SOU 2021:100

Ny förverkandelagstiftning

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 17 juni 2020 att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av lagstiftningen om förverkande och vissa därmed sammanhängande frågor. Enligt tilläggsdirektiv den 26 augusti 2021 ska utredningen även göra vissa överväganden om huruvida de rättsäkerhetsregler som finns i rättegångsbalken till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också uttryckligen ska omfatta företag i samband med en utredning om företagsbot.

Justitierådet Petter Asp förordnades den 17 juni 2020 som särskild utredare.

Den 22 september 2020 förordnades doktoranden, numera juris doktorn, vid Uppsala universitet Gustaf Almkvist (f.n. tf. hovrättsassessor vid Svea hovrätt), överåklagaren Astrid Eklund (Åklagarmyndigheten), gruppchefen Solveig Forss (Polismyndigheten), rättssakkunnige Victor Hensjö (Justitiedepartementet), advokaten Jan Kyrö (Sveriges Advokatsamfund), seniora åklagaren Klaudia Mathé (Ekobrottsmyndigheten) och hovrättsrådet Mari-Ann Roos (Svea hovrätt) som experter i utredningen.

Rådmannen Anna Hannell har varit utredningens sekreterare från och med den 1 augusti 2020.

Arbetet har bedrivits i nära samråd med experterna. Vi använder därför vi-form i betänkandet. Experterna har också i huvudsak ställt sig bakom de redovisade förslagen och övervägandena. Mari-Ann Roos har emellertid reserverat sig mot förslaget om självständigt förverkande av brottsvinster och har avgett ett särskilt yttrande. Detta fogas till betänkandet. Skilda uppfattningar i enskildheter och beträffande formuleringar har förekommit utan att detta har behövt komma till särskilt uttryck i betänkandet.

Utredningen, som har antagit namnet 2020 års förverkandeutredning, får härmed överlämna betänkandet Ny förverkandelagstiftning, SOU 2021:100. Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i december 2021

Petter Asp

/Anna Hannell

Sammanfattning

2020 års förverkandeutredning har haft i uppdrag att göra en översyn av den svenska förverkanderegleringen med ett särskilt fokus på: – att säkerställa att brott inte ska löna sig, – att överväga om brottsbalkens regler om utbytes- och hjälpmedels-

förverkande ska göras generellt tillämpliga i specialstraffrätten, – att göra en översyn avseende den materiella och processuella regler-

ingen så att den blir ändamålsenligt utformad.

Utredningens betänkande innehåller en lång rad förslag som avser såväl stora som små frågor. De mest centrala av dessa förslag kan sammanfattas på följande sätt.

En ny förverkandeform – självständigt förverkande av brottsvinster – ska införas

Enligt de föreslagna reglerna om självständigt förverkande kan egendom förverkas om det visas att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Det ska inte förutsättas att det kan visas att någon har begått ett visst konkret brott, utan förverkandeformen ska – på samma sätt som utvidgat förverkande – bygga på en mer generell bedömning utifrån de omständigheter under vilka egendomen påträffas, personens egendoms- och inkomstförhållanden och omständigheterna i övrigt. Beviskravet ska vara detsamma som det normala beviskravet i civilrätten, dvs. självständigt förverkande ska förutsätta att det är styrkt eller visat att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

En utredning om självständigt förverkande ska ledas av åklagare. Under utredningen ska tvångsmedlen förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag få användas för att säkra egendomen. Vidare ska hus-

rannsakan få företas och kroppsvisitation genomföras om det finns synnerlig anledning att anta att man vid husrannsakningen eller kroppsvisitationen kommer att påträffa egendom som kan tas i beslag eller förvar eller som annars är av betydelse för utredningen. Härutöver ska utredande myndigheter inom ramen för utredningen ha tillgång till bl.a. uppgifter om inkomster, banktillgodohavanden och fastighetsinnehav.

Målsägandens ställning ska stärkas samtidigt som möjligheten att förverka brottsvinster utökas

I dag är huvudregeln att förverkande inte ska ske om en brottsvinst motsvarar skada för enskild (jfr 36 kap. 1 a § brottsbalken). I fortsättningen ska det gälla bara om brottsvinsten är ett föremål som avhänts någon genom brott. I de fallen tillhör ju egendomen fortsatt den brottsutsatte, och egendomen ska då normalt antingen återställas till denne eller, i de fall ägaren inte är känd, tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

I övrigt ska grundprincipen vara att brottsvinsten ska kunna förverkas och målsäganden ska då ha möjlighet att erhålla ersättning från staten ur de förverkade medlen.

Liksom i dag ska det finnas en möjlighet för den som har utsatts för brott att vända sig till Justitiekanslern för att få ersättning i de fall staten har förverkat egendom som motsvarar den skada som den utsatte lidit. Det ska emellertid tydliggöras att den brottsutsatte har rätt till ersättning ur förverkade medel också i de fall dessa har förverkats hos en penningtvättare, men den brottsutsatte har ett anspråk endast på gärningsmannen till förbrottet.

Om målsäganden i den rättegång där förverkandeyrkandet prövas gör anspråk på penningmedel som motsvarar medel som förverkas ska rätten redan i domen pröva om målsäganden har rätt till de förverkade medlen. En sådan rätt ska anses föreligga om målsägandens anspråk s.a.s. utgör en spegelbild av den brottsvinst som förverkas. Målsäganden får därigenom en möjlighet att få sitt anspråk på förverkade medel prövat direkt i brottmålsprocessen.

Möjligheterna att säkra brottsvinster förbättras

Möjligheten att använda tvångsmedel för att säkerställa att brottsvinster inte försvinner utökas på framför allt två sätt.

För det första görs penningbeslaget – som i dag kan tillämpas endast vid penningtvättsbrott och finansiering av terrorism – generellt tillämpligt. En ny regel om penningbeslag tas därför in i rättegångsbalken.

För det andra föreslås att förverkande ska få ske genom sakförverkande i betydligt större utsträckning än i dag. Enligt de nu gällande reglerna fordras att åklagaren bevisar att viss egendom i sin helhet kan härledas till ett eller flera brott för att sakförverkande ska kunna ske. Enligt förslagen ska sakförverkande kunna ske så länge en viss saks värde inte överstiger värdet av brottsvinsten. Om det finns särskilda skäl ska sakförverkande kunna ske till och med om egendomens värde överstiger brottsvinsten. I sist nämnda fall ska emellertid det överskjutande värdet betalas åter till förverkandesvaranden. Genom de ökade möjligheterna att använda sakförverkande ökar också möjligheterna till beslag i förverkandesyfte i motsvarande utsträckning.

I sammanhanget bör – även om det inte innebär någon förändring av de regler som direkt tar sikte på möjligheterna att säkra förverkande – nämnas att även det förhållandet att brottsvinster i många fall ska kunna förverkas också i de fall brottsvinsten motsvarar skada för enskild påverkar hur tvångsmedelsregleringen kan användas. Bland annat innebär det att systemet blir enklare och mer överblickbart. Åklagaren kan genom denna förändring fokusera på de tvångsmedelsregler som kan användas för att säkra ett förverkande.

Brottsbalkens regler om förverkande ska vara tillämpliga också i specialstraffrätten

Utredningen föreslår att brottsbalkens regler om förverkande ska vara tillämpliga också i specialstraffrätten. Med den utgångspunkten kan åtskilliga av de förverkanderegler som finns i specialstraffrätten tas bort. Vissa specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser – bland annat de som är särskilt anpassade efter det område där de finns och de bestämmelser som tillämpas frekvent och beträffande vilka det finns en upparbetad praxis – bör emellertid finnas kvar. De bestäm-

melser som föreslås finnas kvar i specialstraffrätten ska tillämpas i första hand, det vill säga före brottsbalkens regler, men de ska inte vara exklusivt tillämpliga. Brottsbalkens regler ska alltså gälla subsidiärt.

Ett nytt 36 kap. införs med tydligare och enklare regler

Ett nytt 36 kap. brottsbalken ska införas, med tydligare och enklare förverkanderegler. Bland nyheterna märks bland annat följande: – begreppet brottsvinster ska ersätta begreppet utbyte av brott, – de olika förverkandeformerna ska namnges för att de lättare ska

kunna identifieras, – varje förverkandeform ska förses med en egen bestämmelse som

anger från vem förverkande kan ske, – en ny presumtionsregel införs som anger vem som ska bedömas

äga den egendom som ska förverkas, – egendom ska kunna sakförverkas i större utsträckning än tidigare

(jfr ovan under rubriken Möjligheterna att säkra brottsvinster förbättras), – en enhetlig oskälighetsregel införs som anger att förverkande ska

underlåtas om förverkande vore uppenbart oskäligt.

En ny förfarandelag ska införas

En ny förfarandelag ska införas där de bestämmelser samlas som gäller vid en talan om förverkande och företagsbot som riktar sig mot någon som inte är tilltalad för brott. Om en talan riktar sig mot någon som är tilltalad för brott gäller i stället brottmålsreglerna i rättegångsbalken.

Den särskilda förfarandelagen ska på ett tydligare sätt än i dag staka ut ramarna för förverkandeprocessen och innehålla de regler som är särskilt centrala från praktisk synpunkt. I förfarandelagen ska också de grundläggande reglerna om utredning av självständigt förverkande finnas.

Summary

The Confiscation Inquiry appointed in 2020 was tasked with reviewing the Swedish confiscation framework with a particular focus on: – ensuring that crime does not pay; – considering whether the Swedish Criminal Code regulations on

confiscation of proceeds and instrumentalities of crime should be made generally applicable in relation to criminal law statutes outside the Criminal Code; – reviewing the material and procedural regulations to ensure that

they are fit for purpose.

The Inquiry’s report contains a wide range of proposals on both major and minor issues. The most significant of these are summarised below.

A new form of confiscation – non-conviction-based confiscation of the proceeds of crime – should be introduced

Under the proposed regulations on non-conviction-based confiscation, property can be confiscated if it is shown that it derives from criminal activities. This form of confiscation would not require that it can be shown that a person has committed a specific offence, but rather – like extended confiscation – it would be based on a more general assessment of the circumstances in which the property is encountered, the person’s property and incomes, and other circumstances. The standard of proof should be the same as the usual standard of proof in civil law cases, i.e. non-conviction-based confiscation would require that it is proved or shown that the property derives from criminal activities.

An investigation on non-conviction-based confiscation would be led by a prosecutor. During the investigation, the coercive measures of custody, sequestration, seizure of property and seizure of funds should be permitted in order to secure the property. Moreover, it should be permitted to search premises and undertake body searches if there is particular reason to assume that the search will lead investigators to encounter property that can be seized or taken into custody, or that is otherwise of relevance to the investigation. Within the framework of the investigation, the investigating authorities should also have access to information concerning incomes, bank balances and property holdings, etc.

The position of injured parties should be strengthened and the possibility to confiscate proceeds of crime expanded

At present, the main rule is that confiscation should not take place if proceeds of an offence correspond to loss occasioned to an individual (cf. Chapter 36, Section 1a of the Swedish Criminal Code). In the future, this should only apply if the proceeds of crime consist of an object of which someone was deprived through a criminal offence. In such cases, the property still belongs to the victim, and should then normally be returned to the owner or, where the owner is unknown, be taken into public custody under the Act on Certain Stolen Goods etc. (1974:1065).

Otherwise, the basic principle should be that proceeds of crime can be confiscated and that the injured party should then be able to receive compensation from the State from the confiscated means.

As is the case at present, in cases where the State has confiscated property corresponding to the loss suffered by a crime victim, they should be able to turn to the Chancellor of Justice for compensation. However, it must be clarified that the victim is also entitled to compensation from confiscated means in cases where the means were confiscated from a money launderer but the victim only has a claim against the perpetrator of a predicate offence.

If, in court proceedings in which a confiscation claim is examined, an injured party claims funds corresponding to means that are confiscated, the court must examine in its judgment whether the injured

party is entitled to the confiscated means. Such entitlement must be considered to exist if the injured party’s claim ‘reflects’ the confiscated proceeds of crime. This would give injured parties the possibility to have their claims to confiscated means examined directly in criminal proceedings.

Possibilities to secure proceeds of crime should be improved

The possibilities to use coercive measures to ensure that the proceeds of crime do not disappear should be expanded in two ways.

Firstly, seizure of funds – which can currently only be applied in cases of money laundering and financing of terrorism – should be made generally applicable. A new regulation on seizure of funds should therefore be incorporated into the Swedish Code of Judicial Procedure.

Secondly, it is proposed that confiscation of individualised property be permitted to a considerably greater extent than at present. Under the current regulations, the prosecutor must prove that particular property derives entirely from one or more offences for it to be confiscated. Under the proposals, confiscation of individualised property would be possible as long as the value of the particular property does not exceed the value of the proceeds of crime. If there are special grounds, confiscation of property would be possible even if the value of the property exceeds the proceeds of crime. In the latter case, however, the excess value would be repaid to the person affected by the confiscation. The increased possibility to confiscate individualised property would also correspondingly increase the possibilities to use seizure for the purposes of confiscation.

In this context, it should be mentioned that – even though it does not entail any changes to the regulations that directly concern the possibilities to secure confiscation – the fact that it would also be possible to confiscate proceeds of crime in many cases where they correspond to loss occasioned to an individual would also affect how the regulations on coercive measures are used. Among other things, the system would be simpler and more comprehensible. This change would mean that prosecutors can focus on the coercive measures that can be used to secure confiscation.

The Swedish Criminal Code regulations on confiscation should also apply in special criminal law

The Inquiry proposes that the Swedish Criminal Code regulations on confiscation should also apply in relation to criminal law statutes outside the Criminal Code. On this basis, most of the existing confiscation regulations in special criminal law can be removed. However, certain special criminal law confiscation provisions – including those specifically tailored to their particular area, and provisions that are used frequently and where there is established case-law – should remain in place. The provisions that are retained in special criminal law should be applied in the first instance, i.e. they should take precedence over the Swedish Criminal Code regulations, but they should not be exclusively applicable. The Swedish Criminal Code regulations should thus apply subsidiarily.

A new Chapter 36 with clearer and simpler regulations should be introduced

A new Chapter 36 with clearer and simpler confiscation regulations should be introduced. The new elements should include: – a new Swedish term for proceeds of crime (brottsvinster rather than

utbyte av brott);

– the different forms of confiscation should be named so as to be

more easily identified; – each form of confiscation should have its own provision, stating

from whom confiscation can take place; – a new presumption regulation should be introduced, outlining how

to determine who owns the property to be confiscated; – confiscation of individualised property should be possible to a

greater extent than previously (see section Possibilities to secure

proceeds of crime should be improved above);

– a uniform regulation should be introduced, whereby confiscation

will be waived if it would be manifestly unreasonable.

A new procedural act should be introduced

A new procedural act should be introduced, outlining the provisions that apply in actions for confiscation and corporate fines brought against someone who is not accused of an offence. If an action is brought against someone who is accused of an offence, the criminal proceedings regulations in the Swedish Code of Judicial Procedure should apply instead.

The special procedural act would more clearly outline the framework for confiscation proceedings and contain all regulations that are key from a practical standpoint. The procedural act would also contain the fundamental regulations concerning investigation of nonconviction-based confiscation.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot

1

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om förfarandet vid prövning av en fråga om förverkande eller företagsbot som rör någon som inte är tilltalad för brott. Lagen innehåller också bestämmelser om utredningen i dessa situationer samt om tredje mans rätt i vissa avseenden.

2 § Om frågan om förverkande eller företagsbot rör någon som är tilltalad för brott som ska prövas i samma rättegång tillämpas de regler i rättegångsbalken som gäller för prövningen av åtalet. Bestämmelserna om tredje mans rätt i 2 kap. 8 § i denna lag ska dock också tillämpas.

2 kap. Om utredningen

Utredningen vid andra former av förverkande än självständigt förverkande av brottsvinster och vid företagsbot

1 § Vid utredning som avser andra former av förverkande än självständigt förverkande av brottsvinster gäller rättegångsbalkens regler om brottmål.

1 Lagen ersätter lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid för-verkande m.m., se bilaga 3, och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall, se bilaga 4.

Utredningen vid självständigt förverkande av brottsvinster

2 § En utredning om självständigt förverkande av brottsvinster får inledas om det finns anledning att anta att viss egendom helt eller delvis härrör från brottslig verksamhet.

3 § Beslut att inleda utredning om självständigt förverkande av brottsvinster fattas av åklagaren eller, om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendom annars kommer att undanskaffas, av Polismyndigheten. Beslut av Polismyndigheten ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om utredningen ska fortgå och vidtagna åtgärder bestå.

4 § En utredning av självständigt förverkande av brottsvinster leds av åklagaren med biträde av Polismyndigheten och, i vissa fall, Säkerhetspolisen och Skatteverket. Åklagaren får uppdra åt en polisman eller tjänsteman vid nämnda myndigheter att vidta en viss åtgärd som hör till utredningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

5 § Vid en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster ska

1. utredas vem som äger eller med tillämpning av 36 kap. 15 § brottsbalken ska anses äga egendomen,

2. övervägas om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om egendomens förverkande, samt

3. utredningen förberedas så att bevisningen kan förebringas vid huvudförhandling i ett sammanhang.

6 § Bestämmelserna i 23 kap. 3 § fjärde stycket, 4, 615, 16, 2121 d samt 23 §§rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar vid en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster. Det som där sägs om den misstänkte gäller i stället den som en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster rör och det som sägs om åtal gäller i stället en talan om självständigt förverkande av brottsvinster.

7 § Bestämmelserna om förvar och kvarstad i 26 kap., om beslag och penningbeslag i 27 kap. samt om husrannsakan och kroppsvisitation i 28 kap. rättegångsbalken är tillämpliga i en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

En åtgärd som har vidtagits med stöd av första stycket ska hävas när det inte längre finns skäl för den. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden pågå längre tid än ett år. Den begränsningen gäller inte om talan om förverkande har väckts.

Särskilda regler om den berördes rätt

8 § Offentlig försvarare ska förordnas för den som en talan om förverkande eller företagsbot riktas mot, eller avses bli riktad mot. om det behövs med hänsyn till utredningen eller det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den som berörs eller vad målet rör.

Offentlig försvarare ska förordnas endast om den berörde begär det.

En tredje man som hävdar sin rätt till egendom som kan bli föremål för förverkande har rätt till ett rättsligt biträde om det med hänsyn till den tredje mannens personliga förhållanden eller övriga omständigheter föreligger särskilda skäl.

Vad som i övrigt stadgas i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om offentlig försvarare och rättsligt biträde enligt denna lag.

Den rätt som följer av 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska gälla även vid utredning enligt denna lag.

9 § Den rätt som tillkommer en misstänkt enligt 23 kap.1819 §§rättegångsbalken ska gälla även den som en särskild talan om förverkande eller företagsbot riktas mot samt, i förekommande fall, dennes försvarare.

10 § När en utredning har avslutats ska besked om vilket beslut den har lett fram till lämnas till den som berörs av utredningen.

3 kap. Om beslut av annan än domstol

Beslut om förverkande

1 § Åklagaren får pröva en fråga om förverkande om saken gäller ordinärt förverkande av brottsvinster eller förverkande av annat än brottsvinster och värdet av egendomen, vid beslutet, inte bedöms

överskrida fem prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

2 § Utöver det som följer av 1 § ska åklagaren, om det inte finns särskilda skäl emot det, pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som det inte är tillåtet att inneha. Det gäller även om frågan rör någon som åtalas för brott som har samband med förverkandefrågan.

3 § Polisman eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får pröva frågan om förverkande om saken gäller ordinärt förverkande av brottsvinster eller förverkande av annat än brottsvinster och värdet av egendomen vid tidpunkten för beslutet inte bedöms överstiga en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

4 § Beslut som avses i 1–3 §§ ska meddelas skriftligen. Den som drabbats av beslutet får inom tre veckor från delgivning av beslutet anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat det. Anmäls missnöje, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.

Om en anmälan inkommer ska åklagaren senast inom en månad väcka talan om förverkande enligt 3 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.

Om polisman eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen har fattat beslut om förverkande och myndigheten anser att talan om förverkande bör föras, ska ärendet överlämnas till åklagaren.

Beslut om företagsbot

5 § Företagsbot får föreläggas företag genom strafföreläggande.

I sådana fall gäller 48 kap.25, 68, 10 och 12 a §§rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället företaget.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att företaget

1. undertecknar en förklaring om att det erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och

2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning ska inte anses som ett godkännande, om det framgår att företaget inte har avsett att godkänna föreläggandet.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

4 kap. Om rättegången

1 § En fråga om förverkande eller företagsbot som avses i 1 kap. 1 § prövas av tingsrätten efter särskild talan av åklagaren, om frågan inte prövas av åklagare, polisman eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen enligt 3 kap. denna lag.

2 § En talan enligt 1 § får handläggas i en egen rättegång eller tillsammans med prövningen av åtal för brott som har samband med förverkandefrågan.

Om en särskild talan om utvidgat förverkande av brottsvinster inte handläggs tillsammans med åtalet för det brott som kan föranleda förverkande får talan väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft. I sådant fall ska talan väckas inom ett år från nyss nämnda tidpunkt.

3 § En särskild talan om ordinärt och utvidgat förverkande av brottsvinster samt om förverkande av annat än brottsvinster väcks vid den domstol som enligt 19 kap. rättegångsbalken hade varit behörig att pröva det brott som förverkandet stöder sig på.

En särskild talan om självständigt förverkande av brottsvinster eller förverkande av särskilt farliga föremål väcks vid domstolen på den ort, där egendomen påträffades.

En särskild talan om företagsbot väcks vid domstolen på den ort där det brott begicks som företagsboten grundas på.

Talan enligt första–tredje styckena får också upptas av den domstol där den som talan riktas mot svarar i tvistemål eller domstolen

på den ort där personen mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen och omständigheterna i övrigt finner det lämpligt.

4 § Om rätten inte avvisar talan ska stämning utfärdas mot den talan riktas mot eller, om det inte är känt vem frågan rör, mot okänd.

En stämning mot okänd ska kungöras enligt 5 kap. 2 § denna lag.

5 § När stämning utfärdas ska den som talan riktas mot föreläggas att yttra sig skriftligen eller inställa sig till huvudförhandling. Gäller saken förverkande får föreläggande ske vid påföljd att egendomen annars kan förverkas.

6 § När tingsrätten avgör mål om ordinärt förverkande av brottsvinster och förverkande av annat än brottsvinster är rätten domför med en lagfaren domare. I hovrätten ska rätten i sådana fall bestå av tre lagfarna domare.

I övriga fall ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän och hovrätten av tre lagfarna domare och två nämndemän. Hovrätten är dock domför också i annan sammansättning om det följer av 2 kap. 4 § andra–femte styckena rättegångsbalken.

7 § Ett mål enligt detta kapitel får avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

8 § Om talan gäller ordinärt förverkande av brottsvinster eller annat förverkande än brottsvinster och

1. den som talan riktas mot uteblir från förhandlingen, eller

2. inte yttrar sig enligt ett föreläggande enligt 5 § andra meningen ska egendomen förverkas, om det inte framgår att talan är ogrundad.

9 § Om talan gäller utvidgat eller självständigt förverkande av brottsvinster eller talan om företagsbot och saken kan utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den som talan riktas mot uteblir från huvudförhandling eller endast har inställt sig genom ombud.

10 § Rätten avgör saken genom dom.

11 § I 36 kap.2124 §§brottsbalken finns bestämmelser om tredje mans rätt vid en talan om förverkande.

12 § För att hovrätten ska pröva en tingsrätts dom enligt denna lag krävs prövningstillstånd. Det krävs dock inte prövningstillstånd när domen avser utvidgat eller självständigt förverkande av brottsvinster.

13 § Vad gäller förfarandet i övrigt tillämpas, om inte annat föreskrivs i denna lag, bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål.

5 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som berörs av ett förfarande enligt denna lag är under 21 år ska 2 §, 5 § första stycket första meningen, 6 § första stycket första meningen, 7 §, 25 § första stycket, 26 § första stycket, 27 §, 29 § första stycket, 31 §, 32 § andra–fjärde styckena 32 a § och 3334 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas. Det som i dessa paragrafer sägs om förundersökning, brottsmisstanke och åtal ska gälla för utredning enligt denna lag, misstanke om att den unge har egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet respektive talan om förverkande.

De tvångsmedel som kan användas enligt denna lag får också, om det finns särskilda skäl, användas också mot den som är under 15 år.

2 § Om saken avser förverkande av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag, får kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Detsamma gäller om den som förverkandet ska ske från är okänd.

Om värdet av den beslagtagna egendomen vid tidpunkten för kungörelsen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om rätten att besluta om förverkande enligt 3 kap. 3 §.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om utredningen av självständigt förverkande av brottsvinster.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

2. Genom lagen upphävs

a) lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., och

b) lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.

1.2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 14 a. §2 ska upphöra att gälla,

dels att 23 kap. 22 §, 27 kap 1 § och 28 kap. 1 och 11 §§ ska ha

följande lydelse,

dels att kapitelrubriken ska lyda ”Om beslag, penningbeslag och

hemliga tvångsmedel”3,

dels att det i 27 kap. ska införas tre nya paragrafer, 1 a och 5 a–b §§,

av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.

22 §4

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag och penningbeslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

27 kap.

1 §5

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på

grund av brott får tas i beslag.

Föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas

1. ha betydelse för utredning om brott,

2 Senaste lydelse 1975:403. 3 Senaste lydelse 2014:1419. 4 Senaste lydelse 2004:504. 5 Senaste lydelse 2008:376.

Detsamma gäller föremål som

skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av

utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

2. vara avhänt någon genom brott eller,

3. komma att förverkas. Det som sägs i första stycket 1

gäller även föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om utvidgat eller självstän-

digt förverkande av brottsvinster.

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

1 a §

Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara avhända någon genom brott eller som kan komma att förverkas får tas i beslag (penningbeslag). I stället för egendomen får ett motsvarande värde tas i penningbeslag.

5 a §

Beslut om penningbeslag fattas av åklagaren eller en särskilt förordnad befattningshavare som Polismyndigheten har utsett.

Vid fara i dröjsmål får beslut om penningbeslag fattas av annan polisman än den som anges i första stycket. Fattas sådant beslut ska åtgärden skyndsamt anmälas till en sådan beslutsfattare som anges i första stycket, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.

Penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten.

5 b §

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i detta kapitel.

28 kap.

1 §6

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om för-

verkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om

utvidgat förverkande av brottsvinster.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos

honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anled-

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om

6 Senaste lydelse 2008:376.

ning att det vid rannsakningen skall anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan vinnas.

1. brottet har begåtts hos honom eller henne,

2. den misstänkte har gripits där,

3. det annars finns synnerlig anledning att tro att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om utvidgat förverkande av brottsvinster.

Husrannsakan får företas också hos den som inte är misstänkt för brott om det finns synnerlig anledning att tro att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes samtycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden skall vidtas.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes samtycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas.

11 §7

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får

7 Senaste lydelse 2008:376.

kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av

brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller utvidgat förverkande av

brottsvinster.

Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av

utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken .

Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om utvidgat förver-

kande av brottsvinster.

Den som inte är misstänkt för brott får kroppsvisiteras också om det finns synnerlig anledning att tro att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.3. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken8

dels att 36 kap. brottsbalken9 ska upphöra att gälla,

dels att det i brottsbalken ska införas ett nytt kapitel, 36 kap., av

följande lydelse.

36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

Om förverkande

Förverkande av brottsvinster

1 § Vinster av ett brott ska förverkas (ordinärt förverkande av brottsvinster). Detsamma gäller sådant som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott.

2 § Ordinärt förverkande av brottsvinster får ske från gärningsmannen, annan som medverkat till brottet eller den som annars gjort vinst till följd av brottet. Kostnadsersättning får förverkas från den som mottagit eller senare fått ersättningen.

3 § Om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge brottsvinster, ska även i annat fall än som avses i 1 § egendom förverkas, om det framstår som klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet (utvidgat förverkande av brottsvinster). Detsamma gäller om någon döms för grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott.

8 Senaste lydelse av Rubriken till 36 kap. 1986:118 36 kap. 1 § 2008:370 36 kap. 1 a § 2008:370 36 kap. 1 b § 2016:486 36 kap. 1 c § 2008:370 36 kap. 2 § 2005:283 36 kap. 3 § 1989:136 36 kap. 4 § 1986:1007 36 kap. 5 § 2016:486 36 kap. 5 a § 2008:370 36 kap. 6 § 1986:1007 36 kap. 7 § 2019:829 36 kap. 8 § 2019:829 36 kap. 9 § 2019:829 36 kap. 10 § 2019:829 36 kap. 10 a § 2006:283 36 kap. 11 § 1986:118 36 kap. 12 § 1986:118 36 kap. 13 § 1991:1138 36 kap. 14 § 2016:486 36 kap. 15 § 1986:118 36 kap. 16 § 1986:1007 36 kap. 17 § 2005:283. 9 För nuvarande lydelse se bilaga 5.

Om brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge upphov till brottsvinst, gäller första stycket också om någon döms för

1. dataintrång, utnyttjande av barn för sexuell posering, tagande av muta, givande av muta eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,

2. narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,

3. dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

4. narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

5. människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller

6. något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.

4 § Utvidgat förverkande av brottsvinster får ske från den som döms för det förverkandeutlösande brottet eller från annan som har förvärvat egendomen från denne utan att skäligt vederlag har utgått.

5 § Om det visas att viss egendom härrör från brottslig verksamhet ska den förverkas (självständigt förverkande av brottsvinster).

6 § Självständigt förverkande av brottsvinster får ske från den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

7 § Förverkande av brottsvinster får avse

1. den egendom som åtkommits eller erhållits genom brottet eller annan egendom vars värde inte överstiger värdet av brottsvinsten, eller

2. värdet av brottsvinsten.

Om det finns särskilda skäl får även egendom vars värde överstiger värdet av brottsvinsten förverkas. Den som egendomen förverkas från ska då ersättas för det överskjutande värdet.

Kan bevisning om vad som ska förverkas inte alls eller endast med svårighet föras, får rätten göra en bedömning efter vad som är skäligt.

Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt, ska förverkande bestämmas för varje person för sig. Om det finns särskilda skäl för det får de svara en för alla och alla för en.

Förverkande av hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott

8 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förverkas (hjälpmedelsförverkande), om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

9 § Egendom som

1. framställts genom brott,

2. vars användande utgör brott,

3. någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

4. på annat sätt varit föremål för brott ska förverkas (förverkande av egendom som varit föremål för brott). I stället för egendomen kan dess värde förverkas.

10 § Hjälpmedelsförverkande och förverkande av egendom som varit föremål för brott får ske från den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

Förverkande av särskilda brottsverktyg

11 § Föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning får förverkas (förverkande av särskilda brottsverktyg).

Detsamma gäller föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Även i annat fall får föremål förverkas som på grund av sin särskilda beskaffenhet och med beaktande omständigheterna i övrigt kan befaras komma till användning vid ett brott eller vid brottslig verksamhet.

12 § Föremål som avses i 11 § får förverkas från den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

Allmänna bestämmelser om förverkande

13 § Om det finns bestämmelser om förverkande i annan författning som avviker från det som föreskrivs i detta kapitel, tillämpas de bestämmelserna i första hand.

14 § En talan eller ett beslut om förverkande får riktas endast mot den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

Detta gäller dock inte sådan egendom som någon har blivit av med genom brott.

Förverkande av särskild rätt får ske endast från den som har den särskilda rätten.

I 4 kap. 4 § lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot finns bestämmelser om förfarandet när det är okänt vem som äger viss egendom.

15 § Vid förverkande ska den som har egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör annan.

Om en person besitter egendom tillsammans med någon som denne bor tillsammans med ska personen vid tillämpning av första stycket anses vara ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att den andra parten är samägare till denna enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan.

16 § Förverkande får inte beslutas om det är uppenbart oskäligt.

17 § I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.

Om rätten beslutar om viss åtgärd ska den även ange inom vilken tid åtgärden ska genomföras. Egendomen får vara kvar i beslag under den tid som rätten bestämt.

Särskild rätt till egendom

18 § Särskild rätt till egendom som förverkats består, om inte även den särskilda rätten förverkas.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning upphör, om egendomen förverkats, såvida det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

Målsägandens enskilda anspråk och förverkande

19 § Om en brottsvinst utgörs av egendom som någon blivit av med på grund av ett brott ska egendomen förverkas endast om det finns särskilda skäl för det. Detta gäller inte om det är fråga om sådan egendom som avses i 21 §.

20 § Om en brottsvinst har förverkats som svarar mot skada för enskild eller mot medel som någon annars har rätt att få tillbaka, svarar staten i den förpliktades ställe intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den som förverkandet har skett ifrån rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett som ersättning till den ersättningsberättigade.

21 § Om målsäganden redan i den rättegång där ett förverkandeyrkande prövas gör anspråk på penningmedel som härrör från brottet och däremot svarande medel helt eller delvis förverkas, ska rätten pröva om målsäganden har rätt till det som förverkas.

I ett mål om ansvar för brott som avser efterföljande hantering av egendom som härrör från brott ska rätten också pröva om målsäganden har sådan rätt som anges i första stycket på grund av det föregående brottet.

Tredje mans rätt i mål där egendom begärs förverkad

22 § Om någon som inte är part i en rättegång (tredje man) gör gällande rätt till egendom som begärs förverkad får denne inträda i rättegången om domstolen tillåter det.

23 § Tredje man som med stöd av 22 § vill inträda i en rättegång ska ansöka om det hos rätten. Tredje man får delta i rättegången endast om hen visar sannolika skäl för sitt påstående om rätt till den egendom som begärs förverkad.

Innan domstolen fattar beslut i frågan om tredje mans inträde i rättegången ska parterna höras över ansökan. Rätten får hålla förhandling med parterna och sökanden i frågan.

24 § Om tredje man väcker talan om bättre rätt till egendom när det redan pågår en rättegång om egendomens förverkande ska denna fråga inte handläggas i samma rättegång som förverkandefrågan.

Om det finns särskilda skäl för att handlägga tredje mans talan om bättre rätt i samma rättegång som brottmålet får dock domstolen tillåta att rättegångarna handläggs gemensamt.

25 § Om egendom förverkas trots att tredje man har påstått att egendomen tillhör honom eller henne ska domstolen, om det finns skäl för det, förelägga tredje man att senast inom den tid då domen får överklagas väcka talan om saken mot staten.

Om inte tredje man följer föreläggandet, har denne förlorat sin rätt mot staten avseende egendomen eller egendomens värde.

Om företagsbot

26 § Ett företag ska åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1. näringsverksamhet,

2. sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet, eller

3. annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också

1. att företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2. att brottet har begåtts av a. en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b. en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer.

Första stycket gäller inte, om brottet varit riktat mot företaget.

27 § När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Vid fastställandet av företagsbotens storlek ska det först bestämmas ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Sanktionsvärdet ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet för den samlade brottsligheten. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om inte annat följer av 9 eller 10 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

28 § Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska företagsboten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 8 § (förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

29 § En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 8 och 9 §§, om

1. brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

2. företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

3. företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4. företaget frivilligt har angett brottet, eller

5. det annars finns särskilda skäl för jämkning. Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

30 § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1. har begåtts av oaktsamhet, och

2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt

Gemensamma bestämmelser

31 § Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om inte annat följer av ett beslut enligt 21 §.

32 § Frågan om egendom ska förverkas eller företagsbot dömas ut prövas efter talan mot den som saken gäller, om inte annat följer av 3 kap. lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

33 § En begäran om att egendom ska förverkas eller företagsbot dömas ut handläggs antingen inom ramen för en rättegång om ansvar för brott eller som en särskild talan i en egen rättegång.

Om talan om förverkande eller företagsbot riktas mot någon som är tilltalad för brott sker handläggningen enligt de regler som gäller för brottmålet. I annat fall handläggs frågan som en särskild talan enligt lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

34 § Om brott har begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om annan särskild rättsverkan av brott än brottsvinstförverkande endast om och i den mån det med hänsyn till personens psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

35 § Om det på grund av att den tilltalade avlidit eller att åtalspreskription har inträtt inte längre är möjligt att döma ut påföljd, får på grund av brottet

1. egendom förverkas enligt 1, 8 eller 9 §,

2. åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, eller

3. företagsbot åläggas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks.

En talan om förverkande enligt 1 eller 8 § får dock alltid prövas om stämning angående detta har delgetts inom ett år från dödsfallet eller den tidpunkt vid vilken preskription inträdde.

36 § Det som har föreskrivits i lag eller författning om särskild rättsverkan av att någon döms till straff ska gälla även då annan påföljd som nämns i 1 kap. 3 § döms ut.

När första stycket tillämpas ska villkorlig dom och skyddstillsyn samt, om inte annat beslutas i domen, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Om det beslutas i domen ska skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.

37 § Om det är en förutsättning för särskild rättsverkan som kan följa på ett brott, att någon dömts till påföljd, får rätten, om påföljd för brottet efterges, ändå besluta om sådan rättsverkan om omständigheterna i målet talar för det.

38 § Beslut om förverkande, om åtgärd till förebyggande av missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.4. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 65 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

65 §10

Den som begär, träffar avtal om eller tar emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet, döms till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller om gärningsmannen använt en urkund eller något annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. brottsbalken eller lämnat osann uppgift inför myndighet. Det ska även särskilt beaktas om gärningsmannen i avsevärd utsträckning har missbrukat sin ställning som ägare eller förvaltare av en fastighet.

Ett avtalsvillkor om särskild ersättning är ogiltigt. Den som

har tagit emot en särskild ersättning är skyldig att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot.

Ett avtalsvillkor om särskild ersättning är ogiltigt.

Den som har tagit emot en särskild ersättning är skyldig att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot. Det gäller dock inte om det enligt 12 kap. 65 b § utgör brott att lämna ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

10 Senaste lydelse 2019:523.

1.5. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken

dels att 29 kap. 12 §11 ska upphöra att gälla,

dels att 29 kap. 12 a § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 29 kap. ska lyda ”Straffbestämmelser”12.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 kap.

12 a §13

Den myndighet som förvarar avfall som skäligen kan antas bli förverkat enligt 12 § och har tagits i beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken får

Den myndighet som förvarar avfall som skäligen kan antas bli förverkat enligt 36 kap. brotts-

balken och har tagits i beslag en-

ligt 27 kap. rättegångsbalken får

1. omedelbart låta sälja avfallet, om det finns en risk för att avfallet blir förstört under förvaringen, förvaringen är förenad med alltför stora kostnader eller det finns andra särskilda skäl, och

2. förstöra avfallet, om det inte kan säljas eller om det kan antas komma till brottslig användning eller på annat sätt är olämpligt för försäljning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

11 Senaste lydelse av 29 kap.12 § 2019:496. 12 Senaste lydelse rubriken 1998:808. 13 Senaste lydelse av 29 kap. 12 a § 2019:496.

1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §14

Alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 10 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519), 13 kap. 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500) eller 20 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska förklaras förver-

kade, om det inte finns särskilda

skäl mot det.

Alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 10 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519), 13 kap. 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500) eller 20 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska förverkas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som avses i första stycket påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) som påträffas hos den som intar eller förvarar sådana drycker eller preparat i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift ska, oavsett vem dryckerna

Spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) som påträffas hos den som intar eller förvarar sådana drycker eller preparat i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift ska, oavsett vem dryckerna

14 Senaste lydelse 2019:347.

eller preparaten tillhör, förklaras

förverkade, om inte särskilda skäl

talar mot det. Detsamma ska gälla alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat som påträffas hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen.

eller preparaten tillhör, förverkas, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma ska gälla alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat som påträffas hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen.

Tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker eller preparat som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna eller preparaten var avsedda även för den senare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 53 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

53 a §15

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt denna lag skall förklaras förver-

kad, om det inte är uppenbart

oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall

förklaras förverkat, om det inte är

uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förverkas. Även vinster av sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället

15 Senaste lydelse 2005:360.

för egendomen får dess värde

förklaras förverkat.

för egendomen får dess värde

förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §16

En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige.

Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott.

Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott

eller annars har egendom som kan antas härröra från brott eller brottslig verksamhet.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och

16 Senaste lydelse 2020:969.

3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.9. Förslag till lag om ändring i krigshandelslagen (1964:19)

Härigenom föreskrivs att 4 § krigshandelslagen (1964:19) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §17

Den som handlar i strid mot en för honom gällande utfästelse som avses i denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon, som genom sådan utfästelse förbundit sig att inte utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gör försök att i strid mot utfästelsen utföra varan.

Den som handlar i strid mot en för honom eller henne gällande utfästelse som avses i denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma

ska gälla, om någon, som genom

sådan utfästelse förbundit sig att inte utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gör försök att i strid mot utfästelsen utföra varan.

Utbyte av brott som avses i första stycket skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

17 Senaste lydelse 1991:288. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

1.10. Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 57 a § patentlagen (1967:837) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

57 a §18

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 57 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även

utbyte av sådant brott skall för-

klaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 57 §.

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 57 § ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förver-

kas. Även vinster av sådant brott ska förklaras förverkat, om det

inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 57 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 57 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 57 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 57 § får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 57 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för

18 Senaste lydelse 2005:289.

egendomen får dess värde för-

klaras förverkat.

egendomen får dess värde för-

verkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.11. Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §19

Narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag skall

förklaras förverkad, om det inte är

uppenbart oskäligt. I stället för narkotikan får dess värde förkla-

ras förverkat. Även utbyte av så-

dant brott skall förklaras förver-

kat, om det inte är uppenbart

oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. Vad som nu sagts om narkotika gäller även narkotikaprekursorer.

Narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag ska

förverkas, om det inte är uppen-

bart oskäligt. I stället för narkotikan får dess värde förverkas. Även vinster av sådant brott ska

förverkas, om det inte är uppen-

bart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. Vad som nu sagts om narkotika gäller även narkotikaprekursorer.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling, samt egen-

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling, samt egen-

19 Senaste lydelse 2006:46.

dom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

dom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

I stället för sådan egendom som avses i andra stycket får dess värde förklaras förverkat.

I stället för sådan egendom som avses i andra stycket får dess värde förverkas.

Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag, skall föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller henne eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag, ska föremålen, oavsett vem de tillhör, förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.12. Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs att 35 a § mönsterskyddslagen (1970:485) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 a §20

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 35 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även

utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är

uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 35 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 35 § får

förklaras förverkad, om det behövs

för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 35 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 35 § ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förver-

kas. Även vinster av sådant brott ska förverkas, om det inte är

uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 35 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 35 § får

förverkas, om det behövs för att

förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 35 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

20 Senaste lydelse 2005:291.

1.13. Förslag till lag om ändring i Skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 13 a § ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 a §21

Bestämmelserna om förverkande i 36 kap. 1 § brottsbalken ska inte tillämpas i fråga om brott enligt denna lag.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte utbyte av förbere-

delse till grovt skattebrott eller vad som därvid har tagits emot som ersättning för kostnader.

Förverkande enligt 36 kap. 1 § första meningen brottsbalken får inte beslutas om en brottsvinst som avser brott enligt denna lag har neutraliserats genom beskattning. Om förverkande enligt 36 kap. 1 § första meningen beslutas på grund av sådant brott ska det belopp som tillfaller staten till följd av förverkandebeslutet överföras till Skatteverket och avräknas från eventuella skatteskulder som brottet har föranlett hos den från vilken förverkande skett.

Om penningmedel har tagits i beslag, penningbeslag eller förvar eller belagts med kvarstad för sådant förverkande som avses i första stycket får de, om de motsvarar medel som ska återbetalas enligt ett beskattningsbeslut, överföras till Skatteverket för avräkning mot skatteskulden. Den som beslutar om tvångsmedlet ska underrätta Skatteverket om beslutet.

Om det fattas beslut enligt 46 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) avseende egendom som är föremål för något straffpro-

21 Senaste lydelse 2011:513.

cessuellt tvångsmedel ska beslutet om tvångsmedel hävas i samband med att beslutet om betalningssäkring eller förvar verkställs. I förekommande fall ska egendomen då överlämnas till Kronofogdemyndigheten.

Vad som sägs i första–tredje styckena gäller inte brottsvinst av förberedelse till grovt skattebrott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §22

Egendom eller dess värde som förverkats med stöd av denna lag tillfaller staten. Regeringen får på

begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet av förverkandebeslutet förordna att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den staten.

Egendom eller dess värde som förverkats med stöd av denna lag tillfaller staten.

Om inte särskilda skäl talar emot det ska regeringen, i syfte att kompensera ett brottsoffer för uppkommen skada eller se till att egendom kan återställas till dess rättmätiga ägare, på begäran av en stat som gör en framställning förordna att viss egendom eller dess värde ska överlämnas till den staten.

Böter som bestämts enligt denna lag får inte förvandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

22 Senaste lydelse 2000:570.

1.15. Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 20 § kreditupplysningslagen (1973:1173) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §23

Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits av någon som inte haft rätt till det enligt 3 §,

skall register som använts i verk-

samheten förklaras förverkade om det inte är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om vad som bestämts enligt 13 § andra stycket andra meningen inte följts.

Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits av någon som inte haft rätt till det enligt 3 §,

ska register som använts i verk-

samheten förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om vad som bestämts enligt 13 § andra stycket andra meningen inte följts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

23 Senaste lydelse 1997:556.

1.16. Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs att 17 a § inkassolagen (1974:182) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 a §24

Har inkassoverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd,

skall register som avser gäldenä-

rer och som har använts i verksamheten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket eller om föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen ej har följts.

Har inkassoverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd,

ska register som avser gäldenä-

rer och som har använts i verksamheten förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket eller om föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

24 Senaste lydelse 1981:738.

1.17. Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)

Härigenom föreskrivs att 11 § abortlagen (1974:595)25 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

25 Senaste lydelse 2005:294.

1.18. Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs att 8 § utsädeslagen (1976:298) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §26

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 2 § döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 5 §.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Vara som varit föremål för brott mot föreskrift, meddelad med stöd av 2 §, skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller utbyte av sådant brott. I stället för varan kan dess värde förklaras förverkat.

Har någon gjort sig skyldig till brott enligt första stycket, skall han ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för undersökning av taget prov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

26 Senaste lydelse 2000:1262. Ändringen innebär att tredje stycket tas bort.

1.19. Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 54 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 §27

Har någon begått brott som

avses i 52 §, skall egendom, som han i samband med brottet har

mottagit eller genom brottet har

undanhållit, förklaras förverkad. Detsamma gäller annat utbyte av sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Äger den brottslige ytterligare

sådan egendom som brottet har avsett, kan även denna förklaras

förverkad. Annan egendom som

han eller hon äger och som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud kan också

förklaras förverkad, om det finns

särskilda skäl.

Om någon har begått brott som

avses i 52 §, ska egendom, som han eller hon i samband med brottet har tagit emot eller genom brottet har undanhållit, förverkas. Detsamma gäller andra vinster av sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Om den brottslige äger ytter-

ligare sådan egendom som brottet har avsett, kan även denna för-

verkas. Annan egendom som han

eller hon äger och som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud kan också förver-

kas, om det finns särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

27 Senaste lydelse 2005:296.

1.20. Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom föreskrivs att 49 § ransoneringslagen (1978:268) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 §28

Har någon begått brott som

avses i denna lag, skall egendom, som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit till

avyttring mot vederlag eller un-

danhållit, använt, frambringat, tillverkat eller berett, förklaras

förverkad. Detsamma gäller annat utbyte av sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Äger den brottslige ytterligare

sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna för-

klaras förverkad. Förråd av annan

förnödenhet som han eller hon äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om det finns särskilda skäl, också

förklaras förverkat.

