget

har gjorts hos, får undersöknings-

ledaren eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet ska lämnas ut till honom eller henne.

Det ska genast sändas en underrättelse om beslutet till den som beslaget gjorts hos.

Behörighet att besluta om kopiering

4 b §

Den som enligt 4 § får besluta om ett beslag får i stället besluta om kopiering enligt 1 b § första stycket. Ett beslut om kopiering vid en undersökning på distans fattas av åklagaren, undersökningsledaren eller den som annars verkställer undersökningen.

Rättens beslut om beslag och kopiering

5 §

Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag.

Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersök-

ningsledaren eller åklagaren. Efter

åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Rätten får besluta om beslag

av ett föremål som visas upp för

rätten eller som annars är tillgängligt för beslag.

Rätten får ta upp en fråga om beslag på yrkande av undersök-

ningsledaren eller åklagaren. Efter

att åtal väckts får rätten även ta upp en fråga om beslag på eget initiativ eller på yrkande av målsäganden.

Om det i rätten väcks en fråga om beslag, ska rätten så snart som möjligt hålla en förhandling. Bestämmelserna i 24 kap. 17 § gäller i fråga om förhandlingen. Om det är fara i dröjsmål, får rätten omedelbart besluta att föremålet ska tas i beslag till dess något annat bestäms.

Första till tredje styckena gäller också i fråga om kopiering enligt 1 b § första stycket.

Rättens prövning av ett beslut om beslag

6 §

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a §

om att ett beslagtaget föremål

skall lämnas ut, får den som drab-

bats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna

prövning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har fram-

ställt anspråk på föremålet skall underrättas om förhandlingen.

Den som drabbats av ett beslag får begära rättens prövning av beslaget, om det har beslutats av någon annan än rätten. Rätten ska då hålla en förhandling enligt 5 § så snart som möjligt. Förhandlingen ska hållas senast inom fyra dagar efter det att begäran kom in, om det inte finns något synnerligt hinder mot det. Begäran får dock i stället prövas vid huvudförhandlingen om

1. denna sätts ut att hållas inom en vecka från det att begäran kom in och

2. rätten inte anser att det finns behov av en särskild förhandling.

Om det har fattats ett beslut

enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet.

Första stycket gäller då för prövningen. Den som har framställt

anspråk på föremålet ska underrättas om förhandlingen.

När rätten prövar en fråga om beslag får den besluta att beslaget ska ersättas med kopiering enligt 1 c §, om det är lämpligt.

Om förstörande av kopior

6 a §

Kopior som har framställts med stöd av 1 b eller 1 c § ska omedelbart förstöras, om det visar sig att

1. det föreligger förbud mot kopiering enligt 2 eller 2 a §, eller

2. kopiering är oproportionerlig med hänsyn till risken för att skyddade uppgifter röjs vid genomsökningen av kopian.

Trots första stycket får en skildring av barn i pornografisk bild läggas in i det nationella referensbiblioteket över barnpornografi.

Åtgärder enligt denna paragraf ska protokollföras.

6 b §

Kopior som har framställts med stöd av 1 b eller 1 c § ska förstöras när en dom eller ett annat avgörande av saken har fått laga kraft. Trots detta får brottsutredande myndigheter behandla uppgifter från kopior i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag och en skildring av barn i pornografisk bild läggas in i det nationella referensbiblioteket över barnpornografi.

Rättens prövning av förvaring av kopior

6 c §

När kopiering har skett enligt 1 b eller 1 c § och en kopia förvaras hos en myndighet, får den som drabbats av kopieringen begära rättens prövning av om kopian ska förvaras eller helt eller delvis förstöras, om

1. det beslag som föregått kopieringen har verkställts utan att rätten beslutat om det och beslaget har hävts eller är föremål för rättens prövning,

2. kopiering har skett i stället för ett beslag och har verkställts utan att rätten beslutat om det, eller

3. kopiering har skett vid en undersökning på distans.

När en begäran enligt första stycket har kommit in ska rätten utan dröjsmål hålla en sådan förhandling som avses i 5 §.

Ett beslut om att kopian helt eller delvis ska förstöras hindrar inte att brottsutredande myndigheter behandlar uppgifter i kopian i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag och inte heller att en skildring av barn i pornografisk bild läggs in i det nationella referensbiblioteket över barnpornografi.

6 d §

En talan enligt 6 c § får inte prövas efter det att utredningen lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt.

Tidsfrist för väckande av åtal

7 §

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre, än vad som är nöd-

vändigt.

Om den tid som avses i första stycket är otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före tidens utgång.

När rätten beslutar att ett föremål ska tas i beslag eller fastställer ett verkställt beslag, ska rätten samtidigt bestämma när åtal senast ska väckas, om åtal inte redan väckts. Tidsfristen får inte vara

längre än vad som är nödvändigt.

Rätten får förlänga tidsfristen om den inte är tillräcklig och det görs en framställning om förlängning före fristens utgång.

Förfarandet när ett beslag hävts

8 a §

När ett beslag har hävts ska, om föremålet inte enligt 4 a § ska lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes

ställe, föremålet lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Gör denne inte anspråk på före-

målet eller kan det inte utredas

hos vem beslaget har gjorts, ska

föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.

När ett beslag har hävts ska, om föremålet inte enligt 4 a § ska lämnas ut till målsäganden eller någon som övertagit målsägandens

rätt, föremålet lämnas ut till den som beslaget har gjorts hos. Om

denne inte gör anspråk på föremålet eller kan det inte utredas vem beslaget har gjorts

hos, ska föremålet lämnas ut till

den som gör anspråk på det om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.

Om den som ett föremål ska lämnas ut till enligt första stycket inte hämtar det, eller föremålet inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Om en handling eller innehållet i en informationsbärare har kopierats enligt 1 c § ska, när beslaget hävs, den som beslaget gjorts hos underrättas om att kopian finns.

8 b §

När ett föremål enligt 8 a § ska lämnas ut till den hos vilken beslaget gjorts eller den som gör anspråk på föremålet ska denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas och

att det, om det inte hämtas, kan komma att säljas för statens räkning eller förstöras.

Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också har drabbats av beslaget ska även denne underrättas om att beslaget har hävts och, om föremålet ska lämnas ut, till vem utlämnandet ska ske.

När ett föremål enligt 8 a § ska lämnas ut till den som beslaget gjorts hos eller den som gör anspråk på föremålet, ska denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas. Denne ska samtidigt under-

rättas om att föremålet kan komma att säljas för statens räkning eller förstöras om det inte hämtas.

Om det i ett fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också har drabbats av beslaget ska även denne underrättas om att beslaget har hävts och, om föremålet ska lämnas ut, till vem utlämnandet ska ske.

Kvarhållande av en försändelse

9 §

Rätten får förordna, att för-

sändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag skall, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag har av-

Rätten får besluta att en för-

sändelse som får tas i beslag eller

kopieras och som väntas komma

in till ett befordringsföretag ska, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om be-

gjorts. Fråga därom får tas upp

endast på yrkande av undersök-

ningsledaren eller åklagaren.

Ett förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet

delgavs befordringsföretaget.

I förordnandet skall det tas in en

underrättelse om att meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan.

När en försändelse på grund

av ett förordnande hållits kvar, skall befordringsföretaget utan

dröjsmål göra anmälan hos den som har begärt förordnandet.

Denne skall omedelbart pröva, om beslag skall ske.

slag eller kopiering har avgjorts.

En fråga om kvarhållande får endast tas upp på yrkande av under-

sökningsledaren eller åklagaren.

Ett beslut om kvarhållande ska vara tidsbestämt och får gälla högst i en månad från den dag då beslutet delgavs befordringsföre-

taget. Beslutet ska innehålla en underrättelse om att något meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan.

När en försändelse har hållits kvar, ska befordringsföretaget utan dröjsmål meddela den som har begärt åtgärden. Han eller hon

ska omedelbart pröva, om försändelsen ska tas i beslag eller kopieras.

9 a §

Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens förordnande enligt 9 §, får ett sådant förordnande beslutas av åklagaren. När

en försändelse har hållits kvar på grund av åklagarens förordnande, ska befordringsföretaget utan dröjsmål anmäla detta till åklagaren. Åklagaren ska omedelbart pröva om försändelsen ska tas i beslag.

Åklagaren får fatta ett beslut enligt 9 § om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens beslut. När en

försändelse har hållits kvar på grund av åklagarens beslut, ska befordringsföretaget utan dröjsmål meddela detta till åklagaren. Åklagaren ska omedelbart pröva om försändelsen ska tas i beslag eller kopieras.

Om åklagaren har beslutat ett

förordnande enligt första stycket,

ska han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten

finner att det inte finns skäl för

åtgärden, ska den upphäva förord-

nandet.

Om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten har prövat ett ärende enligt andra stycket, ska åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Om åklagaren har beslutat att

en försändelse ska hållas kvar, ska

han eller hon utan dröjsmål skriftligt meddela detta till rätten. I meddelandet ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten

anser att det inte finns skäl för

åtgärden, ska den upphäva be-

slutet. Innan rätten prövat ärendet får även åklagaren upphäva beslutet.

Om ett beslut om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten har prövat ett ärende enligt andra stycket, ska åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Hanteringen av beslagtagna föremål

10 §

Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock före-

målet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas

kvar i innehavarens besittning skall

förseglas eller märkas som beslagtaget, såvida det ej framstår

som obehövligt.

Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet eller i

strid mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt. Ett föremål som ej tas i för-

var eller förseglas får nyttjas av

Den som har verkställt ett beslag ska ta det beslagtagna föremålet i förvar. Om det kan ske

utan fara och även i övrigt är lämpligt, får dock föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Föremålet ska då förseglas eller märkas som beslagtaget,

om det inte är obehövligt.

Den som ett beslag har gjorts hos får inte överlåta föremålet eller

förfoga över det på något annat sätt som strider mot ändamålet med beslaget. Ett föremål som inte tas

i förvar eller förseglas får an-

innehavaren, om ej annat beslutas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed.

vändas av innehavaren, om inte något annat beslutas.

Beslagtagna föremål ska vårdas väl och man ska noga se till att föremålet inte byts ut, förändras eller missbrukas på något annat sätt.

Underrättelse om beslag och kopiering

11 §

Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

När man har tagit ett föremål i beslag från någon som inte var närvarande när beslaget gjordes, ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om beslaget och om vad som har hänt med det beslagtagna. Om det kan antas att underrättelsen skulle vara till men för utredningen, får man dock dröja med underrättelsen, om brottet har fängelse i ett år eller mer i straffskalan. I så fall ska underrättelsen göras så snart det kan ske utan men för utredningen.

Om man har tagit en försän-

delse i beslag hos ett befordringsföretag ska mottagaren underrättas om beslaget så snart det kan ske utan men för utredningen. Då ska även avsändaren underrättas, om man vet vem det är.

Första och andra stycket gäller också i fråga om underrättelse om kopiering enligt 1 b §.

11 a §

Den hos vilken ett beslag görs

skall underrättas om att det kan

komma att fattas ett beslut enligt 4 a §. Någon underrättelse behövs inte, om det är uppenbart att ett sådant beslut inte kommer att fattas.

Den som ett beslag görs hos

ska underrättas om att det kan

komma att fattas ett beslut enligt 4 a §. Någon underrättelse behövs inte, om det är uppenbart att ett sådant beslut inte kommer att fattas.

Undersökning av och information om vissa beslag

12 §

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall den av honom förseglas.

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.

Innehållet i en försändelse, annan handling eller innehållet i informationsbärare som tas i beslag ska undersökas snarast möjligt. Om innehållet i en beslagtagen försändelse helt eller delvis kan meddelas mottagaren utan men för utredningen, ska han eller hon utan dröjsmål få en kopia eller ett utdrag av försändelsen.

Biometrisk autentisering

12 a §

Om det finns skäl att anta att någon har möjlighet att öppna en beslagtagen informationsbärare med hjälp av biometrisk autentisering är han eller hon skyldig att på tillsägelse medverka till detta, om det kan antas att en genomsökning av informationsbäraren annars försvåras. Om han eller hon vägrar får en polisman verkställa autentiseringen.

Åtgärder enligt denna paragraf ska protokollföras. De biometriska uppgifterna får inte sparas eller behandlas för något annat ändamål än som nu sagts.

Protokollföring

13 §

När ett föremål tas i beslag ska detta protokollföras. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Det beslag-

tagna föremålet ska beskrivas

noga. Vid omfattande beslag får de beslagtagna föremålen beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt.

Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset ska

När ett föremål tas i beslag

eller kopiering sker enligt 1 b § ska

detta protokollföras. I protokollet ska man ange ändamålet med beslaget eller kopieringen och vad som förekommit vid åt-

gärden. Det som har tagits i beslag eller kopierats ska beskrivas

noga. Vid omfattande beslag eller

kopiering får de beslagtagna före-

målen eller de kopierade hand-

lingarna beskrivas genom sam-

lande beteckningar om det är lämpligt.

Den som har drabbats av ett beslag eller kopiering enligt 1 b § har rätt att på begäran få ett be-

även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

vis om åtgärden. Beviset ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

Protokoll ska även föras vid kopiering enligt 1 c §.

Handläggningen när en beslags- eller kopieringsfråga väcks i högre rätt

14 §

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat om reseförbud äge motsvarande tillämpning beträffande beslag.

Bestämmelserna i 25 kap. 8 § om förhandling i fråga om reseförbud tillämpas i fråga om beslag och kopiering.

Beslag av vissa brottsverktyg

14 a §

Kan föremål skäligen antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken , må det tagas i beslag. Härvid äga bestämmelserna i detta kapitel om beslag motsvarande tillämpning.

Om det skäligen kan antas att ett föremål ska förverkas enligt 36 kap. 3 § brottsbalken , får det tas i beslag. Bestämmelserna i detta kapitel om beslag ska då tillämpas.

Avspärrning och tillträdesförbud m.m.

15 §

För säkerställande av utredning om brott må byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

I syfte att säkerställa en utredning om ett brott får man

1. stänga av en byggnad eller ett rum,

2. förbjuda tillträde till ett visst område,

3. förbjuda att ett visst föremål flyttas, eller

Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel är stadgat om beslag.

4. vidta någon annan liknande åtgärd.

Bestämmelserna i detta kapitel om beslag gäller för åtgärder enligt första stycket.

Avvikande bestämmelser

17 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare de gällande.

Om en annan författning innehåller avvikande bestämmelser om beslag eller kopiering gäller dessa.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation

18 §

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär att meddelanden, som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer, eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas vid förundersökning som avser

1. brott för vilket inte är före-

skrivet lindrigare straff än fäng-

else i två år,

2. brott som avses i 2 § andra stycket 2–7,

1. brott som inte har lindrigare straff än fängelse i två år i straff-

skalan,

2. sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken ,

3. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken , om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

3. försök, förberedelse eller

stämpling till brott som avses i 1

eller 2, om en sådan gärning är be-

lagd med straff, eller

4. annat brott om det med

hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde över-

4. uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken ,

5. högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken ,

6. företagsspioneri enligt 3 § lagen ( 1990:409 ) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,

7. terroristbrott enligt 2 § lagen ( 2003:148 ) om straff för terroristbrott, brott enligt 3 eller 3 a § lagen ( 2002:444 )om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller brott enligt lagen ( 2010:299 ) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet,

8. försök, förberedelse eller

stämpling till brott som avses i

1–7, om en sådan gärning är be-

lagd med straff, eller

9. annat brott om det med

hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde över-

stiger fängelse i två år. stiger fängelse i två år.

Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ger också rätt att vidta sådana åtgärder som anges i 19 §.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation

19 §

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om

1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.

Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras från att nå fram.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning om

1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader,

2. dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som inte är att anse som ringa, narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

3. brott som avses i 2 § andra stycket 2–7, eller

3. brott som avses i 18 § andra stycket 2–7, eller

4. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff.

I fall som avses i 20 § andra stycket får hemlig övervakning av elektronisk kommunikation dock användas endast vid en förundersökning som avser brott som kan leda till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 18 § andra stycket.

Hemlig kameraövervakning

20 a §

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning får användas vid en förundersökning om

1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

2. brott som avses i 2 § andra stycket 2–7,

2. brott som avses i 18 § andra stycket 2–7,

3. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1 eller 2, om en sådan gärning är belagd med straff, eller

4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

Granskning och bevarande av upptagningar och uppteckningar

24 §

En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning ska granskas snarast möjligt. I fråga om

sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.

En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning ska granskas snarast möjligt.

Upptagningar och uppteckningar som avses i första stycket ska, i de delar de är av betydelse från brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. I de delar som upptagningarna och uppteckningarna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. De ska därefter förstöras.

Trots andra stycket får brottsutredande myndigheter behandla uppgifter från upptagningar och uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag. Uppgifter från hemlig rumsavlyssning får dock behandlas endast om de rör förestående brott eller brott som avses i 23 a § andra stycket.

28 kap. Om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

28 kap. Om husrannsakan,

undersökning på distans ,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Proportionalitetsprincipen

1 §

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b §

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

brottsbalken kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes samtycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas.

Husrannsakan och undersökning av vissa platser

Förutsättningarna för en husrannsakan

1 a §

Husrannsakan är en undersökning i ett hus, rum eller slutet förvaringsställe.

Om det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa, får man göra en husrannsakan hos den som skäligen kan misstänkas för brottet för att

1. söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar, kopieras eller användas vid en undersökning på distans, eller

2. ta reda på omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

För en husrannsakan hos någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet krävs dessutom att

1. brottet har begåtts hos honom eller henne,

2. den misstänkte har gripits där, eller

3. det annars finns synnerlig anledning att anta att man ska hitta föremål som avses i andra stycket 1 eller få reda på sådana omständigheter som avses i andra stycket 2.

För en husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall hans eller hennes samtycke åberopas, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas.

2 §

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas,

hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning

får husrannsakan

företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.

En husrannsakan får göras för att man ska söka efter den som ska

gripas, anhållas, häktas, hämtas till förhör eller till inställelse i rätten, eller genomgå kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. För

att en sådan husrannsakan ska få göras hos någon annan än den som eftersöks, krävs att det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökta personen finns där.

Det som anges i första stycket gäller också i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.

2 a §

För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott, får husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen.

En husrannsakan får göras i ett transportmedel på en viss plats för att man ska söka efter någon som ska gripas, anhållas eller häktas, om

1. den eftersökta personen är misstänkt för ett brott som inte har lindrigare straff i straffskalan än fängelse i fyra år, eller försök till ett sådant brott, och

2. det finns särskild anledning att anta att han eller hon kan komma att passera platsen.

3 §

I en lokal som är tillgänglig för allmänheten får för ändamål

som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske också i annat fall än som avses där.

I en lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet får för ändamål som avses i 1 eller 2 § husrann-

sakan ske, om det förekommer

anledning att brott har förövats

för vilket det är föreskrivet fängelse ett år eller däröver och det

finns särskild anledning att anta att ändamålet med rannsakningen kommer att uppfyllas. Detta gäller

dock inte lokal som huvudsakligen utgör bostad.

I en lokal som är tillgänglig för allmänheten får man göra en

husrannsakan för de ändamål som avses i 1 a eller 2 § utan att de villkor som anges där är uppfyllda.

I en lokal som inte huvud-

sakligen utgör bostad och som

brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet får man

göra en husrannsakan för de ända-

mål som avses i 1 a eller 2 §, om

1. det finns anledning att anta att det begåtts ett brott som har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och

2. det finns särskild anled-

ning att anta att ändamålet med

åtgärden kommer att uppfyllas.

Bestämmelsen i andra stycket gäller också utrymmen och fordon som finns i omedelbar anslutning till lokalen och brukas av dem som använder lokalen.

Bestämmelsen i andra stycket gäller också utrymmen och fordon som finns i omedelbar anslutning till lokalen och används av de personer som använder lokalen.

3 a §

Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Behörighet att fatta beslut om en husrannsakan

4 §

Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som avses i tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning ska alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.

Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning

Undersökningsledaren, åklagaren eller rätten fattar beslut om en husrannsakan, utom i de fall som avses i tredje stycket. Det är dock rätten som fattar beslut om husrannsakan för delgivning. Rätten bör fatta beslutet om en husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos, om det inte är fara i dröjsmål.

Rätten får ta upp en fråga om husrannsakan på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även ta upp en sådan fråga på begäran av en målsägande eller självmant. Rätten tar upp en fråga om hus-

tas upp av rätten självmant eller på

yrkande av Polismyndigheten eller åklagaren.

Förordnande om husrannsa-

kan för eftersökande av den som ska häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av Polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).

rannsakan för delgivning själv-

mant eller på begäran av Polismyndigheten eller åklagaren.

Ett beslut om husrannsakan

för eftersökande av den som ska häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse i rätten meddelas av Polismyndigheten eller en polisman enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).

5 §

En polisman får företa husrannsakan utan förordnande enligt 4 §, om det är fara i dröjsmål. Detta gäller dock inte husrannsakan för delgivning.

En polisman får göra en husrannsakan utan ett beslut enligt 4 §, om det är fara i dröjsmål. Detta gäller dock inte en husrannsakan för delgivning.

Hur en husrannsakan ska genomföras

6 §

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

En husrannsakan ska genomföras på ett sådant sätt att den inte orsakar olägenhet eller skada utöver vad som är nödvändigt. Ett rum eller förvararingsställe får öppnas med våld om det behövs. Om så har skett ska det efter åtgärden tillslutas på ett lämpligt sätt. En husrannsakan får inte göras mellan klockan nio på eftermiddagen och klockan sex på förmiddagen, om det inte finns särskilda skäl.

7 §

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, om han ej är tillstädes, hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehålles. Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.

Den som genomför en husrannsakan ska ha med sig ett trovärdigt vittne, om det är möjligt, och får anlita biträde av en sakkunnig eller någon annan om det behövs.

Den som husrannsakan görs hos ska få tillfälle att närvara vid åtgärden och att tillkalla ett vittne. Om han eller hon inte är där, ska i stället en medlem i hushållet som är hemma få tillfälle att närvara och att tillkalla ett vittne. Detta gäller dock inte om det skulle fördröja husrannsakan eller det kan antas vara till men för utredningen. Om en husrannsakan har genomförts utan att någon av de angivna personerna varit närvarande, ska den som husrannsakan gjorts hos underrättas om åtgärden så snart det kan ske utan men för utredningen.

En målsägande eller hans eller hennes ombud får tillåtas att närvara vid husrannsakan för att lämna nödvändiga upplysningar. Målsäganden eller ombudet ska dock inte få större inblick i det som kommer fram än vad som behövs för att tillgodose syftet med deras närvaro.

Biometrisk autentisering

7 a §

Om det finns skäl att anta att någon har möjlighet att öppna en informationsbärare eller ett annat informationssystem med hjälp av biometrisk autentisering är han eller hon skyldig att efter tillsägelse medverka till detta, om det kan antas att en husrannsakan eller undersökning på distans annars försvåras. Om han eller hon vägrar får en polisman verkställa autentiseringen.

Åtgärder enligt denna paragraf ska protokollföras. De biometriska uppgifterna får inte sparas eller behandlas för något annat ändamål än som avses i denna paragraf.

Förbud mot att ta del av vissa informationsenheter

7 b §

Om innehållet i en informationsbärare undersöks under en husrannsakan, är det inte tillåtet att ta del av en fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om (skyddade uppgifter), i fall husrannsakan görs hos honom eller henne eller den som tystnadsplikten gäller till förmån för.

8 §

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första stycket sägs

Protokollföring

9 §

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändmålet med förrättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom, innehållande även

uppgift å det brott misstanken avser.

En husrannsakan ska protokollföras. I protokollet ska man ange ändamålet med åtgärden och vad som förekommit vid åtgärden.

Den som husrannsakan gjorts hos har rätt att på begäran få ett bevis om åtgärden. Beviset ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

Undersökning på andra ställen

10 §

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även om det icke är tillgängligt för allmän-

heten.

Undersökningsledaren, åklagaren eller en polisman får för de ändamål som anges i 1 a eller 2 § genomföra en undersökning på ett annat ställe än som avses i 1 a §,

även om det inte är tillgängligt för allmänheten.

Undersökning på distans

Förutsättningarna för en undersökning på distans

10 a §

Med undersökning på distans avses att man via ett kommunikationsnät söker efter upptagningar för automatiserad behandling som finns lagrade i en kommunikationsutrustning eller ett användarkonto eller en på motsvarande sätt avgränsad del av en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller liknande tjänst (informationssystem).

En undersökning på distans får enbart göras genom inloggning i systemet eller ett motsvarande förfarande.

10 b §

Om det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa, får man göra en undersökning på distans i ett informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. En sådan undersökning får göras för att man ska söka efter upptagningar som

1. kan kopieras enligt 27 kap. 1 b § tredje stycket, eller

2. annars kan ha betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

För en undersökning i ett informationssystem som den skäligen misstänkte inte kan antas ha använt krävs dessutom att det finns synnerlig anledning att anta man ska hitta sådana upptagningar som avses i första stycket.

För en undersökning i ett informationssystem som den misstänkte kan antas ha använt, får inte i något fall åberopas att den misstänkte har gett sitt samtycke, om inte han eller hon själv har begärt att undersökningen ska ske.

Behörighet att besluta om en undersökning på distans

10 c §

Beslut om en undersökning på distans fattas av åklagaren eller rätten. Rätten bör fatta beslutet om en sådan undersökning kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos, om det inte är fara i dröjsmål.

Rätten får ta upp en fråga om en undersökning som avses i första stycket på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även ta upp en sådan fråga på begäran av en målsägande eller självmant.

Undersökningsledaren eller en polisman får göra en undersökning på distans utan ett beslut enligt första stycket, om det är fara i dröjsmål. Beslutet får dock inte

avse en sådan undersökning som kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos.

Hur en undersökning på distans ska genomföras

10 d §

Om en undersökning på distans sker under en husrannsakan tillämpas 7 § i fråga om rätt till närvaro vid undersökningen.

Vid undersökningar på distans som inte sker under en husrannsakan tillämpas 27 kap. 2 b andra och tredje styckena och 2 c §§ i fråga om rätt till närvaro vid undersökningen och om yppandeförbud.

Om en undersökning som avses i andra stycket har genomförts utan att den som åtgärden görs hos varit närvarande, ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om åtgärden. Om det kan antas att underrättelsen skulle vara till men för utredningen får man dock dröja med underrättelsen. I så fall ska underrättelsen göras så snart det kan ske utan men för utredningen.

Övriga bestämmelser

10 e §

Vid en undersökning på distans är det inte tillåtet att ta del av en fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet om

1. den kan antas innehålla skyddade uppgifter, och

2. det kan antas att den person som inte får höras som vittne om uppgiften eller den som tystnadsplikten gäller till förmån för har använt informationssystemet.

Bestämmelserna om protokollföring och rätt till bevis om åtgärden i 9 § tillämpas. I protokollet ska man anteckna när åtgärden påbörjades och avslutades.

10 f §

Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är en person som är närvarande under en undersökning på distans skyldig att efter tillsägelse tillfälligt lämna ifrån sig elektronisk kommunikationsutrustning som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon vägrar, får en polisman tillfälligt omhänderta utrustningen.

Om det är nödvändigt för att söka efter egendom som anges i första stycket och brottet har fängelse i straffskalan, får en polisman kroppsvisitera den som är närvarande. Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får dock kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att försvåras.

Egendom som tas om hand enligt första stycket ska lämnas till-

baka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden och senast vid den tidpunkt då undersökningen avslutas och eventuell kopiering skett. Egendom som inte hämtas ut efter det att omhändertagandet har upphört får förstöras eller säljas för statens räkning under de förutsättningar som anges i lagen ( 1974:1066 ) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Det ska föras protokoll över åtgärder enligt denna paragraf.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Förutsättningarna för en kroppsvisitation

11 §

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns syn-

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får en kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att man

1. ska söka efter föremål som

kan tas i beslag eller i förvar eller kopieras, eller

2. annars ska ta reda på om-

ständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

För en kroppsvisitation av någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet krävs

nerlig anledning att anta att det

därigenom kommer att anträffas

föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

dessutom att det finns synnerlig

anledning att anta att

1. man då kommer att hitta sådana föremål som avses i första stycket 1, eller att

2. kroppsvisitationen annars är av betydelse för utredningen om

brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

12 a §

Kroppsbesiktning genom tag-

ande av salivprov får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en DNA-analys av provet och registrera DNA-profilen i det DNA-register eller det utredningsregister som förs enligt polisdatalagen (2010:361).

En kroppsbesiktning genom

tagande av salivprov får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att man

ska göra en DNA-analys av

provet och registrera uppgifter om resultatet av analysen i det DNA-register eller det utredningsregister som förs enligt polisdatalagen (2010:361).

12 b §

Kroppsbesiktning genom tag-

ande av salivprov får göras på annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott, om

1. syftet är att genom en DNA-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och

2. det finns synnerlig anledning att anta att det är av bety-

En kroppsbesiktning genom

tagande av salivprov får göras på

någon annan än den som skäligen

kan misstänkas för ett brott, om,

1. syftet är att genom en DNA-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och

2. det finns synnerlig anledning att anta att det är av bety-

delse för utredningen av brottet. delse för utredningen av brottet.

Analysresultatet får inte jämföras med de DNA-profiler som finns registrerade i register över DNA-profiler som förs enligt polisdatalagen (2010:361) eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet har tagits.

Första stycket gäller inte den som är under 15 år.

Gemensamma regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning

13 §

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera

väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt rum.

Verkställs den av någon annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov

får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare.

Kroppsvisitation eller kropps-

besiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

En kroppsvisitation som enbart

innebär att föremål som en

Vid beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller 4 §. En polisman får besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, om det är fara i dröjsmål. I fråga om protokollföring och rätt att få bevis om åtgärden gäller 9 §.

En åtgärd som är av mera

väsentlig omfattning ska verkställas inomhus och i ett avskilt rum. Om den verkställs av någon

annan än en läkare ska den som utför undersökningen ordna så att ett trovärdigt vittne är närvarande, om det är möjligt. Ett blodprov får

inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. Någon annan mera ingående undersökning får utföras endast av en läkare.

En kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. En kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som

kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov eller salivprov för DNA-analys tas får dock verkställas och bevittnas av en man.

en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov eller salivprov för DNA-analys tas får dock verkställas och bevittnas av en man.

Om rätt att hålla kvar och ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas

13 a §

Den som ska kroppsvisiteras får hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar.

Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

Den som ska kroppsvisiteras får hållas kvar för ändamålet i upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar.

Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet i upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

Fotografering och fingeravtryck

14 §

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vinnande av utredning om brott, varå fängelse kan

följa.

Närmare bestämmelser om åtgärd, som här avses, meddelas av

Den som är anhållen eller häktad får fotograferas och hans eller hennes fingeravtryck får tas. Även någon annan liknande åtgärd får göras på honom eller henne. Sådana åtgärder får också vidtas beträffande någon annan, om det behövs för att utreda ett brott på vilket fängelse kan följa.

Regeringen får meddela föreskrifter om sådana åtgärder som

regeringen. avses i denna paragraf.

Avvikande bestämmelser

15 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om

husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de

gällande.

Om en annan författning innehåller avvikande bestämmer

om husrannsakan, undersökning

på distans, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning gäller dessa.

38 kap.

1 §

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för handlingen förete styrkt utdrag därav.

En skriftlig handling som åberopas som bevis bör visas upp i original. En sådan handling får visas upp i styrkt kopia, om det anses tillräckligt eller originalet inte är tillgängligt. En upptagning av skrift som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som åberopas som bevis, ska visas upp i den form som är lämplig med hänsyn till ändamålet med beviset och till sådana förhållanden som avses i andra stycket.

Om en skriftlig handling eller upptagning som avses i första stycket även innehåller sådant som innehavaren enligt 2 § inte får eller är skyldig att yppa eller som annars inte bör avslöjas, får innehavaren i stället för handlingen eller upptagningen visa upp ett styrkt utdrag av den.

1 a §

Om inte något annat anges gäller bestämmelserna i detta kapi-

tel om en skriftlig handling och ett skriftligt meddelande även i fråga om en upptagning av skrift som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

39 kap.

5 §

Innehar någon föremål, som

lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; så-

dan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §.

Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3–9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

Om någon innehar ett före-

mål som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antas ha betydelse som bevis, är han eller

hon skyldig att tillhandahålla det

för syn, om inte annat anges. Det-

samma gäller om någon innehar en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som kan antas ha bety-

delse som bevis.

Bestämmelserna i 38 kap. 3– 9 §§ tillämpas på motsvarande sätt i fråga om föremål, skriftliga handlingar och upptagningar som ska tillhandahållas för syn. När det gäller i vilken form en skriftlig handling eller upptagning ska tillhandahållas tillämpas 38 kap. 1 §.

5 a §

I ett brottmål har varken den misstänkte eller en närstående enligt 36 kap. 3 § till honom eller henne någon skyldighet att tillhandahålla föremål eller upptagningar. En part eller en närstående till honom eller henne är inte skyldig att tillhandahålla ett meddelande mellan parten och någon närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

En befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § får inte tillhandahålla ett föremål eller en upptagning, om dess innehåll kan antas vara sådant att han eller hon inte får höras som vittne om det. Om föremålet eller upptagningen innehas av en part som tystnadsplikten gäller till förmån för är parten inte skyldig att tillhandahålla den.

Bestämmelserna i 36 kap. 6 § om ett vittnes rätt att vägra att yttra sig tillämpas på motsvarande sätt i fråga om rätt för en part eller någon annan att vägra att tillhandahålla ett föremål eller en upptagning för syn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.2. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 10 a § jordabalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

10 a §

Om det är befogat med hänsyn till utredningen, får inskrivningsmyndigheten ansöka hos tingsrätten om att ett vittne eller en sakkunnig ska höras under ed eller att den som innehar en

skriftlig handling eller ett föremål

ska föreläggas att tillhandahålla

handlingen eller föremålet. An-

sökan ska göras hos den tingsrätt inom vars domkrets fastigheten ligger.

Om det finns lagliga förutsättningar för åtgärden, ska tingsrätten bifalla ansökan. I fråga om sådan åtgärd som avses i första stycket gäller bestämmelserna i 35 kap. 11 §, 36 kap.111, 1318 och 2023 §§, 38 kap.15, 8 och 9 §§, 39 kap. 5 § samt 40 kap. 19 §rättegångsbalken. Tingsrätten ska dock inte pröva vilken betydelse förhöret, handlingen eller föremålet kan antas ha som bevis.

Om det är befogat med hänsyn till utredningen, får inskrivningsmyndigheten ansöka hos tingsrätten om att ett vittne eller en sakkunnig ska höras under ed eller att den som innehar ett

skriftligt bevis, ett föremål eller en upptagning som inte utgör skriftligt bevis ska föreläggas att tillhanda-

hålla beviset, föremålet eller upp-

tagningen. Ansökan ska göras hos

den tingsrätt inom vars domkrets fastigheten ligger.

Om det finns lagliga förutsättningar för åtgärden, ska tingsrätten bifalla ansökan. I fråga om

en sådan åtgärd som avses i första

stycket gäller bestämmelserna i 35 kap. 11 §, 36 kap. 1–11, 13–18 och 20–23 §§, 38 kap. 1–5, 8 och 9 §§, 39 kap. 5 och 5 a §§ samt 40 kap. 19 § rättegångsbalken. Tingsrätten ska dock inte pröva vilken betydelse förhöret, det

skriftliga beviset, föremålet eller upptagningen kan antas ha som

bevis.

Företrädare för inskrivningsmyndigheten, sökanden och annan som ärendet kan antas angå ska kallas till förhör med ett vittne eller en sakkunnig och ges tillfälle att ställa frågor. Om sökanden eller någon annan enskild person som har kallats uteblir från förhöret, får förhöret ändå genomföras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:837) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 56 f § lagen (1960:837) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

56 f §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalkenoch inte heller en sådan fil,

inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 36 och 36 f §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §

Om någon är misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan och kroppsvisitation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Om någon är misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, kopiering, husrannsakan, undersökning på

distans, biometrisk autentisering

och kroppsvisitation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Det som i 27 kap.7 och 8 §§rättegångsbalken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks.

Vid kroppsvisitation som görs enligt 28 kap. rättegångsbalken ska 28 kap. 13 a § rättegångsbalken gälla med den skillnaden att den unge får hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar.

36 f §

Mot den som är under femton år får endast de tvångsmedel användas som är angivna i

1. denna lag,

2. 23 kap.79 a §§rättegångsbalken, eller

3. en annan författning där det uttryckligen föreskrivs att tvångsmedlet får användas mot den som är under femton år.

2. 23 kap. 7–9 a §§, 28 kap.

10 f §rättegångsbalken, eller

3. en annan författning där det uttryckligen föreskrivs att tvångsmedlet får användas mot den som är under femton år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.5. Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 59 f § patentlagen (1967:837) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

59 f §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalkenoch inte heller en sådan

fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.6. Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs att 37 f § mönsterskyddslagen (1970:485) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 f §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalkenoch inte heller en sådan

fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.7. Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 2022 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas

rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap.15 och 79 §§rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel.

Ett skriftligt bevis som åberopas ska ges in till rätten utan

dröjsmål. I fråga om ett sådant bevis gäller i övrigt 38 kap.15 och 79 §§rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till

någon annan än en part för till-

handahållande av ett skriftligt bevis utgår dock alltid av allmänna medel.

21 §

Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall föremålet utan dröjsmål

överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.

Om ett föremål som lämpligen kan ges in till rätten åberopas som bevis, ska föremålet utan dröjsmål

överlämnas dit. Samma sak gäller

beträffande en upptagning som inte utgör ett skriftligt bevis. I fråga om ett sådant bevis gäller 39 kap.

5 och 5 a §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till

någon annan än en part för till-

handahållande av ett föremål eller

en upptagning utgår dock alltid av

allmänna medel.

22 §

Åberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får

rätten förelägga honom att inom viss tid tillställa rätten handlingen

eller föremålet vid påföljd att må-

let ändå kan komma att avgöras.

Om en part åberopar ett skriftligt bevis, eller som bevis åberopar ett föremål eller en upptagning som inte utgör skriftligt bevis, får rätten

förelägga parten att inom viss tid

ge in handlingen, föremålet eller upptagningen till rätten vid påföljd

att målet ändå kan komma att avgöras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.8. Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)

Härigenom föreskrivs att 20 f § firmalagen (1974:156) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 f §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalkenoch inte heller en sådan

fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

I fråga om skyldighet för den som höres som vittne eller målsägande att förete skriftlig hand-

ling för rätten gäller utöver

38 kap. 2 § rättegångsbalken motsvarande bestämmelser i det land där vittnet eller målsäganden är bosatt.

Bestämmelsen om handräckning i 38 kap. 5 § rättegångsbalkenäger ej tillämpning i fråga om handling som innehas av någon som sägs i första stycket, om

ej handlingen finns här i landet.

I fråga om skyldighet för den som hörs som vittne eller målsägande att visa upp ett skriftligt

bevis för rätten gäller utöver

38 kap. 2 § rättegångsbalken motsvarande bestämmelser i det land där vittnet eller målsäganden är bosatt.

Bestämmelsen om handräckning i 38 kap. 5 § rättegångsbalkentillämpas inte i fråga om

ett bevis som innehas av någon

som sägs i första stycket, om det

inte finns här i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

dels att 11 kap. 6 och 7 §§ och rubriken närmast före 11 kap. 6 §

ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 11 kap. 8 a och 8 b §§,

med följande lydelse, och närmast före 11 kap. 8 b § en ny rubrik med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

Beslag Beslag och kopiering

6 §

En tjänsteman vid Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta föremål i beslag med anledning av brott som avses i 1 §.

Om ett beslag har verkställts utan att undersökningsledaren eller åklagaren har beslutat om beslaget, skall en anmälan skyndsamt göras till undersökningsledaren eller åklagaren som omedelbart skall

pröva om beslaget skall bestå.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta föremål i beslag med anledning av brott som avses i 1 § och att

kopiera handlingar enligt 27 kap. 4 b § rättegångsbalken.

Om någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren har beslutat och verkställt ett beslag, ska åtgärden skyndsamt anmälas till åklagaren eller undersökningsledaren. Han eller hon ska då omedelbart pröva om beslaget ska bestå.

7 §

Husrannsakan får företas även om påföljden för gärningen endast kan bestämmas till böter till följd av bestämmelserna i lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken att företa husrannsakan med anledning av brott som avses i 1 §. Åtgärden skall skyndsamt anmälas till den som har rätt att leda förundersökningen.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken att företa husrannsakan och att en-

ligt 28 kap. 10 c § tredje stycket samma balk göra en undersökning på distans med anledning av

brott som avses i 1 §. Åtgärden

ska skyndsamt anmälas till den

som har rätt att leda förundersökningen.

8 a §

En tjänsteman vid Kustbevakningen har med anledning av brott som avses i 1 § samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 10 f § rättegångsbalken att efter tillsägelse tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som är närvarande vid en undersökning på distans och besluta om kroppsvisitation.

Biometrisk autentisering

8 b §

En tjänsteman vid Kustbevakningen har med anledning av brott som avses i 1 § samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 12 a § och 28 kap. 7 a §§ rättegångsbalken att efter tillsägelse

verkställa biometrisk autentisering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Om det finns anledning att anta att ett brott som avses i 1 § har begåtts, har en tjänsteman vid Kustbevakningen (kustbevakningstjänsteman) samma befogenhet som en polisman har att

1. hålla förhör och vidta andra åtgärder med stöd av 23 kap. 3 § fjärde stycket rättegångsbalken,

2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken,

3. efter tillsägelse tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som ska höras och besluta om kroppsvisitation med stöd av 23 kap. 9 a § rättegångsbalken,

4. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken, och

5. göra husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om åtgärden har till syfte att söka efter den som ska gripas eller att verkställa beslag.

4. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,

5. göra husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om åtgärden har till syfte att söka efter den som ska gripas eller att verkställa beslag eller

kopiering,

6. göra en undersökning på distans med stöd av 28 kap. 10 c § tredje stycket rättegångsbalken ,

7. efter tillsägelse tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som är närvarande vid en undersökning på distans och besluta om kroppsvisitation med stöd av 28 kap.

10 f § rättegångsbalken , och

8. efter tillsägelse verkställa biometrisk autentisering.

Om misstanken gäller brott som avses i 20 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009), har en kustbevakningstjänsteman dessutom samma befogenhet som en polisman har

1. enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta egendom i beslag,

1. enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta egendom i beslag

och att enligt 4 b § samma kapitel kopiera en handling.

2. enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken att göra husrannsakan i annat syfte än det som anges i första stycket 5,

3.enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, och

4.enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken att a. hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas, och b. ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

Beslagtagen egendom ska förvaras av Kustbevakningen, om inte åklagaren bestämmer något annat.

I fråga om upphörande av ett omhändertagande och protokollföring av de åtgärder som anges i första stycket 3 ska 23 kap. 9 b § rättegångsbalken gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.12. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 10, 20 och 27 §§polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om

1. han möts med våld eller hot om våld,

2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,

1. han eller hon möts med våld eller hot om våld,

2. någon som ska häktas, anhållas eller annars med stöd av lag berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han eller

hon ska verkställa ett sådant fri-

hetsberövande,

3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,

4. polismannen med laga stöd

skall avvisa eller avlägsna någon

från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

5. polismannen med laga stöd

skall stoppa ett fordon eller annat

transportmedel eller skall kon-

4. polismannen med stöd av

lag ska avvisa eller avlägsna någon

från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid en kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag, kopiering eller annat omhändertagande av egendom, vid biometrisk autentisering eller vid sådan husrannsakan eller

undersökning på distans som av-

ses i rättegångsbalken,

5. polismannen med stöd av

lag ska stoppa ett fordon eller

annat transportmedel eller ska

trollera ett fordon eller ett fordons last,

6. polismannen annars med

laga stöd har att bereda sig till-

träde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller

kontrollera ett fordon eller ett fordons last,

6. polismannen annars med

stöd av lag har att bereda sig till-

träde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet om det, eller

7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.

I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person

brukas endast om polismannen

eller den som han biträder möts av motstånd.

Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.

I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person

användas endast om polismannen

eller den som han eller hon biträder möts av motstånd.

Om rätt att i vissa fall an-

vända våld finns i övrigt före-

skrifter i 24 kap. brottsbalken.

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd ska omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom eller henne. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning ska omhänderta. Det som nyss har sagts om den eftersökte gäller då i stället föremålets ägare eller innehavare.

För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller

hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

En åtgärd som avses i första eller andra stycket får endast i brådskande fall vidtas utan föregående beslut av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan klockan 21 och 6.

I fråga om husrannsakan för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller förvar och efter den som ska gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

I fråga om husrannsakan för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller förvar, kopieras

eller användas vid en undersökning på distans och efter den som

ska gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

27 §

Protokoll ska föras över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll ska också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt denna lag samt vid omhändertagande av föremål.

Av protokollet ska det framgå

1. vem som har fattat beslutet om ingripandet,

2. grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats,

3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet,

4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot,

5. tiden för ingripandet samt

6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Ansvarig för att protokoll upprättas är, i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 1 och 2, den som har fattat beslutet och i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 3–6, den som är att anse som förman vid ingripandet.

I rättegångsbalken finns bestämmelser om protokoll över förvar, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

I rättegångsbalken finns bestämmelser om protokoll över förvar, beslag, kopiering, biomet-

risk autentisering, husrannsakan, undersökning på distans samt

kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs att 12 f § lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 f §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1– 3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken

och inte heller en sådan fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.14. Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 f § växtförädlarrättslagen (1997:306) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

7 f §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken

och inte heller en sådan fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Skatteverket får verkställa beslut om beslag enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken i de fall våld mot person inte behöver användas.

Skatteverket får verkställa beslut om beslag enligt 27 kap. 1 a § rättegångsbalkenoch kopiering

enligt 1 b § samma kapitel i de fall

våld mot person inte behöver användas.

4 §

Om husrannsakan verkställs av en polisman, får åklagaren uppdra åt Skatteverket att medverka vid förrättningen. Skatteverket får då genomsöka de utrymmen som är föremål för husrannsakan.

Om en husrannsakan eller

undersökning på distans verkställs

av en polisman, får åklagaren uppdra åt Skatteverket att medverka vid förrättningen. Skatteverket får då genomsöka de utrymmen som är föremål för husrannsakan eller

det informationssystem som är föremål för undersökningen på distans.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.16. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §

Utöver vad som följer av 1 § andra och tredje styckena lagen (2000:1225) om straff för smuggling skall vid brott enligt 1–1 c §§ följande bestämmelser i nämnda lag tillämpas:

Utöver vad som följer av 1 § andra och tredje styckena lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska vid brott enligt 1–1 c §§ följande bestämmelser i nämnda lag tillämpas:

bestämmelserna om förverkande i 16–18 §§ , bestämmelserna om förundersökning och tvångsmedel i 19– 26 §§, 27 § första och tredje styckena, såvitt avser kroppsvisitation, och i 29 och 30 §§, samt

bestämmelserna om förundersökning och tvångsmedel i 19– 26 a §§, 27 § första och tredje styckena, såvitt avser kroppsvisitation, och i 29, 29 a och 30 §§, samt

bestämmelserna om talan i 32 och 33 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 § och 4 kap. 2, 16 och 17 samt 19–22 §§

ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före rubriken före 4 kap. 14 § ska ha

lydelsen ”Kvarstad, beslag och kopiering samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2. bevisupptagning vid domstol,

3. telefonförhör,

4. förhör genom videokonferens,

5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

5. kvarstad, beslag och kopi-

ering samt husrannsakan och

andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

6. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

7. tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

8. tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

9. hemlig kameraövervakning, 10. hemlig rumsavlyssning, 11. överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och 12. rättsmedicinsk undersökning av en avliden person Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

2 kap.

2 §

Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–4, 7 och 11 får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 5, 6, 8–10 och 12 får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt svensk lag (dubbel straffbarhet), om inte annat följer av 4 kap. 20 § beträffande husrannsakan och beslag.

Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–4, 7 och 11 får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 5, 6, 8–10 och 12 får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt svensk lag (dubbel straffbarhet), om inte annat följer av 4 kap. 20 § beträffande husrannsakan, beslag och

kopiering.

4 kap.

2 §

En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol genom förhör, skriftlig handling eller syn handläggs av tingsrätt.

Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som är part

skall underrättas om tid och plats

för bevisupptagningen men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra något vid bevisupptagningen.

En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol genom förhör, skriftligt bevis, eller syn handläggs av tingsrätt.

Ärendet ska anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som är part ska underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men behöver kallas endast om parten ska höras eller annars fullgöra något vid bevisupptagningen.

16 §

En ansökan om beslag i Sverige, eller om husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag, handläggs av åklagare.

Verkställda beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning. Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.

En ansökan om beslag eller

kopiering i Sverige, eller om hus-

rannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag eller kopiering, handläggs av åklagare.

Verkställda beslag och kopi-

eringar ska skyndsamt anmälas

hos rätten för prövning. Rätten

ska så snart det kan ske hålla för-

handling i frågan. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.

17 §

Företrädare för den myndighet som begärt åtgärden får delta vid förhandling rörande kvarstad och beslag och får med rättens samtycke ställa frågor till den som drabbats av åtgärden.

Företrädare för den myndighet som begärt åtgärden får delta vid förhandling rörande kvarstad, beslag och kopiering och får med rättens samtycke ställa frågor till den som drabbats av åtgärden.

19 §

Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om egendomen skäligen kan antas

– ha betydelse för utredning om gärningen, – vara frånhänd någon genom brott, eller – vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

Kopiering får ske och kopian överlämnas till den ansökande staten om kopian skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen.

20 §

Även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, får husrannsakan enligt 16 § göras och egendomen tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.

I ett sådant ärende om rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 1 får husrannsakan göras samt egendom tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om den gärning ansökan avser motsvarar ett brott för vilket enligt svensk lag eller enligt den ansökande statens lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer. Vad som sagts nu gäller inte om första stycket är tillämpligt.

Även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, får husrannsakan enligt 16 § göras och egendomen tas i beslag eller kopi-

eras och egendomen eller kopian

överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.

I ett sådant ärende om rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 1 får husrannsakan göras samt egendom tas i beslag eller kopieras och egendomen

eller kopian överlämnas till den

ansökande staten om den gärning ansökan avser motsvarar ett brott för vilket enligt svensk lag eller enligt den ansökande statens lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer. Vad som sagts nu gäller inte om första stycket är tillämpligt.

21 §

Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.

Rätten ska pröva om beslaget

eller kopieringen har laglig grund

och om egendomen eller kopian

ska överlämnas till den ansök-

ande staten. Om kopian inte ska

överlämnas ska den förstöras.

22 §

Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat verkställs av åklagaren.

Beslut att överlämna beslagtagen egendom eller en kopia till en annan stat verkställs av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling

dels att 1, 22 och 26 §§ ska ha följande lydelse och att rubrikerna

närmast före 22 och 26 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 26 a och 29 a §§, av

följande lydelse och närmast före 29 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.

I 19–22, 25 a–27 och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som avses i 12 § tredje stycket samt vid sådana terroristbrott som avses i 3 § 18 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt narkotikastraff-

I 19–22, 25 a–27, 29 a och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som avses i 12 § tredje stycket samt vid sådana terroristbrott som avses i 3 § 18 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt narkotikastraff-

lagen eller lagen om straff för terroristbrott.

lagen eller lagen om straff för terroristbrott.

De författningar som avses i andra stycket är lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, tullagen (2016:253) samt lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.

Bestämmelserna i 19–22, 25 a

och 26 §§ samt 27 § första och

tredje styckena, när det gäller kroppsvisitation, och bestämmelserna i 32 § gäller också vid brott som avses i 24 §§skattebrottslagen (1971:69), om brottet rör underlåtenhet att lämna deklaration enligt 26 kap. 8 § 2 eller 37 § skatteförfarandelagen.

Bestämmelserna i 19–22, 25 a, 26 och 26 a §§ samt 27 § första och tredje styckena, när det gäller kroppsvisitation, och bestämmelserna i 29 a § och 32 § gäller också vid brott som avses i 24 §§skattebrottslagen (1971:69), om brottet rör underlåtenhet att lämna deklaration enligt 26 kap. 8 § 2 eller 37 § skatteförfarandelagen.

Beslag Beslag och kopiering

22 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag och att kopiera handlingar

enligt 4 b § samma kapitel.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman får även i andra fall än som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket.

Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, skall anmälan skyndsamt göras till honom, varvid han omedelbart skall pröva om be-

slaget skall bestå.

Om någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren har beslutat och verkställt ett beslag, ska åtgärden skyndsamt anmälas till åklagaren eller undersökningsledaren. Han eller hon ska då omedelbart pröva om beslaget ska bestå.

Husrannsakan Husrannsakan och undersökning på distans

26 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken göra husrannsakan utan förordnande enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken göra husrannsakan utan förordnande enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalkenoch

att enligt 28 kap. 10 c § tredje stycket samma balk göra en undersökning på distans.

Förekommer anledning att brott enligt denna lag eller annat brott som avses i 1 § andra stycket har begåtts, får även i annat fall än som sägs i 28 kap. 1 § rättegångsbalken husrannsakan göras i magasin eller liknande utrymmen för att söka efter egendom som skäligen kan antas bli förverkad på grund av sådant brott. Husrannsakan enligt detta stycke får göras av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman. En sådan tjänsteman eller en polisman får i enlighet med 28 kap. 5 § rättegångsbalken göra denna husrannsakan utan förordnande enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken.

26 a §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra

stycket samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 10 f § rättegångsbalken att efter tillsägelse tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som är närvarande vid en undersökning på distans och besluta om kroppsvisitation.

Biometrisk autentisering

29 a §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 12 a § och 28 kap. 7 a § rättegångsbalken att efter tillsägelse verkställa biometrisk autentisering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut

Härigenom föreskrivs beträffande lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 § och 3 kap. 5 och 10 §§ ska ha följ-

ande lydelse och att rubriken närmast före 2 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 3 b §, med följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Med frysningsbeslut avses i denna lag

1. ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag enligt 2 kap. 1 § denna lag,

1. ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag eller ko-

piering enligt 2 kap. 1 § denna lag,

2. ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.

2 kap. Beslut i Sverige om kvarstad och beslag enligt denna lag och översändande från Sverige om frysningsbeslut

2 kap. Beslut i Sverige om kvarstad, beslag och kopiering enligt denna lag och översändande från Sverige om frysningsbeslut

Beslut i Sverige om beslag enligt denna lag

Beslut i Sverige om beslag och kopiering enligt denna lag

2 kap.

1 §

Åklagare får, under de förut-

sättningar som anges i 27 kap. 1 §

tredje stycket samt 2 och 3 §§

rättegångsbalken, besluta om beslag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara på grund av brott förverkat och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, utan hinder av att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet. Ett sådant beslut får inte verkställas i Sverige.

Vad som i detta kapitel sägs om föremål skall också gälla i fråga om skriftlig handling.

En åklagare får, under de

förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § samt 2, 2 a och 3 §§rättegångsbalken, besluta om beslag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller vara på grund av brott förverkat och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, utan hinder av att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet. Ett sådant beslut får inte verkställas i Sverige.

En åklagare får under de förutsättningar som anges i första stycket besluta om kopiering enligt 27 kap. 1 b § rättegångsbalken av en handling som skäligen kan antas ha betydelse för en utredning om brott, utan hinder av att handlingen inte är tillgänglig vid beslutet.

3 b §

När ett beslut om kopiering som avses i 1 § har verkställts i den andra medlemsstaten, ska följande bestämmelser i 27 kap. rättegångs-

balken tillämpas:

– 6 a § om förstörande av kopior,

– 6 c § om rättens prövning, – 11 § om underrättelse, och – 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av kopiering att få ett bevis om åtgärden.

En kopia som överlämnas till Sverige ska tas i förvar av åklagaren och anses vara kopierad enligt rättegångsbalken .

3 kap.

5 §

Verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1. om intyget saknas eller till form eller innehåll är så bristfälligt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om verkställbarhet,

2. om en sådan förklaring skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier,

3. om frysningsbeslutet avser en skriftlig handling eller ett skrift-

ligt meddelande och det enligt

27 kap. 2 § rättegångsbalken hade funnits hinder mot att ta handlingen eller meddelandet i beslag, eller

4. om det i Sverige har meddelats dom, åtalsunderlåtelse eller straffvarning för den gärning som i den andra medlemsstaten är föremål för det straffrättsliga förfarande i vilket frysningsbeslutet har meddelats.

3. om frysningsbeslutet avser en handling eller en informations-

bärare enligt 27 kap. 1 b § andra stycket rättegångsbalken och det

enligt 27 kap. 2 eller 2 a § samma

balk hade funnits hinder mot att

ta handlingen eller informations-

bäraren i beslag eller kopiera den,

4. om det i Sverige har meddelats en dom, åtalsunderlåtelse eller straffvarning för den gärning som i den andra medlemsstaten är föremål för det straffrättsliga förfarande i vilket frysningsbeslutet har meddelats.

10 §

När ett frysningsbeslut skall verkställas enligt 6 § 1 får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras enligt reglerna i 28 kap. rättegångsbalken.

Om frysningsbeslutet avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära rättens förordnande om att försändelsen, när den kommer in, skall hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken skall tillämpas.

Husrannsakan får göras enligt

första stycket och en försändelse får hållas kvar enligt andra stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten.

När ett frysningsbeslut ska verkställas enligt 6 § 1 får husrannsakan, undersökning på di-

stans,

kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning göras enligt reglerna i 28 kap. rättegångsbalken.

Om frysningsbeslutet avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära rättens förordnande om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken

ska tillämpas.

En husrannsakan får göras

enligt första stycket och en försändelse får hållas kvar enligt andra stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott

dels att 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse och att rubriken närmast

före paragraferna ska ha följande lydelse,

dels att två nya paragrafer, 7 a och 8 a §§, ska införas med följande

lydelse och närmast före 8 a § en ny rubrik med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslag Beslag och kopiering

6 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta egendom i beslag med anledning av brott som avses i 1 §.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta egendom i beslag och

att enligt 4 b § samma kapitel kopiera en handling med anled-

ning av brott som avses i 1 §.

Beslagtagen egendom ska förvaras av Tullverket eller Kustbevakningen, om inte åklagaren bestämmer något annat.

Husrannsakan Husrannsakan och

undersökning på distans

7 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken att göra husrannsakan med anledning av brott som avses i 1 §.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken att göra husrannsakan och att

enligt 28 kap. 10 c § tredje stycket samma balk göra en undersökning

på distans med anledning av brott

som avses i 1 §.