Om någon har begått brott som avses i denna lag, ska egendom, som han eller hon i samband med brottet har tagit emot eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit till försäljning mot betal-

ning eller undanhållit, använt,

frambringat, tillverkat eller berett, förverkas. Detsamma gäller

andra vinster av sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Om den brottslige äger ytter-

ligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna

förverkas. Förråd av annan för-

nödenhet som han eller hon äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om det finns särskilda skäl, också förverkas.

Vad i första stycket sägs om egendom gäller i tillämpliga delar

även ransoneringsbevis.

Det som sägs om egendom i första stycket gäller i tillämpliga

delar även ransoneringsbevis.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

28 Senaste lydelse 2005:297.

1.21. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 39 § skogsvårdslagen (1979:429) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §29

Virke efter avverkning som innebär brott enligt denna lag eller värdet därav skall förklaras

förverkat, om det inte är uppen-

bart obilligt.

Virke efter avverkning som innebär brott enligt denna lag eller värdet därav ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

29 Senaste lydelse 1993:553.

1.22. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel

Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 a §30

Spelautomater och annan egendom som har använts vid eller varit föremål för brott enligt 9 § samt insatser som har uppburits vid brottet skall förklaras för-

verkade, om det inte är uppen-

bart oskäligt. Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 §brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Spelautomater och annan egendom som har använts vid eller varit föremål för brott enligt 9 § samt insatser som har uppburits vid brottet ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 10 §brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen.

I stället för egendomen kan dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

30 Senaste lydelse 1990:104.

1.23. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 19 och 20 a–b §§ polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §31

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas. En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter

1. vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras för-

verkat enligt 36 kap. 3 § brotts-

balken, eller

2. föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet kan förklaras förver-

kat enligt 36 kap. 3 §brottsbalken.

1. vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förverkas enligt 36 kap. 11 § brottsbalken, eller

2. föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet kan förverkas enligt 36 kap. 11 § brottsbalken.

31 Senaste lydelse 2003:858.

20 a §32

En polisman får genomsöka ett fordon eller en båt i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

En polisman får genomsöka ett fordon eller en båt i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 11 § brottsbalken.

20 b §33

En polisman får bereda sig tillträde till ett gemensamt utrymme i eller i anslutning till ett flerbostadshus i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förklaras

förverkat enligt 36 kap. 3 § brotts-

balken.

En polisman får bereda sig tillträde till ett gemensamt utrymme i eller i anslutning till ett flerbostadshus i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 11 §brottsbalken.

Åtgärden får endast i brådskande fall vidtas utan föregående beslut av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

32 Senaste lydelse 2019:37. 33 Senaste lydelse 2021:1013.

1.24. Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 4849 §§jaktlagen (1987:259) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §34

Om någon har begått jaktbrott eller jakthäleri, skall vilt som han eller hon kommit över genom brottet förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. Även annat utbyte av sådant brott

skall förklaras förverkat, om det

inte är uppenbart oskäligt.

Om någon har begått jaktbrott eller jakthäleri, ska vilt som han eller hon kommit över genom brottet förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förverkas. Även andra

vinster av sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart

oskäligt.

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av regeringen.

49 §35

Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid jaktbrott eller jakthäleri får för-

klaras förverkade, om det behövs

för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid jaktbrott eller jakthäleri får för-

verkas, om det behövs för att

förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

34 Senaste lydelse 2005:298. 35 Senaste lydelse 2011:514.

I stället för egendomen kan dess värde helt eller delvis förkla-

ras förverkat.

I stället för egendomen kan dess värde helt eller delvis för-

verkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.25. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål36 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

36 Senaste lydelse 1990:413.

1.26. Förslag till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 22 a § kulturmiljölagen (1988:950)37ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

37 Senaste lydelse 2005:301.

1.27. Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)

Härigenom föreskrivs i fråga prisregleringslagen (1989:978)38

dels att 46 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 46 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

38 Senaste lydelse av 46 § och rubriken 1989:978.

1.28. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv39 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

39 Senaste lydelse 1990:783.

1.29. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § minerallag (1991:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

6 §40

Till böter eller fängelse i högst sex månader ska den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession,

2. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 3 § om ställande av säkerhet eller utan att det finns en gällande arbetsplan enligt 3 kap. 5 c § första stycket eller 5 d § andra stycket,

3. utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4. lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5. lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

I fall som avses i första stycket 3 kan mineral som utvunnits förklaras förverkat.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

40 Senaste lydelse 2014:782. Ändringen innebär att tredje stycket tas bort.

1.30. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel41 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

41 Senaste lydelse 2005:303.

1.31. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel42ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

42 Senaste lydelse 2011:849.

1.32. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika

Härigenom föreskrivs att 13 a § lagen (1992:860) om kontroll av narkotika43 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

43 Senaste lydelse 2005:471.

1.33. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering44 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

44 Senaste lydelse 1992:1602.

1.34. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §45

Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall

förklaras förverkad, om det inte

är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde för-

klaras förverkat. Även utbyte av

ett sådant brott skall förklaras

förverkat, om det inte är uppen-

bart oskäligt.

Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska för-

verkas, om det inte är uppenbart

oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Även

vinster av ett sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart

oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

45 Senaste lydelse 1992:1402.

1.35. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 a §46

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 9 § skall

förklaras förverkad, om det inte

är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 9 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 9 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 9 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde

förklaras förverkat.

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 9 § ska

förverkas, om det inte är uppenbart

oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även vinster av sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 9 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 9 § får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 9 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde för-

verkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

46 Senaste lydelse 2005:304.

1.36. Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 45 § fiskelagen (1993:787) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §47

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall fisk som varit föremål för brott enligt denna lag

förklaras förverkad. Detsamma

gäller annat utbyte av sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna skall

förklaras förverkat, om mottagan-

det utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska fisk som varit föremål för brott enligt denna lag

förverkas. Detsamma gäller andra vinster av sådant brott. Även vad

någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förkla-

ras förverkat om det inte kan ut-

redas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förver-

kas om det inte kan utredas hur

stor del av partiet som omfattas av brottet.

Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är

uppenbart oskäligt. Detsamma

gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i tredje stycket får egendom förklaras för-

verkad, om egendomen har varit

Utöver vad som sägs i tredje stycket får egendom förverkas, om egendomen har varit avsedd att

47 Senaste lydelse 2005:305.

avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

I stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, kan dess värde helt eller delvis

förklaras förverkat. Kan bevisning

om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

I stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, kan dess värde helt eller delvis förverkas. Kan bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelse av 25 § andra–tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.37. Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)

dels att 2 kap. 31 §48 ska upphöra att gälla,

dels att rubriken49 närmast före 2 kap. 31 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

48 Senaste lydelse 1994:1427. 49 Senaste lydelse 1993:1617.

1.38. Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)

Härigenom föreskrivs att 58 § lotterilagen (1994:1000) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

58 §50

Insatser som tagits emot vid brott enligt denna lag skall för-

klaras förverkade. Även annat utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat. Detsamma gäller

utrustning, handlingar och annan egendom som har varit föremål för ett sådant brott. Om en spelautomat förverkas skall även dess innehåll förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Insatser som tagits emot vid brott enligt denna lag ska för-

verkas. Även andra vinster av

sådant brott ska förverkas. Detsamma gäller utrustning, handlingar och annan egendom som har varit föremål för ett sådant brott. Om en spelautomat förverkas ska även dess innehåll

förverkas. Förverkande får inte

ske om det är uppenbart oskäligt.

Utrustning, handlingar och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förver-

kade, om det behövs för att före-

bygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

Utrustning, handlingar och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 §brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 2 och

10 §§brottsbalken, ske hos den

som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen. I stället för egendomen kan dess värde förverkas.

50 Senaste lydelse 2005:306.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.39. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § lagen (1994:1776) om skatt på energi51 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

51 Senaste lydelse 2005:308.

1.40. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt52 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

52 Senaste lydelse 1994:1563.

1.41. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1995:831) om transplantation m.m.53 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

53 Senaste lydelse 2005:310.

1.42. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia54 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

54 Senaste lydelse 2005:309.

1.43. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

5 §55

Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 1 a §, 1 b § eller 2 § första stycket a ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § första stycket d eller e. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition som hör till vapnet förklaras förverkad.

Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 1 a §, 1 b § eller 2 § första stycket a ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § första stycket d eller e. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förver-

kas. Om ett vapen förverkas får

även ammunition som hör till vapnet förverkas.

Det som föreskrivs i första stycket om ett vapen ska också gälla en vapendel.

Det som föreskrivs i första stycket om ett vapen ska också gälla en vapendel.

Utbyte av brott enligt denna

lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Även vinster av brott enligt

denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

55 Senaste lydelse 2014:894.

1.44. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner

Härigenom föreskrivs i fråga om 1112 §§ lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner56

dels att 11–12 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

56 Senaste lydelse av rubriken 1996:95 11 § 1996:95 12 § 2005:312.

1.45. Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 a § växtförädlarrättslagen (1997:306) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

1 a §57

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 1 §

skall förklaras förverkad, om det

inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde

förklaras förverkat. Även utbyte

av sådant brott skall förklaras för-

verkat, om det inte är uppenbart

oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 1 §

ska förverkas, om det inte är

uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förver-

kas. Även vinst av sådant brott ska förverkas, om det inte är uppen-

bart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för

57 Senaste lydelse 2005:314.

I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

egendomen får dess värde för-

verkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.46. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § ellagen (1997:857)58 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

58 Senaste lydelse 1997:857.

1.47. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §59

Skatteverkets verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt

1. skattebrottslagen (1971:69),

2. 30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551),

3. 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

4. 4 kap. 6 b §, 14 kap.14 och 10 §§ och 15 kap.1013 §§brottsbalken, om gärningen avser uppgift eller handling i ärende hos Skatteverket,

5. 9 kap.13 och 11 §§brottsbalken, om gärningen har samband med Skatteverkets verksamhet enligt

– lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete,

– lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, eller – lagen (2020:1066) om förfarandet vid skattereduktion för installation av grön teknik,

6. 11 kap. 5 § brottsbalken,

7. lagen (2014:836) om näringsförbud,

8. folkbokföringslagen (1991:481),

9. lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, och 10. lagen (2020:548) om omställningsstöd. Skatteverket får medverka vid undersökning också i fråga om annat brott än som anges i första stycket, om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för detta.

Skatteverket får medverka vid undersökning också i fråga om annat brott än som anges i första stycket och vid utredning av själv-

ständigt förverkande av brottsvinster enligt 36 kap. 5 § brottsbalken, om åklagaren finner att

det finns särskilda skäl för detta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

59 Senaste lydelse 2020:1067.

1.48. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor60 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

60 Senaste lydelse 2005:315.

1.49. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 8 kap.2 a och 4 §§ lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 a §61

En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål

eller en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster

begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.

61 Senaste lydelse 2018:1788.

4 §62

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värdepapperscentralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värdepapperscentralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning,

en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster, ett

ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

62 Senaste lydelse 2017:1004.

1.50. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §63

Varor som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av dem samt vinning av sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

För beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 36 kap. brottsbalkenförsta stycket gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

För beslag av egendom som kan antas komma att förverkas enligt 36 kap. brottsbalken gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

Bestämmelserna i 2 § första stycket 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då varor som avses i 1 § denna lag tagits i beslag. Tiden för att anmäla missnöje ska dock räknas från dagen för förordnandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

63 Senaste lydelse 2019:361. Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.

1.51. Förslag till lag om ändring i lagen epizootilag (1999:657)

Härigenom föreskrivs att 20 § epizootilagen (1999:657) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §64

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att göra anmälan enligt 2 § eller bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut enligt 4 §, 4 a § eller mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 5 eller 8 §, eller

3. bryter mot bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om hantering av specificerat riskmaterial, om framställning eller användning av animaliska produkter eller om överlåtelse av djur eller andra produkter än livsmedel.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Det ska inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Om ett brott som avses i första stycket 2 innefattar olovlig transport av djur eller varor ska sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

64 Senaste lydelse 2005:102. Ändringen innebär att fjärde stycket tas bort.

1.52. Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

Härigenom föreskrivs att 12 § zoonoslagen (1999:658) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §65

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 §, eller

3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Det ska inte dömas till ansvar enligt första stycket för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Om ett brott som avses i första stycket 2 innefattar olovlig transport av djur eller varor ska sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

65 Senaste lydelse 2021:168. Ändringen innebär att fjärde stycket tas bort.

1.53. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd66ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

66 Senaste lydelse 2008:374.

1.54. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §67

När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska tjänstemän

1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 11 §

första stycketbrottsbalken eller

kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.

Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

67 Senaste lydelse 2000:1219.

1.55. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 1617 §§ och 32 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §68

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom

förklaras förverkad:

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom

förverkas:

1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas värde,

2. utbyte av brott enligt denna lag, och

2. vinster av brott enligt denna lag, och

3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

En vara som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till varan får inte förklaras förverkad, om varan eller rättigheten efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt första stycket 1 av en vara gäller inte be-

stämmelserna i 36 kap. 5 § första och andra styckenabrottsbalken

om hos vem förverkande får ske.

En vara som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till varan får inte förverkas, om varan eller rättigheten efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt första stycket 1 av en vara gäller inte de begräns-

ningar som följer av 36 kap. 10

och 14 §§ brottsbalken om hos vem förverkande får ske.

17 §69

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad,

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om för-

68 Senaste lydelse 2000:1225. 69 Senaste lydelse 2008:520.

om förverkandet behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess värde förkla-

ras förverkat. I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns be-

stämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde för-

klaras förverkat.

verkandet behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess värde förverkas. I 36 kap. 10 och 18 §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde för-

verkas.

32 §70

I mål om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket får talan föras av särskilt förordnade befattningshavare vid Tullverket, om det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter och att brottet inte skall föranleda någon annan påföljd. En sådan befattningshavare får även fatta beslut enligt 3 § fjärde stycket

I mål om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket får talan föras av särskilt förordnade befattningshavare vid Tullverket, om det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter och att brottet inte skall föranleda någon annan påföljd. En sådan befattningshavare får även fatta beslut enligt 3 kap. 3 § lagen

70 Senaste lydelse 2000:1225.

lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

( 2023:000 ) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

Bestämmelserna i första stycket inskränker inte allmän åklagares åtalsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.56. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning71 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

71 Senaste lydelse 2005:316.

1.57. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet

dels att 7 § ska ha följande lydelse,

dels att 8 och 9 §§72 ska upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §73

Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska för-

klaras förverkad, om det inte är

uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan värdet av den

förklaras förverkat. Även utbyte

av brott enligt denna lag ska för-

klaras förverkat, om det inte är

uppenbart oskäligt.

Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska för-

verkas, om det inte är uppenbart

oskäligt. I stället för egendomen kan värdet av den förverkas. Även

vinster av brott enligt denna lag

ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

72 Senaste lydelse av 8 § 2014:312 9 § 2014:312. 73 Senaste lydelse 2014:624.

1.58. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 16 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation74 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

74 Senaste lydelse 2003:389.

1.59. Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364)75

dels att 8 kap. 6 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 6 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

75 Senaste lydelse av rubriken 2003:364 8 kap. 6 § 2003:364.

1.60. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott76 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

76 Senaste lydelse 2005:319.

1.61. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 2 kap.20 och 20 a §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

20 §77

Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en utredning

om självständigt förverkande av brottsvinster begärs av undersök-

ningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

20 a §78

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fond-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fond-

77 Senaste lydelse 2018:1790. 78 Senaste lydelse 2017:1007.

bolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

bolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning,

en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster, ett

ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.62. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 1 kap.11 och 12 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

11 §79

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller utredning

om självständigt förverkande av brottsvinster begärs av undersök-

ningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

12 §80

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har läm-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har läm-

79 Senaste lydelse 2018:1791. 80 Senaste lydelse 2017:1008.

nats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

nats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, en utred-

ning om självständigt förverkande av brottsvinster eller ett ärende

om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.63. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §81

Med frysningsbeslut avses i denna lag

1. ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag enligt 2 kap. 1 § denna lag,

2. ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.

2. ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande eller ett för-

farande som avser en form av förverkande som motsvarar den som avses i 36 kap. 5 § brottsbalken, i syfte att tillfälligt hindra

förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.

81 Senaste lydelse 2005:500.

2 kap.

1 §82

Åklagare får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§rättegångsbalken, besluta om beslag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara på grund av

brott förverkat och som kan antas

komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, utan hinder av att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet. Ett sådant beslut får inte verkställas i Sverige.

Åklagare får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§rättegångsbalken, besluta om beslag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara förverkat på

grund av brott eller brottslig verksamhet och som kan antas komma

att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, utan hinder av att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet. Ett sådant beslut får inte verkställas i Sverige.

Vad som i detta kapitel sägs om föremål skall också gälla i fråga om skriftlig handling.

Vad som anges i detta kapitel om föremål ska också gälla i fråga om skriftlig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

82 Senaste lydelse 2005:500.

1.64. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 20 kap. 10 §83 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023,

dels att 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

11 §84

Om ägaren till ett fartyg som kan förverkas enligt 10 § andra

stycket inte är känd eller saknar

känt hemvist i Sverige, får talan om förverkande föras mot befälhavaren på fartyget.

Om ägaren till ett fartyg som kan förverkas inte är känd eller saknar känt hemvist i Sverige, får talan om förverkande föras mot befälhavaren på fartyget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

83 Senaste lydelse 2005:716. 84 Senaste lydelse 2005:716.

1.65. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall85 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

85 Senaste lydelse 2005:900.

1.66. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

Härigenom föreskrivs att 6 kap.8 och 9 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

8 §86

Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål

eller utredning om självständigt förverkande av brottsvinster be-

gärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

9 §87

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden

86 Senaste lydelse 2019:760. 87 Senaste lydelse 2017:1010.

eller någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

eller någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självstän-

digt förverkande av brottsvinster,

ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.67. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:924) om Antarktis

Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (2006:924) om Antarktis88 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

88 Senaste lydelse 2006:924.

1.68. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:496) om blodsäkerhet

Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (2006:496) om blodsäkerhet89ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

89 Senaste lydelse 2006:496.

1.69. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.90 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

90 Senaste lydelse 2006:351.

1.70. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.91

dels att 6–7 § § ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023,

dels att rubriken närmast före 6 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

91 Senaste lydelse av rubriken 2006:1329 6 § 2006:1329 7 § 2008:375.

1.71. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 1 kap.12 och 13 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

12 §92

Ett värdepappersbolag, en börs och en clearingorganisation är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett värdepappersbolag, en börs och en clearingorganisation är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål

eller en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster

begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

13 §93

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värdepappersbolaget, börsen eller clearingorganisationen samt dess styrelseledamöter och anställda inte

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värdepappersbolaget, börsen eller clearingorganisationen samt dess styrelseledamöter och anställda inte

92 Senaste lydelse 2018:1793. 93 Senaste lydelse 2017:1011.

får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning, en

utredning om självständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende

om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.72. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler

Härigenom föreskrivs att 35 § lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler94ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

94 Senaste lydelse 2008:286.

1.73. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §95

Bestämmelserna om förundersökning i 3 § ska även tillämpas om det i samband med att Tullverket vidtar åtgärder mot ett brott som avses i 1 § finns anledning att anta att något av följande brott har begåtts:

1. innehav eller bruk av narkotika enligt 1 § första stycket 6 eller 2 § narkotikastrafflagen (1968:64),

2. dopningsbrott enligt 3 § och 2 § 6 lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, eller

3. innehav av hälsofarliga varor enligt 4 § och 3 § första stycket 7 lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Utan att det inskränker åklagares åtalsrätt får särskilt förordnade befattningshavare vid Tullverket

1. föra talan i mål om brott enligt första stycket, om det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter och att brottet inte föranleder någon annan påföljd, och

2. fatta beslut enligt 3 § fjärde

stycket lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

2. fatta beslut enligt 3 kap. 3 §

lagen ( 2023:000 ) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

Bestämmelserna i 4–8 §§ gäller även i fråga om Tullverket och tjänstemän vid Tullverket om det finns anledning att anta att ett brott som anges i denna paragraf har begåtts och misstanken har uppkommit i samband med att Tullverket vidtar åtgärder mot ett brott som avses i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

95 Senaste lydelse 2021:763.

1.74. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m.;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m.96

dels att 11 § ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023,

dels att rubriken närmast före 11 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

96 Senaste lydelse av rubriken 2008:1049 11 § 2008:1049.

1.75. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel

Härigenom föreskrivs i frågan om lagen (2009:366) om handel med läkemedel97

dels att 9 kap. 3 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 9 kap. 3 § ska utgå.

dels att kapitelrubriken ska lyda ”Ansvar, överklagande och ytter-

ligare bemyndigande”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

97 Senaste lydelse av kapitelrubriken 2009:366 mellanrubriken 2009:366 9 kap. 3 § 2009:366.

1.76. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

24 §98

Sekretess som följer av andra sekretessbestämmelser än dem som anges i 19–23 §§ och 25 kap. 2 § första stycket hindrar inte att en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott lämnas till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda någon annan påföljd än böter.

Sekretess som följer av andra sekretessbestämmelser än dem som anges i 19–23 §§ och 25 kap. 2 § första stycket hindrar inte att en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott lämnas till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Detsamma gäller uppgift

som angår den som är föremål för utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

98 Senaste lydelse 2014:633.

1.77. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel99 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

99 Senaste lydelse 2009:730.

1.78. Förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305)

Härigenom föreskrivs att 32 § skyddslagen (2010:305) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 §100

Avbildningar, beskrivningar och mätuppgifter som har kommit till genom brott enligt denna lag ska förklaras förverkade.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats. I stället för egendomen kan dess värde för-

klaras förverkat.

I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

Avbildningar, beskrivningar och mätuppgifter som har kommit till genom brott enligt denna lag ska förverkas.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats. I stället för egendomen kan dess värde för-

verkas.

I 36 kap. 10 och 18 §§brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

100 Senaste lydelse 2018:611.

1.79. Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs i fråga om radio-_och_tv-lagen (2010:696)101

dels att 17 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 17 kap. 4 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

101 Senaste lydelse av rubriken 2010:696 17 kap. 4 § 2010:696.

1.80. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs att 3 kap.14 och 15 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

14 §102

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller

utredning om självständigt förverkande av brottsvinster begärs av

undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

15 §103

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och an-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och an-

102 Senaste lydelse 2018:1794. 103 Senaste lydelse 2017:1014.

ställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

ställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om själv-

ständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende om rättslig

hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.81. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 23 § skollagen (2010:800) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

23 §104

Ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § ska återlämnas till eleven senast vid den tidpunkt skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som omfattas av 22 § eller om det med hänsyn till föremålets beskaffenhet finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver dock inte föremålet lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har informerats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter verkställandet av omhändertagandet.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap.

3 § brottsbalken, 6 § narkotika-

strafflagen (1968:64), 5 § lagen

(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap.

5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 §

lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska rektorn eller

den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap.

11 § brottsbalken, 6 § narkotika-

strafflagen (1968:64)eller9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67), ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

104 Senaste lydelse 2014:775.

1.82. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 31 och 32 §§ lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §105

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras

förverkad:

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom för-

verkas:

1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av en sådan vara, och

2. utbyte av brott enligt denna lag.

Om en brandfarlig eller explosiv vara förklaras förverkad, får även varans förpackning förkla-

ras förverkad.

2. vinster av brott enligt denna lag.

Om en brandfarlig eller explosiv vara förverkas, får även varans förpackning förverkas.

32 §106

En anordning för hantering av brandfarliga eller explosiva varor eller annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras för-

verkad, om förverkandet behövs

för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats. I stället för egendomen får dess värde förkla-

ras förverkat. I 36 kap. 5 och 5 b §§

En anordning för hantering av brandfarliga eller explosiva varor eller annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om förverkandet behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats. I stället för egendomen får dess värde förverkas. I 36 kap.

10 och 18 §§brottsbalken finns

105 Senaste lydelse 2010:1011. 106 Senaste lydelse 2010:1011.

brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

Om en anordning förklaras

förverkad, får även anordningens

innehåll och förpackning förkla-

ras förverkade.

Om en anordning förverkas, får även anordningens innehåll och förpackning förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.83. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 1–3 §§ alkohollag (2010:1622) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

1 §107

Sprit, alkoholdrycker och alkoholhaltiga preparat som har varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förklaras för-

verkade. Detsamma gäller vad

någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagande utgör brott enligt denna lag. Förverkande av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat kan ske även hos den som är fri från ansvar för brottet enligt 11 kap. 11 § andra stycket.

Sprit, alkoholdrycker och alkoholhaltiga preparat som har varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt vinster av sådant brott ska förverkas. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagande utgör brott enligt denna lag. Förverkande av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat kan ske även hos den som är fri från ansvar för brottet enligt 11 kap. 11 § andra stycket.

2 §108

Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats ska även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverkningen, råämnen som uppenbarligen har varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i,

Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats ska även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverkningen, råämnen som uppenbarligen har varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i,

107 Senaste lydelse 2019:345. 108 Senaste lydelse 2010:1622.

förklaras förverkade. Likaså ska

förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit för-

klaras förverkade.

förverkas. Likaså ska förråd av

renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit förverkas.

Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 11 kap. 2 § eller värdet därav samt utbyte av sådant brott ska förklaras förver-

kade.

Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 11 kap. 2 § eller värdet därav samt utbyte av sådant brott ska förverkas.

3 §109

Utöver vad som sägs i 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde

förklaras förverkat.

Utöver vad som sägs i 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

109 Senaste lydelse 2010:1622.

1.84. Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 § varumärkeslagen (2010:1877) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 §110

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 1 § ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde

förklaras förverkat. Även utbyte

av sådant brott ska förklaras för-

verkat, om det inte är uppenbart

oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom med avseende på vilken brott föreligger enligt 1 § ska

förverkas, om det inte är uppen-

bart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förverkas. Även vinster av sådant brott ska

förverkas, om det inte är uppen-

bart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straff-

110 Senaste lydelse 2010:1877.

eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

bar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.85. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härmed föreskrivs att 12 kap. 61 § och 19 kap.46 och 47 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

61 §111

Lekmannarevisorn är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lekmannarevisor, en särskild granskare och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.

Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål.

Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål

eller vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

19 kap.

46 §112

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller utredning

om självständigt förverkande av brottsvinster begärs av undersök-

ningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rätts-

111 Senaste lydelse 2010:2043. 112 Senaste lydelse 2018:1795.

eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form

lig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

47 §113

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om själv-

ständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende om rättslig

hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

113 Senaste lydelse 2017:1015.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.86. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 kap.2 och 3 §§ lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall ska följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §114

Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut om förverkande

1. som avser utbyte av ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det mottagna, eller

1. som avser vinster av ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det mottagna, eller

2. som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som frambragts genom brott, vars användande utgör brott, som någon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som annars varit föremål för brott.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 1 b eller

4 §brottsbalken.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 3 eller

5 §brottsbalken.

3 §115

Med ett utländskt beslut om förverkande avses i denna lag ett straff eller en åtgärd enligt ett lagakraftvunnet beslut, som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat i Europeiska unionen efter rättegång på grund av brottslig handling och som innebär ett slutligt berövande av egendom när domstolen förklarat att egendomen har

114 Senaste lydelse 2014:203. 115 Senaste lydelse 2016:487.

1. utgjort vinning av ett brott eller motsvarande som helt eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,

2. utgjort hjälpmedel vid ett brott,

3. förverkats till följd av en tillämpning av

a) artikel 3.1 och 3.2 om utökade möjligheter till förverkande i rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, eller

b) artikel 5 om utvidgat förverkande i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen, i den ursprungliga lydelsen, eller

4. förverkats med stöd av andra bestämmelser om utökade möjligheter till förverkande än sådana som anges i 3.

Med ett utländskt beslut om förverkande ska också avses ett beslut enligt regler motsvarande den bestämmelse som finns i 36 kap. 5 § brottsbalken .

Denna lag ska inte tillämpas på utländska beslut om förverkande som innebär återställande av egendom till rättmätig ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.87. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs att 3 kap.14 och 15 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

14 §116

Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller

utredning om självständigt förverkande av brottsvinster begärs av

undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

15 §117

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren samt dess styrelseledamöter och anställda

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren samt dess styrelseledamöter och anställda

116 Senaste lydelse 2018:1796. 117 Senaste lydelse 2017:1016.

inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en ut-

redning om självständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende

om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.88. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter118

dels att 10 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 10 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

118 Senaste lydelse 10 § och rubriken 2011:1070.

1.89. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler

Härigenom föreskrivs ifråga om lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler119

dels att 10 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 10 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

119 Senaste lydelse 10 § och rubriken 2012:595.

1.90. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter120 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

120 Senaste lydelse 2013:385.

1.91. Förslag om lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Härigenom föreskrivs 8 kap.25 och 26 §§ lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

25 §121

En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål

eller en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster

begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

26 §122

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-för-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-för-

121 Senaste lydelse 2018:1797. 122 Senaste lydelse 2017:1017.

valtaren eller förvaringsinstitutet samt förvaltarens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

valtaren eller förvaringsinstitutet samt förvaltarens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om själv-

ständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende om rättslig

hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.92. Förslag till lag om ändring i lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

dels att 9–10 §§ och 12–13 §§123 ska upphöra att gälla,

dels att 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §124

Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1. gärningsmannen eller någon annan som medverkat till

brottet,

2. den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande var,

3. den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken ,

4. den som efter brottet förvärvat egendomen

a) genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva, eller

b) på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket 1–3, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt

Utan hinder av vad som föreskrivs i 36 kap. brottsbalken får egendom som har varit föremål för brott enligt denna lag förverkas hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brott.

123 Senaste lydelse 9–10 §§ och 12 § 2014:307, senaste lydelse 13 § 2014:628. 124 Senaste lydelse 2014:307.

9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket 1–3.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.93. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 6 kap.11 och 12 §§ lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

11 §125

Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en utredning om

självständigt förverkande av brottsvinster begärs av undersöknings-

ledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

125 Senaste lydelse 2021:481.

12 §126

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, en utred-

ning om självständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende om

rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

126 Senaste lydelse 2017:1018.

1.94. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1009) om handel med timmer och trävaror

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:1009) om handel med timmer och trävaror127

dels att 11 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

127 Senaste lydelse 2014:1009.

1.95. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §128

En sprängämnesprekursor som varit föremål för brott enligt denna lag ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Även utbyte av ett sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Om en sprängämnesprekursor enligt denna lag förklaras för-

verkad, får även dess förpack-

ning förklaras förverkad.

En sprängämnesprekursor som varit föremål för brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Även

vinster av ett sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart

oskäligt.

Om en sprängämnesprekursor enligt denna lag förverkas, får även dess förpackning förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

128 Senaste lydelse 2014:799.

1.96. Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 4 § läkemedelslagen (2015:315)129ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2023.

129 Senaste lydelse 2015:315.

1.97. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:319) om skydd för geografisk information

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (2016:319) om skydd för geografisk information ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §130

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras

förverkad:

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom för-

verkas:

1. avbildningar, beskrivningar och mätuppgifter som tillkommit genom brott mot 3 eller 6 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 7 §,

2. sammanställningar av geografisk information som spridits genom brott mot 9 §, och

3. egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag.

I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I 36 kap. 10 och 18 §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

130 Senaste lydelse 2016:319.

1.98. Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)

Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetslagen (2016:732)131

dels att 52 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 52 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

131 Senaste lydelse av rubriken 2016:732 52 § 2016:732.

1.99. Förslag till lag om ändring i lagen Strålskyddslag (2018:396)

Härigenom föreskrivs i fråga om Strålskyddslag (2018:396)132

dels att 9 kap. 8–10 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 9 kap. 8 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

132 Senaste lydelse av rubriken 2018:396 9 kap. 8 § 2018:396 9 kap. 9 § 2018:396 9 kap. 10 § 2018:396.

1.100. Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 17 § tullagen (2016:252) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

17 §133

Tullverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från tulltillägg eller förseningsavgift om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om

1. den felaktighet eller passivitet som lett till avgiften kan antas ha – berott på ålder, hälsa eller liknande förhållanden, eller – berott på en felbedömning av reglerna eller betydelsen av de faktiska förhållandena,

2. avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten,

3. en oskäligt lång tid har gått efter det att Tullverket har funnit anledning att anta att avgift ska tas ut utan att den som avgiften gäller kan lastas för dröjsmålet, eller

4. felaktigheten eller passiviteten även har medfört att den som avgiften gäller fällts till ansvar för brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller 2 § eller blivit föremål för förverkande av utbyte av brotts-

lig verksamhet enligt 36 kap. 1 b §

brottsbalken.

4. felaktigheten eller passiviteten även har medfört att den som avgiften gäller fällts till ansvar för brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller 2 § eller blivit föremål för utvidgat förverkande av brotts-

vinster enligt 36 kap. 3 § brotts-

balken.

Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när passiviteten är obetydlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

133 Senaste lydelse 2016:253.

1.101. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 § lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §134

När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän

1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 11 §

första stycketbrottsbalken eller

kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

134 Senaste lydelse 2017:496.

1.102. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §135

Med en europeisk utredningsorder avses

1. ett beslut i Sverige som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning och som har meddelats av en åklagare eller domstol under en förundersökning eller rättegång i brottmål, eller

1. ett beslut i Sverige som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning och som har meddelats av en åklagare eller domstol under en förundersökning eller rättegång i brottmål eller annars inom ramen för

en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster, eller

2. ett beslut i en annan medlemsstat som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i Sverige i syfte att inhämta bevisning och som har meddelats eller godkänts av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare i ett straffrättsligt förfarande eller i ett annat förfarande avseende straffbara gärningar som inleds vid en administrativ eller rättslig myndighet, när ett beslut i ett sådant annat förfarande kan leda till ett förfarande inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål.

2. ett beslut i en annan medlemsstat som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i Sverige i syfte att inhämta bevisning och som har meddelats eller godkänts av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare

a) i ett straffrättsligt förfar-

ande eller i ett annat förfarande avseende straffbara gärningar som inleds vid en administrativ eller rättslig myndighet, när ett beslut i ett sådant annat förfarande kan leda till ett förfarande inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål, eller

135 Senaste lydelse 2017:1000.

b) i ett förfarande som avser en form av förverkande som motsvarar den som avses i 36 kap. 5 § brottsbalken .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.103. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §136

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen

(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap.

5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 §

lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den

som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 11 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67), ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

136 Senaste lydelse 2018:649.

1.104. Förslag till lag om ändring i spellagen (2018:1138)

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 9 § spellagen (2018:1138) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

9 §137

Insatser som tagits emot vid brott enligt denna lag ska förkla-

ras förverkade. Även annat utbyte

av sådant brott ska förklaras för-

verkat. Detsamma gäller utrust-

ning, handlingar och annan egendom som har varit föremål för ett sådant brott. Om en spelautomat förverkas ska även dess innehåll förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Insatser som tagits emot vid brott enligt denna lag ska förver-

kas. Även andra vinster av sådant

brott ska förverkas. Detsamma gäller utrustning, handlingar och annan egendom som har varit föremål för ett sådant brott. Om en spelautomat förverkas ska även dess innehåll förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Utrustning, handlingar och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förver-

kade, om det behövs för att före-

bygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

Utrustning, handlingar och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 §brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendo-

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 2 och

10 §§ brottsbalken, ske hos den

som yrkesmässigt tillhandahållit

137 Senaste lydelse 2018:1138.

men. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

egendomen. I stället för egendomen kan dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.105. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § lagen (2018:1653) om företagsnamn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §138

Den egendom som ett brott enligt 1 § gäller ska förklaras för-

verkad, om det inte är uppenbart

oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott ska

förklaras förverkat, om det inte är

uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får

förklaras förverkad, om det behövs

för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Den egendom som ett brott enligt 1 § gäller ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förverkas. Även vinster av sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

138 Senaste lydelse 2018:1653.

1.106. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter139

dels att 10 kap. 7 § ska upphöra att gälla,

dels att kapitelrubriken ska lyda ”Straffbestämmelser”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

139 Senaste lydelse av rubriken 2018:2088 10 kap. 7 § 2018:2088.

1.107. Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag

Härigenom föreskrivs att 16 kap.37 och 38 §§ lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

37 §140

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller utredning om själv-

ständigt förverkande av brottsvinster begärs av undersöknings-

ledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

38 §141

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 37 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 37 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och

140 Senaste lydelse 2020:402. 141 Senaste lydelse 2019:742.

anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 37 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 37 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om själv-

ständigt förverkande av brottsvinster, ett ärende om rättslig

hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.108. Förslag till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §142

Följande ska, om de enligt annan författning har rätt att begära att få ta del av uppgifterna, få tillgång till uppgifter genom konto- och värdefackssystemet:

1. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen om det behövs för en utredning om penningtvätt och finansiering av terrorism.

2. undersökningsledare om det begärs under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. undersökningsledare om det begärs under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, eller utredning

om självständigt förverkande av brottsvinster,

3. åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder,

4. Skatteverket för att utföra revision och annan kontrollverksamhet och för att fullgöra Sveriges åtaganden att lämna upplysningar inom ramen för Sveriges deltagande i det administrativa samarbetet inom Europeiska unionen i fråga om beskattning eller andra avtal som medför en skyldighet att lämna upplysningar i skatteärenden, och

5. Kronofogdemyndigheten för att – utreda om någon har egendom som kan tas i anspråk för utmätning, kvarstad eller betalningssäkring, – utöva tillsyn över meddelade näringsförbud, – fullgöra Sveriges åtaganden vid gränsöverskridande unionsförfaranden i fråga om kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur,

142 Senaste lydelse 2020:272.

– lämna upplysningar inom ramen för Sveriges deltagande i det administrativa samarbetet inom Europeiska unionen i fråga om informationsutbyte mellan medlemsstaternas socialförsäkringsinstitutioner.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.109. Förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

Härigenom föreskrivs att 2 kap.2 och 3 §§ lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §143

En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet

1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och

1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott eller på

grund av att det härrör från brottslig verksamhet, och

2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap.2 och 3 §§rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.

3 §144

En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara

föremål för brott enligt lagen ( 2002:444 ) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen ( 2014:307 ) om straff för penning-

En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

143 Senaste lydelse 2020:968. 144 Senaste lydelse 2020:968.

tvättsbrott, eller av ett motsva-

rande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och

1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott eller på

grund av att den härrör från brottslig verksamhet, och

2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1.110. Förslag till lag om ändring i lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om medicintekniska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om medicintekniska produkter145

dels att 5 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 5 kap. 4 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

145 Senaste lydelse av rubriken 2021:600 5 kap. 4 § 2021:600.

1.111. Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

Härigenom föreskrivs att 1 a § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §146

Vad som sägs i 3, 5, 6 och 8 §§ om den misstänkte gäller i tilllämpliga delar ett företag som har förelagts företagsbot i enlighet med 5 § lagen (1986:1009) om

förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Vad som sägs i 3, 5, 6 och 8 §§ om den misstänkte gäller i tilllämpliga delar ett företag som har förelagts företagsbot i enlighet med 2 kap. 5 § lagen (2023:000)

om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2023.

146 Senaste lydelse 2019:832.

1.112. Förslag till förordning om ändring i förordning (1970:517) om rättsväsendets informationssystem

Härigenom föreskrivs att 5 § förordning (1970:517) om rättsväsendets informationssystem ska ha följande lydelse

5 §147

Uppgift om dom eller beslut av tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen ska lämnas till Polismyndigheten i följande fall.

Nuvarande lydelse

Uppgift lämnas av Uppgift lämnas om

1. Tingsrätt, hovrätt, Högsta domstolen

Dom i brottmål Avvisning eller avskrivning av åtal Dom eller slutligt beslut i mål som avses i 19 § andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken , 8 § l agen (1985:206) om viten eller lagen (1986:1009) om förfarande i vissa fall av förverkande m.m. Slutligt beslut i mål om förvandling av böter eller vite

2. Hovrätt, Högsta domstolen

Undanröjande av lägre rätts beslut att avvisa talan mot dom eller slutligt beslut som anges i 1 Avvisning eller avskrivning av talan mot dom eller slutligt beslut som anges i 1 Undanröjande av dom eller slutligt beslut i mål som anges i 1 på grund av domvilla eller annat rättegångsfel Beslut under rättegång att vidare verkställighet inte får äga rum beträffande den som har dömts till skyddstillsyn Beviljande av resning eller återställande av försutten tid beträffande dom eller slutligt beslut som anges i 1 Beslut att inte meddela prövningstillstånd beträffande dom eller beslut som anges i 1

147 Senaste lydelse 2014:1119.

Föreslagen lydelse

Uppgift lämnas av Uppgift lämnas om

1. Tingsrätt, hovrätt, Högsta domstolen

Dom i brottmål Avvisning eller avskrivning av åtal Dom eller slutligt beslut i mål som avses i 19 § andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, 8 § l agen (1985:206) om viten eller (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot Slutligt beslut i mål om förvandling av böter eller vite

2. Hovrätt, Högsta domstolen

Undanröjande av lägre rätts beslut att avvisa talan mot dom eller slutligt beslut som anges i 1 Avvisning eller avskrivning av talan mot dom eller slutligt beslut som anges i 1 Undanröjande av dom eller slutligt beslut i mål som anges i 1 på grund av domvilla eller annat rättegångsfel Beslut under rättegång att vidare verkställighet inte får äga rum beträffande den som har dömts till skyddstillsyn Beviljande av resning eller återställande av försutten tid beträffande dom eller slutligt beslut som anges i 1 Beslut att inte meddela prövningstillstånd beträffande dom eller beslut som anges i 1

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2023.

1.113. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §148

Justitiekanslern handlägger anspråk på ersättning med stöd av – 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken

– 36 kap. 20 §brottsbalken

– 2 kap. 1 § eller 3 kap. 1, 2 eller 4 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,

23 § datalagen (1973:289), – artikel 82 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) och 7 kap. 1 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning,

7 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177), – 8 kap. 1 § lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter,

2 kap. 6 § lagen (2007:258) om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst och 2 kap. 5 § lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet,

– lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dock inte anspråk som avses i 8 § i den lagen,

5 kap. 3 § lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,

26 § lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser,

148 Senaste lydelse 2019:1237.

46 kap. 20 § skatteförfarandelagen (2011:1244), eller – 28 § kamerabevakningslagen (2018:1200). Justitiekanslern handlägger också andra anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av unionsrätten.

Av 4 § följer att vissa anspråk på ersättning med stöd av 3 kap. 1, 2 eller 4 § skadeståndslagen handläggs av Kammarkollegiet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2023.

1.114. Förslag till förordning om ändring i polisförordningen (2014:1104)

Härigenom föreskrivs att 20 § polisförordningen (2014:1104) ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

149

Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter

1. om rapporteftergift enligt 9 § polislagen (1984:387),

2. om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa ett fordon eller annat transportmedel enligt 10 § 5 polislagen,

3. om dokumentation enligt 27 och 28 §§polislagen,

4. om rätten att besluta om förverkande enligt 3 § fjärde stycket

lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande,

4. om rätten att besluta om förverkande enligt 3 kap. 3 § lagen

( 2023:000 ) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot,

5. enligt 2 kap. 33 § och 3 kap. 6 § tredje stycketordningslagen (1993:1617) i fråga om

a) utförande och besiktning av en anläggning för motorsport, olycksberedskap eller föreskrifter som i övrigt behövs från säkerhetssynpunkt vid en sådan anläggning, och

b) utförande och besiktning av skjutbana,

6. om polislegitimation, utöver vad som anges i förordningen (1958:272) om tjänstekort,

7. om klädsel, utrustning och annat som krävs för enhetlighet i polisarbetet, och

8. om verkställighet av denna förordning. Föreskrifter som avses i första stycket 1–4 och 6–8 och som berör Säkerhetspolisen ska meddelas i samråd med den.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2023.

149 Senaste lydelse 2021:630.

1.115. Förslag till förordning om ändring i förordning (2017:154) med instruktion för Skatteverket

Härigenom föreskrivs att 6 § förordning om ändring i förordning (2017:154) med instruktion för Skatteverket ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §150

Skatteverket ska förebygga och motverka ekonomisk brottslighet. Skatteverket ska medverka i brottsutredningar som rör vissa brott.

Skatteverket ska medverka i brottsutredningar som rör vissa brott och vid utredningar om själv-

ständigt förverkande av brottsvinster enligt 36 kap. 5 § brottsbalken om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för detta.

Skatteverket ska delta i det myndighetsgemensamma arbetet mot den grova och organiserade brottsligheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2023.

150 Senaste lydelse 2020:101.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningsuppdraget

Den 17 juni beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att genomföra en systematisk översyn av de grundläggande reglerna om förverkande i 36 kap. brottsbalken och i andra författningar där det finns regler om förverkande som kompletterar eller helt eller delvis ersätter brottsbalkens bestämmelser.1 Enligt direktiven är syftet med översynen att säkerställa att förverkandelagstiftningen är effektiv, ändamålsenlig och modernt utformad samt anpassad till Sveriges åtaganden inom EU och internationellt. I uppdraget ingår bl.a. att överväga och om lämpligt föreslå ändringar som innebär att brottsbalkens bestämmelser om utbytesförverkande och hjälpmedelsförverkande blir generellt tillämpliga inom specialstraffrätten oavsett brottets allvar, ta ställning till om möjligheterna till förverkande utan samband med fällande brottmålsdom bör utvidgas eller om det finns behov av andra ytterligare möjligheter till förverkande. Oavsett ställningstagande till nämnda frågor är utredningens uppdrag att lämna förslag som innebär utökade möjligheter till förverkande. Vidare ska utredningen ta ställning till om de processuella bestämmelser som reglerar förverkandeförfarandet liksom de bestämmelser som reglerar möjligheterna att säkra ett förverkande är ändamålsenligt utformade. Slutligen ingår även i uppdraget att utvärdera tillämpningen av bestämmelserna om penningbeslag och vid behov lämna förslag som utvidgar tillämpningsområdet eller gör bestämmelserna tydligare och mer effektiva.

Genom tilläggsdirektiv som beslutades vid regeringssammanträde den 26 augusti 2021 erhöll utredningen ett tilläggsuppdrag, inne-

1 Dir. 2020:66, se bilaga 1.

bärande att vi även ska ta ställning till om de rättsäkerhetsregler som enligt 23 kap. 18 a § rättegångsbalken finns till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också uttryckligen ska omfatta företag i samband med en utredning om företagsbot.2 Tilläggsuppdraget omfattar även att överväga om det tydligare bör framgå av lag att bestämmelserna om försvarare och rättegångskostnad i rättegångsbalken även omfattar företag i mål om företagsbot samt om det bör införas en skyldighet för undersökningsledaren att informera företaget om rätten att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare.

Sju experter förordnades att bistå den särskilda utredaren (se närmare det inledande missivet).

2.2. Avgränsningar

Utredningens arbete har varit mycket omfattande samtidigt som stora förväntningar har funnits på att uppdraget ska redovisas vid den tidpunkt som framgår av direktiven. Vi har av det skälet ansett det nödvändigt att tolka vårt uppdrag tämligen strikt och som utgångspunkt ta oss an de uppgifter som uttryckligen utpekas i det uppdrag som lämnats till oss. Vi har därför inte kunnat tillmötesgå alla önskemål om förändringar från externa intressenter som har kontaktat utredningen. Det kan vidare framhållas att utvärderingen av bestämmelserna om penningbeslag främst har genomförts genom en översiktlig genomgång av praxis från i huvudsak hovrätterna samt genom kontakter med företrädare för olika myndigheter som hanterar frågor om penningbeslag, företrädesvis från Åklagarmyndigheten och Justitiekanslern. I övrigt har vi löpande i betänkandet redogjort för att uppdraget i vissa fall har avgränsats på ett sådant sätt att vi inte har övervägt ändringar som skulle kunna ha varit påkallade efter en mer omfattande utredning.

2.3. Vårt arbete

Utredningens arbete har bedrivits i enlighet med sedvanliga metoder för utredningsarbete. Sex av sammanlagt nio sammanträden med expertgruppen har emellertid hållits digitalt på grund av den globala spridningen av viruset SARS-CoV-2 (ofta benämnt Corona-viruset).

2 Dir 2021:63, se bilaga 2.

Även övriga externa kontakter har av samma anledning skett via telefon eller genom digitala möten. Genom expertgruppen har vi löpande utbytt information med de myndigheter som varit representerade. Vi har även haft flera kontakter med företrädare för olika myndigheter, däribland Justitiekanslern, Säkerhetspolisen, Utredningen om en samlad lagstiftning om Tullverkets befogenheter (Fi 2021:04) och Utredningen om barn som misstänks för brott (Ju 2019:15).

En naturlig utgångspunkt för övervägandena har varit de åtaganden Sverige har enligt internationella rättsakter. Beträffande förslagens utformning har emellertid de internationella instrumenten i regel inte haft någon avgörande betydelse. Vad gäller möjligheten att förverka egendom utan koppling till närmare preciserad brottslighet har vi jämfört hur man i norsk, irländsk och tysk lagstiftning har närmat sig frågan samt haft kontakter med experter i nämnda länder i syfte bl.a. att utreda vilka erfarenheter som kan dras av redan befintliga förslag och regleringar på området. Den 1 juli 2021 genomfördes ett digitalt möte med Johan Boucht angående det norska lagförslag som presenteras närmare i kapitel 5.3 På samma sätt genomfördes den 5 juli 2021 ett möte med Francis H. Cassidy angående den irländska lagstiftningen om förverkande utan koppling till fällande brottmålsdom.4 Med hänsyn till den rådande situationen har något studiebesök i annat land inte kunnat genomföras.

Våra överväganden i frågan om förverkanderegleringen i de specialstraffrättsliga lagarna i stället ska omfattas av brottsbalkens generella bestämmelser har utgått från de lagar som nämns i lagstiftningsärendet Utökade möjligheter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m.5. Därefter har vi gått igenom de lagar som anges i den statliga utredningen Vad bör straffas?, bilaga 3, samt slutligen sökt fram de specialstrafflagar som tillkommit efter den 1 januari 2013 genom sökning i databasen Infotorg.6 Utredningen har även haft vissa underhandskontakter med de departement inom Regeringskansliet som ansvarar för enskilda specialstrafflagar för samråd i fråga om enskilda förverkandebestämmelser enligt departementens uppfattning bör kvarstå eller omfattas av den generella regleringen i brottsbalken.

3 Johan Boucht är professor vid Oslo universitet. 4 Francis H. Cassidy är expert på den irländska lagstiftningen och f n stationerad vid Eurojust som Irlands nationella representant. 5Prop. 2004/05:135. 6SOU 2013:38. Sökningen i Infotorg gjordes den 7 juli 2021.

2.4. Betänkandets disposition

Utredningens lagförslag finns i betänkandets första kapitel, dvs. i kapitel 1. I kapitel 2 (detta kapitel) redogörs för kommitténs uppdrag och arbete.

I kapitel 3 finns en kort beskrivning av gällande svensk och internationell rätt. Beskrivningen har den omfattning som utredningen har bedömt relevant för att våra överväganden och analyser ska bli enkla att följa och förstå. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara fullständig och i vissa delar har vi bedömt att det varit bättre att låta redovisningen av gällande rätt ingå i andra kapitel (det gäller framför allt kapitel 5).

I kapitel 4 redovisas våra allmänna överväganden om behovet av att reformera förverkandelagstiftningen samt våra närmare överväganden kring bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

I kapitel 5 finns en redovisning av bakgrunden till vårt förslag om självständigt förverkande av brottsvinster samt våra överväganden angående sådant förverkande.

Kapitel 6 innehåller en redogörelse av den problematik som upp-

stått i relationen mellan målsägandens anspråk och förverkande. Där redovisas även våra överväganden och förslag om hur regleringen bör se ut i framtiden.

I kapitel 7 redovisas våra slutsatser efter utvärderingen av bestämmelserna om penningbeslag samt våra överväganden i frågor som rör straffprocessuella tvångsmedel.

Kapitel 8 innehåller överväganden om den nya förfarandelag avse-

ende bl.a. utredning om självständigt förverkande och rättegången vid talan om förverkande och företagsbot som utredningen föreslår.

I kapitel 9 finns våra överväganden när det gäller frågan om 36 kap. brottsbalken ska vara generellt tillämplig även vid brott enligt specialstraffrätten samt överväganden om behovet av särskilda förverkandebestämmelser i dessa lagar.

Kapitel 10 innehåller en redogörelse av några frågor som uppstått

med anledning av Sveriges internationella förpliktelser inom förverkandeområdet samt utredningens bedömning av om det finns behov av förändringar med anledning av Sveriges internationella åtaganden.

I kapitel 11 finns utredningens överväganden i fråga om lagstiftningens ikraftträdande och behovet av övergångsbestämmelser.

Konsekvenserna av utredningens förslag behandlas i kapitel 12.

Författningskommentaren finns i kapitel 13. Betänkandet avslutas med det särskilda yttrandet och de fyra bilagor som fogats till betänkandet.

3. Bakgrund

3.1. Inledning

Frågor om förverkande och företagsbot regleras i främst 36 kap. brottsbalken. Det finns även bestämmelser beträffande förverkande i flera specialstraffrättsliga lagar. För handläggningen av mål om förverkande och företagsbot som inte gäller en tilltalad i brottmål gäller lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. samt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. För att säkerställa bl.a. att beslut om förverkande kan verkställas finns det möjlighet att använda olika tvångsmedel, främst kvarstad och beslag, innan det slutliga avgörandet fattas av domstol. Bestämmelser om dessa tvångsmedel finns i 26 och 27 kap. rättegångsbalken.

De nu beskrivna bestämmelserna och vissa andra kommer kort att redovisas i det följande. Redovisningen syftar till att förenkla förståelsen av våra överväganden och förslag till lagändringar, men gör inte anspråk på att vara uttömmande.

3.2. Förverkande

3.2.1. Inledning

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott. Förverkande kan ske genom sakförverkande eller värdeförverkande. Innebörden av sakförverkande är att viss egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen. Vid värdeförverkande avser förverkandeförklaringen i stället värdet av viss egendom eller vissa förtjänster. Ett värdeförverkande har därför formen av en förpliktelse för den enskilde att betala ett

angivet belopp (se nedan i avsnitt 3.5.1 om verkställighet av beslut om värdeförverkande).

De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och mot vem en talan om förverkande kan riktas. I andra författningar finns det regler om förverkande som kompletterar eller helt eller delvis ersätter reglerna i 36 kap. brottsbalken. Inom specialstraffrätten finns t.ex. regler som innebär att förverkande kan beslutas på annan grund eller riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalkens regler.

3.2.2. Förverkandelagstiftningens bakgrund

Den nuvarande svenska förverkanderegleringen infördes genom en reform av delar av 36 kap. brottsbalken år 1968. Reformen byggde på ett betänkande från 1960 författat av professorn i straffrätt vid Stockholms universitet Hans Thornstedt.1 Till bakgrunden hör också den Nordiska straffrättskommitténs betänkande om konfiskation.2Därefter har förverkandelagstiftningen förändrats i olika omgångar, bl.a. 2005 då möjligheten att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott utökades genom att brottsbalkens regler i större omfattning än tidigare skulle gälla även vid brott som regleras i specialstraffrätten och 2008 när möjligheten till utvidgat förverkande infördes.3 Det har dock inte genomförts någon mer omfattande översyn av förverkanderegleringen sedan reglerna trädde i kraft.

3.2.3. Brottsbalkens reglering

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses både konkret egendom som någon kommit över genom brott och det till penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits. Begreppet omfattar alltså både konkreta föremål och abstrakt vinst.4

1SOU 1960:28, Förverkande på grund av brott. 2 Den Nordiska Straffrättskommittén tillsattes 1960 efter beslut av justitieministrarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige (Island anslöt sig till samarbetet senare) och arbetet resulterade bl.a. i ett betänkande om konfiskation år 1963. 3 Se prop. 2004/05:135 och prop. 2007/08:68. 4 Se prop. 1968:79 s. 76 och 79.

Vidare kan vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott förverkas, om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Även egendom som har trätt i stället för utbyte av brott, avkastningen av utbyte samt avkastning av det som har trätt i stället för utbytet kan med stöd av 1 c § förverkas som utbyte av brott. Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att besluta om förverkande ska enligt 1 a § eventuell skadeståndsskyldighet särskilt beaktas. Tidigare fanns ett förbud mot förverkande när utbytet motsvarade skada för enskild. Detta förbud har numera tagits bort, men utgångspunkten är fortsatt att förverkande ska ske endast undantagsvis i dessa fall (se prop. 1986/87:6 s. 36).

Sedan 2008 är det enligt 1 b § möjligt att förverka inte bara utbyte av det brott som en person döms för utan även att förverka utbyte som kommer från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet.5Denna förverkandeform kallas för utvidgat förverkande och infördes i svensk rätt som en del av genomförandet av artikel 3 i 2005 års förverkanderambeslut. Bestämmelserna innebär att i det fall någon döms för ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge utbyte och för vilket är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, kan inte endast utbyte av det brott som domen avser förklaras förverkat utan också annan egendom eller dess värde, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Sådant förverkande kan dessutom komma i fråga då någon döms för vissa särskilt uppräknade brottstyper (kravet på fyra års fängelse i straffskalan gäller då inte), förutsatt att brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte samt när någon döms för annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer under förutsättning att brottet har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Förverkandet av sådan egendom som på beskrivet sätt bedöms härröra från den tidigare brottsliga verksamheten ses i dessa fall som en särskild rättsverkan av det brott som personen döms för, dvs. som en särskild rättsverkan av det förverkandeutlösande brottet.6

I 2 § regleras förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. Förverkande får beslutas om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda

5 Se prop. 2007/08:68. Bestämmelsen ändrades sedan år 2016, se prop. 2015/16:155. 6 Se prop. 2007/08:68 s. 91.

skäl. Även egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel – men som i det enskilda fallet inte kommit till sådan användning – får förverkas. Förutsättningen för förverkande är att brottet antingen har fullbordats eller att det har varit fråga om ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling till brott. Egendom som har framställts genom brott eller vars användande utgör brott får också förverkas enligt den nu aktuella paragrafen. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

I 3 § finns bestämmelser som reglerar förverkande i vissa fall av föremål som riskerar att komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar sikte på typiska brottsverktyg. Förverkande av detta slag förutsätter inte att brott har begåtts och förverkandeformen kan därför inte ses som en särskild rättsverkan av brott.

Har det uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkare av brott som begåtts i näringsverksamhet, ska enligt 4 § värdet därav förklaras förverkat, även när det inte följer av andra regler. Detta gäller dock inte om förverkande är oskäligt. Vid den bedömningen ska bl.a. beaktas om det kan antas att näringsidkaren kommer att åläggas annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet.

I 5 § regleras mot vem talan om förverkande kan föras. Enligt den bestämmelsen får förverkande ske från gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §, den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa i huvudsak familjerättsliga fång samt från den som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och som därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Om det är fråga om förverkande från någon av de tre först nämnda kategorierna får egendomen förverkas endast om egendomen vid brottet tillhörde den aktuella personen. I fråga om förverkande av utbyte som trätt i stället för det ursprungliga utbytet finns en särskild bestämmelse i sist nämnda hänseende.

Utvidgat förverkande får enligt 5 a § ske från gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på, den som förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller den som förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottslig verksamhet.

Förverkande från gärningsmannen eller annan som medverkat måste anses förutsätta att personen fälls till ansvar.7

I 5 b § regleras hur en förverkandeförklaring avseende viss egendom förhåller sig till dels särskilda rättigheter i egendomen, dels utmätning och betalningssäkring.

Enligt 6 § kan rätten, när ett sakförverkande framstår som oskäligt eller onödigt ingripande, i stället föreskriva att en särskild åtgärd ska vidtas till förebyggande av missbruk av egendomen. Som exempel på det sistnämnda brukar nämnas att rätten kan föreskriva om borttagande av signaturen på en förfalskad tavla.

Om en förutsättning för förverkande är att någon döms till påföljd, får rätten, enligt 12 §, om den beslutar om påföljdseftergift, ändå besluta om förverkande. I specialstraffrätten kan finnas bestämmelser som är formulerade på ett sådant sätt att det förutsätts att någon döms till påföljd.

I 13 § regleras vad som gäller om brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I sådana fall får rätten besluta om förverkande av egendom endast om och i den mån det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

I 14 § regleras möjligheterna att förverka egendom på grund av brott i fall där den brottslige dött eller påföljd av annan orsak inte kan dömas ut. Förverkande kan då ske om stämning i målet har delgetts inom fem år från det att brottet begicks. Förverkande kan ske även under vissa andra förutsättningar. Talan om förverkande får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Av 15 § framgår att ett beslut om förverkande förfaller om verkställighet inte skett inom tio år från det att beslutet vann laga kraft.

Enligt 16 § får en förverkandeförklaring underlåtas även om det i lag eller författning föreskrivs att förverkande ska beslutas, under förutsättning att förverkande vore uppenbart oskäligt.

I 17 § klargörs att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet. Vidare regleras det fallet att utbyte av ett brott som svarar mot skada för en enskild har förklarats förverkat hos någon. Enligt bestämmelsen är det i ett sådant fall staten som har att svara för ersättning åt den skadelidande. Denna skyldighet är dock

7 Jfr prop. 2007/08:68 s. 67 ff. (bl.a. formuleringarna i rutorna).

begränsad till värdet av vad som tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet.

3.2.4. Förverkanderegler i specialstraffrätten

Utöver bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken finns det regler om förverkande även i vissa specialstraffrättsliga författningar. Även om dessa ibland skiljer sig i olika avseenden från brottsbalkens reglering, fungerar bestämmelserna i brottsbalken som riktlinjer vid tillämpningen av de specialstraffrättsliga reglerna.

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken är reglerna om förverkande av utbyte m.m. tillämpliga på brott inom specialstraffrätten. om det är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det är således möjligt att besluta om förverkande vid ett stort antal specialstraffrättsliga brott.8 Utöver den generella regleringen i brottsbalken innehåller åtskilliga specialstraffrättsliga författningar bestämmelser om förverkande även för brott som inte har mer än ett års fängelse i straffskalan. Så är t.ex. fallet beträffande vissa brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Även bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel enligt 36 kap. 2 § brottsbalken ska, om det inte finns avvikande regler, tilllämpas på specialstraffrättsliga brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Den nu beskrivna ordningen, varigenom bestämmelserna om förverkande av utbyte av och hjälpmedel vid brott är tillämpliga även på specialstraffrättens område under vissa förutsättningar, infördes för att anpassa den svenska lagstiftningen till 2005 års förverkanderambeslut och till 1990 års förverkandekonvention.9

3.3. Företagsbot

Bestämmelserna om företagsbot infördes 1986 och har därefter genomgått förändringar år 2006 och 2019. Tillkomsten av systemet med företagsbot motiverades med att det sanktionssystem som gällde tidigare ansågs otillräckligt för att komma till rätta med brott i

8 Se prop. 2004/05:135 s. 107 f. 9 Se prop. 2015/16:155 s. 15.

näringsverksamhet.10 Företagsboten konstruerades inte som en brottspåföljd utan som en särskild rättsverkan av brott och skulle utgöra ett komplement till det individuella straffansvaret.

De centrala bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap.710 a §§brottsbalken. Enligt 7 § ska ett företag åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet, sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet, eller annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget. För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också att företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller att brottet har begåtts av en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller av en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. I bestämmelsen avses med företag både enskilda näringsidkare och juridiska personer. Företagsbot ska inte dömas ut om brottet varit riktat mot företaget ifråga.

När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten enligt 8 § bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten. Innan botens storlek fastställs ska ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor bestämmas. Utgångspunkten för sanktionsvärdet ska vara den samlade brottslighetens straffvärde. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot. Om inte annat följer av 9 eller 10 § ska företagsboten motsvara det belopp som fastställs som sanktionsvärde.

Av 9 § följer att om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska företagsboten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 8 § (s.k. förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet. Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första

10 Se prop. 1985/86:23 s. 14 f.

stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554). Bestämmelserna i 9 § gäller dock inte staten, kommuner eller regioner.

I 10 § finns en jämkningsregel som innebär att en företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 8 och 9 §§, om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng, företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne, företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet, företaget frivilligt har angett brottet, eller det annars finns särskilda skäl för jämkning. Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som nyss nämnts får företagsboten efterges.

Slutligen följer av 10 a § att ett brott som kan föranleda talan om företagsbot får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt om brottet har begåtts av oaktsamhet och det inte kan antas föranleda annan påföljd än böter.

3.4. Handläggningen av talan om förverkande och företagsbot

Det finns inga allmänna bestämmelser som reglerar förfarandet vid förverkande i rättegångsbalken. En talan om förverkande kan tas upp som tre olika rättegångsförfaranden, dels genom en förverkandetalan mot en tilltalad inom ramen för brottmålsförfarandet, dels som en förverkandetalan mot en annan person än den tilltalade men fortfarande i samma rättegång som åtalet, dels genom en särskild förverkandetalan utan samband med åtal.

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkandeförklaring som meddelas av domstol. I enklare fall kan emellertid förverkande enligt 48 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken beslutas också genom ett strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot.

Tas en fråga om förverkande upp i samband med åtal för det brott som förverkandet grundar sig på, regleras förfarandet av de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Rör förverkandefrågan däremot någon som inte är tilltalad för brott, regleras förfarandet i lagen

(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Enligt 2 § prövas förverkandefrågan som huvudregel i dessa fall av allmän domstol efter särskild talan och rättegångsbalkens regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter tillämpas. Åklagare kan med stöd av 3 § första och andra styckena pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som tagits i beslag, om det som ska förverkas inte uppgår till betydande belopp eller det finns andra skäl mot ett sådant förfarande. Om värdet av beslagtagen egendom som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondels basbelopp, eller om egendomen saknar saluvärde, får en polisman besluta om förverkande, 3 § fjärde stycket. Detta förutsätter dock att det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Den som är missnöjd med en polismans eller en åklagares beslut om förverkande kan anmäla missnöje mot beslutet. Åklagaren kan inom en månad från missnöjesanmälan väcka talan vid domstol, som då slutligen avgör saken. Väcks inte sådan talan ska det beslagtagna återlämnas.

När talan om utvidgat förverkande ska föras mot någon annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet ska talan väckas i särskild ordning enligt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. Frågan prövas enligt 2 § av allmän domstol efter särskild talan i enlighet med rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. I 3 § anges att en särskild talan om utvidgat förverkande ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösande brottet vunnit laga kraft.

En talan om företagsbot kan handläggas på samma sätt som beskrivits ovan, dvs. antingen i samma rättegång som ett åtal för brott eller som en särskild talan enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

3.5. Verkställighet av beslut om förverkande

3.5.1. Värdeförverkande

Bestämmelser om verkställighet av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, t.ex. värdeförverkande, finns i bötesverkställighetslagen (1979:189). Närmare bestämmelser om tillämpningen av lagen finns i bötesverkställighetsförordningen (1979:197).

Enligt 1 § bötesverkställighetslagen kan förverkande som innefattar betalningsskyldighet verkställas antingen genom uppbörd eller genom indrivning. Detta gäller dock inte om kvarstad på egendom till säkerställande av betalningsskyldigheten dessförinnan har beslutats. Beslutet om värdeförverkande är då verkställt i och med att det vinner laga kraft. Om uppbörd ska äga rum, sker det så snart domen har meddelats. Indrivning får däremot inte äga rum förrän domen har vunnit laga kraft. Den misstänkte får dock betala förskott på förverkande som innefattar betalningsskyldighet och som kan komma att påföras honom eller henne.

Polismyndigheten är enligt 3 § bötesverkställighetsförordningen central uppbördsmyndighet och har hand om uppbördsförfarandet. Domstolarna medverkar i uppbördsförfarandet genom att de upplyser om möjligheten till frivillig betalning och förser den som har ålagts ett värdeförverkande med ett inbetalningskort.

Uppbörd sker enligt 4 § bötesverkställighetslagen genom att den dömde betalar frivilligt. Om betalning inte äger rum frivilligt, sker indrivning. Polismyndigheten ansöker om sådan åtgärd. Bestämmelserna om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen). Indrivningen handhas av Kronofogdemyndigheten. Indrivningslagen omfattar alla slags fordringar som handläggs i allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten, se 1 § indrivningslagen, 1 kap. 6 § utsökningsbalken och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981). Vid indrivning gäller utsökningsbalkens regler om förfarandet vid verkställigheten, om vilken egendom som kan tas i anspråk till täckande av skulden och om möjligheterna att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut.

Av 12 och 13 §§bötesverkställighetslagen följer en möjlighet att lägga ned verkställigheten, om särskilda skäl föranleder det. För ett sådant beslut, som fattas av Kronofogdemyndigheten, krävs att indrivningen skulle vara till synnerligt men för den dömde eller för någon som är beroende av honom eller henne för sin försörjning. Som exempel anges långvarig sjukdom av allvarligare slag eller fysiskt handikapp som försvårar personens förvärvsmöjligheter och existens i övrigt. Det krävs också att det inte är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår, och eftergift bör inte göras för mera betydande belopp. Ett beslut att lägga ned verkställigheten kan överklagas av åklagaren.

Någon motsvarighet till möjligheten att vid böter omvandla obetalda belopp till fängelsestraff eller annan påföljd finns inte i fråga om värdeförverkande.

3.5.2. Sakförverkande

För att egendom ska kunna bli föremål för sakförverkande förutsätts att den utgör utbyte av brott. Enligt vad som uttalats i tidigare förarbeten måste åklagaren därför kunna visa – enligt gängse bevisregler i brottmål – ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet och att egendomen i sin helhet trätt i stället för det ursprungliga utbytet.11 Att tillräcklig utredning kan förebringas i denna fråga blir avgörande för om ett sakförverkande kan ske.

Möjligheten till sakförverkande är avgörande för om visst föremål kan tas i beslag på den grunden att egendomen kan komma att förverkas. På så sätt får den materiella regleringen direkta återverkningar på hur egendom kan hanteras genom processuella tvångsmedel.

Egendom som blir föremål för sakförverkande har normalt tagits i beslag, varför det sällan blir aktuellt att anlita Kronofogdemyndigheten för verkställighet av sådant förverkande. Beslutet om förverkande av egendomen är då verkställt i och med att beslutet vinner laga kraft.

I de undantagsfall där den egendom som sakförverkas inte dessförinnan har tagits i beslag, eller där den beslagtagna egendomen har lämnats kvar i innehavarens vård med stöd av 27 kap. 10 § rättegångsbalken, ska verkställigheten av förverkandet ske enligt utsökningsbalken. Ansökan om verkställighet görs av Polismyndigheten eller åklagaren.

Egendom som förklarats förverkad och värdet av sådan egendom tillfaller, som nämnts ovan, staten om inte annat är föreskrivet.12I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. regleras hur egendomen ska tas om hand. Av 10 § följer att pengar ska redovisas till staten. Annan egendom ska som huvudregel säljas. Enligt 5 § ska dock egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som det annars är olämpligt att

11 Se prop. 2004/05:135 s. 160 f. 12 Det följer av 36 kap. 17 § brottsbalken.

sälja oskadliggöras. I fråga om alkoholhaltiga drycker som påträffats i samband med trafikbrott och i vissa andra situationer finns det särskilda regler.

Genom bemyndigande i ovan nämnda lag samt i förordningen (2004:1319) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. får Polismyndigheten meddela föreskrifter om polisens förfarande med egendom som avses i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. och om sättet för kungörande enligt 2–2 b §§ samma lag. Av förordningen följer att Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket får meddela föreskrifter om förfarandet med förverkad egendom för sina verksamhetsområden när det gäller egendom som ska lämnas ut enligt 27 kap. 8 a § rättegångsbalken (dvs. efter att beslaget har hävts).

Med stöd av ovan nämnda bemyndigande har Polismyndigheten gett ut föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (PMFS 2017:4, FAP 102-2). Av föreskriften följer bl.a. hur myndigheten ska agera med förverkad egendom samt att pengar som förverkas ska sättas in på ett särskilt konto tillhörigt staten.

3.6. Åtgärder för att säkra verkställighet av förverkande

3.6.1. Inledning

Vissa straffprocessuella tvångsmedel kan komma till användning för att säkra ett framtida förverkande. För att säkra sakförverkande, dvs. förverkande av viss utpekad egendom, tillämpas då reglerna om beslag. För att säkra ett värdeförverkande tillämpas i stället reglerna om kvarstad och förvar. Enligt penningtvättslagstiftningen och lagstiftningen om finansiering av terrorism finns det även en möjlighet att göra penningbeslag.

3.6.2. Beslag

Av 27 kap. 1 § rättegångsbalken följer att föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, avhänts någon genom brott eller som kan komma att förverkas på grund av brott får tas i

beslag. Detsamma gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken. Som redan framgått kan egendom tas i beslag i förverkandesyfte endast om egendomen kan komma att bli föremål för sakförverkande och detta förutsätter i sin tur att egendomen i sin helhet kan härledas till det relevanta brottet.

Möjligheten att ta föremål i beslag för utredning om utvidgat förverkande är påkallad av att det i ärenden om utvidgat förverkande relativt ofta uppkommer behov av att genom beslag säkra bevisning i utredningen om förverkandet utan att detta för den skull sammanfaller med ett behov av att tillgripa beslag för utredningen av det förverkandeutlösande brottet. Det är alltså en följd av förverkandeformens grundläggande konstruktion att de omständigheter som är av intresse för utredningen av förverkandefrågan – och som tar sikte på brottslig verksamhet – inte alltid kommer att vara relevanta också för utredningen av den misstänkta gärningen. I dessa fall finns det därför behov av en klart uttalad möjlighet att tillgripa beslag i direkt syfte att säkerställa utredningen av förverkandefrågan. Vad som kan komma i fråga för beslag är t.ex. handlingar som belyser äganderätten till olika slags egendom eller korrespondens som utvisar ekonomiska transaktioner mellan gärningsmannen och dennes närstående.13

Beslag får riktas både mot den som är misstänkt för brottet och annan person. Det finns inte något krav på att brottet ska ha en viss straffskala. Beslag kan därför beslutas även vid bötesbrott. Beslag får emellertid beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (dvs. enbart om åtgärden är proportionerlig).

3.6.3. Kvarstad

För att säkra värdeförverkande finns tvångsmedlen förvar och kvarstad. Dessa regleras i 26 kap. rättegångsbalken. Förvar är en interimistisk åtgärd i avvaktan på domstols beslut om kvarstad. Förvar behandlas i nästa avsnitt.

En första förutsättning för kvarstad är att det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. För det andra ska det finnas risk för

13Prop. 2007/08:68 s. 108.

att denne, genom att avvika eller undanskaffa egendom eller på annat sätt, undandrar sig att betala vad som kan komma att ådömas honom på grund av brottet i form av böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande (26 kap. 1 § rättegångsbalken). Även kostnaderna för utmätning ska räknas in. Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får domstol besluta om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något motstående intresse.

En fråga om kvarstad initieras av åklagaren eller målsäganden. När åtal är väckt kan rätten på eget initiativ besluta om kvarstad (26 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken).

Rätten ska hålla förhandling i kvarstadsfrågan så snart det kan ske. Det finns inte någon absolut frist inom vilken en sådan förhandling ska hållas, utom i de fall där egendom tagits i förvar. Förhandling ska då hållas senast på fjärde dagen efter det att ansökan kom in till rätten (26 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan framställningen kom in, behöver någon särskild kvarstadsförhandling dock inte hållas. I brådskande fall kan rätten fatta ett interimistiskt beslut om kvarstad (26 kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken).

Som framgått är det en förutsättning för tillgripande av kvarstad att det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Detta väcker frågan om vad som ska gälla när anspråk riktas mot en juridisk person, vilket kan bli fallet både vid en talan om förverkande enligt 36 kap.1 och 1 b §§brottsbalken och för den delen även vid en talan om förverkande av värdet av ekonomiska fördelar enligt 36 kap. 4 §. Av ett avgörande av Högsta domstolen framgår att kvarstad i ett sådant fall kan tillgripas mot den juridiska personen (se NJA 1983 s. 570). Vad som sägs om den som är skäligen misstänkt och dennes egendom ska då i stället gälla den mot vilken det skäligen kan antas finnas anspråk på förverkande och dennes egendom.

Ett beslut om kvarstad är enligt 30 kap. 12 § första stycket 3 rättegångsbalken omedelbart verkställbart. Sådana beslut verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt bestämmelser i utsökningsbalken, som också reglerar verkan av kvarstad m.m. (se 16 kap. 14 §, 4 kap. 29 § andra stycket och 31 § samt 12 kap. 6–10 §§ utsöknings-

balken). Kronofogdemyndigheten kan använda våld för att verkställa ett beslut om kvarstad (2 kap. 17 § utsökningsbalken).

När rätten avgör målet ska den pröva om beslutad kvarstad ska bestå. Rätten kan också i samband med domen besluta om kvarstad (26 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken). I de fall där kvarstadsbeslutet är avsett att säkra ett betalningsanspråk som är verkställbart utan hinder av att rättens avgörande inte har fått laga kraft finns det normalt inget behov av att låta åtgärden bestå. Beslut om förverkande är, som framgått tidigare, inte omedelbart verkställbara.

3.6.4. Förvar

Förvar, som alltså är en provisorisk åtgärd i avvaktan på rättens beslut i en fråga om kvarstad, regleras i 26 kap.34 §§rättegångsbalken.

För detta tvångsmedel gäller att beslutsbefogenheten som huvudregel tillkommer åklagare och att all slags egendom kan komma i fråga för förvar (26 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). Genom beslut av åklagare kan således fast egendom lika väl som alla former av lös egendom – inklusive banktillgodohavanden och andra fordringsrätter – tas i förvar. Tillämpningsområdet för förvar korresponderar därmed fullt ut med det som gäller för kvarstad.

I brådskande fall har även en polisman rätt att ta egendom i förvar (26 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken). Denna rätt är emellertid inskränkt till lös egendom. Härmed avses för det första lösa saker, dvs. varje slag av rörligt fysiskt föremål samt levande djur. Till följd härav omfattas således pengar. Men även annan lös egendom än lösa saker omfattas, dvs. sådant som aktier och andra värdepapper, fordringar, hyresrätter, bostadsrätter och byggnader på annans mark. Har en polisman tagit lös egendom i förvar, ska åklagaren skyndsamt underrättas om åtgärden. Åklagaren har sedan att omedelbart pröva om egendomen ska förbli i förvar.

För förvar finns en proportionalitetsregel av samma innebörd som uppställs för andra straffprocessuella tvångsmedel i rättegångsbalken (26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, jfr 26 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken såvitt gäller kvarstad och 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken i fråga om beslag m.m.).

Det är möjligt att lämna kvar ett förvarstaget föremål i innehavarens besittning (26 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken). Detta överensstämmer med vad som gäller i fråga om tvångsmedlet beslag. Förutsättningarna för att föremålet ska få lämnas kvar är att det inte finns någon risk för att det går förlorat och att det även i övrigt är lämpligt.

Avser ett beslut om förvar en fordringsrätt, t.ex. ett banktillgodohavande, ska gäldenären förbjudas att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogdemyndigheten. Detta motsvarar vad som gäller vid verkställighet av kvarstad (6 kap. 3 § utsökningsbalken). Den som bryter mot ett sådant förbud kan göra sig skyldig till överträdelse av myndighets bud enligt 17 kap. 13 § brottsbalken.

Egendom som har tagits i förvar får inte överlåtas (26 kap. 3 a § andra stycket rättegångsbalken). Ägaren eller innehavaren får inte heller i övrigt förfoga över den på ett sätt som är skadligt för det intresse som säkringsåtgärden avser att skydda. Regeln är utformad efter förebild av vad som gäller i fråga om bl.a. beslag (jfr 27 kap. 10 § rättegångsbalken) och verkställighetsåtgärder enligt utsökningsbalken. En överträdelse av förbudet aktualiserar straffansvar för överträdelse av myndighets bud. Detta förutsätter dock att den drabbade har informerats om konsekvenserna av beslutet.

Vidare gäller att det som tagits i förvar ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn (26 kap. 3 a § tredje stycket rättegångsbalken). Vad som stadgas är alltså en vårdplikt för det allmänna såvitt gäller den egendom som har tagits om hand. Regeln har sin motsvarighet i regleringen av beslag. När det gäller pengar innebär vårdplikten att medlen ska göras räntebärande.

Även i fråga om förfarandet vid och verkställigheten av förvar har reglerna utformats efter förebild av motsvarande regler om beslag. Detta innebär att verkställigheten av förvar ska dokumenteras i protokoll (26 kap. 3 b § första stycket rättegångsbalken). Av protokollet ska framgå vad som har tagits i förvar och beskrivningen ska givetvis vara så noggrann att det går att identifiera föremålen eller tillgångarna med hjälp av protokollet. Någon värdering av det som tagits i förvar behöver inte göras. Av protokollet ska också framgå var och när och för vilket ändamål förvarstagandet har skett.

Om den vars egendom tagits i förvar inte var närvarande när åtgärden vidtogs, ska han eller hon snarast underrättas om saken och om vad som har skett med den förvarstagna egendomen (26 kap.

3 b § andra stycket rättegångsbalken). Vidare ska den som drabbats av åtgärden på begäran få ett bevis om förvarstagandet. Beviset ska också innehålla uppgift om det brott som misstanken avser (26 kap. 3 b § tredje stycket rättegångsbalken).

Har egendom tagits i förvar, ska frågan om kvarstad underställas rättens prövning senast fem dagar därefter (26 kap. 4 § rättegångsbalken). Det innebär att åklagare ska ta över ledningen av förundersökningen. Om fristen för att ansöka om kvarstad löper ut utan att någon sådan ansökan görs, ska egendomen genast återställas.

Görs ansökan om kvarstad, ska förhandling i kvarstadsfrågan hållas på sätt som har beskrivits i föregående avsnitt.

Om rätten beslutar om kvarstad, ska egendom som tagits i förvar kvarbli i myndighetens vård till dess beslutet har verkställts, om inte rätten bestämmer annat (26 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken).

3.6.5. Penningbeslag

14

Penningtvätt innebär att åtgärder vidtas med utbyte av brott. Gärningen i sig resulterar oftast inte i något utbyte som skulle kunna bli föremål för utbytesförverkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken (med undantag för eventuell ersättning till penningtvättaren för att utföra penningtvättsåtgärden). Det utbyte som är föremål för penningtvätt har i stället sitt ursprung i ett förbrott, t.ex. ett narkotikabrott eller ett bedrägeri.

I samband med lagstiftningsärendet om en effektivare kriminalisering av penningtvätt infördes i 12 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott en möjlighet att säkra egendom i form av pengar, kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som representerar fordringar eller andra rättigheter som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism genom penningbeslag.

Penningbeslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel som tar vid när tiden för ett dispositionsförbud löper ut. I lagstiftningsärendet framhölls att tvångsmedlet kvarstad inte alltid är lämpligt att använda för att säkra sådan egendom som varit föremål för ett dispo-

14 Källor i det här avsnittet är främst prop. 2013/14:121 ”En effektivare kriminalisering av penningtvätt”, promemorian Ju2012/2240/L5 ”Komplettering av penningtvättsutredningens förslag – en ny möjlighet att säkra egendom” och Åklagarmyndigheten rättspm RättsPM 2020:5 ”Penningtvätt och penningbeslag”.

sitionsförbud. Kvarstad kräver t.ex. att det finns en person som är skäligen misstänkt för brottet. Inte heller beslag skulle kunna ta vid där ett dispositionsförbud upphör, eftersom förbudet inte avser föremål vilket är vad som kan säkras genom beslag. I syfte att fullt ut kunna säkra egendom som är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism infördes därför en särskild reglering om tvångsmedel vid penningtvättsbrott i penningtvättsbrottslagen samt i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.15

Penningbeslag får enligt lagen om penningtvättsbrott ske av pengar, en fordran eller annan rättighet som representeras av ett penningvärde vid penningtvättsbrott och näringspenningtvätt. Med pengar avses kontanter i form av sedlar och mynt samt även elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. För bestämmelsens tillämpning krävs inte att det är just de individuella sedlar och mynt som har varit föremål för penningtvätt som tas i penningbeslag (jfr 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken16). Med fordran eller annan rättighet avses detsamma som i 26 kap. 3 a § rättegångsbalken17. Det kan röra sig om kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som representerar en fordran eller annan rättighet mot en gäldenär eller annan förpliktigad.

För att penningbeslag ska få beslutas enligt lagen om penningtvättsbrott måste det skäligen kunna antas att den egendom som tas i beslag är föremål för brott enligt lagen. Egendomen måste också finnas tillgänglig för penningbeslag, t.ex. hos en gäldenär eller annan förpliktad. Det finns dock inte, som vid förvar/kvarstad enligt rättegångsbalken, något krav på att det ska finnas en misstänkt person identifierad. Inte heller uppställer lagen något krav på att egendomen

15Prop. 2013/14:121, s. 87. 16 27 kap. 1 § första stycket har följande lydelse:

1 § Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Detsamma gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken17 26 kap. 3 a § har följande lydelse: 3 a § Om det som tagits i förvar är ett föremål och om det kan ske utan fara för att föremålet går förlorat och annars är lämpligt, får det lämnas kvar i innehavarens besittning. Avser beslutet om förvar en fordran eller annan rättighet, skall gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än Kronofogdemyndigheten. Har egendom tagits i förvar, får ägaren eller innehavaren inte överlåta egendomen eller förfoga över den på annat sätt till skada för den vars intressen förvarsbeslutet skall skydda.

I fråga om utmätning av egendom som tagits i förvar gäller vad som är föreskrivet i 16 kap. 15 § utsökningsbalken om utmätning av egendom som belagts med kvarstad för fordran. Det som tagits i förvar skall vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn

ska ägas eller innehas av en misstänkt person. Med att egendomen ska finnas tillgänglig avses att den ska vara identifierad och tillgänglig för direkt verkställighet hos t.ex. en bank. Bestämmelsen ger alltså ingen möjlighet att söka efter egendom som skulle kunna tas i penningbeslag eller att besluta om penningbeslag av egendom som inte är, men skulle kunna komma att bli, tillgänglig för penningbeslag. Enligt 13 § penningtvättsbrottslagen är det undersökningsledaren eller åklagaren som beslutar om penningbeslag. Om penningbeslaget avser en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten. För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

I fråga om sedlar och mynt gäller samma sak som för beslag i allmänhet, vilket innebär att exempelvis egendom i ett bankfack blir tillgängligt för beslag först efter att egendomen påträffats efter beslut om husrannsakan i bankfacket. Egendom som omfattas av ett dispositionsförbud anses vara tillgänglig för penningbeslag. Detsamma gäller kontobehållning hos exempelvis en bank om bankpersonal i samma stund kan bekräfta att medel finns på kontot så att beslutet omedelbart kan gå i verkställighet.

Så som vid de straffprocessuella tvångsmedlen i rättegångsbalken ska en proportionalitetsbedömning göras även vid tillämpningen av bestämmelsen om penningbeslag. Egendom får alltså tas i penningbeslag endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Vid bedömningen bör hänsyn tas till omständigheter som egendomens värde, hur stark misstanken om penningtvätt är, hur stor risken är för att egendomen undanskaffas om beslut inte fattas och vilken skada penningbeslaget skulle kunna förorsaka egendomens ägare eller den som förfogar över egendomen.

3.6.6. Dispositionsförbud vid misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism

Av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism följer att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen under vissa förutsättningar kan fatta beslut om dispositionsförbud för bl.a. pengar och fordringar.

Av 4 kap. 11 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism följer att beslut om dispositionsförbud kan fattas om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare. Beslutet innebär att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud) av innehavaren. Ett dispositionsförbud får meddelas enbart om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär. Beslutet kan fattas även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

Ett beslut om dispositionsförbud ska enligt 4 kap. 12 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas. Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar har gått från Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens beslut, om den inte hävts före det.

En verksamhetsutövare ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts. Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Enligt 4 kap. 13 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism får ett beslut om dispositionsförbud med anledning av misstänkt penningtvätt endast avse sådan egendom som kommer från brott eller brottslig verksamhet som avses i 1 kap. 6 § första stycket lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism18.

18 1 kap. 6 § första stycket lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism lyder: Med penningtvätt avses i denna lag åtgärder med avseende på pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet som

1. kan dölja egendomens samband med brott eller brottslig verksamhet,

2. kan främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde,

3. kan främja möjligheterna för någon att undandra sig rättsliga påföljder, eller

4. innebär att någon förvärvar, innehar, hävdar rätt till eller brukar egendomen.

Dispositionsförbudet fungerar som ett slags tillfälligt tvångsmedel som, likt förvar, kan användas i avvaktan på ett beslut om penningbeslag.

3.6.7. Förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.*

Av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen) följer att bl.a. egendom som har skiljts från sin ägare genom brott och som har anträffats hos någon annan som uppenbart saknar rätt till egendomen, egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning och varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd och egendom som har förvärvats eller tagits emot under häleriliknande förhållanden ska tas i förvar om det inte är uppenbart oskäligt. Egendom kan även tas i förvar enligt stöldgodslagen om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Bestämmelser om hur egendom som tagits i förvar ska hanteras och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att få ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Det är allmän domstol som i de flesta fallen fattar beslut om att egendom ska tas i förvar enligt lagen. Talan förs av åklagare mot den som frågan angår, om den personen har känt hemvist i Sverige och kan delges på det sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Om den som äger föremålet inte gör anspråk på egendomen behöver inte talan föras. I det fallet får åklagaren besluta att egendomen ska tas i förvar.

Om åklagaren väcker åtal för det brott som föranlett att egendom tagits i förvar, innan egendomen har sålts eller förstörts, ska domstol i samband med åtalet pröva om egendomen fortfarande ska hållas i förvar. Om talan förs mot någon som inte är tilltalad tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken som är föreskrivna för processen vid åtal för brott där inte svårare straff än böter är föreskrivet.

Stöldgodslagen ska inte användas om lagen (1938:121) om hittegods är tillämplig.

3.7. Övrigt

Utöver det som beskrivits i förevarande kapitel finns det i kapitel 5 en beskrivning av vad som gäller i fråga om förverkande utan koppling till ett konkret brott. I kapitel 6 finns en historisk tillbakablick som beskriver olika överväganden som tidigare har gjorts i lagstiftningsfrågor om målsägandens rätt i samband med förverkande. I kapitel 10 finns viss redogörelse för Sveriges internationella förpliktelser i förverkandehänseende.

Inte heller nu nämnda avsnitt gör anspråk på att ge en fullständig redovisning av allt som kan hänföras till förverkandeinstitutet och den lagstiftning som omgärdar detta.

4. Överväganden om en ny förverkandereglering i brottsbalken

4.1. Allmänna överväganden

4.1.1. En utgångspunkt i direktiven

En utgångspunkt för utredningens arbete har – såsom för de allra flesta utredningar – varit kommittédirektiven. Enligt våra ursprungliga direktiv ska vi:

  • överväga och om lämpligt föreslå ändringar som innebär att brottsbalkens bestämmelser om utbytesförverkande och hjälpmedelsförverkande blir generellt tillämpliga inom specialstraffrätten oavsett brottets allvar,
  • ta ställning till om möjligheterna till förverkande utan samband med fällande brottmålsdom bör utvidgas eller om det finns behov av andra ytterligare möjligheter till förverkande och, oavsett ställningstagande, lämna förslag som innebär utökade möjligheter till förverkande,
  • ta ställning till om de processuella bestämmelser som reglerar förverkandeförfarandet liksom de bestämmelser som reglerar möjligheterna att säkra ett förverkande är ändamålsenligt utformade och lämna förslag till nödvändiga författningsändringar, och
  • utvärdera tillämpningen av bestämmelserna om penningbeslag och vid behov lämna förslag som utvidgar tillämpningsområdet eller gör bestämmelserna tydligare och effektivare.

Vad gäller den andra punkten ovan – som alltså gäller frågan om utvidgade möjligheter till förverkande i allmänhet och förverkande utan samband med en fällande brottmålsdom i synnerhet – bör framhållas att punkten måste läsas mot bakgrund bl.a. av direktivens rubrik och vad som i övrigt framhålls i direktiven. Direktivens rubrik är ”Effektivare möjligheter att ta brottsvinster från kriminella – en översyn av lagstiftningen om förverkande” och även av direktivtexten i övrigt framgår att frågan om utvidgade möjligheter till förverkande främst avser förverkande av brottsvinster. Det är alltså tydligt att utredningen i denna del ska fokusera på reglerna om förverkande av brottsvinster (utbyte).

Av direktiven framgår också att det i utredningens uppdrag ingår att göra en systematisk översyn av förverkandelagstiftningen som helhet (se direktiven, bilaga 1 s. 625). Det framgår också att utredningen inom ramen för uppdraget ska säkerställa att lagstiftningen på ett robust sätt lever upp till Sveriges internationella åtaganden (se direktiven, bilaga 1 s. 630 och kapitel 10 nedan).

I tilläggsdirektiv beslutade i augusti 2021 gavs utredningen vidare i uppdrag att:

  • ta ställning till om de rättssäkerhetsregler som enligt 23 kap. 18 a § rättegångsbalken finns till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också ska uttryckligen omfatta företag i samband med en utredning om företagsbot,
  • ta ställning till om det behöver förtydligas att bestämmelserna om försvarare och rättegångskostnad i rättegångsbalken under vissa förutsättningar omfattar företag i mål om företagsbot samt om det bör införas en uttrycklig skyldighet för undersökningsledaren att informera företaget om rätten att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare.

För att underlätta läsningen kan finnas skäl att redan här säga något om hur olika delar av våra överväganden förhåller sig till det uppdrag som utredningen givits.

Frågan om generell tillämplighet av brottsbalkens regler gäller såväl reglerna om förverkande av brottsvinster som reglerna om förverkande av hjälpmedel och den har också mer allmän och systematisk karaktär. Frågan om generell tillämplighet av brottsbalkens regler är i sig inte särskilt komplicerad, men den leder vidare till ganska be-

svärliga följdfrågor som gäller dels i vilken utsträckning det finns anledning att upphäva särskilda förverkandebestämmelser i specialstraffrättsliga författningar, dels frågan om hur regleringen i brottsbalken förhåller sig till kvarvarande specialstraffrättsliga regler. Frågan behandlas därför särskilt i kapitel 9. Det kan emellertid redan här nämnas att utredningens förslag är att brottsbalkens förverkanderegler görs generellt tillämpliga oberoende av brottets svårhet i det enskilda fallet.