7 a §

En tjänsteman vid Tullverket och Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 10 f § rättegångsbalken att efter tillsägelse tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som är närvarande vid en undersökning på distans och besluta om kroppsvisitation med anledning av brott som avses i 1 §.

Biometrisk autentisering

8 a §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott som avses i 1 § samma befogenhet som en polisman har enligt 27 kap. 12 a § och 28 kap. 7 a § rättegångsbalken att efter tillsägelse verkställa biometrisk autentisering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.21. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 44 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44 kap.

2 §

Rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter inskränks av den tystnadsplikt som följer av

1. förordnande med stöd av 5 kap. 4 § eller23 kap. 10 § sjunde stycket rättegångsbalken, och

2. 8 kap. 4 § första stycket andra meningen rättegångsbalken.

Rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter inskränks av den tystnadsplikt som följer av

1. förordnande med stöd av 5 kap. 4 §, 23 kap. 10 § sjunde stycket rättegångsbalkeneller

27 kap. 2 c § tredje stycket, och

2. 8 kap. 4 § första stycket andra meningen rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.22. Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § varumärkeslagen (2010:1877) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

10 §

Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har beslutat och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.15 §§ samt 18 kap.utsökningsbalken. Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

En intrångsundersökning får inte omfatta en handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken

och inte heller en sådan fil, inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.23. Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244)

Härigenom föreskrivs att 47 kap.1 och 2 §§skatteförfarandelagen (2011:1244) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 kap.

1 §

Ett föreläggande som gäller kontroll av uppgifts- eller dokumentationsskyldighet eller som är ett föreläggande enligt 37 kap. 11 § får inte avse en uppgift i en sådan handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ett föreläggande som gäller kontroll av uppgifts- eller dokumentationsskyldighet eller som är ett föreläggande enligt 37 kap. 11 § får inte avse en uppgift i en sådan handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalkeneller i en sådan fil,

inspelning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel.

Ett sådant föreläggande får inte heller avse en uppgift som har ett betydande skyddsintresse om det finns särskilda omständigheter som gör att uppgiften inte bör komma till någon annans kännedom och uppgiftens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen.

2 §

Vid revision, bevissäkring, tillsyn över kassaregister och kontrollbesök får Skatteverket inte granska

1. en handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken, eller

1. en handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken, en sådan fil, inspel-

ning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel, eller

2. en handling som inte omfattas av revisionen, bevissäkringen, tillsynen eller kontrollbesöket.

Skatteverket får inte heller granska en handling som har ett betydande skyddsintresse om det finns särskilda omständigheter som gör att handlingens innehåll inte bör komma till någon annans kännedom och handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

9 §

Åtgärder enligt 5 eller 6 § får inte avse

1. en handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken, eller

1. en handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken, en sådan fil, inspel-

ning eller annan liknande informationsenhet som avses i 2 a § samma kapitel, eller

2. en handling som inte omfattas av beslutet i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder

dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 5, 13, 14 och 15 §§, 3 kap. 5, 9, 32 och

40 §§ samt 4 kap. 13 § och rubriken närmast före 2 kap. 13 § och 3 kap. 32 § ska ha följande lydelse.

dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 14 a § med följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

En utredningsåtgärd enligt denna lag ska avse eller motsvara

1. förhör under förundersökning,

2. bevisupptagning vid domstol,

3. förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring,

4. beslag, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller en åtgärd enligt 27 kap. 15 § samma balk,

4. beslag, kopiering, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller en åtgärd enligt 27 kap. 15 § samma balk,

5. husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken,

6. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning,

7. tillfälligt överförande av en frihetsberövad person,

8. rättsmedicinsk undersökning av en avliden person,

9. kontrollerad leverans, 10. bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet,

11. inhämtande av bevis som finns hos en myndighet, eller 12. andra åtgärder som inte innebär användning av tvångsmedel eller någon annan tvångsåtgärd.

2 kap.

5 §

Innan åklagaren utfärdar en utredningsorder ska åklagaren ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern, om utredningsåtgärden avser

1. kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken,

2. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, eller

3. rättsmedicinsk undersökning enligt 16 § lagen (1995:832) om obduktion m.m.

I avvaktan på domstolens beslut får åklagaren under de förutsättningar som anges i 27 kap.9 a och 21 a §§rättegångsbalken utfärda en utredningsorder för kvarhållande av försändelse, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning. Åklagaren ska utan dröjsmål anmäla till domstolen att en utredningsorder har utfärdats.

Innan en utredningsorder för husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning utfärdas, får åklagaren enligt 28 kap. 4 § första stycket och 13 § första stycket rättegångsbalken ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern.

Innan en utredningsorder för husrannsakan, undersökning på

distans, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning utfärdas, får åklagaren enligt 28 kap. 4 § första stycket, 10 c § första stycket och 13 § första stycket rättegångsbalken ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern.

För domstolens handläggning gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken eller annan författning för den åtgärd som avses.

Beslag Beslag och kopiering

13 §

En utredningsorder får utfärdas för beslag av ett föremål som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att föremålet inte är till-

En utredningsorder får utfärdas för beslag av ett föremål som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att föremålet inte är till-

gängligt vid utfärdandet.

Vad som sägs i denna paragraf och i 14 och 15 §§ om föremål ska också gälla i fråga om skriftlig handling.

gängligt vid utfärdandet. Samma

sak gäller i fråga om handlingar som får kopieras enligt 27 kap. 1 b § rättegångsbalken .

14 §

När en utredningsorder för beslag har verkställts i den andra medlemsstaten, ska följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas:

– 2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande,

– 6 § första stycket om rättens prövning, – 7 § om tid för åtals väckande, – 8 § första och fjärde styckena om hävande av beslag, – 11 § om underrättelseskyldighet, och – 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.

Den som berörs av beslaget ska, i förekommande fall, underrättas om möjligheten att begära rättens prövning av beslaget.

Om föremålet inte har överlämnats till Sverige när brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.

14 a §

När en utredningsorder för kopiering har verkställts i den andra medlemsstaten, ska följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas:

– 6 a § om förstörande av kopior,

– 6 c § om rättens prövning,

– 11 § om underrättelseskyldighet, och

– 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av kopiering att få ett bevis om åtgärden.

15 §

Ett föremål som överlämnas till Sverige enligt en utredningsorder för beslag ska tas i förvar av åklagaren och anses vara taget i beslag enligt rättegångsbalken.

En kopia som överlämnas till Sverige enligt en utredningsorder för beslag eller kopiering ska tas i förvar av åklagaren och anses vara kopierad enligt rättegångsbalken .

3 kap.

5 §

En utredningsorder får inte erkännas och verkställas i Sverige om

1. det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier eller om skydd för uppgifter som avses i 36 kap.5 och 5 a §§rättegångsbalken,

2. ordern avser beslag av en

skriftlig handling eller ett skriftligt meddelande och det enligt

27 kap. 2 § rättegångsbalken finns hinder mot att ta handlingen eller

meddelandet i beslag,

2. ordern avser beslag eller ko-

piering av en handling eller en informationsbärare enligt 27 kap. 1 b § andra stycket rättegångsbalken

och det enligt 27 kap. 2 eller 2 a §

samma balk finns hinder mot att

ta handlingen eller informations-

bäraren i beslag eller kopiera den,

3. det skulle medföra fara för Sveriges säkerhet, äventyra enskilda personers säkerhet eller medföra risk för röjande av uppgifter som rör underrättelseverksamhet,

4. den gärning som avses i utredningsordern har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och helt eller delvis i Sverige, och gärningen inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, eller

5. utredningsåtgärden inte motsvarar en åtgärd som anges i 1 kap. 4 §.

En utredningsorder får inte vägras enligt första stycket 5, om en annan utredningsåtgärd kan vidtas som ger motsvarande resultat som den åtgärd som utredningsordern avser.

9 §

Om utredningsordern avser en utredningsåtgärd som i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål endast kan vidtas efter rättens tillstånd, ska åklagaren överlämna till domstol att pröva om utredningsordern ska erkännas och verkställas. Detsamma gäller om utredningsordern avser en åtgärd som åklagaren i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål skulle ha inhämtat rättens tillstånd till enligt 28 kap. 4 § första stycket eller 13 § första stycket rättegångsbalken.

Om utredningsordern avser en utredningsåtgärd som i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål endast kan vidtas efter rättens tillstånd, ska åklagaren överlämna till domstol att pröva om utredningsordern ska erkännas och verkställas. Detsamma gäller om utredningsordern avser en åtgärd som åklagaren i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål skulle ha inhämtat rättens tillstånd till enligt 28 kap. 4 § första stycket, 10 c § första stycket eller 13 § första stycket rättegångsbalken.

Första stycket gäller inte om åklagaren vägrar erkännande och verkställighet av utredningsordern.

Beslag Beslag och kopiering

32 §

När en utredningsorder för beslag har verkställts, får den som har drabbats av beslaget begära prövning av verkställbarhetsförklaringen i domstol.

En utredningsorder för beslag som har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2–8 rättegångsbalken ska av åklagaren anmälas till domstolen för prövning

När en utredningsorder för beslag eller kopiering har verkställts, får den som har drabbats av beslaget eller kopieringen begära prövning av verkställbarhetsförklaringen i domstol.

av verkställbarhetsförklaringen.

Bestämmelserna i 27 kap. 7 § rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.

Behörig domstol enligt första och andra styckena är den tingsrätt inom vars domkrets beslaget har verkställts.

Om domstolen vid sin prövning enligt första eller andra stycket finner att verkställbarhetsförklaringen ska upphävas, ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå, så långt det är möjligt.

Behörig domstol enligt första och andra styckena är den tingsrätt inom vars domkrets beslaget

eller kopieringen har verkställts.

Om domstolen vid sin prövning enligt första stycket finner att verkställbarhetsförklaringen ska upphävas, ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå, så långt det är möjligt. Om

domstolen beslutar att beslaget ska ersättas med kopiering ska vidtagna verkställighetsåtgärder anpassas.

40 §

Ett överlämnande av inhämtat bevismaterial ska skjutas upp i avvaktan på domstolens prövning, om

1. en sådan prövning har begärts enligt 32 § första stycket,

2. åklagaren ska anmäla ett verkställt beslag till domstolen enligt 32 § andra stycket, eller

3. åklagaren har meddelat en

verkställbarhetsförklaring med stöd av 10 § och domstolen inte har fastställt förklaringen.

1. en sådan prövning har begärts enligt 32 § första stycket,

eller

2. åklagaren har meddelat en

verkställbarhetsförklaring med stöd av 10 § och domstolen inte har fastställt förklaringen.

Trots första stycket ska bevismaterialet överlämnas omedelbart om det finns särskilda skäl. Detta gäller inte om överlämnandet skulle medföra allvarlig skada för den som drabbas av åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.

1.26. Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs att 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska även ange i protokollet när sammanställningen görs.

I protokollet ska följande antecknas – angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen, – tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,

– uppgift om att en anhörig eller någon annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att en sådan underrättelse inte har skett eller har skjutits upp,

– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel vid brottet, och om brottet kan antas ha samband med den misstänktes missbruk av alkohol eller något annat berusningsmedel,

– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör,

namn på förhörsvittne och

övriga närvarande vid förhör och

på närvarande vid en genomsökning enligt 27 kap. 2 b § rättegångsbalken ,

– beslut om att någon inte tillåts närvara vid en genomsökning enligt 27 kap. 2 b § rättegångsbalken samt att det som framkommit vid en genomsökning inte får uppenbaras,

– beslut om att någon annan än ett förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,

– beslut om att en försvarare har förhindrats att närvara vid förhör och skälen för det,

– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken, och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,

– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken, och om föreläggande att visa upp

ett skriftligt bevis eller tillhanda-

hålla ett föremål eller en upptag-

ning för besiktning samt beslut

om detta,

– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel,

– uppgift om att kopior av beslagtaget material finns kvar efter hävande av ett beslag,

– underrättelse till en misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken, samt till en misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt 23 kap. 18 a § första stycket rättegångsbalken, med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,

– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,

– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder en sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över ett sådant anspråk,

– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, – uppgift om det funnits ett barn som har bevittnat brottet och i så fall var barnet har befunnit sig,

– uppgift om att det finns utredningsmaterial som inte har tagits med i protokollet, och

– det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet.

Protokollet ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer) och en kort beteckning av saken.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2019.

1.27. Förslag till förordning om ändring i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641)

Härigenom föreskrivs att 2 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) ska ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

2 § Följande myndigheter är i den utsträckning som framgår nedan undantagna från registreringsskyldigheten enligt 5 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Myndigheter Register

Kustbevakningen

– handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade en beslagtagen informationsbärare – handlingar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans – handlingar som framställts genom kopiering med stöd av 27 kap. 1 b § rättegångsbalken

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Polismyndigheten

– handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade en beslagtagen informationsbärare – handlingar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans – handlingar som framställts genom kopiering med stöd av 27 kap. 1 b § rättegångsbalken

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Skatteverket

– handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade en beslagtagen informationsbärare

– handlingar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans – handlingar som framställts genom kopiering med stöd av 27 kap. 1 b § rättegångsbalken

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Säkerhetspolisen

– handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade en beslagtagen informationsbärare – handlingar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans – handlingar som framställts genom kopiering med stöd av 27 kap. 1 b § rättegångsbalken

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Tullverket

– handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade en beslagtagen informationsbärare – handlingar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans – handlingar som framställts genom kopiering med stöd av 27 kap. 1 b § rättegångsbalken

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – åklagarmyndigheter

– handlingar som tagits i beslag eller som är lagrade en beslagtagen informationsbärare – handlingar som myndigheten får tillgång till genom en undersökning på distans – handlingar som framställts genom kopiering med stöd av 27 kap. 1 b § rättegångsbalken

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2019.

2. Vårt uppdrag och arbete

2.1. Utredningens uppdrag

2.1.1. Det övergripande uppdraget

Enligt direktiven (se bilaga 1) är utredningens övergripande uppdrag att se över reglerna om beslag och husrannsakan. Syftet är att skapa ändamålsenliga regler som möjliggör effektiva och rättssäkra brottsutredningar. Utredningen ska bl.a. – analysera i vilka avseenden det finns anledning att anpassa be-

stämmelserna om beslag och husrannsakan till modern teknik, – ta ställning till om kopiering av beslagtaget material bör lagregleras, – ta ställning till om nuvarande sekretessbestämmelser behöver

ändras när det gäller uppgifter som förekommer i beslagtagna föremål och handlingar och kopior av dessa, – analysera om det bör vara möjligt att i vissa fall dröja med att

underrätta om ett beslag när den som beslaget görs hos inte är närvarande, och – lämna fullständiga författningsförslag.

2.1.2. Hur kan reglerna om beslag och husrannsakan anpassas till modern teknik?

Utredningen ska analysera och ta ställning till hur reglerna om beslag och husrannsakan kan anpassas till modern teknik. I uppdraget ingår att

– analysera i vilka avseenden det finns anledning att anpassa be-

stämmelserna om beslag och husrannsakan till moderna förhållanden, – överväga olika alternativ till hur en anpassning till modern tek-

nik kan se ut samt belysa fördelar och nackdelar med dessa alternativ, – föreslå hur en sådan anpassning ska se ut, och – föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs.

I uppdraget ingår att vi ska göra en språklig översyn av de aktuella bestämmelserna.

2.1.3. Bör det införas ett mindre ingripande alternativ till husrannsakan och beslag?

En annan del av uppdraget handlar om edition och om möjligheten att införa en möjlighet att få tillgång till information på ett mindre ingripande sätt än genom husrannsakan och beslag. I uppdraget ingår att – analysera och ta ställning till om det finns anledning att dels an-

passa bestämmelserna om edition till modern teknik, dels införa en möjlighet att på annat sätt än genom husrannsakan och beslag få tillgång till information, – föreslå hur en sådan anpassning och ett sådant alternativ till hus-

rannsakan och beslag ska se ut, och – föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs.

2.1.4. Är beslagsförbudsregeln i närståendefallen ändamålsenligt utformad?

Det har ifrågasatts om beslagsförbudsregeln i 27 kap. 2 § andra stycket RB – de s.k. närståendefallen – har en ändamålsenlig utformning eller om den skyddar mer än vad som är motiverat med hänsyn till intresset att värna förtroligheten mellan närstående. Utredningen ska analysera och ta ställning till om förbudet mot beslag enligt

27 kap. 2 § andra stycket RB bör begränsas, och föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs.

2.1.5. Bör kopiering av beslag regleras i lag?

Det är mycket vanligt att brottsbekämpande myndigheter kopierar beslagtagna handlingar och föremål. Utredningen ska analysera och ta ställning till om kopiering av beslagtaget material bör lagregleras och om det i så fall finns behov av regler om att kopiorna ska förstöras, och föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs.

2.1.6. Frågor om sekretess, registrering, bevarande och arkivering

Det har under senare år diskuterats om beslagtagna handlingar och kopior av sådana handlingar ska betraktas som allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Utredaren ska analysera rättsläget när det gäller den rättsliga statusen hos elektronisk information som lagras i beslagtagna föremål och beslagtagna konventionella handlingar och kopior av dessa. Utredaren ska också, oavsett resultatet av den analysen, och utifrån antagandet att informationen som lagras i beslagtagna föremål och beslagtagna konventionella handlingar och kopior av dessa är allmänna handlingar – analysera och ta ställning till om det bör göras undantag från regi-

streringsskyldigheten i 5 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) när det gäller sådana handlingar, – analysera och ta ställning till om nuvarande sekretessbestämmelser

behöver ändras när det gäller uppgifter som förekommer i sådana handlingar, – analysera och ta ställning till hur kraven på bevarande och arki-

vering förhåller sig till skyldigheten att återställa besittningsrubbningen av det beslagtagna när beslaget har hävts, och – föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs.

I uppdraget ingår inte att lämna förslag till grundlagsändringar.

2.1.7. Bör det vara möjligt att dröja med en underrättelse om beslag?

Utredningen ska analysera och ta ställning till om det bör vara möjligt att i vissa fall dröja med att underrätta om ett beslag när den som beslaget görs hos inte är närvarande, och föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs.

2.1.8. Närliggande frågor

Utredningen får ta upp sådana närliggande frågor som har samband med de frågeställningar som ska utredas, under förutsättning att uppdraget ändå bedöms kunna redovisas i tid.

2.2. Utredningsarbetet

Utredningen har haft såväl ett flertal sammanträden som mer informella kontakter med experterna. Vi har också samrått med företrädare för Polisen, Säkerhetspolisen, Tullverket och Journalistförbundet. Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Riksarkivet har fått tillfälle att underhand lämna synpunkter på våra överväganden och förslag. I samband med vår kartläggning av lagstiftningen i Danmark, Norge och Finland har vi varit i kontakt med företrädare för respektive lands regeringskansli. Föreningen för digitala fri- och rättigheter och Dataskydd.net har lämnat in en inlaga till utredningen rörande vissa konsumenträttsliga frågeställningar och har även i andra sammanhang på eget initiativ lämnat synpunkter och information rörande bl.a. dataskyddsfrågor.

Utredaren har löpande samrått med utredningen om hemlig dataavläsning (dir. 2016:36) och har följt Regeringskansliets arbete med betänkandet Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (SOU 2013:39).

2.3. Betänkandets disposition

Våra författningsförslag finns i kapitel 1. Kapitel 3 innehåller en beskrivning av de brottsbekämpande myndigheternas uppdrag, en genomgång av regler till skydd för den enskilde i förhållande till

husrannsakan och beslag, en beskrivning av gällande rätt – inklusive de övergripande principer som gäller för tvångsmedelsanvändning – och slutligen en kortfattad beskrivning av det huvudsakliga innehållet i Europarådets it-brottskonvention.1 I kapitel 4 redogör vi för relevant reglering i Danmark, Norge och Finland.

Våra överväganden om husrannsakan, beslag och kopiering har vissa gemensamma principiella och praktiska utgångspunkter. Dessa redovisas i kapitel 5. Våra överväganden i de nyss nämnda frågorna bör alltså läsas tillsammans med kapitel 5. Vi tar upp frågor om husrannsakan och andra undersökningar i it-miljö i kapitel 6. I kapitel 7 överväger vi säkrande av information genom beslag och kopiering. Av framställningstekniska skäl behandlar vi vissa frågor om beslag och kopiering i särskilda kapitel, nämligen frågor om beslags- och kopieringsförbud som behandlas i kapitel 8 och om senarelagd underrättelse om beslag och kopiering, som behandlas i kapitel 10. I kapitel 9 finns våra överväganden om förstörande av kopior och rätten till domstolsprövning.

I kapitel 11 diskuterar vi beslagtagna och kopierade handlingars rättsliga status. Kapitel 12 innehåller våra överväganden om frågor om sekretess, registrering, bevarande och arkivering rörande sådana handlingar. Vi överväger i kapitel 13 frågor om edition och mindre ingripande alternativ till husrannsakan och beslag som syftar till att man i brottsutredningar ska få tillgång till information.

Behovet av följdändringar övervägs i kapitel 14. Frågor om ikraftträdande övervägs i kapitel 15. Konsekvensanalysen finns i kapitel 16 och författningskommentaren i kapitel 17.

2.4. Avgränsningar

Vårt uppdrag handlar i första hand om rättegångsbalkens bestämmelser om beslag och husrannsakan. Därutöver finns det i andra författningar regler om beslag och husrannsakan. Med utgångspunkt i direktiven har vi inte övervägt ändringar i dessa regler, förutom i den mån det handlar om följdändringar av våra förslag. Det finns också förfaranden som liknar husrannsakan och beslag men som benämns på annat sätt. Vi har inte övervägt ändringar i

1 Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet, ETS nr 185.

sådana regler, förutom i den del dessa hänvisar till rättegångsbalkens bestämmelser.

Vi har uppmärksammat att det finns en problematik kring säkrande av immateriella rättigheter, såsom domännamn, i samband med brottsutredningar. Vårt betänkande innehåller inga överväganden i sådana frågor. En särskild utredare har dock fått i uppdrag att bl.a. överväga om det bör bli lättare att säkra immateriell egendom under en brottsutredning och om det bör tydliggöras hur förverkad immateriell egendom ska hanteras (dir. 2017:4).

Vi har också uppmärksammat att det finns frågor kring hur man ska hantera s.k. bitcoins och andra virtuella valutor inom ramen för brottsutredningar. Frågan tas inte upp i direktiven och vi har bedömt att den är så särartad att den lämpligen bör hanteras i särskild ordning. Därför har vi inte heller några överväganden om detta.

Vi har i princip inte kunnat beakta betänkanden och annat material som har tillkommit efter den 1 oktober 2017.

3. Bakgrund och övergripande om gällande rätt

3.1. Inledning

Vårt uppdrag handlar till stor del om beslag och husrannsakan, som räknas till de straffprocessuella tvångsmedlen. Rättegångsbalken innehåller inte någon definition av vad ett straffprocessuellt tvångsmedel är. Det rör sig dock om åtgärder som har en funktion inom straffprocessen men som inte är straff eller andra sanktioner. Åtgärderna företas i myndighetsutövning och utgör ett intrång i någons rättssfär. Vanligtvis – men inte för alla tvångsmedel – innefattar användningen tvång mot person eller egendom (se t.ex. prop. 2013/14:237 s. 43 med hänvisningar).

Uppdraget omfattar också editionsinstitutet, som inte brukar räknas till de straffprocessuella tvångsmedlen. Edition innebär en skyldighet för parter och andra att förete skriftliga handlingar som vederbörande innehar och som kan antas ha betydelse som bevis. Om editionsplikt föreligger kan rätten förelägga den som innehar handlingen att förete den.

Slutligen omfattar uppdraget frågor om sekretess, registrering, bevarande och arkivering avseende beslagtagna handlingar och kopior av sådana handlingar.

De straffprocessuella tvångsmedlen bör förstås mot bakgrund av de brottsbekämpande myndigheternas uppdrag. Detta kapitel inleds därför med en kortfattad beskrivning av dessa (avsnitt 3.2).

Användning av straffprocessuella tvångsmedel utgör en inskränkning i enskildas fri- och rättigheter så som dessa kommer till uttryck i regeringsformen (RF) och olika människorättsinstrument. Det finns en inneboende spänning mellan tvångsmedelsanvändning och enskildas rätt till personlig integritet. Vi fortsätter därför

kapitlet med en redogörelse för olika regler som är till för att skydda den enskilde (avsnitt 3.3).

Vi behandlar därefter i tur och ordning de allmänna principerna för tvångsmedelsanvändning (avsnitt 3.4) och rättegångsbalkens regler om beslag och husrannsakan (avsnitt 3.5 och 3.6). I ett särskilt avsnitt beskriver vi rättsläget när det gäller husrannsakan och beslag i it-miljö (avsnitt 3.7) följt av ett avsnitt om kopiering av elektroniskt lagrad information (avsnitt 3.8). Därefter beskriver vi kort regleringen om dataintrång m.m. (avsnitt 3.9). Övriga redogörelser för gällande rätt finns i respektive kapitel.

Kapitlet avslutas med en redogörelse för relevanta delar av Europarådets it-brottskonvention1 och de förslag som lagts fram i syfte att svensk rätt ska leva upp till konventionens krav (avsnitt 3.10).

3.2. De brottsbekämpande myndigheternas uppdrag

Till polisens uppgifter hör bl.a. att förebygga brott och att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Polisen och Säkerhetspolisen har således en brottsutredande funktion. Vissa andra myndigheter, däribland Tullverket och Ekobrottsmyndigheten, har självständiga brottsbekämpande uppgifter.

Förfarandet vid den utredning som föregår ett beslut om åtal, förundersökningen, regleras i rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948). Förundersökning ska, enligt 23 kap. 1 § RB, inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Beslut att inleda förundersökning fattas oftast av Polismyndigheten eller av åklagare. Om förundersökning har inletts av Polismyndigheten eller annan och saken inte är av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagare så snart någon är skäligen misstänkt för brottet eller om det finns särskilda skäl. Så är bl.a. fallet om det blir aktuellt att använda sig av hemliga tvångsmedel. Förundersökningen har enligt 23 kap. 2 § RB huvudsakligen två syften. Det ena syftet är att utreda om brott föreligger, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och att skaffa tillräckligt material för bedömning av frågan om åtal ska väckas.

1 Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet, ETS nr 185.

Det andra syftet är att bereda målet så att bevisningen kan läggas fram i ett sammanhang vid en huvudförhandling i domstol.

Polisen och Säkerhetspolisen bedriver också underrättelseverksamhet. Även vissa andra myndigheter, såsom Ekobrottsmyndigheten och Tullverket, bedriver sådan verksamhet. Denna verksamhet är i huvudsak inriktad på att förebygga, förhindra och upptäcka brott. Ett övergripande mål med underrättelseverksamheten är att förse de brottsbekämpande myndigheterna med kunskap som kan omsättas i operativ verksamhet. I underrättelseverksamheten samlar myndigheterna sålunda in, bearbetar och analyserar uppgifter som senare kan ha betydelse för att utreda, förebygga och förhindra brott. Det framtagna underrättelsematerialet kan också läggas till grund för ett beslut om att inleda en förundersökning.

Säkerhetspolisen är Sveriges civila säkerhetstjänst. Säkerhetspolisens uppdrag kan i huvudsak delas in i fem områden: Kontraspionage, kontraterrorism, författningsskydd samt säkerhetsskydd och personskydd. Säkerhetspolisen arbetar också med att förhindra spridning, anskaffning och produktion av massförstörelsevapen. Säkerhetspolisen ansvarar vidare för utredningar som rör brott mot rikets säkerhet och terroristbrott. Tyngdpunkten i Säkerhetspolisens verksamhet är dock att förebygga brott.

Eftersom Säkerhetspolisens verksamhet primärt syftar till att förebygga och inte att utreda brott kan Säkerhetspolisen inte bedriva verksamheten utifrån brottsanmälningar. Myndigheten måste i stället själv ha förmåga att identifiera aktörer som har avsikt att begå vissa typer av brott för att kunna bedöma vilka förutsättningar dessa har att sätta sina planer i verket. Det brottsförebyggande arbetet grundas därför i stor utsträckning på uppgifter som inhämtas i säkerhetsunderrättelseverksamhet. Denna verksamhet bedrivs i ett skede innan det finns tillräckliga skäl för att inleda förundersökning. I stor utsträckning bygger verksamheten på att uppgifter inhämtas innan en person eller gruppering har konkreta planer eller vidtagit åtgärder för att begå brott.

3.3. Regler till skydd för den enskilde

De straffprocessuella tvångsmedlen, däribland husrannsakan och beslag, har kommit till för att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna utreda brott och säkerställa lagföring och verkställighet av påföljd och annan rättsverkan av brott. Mot dessa intressen måste man ställa den enskildes rättigheter. När det gäller husrannsakan och beslag handlar det främst om enskildas rätt till skydd för sin personliga integritet och sin egendom. Dessa rättigheter följer bl.a. av föreskrifterna i 2 kap. RF och vissa artiklar i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Den enskildes rätt till skydd för sin egendom behandlas vidare i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Av intresse är också Förenta Nationernas (FN) konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. I de följande avsnitten redogör vi kortfattat för de mest relevanta bestämmelserna i regeringsformen och de nyss nämnda konventionerna.

3.3.1. Regeringsformen

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket RF ska den offentliga makten utövas under lagarna. Domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör förvaltningsuppgifter är enligt 1 kap. 9 § RF skyldiga att beakta allas likhet inför lagen och att vara sakliga och opartiska. Den sistnämnda paragrafen ger uttryck för den s.k. objektivitetsprincipen, som gäller för all offentlig verksamhet.

De grundläggande fri- och rättigheterna räknas upp i 2 kap. RF. I kapitlet finns det också bestämmelser om vilka av dessa fri- och rättigheter som kan inskränkas, och i så fall i vilken utsträckning. När det gäller husrannsakan och beslag är framför allt 6 § viktig. Enligt paragrafens första stycke är var och en skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Enligt andra stycket är dessutom var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.

Skyddet enligt 6 § får begränsas genom lag (20 §). I 21 § anges vilka krav som ställs för att begränsningar ska få ske. Där framgår det att en begränsning bara får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

3.3.2. Europakonventionen

Europakonventionen gäller sedan 1995 som lag i Sverige. Enligt 2 kap. 19 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med konventionen. Bestämmelsen innebär att Europakonventionens ställning är svagare än grundlag, men starkare än vanlig lag. Staternas efterlevnad av konventionen övervakas av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen), till vilken enskilda har klagorätt. Europadomstolens praxis är ett viktigt instrument vid tolkning av konventionen.

Genom Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll garanteras ett antal specifika rättigheter och friheter. När det gäller husrannsakan och beslag aktualiseras främst artikel 8. I viss mån aktualiseras också artikel 6 och artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

Enligt artikel 6.1 har den som anklagas för brott rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Samma rätt har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter. Europadomstolen har i olika avgöranden ansett att beslut om husrannsakan och beslag omfattas av skyddet för den enskildes civila rättigheter. Stater har ställts till ansvar när enskilda saknat en reell rätt till domstolsprövning av sådana beslut (se bl.a. Linnekogel mot Schweiz, mål nr 43874/98 och dom den 1 mars 2005 och Veeber [nr 1] mot Estland, mål nr 37571/97 och dom den 7 november 2002).

Enligt artikel 8.1 har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentliga myndigheter får enligt artikel 8.2 inskränka skyddet, men bara med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller

till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Husrannsakan innebär ofta en inskränkning i rätten till skydd för hemmet. Framför allt omfattas personens bostad, men skyddet har också ansetts kunna omfatta andra platser. Exempelvis har domstolen ansett att ett advokatkontor kan omfattas av skyddet i artikel 8(se bl.a. Niemietz mot Tyskland, mål nr 13710/88 och dom den 16 december 1992). Europadomstolen har senare gått ännu längre och förklarat att ett bolags huvudkontor, avdelningskontor och verksamhetsplats också är lokaler som kan omfattas av artikel 8 (se

Société Colas Est m.fl. mot Frankrike, mål nr 37971/97 och dom den

16 april 2002). Husrannsakningar och beslag kan också utgöra en inskränkning i skyddet för privatliv och korrespondens. Europadomstolen har i praxis ansett att genomsökning och beslag av datalagrad information på ett advokatkontor utgjort en inskränkning av advokatens rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8 (se bl.a.

Wieser and Bicos Beteiligungen GmbH mot Österrike, mål nr 74336/01

och dom den 16 oktober 2007).

Domstolen har betonat att husrannsakan och beslag utgör allvarliga inskränkningar av rättigheterna enligt artikel 8 och att de därför måste bygga på klara och detaljerade regler som skyddar mot missbruk och godtycke. Särskild vaksamhet är enligt domstolen påkallad när sådana åtgärder kan vidtas utan ett föregående domstolsbeslut (se Harju mot Finland, mål nr 56716/09 och dom den 15 februari 2011). Finsk rätt ansågs stå i strid med artikel 8 genom att husrannsakan kunde ske utan ett domstolsbeslut och det inte heller fanns möjlighet till domstolsprövning i efterhand (samma rättsfall).

I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen anges det att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Enligt andra stycket har staterna ändå rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten. Artikeln har en viss betydelse i fråga om beslag. Beslag har nämligen i vissa fall setts

som en åtgärd syftande till att kontrollera användningen av egendom.2 En inskränkning av rätten att använda sin egendom får inte vara oproportionerligt betungande. Detta innebär att det måste finnas en rimlig balans mellan det allmänna intresset och den enskilde ägarens intresse. Europadomstolen har dock tillerkänt staterna ett ganska stort utrymme för att bedöma vilka inskränkningar som ter sig som rimliga med hänsyn till övergripande intressen.3

3.3.3. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

FN:s generalförsamling antog 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. I artikel 12 i förklaringen slås fast att ingen får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens. Denna grundsats har arbetats in i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 17).

3.4. Allmänt om straffprocessuella tvångsmedel

Beslag och husrannsakan utgör straffprocessuella tvångsmedel. De närmare reglerna som styr användningen av dessa två tvångsmedel finns i 27 respektive 28 kap. RB. Även om reglerna finns i den del av rättegångsbalken som handlar om rättegången i brottmål, har de sin största betydelse under förundersökningen.

Tvångsmedel får som huvudregel bara användas när en förundersökning har inletts. Om det fattas ett beslut om ett tvångsmedel innan en förundersökning inletts, har det – trots att det i 23 kap. 3 § första stycket RB anges att beslut att inleda förundersökning ska fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren – ansetts att tvångsmedelsbeslutet innebär ett faktiskt inledande av en förundersökning.4 Det finns dock vissa undantag från kravet på förundersökning. Ett av dessa gäller beslag vid s.k. förenklade utredningar enligt 23 kap. 22 § första stycket RB. Sådana utredningar

2 Se Danelius s. 601–604. 3 Se Danelius s. 601–604 med där refererade rättsfall. 4 Se bl.a. SOU 1995:47 s. 155 och 156 och Lindberg s. 384; jfr dock Bring & Diesen s. 229–233.

kan i okomplicerade fall, t.ex. vid bötesbrott, ersätta en formell förundersökning. Beslag får användas i sådana utredningar, och anses då inte innebära att en förundersökning har inletts. Det finns också en möjlighet att med stöd av 27 kap. 14 a § RB beslagta föremål som kan förverkas därför att de kan befaras komma till brottslig användning. I sådana fall finns det ofta inte någon misstanke om ett konkret brott och därmed inte heller någon grund för att inleda en förundersökning.5 Ett annat undantag är den nyligen införda möjligheten att i samband med förhör ta hand om elektronisk kommunikationsutrustning och att besluta om kroppsvisitation för att söka efter sådan egendom (23 kap. 9 a § RB). Denna möjlighet gäller nämligen även under s.k. primärutredningar, dvs. utredningar där förundersökning ännu inte inletts. Det finns också en möjlighet att i vissa fall använda hemliga tvångsmedel bl.a. i syfte att förebygga särskilt allvarlig brottslighet.

Kravet på att det ska pågå en förundersökning innebär att ett tvångsmedel ska upphöra om förundersökningen läggs ned. Detta gäller oavsett orsaken till nedläggningen.

För all tvångsmedelsanvändning gäller ett antal grundläggande principer.6 Dessa är följande.

1. Legalitetsprincipen.

2. Ändamålsprincipen.

3. Behovsprincipen.

4. Proportionalitetsprincipen.

Legalitetsprincipen innebär att en myndighet inte utan stöd i lag

eller annan författning får ingripa i en enskilds rättssfär. Den följer av regelsystemet i 1 och 2 kap. RF och artikel 5, 6 och 8 i Europakonventionen. Reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen utgör sådana undantag som avses i 2 kap. 20 § RF. Legalitetsprincipen innebär, förutom att all tvångsmedelsanvändning måste ha stöd i lag, att bestämmelser om tvångsmedel ska tolkas enligt sin ordalydelse. Ingrepp i grundlagsskyddade rättigheter får alltså inte ske med stöd av en extensiv tolkning av en lagregel och inte heller

5 Se Lindberg s. 385. 6 Principernas innebörd har utvecklats i prop. 1988/89:124 s. 2629. Se även framställningen i Lindberg s. 20–32.

genom en analogisk tillämpning av en lagregel som gäller någon annan typ av ingrepp.7 När det är fråga om bestämmelser om undantag från en grundlagsskyddad rättighet finns det enligt uttalanden från Högsta domstolen (HD) anledning till särskild restriktivitet vid tolkningen (NJA 1996 s. 577).

Ändamålsprincipen innebär att tvångsmedel bara får användas

för de syften som anges i de tillämpliga lagreglerna. Principen ska återspeglas i lagstiftningen genom att det för varje enskilt tvångsmedel anges för vilket eller vilka ändamål detta får användas.8 Av ändamålsprincipen följer bl.a. att det inte är tillåtet att besluta om eller verkställa tvångsmedel i syfte att få fram överskottsinformation, dvs. information om andra brott än det som legat till grund för tvångsmedelsbeslutet.9 Vid verkställighet av ett beslutat tvångsmedel innebär ändamålsprincipen att tvångsmedlet inte får användas för något annat ändamål än det för vilket det har beslutats. En utvidgning kräver ett nytt beslut av en behörig beslutsfattare.10

Behovsprincipen innebär att man bara får använda tvångsmedel

om det finns ett påtagligt behov av det och en annan mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Åtgärden får inte ges en större omfattning än vad som är motiverat med hänsyn till ändamålet. Av principen följer också att ett tvångsmedel så fort som möjligt ska upphöra när syftet med det har uppnåtts eller det av någon annan anledning inte längre finns behov av det.

Proportionalitetsprincipen, som delvis överlappar behovsprincipen,

innebär att varje tvångsåtgärd till sin art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till det som man önskar uppnå med åtgärden. Ett visst tvångsmedel får bara användas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Proportionalitetsprincipen kommer till uttryck genom regler i rättegångsbalkens kapitel om straffprocessuella tvångsmedel, dvs. 24– 28 kap. RB. Men den anses också sedan länge vara en allmän rättsgrundsats och bör därmed gälla även för tvångsingripanden som den inte uttryckligen gjorts tillämplig för.11

7 Se Lindberg s. 21. 8 Se Lindberg s. 22. 9 JO 1988/89 s. 47. 10 Se t.ex. Lindberg s. 24 och 25. 11 Se Lindberg s. 28 med hänvisning till prop. 1988/89:124 s. 2629.

Ingrepp som enbart avser egendom anses i allmänhet som mindre allvarliga än frihetsberövande och andra kränkningar av den personliga integriteten.12 I det konkreta fallet innebär proportionalitetsprincipen bl.a. att tillämparen måste beakta brottets allvar. Om brottet är av ringa art eller har ett mycket lågt straffvärde kan redan ett ganska litet ingrepp vara oproportionerligt. I fall då tvångsmedlets syfte är att brottet ska kunna utredas, kan ett planerat ingrepp vara oproportionerligt om dess värde för brottsutredningen är litet.13

Proportionalitetsprincipen handlar inte bara om de direkta följderna för den som drabbas av ett tvångsmedel. Även indirekta verkningar ska nämligen vägas in, t.ex. om det rör sig om intrång i tredje mans skyddade intressen. Det kan då exempelvis handla om husrannsakan på tidningsredaktioner och på advokatkontor eller andra platser med anknytning till sådana yrkesgrupper som avses i 36 kap. 5 § RB.14

Om mer än ett tvångsmedel övervägs mot en viss person bör den totala effekten av tvångsmedlen vägas in i proportionalitetsbedömningen.15 Vid s.k. perdurerande tvångsmedel, dvs. sådana tvångsmedel som består över tid, blir det allteftersom tiden går allt viktigare att vid den fortlöpande prövningen av om tvångsmedlet ska bestå beakta de motstående intressena. En åtgärd som är rimlig i ett tidigt skede av en brottsutredning kan med andra ord bli oproportionerlig när lång tid har passerat. Detta måste beaktas vid den löpande omprövningen av t.ex. ett beslag.

Utöver de grundläggande principer som nu behandlats, bör ytterligare några principer för tvångsmedelsanvändningen nämnas.16 En av dessa är objektivitetsprincipen enligt 1 kap. 9 § RF, som redan beskrivits. När det gäller förundersökningar har principen preciserats i 23 kap. 4 § första stycket RB. Där framgår det att man under förundersökningen inte bara ska söka efter, ta till vara och beakta omständigheter som talar emot den misstänkte, utan också sådant som talar till hans eller hennes fördel. Där framgår också en skyldighet för den som bedriver förundersökningen att ta till vara

12 Se Rättegång III s. 49. 13 Se Lindberg s. 29 med där gjorda hänvisningar. 14 Se prop. 1988/89:124 s. 2729. 15SOU 1998:46 s. 377 och 378. 16 En mer utförlig framställning finns i Lindberg s. 32 och 33.

bevis som är till den misstänktes förmån. Genom lagändringar som trätt i kraft den 1 juli 2016 har det i paragrafen gjorts tydligare att kravet på objektivitet gäller såväl före som under förundersökningen och även efter att åtal väckts (prop. 2015/16:68, bet. 2015/16:JuU11, rskr. 2015/16:232).

Vid förundersökning gäller också hänsynsprincipen, som innebär att undersökningen ska genomföras på ett sådant sätt att inte någon i onödan utsätts för brottsmisstanke eller drabbas av kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § andra stycket RB).

Slutligen kan det nämnas att polisen måste följa vissa allmänna principer vid sina ingripanden. Dessa följer av 8 § polislagen (1984:387). Där sägs att ingripanden ska ske på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

3.5. Rättegångsbalkens regler om beslag

Beslag innebär att en brottsbekämpande myndighet tillfälligt tar om hand någon annans egendom. I rättegångsbalken finns reglerna om beslag i 27 kapitlet. Av 1 § första stycket framgår att beslag får företas för fyra olika ändamål. Beslag får ske

1. av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning

om brottet (bevisbeslag),

2. i syfte att återställa egendom som någon har berövats genom brott

(återställandebeslag),

3. i syfte att säkra verkställighet av förverkande (förverkandebeslag),

och

4. av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om

förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

I andra stycket samma paragraf anges att det som sägs i kapitlet om föremål också gäller om skriftliga handlingar i den mån inte annat är föreskrivet. Skriftliga handlingar kan alltså normalt tas i beslag. Vad som avses med skriftlig handling är inte definierat i rättegångsbalken. Det har bl.a. därför varit omdiskuterat i vilken mån beslags-

reglerna kan tillämpas på elektroniskt lagrad information i datorer och andra informationsbärare. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 3.7.

Det ställs inte något krav i fråga om brottets beskaffenhet för att beslag ska få göras i de syften som anges i punkterna 1–3 ovan. Beslag kan alltså i sådana fall även komma i fråga beträffande lindriga brott. Emellertid måste proportionalitetsprincipen, som lagfästs i 1 § tredje stycket, alltid beaktas. Beslag får alltså bara beslutas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. När det handlar om beslag av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken begränsas beslagsmöjligheten av att sådant förverkande bara kan förekomma vid vissa brott som kan ge utbyte. I 27 kap. 3 § finns också särskilda begränsningar när det handlar om beslag av försändelser som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, vilket vi återkommer till.

Beslag enligt rättegångsbalken kan bara avse lösa saker. Också detta har gett upphov till diskussion om i vilken utsträckning reglerna om beslag kan tillämpas på elektroniskt lagrad information.

Det spelar ingen roll om föremålet ägs eller innehas av någon annan än den som misstänks för brottet. Beslag kan alltså ske även från vittnen, målsägande och andra personer. Det spelar inte heller någon roll om föremålet eller handlingen har något ekonomiskt värde.

För att ett föremål eller en handling ska kunna tas i beslag krävs att föremålet eller handlingen är tillgänglig och att beslagsbeslutet kan verkställas omedelbart. Beslagsrätten ger således ingen befogenhet för beslutsfattaren att vidta åtgärder i syfte att söka efter föremål. Ofta krävs det därför exempelvis en husrannsakan eller kroppsvisitation för att ett beslag ska kunna beslutas. Det sagda innebär att det inte är möjligt för åklagaren eller en annan förundersökningsledare att inför en husrannsakan besluta att ett visst föremål ska tas i beslag, ens om det är i det närmaste säkert att föremålet kommer att påträffas. Däremot kan han eller hon ge direktiv om vad som ska eftersökas. Det ankommer därefter på de befattningshavare som genomför husrannsakan eller på förundersökningsledaren att ta ställning till om det som påträffas ska tas i beslag.17

17 Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 1 § RB.

Beviskravet för beslag, ”skäligen kan antas”, kan närmast jämställas med skälig misstanke. För att beviskravet ska vara uppfyllt ska det finnas konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att föremålet är av den beskaffenhet som lagstiftningen kräver (SOU 1995:47 s. 357 och 358).

I 2 § finns förbud mot beslag av vissa skriftliga handlingar. Paragrafen anknyter till reglerna i 36 kap. 3 och 5 §§ RB om undantag från vittnesplikten. Enligt första stycket är det förbjudet att ta en skriftlig handling i beslag om den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne om (frågeförbudet). Beslagsförbudet gäller bara om handlingen innehas av honom eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Första stycket omfattar inte bara meddelanden utan också andra typer av skriftliga handlingar.

Enligt andra stycket får ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och en närstående, eller mellan två närstående inbördes, bara tas i beslag hos den misstänkte eller en närstående till denne vid en förundersökning om vissa brott (närståendefallet). Det måste antingen handla om brott med ett minimistraff om två års fängelse eller om vissa särskilt angivna samhällsfarliga brott. Andra stycket är tillämpligt även om meddelandet inte längre finns kvar hos avsändaren eller mottagaren (se NJA II 1943 s. 360). Däremot är det inte tillämpligt om ett meddelande från den misstänkte har kommit utanför dennes närståendekrets. Vi återkommer i avsnitt 3.7.3 till frågan om beslagsförbudsreglernas tillämpning vid husrannsakningar och beslag i it-miljö.

Av 3 § framgår att det i fråga om ”brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag” finns vissa inskränkningar i fråga om möjligheten till beslag. För att beslag ska få ske i sådana fall krävs dels att det för brottet är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. Elektronisk post omfattas inte av bestämmelserna i 3 §. Sådana meddelanden omfattas i stället av bestämmelserna i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och rättegångsbalkens regler om hemlig avlyssning respektive övervakning av elektronisk kommunikation.

Regler om beslutbehörighet finns i 4 och 5 §§. I 4 § anges att den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesikt-

ning får ta föremål som därvid påträffas i beslag. I andra fall när föremål påträffas är det förundersökningsledaren eller åklagaren som får besluta om beslag. Vid fara i dröjsmål har polisman samma behörighet. Om någon annan än förundersökningsledaren eller åklagaren har beslutat om och verkställt beslaget ska det anmälas till denne som omedelbart ska besluta om det ska bestå.

Även rätten kan besluta om beslag om föremålet företes inför rätten eller annars är tillgängligt för beslag (5 §). Med hänsyn till tillgänglighetskravet lär det vara ovanligt att rätten beslutar om beslag.

Den som har drabbats av ett beslag kan begära rättens prövning av det (6 §). Detta förutsätter att personen har vetskap om beslaget. Bestämmelser om underrättelseskyldighet till personer som inte varit närvarande när åtgärden vidtogs finns i 11 §. Han eller hon ska utan dröjsmål underrättas om beslaget och om vad som hänt med det beslagtagna godset. Trots kravet på att underrättelse ska ske utan dröjsmål förekommer det i praxis vissa senarelägganden av utredningstekniska skäl (se SOU 1995:47 s. 424).

I det fall rätten fastställer beslaget ska anges den tid inom vilken åtal ska väckas. Om det inte har väckts åtal inom den tiden och någon begäran om förlängning av tiden inte inkommit eller om det inte annars finns skäl för beslag, ska det omedelbart hävas (7 §). Ett beslag kan hävas av rätten, eller om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av åklagaren eller förundersökningsledaren. När ett mål avgörs ska rätten ta ställning till om beslaget ska bestå (8 §). Sedan den 1 juli 2016 gäller som huvudregel att beslag som har gjorts för att ett föremål skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott ska bestå till dess att domen fått laga kraft.

När ett beslag hävs ska det beslagtagna i vissa fall lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i målsägandens ställe (4 a och 8 a §§). I andra fall ska föremålet lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Om denne inte gör anspråk på föremålet eller om det inte kan utredas hos vem beslaget har gjorts, ska föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om han eller hon kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet. Om föremålet inte hämtas eller inte kan lämnas ut, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (8 a §). Det finns numera även bestämmelser om underrättelser när ett beslag har hävts (8 b §).

Enligt 9 § får rätten förordna att en försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag ska hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Förordnandet får högst gälla en månad. Bestämmelserna har till syfte att underlätta beslag hos befordringsföretag enligt 3 §.18

Bestämmelser om hur beslagtagna föremål ska hanteras finns i 10 §. Huvudregeln är att föremålet ska tas i förvar av den som har verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara och i övrigt är lämpligt får föremålet dock lämnas kvar i innehavarens besittning. Det ska i så fall förseglas eller märkas som beslagtaget, om det inte framstår som obehövligt.

I 12 § finns det regler om förbud för någon annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren att närmare undersöka beslagtagna enskilda handlingar, eller att öppna brev eller sluten handling. Om någon annan verkställer beslaget får han eller hon vidta den undersökning som behövs för att handlingen ska kunna avskiljas från andra. Därefter ska handlingen förseglas. Enligt kommentaren till rättegångsbalken ska paragrafen tillämpas även i fråga om innehållet i en dator och detta oavsett om det krävs en kod för att göra datorns innehåll tillgängligt.19 I doktrinen förekommer också den motsatta uppfattningen, dvs. att korrespondens som är lagrad i en dator i sin elektroniska form får undersökas av vem som helst som deltar i förundersökningen.20 Högsta domstolen har för sin del uttalat att en fil eller annan informationsenhet som är förenad med kodlås får öppnas endast i den ordning som föreskrivs i 27 kap. 12 § respektive 28 kap. 8 § RB (NJA 2015 s. 631 p. 17).

Avslutningsvis ska det sägas att det inom specialstraffrätten förekommer att föremål och handlingar kan tas i beslag på andra grunder än vad som sägs i 27 kap. RB. Exempel på sådana bestämmelser är 59 § tredje stycket upphovsrättslagen (1960:729), 59 § andra stycket patentlagen (1967:837) och 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

18 Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 9 §. 19 Se Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 12 § med hänvisningar. 20 Lindberg s. 428 och 429.

3.6. Rättegångsbalkens regler om husrannsakan

Regler om husrannsakan finns i 28 kap. RB. Husrannsakan i rättegångsbalkens mening innefattar en undersökning av hus, rum eller annat slutet förvaringsställe. I balken regleras två olika typer av husrannsakan. Den ena typen kallas för reell husrannsakan, och ger de brottsbekämpande myndigheterna en möjlighet att göra husrannsakan i syfte att söka efter föremål som får tas i beslag eller i förvar eller annars för att ta reda på omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken (1 §). Den andra typen kallas för personell husrannsakan och syftar till att man ska kunna söka efter en person, t.ex. någon som ska gripas eller hämtas till en domstolsförhandling (2 och 2 a §§). Reglerna om personell husrannsakan saknar i stort sett betydelse för vårt uppdrag. Den fortsatta framställningen behandlar därför bara de regler som gäller för reell husrannsakan.

Kännetecknande för husrannsakan är att detta tvångsmedel ger de brottsbekämpande myndigheterna möjlighet att genomsöka utrymmen som de annars inte skulle ha haft tillgång till. En av de viktigaste funktionerna för husrannsakan är att skapa förutsättningar för myndigheterna att använda andra straffprocessuella tvångsmedel. En reell husrannsakan är ofta en förutsättning för att det ska kunna ske ett beslag. Som tidigare sagts får nämligen föremål och handlingar bara tas i beslag om de är tillgängliga. Ett beslut om beslag får alltså inte fattas förrän föremålet eller handlingen har påträffats.

De grundläggande bestämmelserna om reell husrannsakan finns i 1 §. Ett grundkrav för att husrannsakan ska få ske är att det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa. Husrannsakan måste vidare företas i något av de syften som räknas upp i paragrafen och som redan har beskrivits. Hos den som är skäligen misstänkt för brottet får husrannsakan alltid företas i något av de angivna syftena (första stycket).

I andra stycket ställs det upp vissa ytterligare villkor för att husrannsakan ska få göras hos någon annan än den som är skäligen misstänkt. Dessa villkor gäller inte bara i fråga om husrannsakan hos personer som inte alls är misstänkta för brottet, utan också hos personer som är misstänkta men utan misstankegraden nått upp till nivån ”skälig misstanke” (se JO 1965 s. 162). Hos sådana personer

får husrannsakan göras i tre fall. Det första respektive andra fallet är att brottet har begåtts hos honom eller henne eller att den misstänkte gripits där. Det tredje fallet är att det annars finns synnerlig anledning att det där ska påträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att man kan få tillgång till annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att samtycke från den misstänkte inte får åberopas som grund för husrannsakan, om det inte är han eller hon själv som har begärt att åtgärden ska vidtas. Detta gäller oavsett om personen är skäligen misstänkt eller om misstanken är svagare än så.21

Husrannsakan enligt 1 § sker ofta för att man ska eftersöka föremål som får tas i beslag. Om beslag är uteslutet, t.ex. för att en handling som man vill eftersöka omfattas av beslagsförbudsreglerna, får någon husrannsakan inte ske för att söka efter handlingen. HD har i rättsfallet NJA 2015 s. 631 gjort klart att detta gäller även om den skyddade handlingen är lagrad i elektronisk form i en informationsbärare såsom en dator. Vi redogör närmare för rättsfallet i avsnitt 3.7.3.

I 3 § finns det regler om bl.a. allmänt tillgängliga lokaler. Det framgår av första stycket att husrannsakan för ändamål som avses i 1 eller 2 § får ske i lokaler som är tillgängliga för allmänheten också i andra fall än som avses i dessa paragrafer. När det gäller reell husrannsakan krävs att det förekommer anledning att en konkret brottslig gärning har begåtts. Det krävs däremot inte att någon är skäligen misstänkt för brottet eller att detta har en viss svårhetsgrad.22

I andra stycket samma paragraf finns bestämmelser om husrannsakan i lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet. Det kan t.ex. handla om lokaler som används av kriminella motorcykelklubbar eller rasistiska sammanslutningar (se prop. 1997/98:181 s. 27). Husrannsakan får i dessa fall ske för de ändamål som avses i 1 eller 2 §. Förutsättningen är att det förekommer anledning att brott har förövats som har minst ett års fängelse i straffskalan och att det finns särskild anledning att anta att ändamålet med rannsakningen kommer att

21 Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 1 § RB. 22 Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 3 § RB.

uppfyllas. Andra stycket får inte tillämpas om lokalen huvudsakligen utgör bostad.

Liksom i fråga om beslag har proportionalitetsprincipen lagfästs. I 3 a § föreskrivs det att husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Av bestämmelserna i 4 och 5 §§ framgår det vem som får besluta om husrannsakan. Beslut om en reell husrannsakan får meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om det kan antas att en husrannsakan kommer att bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden företas hos bör åtgärden inte vidtas utan att rätten har beslutat om det. Det gäller dock inte om det är fara i dröjsmål. En polisman får vid fara i dröjsmål besluta om en reell husrannsakan.

I 6 § finns det regler om verkställighet av husrannsakan. Av paragrafen framgår bl.a. att en husrannsakan inte får förorsaka skador eller olägenheter utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Om det behövs får rum eller förvaringsställe öppnas med våld. I så fall ska det tillslutas efter förrättningen. Normalt ska en husrannsakan ske dagtid.

7 § innehåller regler om rätt att närvara vid husrannsakan. Om det är möjligt ska förrättningsmannen ha med sig ett trovärdigt vittne till husrannsakan. Det är särskilt betydelsefullt att ett sådant vittne är närvarande om husrannsakan sker utan att den som berörs eller någon som företräder honom eller henne kan vara närvarande (se JO 1974 s. 87). Vid behov kan förrättningsmannen anlita en sakkunnig eller någon annan att biträda vid husrannsakan. Det kan t.ex. handla om någon som hjälper till vid värdering eller urval av handlingar som ska tas i beslag.23 Normalt har den hos vilken husrannsakan företas, eller ”hans hemmavarande husfolk” rätt att övervaka förrättningen och att tillkalla vittne, om det kan ske utan att undersökningen uppehålls. Om husrannsakan har företagits utan att detta har kunnat iakttas, ska den berörda personen underrättas om husrannsakan så snart det kan ske utan men för utredningen. Målsäganden kan tillåtas närvara vid förrättningen för att lämna information, t.ex. för identifiering av ett eftersökt föremål.

23 Se Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 7 § RB.

Enligt 7 § är rätten att vid husrannsakan undersöka och att öppna slutna handlingar densamma som vid beslag (se 27 kap. 12 §). En oförseglad handling får dock alltid undersökas i den omfattning som behövs för ett ställningstagande till om det föreligger anledning till beslag.

Att det ska föras protokoll över en husrannsakan framgår av 9 §. Avslutningsvis ska det tilläggas att det också i flera andra lagar finns regler om husrannsakan, däribland 2023 §§polislagen, 26 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling och 19 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. I vissa andra lagar finns regler om en motsvarande rätt att vidta undersökningar som dock inte benämns husrannsakan. Sådana regler finns bl.a. i 2 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) och 56 a–f §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Ändamålet för en husrannsakan (eller motsvarande undersökning) varierar mellan de olika lagarna och behöver alltså inte överensstämma med vad som gäller i fråga om husrannsakan enligt rättegångsbalken.