Övervägandena gällande utvidgade möjligheter till förverkande av brottsvinster finns dels i detta kapitel, där behovet av en reformering av de nuvarande reglerna om utbytesförverkande och utvidgat förverkande behandlas, dels i kapitel 5, där frågan om förverkande utan koppling till en specificerad brottslig gärning behandlas närmare. Det kan redan här förutskickas att utredningen föreslår att det ska införas en ny förverkandeform – självständigt förverkande av brottsvinster – som ska innebära att egendom kan förverkas oberoende av om det kan påvisas en koppling till ett visst konkret brott så länge det kan visas att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Frågor kring övriga förverkandeformer, som alltså inte särskilt utpekas i direktiven men som ingår i den allmänna översynen av 36 kap. brottsbalken, behandlas inom ramen för detta kapitel.

De processuella frågor som nämns i den tredje och fjärde punkten behandlas tillsammans med övriga processuella frågor i kapitel 7 (om tvångsmedelsfrågor) och i kapitel 8 (om övriga förfarandefrågor).

I kapitel 6 redovisas ett förslag som syftar till att underlätta för målsäganden att få ersättning för sin skada ur förverkad egendom.

Med det sagt är det dags att övergå till de egentliga övervägandena. Innan vi går över till de överväganden som mer konkret berör utformningen av 36 kap. brottsbalken ska emellertid vissa mer generella frågor behandlas i avsnitten 4.1.2–4.1.4. Det synsätt som kommer till uttryck i dessa avsnitt ligger till grund för de överväganden som görs i senare avsnitt och kapitel.

4.1.2. En allmän översyn med en strävan efter enkelhet och tydlighet

Vår bedömning: Reglerna om förverkande bör förenklas och för-

tydligas. Det bör ske genom att systematiken i kapitlet ändras och bestämmelserna görs så enkla och tydliga som möjligt. Särskilt reglerna om från vem förverkande får ske bör förenklas genom att dessa delas upp och kopplas till varje förverkandeform för sig. Dessutom bör vissa regler som i dag framgår endast indirekt regleras i lag.

Som redan framgått följer av våra direktiv att vi har i uppdrag att göra en mer generell och systematisk översyn av förverkandelagstiftningen. En sådan översyn har efterlysts av bl.a. Lagrådet som påtalat att regleringen innehåller inkonsekvenser och brist på systematik (se senast prop. 2015/16:155 s. 72 f. med vidare hänvisningar bakåt i tiden).

En självklar utgångspunkt för utredningen har alltså varit att förverkandereglerna ska ses över för att göra dem systematiskt sammanhängande.

En annan utgångspunkt för utredningen har varit att reglerna ska göras så enkla och tydliga som den rättsliga materian tillåter. Som antyds av den sist nämnda reservationen är emellertid förverkandesanktionen till sin karaktär sådan att det är svårt att reglera den på ett alltigenom enkelt sätt. Enligt utredningens mening är emellertid den nuvarande regleringen onödigt komplicerad på flera sätt. Här ska blott ges tre exempel.

För det första är reglerna om från vem förverkande får ske svårlästa och svårtillämpade. Detta beror bl.a. på att reglerna avseende olika typer av förverkande i huvudsak har gjorts generella och samlats i en och samma paragraf (36 kap. 5 § brottsbalken) trots att de sakskäl som gör sig gällande ser ganska olika ut för de olika formerna av förverkande. Ett enkelt exempel är att regeln om att förverkande förutsätter att egendomen vid brottet tillhörde den från vilken förverkande ska ske passar mycket illa vid t.ex. utbytesförverkande vid ett bedrägeribrott – regeln måste av uppenbara skäl här tillämpas i strid med sin ordalydelse om förverkande alls ska kunna ske. Reglerna om från vem förverkande får ske bör alltså kunna göras tydligare och enklare om de delas upp och det tillskapas en sådan regel för varje förverkandeform. Härtill kommer att reglerna kan vara svåra att skilja

från andra begränsningar som ligger i systemet, nämligen en processuell begränsning som innebär att förverkande bara kan ske från den mot vilken en förverkandetalan förts och en materiell begränsning som innebär att förverkande kan ske bara från den som äger (eller har annan relevant rätt) till den egendom som förverkas (jfr nedan avsnitt 4.4).

För det andra bygger regelverket i ganska stor utsträckning på outtalade förutsättningar. Dessa förutsättningar är ofta svårtillgängliga i den meningen att det inte är alldeles lätt att finna konkret stöd för dem i auktoritativa rättskällor. Det är vidare så att det, om man inte har dessa förutsättningar klara för sig, är svårare att förstå de regler som faktiskt finns. En sådan outtalad utgångspunkt är att sakförverkande, om det inte särskilt föreskrivs om annat, kan ske bara från den som äger, eller har annan relevant rätt till, en viss sak samt att detta inte är den fråga som regleras i 36 kap. 5 § brottsbalken trots att det kan låta så när man läser bestämmelsen (se närmare nedan i avsnitt 4.4.1).

För det tredje kompliceras den praktiska tillämpningen på ett påtagligt sätt av att utbytesförverkande kan ske medelst sakförverkande endast under förutsättning att den ifrågavarande saken i sin helhet kan kopplas till den brottslighet som ligger till grund för förverkandet. Detta kan på vad man kan kalla ett materiellt plan leda till svåra – och enligt vår mening onödiga – frågetecken kring om förverkande i ett visst fall kan ske genom sakförverkande eller endast genom värdeförverkande. Allvarligare är emellertid att detta på ett tidigare stadium i processen – när underlaget för bedömningen ofta är sämre – påverkar valet mellan de tillgängliga processuella tvångsmedlen (förvar och kvarstad å ena sidan och beslag och penningbeslag å den andra). Det betyder också att möjligheten att använda ett visst processuellt tvångsmedel kan komma att påverkas av hur utredningen fortskrider, även om det i och för sig står klart att förverkande kommer att ske. De problem som här har antytts utvecklas närmare i kapitel 7.

Avslutningsvis kan i detta sammanhang en terminologisk fråga beröras. I bl.a. lagstiftning och litteratur kan man emellanåt se hur det talas om att egendom förklaras förverkad (liksom om förverkandeförklaring).1 Detta sätt att tala om förverkande torde återspegla ett synsätt enligt vilket egendomen redan vid brottet är förverkad, och

1 Se t.ex. Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, Uppsala 2014 s. 26 med vidare hänvisningar.

där beslutet bara innebär en bekräftelse på att så är fallet. Utredningen menar att det är klart att tiden har sprungit ifrån detta synsätt. Numera torde de flesta bottna i ett tänkande där egendomen först genom själva beslutet blir förverkad. Ett sådant synsätt gör också att förverkande passar bättre in bland andra typer av rättsverkningar av brott, liksom med det förhållandet att den egendom som förverkas kan ha trätt i stället för annan egendom (jfr nuvarande 36 kap. 1 c § brottsbalken). Denna synpunkt förstärks av vårt förslag som innebär att sakförverkande ska kunna användas i betydligt större utsträckning än tidigare. Våra förslag är därför utformade med utgångspunkt i att det är genom beslutet om förverkande som förverkande sker.

4.1.3. Möjligheterna till förverkande av brottsvinster bör utvidgas

Vår bedömning: Utgångspunkten för förverkandelagstiftningen ska

vara att ingen ska göra vinning på brottsliga handlingar, dvs. brott ska inte löna sig. Utgångspunkten ska därför vara att förverkande av brottsvinster ska ske på ett sådant sätt att vinsten neutraliseras.

När det gäller förverkande av brottsvinster bör utgångspunkten vara att brott inte ska löna sig. Principen bör gälla inte bara den som har begått brottet. Ingen ska ges möjlighet att njuta frukterna av brottet. Principen bör – även med beaktande av svårigheterna att leda preventiva effekter i bevis – tillmätas betydelse redan med utgångspunkt i intresset av allmänprevention. Med en tydlig utgångspunkt av innebörd att brottsvinster ska förverkas kan man i viss mån motverka det incitament att begå brott som består just i möjligheten till vinst. Principen vinner också stöd av mer rättviseinriktade överväganden. Den som har fått en brottsvinst bör inte få behålla den. Till detta kan läggas att ett konsekvent genomfört förverkande av brottsvinster kan minska möjligheterna för kriminella nätverk att bygga upp ett resurser, vilket i sig är en viktig åtgärd i ett brottspreventivt perspektiv.

Grundprincipen vid förverkande av brottsvinster bör alltså vara att förverkandet ska leda till en neutralisering av den vinst som gjorts. Neutraliseringstanken innebär att förverkandet i princip bör ta sikte på ett nettobelopp. Huvudregeln är alltså att det är ett nettoförverk-

ande som ska ske. Detta kan emellertid inte vara annat än en huvudregel. Det finns nämligen, också med en sådan utgångspunkt, anledning att utforma reglerna på ett sätt som tar hänsyn till realiteterna och som gör att regelverket kan tillämpas på ett effektivt och rimligt sätt. Det ligger t.ex. närmast i sakens natur att det mer sällan finns några tillförlitliga uppgifter om vilka kostnader som varit förknippade med en viss brottslig verksamhet. Det kan därför inte anses stå i strid med neutraliseringstanken att – ungefär på det sätt som kommer till uttryck i nuvarande praxis – låta bedömningen av hur stor brottsvinsten kan anses ha varit bygga på en uppskattning, dvs. att låta möjligheten till avdrag bero på närmast skälighetsmässiga överväganden.

Ytterligare ett skäl att inte vara alltför långtgående när det gäller att realisera neutralitetsprincipens genomslag vad gäller olika typer av ”avdrag” är att förverkandefrågan måste ses i ett sammanhang där också andra förverkandeformer beaktas. Vad gäller narkotika måste t.ex. beaktas att det som ett inköpskostnadsavdrag avser, dvs. narkotikan, i sig är underkastat förverkande, liksom att regleringen medger förverkande också av dess värde. I NJA 2016 s. 202 har Högsta domstolen visserligen givit uttryck för att nettoprincipen ska tillämpas också vad gäller förverkande av utbyte vid narkotikabrott. Enligt utredningens bedömning kan emellertid rättsfallet inte anses innebära att nettoprincipen ska tillämpas också när det konkreta vederlaget för narkotika finns tillgängligt för förverkande. Likaså måste det anses uteslutet att nettoförverka i en situation där det konkreta vederlaget finns tillgängligt för förverkande samtidigt som inköpet av den försålda narkotikan inte har betalats, dvs. i en situation där förverkandesvaranden har en skuld till bakomliggande led. Utredningen vill inte ta ställning till hur detta rent dogmatiskt ska motiveras, men skälen måste rimligen sökas just i den rättsliga kontexten, dvs. i att situationen mer eller mindre direkt anknyter till den förverkandesituation som uppstår i situationer när narkotikan finns kvar.

Neutraliseringstanken innebär att dubbelförverkande normalt bör undvikas. Man kan uttrycka det så att staten enbart med stöd av reglerna om brottsvinstförverkande i princip inte ska ta samma brottsvinst två gånger. Exempelvis bör en brottsvinst inte förverkas hos gärningsmannen om den har förts till en penningtvättare och förverkas hos denne.

Förverkanderegleringen ger emellertid (och naturligtvis) inte den som begår brott något skydd mot att drabbas av ekonomisk skada och

i den meningen kan effekter uppstå som liknar ett dubbelförverkande: ett exempel är att man kan förverka vederlag för narkotika hos säljaren samtidigt som man förverkar narkotikan hos köparen. Även det förhållandet att man inte får göra vissa typer av avdrag, t.ex. för ersättning till medhjälpare, kan leda till dylika effekter: brottsvinsten kan förverkas hos gärningsmannen utan avdrag för vad som utgivits till medhjälparna, samtidigt som ersättningen förverkas hos de senare.

Den grundläggande tanken – att brottsvinster ska neutraliseras – har på flera sätt haft betydelse för våra överväganden. Den har t.ex. betydelse för bedömningen av om brottsbalkens förverkanderegler bör göras generellt tillämpliga, men också för bedömningen av om det vi kallar självständigt förverkande av brottsvinster bör införas. Med utgångspunkt i att ingen bör tillåtas göra vinst på brottslighet saknas, på ett principiellt plan, skäl att inskränka tillämpningsområdet för brottsvinstförverkande i specialstraffrätten till brott med viss straffskala. På samma sätt bör det – för frågan om förverkande av brottsvinster – inte vara avgörande huruvida någon kan dömas för brott, eller ens att ett konkret brott kan ledas i bevis, utan avgörande bör vara att det kan bevisas (med vad som bedöms vara erforderlig styrka) att fråga är om just brottsvinster. Den nyss angivna utgångspunkten ger också (jfr nedan i avsnitt 4.6) visst stöd för tanken att brottsvinster bör kunna förverkas oberoende av om de motsvarar skada för enskild. Om neutraliseringstanken ska kunna upprätthållas på ett någorlunda konsekvent sätt, bör dess genomförande inte vara beroende av huruvida den enskilde målsäganden kräver skadestånd eller annan ersättning från den som gjort brottsvinsten.

4.1.4. Ett nytt 36 kap. bör införas i brottsbalken

Vårt förslag: De förslag som lämnas i följande kapitel är samman-

tagna så omfattande att det finns skäl att införa ett nytt 36 kap. i brottsbalken.

Våra förslag innebär sammantaget ganska stora förändringar av reglerna i 36 kap. brottsbalken. Kapitlet har tidigare ändrats vid åtskilliga tillfällen utan att någon mer övergripande översyn har gjorts. Detta återspeglas bl.a. i att kapitlet redan i dag innehåller flera paragrafer som särskiljs genom bokstavsbeteckningar (se 1 a, b och c, 5 a och b samt

10 a och b §§). Att strukturen är otydlig kan möjligen också sägas återspeglas i att en existerande rubrik inte finns med i våra vanligaste lagböcker (när underrubriken Förverkande av utbyte infördes försvann rubriken Om förverkande).

Vi föreslår mot denna bakgrund att det nuvarande 36 kap. brottsbalken upphävs och att ett nytt 36 kap. införs i brottsbalken. Våra närmare överväganden av hur det nya kapitlet bör utformas följer nedan och i kommande kapitel.

4.2. En ny grundläggande regel om ordinärt förverkande av brottsvinster införs

Vårt förslag: En ny regel om ordinärt förverkande av brottsvinster

ska införas. Utbytesbegreppet ska utgå och bytas ut mot begreppet brottsvinster. Som brottsvinst ska anses all vinning av brott, inklusive inbesparade kostnader. Någon närmare definition av brottsvinster ska inte finnas i lagtexten.

Det bör även i det nya 36 kap. brottsbalken finnas en regel motsvarande den som finns i 36 kap. 1 § och som tar sikte på förverkande av utbyte av brott.

Det finns emellertid anledning att se över utbytesbegreppet. Detta begrepp bygger i dag på det mer direkta utbytet av brott, även om det i och för sig kan avse såväl konkreta föremål som abstrakt vinst.2Sedan stadgas i 36 kap. 1 c § att också egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte ska anses som utbyte.

Regleringen måste betraktas som onödigt komplicerad och det kan därtill ifrågasättas dels om det finns någon poäng med att skilja mellan vad som är utbyte och vad som ska anses vara det med stöd av 1 c §, dels om inte bestämmelsen i 1 c § leder till ett slags rundgång (eftersom definitionen av vad som ska anses utgöra utbyte upprepade gånger hänvisar till just utbyte). Bestämmelsen väcker också frågor om hur långa kedjorna enligt bestämmelsen i 1 c § kan göras: uppenbarligen omfattas det som trätt i stället för utbyte av utbytes-

2 Se prop. 1968:79 s. 76 och 79 och prop. 2004/05:135 s. 85.

begreppet, men hur är det med det som trätt i stället för det som trätt i stället för utbyte?

I sammanhanget måste också beaktas att brottsutbyte kan se ut på många olika sätt. Ibland är det konkret egendom som frånhänds någon. Ibland är fråga om ett abstrakt värde som ökar på en sida av en transaktion och minskar på en annan. Situationen är därför inte alltid så enkel att man kan utgå ifrån att det finns ett konkret utbyte som sedan omsätts i olika led.

Regleringen skulle kunna göras enklare om den på ett tydligare sätt tog sikte på den abstrakta vinst som har gjorts i ett visst fall – fråga kan vara både om tillförande av ett värde till någon eller insparade utgifter eller kostnader – inklusive eventuell avkastning som senare uppstår. Som ett övergripande begrepp på denna vinst skulle termen brottsvinst med fördel kunna användas. Huvudfrågan skulle med denna inriktning bli om brottsvinsten finns kvar hos en viss person eller om den har förts vidare och i så fall vart. Den ovan nämnda frågan om hur långa kedjorna kan göras vid tillämpning av 36 kap. 1 c § kommer man visserligen inte ifrån, men den bör i grunden ses som en bevisfråga: var finns brottsvinsten?

Om man på föreslaget sätt övergår till att använda det nya uttrycket brottsvinst saknas anledning att närmare definiera det i lagtext på sätt som nu sker. Skälet till att den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. 1 c § infördes var huvudsakligen att man ville ge utbytesbegreppet ett delvis annat innehåll än det hade tidigare, vilket kunde göras endast genom en justering av lagtexten. Mot bakgrund av utredningens förslag om att all typ av egendom som tillhör den berörde ska kunna sakförverkas så länge egendomens värde inte överstiger brottvinsten (se nedan avsnitt 4.7), finns heller inget behov av att definiera brottsvinst för att tydliggöra vilken egendom som kan bli föremål för sakförverkande (och därmed tas i beslag). I sammanhanget kan framhållas att det vanliga inom den svenska straffrätten är att begrepp som används i lagtexten inte definieras uttryckligen – och det även om de har en ganska preciserad innebörd.

I övrigt bör den grundläggande bestämmelsen ha i princip samma uppbyggnad som i dag, dvs. den bör ange att brottsvinster (med reservation för skälighetsundantaget) ska förverkas. Bestämmelsen bör också, som i dag, innehålla en regel om att ersättning för kostnader som uppstått i samband med brott ska förverkas under förutsättning att mottagandet utgör brott. Sådan ersättning kan inte på något rim-

ligt sätt hänföras till brottsvinstbegreppet, och bör därför vara föremål för särskild reglering.3

De ändringar som föreslås i avsnitt 9.2 – och som innebär att förverkandereglerna i brottsbalken som utgångspunkt ska vara generellt tillämpliga – innebär emellertid att det andra stycket i nuvarande 36 kap. 1 § kan utgå samt att den begränsning som finns avseende kostnadsersättning i första stycket (att mottagandet ska utgöra brott enligt just brottsbalken) bör ändras på så sätt att det är tillräckligt att mottagandet utgör brott.

4.3. Möjligheterna till utvidgat förverkande ökas något

Vårt förslag: Utvidgat förverkande ska i fortsättningen förutsätta

att det är klart mer sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Förverkandeformen ska kunna användas också när någon döms för grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott.

Enligt vår bedömning fungerar reglerna om utvidgat förverkande i allt väsentligt på det sätt de var avsedda att fungera. De har också, i relativ närtid, varit föremål för en utvärdering, vilket ledde till vissa utvidgningar av tillämpningsområdet.4

I Högsta domstolens avgörande ”Swishöverföringarna” NJA 2021 s. 263 har visserligen den begränsningen kommit till uttryck att utvidgat förverkande inte kan användas för att förverka en abstrakt framräknad vinst. Utvidgat förverkande förutsätter alltså som huvudregel att man har påträffat den egendom som ska förverkas, låt vara att Högsta domstolen inte utesluter att förverkande kan ske också i annat fall om egendomen ändå kan identifieras. Det skulle möjligen kunna argumenteras för att det i vissa fall skulle kunna vara praktiskt att kunna använda utvidgat förverkande också avseende egendom som inte finns tillgänglig på angivet sätt.

Enligt utredningens mening får man emellertid vid diskussion av denna fråga hålla i minnet att utvidgat förverkande innebär att för-

3 Det gäller även om de kostnader som ersätts inte skulle kunna dras av vid ett eventuellt förverkande av brottsvinsten. Att en ersättning avser kostnader som inte är ”avdragsgilla” kan inte anses innebära att fråga är om en vinst. 4 Se SOU 2015:67 och prop. 2015/16:155.

verkande sker med utgångspunkt i just de tillgångar som påträffats och att man alltså inte, såsom vid förverkande enligt nuvarande 36 kap. 1 §, tar sin utgångspunkt i ett visst brott och därifrån letar upp brottsvinster. I sammanhanget kan jämföras med de förarbetsuttalanden som gjordes vid införandet av utvidgat förverkande av innebörd att bedömningen av om förutsättningarna för förverkande är uppfyllda ska göras med utgångspunkt i ”egendomens beskaffenhet och de omständigheter under vilka den påträffats samt hur allt detta förhåller sig till vederbörandes personliga och ekonomiska förhållanden”.5 Eftersom vi genom förslagen om självständigt förverkande bygger vidare på den inslagna vägen tror vi att det skulle vara olyckligt att – samtidigt som självständigt förverkande introduceras – börja justera grunderna för de former av förverkande som utgörs av utvidgat och självständigt förverkande.

Vi föreslår emellertid, till följd av att utbytesbegreppet utmönstras ur lagtexten, att den bedömning som ska ske enligt paragrafen ska ta sikte på frågan om det framstår som klart mer sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet (jfr den nuvarande lagtexten som tar sikte på om det framstår som klart mer sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet).6

Härutöver föreslår vi i ytterligare ett avseende en justering av regleringen. För att ett brott ska kunna vara förverkandeutlösande i dag fordras att det är av beskaffenhet att kunna ge utbyte. Enligt förarbetena omfattar detta rekvisit tre typer av brott: (1) brott som har vinning som ett rekvisit i brottsbeskrivningen, (2) brott som i det enskilda fallet har gett eller haft förutsättningar att ge utbyte (detta ska då bevisas i det enskilda fallet) samt (3) brott som visserligen inte fordrar vinning enligt brottsrekvisiten, men som till sin karaktär är sådana att de kan ge vinning (t.ex. narkotikasmuggling).7Två brottstyper som endast i speciella fall (t.ex. när någon får betalt för att utföra brottet) omfattas av denna uppräkning, men som ändå på ett tydligt sätt indikerar att den dömde är eller har varit involverad i avancerad ekonomisk brottslighet är grovt penningtvättsbrott (inklusive den grova varianten av näringspenningtvätt) och grovt bokföringsbrott. I många fall kan det dessutom förhålla sig så att det

5 Se prop. 2007/08:68 s. 95. 6 Jfr i sammanhanget även NJA 2010 s. 374 p. 14–15 och där gjorda hänvisningar. 7 Se a. prop. s. 94 f.

bakom dessa brott finns annan brottslighet som antingen inte utreds fullt ut (t.ex. med stöd av reglerna om förundersökningsbegränsning) eller som man av andra skäl inte går fram med. Den nuvarande regleringen i 36 kap. 1 b § första stycket bör därför, enligt utredningens mening, kompletteras med en mening som anger att också grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska utgöra förverkandeutlösande brott. Eftersom dessa brott endast i vissa fall är sådana att de är av beskaffenhet att ge utbyte bör något sådant krav inte uppställas i denna del.

I sammanhanget bör också noteras att de förslag som utredningen lämnar angående självständigt förverkande av brottsvinster (se härom kapitel 5) naturligtvis kan ses som en utvidgning av tillämpningsområdet för den typ av förverkande som går under namnet utvidgat förverkande: genom en bestämmelse om självständigt förverkande tas ytterligare ett steg mot ett system som mer renodlat tar sin utgångspunkt i den ifrågavarande egendomen snarare än i ett bevisat brott. Som framgår av det följande behandlar vi emellertid självständigt förverkande av brottsvinster som en fristående förverkandeform, vilket också på ett mer konkret plan föreslås bli återspeglat i lagtexten.

4.4. Frågan om vem förverkande ska kunna ske från

4.4.1. Inledande överväganden – frågan om från vem förverkande kan ske aktualiserar tre olika frågor

Frågan om från vem förverkande kan ske är komplex. För att skapa reda i frågeställningen bör inledningsvis noteras att det finns inte mindre än tre delvis olika krav eller begränsningar som gör sig gällande i sammanhanget, och som lätt kan förväxlas med varandra.

Till att börja med finns (1) en processuell begränsning – som inte uttryckligen kommer till uttryck i lagtexten – av innebörd att förverkande endast kan ske från den mot vilken en förverkandetalan har förts (eller mot vilken t.ex. ett åklagarbeslut om förverkande riktas). Om man i ett mål som bygger på en talan riktad mot A kommer fram till att en viss brottsvinst inte bör förverkas hos A utan hos B kan man inte göra det inom ramen för målet mot A. Och det gäller oavsett om B ingår i den krets hos vilken förverkande kan ske enligt t.ex. 36 kap. 5 § brottsbalken.

Vidare och för det andra (2) finns en begränsning som ligger däri att egendom bara kan förverkas från den som äger eller (om förverkandet avser viss rätt till egendom) har viss rätt till egendomen. Inte heller detta krav kommer till tydligt uttryck i den nu gällande lagtexten.8

Den tredje begränsningen (3) ligger däri att det måste finnas en koppling mellan det som förverkandet grundar sig på (brott, brottslig verksamhet osv.) och den hos vilken förverkande ska ske. Denna koppling kan t.ex. bestå i att någon är gärningsman till det ifrågavarande brottet eller i att någon förvärvat egendom som kommer från brottet, men den kan också ligga i att personen äger något som t.ex. kommit till användning vid brottet. Det är (endast) denna fråga som regleras i 36 kap. 5 § och 36 kap. 5 a §brottsbalken.

En annan sak som gör att regleringen kan vara svår att ta till sig är att de sist nämnda reglerna (3) ofta formuleras på ett sådant sätt att de medger förverkande från en vidare krets än vad som i praktiken kommer i fråga, dvs. de anger nödvändiga, men inte tillräckliga, förutsättningar för att förverkande ska kunna ske från någon. Bakom regleringen finns alltså mer eller mindre outtalade normer som styr hos vem eller vilka – av flera möjliga förverkandesubjekt – som förverkande kan ske.

Ytterligare en komplikation är – vad gäller utbytesförverkande – att frågan ibland gäller konkret egendom som finns kvar hos någon och ibland abstrakt vinning som finns någonstans (jfr t.ex. frågan ”vem har den stulna bilen” med frågan ”hos vem finns vinsten”). Och svaret på frågan om var utbytet finns kan vara olika beroende på hur situationen ser ut. Bilen (som utgör utbyte av brott) kan t.ex. finnas hos någon som alls inte har gjort någon vinst till följd av brottet.

Med detta sagt om frågans komplexitet övergår utredningen nu till att överväga hur den framtida regleringen bör utformas.

8 Det krav på tillhörighet som kommer till uttryck i slutet av 36 kap. 5 § avser förhållandena vid brottstidpunkten.

4.4.2. Allmänt om hur ”från-frågan” bör regleras

Vår bedömning: Bestämmelserna som reglerar vem förverkande-

talan kan föras mot bör utformas enligt följande utgångspunkter:

  • Den processuella begränsning som ligger i att förverkande endast får ske från den som förverkandetalan har förts mot behöver inte komma till annat än indirekt uttryck i lagtexten.
  • Den materiella begränsning som ligger i att förverkandesubjektet, för att förverkande ska kunna ske, måste äga (eller annars ha relevant rätt till) det som ska förverkas bör komma till tydligt uttryck i lagtexten genom ett särskilt stadgande härom.
  • Den begränsning som ligger i kravet på en koppling till förverkandegrunden och som i dag regleras i 36 kap. 5 och 5 a §§ bör som utgångspunkt regleras för varje förverkandeform för sig.

Det processuella kravet – att förverkande kan ske endast från den mot vilken talan väckts i vederbörlig ordning – kommer i dag egentligen inte alls till uttryck i lagtexten. Det kan försvaras med att detta är självklart. En dom kan inte avse någon annan än den som blivit rätteligen stämd eller som fört talan i målet. Vi ser mot den bakgrunden egentligen inget behov av att lagstifta om detta, men av de bestämmelser vi föreslår (se den föreslagna 36 kap. 32 § brottsbalken i vilken det anges att frågan om förverkande prövas på begäran av åklagare) framgår på ett tydligare sätt än av dagens lagstiftning att denna grundläggande processuella regel gäller också vid förverkande.

Det materiella kravet på äganderätt eller viss rätt till det som förverkas bör emellertid enligt utredningens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten. Ett skäl till detta är att det då blir lättare att hålla i minnet att förverkande i princip förutsätter både äganderätt (eller annan rätt) till förverkandeobjektet och – vilket behandlas strax nedan – en relevant koppling till grunden för förverkandet. Vi föreslår alltså att det i lagtexten intas en uttrycklig regel om att förverkande får ske bara ifrån den som äger eller annars har en relevant rätt till den egendom som avses. Lagtexten kommer då att innehålla dels en allmän regel om att förverkande bara kan ske från den som äger (eller har annan rätt till) den ifrågavarande egendomen, dels regler motsvarande dagens

36 kap. 5 och 5 a §§ om från vem förverkande kan ske (där kravet på anknytning till förverkandegrunden kommer till uttryck).

De regler som i dag finns i 36 kap. 5 och 5 a §§ och som anger från vilka personer förverkande kan ske är av den tredje typen, dvs. de anger vilken relation som måste finnas mellan grunden för förverkandet och en viss person för att förverkande ska få ske. Regler av detta slag måste finnas också framöver. Det är emellertid för utredningen tydligt att 36 kap. 5 och 5 a §§ är onödigt komplicerade. Vad gäller båda bestämmelserna gäller att de har fått en relativt kasuistisk utformning och innehåller en reglering på detaljnivå som det enligt utredningens mening vore önskvärt att undvika. Vad gäller 36 kap. 5 § tillkommer att bestämmelsen samlat reglerar från-frågan för såväl utbytes- som hjälpmedelsförverkande. Enligt utredningens mening skulle en mer ändamålsenlig ordning kunna åstadkommas om det för varje förverkandeform för sig regleras från vem förverkande kan ske och reglerna därvid ges en mer syntetisk utformning.

Vid bedömning av hur reglerna om från vem förverkande får ske – dvs. regler av den tredje typ som beskrivits ovan – måste man utgå ifrån att regler av detta slag bara kan ange nödvändiga – men inte tillräckliga – förutsättningar för förverkande, dvs. regleringen kan bara ange de yttre ramarna. Inom dessa ramar kommer det att behöva göras ytterligare bedömningar av om förverkande också bör ske. Exempelvis bör anges att förverkande kan ske från gärningsmannen, men det betyder förstås inte att förverkande alltid bör ske från denne; det kan ju t.ex. stå klart att en bedrägerivinst har förts vidare till någon annan och då bör förverkande i princip ske från denne. I sammanhanget kan hänvisas exempelvis till att förverkanderegleringen vid penningtvättsbrott utformades med en generell möjlighet enligt lagtexten att förverka medlen från penningtvättaren, men med klara angivelser i förarbetena om att förverkande inte ska ske från penningtvättaren om pengarna har förts vidare.9

En utgångspunkt vid förverkande på grund av brott är, vilket också antyds av det föregående, att förverkande bör kunna ske hos gärningsmannen och andra som medverkar till brottet. Att ett hjälpmedel bör kunna förverkas hos dessa (under förutsättning att de äger eller har annan relevant rätt till egendomen) är närmast självklart. Likaså bör man kunna utgå ifrån att gärningsmannen och andra medverkande i grunden har gjort den vinst som ett visst brott har inne-

9 Se bl.a. prop. 2013/14:121 s. 70 f. och 118.

burit, såvitt inte annat visas. Sedan gör sig delvis olika överväganden gällande vid de olika förverkandeformerna om hos vilka andra som förverkande bör kunna ske.

En ytterligare utgångspunkt för våra överväganden i denna del är att reglerna bör göras så enkla och begripliga som materian tillåter. Enligt utredningens mening är det bättre att rensa i regelfloran och ta bort från-bestämmelser som nästan aldrig används – men som finns där för att täcka alla eventualiteter – för att i stället skapa någorlunda enkla och begripliga regler avseende de delar som är av praktisk betydelse.

4.4.3. Utformningen av bestämmelserna om vem förverkande får ske från vid förverkande av brottsvinster

Våra förslag: Ordinärt förverkande av brottsvinster ska kunna

ske från gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet eller från den som annars gjort vinst genom brottet. Utvidgat förverkande av brottsvinster ska kunna ske från den som döms för det förverkandeutlösande brottet eller från den som förvärvat egendomen utan att skäligt vederlag utgått.

Vad gäller ordinärt förverkande av brottsvinster bör det i linje med vad som anförts ovan – och liksom i dag – föreskrivas att förverkande kan ske från gärningsmannen och annan som medverkat till brottet. Därutöver bör det anges i bestämmelsen att förverkande också får ske hos annan som gjort vinst genom brottet. Fråga kan t.ex. vara om en person som har fått en sak eller ett visst värde från gärningsmannen eller en medverkande eller om ett företag i vars ställe brottet har begåtts. Brottsvinsten bör anses ha förts vidare endast till den del den lämnats vidare utan full ersättning. Den som t.ex. köper en stulen sak och betalar skäligt vederlag bör inte anses ha gjort någon brottsvinst (men denne kan naturligtvis bli av med saken till följd av reglerna om godtrosförvärv).

  • Utgångspunkten är att gärningsmannen gör brottsvinsten vid brottet. Denna utgångspunkt bör i princip anses gälla också om gärningsmannen tillser att vinningen tillkommer annan (jfr 23 kap. 7 §).
  • Om gärningsmannen fortsatt har en konkret sak i sin besittning har hen naturligtvis gjort brottsvinsten och förverkande kan ske från hen.
  • Om gärningsmannen senare har givit saken till någon annan bör gärningsmannen i och för sig anses ha gjort brottsvinsten, men också den som fått saken bör anses ha gjort brottsvinst. Detta kan vara betydelsefullt eftersom det inte sällan kan förhålla sig så att det bara är på det sistnämnda stället som egendomen finns i behåll och kan förverkas. Vid semibenefika överlåtelser bör man kunna se det så att den mottagande har gjort en del av brottsvinsten. Det faktum att förverkande kan ske på två ställen innebär inte att dubbelförverkande bör ske; tvärtom bör det undvikas.
  • Motsvarande resonemang är i princip tillämpligt också om gärningsmannen har gjort mer abstrakt vinning, t.ex. sparat kostnader eller undvikit beskattning. En annan sak är att det ofta torde vara svårt att visa att vinning av den typen av brott har förts vidare.

Vid utvidgat förverkande av brottsvinster är det på samma sätt som vid ordinärt förverkande i princip fråga om att neutralisera brottsvinster. Men vid denna typ av förverkande är fokus i princip inriktat på egendom som man på ett eller annat sätt stöter på, och dessutom tillkommer det förverkandeutlösande brottet som ett slags förverkandelegitimerande faktum. Förverkande från någon bör därför förutsätta en tydlig koppling till det förverkandeutlösande brottet. Enligt vår mening bör regeln utformas så att utvidgat förverkande kan ske från gärningsmannen eller annan medverkande till det förverkandeutlösande brottet samt från den som förvärvat egendomen från dessa utan att skäligt vederlag utgått. Det innebär att kopplingen till det förverkandeutlösandebrottet finns också i de fall egendom förverkas från annan. Förverkande från gärningsmannen eller medverkande bör, liksom i dag (jfr t.ex. prop. 2007/08:68 s. 68, rutan) förutsätta att dessa dömts, men detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Självständigt förverkande behandlas först i nästkommande kapitel, men det kan redan här förutskickas att eftersom bedömningen sker fristående, dvs. utan koppling till något konkret brott, finns heller inget brott som det kan uppställas ett krav på en viss relation till. Om det på sätt som krävs enligt de föreslagna reglerna om självständigt för-

verkande bevisas att egendomen härrör från brottslig verksamhet kan denna därför – kort sagt – förverkas från den som äger egendomen.

4.5. Den som har egendomen ska presumeras äga den

Vårt förslag: En presumtionsregel av innebörd att den som har

egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör annan införs. Den ska kompletteras av en bestämmelse som innebär att en person som besitter egendom tillsammans med någon som denne bor tillsammans med ska anses vara ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att den andra parten är samägare till denna enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan.

Som framgått av avsnitt 4.4 ovan föreslår utredningen att en regel införs som tydliggör att förverkande som huvudregel får ske endast från den som äger (eller har annan relevant rätt) till den egendom som förverkandet avser. För att förverkanderegleringen ska bli effektiv bör det även införas en presumtionsregel i 36 kap. brottsbalken som anger att den som har egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen om det inte framgår att den tillhör annan. Om personen besitter egendomen tillsammans med någon som denne bor tillsammans med ska personen anses vara ägare till egendomen om det inte görs sannolikt att den andra parten är samägare till denna enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan.

Förslaget har utformats med utgångspunkt i bestämmelserna i 4 kap. 18–19 § utsökningsbalken, vilket också innebär att ledning i viss mån kan sökas i den praxis som finns för den bestämmelsen även när förverkandefrågor avgörs. En skillnad mot bestämmelsen i utsökningsbalken är dock att vi anser det rimligt att presumtionsregeln utsträcks även till andra personer som förverkandesvaranden bor tillsammans med än den person hen är gift eller sambo med. Reglerna som finns i utsökningsbalken om undantag från utmätning gör sig inte på samma sätt gällande när det är fråga om förverkande av brottsvinster. I någon mån kan dock förverkande av egendom som förverkandesvaranden har tillsammans med sin familj underlåtas med stöd

av den allmänna skälighetsregeln som i framtiden kommer att finnas i 36 kap. 16 §.

När det gäller förverkande av brottsvinster från barn följer det av praxis från utsökningsrätten att barn normalt inte anses äga egendom i föräldrarnas hem. Därutöver följer av förslaget till ändring av hittillsvarande 36 kap. 13 § brottsbalken (33 § enligt utredningens förslag) att förverkande av brottsvinster får ske från bl.a. barn. Ändringen är föranledd av utredningens utgångspunkt att brott inte ska löna sig, vilket även bör gälla för personer som inte kan dömas till ansvar för brott. (se mer om den bestämmelsen nedan i avsnitt 4.11.6).

4.6. Frågan om förverkande av brottsvinster ska inte längre vara sekundär i fall där vinsten motsvarar skada för enskild

Vårt förslag: Brottsvinster ska som huvudregel kunna förverkas

oberoende av om de motsvarar ett enskilt anspråk eller inte. Staten ska i sådana fall svara för ersättning till den enskilde upp till det belopp som influtit genom förverkandet. Detta ska dock inte gälla när brottsvinsten utgörs av föremål eller liknande egendom som den utsatte blivit av med genom brott. Också då ska emellertid förverkande kunna ske om det finns särskilda skäl.

Det förhållandet att utbyte av brott motsvarade skada för enskild utgjorde länge ett hinder mot att förverka utbyte. Denna långtgående och strikta reglering mjukades emellertid upp år 1987.10 Enligt de regler som då infördes ska man, vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av ett brott förverkat, beakta bl.a. om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Denna regel innebär att förverkande i och för sig kan ske, t.ex. i fall där brottsvinsten är större än den motsvarande skadan och i fall där en tjuv har sålt stöldgodset och målsäganden är okänd, men huvudregeln kan fortsatt sägas vara att förverkande inte ska ske när utbyte av brott motsvarar skada för enskild: för att förverkande ska hindras räcker att det kan antas att skadeståndsskyldighet kommer att åläggas och

10 Se prop. 1986/87:6.

vid tvivel ska man i enlighet med allmänna principer falla tillbaka på den för den berörde lindrigaste bedömningen.11

Den ordning som nu har beskrivits avviker från de regler som gäller i t.ex. Danmark, Finland och Norge och går i grunden tillbaka på ett vägval som den svenska lagstiftaren gjorde i samband med 1968 års reform av förverkandereglerna. I propositionen skrev departementschefen följande:

Från dansk, finsk och norsk sida har därvid förordats en reglering som i vissa delar skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och som inte har biträtts på svensk sida. Inom kommittén var man ense så långt att förverkande inte skulle ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången eller framställde sitt anspråk i denna. Åsikterna var däremot delade beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades av representanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av brottet redan hade förklarats förverkad, ansågs att den förverkade egendomen skulle få användas för att gottgöra målsägande den skada han har lidit. På svensk sida vidhölls den i Sverige gällande regeln, att vinning av brott inte kan förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild, oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén ansåg man inte att skillnaden i rättssystemen på detta område hade någon större praktisk betydelse. I de fall när den skadelidande inte hade framställt anspråk på ersättning, torde det nämligen sällan finnas några tillgångar att dra in genom förverkande. Den reglering som inom kommittén förordades av de övriga nordiska länderna har numera införts i den danska förverkandelagstiftningen.12

Flera skäl talar för att nu ta ett ordentligt kliv mot den ordning som förordades av Danmark, Finland och Norge – och som också med vissa variationer gäller i dessa länder – och enligt vilken förverkande kan ske också om brottsvinsten motsvaras av skada för enskild – självfallet med undantag för de fall där ett redan erlagt skadestånd har neutraliserat hela brottsvinsten, liksom för de fall där brottsvinsten utgörs av ett föremål som någon har ett anspråk på (i dessa fall bör

11 Se prop. 1986/87:6 s. 38. Jfr i sammanhanget även Petter Asp, Förverkande av utbyte som motsvarar skada för enskild, Festskrift till Magnus Matningsdal, Oslo 2021, s. 20 ff. Som där utvecklas kan diskuteras i vilken utsträckning ett förverkande, med hänsyn till den regel som finns i 36 kap. 17 §, någonsin kan bli uppenbart oskäligt på den grunden att skadeståndsskyldighet kan komma att åläggas förverkandesubjektet. 12 Se prop. 1968:79 s. 46 f.

föremålet normalt lämnas ut till målsäganden eller tas om hand enligt lagen [1974:1065] om vist stöldgods m.m.).

En första fördel med en sådan ordning är att det effektiviserar förverkandesanktionen. Så snart det inte redan är ett faktum att brottsvinsten har neutraliserats genom kompensation till en enskild finns möjlighet att förverka brottsvinsten.

En andra fördel med ordningen är att den samtidigt som den effektiviserar förverkandesanktionen kan göra det enklare för målsäganden att få sitt anspråk på ersättning tillgodosett. Det som fordras är en regel som tydligt anger att staten övertar ansvaret för att ersätta målsäganden i dessa situationer, dvs. att målsäganden i princip har rätt till de medel som förverkas i den mån dessa motsvarar den skada hen lidit.

I någon mån kan en ordning uppbyggd på detta sätt också förenkla hanteringen av förverkande och enskilt anspråk i rättsprocessen, såtillvida att åklagaren i första hand ska söka förverka brottvinsten samtidigt som målsägandens intresse kan bevakas indirekt genom ett anspråk på de medel som staten tillfaller staten genom förverkandet.

Det nu sagda bör som huvudregel inte gälla i fall när brottsvinsten utgörs av konkreta föremål eller annan liknande egendom som den utsatte har blivit av med genom brott, t.ex. vid en stöld. I de fallen ska ju egendomen, som ovan noterats, i regel inte förverkas, utan återbördas till målsäganden eller tas om hand enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Vi föreslår mot denna bakgrund att den särskilda regeln i 36 kap. 1 a §, om att skadeståndsskyldighet ska beaktas vid bedömande av om ett förverkande är uppenbart oskäligt, slopas. Detta innebär att förverkande av brottsvinster kommer att kunna ske också i många av de fall brottsvinsten motsvarar skada för enskild. Den närmare utformningen av reglerna om målsägandens rätt behandlas i kapitel 6.

4.7. Tillämpningsområdet för sakförverkande ska utvidgas

Vårt förslag: Brottsvinster ska kunna förverkas genom sakförverk-

ande eller värdeförverkande. Sakförverkande ska inte – såsom är fallet i dag – förutsätta att egendomen kan knytas till brottet, utan i stället kunna ske så länge egendomens värde inte överstiger brottsvinstens. Om det finns särskilda skäl för det ska emellertid även

egendom vars värde överstiger värdet av brottsvinsten få förverkas. Det överskjutande värdet ska då återbetalas till den som egendomen förverkats från.

Vidare ska rätten, om bevisning om vad som ska förverkas, inte alls eller endast med svårighet kan föras, få göra en bedömning efter vad som är skäligt av vad som ska förverkas.

Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt ska förverkande som huvudregel bestämmas för varje person för sig, men om det föreligger särskilda skäl ska rätten få föreskriva att de svarar en för alla och alla för en.

Som redogjorts för ovan i avsnitt 4.2 förutsätter sakförverkande i dag att egendomen i sin helhet kan härledas till ett konkret brott. I författningskommentaren till vad som i dag utgör 36 kap. 1 c § anförs följande om möjligheterna till sakförverkande:

I bestämmelsen anges att egendom som trätt i stället för utbytet anses som utbyte. Genom denna ändring kan egendom som trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet bli föremål för sakförverkande. Om exempelvis den som begått en stöld säljer stöldgodset och köper en bil för den erhållna köpeskillingen, kan just bilen förklaras förverkad. Även egendom som ersatt något som i sin tur har trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet skall kunna bli föremål för sakförverkande. Det saknar alltså betydelse om egendomen omvandlats i flera led. Åklagaren måste kunna visa – enligt gängse bevisregler i brottmål – ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet och att egendomen i sin helhet trätt i stället för det ursprungliga utbytet. Att tillräcklig utredning kan förebringas i denna fråga blir avgörande för om ett sakförverkande kan ske.13

Att sakförverkande på detta sätt begränsas till egendom som i sin helhet har trätt i stället för utbyte i snäv mening innebär som redan antytts att problem tillskapas på såväl en materiell som en processuell nivå.

På den materiella nivån kan begränsningen leda till svåra – och enligt vår mening onödiga – frågetecken kring huruvida förverkande i ett visst fall kan ske genom sakförverkande eller endast genom värdeförverkande. Det är svårt att se varför förverkande ska behöva ske genom värdeförverkande om t.ex. en bil till 90 procent har be-

13Prop. 2004/05:135 s. 160 f. Jfr även NJA 2016 s. 202 p. 6: ”Förverkande av viss egendom, sakförverkande, förutsätter att den egendom som utgör utbytet (eller dess substitut) finns kvar. I annat fall har förverkande endast ansetts kunna ske av egendomens värde …”.

talats med stulna sedlar men till 10 procent med lönemedel, men där också de sista 10 procenten motsvaras av en brottsvinst som gjorts av förverkandesvaranden.

Också i övrigt kan emellertid sättas i fråga om den svenska ordningen – där det i många fall blir nödvändigt att utforma ett förverkandeyrkande som ett yrkande om värdeförverkande – är lämplig liksom om den står i god överenstämmelse med bakomliggande internationella instrument, där skyldigheten att förverka i regel avser vinning av brott (värdeförverkande) eller egendom till motsvarande värde (sakförverkande); de formella gränserna för sakförverkande sätts då genom att egendomens värde inte får överstiga brottsvinsten (jfr NJA 2010 s. 374 p. 12 ff. och det särskilda yttrandet i det rättsfallet).