3.7. Om husrannsakan och beslag i it-miljö

3.7.1. Några viktiga begrepp

I det följande och på många andra håll i betänkandet använder vi ordet informationsbärare. Språkligt omfattar ordet informationsbärare vilken sorts bärare av information som helst. Ordet skulle alltså kunna syfta på t.ex. ett papper med skrift på. Vi har dock valt att använda ordet i en snävare bemärkelse, nämligen för att beteckna föremål som kan användas för lagring av olika slags upptagningar. En upptagning är något kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel (se 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, TF). Upptagningen kan vara såväl digital som analog. Film- och ljudinspelningar, oavsett lagringsform, och ordbehandlingsdokument är typiska exempel på upptagningar. Vanliga exempel på informationsbärare är lagringsmedier såsom en hårddisk, ett minneskort eller en CD-skiva. I vidare mening kan ordet också syfta på den dator, mobiltelefon eller liknande som innehåller det aktuella lagringsmedet.

Numera är det vanligast med elektroniska informationsbärare, såsom datorer, smarttelefoner och surfplattor, men det finns också andra lagringsmedier, t.ex. magnetband. Även de sistnämnda är informationsbärare men inte elektroniska informationsbärare.

Föremål som kan användas för elektronisk kommunikation, kallas för elektronisk kommunikationsutrustning. Begreppet har samma innebörd i detta betänkande som när det används i t.ex. 23 kap. 9 a § RB (se bl.a. prop. 2015/16:68). Elektronisk kommunikationsutrustning är i många fall också att betrakta som informationsbärare, men alla informationsbärare utgör inte kommunikationsutrustning.

När det gäller uppgifter som lagras i datorer, mobiltelefoner och liknande förekommer det olika uttryckssätt i olika författningar. Vi väljer att omväxlande använda begreppen ”elektroniskt lagrad information” och ”upptagningar för automatiserad behandling”.

I vissa sammanhang använder vi också begreppet informations-

system. Det omfattar kommunikationsutrustning samt ett användar-

konto till, eller en på motsvarande sätt avgränsad del av, en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller annan liknande tjänst. Det kan t.ex. handla om ett användarkonto i en kommunikationsapplikation eller i en internetbaserad lagringstjänst. Begreppet används främst när vi talar om undersökningar som sker på distans, dvs. via ett kommunikationsnät.

3.7.2. Beslag kan ske av elektroniska informationsbärare

I rättegångsbalken finns det inte några särskilda regler om husrannsakan i datorer och andra liknande informationsbärare. Det finns inte heller några regler i balken som särskilt tar sikte på beslag av elektroniskt lagrad information. I detta avseende skiljer sig vårt land från bl.a. Finland, där det finns speciella regler om genomsökning av tekniska anordningar – exempelvis datorer – och om beslag av data som lagrats i sådana anordningar (se avsnitt 4.2). Enligt svensk rätt anses det dock tillåtet att besluta om husrannsakan på en viss plats i syfte att söka efter information som finns lagrad i en dator eller annan elektronisk informationsbärare på platsen. Det krävs då inte något särskilt beslut om husrannsakan för informationsbäraren (se SOU 1995:47 s. 184 och SOU 2011:45 s. 295 och 296). Ofta finns datorer och andra informationsbärare i sådana

miljöer, hus, rum eller slutna förvaringsställen som inte får genomsökas utan ett beslut om husrannsakan. I sådana fall blir det därför en sekundär fråga hur man ska se på undersökningen av själva informationsbäraren. Frågan om innehållet i datorer m.m. får undersökas blir då beroende av hur beslutet om husrannsakan ska tolkas.24

Det har också blivit allt vanligare att elektroniska informationsbärare är portabla och att de finns på någons person, t.ex. i en byx- eller jackficka, eller i en väska som personen bär med sig. Kläder och annat som någon bär på sig samt väskor, paket och andra föremål som någon har med sig kan undersökas med stöd av reglerna om kroppsvisitation. Liksom vid en husrannsakan måste reglerna om beslagsförbud i 27 kap. 2 § RB beaktas vid en kroppsvisitation. Det har ansetts att en kroppsvisitation inte får vidtas i syfte att man ska komma åt uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon, eftersom det skulle strida mot ändamålet med tvångsmedlet. Det torde alltså förhålla sig så att en undersökning av t.ex. mottagna eller avsända meddelanden, telefonbokskontakter m.m. inte får ske med stöd av ett beslut om kroppsvisitation. Däremot kan kroppsvisitation beslutas i syfte att eftersöka en mobiltelefon som kan tas i beslag.25 Det som nu sagts måste rimligen gälla också andra slags elektroniska informationsbärare, såsom bärbara datorer och surfplattor.

Många beslag av exempelvis datorer, mobiltelefoner och andra informationsbärare syftar just till att den utredande myndigheten ska få tillgång till den information som finns lagrad i föremålet och inte till själva föremålet i sig. Om beslaget har föregåtts av en husrannsakan anses det beslutet – men som nyss framgått inte ett beslut om kroppsvisitation – omfatta en möjlighet att undersöka datorer och andra informationsbärare som man påträffar. Det anses dessutom att föremål som tas i beslag får undersökas.26 Detta har ansetts innebära en rätt att gå igenom t.ex. en dators eller mobiltelefons innehåll utan ett särskilt beslut om husrannsakan.27 Genom husrannsakan och beslag av elektroniska informationsbärare får de brottsbekämpande myndigheterna således tillgång till elektroniskt

24 Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 1 och 7 §§ RB. 25 Detta stycke, se Lindberg s. 674 och 675. 26 Se Lindberg s. 426. Jfr dock Polisrättsutredningens uppfattning att polisens åtgärd att undersöka beslagtagna föremål saknar lagstöd, SOU 1995:47 s. 219 och 352. 27 Se Beslagshandboken s. 32.

lagrad information. I doktrinen har det visserligen anförts att beslaget ger en rätt till en extern undersökning av föremålet, men inte att genomsöka dess innehåll.28 Denna uppfattning synes dock, som framgått, inte fått genomslag praktiken. Vi för en diskussion om innehållet i gällande rätt i avsnitt 6.5.2.

Det finns många olika slags informationsbärare som kan bli aktuella för beslag. Med dagens teknik kan det t.ex. handla om en dator eller dess hårddisk, externa hårddiskar, usb-minnen, mobiltelefoner och SIM-kort. Om beslaget avser en mobiltelefon anses det allmänt att det är tillåtet att undersöka telefonen för att få tillgång till telefonens eller SIM-kortets samtalslogg och telefonbok samt meddelanden som kommit in vid beslagstillfället.29 Det har däremot ansetts förbjudet att utan ett beslut om hemlig övervakning eller avlyssning låta telefonen vara påslagen i syfte att fånga upp samtal och inkommande meddelanden. Detsamma gäller i fråga om surfplattor, datorer och andra elektroniska informationsbärare som kan ta emot meddelanden. Innehållet vid beslagstillfället får alltså undersökas, under förutsättning att detta inte är förbjudet enligt t.ex. beslagsförbudsreglerna, men det anses inte tillåtet att låta informationsbäraren förbli uppkopplad mot internet i syfte att man ska kunna ta del av meddelanden som kommer in därefter.

Frågan om förutsättningarna för husrannsakan i it-miljö och beslag av datorer, mobiltelefoner och andra elektroniska informationsbärare har delvis hamnat i ett annat ljus efter det att HD nyligen slagit fast att reglerna om beslagsförbud gäller för elektroniskt lagrad information (se NJA 2015 s. 631). Vi återkommer till detta i nästa avsnitt.

3.7.3. Beslagsförbudsreglerna gäller för elektroniskt lagrad information

Som tidigare sagts innehåller rättegångsbalken inga regler om genomsökningen av en beslagtagen informationsbärare eller om beslag av elektroniskt lagrad information. Det har funnits olika uppfattningar i fråga om beslagsregleringens tillämplighet på sådan information. En särskild fråga har varit beslagsförbudsreglernas räckvidd när det

28 Se bl.a. Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 1 § RB och Bring & Diesen, s. 415. 29 Se Lindberg s. 429 och Beslagshandboken, s. 33 och 34.

gäller information i elektronisk form. Vissa har hävdat att beslagsförbudsreglerna kan tillämpas analogt på elektroniskt lagrad information medan andra har hävdat motsatsen (se bl.a. SOU 1995:47 s. 184, SOU 1996:40 s. 290, JK 2007-12-19, diarienummer 6372-07-31 och 6373-07-31och JO 2009/10 s. 80).

Enligt Åklagarmyndighetens praxis har länge gällt att elektroniska dokument inte får användas i en brottsutredning om reglerna om beslagsförbud hade varit tillämpliga på motsvarande dokument i en skriftlig handling. De brottsbekämpande myndigheterna har därför generellt iakttagit en viss försiktighet vid genomgång av exempelvis en beslagtagen dator eller en speglad hårddisk. Om det vid en sådan genomgång påträffas dokument som i pappersform hade omfattats av beslagsförbudet gäller enligt åklagaretiska regler att dokumentet omedelbart ska släckas ner och eventuella utskrifter genast ska förstöras.30

I ett relativt färskt avgörande, NJA 2015 s. 631, har HD gjort klart att beslagsförbudsreglerna i 27 kap. 2 § RB ska tillämpas på elektroniskt lagrad information. Målet gällde möjligheten att göra husrannsakan på en tidningsredaktion i syfte att eftersöka och beslagta en eller flera elektroniska informationsbärare som innehöll fotografier av personer som kunde misstänkas ha medverkat vid ett butiksrån. HD uttalade bl.a. följande (p. 23–25).

Tvångsmedelsanvändning förutsätter lagstöd (2 kap. 6 och 20 §§ RF). En utgångspunkt måste därför vara att information som omfattas av frågeförbudet inte bör göras åtkomlig genom beslag utan stöd i lag. För att regleringen i 27 kap. 1 och 2 §§ RB ska kunna utgöra ett sådant stöd krävs det att beslagsförbudet, som enligt ordalydelsen omfattar endast skriftlig handling, tolkas motsatsvis. Kravet på lagstöd talar dock mot en sådan tolkning. Närmare till hands ligger en analogisk tillämpning av förbudet. Mot det talar varken det grundlagsfästa kravet på lagstöd för tvångsmedelsanvändning eller allmänna legalitetsskäl, eftersom en sådan tillämpning innebär ett i förhållande till bestämmelsens ordalydelse vidgat och inte inskränkt rättsskydd för den enskilde. En ändamålsinriktad lagtolkning talar för att beslagsförbudet ska omfatta även andra informationsbärare än skriftliga handlingar. Tanken bakom bestämmelsen är att information som till följd av frågeförbudet inte kan åtkommas genom vittnesförhör ska vara fredad även vid beslag. När beslagsförbudet tillkom på 1940-talet fanns det inte någon anledning att överväga möjligheten av andra typer av informationsbärare än skriftliga handlingar. Det är ett tungt argument för att bestämmel-

30 Beslagshandboken s. 12.

sens tillämpning ska ta sikte på vad för slags information det rör sig om (dvs. information som omfattas av frågeförbudet) och alltså inte exkludera de nya slag av informationsbärare som den tekniska utvecklingen tillhandahåller. När det gäller informationsformen märks rättsfallet NJA 1981 s. 791, som gällde syn enligt 39 kap. 5 § RB. En bestämmelse om att skriftlig handling i vissa fall inte får lämnas ut när den innehas av någon som har tystnadsplikt såsom vittne tillämpades efter dess grunder på en filmupptagning. En motsvarande bedömning gjordes i rättsfallet NJA 1992 s. 307. Rättsfallen ger stöd för att inte bara text utan även andra informationsformer, såsom ljud och bild, bör omfattas av beslagsförbudets informationsskydd. Fastän beslagsförbudet enligt dess ordalag tar sikte på skriftlig handling rör det sig alltså om ett informationsskydd … . I ljuset av det och vad som i övrigt har anförts i det föregående, så måste beslagsförbudet anses gälla såväl för information av annat slag än skrift som för andra bärare av information än papper (jfr 2 kap. 3 § första stycket TF, där det talas om framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel).

Efter konstaterandet att beslagsförbudet ska tillämpas på elektroniskt lagrad information gick HD in på vad detta konkret innebär vid beslag av elektroniska informationsbärare. HD uttalade bl.a. följande.

Om en eftersökt fil (eller annan eftersökt informationsenhet) på en elektronisk informationsbärare kan antas innehålla information som omfattas av frågeförbudet i 36 kap. 5 § RB gäller enligt beslagsförbudet ett absolut hinder mot beslag. Om annan information än den i en eftersökt fil (eller annan eftersökt informationsenhet) finns på en elektronisk informationsbärare (sidoinformation) och denna kan antas vara skyddad, så är det i sig inte något hinder mot husrannsakan eller beslag. Möjligheten av att sidoinformation röjs vid en genomsökning ska emellertid – liksom integritetsaspekter – beaktas vid den proportionalitetsbedömning som ska föregå ett beslut om husrannsakan eller beslag. Det blir alltså fråga om att värdera risken för att sådan skyddad information röjs vid en genomsökning. Riskbedömningen påverkas då bl.a. av hur väl den eftersökta informationsenheten kan identifieras på förhand.

HD betonade de tunga intressen som bär upp anonymitetsskyddet i det aktuella fallet, och angav att det med hänsyn till dessa råder en mycket begränsad risktolerans vid husrannsakan hos t.ex. en tidningsredaktion. HD angav vidare att risken för att skyddad sidoinformation ska påträffas vid en husrannsakan för vissa informa-

tionsinnehavare, däribland tidningsredaktioner, är så påtaglig att förhållandet får betraktas som närmast notoriskt, särskilt vid genomsökning av en elektronisk informationsbärare. Alltså innebär regelverket enligt HD att husrannsakan för att genom beslag komma åt viss information som finns på en elektronisk informationsbärare hos en tidningsredaktion i allmänhet lär vara utesluten. Enligt HD kan en sådan husrannsakan bara vara förenlig med proportionalitetsregeln om det i det enskilda fallet går att mycket entydigt och snävt begränsa en genomsökning av informationsbäraren, och därmed minimera risken för att skyddad information röjs.

3.7.4. Elektroniskt lagrad information kan inte tas i beslag

Ett beslag enligt rättegångsbalken kan bara avse föremål och skriftliga handlingar, dvs. lösa saker. I tryckfrihetsförordningen och viss annan lagstiftning har det uttryckligen angetts att begreppet handling inte bara omfattar skrift på papper utan också upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas med tekniskt hjälpmedel. Reglerna i rättegångsbalken är dock oförändrade i detta avseende och gäller uttryckligen ”skriftlig handling”. Det har bl.a. därför rått osäkerhet om i vad mån de brottsbekämpande myndigheterna kan ta exempelvis en datorfil eller annan elektroniskt lagrad information i beslag. Det har framförts olika meningar i frågan.31

Efter HD:s beslut i NJA 2015 s. 631 står det klart att reglerna om beslagsförbud i 27 kap. 2 § RB ska tillämpas på elektroniskt lagrad information, trots att sådan information inte omfattas av paragrafens ordalydelse. Det handlar om en analogisk lagtillämpning, som bl.a. grundas på kravet att tvångsmedel ska ha lagstöd. När det handlar om att öka rättsskyddet för den enskilde har HD således ansett det tillåtet och lämpligt med ett analogislut.

Rättsfallet kan inte anses ge svar på frågan om beslag kan ske av elektroniskt lagrad information utan att man samtidigt tar en fysisk informationsbärare i beslag. Frågan är här en annan än vid tolkningen av beslagsförbudets tillämpningsområde. Här handlar det nämligen om att ge myndigheterna en möjlighet att använda tvångsmedlet beslag, dvs. om ett ingrepp i enskildas rättigheter. Med

31 Se Lindberg s. 403 med hänvisningar.

hänsyn till kravet på lagstöd för tvångsmedel (legalitetsprincipen) kan man ifrågasätta om det är möjligt att tolka 27 kap. 1 § RB på det sättet att elektroniskt lagrad information i sig själv kan tas i beslag. Det finns samtidigt argument som talar för en sådan tolkning.

Man skulle till att börja med kunna anföra att informationen redan i dag kan tas i beslag genom ett beslag av informationsbäraren. Det kan därför diskuteras om det i praktiken skulle handla om en utökad möjlighet för myndigheterna att göra beslag. Man kan också dra vissa paralleller till HD:s praxis i fråga om edition, där samma uttryck (dvs. skriftlig handling) används i lagtexten. HD har ansett att datoriserad information kan bli föremål för edition fastän informationen inte är sorterad och det dessutom krävs visst arbete för att den ska tas fram i läsbar form (se NJA 1998 s. 829). Det bör dock samtidigt noteras att editionsregeln, till skillnad från beslagsregeln i 27 kap. 1 § RB, inte innehåller någon begränsning till föremål. Det är därför tveksamt om man kan dra några bestämda slutsatser av avgörandet när det gäller beslag.32 Det är för övrigt oklart om det går att meddela ett editionsföreläggande avseende elektroniskt lagrade uppgifter i någon annan form än utskrifter, även om det har antagits att detta skulle vara möjligt.

Legalitetsskäl kan alltså anföras mot en tolkning som innebär att elektroniskt lagrad information kan tas i beslag, samtidigt som vissa andra skäl talar för en sådan tolkning. Ett särskilt problem med den sistnämnda tolkningen är dock att beslagsförfarandet inte är anpassat för elektroniska uppgifter, utan bygger på att det handlar om fysiska föremål som kan tas omhand. Beslag utgör en besittningsrubbning som innebär att ägaren, eller någon annan rättsinnehavare, förlorar möjligheten att disponera föremålet som han eller hon vill.33Man kan mot denna bakgrund fråga sig hur ett beslag av elektroniska uppgifter skulle gå till i praktiken. Elektroniskt lagrade uppgifter är ju immateriella och måste ges en fysisk form för att man rent faktiskt ska kunna ta hand om dem. Det betyder att man, för att kunna verkställa ett beslag, skulle vara tvungen framställa en elektronisk kopia, eller i det fall det är lämpligt, skriva ut relevanta dokument på papper. En sådan ordning kan ifrågasättas på olika grunder. För det första kan man diskutera hur det skulle förhålla

32 Se Lindberg s. 404. 33 Se Lindberg s. 383.

sig till kravet på att beslagsföremålet – dvs. i praktiken kopian – är tillgängligt vid beslutet om beslag. För det andra skulle det i realiteten regelmässigt bli fråga om ett beslag av egendom som tillhör de brottsbekämpande myndigheterna, eftersom elektroniska kopior i dessa sammanhang måste sparas ner på forensiskt säkrade databärare som tagits med för ändamålet. Vidare åstadkommer man genom förfarandet inte någon besittningsrubbning och de gällande reglerna ger ingen vägledning om hur kopian skulle hanteras om beslaget hävs. Förfarandet skulle också rimma illa med vad som gäller i fråga om skriftliga pappershandlingar. Även i sådana fall är det oftast informationen i handlingen som är av intresse, men det innebär inte att informationen som sådan tas i beslag och inte heller att beslaget av handlingen verkställs genom att den kopieras.

Det är en annan sak att det i vissa fall förekommer att kopior av viss elektroniskt lagrad information tas i beslag. HD synes ha godtagit ett sådant förfarande, i varje fall när det gäller internationell rättslig hjälp. I NJA 2013 s. 867 var det fråga om ett beslag på begäran av myndighet i Storbritannien. Skriftliga handlingar hade tagits i beslag hos ett bolag. Vidare hade bolaget självt ombesörjt kopiering till cd-skivor, dvd-skivor eller usb-minnen av viss elektroniskt lagrad information i form av e-postkonton och en datafil. Kopiorna togs därefter i beslag. Avgörandet skapar möjligen viss osäkerhet eftersom beslaget av allt att döma visserligen avser själva kopiorna av den elektroniska informationen, samtidigt som HD prövar om beslaget – dvs. urvalet av material som kopierats – hade skett med tillräcklig precision. Det kan dock knappast läggas till grund för en slutsats att beslag av information skulle vara möjligt.

Vår tolkning av det anförda är sammantaget att de nuvarande beslagsreglerna inte ger utrymme för beslag av elektroniskt lagrad information i sig. Så torde reglerna också allmänt ha uppfattats.34

34 Se t.ex. Kronqvist s. 107 och 108.

3.7.5. Särskilt om information som lagras externt

Genom beslag av en informationsbärare kan de brottsbekämpande myndigheterna få tillgång till den information som finns lagrad i informationsbäraren. I praktiken begränsas dessa möjligheter många gånger av att information är krypterad och skyddad av lösenord. Ett alternativ till lösenord som blir allt vanligare är biometrisk autentisering. Med det menas att användaren låser upp informationsbäraren med exempelvis sitt fingeravtryck. Andra varianter av biometrisk autentisering är näthinneavläsning och röstigenkänning.

En annan svårighet för brottsbekämpningen är att mycket av den elektroniska informationen numera inte finns lagrad i användarens dator eller liknande. Det finns många exempel på tjänster där användarna kan lagra t.ex. textfiler eller bilder i en eller flera utomstående servrar i stället för i den egna datorn, mobiltelefonen, surfplattan eller liknande, genom användning av s.k. molntjänster. I ett sådant fall finns informationen lagrad externt och användaren kan använda vilken dator, smarttelefon eller liknande som helst för att få tillgång till den. Den som under en husrannsakan eller efter ett beslag söker igenom informationsbäraren kan många gånger se en ikon eller liknande som visar att personen i fråga använder molntjänster. Det anses dock inte tillåtet enligt svensk rätt att bereda sig tillgång till den externt lagrade informationen, eftersom den i fysisk mening inte finns på platsen för husrannsakan.

Om servern där informationen är lagrad finns i Sverige kan man i stället genom husrannsakan hos tjänsteleverantören och beslag av servern få tillgång till den eftersökta informationen. Dock kan starka proportionalitetshänsyn göra sig gällande i ett sådant fall. Om informationen helt eller delvis finns i utlandet har det ansetts att tvångsmedel inte kan användas, eftersom det inte är tillåtet för svenska myndigheter att ägna sig åt myndighetutövning på andra staters territorium utan att den andra staten går med på det enligt de regler som gäller där (se t.ex. Ds 2005:6 s. 282). De brottsbekämpande myndigheterna är därför hänvisade till att försöka få fram informationen genom att begära internationell rättslig hjälp i brottmål eller på frivillig väg. Saken kompliceras av att det många gånger är svårt eller omöjligt att utan medverkan från molnföretaget få klarhet i var informationen finns lagrad. I många fall kan den saken inte klarläggas även om tjänsteleverantören medverkar.

Motsvarande problematik uppstår om informationen visserligen är åtkomlig genom datorn på platsen, men är lagrad på en annan dator eller server i ett mindre nätverk. Även då kan det alltså vara svårt att reda ut var informationen finns.

Vi återkommer till frågor om externt lagrad information i kapitel 6 som bl.a. handlar om undersökningar av elektronisk information via kommunikationsnät. Där finns en mer utförlig beskrivning av problematiken kring externt lagrad information och frågans internationella och folkrättsliga dimension.

3.7.6. Särskilt om e-post och annan elektronisk kommunikation

I 27 kap. RB finns regler om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Sådan avlyssning går ut på att meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (18 §). Avlyssningen får avse ett telefonnummer eller annan adress – t.ex. en e-postadress – eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning (20 §). Det har ansetts att möjligheten att från operatörer hämta in uppgifter om elektroniska meddelanden och innehållet i sådana meddelanden regleras exklusivt genom reglerna i 27 kap. RB om hemlig avlyssning respektive hemlig övervakning av elektronisk kommunikation tillsammans med lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet (se prop. 2002/03:74 s. 45 och 46).

Det sagda innebär att det inte är tillåtet att använda sig av husrannsakan, beslag eller editionsföreläggande för att få del av uppgifter om elektroniska meddelanden (exempelvis e-postmeddelanden och telefonsvararmeddelanden) från en operatör. Med operatör avses här sådana operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK). Så länge ett meddelande finns lagrat hos operatören får meddelandets innehåll inhämtas endast med stöd av denna bestämmelse, oavsett om mottagaren tagit del av telemeddelandet eller inte. Som exempel nämndes i förarbetena att meddelandet finns lagrat på operatörens server därför att mottagaren har en

s.k. talsvarsfunktion (prop. 2002/03:74 s. 48). Även om meddelandet kan nås genom att man slår en kod på den fasta telefonen eller på mobiltelefonen, finns meddelandet inte lagrat i själva telefonen och meddelandet kan därför endast inhämtas genom ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

De brottsbekämpande myndigheterna får alltså inte bereda sig tillgång till meddelandena utan ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Detta gäller även om det enkelt går att få tillgång till meddelandet med hjälp av användarens dator eller mobiltelefon. Om meddelandena däremot finns lagrade i den aktuella personens egen informationsbärare är de inte längre under befordran och då får myndigheterna använda husrannsakan, beslag eller edition för att få del av dem hos honom eller henne.

I dag överförs en stor del av de elektroniska meddelandena av tjänsteleverantörer som inte faller in under definitionen av operatör i lagen om elektronisk kommunikation. De anses alltså inte tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. Som exempel kan nämnas webbmejltjänster som Hotmail och Gmail, liksom olika typer av chattapplikationer som Messenger och WhatsApp. Tjänsterna fungerar så att meddelandet sänds över internet och finns lagrat i en server hos tjänsteleverantören. Mottagaren får sedan tillgång till meddelandet genom att logga in på webbtjänsten via t.ex. sin dator eller en applikation på sin mobiltelefon. Meddelanden av detta slag kan omfattas av ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, men det anses också vara möjligt att försöka få tillgång till dem genom husrannsakan och beslag eller edition. Om meddelandet är lagrat på en server som finns i utlandet uppkommer dock samma frågor om territoriella begränsningar som redovisats i det förra avsnittet.

3.8. Kopiering av elektroniskt lagrad information

Det är mycket vanligt att brottsbekämpande myndigheter kopierar handlingar som tagits i beslag. Detta anses tillåtet fastän det saknas uttryckligt lagstöd för åtgärden. När det gäller information som lagrats i elektronisk form förekommer både selektiv kopiering av viss information och att all information på ett lagringsmedium kopieras.

Med selektiv kopiering menas att den brottsbekämpande myndigheten gör en elektronisk kopia eller pappersutskrift av vissa elektroniskt lagrade dokument eller filer. Selektiv kopiering används när det skulle vara oproportionerligt att ta hela datorutrustningen i beslag eller att kopiera hela dess innehåll, eller när det från bevissäkringssynpunkt inte är nödvändigt. I praktiken används selektiv kopiering i första hand vid ekonomisk brottslighet och i samband med husrannsakan hos andra än misstänkta. Metoden används också när det är mycket viktigt att undvika att få med integritetskänslig information som inte behövs i brottsutredningen.35

I många fall är det lämpligast att hela innehållet i en dator eller server kopieras. Detta sker regelmässigt genom s.k. spegelkopiering. Metoden innebär att det med forensiska metoder skapas en identisk, icke ändringsbar, kopia av allt innehåll i en hårddisk som lagras på ett annat lagringsmedium. Man kan också använda sådana metoder för att selektivt spegla viss information. Från spegelkopian kan man sedan kopiera eller skriva ut den information som visar sig vara intressant för utredningen. Metoden har många fördelar. Ett viktigt skäl till att spegling används är att man därigenom kan undvika de felkällor som ligger i att filer ändras så snart någon öppnar dem. En ytlig undersökning av innehållet, även om det bara är fråga om att öppna ett dokument och läsa rubriken, kan därför inte skiljas från ingrepp och ändringar i själva dokumentet. Detta skapar utrymme för diskussion om informationsinnehållet har manipulerats eller förändrats vid de brottsbekämpande myndigheternas hantering. (Ds 2005:6 s. 310 och 311.) Vidare kan många gånger s.k. metainformation (metadata) vara lika viktig som själva sakinnehållet i kopierad information. Med metainformation avses bl.a. information om vem som skapat eller ändrat en viss fil och när detta skedde. Sådan information följer oförändrat med vid spegling men förändras ofta vid selektiv kopiering. Tidigare har en stor fördel varit att man vid speglingen kunnat återskapa raderade filer som ännu inte skrivits över. Den tekniska utvecklingen har emellertid inneburit att sådant återskapande många gånger inte kan ske vid spegling av moderna hårddiskar och minneskort. Detta skäl för att använda tekniken gör sig alltså inte lika ofta gällande numera.

35 Detta stycke, se Kronqvist s. 807–811.

Den främsta nackdelen med speglingsförfarandet är att kopian ofta innehåller en stor mängd överflödig information, som kan vara integritetskänslig för den enskilde.

Kopiering kan ha olika syften. Ett vanligt syfte är att begränsa olägenheterna för den som drabbats av beslaget. Metoden innebär i dessa fall att beslaget kan hävas tidigare än vad som annars varit fallet. Lämpligheten av detta tillvägagångssätt är dock omdiskuterad. Genom beslaget av handlingen eller informationsbäraren finns det en möjlighet för den drabbade att begära domstolsprövning så länge beslaget består. När beslaget hävts kan lagligheten av beslaget dock bara prövas i de undantagsfall där frågan har omedelbar betydelse för den drabbades rätt.36 Beslagsfrågan har ansetts kunna prövas i sak fastän beslaget hävts när den har betydelse för fördelningen av rättegångskostnader (NJA 1988 s. 86). Prövning har också ansetts kunna ske när beslagsfrågan haft betydelse för frågan om de beslagtagna handlingarna kunde överlämnas till främmande stat enligt den numera upphävda lagen (1975:296) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (NJA 1988 s. 471 och 1990 s. 537). Någon ändring av rättsläget kan inte anses ha varit avsedd i och med att lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ersatte tvångsmedelslagen.

I andra fall innebär hävandet av beslaget att den drabbade går miste om rätten att få till stånd en domstolsprövning, fastän myndigheten kan ha en kopia av handlingarna eller den elektroniskt lagrade informationen. Särskilt problematiskt blir det om det handlar om en fullständig spegelkopia av hela innehållet i en informationsbärare som ofta innehåller stora mängder för utredningen irrelevant och inte sällan integritetskänslig information. HD har uttalat att förfarandet att först kopiera och sedan häva beslaget av handlingar inte kan anses väl förenligt med grunderna för bestämmelserna om rätt att begära domstolsprövning av beslag, i den mån det inte grundas på önskemål eller medgivande från den som drabbats av beslaget (NJA 1988 s. 471). Förundersökningsutredningen ansåg för sin del att de brottsbekämpande myndigheterna inte bör kopiera och därefter häva beslag om det finns vetskap om att den som beslaget riktas mot redan har begärt domstolsprövning (SOU 2011:45 s. 341). Samma utredning uttalade också att det inte är lämpligt att

36 Se Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 8 § RB med hänvisningar.

kopiering sker utan att det först skett ett beslag (se bl.a. SOU 2011:45 s. 341 och 342), eftersom den drabbade i så fall inte får någon möjlighet att kräva domstolsprövning av åtgärden.

I praktiken måste en preliminär genomsökning och kopiering av t.ex. en hårddisk numera många gånger ske på plats och medan datorn är påslagen. Detsamma gäller tömning av mobiltelefoner. Om datorn eller telefonen stängs ner blir det ofta omöjligt eller i vart fall mycket svårt för den brottsbekämpande myndigheten att få tillgång till informationen på grund av lösenordsspärrar eller liknande och krypteringar. Det finns vidare flyktiga data som måste undersökas och säkras på plats. Det blir därför allt vanligare att spegling måste ske på platsen för husrannsakan. Enligt uppgift från polis och åklagare brukar informationsbäraren tas i beslag i vart fall medan kopieringen sker, varefter beslaget många gånger hävs. Ett alternativ som förekommer, i de fall så är möjligt, är att myndigheterna låter beslaget av informationsbäraren bestå och tar en kopia som lämnas ut till den som beslaget gjorts från.

3.9. Om dataintrång

Reglerna om beslag och husrannsakan gör det möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att vidta åtgärder som i många fall annars hade varit straffbara såsom t.ex. hemfridsbrott, tillgreppsbrott eller, såvitt gäller meddelanden under befordran, brytande av post- eller telehemlighet. Av särskilt intresse för de frågor som vi har i uppdrag att behandla är straffbestämmelsen om dataintrång (4 kap. 9 c § brottsbalken). Enligt paragrafens första stycke döms den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift. För dataintrång döms också den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift. Straffet för dataintrång är böter eller fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Straffansvar för dataintrång förutsätter att åtgärden sker olovligen. Det innebär att en åtgärd som sker med samtycke eller i enlighet med gällande rätt inte är straffbar. Om tvångsmedelsreglerna ger stöd för en viss åtgärd handlar det alltså inte om dataintrång.

3.10. Europarådets it-brottskonvention

Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (ETS nr 185, it-brottskonventionen) antogs av ministerrådet den 8 november 2001. Majoriteten av EU:s medlemsstater har ratificerat konventionen liksom de övriga nordiska länderna. Till konventionen finns ett tilläggsprotokoll som behandlar kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur begångna med hjälp av datorsystem. Sverige har undertecknat både konventionen och protokollet men har ännu inte ratificerat dem. Frågan om Sverige bör tillträda konventionen och protokollet samt vilka lagändringar som krävs för ett tillträde behandlades i promemorian Brott och brotts-

utredning i it-miljö (Ds 2005:6). Promemorian remitterades men

har inte lett till lagstiftning. Den 27 oktober 2011 gav regeringen i uppdrag åt en särskild utredare att analysera behovet av författningsändringar för att Sverige ska kunna tillträda konventionen och tilläggsprotokollet. Utredningen, som antog namnet Utredningen om it-brottskonventionen, redovisade sitt uppdrag genom betänkandet

Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (SOU 2013:39).

Betänkandet har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

It-brottskonventionen har tre huvudsyften. Det första är att åstadkomma en tillnärmning av ländernas nationella straffrätt beträffande vissa gärningar. Det andra är att säkerställa att det finns nationella processrättsliga bestämmelser som tillgodoser behovet av att man kan utreda och lagföra de brott som behandlas i konventionen och andra brott som begås med hjälp av datorer, samt behovet av att man ska kunna ta till vara bevisning i elektronisk form. Det tredje syftet är att lägga grunden för ett snabbt och effektivt internationellt samarbete vid bekämpningen av it-relaterade brott. (SOU 2013:39 s. 51.) Det är i första hand de processrättsliga reglerna i konventionen som är relevanta för vår del. Vi begränsar därför vår framställning till dessa bestämmelser. En mer ingående beskrivning av konventionens innehåll finns i SOU 2013:39, som också innehåller en översättning av konventionen.

De processrättsliga bestämmelserna finns i artikel 14–22 i konventionen. I artikel 14 anges tillämpningsområdet för de processrättsliga reglerna i konventionen. Syftet är att dessa ska tillämpas inte bara på brott enligt artiklarna 2–11 utan även på andra brott som

har begåtts med hjälp av datorsystem samt på insamling av bevis i elektronisk form. Tillämpningsområdet är således betydligt vidare än enbart de brott som konventionen tar upp.

Rättssäkerhetsgarantier och andra villkor behandlas i artikel 15. Där anges bl.a. att länderna ska se till att de befogenheter och förfaranden som avses i konventionen ska vara förenliga med den nationella lagstiftningen, som i sin tur ska ge ett tillfredsställande skydd för mänskliga fri- och rättigheter. Sådana villkor och garantier ska, när så är lämpligt med tanke på arten av det förfarande eller den befogenhet det gäller, bl.a. innefatta rättslig eller annan oberoende tillsyn, de skäl som motiverar tillämpning samt begränsning av omfattningen och varaktigheten av befogenheten och förfarandet.

Enligt artikel 16 ska det vara möjligt att genom förelägganden eller på liknande sätt åstadkomma skyndsamt säkrande av särskilt angivna datorbehandlingsbara uppgifter, däribland trafikuppgifter.

Enligt artikel 17 ska, i fråga om trafikuppgifter som ska säkras enligt artikel 16, sådant säkrande kunna åstadkommas även om flera tjänsteleverantörer har deltagit vid överföringen av meddelandet. I detta syfte ska det vara möjligt att se till att en tillräcklig mängd trafikuppgifter skyndsamt röjs för myndigheterna, så att de tjänsteleverantörer som har deltagit vid överföringen ska kunna identifieras.

Enligt artikel 18 ska en person kunna föreläggas att lämna ut särskilt angivna datorbehandlingsbara uppgifter, som personen har i sin besittning eller har kontroll över, om dessa är lagrade i ett datorsystem eller i ett medium för lagring av datainformation. Vidare ska en tjänsteleverantör kunna föreläggas att lämna ut abonnentuppgifter.

I artikel 19 regleras husrannsakan och beslag av lagrade datorbehandlingsbara uppgifter. Det ska vara möjligt att genom husrannsakan eller på liknande sätt inom territoriet bereda sig åtkomst till ett datorsystem eller en del därav och de datorbehandlingsbara uppgifter som lagras däri, och ett medium för lagring av datorbehandlingsbara uppgifter i vilket uppgifter kan vara lagrade. Det ska bl.a. vara möjligt att vid en husrannsakan av ett visst datorsystem skyndsamt utvidga husrannsakan till ett annat datorsystem, om det finns anledning att tro att den information som eftersöks finns i det andra systemet. Vidare ska behörig myndighet, i den mån det är skäligt, kunna förelägga en person som har kunskap om

ett visst datorsystem och dess säkerhetsfunktioner att lämna upplysningar om detta för att möjliggöra husrannsakan (artikel 19.4).

Av artikel 19.4 framgår att behöriga myndigheter ska ha rätt att beslagta eller på liknande sätt säkra datorbehandlingsbara uppgifter som åtkommits enligt artikel 19, dvs. genom husrannsakan eller på likande sätt. Dessa åtgärder ska innefatta behörighet att

a) beslagta eller på liknande sätt säkra ett datorsystem eller en del

därav eller ett medium för lagring av datorbehandlingsbara uppgifter,

b) framställa och behålla en kopia av dessa datorbehandlingsbara upp-

gifter,

c) bevara uppgifternas integritet, och att

d) göra de datorbehandlingsbara uppgifterna oåtkomliga eller avlägsna

dem från det datorsystem till vilket åtkomst har beretts.

I artikel 20 regleras insamling i realtid av trafikuppgifter och i artikel 21 regleras avlyssning av innehållsuppgifter. Konventionsstaterna åtar sig att i fråga om vissa allvarliga brott, som bestäms i den nationella lagstiftningen, kunna insamla eller ta upp innehållet i särskilt angivna meddelanden, som överförs med hjälp av datorsystem.

Utredningen om it-brottskonventionen gjorde i sitt betänkande bedömningen att det krävs lagstiftningsåtgärder för att svensk rätt ska leva upp till konventionens krav i artikel 16 och 17. I syfte att regelverket ska leva upp till kraven i artikel 16 har utredningen föreslagit att det i rättegångsbalken införs en möjlighet att förelägga någon att under viss tid bevara elektroniska uppgifter som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott (bevarandeföreläggande). För att tillgodose kraven i artikel 17 har utredningen föreslagit att det i lagen om elektronisk kommunikation införs en skyldighet för leverantörer att till den myndighet som beslutat om ett bevarandeföreläggande lämna ut uppgift om vilka övriga leverantörer som har deltagit i överföringen av det meddelande som omfattas av föreläggandet.

Som beskrivits tidigare ställs i artikel 19.4 krav på att behörig myndighet, i den mån det är skäligt, ska kunna förelägga en person som har kunskap om ett visst datorsystem och dess säkerhetsfunktioner att lämna upplysningar om detta för att möjliggöra husrann-

sakan. Utredningen bedömde att de svenska reglerna om vittnesförhör inför rätta visserligen formellt får anses uppfylla de krav som ställs upp i artikeln. Mot bakgrund av att de brottsbekämpande myndigheterna angett att det finns behov av en möjlighet att meddela sådana förelägganden som tas upp i artikeln, ansåg utredningen att det ändå finns skäl att överväga införande av en sådan möjlighet. Utredningen har därför föreslagit en ny bestämmelse i rättegångsbalken som innebär att den som kan antas känna till funktionerna i eller andra förutsättningar för åtkomst till ett visst datorsystem och granskning av uppgifterna där får föreläggas att lämna de upplysningar som behövs för att ett beslut om husrannsakan ska kunna verkställas.

Utredningen bedömde att övriga krav i artikel 19 uppfylls genom de svenska bestämmelserna om husrannsakan och beslag. Frågan om beslagsförbudsreglernas tillämplighet på datorlagrade uppgifter var vid den tidpunkt då betänkandet skrevs ännu inte avgjord. Utredningen hänvisade dock till artiklarna 14 och 15 och kraven på rättssäkerhetsgarantier, och gjorde bedömningen att det inte möter något hinder att i svensk rätt ha regler som innebär förbud mot beslag i de situationer som beslagsförbudsreglerna tar sikte på, eller att införa sådana speciella regler för hur genomsökningen av beslagtagna datorer m.m. ska gå till som Förundersökningsutredningen hade föreslagit.

4. Nordisk utblick

4.1. Inledning

Vi har i relevanta hänseenden kartlagt regleringen om motsvarigheterna till beslag, husrannsakan och editionsföreläggande i Finland, Danmark och Norge. Kartläggningen har gjorts med hjälp av lagtext, rättsvetenskaplig litteratur och förarbeten och i samråd med företrädare för respektive lands ansvariga departement.

4.2. Finland

Allmänt

Tvångsmedelsanvändningen regleras i finsk rätt i huvudsak i tvångsmedelslagen (22.7.2011/806). Liksom i svensk rätt gäller en proportionalitetsprincip, vilken kommer till uttryck i 1 kap. 2 §. Där anges att tvångsmedel bara får användas om det kan anses försvarligt med beaktande av hur grovt det undersökta brottet är, hur viktigt det är att brottet utreds och av att den misstänktes eller någon annans rättigheter kränks när tvångsmedel används samt övriga omständigheter som inverkar på saken. Vidare gäller principen om minsta olägenhet, vilken innebär att tvångsmedel ska användas så att man inte ingriper i någons rättigheter mer än vad som är nödvändigt för att syftet med användningen ska nås (1 kap. 3 §). Dessutom gäller finkänslighetsprincipen, som går ut på att tvångsmedel ska användas så att de inte väcker obefogad uppmärksamhet och också i övrigt med iakttagande av finkänslighet (1 kap. 4 §).

För förundersökningen, och därmed även för de tvångsmedel som används under denna, gäller också de principer som framgår av 4 kap. förundersökningslagen (22.7.2011/805). Där kommer bl.a. objektivitetsprincipen (1 §), oskyldighetspresumtionen (2 §) och

principen om rätt att inte medverka till utredningen av sitt eget brott (3 §) till uttryck.

Beslag och kopiering

Frågor om kopiering av handlingar är numera uttryckligt reglerad i tvångsmedelslagen. Utgångspunkten är att kopiering ses som en mindre ingripande åtgärd än beslag, och därför ska väljas om det är tillräckligt.

Regleringen om beslag och kopiering av handlingar finns i 7 kap. lagen. I 1 § anges att föremål (vilket också inkluderar ämnen), egendom och handlingar får tas i beslag, om det finns skäl att anta att 1. de kan användas som bevis i brottmål, 2. de har avhänts någon genom brott, eller 3. de döms förverkade. Punkterna 1 och 2 gäller också information som finns i en teknisk anordning eller i något annat motsvarande informationssystem eller på dess lagringsplattform (data). Begreppet teknisk anordning omfattar bl.a. datorer, mobiltelefoner och teleterminalutrustning.1 I förarbetena2 utvecklas bestämmelsernas innebörd närmare. Där sägs bl.a. följande. Med information avses i definitionen vilka slags enskilda tecken och teckenuppsättningar samt helheter av sådana som helst. Innehållet i den information som dessa tecken representerar saknar betydelse. Innehållet kan således bestå av text, bild eller ljud eller t.ex. ett datorprogram eller en enskild programinstruktion. Enligt definitionen krävs det således inte något annat innehåll än dessa tecken. Beslag av data verkställs i praktiken genom att den utrustning där data finns lagrade tas i beslag. Utgångspunkten är dock att man när det är en tillräcklig åtgärd i stället kopierar informationen med stöd av reglerna i 2 § (se mer om detta i det följande).

Av 1 § framgår vidare att bestämmelserna i 7 kap. om handlingar tillämpas även på handlingar i form av data. Avsikten är att förtydliga att bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas på exempelvis sådana handlingar i form av data som har upprättats med hjälp av ett ordbehandlingsprogram och att bestämmelserna ska vara likadana oberoende av om den handling som ska tas i beslag finns

1 Se Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 283. 2 Se Regeringens proposition RP 153/2006 rd s. 71.

utskriven på papper eller om den t.ex. finns lagrad i form av data på en dators hårddisk.3

Slutligen finns i 1 § en bestämmelse om möjligheten att ta en del av ett föremål i beslag. Från ett föremål kan en del lösgöras och tas i beslag för att användas som bevis, om någon undersökningsåtgärd inte annars kan utföras utan stora svårigheter. Möjligheten är ett uttryck för principen om minsta olägenhet. Lösgörande ska nämligen ske om man på så sätt förhindrar den skada eller olägenhet som beslag av hela objektet annars skulle medföra.4

Bestämmelser om kopiering av handlingar finns i 2 §. Där framgår bl.a. att man i stället för beslag av handlingar ska använda kopiering, om kopian är tillräcklig för att bevisningen ska vara tillförlitlig. Som nyss sagts omfattar begreppet handling även handlingar (data) som finns lagrade i en dator eller annan teknisk anordning. En handling ska kopieras utan ogrundat dröjsmål efter det att den har omhändertagits. Efter kopieringen ska handlingen utan dröjsmål återlämnas till den hos vilken den omhändertagits. Bestämmelserna om kopiering ger uttryck för principen om minsta olägenhet och synsättet att kopiering är en mindre ingripande åtgärd än beslag. I förarbetena5 sägs bl.a. att en dator inte bör tas i beslag om polisen kan få de uppgifter som behövs för bevisändamål på något sätt som är till mindre förfång för datorns innehavare, t.ex. genom att kopiera datorns hårddisk. Där sägs också att förutsättningarna för att kopiera en handling i princip ska undersökas redan i samband med den sållning som görs vid en genomsökning. Om handlingen eller handlingsmaterialet är av sådan art eller omfattning att någon snabb sållning inte är möjlig ens efter genomsökning ska handlingen tas i beslag. Som exempel tar man upp handlingar i form av data som det inte är tekniskt möjligt att kopiera utan dröjsmål eller som inte kan öppnas för kopiering utan dröjsmål. Beslag ger möjlighet att kopiera handlingarna medan det är i kraft. Om det i det beslagtagna materialet ingår handlingar beträffande vilka det finns förutsättningar för kopiering, ska beslaget hävas och originalhandlingarna återlämnas till den som har rätt till dem. När det gäller elektroniska handlingar handlar det i praktiken om att anordningen

3 Se Regeringens proposition RP 153/2006 rd s. 71. 4 Se Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 283. 5 Se Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 283 och 284.

eller lagringsplattformen (t.ex. en CD-rom eller minnessticka) återlämnas.

I 3 § finns det bestämmelser om förbud mot beslag och kopiering när det gäller personer med tystnadsplikt och tystnadsrätt. Handlingar eller andra objekt får inte tas i beslag eller kopieras, om de innehåller sådant som en person har skyldighet eller rätt att vägra vittna om. I vissa fall gäller detta bara om handlingen eller objektet innehas av en person som avses med tystnadsplikten eller tystnadsrätten, tidigare anställda eller biträden till den personen, eller av den till vars förmån tystnadsplikten eller tystnadsrätten har föreskrivits. Det finns ett antal undantag från förbudet. Bland annat kan i vissa fall samtycke leda till att det är tillåtet med beslag eller kopiering. Undantag gäller också i vissa fall när undersökningen gäller mycket allvarliga brott där det strängaste straffet är minst fängelse sex år. En handling som omfattas av förbudet mot beslag och kopiering får vidare hållas i beslag eller som kopia, om den inte kan lösgöras från det övriga som tagits i beslag. Handlingen kan t.ex. finnas i en anordning eller i en fil, beträffande vilken förutsättningar för beslag föreligger i övrigt.6 Bestämmelserna omfattar också data. Möjligheten gäller både de fall där det redan i samband med beslaget eller kopieringen klarnar att en handling omfattas av beslagsförbud och sådana fall där detta upptäcks först efter beslaget eller kopieringen. Uttrycket ”inte kan” betyder att tröskeln för att hålla dylika handlingar i beslag eller som kopia ska vara hög. Man ska inte heller få kringgå förbudet mot beslag eller kopiering genom att hålla en handling i beslag eller som kopia. Av detta följer att dylikt material inte får utnyttjas i förundersökningen, även om det är i polisens besittning. Detta material ska också förvaras så att utomstående inte kan få kännedom om dess innehåll.7

Tidigare innehöll 3 § bestämmelser om förbud mot beslag och kopiering av meddelanden mellan närstående. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2016 ändrades regleringen så att sådana handlingar numera kan tas i beslag eller kopieras, även om handlingen innehas av någon av de närstående personerna. Emellertid kan varken den misstänkte eller den närstående personen aktivt

6 Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 97. 7 Se Regeringens proposition 222/2010 s. 285.

tvingas att överlämna objektet för att det ska tas i beslag eller kopieras. På motsvarande sätt kan man inte heller kräva att personen uppger var ett föremål finns eller t.ex. ge lösenordet till en dator, så att man kan komma åt en fil och kunna använda den som bevis.8

Frågor om underrättelse regleras i 9 §. Där föreskrivs bl.a. följande. Den hos vilken ett föremål, egendom eller en handling har omhändertagits för beslag eller kopiering ska utan dröjsmål underrättas om omhändertagandet, om han eller hon inte har varit på plats vid omhändertagandet. Vid behov ska också andra underrättas om det är fråga om deras föremål, egendom eller handling. Också mottagaren och avsändaren av ett brev, paket eller någon annan motsvarande försändelse ska underrättas om ett omhändertagande, om deras adresser är kända. Enligt beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman får underrättelsen framskjutas med högst en vecka från omhändertagandet, om viktiga skäl som har samband med utredningen kräver det. Därefter får domstolen på begäran av nämnda tjänsteman besluta om framskjutande av underrättelsen med högst två månader åt gången. Underrättelsen ska dock lämnas utan dröjsmål när förundersökningen har avslutats. I förarbetena9 sägs det att tillämpningsområdet för möjligheten att skjuta upp underrättelsen är tämligen begränsat, eftersom en person som inte varit närvarande vid husrannsakan eller platsgenomsökningen och som skulle ha haft rätt att vara närvarande alltid ska underrättas om genomsökningen. Om beslag eller kopiering av en handling har skett i samband med husrannsakan eller en platsgenomsökning, kan alltså åtgärden åtminstone indirekt framgå av meddelandet om genomsökning. Möjligheten kan dock tillämpas t.ex. i situationer där man har gått till en plats i något annat syfte än genomsökning (såsom installation av avlyssningsanordningar i en lägenhet) eller omhändertagandet inte har skett i samband med genomsökning av platser.

Bestämmelserna i 9 § synes ha ett samband med vissa bestämmelser i förundersökningslagen. Enligt 3 kap. 11 § förundersökningslagen ska förundersökning ske utan ogrundat dröjsmål. Undersökningsledaren får dock besluta att förundersökningsåtgärderna ska skjutas upp till en senare tidpunkt, om det är nödvändigt för att utreda det brott som undersöks eller något annat brott som har

8 Se Regeringens proposition RP 46/2014 rd s. 148. 9 Se Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 288 och 289.

samband med det och om uppskjutandet inte äventyrar någons liv eller vissa andra viktiga intressen (3 kap. 12 § samma lag). Beslag är en sådan åtgärd som kan skjutas upp. Skälet till denna möjlighet är att ett beslag kan avslöja för de brottsmisstänkta att polisen är dem på spåren, vilket kan äventyra utredningen.10

Ett slutet brev eller en annan sluten enskild handling som tagits i beslag eller omhändertagits för beslag får öppnas endast av undersökningsledaren, åklagaren eller domstolen eller, enligt undersökningsledarens förordnande, en polisman (11 §). När en handling i form av data öppnas får undersökningsledaren vid behov besluta att en expert på det informationssystem som åtgärden gäller eller på dess lagringsplattform ska anlitas. Utöver de personer som nyss sagts och domstolen får en öppnad enskild handling bara undersökas av den som utreder brottet samt, enligt anvisning av undersökningsledaren, åklagaren eller domstolen, av en expert eller någon annan som anlitas vid utredningen av brottet eller som annars hörs i ärendet.

Föremål, egendom och handlingar som tagits i beslag ska tas om hand eller sättas i säkert förvar av den som företar beslaget (13 §). Det beslagtagna får lämnas kvar hos innehavaren, om detta inte äventyrar syftet med beslaget. Innehavaren ska då förbjudas att överlåta, göra sig av med eller förstöra det. Vid behov ska det beslagtagna också märkas så att det klart framgår att det har tagits i beslag. Innehavaren kan förbjudas att använda det.

På yrkande av den som saken gäller ska domstolen besluta om ett beslag ska bestå eller om kopian av en handling ska förvaras för att användas som bevis (15 §). För att beslaget ska bestå eller kopian förvaras måste förutsättningarna för beslag eller kopiering fortfarande föreligga. Dessutom får det inte vara oskäligt att låta beslaget bestå med hänsyn till grunden för beslaget och den olägenhet som beslaget medför. Domstolen kan också på yrkande besluta att en handling ska kopieras i stället för att beslaget ska bestå. Om den kopia av en handling som tagits med stöd av 2 § visar sig vara onödig eller om domstolen beslutar att kopian inte ska förvaras för att användas som bevis, ska kopian förstöras (16 §). Åtgärden kan framskjutas till dess domstolens beslut har vunnit laga kraft.

10 Se Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 282 och 283.

Genomsökning av platser

I tvångsmedelslagen skiljer man mellan genomsökning av platser, vilket sker genom husrannsakan eller platsgenomsökning, och genomsökning av utrustning, såsom datorer. Reglerna om genomsökning av platser finns 8 kap. 1–19 §§ och beskrivs i detta avsnitt. Vi återkommer i nästa avsnitt till reglerna om genomsökning av utrustning.

De olika varianterna av platsgenomsökning beskrivs i 1 §. Om genomsökningen avser en plats som skyddas av reglerna om hemfrid tillämpas bestämmelserna om allmän husrannsakan. I fall då det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta information som är skyddad mot beslag eller kopiering (skyddad information) enligt 7 kap. 3 § lagen tillämpas i stället reglerna om

särskild husrannsakan. En tredje form av genomsökning av plats är platsgenomsökning, som används för genomsökning av andra platser

som inte är allmänt tillgängliga och av fordon. Framställningen fokuseras hädanefter till reglerna om husrannsakan och i synnerhet särskild husrannsakan.

Förutsättningarna för husrannsakan finns i 2 §. Husrannsakan hos den misstänkte får ske om det finns skäl att misstänka att det har begåtts ett brott med minst sex månaders fängelse i straffskalan eller om omständigheter som anknyter till utdömande av samfundsbot utreds. Det ska kunna antas att det vid genomsökningen påträffas sådant som ska tas i beslag, kopieras eller beläggas med kvarstad, eller omständigheter som kan ha betydelse för utredning av brottet. På platser som inte innehas av den misstänkte får husrannsakan bara företas om brottet har begåtts eller den misstänkte gripits där eller om det annars på synnerligen giltiga skäl kan antas att det vid genomsökningen påträffas föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter som nyss sagts.

Allmän husrannsakan för att söka efter en person regleras i 3 § och regler om platsgenomsökning finns i 4 §. Det saknas anledning att här gå närmare in på dessa regler.

I 5 § finns bestämmelser om vilka personer som har rätt att vara närvarande vid en husrannsakan. Den hos vilken husrannsakan företas eller, om denne inte är närvarande, någon som bor, arbetar eller annars lovligen vistas på platsen ska ges tillfälle att vara närvarande vid genomsökningen och att tillkalla vittne. Tillfälle att vara

närvarande behöver inte ges, om detta avsevärt fördröjer förrättningen. Om ingen av de nämnda personerna eller ett av dem tillkallat vittne har varit närvarande vid förrättningen, ska den hos vilken genomsökningen företogs utan dröjsmål underrättas om förrättningen. Vid husrannsakan får förrättaren anlita målsäganden, dennes ombud, en sakkunnig eller någon annan som kan lämna uppgifter som är nödvändiga för att syftet med genomsökningen ska nås. Förrättaren ska dock se till att personen i fråga inte får ta del av uppgifter om sekretessbelagda och övriga omständigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt.

I samma paragraf föreskrivs också om närvaro av ett s.k. genomsökningsombud. En särskild husrannsakan måste ske i närvaro av ett sådant ombud. Genomsökningsombudet ska med omsorg och utan ogrundat dröjsmål övervaka att beslag och kopiering av handlingar inte gäller skyddad information (9 §). Ombudet får inte obehörigen röja en omständighet som han eller hon fått kännedom om under uppdraget eller när han eller hon ombads fullgöra det. Ett genomsökningsombud har rätt till arvode och ersättning av allmänna medel (10 §).

Den som förrättar en särskild husrannsakan ska på behörigt sätt beakta den uppfattning som genomsökningsombudet har om hur informationen lämpar sig som objekt för beslag och för kopiering av handling. Om sådant material tas i beslag, kopieras eller annars omhändertas i samband med en genomsökning i fråga om vilket genomsökningsombudet har motsatt sig beslag, kopiering eller omhändertagande, får materialet inte undersökas ytterligare utan det ska förseglas. Omtvistat material ska avgränsas på ett sätt som är ändamålsenligt med tanke på domstolsbehandlingen och tillräckligt för att tystnadsplikten och tystnadsrätten ska tillgodoses. Frågan ska sedan hänskjutas till domstol, som skyndsamt ska pröva om materialet eller en del av det kan tas i beslag eller kopieras (12 §). Om det vid en särskild husrannsakan påträffas slutna handlingar får de bara undersökas av genomsökningsombudet (13 §).

Genomsökning av utrustning

Särskilda regler om genomsökning av utrustning, såsom datorer och mobiltelefoner, finns i 8 kap. 20–27 §§. Där finns också bestämmelser som syftar till att göra sådan genomsökning möjlig och att förhindra att data går förlorade eller förändras. Med genomsökning av utrustning avses genomsökning av datainnehållet i datorer, teleterminalutrustning eller andra motsvarande tekniska anordningar eller informationssystem vid tidpunkten för genomsökning (20 §). Enligt uttalanden i förarbetena11 kan genomsökning av utrustning också rikta sig mot andra filer som man kommer åt endast via anordningen i fråga. Om denna premiss är uppfylld, synes det inte spela någon roll var filerna fysiskt finns lagrade.