Till detta ska sedan läggas att de rådande begränsningarna avseende sakförverkande påverkar hanteringen i ett tidigare stadium av processen – i ett skede när underlaget för bedömningen av om viss egendom kommer att kunna knytas till ett visst brott regelmässigt är sämre – nämligen såtillvida att de påverkar valet mellan de tillgängliga processuella tvångsmedlen (förvar och kvarstad å ena sidan och beslag och penningbeslag å den andra sidan). Beslag kan i förverkandesyfte användas endast om fråga är om ett föremål som kan komma att sakförverkas och det förutsätter – som framgår av föregående stycken – att det finns ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet. Det sagda betyder att möjligheten att använda ett visst processuellt tvångsmedel kan komma att påverkas av hur utredningen fortskrider, även om det i och för sig står klart att förverkande kommer att ske.

En enklare och mer rationell ordning – såväl materiellt som processuellt – skulle åstadkommas genom att helt enkelt tillåta sakförverkande av egendom tillhörig förverkandesubjektet så länge värdet på egendomen, som huvudregel, inte överstiger brottsvinsten. I praktiken innebär detta i materiellt hänseende en påtaglig förskjutning från värdeförverkande till sakförverkande och i processuellt hänseende en motsvarande förskjutning från förvar och kvarstad till beslag. Om man härtill lägger att det enligt utredningens förslag ska bli möjligt att tillämpa penningbeslag också vid utredning av annan brottslighet än penningtvättsbrott så bör utredningens förslag innebära en tydlig förenkling och förbättring på framför allt förundersökningsstadiet.

Ytterligare en förändring som föreslås i det här avseendet är att det under vissa förutsättningar bör vara möjligt att förverka även

egendom vars värde överstiger värdet av brottsvinsten. Dessa förutsättningar kan lämpligen komma till uttryck på så sätt att det anges att sådan egendom får förverkas om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl bör kunna föreligga om ett sakförverkande annars är omöjligt t.ex. av det skälet att förverkandesvaranden enbart äger ett fåtal men mycket värdefulla saker. Om så är fallet bör alltså även dessa värdefulla saker kunna tas i anspråk för förverkande och det överskjutande värdet ska sedan återbetalas till den som egendomen förverkats från. Särskilda skäl bör kunna föreligga också om brottsvinsten har en tydlig koppling till viss egendom, t.ex. att en viss bil har förvärvats i huvudsak med brottsvinster. Likaså bör särskilda skäl kunna föreligga om bara viss egendom bedöms vara omsättningsbar och den har ett högre värde en brottsvinsten.

Förverkandebeslutet bör, vid sakförverkande av annat än sådant som direkt och i sin helhet härrör från brott, formuleras så att den ifrågavarande egendomen förverkas som motsvarande en brottsvinst på ett visst angivet värde. I förverkandehänseende bör den bedömning av värdet som därmed görs i princip vara slutlig. Det centrala vid ett förverkande är att egendom som bedöms ha visst värde tas ifrån förverkandesvaranden. Vilket värde som egendomen slutligen inbringar vid en försäljning är i det perspektivet en sekundär fråga. Genom att formulera förverkandebeslutet på detta sätt ges emellertid underlag för att bedöma om eventuell återbetalning ska ske i fall där egendomen visar sig ha ett värde som är större än värdet av brottsvinsten. Syftet med att ange värdet är alltså att undvika att sakförverkande används på ett i förhållande till förverkandesvaranden oskäligt sätt.

En konsekvens av en förändring av det slag som nu föreslås är att de benificieregler som kommer i spel vid verkställighet av ett värdeförverkande i många fall inte längre kommer att göra det. Eftersom förverkandereglerna mer sällan slår mot en persons samlade förmögenhet bör detta emellertid inte bli ett problem särskilt ofta. När fråga är om förverkande av brottsvinster i form av sakförverkande kan också ifrågasättas om beneficietanken fullt ut gör sig gällande. Tillräckligt bör under alla omständigheter vara att frågan beaktas vid bedömande av vilken egendom som ska beslagtas och eventuellt senare förverkas. Ytterst finns också ett remedium hos domstolen, eller den som annars beslutar om förverkande; denna har möjlighet att bedöma ett förverkande som uppenbart oskäligt.

En annan konsekvens av förslagen är att statens förverkandeyrkande – eftersom förverkandet vid sakförverkande inte kommer att verkställas enligt utsökningsbalkens regler – kommer att gå före andra anspråk på den ifrågavarande egendomen (och därigenom i viss mån sätta förmånsordningen ur spel). Denna konsekvens är enligt utredningens mening i de flesta fall fullt rimlig: t.ex. ska skatteskulder eller för den delen andra skulder i princip inte kunna betalas med brottsvinster. En annan ordning skulle innebära att det inte går att upprätthålla principen om att brott inte ska löna sig.

Det kan emellertid inte uteslutas att det kan uppstå situationer i vilka det framstår som så oklart huruvida brottsvinsten finns kvar hos ett visst subjekt, att det framstår som uppenbart oskäligt med förverkande. Ett exempel på en sådan situation skulle kunna vara att en brottsvinst har gjorts år 1 i ett företag, som i huvudsak bedriver legitim verksamhet, och att förverkandefrågan aktualiseras några år senare samt att det då finns åtskilliga borgenärer som gör anspråk på företagets tillgångar. Om det finns risk för att ett sakförverkande av tillgångar tillhöriga företaget på ett oskäligt sätt skulle inkräkta på borgenärernas rätt bör detta kunna beaktas. Enligt utredningens mening bör det emellertid inte finnas något generellt hinder mot förverkande i dessa fall. Däremot bör regleringen – i sin generella utformning – ge myndigheterna utrymme att beakta sådana faktorer vid val av vilken egendom som ska förverkas genom sakförverkande liksom vid valet mellan att sakförverka och värdeförverka. Se närmare i författningskommentaren om de överväganden som kan behöva göras vid val av vilken egendom som ska förverkas.

Vanliga regler om hur man förfar med förverkad egendom bör gälla (se bl.a. 6 § lagen [1974:1066] om förfarande med förverkade egendom och hittegods m.m. samt 30–33 §§ i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, PMFS 2017:4 FAP 102-2).

Utredningen bedömer vidare att det finns skäl att ge den bestämmelse som finns i nuvarande 36 kap. 4 § tredje stycket (jfr nästa avsnitt angående paragrafen i övrigt) – om att rätten, om bevisning om vad som ska förverkas inte alls eller endast med svårighet kan föras, får göra en bedömning av vad som ska förverkas – generell tillämpning. Det är uppenbart att det inte sällan kan vara svårt att med någon säkerhet bestämma hur stor en brottsvinst är och det är enligt utredningens mening då att föredra att det finns tydligt stöd för de

bedömningar som kommer att behöva göras (och som i många fall görs redan i dag).

När flera har gjort en brottsvinst gemensamt bör huvudregeln vara att förverkandet ska bestämmas för sig för var och en av dem. I vissa situationer kan det emellertid finnas skäl att göra det möjligt att föreskriva om solidariskt ansvar. Det bör i regel inte komma i fråga när det gäller relationen mellan flera fysiska personer, men när en brottsvinst har uppkommit med inblandning av juridiska personer på ett sådant sätt att det civilrättsligt skulle bli aktuellt med ansvarsgenombrott, alltså att det inte finns skäl att upprätthålla gränserna mellan t.ex. ett moderbolag och ett dotterbolag, eller mellan en fysisk person och en juridisk person, bör det kunna bli aktuellt. I praktiken torde det här ofta röra sig om bulvansituationer. Utredningen föreslår att det ska finnas möjlighet att föreskriva om solidariskt ansvar om det föreligger särskilda skäl.

4.8. Regleringen om fördelar i näringsverksamhet ska tas bort

Vårt förslag: Regleringen i nuvarande 36 kap. 4 § tas bort då den

inte längre behövs på grund av våra förslag om – att begreppet brottsvinster ersätter utbytesbegreppet, – att reglerna om från vem ordinärt förverkande av brottsvinster

får ske utvidgas, – att förverkandereglerna i brottsbalken görs generellt tillämpliga,

och – att det införs en generell regel om att rätten under vissa förut-

sättningar får göra en bedömning av vad som ska förverkas.

Regleringen i nuvarande 36 kap. 4 § innebär i förhållande till 1 § att det finns möjligheter att förverka inte endast utbyte utan också ekonomiska fördelar som uppkommit för en näringsidkare. Om våra förslag genomförs kommer sådana fördelar att omfattas av begreppet brottsvinster och förverkande kommer också, om brottsvinsten gjorts av näringsidkaren, att kunna förverkas hos denne. Det gäller oberoende av om brottet regleras i brottsbalken eller i specialstraff-

rätten. Vi föreslår vidare att en reglering som motsvarar den som nu finns i 36 kap. 4 § tredje stycket – om att rätten under vissa förutsättningar får göra en bedömning av vad som ska förverkas utifrån vad som är skäligt – ska införas i nya 36 kap. och där göras generellt tillämplig. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att regleringen i nuvarande 36 kap. 4 § upphävs.

4.9. Hjälpmedel, egendom som varit föremål för brott och farliga föremål

4.9.1. Bestämmelsen om hjälpmedelsförverkande i 36 kap. 2 § första stycket är ändamålsenligt utformad

Vårt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. 2 § första

stycket om hjälpmedelsförverkande överförs oförändrad till det nya 36 kap.

Det har under utredningsarbetet inte framkommit uppgifter om att det finns några egentliga problem förknippade med hur de nuvarande reglerna om hjälpmedelsförverkande i 36 kap. 2 § första stycket är utformade. Utredningen föreslår därför inga ändringar i dessa regler.

Med utgångspunkt i att hjälpmedelsförverkande främst syftar till att förebygga framtida brottslighet har vi övervägt om möjligheten att förverka värdet i stället för att förverka hjälpmedlet i praktiken är överflödig. Ett förverkande av egendomens värde kan normalt inte bidra till att förebygga framtida brottslighet och är inte heller påkallat med hänsyn till mer allmänna överväganden (t.ex. om att det skulle vara stötande att låta personen behålla egendomen). Vid överväganden för och emot ett sådant förslag har vi dock stannat vid att låta bestämmelsen stå kvar oförändrad då det i något fall skulle kunna vara aktuellt med värdeförverkande. Så skulle kunna vara fallet om det är fråga om mycket värdefull egendom som använts i begränsad utsträckning vid utförandet av ett brott, t.ex. en bil som använts vid smuggling. Möjligheten att värdeförverka i stället för att sakförverka bör därmed vara kvar, men mot bakgrund av att ett sådant förverkandet i många fall närmast kan uppfattas ha en bestraffande karaktär bör möjligheten användas endast i undantagsfall. Sammantaget överförs

bestämmelsen om hjälpmedelsförverkande i princip oförändrad till det nya 36 kap. Bestämmelsen kommer i det nya 36 kap. att finnas i 8 §.

4.9.2. Förverkande av brottsföremål

Vårt förslag: Reglerna om förverkande av brottsföremål i nuvar-

ande 36 kap. 2 § andra stycket utvidgas så att förverkande kan ske av egendom som framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som annars varit föremål för brott. I dessa fall ska inte förutsättas att förverkande behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl för det.

Reglerna om förverkande av brottsföremål i 36 kap. 2 § andra stycket är – om de ställs i relation till de specialstraffrättsliga regler som finns på området – begränsade, framför allt genom att det uppställs ett krav på att förverkande ska förutsätta att förverkande behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Enligt utredningens mening finns ingen rationell anledning till denna ganska påtagliga diskrepans mellan de regler som finns i brottsbalken respektive i specialstraffrätten. Bestämmelsens fakultativa utformning och den regel som säger att förverkande inte får ske om det skulle vara uppenbart oskäligt ger – också med beaktande av att bestämmelsen fortsättningsvis kommer att vara generellt tillämplig inom specialstraffrätten – tillräckligt utrymme för att avstå från förverkande i de fall det inte är befogat att förverka sådan egendom som bestämmelsen tar sikte på. Vi föreslår därför att kravet på att förverkande ska behövas för att förebygga brott eller att det annars ska föreligga särskilda skäl slopas. Härutöver föreslås också att regleringen kompletteras med en bestämmelse som anger att också egendom som varit annars har varit föremål för brott får förverkas samt att bestämmelsen förtydligas genom att de olika möjligheterna till förverkande upptas i en punktlista. Skälet för att lägga till ”annars har varit föremål för brott” är främst att det gör det möjligt att slopa åtskilliga specialstraffrättsliga bestämmelser som är formulerade på detta sätt. Bestämmelsen kommer i det nya 36 kap. att finnas i 9 §.

4.9.3. Förverkande av särskilda brottsverktyg

Vårt förslag: Den nuvarande regleringen i 36 kap. 3 § 1 justeras

så att det framgår att förverkande kan komma ifråga inte bara om det kan befaras att egendomen kommer till brottslig användning, utan också om egendomen ska komma till användning i samband med brott. Det förtydligas också att omständigheterna under vilka egendomen påträffas kan ges viss självständig betydelse vid bedömningen. I övrigt föreslås att ordningen mellan de tre punkterna ändras.

Reglerna om förverkande av föremål som kan användas vid brott (särskilda brottsverktyg) i 36 kap. 3 § är i huvudsak ändamålsenligt utformade.

En särskild fråga som har väckts under utredningsarbetet är om det inte borde finnas möjlighet att mer generellt förverka skyddsvästar på den grunden att de kan antas bidra till en ökad risk för skjutningar. Utredningen har därför övervägt om man genom justeringar av nuvarande 36 kap. 3 § 1 skulle kunna åstadkomma en sådan ordning.

Enligt utredningens bedömning skulle det förvisso vara möjligt att ta ett litet steg i denna riktning genom smärre justeringar i nuvarande 36 kap. 3 § 1. Sålunda skulle det, för att tydliggöra att det inte fordras att egendomen används för att begå själva brottet, kunna föreskrivas att det som ska kunna befaras är att egendomen ska komma till användning i samband med brott.

Det är emellertid svårt att se att man på denna väg kan åstadkomma ett rättsläge där skyddsvästar mer generellt kan förverkas när de förekommer i brottsaktiva miljöer. Eftersom skyddsvästar primärt syftar till att skydda västbäraren kan antas att ett förverkandeyrkande inte sällan kommer att mötas av invändningen att västen eller västarna inte ska användas i brottsliga syften utan i skyddssyfte. Och enligt utredningens bedömning kommer en sådan invändning inte alltid att kunna lämnas utan avseende. Enligt utredningen är det inte heller rimligt att förverka skyddsvästar om de inte kan befaras komma till användning i samband med brott. Sammantaget innebär det sagda att en justering av bestämmelsen i nuvarande 36 kap. 3 § 1 inte kan förväntas leda till att skyddsvästar mer generellt kan förver-

kas när de finns i brottsaktiva miljöer. Enligt utredningens bedömning kan det likväl vara värt att ta det lilla steg som skisserats ovan.

Utredningen föreslår alltså att den ovan diskuterade justeringen av nuvarande 36 kap. 3 § 1 genomförs, men erinrar samtidigt om att detta knappast innebär någon generell lösning på frågan. Om lagstiftaren mer allmänt vill förhindra att privatpersoner använder skyddsvästar bör detta lösas på annat sätt än genom förverkandereglerna i brottsbalken.

Utöver denna förändring har lagtexten utformats så att den på ett tydligare sätt än i nuvarande 36 kap. 3 § 1 ger uttryck för att omständigheterna under vilka egendomen påträffas kan ges betydelse också som en positiv faktor vid bedömning av om förverkande ska ske (jfr förarbetena till den nuvarande bestämmelsen som närmast ger uttryck för att det som utgångspunkt fordras att egendomens beskaffenhet i sig ger underlag för att befara att egendomen ska komma till brottslig användning).14

För att göra paragrafen lättare att förstå förordar utredningen också att de olika punkterna i paragraferna läggs i en annan ordning än för närvarande. Enligt utredningens mening är det mest logiskt att inleda med den punkt som tar sikte på vapen, att som en andra punkt uppta de föremål som är ägnade att användas vid skadegörelse och liknande brott och att sedan som en tredje och sista punkt uppta den punkt som mer allmänt tar sikte på föremål som kan befaras komma till användning vid brott.

Bestämmelsen kommer i det nya 36 kap. att finnas i 11 §.

4.9.4. Hjälpmedel, egendom som varit föremål för brott och farliga föremål ska kunna förverkas från den som äger eller med tillämpning av presumtionsregeln

Vårt förslag: Hjälpmedel, egendom som varit föremål för brott

och särskilda brottsverktyg ska kunna förverkas från den som äger eller med tillämpning av presumtionsregeln anses äga egendomen.

Vad gäller särskilda brottsverktyg, dvs. föremål som kan förverkas med stöd av nuvarande 36 kap. 3 §, finns ingen koppling till brott eller liknande som förverkandet grundas på. Förverkandet bygger

14 Se NJA II 1948 s. 177 f. och Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, Uppsala 2014 s. 127 f.

i stället på själva egendomen och dess egenskaper. Bestämmelsen om från vem förverkande får ske bör därför utformas så att det anges att förverkande får ske från egendomens ägare eller den som med tillämpning av den föreslagna presumtionsregeln ska anses äga egendomen. Detsamma bör gälla i fråga om hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott. Också i dessa fall är det äganderätten som – vid sidan av de särskilda förutsättningarna för sådant förverkande – som bör vara avgörande.

4.10. Tredje mans rätt i förverkandeprocessen

4.10.1. Gällande rätt

Tredje mans ställning och rätt i en förverkandeprocess mellan staten och förverkandesvaranden följer enligt gällande rätt av praxis. I rättsfallet NJA 1991 s. 496 slog Högsta domstolen bl.a. fast att bestämmelserna om intervention i 14 kap. RB i och för sig endast är direkt tillämpliga i rättegången i tvistemål men att bestämmelserna ändå får anses gälla analogt i mål som gäller förverkande av egendom. Av rättsfallet följer emellertid att en tredje man inte kan få ställning som självständig intervenient i ett mål om förverkande. Det innebär bl.a. att hen inte får en ställning av part i rättegången och är därmed inte är berättigad att själv överklaga dom eller beslut i målet.

Genom reglerna i 14 kap. rättegångsbalken finns det två möjligheter för tredje man att försöka göra sin rätt gällande i den brottmålsprocess i vilken åklagaren begär att egendomen som tredje man menar att hen äger ska förverkas. En möjlighet är att tredje man påstår att saken i förverkandeprocessen mot den tilltalade rör hens rätt till egendomen. Tredje man kan då, i enlighet med vad som nyss sagts, ansöka om intervention i brottmålet i analogi med 14 kap.9 och 10 §§rättegångsbalken. Bestämmelserna om intervention gör dock skillnad mellan ordinär intervention och självständig intervention (14 kap. 11 §). Vid ordinär intervention gäller bl.a. att intervenienten inte får fullfölja talan mot dom eller beslut i målet annat än tillsammans med den part på vars sida hen intervenierat (1 st.). En självständig intervenient har däremot ställning som part i rättegången (2 st.) och är därmed berättigad att själv rättshandla i målet och t.ex. överklaga en dom eller ett beslut. En förutsättning för att självständig intervention ska föreligga är avgörandet på grund av

rättsförhållandets natur eller annars är gällande för och mot intervenienten som om det hade meddelats i rättegång där intervenienten varit part. Avgörande är alltså om domen har rättskraftsverkan mot intervenienten eller inte. En dom där viss egendom förklaras förverkad, anses i regel endast gälla i förhållande till den som talan om förverkande har förts. Om en tredje man var egendomens rätta ägare gäller domen alltså inte mot hen. Av Högsta domstolens praxis följer alltså att tredje man inte kan få ställning som självständig intervenient i ett mål där åklagare för talan om förverkande mot en tilltalad.

Vid sidan av möjligheten till intervention kan en tredje man väcka talan om bättre rätt mot den tilltalade. En sådan talan ska i enlighet med bestämmelserna i 14 kap. 4 § om inträde i rättegång som mellankommande man handläggas gemensamt med den rättegång där förverkandefrågan tas upp.

Att gällande rätt ska tillämpas på det sättet har sedan slagits fast i flera lagstiftningsärenden, bl.a. när frågan om effektivare regler om förverkande av fordon vid trafikbrottslighet utreddes samt när svensk rätts förenlighet med Förverkandedirektivets artiklar bedömdes. Att frågan aktualiserades i det sist nämnda lagstiftningsärendet beror på att det av artikel 8.9 i förverkandedirektivet följer att tredje man ska ha rätt att ”hävda äganderätt eller annan egendomsrätt” till egendom som begärs förverkad. När direktivet införlivades med svensk rätt angav utredaren att en tredje man med grundade anspråk på den egendom som yrkas förverkad rimligen redan under förundersökningen framfört sina anspråk om detta. Tredje man borde även under sådana förhållanden ha utnyttjat möjligheten att begära rättens prövning av det beslag som gjorts. Alternativt kan tredje man invända mot Kronofogdemyndighetens verkställighet av ett beslut om kvarstad. På så vis ansågs tredje mans rätt säkrad i processen. I tilllägg finns de möjligheter till inträde i brottmålsprocessen som har beskrivits ovan.

För det fall en dom om förverkande fått laga kraft kan tredje man hävda sin äganderätt genom att enligt 59 kap. 1 § första stycket 2 rättegångsbalken klaga över domvilla.

Sammantaget finns det alltså enligt gällande rätt vissa möjligheter för tredje man att hävda sin rätt i förverkandeprocessen. Dessa möjligheter är emellertid i praktiken mycket begränsade.

I en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen – de förenade målen C-845/19 och C-863/19 Okrazhna prokuratura – Varna – har en bulgarisk domstol ställt frågor om omfattningen av den rätt till ett effektivt rättsmedel som tillerkänns tredje man som påstår sig ha äganderätt till egendom som har förverkats enligt förverkandedirektivet ska förstås. I förhandsavgörande slår EU-domstolen, med hänvisning till såväl artikel 8 i förverkandedirektivet som artikel 47 i EU-stadgan om grundläggande rättigheter, fast att en tredje man ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Det innebär att EU-rätten utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter förverkande till staten av egendom som påstås tillhöra en annan person än förverkandesvaranden, utan att denna person har möjlighet att delta i förverkandeförfarandet.

Mot bakgrund av avgörandet kan frågan ställas om de begränsade möjligheter som för närvarande står tredje man till buds tillgodoser dennes krav på ett effektivt rättsmedel.

4.10.2. Behov av reform

Vår bedömning: Tredje mans ställning i förverkandeprocessen bör

klargöras i lag.

Genom beskrivningen av gällande rätt ovan framgår att tredje man har möjlighet att på olika sätt hävda sin rätt till egendom i en förverkandeprocess. Denna rätt följer emellertid i dagsläget inte direkt av lag utan av praxis och analogi med lagstiftning avsedd för tvistemål. Den processuella regleringen som omgärdar förverkandeprocessen är i viss mån svårtillgänglig vilket kan leda till att likartade fall behandlas olika. I det här sammanhanget, när hela förverkandelagstiftningen är föremål för översyn, är det lämpligt att återigen se över frågan om tredje mans rätt för att se om det går att göra bestämmelserna enklare att tillämpa men också säkerställa att regelverket lever upp till kraven på ett effektivt rättsmedel för tredje man.

Vid sidan av det nu sagda finns det även andra argument som talar för att det är en fördel om frågan om tredje mans rätt aktualiseras redan i brottmålsprocessen eller i samband med en särskild talan om förverkande. Ett skäl är att en tredje man inte bör vara hänvisad till särskilda rättsmedel för att komma till sin rätt. Det bör alltså vara

tydligt att tredje man har möjlighet att få en ställning, om än begränsad, redan i den ordinarie processen. Vidare bör tredjemansskyddet vara utformat på ett sådant sätt att det inte är orimligt svårt för en tredje man att hävda sin rätt. Dessutom är det så att det av lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. följer att staten ska sälja eller förstöra egendom som förverkats eller lämnats till staten som hittegods. Det innebär att tredje man som missat sin möjlighet att intervenera i den ordinarie processen kan förlora sin rätt till egendomen på grund av att staten gjort sig av med den. Den part som i ett sådant fall har köpt egendomen av staten har gjort ett exstinktivt fång som inte kan angripas av tredje man, dvs. ett köp som utsläcker tidigare ägares rätt till egendomen. I vissa fall kan den förlorade rätten ersättas av det värde som egendomen inbringat, men det kan förutses att det finns situationer då det är den faktiska egendomen som tredje man vill ha och inte pengar. Så är fallet exempelvis med egendom som har affektionsvärde snarare än ett ekonomiskt värde. Det finns alltså ett påtagligt värde i att tredje mans ställning i förverkandeprocessen tydliggörs.

Till det som nu anförts bör även tilläggas att det, som nämnts ovan, av Sveriges åtaganden i Förverkandedirektiven följer att tredje man ska ha rätt få sitt anspråk prövat. Genom EU-domstolens dom i de förenade målen Okrazhna prokuratura – Varna står det klart att förverkandedirektivet ställer krav på att tredje man har en reell möjlighet att göra sin rätt gällande genom att hen har tillgång till ett effektivt rättsmedel.

4.10.3. Förslag till ny reglering om tredje mans rätt i förverkandeprocessen

Vårt förslag: Den som inte är part i en rättegång, men gör gällande

rätt till egendom som begärs förverkad, ska få inträda i rättegången efter ansökan och under förutsättning att hen visar sannolika skäl för sitt påstående om sin rätt till egendomen. Domstolen ska fatta beslut om att tillåta tredje mans inträde i rättegången. Innan domstolen fattar sitt beslut ska parterna höras över ansökan. Om det finns skäl för det får rätten hålla förhandling med parterna och sökanden innan rätten prövar ansökan.

Om tredje man väcker talan om bättre rätt till egendom när det redan pågår en rättegång om egendomens förverkande ska tvistemålet inte handläggas gemensamt med brottmålet. Om det finns särskilda skäl för att handlägga tredje mans talan om bättre rätt i samma rättegång som brottmålet får dock domstolen tillåta att rättegångarna handläggs gemensamt.

Om egendom förverkas trots att tredje man har påstått att egendomen tillhör hen ska domstolen, om det finns skäl för det, förelägga tredje man att senast inom den tid då domen får överklagas väcka talan om saken mot staten. Staten ska i en sådan process företrädas av Skatteverket.

Om inte tredje man följer föreläggandet, har denne förlorat sin rätt att gentemot staten göra anspråk på egendomen eller egendomens värde.

Tredje mans ställning i förverkandeprocessen är i dag oreglerad och i delar oklar. Vi menar att det bör finnas tydliga regler som ger såväl tredje man som domstolen och andra aktörer i och omkring rättsväsendet klarhet kring vad som gäller.

Enligt vår mening är det lämpligt att tredje man ges möjlighet att inträda i förverkandeprocessen och att denne då ges i princip samma ställning i som tredje man kan ha i utsökningsprocessen, alltså ungefär den ställning som en ordinär intervenient har. Bestämmelser om detta bör införas direkt i brottsbalken.

Möjligheten till inträde i hovrätten bör begränsas av ett krav på giltig ursäkt.

En sådan ordning måste också anses ligga väl i linje med vad EUdomstolen uttalat i de förenade målen Okrazhna prokuratura – Varna om tredje mans möjligheter att tillvarata sin rätt.

Om tredje man tillåts att inträda i processen med stöd av dessa regler blir hen alltså inte part i målet och den tilltalade är alltså inte heller dennes motpart.15 Tredje mans roll i förverkandeprocessen blir i regel att genom sitt inträde bidra till att bryta presumtionen om att den som förverkandetalan riktas mot äger den egendom som åklagaren menar ska förverkas.

För att inte förverkandeprocessen ska kompliceras av att bestämmelser om tvistemål ska tillämpas i relationen mellan förverkande-

15 Jfr Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, Uppsala 2014 s. 169 f.

subjektet och tredje man införs även en bestämmelse som innebär att en tredje mans eventuella talan om bättre rätt som huvudregel inte ska handläggas tillsammans med brottmålet/förverkandeprocessen. Det bör dock finnas en ventil som innebär att domstolen kan tillåta att målen kumuleras om det finns särskilda skäl.

Denna reglering bör kompletteras med en regel motsvarande 4 kap. 20 § utsökningsbalken, dvs. det bör föreskrivas att domstolen, om den anser att det i och för sig föreligger sannolika skäl för tredje mans anspråk men att denne inte har brutit äganderättspresumtionen, kan besluta i domen att förverka egendomen och samtidigt förelägga tredje man att väcka talan på samma sätt som enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken. Om tredje man väcker talan ska Skatteverket vara tredje mans motpart och föra statens talan som borgenärsföreträdare. Skatteverket företräder redan staten i olika ärenden inom utsökningsrätten och har av den anledningen stor erfarenhet av den typen av invändningar som kan aktualiseras vid påståenden om bättre rätt till förverkad egendom. Skatteverket har en stor organisation och bör vara väl rustat att omhänderta det fåtal processer av den här typen som kan förmodas komma att handläggas varje år.

Tidsfristen i föreläggandet bör kunna sammanfalla med överklagandefristen eftersom hela situationen bygger på att tredje man är aktiv i processen och tillställs domstolens dom. Det bör vara tillräckligt med tre veckor i stället för en månad som i utsökningsförfarandet då tredje man redan bör ha sina argument klara. Dessutom underlättar det för domstolarna att inte få ytterligare en frist att ange. Tredje man kan, som framgått, även ansöka om att få inträda i processen i hovrätten om målet överklagats dit, jfr NJA 2015 s. 552, och där gäller annan frist än i tingsrätten.

Eftersom förverkad egendom inte bör säljas innan domen fått laga kraft bör det inte finnas något behov av en bestämmelse motsvarande 4 kap. 21 § utsökningsbalken.

Om rätten förverkar egendomen men inte anser det finnas skäl att förelägga tredje man att väcka talan om bättre rätt kan tredje man ändå välja att väcka talan mot staten om bättre rätt eller väcka talan om skadestånd mot den tilltalade (eller den person som talan om förverkande annars riktats mot).

De nya bestämmelserna innebär sammanfattningsvis att rätten vid ett inträde som utgångspunkt inte ska ta ställning i frågan om bättre rätt mellan tilltalad/förverkandesvaranden och tredje man, utan bara

pröva om tredje mans invändningar bryter äganderättspresumtionen vid bedömningen av om egendomen ska förverkas eller inte.

4.11. Övriga frågor

4.11.1. Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt

Vårt förslag: 36 kap. brottsbalken ska innehålla en generellt tillämp-

lig bestämmelse av innebörd att förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott inte får beslutas om det är uppenbart oskäligt.

I dag innehåller 36 kap. ett flertal bestämmelser som reglerar frågan om när förverkande på grund av oskälighet inte ska ske (se 36 kap. 1, 1 b, 4 och 16 §§). Enligt utredningens mening saknas anledning att ha olika nivåer avseende oskäligheten vad gäller olika förverkandeformer. Vi föreslår därför att det inte ska finnas några skälighetsregler i de särskilda förverkandebestämmelserna och att frågan i stället ska regleras i en generell bestämmelse. Den bestämmelsen bör utformas som en obligatorisk regel, dvs. så att det framgår att förverkande inte får ske om det är uppenbart oskäligt. Det innebär en viss skärpning såvitt gäller utvidgat förverkande och sådant förverkande av brottsvinster som tidigare skedde med stöd av 36 kap. 4 § brottsbalken. När fråga är om brottsvinster och de beviskrav som gäller är uppfyllda är emellertid utredningens mening att det är rimligt att oskälighetströskeln läggs vid uppenbart oskäligt.

Vid tillämpning av bestämmelsen bör den praxis som har utvecklats vad gäller bedömningen av när det är uppenbart oskäligt med förverkande fortsatt kunna anses vägledande (se härom författningskommentaren).

4.11.2. Regleringen om förebyggande åtgärder i stället för förverkande

Vårt förslag: Det ska, som i dag, finnas en bestämmelse som an-

ger att rätten i stället för att besluta om förverkande får besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas. Regleringen ska tillföras bestämmelser som tydliggör att rätten får ange

inom vilken tid åtgärden ska genomföras samt att egendomen får vara kvar i beslag under denna tid.

Den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. 6 § anger att rätten i stället för förverkande äger föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. Denna regel bör i moderniserad form finnas kvar. Ett problem med dagens reglering är att det är oklart om det finns en möjlighet för domstolen att föreskriva inom vilken tid en åtgärd måste vara genomförd. En annan fråga gäller vilket stöd det finns att hålla egendomen kvar i beslag under den tid åtgärden vidtas. Vi föreslår, mot denna bakgrund, att det i förtydligande syfte och till undvikande av osäkerhet om vad som gäller införs bestämmelser som tydliggör att rätten får ange inom vilken till åtgärden ska genomföras samt att egendomen får vara kvar i beslag under den tiden.

4.11.3. Vad som händer med förverkad egendom

Vårt förslag: Den nuvarande bestämmelsen om att förverkad egen-

dom tillfaller staten bör finnas kvar, men med en reservation för vad som kan följa av ett rättens beslut om målsägandens rätt till medlen.

Liksom i dag (se 36 kap. 17 § första stycket) bör utgångspunkten vara att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen bör alltså föras över till det nya 36 kapitlet. Reservationsvis finns emellertid anledning att i paragrafen erinra om att rätten, till följd av de förslag som utredningen lämnar i kapitel 6, i vissa fall redan inom ramen för förverkandeprocessen ska ta ställning till om målsäganden har rätt till penningmedel som förverkas och då också kan besluta om att målsäganden har sådan rätt. I dessa fall ska staten lämna eller överföra egendomen till målsäganden.

4.11.4. Förverkandefrågan ska inte tas upp självmant av rätten

Vårt förslag: Det ska införas en bestämmelse som anger att en

fråga om förverkande eller företagsbot i domstol prövas efter talan mot den som saken gäller. Det ska därför inte längre framgå av den grundläggande bestämmelsen om företagsbot (jfr nuvarande 36 kap. 7 §) att företagsbot kan åläggas endast efter yrkande av åklagare.

I dag framgår av 36 kap. 7 § att företagsbot kan åläggas endast efter yrkande av åklagare. Vad gäller förverkande gäller att rätten självmant ska pröva frågan om förverkande, men detta innebär knappast mer än att rätten i och för sig kan initiera frågan. Enligt vår bedömning bör regleringen vad gäller förverkande i det här avseendet anpassas efter den som gäller för företagsbot. Detta kan lämpligen ske genom att det i en gemensam bestämmelse anges att en fråga om förverkande eller företagsbot i domstol (jfr det förhållandet att polis och åklagare i vissa fall har rätt att besluta om förverkande samt att företagsbot kan åläggas genom strafföreläggande) prövas efter talan mot den som saken gäller. Genom att utforma bestämmelsen på detta sätt kommer det också tydligt till uttryck att förverkande (liksom företagsbot) förutsätter en talan med ett yrkande riktat mot den från vilken förverkande ska ske (eller mot den som ska åläggas företagsbot). När en generell bestämmelse av detta slag införs kan den erinran som finns i nuvarande 36 kap. 7 § utgå (se 4.11.8 om att denna reglering föreslås bli överförd till det nya 36 kap.).

Förslaget om att förverkande i domstol ska förutsätta en talan härom innebär inte att rätten är bunden av de rättsregler som åklagaren åberopar eller av de rättsliga kvalifikationer hen gör. Principen att rätten känner till lagens innehåll (jura novit curia) gäller som vanligt, givetvis med de begränsningar som följer av rätten till en rättvis rättegång (jfr hur rättsläget ser ut när det gäller brottmål).

4.11.5. En upplysningsbestämmelse om rättegången

Vårt förslag: Det ska i 36 kap. upptas en bestämmelse som upplyser

om hur en talan om förverkande eller företagsbot ska handläggas.

Av dagens reglering i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall framgår hur en talan om förverkande handläggs när frågan inte gäller någon som är tilltalad för brott. Indirekt kan av bestämmelserna sägas framgå att talan ska handläggas enligt rättegångsbalkens regler när frågan gäller någon som är tilltalad för brott som ska handläggas i samma rättegång. Även om bestämmelser som motsvarar de nyss nämnda finns också i den förfarandelag som utredningen föreslår, så bedömer vi att det skulle vara en fördel om det i 36 kap. brottsbalken, dvs. i anslutning till de materiella förverkandebestämmelserna, fanns en upplysningsbestämmelse som anger hur en talan om förverkande kan föras och som leder tillämparen till den relevanta regleringen. Vi föreslår därför att en sådan bestämmelse införs.

4.11.6. Förverkande från unga och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning

Vårt förslag: Möjligheten att förverka egendom från unga och

personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning bör utökas på så sätt att förverkande av brottsvinster från någon som har begått brott innan denne fyllt femton år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte längre ska förutsätta att det med hänsyn till hens psykiska tillstånd gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. I stället ska som begränsning gälla den allmänna regeln om att förverkande inte ska ske om det är uppenbart oskäligt.

I nuvarande 36 kap. 13 § föreskrivs att om brott har begåtts av någon som inte har fyllt femton år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får förverkande eller annan särskild rättsverkan beslutas endast under förutsättning det om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Som utredningen föreslår och lämnat närmare överväganden om i avsnitt 4.1 (se även avsnitt 5.6.1) ska ingen få njuta frukterna av sin brottslighet. Det förhållandet att den som gjort brottsvinsten är under 15 år eller har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk

störning bör principiellt sett inte påverka den bedömningen. Utredningen ser det vidare som särskilt angeläget att i största möjliga mån skydda barn från att dras in i brottslig verksamhet. Frågan är dock hur den ambitionen på bästa sätt kan åstadkommas inom ramen för utredningens förslag.

Sedan den 1 januari 2020 utgör FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag.16 Barnkonventionen vilar på fyra grundläggande principer: principen om ickediskriminering (artikel 2), principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) och barnets rätt att komma till tals (artikel 12). I artikel 40 behandlas rättigheter för barn som är misstänkta eller åtalade för, eller har befunnits skyldiga till, brott. Staterna ska bl.a. främja ett särskilt förfarande för barn och att hänsyn ska tas till barnets ålder. Artikeln anger också att ett barn som misstänks för brott ska få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

Det är angeläget, i linje med vad som föreskrivs i artikel 3 i barnkonventionen, att alla åtgärder som rör barn ska vidtas med beaktande av barnets bästa. Åtgärder som motverkar att barn dras in i brottslig verksamhet är särskilt angelägna. Att det finns möjligheter att förverka egendom mot barn – vilket är ett ingrepp i deras egendomsfär och som i förstone kan ses som ett ingrepp i strid med principen om barnets bästa – är en nödvändig konsekvens för att i förlängningen kunna skydda barn från att dras in i brottslig verksamhet.

Att inte införa möjligheter att förverka brottsvinster från barn skulle, som nyss nämnts, riskera att barn i än högre utsträckning utnyttjades för otillbörliga syften. Det är också, från effektivitetssynpunkt, angeläget att det i systemet inte heller finns kryphål som möjliggör att kriminellas tillgångar kan fredas från förverkande genom att de överlåts eller anförtros åt någon som är under 15 år.

Sammantaget måste en reglering som innebär att brottsvinster som huvudregel ska förverkas också från barn anses fullt förenlig med de särskilda hänsyn som bör tas till barn. Detsamma gäller personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Den föreslagna regleringen innebär i och för sig att bl.a. barn i större utsträckning än tidigare kommer att utsättas för ett förfarande gällande förverkandefrågan, men detta måste anses motiverat med hänsyn till intresset av att skydda barn mot att dras in i brottslighet och intresset av att upprätthålla den grundläggande tanken att brott

16 Se prop. 2017/18:186.

inte ska löna sig. I sammanhanget bör framhållas att det allmänna undantaget för fall där ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt bör ha ett relativt sett större tillämpningsområde när det gäller de nu aktuella kategorierna.

En annan sak är att själva förverkandeprocessen måste anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras rörande barn (se närmare om denna fråga i avsnitt 8 där förslaget till ny förfarandelag berörs).

Vi föreslår mot denna bakgrund att dagens reglering överförs till det nya 36 kap. men att brottsvinster samtidigt undantas från regleringens tillämpningsområde. Som redan framgått bygger denna förändring på den grundläggande utgångspunkten att brottsvinster ska förverkas. Vi kan inte se att det förhållandet att en person är ung eller begår brott under inflytande av en allvarlig psykisk störning är ett förhållande som – annat än i fall ett förverkande skulle te sig uppenbart oskäligt – bör föranleda att denne får behålla brottsvinsten.

4.11.7. Regleringen av förverkande vid dödsfall och preskription förenklas

Vårt förslag: Regleringen i nuvarande 36 kap. 14 § förs över till

det nya 36 kap. med vissa redaktionella ändringar.

Regleringen omfattar situationer när förverkande på grund av ett konkret brott hindras på grund av den brottsliges död eller av preskriptionsreglerna. De båda hindren har mycket olika karaktär. Medan dödsfall kan inträffa plötsligt är preskription en omständighet som i regel är helt förutsebar.

Vad gäller regleringen i samband med den brottsliges död har utredningen inte funnit skäl att föreslå några förändringar.

Beträffande preskription kan emellertid ifrågasättas vad reglerna i grunden tjänar för funktion.

När regleringen ursprungligen infördes ifrågasattes om inte förverkande vad gäller preskription skulle kunna följa den vanliga preskriptionstiden. Två år ansågs emellertid vara en alltför kort preskriptionstid när det gäller förverkande och fall av åtalspreskription kom därför att omfattas av det första stycket. Utredningen ser inte skäl att nu göra en annan bedömning.

Vad gäller preskription kan emellertid ifrågasättas varför regleringen i andra stycket, som ger ett extra år efter preskriptionstidpunkten behövs. Att preskription kommer att inträda är ju, som redan noterats, normalt sett helt förutsebart och det skäl som har att göra med att en tvåårig preskriptionstid är för kort gör sig inte gällande. Inte heller kan det förhållandet att den brottslige avlider nära inpå preskriptionstidens slut anses utgöra ett skäl för att i just de fallen förlänga preskriptionstiden. Ett bärande skäl för att medge en något förlängd möjlighet att väcka talan om förverkande är emellertid att det skapar möjlighet att – efter att försök har gjorts att, ända fram till preskriptionstidens slut, delge den misstänkte i brottmålet – använda de regler om delgivning genom kungörelse som kan användas i förhållande till förverkande. Utredningen föreslår därför, trots allt, att preskriptionsfallen fortsatt ska omfattas av det andra stycket.

4.11.8 Bestämmelser som oförändrade eller endast med redaktionella ändringar flyttas till det nya 36 kap.

Vårt förslag: De nuvarande bestämmelserna i 36 kap. 5 b, 11–12

och 15 §§brottsbalken flyttas med mindre redaktionella ändringar till det nya 36 kap.

Även bestämmelserna om företagsbot i 36 kap.710 a §§brottsbalken flyttas över till det nya 36 kap. utan andra ändringar än de som följer av avsnitt 4.11.4.

Vi har inte funnit skäl att göra annat än redaktionella ändringar i de regler som återfinns i nuvarande 36 kap.5 b, 1112 och 15 §§brottsbalken. Vi föreslår därför att dessa regler flyttas in i det nya 36 kap.

Detsamma gäller reglerna om företagsbot i 36 kap.710 a §§brottsbalken. I fråga om regleringen om företagsbot är det enbart tidigare 36 kap. 7 § brottsbalken som har genomgått en mindre ändring, så som framgår av avsnitt 4.11.4.

5. Självständigt förverkande av brottsvinster

5.1. Inledning

För att minska incitamenten att begå brott krävs att rättsväsendet har ändamålsenliga möjligheter att beröva kriminella deras brottsvinster. Den typ av brottslighet som leder till stora ekonomiska vinster bedrivs inte sällan av internationella kriminella nätverk och brotten begås utan hänsyn till landsgränser. Av den anledningen har olika internationella instrument tagits fram för att det ska säkerställas att det finns effektiva och likartade förverkandemöjligheter i olika länder.

En form av förverkande som blir allt vanligare internationellt är bestämmelser om förverkande utan ett direkt samband med en fällande brottmålsdom. Det finns internationella regelverk som förutsätter att sådana bestämmelser ska införas på nationell nivå, t.ex. Förenta nationernas konvention mot korruption (UNCAC) och en rekommendation utfärdad av Financial Action Task Force (FATF). Även i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (förverkandedirektivet) är förverkande utan samband med fällande brottmålsdom reglerat.

Förverkandedirektivets bestämmelser om förverkande utan samband med fällande brottmålsdom har genomförts i svensk rätt framför allt genom förändringar i 36 kap. 14 § brottsbalken, innebärande utökade möjligheter att besluta om förverkande till vissa fall där det på grund av den brottsliges död eller åtalspreskription inte längre är möjligt att döma till påföljd för brottet. I det svenska lagstiftningsärendet om genomförandet av direktivet ifrågasatte några remissinstanser om de ändringar som genomfördes var tillräckliga för att Sverige skulle leva upp till direktivets krav. Lagrådet konsta-

terade i sitt yttrande att de farhågor som framförts av remissinstanserna inte saknade fog.1

Utredningen har nu fått i uppdrag att närmare överväga om möjligheterna till förverkande utan samband med brottmålsdom bör utvidgas i förhållande till nu gällande rätt eller om det finns behov av andra ytterligare möjligheter till förverkande. I det följande kallas denna form av förverkande för självständigt förverkande av brotts-

vinster.

Kapitlet inleds med en beskrivning av Förverkandeutredningens förslag till utvidgat förverkande och en slags presumtionsregel för ägande vid förverkandefrågor från 1999. Därefter redovisas den nuvarande möjligheten att förverka egendom utan samband med fällande brottmålsdom samt Sveriges internationella åtaganden som har samband med detta. I det efterföljande avsnittet beskrivs den irländska och tyska modellen för självständigt förverkande av brottsvinster samt det förslag som det norska Straffelovrådet nyligen lämnade beträffande en ny reglering om sådant förverkande i Norge. Kapitlet avslutas med utredningens överväganden kring om det bör införas någon form av självständigt förverkande av brottsvinster i svensk rätt.

5.2. Förverkandeutredningens förslag om utvidgat förverkande

5.2.1. Grunderna i utredningens förslag

Ett utredningsförslag som inte har direkt bäring på frågan om förverkande utan samband med fällande brottmålsdom, men som ändå är så pass närliggande att det förtjänar omnämnas i det här sammanhanget, är Förverkandeutredningens förslag om utvidgat förverkande som redovisades i betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:1472). Förverkandeutredningen föreslog att det skulle införas en bestämmelse som innebar att om en person dömdes för vissa närmare angivna brott3 skulle värdet av hans egen-

1 Lagrådet ansåg dock att den föreslagna ordningen vilade på saklig grund och motsatte sig inte förslagen, se prop. 2015/16:155 s. 2327 och 73). 2 Se nämnda utredning s. 121 ff. 3 Den föreslagna brottskatalogen bestod av grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott som är grovt, vinningsbrott enligt BrB för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, brott enligt narkotikastrafflagen, grovt skattebrott eller grov varusmuggling.

dom på yrkande av åklagaren kunna förklaras förverkat, om det var sannolikt att egendomen härrörde från brottslig verksamhet eller att dess värde annars motsvarade utbyte av sådan verksamhet. Förverkande skulle dock inte ske om det var oskäligt.