Genomsökning av utrustning får inte gälla sådana förtroliga meddelanden som omfattas av de särskilda bestämmelserna om teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation i 10 kap. lagen. Detta innebär inte ett förbud mot att söka efter förtroliga meddelanden, utan endast om en gränsdragning mot de hemliga tvångsmedlen.12 Sådana här gränsdragningar har inte uttryckligt avgjorts i lagtexten eller förarbetena.

Förutsättningarna för en genomsökning av utrustning framgår av 21 §. När det gäller brottsmisstanken ställs samma krav som för en husrannsakan. Det ska vidare kunna antas att det vid genomsökning påträffas handlingar eller information som har anknytning till det brott som undersöks och som ska tas i beslag eller handlingar som ska kopieras. Genomsökning av utrustning får företas också för att återlämna en anordning till den som har rätt till den, om det finns anledning att anta att den har avhänts någon genom brott. Ett beslut om genomsökning av en plats får utsträckas till att gälla även tekniska anordningar eller informationssystem på förrättningsplatsen, om det inte är fråga om genomsökning av en plats för att söka efter en person.

En polisman får omhänderta en teknisk anordning för genomsökning av utrustning (22 §). Efter genomsökningen ska anordningen utan ogrundat dröjsmål återlämnas till den från vilken den har tagits eller som annars har rätt till den. Om genomsökning av

11 Se Regeringes proposition RP 222/2010 s. 316. 12 Se Regeringens proposition RP 14/2013 rd s. 15 och 16.

utrustning inte kan företas utan dröjsmål, ska anordningen tas i beslag.

I samband med att Finland ratificerade Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (ETS nr 185, it-brottskonventionen) infördes det en skyldighet för innehavare av informationssystem att på begäran ge förundersökningsmyndigheten lösenord och andra motsvarande uppgifter som behövs för genomsökning av utrustning. Skyldigheten gäller inte för misstänkta och inte heller för personer som har rätt eller skyldighet att vägra vittna. Bestämmelserna, som numera finns i 23 § i det aktuella kapitlet, har till syfte att se till att förundersökningsmyndigheten vid undersökning av informationssystem vid behov får hjälp med att bryta eller avkoda skyddet för systemet och med eventuella andra tekniska problem.13Lagstiftningen ansågs i och med införandet av denna skyldighet uppfylla kraven i artikel 19.4 i konventionen.14

I samma lagstiftningsärende infördes också en möjlighet att meddela föreläggande om att säkra data. Bestämmelserna finns numera i 24 § och avsågs uppfylla de krav som ställs i artikel 16 och 17 i itbrottskonventionen. Ett föreläggande om att säkra data kan utfärdas om det före en genomsökning av utrustning finns anledning att anta att data som kan ha betydelse för utredningen av det brott som undersöks går förlorade eller förändras. Genom föreläggandet åläggs den som innehar eller har bestämmanderätten över dessa data, dock inte den som är misstänkt för brott, att säkra uppgifterna så att de inte ändras. Den som fått ett föreläggande att säkra data är skyldig att hemlighålla det (26 §).

En skillnad i förhållande till svensk rätt är att det finns en möjlighet till genomsökning av utrustning på distans (27 §). Genomsökningen företas då utan att man använder den utrustning som finns hos eller innehas av den person som genomsökningen gäller. En genomsökning på distans får ske om ändamålsenlighetssynpunkter som gäller brottsutredningen eller om ärendets brådskande natur kräver det. I förarbetena15 uttalas följande. Tröskeln för att företa en genomsökning på distans ska inte vara hög. Detta har bl.a. att göra med att det inte är fråga om hemlig genomsökning som den

13 Se Regeringens proposition RP 153/2006 rd s. 72. 14 Se Regeringens proposition RP 153/2006 rd s. 73. 15 Se Regeringens proposition RP 222/2010 rd s. 319.

person som genomsökningen gäller inte underrättas om. Dessutom får man inte göra något som man inte får göra vid vanlig genomsökning av utrustning.

När genomsökning av utrustning företas i samband med genomsökning av platser ska bestämmelserna om genomsökning av platser tillämpas. I övriga fall, inklusive genomsökning på distans, ska i fråga om närvaro, förfarandet, genomsökningsombud, öppnande och undersökning av handlingar samt protokoll iakttas i tillämpliga delar (28 §).

Edition m.m.

Bestämmelser om edition finns i 17 kap. 40 § rättegångsbalken (1.1.1734/4). Enligt bestämmelserna kan domstolen förordna att ett föremål eller en handling ska läggas fram för domstolen eller att syn ska hållas, om föremålet eller handlingen kan ha betydelse som bevis eller förrättandet av syn kan ha betydelse för att få bevis. Den berörda personen ska höras innan ett sådant beslut fattas. Vid behov får domstolen ålägga personen i fråga att fullgöra sin skyldighet vid vite och kan även bestämma att en utmätningsman ska hämta handlingen eller föremålet till domstolen.

Enligt bestämmelser i 5 kap. 11 § lagen om rättegång i brottmål (11.7.1997/689) kan domstolen före huvudförhandlingen bl.a. förordna att skriftliga bevis eller andra handlingar som behövs för handläggningen av målet ska läggas fram. En part som vill att en sådan åtgärd ska vidtas kan göra en framställning till domstolen om det.

4.3. Danmark

Allmänt

I den danska retsplejeloven finns bestämmelser om brottsutredning och straffprocessuella tvångsmedel. Husrannsakan (ransagning) regleras i 73 kap. medan beslag (beslagæggelse) och edition regleras i 74 kap.

Även i dansk rätt gäller proportionalitetsprincipen. I fråga om husrannsakan har den lagfästs i § 797. Där föreskrivs det att husrannsakan inte får företas om det är oproportionerligt med hänsyn till syftet med åtgärden, brottets allvar och den kränkning och

olägenhet som ingreppet skulle innebära. Det gäller även en hänsynsprincip, som lagfästs i § 798. I fråga om beslag och edition har proportionalitetskravet närmare reglerats i § 805.

Husrannsakan

Som tidigare nämnts finns reglerna om husrannsakan i 73 kap. retsplejeloven. Av § 793 framgår att husrannsakan kan göras i bostäder och andra ”husrum”, med vilket avses bl.a. kontor, verkstäder, husvagnar och liknande, och även av dokument, papper och liknande samt innehållet i låsta föremål. Bestämmelserna anses innefatta en rätt att undersöka innehållet i elektroniska informationsbärare, såsom datorer. Vidare kan husrannsakan ske av andra föremål och på platser som inte utgör husrum. Kapitlets bestämmelser omfattar inte platser och föremål som är allmänt tillgängliga för polisen. Bestämmelserna gäller inte i fråga om undersökning av brev, telegram och liknande försändelser som är under befordran. För sådana försändelser gäller i stället särskilda regler i 71 kap. Där finns också särskilda regler om bl.a. dataavläsning med hjälp av program eller annan utrustning (se mer nedan).

Det görs i retsplejeloven skillnad mellan husrannsakan som företas hos den misstänkte och husrannsakan hos andra. Enligt § 794 får husrannsakan hos den misstänkte bara ske om personen på rimlig grund är misstänkt för ett brott som faller under allmänt åtal och det kan antas att åtgärden är av väsentlig betydelse för utredningen. När det handlar om bostäder, ”husrum”, dokument, papper och liknande samt innehållet i låsta föremål krävs det dessutom antingen att brottsmisstanken gäller ett brott med fängelse i straffskalan, eller att det finns bestämda skäl att anta att något som kan användas som bevis eller som kan tas i beslag kommer att hittas.

Om man vid husrannsakan hos den misstänkte hittar meddelanden eller liknande från en person som enligt § 170 i samma lag är undantagen från vittnesplikt får meddelandet inte undersökas. Det handlar bl.a. om brev från den misstänktes präst, läkare eller advokat samt sådana personers medarbetare. Om polisen hittar ett förslutet kuvert som ser ut att innehålla ett brev från den misstänktes advokat får kuvertet inte öppnas. I stället kan man göra ett tillfälligt beslag och begära rättens prövning av om kuvertet får öppnas. Det

som nu sagts gäller också material från bl.a. journalister, om materialet innehåller information som personen i fråga inte behöver vittna om. Med material avses inte bara skriftliga handlingar utan också t.ex. ljud- och bildupptagningar.16 Något undantag för brev eller andra meddelanden till eller från närstående personer finns inte. Sådana handlingar kan alltså omfattas av en husrannsakan (§ 171 jämförd med § 794).

Regler om husrannsakan hos andra än den misstänkte finns i § 795. Där sägs till att börja med att bestämmelserna i kapitlet inte gäller om personen på visst sätt har samtyckt till åtgärden. I andra fall får husrannsakan bara ske om utredningen gäller ett brott med fängelse i straffskalan och det finns bestämda skäl för att anta att bevis eller föremål som kan beslagtas kommer att påträffas. I paragrafen finns också särskilda regler om husrannsakan hos vissa personer som är undantagna från vittnesplikt. Inte heller dessa regler gäller i fråga om närstående till den misstänkte.

Huvudregeln är att den som åtgärden gäller har rätt att vara närvarande vid en husrannsakan. Om han eller hon inte är på plats ska om möjligt två andra personer i hushållet eller två andra vittnen tillkallas för att övervaka förrättningen. Innehavaren av den plats eller det föremål som husrannsakan gäller har dessutom rätt att kräva att ett av honom eller henne utpekat vittne tillkallas för att närvara vid förrättningen, om inte tidsskäl eller utredningsskäl talar mot det. Under vissa förutsättningar kan personer som finns på platsen avlägsnas därifrån medan förrättningen pågår. En sådan situation kan vara om personerna hindrar polisen vid genomförandet av husrannsakan. Efter att åtgärden utförts ska innehavaren underrättas om att den ägt rum och, i förekommande fall, om sin rätt att begära domstolsprövning. (§ 798)

I vissa fall kan s.k. hemlig husrannsakan ske enligt § 799. Det ska då vara av avgörande betydelse för utredningen att husrannsakan sker utan att den misstänkte eller andra får kännedom om den. Vidare måste det utredningen avse något av vissa, speciellt uppräknade brott. Det handlar bl.a. om mord, narkotikabrott och terrorbrott.

16 Karnov s. 5546 not 3741.

Det finns inga regler om husrannsakan på distans, dvs. via kommunikationsnät. Emellertid har Højesteret i en dom den 10 maj 2012 ansett reglerna om hemlig husrannsakan tillämpliga på genomsökning av profiler på Facebook och Messenger, trots att dessa var lagrade på servrar i utlandet. I ärendet hade Polisen fått tillgång till den misstänktes lösenord genom telefonavlyssning och använde dessa för att vid flera tillfällen logga in på hans Facebook- och Messengerkonton. Man kunde där undersöka de upplysningar och meddelanden som vid respektive inloggningstillfälle fanns på hans profiler, inklusive mottagna och avsända meddelanden. Højesteret konstaterade att man från vilken dator som helst kunde bereda sig tillgång till profilerna. Det ansågs inte röra sig om meddelanden under befordran, eftersom de fanns lagrade på profilerna och var tillgängliga med hjälp av lösenorden. Det var därför fråga om en husrannsakan enligt § 793. Højesteret konstaterade att det handlade om en brottslighet som omfattades av dansk jurisdiktion, att utredningen genomfördes av danska myndigheter och att åtgärden kunde vidtas utan hjälp av utländska myndigheter. Vid sådant förhållande ansågs det inte ha någon betydelse att de aktuella profilerna var lagrade på servrar i utlandet.

Därutöver innehåller § 791 b regler om s.k. dataavläsning vid allvarliga brott. Dataavläsning ger en möjlighet att med hjälp av hjälp av program eller annan utrustning läsa av icke offentligt tillgänglig information i ett informationssystem. Det kan då bl.a. handla om att polisen med hjälp av särskilda program får en kopia av samtliga tangenttryckningar som användaren företar.

Beslag och edition

I 74 kap. retsplejeloven finns regler om beslag och edition. De fyra godtagna syftena för beslag räknas upp i § 801. Där anges att beslag får ske till säkrande av bevismedel, till säkrande av det allmännas krav på rättegångskostnader (sagsomkostninger), förverkande och böter, till säkrande av målsägandens krav på att återfå sin egendom eller på ersättning, samt i fall när den tilltalade har undandragit sig processen. Framställningen fokuseras hädanefter på beslag av bevismedel. Sådana beslag behöver inte syfta till att det beslagtagna ska

användas som bevis i rättegången. Det är tillräckligt att det som tagits i beslag har betydelse under utredningen.17

De närmare förutsättningarna för beslag beskrivs i §§ 802, 803 och 805. Föremål får bl.a. tas i beslag hos en misstänkt om hon eller han på rimlig grund är misstänkt för ett brott som faller under allmänt åtal och det kan antas att föremålet kan ha betydelse som bevis eller bör förverkas. Föremålsbegreppet (genstand) har i praxis ansetts omfatta elektroniskt lagrade dokument.18 Hos någon annan än den misstänkte får bevisbeslag ske som ett led i utredningen av ett brott som faller under allmänt åtal om det kan antas att föremålet har betydelse som bevis. Förbud mot beslag hos misstänkta och andra gäller i motsvarande omfattning som det råder förbud mot husrannsakan (se föregående avsnitt).

Regler om editionsföreläggande finns i § 804. Sådana förelägganden kan bl.a. meddelas som ett led i utredningen om ett brott som faller under allmänt åtal. Innebörden av ett sådant föreläggande är att den det avser ska visa upp eller överlämna föremål som han eller hon råder över. Det ska kunna antas att föremålet kan tjäna som bevis, bör förverkas eller har frånhänts någon som kan kräva att få det tillbaka. Förelägganden kan inte avse en person som är misstänkt för brottet. Ett editionsföreläggande kan inte heller meddelas om det därigenom framkommer information om förhållanden som personen i fråga inte behöver eller får vittna om.

Editionsförelägganden ska avse konkret angivna saker och handlingar och kan användas som en mindre ingripande åtgärd än husrannsakan och beslag. De kan också användas för att få fram föremål som är svåra att få tillgång till på annat sätt.19 Föreläggandena kan riktas mot både fysiska och juridiska personer, inklusive myndigheter. Föremål som har lämnats ut i enlighet med ett editionsföreläggande omfattas därefter av reglerna om beslag.

Beslut om beslag och edition fattas enligt huvudregeln av rätten, men kan vid fara i dröjsmål också fattas av polisen. Om den drabbade begär det ska beslaget i ett sådant fall prövas av domstol. I vissa fall, däribland vid vissa beslag av material som omfattas av medieansvarsloven, ska beslaget alltid beslutas av domstol. I fall då den

17 Karnov, s. 5548 not 3785. 18 Se Højesterets dom den 13 april 2007 (U.2007.1831H – TfK2007.506/1H) och Karnov, s. 5548 not 3794. 19 Karnov s. 5550 not 3821 och 3824.

som berörs har lämnat sitt skriftliga samtycke får polisen besluta om åtgärden. (§ 806)

Intill dess att saken avgjorts kan det när som helst begäras att rätten upphäver hela eller delar av beslaget. Det kan t.ex. handla om att beslag av ett stort antal dokument inte ska bestå längre än vad som krävs.20

Enligt § 807 e finns det en möjligt att i vissa fall göra beslag i hemlighet. Det krävs att det är av avgörande betydelse för utredningen att beslag sker utan att den misstänkte eller andra underrättas om det. Beslutet fattas enligt huvudregeln av rätten. I brådskande fall kan polisen fatta sådana beslut, om syftet med åtgärden annars skulle gå förlorat. Frågan om beslaget ska bestå ska i ett sådant fall prövas av rätten i efterhand. Om rätten då kommer fram till att åtgärden inte borde ha företagits, ska Justitieministeriet underrättas. Inför rättens beslut ska det utses en advokat att företräda den som beslaget gäller och att bevaka hans eller hennes rättigheter. Advokaten, som har rätt att delta vid alla domstolsförhandlingar i saken och att ta del av det material som polisen har tillhandahållit, är underkastad tystnadsplikt i fråga om det som han eller hon fått veta.

4.4. Norge

Allmänt

Begreppet ransaking omfattar i norsk rätt både husrannsakan (husransaking) och kroppsvisitation (ransaking av en person). Bestämmelserna finns i 15 kap. straffeprosessloven (LOV-1981-05-22-25). I 16 kap. samma lag finns bestämmelser om beslag och s.k. utleveringspålegg.

Gemensamt för de straffprocessuella tvångsmedlen är att det handlar om tillfälliga åtgärder under en pågående utredning eller brottmålsprocess. När saken är slutligt avgjord upphör tvångsmedlet att gälla. Ett beslag upphör genom att det beslagtagna antingen överlämnas till ägaren eller förverkas. Liksom i Sverige har tvångsmedlen sin största funktion under förundersökningen, även om de också förekommer under senare stadier av en brottmålsprocess.

20 Karnov s. 5552 not 3874.

Också i norsk rätt gäller legalitetsprincipen, vilket innebär att tvångsmedel kräver lagstöd. Proportionalitetsprincipen kommer till uttryck i § 170 a straffeprosessloven, där det bl.a. sägs att ett tvångsmedel bara får användas när det finns tillräckliga skäl för det. Där sägs också att ett tvångsmedel inte får användas om det med hänsyn till sakens art och övriga omständigheter skulle vara ett oproportionerligt ingrepp. Faktorer som spelar in är bl.a. brottets allvar, hur stark misstanken är, hur stor skada tvångsmedlet skulle orsaka och hur stor betydelse tvångsmedlet har för att brottet ska kunna utredas.21

Det kan anmärkas att det för närvarande pågår ett arbete med utarbetande av en ny straffeprosesslov.22

Husrannsakan

Regler om husrannsakan (ransaking) finns i 15 kap. straffeprosessloven. Reglerna gäller någons ”bolig, rom eller oppbevaringssted”, dvs. bostad, rum eller förvaringsutrymme. Bostäder ges alltså ingen särställning. En husrannsakan kan ske i syfte att verkställa gripande eller för att söka efter bevis eller andra saker som kan beslagtas eller beläggas med kvarstad. En grundförutsättning är att det finns skälig grund för misstanke om ett brott som kan leda till frihetsstraff. Om någon är skäligen misstänkt för brottet kan husrannsakan alltid utföras hos honom eller henne för de ändamål som tidigare beskrivits. För att husrannsakan ska få ske hos någon annan krävs att det finns skälig misstanke om ett brott som kan leda till fängelse, men inte att det finns någon bestämd misstänkt person. Vidare ställs det upp ytterligare villkor, exempelvis att brottet begåtts på platsen eller den misstänkte gripits där. (§ 192) Vid misstanke om särskilt allvarliga brott, som kan leda till fängelse i åtta år eller mer, kan man besluta om husrannsakan i alla hus eller rum i ett närmare bestämt område (razzia) om det finns grund för att anta att gärningsmannen håller sig gömd där eller det kan finnas bevis eller saker som kan beslagtas (§ 194).

21 Andnæs s. 280. 22 NOU 2016:24 Ny straffeprosesslov.

Även om det inte sägs uttryckligen i kapitlet begränsas möjligheterna att göra husrannsakan av reglerna om beslagsförbud, som finns i 16 kap. lagen. Om beslag är uteslutet på grund av beslagsförbud gäller, liksom i svensk rätt, att en husrannsakan i syfte att göra beslag inte får ske. När det är förbjudet att ta en viss handling i beslag, får handlingen inte heller utnyttjas som bevis på något annat sätt. Det är alltså inte tillåtet att göra husrannsakan hos exempelvis en läkare eller advokat, som omfattas av tystnadsplikt, och göra kopior av det material som inte får tas i beslag. Om en husrannsakan kan genomföras för att handlingar som inte är beslagsskyddade ska tas i beslag, får polisen inte kopiera beslagsskyddat material som hittas under förrättningen.23

Om den som åtgärden berör inte har lämnat sitt skriftliga samtycke, får husrannsakan enligt de nyss nämnda paragraferna bara ske efter domstolsbeslut. Undantag kan göras bl.a. vid fara i dröjsmål. Som regel fattas beslutet utan att den som åtgärden ska företas hos har hörts, eftersom underrättelsen ofta skulle motverka syftet med husrannsakan.24 (§§ 197 och 198.)

När det är möjligt ska husrannsakan ske i närvaro av ett vittne (§ 199). Om innehavaren av en bostad eller ett rum inte är på plats vid husrannsakan ska någon i hans hushåll eller en granne tillkallas om det kan ske utan dröjsmål. Vid husrannsakan i redaktionslokaler ska i stället redaktören eller dennes ställföreträdare tillkallas. (§ 200). Det är möjligt att göra husrannsakan i en dator eller ett datorsystem.

I samband med Norges tillträde till it-brottskonventionen infördes i § 199 a en särskild regel om husrannsakan i datorsystem.25 Med datorsystem avses något som består av maskinvara och programvara och som behandlar data med hjälp av dataprogram. Exempel på datorsystem är datorer, mobiltelefoner och surfplattor.26 Enligt paragrafen gäller att polisen vid en sådan rannsakan kan ålägga var och en som har befattning med systemet att lämna de upplysningar som är nödvändiga för att polisen ska få tillgång till det. Det kan t.ex. handla om att personen ska lämna uppgift om

23 Detta stycke se Andnæs s. 310. 24 Andnæs s. 312. 25 Ot.prp. nr. 40 (2004–2005) Om lov om endringer i straffeloven og straffeprosessloven (lov-

tiltak mot datakriminalitet) s. 28–30.

26 Prop. 106 L (2016–2017) Endringer i straffeprosessloven (biometrisk autentisering) s. 10.

koder och annat som behövs för att polisen ska kunna få tillgång till informationen i datorsystemet. Genom en lagändring som nyligen trädde i kraft är det också möjligt att ålägga personen att öppna datorsystemet med hjälp av biometrisk autentisering.27 Med detta menas öppnande med hjälp av t.ex. fingeravtryck eller näthinneavläsning. Om någon motsätter sig en sådan åtgärd kan polisen genomföra den biometriska autentiseringen med tvång. Regeln tillämpas i förhållande till både misstänkta och andra som har befattning med systemet, oavsett vem som äger det. Bestämmelserna i paragrafen ska på motsvarande sätt tillämpas vid granskning av datorsystem som tagits i beslag. De biometriska kännetecken som används för tillgång till systemet får inte användas i något annat syfte och inte heller lagras.28

I förarbetena till den nya regeln om biometrisk autentisering diskuteras det om regeln skulle begränsas till vissa former av autentisering, i första hand fingeravtryck. Man avstod dock från en sådan begränsning eftersom den snabba tekniska utvecklingen ansågs innebära att regleringen i så fall inom kort skulle bli överspelad.29 Även om regeln gäller utan uttryckliga begränsningar kan sådana i praktiken finnas ändå. Av förarbetena framgår t.ex. att man inte kan tvinga någon att säga något i syfte att man ska kunna genomföra röstigenkänning. Det konstateras också att det inte kan uteslutas att rätten att inte belasta sig själv (se bl.a. artikel 6 i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) i vissa fall kan hindra att regeln tillämpas i förhållande till den misstänkte.30

I förarbetena diskuteras vidare vilken personkrets som träffas av regeln. Departementet stannade för att låta den gälla i förhållande till alla som har befattning med ett datorsystem som är rättsligt tillgängligt genom reglerna om ransaking och beslag. Man ansåg att det inte nödvändigtvis är mer ingripande att bli tvungen att öppna någon annans datorsystem än sitt eget. Vidare hänvisades till den proportionalitetsbedömning som alltid ska ske och till intresset av en effektiv brottsbekämpning.31

27 Prop. 106 L (2016–2017) Endringer i straffeprosessloven (biometrisk autentisering). 28 Prop. 106 L (2016–2017) Endringer i straffeprosessloven (biometrisk autentisering) s. 11. 29 Prop. 106 L (2016–2017) Endringer i straffeprosessloven (biometrisk autentisering) s. 8 och 9. 30 Prop. 106 L (2016–2017) Endringer i straffeprosessloven (biometrisk autentisering) s. 11. 31 Prop. 106 L (2016–2017) Endringer i straffeprosessloven (biometrisk autentisering) s. 9.

Det är tillåtet att göra en husrannsakan i virtuella användarkonton, såsom ett e-postkonto eller en lagringstjänst där innehållet lagras på en extern server hos tjänsteleverantören. I ett sådant fall sker rannsakningen utan att polisen är fysiskt närvarande på den plats där informationen är lagrad.32 I förarbetena kommenteras inte frågan hur man bör se på situationen att informationen är lagrad på en server i utlandet och det finns såvitt vi känner till inte någon rättspraxis i frågan. I boken Skjulte tvangsmidler (Dolda tvångsmedel, övers.) finns en diskussion om dessa frågor.33 Författarna antar där att de norska brottsbekämpande myndigheterna har rätt att, i samband med ransaking av en norsk dator, ta del av och beslagta exempelvis material som personen lagrat i någon utländsk lagringstjänst, såsom en molntjänst. De anger vidare att en förutsättning för sådan åtkomst lär vara att polisen har fått tillgång till åtkomstuppgifterna, t.ex. användarnamn och lösenord, på laglig väg. Vidare anges det att utgångspunkten eventuellt får modifieras om man vid en genomsökning av en dator i Norge kan få tillgång till stora mängder information. Som exempel nämns att genomsökningen sker hos ett internationellt företag i Norge och att man genom den kan bereda sig tillgång till företagets alla utlandskontor. I ett sådant fall anser författarna att man bör samarbeta med respektive lands myndigheter. I samma avsnitt anför författarna att det måste finnas en gräns för hur och i vilken omfattning norsk polis på egen hand får bedriva efterforskning riktat mot datalagrad information som finns i utlandet. Författarna anger där följande (vår översättning).

Polisen kan självfallet inte hacka sig in i eller på annat sätt skaffa sig tillgång till information som är lagrad i utlandet genom tillvägagångssätt som inte hade varit lagliga i Norge. Det måste antas att polisen inte heller kan ta ett beslut om ransaking från en norsk domstol som grund för att skaffa sig tillgång till en server eller liknande som finns i utlandet och som nödvändiggör ett annars olagligt tillvägagångssätt, t.ex. dataintrång. Detta kan eventuellt göras i samarbete med det aktuella landets myndigheter och i enlighet med det landets reglering.

32 Prop. 68 L (2015–2016) Endringer i straffeprosessloven mv. (skjulte tvangsmidler) s. 226. 33 Bruce & Haugland, avsnitt 5.2.

Även om beslutet om husrannsakan ofta fattas utan att den berörda personen har hörts, är det som huvudregel inte möjligt att genomföra en husrannsakan i hemlighet. Undantag gäller om någon är skäligen misstänkt för ett brott med minst tio års fängelse i straffskalan, eller för vissa särskilt uppräknade brott. I sådana fall kan domstolen besluta om hemlig husrannsakan. Detsamma gäller vid misstanke om försök till ett sådant brott. Beslutet om hemlig husrannsakan fattas utan att den berörda personen hörs, och han eller hon underrättas inte om rättens beslut. För att den kontradiktoriska principen ska upprätthållas ska det emellertid utses ett offentligt ombud för den misstänkte, som ska ta tillvara dennes rättigheter i samband med rättens prövning. Tillstånd till en hemlig husrannsakan får bara ges om det kan antas vara av väsentlig betydelse för att saken ska kunna klaras upp, och att utredningen annars i väsentlig grad hade försvårats. Under vissa förutsättningar kan rätten besluta att underrättelse om husrannsakan och resultatet av densamma ska uppskjutas också efter åtgärden. När tidsfristen för underrättelse har löpt ut och inte förlängts ska den misstänkte underrättas om beslutet och förrättningen. Om ett beslag har ägt rum ska den misstänkte och andra som drabbats av beslaget då också underrättas om beslaget, och om rätten att kräva domstolsprövning av beslaget. I vissa särskilt angelägna fall kan rätten när utredningen läggs ner besluta att någon underrättelse över huvud taget inte ska ske.

Beslag

Regler om beslag finns i 16 kap. straffeprosessloven. Beslag innebär att polisen tillfälligt tar ett föremål i besittning, som regel till dess saken har avgjorts slutligt. Åtgärden kan rikta sig mot både den misstänkte och andra.

De grundläggande beslagsbestämmelserna finns i § 203. Där anges att föremål (”ting”) som kan antas ha betydelse som bevis kan tas i beslag till dess att en lagakraftvunnen dom föreligger. Föremålsbegreppet är brett och omfattar även bl.a. kontanter, skriftliga handlingar och information som lagras elektroniskt.34 Förutom

34 Høyesteretts domar Rt. 2009 s. 1011, Rt. 1992 s. 904, Rt. 2011 s. 296, Rt. 1992 s. 407, Rt. 2009 s. 1011.

beslag av elektroniska informationsbärare kan man alltså ta elektroniskt lagrad information i beslag. Detta sker genom att man kopierar informationen. Det kan då bli fråga om spegling av hela innehållet, eller om kopiering av utvalda filer. Av tillämpliga riktlinjer följer att man får göra en backup-kopia av kopian, vilken bevaras lika länge som den ursprungliga, beslagtagna kopian. Beslaget av elektroniskt lagrad information ska antecknas i beslagsprotokollet och ges ett eget beslagsnummer.

Förutom bevisbeslag kan beslag också ske av föremål som kan antas bli förverkade eller bli föremål för överlämnande till en målsägande. Också detta framgår av § 203.

Beslagsförbudsregler finns i § 204. Bestämmelserna i paragrafen tar sikte både på dokument och annat, med vilket åsyftas bl.a. bilder, ljudband och datafiler.35 I första stycket anges att dokument och annat inte får tas i beslag, om de innehåller sådant som ett vittne kan vägra att uttala sig om och som innehas antingen av den som kan vägra att uttala sig, eller av den som har ett rättsligt intresse av att uppgiften hålls hemlig. I den mån det råder undantag från rätten att uttala sig, gäller undantaget också från beslagsförbudet. Detta gäller dock inte närstående. Närstående till den tilltalade har visserligen rätt att slippa vittna, men omfattas ändå inte av beslagsförbudet. Här skiljer sig den norska regleringen från den svenska. Det är alltså möjligt att t.ex. beslagta korrespondens mellan makar, oavsett var handlingen finns.

En annan skillnad i förhållande till svensk rätt är att beslagsförbudet inte gäller för dokument och annat som innehåller förtroliga uppgifter mellan personer som är misstänkta för att vara medskyldiga till brottet. Som exempel nämns i doktrinen det fallet att den tilltalade och hans advokat tillsammans har förfalskat dokument eller förmå vittnen att vittna falskt.36 Förbudet hindrar inte heller beslag av dokument eller annat i syfte att de ska återlämnas till sin rättmätiga innehavare. (Andra stycket)

Behörighetsregler finns i §§ 205 och 206. Utgångspunkten är att beslut om beslag fattas av åklagarmyndigheten. Beslag får också ske av polismän i vissa fall, och av var och en som gör ett envarsgripande. Om det finns särskild anledning kan åklagarmyndigheten

35 Andnæs s. 319. 36 Andnæs s. 320.

begära att frågan prövas av domstol. Om polisen vill ta med dokumenten till rätten för avgörande av om de kan tas i beslag, ska de förseglas i slutet kuvert i närvaro av en representant för innehavaren. Den sistnämnda regeln tar särskilt sikte på husrannsakan i redaktionslokaler och syftar till att polisen inte får insyn i andra dokument än de som kan tas i beslag.37

Liksom enligt svensk rätt har den som drabbats av beslaget rätt att när som helst kräva domstolsprövning av om det ska bestå. Detta gäller också när någon frivilligt har lämnat över en sak för beslag och kräver den tillbaka. (§ 208)

Underrättelse om beslaget kan i vissa fall skjutas upp enligt bestämmelser i § 208 a. Det krävs då att någon är skäligen misstänkt för ett brott som kan medföra längre straff än sex månaders fängelse, eller för försök till sådant brott. Underrättelsen kan skjutas upp med högst åtta veckor om underrättelsen skulle vara till väsentlig skada för utredningen eller ett annat ärende där det kan beslutas om fördröjd underrättelse, eller där skyddet för polisens utredningsmetoder eller omständigheterna i övrigt gör det strängt nödvändigt. Sådana beslut fattas utan att den berörda hörs. Vid brott enligt 17 kap. straffeloven (LOV-2005-05-20-28), dvs. brott mot Norges självständighet eller andra viktiga nationella intressen kan rätten bestämma att underrättelsen ska skjutas upp i ytterligare högst sex månader. I andra fall kan rätten skjuta upp underrättelsen med åtta veckor åt gången. Om utredningens art eller andra särskilda omständigheter ger vid handen att en prövning efter åtta veckor skulle vara utan betydelse kan rätten besluta om uppskjutande i högst fyra månader. När utredningen läggs ner kan rätten under vissa förutsättningar besluta att någon underrättelse inte ska ske.

När tidsfristen har löpt ut och inte förlängts ska den misstänkte och andra som drabbats av beslaget underrättas om det, och om sin rätt att begära domstolsprövning av om beslaget ska bestå.

Rätten kan ålägga innehavaren att inte informera den misstänkte om beslaget och om beslut rörande detta m.m. När det finns särskilda skäl till det kan även andra personer åläggas en sådan tystnadsplikt. Emellertid kan tystnadsplikt inte åläggas någon som är närstående till den misstänkte.

37 Andnæs s. 321.

Liksom i rättegångsbalken har det i straffeprosessloven funnits särskilda regler om beslag av brev, telegram och andra försändelser som är under förmedling (§ 211). Dessa regler har upphävts i juni 2016 (lov den 17 juni 2006 nr. 54). Meningen är att man i stället ska tillämpa de allmänna reglerna om beslag och utleveringspålegg.

Beslaget ska hävas så snart det inte längre behövs. I annat fall upphör beslaget när saken är slutligt avgjord. Rätten kan dock bestämma att beslag av bevis ska upprätthållas även efter en lagakraftvunnen dom, om och så länge det finns grund att räkna med att det kan ske en begäran om att målet ska återupptas eller om andra särskilda förhållanden talar för det.

I samband med tillträdet till it-brottskonventionen infördes i § 215 a regler om säkrande av data.

Föreläggande om överlämnande (utleveringspålegg)

I 16 kap. straffeprosessloven finns också regler om en åtgärd som kallas utleveringspålegg. Åtgärden, som är ett alternativ till beslag, kan närmast översättas med ”föreläggande om överlämnande” och tar sikte på föremål som kan antas ha betydelse som bevis. Enligt § 210 kan rätten ålägga den som innehar ett sådant föremål att överlämna det. Ett sådant föreläggande kan inte riktas mot den misstänkte eller personer som inte har vittnesplikt i saken.38 Liksom när det gäller beslag är föremålsbegreppet brett och omfattar bl.a. handlingar och information som lagrats elektroniskt.39 I paragrafen finns också en särskild bestämmelse om vad som gäller vid rättslig hjälp till främmande stat om utlämning av elektroniskt lagrad information (data). Vid fara i dröjsmål kan polisen fatta beslut om föreläggande. Beslutet ska i så fall underställas rättens prövning så snart som möjligt.

Föreläggande kan bli aktuellt om man vet vem som har föremålet men inte var det finns. Ett exempel kan vara att man förgäves har letat efter föremålet under en husrannsakan. En annan situation kan vara att den som har föremålet är beredd att samverka men först vill ha rättens avgörande av om det finns förutsättningar för

38 Prop. 68 L (2015–2016) s. 143. 39 Andnæs s. 324.

beslag.40 På samma sätt som vid beslag måste beslutet handla om ett visst föremål eller dokument.

Misstänkta ska underrättas om att ett beslut fattats enligt § 210. Om det är strängt nödvändigt för undersökningen att underrättelse inte sker, kan rätten på vissa närmare angivna villkor besluta om att underrättelsen ska skjutas upp (§ 210 a).

I vissa fall kan rätten ålägga den som i framtiden kommer att komma i besittning av något som kan antas ha betydelse som bevis att överlämna saken till polisen så snart den mottas. Också i dessa fall finns på vissa villkor en möjlighet att skjuta upp underrättelsen om beslutet och att ålägga den berörda personen tystnadsplikt i förhållande till den misstänkte. (§§ 210 b och c.)

40 Andnæs s. 324.

5. Utgångspunkter för våra överväganden om husrannsakan, beslag och kopiering

5.1. Några begrepp

5.1.1. It-relaterad brottslighet

När vi i det följande talar om it-relaterad brottslighet avser vi alla brott som på något sätt har koppling till informationsteknik (it). Vi syftar alltså på brott där it är målet och en förutsättning för brottets genomförande, till exempel dataintrång, brott där it är medlet och har

understött brottet, till exempel genom att ett socialt forum används

för att hota någon, och brott som har lämna digitala spår som kan användas som bevisning om brott.

5.1.2. Information och informationsbärare

I våra direktiv talas det om elektroniskt lagrad information. Med det menas sådan information som finns lagrad på någon form av elektronisk informationsbärare, såsom datorer och hårddiskar, servrar, mobiltelefoner, surfplattor, minneskort och usb-minnen m.m. En svårighet är att det i olika författningar finns olika sätt att beskriva sådan information. I tryckfrihetsförordningen (TF) används uttrycket ”uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling” (2 kap. 3 § TF). Med upptagning menas något som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel. Begreppet omfattar alla slags upptagningar, oavsett med vilken teknik de har lagrats. Att det handlar om datorbehandlingsbara uppgifter,

dvs. elektroniskt lagrade uppgifter, framgår av uttrycket ”upptagning för automatiserad behandling”. I straffbestämmelsen om dataintrång används i stället uttrycket ”uppgift som är avsedd för automatiserad behandling” (4 kap. 9 c § brottsbalken). I översättningen av Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet används uttrycket ”datorbehandlingsbara uppgifter”.

Vi har valt att i övervägandena mestadels använda uttrycket elektroniskt lagrad information, eftersom vi anser att det på ett tydligt sätt ger uttryck för vad som avses. Vi använder dock även uttrycket ”upptagning för automatiserad behandling”. Uttrycket har då samma betydelse som i tryckfrihetsförordningen.

I betänkandet förekommer också ordet informationsbärare. Språkligt omfattar ordet informationsbärare vilken sorts bärare av information som helst. Ordet skulle alltså kunna syfta på t.ex. ett papper med skrift på. Vi har dock valt att använda ordet i en snävare bemärkelse, nämligen för att beteckna föremål som kan användas för lagring av olika slags upptagningar. ”Informationsbärare” används som beckning för både digitala och analoga informationsbärare, medan ”elektronisk informationsbärare” avser informationsbärare som kan lagra elektronisk information. Föremål som kan användas för elektronisk kommunikation, kallas för elektronisk kommunika-

tionsutrustning. Begreppet har samma innebörd i detta betänkande

som när det används i t.ex. 23 kap. 9 a § rättegångsbalken, RB (se prop. 2015/16:68). Elektronisk kommunikationsutrustning är många gånger också att betrakta som informationsbärare, men alla informationsbärare utgör inte kommunikationsutrustning.

När vi diskuterar det som vi kallar för undersökning på distans, dvs. att man via ett kommunikationsnät söker efter information som finns lagrad på en annan plats (i direktiven beskrivet som husrannsakan på distans), använder vi begreppet informationssystem som benämning på föremålet för en sådan undersökning. Begreppet omfattar till att börja med kommunikationsutrustning, dvs. utrustning som kan användas för kommunikation såsom mobiltelefoner och datorer. I dagsläget handlar det om elektronisk kommunikationsutrustning, men vi har valt att i det aktuella sammanhanget göra begreppet teknikneutralt för att det ska kunna omfatta även annan teknik som kan finnas i framtiden.

Begreppet informationssystem tar även sikte på informationssystem som avgränsas på annat sätt än fysiskt. Det omfattar nämligen även ett användarkonto till, eller en på motsvarande sätt avgränsad

del av, en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller annan liknande tjänst. Exempel på kommunikationstjänster är internetbaserade tjänster

som Messenger och WhatsApp, som kan användas för att skicka elektroniska meddelanden. Med lagringstjänst avses tjänster som innebär att enskilda kan lagra uppgifter på annat utrymme (och på annan geografisk plats) än i den egna fysiska utrustningen, s.k. molntjänster. I dagsläget handlar det om elektronisk kommunikation och elektronisk lagring, men vi har även här valt teknikneutrala begrepp. Med liknande tjänster avses exempelvis internetbaserade innehållstjänster vars primära syfte inte är kommunikation eller lagring men som innefattar möjlighet till endera av dessa. Så kan exempelvis vara fallet i speltjänster eller bokningstjänster. Gemensamt för alla de tjänster som avses är att det är möjligt att få åtkomst till uppgifter i dem från olika (elektroniska) kommunikationsutrustningar efter angivande av t.ex. inloggningsuppgifter, oberoende av var den fysiska lagringsplatsen för uppgifterna är. Av uttrycket

användarkonto till, eller en på motsvarande sätt avgränsad del av fram-

går att begreppet informationssystem enbart avser användarens utrymme i tjänsten, dvs. den enskildes virtuellt begränsade yta och inte hela tjänsten. För att möta teknikutvecklingen omfattas inte bara användarkonton utan också en på motsvarande sätt avgränsad del av tjänsten.

5.2. Principiella utgångspunkter

Allmänhetens förtroende för rättsstaten bygger på att samhället klarar av att förebygga, utreda och lagföra brott. Den straffprocessuella regleringen måste därför följa med i tiden och möta de behov som uppstår när samhället och tekniken förändras. Samtidigt är det ett absolut krav att de brottsbekämpande myndigheternas åtgärder är proportionerliga och rättssäkra. Det är viktigt att komma ihåg att straffprocessuella tvångsmedel utgör en inskränkning av enskildas rättigheter. Vissa av dessa rättigheter, såsom meddelarfriheten och det skydd av den som kommer till uttryck i beslagsförbudsreglerna, bär i sin tur upp andra viktiga intressen – i det fallet yttrande- och

pressfriheten. Varje förslag till ändring av det straffprocessuella regelverket måste därför bygga på en noggrann analys och avvägning mellan allmänhetens intresse av att brott utreds och andra, motstående intressen.

Diskussionen om vilka förändringar som bör göras av reglerna om husrannsakan och beslag måste av naturliga skäl utgå från vilka möjligheter som behöver finnas för att samhället ska klara av sitt brottsbekämpande uppdrag. Om det inte finns ett behov av en viss åtgärd, finns det ju inte heller något intresse av att överväga ett tillåtande av den. När man väl har konstaterat att det från brottsbekämpningssynpunkt finns ett reellt behov av en viss förändring måste man försäkra sig om att den tänkta åtgärden är acceptabel med hänsyn till enskildas rättigheter och andra intressen. Vid denna analys är det också viktigt att diskutera vilken nytta en viss åtgärd kan ha. I princip bör det ställas högre krav på den potentiella nyttan ju mer ingripande ett tvångsmedel är.

Analysen av vilka behov som finns måste utgå från verkligheten. Man bör då först ställa sig frågan hur brott begås i dag och hur de kommer att begås i framtiden. En sammanhängande men delvis separat fråga är var bevis om brott finns och var de kommer att finnas i framtiden. De senaste decennierna har präglats av en snabb teknisk utveckling och ett alltmer teknifierat samhälle. Elektroniska informationsbärare, såsom datorer, mobiltelefoner och surfplattor är en del av de flesta människors vardag. Elektronisk kommunikation i form av bl.a. e-post, sms, mms och olika chattfunktioner har i hög grad ersatt traditionell brevkorrespondens och delvis förmodligen också telefonsamtal. Detta gäller inte bara vår privata kommunikation utan också kommunikation i arbetet och med myndigheter. Vi sköter i allt högre grad våra inköp och bankärenden m.m. på internet. Utvecklingen upplevs säkert av många som en positiv förenkling av vardagen, men innebär också en ökad risk för att information kommer i fel händer eller missbrukas på olika sätt.

Användningen av informationsteknik och möjligheten att kommunicera elektroniskt med andra har också bidragit till att nya brottstyper utvecklats. Viss brottslighet har blivit svårare att utreda och lagföra. Mobiltelefoner, datorer och andra liknande kommunikationsmedel används i stor utsträckning som ett medel för att planera och begå brott. Det förekommer, t.ex. i vissa fall av hot och förföljelse, att lämnandet av meddelandet utgör den brottsliga gär-

ningen. Allt detta medför att beslag och husrannsakan numera ofta görs i it-miljö. Med all säkerhet kommer den utveckling som beskrivits att fortsätta.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har på regeringens uppdrag genomfört en studie om it-relaterad brottslighet. Studien tog sikte på alla brott med it-inslag (se avsnitt 5.1.1). När det gäller utvecklingen av den it-relaterade brottsligheten kan resultatet sammanfattas som följer. – Resultatet från samtliga datakällor som Brå använde för att kart-

lägga hur förekomsten av it-inslag i de anmälda brotten har utvecklats visar att det hade skett en tydlig ökning av it-relaterade brott under perioden 2006–2014. Ökningen gäller både totalt sett och för flera olika brottstyper. – Enligt den officiella kriminalstatistiken hade de brott som utifrån

brottskod anger att brottet har it-inslag (datorbedrägeri, bedrägeri med hjälp av internet, dataintrång samt internetrelaterade barnpornografibrott) ökat med 949 procent. – I Brås granskning av polisanmälningar framkommer att it-inslagen

i de polisanmälda brotten totalt sett hade mer än fördubblats mellan åren 2006 och 2014. Andelen brott med it-inslag är störst inom brottstyperna brott mot person och bedrägeri. – Kartläggningen visar även att antalet registrerade it-beslag har ökat,

i synnerhet när det gäller beslagtagna mobiltelefoner och datorer. – Brås nationella trygghetsundersökning om brott visar att både

bedrägerier via internet och internetrelaterade hot har ökat under tidsperioden.

Mot denna bakgrund är det uppenbart att en effektiv brottsbekämpning förutsätter att myndigheter i rimlig omfattning kan få tillgång till och säkra elektroniskt lagrad information. Diskussionen om vad detta bör innebära i fråga om regleringen utgår lämpligen från en beskrivning av hur de brottsbekämpande myndigheterna i dag skaffar sig tillgång till elektroniskt lagrad information i brottsutredningar. En sådan beskrivning ges i nästa avsnitt. Vi bortser där från de hemliga tvångsmedlen eftersom de ligger vid sidan av vårt uppdrag.

5.3. Praktiska utgångspunkter

Preliminär genomsökning och kopiering måste ofta ske på plats

Ett vanligt sätt för de brottsbekämpande myndigheterna att skaffa sig tillgång till elektroniskt lagrad information är genom husrannsakan och beslag. Den rättsliga regleringen om dessa tvångsmedel har vi redogjort för i avsnitt 3.5–3.7. Som regel fattas det ett beslut om husrannsakan på en viss plats, eller i ett visst slutet förvaringsställe, inte sällan med kännedom om att det där finns datorer, servrar eller andra elektroniska informationsbärare som kan innehålla information som är av intresse i förundersökningen. Som vi har utvecklat i avsnitt 3.7.5 är det numera vanligt att informationen är krypterad och skyddad av lösenord eller att det krävs biometrisk autentisering. Med det sistnämnda menas att användaren låser upp informationsbäraren med exempelvis sitt fingeravtryck. Andra varianter av biometrisk autentisering är näthinneavläsning och röstigenkänning. Det sagda innebär att det många gånger är nödvändigt att genomföra genomsökningen eller kopieringen av informationsbärarens innehåll medan den är påslagen. Stängs utrustningen ner, kan det nämligen bli svårt eller till och med omöjligt för den brottsbekämpande myndigheten att få tillgång till informationen. Det finns också flyktiga data som kan förändras eller försvinna om de inte säkras på plats och medan informationsbäraren är påslagen. Exempelvis kan det handla om strömmande media1, eller att användaren arbetar med data som finns i en extern server. Sådana data försvinner så snart förbindelsen bryts, om inte användaren sparar dem. Med tanke på det sagda måste en husrannsakan som omfattar t.ex. datorer ofta planeras väl, så att den kan genomföras vid rätt tidpunkt och på rätt sätt.

Det är vanligt med kopiering men förfarandet är oreglerat

Ofta kopieras hela eller delar av t.ex. en hårddisk på plats under en husrannsakan. Förfarandet är dock oreglerat. Kopiering kan göras på olika sätt, vilket vi har utvecklat närmare i avsnitt 3.8. I vissa fall

1 Med strömning avses att mottagaren på sin enhet (en dator eller annan informationsbärare) spelar upp ljud- eller videofiler som tas emot via kommunikationsnät, t.ex. internet.

kan det handla om en selektiv kopiering, där man elektroniskt kopierar vissa utvalda dokument eller filer och sparar ner dem på ett säkert usb-minne eller annat lagringsmedium. Ett sådant förfarande kan vara lämpligt om man vill undvika att få med känslig eller beslagsskyddad information och den selektiva kopieringen är tillräcklig för ändamålet. I en del fall kan det vara tillräckligt att det görs en pappersutskrift av de relevanta dokumenten.

I andra fall kopieras hela hårddisken, vanligen genom s.k. spegling. Metoden innebär att en identisk och skrivskyddad kopia skapas och sparas ner på en forensiskt steriliserad databärare som tagits med för ändamålet. Spegelkopian kan inte ändras utan att skrivskyddet avlägsnas. Om så sker handlar det inte längre om en exakt kopia, vilket innebär att den brottsbekämpande myndigheten inte längre kan garantera att innehållet överensstämmer med det ursprungliga. Det är däremot möjligt att, med bibehållet skrivskydd, kopiera data från spegelkopian och lagra dessa på en annan informationsbärare. Genom spegelkopiering kan man lättare bemöta invändningar från den misstänkte om att materialet manipulerats. Någon risk för att information oavsiktligt ändras eller raderas finns inte. En fördel med spegelkopiering har tidigare varit att man kunnat återskapa raderad information som inte skrivits över, vilket kunnat vara av stor betydelse för utredningen. Med den nya tidens hårddiskar och minneskort är detta dock mer sällan möjligt. Den främsta nackdelen med förfarandet är att man genom spegling av hela innehållet i t.ex. en hårddisk får med en stor mängd överflödig information, som kan vara integritetskänslig för enskilda.

Det har ansetts att kopiering inte bör ske utan ett föregående beslag, eftersom den drabbade då går miste om möjligheten att begära domstolsprövning av beslaget (se bl.a. SOU 2011:45 s. 281). I Åklagarmyndighetens beslagshandbok anges det på samma grund att beslag av handlingar och digitalt material inte generellt bör hävas och ersättas av kopior.2 I handboken anges det vidare följande. Om den som drabbats av beslaget har önskemål om att få tillbaka originalet bör frågan i första hand lösas genom att en kopia lämnas ut. Hårddiskar som speglats bör vara kvar i beslag till dess domen vunnit laga kraft. Åklagaren kan därigenom undvika att den misstänkte ifrågasätter de programvaror som använts för analysen av hårddisken.

2 Beslagshandboken s. 37 och 38.

För att proportionalitetsprincipen ska kunna upprätthållas kan en kopia av hårddisken i stället lämnas ut till den misstänkte. Hävs beslaget av originalet bör flera kopior tas av hårddisken som en gardering mot att någon av dem upphör att fungera.

I beslagshandboken finns det också vissa uttalanden om mobiltelefoner. Där sägs det att bedömningen av om beslaget av telefonen och SIM-kortet kan hävas efter tömningen får avgöras från fall till fall. Dock uttalas vidare att beslaget bör bestå vid misstanke om grov brottslighet, eftersom SIM-kortet kan behöva undersökas ytterligare om den misstänkte gör invändningar.

Utgångspunkten är alltså enligt beslagshandboken att beslag av en hårddisk normalt ska bestå även efter att originalet kopierats. Om så sker tas den beslagtagna utrustningen med till myndighetens lokaler och förvaras där. I realiteten är detta dock inte alltid möjligt eller lämpligt. Om det t.ex. handlar om servrar med stor kapacitet som betjänar flera användare kan det framstå som oproportionerligt att låta beslaget bestå. Ett beslag av servern kan, särskilt om det får bestå över längre tid, orsaka stor skada för i synnerhet företag som behöver tillgång till utrustningen i sin verksamhet. Justitiekanslern (JK) har uttalat att särskild försiktighet bör iakttas vid beslag av datorer, eftersom sådana beslag kan anses vara av särskilt ingripande natur, och att det alltid bör övervägas om syftet med beslaget kan tillgodoses på annat sätt än att utrustningen tas omhand och avlägsnas från platsen.3 Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut om den s.k. Pirate Bay-razzian, vid vilken ett stort antal servrar togs i beslag, instämt i dessa uttalanden och understrukit vikten av att polis och åklagare noga vinnlägger sig om att på plats så långt möjligt försöka identifiera de servrar som kan antas innehålla material av betydelse för utredningen om det eller de brott som förundersökningen avser.4 JO framhöll i beslutet att beslag av t.ex. ett företags centrala datorutrustning kan få betydande negativa konsekvenser för företaget. Samtidigt konstaterades att det i vissa situationer är i det närmaste ofrånkomligt att utomstående på olika sätt kan komma att drabbas under en brottsutredning, även om målsättningen för de brottsbekämpande myndigheterna givetvis alltid måste vara att i största möjliga mån undvika detta.

3 Se bl.a. JK:s beslut 2001-01-22, dnr 3954-99-40. 4 JO 2007/08 s. 160.

Det som nu sagts kan många gånger gälla om husrannsakan har skett på en misstänkts arbetsplats. Om företagets datorutrustning forslas bort från platsen och hålls i beslag kan det innebära ett betydande avbräck i företagets verksamhet.

Den problematik som beskrivits i det föregående hanteras numera i praktiken ofta genom att utrustningen tas i beslag under den tid då preliminär genomsökning och kopiering sker på plats. Därefter hävs många gånger beslaget. Enligt uppgift från de brottsbekämpande myndigheterna förekommer det också att kopiering sker på plats utan att något beslut om beslag av informationsbäraren dokumenteras och utan att den drabbade informeras om åtgärden. Detta förfarande förekommer såvitt framkommit främst i samband husrannsakningar som sker utan att den drabbade är närvarande och där vederbörande informeras om åtgärden först när det kan ske utan men för utredningen (28 kap. 7 § andra stycket RB). Det är tveksamt om det i ett sådant fall över huvud taget har skett ett beslag.

Elektroniska kopior eller utskrifter som den brottsbekämpande myndigheten har framställt av beslagtagen egendom anses inte ingå i beslaget. Detsamma lär gälla om polisen endast skrivit av eller kopierat en upphittad handling eller kopierat en datafil, utan att man först tagit handlingen eller databäraren i beslag.5 Reglerna om hantering av beslagtagna föremål och hävning av beslag m.m. gäller därför inte beträffande kopiorna. Om beslaget hävts efter kopieringen har den enskilde normalt ingen möjlighet att få någon rättslig prövning av om beslaget haft laglig grund, eller få till stånd ett beslut om att kopiorna ska förstöras. I praxis har det dock ansetts att en prövning kan ske om frågan har en omedelbar betydelse för den drabbades rätt, t.ex. i fråga om fördelning av rättegångskostnader.

Om det skulle visa sig att vissa filer eller dokument innefattar sådana uppgifter som avses i reglerna om beslagsförbud i 27 kap. 2 § RB och beslaget skett från någon som tillhör de personkategorier som omnämns i paragrafen, gäller enligt åklagaretiska principer, som kommer till uttryck i Åklagarmyndighetens beslagshandbok, att dokumentet omedelbart ska släckas ner och att informationen inte får användas i utredningen. Eventuella utskrifter ska genast förstöras. Den misstänktes invändning om att det lagrade dokumentet är skyddat behöver inte utan vidare godtas men det är tillräckligt med

5 Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 1 § andra stycket RB.

ett blygsamt mått av bevisning för att åklagaren ska vara skyldig att beakta invändningen. Görs invändningen under ett förhör ska förhöret avbrytas i den delen och inget material ska tas med i förundersökningsprotokollet.6

Det är numera mer regel än undantag att elektronisk information är externt lagrad

Det blir allt vanligare att det vid en husrannsakan och genomsökning av en elektronisk informationsbärare visar sig att för utredningen viktig information inte finns sparad i själva informationsbäraren. Ofta finns den i stället lagrad externt, vanligen på internet. Det förekommer också att man från en viss informationsbärare kan få tillgång till information som finns lagrad på någon annan informationsbärare i ett mindre nätverk. Detta innebär särskilda svårigheter, vilka vi återkommer till i kapitel 6.

Reglerna är inte anpassade till moderna förhållanden

Många husrannsakningar och beslag syftar till att de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till viss information som finns elektroniskt lagrad i en informationsbärare, såsom en dator eller mobiltelefon. Rättegångsbalkens bestämmelser tar dock inte sikte på den elektroniskt lagrade informationen i sig utan på fysiska objekt och miljöer. Detta leder till osäkerhet om hur reglerna får och bör tillämpas i it-miljö, något som har påtalats både under vårt arbete och i andra sammanhang (se t.ex. SOU 2015:23 s. 265). I den praktiska verkligheten förekommer olika tolkningar och tillämpningar. I värsta fall kan osäkerheten om hur reglerna ska tolkas leda till tveksamma ingripanden. Förmodligen är det dock ännu vanligare att osäkerhet om reglernas innebörd leder till att de brottsbekämpande myndigheterna avstår från att vidta en tillåten åtgärd som är eller borde vara tillåten och att man därmed förlorar en viktig möjlighet till att utreda brott.

6 Se Beslagshandboken s. 12 och 13.

Sammanfattning

Av det föregående framgår sammanfattningsvis följande.

  • Genomsökning eller kopiering av datorer m.m. måste ofta ske på plats och medan utrustningen är påslagen. Under den tiden tas utrustningen oftast i beslag. I andra fall förs utrustningen till den brottsbekämpande myndighetens lokaler, där dess innehåll eller delar av innehållet ofta kopieras. Kopieringsåtgärden är oreglerad.
  • I en del fall hävs beslaget efter genomförd kopiering, medan beslaget i andra fall består.
  • De framställda kopiorna utgör inte beslagtagen egendom och omfattas därför inte av regelverket om beslag. Med undantag för gällande gallringsföreskrifter finns det inte heller någon annan reglering om hur man ska förfara med kopiorna. Om beslaget av informationsbäraren har hävts finns det normalt ingen möjlighet till domstolsprövning av om beslaget var lagligt. Undantag gäller om frågan har en omedelbar betydelse för den drabbades rätt, t.ex. i fråga om fördelning av rättegångskostnader.
  • Vid husrannsakan och genomsökning av datorer och andra informationsbärare visar det sig ofta att användaren har lagrat information på internet i s.k. molntjänster eller har tillgång till information som är lagrad på annan plats i ett mindre nätverk. Detta medför olika svårigheter, som vi återkommer till i kapitel 6.
  • Reglerna är inte anpassade till moderna förhållanden, vilket ger upphov till osäkerhet och tillämpningsproblem.