I fråga om bevisbörda och beviskrav angav Förverkandeutredningen att, när någon döms för de i bestämmelsen angivna brotten, åklagarens bevisbörda vad gäller sambandet mellan viss egendom och begångna brott skulle vara lindrigare än enligt då gällande rätt. Av utredningens överväganden framgick vidare att flera andra länder hade infört bestämmelser som innebar att lagöverträdaren under vissa omständigheter fick bära bevisbördan för att hen förvärvat sin egendom på ett lagligt sätt. En så drastisk avvikelse från vedertagna rättssäkerhetsprinciper ansågs dock inte motiverad för den svenska bestämmelsen om utvidgat förverkande. Bevisbördan för sambandet mellan egendomen och begångna brott skulle därmed alltså även vid utvidgat förverkande åvila åklagaren.

Däremot ansåg Förverkandeutredningen det rimligt att ett lindrigare krav borde ställas på styrkan på den bevisning som åklagaren skulle prestera i detta hänseende. Efter en avvägning mellan olika intressen ansåg utredningen att borde vara tillräckligt att åklagaren förmådde göra sannolikt att egendomen i fråga härrörde från brottslig verksamhet eller att dess värde annars motsvarade vinning av sådan verksamhet. Enligt förslaget skulle det alltså ankomma på åklagaren att klarlägga vilka tillgångar lagöverträdaren ägde, vilket värde de hade samt när och på vilket sätt de hade förvärvats. Vidare skulle åklagaren utreda vilka lagliga inkomster eller andra förvärv, t.ex. arv eller gåvor, som lagöverträdaren erhållit under den tid han anskaffat tillgångarna och hur stor del av dessa medel som rimligen kunnat disponeras för förvärv av egendom eller sparande.

Om det mot bakgrund av en sådan ekonomisk utredning och övriga av åklagaren anförda omständigheter, t.ex. vad som fanns dokumenterat om lagöverträdarens tidigare brottslighet eller tidigare misstankar om brott, framstod som sannolikt att egendomen i fråga härrörde från brottslig verksamhet eller att lagöverträdaren annars berett sig vinning genom sådan verksamhet, måste lagöverträdaren, för att undgå förverkande, prestera en förklaring som medför att detta inte längre kan anses sannolikt. Att under sådana förhållanden ålägga lagöverträdaren en förklaringsbörda ansåg För-

verkandeutredningen inte försvagade rättssäkerheten på ett så allvarligt vis att detta skulle tala emot att införa bestämmelsen.

Slutligen bör beträffande förslaget även nämnas att det endast var värdet av egendom som tillhörde lagöverträdaren eller, under vissa förutsättningar, någon närstående till lagöverträdaren som skulle kunna förverkas enligt förslaget. Förverkandeutredningen motiverade det med att det vanligtvis borde vara svårt att göra sannolikt att viss konkret egendom härrörde från brottslig verksamhet. Det anmärktes dock att såväl Danmark som Norge hade bestämmelser om utvidgat förverkande som primärt var en form av sakförverkande. Utvidgat förverkande avsåg komma i fråga främst i fall där utredningen visade att lagöverträdaren i fråga innehade tillgångar i en utsträckning som inte kunde förklaras av hens legala förvärv. Om lagöverträdaren haft vissa legala inkomster fanns det i normalfallet knappast några skäl att anta att just vissa pengar eller viss egendom härrörde från brottslig verksamhet. Därmed borde det utvidgade förverkandet konstrueras som en form av värdeförverkande.

5.2.2. En slags presumtion för ägande

Förverkandeutredningens förslag grundades på att en vidtagen ekonomisk utredning visade att en person som dömdes för i sammanhanget relevant brottslighet disponerade över tillgångar i en utsträckning som inte kunde förklaras av hens deklarerade inkomster eller av vad som i övrigt kunde klargöras om personens lagliga förvärv. Beroende på vad den ekonomiska utredningen visade i fråga om diskrepansen mellan lagöverträdarens lagliga förvärv och det faktiska innehavet av ekonomiska tillgångar skulle ett utvidgat förverkande kunna avse värdet av en större eller mindre del av lagöverträdarens samlade tillgångar. Det maximala förverkandebeloppet skulle i princip kunna uppgå till värdet av lagöverträdarens samtliga tillgångar.

För att avgöra hur stor del av lagöverträdarens tillgångar som skulle kunna förverkas på nu beskrivet sätt ansåg Förverkandeutredningen det angeläget att klargöra under vilka förutsättningar viss egendom skulle få utgöra underlag för beräkningen av förverkandebeloppet. Den principiella utgångspunkten borde då vara egendomen skulle tillhöra lagöverträdaren för att kunna läggas till grund för beräkningen. Det ansågs emellertid svårt att i alla fall nå fullstän-

dig klarhet i äganderättsfrågan och man måste även räkna med att det inte sällan kommer att göras mer eller mindre obefogade invändningar om att viss egendom, som den mot vilken talan om utvidgat förverkande riktas har i sin besittning, rätteligen tillhör annan och därför inte kan ingå i underlaget för beräkningen av förverkandebeloppet.

För att det utvidgade förverkandet inte skulle bli ineffektivt borde det därför uppställas någon form av presumtionsregler avseende lagöverträdarens äganderätt. Förverkandeutredningen föreslog att reglerna skulle utformas mot bakgrund av att utredningen förordade att ett utvidgat förverkande i princip inte borde kunna avse ett högre belopp än vad som motsvarade värdet av lagöverträdarens utmätningsbara tillgångar. Reglerna om utvidgat förverkande borde därmed överensstämma med regleringen som aktualiseras vid en kommande verkställighet av förverkandebeslutet. Följaktligen borde i huvudsak motsvarande presumtionsregler som gällde i fråga om utmätningsförfarandet gälla även vid utvidgat förverkande, dvs. främst 4 kap.18 och 19 §§utsökningsbalken.

5.2.3. Remissutfallet

Vid remissbehandlingen ställde majoriteten av remissinstanserna sig positiva till att möjligheterna till förverkande utökades. Många av de positiva remissinstanserna hade emellertid olika synpunkter på hur det nya förverkandeinstrumentet borde utformas lagtekniskt. Det framfördes också kritik mot att utredningen inte hade redovisat några närmare överväganden i viktiga principfrågor.

Några remissinstanser avstyrkte förslaget om att det skulle vara tillräckligt att åklagare gör sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet då det ansågs finnas en risk att en sådan lösning ledde till en skyldighet för den enskilde att visa att hen inte ägnat sig åt brottslig verksamhet. Många remissinstanser ansåg att beviskravet var allt för lågt ställt och framförde invändningar om att en sådan bevislättnad skulle medföra avsevärda betänkligheter från rättssäkerhets- och integritetssynpunkt. Någon remissinstans ansåg att den nya förverkandeformen i praktiken skulle ha samma karaktär som ett straff.

Några remissinstanser ansåg att det borde övervägas om utvidgat förverkande skulle kunna ha formen av sakförverkande.

Den största kritiken mot Förverkandeutredningens förslag gällde emellertid vilka brott som skulle anges som förverkandeutlösande brott i bestämmelsen.4 Sammantaget kan dock sägas att remissutfallet var positivt beträffande den grundläggande frågan om man borde införa regler om utvidgat förverkande i svensk rätt, medan den lagtekniska lösningen ifrågasattes i olika avseenden.

De flesta av remissinstanserna yttrade sig inte närmare över utredningens förslag angående särskild ekonomisk utredning och ändrade regler om straffprocessuella tvångsmedel. JO ansåg att utredningsförfarandet i dess helhet borde regleras i en särskild lag, eftersom det skulle komma att tillämpas relativt sällan och den föreslagna regleringen skulle innebära att rättegångsbalkens bestämmelser komplicerades i onödan. Någon remissinstans avstyrkte förslaget då utredningsförfarandet innebar väsentliga integritetsintrång och ytterligare en annan ansåg att det borde ställas krav på skälig misstanke för att särskild ekonomisk utredning skulle få inledas. Flera remissinstanser framhöll det betänkliga i att särskild ekonomisk utredning, inkluderande straffprocessuella tvångsmedel, enligt förslaget skulle kunna riktas mot anhöriga.

Utfallet av remissbehandlingen av Förverkandeutredningens förslag var sådant att det inte framstod som fruktbart att med enbart detta som grund lägga fram förslag till lagstiftning om utvidgat förverkande. Utvidgat förverkande kom i stället att införas senare efter nya överväganden.5

5.3. Nuvarande möjlighet att förverka egendom utan koppling till visst specifikt brott

Redan enligt gällande rätt finns det möjlighet att förverka egendom utan koppling till visst specifikt brott, t.ex. vid utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken eller beträffande föremål som bl.a. på grund av sin särskilda beskaffenhet om omständigheterna i övrigt

4 Vad den kritiken närmare bestod i redovisas inte här då den frågan inte är av intresse för de överväganden som här kommer göras beträffande införande av en ny förverkandeform som saknar koppling till fällande brottmålsdom. Kritiken går att läsa i Ds 2006:17 s. 52 ff. 5 Det senare förslaget är det som kom att införas som 36 kap. 1 b § brottsbalken och det redovisas därför inte särskilt (se Ds 2006:17 och prop. 2007/08:68).

kan befaras komma till brottslig användning. Den senare regleringen finns i 36 kap. 3 § brottsbalken och innehållet i nu nämnda paragrafer har beskrivits mer ingående i kap. 3 ovan. Vidare bör framhållas att inte heller förverkande enligt 36 kap. 1 § förutsätter att någon döms för ett brott. Däremot måste bevisas att ett visst brott har genererat utbyte.

Av 36 kap. 14 § brottsbalken följer härutöver att egendom får förklaras förverkad även om det på grund av den brottsliges död eller av annan orsak inte längre är möjligt att döma ut påföljd för brott, om stämning i mål om detta delgetts inom fem år från det att brottet begicks. Vidare följer av bestämmelsen att en talan om förverkande av utbyte av ett brott eller av egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott alltid får prövas om stämning i mål om förverkande delgetts inom ett år från det att den omständighet inträffade som medför att påföljd inte längre kan dömas ut. En talan om förverkande enligt bestämmelsen får väckas av åklagare endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Paragrafen, som ändrades senast år 2016, innebär att möjligheten att besluta om särskild rättsverkan av brott i vissa fall sträcks utöver gränsen för möjligheten att döma ut påföljd.6 Under vissa förutsättningar medger bestämmelsen en möjlighet att bl.a. förklara egendom förverkad på grund av ett visst brott trots att den brottslige har avlidit eller att det av annat skäl inte längre är möjligt att döma ut påföljd. Med sådant annat skäl avses att åtalspreskription har inträtt. Bestämmelsen tar noga taget sikte mer på att sträcka ut den tid under vilken förverkande kan ske, än på att möjliggöra förverkande utan samband med en fällande dom (en sådan är, som framgått av kapitel 3 och av vad som nyss sagts, i de flesta fall inte en nödvändig förutsättning för förverkande).

För att förverkande ska kunna ske efter den brottsliges död eller det på grund av åtalspreskription inte längre är möjligt att döma ut påföljd, krävs att stämning i mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks. Innebörden av bestämmelsen är därmed att bl.a. utbytes- och hjälpmedelsförverkande i vissa fall kan beslutas trots att påföljd är utesluten för det brott som genererat utbytet eller vid vilket det aktuella hjälpmedlet använts eller varit avsett att användas. Skulle det vara åtalspreskription som föranleder att påföljd inte längre kan dömas ut, innebär detta att åklagaren vid sådana brott som

6Prop. 2015/16:155 s. 41 f.

enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 preskriberas efter två år har ytterligare tre år på sig att väcka och få delgiven en talan om förverkande på grund av brottet. Är preskriptionstiden för brottet däremot fem år eller längre, upphör möjligheten att föra en sådan förverkandetalan samtidigt som åtalspreskription inträder.

I och med 2016 års lagstiftningsärende utvidgades möjligheten till förverkande i nu nämnda situationer. Ändringen innebar att talan om förverkande av utbyte av ett brott eller av egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott alltid får prövas om stämning i mål om förverkande delgetts inom ett år från det att den omständighet inträffade som medför att påföljd inte längre kan dömas ut. Till skillnad från paragrafen i övrigt träffar andra stycket alltså endast förverkande av utbyte av ett enskilt brott och hjälpmedelsförverkande på såväl brottsbalkens som specialstraffrättens område. Inom sitt tillämpningsområde innebär regleringen att det i ytterligare fall blir möjligt att pröva en talan om förverkande trots att påföljd är utesluten för det brott som förverkandeyrkandet grundas på. Detta följer av att det alltid ska vara möjligt att pröva en talan om förverkande om delgivning av talan om förverkande sker inom ett år från det att den omständighet inträffade som medför att påföljd inte längre kan dömas ut – dvs. dödsfallet eller dagen för åtalspreskription. I ett åtalspreskriptionsfall med preskription efter fem eller tio år innebär detta således att talan om förverkande kan föras om delgivning sker innan det gått sex respektive elva år från det att brottet begicks. (Se avsnitt 4.11.7 för utredningens överväganden gällande nuvarande 36 kap. 14 §.)

5.4. Sveriges internationella åtaganden

5.4.1. Europarådet

I september 1990 antog Europarådet en konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (1990 års förverkandekonvention)7. Syftet med konventionen är att stärka det internationella samarbetet för att bekämpa allvarliga brott och för att spåra, ta i beslag och förverka brottsvinster.

7 ETS No. 141.

Såvitt gäller förverkande föreskriver konventionen i artikel 2 att konventionsstaterna ska vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning. Någon begränsning till viss eller vissa brottsliga handlingar innehåller inte artikel 2 och utgångspunkten är därför att möjligheterna att förverka vinning och hjälpmedel ska avse alla brott i de nationella rättsordningarna.

Enligt konventionen kan staterna emellertid avge förklaringar av innebörd att artikel 2 ska tillämpas endast på de brott eller kategorier av brott som de väljer att särskilt peka ut. I likhet med ett flertal andra stater utnyttjade Sverige denna möjlighet i anslutning till ratificeringen av konventionen och förklarade då att bestämmelsen för Sveriges del skulle vara tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kunde förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. En uttalad målsättning var dock att konventionen vid framtida överväganden skulle få en så vidsträckt tillämpning som möjligt.8

I maj 2005 antog Europarådet en ny konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (2005 års förverkandekonvention). Syftet med den konventionen är att de länder som valde att tillträda konventionen ska införa än mer långtgående åtgärder för att motverka organiserad brottslighet och för att angripa terrorismfinansiering.9I fråga om förverkande innebär artikel 3 i den nya konventionen som enda materiell nyhet i förhållande till 1990 års konvention att även egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas. Vidare använde den nya konventionen en annan teknik än 1990 års konvention för att peka ut de brott som åtagandet att förverka skulle gälla vid. Konventionsstaterna har dock en möjlighet att förklara att förverkande inte ska ske om brottet i fråga inte har ett maximistraff om mer än ett års fängelse och att förverkande över huvud taget inte ska ske för att dra in utbyte av skattebrott. Vid sitt tillträde till konventionen utnyttjade sig Sverige av båda dessa förklaringsmöjligheter.10

8 Se prop. 1995/96:49 s. 10 f. 9 CETS No. 198. 10 Se prop. 2013/14:121 s. 100 f.

5.4.2. Europeiska unionen

Inom EU har flera åtgärder vidtagits för att genom åtaganden i rambeslut inskränka räckvidden av de begränsande förklaringar som ett flertal av medlemsstaterna avgav i förhållande till artikel 2 i 1990 års förverkandekonvention. Det följer t.ex. till en början av artikel 1 i rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (2001 års rambeslut) att medlemsstaterna ska se till att inga sådana förklaringar görs eller vidhålls i fråga om brott som har ett maximistraff om mer än ett års fängelse.11 I princip samma sak upprepas sedan i rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (2005 års rambeslut). Enligt artikel 2 i det rambeslutet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att det blir möjligt att helt eller delvis förverka hjälpmedel och vinning, eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning, som härrör från brottsliga gärningar som kan föranleda fängelse i mer än ett år. Även enligt det rambeslutet finns en möjlighet för medlemsstaterna att vid skattebrott använda andra förfaranden än straffrättsliga för att ta ifrån lagöverträdaren vinningen av brottet.

Åtagandet i 2005 års rambeslut – och därmed också det i 2001 års – genomfördes i Sverige genom ändringar den 1 juli 2005 i 36 kap.1 och 2 §§brottsbalken. Brottsbalkens regler om förverkande av utbyte och hjälpmedel gjordes då generellt tillämpliga på sådana brott inom specialstraffrätten för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år, om inte den aktuella specialstraffrättsliga författningen redan innehöll uttryckliga regler om utbytes- och hjälpmedelsförverkande.

Rådet (för rättsliga och inrikes frågor) antog i juni 2010 slutsatser om förverkande och återförande av tillgångar. I slutsatserna efterfrågas en mer samordnad strategi mellan medlemsstaterna för att uppnå effektivare och mer omfattande förverkande av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. Kommissionen uppmanades att överväga att stärka den rättsliga ramen för att få till stånd effektivare system för förverkande hos tredje man och utvidgat förverkande.

11 Rambeslutet innehåller dock en fortsatt möjlighet för medlemsstaterna att reservera sig mot användning av förverkande för att dra in vinning av skattebrott.

Även Europaparlamentet behandlade frågorna och antog i oktober 2011 ett initiativbetänkande om organiserad brottslighet.

I april 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (förverkandedirektivet). Enligt direktivet ska begreppet vinning även innefatta egendom som har omvandlats till eller uppblandats med annan egendom, bestämmelserna om utvidgat förverkande ska harmoniseras ytterligare och det finns regler om förverkande i vissa fall av vinning som överförts till eller förvärvats av tredje man. Enligt direktivets artikel 4.2 ställs det krav på medlemsstaterna att möjliggöra förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott även i vissa situationer då det inte är möjligt att fälla någon till ansvar för brott. De situationer som pekas ut är att det inte var möjligt att fälla någon till ansvar på grund av att den misstänkte eller tilltalade blivit sjuk eller har avvikit efter att ett straffrättsligt förfarande har inletts. I sådana situationer bör förverkande enligt direktivet kunna ske om det är fråga om ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel och gärningen skulle ha kunnat leda till en fällande brottmålsdom, om den misstänkte eller tilltalade hade kunnat ställas inför rätta.

Direktivet genomfördes i svensk rätt genom ett lagstiftningsärende år 2016: Utökade möjligheter till förverkande.12 Efter lagändringen kom fler brott att omfattas av uppräkningen i 36 kap. 1 b brottsbalken. I och med lagändringen sänktes också straffskaleavgränsningen på så vis att utvidgat förverkande därefter kan ske om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer. Utöver en straffskala av viss dignitet eller att ett brott är särskilt angivet i bestämmelsen krävs även att brottet ska ha varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte för att utvidgat förverkande ska kunna ske. Slutligen kan utvidgat förverkande efter lagändringen även ske vid andra brott än dem som särskilt anges i övriga punkter i bestämmelsens andra stycket. Förutsättningarna för detta är dels att det för brottet är föreskrivet fängelse i två år eller mer, dels att brottet har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.13 De ovan beskrivna ändringarna i 36 kap. 14 § brottsbalken infördes också som en följd av direktivet.

12Prop. 2015/16:155. 13Prop. 2015/16:155 s. 39 f.

5.4.3. Förenta nationernas konvention mot korruption (UNCAC)

Förenta nationernas (FN) konvention mot korruption (korruptionskonventionen; UNCAC) antogs av FN:s generalförsamling den 31 oktober 2003 och öppnades för undertecknande i Mérida i Mexiko den 9 december 2003. Regeringen beslutade den 27 november 2003 att Sverige skulle underteckna konventionen och så skedde även på öppningsdagen. UNCAC trädde i kraft i Sverige den 25 september 2005.14Konventionen innehåller en rad bestämmelser vars syfte är att motverka korruption. I det här sammanhanget är bestämmelsen i artikel 54, och främst då artikel 54.1.c, av intresse då den innehåller bestämmelser om internationellt samarbete rörande förverkande av egendom, där syftet med förverkandet är att egendomen ska kunna återställas till den anmodande staten.

Artikel 54 i UNCAC ålägger staterna att skapa regler som gör internationellt samarbete möjligt i frågor om återställande av förverkad egendom. Av artikeln följer att varje konventionsstat ska genomföra ett antal åtgärder i sin nationella lagstiftning för att tillhandahålla ömsesidig rättslig hjälp enligt konventionen avseende egendom som förvärvats genom eller är inblandad i ett brott som straffbeläggs i enlighet med konventionen. De åtgärder som ska vidtas är att länderna ska göra det möjligt för sina behöriga myndigheter att verkställa beslut om förverkande som fattats av en domstol i en annan konventionsstat. Detta följer av artikel 54.1.a i UNCAC.

Länderna ska vidare, enligt artikel 54.1.b i UNCAC, vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för sina behöriga myndigheter att, i de fall där de har jurisdiktion, besluta om förverkande av sådan egendom av utländskt ursprung i avgöranden avseende ett penningtvättbrott eller ett annat sådant brott som ligger inom dess jurisdiktion eller genom andra förfaranden som är tillåtna enligt dess nationella lagstiftning.

Slutligen har konventionsstaterna enligt artikel 54.1.c åtagit sig att överväga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tillåta beslut om förverkande av egendom utan att någon döms för brott i de fall där gärningsmannen inte kan lagföras på grund av att han eller hon är avliden, har avvikit eller inte kan anträffas eller i andra tillämpliga fall.

14 SÖU 2007:44

Intresset hos myndigheterna i en stat att åstadkomma förverkande av egendom i en annan stat kan tillgodoses på två sätt. Det ena sättet innebär att myndigheterna i den första staten utverkar ett beslut om förverkande vid domstol i den staten och att det beslutet sedan översänds till den andra staten för verkställighet. Detta förutsätter att det i den andra staten finns en ordning för att erkänna och verkställa beslut om förverkande som fattats i den första staten. Det andra sättet innebär att myndigheterna i den första staten direkt vänder sig till den andra staten med en begäran om att förverkandebeslut fattas där. Finns det en ordning för att åstadkomma det, kan myndigheterna i den andra staten meddela ett beslut om förverkande på begäran av den första staten.

5.4.4. FATF:s (Financial Action Task Force) rekommendation

Financial Action Task Force (FATF) är ett mellanstatligt organ som har till syfte att fastställa standarder och främja ett effektivt genomförande av rättsliga, administrativa och operativa åtgärder för att bekämpa penningtvätt, finansiering av terrorism och massförstörelsevapen, liksom andra relaterade hot mot integriteten i de internationella finansiella systemen. Sverige är medlem av FATF sedan organisationen inrättades vid G7-mötet i Paris 1989.

FATF har antagit fyrtio rekommendationer om åtgärder mot penningtvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av massförstörelsevapen. Genom ett ömsesidigt utvärderingssystem kontrollerar FATF att rekommendationerna följs. Förutom att övervaka implementeringen av rekommendationerna kartlägger FATF metoder för penningtvätt och finansiering av terrorism inom olika områden för att kunna anpassa motmedlen.

FATF har 39 medlemmar och genom ett antal FATF-liknande regionala organisationer har sammantaget över 200 jurisdiktioner förbundit sig att följa FATF:s rekommendationer och underkasta sig utvärdering av de nationella systemen.15 Sverige är sedan lång tid tillbaka medlem i FATF och organisationens rekommendationer ligger också till grund för de inom EU antagna penningtvättsdirektiven, som i sin tur genomförts i Sverige genom den administrativa lagstiftningen om penningtvätt och finansiering av terrorism.

15 S e www.fatf-gafi.org/countries ( 2020-11-10).

Enligt rekommendation 4 ska de anslutna länderna se till att det finnas regler om förverkande. De anslutna länderna har enligt rekommendation 4 åtagit sig att i sin nationella lagstiftning införa sådana bestämmelser om förverkanden som följer av Wienkonventionen, Palermokonventionen och FN:s finansieringskonvention. I kravet ligger även att länderna ska införa regler som möjliggör för myndigheter att frysa och beslagta följande egendom, utan bindande verkan i förhållande till en tredje man i god tro:

  • tvättad egendom
  • vinster från, hjälpmedel som använts eller varit avsedda att användas för, penningtvätt eller motsvarande förbrott,
  • egendom som härrör från, använts i, var avsett att eller är tänkt att användas för finansiering av terrorism, terroristaktioner eller terroristorganisationer, eller
  • egendom av motsvarande värde.

De åtgärder som ska vidtas inkluderar att:

  • identifiera och spåra egendom som är föremål för beslag/förverkande;
  • genomföra alla de tillfälliga/interimistiska åtgärder såsom frysning och beslag, för att motverka all form av handel, överföring eller försäljning/bortskaffande av sådan egendom;
  • vidta de åtgärder som behövs för att motverka eller undvika sådana handlingar som minskar landets förmåga att frysa eller beslagta eller återvinna egendom som är föremål för förverkande; och
  • genomföra varje rimlig utredningsåtgärd.

Alla länder bör, i så stor utsträckning som är möjlig enligt de rättsprinciper som gäller enligt det enskilda landets lagar, vidta åtgärder som tillåter att brottsvinster och hjälpmedel från brott kan förverkas utan att det ställs krav på att en enskild person döms för brott (s.k. non-conviction based confiscation), eller som kräver att en motpart bevisar att egendom som kan bli föremål för förverkande har erhållits eller förvärvats på lagligt vis.

5.4.5. Europakonventionen

När frågan om förverkande utan direkt koppling till ett konkret brott diskuteras framförs ibland invändningar om att en sådan lagstiftning inte står i överensstämmelse med Europakonventionens bestämmelser. Det är framför allt artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt artikel 6 i själva konventionen som aktualiseras i det här sammanhanget. Av den först nämnda artikeln följer att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Beträffande artikel 6 i Europakonventionen är det framför allt frågan om oskyldighetspresumtionen kränks genom att egendom förverkas utan koppling till brottmålsdom samt frågan om vilket beviskrav som kan eller bör ställas som är av intresse. Sedan lång tid tillbaka diskuteras även om ett förverkande utan direkt koppling till ett brottmål ska betraktas som ett brottmålsförfarande eller ett civilt förfarande.

Redan på 1970-talet, sedan fallet Engel mot Nederländerna, har Europadomstolen ställt upp ett antal kriterier för att avgöra om ett visst förfarande bör bedömas som ett brottmålsförfarande där särskilda rättssäkerhetskrav ska ställas. Genom dessa kriterier har domstolen bedömt att förverkandeförfaranden som saknar direkt koppling till ett brottmål inte är av sådan karaktär att de särskilt strikta regler för beviskrav som ställs i brottmål måste upprätthållas.16

Egendomsskyddet i Europakonventionen innebär att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. De anslutande staterna har dock rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av t.ex. skatter, böter och viten.

Begreppet”egendom” ska ges en vidsträckt innebörd i konventionens mening. Det omfattar inte bara fast och lös egendom av olika slag utan också begränsade sakrätter av ekonomiskt värde liksom fordringar och immateriella rättigheter.17 Kravet på att egendomsberövande ska vara lagligt innebär inte bara att det måste finnas ett

16 Engel m.fl. mot Nederländerna (8.6.1976, 23.11.1976), Europarådets rapport “Fighting organised crime by facilitating the confiscation of illegal assets”, Doc. 14516, 26 March 2018, s. 12 f. 17 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, JUNO version 5, s. 571.

stöd för egendomsberövandet i inhemsk lag. Det ställs också krav på att den inhemska lagen är tillgänglig och tillräckligt tydlig för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att lagen har sådant innehåll att den tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav.

Artikel 6 i Europakonventionen tillförsäkrar var och en rätten till en rättvis rättegång. I detta ligger även rätten till prövning av en självständig och opartisk domstol inom skälig tid. En person som misstänks för brott ska betraktas som oskyldig till dess skulden lagligen har fastställts.

Den närmare innebörden av konventionens artiklar har klarlagts genom ett stort antal domar från Europadomstolen. I fråga om staters möjlighet att genom lagstiftning göra inskränkningar i egendomsskyddet har Europadomstolen tillförsäkrat staterna relativt stora möjligheter att avgöra om en inskränkning är nödvändig och proportionell i jämförelse med andra allmänna intressen eller inte. I det här sammanhanget kommer enbart ett fåtal av Europadomstolens avgöranden som behandlar frågor om oskyldighetspresumtionen, bevisbörda eller förverkanden utan direkt koppling till fällande brottmålsdom att redovisas. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara komplett utan bör närmast ses som exempel på avgöranden från Europadomstolen.

I fallet Raimondo mot Italien var det fråga om beslag och konfiskation av egendom som misstänktes ha samband med olaglig verksamhet. Den italienska lag som hade tillämpats syftade till att konfiskera egendom som misstänktes utgöra vinning av maffiaverksamhet. I det aktuella fallet hade jordområden och motorfordon tagits i beslag, men åtgärderna upphävdes efter överklagande. Därmed var Raimondo berättigad att återfå egendomen, men det gick lång tid innan det antecknades i fastighetsregistren att beslaget hade hävts och innan den lösa egendomen återlämnades. Europadomstolen fann att beslutet att beslagta och konfiskera egendom i maffiabekämpande syfte var förenligt med artikel 1 men menade att det stred mot denna artikel att, sedan de beslutade åtgärderna upphävts, egendomen inte skyndsamt återfördes till ägaren.18

I fallet Silickienė mot Litauen förverkades egendom som hade förvärvats med hjälp av olagligt åtkomna pengar. Beslutet motiverades med att det var ett viktigt element i kampen mot organiserad

18 Raimondo mot Italien (22.2.1994), se Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, e-bok, JUNO version 5.

brottslighet att sådan egendom förverkades och förfarandet ansågs därför överensstämma med kraven i artikel 1. Samma slutsats drog domstolen i fallet Arcuri m.fl. mot Italien. Den förverkade egendomen misstänktes härröra från maffiabrottslighet. Förverkandet bedömdes som legitimt, eftersom syftet var att hindra brottslig verksamhet och det fanns möjlighet att begära domstolsprövning av om åtgärden var berättigad i det enskilda fallet.19

I ett annat mål, Dimitrovi mot Bulgarien, ansåg Europadomstolen inte att förverkandet hade skett i enlighet med Europakonventionens krav. Egendom hade i det fallet förklarats förverkad på grund av att den ansågs ha förvärvats genom olaglig eller icke arbetsrelaterad verksamhet. Den lag som tillämpats gav dock inte egendomens ägare ett tillräckligt rättsligt skydd och lagen ålade ägaren en orimlig bevisbörda. Ett förfarande som hade lagts ner kunde dessutom återupptas lång tid senare. Kravet på förutsebarhet var inte uppfyllt, och klagandenas rätt enligt artikel 1 hade inte respekterats.20

Europadomstolen har i flera fall funnit förverkande utan samband med fällande brottmålsdom förenligt med Europakonventionens bestämmelser efter en prövning av att det förfarande som förverkandet har skett enligt uppfyller kraven på rättssäkerhet. Så var fallet t.ex. i Butler mot Förenade kungariket då en stor summa pengar beslagtagits vid utförsel till utlandet i syfte att förhindra brott, men ägaren hade haft möjlighet att i ett rättsligt förfarande visa att utförseln av pengarna haft ett legitimt syfte och att få prövat om åtgärden var berättigad. Under sådana förhållanden ansågs artikel 1 inte ha överträtts. En liknande prövning skedde i målet Microintelect OOD mot Bulgarien. Det målet gällde förverkande av ett förråd av alkoholhaltiga drycker, men ägaren saknade möjlighet att träda in i rättegången för att tillvarata sina intressen i processen. Förfarandet ansågs därmed inte förenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet. Detta visar att konventionens krav också inbegriper vissa garantier på förfarandet vid förverkande.21

19 Silickien

ė

mot Litauen (10.4.2012), Arcuri m.fl. mot Italien (5.7.2001), se Danelius, Hans,

Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, e-bok, JUNO version 5. 20 Dimitrovi mot Bulgarien (3.3.2015), se Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, e-bok, Juno version 5. 21 Butler mot Förenade kungariket (27.6.2002), Microintelect OOD mot Bulgarien (4.3.2014), se Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, e-bok, JUNO version 5.

Sammanfattningsvis visar Europadomstolens praxis förverkande som inte har en direkt koppling till en fällande dom för brott inte i sig står i strid med konventionen. För att ett sådant förverkande ska kunna godtas krävs emellertid att åklagaren med rimlig säkerhet kan visa att tillgången har sitt ursprung i eller härrör från någon form av kriminell aktivitet. Lagstiftningen måste dessutom innehålla sådana rättssäkerhetsgarantier att personen vars egendom beslagtagits har möjlighet att inför en självständig och opartisk domstol bestrida förverkandet samt ges möjlighet att presentera bevisning mot att egendomen har sådan koppling till brottslig verksamhet som åklagaren påstår. Om dessa förutsättningar är uppfyllda utgör ett förverkande utan direkt koppling till en fällande brottmålsdom inte ett brott mot vare sig artikel 6 i Europakonventionen eller artikel 1 i konventionens tilläggsprotokoll.22

5.5. Internationell utblick

5.5.1. Inledning

Olika former av förverkande utan krav på koppling till ett visst specifikt brott finns i många länder. Vissa länder har infört ett administrativt förfarande för förverkande som saknar koppling till visst närmare preciserat brott medan andra länder har infört möjligheten att förverka egendom inom lagstiftningen som avser brottsbekämpning. Förverkande av det nu nämnda slaget har vidare erhållit skilda benämningar i olika länder, t.ex. non-conviction based confiscation och unexplained wealth order laws. Inom Europa finns det möjlighet att förverka egendom utan koppling till visst specifikt brott i bl.a. Irland och Tyskland. Därtill finns sådana former av förverkanden också i USA, Australien, Sydamerika och flera länder i Sydamerika.23 I Sverige finns, som nämnts ovan, redan i dag flera möjligheter att förverka egendom utan att en gärningsman döms till ansvar eller att just det brott som har gett upphov till en brottsvinst kan preciseras eller bevisas. När vi nu har fått i uppdrag att överväga om möjligheten att förverka egendom utan närmare koppling till

22 Europarådets rapport “Fighting organised crime by facilitating the confiscation of illegal assets”, Doc. 14516, 26 March 2018, s. 12 f. 23 Booz, Allen, Hamilton, Comparative Evaluation of Unexplained Wealth Orders, Document No. 237163, January 2012.

visst specifikt brott ska utökas har vi valt att se närmare på förverkanderegleringen i tre länder som på olika sätt har framstått som särskilt relevanta för lagstiftningsärendet, nämligen Irland, Tyskland och Norge. Irland har valts på grund av att landets lagstiftning dels varit i kraft under en längre tid, dels ofta har lyfts fram som ett mycket framgångsrikt exempel vad gäller kampen mot organiserad brottslighet. Tyskland och Norge har valts medtanke på deras geografiska närhet till Sverige och att länderna i många delar bygger på samma rättstradition som den svenska lagstiftningen.24

5.5.2. Den irländska modellen 25

I Irland har det alltsedan år 1996 funnits lagstiftning som syftat till att förenkla möjligheten att förverka brottsvinster från organiserad brottslighet. Den ena lagen,”the Proceeds of Crime Act” (i fortsättningen “PoCA”), innehåller lagstiftning som möjliggör förverkande av brottsvinster utan samband med en fällande brottmålsdom, medan den andra lagen, “the Criminal Asset Bureau Act” (i fortsättningen CAB Act), fastställer en struktur för myndighetssamarbete som ska säkerställa att PoCA tillämpas på avsett vis.

PoCA innehåller bestämmelser som möjliggör förverkande av vinster eller annat utbyte som direkt eller indirekt härrör från brott genom ett administrativt förfarande, dvs. utan att någon fälls för ett brott. Utöver dessa bestämmelser finns det även bestämmelser om förverkande av brottsvinster som härrör från t.ex. narkotika- och terrorismrelaterad brottslighet kopplat till brottmålsförfarande under den irländska Criminal Justice Act. Enligt dessa bestämmelser är det tillräckligt att åklagaren enligt ett lägre beviskrav, balance of probabilities i stället för bortom rimligt tvivel, visar att det finns en länk mellan tillgången och brottsligheten för att egendomen ska kunna förverkas. I de fall det finns tillräcklig bevisning för en fäl-

24 Vår bedömning är att exempelvis det amerikanska rättssystemet skiljer sig för mycket från det svenska för att det ska gå att – på annat än ett ytligt plan – låta sig vägledas av regleringen där. Jfr angående USA exempelvis Stefan D. Casella, Civil Asset Recovery, The American Experience, i: Jon Petter Rui och Ulrich Sieber (utg.), Non-Conviction-Based Confiscation in Europe, Berlin 2015 s. 13 ff. 25 Informationen i det här avsnittet kommer i huvudsak från Europarådets rapport “Fighting organised crime by facilitating the confiscation of illegal assets”, Doc. 14516, 26 March 2018, EU-kommisionens analys”Analysis of non-conviction based confiscation measures in the European Union, 12 april 2019 samt Booz, Allen, Hamilton, Comparative Evaluation of Unexplained Wealth Orders, Document No. 237163, January 2012.

lande brottmålsdom ska det förfarandet ha företräde före förfarandet enligt PoCA.

CAB har huvudansvaret för att PoCA används och tillämpas. CAB är en multidisciplinär organisation som består av medarbetare från polisen, skattemyndigheten och från den irländska motsvarigheten av Försäkringskassan. Myndigheterna använder sig av den gemensamma informationen som finns tillgänglig i vardera myndighetens register för att identifiera tillgångar eller personer som misstänks inneha egendom som kan antas härröra från brottslig verksamhet. Förutom att säkerställa att brottsvinster m.m. förverkas finns det även bestämmelser som ska säkerställa att brottsvinster eller misstänkta brottsvinster beskattas samt att personer som utpekats som kriminella individer fråntas t.ex. socialbidrag och liknande välfärdsförmåner. För att effektivisera CAB:s arbete har de fått stora befogenheter att vidta utredningsåtgärder, så som möjlighet att eftersöka, beslagta och hålla kvar egendom om det finns skälig misstanke om brott. Om CAB påträffar egendom som förmodas komma från brottslig verksamhet inleder CAB ett domstolsförfarande enligt PoCA genom att ansöka om att egendomen ska förklaras förverkad. Prövningen av förverkande enligt PoCA sker i tre steg.

Förfarandet inleds genom att en tjänsteman på CAB ansöker till the High Court om en ”interim order”, dvs. ett provisoriskt beslut om att egendomen ska frysas, innebärande att den enskilde inte får disponera egendomen. Ansökan prövas av domstol utan att motparten hörs. Beviskravet som CAB måste uppfylla uppgår till det som gäller i civila förfaranden, s.k. balance of probabilities. Vid prövningen ska CAB visa:

1. att det finns en person som har egendomen i sin besittning eller

som har kontroll över egendomen.

2. att egendomen direkt eller indirekt härrör från brott.

3. att egendomens värde är större än 5 000 euro26.

Om domstolen anser att kraven är uppfyllda och att det finns rimliga skäl att tro att egendomen kommer från brottslig verksamhet utfärdar domstolen ett tillfälligt frysningsbeslut som innebär att mot-

26 Värdegränsen i lagen sänktes från 13 000 euro till 5 000 euro genom Proceeds of Crime (Amendment) Act, 2016, artikel 1 A.

parten varken får göra sig av med eller på annat sätt hantera egendomen under 21 dagar. Om beslutet i efterhand visat sig felaktigt kan staten bli skyldig att betala kompensation till den person som utsatts för åtgärden.

Förfarandets andra steg går ut på att motparten får en kortare tid på sig att bemöta CAB:s yrkande. Om domstolen anser att det är övervägande sannolikt att egendomen utgör vinst eller utbyte av brott beslutar domstolen att frysningsbeslutet ska bestå. Om den enskilde däremot kan visa att tillgångarna eller egendomen inte utgör en brottsvinst eller brottsbyte avslås begäran och frysningsbeslutet hävs. Beslutet om frysning kan bestå i, som högst, sju år.

I det tredje steget prövar domstolen om egendomen slutligt ska förverkas. Lagen har två säkerhetsventiler för att skydda oskyldiga personers egendom från förverkande. För det första måste domstolen ge alla personer som påstår sig äga egendomen möjlighet att lägga fram bevisning mot att egendomen ska förverkas. För det andra har domstolen möjlighet att avstå från att besluta om förverkande om det finns ”risk of serious injustice” (ungefär uppenbart oskäligt). Ett slutligt beslut om förverkande innebär att egendomen tillfaller irländska staten.

Den irländska regleringen har fått viss uppmärksamhet i internationella sammanhang, bl.a. av GRECO (Group of States against Corruption). Det har gjorts gällande att det irländska systemet är ett framgångsrikt exempel på hur den organiserade brottsligheten ska bekämpas, både när det gäller regleringen men också hur arbetet har organiserats.

En effekt av regleringen är, enligt CAB, att kriminella flyttat såväl brottsvinster som brottsliga aktiviteter från Irland. Beträffande själva regleringen har det lyfts fram som positivt att systemet ger möjlighet att ta brottsvinster från kriminella utan att någon person behöver dömas för ett brott och inte heller att det krävs ett specifikt förverkandeutlösande brott. I stället är det tillräckligt att visa att egendomen direkt eller indirekt härrör från brottslig verksamhet. En annan aspekt som vissa anser är positiv är att den enskilde – i de fall CAB lägger fram bevisning om att egendomen härrör från brottslig verksamhet – ges en tydlig förklaringsbörda för att egendomen kommer från fullt legitim verksamhet.

Frågan om PoCA står i överensstämmelse med flera viktiga rättssäkerhetsprinciper samt den irländska grundlagen har prövats i flera

fall och på olika grunder. Vid samtliga prövningar har PoCA ansetts stå i överensstämmelse med de irländska grundlagarna.

5.5.3. Självständigt förverkande i tysk rätt

Självständigt förverkande

I Tyskland infördes nya regler om s.k. självständigt förverkande år 2017.27 Bestämmelserna infördes i första hand för att genomföra artikel 4 i förverkandedirektivet. Regleringen finns i § 76a StGB (Strafgesetzbuch, den tyska motsvarigheten till brottsbalken) och den omfattar fyra punkter varav den fjärde är den som i det här sammanhanget är av störst intresse. Reglerna kompletterar de vanliga reglerna om bl.a. utbytesförverkande och utvidgat förverkande.

Av § 76a (1) StGB följer att förverkande kan ske om gärningsmannen inte kan åtalas eller fällas men brott är förövat och de förutsättningar som gäller för förverkande enligt andra paragrafer är uppfyllda i övrigt.

Bestämmelsen är tillämplig i förhållande till olika typer av förverkande och de regler som i övrigt gäller för förverkandeformen ska tillämpas. Skälet till att gärningsmannen inte kan åtalas eller fällas kan t.ex. vara regeln om ne bis in idem, att gärningsmannen är okänd, har dött, har flytt eller permanent är ur skick att delta i en rättegång.

De hinder som fortsatt ska respekteras framgår av § 76a (1) tredje meningen. Det gäller (a) när en angivelse etc. krävs och sådan saknas, (b) när det redan finns ett lagakraftvunnet avgörande.

Vad hänvisningen till att brott ska vara begånget betyder beror på de förutsättningar som gäller för de olika förverkandeformerna. Vad gäller utbyte räcker det t.ex. med en otillåten gärning, medan andra typer av förverkande kräver att skuld föreligger.28

Motsvarande, dvs. att förverkande kan ske oberoende av om någon kan fällas till ansvar, gäller enligt § 76 (2) StGB för fall där brottet är preskriberat. Enligt § 76b gäller för förverkande i stället en preskriptionstid på 30 år. Man har alltså frikopplat preskriptionen

27 Samtidigt gick man ifrån en ordning där man tog hänsyn till målsägandens anspråk. Så sker nu bara på verkställighetssidan av förverkandeordningen. Man tycks också ha förlagt oskälighetsprövningen till verkställighetsstadiet. 28 Se t.ex. Strafgesetzbuch, Leipziger Kommentar (i fortsättningen LK), 13 uppl. Berlin 2020, § 76 a rdnr 7.

avseende förverkande från preskriptionen av brottet. (Se även det som redovisas angående § 76a (4) nedan.)

Enligt § 76a (3) StGB kan en domstol utfärda ett beslut om självständigt förverkande om processen mot den misstänkte har avslutats av åklagare genom tillämpning av opportunitetsprincipen vid åtal (se § 153 ff i Strafprozessordnung, den tyska motsvarigheten till rättegångsbalkens brottmålsregler) eller om domstolen har beslutat att avstå från att utdöma straff (se § 383 (2) i Strafprozessordnung) eller de gemensamt har beslutat om detta.

De möjligheter som finns enligt § 76a punkterna (1)–(3) bygger på en koppling till ett känt brott men möjliggör alltså förverkande i fall där gärningsmannen inte kan dömas eller inte döms. En mer tydlig form av självständigt förverkande finns i § 76a (4). Förverkande kräver där:

1. att utbytet har blivit beslagtaget inom ramen för ett förfarande

som relaterar till en viss typ av brott, ett katalogbrott (dessa anges i tredje meningen, bl.a. förberedelse till våldsbrott som sätter staten i fara, terrorismfinansiering, bildandet av kriminella eller terroristiska organisationer, koppleri, vissa barnpornografibrott, penningtvätt, grova skattebrott och smugglingsbrott och vissa fall av skattehäleri, vissa brott mot asyllagen och lagstiftningen om uppehållsrätt, vissa narkotikabrott och vissa brott mot vapenlagen och lagen om kontroll av krigsvapen), och

2. att utbytet härrör från en otillåten gärning (som inte behöver vara

ett katalogbrott).

Enligt § 316h i lagen om införande av strafflagen gäller de nya reglerna också för brott som har begåtts före ikraftträdandet (avgörande är om det finns ett avgörande från första instans vid tiden för ikraftträdandet).29 Den tyska högsta domstolen har slagit fast att detta inte står i strid med retroaktivitetsförbudet i artikel 103 (2) i den tyska grundlagen. Senare väcktes emellertid frågan om det kunde stå i strid med det generella retroaktivitetsförbudet i artikel 20 (3) och frågan hänsköts till Bundesverfassungsgericht.30 Bundesverfassungsgericht har funnit (fallet gällde tillämpning av § 76a

29 Jfr dock LK § 76a rdnr 42. 30 Se Martin Böse och Vera Weyer,”Germany” (Böse och Weyer i det följande), i Alessandro Bernardi, Improving Confiscation Procedures in the European Union, Napoli 2019, s. 260 f.

(2)) kommit fram till att regleringen inte står i strid med grundlagen.31

Regeln i § 76a (4) är inte tvingande till sin karaktär, men användandet av ordet”soll” anger att förverkande i normalfallet ska ske när förutsättningar föreligger.”Soll”-karaktären på regeln gör att man kan undvika oproportionerliga förverkanden och den skapar också sådant utrymme som krävs för att man ska undvika konflikter med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Beviskravet och den särskilda bevisregeln i Strafprozessordnung

Beviskravet är detsamma som för utvidgat förverkande, nämligen att domstolen är (fullt) övertygad om att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Det har ifrågasatts efter vilken måttstock, bortom rimligt tvivel, eller enbart en balance of probabilities, beviskravet ska mätas men i förarbetena talas alltså om att domstolen ska vara övertygad om att egendomen härrör från en otillåten gärning vilket får antas vara det beviskrav som gäller.