Det bör avslutningsvis framhållas att detta avsnitt inte utgör någon heltäckande beskrivning av de metoder och tillvägagångssätt som förekommer i praktiken.

Vårt uppdrag bör förstås mot bakgrund av den verklighet som beskrivits i det föregående. Man måste samtidigt beakta att den tekniska utvecklingen går snabbt och att metoder och möjligheter kan förändras. Därför bör de regler vi föreslår vara så teknikneutrala som möjligt och kunna tillämpas även under förändrade förhållanden.

6. Husrannsakan och andra undersökningar i it-miljö

6.1. Inledning

Flera av bestämmelserna om beslag och husrannsakan har inte ändrats i sak sedan de trädde i kraft på 1940-talet. Samhället har sedan dess genomgått stora förändringar, inte minst på grund av den tekniska utvecklingen. Informationsteknikens framväxt har lett till att mycket av vår informationslagring och kommunikation i dag sker elektroniskt. Användningen av informationsteknik och möjligheten att kommunicera elektroniskt med andra har bidragit till att nya brottstyper utvecklats och att viss brottslighet har blivit svårare att utreda och lagföra. Elektroniska kommunikationsmedel, såsom datorer och mobiltelefoner, används ofta som medel för att planera och genomföra brott. Även när så inte är fallet är det mycket vanligt att brott lämnar elektroniska spår i form av exempelvis sms och chattmeddelanden eller inlägg i sociala medier. En konsekvens av utvecklingen är att beslag och husrannsakan numera ofta görs i it-miljö. De brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder i samband med verkställighet av dessa tvångsmedel har därför förändrats radikalt sedan regleringen infördes.

Vi har i uppdrag att analysera i vilka avseenden det finns anledning att anpassa bestämmelserna om beslag och husrannsakan till modern teknik. Utgångspunkterna för våra överväganden i dessa delar finns i kapitel 5. Där finns också en förklaring till vissa av de centrala begrepp som vi använder. Detta kapitel bör alltså läsas mot bakgrund av kapitel 5. Våra överväganden i fråga om beslag och kopiering av information redovisas i kapitel 7–10. För läsningen av detta kapitel är det av vikt att redan nu känna till att vi där bl.a. kommer fram till att det inte bör införas någon möjlighet till beslag av elektroniskt lagrad information utan att sådan information i stället

ska kunna säkras genom kopiering eller beslag av den informationsbärare där informationen finns lagrad.

I det här kapitlet redovisar vi våra överväganden om anpassning av husrannsakansreglerna till modern teknik. Enligt våra direktiv ska vi då överväga olika alternativ till hur en anpassning kan se ut samt belysa fördelar och nackdelar, inklusive tekniska svårigheter, med dessa alternativ. Vi ska också föreslå hur en sådan anpassning ska se ut och föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs. Därutöver ska vi göra en språklig översyn av de aktuella bestämmelserna.

Målsättningen för översynen

Det anges i direktiven att målsättningen för översynen bör vara att skapa så goda förutsättningar som möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att utreda brott på ett effektivt och rättssäkert sätt samtidigt som man tillförsäkrar elektroniskt lagrad information ett gott skydd mot beslag och husrannsakan i vissa fall. Skyddet bör enligt direktiven inte gå längre än vad som i dag gäller för skriftliga handlingar. Vidare anges att regleringen bör vara så teknikneutral och flexibel som möjligt.

Behovet av särskilda regler eller regelanpassning

När det gäller husrannsakan kan två övergripande frågor formuleras. Den första är om det i största allmänhet behövs särskilda regler om undersökningar av det lagrade innehållet i datorer och andra elektroniska informationsbärare, eller om de nuvarande husrannsakansbestämmelserna behöver anpassas på något sätt. Det har i andra sammanhang föreslagits att det ska införas särskilda bestämmelser om husrannsakan i en dator, ett datorsystem eller liknande informationsbärare. Det finns då anledning att skilja mellan den undersökning av lagrat innehåll som görs under en husrannsakan på en viss plats och den undersökning som görs efter det att en informationsbärare tagits i beslag eller dess innehåll kopierats. Vi diskuterar frågan om särskilda regler i dessa två situationer i avsnitt 6.4 respektive 6.5.

Undersökning på distans

Den andra frågan är om undersökning av datorer och liknande informationsbärare och informationssystem ska kunna ske via kommunikationsnät. Några regler om sådana undersökningar finns inte i rättegångsbalken (RB). Det framhålls i våra direktiv att det är angeläget att ett sådant förfarande, om det införs, är rättssäkert och att den drabbade får kännedom om åtgärden på samma sätt som vid en fysisk husrannsakan. Även här bör man göra skillnad mellan två olika situationer.

Den ena situationen är att man under en undersökning av en informationsbärare – under en husrannsakan eller efter beslag – upptäcker att man med hjälp av informationsbäraren kan få tillgång till information som lagrats externt, t.ex. på ett virtuellt användarkonto i det s.k. molnet. Med användarkonto menar vi exempelvis ett konto i en internetbaserad kommunikations- eller lagringstjänst. Sådana tjänster bygger normalt på att användarna loggar in på ett konto för att få tillgång till meddelanden eller annan elektroniskt lagrad information. Exempel på sådana tjänster är Hotmail, Messenger och WhatsApp men också användarkonton på sociala medier. Den vanligaste uppfattningen är att det inte är tillåtet att undersöka innehållet i ett sådant konto – om detta inte är allmänt tillgängligt – eller annan externt lagrad information, även om det skulle vara tekniskt okomplicerat att göra det med hjälp av den undersökta informationsbäraren. I avsnitt 6.7 diskuterar vi om detta förfarande – som vi kallar för utvidgad undersökning – bör vara tillåtet.

En annan situation är att man inte har tillgång till den enskildes informationsbärare men att man från den brottsbekämpande myndighetens egen utrustning bereder sig tillgång till information som finns lagrad antingen i den undersökta personens egen informationsbärare eller i ett virtuellt användarkonto. Detta kan ske antingen genom att man fått tillgång till användarens inloggningsuppgifter eller med någon form av tekniskt hjälpmedel. Även detta slags undersökningar anses vara otillåtna. Vi kallar sådana undersökningar för undersökning via kommunikationsnät och diskuterar i avsnitt 6.8 om de bör tillåtas.

Med ett samlat namn kallar vi de undersökningar som tagits upp i det föregående för undersökning på distans.

6.2. Gällande rätt och kommande bestämmelser

6.2.1. Husrannsakan och beslag

En beskrivning av reglerna om beslag och husrannsakan finns i avsnitt 3.5–3.7. Där finns det också en redogörelse för det som gäller i fråga om husrannsakan och beslag i elektroniska miljöer och om tillgång till externt lagrad information.

6.2.2. Regler om internationellt straffrättsligt samarbete

Inledning

Straffrättsligt samarbete innebär att stater hjälper varandra med åtgärder avseende utredning av brott, lagföring för brott och verkställighet av domar och slutliga beslut. Sverige har genom flera internationella överenskommelser åtagit sig att samarbeta med andra stater på det straffrättsliga området. Inom EU har en rad rättsakter antagits för att reglera och underlätta det straffrättsligasamarbetet mellan medlemsstaterna. Dessa rättsakter har i de flesta fall införlivats i svensk rätt genom ny nationell lagstiftning. Nedan följer en redogörelse för de mest centrala svenska reglerna när det gäller internationellt rättsligt samarbete avseende bevisinhämtning.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (LIRB) gäller generellt vid rättsligt samarbete med en annan stat, oavsett om Sverige har ett avtal med den andra staten eller inte. Lagen innehåller viss särreglering i förhållande till EU:s medlemsstater och kompletteras av förordningen (2000:704) om internationell rättslig hjälp i brottmål, som innehåller närmare regler om förfarandet.

Rättslig hjälp enligt lagen omfattar en rad olika åtgärder, bl.a. beslag, kvarstad, hemliga tvångsmedel och åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken (1 kap. 2 § första stycket). Uppräkningen i bestämmelsen är uttömmande, men lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd (1 kap. 2 § andra stycket). Lagens huvudsakliga tillämpningsområde är hjälp i rättsliga förfaranden som gäller utredning om eller

lagföring för brott (1 kap. 3 §). Rättslig hjälp lämnas i första hand av åklagare eller domstol (1 kap. 4 §). En domstol får endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt bestämmelserna i lagen, medan en åklagare kan ansöka om rättslig hjälp utomlands, även om åtgärden inte framgår av lagen, i den utsträckning den andra staten tillåter det (1 kap. 7 §).

I lagens andra kapitel finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. Utgångspunkten är att rättslig hjälp ska lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång (2 kap. 1 § första stycket), men det finns också regler som avviker från vad som annars skulle gälla på nationell nivå, t.ex. i fråga om prövning av beslag (4 kap. 16 §). Det finns inte något generellt krav på dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp ska lämnas, men som huvudregel ställs ett sådant krav vid användningen av tvångsåtgärder (2 kap. 2 §).

Bestämmelserna i 2 kap. 3–13 §§ i lagen innehåller i huvudsak regler om ansökan, förfarandet och rätten till juridiskt biträde. Av 2 kap. 14 § framgår att det finns såväl obligatoriska (tvingande) som fakultativa (icke tvingande) hinder mot att lämna rättslig hjälp. Beslut om avslag på någon av grunderna som anges i 14 § ska alltid fattas av regeringen (2 kap. 15 § första stycket), men i övrigt prövas ansökan av den instans som handlägger ärendet (2 kap. 15 § andra stycket).

I 3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands. Svenska åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands är i huvudsak oreglerad, eftersom möjligheterna att få rättslig hjälp av andra stater främst styrs av dessa staters internationella åtaganden och nationella lagstiftning. En svensk framställning om rättslig hjälp ska enligt huvudregeln skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den andra staten, men direktkommunikation mellan behöriga myndigheter är möjligt i vissa fall (3 kap. 2 § första stycket).

Lagens 4 kap. innehåller särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp och i 5 kap. finns vissa övriga bestämmelser, bl.a. regler om villkor om användningsbegränsningar, immunitet, sekretess, uppgiftsskyldighet och delning av förverkad egendom mellan stater.

Andra författningar som rör internationellt straffrättsligt samarbete

Lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar innehåller bestämmelser om gemensamma utredningsgrupper, kontrollerade leveranser och brottsutredningar med användning av skyddsidentitet i Sverige. När det gäller inhämtande av information angående bankkonton och banktransaktioner finns enligt flera författningar på finansmarknadsområdet en skyldighet för olika finansiella företag att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden, om det behövs vid utredning av brott i ett inhemskt eller internationellt ärende.

Sverige har även genomfört rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial, huvudsakligen genom lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut (frysningslagen). Lagen bygger på den EU-rättsliga principen om ömsesidigt erkännande och reglerar både beslut om frysning som meddelats i Sverige och erkännande och verkställighet i Sverige av frysningsbeslut som har översänts hit från andra medlemsstater.

Med ett svenskt frysningsbeslut avses dels beslut om kvarstad i brottmål, dels beslut om beslag för att säkra antingen bevismaterial eller förverkande. En svensk åklagare kan besluta om beslag avseende bl.a. föremål som kan komma att förverkas och som finns i en annan medlemsstat. Till skillnad från de vanliga reglerna om beslag krävs det inte att föremålet är tillgängligt för beslag vid beslutet. Beslutet kan sedan sändas till den andra staten för erkännande och verkställighet. Ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. RB, som avser värdet av förverkad egendom, kan också sändas över för erkännande och verkställighet

Ett frysningsbeslut som har meddelats av behörig myndighet i en annan medlemsstat kan på motsvarande sätt sändas över till Sverige för erkännande och verkställighet, om det kan antas att egendomen kan påträffas här. Är ett utländskt frysningsbeslut verkställbart i Sverige, ska åklagaren meddela en s.k. verkställbarhetsförklaring (3 kap. 4 §). I denna ska åklagaren ange om frysningen ska verkställas som beslag eller som kvarstad. För att säkra verkställigheten får Polismyndigheten på åklagarens uppdrag använda tvångsmedel

för att ta egendom i beslag eller förvar (3 kap. 10–12 §§). När frysningsbeslutet har verkställts ska åklagaren begära rättens prövning av verkställbarhetsförklaringen (3 kap. 16 §).

Bestämmelser om sekretess vid internationellt rättsligt samarbete finns i 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

En europeisk utredningsorder

Direktivet

I april 2014 antog Europaparlamentet och rådet ett direktiv om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området.1 Bakgrunden till direktivet är att regelverket för bevisinhämtning inom EU under en längre tid har ansetts vara alltför fragmenterat och komplicerat (se skäl 5 i direktivet). I Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 10 och 11 december 2009, efterlystes därför ett övergripande system som skulle ersätta alla befintliga instrument på området. Det nya systemet för gränsöverskridande bevisinhämtning skulle i möjligaste mån omfatta alla typer av bevis, innehålla tidsfrister för verkställighet samt begränsa vägransgrunderna (se skäl 6). Direktivet är tänkt att tillgodose vad som efterfrågades i Stockholmsprogrammet. Direktivet är indelat i sju kapitel och innehåller sammanlagt 39 artiklar.

I kapitel I finns allmänna bestämmelser om den europeiska utredningsordern. Enligt artikel 1 är en europeisk utredningsorder ett rättsligt avgörande, som är utfärdat eller godkänt av en rättslig myndighet, för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat i syfte att hämta in bevisning. En medlemsstat ska, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i direktivet, godta och verkställa en utredningsorder från en annan medlemsstat utan några materiella prövningar eller ingående kontroller.

Artikel 2 innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet, bl.a. om behöriga myndigheter. Direktivet omfattar enligt artikel 3 i princip alla typer av utredningsåtgärder. En utredningsorder får enligt artikel 4 utfärdas i straffrättsliga förfaranden, men även inom

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området.

ramen för andra förfaranden som har inletts av rättsliga eller administrativa myndigheter under vissa förutsättningar. Av artikeln följer att en utredningsorder får utfärdas avseende brott eller överträdelser för vilka en juridisk person kan ställas till ansvar. Enligt artikel 5 ska en utredningsorder vara upprättad i enlighet med ett särskilt formulär, som finns i bilaga A till direktivet.

Kapitel II innehåller bestämmelser om förfaranden och rättssäkerhetsgarantier i den utfärdande staten. I artikel 6 finns bestämmelser om förutsättningar för att utfärda och översända en utredningsorder. Utfärdandet av utredningsordern ska vara nödvändigt och proportionellt och den aktuella åtgärden skulle kunna ha begärts under motsvarande förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende. Den verkställande statens myndigheter kan inleda samråd om huruvida tveksamheter finns om dessa förutsättningar är uppfyllda. Artikel 7 innehåller närmare anvisningar om översändande av en utredningsorder, medan artikel 8 reglerar utfärdande av en utredningsorder med anknytning till en tidigare utredningsorder.

Kapitel III innehåller bestämmelser om förfaranden och rättssäkerhetsgarantier i den verkställande staten. Enligt artikel 9 ska den begärda utredningsåtgärden verkställas på samma sätt och under samma villkor som om åtgärden hade begärts i ett nationellt ärende, om inte ett erkännande eller en verkställighet vägras eller verkställigheten skjuts upp. Om den utfärdande myndigheten anger att särskilda förfaranden eller formaliteter ska tillämpas vid verkställigheten, ska dessa krav följas om de inte står i strid mot grundläggande rättsprinciper i den verkställande staten (artikel 9.2). Med stöd av artikel 10 får den verkställande staten vidta en annan typ av utredningsåtgärd än den som utredningsordern avser om den aktuella åtgärden inte finns eller inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende. Vissa åtgärder ska dock enligt artikel 10.2 alltid vara tillgängliga. Det gäller bl.a. utredningsåtgärder som inte är att anse som tvångsåtgärder enligt den verkställande statens lagstiftning. Artikel 11.1 innehåller vissa sedvanliga vägransgrunder, bl.a. om immunitet och privilegier, förbud mot dubbelbestraffning – ne bis in idem, att brott begåtts helt eller delvis på den verkställande statens territorium och krav på dubbel straffbarhet med undantag för vissa brott i bilaga D till direktivet, de s.k. listbrotten. Vidare kan erkännande och verkställighet vägras med hänsyn till bestämmelser om tryck- och yttrandefrihet eller om en verkställighet skulle skada

väsentliga nationella säkerhetsintressen eller särskild underrättelseverksamhet.

Ytterligare skäl att vägra erkännande och verkställighet är om det finns goda skäl att anta att verkställighet skulle vara oförenlig med skyldigheterna enligt artikel 6 i EU-fördraget och EU-stadgan eller om den utredningsåtgärd som avses i utredningsordern inte når upp till vissa krav om bl.a. minimistraff. Denna sista vägransgrund och kravet på dubbel straffbarhet får inte tillämpas i fråga om åtgärder enligt artikel 10.2 (se ovan). Den verkställande myndigheten ska i vissa fall samråda med den utfärdande myndigheten innan beslut meddelas om att inte erkänna eller verkställa en utredningsorder. Artiklarna 12–16 innehåller bestämmelser om tidsfrister, överlämnande av bevismaterial som finns i den verkställande staten, rättsmedel, uppskov med verkställigheten och informationsskyldighet. Bestämmelser om tjänstemäns straffrättsliga och civilrättsliga ansvar finns i artiklarna 17 och 18. I artiklarna 19 och 20 regleras frågor om sekretess och skydd av personuppgifter, och i artikel 21 finns bestämmelser om hur kostnaderna för verkställigheten ska fördelas.

Kapitel IV innehåller särskilda bestämmelser om vissa angivna utredningsåtgärder. Dessa åtgärder är tillfälligt överförande av frihetsberövade personer (artiklarna 22 och 23), hörande genom video- eller telefonkonferens (artiklarna 24 och 25), information om bankkonton och banktransaktioner (artiklarna 26 och 27), bevisinhämtning i realtid (artikel 28) och hemliga utredningar (artikel 29).

I kapitel V finns regler om avlyssning av telekommunikation. I artikel 30 finns bestämmelser om utfärdande av en utredningsorder när tekniskt bistånd från en annan medlemsstat är nödvändigt för att avlyssningen ska kunna genomföras. I artikel 31 stadgas en underrättelseskyldighet, när avlyssningen inte kräver tekniskt bistånd från den medlemsstat där den berörda personen befinner sig.

Kapitel VI innehåller en bestämmelse om provisoriska åtgärder, dvs. åtgärder i syfte att förhindra att bevisning förstörs, flyttas, överlämnas eller bortskaffas (artikel 32). Ett beslut om att verkställa åtgärden ska, om det är praktiskt möjligt, meddelas inom 24 timmar efter det att utredningsordern har mottagits.

Kapitel VII innehåller sedvanliga slutbestämmelser (artiklarna 33– 39).

En ny lag om europeisk utredningsorder

I augusti 2017 överlämnade regeringen propositionen Nya regler

om bevisinhämtning inom EU (prop. 2016/17:218), som ett led i att

genomföra direktivet om en europeisk utredningsorder. I propositionen föreslogs en ny lag om en europeisk utredningsorder. Riksdagen antog lagförslaget genom beslut den 8 november 2017 (bet. 2017/18:JuU4). Lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder trädde i kraft den 1 december 2017 och innehåller bestämmelser som förbättrar möjligheterna att inhämta bevisning mellan Europeiska unionens medlemsstater. Syftet är att man ska förstärka det brottsbekämpande arbetet. Den nya lagen innebär bl.a. att en svensk domstol eller åklagare ska kunna utfärda en europeisk utredningsorder som ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat, om det finns bevisning där som behövs för att utreda brott i Sverige. Lagen gäller inte i förhållande till Danmark och Irland.

Av lagen följer bl.a. att bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och lagen om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut inte ska tillämpas om den nya lagen om en europeisk utredningsorder är tillämplig. Eftersom direktivets tillämpningsområde är begränsat, kommer dock dessa lagar även i fortsättningen att kunna eller behöva tillämpas. Till att börja med ska den nya lagen endast tillämpas gentemot medlemsstaterna i EU, utom Danmark och Irland. I förhållande till Danmark och Irland och i förhållande till stater som inte är medlemmar i EU ska således den ordning som gäller i dag fortsätta att tillämpas. Vidare avser den nya lagen endast åtgärder som syftar till att inhämta bevisning i vissa typer av förfaranden. I såväl lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som lagen om verkställighet av frysningsbeslut föreskrivs om åtgärder som har andra syften. Främst avses beslag och kvarstad för att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande, men även beslag för återställande av egendom till rättmätig ägare. Om åtgärden har något av dessa syften, ska nämnda lagar tillämpas i stället för den nya lagen. Det finns även vissa andra frågor som även i fortsättningen ska hanteras enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och frysningslagen.

I förhållande till en medlemsstat i EU, dock inte i förhållande till Danmark och Irland, kommer lagen om en europeisk utredningsorder i huvudsak att ersätta lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, men inte i samtliga fall. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål har nämligen ett bredare tillämpningsområde än den nya lagstiftningen. Åtgärder som har ett annat syfte än bevisinhämtning kommer även i fortsättningen behöva hanteras enligt den sistnämnda lagen. Det gäller t.ex. hjälp med beslag som syftar till att återställa egendom till en rättmätig ägare eller med beslag eller kvarstad som avser att säkerställa verkställighet av ett beslut om förverkande (se 4 kap. 19 och 23 §§). Lagen ska också tillämpas avseende beslag som sker med tillämpning av 4 kap. 7 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eftersom bestämmelserna om beslag i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (artikel 29) inte ersätts av direktivet. Detsamma gäller beslag som sker med stöd av 3 kap. 8 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

6.2.3. It-brottskonventionen

Sverige har undertecknat men inte ännu ratificerat Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (ETS nr 185, it-brottskonventionen). Avsikten är att konventionen ska ratificeras. Det är därför lämpligt att ta dess bestämmelser i beaktande vid utformningen av den svenska regleringen. En beskrivning av konventionens huvuddrag, med fokus på de straffprocessuella bestämmelserna, finns i avsnitt 3.10. Där beskrivs också de förslag som lagts fram i SOU 2013:39Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet om de ändringar som behöver göras i svensk rätt för att tillträde till konventionen ska vara möjligt. Dessa förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Här beskrivs de förslag som i första hand har betydelse för de frågor som behandlas i det här kapitlet.

Artikel 16 i konventionen innebär att det ska vara möjligt att skyndsamt säkra särskilt angivna lagrade datorbehandlingsbara uppgifter. Ett säkrande innebär att uppgifterna ska bevaras på ett betryggande sätt. Med uppgifter avses vilken typ av uppgifter som

helst, dvs. såväl trafik-, innehålls- som abonnentuppgifter. Den grundläggande tanken bakom artikeln är att säkrandet ska göras på ett mindre ingripande sätt än genom exempelvis husrannsakan och beslag. Säkrandet är vidare tänkt att kunna ske såväl hos fysiska som juridiska personer, inklusive tjänsteleverantörer. Det ska kunna tillämpas såväl på de brott som straffbeläggs i enlighet med konventionen och på andra brott som begåtts med hjälp av ett datorsystem som generellt på insamling av bevis i elektronisk form om ett brott.

För att uppfylla kraven i artikeln föreslår utredningen att det i rättegångsbalken införs en möjlighet att förelägga någon att under viss tid bevara elektroniska uppgifter. Den som i elektronisk form innehar en viss lagrad uppgift som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott ska således kunna föreläggas att bevara uppgiften. I föreläggandet ska anges under hur lång tid uppgiften ska bevaras. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga 90 dagar. Om det finns särskilda skäl ska tiden för bevarande få förlängas med högst 30 dagar. Om det är möjligt ska föreläggandet ges skriftligt. I annat fall ska den som föreläggandet riktas mot så snart som möjligt få ett skriftligt bevis om beslutet. Meddelande om åtgärden får inte obehörigen föras vidare. Föreläggandet ska innehålla en underrättelse om detta.

Enligt utredningens förslag ska ett bevarandeföreläggande inte få riktas mot den som skäligen kan misstänkas för brottet eller mot närstående till den misstänkte. Beslut om bevarandeföreläggande ska få meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Den som ålagts ett bevarandeföreläggande ska få begära rättens prövning av det. För rättens prövning ska i tillämpliga delar gälla vad som gäller för prövning av beslag.

Om ett bevarandeföreläggande riktas mot en sådan leverantör som är skyldig att lagra trafikuppgifter enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation föreslår utredningen att samma regler som gäller i fråga om åtgärder för att skydda uppgifter som ska lagras, ska gälla även för uppgift som omfattas av föreläggandet. Vidare ska motsvarande regler om rätt till ersättning för kostnader och om anpassning för utlämnande av uppgifter som gäller för lagring av trafikuppgifter gälla för uppgifter som ska bevaras.

Den som inte följer ett bevarandeföreläggande kan enligt utredningens mening i vissa situationer hållas straffrättsligt ansvarig enligt bestämmelsen om brytande av myndighets bud i 17 kap. 13 § brottsbalken. Straffansvar enligt 9 kap. 6 § rättegångsbalken kan utkrävas för den som utan tillstånd bryter mot skyldigheten att hemlighålla att säkringsåtgärder vidtagits.

För att uppfylla kraven i konventionens artikel 29 föreslår utredningen att möjligheten att förelägga någon som i elektronisk form innehar en viss lagrad uppgift som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott att bevara uppgiften, räknas upp som en av de åtgärder som omfattas av rättslig hjälp enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Enligt artikel 17 ska ett sådant skyndsamt säkrande av trafikuppgifter som avses i artikel 16 kunna äga rum oavsett om en eller flera tjänsteleverantörer har varit inblandade vid överföringen av ett meddelande. I många fall är flera tjänsteleverantörer involverade då elektroniska uppgifter överförs. Det är därför inte säkert att det är tillräckligt att trafikuppgifter hos enbart en av tjänsteleverantörerna i överföringskedjan säkras. För att det ska vara möjligt att förelägga samtliga de tjänsteleverantörer som deltagit vid överföringen att bevara trafikuppgifter krävs först att dessa kan identifieras. För att säkrande ska kunna äga rum hos de tjänsteleverantörer som varit delaktiga vid överföringen föreskriver artikel 17 att det ska vara möjligt att skyndsamt få tillgång till de uppgifter som krävs för att tjänsteleverantörerna och den väg på vilken meddelandet överfördes ska kunna spåras. Även säkrandet enligt artikel 17 ska kunna tillämpas såväl på de brott som straffbeläggs i enlighet med konventionen och på andra brott som begåtts med hjälp av ett datorsystem som generellt på insamling av bevis i elektronisk form om ett brott.

För att uppfylla kraven i artikel 17 föreslår utredningen att det i lagen om elektronisk kommunikation införs en skyldighet för leverantörer att till den myndighet som beslutat om ett bevarandeföreläggande lämna ut uppgift om vilka övriga leverantörer som har deltagit vid överföringen av det meddelande som omfattas av föreläggandet. Utredningen bedömer att det inte krävs några ytterligare lagstiftningsåtgärder än denna för att uppfylla kraven i konventionens artikel 30 på rättslig hjälp med skyndsamt röjande av vissa trafikuppgifter.

Enligt konventionens artikel 19.4 ska det finnas en möjlighet i nationell rätt för behöriga myndigheter att förelägga en person som har kunskap om ett datorsystems funktion eller om de åtgärder som tillämpas för att skydda de datorbehandlingsbara uppgifter som finns i systemet, att i den mån det är skäligt lämna den information som är nödvändig för att möjliggöra husrannsakan i it-miljö. Utredningen bedömer att de svenska reglerna om vittnesförhör inför rätta visserligen formellt sett får anses uppfylla de krav som ställs upp i artikeln, men att det ändå finns skäl att i svensk rätt införa en specifik möjlighet till föreläggande att lämna information i syfte att underlätta husrannsakan i it-miljö. Utredningen föreslår därför en ny bestämmelse i rättegångsbalken som innebär att den som kan antas känna till funktionerna i eller andra förutsättningar för åtkomst till ett visst datasystem och granskning av uppgifterna där får föreläggas att lämna de upplysningar som behövs för att ett beslut om husrannsakan ska kunna verkställas. Ett beslut om föreläggande får meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Föreläggandet ska dokumenteras.

Om någon skäligen kan misstänkas för brottet får enligt utredningens förslag föreläggande inte riktas mot den misstänkte. Föreläggande får inte heller riktas mot den som, om åtal väcks, inte skulle vara skyldig att vittna i målet eller om sådan uppgift som de brottsbekämpande myndigheterna vill få tillgång till. Vägrar den förelagde att lämna upplysningar får på undersökningsledarens eller åklagarens begäran vittnesförhör med honom eller henne äga rum inför rätten. Om förhöret ska i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. En misstänkt får beredas tillfälle att närvara vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen.

6.3. Tidigare överväganden

Frågan om en anpassning av reglerna om beslag och husrannsakan till den tekniska utvecklingen har diskuterats länge. I det följande redogör vi översiktligt för resonemangen i de betänkanden där dessa frågor tagits upp. Eftersom reglerna om husrannsakan hänger så intimt samman med reglerna om beslag redogör vi här för tidigare överväganden om båda dessa tvångsmedel. Resonemangen i

Ds 2005:6 redovisas särskilt utförligt eftersom det i den promemorian lämnades förslag om särskilda regler om husrannsakan i it-miljö och om husrannsakan via kommunikationsnät. Vi tar därför också upp remissinstansernas inställning till dessa förslag.

Utredningen om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan

Utredningen om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan tillsattes för att utreda behovet av särskilda regler till skydd för anonymiteten hos meddelare i samband med användning av beslag och husrannsakan. Utredningen föreslog, med hänvisning till definitionen av begreppet allmän handling i tryckfrihetsförordningen, ett tillägg till bestämmelsen i 27 kap. 1 § RB som innebar att skriftliga handlingar i det aktuella avseendet skulle omfatta även upptagningar som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel (se SOU 1976:36 s. 85). Förslaget genomfördes inte.

Datastraffrättsutredningen

Datastraffrättsutredningens slutbetänkande, Information och den nya

InformationsTeknologin – straff- och processrättsliga frågor m.m.

(SOU 1992:110), innehåller flera förslag om en teknisk anpassning av regelverket om husrannsakan och beslag. Utredningen menade att objektet för husrannsakan och beslag i it-miljön borde vara själva representationen av information, dvs. data. Beslag skulle alltså kunna ske av data utan att informationsbäraren tas i beslag. Lagrade data skulle enligt förslagen anses som förvarade i ett slutet förvaringsställe. Utredningen föreslog att begreppet ”skriftlig handling” i bl.a. beslagsreglerna skulle ersättas med tryckfrihetsförordningens handlingsbegrepp. Data skulle på så sätt jämställas med föremål. Genom ändringen skulle bl.a. beslagsförbudsreglerna bli direkt tillämpliga.

Utredningen tänkte sig att ett beslag av datalagrad information skulle kunna ske på olika sätt, t.ex. genom att informationen kopieras ner på en diskett eller skrivs ut på papper (s. 369). Ett beslag skulle föreligga så snart myndigheten förvarar ett exemplar av data som tagits i beslag, oberoende av om något exemplar av beslagtagna data finns kvar hos den som drabbats av beslaget (s. 386). Därigenom

skulle det även i sådana fall finnas en rätt till domstolsprövning. Valet av objekt vid omhändertagande av data borde enligt utredningen ske utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av proportionalitetsprincipen. Ett beslag borde alltså enligt förslaget inte få avse en hel hårddisk, när det lika väl kan verkställas genom kopiering av aktuella data (s. 377).

Datastraffrättsutredningen diskuterade vidare gränsdragningen mellan husrannsakan och beslag i it-miljö och kom fram till att åtgärder för att finna information utgör husrannsakan medan åtgärder för att närmare undersöka sker inom ramen för ett beslag. Utredningen föreslog att husrannsakan skulle få ske via telenät, om det finns särskilda skäl. Man föreslog också en möjlighet att förelägga personer med kunskap om bl.a. ett visst datorsystems tekniska funktioner att biträda med nödvändiga handlingar och upplysningar för att husrannsakan ska kunna genomföras.

Datastraffrättsutredningens förslag anses i dag till stora delar föråldrade (se Ds 2003:29 s. 38) och har inte lett till lagstiftning.

Polisrättsutredningen

Polisrättsutredningen, som hade till uppgift att se över reglerna i 27 och 28 kap. RB, ansåg att polisens förfarande att söka efter information i datorer saknar uttryckligt lagstöd (SOU 1995:47 s. 184 och 185). Utredningen menade att förfarandet borde lagregleras men lade inte fram något förslag till lösning. Utredningen ställde sig tveksam till Datastraffrättsutredningens förslag, eftersom man ansåg att reglerna om husrannsakan och beslag därigenom skulle överföras till ett område de inte är avsedda för (s. 186). Utredningen föreslog att begreppet ”föremål” i 27 kap. RB skulle ersättas med ”egendom”. När det gäller beslagsförbudet innebar förslaget en utvidgning av tillämpningsområdet på så sätt att beslagsförbudsreglerna, förutom skriftliga handlingar, också skulle avse annan egendom som kan innehålla skyddsvärda uppgifter, t.ex. disketter och kassettband. Inte heller Polisrättsutredningens förslag har lett till lagstiftning.

IT-utredningen

Till skillnad från Polisrättsutredningen ansåg IT-utredningen att beslagsreglerna är direkt tillämpliga på datainformation (SOU 1996:40 s. 209). Utredningen redovisade inte några skäl för sitt ställningstagande och frågan kommenterades inte heller i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Ds 2005:6

Överväganden om en anpassning av regelverket till modern teknik finns vidare i Ds 2005:6. Reglerna om beslag ansågs fungera väl även i en modern teknisk miljö, eftersom det som tas i beslag vid husrannsakningar i it-miljö alltid torde uppfylla kravet på att vara ett fysiskt föremål. Däremot sågs det som ett problem att regeln om beslagsförbud inte formellt omfattar elektroniskt lagrad information. I promemorian lämnades därför ett förslag om förtydligande av 27 kap. 1 § RB om att även elektroniska upptagningar kan bli föremål för beslag. I fråga om elektroniska upptagningar av skrift föreslogs gälla samma regler som för traditionella handlingar. Därmed avsågs det bli klart att reglerna om beslagsförbud omfattar sådan bevisning i elektronisk form samt att reglerna om skyndsam granskning och om vem som får granska materialet blir direkt tillämpliga på sådan bevisning. Motsvarande ändringar föreslogs i reglerna om editionsskyldighet och om skyldighet att tillhandahålla föremål för syn. Avsikten var enbart att anpassa reglerna till ny teknik och inte att utvidga tillämpningsområdet.

I promemorian (s. 292) föreslogs införande av en ny paragraf om husrannsakan i it-miljö. Enligt bestämmelserna i den nya paragrafen skulle husrannsakan kunna företas i en dator, ett datorsystem eller annan liknande teknisk utrustning för att söka efter data i elektronisk form. Ändamålen med tvångsmedlet och förutsättningarna för att använda det föreslogs vara desamma som för husrannsakan enligt 28 kap. 1 § RB. Det föreslogs att endast rätten, undersökningsledare eller åklagare skulle kunna besluta om detta slags husrannsakan. I övrigt skulle i allt väsentligt gälla samma regler som för andra former av husrannsakan, t.ex. i fråga om verkställighet, underrättelse och överklagande. Enligt förslaget skulle samtycke kunna åberopas som grund för en husrannsakan i it-miljö hos någon

annan än den misstänkte men däremot inte hos den som är misstänkt för brottet.

Det föreslogs vidare att en husrannsakan i it-miljö skulle få verkställas via ett kommunikationsnät, dvs. på distans, om det finns särskilda skäl. Sådana beslut skulle fattas av rätten. Om det föreligger samtycke föreslogs även åklagare kunna få besluta om verkställighet via kommunikationsnät.

I promemorian anfördes bl.a. följande om behovet av en ny regel (s. 280 och 281).

Reglerna om husrannsakan är utformade för att tillgodose de brottsbekämpande myndigheternas behov av att undersöka rum, byggnader och andra sådana utrymmen samt olika typer av fysiska föremål, däribland slutna förvaringsutrymmen såsom kassaskåp, lådor, skrin och liknande. Husrannsakan tar med andra ord sikte på fysiska miljöer och på undersökning av fast eller lös egendom.

Med tiden har det blivit allmänt accepterat att reglerna om husrannsakan kan tillämpas även på datorer. Det råder emellertid fortfarande skilda meningar både om huruvida reglerna om husrannsakan och beslag i sig är tillämpliga på den information som är lagrad i dessa och om hur de ska tillämpas. Flera statliga utredningar har inom loppet av några få år kommit till helt olika slutsatser i dessa frågor.

I kommentaren till rättegångsbalken framhålls det att datorer normalt är placerade i sådana miljöer, dvs. hus och rum, som inte får genomsökas utan ett beslut om husrannsakan, varför det blir en sekundär fråga hur man skall se på undersökningen av själva datorn. Att undersöka en dators innehåll utan ett föregående beslut om husrannsakan torde därför mycket sällan vara lagligen möjligt. Har husrannsakan ägt rum och datorn har tagits i beslag kan det beslagtagna undersökas. Den närmare innebörden av detta finns det emellertid också delade meningar om.

Det är utan tvekan svårt att överföra traditionella rumsbegrepp till en teknisk miljö som inte har samma fysiska gränser som de miljöer som bestämmelsen om husrannsakan har tillskapats för. I it-miljö jämställer man ofta de logiska spärrar som skapas genom olika tekniska lösningar med fysiska gränser. Genom behörighetskort, åtkomstkoder, lösenord och liknande spärrar skapas ”slutna” förvaringsutrymmen för informationen, oavsett var i världen denna rent faktiskt lagras respektive är åtkomlig.

Det är emellertid inte självklart att man kan dra paralleller mellan fysiska gränser och tekniska spärrar av olika slag. Om man gör det kommer tvångsmedelsanvändningen att bli helt beroende av varierande tekniska förutsättningar, inte av de gränser som lagstiftaren ställer upp. Mot den bakgrunden bör övervägas hur husrannsakan i it-miljö ska vara reglerad.

Datainformationens immateriella natur innebär vidare att gränsen mellan husrannsakan och beslag inte är lika tydlig som när tvångsmedlen tillämpas i fysisk miljö på föremål. Eftersom det gäller olika förutsättningar för att få använda tvångsmedlen, bl.a. olika krav på brottets svårhetsgrad och på brottsmisstanke, är det olyckligt att gränsen mellan tvångsmedlen inte är klart utstakad.

Längre fram i promemorian sägs vidare följande (s. 292–294). De straffprocessuella tvångsmedelen präglas fortfarande av de allmänna förutsättningar och den teknik som fanns vid rättegångsbalkens tillkomst. Den tekniska utvecklingen har inte bara ökat förekomsten av datorer och lagrad datainformation utan har även förändrat själva datorerna. Datorerna är numera små och ofta bärbara och kan användas var som helst. Vidare kan andra typer av apparater, t.ex. mobiltelefoner, användas som bärare av elektronisk information. Den information som bearbetas kan lagras på andra ställen än där verksamheten bedrivs eller där datorutrustningen finns. Mobiltelefonin har drivit på utvecklingen mot konvergens. Man kan förvänta sig ytterligare förändringar inom informationstekniken även på relativt kort sikt. Det finns därför goda skäl att reglera husrannsakan i it-miljö i en särskild paragraf. Regeln kan då anpassas till att det inte är fråga om en traditionell fysisk miljö. Den nya regeln avsågs kunna tillämpas på alla slags fysiska bärare av elektronisk information, inklusive datorer, datorsystem och mobiltelefoner. Det angavs vidare att regelns tillämplighet självfallet skulle begränsas till elektroniska data som är lagrade i Sverige, eftersom de straffprocessuella reglerna är territoriellt begränsade.

I promemorian övervägdes om tvångsmedlet skulle ges en egen benämning, t.ex. dataspårning. Denna benämning ansågs lämplig eftersom det inte skulle handla om att undersöka en viss miljö utan om att spåra elektroniska data och deras ursprung. Flera skäl ansågs samtidigt tala mot en ny benämning. Det konstaterades bl.a. att man hittills använt samma term för olika typer av husrannsakan (i lokaler, transportmedel etc.) även om förutsättningarna i övrigt

skiljer sig. Vidare framhölls det att husrannsakan är den term som används i andra sammanhang och inte minst i internationella överenskommelsen. Framför allt det sistnämnda ansågs tala för att man bör använda husrannsakan även för undersökning i it-miljö.

Enligt förslaget skulle beslut om husrannsakan i it-miljö endast få fattas av domstol, åklagare och annan undersökningsledare. Som grund för begränsningen till denna krets anfördes dels att de brott där husrannsakan i it-miljö aktualiseras sällan torde vara av enkel beskaffenhet, dels att det torde krävas betydligt mer grannlaga överväganden för beslut av detta slag än andra husrannsakningar, inte minst med hänsyn till de stora skador ett felaktigt ingripande ansågs kunna leda till. Liksom vid annan husrannsakan förutsattes det att rätten som huvudregel skulle besluta i fall där åtgärden kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden vidtas, om saken inte är brådskande.

När det gäller husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät anfördes följande (s. 299 och 300).

Frågan om det är tillåtet att genomföra husrannsakan via kommunikationsnät måste bedömas med utgångspunkt i utformningen av straffbestämmelsen om dataintrång. Att koppla upp sig mot någon annans dator i Sverige och ta del av information som finns lagrad där utgör dataintrång om det sker olovligen. I avsaknad av en lagregel som ger brottsbekämpande myndigheter rätt att med tvång vidta en sådan åtgärd torde det därför inte vara tillåtet att genomföra en husrannsakan via ett elektroniskt kommunikationsnät. Detta gäller även om en sådan åtgärd skulle vara skonsammare i det enskilda fallet.

Om man vill göra det möjligt att verkställa husrannsakan på distans är det således nödvändigt att införa en särskild regel om detta. En sådan regel kan väl försvaras, eftersom det i många fall torde vara betydligt mindre ingripande att genomföra husrannsakan via ett kommunikationsnät än att genomföra den på plats. Särskilt i de fall husrannsakan riktar sig mot tredje man och äger rum med dennes samverkan kan det därför vara av värde att kunna använda sig av de tekniska möjligheter som finns för att genomföra åtgärden så snabbt och diskret som möjligt.

Samtidigt kan invändas att en möjlighet att verkställa husrannsakan via nät skapar större risker för missbruk, eftersom den som drabbas av husrannsakan då inte har samma möjligheter som annars

att genom sin närvaro hindra övertramp. En sådan invändning kan emellertid bemötas genom att man ställer högre krav på beslut om husrannsakan via nät. Det skulle ligga i linje med regleringen av hemliga tvångsmedel om endast domstol ges behörighet att fatta beslut i sådana frågor. Om den som utsätts för åtgärden nämligen inte är närvarande där husrannsakan företas kan man med visst fog jämföra husrannsakan via nät med tvångsmedel som verkställs i hemlighet. Det torde också bli fråga om ett begränsat antal fall där frågan aktualiseras. Den extra tidsutdräkt som det innebär att inhämta beslut från domstolen får därför godtas, med tanke på den ökade rättssäkerhet som domstolsprövning innebär. Till dess att man har vunnit närmare erfarenheter bör därför endast domstol få besluta om husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät. På sikt kan det finnas skäl att överväga om åklagare skall ha rätt att besluta om sådan husrannsakan.

I promemorian ansågs att det finns en situation där åklagare redan från början borde ges rätten att besluta, nämligen om åtgärden genomförs med stöd av samtycke. Enligt doktrinen kan ett rättsligt bindande samtycke till en tvångsåtgärd endast avges till någon som är behörig att besluta om åtgärden (JO 1965 s. 163 och 1991/92 s. 116). Det ansågs rimligt att anta att den som själv har utsatts för dataintrång, eller vars datautrustning har missbrukats på annat sätt, och som samtycker till husrannsakan, ser det som en fördel om denna kan verkställas via kommunikationsnät. I sådana fall borde enligt promemorian en åklagare kunna besluta om husrannsakan.

I artikel 19.2 i it-brottskonventionen finns det ett krav på att myndigheter, när de genom husrannsakan eller på liknande sätt bereder sig åtkomst till ett visst datorsystem och har anledning att tro att de eftersökta uppgifterna är lagrade i ett annat datorsystem inom dess territorium och sådana uppgifter är lagligen åtkomliga eller tillgängliga för det första systemet, skyndsamt ska kunna utvidga husrannsakan eller det liknande sättet till att bereda sig åtkomst till detta andra system. Den föreslagna regleringen om husrannsakan via nät ansågs uppfylla kravet på att en husrannsakan snabbt ska kunna utvidgas även med ett krav på att beslutet ska fattas av domstol. Det framhölls att en husrannsakan som kräver medverkan av it-experter som regel är väl planerad och att det i den planeringen även bör ingå om det kan krävas verkställighet via nät och om det därför krävs beslut av domstol. Man fäste också av-

seende vid att det i promemorian lagts fram ett förslag om att en åklagare skulle ges möjlighet att besluta om förbud mot att rubba bevisningen. (s. 300.)

Remissinstanserna framförde i huvudsak följande synpunkter på förslagen om husrannsakan.

Säkerhetspolisen var positiv till förslaget om husrannsakan via elek-

troniskt kommunikationsnät. Med hänsyn till risken att information som är lagrad i it-miljö snabbt kan ändras, framhölls dock vikten av att husrannsakan vid behov skyndsamt kan utvidgas till att omfatta andra datorsystem där man kan misstänka att information som behövs i utredningen finns lagrad. Säkerhetspolisen kunde visserligen se skäl till det föreslagna kravet på domstolsprövning i sådana fall, men menade samtidigt att konsekvenserna för det brottsutredande arbetet i vissa fall kan bli så allvarliga att det är tveksamt om kraven i artikel 19.2 i it-brottskonventionen på att husrannsakan snabbt ska kunna utvidgas anses uppfyllda genom förslaget. Även i de fall det finns risk för att uppgifterna kan gå förlorade för det brottsutredande arbetet borde det därför enligt Säkerhetspolisen vara möjligt för en åklagare att fatta beslut om att utvidga husrannsakan, varefter beslutet skulle kunna anmälas till rätten för prövning.

Säkerhetspolisen var tveksam till om det är nödvändigt med en särskild bestämmelse om husrannsakan i en dator eller annan informationsbärare. I yttrandet framhölls bl.a. att det inte är ovanligt att det är först i samband med en husrannsakan hos den misstänkte som det framkommer att denne har en dator som det finns skäl att undersöka och att redan nuvarande regler ger brottsbekämpande myndigheter möjlighet att undersöka en dator som påträffas. Vidare anfördes att det är svårt att se vad en prövning av rekvisiten i den föreslagna nya bestämmelsen skulle tillföra utöver den prövning som skett vid det ursprungliga beslutet om husrannsakan, samtidigt som det skulle skapas behov av ett nytt beslut om husrannsakan.

Även Åklagarmyndigheten var tveksam till om konventionen kräver att rättegångsbalken kompletteras med en särskild regel om husrannsakan i it-miljö och framhöll att gällande regelverk torde medge en omfattande rätt till undersökning av exempelvis en dator inom ramen för en vanlig husrannsakan. Ett krav på ett särskilt beslut om husrannsakan i it-miljö framstod enligt Åklagarmyndigheten som opraktiskt utan att samtidigt tillgodose några viktiga intressen. Myndigheten var positiv till införande av en möjlighet att via kom-

munikationsnät utvidga en husrannsakan till att avse eftersökning av uppgifter som lagras på annat håll, och ansåg det naturligt att en sådan utvidgning kräver ett särskilt beslut. Dock ansågs det uppenbart att ett sådant beslut inte kan kräva medverkan av domstol som ju inte är tillgänglig dygnet runt. Ett sådant krav ansågs stå i strid med konventionens skyndsamhetskrav och antogs dessutom innebära att regeln inte skulle komma att tillämpas. I likhet med Säkerhetspolisen framhöll Åklagarmyndigheten att det normalt inte går att förutse i vilka fall en utvidgning kan bli aktuell och att det därför inte redan före åtgärden går att skaffa ett tillstånd från domstol. Åklagarmyndigheten ansåg alltså att åklagare bör kunna fatta beslut om utvidgning av husrannsakan.

Både Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen ansåg på i huvudsak motsvarande grunder som Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten att åklagare borde kunna fatta beslut om en husrannsakan via kommunikationsnät.

Sveriges advokatsamfund ansåg att lagförslagen, sedda tillsammans

med samtidigt föreliggande förslag från andra utredningar, innebar mycket långtgående ingrepp i enskildas integritet och tog som exempel upp förslaget om husrannsakan via kommunikationsnät.

Datainspektionen tillstyrkte i och för sig att beslut som husrann-

sakan via nät ska fattas av domstol, men ansåg att vissa frågor behövde belysas ytterligare för att inspektionen skulle kunna ta ställning till om det nya tvångsmedlet som sådant kan godtas ur rättssäkerhetssynpunkt. Som exempel på frågor som behövde ytterligare belysning nämnde inspektionen följande. – Hur kommer husrannsakan via nät att gå till tekniskt? – Hur åstadkommer man en säker identifiering av den dator eller

det datorsystem som ska undersökas? – Vilka risker finns det för förvanskning av informationen vid en

sådan husrannsakan? – Hur ska dokumentation av de tekniska åtgärder som vidtas vid

denna form av husrannsakan säkras?

Försvarsmakten var tveksam till hur husrannsakan via nät ska kunna

verkställas på ett rättssäkert sätt. Försvarsmakten ansåg att det krävdes en omfattande analys av de tekniska detaljerna, bl.a. så att man kan

säkerställa att husrannsakan verkligen görs hos rätt person och att den som verkställer husrannsakan inte påverkar informationen och därmed förvränger eller förstör potentiell bevisning.

Post- och telestyrelsen ansåg att de informationsskyldigheter som

gäller enligt 6 kap. 18 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation för den som via ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät ges tillgång till uppgifter som finns lagrade i en terminalutrustning (den s.k. ”cookie-lagen”) borde uppmärksammas i det fortsatta utredningsarbetet. Styrelsen problematiserade även kring frågan om samtycke till husrannsakan i det vanliga fallet att en dator utnyttjas av flera personer.

Förundersökningsutredningen

Förundersökningsutredningen lämnade i sitt slutbetänkande (SOU 2011:45) förslag om beslagsförbudets tillämpning i it-miljö. Utredningen ansåg att skyddet behövde stärkas för elektroniskt lagrad information som skulle ha omfattats av beslagsförbudet om den hade framgått av en skriftlig handling. Utredningen ansåg dock att detta inte borde ske genom att man gör 27 kap. 2 § direkt tillämplig på elektroniska handlingar eller uppgifter. Som grund för denna bedömning anfördes i huvudsak att det finns en påtaglig risk för att de brottsbekämpande myndigheternas arbete skulle försvåras och att en direkt tillämpning av beslagsförbudet skulle innebära alltför stora praktiska nackdelar vid verkställigheten av beslag i it-miljö (s. 354 och 355). I stället föreslog utredningen särskilda regler för genomsökning m.m. av digitala informationsbärare som tagits i beslag. Förslaget gick ut på följande.

Om en digital informationsbärare som tas i beslag kan antas innehålla uppgifter för vilka beslagsförbud skulle ha gällt om det rört sig om en skriftlig handling, ska den hos vilken beslaget gjorts och den befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5 § beredas tillfälle att närvara vid genomsökningen av informationsbäraren. En sådan närvarorätt ska inte gälla för meddelanden mellan närstående. Om det vid en genomsökning av en informationsbärare visar sig att innehållet omfattas av beslagsförbudet, får den befattningshavare som utför genomsökningen inte ta ytterligare del av detta innehåll.

En majoritet av remissinstanserna tillstyrkte Förundersökningsutredningens förslag och bedömning i fråga om beslag och genomsökning av digitala informationsbärare. Flera remissinstanser hade dock synpunkter på bestämmelsens närmare utformning och innehåll. Det utarbetades bl.a. därför en promemoria inom Justitiedepartementet med ett omarbetat förslag till bestämmelse om genomsökning av digitala informationsbärare. Också det nya förslaget remitterades (Kompletterande remiss: Beslag i it-miljö, tvångsåtgärder i

samband med kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt tillfälligt omhändertagande av elektronisk kommunikationsutrustning, 2015-03-13,

Ju2011/4074/Å).

Även i promemorian gjordes bedömningen att beslagsförbudet inte bör göras direkt tillämpligt på elektroniskt lagrad information och att skyddet för sådan information i stället ska stärkas genom införande av regler om genomsökningen. Förslaget byggde på betänkandets förslag, men har också vissa skillnader. I promemorians förslag tydliggjordes att närvarorätten skulle gälla inte bara vid genomsökning av informationsbäraren utan också av en kopia av dess innehåll. En annan skillnad är att närvarorätten för vissa personkategorier inte är ovillkorlig enligt promemorians förslag. Om det finns hinder mot närvaro, eller det är olämpligt att personen närvarar, föreslogs närvarorätten nämligen inte gälla. Grunden för begränsningen var bl.a. att det inte alltid är praktiskt möjligt att låta de uppräknade personerna vara närvarande, eftersom det i vissa fall kan ta flera dagar och ibland veckor att gå igenom en speglad hårddisk. Vidare pekade man på att sådan närvaro i vissa fall kan vara betänklig ur sekretessynpunkt. Av författningskommentaren framgår att avsikten var att endast de filer eller dokument som kan antas innehålla skyddsvärt material skulle behöva genomsökas i närvaro av berörda personer. En annan nyhet i promemorian var att förundersökningsledaren föreslogs kunna besluta om yppandeförbud beträffande det som förekommit vid en genomsökning. Skälet var att de brottsbekämpande myndigheterna hade pekat på risken för att sekretessbelagda uppgifter röjs vid en genomsökning. Det ansågs godtagbart att meddelarfriheten upphör för de uppgifter som omfattas av förbudet, eftersom intresset av att få närvara vid genomsökningen väger tyngre.

Förslagen i promemorian har inte lett till lagstiftning. Regeringen anförde i prop. 2015/16:68 att såväl Förundersökningsutredningens som promemorians förslag har utgått från att bestämmelserna om beslagsförbud inte är analogiskt tillämpliga på elektroniskt lagrad information. Mot bakgrund av Högsta domstolens beslut i NJA 2015 s. 631, där motsatt bedömning görs, ansåg regeringen att det saknades förutsättningar för att genomföra förslagen i promemorian.

Beredningen för rättsväsendets utveckling

Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) lade i sitt sjunde delbetänkande, SOU 2005:38, fram förslag om ett nytt tvångsmedel i it-miljö, kallat hemlig dataavläsning. Metoden skulle innebära att information i ett informationssystem kan avläsas med hjälp av ett program eller ett annat tekniskt hjälpmedel. De två huvudsakliga skälen för förslaget var dels problemet med krypterad information, dels möjligheten att vara anonym vid användning av informationsteknik. Avsikten var att möjligheten skulle kunna utnyttjas bara vid misstanke om grov brottslighet. Förslaget kritiserades av många remissinstanser. Den huvudsakliga kritiken gällde att effektiviteten och integritetsaspekterna inte var tillräckligt klarlagda. Flera ifrågasatte om behovet av åtgärder var så tungt vägande att det motiverade ett nytt tvångsmedel. Frågan om införande av hemlig dataavläsning har på nytt utretts av en särskild utredare (dir. 2016:36) och uppdraget har redovisats i november 2017.

NISU 2014

Behovet av en översyn av tvångsmedelsreglerna i förhållande till den digitala miljön lyftes fram i betänkandet Informations- och cyber-

säkerhet i Sverige. Strategi och åtgärder för säker information i staten

(SOU 2015:23).

6.4. Överväganden om genomsökning av elektroniska informationsbärare under en husrannsakan

Bedömning: Husrannsakansreglerna fungerar tillfredsställande för

de undersökningar av innehållet i elektroniska informationsbärare som sker under en husrannsakan.

6.4.1. Frågan

Det har tidigare föreslagits att det bör införas särskilda regler om husrannsakan i datorer och liknande elektroniska informationsbärare, såsom exempelvis mobiltelefoner (se bl.a. Ds 2005:6). Lagstiftaren har hittills avstått från att införa sådana regler. Frågan är om det nu finns anledning att göra en annan bedömning, eller om de nuvarande reglerna bör anpassas till husrannsakningar där det sker genomsökning av datorer och andra elektroniska informationsbärare.

Undersökning av datorers och andra elektroniska informationsbärares innehåll kan komma i fråga i två situationer, dels i samband med en husrannsakan, dels efter det att informationsbäraren tagits i beslag eller kopierats. Frågeställningen ter sig något olika beroende på vilken situation man diskuterar.

Ett beslut om husrannsakan anses i princip innefatta en rätt att undersöka det som påträffas, inklusive datorer, mobiltelefoner och andra elektroniska informationsbärare. En bestämmelse om husrannsakan i datorer och andra elektroniska informationsbärare skulle alltså innebära en särreglering, såvitt gäller en sådan genomsökning som sker under själva husrannsakan. Frågan är om en sådan särreglering är motiverad. I detta avsnitt diskuterar vi om det behövs en särskild reglering om den undersökning av innehållet i datorer och andra informationsbärare som kan ske under en husrannsakan. Vi börjar med frågan om en sådan reglering behövs med hänsyn till brottsutredningsintresset och går sedan vidare till frågan om regleringen skulle stärka enskildas rättssäkerhet.

6.4.2. Brottsutredningsintresset talar inte för en särreglering

En första fråga är om den brottsutredande verksamheten skulle främjas av en särskild reglering om undersökning av datorer och andra informationsbärare under en husrannsakan. Vår uppfattning är att en sådan reglering inte skulle medföra några beaktansvärda fördelar.

Husrannsakansreglerna har tolkats så, att de innebär en rätt att söka igenom de föremål som påträffas under förrättningen, inklusive datorer, mobiltelefoner och andra elektroniska informationsbärare. En bestämmelse om husrannsakan i datorer och andra elektroniska informationsbärare skulle alltså innebära en särreglering. Det är i och för sig inte främmande att särreglera husrannsakningar i särskilda miljöer. Sådan reglering finns nämligen redan när det gäller vissa transportmedel, lokaler, utrymmen och fordon (28 kap. 2 § och 3 §§ RB). Det är därför inte i sig något avgörande argument mot en särskild reglering om husrannsakan i it-miljö. Däremot bör det krävas goda skäl för en särreglering. Man måste då ställa frågan om de nuvarande reglerna fungerar tillfredsställande med hänsyn till intresset av att brott kan utredas.