Vid den bedömningen får domstolen, vilket framgår av den särskilda regleringen i § 437 i Strafprozessordnung bl.a. ta hänsyn till att värdet av utbytet står utom proportion till personens legala inkomster, men också till vad som framkommit i utredningen om det brott som föranlett förverkande och visa andra omständigheter. Bestämmelsen lyder i (ungefärlig) svensk översättning enligt följande:

§ 437

När domstolen beslutar om självständigt förverkande enligt § 76 a stycke 4 får domstolen basera sin övertygelse om att egendomen härrör från en otillåten gärning, särskilt på det förhållandet att egendomen står utom rimlig proportion till den berörda personens legitima inkomster. Domstolen kan också ta hänsyn till

1. resultatet av den utredning som gav upphov till förfarandet,

2. de omständigheter under vilka egendomen hittades och säkrades,

31 I LK § 76a rdnr 42 anges, trots övergångsbestämmelserna att § 76 (4) inte kan tillämpas på förvärvsgärningar som begåtts före ikraftträdandet.

3. den berörda personens ekonomiska och personliga omständigheter i övrigt.32

Detta betyder att det i praktiken kan bli upp till den personen att visa att egendomen har ett legalt ursprung.

Övriga processuella regler i korthet

Förverkande beslutas i regel inom ramen för straffprocessen, men det kan också ske genom ett Strafbefehl (ett skriftligt domstolsbeslut på ansökan av åklagaren). Om ett samlat beslut om påföljd och förverkande skulle påtagligt försena ett avgörande kan förverkandebeslutet avskiljas och beslutas särskilt. Förverkande beslutas ex officio, men självständigt förverkande förutsätter en ansökan från åklagaren.33

Som tvångsmedel används Beschlagnahme (ungefär motsvarande beslag) och Vermögensarrest (för att säkra värdeförverkande, ungefär motsvarande kvarstad). Tvångsmedlen kan tillämpas om det finns skäl att tro att egendom eller ett värde kan bli föremål för förverkande. Det finns ingen absolut tidsgräns för dessa tvångsmedel (tidigare fanns en regel som angav sex månader som maximum men det fanns då en möjlighet till förlängning i tolv månader). Domstolsprövning kan begäras och det finns möjlighet till överprövning.34

De processuella reglerna i den här delen verkar inte avvika från motsvarande svenska bestämmelser på något sätt som skulle vara av intresse för tillskapandet av en möjlighet till självständigt förverkande. De redovisas därför inte mer utförligt här.

32 § 437 Bei der Entscheidung über die selbständige Einziehung nach § 76a Absatz 4 des Strafgesetzbuches kann das Gericht seine Überzeugung davon, dass der Gegenstand aus einer rechtswidrigen Tat herrührt, insbesondere auf ein grobes Missverhältnis zwischen dem Wert des Gegenstandes und den rechtmäßigen Einkünften des Betroffenen stützen. Darüber hinaus kann es bei seiner Entscheidung insbesondere auch berücksichtigen

1. das Ergebnis der Ermittlungen zu der Tat, die Anlass für das Verfahren war,

2. die Umstände, unter denen der Gegenstand aufgefunden und sichergestellt worden ist, sowie

3. die sonstigen persönlichen und wirtschaftlichen Verhältnisse des Betroffenen. 33 Böse & Weyer s. 267 f. 34 Böse & Weyer s. 264 ff.

5.5.4. Norge – ett förslag om civilrättsligt förverkande

Gällande norska förverkanderegler har stora likheter med de svenska på så vis att det i princip krävs att det kan bevisas att utbytet kan kopplas till en straffbar gärning för att förverkande ska kunna ske. Den straffbara gärningen måste konkretiseras och såväl gärningens som att den genererat utbyte måste bevisas enligt det beviskrav som gäller i brottmål.35 Vidare kan egendom som varit föremål för häleri eller penningtvätt förverkas från gärningsmannen om egendomen finns i behåll. I det fallet är det inte nödvändigt att fullt ut konkretisera den bakomliggande gärningen om lagligt förvärv kan uteslutas.36

I vissa speciallagar finns även möjlighet att genomföra administrativa förverkanden, t.ex. enligt verdipapirhandelloven och akvakulturloven.37 En utredning, Sanksjonsutvalget, föreslog år 2003 att det skulle införas en generell bestämmelse om administrativt förverkande i förvaltningslagen. Bestämmelsen skulle enligt förslaget få störst betydelse i situationer som inte anmäls till polisen.38 Sanksjonsutvalgets förslag kom dock inte att genomföras.39

I juni 2014 fick professor Jon Petter Rui i uppdrag att föreslå nya materiella och processuella förverkandebestämmelser som skulle vara riktade direkt mot tillgångarna. Ursprungligen var uppdraget att föreslå en påbyggnad av det befintliga straffrättsliga regelverket, men under arbetets gång ändrades detta så att utredaren kunde föreslå en annan lösning än förverkande inom det straffrättsliga systemet om denne lämnade en grundlig förklaring till varför den ursprungliga utgångspunkten borde frångås.

I rapporten, som lämnades 2016, föreslog utredaren en ny lag om förverkande som vilade på civilrättslig grund och som skulle riktas direkt mot tillgångarna. Förslaget innebar i huvudsak att en central konfiskeringsenhet skulle inrättas som genom beslut kunde beslagta intäkterna från brott. Beviskravet skulle enligt förslaget vara ”övervägande sannolikt” och därutöver skulle ett antal andra villkor vara uppfyllda för att sådant förverkande skulle vara tillåtet. Villkoren var bl.a. att utdelningen var av en viss storlek och att förverkandet inte var oproportionerligt. Enligt förslaget skulle civilt förverkande

35 67 § straffeloven. 36 Se 69 § straffeloven och NOU 2020:10 s. 96. 37 NOU 2020:10 s. 49. 38 Sanksjonsutvalgets utredning 2003:15 s. 229. 39 Se norska prop. 62 L (2015–2016 s. 186) och NOU 2020:10 s 49.

endast användas om försök hade gjorts att förverka egendomen inom ett straffrättsligt förfarande, men detta inte var möjligt t.ex. på grund av att svaranden dött, att frikännande dom meddelats eller att beviskravet för straffrättsligt förverkande inte var uppfyllt. Förslaget som lämnades skulle enligt rapporten ses som ett”exempel och ett koncept för eventuell laglig reglering av civilrättslig konfiskering”. I rapporten gavs flera argument för varför det vore bättre att införa den nya formen av civilrättsligt förverkande i en särskild lag i stället för i strafflagen, men det fanns trots det även med ett alternativt förslag om hur reglerna skulle kunna inarbetas i strafflagen. Förslaget har inte genomförts i norsk rätt.

I juni 2019 fick norska Straffelovrådet i uppdrag att utreda och lägga fram förslag om ändringar i lagstiftningen om bl.a. förverkande av utbyte från straffbara handlingar med anknytning till kriminella gäng. Bakgrunden till uppdraget var att en del länder i Europa börjat införa bestämmelser om civilrättsligt förverkande varför förutsättningarna att införa något liknande i Norge återigen skulle utredas. Straffelovrådets mandat var dock inte att föreslå ett system för civilrättsligt förverkande utan snarare förändringar i det straffrättsliga regelverket.

Straffelovrådet lämnade sitt betänkande i september 2020 och i förslaget upptas, såvitt här är av intresse, en ny bestämmelse som bygger vidare på den befintliga bestämmelsen i 69 § straffeloven om förverkande av egendom som varit föremål för häleri eller penningtvätt. Enligt förslaget ska tillgångar kunna förverkas om man genom omständigheterna kring tillgången eller omständigheterna i övrigt kan slå fast att tillgången utgör utbyte av brott. Det är alltså det faktum att tillgången har sitt ursprung i brott samt utgångspunkten att neutraliseringsprincipen40 ska gälla som motiverar att tillgången kan förverkas snarare än, som enligt nuvarande 69 § straffeloven, det faktum att den varit föremål för just häleri eller penningtvätt. Den nya bestämmelsen ska inte förutsätta att ett särskilt brott kan preciseras och bevisas vara utfört. Straffelovrådet föreslog vidare att beviskravet för att tillgången utgör utbyte av brott ska sänkas från bortom rimligt tvivel till ”stark sannolikhetsövervikt”. Den nya bestämmelsen ska enligt förslaget införas i en ny bestämmelse, 67 a § första stycket straffeloven, och ha följande lydelse:

40 På norska «nullstillingsprinsippet ».

§ 67 a Inndragning av utbytte uten at det kan påvises hvilken straffbar handling utbyttet stammer fra En ting som er beslaglagt under slike omstendigheter at det foreligger sterk sannsynlighetsovervekt for at den er utbytte fra en straffbar handling, kan inndras selv om det ikke kan påvises hvilken konkret straffbar handling utbyttet stammer fra. § 67 første ledd annet punktum og annet ledd gjelder tilsvarende.

Förslaget i den nya bestämmelsen är tänkt att hantera situationen då polisen, som en del av en pågående utredning, vid husrannsakan påträffar och beslagtar saker som uppenbarligen härrör från brott men där det inte är möjligt eller skulle kräva oproportionerliga resurser att koppla saken till en konkret brottslig gärning. Ett typexempel är att det vid husrannsakan vid misstanke om omfattande narkotikabrott avslöjas droger och stora mängder kontanter, dyra klockor eller smycken och andra saker som knappast kan ha ett lagligt ursprung. Enligt Straffelovrådet kan egendom i vissa dylika fall redan förverkas enligt gällande rätt, men bestämmelsernas räckvidd har orsakat osäkerhet i praxis och utredningar kan av den anledningen ofta bli onödigt resurskrävande eller leda till att färre fall av förverkanden sker än annars. Det är åklagaren som har bevisbördan för att egendomen som begärs förverkad har åtkommits genom brott. I praktiken bör det bli fallet när omständigheterna i fallet innebär att det nästan kan uteslutas att det som har beslagtagits har förvärvats på lagligt vis.

Förslaget har remissbehandlats, men ännu inte genomförts i norsk rätt.41

5.6. Överväganden om självständigt förverkande av brottsvinster

5.6.1. Det bör införas en möjlighet att förverka brottsvinster utan att ett brott kan bevisas

Vår bedömning: Brott ska inte löna sig. Brottsvinster ska för-

verkas. Det avgörande för om förverkande kan ske bör inte vara om brottsvinster kan knytas till ett visst brott, utan om det visas

41 Se NOU 2020:10 sam t www.regjeringen.no/no/dokumenter/horing-nou-2020-10straffelovradets-utredning-nr.-2-inndragning-av-utbytte-fragjengkriminalitet/id2783878/?expand=horingssvar (2 021-05-11).

att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. En ny form av förverkande – självständigt förverkande av brottsvinster – bör därför införas.

Av våra direktiv framgår att vi ska överväga om möjligheterna att förverka brottsvinster ska utökas och att vi därvid särskilt ska ta ställning till om möjligheterna till förverkande utan samband med en fällande brottmålsdom ska utvidgas. Som framgått av kapitel 3 och av avsnitt 5.3 gäller frågan egentligen inte om det finns skäl att möjliggöra förverkande utan samband med en fällande brottmålsdom. Sådant förverkande är i princip möjligt redan i dag: förverkande förutsätter i och för sig inte att någon döms för brott, men väl att man kan bevisa att något utgör utbyte av ett visst konkret brott. Det saken gäller är snarare huruvida det finns skäl att möjliggöra förverkande av egendom utan krav på att denna kan knytas till ett visst konkret brott.

I flera andra länder (se ovan avsnitt 5.5) finns mer generella regler om sådant förverkande. Beteckningen på denna typ av förverkande varierar; det kallas ibland civilrättsligt förverkande (civil asset forfeiture), ibland talas om non-conviction-based-confiscation (NCBC) och i tysk rätt talar man om selbständige Verfall. Reglerna kan vara utformade på olika sätt, men den grundläggande tanken bakom dem är att egendom som härrör från brottslig verksamhet ska kunna förverkas under förutsättning att det kan visas just detta. Det ska alltså inte vara en förutsättning för förverkande att egendomen kan knytas till ett visst brott och än mindre att någon döms för brott. I det följande kommer vi att använda termen självständigt förverkande av brottsvinster när vi avser denna typ av förverkande.

Eftersom benämningarna på förverkande av detta slag kan väcka frågor om vad som egentligen är grunden för förverkandet vill vi redan från början vara tydliga med att också förverkande av denna typ handlar om att förverka egendom därför, dvs. på den grunden, att den härrör från inte närmare preciserad brottslighet varför förverkandesvaranden saknar rätt till egendomen. Det som modifieras rör vad som behöver bevisas i fråga om egendomens koppling till konkreta brott. Av det skälet menar vi att benämningar som kopplar till civilrätten är olämpliga.

Det finns mycket som talar för att det bör skapas en möjlighet till självständigt förverkande av brottsvinster i svensk rätt.

Frågan om straffrättsligt ansvar handlar alltid om bedömningen av en enskild gärning, och ytterst om att hålla en viss enskild person ansvarig för en eller flera gärningar. Det straffrättsliga ansvaret är uppbyggt kring dels de enskilda brottstyperna, dels kring en relativt lång rad allmänna rekvisit som syftar till att säkerställa att den tilltalade kan sägas vara ansvarig för vad som skett. Och beviskravet är högt. Det viktiga i det här sammanhanget är emellertid att framhålla att det alltid är fråga om en bedömning av en viss konkret händelse.42Man kan uttrycka det sagda så att straffrättsligt ansvar alltid handlar om en prövning av konkreta gärningar. Den grundläggande bestämmelsen om förverkande av utbyte i 36 kap. 1 § är begränsad på så sätt att förverkande kopplas direkt till förekomsten av ett brott, dvs. det förutsätts att egendomen kan kopplas till en (eller flera) sådan gärning(ar).

Genom bestämmelsen om utvidgat förverkande har lagstiftaren tagit ett steg bort från denna koppling till ett konkret brott. Under förutsättning (jfr 36 kap. 1 b § brottsbalken) att någon döms för brott som kan ge utbyte och antingen är av viss svårhetsgrad eller är upptaget i en i lagtexten intagen förteckning över brottstyper, kan förverkande ske även om viss egendom inte kan knytas till ett konkret brott. Detta förutsätter emellertid att det är klart mer sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet.

Bestämmelsen kan sägas ha inneburit en nyordning på åtminstone två sätt.

Först och främst innebar den en grundläggande förändring av bevistemat i förhållande till den vanliga regeln om utbytesförverkande i 36 kap. 1 § brottsbalken. Vad som ska bevisas vid tillämpning av bestämmelsen om utvidgat förverkande är inte längre en koppling till ett konkret brott, utan i stället att egendomen härrör från en inte närmare preciserad brottslighet (vilket i lagtexten kommer till uttryck genom hänvisningen till brottslig verksamhet). Det innebär att fokus vad gäller bevisningen förskjuts från konkreta kopplingar mellan egendom och brottslighet (även om förekomsten av sådana kopplingar naturligtvis är relevanta som ett led i bevisföringen) till en bredare bedömning av egendomsinnehavets ursprung som bl.a. inkluderar frågor om huruvida egendomsinnehavet

42 Här bortses från att det finns brottstyper som bygger på flera gärningar som bedöms sammantaget (t.ex. fridskränkningsbrotten) och också brottstyper där flera gärningar kan vara att bedöma som ett brott (ett tydligt exempel är bokföringsbrottet).

framstår som rimligt eller orimligt”med hänsyn till innehavarens reella möjligheter att på laglig väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet”.43 Man kan uttrycka det så att bestämmelsen skapar möjligheter till förverkande som bygger på en mer indirekt påvisad koppling till brott, där det ofta handlar mer om att göra det osannolikt att egendomen är åtkommen på ett icke-brottsligt sätt (på annat sätt än genom brott) än om att på ett konkret plan bevisa en koppling mellan egendom och brott.

Bestämmelsen innebär också, och för det andra, en sänkning av beviskravet. Denna sänkning av beviskravet måste, såsom lagtexten är utformad, anses bygga på – vara berättigad med hänsyn till – det förhållandet att personen döms för brott, dvs. döms för sådant brott som nämns i bestämmelsen (det förverkandeutlösande brottet). Det är s.a.s. det förhållandet att personen döms för det förverkandeutlösande brottet som är ingången till det lägre beviskravet.

Med utredningens utgångspunkter är det fullt rimligt att egendom kan förverkas i sådana situationer där det kan bevisas att egendom har sitt ursprung i brottslighet och det gäller oavsett om egendomen kan knytas till ett visst konkret brott eller ej. Om regelverket innebär att man får behålla egendom som härrör från brottslighet så länge egendomen inte kan knytas till ett visst konkret brott, så undermineras den grundläggande tanken – att man inte ska kunna tjäna på att begå brott. Därför är det följdriktigt att egendom kan förverkas inte bara när den kan knytas till ett visst brott, utan också när det bara kan påvisas att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Hur beviskravet ska bestämmas är därvid en särskild fråga. Vad gäller utvidgat förverkande enligt dagens reglering har lagstiftaren valt att bestämma beviskravet så att det för förverkande krävs att det är klart mer sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet (se 36 kap. 1 b §). Som redan noterats bygger tillämpningen av detta beviskrav idag på att någon döms för ett förverkandeutlösande brott.

Det finns – både med de utgångspunkter som utredningen har gjort till sina (se avsnitt 4.1.3 ovan) och med utgångspunkt i de värderingar som kommer till uttryck i gällande rätt – anledning att nu ta ytterligare ett steg, nämligen det steg som består i att möjliggöra förverkande av egendom som har ett brottsligt ursprung oberoende både av att egendomen kan knytas till ett visst konkret brott (jfr den

43 Jfr här t.ex. 2008/09:68 s. 95 f.

grundläggande förverkandebestämmelsen i nuvarande 36 kap. 1 §) och av att någon döms för ett förverkandeutlösande brott (jfr reglerna om utvidgat förverkande i nuvarande 36 kap. 1 b §).

Fråga skulle närmast bli om en reglering som på motsvarande sätt som utvidgat förverkande skulle bygga på en mer indirekt bedömning av egendomens ursprung, men utan krav på att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. Bevistemat skulle följaktligen, liksom vid utvidgat förverkande, vara ett annat än vid ordinärt förverkande.

Utredningen föreslår alltså att det införs en bestämmelse som direkt tar sikte på förverkande av egendom som med visst beviskrav bevisas härröra från brottslig verksamhet. Det som ska bevisas enligt förslaget är inte att egendomen härrör från ett visst konkret brott, utan att egendomen över huvud taget härrör från en inte närmare preciserad brottslighet. På samma sätt som vid utvidgat förverkande kommer bedömningen i stället att ta sikte på frågan om man med hänsyn till omständigheterna, bl.a. kring egendomens påträffande, innehavarens personliga och ekonomiska förhållanden kan dra slutsatsen att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Hur en sådan ny förverkandeform ska konstrueras i detalj diskuteras nedan i avsnitt 5.6.2. En utgångspunkt för övervägandena följer emellertid redan av det som nu har sagts: eftersom den nya förverkandeformen inte ska förutsätta ett förverkandeutlösande brott och eftersom det måste anses vara just det förhållandet (dvs. att någon döms för ett förverkandeutlösande brott) som motiverar ett lägre beviskrav vid utvidgat förverkande, bör beviskravet avseende den nya förverkandeformen, i vart fall som utgångspunkt, vara högre än det som gäller för utvidgat förverkande. Jfr de närmare övervägandena om beviskravets utformning nedan i nyss nämnda avsnitt.

Vid bedömande av regleringens utformning måste beaktas att en förverkandeform av detta slag kommer att förutsätta att personer kan komma att bli föremål för en utredning – avseende bl.a. hens ekonomiska förhållanden och levnadsomständigheter i övrigt – utan att de är föremål för utredning avseende någon konkret brottsmisstanke.

Vid bedömande av regleringens utformning måste också beaktas att Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 1 ställer krav på att varje fysisk eller juridisk person ska åtnjuta rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folk-

rättens allmänna grundsatser. Denna bestämmelse inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten anser nödvändig för att reglera nyttjande av egendom i överensstämmelse med t.ex. det allmännas intresse. Egendomsförverkande innebär ett sådant ingrepp som det allmänna under vissa förhållanden kan göra i enskildas äganderätt. På sådan reglering måste dock ställas krav på både förutsebarhet och rättssäkerhet. Det är också ett grundläggande rättsstatligt krav att regleringen lämnar utrymme för proportionalitetsöverväganden. Redan enligt gällande rätt kan egendom under vissa förhållanden förverkas trots att det inte finns någon koppling till ett konkret brott.44 Vid överväganden om att ytterligare utöka den möjligheten måste emellertid säkerställas att regleringen blir såväl rättssäker som förutsebar på ett sätt som uppfyller de krav som följer av protokollet. Vår bedömning är att dessa högt ställda krav kan förenas med en ny reglering som tillåter förverkande utan påvisad koppling till ett visst konkret brott.

En särskild fråga som kan ställas är om en förverkandesanktion som på detta sätt frikopplas såväl från det konkreta brott som lett till brottvinsten som från kravet på ett förverkandeutlösandebrott kan anses ha sin plats i brottsbalken som ju reglerar just brott och olika typer av rättsverkningar av brott (jfr 1 kap. 1 § som definierar brott som en gärning som är belagd med straff, och 1 kap. 8 § som tar sikte på olika typer av rättsverkningar som kan kopplas till ett brott). I denna del vill utredningen anföra följande. Det kan konstateras att självständigt förverkande påtagligt skiljer sig från såväl ordinärt förverkande av brottsvinster som utvidgat förverkande av brottsvinster i den meningen att förverkandeformen inte förutsätter att ett konkret brott konstateras föreligga. I den meningen kan man inte tala om att självständigt förverkande utgör en särskild rättsverkan av brott.

Självständigt förverkande syftar emellertid liksom ordinärt och utvidgat förverkande ytterst till att neutralisera brottsvinster. Gärningsmannen ska inte få behålla frukterna av sin brottsliga verksamhet. Det förhållandet att bedömningen vid utvidgat och självständigt förverkande gäller huruvida det på visst sätt är bevisat att egendomen härrör från viss (i regel) ospecificerad brottslighet gör förvisso att neutraliseringsprincipen inte kan ges samma konkreta betydelse som när förverkande grundas på en eller flera konkreta

44 Se 36 kap. 1 b § brottsbalken.

brottsliga gärningar. Men det kan inte råda någon tvekan om vad förverkandeåtgärderna syftar till: nämligen neutralisering av brottsvinster.

Det är emellertid riktigt att den nu föreslagna förverkandeformen tar ytterligare ett steg bort från att vara en rättsverkan av brott såtillvida att den överhuvudtaget inte kopplas till ett konstaterande av att något enskilt brott har förövats (jfr kravet på förverkandeutlösande brott vid utvidgat förverkande). I strikt mening utgör förverkandeformen inte en särskild rättsverkan av brott. Förverkandeformen har emellertid sådant samband med den reglering som finns i 36 kap. att det likväl måste anses befogat att den regleras där. I sammanhanget kan jämföras med det förhållandet att reglerna om förverkande av farliga föremål i 36 kap. 3 § anses försvara en plats i brottsbalken trots att den regleringen har en närmast uteslutande prospektiv och preventiv karaktär. Inte heller 36 kap. 3 § brottsbalken utgör en särskild rättsverkan av brott.

Vår bedömning är mot denna bakgrund att det inte finns något hinder mot att reglera självständigt förverkande i brottsbalken. Det måste alltså anses förenligt med den systematik som ligger i brottsbalken att införa självständigt förverkande av brottsvinster som en förverkandeform bland flera i 36 kap.

Avslutningsvis bör framhållas att det i och för sig skulle vara möjligt att ytterligare frigöra sig från den bakomliggande straffrättsliga regleringen genom att koppla förverkandet inte till att egendomen härrör från brottslig verksamhet utan till att egendomen är olagligt åtkommen. Vår bedömning är emellertid att det med en sådan reglering skulle bli betydligt mer oklart vad bedömningen egentligen relaterar till. Hänvisningen till brottslig verksamhet ger kort sagt bedömningen en viss stadga genom att det klargörs vilken typ av verksamhet som avses.

5.6.2. Utformningen av bestämmelsen om självständigt förverkande av brottsvinster

Vårt förslag: Om det visas att viss egendom härrör från brottslig

verksamhet ska den förverkas (självständigt förverkande av brottsvinster).

Med självständigt förverkande avser vi förverkande som kan ske utan samband med en fällande brottmålsdom och utan att egendomens ursprung i ett konkret brott påvisas. Det betyder dock inte att den egendom som förverkas inte har koppling till brott, tvärtom är det just brottsvinster som ska förverkas enligt den nya bestämmelsen, men förverkande ska ske efter en självständig bedömning av egendomens ursprung i brottslig verksamhet. Som utgångspunkt menar vi, så som redovisats nyss ovan, att det är naturligt att egendom som härrör från brott kan förverkas oberoende av en fällande brottmålsdom och oberoende av om egendomen kan knytas till ett visst konkret brott. Det finns därför, enligt utredningens mening, ingen anledning att i sig vara skeptisk mot förverkandeformen som sådan. För att undvika begreppsförvirring bedömer vi vidare att det finns anledning att undvika begrepp som civilrättsligt förverkande. Bevekelsegrunden för att förverkande ska få ske enligt denna nya förverkandeform är – precis som när det gäller utvidgat förverkande – att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Noggranna överväganden fordras emellertid i fråga om bestämmelsens närmare utformning så att denna blir såväl rättssäker som förutsebar.

Till att börja bör bestämmelsen enligt vår bedömning knytas till att det kan bevisas – med visst beviskrav (se nedan) – att egendomen härrör från brottslig verksamhet. På det sättet kommer förverkandeformen att bygga vidare på den grundläggande konstruktion av bevistemat som redan gäller vid utvidgat förverkande. Begreppet brottslig verksamhet bör liksom motsvarande begrepp i bestämmelsen om utvidgat förverkande förstås i en bred mening som närmast tar sikte på brottslig aktivitet i någon form, vilken det än är. Syftet med begreppet är att klargöra att bevistemat är mer generellt: förverkande ska inte förutsätta att egendomen knyts till något visst brott utan till en inte närmare preciserad brottslighet. Något krav på att det varit fråga om en verksamhet i den mening som man talar om vid t.ex. näringsverksamhet kan det alltså inte anses uppställa.

Den kanske viktigaste frågan gäller sedan hur beviskravet ska utformas. Vid utvidgat förverkande är beviskravet satt till”klart mera sannolikt”. Med hänsyn till att det vid självständigt förverkande inte finns något krav på ett förverkandeutlösande brott och det inte heller i övrigt är tänkt att uppställas några andra begränsande rekvisit av betydelse bör beviskravet vid självständigt förverkande sättas högre än vid utvidgat förverkande. Eftersom beviskravet för en fällande

brottmålsdom (som ibland uttrycks genom orden”bortom rimligt tvivel”) är så nära förknippat med bevisning av konkreta gärningar och olika omständigheter kring dessa bör det, enligt utredningens mening, inte användas i det här sammanhanget. Ett beviskrav som bestäms på det sättet kan också förmodas innebära att tröskeln för det självständiga förverkandet blir alltför hög. Beviskravet för självständigt förverkande bör alltså placeras någonstans mellan”ställt bortom rimligt tvivel” och”klart mera sannolikt”.

Vid en diskussion kring beviskravet måste man hålla i minnet att den enskilde numera regelmässigt har goda möjligheter att visa varifrån egendom av någon betydenhet kommer. Detta är också en klar skillnad mot de förhållanden som gällde 1999 då Förverkandeutredningen lämnade sitt förslag till ny bestämmelse om utvidgat förverkande. I dagens svenska samhälle registreras de allra flesta transaktioner och/eller ger digitala avtryck på ett eller annat vis. Penningtvättslagstiftningen innebär dessutom att den som önskar genomföra en transaktion med kontanta medel ofta måste redogöra för hur hen har erhållit kontanterna. Även arv, gåvor och lån dokumenteras i stor utsträckning och under alla förhållanden finns det möjlighet för den som får egendom på något av de nu beskrivna visen att säkerställa att sådan dokumentation finns. Inte heller lagligt förvärvade spelvinster från spelbolag i Sverige betalas numera ut utan att mottagaren har registrerats. Sammantaget innebär det sagda att de allra flesta lagliga transaktioner som sker i dagens samhälle registreras, dokumenteras och/eller lämnar digitala spår efter sig vilket innebär att egendomens härkomst tämligen enkelt kan förklaras och visas. Det sagda innebär inte att utgångspunkten att det är åklagaren som ska ha bevisbördan för att egendom som begärs förverkad härrör från brott ska frångås. Men det kan i viss utsträckning påverka bedömningen av var den punkt bör läggas vid vilken åklagaren har fullgjort sin bevisbörda och att ett slags förklaringsbörda hamnar på den enskilde om denne vill freda sin egendom från förverkande.

Mot den nu beskrivna bakgrunden – och med beaktande av intresset att i möjligaste mån inte skapa nya beviskravsuttryck synes det i sammanhanget vara lämpligt att använda det generella beviskravet i tvistemål, dvs. det beviskrav som brukar komma till uttryck genom orden”styrkt eller visat” (jfr t.ex. NJA 2013 s. 524 p. 21). Det innebär att beviskravet blir lägre än vad som blivit fallet om man anknutit till det generella beviskravet i brottmål – och det måste

därmed anses ge utrymme för den typ av bedömning som det vidare och mer generella bevistemat fordrar – samtidigt som det ställer krav på utredningen och inte medger förverkande på alltför lösa grunder.

För att beviskravet ska vara uppfyllt krävs att den samlade bilden av de omständigheter som åklagaren lägger fram övertygar rätten om att den egendom som begärs förverkad har sitt ursprung i en inte närmare preciserad brottslighet. Tanken är att beviskravet ska kunna anses uppfyllt också om bevisningen är något mindre robust än vad som fordras vid en fällande brottmålsdom. Fråga är ju, precis som vid utvidgat förverkande om en bedömning som avser mer allmänna förhållanden och som inte tar sikte på frågan om en viss konkret gärning har begåtts. Vid bedömningen av en talan om självständigt förverkande bör bl.a. beaktas egendomens karaktär och de omständigheter under vilka de har påträffats (t.ex. stora kontantsummor), dokumentation om tillgångarna (och frånvaro av normal dokumentation), levnadsvillkoren för den som talan riktas mot t.ex. om denne har legala inkomster och vilken sysselsättningsgrad hen har (eller om det finns en oförklarlig diskrepans mellan levnadsvillkor och sysselsättning), om personen har tillgång till dyra kapitalvaror samt i viss mån den dömdes familjeförhållanden (exempelvis makes eller sambos inkomster och förmögenhet som kan förklara hög levnadsstandard). Sammantaget bör stor vikt läggas vid bedömningen av den finansiella utredning som kommer att göras under utredningstiden.

Beviskravet är tänkt att i kombination med det mer allmänt formulerade bevistemat kunna leda till rimlig effektivitet samtidigt som det ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Man får komma ihåg att förverkande med stöd av den nya regleringen kommer att kunna ske utan att det – på sätt som finns vid utvidgat förverkande – finns en brottmålsdom att koppla förverkandet till. Det är s.a.s. endast genom att bevisbördan ligger på åklagare som den enskilde skyddas mot åtgärden. I sammanhanget måste också hållas i minnet att åtgärden innebär ett ingrepp i den enskildes rätt till egendom (jfr vad som sagts om det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen strax ovan) och att det även av den anledningen finns skäl till viss försiktighet. I grunden handlar det om vad staten måste prestera för att kunna ta ifrån medborgarna deras egendom. Vi bedömer att en sådan åtgärd bör förutsätta att staten åtminstone visar eller styrker (i den mening som framgått ovan) att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Även om man skulle göra en annan bedömning och anse

att beviskravet bör vara lägre menar vi, mot den angivna bakgrunden att det skulle vara mindre lämpligt att redan i samband med införandet av institutet sänka beviskravet under den nivå som här föreslås. Det skulle i så fall vara bättre att efter några år utvärdera tillämpningen av det självständiga förverkandet och då se om det finns behov av att justera beviskravet nedåt.

Utredningen är emellertid medveten om att beviskraven ser olika ut i olika länder. I Norge gäller t.ex. för utvidgat förverkande ett slags omvänd bevisbörda. Också med den utgångspunkt som utredningen har, nämligen att beviskravet för självständigt förverkande bör ligga högre än för utvidgat förverkande skulle man därför – detta är emellertid inget som utredningen förordar, vilket markeras genom att texten i detta avsnitt har satts med indrag och annan textgrad – kunna tänka sig en lösning som innebär att beviskravet vid utvidgat förverkande sänks till sannolikhetsövervikt och att beviskravet”klart mera sannolikt” förbehålls det självständiga förverkandet (jfr det norska förslag med krav på stark sannolikhetsövervikt som redovisas ovan i avsnitt 5.5.4). Första stycket i den föreslagna 3 § om utvidgat förverkande respektive 5 § om självständigt förverkande skulle med en sådan lösning lyda enligt följande:

3 § Om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge brottvinster, ska även i annat fall än som avses i 1 § egendom förverkas, om det framstår som övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet (utvidgat förverkande av brottsvinster). Detsamma gäller om någon döms för grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott.

5 § Om det är klart mer sannolikt att viss egendom härrör från brottslig verksamhet ska den förverkas (självständigt förverkande av brottsvinster).

En sådan ordning skulle, för svensk del, innebära att svensk rätt i det här avseendet skulle närma sig den variant som finns i artikel 3.4 i förverkandekonventionen om en förverkandepresumtion för allvarliga brott. Sverige har i denna del valt att reservera sig mot det krav som föreskrivs (se vidare prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt s. 100 ff.)

Som ett ytterligare alternativ kan man naturligtvis även överväga att endast sänka beviskravet för det utvidgade förverkandet. Också då kommer beviskravet för det självständiga förverkandet att ligga högre än för det utvidgade förverkandet, men skillnaden mellan beviskravet kommer att vara större.

I övrigt, dvs. vid sidan av att det bör krävas att åklagaren visar att egendomen härrör från brottslig verksamhet, bör inte förutsättas annat än att fråga är om egendom som man på något sätt har påträffat. En undersökning om självständigt förverkande utgår, på motsvarande sätt som vid utvidgat förverkande, ifrån själva egendomen. Man kan uttrycka det så att man vid ordinärt förverkande tar sin utgångspunkt i ett (eller flera brott) och med den utgångspunkten söker brottsvinster, medan man vid utvidgat och självständigt förverkande tar sin utgångspunkt i själva egendomen och undersöker huruvida det (med det beviskrav som gäller) kan bevisas att den härrör från brottslig verksamhet. Självständigt förverkande bör därför som utgångspunkt förutsätta att det är fråga om egendom som på ett eller annat sätt har påträffats. Det bör dock, liksom vid utvidgat förverkande finnas ett visst utrymme för förverkande av värdet av egendom som inte har påträffats. Så kan vara fallet om det kan styrkas att det hos personen i fråga kort före det brottsbekämpande myndigheternas ingripande fanns egendom, som inte längre finns tillgänglig men som ändå kan identifieras och knytas till denne (jfr ”Swishöverföringarna” NJA 2021 s. 263 p. 13 och 15–16).

Den nyss påtalade skillnaden i utgångspunkt mellan vanligt förverkande och självständigt förverkande – att den senare förverkandeformen tar sin utgångspunkt i egendomen snarare än i ett visst brott – hindrar naturligtvis inte att t.ex. polisen vid utredning om självständigt förverkande undersöker förverkandesvarandens egendomsförhållanden och därigenom påträffar ytterligare egendom. S.k. fishing expeditions bör emellertid inte vara tillåtna.

Eftersom förverkandeformen inte knyter till något visst begånget brott – och den därmed inte kan ses som en särskild rättsverkan av brott i den mening som avses i 1 kap. 8 § brottsbalken – träffas den inte av preskriptionsregleringen i 35 kap. brottsbalken. Några lagändringar i den delen kan det följaktligen inte anses finnas behov av.

Eftersom förverkandeformen inte knyter till något visst begånget brott – och den därmed inte kan ses som en särskild rättsverkan av brott i den mening som avses i 1 kap. 8 § brottsbalken – träffas den inte av preskriptionsregleringen i 35 kap. brottsbalken. Några lagändringar i den delen kan det följaktligen inte anses finnas behov av.

5.6.3. Vem talan om självständigt förverkande av brottsvinster ska riktas mot

Vårt förslag: Självständigt förverkande av brottsvinster får ske

från den som äger egendomen eller som med tillämpning av den nya presumtionsregeln ska anses äga egendomen.

En utredning och en talan om självständigt förverkande av brottsvinster kan riktas även mot barn och unga.

Självständigt förverkande av brottsvinster tar sikte på egendomen som sådan och dess ursprung i brottslig verksamhet. Vid bedömande av frågan om från vem förverkande kan ske finns alltså inte (i vart fall inte nödvändigtvis) något konkret brott att knyta regleringen till. Förverkande av egendom som har påvisats härröra från brottslig verksamhet ska i stället kunna förverkas hos den som äger egendomen eller som – med tillämpning av den presumtionsregel som föreslås i avsnitt 4.5 – anses äga egendomen.

Med en så formulerad regel om från vem förverkande kan ske ifrån kommer den allmänna begränsningen som utredningen föreslår i avsnitt 4.4.2. – att en förverkandetalan eller ett förverkandebeslut bara får riktas mot den som äger eller ska anses äga egendomen – att sakna självständig betydelse vid självständigt förverkande.

En särskild fråga är om den nya förverkandeformen självständigt förverkande bör kunna användas också i relation till unga personer och barn.

Sedan den 1 januari 2020 utgör FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag (prop. 2017/18:186). Barnkonventionen vilar på fyra grundläggande principer: principen om ickediskriminering (artikel 2), principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) och barnets rätt att komma till tals (artikel 12). I artikel 40 behandlas rättigheter för barn som är misstänkta eller åtalade för, eller har befunnits skyldiga till, brott. Staterna ska bl.a. främja ett särskilt förfarande för barn och att hänsyn ska tas till barnets ålder. Artikeln anger också att ett barn som misstänks för brott ska få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

Om den nya förverkandeformen görs tillämplig i relation till barn innebär det förvisso att det kommer att göras ingrepp i barns egen-

domsförhållanden. Barn skulle också komma att utsättas för den process som leder fram till ett förverkandebeslut av detta slag.

Enligt utredningens bedömning skulle det emellertid, om man gjorde undantag för barn och unga, finnas en betydande risk för att unga – i än större utsträckning än vad som är fallet i dag – skulle utnyttjas som brickor i ett spel om egendom som härrör från en inte närmare preciserad brottslighet, t.ex. genom att den egendom som skulle kunna bli föremål för självständigt förverkande s.a.s. förs till den unge.

Att inte införa möjligheter att förverka brottsvinster från barn skulle, som nyss nämnts, riskera att barn i än högre utsträckning utnyttjades för otillbörliga syften, vilket måste bedömas vara olyckligt i ett barnperspektiv (jfr artikel 3 i barnkonventionen). Likaså är det från effektivitetssynpunkt angeläget att det i systemet inte finns kryphål som möjliggör att kriminellas tillgångar kan fredas från förverkande genom att de överlåts eller anförtros åt någon som är under 15 år.

Beaktas måste också att den förverkandeform vi nu föreslår – självständigt förverkande – inte kan anses vara en särskild rättsverkan av brott i brottsbalkens mening. Det krävs följaktligen inte att det konstateras att någon har begått ett brott (vilket krävs för att ordinärt förverkande ska få ske) eller att någon döms för ett förverkandeutlösande brott (som vid utvidgat förverkande). Inte heller innebär en utredning om självständigt förverkande att någon kan bli brottsmisstänkt i den mening som föreskrivs i bl.a. barnkonventionen.

Sammantaget anser utredningen att självständigt förverkande av brottsvinster bör kunna tillämpas även i relation till barn och unga. Att det finns möjligheter att förverka egendom mot barn – vilket är ett ingrepp i deras egendomssfär och som i förstone kan ses som ett ingrepp i principen om barnets bästa – är enligt vår bedömning nödvändigt för att i förlängningen kunna skydda barn från att dras in i brottslig verksamhet. En annan sak är att själva förverkandeprocessen måste anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras rörande barn (se närmare om denna fråga i kap. 8 där förslaget till ny förfarandelag berörs).

5.6.4. Om förfarandet vid utredning om självständigt förverkande

De närmare förutsättningarna för hur utredning om självständigt förverkande ska genomföras, vilka tvångsmedel och utredningsmetoder som är tillämpliga m.m. kommer redogöras för i kapitel 8 där den nya förfarandelag som utredningen föreslår presenteras. Som redan framgått kommer där också beröras de särskilda frågor som aktualiseras när frågan om självständigt förverkande aktualiseras i relation till ett barn.

6. Målsägandens rätt till förverkad egendom

6.1. Inledning

Utredningen har i tidigare avsnitt redovisat det uppdrag som vi har fått beträffande den allmänna översynen av förverkanderegleringen. Därutöver följer av våra direktiv att vi även ska utvärdera tillämpningen av bestämmelserna om penningbeslag och överväga om tilllämpningsområdet bör utvidgas.

Utredningens slutsats efter utvärderingen av bestämmelsen om penningbeslag kommer att redovisas i nästa kapitel (kapitel 7), men redan här kan nämnas att vi inte har funnit tecken på att den utformning som bestämmelsen har i sig orsakar problem vid rättstillämpningen. Genom utvärderingen har vi dock uppmärksammat att det kan uppstå komplicerade situationer i fall där brottsvinster har säkrats genom penningbeslag om brottsvinsten begärs förverkad samtidigt som det finns en (eller flera) målsägande som gör anspråk på medlen. Det gällande regelverket har lett till att lika fall har hanterats olika och att målsäganden i några fall har haft svårt att hävda sin rätt i processen. Vi har mot den bakgrunden funnit anledning att överväga om det finns behov av att föreslå förändringar i det här avseendet.

Vi återkommer i kapitel 7 till uppdraget att utvärdera tillämpningen av bestämmelsen om penningbeslag.

6.2. Förverkande av egendom som motsvarar skada för enskild

6.2.1. Historisk tillbakablick

I samband med en reform av förverkanderegleringen år 1968 behandlades bl.a. frågan om hur man skulle göra med förverkande av utbyte i de fall utbytet motsvarade skada för enskild. Sedan tidigare hade Sverige en reglering som innebar att ett förverkande inte kunde ske om utbytet motsvarades av skada för enskild. I betänkandet som ledde fram till lagstiftningen 1968 berördes regeln, men det innehöll inte några egentliga överväganden om huruvida den borde behållas eller ändras.1 Under remissbehandlingen väckte emellertid ett par remissinstanser frågan om inte förverkande av utbyte ändå borde kunna ske i sådana situationer. Frågan hade, vilket har redovisats i avsnitt 4.6, aktualiserats inom ramen för det nordiska samarbetet där flera andra stater hade, och fortsatt har, en annan syn på denna fråga. Men lagstiftaren valde att hålla fast vid den tidigare gällande modellen.2 Den svenska lagstiftningen kom därför fortsatt – fram till år 1986 – att innehålla en regel som innebar att utbyte som motsvaras av skada för enskild inte kunde förverkas.

Tanken bakom den svenska regleringen om att utbyte inte fick förverkas om det motsvarade skada för enskild synes ha varit dubbel. Å ena sidan skulle ett förverkande av utbyte som motsvarar skada för enskild kunna leda till nackdelar för målsäganden vad gäller dennes möjligheter till ersättning från gärningsmannen. Å andra sidan skulle ett förverkande kunna leda till att den som utsätts för en förverkandeförklaring skulle drabbas av dubbla anspråk som speglar en och samma vinning. Dessutom ansågs behovet av en förverkandereglering avseende utbyte vara starkast i just de fall där det inte finns någon målsägande som har ett mot utbytet svarande anspråk.3 Detta innebar att tillämpningsområdet för bestämmelsen om utbytesförverkande under lång tid var begränsat. Förverkande kunde t.ex. inte ske vid förmögenhetsbrott där förmögenhetsöverföring skett (t.ex. vid bedrägeri och förskingring).

Regleringen innebar problem på främst två områden.

1SOU 1960:28. 2 Se prop. 1968:79 s. 46 f. 3 Se Petter Asp, Förverkande av utbyte som motsvarar skada för enskild, Festskrift till Magnus Matningsdal, Oslo 2021 s. 20 ff.

Det första var när inget anspråk framställdes av målsäganden eller där det var ovisst vem målsäganden var. I det läget kunde egendomen inte förverkas utan gärningsmannen fick behålla utbytet av brottet. Problemet löstes till viss del genom att lagen (1974:605) om visst stöldgods infördes. Lagen innebär att egendom som saknar känd ägare kan tas i förvar. Egendomens ägare kan därefter göra anspråk på egendomen eller ersättning för denna om egendomen sålts.

Ett annat problem med regleringen – dvs. den reglering som innebar att det inte var möjligt att förverka utbyte som motsvarade skada för målsäganden – var att den skada som uppstod för den brottsutsatte inte nödvändigtvis korresponderade med värdet av egendomen i gärningsmannens (eller i en hälares) hand. När frågan uppkom om det hos en hälare var möjligt att förverka ett övervärde som uppstått genom brottet och som gick utöver målsägandens skada hänvisade Högsta domstolen till att en generell lösning av problemet (som skulle fordra bl.a. att man tog ställning till motsvarande frågor beträffande tjuven själv där tydliga förarbetsuttalanden uteslöt förverkande) inte var möjlig att åstadkomma inom ramen för rättstillämpningen. I det aktuella målet ogillades därför förverkandeyrkandet.4

I en promemoria gjordes år 1984 ett försök att komma till rätta med problemen som uppstått genom förbudet mot förverkande i fall där utbytet motsvarar skada för enskild. Enligt promemorians förslag skulle förbudet att förverka fortfarande gälla, men endast under den förutsättningen att ersättningsskyldigheten är eller kan antas bli lagligen fastställd.5 Departementschefen valde emellertid en annan väg än den som föreslagits i promemorian, nämligen att förbudet mot förverkande av utbyte som motsvarar skada för enskild ströks. I stället föreskrevs att det förhållandet att det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord är en omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förverka utbytet.6 Lösningen innebar att det blev möjligt att förverka egendom i betydligt fler fall där det också framstår som naturligt att så sker, men utgångspunkten var fortsatt den samma.

Regleringen torde, som redan antytts, i och för sig i praktiken ge möjligheter till förverkande när detta framstår som särskilt angelä-

4 Se rättsfallet ”Bensinen och oljan” NJA 1974 s. 278. 5 Se Ds Ju 1984:12 (promemorian är lättast åtkomlig som en bilaga till prop. 1986/87:6, se s. 47 ff.). 6 Se prop. 1986/87:6 s. 15 ff.

get. Samtidigt innebär den valda regleringen endast en indirekt lösning på problemet och det kan ifrågasättas om regleringen, om man ser till vad den faktiskt säger, är utformad på ett träffande sätt. Frågan om skadeståndsskyldighet kan komma att åläggas till följd av brottet kan ju i sig inte ligga till grund för bedömningen att förverkande är uppenbart oskäligt. Om så är fallet eller inte beror snarare på om utbytet är detsamma som ersättningsanspråket och om ett skadeståndskrav har framställts eller kommer att framställas. Ytterligare en förutsättning för att ett förverkande ska kunna bli oskäligt i dessa fall är att man i lagstiftningen inte har någon mekanism som kompenserar förverkandesvaranden och som under alla förhållanden förhindrar att denne utsätts för dubbla anspråk.7 I samma lagstiftningsärende infördes emellertid just en sådan bestämmelse genom att bestämmelsen i 36 kap. 17 § brottsbalken tillkom.