Det har under vårt arbete inte framkommit att regelverket om husrannsakan skulle orsaka några särskilda problem för de brottsbekämpande myndigheterna när det gäller just husrannsakningar i it-miljö. Reglerna tycks alltså i allt väsentligt fungera tillfredsställande, såvitt gäller myndigheternas behov. Ett viktigt undantag är de problem som är kopplade till externt lagrad information, och som vi återkommer till i avsnitt 6.6. Om man tills vidare bortser från den problematiken, har det dock inte framkommit något som talar för att det med hänsyn till brottsutredningsintresset finns något behov av en särskild reglering om husrannsakningar i it-miljö.

En särreglering skulle alltså enligt vår mening inte medföra några fördelar från brottsutredningssynpunkt. Vi har inte heller identifierat något behov utifrån brottsutredningsintresset av ändringar i sak av bestämmelserna, såvitt gäller undersökningar i it-miljö. Däremot finns det enligt vår mening behov av vissa generella ändringar, vilket vi återkommer till i avsnitt 6.12.

6.4.3. En särreglering skulle inte nämnvärt främja den enskildes rättssäkerhet

En annan fråga är om den enskildes rättssäkerhet skulle främjas av att det måste fattas ett särskilt beslut just för undersökning av en informationsbärare som finns på den plats där det sker en husrannsakan, eller om reglerna behöver anpassas i fråga om t.ex. villkoren för åtgärden eller beslutsbehörighet. Vi diskuterar denna fråga utifrån olika aspekter. Vi tar i tur och ordning upp kravet på tydlighet och förutsebarhet, proportionalitetsprövningen, beslutsbehörighet och andra villkor och slutligen rätten till närvaro under undersökningen.

Tydlighet och förutsebarhet

Regler som handlar om inskränkningar av enskildas rättigheter bör präglas av tydlighet och förutsebarhet. Detta är viktigt av flera skäl och inte minst för att enskilda ska kunna bilda sig en rimlig uppfattning om vilka ingrepp som de kan komma att utsättas för. En första fråga är därför om reglerna är tillräckligt tydliga när det gäller undersökning av datorer och andra elektroniska informationsbärare under en husrannsakan.

Som tidigare sagts innebär ett beslut om husrannsakan på en viss plats att den som verkställer beslutet får möjlighet att genomsöka alla utrymmen på den aktuella adressen, om beslutet inte har begränsats till vissa utrymmen. Om en informationsbärare omfattas av syftet med åtgärden, t.ex. att söka efter bevis, och den finns på en plats som får genomsökas, torde det numera inte råda någon tvekan om att också informationsbäraren normalt får genomsökas under husrannsakan. Frågan är om detta borde komma till tydligare uttryck i rättegångsbalken och om det i så fall är ett skäl för en särskild reglering om husrannsakan i it-miljö eller motsvarande.

Vår bedömning är att den nuvarande regleringen är tillräckligt tydlig och förutsebar. Det finns ju många olika slags saker som kan finnas på platsen för en husrannsakan och som får undersökas med stöd av husrannsakansbeslutet. I regleringen framgår det tydligt att en husrannsakan får göras bl.a. för att man ska leta efter föremål som kan tas i beslag eller att man annars ska utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen. Av detta framgår med tillräcklig tydlighet vad en husrannsakan kan omfatta.

Proportionalitetsprövningen

Inför varje beslut om tvångsmedel ska det ske en proportionalitetsprövning. När det gäller husrannsakan kommer proportionalitetsprincipen till uttryck i 28 kap. 3 a § RB, där det anges att husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. I fråga om beslag och andra tvångsmedel enligt 27 kap. finns en bestämmelse med motsvarande innebörd i 27 kap. 1 § tredje stycket RB.

I rättsfallet NJA 2015 s. 631 uttalade Högsta domstolen (HD) sig om proportionalitetsprincipens tillämpning när det är fråga en genomsökning av en elektronisk informationsbärare i bevissyfte. HD uttalade där att en sådan genomsökning ska föregås av en rättslig prövning enligt proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § RB.2 Vid proportionalitetsprövningen ska bl.a. integritetsaspekter beaktas. Om informationsbäraren innehåller en fil eller annan informationsenhet som i pappersform hade varit skyddad från beslag, men det inte är denna enhet man eftersöker (s.k. skyddad sidoinformation), ska man vid proportionalitetsprövningen även värdera risken för att den skyddade sidoinformationen röjs vid en genomsökning (p. 29 i rättsfallet). Om det med hänsyn till ovanstående är oproportionerligt att söka igenom informationsbäraren, får ingen genomsökning ske under husrannsakan. Då får det givetvis inte heller ske något beslag eller någon kopiering av dess innehåll. Skulle den fil eller andra informationsenhet som man söker vara sådan att den i pappersform hade omfattats av beslagsförbud, råder det förbud mot beslag eller kopiering avseende informationsbäraren. Vi föreslår i avsnitt 8.6.5 att det sistnämnda ska framgå direkt av nya bestämmelser i 27 kap. RB.

Frågan är om de särskilda överväganden som måste göras inför en undersökning av en informationsbärare utgör ett skäl för att det införs en särskild regel om husrannsakan i it-miljö. Man skulle kunna anföra att det genom en speciell bestämmelse om husrannsakan i itmiljö blir tydligare att det måste ske en särskild proportionalitetsprövning avseende undersökning av informationsbärare. Detta skulle möjligen kunna ha ett särskilt värde i de fall då man inte före husrannsakan har förväntat sig att några informationsbärare ska på-

2 En utförlig beskrivning av rättsfallet finns i avsnitt 8.2.2.

träffas. I dag torde det dock nästan regelmässigt kunna förväntas att man i t.ex. bostäder och affärslokaler kan hitta datorer, smarttelefoner och andra informationsbärare. Om den som beslutar om husrannsakan vill att informationsbärare som påträffas ska genomsökas under husrannsakan bör beslutsfattaren därför redan i förväg ta ställning till om detta är förenligt med beslagsförbudsreglerna och proportionalitetsprincipen. Om man anser att det är oproportionerligt eller att beslagsförbudsreglerna hindrar en undersökning, bör informationsbärarna undantas från husrannsakan. Om den som verkställer en husrannsakan är osäker på om påträffade informationsbärare omfattas av husrannsakansbeslutet eller det uppkommer andra frågor bör man ta kontakt med beslutsfattaren för att få ett klargörande.

Av det anförda har framgått att bestämmelsen i 28 kap. 3 a § RB redan innebär ett krav på en proportionalitetsprövning inför en undersökning av innehållet i en informationsbärare. Det finns därför inte någon anledning att med hänsyn till proportionalitetsprincipen införa en särskild regel om husrannsakan i it-miljö.

Beslutsbehörighet och andra villkor

En annan fråga är om det finns behov av att införa särskilda villkor för att undersökningar av informationsbärare ska få ske eller av begränsningar av den krets som får besluta i frågan. I dag gäller att beslutet om en husrannsakan i beslags- eller utredningssyfte fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Vid fara i dröjsmål får en polisman företa en sådan husrannsakan. Om husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas fattas beslutet normalt av rätten, om det inte är fara i dröjsmål. Detta innebär bl.a. att beslut i fråga om husrannsakan på tidningsredaktioner och advokatkontor som regel fattas av domstol. (28 kap. 4 § RB.)

Det som redan gäller framstår som lämpligt och det har inte framkommit någon anledning att begränsa den beslutsbehöriga kretsen.

Rätten till närvaro

Huvudregeln är rätt till närvaro

Finns det då några andra skäl av rättssäkerhetskaraktär som skulle kunna tala för särskilda regler om husrannsakan i it-miljö, t.ex. när det gäller rätten till närvaro vid förrättningen? Huvudregeln vid husrannsakan är att den hos vilken åtgärden företas har rätt att vara närvarande, antingen personligen eller företrädd av ”hemmavarande husfolk”, och att dessutom tillkalla vittne (28 kap. 7 § RB). Med husfolk avses först och främst familjemedlemmar som bor på samma adress men också personer som är anställda i hushållet eller som på ett likartat sätt har en personlig anknytning till den som utsätts för åtgärden (t.ex. au pair eller inneboende).3 Därigenom får den som utsätts för åtgärden möjlighet till insyn i förrättningen och att genom sin närvaro motverka övertramp av olika slag. Den enskilde kan t.ex. genom sin medverkan påverka vilka handlingar eller informationsbärare som tas med till den brottsbekämpande myndighetens lokaler för undersökning. Han eller hon kan också framställa invändningar om beslagsförbud. Huvudregeln om rätt till närvaro gäller även vid husrannsakningar där det sker en undersökning av innehållet i elektroniska informationsbärare.

Om närvaro skulle medföra att förrättningen uppehålls, kan man göra undantag från huvudregeln och alltså genomföra husrannsakan utan att den berörda personen är närvarande eller har fått tillkalla vittne. Man får då dessutom avvakta med att underrätta personen om åtgärden till dess underrättelse kan ske utan men för utredningen. Man kan diskutera om denna möjlighet till undantag från närvarorätten kan vara särskilt problematisk när det gäller elektroniska informationsbärare, som ju kan innehålla dels stora mängder information av integritetskänslig karaktär, dels information som i pappersform hade omfattats av beslagsförbud.

3 Se Lindberg s. 599.

Det kan finnas en större risk för att känsligt material påträffas i en elektronisk informationsbärare

Det bör till att börja med framhållas att integritetskänsligt och beslagsskyddat material givetvis kan finnas även på papper. Förekomst av känsligt material är alltså inte unikt för it-miljöer. Emellertid kan risken för att sådant material påträffas vid undersökning av en dator eller liknande elektronisk informationsbärare vara särskilt påtaglig med tanke på de stora informationsmängder som kan lagras i sådana informationsbärare. Detta kan anföras som ett skäl för att den enskilde har ett större intresse än annars av att få en möjlighet att närvara vid husrannsakan.

Samtidigt finns det starka skäl mot en ovillkorlig generell rätt till närvaro. Som vi tidigare framhållit är det numera mer regel än undantag att det vid husrannsakningar påträffas olika slags elektroniska informationsbärare. I många fall sker åtminstone en preliminär undersökning av innehållet på plats, ofta i syfte att information ska kunna säkras medan informationsbäraren är påslagen. Ett mer omfattande krav på att den enskilde ges möjlighet till närvaro vid husrannsakan än vad som redan gäller, skulle därför få stora konsekvenser när det gäller de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter i allmänhet att genomföra husrannsakningar i utevaro och att skjuta upp underrättelsen om åtgärden. Det framstår som nödvändigt med hänsyn till brottsutredningsintresset att sådana möjligheter finns och kan utnyttjas när det är befogat och inte framstår som oproportionerligt.

De nuvarande reglerna tillgodoser den enskildes intresse

Vår bedömning är med hänsyn till det anförda att de befintliga reglerna om närvaro vid åtgärden bör tillämpas också vid husrannsakan som omfattar undersökning av datorer och andra elektroniska informationsbärare. Vi menar att reglerna, och i synnerhet proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § RB, i allmänhet innebär ett tillfredsställande skydd för den enskildes intressen. Det är då viktigt att hålla i minnet att proportionalitetsregeln, trots att den enligt ordalydelsen handlar om själva tvångsmedelsbeslutet, gäller även i fråga

om verkställigheten.4 Den ska alltså tillämpas när man beslutar om genomförandet av en husrannsakan.

Vi anser således det tillräckligt att frågan om närvaro i fall då datorer m.m. ska undersökas, prövas på samma sätt som inför andra husrannsakningar. Eftersom man numera regelmässigt måste förvänta sig att elektroniska informationsbärare kan finnas på platsen, måste beslutsfattaren inför en husrannsakan ta ställning till om en undersökning får ske av dessa och om det i så fall är godtagbart att undersökningen genomförs utan att den berörda personen är närvarande, om detta är aktuellt. Beslutsfattaren bör då inom ramen för proportionalitetsprövningen beakta att en husrannsakan utan närvaro generellt får ses som mer ingripande än en vanlig husrannsakan, eftersom den drabbade inte får möjlighet att genom sin närvaro motverka övertramp.

En särskild fråga är om de gällande reglerna ger ett tillräckligt skydd också i de fall då husrannsakan görs hos en person som avses i beslagsförbudsreglerna i 27 kap. 2 § RB. Dessa regler är uppdelade i två delar. Den första delen, som finns i första stycket, innebär att det råder beslagsförbud för skriftliga handlingar som kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne om och som innehas av honom eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för (frågeförbudsfallet). Av HD:s avgörande i NJA 2015 s. 631 framgår att regeln även omfattar information av annat slag än skrift. Vi föreslår i avsnitt 8.6.4 att regeln förtydligas så sätt att det uttryckligen anges att beslagsförbudet i dessa fall gäller även bilder. I avsnitt 8.6.5 föreslår vi särskilda regler om beslags- och kopieringsförbud avseende elektroniskt lagrad information och andra upptagningar. Den andra delen av beslagsförbudet finns i 27 kap. 2 § andra stycket RB, och innebär att man inte får beslagta ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och en närstående till honom eller henne eller mellan sådana närstående inbördes, under förutsättning att meddelandet fortfarande finns i kretsen av närstående (närståendeförbudet). Vi föreslår i avsnitt 8.5 att regeln avskaffas.

Det har länge ansetts att man får ta informationsbärare i beslag trots att de innehåller upptagningar med sådant innehåll som avses i 27 kap. 2 § RB, men att man inte får använda sådana upptagningar i

4 Se prop. 2005/06:178 s. 101.

utredningen. Skulle man träffa på sådana upptagningar, t.ex. i ett dokument som lagrats i en dator, ska det enligt åklagaretiska principer genast släckas ner och man får då inte ta vidare del av innehållet. Vi föreslår i avsnitt 8.8 att de sistnämnda principerna ska lagfästas och preciseras med utgångspunkt i HD:s uttalanden i NJA 2015 s. 631. Våra förslag om förbud mot att ta del av viss information gäller både genomsökningar som sker under husrannsakningar och sådana genomsökningar som sker efter beslag eller kopiering.

Vi föreslår vidare, i avsnitt 8.7, att vissa personer ska få en möjlighet att närvara vid genomsökningen efter beslag eller kopiering om det inte finns särskilda skäl mot det. Vi har övervägt om det bör införas en motsvarande reglering i fråga om husrannsakan. En sådan reglering skulle gå ut på att det krävs särskilda skäl för att man ska göra undantag från den enskildes rätt till närvaro när husrannsakan görs hos någon som avses i 27 kap. 2 § första stycket RB och det kan antas att det i en informationsbärare som ska undersökas finns information av det slag som avses i den bestämmelsen. En sådan reglering skulle motsvara det som vi föreslår i avsnitt 8.7 om rätt till närvaro vid genomsökningen av innehållet i beslagtagna och kopierade informationsbärare.

Vi har kommit fram till att en sådan reglering som beskrivits i förra stycket inte skulle vara lämplig. Vår bedömning grundas på tre huvudsakliga skäl.

Till att börja med skiljer sig de två situationerna, dvs. undersökning under en husrannsakan respektive efter ett beslag eller kopiering, åt på så sätt att det i fråga om husrannsakan redan finns en huvudregel som innebär att det finns en rätt till närvaro, och att möjligheten att göra undantag från den redan är begränsad. När det gäller genomsökning av beslagtagna föremål och kopior är utgångspunkten den motsatta, dvs. det finns inte någon rätt för den drabbade att vara med. Det gäller alltså helt olika utgångspunkter.

Vidare bör man beakta proportionalitetsregeln, som i sig torde innebära att utrymmet för att göra undantag från närvarorätten är litet när en husrannsakan görs hos en person med tystnadsplikt (jfr JO 2012/13 s. 169). För att en sådan husrannsakan över huvud taget ska anses proportionerlig lär det nämligen i många fall vara en förutsättning att den drabbade får vara med i syfte att minimera risken för att man träffar på material som omfattas av skyddet i 27 kap. 2 § första stycket RB. På samma sätt lär det förhålla sig om

det på någon annan grund finns anledning att anta att den informationsbärare som man vill genomsöka innehåller sådan information som avses i den nyss nämnda paragrafen.

Slutligen skulle en sådan bestämmelse innebära en enligt vår mening onödig särreglering i förhållande till vad som gäller i fråga om andra husrannsakningar hos personer från de nu diskuterade personkategorierna. Det har inte framkommit något som talar för att det skulle finnas ett behov av en sådan särreglering.

Vår sammantagna bedömning är att de nuvarande bestämmelserna, inklusive proportionalitetsregeln, tillräckligt tar om hand enskildas intressen och ger ett tillräckligt skydd för uppgifter som omfattas av tystnadsplikt. Skyddet för uppgifter som omfattas av tystnadsplikt stärks dessutom genom våra förslag i kapitel 8, som bl.a. innebär ett uttryckligt förbud mot att ta del av skyddad information i vissa fall.

6.4.4. Sammanfattande bedömning

Vår sammantagna uppfattning är att de nuvarande reglerna om husrannsakan generellt sett fungerar väl såvitt gäller den undersökning av det lagrade innehållet i informationsbärare som kan ske under husrannsakningar och att dessa regler tillräckligt tillgodoser den enskildes rättssäkerhetsintresse och skyddet för uppgifter som avses med beslagsförbudsreglerna i 27 kap. 2 § RB. Skyddet stärks dessutom genom våra förslag i kapitel 8, som bl.a. innebär ett uttryckligt förbud mot att ta del av skyddade uppgifter i vissa fall.

Det som hittills anförts ger alltså inte anledning till införande av en särskild reglering om husrannsakan i it-miljö. Som kommer att utvecklas i det följande är det dock vanligt att den egentliga undersökningen av innehållet inte sker under en husrannsakan utan i stället efter att en informationsbärare tagits i beslag eller kopierats. Detta ger anledning till särskilda överväganden, som vi redovisar i nästa avsnitt.

Vårt ställningstagande ovan avser husrannsakningar på fysiska platser där den information som man går igenom är lagrad i en informationsbärare på platsen för förrättningen. Vi har däremot inte besvarat frågan om en undersökning av en informationsbärare bör kunna ske helt via kommunikationsnät, eller om undersökningen

av en informationsbärare under en husrannsakan på en viss plats eller efter ett beslag bör kunna utvidgas på så sätt att man med hjälp av den undersökta informationsbäraren bereder sig tillgång till externt lagrad information. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 6.6–6.9.

6.5. Överväganden om genomsökning av elektroniska informationsbärare efter beslag eller kopiering

Bedömning: Det bör inte krävas ett beslut om husrannsakan för

att innehållet i beslagtagna eller kopierade elektroniska informationsbärare ska få genomsökas. Regler om husrannsakan i it-miljö bör inte införas. Det kan däremot finnas ett behov av särskilda regler om genomsökningen efter beslag eller kopiering i vissa fall.

6.5.1. Frågan

I det förra avsnittet avhandlade vi frågor om den undersökning av en informationsbärares innehåll som kan göras under en husrannsakan. Många gånger gör man emellertid inte den egentliga genomsökningen förrän efter det att informationsbäraren tagits i beslag eller dess innehåll kopierats. Det finns inte några särskilda regler om genomförandet av denna genomsökning. En fråga som varit föremål för viss diskussion är om denna genomsökning kan ske inom ramen för beslagsinstitutet, eller om det krävs ett beslut om husrannsakan för att den ska få genomföras. Den förstnämnda uppfattningen har med tiden blivit allt mer accepterad och tillämpas av de brottsbekämpande myndigheterna. I dag undersöks alltså regelmässigt det lagrade innehållet i beslagtagna datorer, mobiltelefoner och liknande informationsbärare utan att det har fattats något särskilt beslut om husrannsakan.

I detta avsnitt resonerar vi först kring innehållet i gällande rätt och diskuterar därefter hur regleringen borde se ut framöver när det gäller den undersökning som sker av det lagrade innehållet i informationsbärare som tagits i beslag eller kopierats.

6.5.2. Gällande rätt torde inte innebära ett krav på ett husrannsakansbeslut

Föremål som har tagits i beslag får undersökas.5 Den förhärskande uppfattningen hos de brottsbekämpande myndigheterna är att beslaget ger en rätt att, utan ett särskilt husrannsakansbeslut, genomsöka en beslagtagen dator, mobiltelefon eller annan informationsbärare. Uppfattningen kommer, såvitt gäller mobiltelefoner, till uttryck i bl.a. Åklagarmyndighetens beslagshandbok och Gunnel Lindbergs bok Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de

användas? (s. 584). Enligt vad vi känner till har tolkningen att ett

beslag ger rätt till undersökning av informationsbärares innehåll inte ifrågasatts av Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK) och den har inte heller kritiserats vid remissbehandlingen av tidigare framlagda förslag om genomsökning av innehållet i beslagtagna informationsbärare.6 Det kan knappast finnas anledning att göra skillnad på datorer och exempelvis mobiltelefoner, som i dag fungerar som datorer.

Det finns dock också andra uppfattningar beträffande rätten till undersökning. Bring & Diesen har anfört att en dators minne är tillslutet i den mening som avses i 28 kap. 1 § RB och att det därför krävs ett beslut om en husrannsakan för att öppna den beslagtagna datorn och undersöka dess innehåll.7 Uppfattningen att innehållet i datorer bör anses som förvarat i slutna förvaringsutrymmen kommer även till uttryck i bl.a. Rättegång III8 och rättegångsbalkskommentarens kommentar till den nyss nämnda bestämmelsen9. Dock sägs i det sistnämnda verket, i kommentaren till 27 kap. 4 §, också att ett beslagsbeslut ger rätt till undersökning även av slutna föremål, t.ex. en sluten väska. I 27 kap. 12 § RB finns regler om undersökning av enskilda handlingar som tas i beslag och om öppnande av brev och

5 Lindberg s. 426 och Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 4 § RB. 6 Se SOU 2011:45 och Justitiedepartementets promemoria Kompletterande remiss: Beslag i it-

miljö, tvångsåtgärder i samband med kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt tillfälligt omhändertagande av elektronisk kommunikationsutrustning, 2015-03-13, Ju2011/4074/Å, där

det läggs fram förslag till regler om genomsökning. Någon diskussion om gränsdragningen mellan husrannsakan och beslag förs inte, men det måste rimligen förhålla sig så att regler om genomsökningen inte hade behövts, om det i själva verket varit fråga om en form av husrannsakan. 7 Bring & Diesen s. 414 och 415. 8 Rättegång III. s. 113. 9 Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 1 § RB.

andra slutna handlingar. Av reglerna torde kunna utläsas att det inte krävs ett beslut om husrannsakan för att t.ex. ett beslagtaget och förslutet brev ska få öppnas och undersökas.

Den förhärskande uppfattningen hos de brottsbekämpande myndigheterna är, som sagts inledningsvis, att beslagtagna informationsbärare får undersökas med stöd av beslagsbeslutet och detta även om de är förslutna med kodord eller liknande. Vi ser inte anledning till någon annan bedömning. Vi menar nämligen att en dator, mobiltelefon eller annan informationsbärare närmast är att jämställa med ett brev eller annan försluten handling, som får undersökas med stöd av beslagsbeslutet. Vår tolkning av gällande rätt innebär alltså att en elektronisk informationsbärares innehåll får undersökas inom ramen för ett beslag. Det torde också vara gällande rätt att reglerna i 27 kap. 12 § och 28 kap. 8 § RB om öppnande och närmare undersökning av vissa handlingar analogiskt ska tillämpas på innehållet i en dator eller annan liknande informationsbärare, och detta oavsett om det krävs ett kodord för att göra dess innehåll tillgängligt.10

En annan fråga är om denna ordning är lämplig, eller om man borde betrakta undersökningar av innehållet i datorer och andra beslagtagna informationsbärare som en form av husrannsakningar, för vilka det gäller strängare krav än för ett beslag. Detta kan i så fall vara ett skäl för införande av en särskild regel om husrannsakan i it-miljö, där man tar hänsyn till de speciella förhållanden som gäller i sådana miljöer. Om man däremot anser att husrannsakansreglerna, eller en modifierad variant av dessa regler, inte bör tillämpas vid undersökningar som görs efter ett beslag eller en kopiering av en informationsbärares innehåll, finns det inte anledning till en sådan specialregel. Det kan däremot finnas skäl att, som tidigare föreslagits av bl.a. Förundersökningsutredningen (se SOU 2011:45 s. 355360), införa regler om hur en genomsökning efter beslag eller kopiering ska gå till i vissa fall. I nästa avsnitt diskuterar vi frågan om det bör införas regler om husrannsakan i informationsbärare.

10 Se Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 12 § RB.

6.5.3. Elektroniska informationsbärare bör få genomsökas utan ett särskilt beslut om husrannsakan

Som framgått i det föregående sker undersökningar av innehållet i elektroniska informationsbärare ofta efter att informationsbäraren tagits i beslag eller dess innehåll kopierats. Man brukar inte fatta något särskilt beslut om husrannsakan inför undersökningen av innehållet och de särskilda regler som gäller för husrannsakan tillämpas inte. Frågan är om detta är en tillfredsställande ordning, eller om något annat bör gälla i stället.

Det gäller olika förutsättningar och rättssäkerhetsgarantier

Datorer, mobiltelefoner och andra elektroniska informationsbärare innehåller regelmässigt stora mängder personlig information. För den enskilde kan det därför i vissa fall upplevas som väl så känsligt att informationsbäraren söks igenom som att myndigheterna söker igenom hemmet under en husrannsakan. Detta talar för att de krav som ställs för att en husrannsakan ska få äga rum bör tillämpas på sådana undersökningar. En skillnad avseende förutsättningarna är då att husrannsakan bara får ske vid brott på vilket fängelse kan följa, medan beslag i princip får ske oavsett brottets svårhet.

En annan skillnad är de särskilda rättssäkerhetsgarantier som enligt 28 kap. 7 § RB ska tillämpas vid husrannsakningar men inte vid beslag. Dessa regler innebär bl.a. att ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne ska närvara. Vidare gäller som huvudregel att den hos vilken husrannsakan görs, eller ”hans hemmavarande husfolk” (se avsnitt 6.4.3 om innebörden av detta uttryck) har rätt att övervaka förrättningen och att tillkalla ett eget vittne. En förutsättning för närvarorätten är dock att undersökningen inte uppehålls. Om ingen av de nyss nämnda personerna har varit närvarande, ska den hos vilken husrannsakan gjorts underrättas om åtgärden så snart det kan ske utan men för utredningen. Även om huvudregeln är en rätt till närvaro är det alltså tillåtet att göra undantag och dessutom att dröja med underrättelsen till dess den inte längre utgör men för utredningen. Slutligen gäller att målsäganden eller dennes ombud kan tillåtas att närvara vid en husrannsakan för att bidra med upplysningar. Möjligheten ska användas med försiktig-

het och det ska tillses att de inte får mer information än vad som behövs för att tillgodose ändamålet med deras närvaro.11

En annan skillnad mellan husrannsakan och beslag gäller beslutsbehörigheten. Beslut om husrannsakan fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28 kap. 4 § RB). Om det är fara i dröjsmål får en polisman fatta beslut om husrannsakan, förutom om det är fråga om husrannsakan för delgivning (28 kap. 5 § RB). Beslut om beslag får däremot bl.a. fattas av vem som helst som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning (27 kap. 4 § RB). Om beslag beslutats och verkställts av någon annan än åklagaren eller undersökningsledaren, ska dock undersökningsledaren eller åklagaren pröva om det ska bestå.

Alltså gäller det såväl något högre krav som vissa speciella rättssäkerhetsgarantier för husrannsakan jämfört med beslag. Med tanke på att de integritetsrisker som är förenade med undersökning av innehållet i datorer och andra informationsbärare är jämförbara med genomsökningar av bostäder m.m., kan man argumentera för att husrannsakansreglerna borde tillämpas. Det finns dock också skäl som talar mot en sådan lösning. Vi tar upp dessa under de följande rubrikerna.

Beslaget eller kopieringen föregås oftast av ett annat tvångsmedel

Det bör till att börja med framhållas att det i allmänhet krävs något annat tvångsmedel, exempelvis en husrannsakan eller kroppsvisitation, för att en informationsbärare ska bli tillgänglig för beslag eller kopiering.12 Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Förutsättningarna för att få genomföra åtgärden och reglerna om verkställighet är desamma som för husrannsakan. Även reglerna om beslutsbehörighet är i tillämpliga delar desamma (28 kap. 13 § första stycket RB). Med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet spelar det alltså ingen roll om en åtgärd betecknas som en husrannsakan eller en kroppsvisitation (se prop. 1993/94:24

11 Fitger m.fl., kommentaren till 28 kap. 7 § RB. 12 Se bl.a. Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 4 § RB.

s. 118). Saker som påträffas vid en kroppsvisitation får undersökas ytligt i syfte att klarlägga om de frånhänts annan genom brott. Däremot anses det inte tillåtet att närmare undersöka innehållet i t.ex. en mobiltelefon utan att denna först tas i beslag.13

Beslag kan också ske i samband med gripande, anhållande och verkställande av häktning. I dessa fall avser åtgärden någon som allra minst är skäligen misstänkt för brott. Förutom i undantagsfall måste det aktuella brottet dessutom ha lägst ett års fängelse i straffskalan. (24 kap. RB.)

Föremål som påträffas i något annat fall än vad som nu sagts, får tas i beslag av undersökningsledaren eller åklagaren, förutsatt att förutsättningarna för beslag föreligger. Vid fara i dröjsmål får även utan ett sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är fråga om en försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag. Det är bara i dessa, mindre vanliga, fall som beslaget inte blivit möjligt genom ett annat tvångsmedel.

Av det som nu sagts framgår att ett beslag eller en kopiering i de allra flesta fall kommer att ha föregåtts av antingen en husrannsakan eller av något annat tvångsmedel som förutsätter att det finns en lika allvarlig eller allvarligare brottsmisstanke som krävs för husrannsakan. Detta innebär att skillnaden mellan de krav som ställs för husrannsakan och de krav som ställs för beslag i praktiken inte blir så stora som de vid ett ytligt betraktande kan verka. Detsamma gäller om man genomför våra förslag om kopiering i kapitel 7.

Beslagsförbudsreglerna tillämpas både vid beslag, kopiering och husrannsakan

Inte heller beslagsförbudsreglerna utgör något argument för att husrannsakansreglerna ska tillämpas på undersökningen av innehållet i en dator eller annan elektronisk informationsbärare. Beslagsförbudsreglerna innebär nämligen samma begränsning i förhållande till husrannsakan i beslagssyfte som till själva beslaget. En husrannsakan i beslagssyfte får ju bara ske om det sökta föremålet faktiskt får tas i beslag (jfr t.ex. NJA 2015 s. 631 p. 5). Med hänsyn till dessa regler spelar det alltså ingen roll om husrannsakansreglerna eller

13 Lindberg s. 675.

beslagsreglerna ska tillämpas, eftersom utfallet blir detsamma. Enligt våra förslag i kapitel 7 och 8 ska motsvarande regler gälla i fråga om kopiering och därmed även en husrannsakan eller annan åtgärd som syftar till att möjliggöra en kopiering.

Proportionalitetsprincipen

Nästa fråga är om proportionalitetsprincipen talar för en tillämpning av husrannsakansreglerna på den undersökning som sker efter ett beslag eller en kopiering. En husrannsakan får bara beslutas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (28 kap. 3 a § RB). Som tidigare nämnts uttalade sig HD i rättsfallet NJA 2015 s. 631 om proportionalitetsprincipens tillämpning i fråga om undersökning av datorer. I avgörandet uttalade HD bl.a. att genomsökning av en dator ” kan ses som ett särskilt slags husrannsakan” som ska föregås av en proportionalitetsprövning. Vidare angavs att en genomsökning av en informationsbärare inte får ske, om en sådan genomsökning skulle vara oproportionerlig, bl.a. med hänsyn till integritetsrisker och risken för att skyddad sidoinformation röjs (se vidare om skyddad sidoinformation i avsnitt 8.6–8.8).

Vår uppfattning är att proportionalitetsprincipen inte talar för att husrannsakansreglerna ska tillämpas vid den genomsökning som sker efter ett beslag eller en kopiering. Skälet för denna bedömning är att det enligt bestämmelsen i 27 kap. 1 § tredje stycket RB ska ske en proportionalitetsprövning även vid beslut om beslag. Om man överväger att ta en informationsbärare i beslag i syfte att genomsöka dess innehåll på jakt efter bevis, måste gällande rätt förstås på så sätt att beslag inte får göras om genomsökningen inte är tillåten, t.ex. av proportionalitetsskäl. Vi kan alltså inte se att det när det gäller proportionalitetsprincipen skulle finnas någon relevant skillnad mellan genomsökning under en husrannsakan eller genomsökning efter ett beslag så vitt gäller frågan om åtgärden ska vidtas eller inte. En viss skillnad uppstår visserligen genom att det inte finns någon rätt till närvaro vid genomsökning av beslagtagen egendom, vilket det enligt huvudregeln finns vid husrannsakan. Vi återkommer till den frågan i nästa avsnitt.

Det som nu sagts gäller också om man genomför våra förslag i kapitel 7 om kopiering, som går ut på att kopiering i stället för ett beslag i princip inte är tillåten om det inte finns förutsättningar för ett beslag. Proportionalitetsprincipen ska alltså tillämpas även i fråga om kopiering.

En absolut rätt till närvaro vid genomsökningen är inte motiverad

Som vi utvecklat i avsnitt 6.4.3 gäller det som huvudregel en rätt för den berörda personen att vara närvarande vid en husrannsakan. Undantag kan göras om närvaron leder till att förrättningen uppehålls. Vi har i det avsnittet kommit fram till att det från bl.a. praktiska utgångspunkter framstår som uteslutet och dessutom inte motiverat med en reglering vars utgångspunkt är rätt till närvaro i alla situationer där innehållet i en dator eller annan elektronisk informationsbärare ska undersökas.

Följande kan tilläggas om den undersökning som sker efter ett beslag eller kopiering av innehållet. Med tanke på att det numera i de flesta brottsutredningar förekommer beslag av mobiltelefoner, datorer och andra informationsbärare, är det i normalfallet varken rimligt eller motiverat att berörda personer ska vara närvarande. Det förefaller oundvikligt att ett krav på närvaro i väldigt många fall skulle leda till oacceptabla fördröjningar. Redan på grund av det anser vi det inte lämpligt med en reglering vars utgångspunkt är rätt till närvaro. Det kan också tilläggas att genomsökning, närmare undersökning och analys av innehållet i datorer m.m. kan ta lång tid i anspråk. Den initiala delen av genomsökningen sker dessutom ofta till stor del automatiskt och på så sätt att den som genomför genomsökningen knappar in vissa sökord, varefter datorn självständigt söker i minnet efter dessa. Det framstår med hänsyn till detta inte som rimligt eller praktiskt genomförbart med en närvarorätt som innefattar alla moment i en undersökning av en beslagtagen eller kopierad dator eller liknande.

En annan sak är att det i vissa speciella situationer bör gälla en rätt till närvaro för vissa personer, med hänsyn till skyddet för sådan information som avses i 27 kap. 2 § RB, dvs. information som omfattas av tystnadsplikt. En sådan reglering behöver dock inte nödvändigtvis följa av en särskild regel om husrannsakan i it-

miljö, utan kan lika gärna finnas i särskilda bestämmelser om förfarandet vid genomsökning av innehållet i beslagtagna eller kopierade informationsbärare. Frågor om rätt till närvaro utgör därför inte något starkt skäl för införande av en särskild reglering om husrannsakan i it-miljö. Det kan tilläggas att de brottsbekämpande myndigheterna redan i dag normalt erbjuder den person som beslaget gjorts hos en möjlighet att närvara vid genomsökningen, om han eller hon är en befattningshavare eller annan med tystnadsplikt.

Rätten att få till stånd en domstolsprövning

Slutligen har det enligt vår mening betydelse att det vid beslag finns en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde, som inte finns vid husrannsakan. Den som är missnöjd med ett beslag kan nämligen – förutsatt att beslaget verkställts utan rättens förordnande – begära rättens prövning av om beslaget ska bestå (27 kap. 6 § RB). Som kommer att framgå i avsnitt 9.7 föreslår vi att det dessutom ska finnas en möjlighet att i vissa fall begära domstolsprövning om man i stället för beslag har kopierat innehållet i en handling eller informationsbärare, eller om man hävt beslaget och sparat en kopia. I det nu beskrivna hänseendet har den enskilde alltså ett starkare skydd efter ett beslag eller en kopiering än vid husrannsakan, som inte kan domstolsprövas i efterhand.

Sammanfattande bedömning

Av det föregående har framgått att vissa skäl talar för att husrannsakansreglerna, eller någon modifierad variant av dem, bör tillämpas på den undersökning av innehållet i en elektronisk informationsbärare som sker efter ett beslag eller kopiering av informationsbärarens innehåll. Detta skulle innebära att det krävs ett särskilt beslut om husrannsakan eller motsvarande för att den beslagtagna informationsbärarens innehåll ska få undersökas. Vi anser dock att de skäl som talar mot en sådan lösning väger tyngre. Till att börja med anser vi, på de skäl som anförts ovan, att en sådan lösning inte tillför särskilt mycket i rättssäkerhetshänseende. Vidare skulle man av bl.a. praktiska skäl tvingas skapa en särskild reglering som anpassas till de speciella förutsättningar som gäller vid sådana under-

sökningar i it-miljö som sker efter att en informationsbärare tagits i beslag eller kopierats. En absolut rätt till närvaro i samtliga fall kan, på ovan anförda skäl, inte komma i fråga. De regler av rättssäkerhetskaraktär som kan behövas, t.ex. i fråga om rätt till närvaro vid genomsökningen i vissa fall, kan lika gärna införas i 27 kap. RB, så som tidigare föreslagits av bl.a. Förundersökningsutredningen (se SOU 2011:45 s. 355360).

Sammantaget anser vi att det inte bör krävas ett beslut om husrannsakan för att innehållet i en beslagtagen eller kopierad elektronisk informationsbärare ska få undersökas. I konsekvens med det och med det som anförts i avsnitt 6.4, anser vi vidare att argumenten mot en särskild reglering om husrannsakan i it-miljö överväger. Någon sådan reglering bör därför inte införas. Däremot finns det goda skäl att överväga en reglering om genomsökningen efter beslag eller kopiering i vissa fall. I den mån det i dag finns någon osäkerhet om vilket regelverk som ska tillämpas i denna situation, torde den undanröjas genom en sådan reglering, eftersom det genom den skulle klargöras vad som gäller för genomsökningen. Våra överväganden om genomsökningsregler finns i avsnitt 8.7.

6.6. Några utgångspunkter för våra överväganden om undersökning på distans

6.6.1. Frågorna

Vi har i uppdrag att överväga om det bör införas regler som gör det möjligt att på distans undersöka en dator, ett datorsystem eller annan liknande teknisk utrustning via ett elektroniskt kommunikationsnät. Frågan kan aktualiseras i två huvudsituationer.

1. Den ena situationen är att man vid undersökning av en dator eller annan informationsbärare upptäcker att viss information finns lagrad enbart externt, t.ex. i en s.k. molntjänst. Många gånger skulle det vara tekniskt möjligt, och inte sällan ganska okomplicerat, att med hjälp av den undersökta informationsbäraren bereda sig tillgång till den externt lagrade informationen. I det följande kommer vi att kalla detta slags undersökningar för ut-

vidgad undersökning.

2. Den andra situationen är att man använder de brottsbekämpande myndigheternas egen utrustning för att via ett elektroniskt kommunikationsnät bereda sig tillgång till information som lagrats i t.ex. en dator eller server på annan plats eller flera andra platser. Vi kallar detta slags undersökningar för undersökning via

kommunikationsnät.

Med ett samlat namn kallar vi båda dessa slags undersökningar för

undersökning på distans. Vi har valt att inte använda ordet husrann-

sakan som beteckning för detta slags undersökningar, dels eftersom det språkligt inte på något bra sätt beskriver vad det faktiskt handlar om, dels eftersom vi anser det värdefullt att markera att det handlar om något väsenskilt från en husrannsakan, nämligen att man undersöker något som man inte har fysisk tillgång till. Ordet undersökning förekommer redan i 28 kap. 10 § RB, som beteckning på undersökningar på andra ställen än hus, rum och slutna förvaringsställen. Det är därför ingen nyhet i kapitlet och passar väl för att beskriva det som avses.

Som kommer att utvecklas i våra överväganden om undersökningar på distans, är det oklart i vilken mån det är tillåtet att i de två nyssnämnda situationerna genomsöka en dator eller ett datorsystem eller liknande teknisk utrustning via kommunikationsnät.

6.6.2. Skyddet för den enskildes fri- och rättigheter

Regeringsformen

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är var och en är gentemot det allmänna skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Paragrafens skydd omfattar dessutom betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Skyddet enligt 6 § får begränsas genom lag för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot

den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Europakonventionen

Artikel 8 – Rätten till skydd för hem, privatliv och korrespondens

Undersökning av elektroniskt lagrad information, vare sig den är lagrad lokalt i en dator eller annan informationsbärare som tillhör den enskilde, eller externt i exempelvis en molntjänst, aktualiserar även de rättigheter som tillkommer enskilda i Europakonventionen, som gäller som svensk lag. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen (2 kap. 19 § RF). Enligt artikel 8 i konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privatliv, familjeliv, hem och korrespondens. Skyddet enligt artikel 8 är inte absolut, utan får inskränkas på villkor som anges i artikeln. Det krävs då att ingreppet är lagligt, ägnat att tillgodose vissa angivna allmänna eller enskilda intressen och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta intresse. Kravet på laglighet innebär att ingreppet måste ha stöd i inhemsk lag och att denna uppfyller rimliga anspråk på rättssäkerhet. I det ligger bl.a. att den måste skydda mot godtycke, vara tillgänglig för allmänheten och så precis att inskränkningarna i rimlig utsträckning kan förutses.14

Kravet på nödvändighet innebär inte att inskränkningen måste vara oundgänglig, men det måste föreligga ett angeläget samhälleligt behov. Vidare måste åtgärden vara proportionerlig i förhållande till det ändamål som eftersträvas.

När det gäller bedömningen av om en inskränkning är proportionerlig eller inte, framgår det av Europadomstolens praxis att staterna har en bedömningsmarginal (”margin of appreciation”), som kan vara större eller mindre på olika områden. Domstolen har särskilt i fråga om åtgärder som syftar till att skydda rikets säkerhet tillerkänt staterna en vid bedömningsmarginal (se t.ex. Leander mot

Sverige, mål nr 9248/81 och dom den 26 mars 1987 och Klass m.fl. mot Tyskland, mål nr 5029/71 och dom den 6 september 1978).

14 Danelius s. 369 och 370.

Europadomstolen har generellt varit återhållsam när det gäller att överpröva staters rätt att bedöma om en åtgärd är nödvändig i syfte att bekämpa brottsligheten. Konventionen sätter dock en yttersta gräns för vad som är godtagbart. En faktor är då hur stort ingrepp som åtgärden innebär. Domstolen har bl.a. beaktat är hur långvarigt ingreppet är, om någons anseende har skadats genom åtgärden och om åtgärden har genomförts på ett hänsynsfullt sätt (se t.ex.

Camenzind mot Schweiz, mål nr 136/1996/755/954 och dom

den 16 december 1997, Niemietz mot Tyskland, mål nr 13710/88 och dom den 16 december 1992 och Zubal’ mot Slovakien, mål nr 44065/06 och dom den 9 november 2010). I vissa avgöranden har domstolen fäst avseende vid om det varit möjligt att få tag på bevisningen på något mindre ingripande sätt (se t.ex. Smirnov mot

Ryssland, mål nr 71362/01 och dom den 7 juni 2007). Andra faktorer

som domstolen tagit med i sin bedömning är bl.a. vilka rättssäkerhetsgarantier som regleringen uppställer, t.ex. i fråga om behörigheten att fatta beslut om åtgärden och möjligheten till domstolsprövning (se t.ex. Harju mot Finland, mål nr 56716/09 och dom den 15 februari 2011) och husrannsakansbeslutets omfattning och precision (se t.ex. det nyss nämnda Niemietz mot Tyskland och Ernst m.fl. mot Belgien, mål nr 33400/96 och dom den 15 juli 2003). Andra viktiga faktorer är brottets allvar och brottsmisstankens styrka (se t.ex. Buck mot

Tyskland, mål nr 41604/98 och dom den 28 april 2005).

Domstolen har också tagit hänsyn till om åtgärden kan riktas bara mot misstänkta, eller om den även kan användas mot andra personer. Det får normalt ställas strängare krav på åtgärder som riktas mot en tredje man än mot en misstänkt (se t.ex. det nyss nämnda målet Buck mot Tyskland). Vidare får juridiska personer tåla mer än fysiska personer (se t.ex. det nyss nämnda målet Niemietz mot

Tyskland). Det finns åtskilliga avgöranden där domstolen har uttalat

att särskild försiktighet är påkallad vid husrannsakan och beslag mot advokater (se bl.a. det nyss nämnda målet Buck mot Tyskland).

Det har förekommit att domstolen haft invändningar mot att syftet med åtgärden i sig är problematiskt. I ett fall gjordes en husrannsakan i syfte att efterforska en journalists källa genom dennes advokat. Europadomstolen fäste vid sin prövning vikt vid detta syfte (se Roemen & Schmit mot Luxenburg, mål nr 51772/99 och dom den 25 februari 2003).

Artikel 10 – rätten till åsikts- och yttrandefrihet

Det finns en koppling mellan rätten till privatliv och korrespondens och rätten till åsikts- och yttrandefrihet. Ingrepp i privatlivet och korrespondensen kan nämligen användas för att göra ingrepp i någons åsikts- och yttrandefrihet. I Europakonventionen finns bestämmelser om yttrandefrihet i artikel 10. Där anges det bl.a. att var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Friheterna hindrar inte att det meddelas olika formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till olika särskilt uppräknade väsentliga intressen, däribland förebyggande av oordning eller brott.

EU:s rättighetsstadga

En bestämmelse om rätt till respekt för bl.a. privatlivet finns också i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg (rättighetsstadgan). Där framgår att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Av artikel 52.3 i rättighetsstadgan följer att i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som enligt konventionen.

Andra instrument till skydd för mänskliga fri- och rättigheter

Att privat-, familjeliv och korrespondens ska skyddas följer även av artikel 12 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 12) och av artikel 17 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I dessa instrument anges också att var och en har rätt till åsikts- och yttrandefrihet. I artikel 19 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter anges bl.a. att ingen får utsättas för ingripande för sina åsikters skull och att var och en har frihet att oberoende av territoriella gränser

söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel. Yttrandefriheten får underkastas inskränkningar i lag, under förutsättning att dessa är nödvändiga för att respektera andra människors rättigheter eller anseende eller för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller sedligheten.

FN:s generalförsamling har antagit flera resolutioner om rätten till privatliv i den digitala tidsåldern. I en resolution som antogs i november 2016, uttryckte generalförsamlingen oro över att statsdriven övervakning, avlyssning av elektronisk kommunikation och möjligheter till datainsamling utgör ett hot mot mänskliga rättigheter.15 Församlingen pekade särskilt på rätten till privatliv och rätten till åsikts- och yttrandefrihet, som anges vara sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra. De viktigaste rekommendationerna är följande. – Staterna bör se över procedurer, förfaranden och reglering gäll-

ande övervakning av kommunikation, avlyssning (interception) och insamling av personuppgifter (personal data). – Staterna bör fastställa och upprätthålla kontrollmekanismer som

kan upprätthålla transparens och ansvarighet (accountability). Dessa bör vara oberoende, effektiva och opartiska rättsliga, administrativa och/eller parlamentariska mekanismer. – Staterna bör se till att det finns ett effektivt rättsmedel för den

som utsatts för olaglig eller godtycklig övervakning.

6.6.3. Regler om undersökning av elektronisk information på distans är inte en förutsättning för ett tillträde till it-brottskonventionen

Det finns i artikel 19.2 i it-brottskonventionen bestämmelser som innebär att man skyndsamt ska kunna utvidga en husrannsakan, om det finns anledning att tro att de eftersökta uppgifterna är lagrade i ett annat datorsystem eller en del av ett annat datorsystem inom

15 UN General Assembly, The right to privacy in the digital age. A/C.3/71/L.39/Rev.1 De tidigare resolutionerna är UN General Assembly resolution 68/167 of 18 December 2013 on the right to privacy in the digital age, och UN General Assembly resolution 69/166 of 18 December 2014 on the right to privacy in the digital age.

den aktuella statens territorium och sådana uppgifter är lagligen åtkomliga eller tillgängliga för det första systemet. Det är inte närmare reglerat hur en sådan undersökning ska gå till och varje fördragsslutande stat får alltså själv välja vilka villkor som ska gälla för den utvidgade husrannsakan.

I den förklarande rapporten till konventionen (p. 194) anges det att konventionens krav i denna del kan uppfyllas exempelvis genom att husrannsakan genomförs i en samordnad och snabb aktion på båda platserna. Utredningen om it-brottskonventionen ansåg att en sådan typ av utvidgad undersökning av ett tillkommande datorsystem redan i dag kan göras med stöd av de svenska reglerna om husrannsakan (SOU 2013:39 s. 150). Utredningen framhöll att husrannsakan i de flesta fall kan ske utan förordnande av rätten, varför det ansågs att åklagare eller annan undersökningsledare enligt dagens regler skyndsamt kan fatta ett beslut om husrannsakan på platsen för det andra datorsystemet och se till att det verkställs med hjälp av polis som finns där. Utredningens bedömning var att svensk rätt redan i dag uppfyller de krav som uppställs i artikel 19.2 avseende möjligheterna att skyndsamt utvidga en husrannsakan till att avse ett tillkommande datorsystem.

Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet och det har inte under utredningstiden varit möjligt att få något besked i frågan om man där gör samma bedömning som i betänkandet. Vi utgår därför från den bedömning som gjorts i SOU 2013:39, vilket innebär att införande av en möjlighet till undersökning på distans via ett kommunikationsnät inte är en förutsättning för att Sverige ska kunna tillträda it-brottskonventionen. Samtidigt finns det inte något i konventionen som hindrar att sådana regler införs. Om en möjlighet till undersökning på distans införs, bör den dock utformas på ett sådant sätt att den lever upp till de krav som ställs i konventionen när det gäller rättssäkerhetsgarantier och möjlighet att säkra och bevara uppgifterna m.m. (jfr artiklarna 14–19 i it-brottskonventionen).

6.6.4. Man behöver klargöra rättsläget

Det råder en olycklig osäkerhet om vad som är tillåtet och inte när det gäller undersökningar på distans som sker via kommunikationsnät. I SOU 2013:39 (s. 150) angavs att det torde vara osäkert om det är tillåtet att inom ramen för en husrannsakan i en lokal använda en dator som undersöks på platsen för att bereda sig tillgång till information som finns lagrad i en annan dator eller ett annat datorsystem. I Ds 2005:6 (s. 299) framhölls att det utgör dataintrång att olovligen koppla upp sig mot någon annans dator och ta del av informationen i den. Det ansågs att det i avsaknad av en uttrycklig lagregel inte torde vara tillåtet att genomföra en husrannsakan via ett elektroniskt kommunikationsnät.

Den dominerande uppfattningen hos de brottsbekämpande myndigheterna tycks vara att man inte med hjälp en dator, mobiltelefon eller liknande som tagits i beslag eller som undersöks under en husrannsakan, får bereda sig tillgång till externt lagrad information. Uppfattningen innebär att man inte med hjälp av den undersökta informationsbäraren får ta del av information som finns lagrad i t.ex. en molntjänst. Den normala rutinen, som också lärs ut på kurser för polisens it-forensiker, är därför att man inaktiverar nätverksanslutningen eller internetuppkopplingen vid undersökningen av en påslagen dator, mobiltelefon eller surfplatta, så att man inte kan råka få del av externt lagrad information och meddelanden som kommer in efter beslaget.

Den rådande uppfattningen synes också vara att det inte är tillåtet att med hjälp av de brottsbekämpande myndigheternas egen tekniska utrustning bereda sig tillgång till och undersöka datorer och datorsystem som finns på en annan plats.

Alla har dock inte omfamnat den beskrivna tolkningen av gällande rätt. Det har nämligen förekommit beslut om husrannsakan eller motsvarande åtgärd där myndigheterna berett sig tillgång till information som inte varit lokalt lagrad på den plats där åtgärden vidtagits. I ett fall handlade det om verkställighet av tvångsåtgärder inom ramen för en skatterevision (Nacka tingsrätts beslut den 11 maj 2016 i Ä 1525-16). I samband med verkställigheten av bevissäkringsåtgärden hade Kronofogdemyndigheten gjort en backup-fil av e-postkorrespondens som fanns på ett konto för webbmejl. Tingsrätten ansåg att dokumenten, i vart fall sedan de laddats ner, hade

funnits i bostaden och därmed omfattats av beslutet. Bolaget som utsatts för åtgärden överklagade beslutet, men varken hovrätten eller Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd. I ett annat fall gällde saken intrångsundersökning i ett mål om bl.a. intrång i upphovsrätt (Helsingborgs tingsrätts beslut den 9 oktober 2015 i mål nr T 5546-15). I tingsrättens beslut anges det att intrångsundersökning får göras i digitala media såsom bl.a. datorer och mobiltelefoner, varvid ”från undersökningsplatserna digitalt tillgängliga föremål och handlingar skulle eftersökas”. Enligt beslutet fick det alltså göras det som vi kallar en utvidgad undersökning. I ett annat ärende om intrångsundersökning beslutade Solna tingsrätt att man bl.a. genom påloggning via internet skulle genomsöka lagringsplatser för programvara och data som svaranden hade tillgång till hos tredje man via molntjänster (Solna tingsrätts beslut den 4 februari 2015 i mål nr T 657-15). Beslutet överklagades av en av de fyra motparterna, och hovrätten upphävde beslutet om intrångsundersökning mot denna part. Frågan om undersökning av molnlagrad information aktualiserades inte (Svea hovrätt, beslut den 15 april 2015 i Ö 1224-15).

Vi har också kännedom om ett fall där det fattats beslut om en husrannsakan helt och hållet på distans (Internationella åklagarkammaren i Stockholm, beslut den 17 oktober 2012, ärende nr AM-52124-12). Enligt beslutet skulle man via internet från myndigheternas egna datorer bereda sig tillgång till en viss server. Syftet var att få reda på omständigheter som kunde vara av betydelse för ett misstänkt dataintrång.

Av redogörelsen i det föregående framgår att det finns en viss osäkerhet om vad som är tillåtet. Eftersom det handlar om ingrepp i enskildas rättigheter, är det naturligtvis mycket olyckligt med en sådan osäkerhet. Om åtgärder av det slag som nu diskuteras ska vara tillåtna, bör det framgå av regelverket. Det bör då också anges vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att åtgärderna ska få vidtas och vad som i övrigt ska gälla i fråga om åtgärderna. Inte minst viktigt är att det regleras vilka garantier av rättssäkerhetskaraktär som ska gälla till skydd för enskilda.

Det som diskuterats i det föregående ska inte sammanblandas med situationen att information från exempelvis sociala medier eller webbmejlkonton redan före undersökningen har hämtats hem till datorn eller telefonen och därför sparats i dess minne. Sådan infor-

mation, som är tillgänglig även om internet- eller nätverksuppkopplingen släcks, får de brottsbekämpande myndigheterna utan tvekan genomsöka, eftersom den är lagrad i informationsbärarens minne.16 Det kan också förekomma att en husrannsakan sker medan den externt lagrade filen är öppen på den undersökta datorn. Den finns då tillfälligt tillgänglig i dess arbetsminne och torde kunna undersökas på samma sätt som annan information i datorn. I vissa fall kan en externt lagrad fil som tidigare varit öppen återfinnas när man gör en spegelkopia av informationsbärarens innehåll, eftersom den teknik som då används kan göra det möjligt att återskapa raderad information. Också detta anses tillåtet. Det bör dock tilläggas att möjligheten till återskapande av raderade filer har minskat, eftersom de minnen som numera alltmer används i datorer och mobiltelefoner m.m. är konstruerade så att information som raderats normalt inte kan återskapas.17

6.6.5. Behovet av tillgång till externt lagrad information i brottsutredningar är utomordentligt stort

Behovet av it-bevisning har ökat kraftigt

Informationsteknikens utveckling under de senaste decennierna kan bara beskrivas som explosionsartad. Av en rapport publicerad av Internetstiftelsen i Sverige (IIS) framgår bl.a. följande om dagsläget.18– Något mer än 90 procent av svenskarna har tillgång till internet

och 82 procent använder internet dagligen. – Personer mellan 16 och 25 år tillbringar i genomsnitt nästan 40 tim-

mar i veckan på internet. – 92 procent av svenskarna har en dator, 81 procent en smart mobil-

telefon och 65 procent en surfplatta. Bland yngre personer är andelen ännu högre.

16 Lindberg s. 429. 17 Detta gäller bl.a. s.k. SSD-minnen. 18Svenskarna och internet 2016. Undersökning om svenskarnas internetvanor (2016). IIS ansvarar för internets svenska toppdomän .se. Det är en oberoende allmännyttig organisation som verkar för en positiv utveckling av internet i Sverige.

– Nästan 80 procent av internetanvändarna utnyttjar sociala medier

då och då, medan 58 procent gör det dagligen.

Av det sagda framgår att en stor majoritet av befolkningen har tillgång till och använder internet med hjälp av datorer, smarta mobiltelefoner eller surfplattor. De flesta brott begås av yngre personer, som också är den grupp som är mest aktiv på internet.

Brottsförebyggande rådet (Brå) bedömer att den it-relaterade brottsligheten har ökat kraftigt under det senaste decenniet.19 Det handlar då både om brott där it är målet för brottet, t.ex. dataintrång, brott där it är medlet för brottet, t.ex. olaga hot och trakasserier med hjälp av sociala medier, och brott där it inte har använts för brottets genomförande men där brottet ändå har lämnat digitala spår. I samtliga dessa fall kan digital bevisning vara av stor betydelse för att brottet ska kunna utredas och gärningsmannen lagföras.

It-inslagen i de polisanmälda brotten, dvs. exempelvis fall där digitala spår har lämnats som kan användas som bevisning vid brott, har enligt Brå mer än fördubblats mellan åren 2006 och 2014. Enligt Brå uppgår brott med sådana it-inslag nu till minst 17 procent av den totala andelen brott och förmodligen långt mer. Utvecklingen märks också när det gäller antalet it-beslag. Antalet beslag av datorer och mobiltelefoner ökade med omkring 60 procent mellan 2008 och 2014. Detta kan jämföras med ökningen för samtliga beslag under samma period som var åtta procent.

Utredningens experter från de brottsbekämpande myndigheterna har bekräftat bilden att den it-relaterade brottsligheten har ökat kraftigt. De har gett uttryck för uppfattningen att andelen brott där viss bevisning finns i it-miljö är långt större än vad som framgår av Brå:s kartläggning och att det numera snarare är regel än undantag att it-bevisning aktualiseras. Detta är väl förenligt med Brå:s egen bedömning att andelsangivelsen i den nyss nämnda rapporten förmodligen är en rejäl underskattning.20

Att bevisning finns i elektronisk form blir alltså allt vanligare i takt med digitaliseringen av samhället. Det handlar då inte bara om it-brottslighet, utan det kan röra sig om bevisning om många olika slags brott. Som exempel kan nämnas bedrägeri och andra förmögen-

19 Se Brå rapport 2016:17, It-inslag i brottsligheten och rättsväsendets förmåga att hantera dem. 20 Brå rapport 2016:17 s. 23.

hetsbrott, våldsbrott, människosmuggling och trafficking, s.k. hämndporr och sexualbrott, narkotikahandel, penningtvätt, terrorism och utpressning. Andra viktiga brottstyper där bevisning mycket ofta finns i elektronisk form är barnpornografibrott och andra former av sexuell exploatering av och övergrepp mot barn.21

I Europols rapport IOCTA 2016 framgår det bl.a. att det blir allt vanligare att personer, via internet, beställer och regisserar livesända sexuella övergrepp mot barn i fattiga länder som sedan visas och spelas in för att spridas.22 Vidare framgår där att internet, och särskilt sociala medier, fungerar som propagandaspridare bland terroristgrupperingar. Även på flera andra områden rapporteras i IOCTA 2016 om hur kriminella utnyttjar internet och ny teknik för sin verksamhet. I IOCTA 2017 framgår att det blir allt vanligare med barnpornografiskt material som barnen själva framställer på eget initiativ eller efter att ha tvingats av en vuxen. Där anges vidare att det blir allt vanligare att förövare använder Darknet för att lagra och dela material och bilda slutna grupper (se vidare om Darknet i avsnitt 6.6.6).23

Det blir allt vanligare med externt lagrad information

Tillgången till internet har inte bara gjort det enkelt för människor över hela världen att kommunicera och dela information, utan har också gjort det möjligt för användarna att lagra elektronisk information i externa lagringsutrymmen, som de sedan enkelt kan bereda sig tillgång till genom elektronisk inloggning på ett virtuellt användarkonto. Det finns i dag otaliga tjänsteleverantörer som erbjuder s.k. molntjänster, med hjälp av vilka användarna kan ladda upp t.ex. textfiler, bilder eller filmklipp på ett användarkonto som företaget tillhandahåller. Informationen sparas då på en eller flera servrar som drivs av tjänsteleverantören. Användaren eller användarna kan sedan använda vilken som helst elektronisk informationsbärare med internettillgång för att få tillgång till den externt lagrade infor-

21 Se t.ex. rapporten Criminal justice access to electronic evidence in the cloud: Recommendations for

consideration by the T-Cy. Final report of the T-CY Cloud Evidence Group. Europarådets

Cybercrimekommitté (2016)5, s. 6. 22 Europol, Internet Organised Crime Threat Assessment 2016. 23 Europol, Internet Organised Crime Threat Assessment 2017.

mationen. Det är mycket vanligt med lagring på internet. I en undersökning som Statistiska Centralbyrån (SCB) genomförde 2014 uppgav nästan en tredjedel av personerna som ingick i undersökningen att de då hade använt lagringsutrymme på internet. Bland personer i åldrarna 25 till 34 var andelen 55 procent.24 När SCB undersökte svenskarnas internetanvändning 2016 hade andelen respondenter som använt lagringsutrymme på internet ökat till 42 procent. Tendensen är alltså att molnlagringen ökar.25

Molntjänster kan användas både för att lagra information och för att dela den med andra. I praktiken kan många sociala medier beskrivas som molntjänster, eftersom de ger användarna en möjlighet att spara information på externa servrar. Även s.k. webbmejl där användarnas e-postmeddelanden finns sparade hos en tjänsteleverantör, utgör en form av molntjänst.26 Många andra exempel finns, bl.a. lagringstjänster såsom Dropbox.

Möjligheten att lagra information externt har många fördelar, inte minst för att användarna på så vis kan frigöra utrymme i sina egna lagringsminnen. Många använder också möjligheten till extern lagring för säkerhetskopiering av sitt eget material eller för att dela information med andra användare, antingen öppet eller i mer eller mindre slutna grupper. I dessa grupper kan medlemmarna dela information med varandra som blir synlig bara för dem. Det finns många exempel på tjänster där personer som har behörighet att ta del av viss delad information kan göra detta enbart genom att logga in på ett användarkonto.

Den tekniska utvecklingen har alltså inneburit stora fördelar för användarna. Samtidigt har det uppstått nya utmaningar för de brottsbekämpande myndigheterna. Det har inte bara blivit vanligare att bevisning finns i elektronisk form. Det har också blivit mycket vanligt att den elektroniska bevisningen inte finns lagrad lokalt i t.ex. den misstänktes dator eller mobiltelefon, utan i stället finns

24 SCB, Privatpersoners användning av datorer och internet 2014. 25 SCB, Privatpersoners användning av datorer och internet 2016. 26 Webbmejl ska inte sammanblandas med e-posttjänster som erbjuds av den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster (operatörer) enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK). E-postmeddelanden som finns i en operatörs server får myndigheterna bara ta del av med stöd av ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation (27 kap. 18 § RB). Om meddelandet finns lagrat i avsändarens eller mottagarens dator gäller i stället vanliga regler om husrannsakan och beslag för att man ska kunna bereda sig tillgång till det där.

lagrad externt.27 Som ett praktiskt exempel kan nämnas att det numera är vanligt att vissa slags brott, såsom misshandel och skadegörelse, filmas med hjälp av mobilkamera och därefter delas med andra på sociala medier eller på annat sätt, t.ex. med hjälp av webbmejl. Om filmen delats på sociala medier utan att ha gjorts allmänt tillgänglig eller om den finns på ett webbmejlkonto, är det som kommer att utvecklas i det följande ofta svårt och tidsödande för de brottsbekämpande myndigheterna att få ta del av den, om det över huvud taget är möjligt. Ett annat vanligt exempel är att kommunikation mellan medbrottslingar sker med hjälp av chattapplikationer över internet.

Det förekommer också att en dator är sammankopplad med andra datorer i ett mindre nätverk och att den för utredningen relevanta informationen är lagrad på annan plats i nätverket. Även detta kan medföra svårigheter.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis finns det numera ett utomordentligt stort behov av att de brottsbekämpande myndigheterna kan få del av information som är externt lagrad. Detta behov finns inte bara i utredningar om dataintrång och liknande it-brottslighet, utan i utredningar om många olika slags brott.

6.6.6. Det är svårt att få tillgång till externt lagrad information med de medel som i dag är tillgängliga

Vi har i det förra avsnittet konstaterat att it-bevisning har blivit allt vanligare i många olika slags brottsutredningar och att det dessutom blivit mycket vanligt att det finns it-bevisning som inte är lokalt lagrad i t.ex. den misstänktes dator eller smarttelefon, utan i stället är lagrad externt. Samtidigt är det i dagsläget förenat med stora svårigheter för de brottsbekämpande myndigheterna att få tillgång till sådan information. I detta avsnitt beskriver vi dessa svårigheter närmare.

27 Se t.ex. Brå rapport 2016:17 s. 53.

Husrannsakan där informationen är lagrad är ofta inte en framkomlig väg

En möjlighet att få del av externt lagrad information är att göra en husrannsakan där informationen finns lagrad, t.ex. i ett molnföretags serverhall. Ofta är detta emellertid inte en framkomlig väg. Till att börja med kan starka proportionalitetshänsyn göra sig gällande i ett sådant fall, eftersom undersökningen ofta berör ett stort antal tredje män och dessutom kan ta oerhört lång tid i anspråk på grund av den stora mängden lagrad information.

Vidare är det många gånger praktiskt svårt eller omöjligt att hitta den information som man söker efter. Tjänsteleverantörer som erbjuder lagringstjänster och andra molntjänster hanterar regelmässigt enorma mängder data som finns lagrade på otaliga servrar. Det är därför ofta utsiktslöst att försöka leta igenom servrarna i syfte att hitta den eftersökta informationen. Saken kompliceras ytterligare av att olika delar av en och samma fil kan finnas lagrad på olika platser inom eller utom landets gränser. Användarnas data lagras nämligen normalt automatiskt där det finns elektroniskt lagringsutrymme. En viss del av en fil kan alltså finnas på en eller flera svenska servrar medan en annan del kan finnas i utlandet. Det sagda innebär vidare att den elektroniskt lagrade informationen automatiskt och sekundsnabbt kan flyttas från en lagringsplats till en annan. I praktiken är det ofta nödvändigt att få uppgifter från tjänsteleverantören om var den aktuella informationen finns lagrad för att man ska kunna hitta den. Det är dock inte alltid som tjänsteleverantören har möjlighet eller är beredd att lämna sådana uppgifter. Om informationen flyttas kan uppgiften bli inaktuell och således värdelös.

Liknande problematik kan även uppkomma om den dator som undersöks är sammankopplad med andra datorer i ett mindre nätverk och den information som man söker efter visar sig vara lagrad på en annan plats i nätverket. Det kan alltså vara svårt att lokalisera informationen även om den inte finns på internet.

En viktig faktor är att det typiskt sett finns en betydande risk för att den externt lagrade informationen försvinner eller förvanskas, om man inte skyndsamt kan säkra den. Som vi kommer att återkomma till nedan, är det ju kännetecknande för externt lagrad information att användaren många gånger kan få tillgång till den från

vilken informationsbärare med internetuppkoppling som helst. Den kan alltså ändras av såväl den som innehar t.ex. ett virtuellt användarkonto i molnet, som någon annan som har åtkomst till kontot. Med hänsyn till detta är det ofta viktigt att man kan säkra informationen snabbt och innan den raderas eller flyttas. I vissa länder kan man i sådana situationer använda ett särskilt förfarande för att ålägga någon – t.ex. en tjänsteleverantör – att bevara informationen (ofta kallat frysning). Någon sådan möjlighet finns dock inte i svensk rätt.

Molnlagringens globala natur ger upphov till särskilda svårigheter

I bästa fall kan man få uppgifter om var informationen finns lagrad

Många gånger är den tjänsteleverantör som erbjuder molntjänsten ett utländskt företag. Uppgifter om var informationen finns lagrad kan då eventuellt erhållas genom internationell rättslig hjälp i brottmål, vilket dock i dagsläget oftast är en tidsödande process som omintetgör syftet med den önskade husrannsakan.

Territorialitetsprincipen

Nästa steg är att försöka få del av den elektroniskt lagrade informationen. Om det visat sig att informationen eller en del av den finns lagrad i utlandet aktualiseras den grundläggande folkrättsliga princip som innebär att myndighetsutövning inte får bedrivas på en annan stats territorium utan den andra statens medgivande.28 Svenska myndigheter kan alltså inte göra en husrannsakan i en dator eller ett datorsystem på en annan stats territorium, eller vidta några andra tvångsåtgärder där. Principen har i detta sammanhang i allmänhet tolkats på så sätt att de svenska brottsbekämpande myndigheterna måste begära internationell rättslig hjälp för att få fram information som lagrats i utlandet, om man inte kan få fram den på frivillig väg. Denna uppfattning kommer till uttryck i bl.a. Ds 2005:6 (s. 282) och Åklagarmyndighetens beslagshandbok (s. 36). Vi återkommer

28 Bring m.fl. s. 100.

till territorialitetsprincipen i avsnitt 6.10 och förordar där en modifierad syn på principens innebörd i vissa fall.

Ett undantag från det som nyss sagts är om det handlar om allmänt tillgänglig information på t.ex. en hemsida som var och en får ta del av (jfr artikel 32 a i it-brottskonventionen). I så fall råder det knappast någon tvekan om att myndigheterna har möjlighet att ta del av informationen, oavsett var den finns lagrad. Enligt artikel 32 b i it-brottskonventionen, som Sverige inte ännu ratificerat, är det också tillåtet att genom ett datorsystem inom det egna landets territorium bereda sig åtkomst till eller ta emot lagrade datorbehandlingsbara uppgifter som finns hos en annan konventionsstat, om den person som har laglig rätt att röja uppgifterna ger sitt lagliga och frivilliga samtycke. Det handlar då om situationer där man vet att uppgifterna är lagrade i utlandet och man också vet i vilket land.29 Bestämmelsen är alltså inte tänkt att tillämpas i situationer då man inte vet var informationen finns. Det kan förekomma att det i användarvillkoren för en viss molntjänst anges att uppgifter kan lämnas till brottsbekämpande myndigheter och att användarna måste samtycka till användarvillkoren för att få använda tjänsten. Med tanke på den restriktivitet som enligt svensk rätt gäller i fråga om samtycke till tvångsmedel, och på att samtycke i så fall inte lämnats i den uppkomna situationen utan på förhand, torde godkännande av sådana avtalsvillkor knappast kunna läggas till grund för en tillämpning av artikel 32, om konventionen ratificeras. Det kan tilläggas att det är väl känt att många människor över huvud taget inte läser igenom de många gånger omfattande användarvillkoren innan de godkänner dem.

Enligt den angivna tolkningen av territorialitetsprincipen krävs det, förutom i de nyss nämnda undantagsfallen, en ansökan om internationell rättslig hjälp för att svenska myndigheter ska kunna få del av elektronisk information som finns lagrad i ett annat land.

Om informationen finns i ett annat EU-land ska myndigheterna i stället använda en europeisk utredningsorder. I 4 kap. 12 § i den nya lagen om en europeisk utredningsorder finns det särskilda regler om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av sådan kommunikation i utlandet. Bestämmelserna, som grundas på artikel 31 i direktivet, innebär att det är möjligt att

29 T-CY Guidance Note #3 Transborder access to data (Article 32).

avlyssna ett telefonnummer, en adress eller en elektronisk kommunikationsutrustning som används eller finns i en annan medlemsstat. Om beslut har meddelats i Sverige om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i en annan medlemsstat från vilken det inte behövs något bistånd för att genomföra åtgärden, ska åklagaren underrätta den medlemsstaten om beslutet. Underrättelsen ska lämnas innan avlyssningen eller övervakningen påbörjas, om det vid denna tidpunkt är känt att telefonnumret, adressen eller den elektroniska kommunikationsutrustningen kommer att användas eller finnas i den andra medlemsstaten. I annat fall ska underrättelse lämnas så fort åklagaren får kännedom om detta, även om det sker efter det att avlyssningen eller övervakningen är avslutad. Om den andra medlemsstaten, inom 96 timmar efter det att dess behöriga myndighet tog emot en underrättelse, har anmält att avlyssningen eller övervakningen inte får utföras eller att den ska avslutas, ska åklagaren utan dröjsmål upphäva det beslut som avses i första stycket. Villkor som den andra medlemsstaten i en sådan anmälan ställer upp för användningen av uppgifter som har inhämtats, ska svenska myndigheter följa, oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Bestämmelserna innebär en förbättring av möjligheterna i vissa fall att ta del av information som finns i utlandet.

Frivilligt utlämnande är möjligt ibland

I ett fåtal länder finns det en möjlighet för företag att frivilligt lämna ut vissa uppgifter på förfrågan från andra länders brottsbekämpande myndigheter (voluntary disclosure). Exempelvis kan tjänsteleverantörer i USA lämna ut abonnent- och trafikuppgifter genom ett sådant informellt förfarande.30 Denna möjlighet omfattar dock normalt inte uppgifter om själva innehållet i t.ex. ett molnkonto förutom, eventuellt, i nödsituationer.31 Dessutom är möjligheten till utlämnande av vissa uppgifter enligt den amerikanska lagstiftningen frivillig, varför tillämpningen kan variera från en tjänste-

30 Electronic Communications Privacy Act of 1986 (ECPA). 31 Cybercrime Convention Committee (T-CY), Criminal justice access to electronic evidence

in the cloud: Recommendations for consideration by the T-CY. Final report of the T-CY Cloud Evidence Group, rapport den 16 september 2016 s. 29 och 30.

leverantör till en annan. Det finns många webbsidor och apptjänster som tillämpar frivilligt utlämnande.32 Samtidigt finns det många tjänsteleverantörer som inte gör det.

Internationell rättslig hjälp är komplicerat och tidsödande

Inte heller förfarandet med internationell rättslig hjälp är okomplicerat, bl.a. eftersom det råder osäkerhet om vilket land en sådan begäran ska riktas till. Inte sällan kan tjänsteleverantören ha sitt säte i ett land, erbjuda sina tjänster i ett annat land och lagra informationen i ett tredje land. Möjliga mottagare av begäran är t.ex. det land där informationen lagrats, landet där tjänsteleverantören har sitt säte eller det land från vilket tjänsteleverantören har kontroll över informationen. Dessutom medför förfarandet ofta en betydande fördröjning. I praktiken kan det ta åtskilliga månader att få fram information på detta sätt. Under denna tid kan informationen ändras, raderas eller flyttas till en annan lagringsplats. Att förfarandet i dagsläget är ineffektivt och tidsödande konstaterades bl.a. i en rapport från den arbetsgrupp som på uppdrag av Europarådets itbrottskommitté har arbetat särskilt med frågor som rör bevisning i molnet.33 Det anges där att svarstiderna normalt varierar mellan 6 och 24 månader och att många ansökningar och därmed utredningar läggs ned (s. 11 i rapporten). Arbetsgruppen har lagt fram förslag om en effektivisering av förfarandet.

De nya reglerna om en europeisk utredningsorder har till syfte att skapa och utveckla ett effektivt samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter vid utredning och beivrandet av brott.34 Reglerna kan innebära en effektivisering av förfarandet i situationer då e-bevisning finns i andra EU-medlemsstater.

32 Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:4, Sexualbrott på internet mot unga brottsoffer s. 7. 33 Cybercrime Convention Committee (T-CY), Criminal justice access to electronic evidence

in the cloud: Recommendations for consideration by the T-CY. Final report of the T-CY Cloud Evidence Group, rapport den 16 september 2016.

34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området.

Frysning fungerar ibland

I situationer där elektroniskt lagrad information är lagrad i utlandet och det finns en risk för att informationen raderas eller förändras i väntan på internationell rättslig hjälp, kan åklagaren framställa en begäran om att informationen ska frysas. Frysning innebär att innehållet på t.ex. ett visst virtuellt användarkonto sparas så som det ser ut den dagen frysningsbegäran kommer in. En förutsättning är dock att den möjligheten finns enligt det aktuella landets lag. Länder som har tillträtt it-brottskonventionen är förpliktade att ha en sådan möjlighet (se artikel 16 i konventionen).

Någon möjlighet till frysning av elektroniskt lagrad information finns än så länge inte enligt svensk rätt, varför möjligheten inte kan användas om informationen är lagrad här. Förslag av detta slag har lagts fram av utredningen om it-brottskonventionen (SOU 2013:39 s. 255273). Avsaknaden av svenska regler kan eventuellt innebära problem för svensk del i förhållande till lagen om europeisk utredningsorder, såvitt elektroniskt lagrad information som finns i andra EU-länder. Lagen och det bakomliggande direktivet bygger nämligen på ömsesidighet mellan EU:s medlemsstater. I princip får man därför inte göra en begäran om rättslig hjälp enligt lagen om en åtgärd som inte finns i svensk rätt. Det är än så länge oklart vad detta kommer att innebära för svensk del, när det gäller möjligheten att begära frysning av elektroniskt lagrad information i andra medlemsstater.

Av det som sagts framgår att frysning i vissa fall kan vara till fördel för utredningen i avvaktan på internationell rättslig hjälp. Man kan dock inte bortse ifrån att även en begäran om frysning medför en viss omgång och tidsutdräkt som kan vara till nackdel för utredningen. Man kan inte heller vara säker på att den tjänsteleverantör som har kontroll över informationen respekterar beslutet. Det är t.ex. inte troligt att leverantörer som erbjuder anonymiseringsservrar och tjänster på Darknet (se vidare i det följande) skulle ställa upp på att frysa information. Ett annat problem är att vissa tjänsteleverantörer har en avtalsmässig förpliktelse att meddela sina kunder om åtgärder av detta slag, vilket kan vara till stor nackdel i fall då det är angeläget att informationsinnehavaren inte får veta att det pågår en utredning mot honom eller henne, eller att man är på jakt efter viss information. Frysning kan inte heller användas om man

inte vet var informationen finns. Det är vidare mycket vanligt att informationen är krypterad. Det kan då förekomma att tjänsteleverantören inte har tillgång till krypteringsnyckeln. En begäran om rättslig hjälp kan alltså vara meningslös eftersom de svenska brottsbekämpande myndigheterna inte kan få ut informationen i klartext även om den frysts.

Loss of location

Som vi tidigare nämnt är det vanligt att företag som erbjuder molntjänster har servrar i olika länder. Användarnas elektroniska information lagras som regel automatiskt där det finns elektroniskt lagringsutrymme. Detta kan innebära att en och samma fil kan vara uppdelad på så sätt att en del av den är lagrad i ett visst land och en annan del i ett annat land. I molnkontexten är det inte heller ovanligt att informationen finns sparad (speglad) i flera länder och den kan dessutom mycket snabbt flyttas mellan olika jurisdiktioner.

Många gånger är det alltså svårt eller omöjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att få reda på var den information man är intresserad av rent faktiskt finns. Om man inte vet var informationen finns lagrad kan man inte veta om den finns i Sverige eller i utlandet, och i så fall i vilket land. Det är då inte möjligt att rikta en begäran om rättslig hjälp till lagringslandet, eftersom man inte vet vilket land det handlar om. Om lagringsplatsen avgör jurisdiktionsfrågan kan man tänka sig att ett oseriöst företag som tillhandahåller molntjänster systematiskt flyttar data i syfte att förhindra att de brottsbekämpande myndigheterna får tillgång till den.35 Svårigheterna med att använda förfarandet med internationell rättslig hjälp vid molnlagring är uppenbara.

Till ovanstående kommer den ytterligare svårigheten att den information man söker kan vara krypterad och att innehavaren av krypteringsnyckeln kan vara en fysisk eller juridisk person som finns i en annan jurisdiktion än den där informationen är lagrad.

35 Cybercrime Convention Committee (T-CY), Criminal justice access to electronic evidence

in the cloud: Recommendations for consideration by the T-CY. Final report of the T-CY Cloud Evidence Group, rapport den 16 september 2016 s. 15.

Darknet innebär ytterligare svårigheter

I internetsammanhang brukar man skilja mellan det öppna internet (clearnet) och deep webb. Skillnaden är att information på det öppna internet kan hittas med hjälp av olika sökmotorer medan information på deep webb är lösenordsskyddad och inte kan hittas med sökmotorerna. Exempel på deep webb är information som en användare ser när hon eller han loggar in på sin internetbank eller något annat lösenordsskyddat användarkonto. En särskild del av deep webb är det s.k. Darknet. Där kan man med hjälp av speciellt utvecklade krypteringsprogram, t.ex. Tor, surfa anonymt och utan att lämna några digitala fotspår. Webbsidorna på Darknet kan inte hittas med hjälp av sökmotorer utan man måste ha den exakta webbadressen.

Darknet har viktiga och legitima användningsområden, inte minst för journalister och människorättsaktivister som verkar i diktaturer. Men det har också blivit en fristad för kriminell verksamhet. En studie från King’s College 2016 visar att majoriteten av de sidor som designats för krypteringsprogrammet Tor används i kriminella syften, såsom drog- och vapenhandel, kontraktsmord och spridande av otillåten pornografi med barn, djur eller våldsinslag.36 Om den information som är relevant i en brottsutredning finns på Darknet är den inte bara svår att hitta. Det är också i det närmaste omöjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att utreda var den finns lagrad. Detta ställer till uppenbara svårigheter om lagringsplatsen är avgörande för jurisdiktion och omöjliggör i många fall en begäran om internationell rättslig hjälp, eftersom man inte vet vart begäran ska riktas.

Sammanfattning

Som vi tidigare framhållit finns det ett utomordentligt stort behov av att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till information som enskilda användare har lagrat externt. Samtidigt är det i många fall mycket svårt eller rentav omöjligt att i rimlig tid få fram informationen med hjälp av husrannsakan och beslag eller internationell rättslig hjälp i brottmål. De svårigheter som har beskrivits har en stor påverkan på möjligheterna att utreda brott. Allt

36 Moore & Rid.

talar för att dessa svårigheter kommer att fortsätta öka i takt med den tekniska utvecklingen och då det kan förmodas bli allt vanligare med extern lagring av elektronisk information. Problemet behöver därför få en lösning så snart som möjligt.

6.6.7. De hemliga tvångsmedlen kan bara användas i ett mindre antal fall

Tillämpningsområdet för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation är snävt

Vårt uppdrag handlar om öppna tvångsmedel, såsom husrannsakan och beslag. Vi har i det föregående konstaterat att möjligheterna för de brottsbekämpande myndigheterna att med hjälp av de öppna tvångsmedlen få tillgång till externt lagrad information är begränsade. Men det finns också möjlighet att med stöd av reglerna om hemliga tvångsmedel få tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation och om innehållet i sådan kommunikation. Enligt bestämmelserna i 27 kap. 18 § RB innebär hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation att meddelanden, som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer, eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Avlyssningen kan enligt 20 § i samma kapitel avse ett telefonnummer eller annan adress eller en viss kommunikationsutrustning, t.ex. en viss mobiltelefon, surfplatta eller dator. Det är viktigt att framhålla att begreppet ”meddelande” inte bara omfattar kommunikation mellan två personer, utan också omfattar överföring av datafiler med hjälp av FTP (File Transfer Protocol) samt överföring från hemsidor, nyhetsgrupper och chattkanaler m.m.37

Regleringen tillåter hemlig avlyssning av såväl traditionell telefoni som internetbaserad kommunikation, t.ex. ip-telefoni, e-post och sociala medier. Man kan därför fråga sig om inte möjligheten till hemlig avlyssning är tillräcklig för att tillgodose de brottsbekämpande myndigheternas behov av tillgång till elektroniskt lagrad information som lagrats externt. Så länge informationen har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät kan den ju avlyssnas. Emellertid

37 Fitger m.fl., kommentaren till 27 kap. 18 § RB.

kan hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation bara användas vid misstanke om allvarlig brottslighet. Tvångsmedlet får bara användas om brottet har lägst två års fängelse i straffskalan, om det finns med i uppräkningen av samhällsfarliga brott i 27 kap. 2 § andra stycket RB, eller om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

Som vi tidigare har redogjort för är det numera utomordentligt vanligt att det i brottsutredningar om alla slags brott förekommer elektronisk bevisning och att denna bevisning är externt lagrad. De flesta brott som utreds är inte av det allvarliga slag som reglerna om hemliga tvångsmedel tar sikte på. Om de brottsbekämpande myndigheterna inte har någon annan möjlighet än de hemliga tvångsmedlen till att få tillgång till externt lagrad information, innebär det en stark rättslig begränsning av dessa möjligheter.

Hemlig avlyssning har förlorat mycket av sin effektivitet

Det kan vidare konstateras att möjligheterna att genom hemlig avlyssning få del av innehållet i elektronisk kommunikation har minskat kraftigt genom den tekniska utvecklingen. Numera är det nämligen mycket vanligt att information som överförs i kommunikationsnät är krypterad. Detta gäller inte bara s.k. ip-telefoni och andra internetbaserade kommunikationstjänster såsom chattjänsterna WhatsApp och Messenger, utan också de flesta hemsidor. Detta innebär att myndigheten inte i klartext kan uppfatta innehållet i den kommunikation som avlyssnas. Kryptering utgör ett mycket viktigt skydd för användarnas elektroniska information, varför den ökade användningen av krypteringsteknik generellt sett är positiv. I de fall där det finns ett angeläget behov av att de brottsbekämpande myndigheterna kan ta del av informationen har den ökade krypteringen samtidigt inneburit att möjligheterna att utreda brott har minskat.

Leverantörer av traditionell telefoni (s.k. operatörer enligt lagen [2003:389] om elektronisk kommunikation) har en skyldighet att anpassa sina tekniska system så att de i klartext kan lämna ut kommunikation som de krypterar i sina nät till brottsbekämpande myndigheter. Någon sådan skyldighet finns däremot inte för leverantörer av internetbaserade tjänster. Myndigheterna har inte någon egen möjlighet att dektryptera kommunikation i realtid.

En annan svårighet för den brottsbekämpande verksamheten är att användare enkelt kan köpa anonymiseringstjänster som skyddar deras ip-adress, vilket leder till att kommunikationen blir anonym. Problematiken med anonymiserad kommunikation är att de brottsbekämpande myndigheterna i många fall inte får del av den alls, till skillnad från i krypteringsfallen där man alltså får del av informationen i obegriplig krypterad form.

En annan svårighet för de brottsbekämpande myndigheterna är den utbredda användningen av WiFi-nätverk. Avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation riktad mot en mobiltelefon utförs i dag i normalfallet genom att operatörer förser myndigheterna med innehållet i den kommunikation (och uppgifter om kommunikationen) som belastar abonnemanget. Det kan vara exempelvis samtal, sms, e-posttrafik och annan internettrafik. När en avlyssnad person övergår från att använda abonnemangets eller kontantkortets surf till att använda WiFi-nätverk, belastar surfandet inte längre abonnemanget eller kontantkortet. Detta innebär i sin tur att de brottsbekämpande myndigheterna inte kan ta del av den internetbaserade kommunikation som sker.

Problemet kan sammanfattningsvis uttryckas på så sätt att de brottsbekämpande myndigheterna ofta inte kan få faktisk tillgång till mycket av den elektroniska kommunikationen, även i de fall då det finns rättslig grund för sådan tillgång. Tvångsmedlet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation har därför förlorat mycket av sin effektivitet. En mer ingående beskrivning av problematiken finns i SOU 2017:89.

Även när innehållet i internettrafiken är krypterat kan hemlig avlyssning ha en viktig funktion när det gäller möjligheterna att genomföra en framgångsrik husrannsakan i en dator eller liknande. Avlyssningen kan nämligen ge en möjlighet att inför en husrannsakan se när den misstänkte har datorn påslagen. Om den brottsbekämpande myndigheten kan göra husrannsakan när datorn är påslagen, ökar det möjligheten att säkra information genom en s.k. live-forensisk undersökning. Många gärningsmän, och inte minst personer som ägnar sig åt sexuella övergrepp mot barn på internet och barnporrbrott, använder sig av kraftfulla krypteringsprogram. Den som genomför undersökningen har därför störst möjligheter att undersöka datorn när den är igång. Om krypteringsprogram finns

installerade kan följden i annat fall bli att denne inte kan komma åt någon information alls.38

Även hemlig dataavläsning kan förväntas bli begränsat till allvarliga brott

Med anledning av de svårigheter som har uppstått för den brottsbekämpande verksamheten på grund av den ökade användningen av kryptering och anonymiseringstjänster har en särskild utredare haft i uppdrag att överväga om hemlig dataavläsning bör införas som ett tvångsmedel i svensk rätt (dir. 2016:36). Det finns inte någon fastställd definition av vad som är hemlig dataavläsning. Som utgångspunkt för en analys har dock begreppet i direktiven definierats som ”en metod för de brottsbekämpande myndigheterna att med någon form av tekniskt hjälpmedel i hemlighet bereda sig tillgång till en dator eller annan teknisk utrustning som används för kommunikation och därigenom få besked om hur utrustningen används i realtid och vilken information som finns i den”. Vidare anges att detta kan ske t.ex. genom att en hård- eller mjukvara placeras, antingen fysiskt eller elektroniskt, i en användares tekniska utrustning. Enligt direktiven ska utredaren ta reda på vilket behov de brottsbekämpande myndigheterna har av att i hemlighet i realtid bereda sig tillgång till information i datorer och andra tekniska utrustningar, hur effektiv en sådan metod kan förväntas vara och vilka integritetsintrång som kan förutses.

Utredningen om hemlig dataavläsning har nyligen överlämnat sitt betänkande Dataavläsning – ett viktigt verktyg i kampen mot all-

varlig brottslighet (SOU 2017:89). Man lämnar där förslag om att

hemlig dataavläsning ska tillåtas och att åtgärden bl.a. ska kunna användas för att man ska kunna ta del av lagrad information i en dator eller liknande och i information som lagrats i användarkonton på internet m.m.

Om hemlig dataavläsning tillåts, uppstår en överlappning med den fråga som vi nu överväger. Man skulle nämligen kunna få tillgång till samma information antingen med hjälp av hemlig dataavläsning eller med någon form av undersökning på distans. Över-

38 Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:4, Sexualbrott på internet mot unga brottsoffer s. 8 och 9.

lappningen gäller dock bara ett begränsat antal fall. Med hänsyn till att det skulle vara fråga om ett hemligt tvångsmedel i paritet med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, talar nämligen allt för att förutsättningarna för att hemlig dataavläsning ska få användas skulle ligga på samma nivå som hemlig avlyssning när det gäller bl.a. straffskalan. Så ser också förslagen ut i SOU 2017:89. Som vi redan framhållit är det numera mycket vanligt att det i allehanda brottsutredningar förekommer it-bevisning och att denna är lagrad externt. I de flesta fall skulle man alltså inte kunna använda hemlig dataavläsning.

Att man kan få fram samma sorts information på olika vägar är för övrigt inget unikt för den situation som vi nu talar om. Redan med dagens regelverk kan man ju avlyssna ett meddelande som är under befordran, eller när meddelandet har kommit fram och lagrats i mottagarens informationsbärare komma åt det där med hjälp av husrannsakan och beslag.

Sammanfattande bedömning

Sammantaget gör vi bedömningen att varken de befintliga hemliga tvångsmedlen eller hemlig dataavläsning, om det införs, kan användas i den omfattning som skulle behövas för att täcka det stora behov som numera finns av tillgång till externt lagrad information i brottsutredningar.

6.7. Överväganden om utvidgad undersökning

Bedömning: Utvidgad undersökning med hjälp av en informa-

tionsbärare som undersöks under en husrannsakan eller som tas i beslag bör tillåtas.

Mot bakgrund av de bedömningar som har gjorts i avsnitt 6.6 är det mycket angeläget att man undersöker hur man kan förbättra de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till externt lagrad information. En möjlighet är att man använder en informationsbärare som påträffas under en husrannsakan eller som tas i beslag för att bereda sig tillgång till externt lagrad information.

Vi kallar detta förfarande för utvidgad undersökning. I det här avsnittet redovisar vi våra överväganden i fråga om tillåtande av ett sådant förfarande. Vi använder för enkelhets skull genomgående begreppet informationsbärare, men det bör redan här sägas att det naturligtvis måste handla om en form av teknisk utrustning som kan användas för kommunikation. I annat fall kan man ju inte använda den för att få tillgång till den externt lagrade informationen.

6.7.1. Det finns ett stort behov av utvidgad undersökning

De brottsbekämpande myndigheterna har under vårt arbete framhållit som ett allvarligt problem att det vid husrannsakningar eller efter beslag mycket ofta visar sig att det via datorer eller andra informationsbärare som genomsöks är möjligt att få tillgång till externt lagrad information, men att det nuvarande regelverket anses hindra detta. Vi har beskrivit problemet närmare i avsnitt 6.6. Vi har där också beskrivit de stora svårigheter som många gånger finns att få tillgång till informationen genom en husrannsakan på den plats där informationen finns eller genom internationell rättslig hjälp i brottmål. Även om dessa förfaranden effektiviseras är det tveksamt om de kommer att fungera så effektivt som skulle vara önskvärt för att det inte ska bli en betydande bromskloss i den brottsutredande verksamheten och för att man ska minimera risken för att information raderas, flyttas eller förvanskas. Som vi också har redovisat tidigare kan de hemliga tvångsmedlen bara användas i en mindre andel av de fall där externt lagrad information är av betydelse för brottsutredningen. Detta kan förväntas gälla även om det skulle införas en möjlighet till hemlig dataavläsning.

I många fall skulle det kunna vara enkelt för de brottsbekämpande myndigheterna att få tillgång till externt lagrad information genom att använda en informationsbärare som man håller på att undersöka inom ramen för en husrannsakan eller efter ett beslag. Om man har tillgång till informationsbäraren och denna inte är låst med lösenord eller liknande, krävs det ganska ofta inte ens att man känner till inloggningsuppgifterna till en viss molntjänst för att man ska kunna komma åt t.ex. chattapplikationer. Som vi kommer att återkomma till i avsnitt 6.7.4 beror dock möjligheterna delvis på hur riskmedveten användaren av den aktuella informationsbäraren är.

Det är väl känt att personer som ägnar sig åt grov eller organiserad brottslighet ofta har ett högt riskmedvetande och är väl medvetna om de metoder som de brottsbekämpande myndigheterna använder (se t.ex. SOU 2012:44 s. 217). Typiskt sett är riskmedvetenheten och kunskaperna om hur man skyddar information högre ju högre upp man kommer i den kriminella hierarkin. Det är dock samtidigt troligt att riskmedvetenheten är lägre bland personer utanför den sfären och att det i en hel del fall avseende båda kategorierna kan vara möjligt att använda deras informationsbärare för att få tillgång till externt lagrad information även utan tillgång till inloggningsuppgifter. Som framgått av framställningen i avsnitt 6.6.5 är det långtifrån bara vid grov och organiserad brottslighet som det finns it-inslag och behov av att säkra elektronisk och externt lagrad bevisning.

Det sagda innebär att det enklaste och snabbaste sättet för myndigheterna att kunna ta del av informationen ofta är att använda den smarttelefon, dator eller andra elektroniska informationsbärare som man har fått tillgång till genom t.ex. husrannsakan eller beslag. Just snabbhet är många gånger avgörande för att man ska minska risken för att informationen hinner raderas, ändras eller flyttas. Här måste man hålla i minne att vem som helst som har tillgång till inloggningsuppgifterna kan vidta sådana åtgärder med information i virtuella användarkonton, och detta även om personen i fråga inte har tillgång till en viss specifik informationsbärare. Det finns alltså en påtaglig risk för att värdefullt eller t.o.m. nödvändigt utredningsmaterial förvanskas eller försvinner om man inte kan agera snabbt.

De möjligheter till frysning eller motsvarande åtgärder som finns eller kan komma att finnas i svensk rätt (se förslagen i SOU 2013:39 om bevarandeföreläggande) kan i viss mån minska sådana risker. Men som vi redovisat i det föregående löser det långtifrån alla problem. I parentes kan nämnas att de förslag som lämnats i SOU 2013:39 enligt vår mening är behäftade med ett särskilt problem, eftersom förslaget bygger på att föreläggandet ska avse viss specificerad information. Det är dock många gånger svårt för den brottsutredande myndigheten att ange vilken information som ska bevaras innan man rent faktiskt har fått ta del av informationen.

Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att det många gånger inte går att försäkra sig om tillgång till informationen på något annat sätt än genom en utvidgad undersökning, och i andra fall att

så i vart fall inte kan ske i rimlig tid. Vår slutsats av det anförda är att det finns ett mycket stort behov av att myndigheterna kan ta del av sådan externt lagrad information som finns tillgänglig via en informationsbärare som påträffas under en husrannsakan eller som tas i beslag. Behovet kommer med all säkerhet att öka ytterligare, eftersom det blir allt vanligare att information lagras i molntjänster m.m. Mycket talar därför för att en sådan möjlighet införs.

I flera andra länder har det införts möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att bereda sig tillgång till externt lagrad information. Exempelvis finns det enligt finländsk rätt en möjlighet att på distans genomsöka utrustning såsom datorer, datorsystem och mobiltelefoner. I dansk rätt framgår det av praxis att reglerna om husrannsakan kan tillämpas på genomsökning av profiler på Facebook och Messenger under vissa premisser. Enligt norsk rätt kan en husrannsakan bl.a. avse information som är elektroniskt lagrad på virtuella användarkonton, såsom ett e-postkonto eller någon annan lagringstjänst där innehållet lagras på en extern server hos en tjänsteleverantör. Den norska uppfattningen tycks vara att de brottsbekämpande myndigheterna får bereda sig tillgång till elektroniskt lagrad information på samma sätt som kontoinnehavaren lagligen kan göra, så länge det finns ett beslut om det och så länge man har tillgång till inloggningsuppgifterna.39

6.7.2. Integritetsfrågor

Det råder ingen tvekan om att brottsbekämpning är ett legitimt syfte som är godtagbart enligt såväl regeringsformen som artikel 8 i Europakonventionen. Frågan är då om det ingrepp som en möjlighet till utvidgad undersökning skulle innebära är proportionerligt. En viktig faktor är hur ingripande åtgärden anses vara i förhållande till den personliga integriteten och skyddet för privatliv och korrespondens.

En påtvingad undersökning av människors personliga tillhörigheter och information innebär i stort sett alltid en integritetskränkning, oavsett om undersökningen sker inom ramen för en husrannsakan

39 Se bl.a. Europarådets T-CY-kommitté i rapporten Transborder access and jurisdiction: What

are the options?, s. 37, p. 191 och framställningen i avsnitt 4.4 om norsk rätt.

på en plats eller i något annat sammanhang. Detta skulle naturligtvis också gälla om man inför en möjlighet att genomsöka elektronisk information som lagrats externt. Emellertid kan vi inte se att en sådan möjlighet i sig skulle vara mer integritetskränkande för innehavaren av informationen än den undersökning som kan ske av informationsbärarens lokalt lagrade innehåll under en husrannsakan eller efter ett beslag.

Integritetsintrånget rör inte alltid bara den person som åtgärden avser. De brottsbekämpande myndigheterna kan ju vid en undersökning av t.ex. ett virtuellt användarkonto få del av information som rör andra personer än innehavaren av det konto som använts för inloggningen. Som ett exempel kan nämnas slutna grupper i sociala medier där medlemmarna delar material med varandra. Den som har tillgång till gruppen, får som regel tillgång till allt material som medlemmarna delat. Detta kan naturligtvis vara känsligt för de andra medlemmarna, men innebär enligt vår mening inte något hinder mot ett tillåtande av utvidgad undersökning. Under förutsättning att åtgärden riktar sig mot ett bestämt lagringsutrymme skiljer sig situationen nämligen inte principiellt från den att man gör husrannsakan i ett hushåll med flera medlemmar, eller i en lokal som används av flera personer, något som redan i dag är tillåtet. Däremot kan det givetvis finnas anledning att vid proportionalitetsbedömningen ta hänsyn till olika tredjemansintressen.

Vid en undersökning av externt lagrad information berörs inte bara de personer som utnyttjar molntjänsten utan också tjänsteleverantören, eftersom denne äger utrustningen där den genomsökta informationen finns lagrad. Inte heller detta är specifikt för en utvidgad undersökning. Som ett exempel kan nämnas att en husrannsakan kan göras på en persons arbetsplats, varigenom arbetsgivaren kan påverkas såväl av det fysiska intrånget i lokalerna som av att man undersöker datorer m.m.

I den mån det finns risk för att den externa lagringsplatsen innehåller information som i pappersform hade varit beslagsskyddad (se 27 kap. 2 § RB), aktualiseras motsvarande resonemang som vi fört tidigare i det här kapitlet om rätt till närvaro m.m. (se avsnitt 6.4.3). Någon avgörande skillnad i detta hänseende föreligger enligt vår mening inte mellan undersökningen av själva informationsbäraren och ett externt användarkonto eller liknande. Att det i vissa fall med anknytning till reglerna om beslagsförbud kan finnas ett be-

hov av en rätt till närvaro vid åtgärden utgör inget hinder mot att åtgärden tillåts. Vi överväger denna fråga närmare i avsnitt 8.9.

Sammantaget anser vi att en undersökning av virtuella användarkonton eller annan externt lagrad information med hjälp av en informationsbärare som påträffas under en husrannsakan eller som tagits i beslag, inte behöver innebära ett större intrång än andra åtgärder som redan är tillåtna inom ramen för husrannsakan och beslag. Principiellt är det svårt att se någon skillnad mellan att man på detta sätt tar del av information som personen lagrat externt eller att man tar del av information som finns lagrad i själva informationsbäraren. Detta gäller dock bara så länge det rör sig om att man vid ett givet tillfälle använder den undersökta informationsbäraren för att ta del av det som finns lagrat på t.ex. ett virtuellt användarkonto. Däremot skulle det vara betydligt mer integritetskränkande om man skulle utnyttja informationsbäraren för att i realtid övervaka någon, t.ex. genom att efter ett beslag låta informationsbäraren vara uppkopplad mot internet i syfte att man ska kunna fånga upp meddelanden som skickas eller mottas i någon chattjänst. Något sådant skulle gå längre än de öppna tvångsmedlen husrannsakan och beslag, som ju syftar till att ge en bild av förhållandena vid den tidpunkt då åtgärden vidtas.

Det är kännetecknande för de hemliga tvångsmedlen att de möjliggör en löpande övervakning i realtid, även om hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation också kan användas för att få fram historiska uppgifter, t.ex. om innehållet i meddelanden som redan överförts. Vårt uppdrag är inte att skapa nya möjligheter till realtidsövervakning, utan att anpassa reglerna om husrannsakan och beslag till modern teknik. I detta ingår möjligheten att lagra elektronisk information i externa lagringsutrymmen.

Husrannsakan och beslag ger inte möjlighet till realtidsövervakning utan avser enbart det som finns på en viss plats eller i en viss informationsbärare vid den tidpunkt då åtgärden vidtas. Dessa tvångsmedel syftar alltså inte till att det ska kunna äga rum en löpande övervakning utan till att ge en ögonblicksbild av förhållandena som de ser ut vid en viss tidpunkt. Under förutsättning att denna gräns upprätthålls, är det vår bedömning att utvidgad undersökning, i fråga om integritetsintrånget, kan jämföras med åtgärder som redan kan ske inom ramen för en husrannsakan eller ett beslag. Detta talar för att åtgärden tillåts. Med hänsyn till detta är det vidare inte nödvän-

digt att ställa lika höga krav på den förväntade nyttan av åtgärden, som man måste göra när ett nytt och mer ingripande tvångsmedel införs.

6.7.3. Risker för informationssäkerheten

En annan fråga är om det kan finnas några risker för informationssäkerheten om man tillåter utvidgad undersökning. Med informationssäkerhet avses här att elektroniskt lagrad information skyddas så att den alltid finns där när den behövs (tillgänglighet), att man kan lita på att den är korrekt och inte manipulerad eller förstörd (riktighet), att endast behöriga personer får ta del av den (konfidentialitet) och att det går att följa hur och när informationen har hanterats och kommunicerats (spårbarhet).40

Åtgärder för informationssäkerhet kan t.ex. vara virusskydd och brandväggar, lösenordsskydd och biometrisk autentisering (tumavtryck, näthinneavläsning, ansiktsigenkänning eller liknande) samt kryptering.

I de fall de brottsbekämpande myndigheterna helt enkelt utnyttjar att de med hjälp av en upplåst informationsbärare kan komma åt externt lagrad information, kan vi inte se att åtgärden innebär några egentliga risker för informationssäkerheten. Om man i stället har använt inloggningsuppgifter som man fått fram på något sätt, kan man säga att det möjligen uppstår en viss risk för att dessa sprids. Under förutsättning att åtkomsten till sådana uppgifter begränsas till de tjänstemän som absolut måste ha tillgång till dem för utförandet av sina arbetsuppgifter, anser vi dock att spridningsrisken är ytterst liten, särskilt med hänsyn till sekretessreglerna i 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), som innebär att det råder en stark sekretess för uppgifter om enskildas privata och ekonomiska förhållanden i förundersökningar. Det finns en viss risk för att enskilda blir oroliga för att uppgifterna används på ett felaktigt sätt, t.ex. på så sätt att tjänstemannen bereder sig tillgång till användarkontot i privata syften. Något sådant

40 Se webbplatsen informationssakerhet.se, som är en gemensam satsning av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk, Post- och telestyrelsen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten.

kan emellertid utgöra dataintrång eller tjänstefel, varför risken för att detta faktiskt sker måste bedömas som liten.

Sammantaget bedömer vi att riskerna för informationssäkerheten är små i vissa fall och obefintliga i andra fall.

6.7.4. Effektivitet, nytta och kostnader

Det framgår av våra tidigare överväganden att vi bedömer att utvidgad undersökning många gånger skulle kunna vara en mycket effektiv åtgärd, i de fall den kan användas. Mot bakgrund av det stora behovet av att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till externt lagrad information – i utredningar av många olika slag – och att denna information ofta har ett stort värde i utredningarna, bedömer vi också att nyttan av åtgärden kan bli stor i de fall den kan komma till användning. Samtidigt finns det faktorer som kan påverka effektiviteten negativt.

En faktor som kan påverka effektiviteten är riskmedvetenhet och agerande från de kriminellas sida. Som vi anfört i avsnitt 6.7.1 är riskmedvetenheten regelmässigt är hög hos personer som ägnar sig åt grov eller organiserad brottslighet. Kriminella grupperingar håller sig väl medvetna om vilka metoder som de brottsbekämpande myndigheterna får använda, och de ser ofta till att ligga steget före. En sådan riskmedvetenhet kan innebära dels att den kriminelle vidtar åtgärder för att skydda sin elektroniskt lagrade information, t.ex. genom lösenordsspärrar, biometriska spärrar och kryptering, dels att man medvetet undviker att använda elektroniska hjälpmedel för att kommunicera om brottslighet (jfr SOU 2012:44 s. 248). En sådan utveckling är omvittnad redan i dag i vissa kriminella kretsar, där man i viss utsträckning synes ha övergått från elektronisk kommunikation till mer gammaldags sätt att kommunicera, t.ex. personliga möten. Detta kan innebära att utvidgad undersökning mer sällan kommer att ge något resultat, när den riktar sig mot personer som valt att anpassa sitt beteende på detta sätt. Emellertid visar erfarenheten att även personer med hög riskmedvetenhet ofta begår misstag förr eller senare. Att en person har en hög riskmedvetenhet behöver alltså inte betyda att det är meningslöst att försöka göra en utvidgad undersökning hos honom eller henne.

Om utökade möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att i efterhand ta del av elektronisk kommunikation leder till att kriminella i stället väljer att kommunicera med varandra vid personliga möten, behöver det inte innebära försämrade möjligheter att utreda brottet. Det kan nämligen innebära att andra, traditionella, spaningsmetoder eller tvångsmedel kan sättas in. Minskade möjligheter för kriminella att tryggt använda elektronisk kommunikation kan dessutom försvåra den brottsliga verksamheten. Det kan alltså uppstå vissa brottsförebyggande effekter.

Till detta kommer att många av de brott som lämnar digitala spår inte begås inom ramen för den organiserade brottsligheten. Som vi har utvecklat på annat håll kan det även handla om exempelvis en filmad våldtäkt, misshandel eller skadegörelse. Många brott, t.ex. internetbedrägerier, kan knappast begås utan att lämna digitala spår.

En invändning mot införande av en reglering om utvidgad undersökning är att användningsområdet, åtminstone inledningsvis, kan komma att bli begränsat, beroende på hur man tillämpar territorialitetsprincipen. Orsaken till det är att information ofta lagras i utlandet samt att det är vanligt att man inte vet var informationen lagras (loss of [knowledge of] location) eller vilken stats regler som ska tillämpas på informationen. Som vi kommer att återkomma till i avsnitt 6.10 är dessa frågor föremål för ett intensivt arbete inom bl.a. Europarådet och EU. Men oavsett hur man förhåller sig till möjligheten att ta del av information som är lagrad i utlandet eller på okänd plats, finns det situationer då utvidgad undersökning skulle kunna användas. Det förekommer nämligen att externt lagrad information finns i Sverige. Som ett exempel kan nämnas att företaget Facebook har placerat vissa av sina servrar i Sverige. Vidare har bokföringslagen (1999:1078) som utgångspunkt att räkenskapsinformation som lagras på maskinläsbara medier ska förvaras i Sverige (7 kap. 2 § bokföringslagen). Förvaring i utlandet får bara ske under vissa i lagen angivna förutsättningar, som bl.a. går ut på att Skatteverket och Tullverket ska garanteras tillgång till informationen (7 kap. 3 a § bokföringslagen). Även med de inskränkningar som kan följa av förbudet mot maktutövning på främmande stats territorium kan tvångsmedlet alltså förväntas medföra nytta i de fall det kan användas, inte minst i utredningar om ekonomisk brottslighet.

Nyttan kan redan nu bli betydligt större om man, som vissa andra länder, gör bedömningen att de brottsbekämpande myndigheterna under vissa förutsättningar får bereda sig tillgång till information som lagrats externt i utlandet eller på okänd plats, t.ex. i enlighet med de principer som tillämpas i Norge och Danmark. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 6.10.6.

Det kan också finnas skäl att beakta kostnaderna för tvångsmedlet. Om dessa kan förväntas bli höga, får detta ställas mot den nytta som tvångsmedlet kan tänkas ge. Vår bedömning är att en möjlighet att undersöka externt lagrad information med hjälp av en informationsbärare som påträffats under t.ex. en husrannsakan inte torde medföra några egentliga merkostnader. I teknisk mening handlar det om en okomplicerad åtgärd och det fordras inte att man utvecklar eller köper in ny teknik. Den lär inte heller kräva några utbildningsåtgärder, eftersom de it-forensiker eller motsvarande som genomsöker själva informationsbäraren måste antas ha den kompetens som behövs för att också kunna ta del av informationen på det externa lagringsutrymmet.

6.7.5. Avvägningar och bedömning

Som framgått i det föregående finns det ett utomordentligt stort behov av att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till externt lagrad information, samtidigt som detta i dagsläget är förenat med betydande svårigheter. I många fall är det inte möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att få tillgång till informationen på något sätt som är mindre ingripande för den enskilde. Vi har också gjort bedömningen att åtgärden kan medföra stor nytta i många av de fall där den kan användas. Behovet av tvångsmedlet är därför stort.

Behovet måste vägas mot integritetsaspekterna. Som vi har redovisat tidigare anser vi att de integritetsrisker som är förenade med en utvidgad undersökning inte behöver vara större än de som uppstår vid exempelvis vanliga husrannsakningar eller undersökning av beslagtagna elektroniska informationsbärare. Hur ingripande åtgärden blir, beror dock också på vilka ramar som sätts för den i fråga om genomförandet. Vi bedömer att det är möjligt att utforma en reglering som är godtagbar med hänsyn till den enskildes integritet

och rättssäkerhet. Det mest avgörande är då för det första att regleringen tydligt avgränsas mot de hemliga tvångsmedlen på så sätt att den ger möjlighet till en ögonblicksbild av den information som finns lagrad vid ett visst tillfälle, men inte till en löpande övervakning av personens elektroniska kommunikation m.m. För det andra måste det ställas krav på brottsmisstanken, syftet med åtgärden och den anknytning som den enskilde har till den undersökta informationen. Om undersökningen görs hos någon annan än den misstänkte bör det ställas högre krav för att undersökningen ska få ske. Slutligen är det viktigt att den enskilde har en motsvarande rätt som vid en fysisk husrannsakan att underrättas om åtgärden.

Genom lämpliga begränsningar och rättssäkerhetsgarantier kan man skapa ett tvångsmedel som, i fråga om integritetsintrång och den enskildes rättssäkerhet, motsvarar en husrannsakan.

Det kan alltså konstateras att behovet av åtgärden är stort och att den kan förbättra möjligheterna att utreda brott av många olika slag, att den inte medför några ökade integritetsrisker jämfört med tillåtna tvångsmedel eller beaktansvärda risker för informationssäkerheten och att den inte heller ger upphov till ökade kostnader. Enligt vår mening finns det egentligen bara ett beaktansvärt skäl som talar mot ett införande av utvidgad undersökning och det är risken för att nyttan inledningsvis blir begränsad på grund av territoriella begränsningar. Ställt mot behovet bör detta förhållande inte tillmätas någon avgörande vikt. Vår bedömning är att de skäl som talar för ett införande av utvidgad undersökning klart överväger. Under förutsättning att tvångsåtgärden begränsas på det sätt som vi angett ovan och förenas med lämpliga rättssäkerhetsgarantier, anser vi att utvidgad undersökning utgör en godtagbar inskränkning av de rättigheter som följer av 2 kap. 6 § RF och artikel 8 i Europakonventionen. Vår bedömning är därför att utvidgad undersökning med hjälp av en informationsbärare som undersöks under en husrannsakan eller som tagits i beslag bör tillåtas. Vi återkommer i avsnitt 6.9 till våra förslag om hur regleringen närmare bör utformas.

6.8. Överväganden om undersökning via kommunikationsnät

Bedömning: Undersökning via kommunikationsnät genom in-

loggning eller motsvarande förfarande bör tillåtas. Det bör inte bli tillåtet att genomföra en undersökning via kommunikationsnät på något annat sätt än genom inloggning eller motsvarande förfarande. Det bör alltså inte bli tillåtet att exempelvis installera en viss programvara eller maskinvara hos någon i syfte att man ska kunna ta del av elektroniskt lagrad information.

Som framgått i avsnitt 6.3 har det tidigare lagts fram förslag om att undersökning av datorer m.m. (i det sammanhangat kallat husrannsakan) ska få genomföras via kommunikationsnät. Vi har i förra avsnittet diskuterat situationen att man använder en persons egen dator eller liknande informationsbärare för att få tillgång till externt lagrad information på t.ex. ett virtuellt användarkonto som personen har tillgång till. En delvis annan situation är att man med hjälp av den brottsbekämpande myndighetens egen utrustning och via ett kommunikationsnät bereder sig tillgång till elektroniskt lagrad information. Informationen kan finnas lokalt lagrad i en informationsbärare – t.ex. en dator eller smarttelefon – som används av den misstänkte eller någon annan person som är intressant i utredningen. Informationen kan också finnas lagrad externt i t.ex. ett molnkonto som den misstänkte har tillgång till. Även i ett sådant fall är informationen, i varje fall med dagens teknik, lagrad någonstans men ofta inte på en informationsbärare som personen i fråga har fysisk tillgång till.

6.8.1. Det finns ett behov av undersökning via kommunikationsnät

Som alltid är en av de första frågor man måste ställa om det finns ett behov av tvångsmedlet. Vi diskuterar denna fråga i det följande.

Det finns situationer där husrannsakan och beslag inte är möjliga eller lämpliga

Intresset av att brott ska kunna utredas talar för att det ska vara tillåtet att undersöka elektroniskt lagrad information via kommunikationsnät och med hjälp av de brottsbekämpande myndigheternas egen utrustning. Det finns nämligen situationer där det inte är lämpligt eller möjligt med en fysisk husrannsakan eller ett beslag. Vi utvecklar detta i det följande.

Under vårt arbete har det lyfts fram att det finns vissa områden och miljöer med stor kriminell närvaro och där de brottsbekämpande myndigheternas företrädare omedelbart blir igenkända när de visar sig. Det har i dessa miljöer ingen betydelse om den brottsutredande personalen använder civila kläder och fordon. Detta innebär att det i praktiken många gånger är meningslöst att genomföra en fysisk husrannsakan i ett sådant område, eftersom den dator eller liknande som ska undersökas omedelbart flyttas från platsen eller informationen flyttas eller raderas. I kriminella miljöer kan en fysisk husrannsakan också innebära att den personal som genomför åtgärden utsätts för säkerhetsrisker.

Överlag är det inte helt ovanligt att en husrannsakan eller ett beslag – om åtgärden inte kan hållas hemlig – kan skada utredningen, eftersom vetskapen om ingripandet kan leda till att de misstänkta flyr eller undanröjer bevisning. Den brottsbekämpande myndigheten kan i sådana fall ställas inför valet att äventyra utredningen eller att avstå från en åtgärd som skulle kunna föra utredningen framåt. Det förekommer att det är omöjligt att genomföra en husrannsakan utan att detta kommer till de berörda personernas kännedom, eftersom den bostad eller annan lokal där en intressant informationsbärare finns i princip aldrig står tom.

I de fall som vi nu har beskrivit skulle det i vissa fall kunna vara ett alternativ att via internet bereda sig tillgång till exempelvis en dator och undersöka dess innehåll, om det finns tekniska förutsättningar för det. Man skulle då kunna genomföra undersökningen av den information som finns lagrad i informationsbäraren samtidigt som man minimerar de risker som vi har tagit upp i det föregående. Vilket slags information man kan få tillgång till beror bl.a. på hur det tekniskt går till när man bereder sig tillgång till informationen.

När det är omöjligt eller olämpligt med en husrannsakan eller ett annat tvångsingripande mot personen för att få tag i dennes informationsbärare, är det inte heller möjligt att vidta en utvidgad undersökning. I sådana fall skulle man i stället från den brottsbekämpande myndighetens utrustning kunna bereda sig tillgång till information som har lagrats externt, t.ex. i ett virtuellt användarkonto som tillhandahålls av en tjänsteleverantör. En förutsättning för det är att man på något sätt har fått tillgång till de inloggningsuppgifter som behövs.

Som vi har utvecklat tidigare finns det ett mycket stort behov från ett brottsutredningsperspektiv av att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till externt lagrad elektronisk information även i andra fall än de då hemliga tvångsmedlen kan tillgripas. Vi har också utvecklat svårigheterna med att få tillgång till sådan information med de medel som står till buds i dagsläget. Ofta är det enklaste sättet att komma åt sådan information att vidta det vi kallar för en utvidgad undersökning genom att använda personens egen informationsbärare, eftersom det då kan vara möjligt att få tillgång till informationen utan att man knappar in några inloggningsuppgifter. Men om det inte är lämpligt eller möjligt, kan det givetvis vara av stort intresse för brottsutredningen om man kan få tillgång till informationen från myndighetens utrustning, t.ex. genom att logga in på ett virtuellt användarkonto som den misstänkte eller någon annan i utredningen intressant person har tillgång till. Det är inte ovanligt att de brottsbekämpande myndigheterna får fram inloggningsuppgifter, t.ex. genom hemlig avlyssning, i förhör eller genom att man lyckas gissa sig till uppgifterna. Det förekommer också att en misstänkt själv förser den brottsbekämpande myndigheten med sådana uppgifter. När det gäller allvarlig brottslighet kan möjligheterna att få fram inloggningsuppgifter förväntas öka om hemlig dataavläsning införs.

Med hänsyn till det anförda bedömer vi att det finns ett stort intresse från brottsutredningsperspektivet att de brottsbekämpande myndigheterna har en möjlighet att från sin egen tekniska utrustning via kommunikationsnät undersöka elektroniskt lagrad information. Detta talar för att en sådan möjlighet bör införas.

Det kan vara till fördel för den som drabbas av åtgärden

En grundläggande princip vid tvångsmedelsanvändning är att man alltid ska sträva efter att använda den minst ingripande åtgärd som är tillräcklig för det ändamål som man vill uppnå. Det kan i vissa situationer vara mindre ingripande för den drabbade med en undersökning via kommunikationsnät än att man gör en husrannsakan eller ett beslag. Ett exempel på en sådan situation kan vara att den riktar sig mot målsäganden, som önskar att åtgärden ska äga rum på distans och alltså utan att den brottbekämpande myndigheten är fysiskt närvarande på platsen där informationen finns. I ett sådant fall kan målsäganden rentav vara behjälplig med åtkomstkoder eller lösenord. Ett annat exempel, som är vanligt i ekobrottmål, är att ett företag som omfattas av förundersökningen har sin bokföring externt lagrad på annan ort. Det kan då vara till fördel för både bolaget – vare sig bolagets företrädare är misstänkta eller bolaget är målsägande – och för den brottsbekämpande myndigheten att undersökningen sker via kommunikationsnät. En sådan lösning kan vara mer effektiv för myndigheten och mindre störande för den vars informationsbärare undersöks. Även proportionalitetshänsyn talar alltså för att man inför en möjlighet att genomföra undersökningar av elektroniskt lagrad information via kommunikationsnät.

6.8.2. Integritetsfrågor

Åtgärden att på distans bereda sig tillgång till någons elektroniska informationsbärare, eller information som personen lagrat externt, utgör regelmässigt ett ingrepp i den enskildes privatliv. Vi har i avsnitt 6.7.2 diskuterat det integritetsintrång som skulle uppstå genom att man med hjälp av t.ex. den enskildes mobiltelefon skaffar sig tillgång till meddelanden och annan information som finns externt lagrad. Vår slutsats var där att det inte behöver vara ett större integritetsintrång att man tar del av externt lagrad information med hjälp av personens dator eller smarttelefon, än att man genomsöker information som personen lagrat lokalt, vilket är tillåtet redan i dag.

På motsvarande sätt har vi svårt att se att det i och för sig skulle ses som ett större ingrepp i privatlivet att i stället bereda sig tillgång till innehållet i externt lagrad information med hjälp av den brottsbekämpande myndighetens utrustning. Informationen är ju den-

samma, oavsett hur man fått tillgång till den. Detsamma gäller om man via kommunikationsnät tar del av information som finns lokalt lagrad i personens egen dator m.m. Det handlar om information som man redan i dag får undersöka under en husrannsakan eller efter ett beslag av datorn. Informationen i datorn är densamma och denna kan knappast anses mer känslig i sig för att man tar del av den via kommunikationsnät. Däremot kan det uppstå särskilda integritetsrisker, om åtgärden leder till risker för informationssäkerheten. Vi återkommer till den frågan i nästa avsnitt.

Om en undersökning via kommunikationsnät skulle utföras utan att den drabbade är närvarande, framstår den visserligen som mer ingripande än en husrannsakan där personen är närvarande. En rätt till närvaro får här rimligen förstås som en möjlighet att sitta med i den brottsbekämpande myndighetens lokaler när undersökningen sker. Som vi kommit fram till i avsnitt 6.4.3 får en husrannsakan i någons frånvaro generellt anses som mer ingripande. Emellertid kan ju även fysiska husrannsakningar i vissa fall genomföras utan att personen är närvarande eller har fått möjlighet att tillkalla vittne. Någon principiell skillnad mellan en undersökning via kommunikationsnät och en husrannsakan föreligger det alltså inte heller i detta avseende. Den omständigheten att det kan förväntas bli vanligare – och med hänsyn till skälen för åtgärden förmodligen en huvudregel – att en undersökning via kommunikationsnät sker utan den drabbades närvaro, bör dock ses som en skillnad. Som framhölls i Ds 2005:6 innebär tillvägagångssättet en ökad risk för oriktiga åtgärder genom att den drabbade inte genom sin närvaro kan förhindra övertramp (s. 299). Risken ökar också för att man träffar på information av det slag som avses med beslagsförbudsreglerna i 27 kap. 2 § RB.

Vi anser alltså att ett tillåtande av undersökning av t.ex. datorer och virtuella användarkonton via kommunikationsnät och med användning av myndighetens egen utrustning visserligen inte skulle behöva innebära ett större ingrepp i den enskildes privatliv än sådana åtgärder som redan är tillåtna, såvitt gäller den information som man kan få tillgång till. Om huvudregeln blir att åtgärden vidtas utan att den enskilde får vara med, måste man dock samtidigt beakta att den enskilde inte får möjlighet att under verkställigheten invända mot att man tar del av sådan information som är integritetskänslig och inte heller kan bidra till att man riktar in undersök-

ningen på det som är relevant. Han eller hon kan inte genom sin närvaro försäkra sig om att undersökningen går rätt till.

På motsvarande sätt som när det gäller utvidgad undersökning gäller bedömningen om integritetsintrånget avseende själva informationen under förutsättning att det handlar om en undersökning som ger en ögonblicksbild av vad som vid en viss given tidpunkt finns lagrat i en dator eller på ett användarkonto eller liknande, att det inte är fråga om någon löpande övervakning eller realtidsövervakning, och att den enskilde har en motsvarande rätt att få kännedom om åtgärden som om det vore en fysisk husrannsakan.

Det anförda gäller också i fråga om informationsbärare som används i ett företag. Sådana informationsbärare kan många gånger innehålla både integritetskänslig information och sådan information som är känslig för verksamheten, t.ex. företagshemligheter.

6.8.3. Risker för informationssäkerheten

Allmänt

Med informationssäkerhet avses som tidigare utvecklats att elektroniskt lagrad information skyddas så att den alltid finns där när den behövs (tillgänglighet), att man kan lita på att den är korrekt och inte manipulerad eller förstörd (riktighet), att endast behöriga personer får ta del av den (konfidentialitet) och att det går att följa hur och när informationen har hanterats och kommunicerats (spårbarhet). En allmän utgångspunkt är att informationssäkerhet är av stor betydelse för både enskilda, offentliga organ och samhället i stort. En minskad informationssäkerhet innebär en ökad risk för att både enskilda och offentliga organ utsätts för cyberattacker och annan it-relaterad brottslighet. Sådan illegal verksamhet kan samtidigt utgöra ett hot mot människors personliga integritet och företags verksamhet, genom att utomstående kan ta del av och sprida känslig information av olika slag. Det är därför viktigt att överväga vilka risker för informationssäkerheten som eventuellt kan finnas vid undersökning via kommunikationsnät, och vilka möjligheter som finns att motverka dessa. Eventuella risker för informationssäkerheten får därefter ställas mot behovet av åtgärden i den brottsutredande verksamheten.

Risker vid inloggning

När det gäller virtuella användarkonton och liknande (t.ex. Messenger och andra kommunikationstjänster) krävs det normalt att man har tillgång till inloggningsuppgifterna för att man ska kunna få tillgång till informationen på kontot. I fall där man har tillgång till inloggningsuppgifterna innebär själva inloggningen i princip inte några större risker för informationen på kontot än om personen själv hade loggat in. Det som vi anfört i avsnitt 6.7.3 är relevant även här. Vi anser alltså att risken för att inloggningsuppgifterna sprids är ytterst liten, liksom risken för att enskilda tjänstemän använder uppgifterna på ett felaktigt sätt. Sammantaget bedömer vi att riskerna för informationssäkerheten är små.

I vissa fall kan det vara möjligt att genom inloggning på distans bereda sig tillgång till innehållet i någons informationsbärare. Så länge det handlar om att man loggar in på samma sätt som användaren själv och utan att man behöver installera någon programvara eller maskinvara, ser vi inte att ett sådant förfarande behöver innebära några större risker för informationssäkerheten än en inloggning i ett användarkonto i molnet. Riskerna bedöms alltså som små.

Risker vid andra metoder

Undersökningar av t.ex. den misstänktes egen dator eller mobiltelefon via kommunikationsnät är som regel mer komplicerade än undersökningar i ett användarkonto. Ofta är det inte möjligt att få tillgång till innehållet i informationsbäraren genom någon form av inloggning. Liksom vid hemlig dataavläsning krävs det då normalt att man på något sätt placerar program- eller maskinvara i den tekniska utrustning som ska undersökas (dvs. en elektronisk informationsbärare).

En metod är att den myndighet som utreder brottet installerar ett visst program i den informationsbärare som ska undersökas och som ger möjlighet att ta del av viss information. Man måste då beakta den eventuella risken för att programmet sprids till andra användare. I ett sådant fall kan åtgärden innebära risker för informationssäkerheten inte bara hos den som åtgärden riktas mot, utan också mot andra.

En annan metod är att man utnyttjar sårbarheter i hård- eller mjukvara – s.k. buggar eller säkerhetshål – för att få tillgång till information i en viss informationsbärare. Det kan då handla om att man utnyttjar antingen sårbarheter som är kända sedan tidigare eller sårbarheter som tidigare är okända, även för den som tillhandahåller den produkt där sårbarheten finns. Det sistnämnda brukar kallas för ”zero-day exploits”.

Det är viktigt att hålla i minne att sårbarheter som de brottsbekämpande myndigheterna kan använda för att få fram värdefull information i brottsutredningar många gånger också kan utnyttjas av kriminella, om de har eller får kännedom om dem. Ett exempel på detta tycks vara den världsomspännande cyberattacken med viruset Wannacry som i maj 2017 drabbade hundratusentals datorer i hundratals länder. Viruset är en självspridande mask som utnyttjar ett känt säkerhetshål i Windows. Verktyg för att utnyttja buggen släpptes i mars 2017 av en hackargrupp som hävdar att de stulit koden från den amerikanska säkerhetsmyndigheten National Security Agency (NSA).41 Det handlade i det fallet om en sedan tidigare känd sårbarhet som kunde utnyttjas eftersom många användare inte hade uppdaterat sina system.

Också i de fall där de brottsbekämpande myndigheterna uppdagar en sårbarhet som inte tidigare är känd finns det en risk för att kunskapen om sårbarheten får spridning och kan utnyttjas i illegala syften. Och även om kunskapen inte sprids från myndigheten finns det en risk för att kriminella på egen hand upptäcker sårbarheten och utnyttjar den för att begå brott. Det är omdiskuterat om myndigheterna över huvud taget borde få använda zero-daysårbarheter utan i stället borde åläggas att verka för att de åtgärdas. Grunden för den sistnämnda ståndpunkten är att sådana sårbarheter anses medföra särskilda risker.42 I en rapport som nyligen publicerats av EU-parlamentet lyfter man fram att zero-day-sårbar-

41 Informationen om Wannacry är hämtad på webben, http://www.idg.se/2.1085/1.682599/ wannacry--har-ar-allt-du-behover-veta-om-den-massiva-ransomware-attacken 42 Exempelvis har Föreningen för digitala fri- och rättigheter och Dataskydd.net i en gemensam skrivelse till utredningen argumenterat för att de brottsbekämpande myndigheterna offentligt och lättillgängligt ska redovisa de metoder de har använt för att utnyttja sårbarheter i programvaror och andra elektroniska system. De har också argumenterat för att zero day exploits inte ska få användas utan omedelbart ska meddelas den aktör som bäst kan åtgärda dem. Skrivelse inkommen den 25 maj 2016. Se också American Civil Liberties Union (ACLU), 2016, Comment on the Proposed Amendment to Rule 41 Concerning “Remote

Access” Searches Of Electronic Storage Media.

heter kan finnas i vilken hård- eller mjukvara som helst, att cyberattacker som utnyttjar sådana sårbarheter ofta inte upptäcks på flera månader eller t.o.m. år och att de är svåra är upptäcka, eftersom de flesta säkerhetsverktyg fokuserar på kända och inte på okända hot.43 Ett exempel som tas upp i rapporten är ”Operation Russian Doll” där okända sårbarheter i Adobe Flash och Windows ledde till en cyberattack mot en icke namngiven amerikansk statlig institution.

Samtidigt hävdar andra att det är nödvändigt att zero-daysårbarheter kan utnyttjas och att riskerna kan motverkas på olika sätt.44 I USA har lagstiftaren förhållit sig till problematiken genom att inrätta en process där en särskild myndighetsöverskridande styrelse tar ställning till om en sårbarhet ska bevaras för att kunna utnyttjas, eller om den ska rapporteras till den som tillhandahåller den sårbara hård- eller mjukvaran. Enligt nederländsk lag får zeroday-sårbarheter utnyttjas, men brottsbekämpande myndigheter får inte köpa sådana sårbarheter och måste dessutom rapportera sårbarheter som utnyttjas.45

Vissa debattörer har uttryckt en oro för att de brottsbekämpande myndigheternas intresse av att kunna utnyttja sårbarheter leder till att marknadens aktörer får ett incitament till att inte avhjälpa sådana sårbarheter som de känner till.

6.8.4. Effektivitet och nytta

En viktig fråga är om undersökning via kommunikationsnät kan förväntas bli en effektiv åtgärd och om den i så fall kan förväntas medföra nytta i den brottsutredande verksamheten. Det finns här anledning att skilja på inloggningsfallen och andra fall.

43 EU-parlamentet, Study for the Libe Committee, mars 2017, Legal Frameworks for Hacking

by Law Enforcement: Identification, Evaluation and Comparison of Practises s. 27.

44 EU-parlamentet, Study for the Libe Committee, mars 2017, Legal Frameworks for Hacking

by Law Enforcement: Identification, Evaluation and Comparison of Practises s. 28.

45 EU-parlamentet, Study for the Libe Committee, mars 2017, Legal Frameworks for Hacking

by Law Enforcement: Identification, Evaluation and Comparison of Practises s. 28.

Inloggningsfallen

När det gäller inloggning på ett användarkonto eller inloggning på distans i exempelvis en server gäller i huvudsak det som sagts i avsnitt 6.7.3. Det handlar med andra ord om en tekniskt okomplicerad åtgärd som inte kräver några särskilda kunskaper. Man använder helt enkelt inloggningsuppgifter på samma sätt som den enskilde själv för att få tillgång till informationen. Hur stort användningsområdet blir beror, som vi sagt i avsnitt 6.7.3, på hur man förhåller sig till information som är lagrad i utlandet eller som man inte vet var den finns. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 6.10.6. Nyttan kan också påverkas av kriminella personers riskmedvetenhet och anpassning till de metoder som de brottsbekämpande myndigheterna använder.

Ett annat problem av mer praktisk art, är att det är vanligt att tjänsteleverantören skickar ett automatiskt meddelande till kontoinnehavaren varje gång någon loggar in på ett användarkonto från en ny enhet. Därigenom kan den som åtgärden riktas mot få kännedom om att åtgärden har vidtagits, vilket inte alltid är lämpligt. I värsta fall kan meddelandet leda till att den som åtgärden riktas mot snabbt loggar in och raderar den intressanta informationen, vilket kan omintetgöra syftet med åtgärden.

Undersökningar som kräver installation av program- eller maskinvara

Om åtgärden i stället går ut på att man installerar en viss maskin- eller programvara krävs det noggranna förberedelser för att man ska minimera risken för upptäckt. Om sådana åtgärder vidtas är risken liten, men en viss risk finns ändå alltid enligt de uppgifter vi fått från de brottsbekämpande myndigheterna.

Till skillnad från undersökningar som sker genom inloggning, skulle undersökningar som sker med hjälp av installation av program- eller maskinvara vara resurskrävande. Om åtgärden riktar sig mot någons dator, mobiltelefon eller liknande, kan åtgärden i tekniskt hänseende jämställas med hemlig dataavläsning som syftar till att man ska få tillgång till lagrad information. Det innebär att det skulle krävas tämligen omfattande förberedande arbete från de brottsbekämpande myndigheterna för att åtgärden ska kunna verkställas i ett enskilt

ärende. Det förberedande arbetet består av dels kartläggning, dels installation av en programvara som gör att man får tillgång till det lagrade innehållet eller delar av det. Utan en kartläggning av vilka informationsbärare som den intressanta personen använder och en analys av vilka möjligheter som kan finnas att få tillgång till någon av dessa, kan undersökningen inte verkställas. Därefter följer själva undersökningsfasen och, när denna är avslutad, avinstallations- eller avslutningsfasen. Med hänsyn till det sagda kan det förmodas att metoden, om den tillåts, bara kommer att komma till användning när det handlar om förhållandevis allvarlig brottslighet och det saknas andra möjligheter att (i rimlig tid) få tillgång till information av stor vikt i utredningen.

6.8.5. Kostnader

Som nämnts i det föregående kan undersökning via kommunikationsnät i tekniskt hänseende jämställas med en hemlig dataavläsning som avser lagrad information. När det är fråga om undersökningar som sker genom inloggning krävs det ingen särskild teknisk utrustning eller särskilda program för verkställigheten. Det lär inte heller bli nödvändigt med särskilda utbildningsåtgärder. Ett tillåtande av denna metod medför såvitt vi kan bedöma inga ökade kostnader.

Om det i stället handlar om att man bereder sig tillgång till någons tekniska utrustning på något annat sätt än genom ren inloggning, krävs det däremot särskilda tekniska åtgärder och utbildningsåtgärder som riktas till den personal som ska verkställa åtgärden. Det kan t.ex. handla om inköp eller utveckling av särskild maskin- eller programvara. Utredningen om hemlig dataavläsning har kommit fram till att kostnaderna för anskaffning, implementering och utveckling av sådana tekniska lösningar skulle bli betydande.

Om hemlig dataavläsning införs i enlighet med förslagen från utredningen om hemlig dataavläsning, skulle ett tillåtande av undersökning via kommunikationsnät med hjälp av program- eller maskinvara inte orsaka några större merkostnader, eftersom det som sagt handlar om samma teknik. Det torde då vara lämpligt att samordna och koncentrera användningen till vissa aktörer. Om hemlig dataavläsning inte införs, skulle kostnaderna för anskaffning, implementering och utveckling av tekniska lösningar däremot bli betydande.

6.8.6. Avvägningar och bedömning

I det föregående har vi konstaterat att det i vissa fall finns ett behov från brottsutredningssynpunkt av att de brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att, i stället för en fysisk husrannsakan eller ett beslag, genomföra en undersökning av elektroniskt lagrad information via kommunikationsnät. Innan man kan ta ställning till om åtgärden ska tillåtas eller inte, måste man dock ställa behovet mot de skäl som talar mot att den införs. Det finns då anledning att skilja mellan undersökningar via kommunikationsnät som äger rum genom inloggning och undersökningar som kräver installation av program- eller maskinvara.

Inloggningsfallet

Vi har i avsnitt 6.7 gjort bedömningen att utvidgad undersökning bör tillåtas. De skäl som anförts där gör sig i allt väsentligt gällande också i fråga inloggning eller ett motsvarande förfarande från de brottsbekämpande myndigheternas egen tekniska utrustning. Från den enskildes perspektiv har det knappast någon större betydelse om man bereder sig tillgång till viss information med hjälp av personens egen informationsbärare vid en utvidgad undersökning eller med någon annan teknisk utrustning, så länge det handlar om inloggning eller ett motsvarande förfarande och inte om att man forcerar systemet med hjälp av program- eller maskinvara. Informationen är densamma och riskerna för informationssäkerheten är små.

Liksom i fråga om utvidgad undersökning bedömer vi att det är möjligt att utforma en reglering som är godtagbar med hänsyn till den enskildes integritet och rättssäkerhet. Det mest avgörande är då för det första att regleringen tydligt avgränsas mot de hemliga tvångsmedlen på så sätt att den ger möjlighet till en ögonblicksbild av den information som finns lagrad vid ett visst tillfälle men inte till en löpande övervakning av personens elektroniska kommunikation m.m. För det andra måste det ställas krav på brottsmisstanken, syftet med åtgärden och den anknytning som den enskilde har till det som undersöks. Om undersökningen görs hos någon annan än den misstänkte bör det ställas högre krav för att undersökningen ska få ske. Slutligen är det viktigt att den enskilde har en motsvar-

ande rätt som vid en fysisk husrannsakan att underrättas om åtgärden.

Vidare bör det beaktas att åtgärden, för att tjäna sitt syfte, många gånger måste vidtas utan föregående underrättelse och utan att den drabbade får vara närvarande. Detta innebär att den kan framstå som mer ingripande än en husrannsakan, eftersom huvudregeln då är att personen har en rätt till närvaro. Det finns dock möjligheter till undantag från huvudregeln även vid husrannsakan. En undersökning via kommunikationsnät som sker i utevaro framstår i princip inte som mer ingripande än en husrannsakan i utevaro. Genom lämpliga begränsningar och rättssäkerhetsgarantier kan man enligt vår mening skapa ett tvångsmedel som, i fråga om integritetsintrång och den enskildes rättssäkerhet, i princip motsvarar en husrannsakan.

På i allt väsentligt samma skäl som när det gäller utvidgad undersökning, är det vår bedömning att de skäl som talar för ett införande av en möjlighet till inloggning på distans klart överväger. Med inloggning bör då jämställas andra motsvarande förfaranden som innebär att de brottsbekämpande myndigheterna bereder sig tillgång till informationen på samma sätt som den enskilde användaren själv kan göra. Under förutsättning att tvångsåtgärden begränsas på det sätt som vi angett ovan och förenas med lämpliga rättssäkerhetsgarantier, anser vi att en möjlighet till inloggning eller motsvarande förfarande på distans utgör en godtagbar inskränkning av de rättigheter som följer av 2 kap. 6 § RF och artikel 8 i Europakonventionen. Vår bedömning är därför att förfarandet bör tillåtas. Vi återkommer i avsnitt 6.9 till våra förslag om hur regleringen närmare bör utformas.

Undersökningar som kräver installation av program-eller maskinvara

Den andra möjligheten att bereda sig tillgång till information via kommunikationsnät är genom att forcera det system där informationen finns med hjälp av program- eller maskinvara. I teknisk mening handlar det om samma slags åtgärder som skulle vidtas inom ramen för en hemlig dataavläsning, om detta införs.

Vår sammantagna bedömning är att det inte bör införas någon möjlighet till undersökning via kommunikationsnät genom sådana metoder som nu diskuteras. Det avgörande för vår bedömning är att det handlar om en åtgärd som ligger alltför nära de hemliga tvångsmedlen, och som i teknisk mening är identisk med hemlig dataavläsning, om den åtgärden införs. Om hemlig dataavläsning inte införs skulle ett införande medföra stora kostnader. Om hemlig dataavläsning införs skulle ett tillåtande innebära att det blir möjligt att med samma tekniska metoder komma åt samma slags information med hjälp av två olika tvångsmedel med olika förutsättningar. Det handlar också om samma slags information som man enligt dagens regler kan få tillgång till genom en hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Det är naturligtvis en skillnad att det i det ena fallet rör sig om ett hemligt tvångsmedel och i det andra om ett öppet tvångsmedel. För att undersökning via kommunikationsnät ska fungera som det är tänkt, är det dock nödvändigt med en möjlighet att dröja med en underrättelse om åtgärden. Vi föreslår dessutom i avsnitt 10.4.3 att det ska finnas en möjlighet att dröja med en underrättelse om beslag och kopiering.

Ett annat skäl mot införande, är att det framstår som svårförklarligt att åtgärden att installera maskin- eller programvara i syfte att få tillgång till information i vissa fall skulle betraktas som ett hemligt tvångsmedel – som förutsätter bl.a. domstolsbeslut – och i andra fall som ett öppet tvångsmedel. Med tanke på de stränga krav som gäller för användning av hemliga tvångsmedel, kan man fråga sig varför de brottsbekämpande myndigheterna i något fall skulle välja hemlig dataavläsning om man lika gärna kan använda undersökning via kommunikationsnät.

Mot denna bakgrund anser vi att det handlar om en åtgärd av det slag som lämpligen bör regleras som ett hemligt tvångsmedel och förenas med de villkor och rättssäkerhetsgarantier som gäller för sådana tvångsmedel. Vi förordar därför att det behov som finns av en möjlighet att få tillgång till elektroniskt lagrad information med hjälp av installation av program- eller maskinvara tillgodoses genom införande av hemlig dataavläsning och att undersökning via kommunikationsnät med sådana metoder inte införs.

6.9. Våra förslag om undersökning på distans

I det föregående har vi kommit fram till att det bör vara tillåtet att via kommunikationsnät på distans undersöka elektroniskt lagrad information genom inloggning eller ett motsvarande förfarande. Vi har också kommit fram till att detta bör kunna ske med hjälp av såväl en informationsbärare som man fått tillgång till vid t.ex. en husrannsakan eller genom ett beslag, som någon annan teknisk utrustning som de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till, t.ex. deras egna datorer.

Hittills har vi av bl.a. pedagogiska skäl gjort skillnad mellan utvidgad undersökning och undersökning via kommunikationsnät. När vi nu går över till frågan om hur regleringen bör se ut, kommer vi i huvudsak att lämna denna uppdelning, eftersom det inte i regleringen finns anledning att göra skillnad mellan de två förfarandena. Det är också viktigt att regleringen ges en så teknikneutral utformning som möjligt för att den inte alltför snabbt ska förlora sin aktualitet. Hädanefter kommer vi därför att använda oss av begreppet ”undersökning på distans” som ett samlingsnamn för båda typerna av undersökning.

Vi har så långt det varit lämpligt samordnat terminologin i de nya reglerna med den terminologi som utredningen om hemlig dataavläsning använt i sina förslag till lag om hemlig dataavläsning.

6.9.1. Reglerna bör föras in i 28 kap. rättegångsbalken

Förslag: Regler om undersökning på distans införs i 28 kap. rätte-

gångsbalken.

Det är inte självklart om regler om undersökning på distans hör hemma i 27 eller 28 kap. RB, eller kanske på båda ställena beroende på vilken situation det är frågan om. Avsikten är nämligen att en undersökning på distans ska kunna vidtas såväl under en husrannsakan och efter det att en informationsbärare tagits i beslag, som utan att det skett vare sig en husrannsakan eller ett beslag.

Vi anser att en undersökning på distans närmast är att jämställa med ett slags husrannsakan. Oavsett om det är fråga om en utvidgad undersökning med hjälp av en informationsbärare som man

har fysisk tillgång till, eller om en undersökning från myndighetens egen utrustning, rör undersökningen information som inte är lagrad på platsen där de myndighetspersoner som genomför undersökningen befinner sig. Vid en utvidgad undersökning handlar det som vi ser det inte om en undersökning av själva informationsbäraren, utan om att man använder den som ett tekniskt hjälpmedel för en undersökning av information som är lagrad någon annanstans. Om undersökningen i stället hade skett på den plats där informationen fysiskt finns lagrad, hade det tveklöst varit fråga om en husrannsakan. Med hänsyn till det anförda föreslår vi att reglerna om undersökning på distans förs in i 28 kap. RB. För att regelverket ska fungera, behövs det dock även vissa regler i 27 kap. RB, vilket vi återkommer till i det följande.

6.9.2. Föremålet och förutsättningarna för undersökningen

Förslag: Med undersökning på distans avses att man via ett

kommunikationsnät söker efter upptagningar för automatiserad behandling som finns lagrade i kommunikationsutrustning eller ett användarkonto eller en på motsvarande sätt avgränsad del av en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller liknande tjänst (informationssystem). En undersökning på distans får enbart ske genom inloggning i systemet eller motsvarande förfarande. Om det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa, får man göra en undersökning på distans i ett informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. En sådan undersökning får göras för att man ska söka efter upptagningar som kan kopieras enligt de regler som vi föreslår i kapitel 7, eller som annars kan ha betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

För en undersökning på distans i ett informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet inte kan antas ha använt, krävs det dessutom att det finns synnerlig anledning att anta att man ska hitta sådana upptagningar som nyss sagts.

Föremålet för åtgärden

Föremålet för en undersökning på distans är elektroniskt lagrad information. Annorlunda uttryckt handlar det om upptagningar för

automatiserad behandling. Med detta begrepp avses detsamma som i

2 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, dvs. datorbehandlingsbara upptagningar. Det bör därutöver krävas att uppgiften är lagrad i ett informationssystem. Med informationssystem avses då både kommunikationsutrustning som avgränsas fysiskt, såsom datorer, mobiltelefoner, servrar och liknande utrustning (dvs. typiskt sett en informationsbärare som kan användas för kommunikation), dels ett användarkonto eller en på motsvarande sätt avgränsad del av en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller liknande tjänst. Informationen i sådana tjänster finns visserligen fysiskt lagrad någonstans, men det som kännetecknar tjänsterna är att åtkomsten till uppgifterna inte är knuten till lagringsplatsen utan till någon form av användarkonto eller liknande. Informationen i ett och samma användarkonto kan således finnas lagrad på olika servrar på olika platser, och det är typiskt sett sådant som innehavaren av kontot inte styr över. Det som kännetecknar en undersökning på distans är att man inte har fysisk tillgång till det informationssystem där uppgifterna finns lagrade.

Det bör uttryckligen anges att åtgärden genomförs via ett kommunikationsnät. Detta begrepp är avsett att vara teknikneutralt och således omfatta både elektroniska kommunikationsnät enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) och andra kommunikationsnät som kan tänkas tillkomma i framtiden.

Tillåtna syften

Upptagningar för automatiserad behandling som eftersöks under en undersökning på distans kan ha betydelse som bevis eller på något annat sätt ha betydelse för utredningen om brottet. Vi föreslår i avsnitt 7.6 att det inte bör införas någon möjlighet till beslag av elektroniskt lagrad information, utan i stället en reglerad möjlighet till kopiering. Syftet med en undersökning på distans måste därför vara att man ska söka efter upptagningar som kan kopieras på grund av att de kan antas ha betydelse som bevis. I likhet med vad som gäller vid husrannsakningar enligt 28 kap. 1 § RB, bör en

undersökning på distans också kunna göras för att man ska söka efter upptagningar som annars har betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Det är inte meningen att tvångsmedlet ska kunna användas för realtidsövervakning eller för att ta del av uppgifter under befordran. Därför bör det uttryckligen krävas att upptagningen är lagrad i informationssystemet. Det ska alltså handla om upptagningar som är lagrade i det aktuella informationssystemet vid tidpunkten för åtgärden. Vi återkommer till frågan om man får ta del av information som kommer in under det att undersökningen pågår. Men det bör redan här sägas att det inte bör vara tillåtet att besluta om en undersökning på distans i syfte att få tillgång till information som väntas komma in i systemet (t.ex. meddelanden) och inte heller att förlänga undersökningen i syfte att invänta sådan information. Något sådant skulle gå utöver ändamålet med åtgärden, som ju är att man ska ta del av lagrad information.

Brottsmisstanken

Beslag kan ske även för rena bötesbrott, under förutsättning att det är proportionerligt (27 kap. 1 § RB). För husrannsakan krävs däremot att det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa. Med tanke på att en undersökning på distans närmast kan liknas vid en sorts husrannsakan, framstår det som naturligt att det ställs motsvarande krav i fråga om brottsmisstanken. Vi kan inte se att det skulle finnas anledning att ställa upp högre krav när det gäller misstankegraden eller brottets allvar. Det bör alltså krävas att det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa för att åtgärden ska få beslutas. Liksom vid all tvångsmedelsanvändning bör det givetvis krävas att åtgärden är proportionerlig. Det bör då, liksom annars, tas i beaktande att en tvångsåtgärd som vidtas utan att den enskilde är informerad eller närvarande, är mer ingripande än annars.

Tillåtna metoder

Undersökningen bör, av skäl som vi utvecklat i avsnitt 6.8, enbart få göras genom inloggning eller ett motsvarande förfarande. Begränsningen till inloggning eller motsvarande förfarande innebär att det inte är tillåtet att t.ex. installera programvara eller maskinvara i syfte att få tillgång till informationen i det informationssystem som ska undersökas på distans. I stället ska det handla om att man på samma sätt som användaren själv bereder sig tillgång till informationssystemet. Med inloggning avses att man med hjälp av t.ex. användarnamn och lösenord eller biometrisk autentisering bereder sig tillgång till innehållet i ett informationssystem. Ett motsvarande förfarande kan vara att det är tillräckligt att man klickar på en ikon eller länk, och att det alltså inte krävs någon inloggning. Uttrycket ”motsvarande förfarande” är också tänkt att vara teknikneutralt och kunna omfatta andra varianter som kan uppkomma i framtiden.

Hos vem görs undersökningen

Det bör ställas högre krav för en undersökning hos någon annan än den skäligen misstänkte

Förutsättningarna för att man ska få vidta en husrannsakan enligt 28 kap. 1 § RB beror på om åtgärden vidtas hos den som skäligen kan misstänkas för brottet eller hos någon annan. I båda fallen krävs att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa. Också de tillåtna ändamålen är desamma. För att man ska få göra en husrannsakan hos den som inte är skäligen misstänkt krävs det dessutom att brottet har begåtts hos honom eller henne, eller att den misstänkte gripits där eller att det annars finns synnerlig anledning att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan vinnas. Kraven för husrannsakan är alltså högre om åtgärden ska företas hos någon som inte är misstänkt för brottet, eller som visserligen är misstänkt men där brottsmisstanken inte är så stark att den når upp till nivån skälig misstanke.

Det är en grundläggande princip att den som är skäligen misstänkt får tåla större ingrepp än andra personer under en brottsutredning. Detta gäller inte bara i fråga om husrannsakan utan också bl.a. kroppsvisitation. Om det införs en möjlighet att göra undersökning på distans, bör det därför ställas högre krav för att man ska få göra en undersökning som riktas mot någon annan än den som är skäligen misstänkt. Detta väcker frågor om vilken koppling som bör krävas mellan den misstänkte och t.ex. ett användarkonto för att det ska anses som att åtgärden vidtas hos honom eller henne.

Justitieombudsmannen (JO) har uttalat att en husrannsakan anses äga rum hos den misstänkte, om han eller hon har i princip oinskränkt tillgång till utrymmet i fråga och det dessutom är tämligen säkert att vederbörande utnyttjar utrymmet på detta sätt (JO 1985/86 s. 154). Det är således inte ägarförhållandet som bör vara avgörande för bedömningen, utan snarare frågan om vem som har rådigheten över det utrymme eller område som ska undersökas. Undersökning av ett hotellrum som är uthyrt till en gäst bör därför anses riktad mot gästen och inte hotellets ägare. Undersökning av ett skåp som en anställd disponerar på sin arbetsplats bör likaledes anses rikta sig mot den anställde och inte mot arbetsgivaren, liksom undersökning av en bil som inte står parkerad i normalfallet bör anses rikta sig mot föraren oavsett vem som äger bilen. Om en person som är skäligen misstänkt för ett brott tillfälligt bor hos en bekant, torde han eller hon som regel inte disponera lägenheten på det sätt som krävs för att en undersökning av lägenheten ska kunna anses företagen hos den misstänkte. Om den misstänkte är gift eller sambo anses husrannsakan i sin helhet äga rum hos den misstänkte, även om husrannsakan bara gäller honom eller henne. (SOU 1995:47 s. 241.) Det krävs inte synnerlig anledning för att undersöka andra familjemedlemmars utrymmen i det gemensamma hemmet.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får endast avse ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller som annars kan antas ha använts eller komma att användas av honom eller henne, eller som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte

under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta (27 kap. 20 § RB).

Användningen bör vara avgörande för anknytningen

De avgränsningar som används för husrannsakan är svåra att överföra till den digitala världen. Detta gäller inte minst i fråga om användarkonton. Det mest relevanta är enligt vår mening om någon har använt ett visst informationssystem. Med det menas att personen har använt det för att t.ex. lagra eller bearbeta information, eller för att kommunicera med andra. Det bör krävas att det rör sig om någon form av aktiv användning. Om den misstänkte har skickat t.ex. ett e-postmeddelande till ett e-postkonto som används av någon annan, innebär det att den misstänkte har använt sitt eget e-postkonto för att skicka meddelandet. Däremot kan han eller hon normalt inte anses ha använt det mottagande e-postkontot enbart genom åtgärden att skicka ett meddelande till det. Vi anser att man inte bör använda innehav som grund för anknytningen mellan personen och informationssystemet. Ordet ”inneha” passar nämligen inte särskilt väl när det gäller t.ex. användarkonton som någon har tillgång till på grund av ett avtal med en tjänsteleverantör. Ordet ”använda” täcker enligt vår mening in alla situationer som bör träffas av regleringen. Användningen bör därför vara avgörande för anknytningen mellan personen och informationssystemet som undersöks.

Eftersom undersökningen syftar till att man ska få tillgång till redan lagrad information, är det relevanta inte om personen använder informationssystemet vid tidpunkten för undersökningen. Det viktiga är snarare om han eller hon har använt det. Vidare bör det vara tillräckligt att det kan antas att så är fallet. Ett högre ställt beviskrav skulle nämligen leda till att tröskeln för att göra undersökning på distans skulle bli alltför hög.

Det bör inte krävas att enbart den misstänkte har använt informationssystemet för att åtgärden ska anses riktad mot honom eller henne. Ett sådant krav skulle göra regleringen alltför svårtillämpad, eftersom det ofta lär vara mycket svårt eller omöjligt att utreda hur det förhåller sig med den saken. Vidare skulle det göra att åtgärden mister alltför mycket av sin verkan, eftersom det händer att flera personer har tillgång till samma användarkonto och det är mycket

vanligt att flera användare delar på t.ex. en dator. Kravet på proportionalitet enligt 28 kap. 3 a § RB kan dock innebära att det inte bör ske en undersökning på distans som riktas mot t.ex. det företag där den misstänkte arbetar, om det då finns en stor risk att man får del av uppgifter som är känsliga för tredje män.

En undersökning hos den skäligen misstänkte

Kraven för en undersökning på distans mot den som är skäligen misstänkt bör i relevanta delar överensstämma med vad som gäller för en husrannsakan. En sådan undersökning bör därför få göras om det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa. Undersökningen bör få ske i syfte att man ska söka efter upptagningar för automatiserad behandling som kan kopieras (elektroniska bevis) eller annars kan ha betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken. Eftersom åtgärden inte vidtas i den fysiska utan i den digitala världen, finns det inte någon anledning att åtgärden ska kunna vidtas i syfte att man ska söka efter föremål som kan tas i beslag eller förvar.

En undersökning hos någon annan än den skäligen misstänkte

Det bör som sagt ställas högre krav om åtgärden görs hos någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet. Med det menas att undersökningen avser ett informationssystem som den skäligen misstänkte inte kan antas ha använt. För att undersökningen ska få göras i ett informationssystem som man inte kan anta att den skäligen misstänkte har använt bör det, utöver kravet på att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, dessutom krävas att det finns synnerlig anledning att anta att man ska hitta upptagningar som kan kopieras enligt reglerna i 27 kap. RB, eller som annars kan ha betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

En omständighet som kan tala för att det finns synnerlig anledning att anta att man kan hitta värdefull information, kan t.ex. vara att man har grundad anledning att tro att den skäligen misstänkte

har kontaktat informationssystemet, t.ex. genom att skicka ett e-postmeddelande till det. Någon motsvarighet till föreskrifterna i 28 kap. 1 § andra stycket RB om rätt till husrannsakan om brottet har begåtts hos någon eller den misstänkte gripits där bör inte gälla, eftersom dessa omständigheter normalt har begränsad betydelse i digitala miljöer. Det utesluter inte att det i det enskilda fallet kan vara omständigheter som bidrar till bedömningen att det föreligger synnerlig anledning att man ska hitta elektronisk bevisning vid en undersökning på distans.

6.9.3. Samtycke

Förslag: För en undersökning i ett informationssystem som den

misstänkte kan antas ha använt, får inte i något fall åberopas att den misstänkte har gett sitt samtycke, om inte han eller hon själv har begärt att undersökningen ska ske.

Enligt 28 kap. 1 § tredje stycket RB gäller att man aldrig får åberopa den misstänktes samtycke för en husrannsakan hos honom eller henne, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas. Motsvarande regel bör gälla i fråga om undersökningar på distans. Man bör alltså inte för en undersökning hos den misstänkte få åberopa att han eller hon har gett sitt samtycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas.

6.9.4. Beslutet och beslutsbehörigheten

Förslag: Beslut om en undersökning på distans fattas av åklag-

aren eller rätten. Rätten bör fatta beslutet, om en sådan undersökning kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos, om det inte är fara i dröjsmål. Rätten får ta upp en fråga om en undersökning på distans på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även ta upp en sådan fråga på begäran av en målsägande eller självmant. Undersökningsledaren eller en polisman får göra en undersökning på distans utan ett beslut av åklagaren eller rätten, om det är fara i dröjsmål. Beslutet får dock inte

avse en undersökning som kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos.

Det krävs ett särskilt beslut för att en undersökning på distans ska få ske. Beslutet ska vara så specifikt som möjligt. Omfattningen av åtgärden ska begränsas så långt det går med hänsyn till ändamålet.

Det bör inte införas någon möjlighet att i efterhand begära domstolsprövning av ett beslut om undersökning på distans.

Det bör krävas ett särskilt beslut

Som har framgått i avsnitt 6.7 och 6.8 kan en undersökning på distans bl.a. göras med hjälp av en informationsbärare som påträffas vid en husrannsakan eller som tagits i beslag. Det handlar då om att man med hjälp av informationsbäraren undersöker information som är lagrad på någon annan plats (utvidgad undersökning). En fråga är om en rätt att göra en sådan undersökning kan följa av beslutet om husrannsakan och beslag, eller om det bör krävas ett särskilt beslut. Vi anser att det bör fattas ett särskilt beslut där förutsättningarna för undersökningen prövas för sig. Den omständigheten att det funnits förutsättningar för den husrannsakan då informationsbäraren påträffades, eller för beslaget, behöver nämligen inte med nödvändighet betyda att det även finns förutsättningar för en undersökning på distans.

Behovet av ett särskilt beslut blir särskilt tydligt när det handlar om en undersökning av externt lagrad information som sker efter ett beslag. Som vi tidigare konstaterat är det viktigt att en undersökning på distans ger en ögonblicksbild av vad som finns i ett lagringsutrymme vid en viss given tidpunkt och inte en möjlighet till löpande övervakning. Om redan ett beslagsbeslut skulle ge obegränsade möjligheter för den som undersöker informationsbäraren att också ta del av externt lagrad information som man kommer åt med hjälp av den, skulle det skapas en möjlighet till en form av avlyssning i realtid som inte är avsedd.

Med hänsyn till det anförda anser vi att det är nödvändigt med ett särskilt beslut om den utvidgade undersökningen. En nackdel med en sådan ordning är naturligtvis att den kan leda till vissa fördröjningar, om den som genomför husrannsakan eller undersök-

ningen av den beslagtagna informationsbäraren inte är behörig att fatta beslutet om utvidgad undersökning. Denna risk får dock godtas mot bakgrund av de skäl som talar för en sådan ordning. Om man redan i förväg kan förvänta sig att man ska hitta en informationsbärare och vet vilket externt lagringsutrymman man vill genomsöka, bör beslutet kunna fattas samtidigt som husrannsakansbeslutet. I andra fall, t.ex. när man får kännedom om den externt lagrade informationen först efter att informationsbäraren tagits i beslag, bör det vara tillräckligt att man tar kontakt med den som är beslutsbehörig och får ett beslut för att informationen ska få undersökas.

Det framstår som uppenbart att det måste fattas ett särskilt beslut om en undersökning på distans som görs från myndighetens egen tekniska utrustning.

Beslutets innehåll

Beslutet om en undersökning på distans bör vara så specifikt som möjligt. Av behovs- och proportionalitetsprinciperna följer att omfattningen av åtgärden ska begränsas så långt det går med hänsyn till ändamålet. Normalt bör det informationssystem som avses med beslutet anges. Ett exempel kan vara att man gör undersökningen i en viss persons konto i en viss kommunikationstjänst. Vid en undersökning som sker med hjälp av en påträffad informationsbärare ger detta ofta inte upphov till något problem, eftersom man vid genomgången av informationsbäraren många gånger kan se vilka tjänster som personen har tillgång till. Men det kan också inträffa att man ser att personen har tillgång till externt lagrad information samtidigt som man inte säkert kan avgöra vilket användarkonto eller liknande det handlar om. För att regleringen inte ska urholkas, bör det i sådana fall vara möjligt att besluta om att informationssystemet ska undersökas, fastän detta inte kan namnges. Självklart måste man då ändå ha tillräckligt underlag för bedömningen att personen kan antas ha använt informationssystemet och att övriga förutsättningar för undersökningen är uppfyllda.

Om undersökningen sker med hjälp av myndighetens egen tekniska utrustning är det som regel nödvändigt att man på något sätt har fått tillgång till inloggningsuppgifterna. Många gånger känner

man då till vilket användarkonto inloggningsuppgifterna ger tillgång till. Men om man inte gör det – man kan t.ex. tänka sig att man under en husrannsakan hittar en lapp med inloggningsuppgifter utan att det klart framgår vart dessa går – bör det ändå vara tillåtet att besluta om en undersökning på distans, förutsatt att man ändå anser sig ha ett tillräckligt underlag för bedömningen att villkoren är uppfyllda.

Beslutsbehörigheten

Ett beslut om reell husrannsakan fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28 kap. 4 § första stycket RB). Om husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande. En polisman får göra en husrannsakan utan ett beslut enligt 4 §, om det är fara i dröjsmål (28 kap. 5 § RB). Frågan är om det är tillräckligt att beslutet om undersökning på distans fattas på samma nivå, eller om den behöriga kretsen bör begränsas.

En möjlighet är att beslutet alltid ska fattas av domstol. I Ds 2005:6 föreslog man att beslut om husrannsakan via kommunikationsnät bara skulle få fattas av domstol, förutom i fall då det föreligger samtycke till åtgärden (se bl.a. s. 299 och 300 i promemorian).

Vi anser, i likhet med flera av de remissinstanser som yttrade sig över promemorians förslag, att ett krav på beslut av domstol inte skulle fungera i praktiken. Som vi har framhållit tidigare är det ofta viktigt att åtgärden kan ske relativt snabbt, eftersom det kan finnas risk för att informationen förändras, flyttas eller raderas. En av de viktigaste vinster som uppstår genom att man tillåter undersökning på distans är just att förfarandet går snabbt och enkelt. Den fördelen kan i många fall gå om intet, om det krävs ett beslut av domstol innan åtgärden får vidtas. Detta gäller inte bara för att det regelmässigt tar viss tid innan en domstol kan fatta beslut även om frågorna behandlas med förtur, utan också för att domstolarna inte är tillgängliga dygnet runt. Vidare skulle det utgöra en kännbart ökad arbetsbelastning för domstolarna, eftersom det kan förväntas bli vanligt att de brottsbekämpande myndigheterna har önskemål om att göra särskilt en utvidgad undersökning. Verkligheten ser

i dag helt annorlunda ut än när promemorian skrevs. Som vi tidigare konstaterat kan det förväntas att externt lagrad information kan ha värde som bevis i var och varannan utredning.

Vi anser inte heller att kravet på rättssäkerhet innebär ett krav på obligatorisk domstolsprövning. Som vi konstaterat tidigare, medför undersökning på distans via inloggning eller ett motsvarande förfarande inte något större integritetsintrång än en husrannsakan i itmiljö och inte heller några nämnvärda risker för informationssäkerheten. I många fall sker åtgärden dessutom i samband med husrannsakan eller beslag. När den sker genom inloggning från de brottsbekämpande myndigheternas egen tekniska utrustning lär det visserligen bli vanligt att den vidtas utan föregående underrättelse och utan att den enskilde får vara närvarande. Detta förhållande ska dock beaktas vid bedömningen av om åtgärden är proportionerlig i det enskilda fallet. Inte heller detta förhållande innebär att det är nödvändigt med obligatorisk domstolsprövning.

Med tanke på att det är ett nytt tvångsmedel och till att det relativt ofta kommer att handla om en åtgärd som genomförs i den berördes utevaro, anser vi emellertid att kretsen av beslutsföra bör begränsas i förhållande till vad som gäller för en vanlig reell husrannsakan. Vår bedömning är att sådana beslut bör fattas av rätten eller – vilket kommer att bli normalfallet – av åklagaren. Beslut av rätten kan främst förväntas bli aktuellt när ett husrannsakans- eller beslagsbeslut fattas av rätten och man redan då kan förutse att en undersökning på distans kan bli aktuell. I likhet med vad som gäller om en husrannsakan bör beslutet som huvudregel fattas av rätten om undersökningen kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos, om det inte är fara i dröjsmål (jfr 28 kap. 4 § första stycket RB). Faktorer som bör beaktas är bl.a. om åtgärden sker hos exempelvis en advokatbyrå eller ett medieföretag, där risken för att det finns information som omfattas av tystnadsplikt är i princip notorisk, eller om det rör sig om stora mängder eller särskilt integritetskänslig information.

Eftersom elektroniskt lagrad information till sin natur är flyktig och det kan finnas en risk för att informationen raderas eller ändras i väntan på att åklagaren fattar beslut, är det – trots det som sagts ovan – nödvändigt att det för undersökningsledaren eller en polisman finns en möjlighet att fatta beslut när det är fara i dröjsmål. En sådan situation kan aktualiseras om det inte i rimlig tid går att

komma i kontakt med åklagaren och det finns anledning att befara att informationen kan raderas eller ändras om man inte agerar skyndsamt. Denna möjlighet bör dock av rättssäkerhetsskäl inte finnas i fall där det normalt är rätten som ska fatta beslut, dvs. när det handlar om en sådan undersökning som kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden görs hos.

Reglerna om rättens behörighet att ta upp frågor om undersökning på distans bör överensstämma med vad som gäller i fråga om en s.k. reell husrannsakan (jfr 28 kap. 4 § andra stycket RB). Det innebär att rätten bör få ta upp en fråga om en undersökning på distans på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet bör rätten även kunna ta upp en sådan fråga på begäran av en målsägande eller självmant.

Det bör inte införas någon rätt till domstolsprövning i efterhand

Var och en, vars i Europakonventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet (artikel 13 i konventionen). En undersökning på distans torde vara en sådan inskränkning av den enskildes rätt till respekt för sitt privatliv att åtgärden i princip därför bör kunna bli föremål för domstolsprövning. Undersökningen kommer dock normalt att pågå under kort tid, normalt högst i några timmar. En domstol skulle i regel inte hinna ta upp frågan till prövning innan undersökningen upphört. En möjlighet att begära domstolsprövning av beslutet skulle därför i normalfallet sakna praktisk betydelse. Någon sådan möjlighet finns inte i fråga om husrannsakan. Det får mot den bakgrunden – och med hänsyn till att vi i avsnitt 9.7 föreslår att det ska bli möjligt att begära domstolsprövning av om kopior som framställts vid undersökningen ska förvaras – anses tillräckligt att den som har drabbats av ett beslut om undersökning på distans kan begära rättens prövning av kopiorna eller skadestånd av staten. (Jfr prop. 2015/16:68 s. 74.)

Om rätten har fattat beslut om en undersökning på distans kan beslutet överklagas särskilt och utan missnöjesanmälan (49 kap. 5 § 6 och 6 § RB).

6.9.5. Det bör vara tillåtet att ta del av meddelanden som skickats via internetbaserade kommunikationstjänster

Bedömning: En undersökning på distans bör kunna avse med-

delanden som finns på ett internetbaserat användarkonto, även om den leverantör som erbjuder tjänsten i framtiden kan bli att betrakta som en operatör eller motsvarande enligt lagen om elektronisk kommunikation eller annan reglering.

En särskild fråga är om regler om undersökning på distans kan komma att kollidera med reglerna om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation i vissa fall. Regeringen har i tidigare lagstiftningsärenden uttalat att det inte är tillåtet att använda sig av husrannsakan, beslag eller editionsföreläggande för att få del av uppgifter om telemeddelanden hos en teleoperatör (prop. 2002/03:74 s. 45 och 46). De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till sådana meddelanden hos operatörerna regleras nämligen exklusivt genom bestämmelserna om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Reglerna hindrar däremot inte att man använder husrannsakan, beslag och editionsföreläggande för att få tillgång till meddelandena hos avsändaren eller mottagaren.

Förbudet mot användning av husrannsakan, beslag och edition har ansetts gälla åtgärder som riktas mot sådana operatörer – tidigare teleoperatörer – som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med definitionen i lagen om elektronisk kommunikation (LEK). Denna definition, som i sin tur bygger på definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv), omfattar tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät (1 kap. 7 § LEK). Definitionen innebär att tjänsteleverantörer som erbjuder exempelvis internetbaserade chattfunktioner, såsom WhatsApp och Messenger, inte omfattas av lagen om elektronisk kommunikation. Att de internetbaserade tjänsterna inte omfattas av den lagen har ansetts innebära att det är tillåtet att försöka få fram meddelanden som finns lagrade på tjänsteleverantörernas servrar genom husrannsakan och beslag hos tjänsteleverantören, eller genom editionsföreläggande riktat mot denne.

Det pågår för närvarande ett arbete inom EU med ny lagstiftning som kan komma att innebära att även internetbaserade kommunikationstjänster ska omfattas av regleringen.46 Frågan är om dessa ändringar bör medföra att även meddelanden som överförs med hjälp av sådana kommunikationstjänster bör falla inom det exklusiva tillämpningsområdet för de hemliga tvångsmedlen (hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och, om det införs, förmodligen också hemlig dataavläsning). Eftersom en stor del av den externt lagrade information som kan vara av intresse i en brottsutredning är just sådana meddelanden, skulle en sådan begränsning innebära att mycket av nyttan med undersökning på distans skulle försvinna. Vi anser att det inte bör gälla någon sådan begränsning.

När regeringens uttalanden gjordes i början av 2000-talet var det naturligt att betrakta lagringen hos en teleoperatör som en tillfällig mellanlagring i väntan på att mottagaren skulle ta emot meddelandet som då ofta skulle komma att lagras i hans eller hennes egen informationsbärare. Den tekniska utvecklingen har inneburit att lagringen ofta permanent sker externt på en tjänsteleverantörs servrar. Meddelandet finns kvar där, oavsett om mottagaren läst det eller inte och oavsett om det lagrats på hans eller hennes informationsbärare. Annorlunda uttryckt kan man säga att det som tidigare lagrades internt i den egna informationsbärarens minne, numera i stället lagras på en virtuell plats som den enskilde förfogar över. Ofta kan man inte se om mottagaren har läst meddelandet eller inte, och det är i många fall möjligt att markera meddelandet som ”inte läst” fastän man faktiskt har läst det. Skillnaden mellan vad som är ett elektroniskt meddelande under befordran och vad som är mottaget är numera närmast illusorisk, förutom när det gäller muntliga samtal.

Det område som exklusivt är reglerat av reglerna om de hemliga tvångsmedlen är åtgärder som riktas mot operatörer. En undersökning på distans som avser en internetbaserad kommunikationstjänst riktar sig som vi ser det inte mot tjänsteleverantören eller operatören, utan mot den person som använder det aktuella användarkonto där meddelandet finns eller informationen lagrats. Det är

46 EU-kommissionen har den 14 september 2016 presenterat ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (COM(2016) 590 final m.fl. dokument). Förslaget innebär en sammanläggning och omarbetning av direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG. Förhandlingarna om en ny kodex pågår.