Enligt vår bedömning finns därför redan på lagstiftningsteknisk grund ett behov av att se över regleringen.

6.2.2. Bestämmelsen i 36 kap. 17 § brottsbalken

Av 36 kap. 17 § brottsbalken följer att förverkad egendom och företagsbot som huvudregel tillfaller staten. Om utbyte av brott har förverkats hos någon och utbytet svarar mot skada för enskild eller medel som en enskild är berättigad att få tillbaka följer det dock av bestämmelsens andra stycke att staten svarar för ersättning åt den skadelidande eller ersättningsberättigade intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. Den som förverkandet har skett hos har också rätt att vid verkställighet av förverkandebeslutet räkna av vad hen visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande eller ersättningsberättigade. Det är oklart huruvida en förutsättning för att ersättning ska utgå från staten är att förverkande har skett hos någon som enligt allmänna principer skulle ha varit skadeståndsskyldig gentemot målsäganden eller huruvida sådan ersättning kan utgå också när medel som motsvarar skadan förverkas hos någon annan, t.ex. en penningtvättare, som inte är skadeståndsskyldig gentemot målsäganden. Högsta domstolen har i ”Det utlånade kontot” NJA 2017 s. 1053 domskälsvis uttalat att 36 kap. 17 § torde

7 Petter Asp, Förverkande av utbyte som motsvarar skada för enskild, Festskrift till Magnus Matningsdal, Oslo 2021 s. 28 f.

kunna tillämpas i ett fall där pengarna finns kvar hos penningtvättaren men målsäganden inte har något anspråk på skadestånd mot penningtvättaren. Justitiekanslern har emellertid ansett att bestämmelsen inte kan tillämpas på detta sätt.8

Regeln i 36 kap. 17 § om att staten övertar ansvaret för ersättning till målsäganden var primärt tänkt för fall där ett brottsoffer i efterhand gav sig till känna och egendom redan hade förverkats. I förarbetena gavs som exempel att en tjuv med de nya reglerna kunde drabbas av värdeförverkande i en situation när hen hade avyttrat tjuvgodset och man inte räknade med att något skadeståndsanspråk skulle fastställas därför att målsäganden var okänd. Om målsäganden då gav sig till känna i efterhand skulle ersättning kunna utgå till undvikande av dels att tjuven drabbades av dubbla anspråk, dels att målsäganden rätt försämras för det fall tjuven inte kunde betala skadeståndet.9 Denna begränsning, dvs. att regeln tar sikte på situationer i vilka målsäganden ger sig till känna i efterhand, återspeglas emellertid inte alls i ordalydelsen som är generell och knyter rättsföljden endast till att utbyte som svarar mot skada för enskild (eller, numera, också medel som enskild är berättigat att få tillbaka) har förverkats.10 Vid verkställighet av förverkandebeslutet har som sagt den som förverkandet skett från rätt att räkna av vad hen visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande.

Det är inte alldeles självklart i vilka fall en skada kan anses motsvara skada för enskild i den mening som avses i 36 kap. 17 § brottsbalken. Regeln bör emellertid inte kunna anses omfatta allehanda skadeståndsanspråk mot den som förverkande sker från. Bestämmelsen måste anses vara begränsad till de fall där den enskildes skada på ett någorlunda tydligt sätt kan kopplas till det förverkade utbytet, exempelvis fall där en bedragares eller förskingrares vinst förverkas.11

När 36 kap. 17 § infördes påpekade Lagrådet att det finns ett samband mellan 36 kap. 17 § brottsbalken och 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken12. I författningskommentaren till det nya 36 kap. 17 § andra stycket anfördes:

8 Se bl.a. JK:s. beslut 2420-19-4.3.2. 9 Se prop. 1986/87:6 s. 39. 10 Asp, Petter, Förverkande av utbyte som motsvarar skada för enskild, Festskrift till Magnus Matningsdal, Oslo 2021 s. 28 f. 11 Ordalydelsen utesluter dock i och för sig inte en bredare läsning. 12 Andra stycket hade vid den tiden följande lydelse: Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte förverkat enligt första stycket skall bland andra omständigheter

Huruvida anspråk på skadestånd med anledning av brottet kan tänkas bli framställt gentemot gärningsmannen eller någon annan hos vilken förverkande kan ske blir enligt andra stycket att pröva som ett led i den allmänna skälighetsbedömning som alltid skall göras. Finns det anledning anta att skadeståndsskyldighet med anledning av brottet kommer åläggas, bör förverkande inte ske med avseende på det utbyte som svarar mot anspråket. I tveksamma fall bör i enlighet med allmänna principer den för den tilltalade förmånligaste bedömningen göras. I den situationen att stöldgodset finns kvar hos exempelvis tjuven och detta återställs till målsäganden eller tas i förvar enligt stöldgodslagen, ligger det i sakens natur att stöldgodsets värde normalt inte bör förklaras förverkat hos tjuven.13

Genom en lagändring år 2005 utvidgades bestämmelsen på så vis att även andra civilrättsliga anspråk än skadestånd kom att omfattas av bestämmelsen. Genom ändringen blev bestämmelsen också tillämplig vid brott enligt specialstraffrättsliga författningar. Staten svarar alltså på samma sätt oavsett om det är fråga om brott enligt brottsbalken eller någon annan författning.14

I fråga om skadeståndsskyldighet anmärkte regeringen att den frågan om möjligt skulle beaktas vid bedömningen av ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt vid brott inom specialstraffrätten och att det torde kunna ske utan någon särskild anvisning. Eftersom Lagrådet påpekat detta menade regeringen dock att det lämpligaste var att även den särskilda bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken gjordes direkt tillämpligt även inom specialstraffrätten. Vidare anförde regeringen att bestämmelsen enligt sin ordalydelse gällde också i de fall där målsägandens skada och gärningsmannens utbyte inte motsvarade varandra som två sidor av samma sak, dvs. där man inte kan tala om någon förmögenhetsöverföring. Så är fallet beträffande många brott.15 Eventuell skadeståndsskyldighet i dessa fall skulle följaktligen – som en av andra omständigheter – beaktas vid bedömningen av om ett förverkande vore uppenbart oskäligt. Bedömningen kunde resultera i att förverkande helt eller delvis borde underlåtas, men kunde också resultera i att hela utbytet skulle för-

beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. 13Prop. 1986/87:6, s. 38. 14Prop. 2004/05:135, s 104 ff. 15 Uttalandet avser den då redan existerande bestämmelsen om vad som ska beaktas vid bedömningen av om ett förverkande är uppenbart oskäligt och kan knappast läggas till grund för slutsatsen att ”motsvarar skada för enskild” i 36 kap. 17 § skulle ha en bredare innebörd än vi antagit ovan.

klaras förverkat utan hinder av att gärningsmannen ålades skadeståndsskyldighet.16

Lagrådets synpunkt resulterade i att bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken bröts ut från 1 § och placerades i en ny 1 a §.

6.3. Probleminventering

Enligt utredningens mening är den nuvarande regleringen på flera sätt olyckligt utformad.

En första svaghet är att åklagaren ställs inför påtagliga svårigheter när det gäller att bedöma på vilket sätt talan ska föras.

Vid den bedömningen måste nämligen beaktas vilken typ av anspråk en målsägande har. Ett anspråk från målsäganden måste hanteras på olika sätt beroende på om målsäganden kan antas ha bättre rätt till kontomedel som finns i beslag eller om målsäganden endast har ett skadeståndsanspråk som motsvarar medlen. En frågeställning som synes ha blivit vanligt förekommande vid penningbeslag där det finns en utpekad målsägande är därför i vad mån målsäganden kan ha bättre rätt till kontomedel som finns i penningbeslag.

Enligt allmänna principer gäller att ägarens rätt till brottsbytet – med de undantag som följer av 3 och 4 §§ lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre – består så länge det rör sig om egendom med fortsatt identifierbarhet (jfr ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500 och ”Det utlånade kontot” NJA 2017 s. 1053). Bedömningen av om medel är identifierbara eller inte är ofta komplicerad och huvudregeln enligt den s.k. specialitetsprincipen är att när möjligheten att identifiera egendomen har gått förlorad genom sammanblandning så innebär det att äganderätten gått förlorad och därmed även rätten till vindikation.

Frågan om kontomedel är identifierbara eller inte måste avgöras från fall till fall, men enligt den praxis som har utvecklats gäller att målsäganden kan ha bibehållen äganderätt till identifierbara kontomedel när målsägandens kontomedel har satts in på ett tomt konto, eller när målsägandens kontomedel har satts in på olika tomma konton i en sammanhängande kedja av transaktioner. Olika gränsdragningsfrågor kan i det här sammanhanget uppstå såsom om det krävs

16Prop. 2004/05:135, s. 106 f.

att det konto där medlen sätts in är helt tomt, alltså har noll i kontobehållning eller om detsamma kan gälla om kontot innan sammanblandningen enbart innehöll en obetydlig summa i förhållande till den insättning som har skett. I ”Saras pengar” slog Högsta domstolen fast att en ägare som har frånhänts kontomedel genom brott kunde ha bibehållen äganderätt, och därmed separationsrätt vid utmätning, till ett belopp motsvarande vad ägaren frånhänts även när kontomedlen har sammanblandats med en avgränsad del av gärningsmannens egna medel. Detta under förutsättning att det hela tiden har funnits medel på kontot. Målsäganden har dock inte rätt till större belopp än vad de sammanblandade medlen som lägst uppgått till under sammanblandningstiden.

Svårigheterna att bedöma om någon kan anses ha bättre rätt till egendom (särskilt i form av penningmedel) i beslag skapar komplikationer bl.a. när det gäller frågan om hur målsägandens talan ska utformas.

Om åklagaren vid väckande av åtal bedömer att målsäganden har bättre rätt till kontomedlen bör åklagaren i första hand föra målsägandens talan om bättre rätt och yrka att penningbeslaget ska bestå till dess att domen vinner laga kraft för att säkra målsägandens rätt. Det kan finnas anledning att även i andra hand föra talan om skadestånd på grund av brott och i så fall även yrka kvarstad. Dessutom bör åklagaren överväga att framställa ett yrkande om förverkande enligt penningtvättsbrottslagen eftersom talan om bättre rätt eller skadestånd skulle kunna komma att ogillas helt eller delvis. Eftersom statens anspråk på att förverka i penningbeslag tagna kontomedel får stå åt sidan för målsägandens anspråk till kontomedlen, bör yrkandet om förverkande prövas i sista hand (jfr 36 kap. 1 a § brottsbalken).

Om åklagaren bedömer det vara uppenbart att målsägandens talan om skadestånd kan komma att vinna bifall och att tillräckliga förutsättningar för att säkra kontomedlen genom förvar och kvarstad föreligger, bör åklagaren överväga att avstå från att framställa ett yrkande om förverkande. Åklagaren kan i sådana fall i stället överväga att senast i samband med att åtal väcks häva penningbeslaget och säkra målsägandens anspråk genom att ta kontomedlen i förvar och yrka att rätten förordnar om kvarstad.

Enligt utredningens bedömning är komplexiteten delvis en följd av att förverkandet i princip ska stå tillbaka för målsägandens anspråk. Om regleringen i stället byggde på att förverkande ska ske och

att staten därefter ska ersätta målsäganden skulle många av de svårigheter som i dag uppstår kunna undvikas.

Något som ytterligare visar på komplexiteten i regelverket är Justitiekanslerns beslut att inleda ett initiativärende i syfte att behandla allmänna frågeställningar om målsägandens rättigheter vid penningbeslag.17 Bakgrunden till initiativärendet var att Justitiekanslern på kort tid fått in ett flertal ärenden som rörde bestämmelserna om penningbeslag i relation till målsägandes anspråk samt att två till synes liknande fall handlats på skilda sätt. I ärendet hänvisade Justitiekanslern till ett annat ärende.18 I detta andra ärende beslutade åklagaren att en förundersökning skulle läggas ned och samtidigt beslutades att ett belopp om 9 600 kronor skulle förverkas. Målsäganden som inte hade haft möjlighet att framställa ett anspråk på de kontomedel som förverkades, tillerkändes ersättning från staten i enlighet med 36 kap. 17 § brottsbalken.

I ytterligare ett annat ärende, som rörde två målsägande i en bedrägerihärva hade båda målsägandena fört över pengar till en penningtvättares konto varefter kontomedlen togs i penningbeslag i och med brottsutredningen. I målet framställde åklagaren en begäran om att de beslagtagna medlen skulle förverkas om målsägandenas skadeståndsanspråk inte skulle bifallas. Om skadeståndsyrkandena bifölls begärde åklagaren i stället för målsägandenas del kvarstad på ett belopp som motsvarade de utdömda skadeståndsbeloppen. Domstolen biföll förverkandeyrkandet, men avslog målsägandenas begäran om skadestånd. Skälet för tingsrättens bedömning var att målsägandena inte hade drabbats av någon skada eftersom medlen hade säkrats genom penningbeslag. Enligt domstolens bedömning skulle staten, om det gällde egendom som kunde identifieras som målsägandens egendom, enligt 36 kap. 17 § brottsbalken förverka pengarna och överta ansvaret för målsägandens ersättningsanspråk. Om egendomen inte längre kunde identifieras skulle målsäganden tillerkännas skadestånd med motsvarande belopp (se rättsfallet NJA 2017 s. 1053 där Högsta domstolen uttalar att 36 kap. 17 § torde vara att tillämpa så att staten övertar ansvaret för ett enskilt anspråk även när pengar förverkas hos den som döms för penningtvättsbrott).19

17 Justitiekanslerns initiativärende den 26 november 2019, dnr 2250-19-2.4.1. 18 Justitiekanslerns beslut i ersättningsärende den 12 mars 2019, dnr 7783-18-4.3. 19 Justitiekanslerns beslut den 26 november 2019, dnr 2420-19-4.3.2 och 2839-19-4.3.2.

Vid Justitiekanslerns prövning av målsägandenas anspråk mot staten kom Justitiekanslern fram till att det inte fanns förutsättningar att tillämpa bestämmelsen i det aktuella fallet då domstolen ogillat målsägandenas begäran om skadestånd på den grunden att det inte fanns någon påvisbar skada. Enligt domstolen hade målsägandena rätt att få tillbaka brottsbytet eller ett surrogat till de medel som funnits på kontot. Målsägandena framställde dock inte någon begäran om bättre rätt till de aktuella medlen, varför domstolen inte kunde pröva en sådan begäran. Frågan om målsägandena hade rätt till en del av kontobehållningen var därmed enligt Justitiekanslern rättskraftigt avgjord genom att domstolen hade prövat frågan om skadestånd och en sådan begäran är alternativ till en begäran om bättre rätt (som alltså inte framställdes i det aktuella fallet). Enligt Justitiekanslern fanns det därmed inte något ersättningsanspråk mot den tilltalade som staten kunde ta över och 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken var därmed inte tillämplig. Inte heller ansågs 36 kap. 17 § – trots Högsta domstolens ovan nämnda uttalanden – kunna tillämpas med stöd av målsägandens anspråk mot den som begått det brott genom vilket medlen frånhändes målsäganden.20

Justitiekanslern uttalade sig på liknande sätt i ett annat liknande ärende.21

Även om Justitiekanslerns beslut måste ses mot bakgrund av hur domstolarna valt att hantera det enskilda anspråket i den bakomliggande rättegången, så illustrerar besluten – dels att det är råder osäkerhet om i vilken utsträckning 36 kap.

17 § brottsbalken kan användas och i så fall hur när ett enskilt anspråk hanteras i samma rättegång som ett förverkandeyrkande, – dels att det är oklart huruvida 36 kap. 17 § kan anses tillämplig i

ett fall där medel förverkas från en penningtvättare, men målsäganden har ett anspråk endast mot gärningsmannen till det relevanta förbrottet.

20 Det kan noteras att JK:s hållning innebär att staten kan komma att göra vinst på målsägandens bekostnad, t.ex. i ett fall där målsäganden ger sig till känna först efter processen mot penningtvättaren, inte har något anspråk mot penningtvättaren, men väl på de medel som staten förverkat. Och i ett sådant fall kan den enskilde normalt inte kompenseras skadeståndsvägen såsom skedde i de nämnda ärendena. 21 Justitiekanslerns beslut den 26 november 2019 i ärende 2518-19-4.3.2.

Härtill kan framhållas att den mer generella svaghet som ligger däri att situationen beträffande tillämpliga säkerhetsåtgärder i dag är svåröverblickbar. I sammanhanget kan särskilt pekas bl.a. på att penningbeslag kan tillämpas endast vid penningtvättsbrott och finansiering av terrorism, att beslag inte kan tillämpas i relation till en kontobehållning och i regel inte heller när det gäller kontanter samt att förvar och kvarstad förutsätter att egendomen tillhör den misstänkte. Härtill ska läggas att alla de olika tvångsmedlen kan användas för delvis olika syften.

Det framstår vidare som klart att införandet av den nya lagstiftningen om penningtvättsbrott har gjort situationen än mer svårhanterlig än den var tidigare. Den nya lagstiftningen har bl.a. inneburit att förverkande inte sällan kan ske hos penningtvättaren samtidigt som målsäganden i regel inte har ett skadeståndsanspråk mot en penningtvättare om medlen finns kvar hos denne.

6.4. Överväganden om målsägandens rätt till kompensation ur förverkade penningmedel

6.4.1. Utgångspunkten för våra överväganden: Förverkande bör endast i vissa fall hindras av att brottsvinsten motsvarar skada för enskild

Utredningen har i kapitel 4 kommit fram till att den nuvarande utgångspunkten – att förverkande inte ska ske om brottsvinsten motsvarar skada för enskild bör frångås i vissa fall.

Den nuvarande utgångspunkten är förvisso helt rimlig när brottsvinsten utgörs av konkreta föremål eller liknande som avhänts någon genom brott. Äganderätten tillkommer då fortsatt målsäganden och normalt ska egendomen antingen lämnas ut till målsäganden eller tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Utredningen har därför föreslagit (se närmare avsnitt 4.6) att den nu gällande utgångspunkten bör frångås när det gäller sådan skada som enbart grundar ett anspråk på pengar eller penningmedel. Det innebär att framför allt pengar och kontomedel kommer att kunna förverkas betydligt i större utsträckning än tidigare, och det ska gälla även i de situationer när målsäganden är känd och framställer ett anspråk på medlen.

En sådan reform har stora fördelar genom att den förenklar hanteringen när ett förverkandeanspråk och ett målsägandeanspråk konkurrerar. En annan fördel är att man genom att förverka brottsvinsten kan säkra målsägandens anspråk. Samtidigt blir det naturligtvis särskilt angeläget att tillse att målsägandens rätt till ersättning ur förverkade medel är utformad på ett ändamålsenligt sätt. Det gäller oberoende av hur man i dag bör se på frågan om hur 36 kap. 17 § ska tillämpas när förverkande sker från en penningtvättare och oberoende av hur man bör se på domstolarnas hantering av de fall där ett enskilt anspråk konkurrerar med ett yrkande om förverkande.

6.4.2. Målsägandens möjlighet att göra sin rätt gällande bör förbättras och förenklas

Vårt förslag:

1. Om förverkande sker i ett fall där brottsvinsten motsvarar skada för enskild ska staten svara i den förpliktades ställe. De nuvarande reglerna i 36 kap. 17 § andra stycket ska därför föras över till det nya 36 kap. med ett förtydligande av att statens svarar också i fall där förverkande sker hos en penningtvättare men den enskilde har ett anspråk mot gärningsmannen till det relevanta förbrottet.

2. Om målsäganden redan i den rättegång där ett förverkandeyrkande prövas gör anspråk på penningmedel som härrör från brottet och en däremot svarande brottsvinst förverkas ska rätten efter yrkande av målsäganden särskilt ta ställning till om denne har rätt till det som förverkas. Detta ska gälla också i situationer där en brottsvinst förverkas hos en penningtvättare, men målsäganden endast har ett anspråk mot gärningsmannen till förbrottet. Målsäganden ska alltså i dessa fall kunna få sitt anspråk hanterat direkt i rättegången. Förslaget utgår ifrån det förslag som lagts fram i avsnitt 4.6 och som innebär att det förhållandet att brottsvinsten motsvarar skada för enskild inte ska utgöra något hinder mot förverkande så länge fråga inte är om förverkande av konkreta föremål eller annan liknande egendom som någon har blivit av med genom brott.

I dagens reglering framgår av 36 kap. 17 § att målsäganden kan ha rätt till ersättning ur förverkade medel. Bestämmelsen är i huvudsak avsedd att tillämpas när brottsoffret träder fram i efterhand och denne har då möjlighet att hos Justitiekanslern (JK) göra gällande sin rätt till ersättning enligt paragrafen. Lagtexten är dock generell och därför tillämplig också när målsäganden ger sig till känna i samband med rättegången om förverkande.

Som beskrivits i det föregående är det delvis oklart vilken betydelse regleringen kan tillmätas när såväl ett enskilt anspråk som ett yrkande om förverkande tas upp i samma rättegång. Det är också oklart hur bestämmelsen ska tillämpas i fall där någon åtalas för penningtvättsbrott men den enskildes anspråk inte grundas på penningtvättsbrottet, utan på det förbrott som utgör grund för penningtvättsbrottet (bl.a. har Högsta domstolen och Justitiekanslern gett uttryck för olika synsätt i frågan).

Det finns redan på den grunden skäl att se över regleringen av målsägandens anspråk.

Härtill kommer att utredningens förslag om att förverkande normalt ska kunna ske också då brottsvinsten motsvarar skada för enskild gör det särskilt angeläget att tillse att reglerna om statens ansvar för ersättning till målsäganden är utformade på ett fungerande sätt.

En utgångspunkt för utredningens överväganden i denna del har varit att regleringen måste täcka två olika situationer:

(i) dels sådana fall där brottsoffret inte är med i den process i vilken förverkande sker, utan ger sig till känna först i efterhand, (ii) dels sådana fall där brottsoffret deltar såsom målsägande i för-

verkandeprocessen.

Båda dessa situationer måste hanteras för att man ska kunna skapa en välfungerande reglering.

För de förstnämnda fallen (i) framstår den nuvarande regleringen

i 36 kap. 17 § som funktionell, men bestämmelsen bör utformas på ett sådant sätt att det klargörs att den är tillämplig i fall där förverkande sker hos en penningtvättare (eller hälare) men den enskilde har ett anspråk endast mot gärningsmannen till det relevanta förbrottet. Den grundläggande regel som i dag finns i 36 kap. 17 § andra

stycket bör alltså finnas kvar också i det nya 36 kap. Av regleringen bör alltså framgå att statens ansvar inte är beroende av att målsägandens anspråk riktas just mot förverkandesvaranden – tillräckligt ska vara att anspråket motsvarar den förverkade brottsvinsten. För att göra detta tydligt bör föreskrivas att staten träder in i den förpliktades

ställe (jfr den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. 17 § där det talas om

”dennes ställe” samt de motstridiga uttalandena om den regleringens innebörd i ”Det utlånade kontot” NJA 2017 s. 1053 respektive JK:s beslut 2420-19-4.3.2).

Regleringen bör – under förutsättning att målsägandens anspråk svarar mot brottsvinsten på ovan angivet sätt – i princip vara tillämplig oavsett vilken typ av egendom som har förverkats och oberoende av vilken typ av anspråk den enskilde har. Av vad som sagts ovan (i avsnittet Förverkande av konkreta föremål och liknande egendom) följer emellertid att förverkande som huvudregel inte ska ske när det är fråga om konkreta föremål eller annan liknande egendom som någon blivit av med genom brott. Regleringen om målsägandens rätt till ersättning från staten kommer därför mycket sällan att tillämpas när det gäller sådan egendom.

För de sist nämnda fallen (ii) – dvs. de fall där brottsoffret deltar

som målsägande redan i förverkandeprocessen – är det emellertid av flera skäl otympligt att hänvisa den berättigade till att efter rättegången vända sig till JK för att få sina anspråk ersatta. Utredningen föreslår därför att det ska tillskapas en reglering enligt vilken domstolen redan inom ramen för rättegången ges en möjlighet att ta ställning till de frågor som enligt nuvarande 36 kap. 17 § ska hanteras av Justitiekanslern. Ett sådant ställningstagande bör förutsätta att målsäganden yrkar fastställande av att hen har rätt till den egendom som eventuellt kan komma att förverkas, men den bör inte förutsätta att målsäganden för en talan om ett enskilt anspråk. Det som rätten på målsägandens yrkande ska pröva är om målsäganden – i relation till staten – har rätt till de medel som eventuellt kan komma att förverkas.

För att det ska kunna fastställas att målsäganden har sådan rätt till egendomen bör det krävas att man kan följa egendomen från gärningsmannen till målsäganden. Avgörande i de här fallen bör vara om den förverkande brottsvinsten motsvarar – dvs. är ett slags spegelbild av – målsägandens ersättningsanspråk. Vid bedömningen bör man kunna vara något generösare än man skulle ha varit vid en rent civilrättslig bedömning av om äganderätten består, men utgångs-

punkten ska ändå vara att målsäganden har rätt till medel som antingen direkt eller i obruten kedja kan härledas till den skada som återspeglar brottsvinsten.

Sedan domen fått laga kraft ska det skadestånd som rätten har fastställt i domen betalas ut till målsäganden via staten ur förverkade medel. I det ledet ska inte ske någon ny prövning av beloppets storlek utan det är då fråga om en ren utbetalning av det belopp som domstolen har fastställt i domen. På samma sätt som vid verkställighet av andra föremål som varit beslagtagna är det Polismyndigheten som ska verkställa domen genom att betala ut medlen till målsäganden. För det fall egendom har säkrats genom kvarstad verkställs domen genom Kronofogden på samma sätt som enligt gällande rätt. Eftersom vi föreslår ändringar som innebär att beslag kommer att kunna användas i betydligt fler fall än tidigare är det vår bedömning att det inte kommer att bli så vanligt förekommande att kvarstad används om våra förslag genomförs (se mer om våra resonemang dels beträffande möjligheten att sakförverka i större omfattning, avsnitt 4.7, och om tvångsmedel nedan i kapitel 7).

Ett yrkande om att rätten ska fastställa målsägandens rätt till förverkade medel bör kunna kompletteras med en talan om skadestånd eller bättre rätt gentemot förverkandesvaranden (t.ex. för det fall förverkande inte skulle komma att ske), men målsäganden kan också välja att beträda den vägen först om det visar sig att det särskilda yrkandet om rätt till förverkad egendom inte leder fram. Någon rättskraftsverkan som hindrar en sådan senare talan finns inte eftersom det särskilda yrkandet gäller målsägandens rätt i förhållande till staten.

Möjligheten att framställa ett sådant särskilt yrkande är för målsäganden fördelaktigt bl.a. eftersom hen därigenom slipper fundera på hur en talan om enskilt anspråk ska utformas. I ett åklagarperspektiv är det härutöver en fördel att man med stöd av regleringen alltid kan söka förverka egendomen när det finns skäl för detta, utan att behöva fundera på om målsägandens intresse av att få skadestånd bör hindra detta.

Den samlade effekten av våra förslag kan beskrivas på följande sätt.

  • Brottsvinster ska som huvudregel förverkas också om de motsvarar skada för enskild. Detta gäller dock inte om brottsvinsten utgörs av ett konkret föremål eller annan liknande egendom som någon blivit av med genom brott. I sist nämnda fall ska man, precis som i dag, normalt lämna ut egendomen till målsäganden eller ta den i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
  • När förverkande sker av brottsvinster som motsvarar skada för enskild eller annars medel som enskild har rätt att få tillbaka ska staten svara för ersättning till den berättigade intill det belopp som tillfallit staten till följd av förverkandet (i linje med nuvarande 36 kap. 17 §).
  • Om målsäganden redan i den rättegång där ett förverkandeyrkande prövas gör anspråk på penningmedel som härrör från brottet och en däremot svarande brottsvinst förverkas ska rätten efter yrkande av målsäganden särskilt ta ställning till om denne har rätt till det som förverkas. Detta ska gälla också i situationer där en brottsvinst förverkas hos en penningtvättare, men målsäganden endast har ett anspråk mot gärningsmannen till förbrottet. Målsäganden ska alltså i dessa fall kunna få sitt anspråk hanterat direkt i rättegången.

Genom den föreslagna regleringen säkerställs att det inte på grund av eventuella målsägandeanspråk finns något hinder mot att förverka brottsvinster samtidigt som – i de fall brottsvinster motsvaras av ett enskilt anspråk – målsägandens möjligheter att faktiskt erhålla t.ex. ett skadestånd förstärks.

Det bör kanske anmärkas att våra förslag inte är avsedda att – utöver vad som direkt framgår av förslagen (t.ex. att staten tar över ansvaret för ersättningsanspråket – påverka den civilrättsliga relationen mellan de inblandade. Det är emellertid ofrånkomligt att den rätt som kan tillkomma den enskilde gentemot staten efter ett förverkande i praktiken kan innebära att denne får en mer förmånlig position jämfört med vad denne skulle ha haft enligt den allmänna förmånsrättsordningen. Man kan uttrycka det så att målsäganden genom förverkandet i viss utsträckning kan komma att få sin position säkrad (det gäller redan i dag när 36 kap. 17 § tillämpas). Denna konsekvens är enligt utredningens mening helt rimlig med hänsyn till såväl intresset av att tillse att brott inte lönar sig som intresset av att

tillse att målsäganden ersätts för den skada som brottet har inneburit. Skulder av olika slag bör i princip inte kunna betalas med brottsvinster. Och när förverkande sker av egendom som motsvarar ett en vinst som förverkas är det naturligtvis rimligt att tillse att målsäganden har möjlighet att få ersättning för sin skada.

7. Straffprocessuella tvångsmedel

7.1. Inledning

Om förverkandeinstitutet ska vara ett verkningsfullt instrument i kampen mot brottslighet är det angeläget att brottsvinster som påträffas också kan säkras i avvaktan på att en utredning ska färdigställas och saken hamna under domstolsprövning. De straffprocessuella tvångsmedel som kommer till användning för att säkra brottsvinster i nuläget är främst förvar och kvarstad, beslag och penningbeslag. Så som redovisats i kapitel 3 ovan har de olika tvångsmedlen skilda styrkor och svagheter. Den systematik som finns för tvångsmedlen försvåras av att det finns delvis olika krav på utredning och misstankar för att tvångsmedlen ska kunna användas. För förvar och kvarstad krävs det t.ex. att det finns en skäligen misstänkt person och penningbeslaget kan enbart användas vid utredningar som rör penningtvättsbrott eller finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Beslag kan å sin sida enbart användas för att säkra föremål (vilket inte omfattar medel på konton och oftast kan beslag inte heller användas i förhållande till kontanter). Utredningen har fått i uppdrag bl.a. att utvärdera bestämmelserna om penningbeslag och se över om möjligheterna att säkra egendom inför ett förverkande är ändamålsenligt utformade. Utredningen föreslår också att en ny förverkandeform ska införas Det ter sig i det sammanhanget angeläget att också på ett mer övergripande plan överväga om det finns behov av förändringar av de straffprocessuella tvångsmedel som används för att säkra att brottsvinster och föremål som kommit till användning vid brott kan förverkas. Det ligger emellertid i sakens natur att det inom ramen för en utredning som fokuserar på frågor om förverkande inte finns möjlighet att på ett mer generellt plan se över utformningen av de olika tvångsmedlen och deras relation till varandra.

7.2. Penningbeslag

7.2.1. Utvärdering av bestämmelserna om penningbeslag

Vår bedömning: Penningbeslag är ett effektivt tvångsmedel för

att säkra brottsvinster vid penningtvättsbrott och finansiering av särskilt allvarlig brottslighet.

Tvångsmedelsregleringen är ojämn eftersom penningbeslag inte kan användas generellt vid all brottsutredning och beslag inte kan användas när det gäller kontomedel och ofta inte heller när det gäller kontanter.

Reglerna om penningbeslag har beskrivits i bakgrundskapitlet (kapitel 3). Regelverket har varit i kraft i drygt fem år och utredningen har fått i uppdrag att utvärdera hur den nya beslagsformen har tillämpats. Justitiekanslern har också särskilt påtalat behovet av en översyn av lagstiftningen om förverkande vid penningtvättsbrott och de säkerhetsåtgärder som finns tillgängliga i brottmål för säkrande av misstänkts bankmedel.1

Uppdraget att utvärdera regleringen om penningbeslag har genomförts genom en översiktlig genomgång av praxis från i huvudsak hovrätterna och Högsta domstolen samt genom kontakter med företrädare för olika myndigheter som hanterar frågor om penningbeslag, främst från Åklagarmyndigheten och Justitiekanslern. Genomgången och den efterföljande analysen har lett oss till den slutsatsen att det inte finns några påtagliga problem kopplat till bestämmelserna om penningbeslag som sådana. Penningbeslagsregleringen förefaller tvärtom vara ett effektivt medel för att komma åt brottsvinster från penningtvättsbrott som t.ex. har placerats på ett konto.

Det som i stället synes vålla vissa problem vid rättstillämpningen är snarast att penningbeslagsreglerna enbart kan användas vid utredningar enligt penningtvättsbrottslagen och lagstiftningen om finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Dessutom finns det vissa problem vid lagföring av penningtvättsbrott som framför allt kan kopplas till de materiella regler som är tillämpliga. Som redovisats ovan kan det uppstå frågor om penningtvättaren är skadeståndsskyldig eller inte samt svårigheter vid bedömningen av hur regelverket ska tillämpas när det finns ett målsägandeanspråk som konkurrerar med bestäm-

1 Se Justitiekanslerns beslut den 26 november 2019 i ärende 2250-19-2.4.1.

melserna om förverkande. För åklagare och målsägande kan det alltså uppstå frågeställningar som har att göra med talans utformning medan det för domstolarna kan uppstå svåra materiella frågor. Vid genomgången av praxis har det bl.a. förekommit fall då målsäganden har gått miste om ersättning då denne inte har framställt någon begäran om bättre rätt till beslagtagna medel utan i stället begärt skadestånd (vilket ogillats av domstol med motiveringen att målsäganden inte har lidit någon skada eftersom medel tagits i penningbeslag). Det har även förekommit fall då domstolar har beslutat om förverkande av egendom samtidigt som ett enskilt anspråk beträffande samma brottsvinst har bifallits. De nu nämnda exemplen visar dock inte att det finns problem med bestämmelsen om penningbeslag som sådan då denna, som redan påpekats ovan, enbart klargör i vilken mån medel kan säkras. Detta är i stället exempel på problem som uppstår vid tillämpningen av de materiella reglerna.

Sammantaget är det alltså utredningens bedömning att bestämmelserna om penningbeslag är tydliga och effektiva inom sitt tillämpningsområde. Däremot gör utredningen den bedömningen att regelverket skulle bli än mer effektivt om det kunde tillämpas generellt oavsett vilket brott som utreds. Vi har därför övervägt om bestämmelserna om penningbeslag ska göras generellt tillämpbara vid all brottsutredning. Våra närmare överväganden i den delen följer i nästa avsnitt.

7.2.2. Bestämmelserna om penningbeslag bör kunna användas för att säkra brottsvinster vid alla brottsutredningar

Vårt förslag: Tvångsmedlet penningbeslag görs generellt tillämp-

ligt vid alla brottsutredningar genom att bestämmelsen flyttas från lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott till en ny bestämmelse i 27 kap. 1 a § rättegångsbalken.

Föremål som bl.a. skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller som är avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Om det är fråga om penningtvättsbrott eller finansiering av särskilt allvarlig brottslighet kan pengar, fordran eller annan rättighet tas i penningbeslag om medlen eller rättigheten skäligen kan antas vara föremål för brott. Beslag och penningbeslag är alltså knutet till (bl.a.) misstanke om brott. Om det i stället är så

att en person är skäligen misstänkt för brott och det kan befaras att personen kommer undandra sig att betala t.ex. skadestånd till målsäganden, böter eller värdet av förverkad egendom kan så mycket av den misstänktes egendom tas i förvar och sedan beläggas med kvarstad att fordran kan antas bli täckt vid utmätning. De olika tvångsmedlen (som beskrivs närmare i kapitel 3 ovan) har alltså i vart fall delvis olika syften och träffar olika typer av egendom.

Ett vanligt beslag kan leda till sakförverkande. För att pengar ska kunna tas i beslag måste de vara individualiserade och beslag kan endast ske i de syften som följer av 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Detta innebär i praktiken att pengar sällan kan beslagtas. Om en målsägande har blivit av med pengar genom att utsättas för t.ex. bedrägeri och målsägandens pengar inte går att individualisera hos gärningsmannen måste målsägandens anspråk i stället säkras genom kvarstad. Om det emellertid är fråga om ett efterföljande penningtvättsbrott kan pengarna säkras direkt genom användande av penningbeslag. Denna åtskillnad är inte motiverad och beror ytterst på de ganska strikta kraven för att sakförverkande ska få ske. Penningbeslag kan dock i princip enligt sin nuvarande lydelse inte användas för att tillgodose målsägandens rätt. Det finns alltså en till synes omotiverad skillnad mellan föremål och kontanter samt mellan kontanter och kontomedel.

Om bestämmelserna om beslag och penningbeslag inte är tillämpliga får målsägandens anspråk i stället säkras genom förvar/kvarstad om förutsättningarna för att använda de tvångsmedlen är uppfyllda. Reglerna om förvar/kvarstad upplevs av många aktörer i rättsväsendet som onödigt omständliga.

Regleringen av tvångsmedel är också administrativt belastande för aktörerna i rättsväsendet, bl.a. då de olika medlen har olika rekvisit och det därmed kan uppkomma behov av att ”byta” tvångsmedel under en och samma utredning på grund av ändrade förhållanden. Nya beslut kan alltså behöva fattas beträffande samma tillgång enbart på grund av att tvångsmedlen är konstruerade för olika syften och bygger på delvis olika förutsättningar (jfr vad som ovan sagts om att beslag i förverkandesyfte förutsätter att egendomen i sin helhet kan knytas till visst brott).

För att säkerställa att lagstiftningen bidrar till en effektiv hantering av brottsvinster finns det behov av att förändra regelverket. Brottsvinster bör i så stor utsträckning som möjligt förverkas och

för att säkerställa att ett förverkandebeslut kan verkställas är det angeläget att egendomen kan säkras på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Som en av flera lösningar för att uppnå just detta menar vi att penningbeslaget bör göras generellt tillämpligt vid alla typer av brott genom att bestämmelsen om penningbeslag flyttas till rättegångsbalken. Detta bör sammantaget med (1) att utrymmet för sakförverkande ökas (jfr ovan avsnitt 4.7) och (2) att förverkande ska kunna ske i många fall där en brottsvinst motsvarar ett enskilt anspråk kunna bidra till en påtaglig förenkling av den straffprocessuella regleringen. Båda dessa sist nämnda förändringar kommer att medföra att beslag kommer att kunna användas i betydligt större utsträckning än tidigare.

I den föreslagna generella bestämmelsen om penningbeslag föreslås några mindre språkliga justeringar för att den ska passa in i sitt nya sammanhang.

7.2.3. Det finns behov av ytterligare justeringar i rättegångsbalken

Vår bedömning: Om regleringen om penningbeslag flyttas till

rättegångsbalken finns det behov av att lägga till ytterligare några paragrafer i 27 kap. rättegångsbalken samt göra justeringar i någon bestämmelse.

Vårt förslag: Genom tillägg av en ny bestämmelse i 27 kap. rätte-

gångsbalken, 5 a §, regleras bl.a. att åklagare eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polismyndigheten som huvudregel ska besluta om penningbeslag. Dessutom införs en ny bestämmelse, 5 b §, innebärande att bestämmelserna om beslag i kapitlet görs tillämpliga även på penningbeslag.

Genom ett tillägg i 23 kap. 22 § rättegångsbalken införs en möjlighet att säkra egendom genom penningbeslag även om en brottsutredning genomförs genom ett förenklat förfarande.

Beslag och penningbeslag är två olika tvångsmedel. Om regleringen om penningbeslag flyttas till rättegångsbalken finns det därmed behov av att lägga till ytterligare några bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken. Det finns bl.a. behov av en bestämmelse som klargör vem som ska fatta beslut om penningbeslag. Den bestämmelse som finns

i 13 § penningtvättsbrottslagen bör därför flyttas till rättegångsbalken, men det finns också anledning att förändra regleringen något. När penningbeslaget nu kommer kunna användas vid all brottslighet och penningbeslag dessutom kommer kunna användas för att säkra egendom som avses sakförverkas bör beslut om att använda tvångsmedlet fattas av åklagare eller av en polisman som särskilt har förordnats att utföra uppgiften av Polismyndigheten. Det är inte lämpligt att i lag ange vilka närmare krav som bör ställas på den polisman som i det här avseendet ska utses att fatta beslut om penningbeslag utan det bör överlämnas till Polismyndigheten att, eventuellt i samråd med Åklagarmyndigheten, meddela föreskrifter om de krav som ska ställas i det här avseendet. Vi menar dock att det bör ställas krav på att polismannen som utses har genomgått viss närmare angiven utbildning eller genom arbete har erhållit en viss erfarenhet av utredningar där penningbeslag används.

I och med att penningbeslag kan användas för att säkra t.ex. medel på ett bankkonto som enkelt och snabbt kan undanskaffas bör det finnas en möjlighet för annan polisman än en särskilt förordnad polisman (eller åklagare) att fatta beslut om det brådskar. Om undersökningsledaren fattar beslut om penningbeslag ska beslutet skyndsamt underställas åklagaren som då ska pröva om penningbeslaget ska bestå. Regleringen kan jämföras med den som gäller för beslag enligt 27 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

Regleringen som innebär att penningbeslag endast får avse egendom som finns tillgänglig samt att en gäldenär eller annan förpliktad ska meddelas förbud att infria sin förpliktelse till annan än Polismyndigheten i de fall ett penningbeslag avser en fordran eller annan rättighet bör också föras över från penningtvättsbrottslagen till rättegångsbalken. Detsamma gäller för regleringen i 13 § penningtvättsbrottslagen om att bestämmelserna som i övrigt gäller för beslag i 27 kap. rättegångsbalken ska gälla även penningbeslag. Det sist sagda innebär bl.a. att åklagaren innan åtal har väckts kan lämna ut egendom som tagits i penningbeslag till en målsägande om det är uppenbart att hen har bättre rätt till egendomen än den hos vilken penningbeslaget har gjorts, att den som drabbats av ett penningbeslag har rätt att begära rättens prövning av beslaget, att rätten om den fastställer beslaget ska sätta ut en tid för åtals väckande, att den som drabbas av ett penningbeslag ska underrättas om beslaget, liksom att protokoll ska föras över penningbeslaget.

Slutligen bör, till följd av att penningbeslaget enligt vårt förslag ska kunna användas generellt vid alla typer av brott, det göras ett tillägg i 23 kap. 22 § rättegångsbalken så att det där framgår att egendom inte bara kan säkras genom beslag utan även genom penningbeslag om bestämmelsen är tillämplig. På samma sätt som innan ska förfarandet enbart användas för enkla brottsutredningar och vid ostridiga händelseförlopp. Det kan dock inte uteslutas att det kan bli aktuellt med ett förenklat förfarande vid t.ex. enkla bedrägerier och att det i sådana situationer kan finnas behov av att omedelbart kunna säkra egendom t.ex. på ett konto genom penningbeslag.

7.3. Övriga ändringar i bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel

Vår bedömning: I några bestämmelser om beslag, husrannsakan

och kroppsvisitation behövs det mindre justeringar. För att underlätta för rättstillämparna bör bestämmelserna i 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § andra stycketrättegångsbalken delas in i punkter.

Vårt förslag: Bestämmelserna i 27 kap. 1 § samt 28 kap. 1 och 11 §§

rättegångsbalken ska justeras så att det följer av bestämmelserna att de kan tillämpas även vid utredning om självständigt förverkande. Även vissa språkliga justeringar föreslås.

Genom förslagen om att det ska vara möjligt att sakförverka egendom i större omfattning än enligt gällande rätt (utredningens överväganden om detta har presenterats ovan i kapitel 4) och förslaget om att penningbeslag ska kunna användas vid utredning av alla brott samt vid utredningar om utvidgat och självständigt förverkande av brottsvinster försvinner till stor del den problematik som funnits kring möjligheten att säkra brottsvinster för framtida förverkanden. Det kommer inte heller att finnas behov av att byta tvångsmedel under förundersökningens gång. Vår bedömning är att ändringarna leder till att tvångsmedlet kvarstad i praktiken inte kommer att behövas för att säkra värdet av förverkad egendom. Det sagda innebär att utredningen inte har sett något behov av att, utöver några smärre språkliga justeringar, ändra bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel i 26–28 kap. rättegångsbalken.

Bestämmelserna i 27 kap. 1 § samt 28 kap.1 och 11 §§rättegångsbalken bör emellertid ändras på så vis att det i paragraferna hänvisas till utvidgat förverkande av brottsvinster i stället för till 36 kap. 1 b § brottsbalken. Därutöver föreslås en bestämmelse av innebörd att husrannsakan och kroppsvisitation ska kunna användas även vid själv-

ständigt förverkande av brottsvinster under samma förutsättningar

som i dag gäller för utvidgat förverkande. Eftersom man vid självständigt förverkande överhuvudtaget inte bygger på någon koppling till ett visst konkret brott har regleringen lagts i ett särskilt stycke. De närmare övervägandena kring behovet av straffprocessuella tvångsmedel m.m. vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster kommer redogöras för i kapitel 8 nedan.

För att underlätta för rättstillämparna har bestämmelserna i 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § andra stycketrättegångsbalken delats in i punkter.

Till följd av att 27 kap. 1 § gjorts generellt tillämplig beträffande egendom som skäligen kan antas vara förverkad har vidare regleringen i 27 kap. 14 a § rättegångsbalken kunnat tas bort.

7.4. Behov av en översyn av bestämmelserna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken

Vår bedömning: Det finns behov av en mer övergripande översyn

av bestämmelserna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken. Detta då begreppet ”föremål” i kapitlets mening inte omfattar fast egendom och inte heller vissa immateriella rättigheter som t.ex. domännamn. Vidare finns det anledning att se över möjligheten att låta beslag bestå trots friande dom i tingsrätt. Det finns emellertid inte utrymme för en sådan översyn inom ramen för den här utredningen varför den i stället bör omhändertas i annan ordning.

Så som följer av kapitel 9 finns det i flera specialstraffrättsliga lagar särskilda förverkandebestämmelser som gäller i stället för brottsbalkens reglering. Så är t.ex. fallet i flera av de immaterialrättsliga lagarna och vi föreslår att de särskilda förverkandebestämmelser som finns i nämnda lagar i flera fall ska vara kvar. Det finns alltså stora möjligheter att förverka t.ex. egendom som utgör brottsvinster, hjälpmedel eller som på annat sätt varit föremål för brott. Under utredningstiden har vi emellertid noterat att det inte finns samma möjlighet

att innan prövningen om förverkande säkra all form av egendom genom beslag. Med ”föremål” i 27 kap. rättegångsbalken synes i stället avses endast lösöre och alltså varken fast egendom eller t.ex. rätten till ett domännamn (som utgör lös egendom). Detta trots att rätten till domännamn kan förverkas.2 Genom att vi i vårt förslag öppnar upp för förverkande av egendom som endast till viss del har förvärvats med brottsvinster finns det anledning att överväga om inte även fast egendom borde kunna bli föremål för beslag. Vårt huvudsakliga uppdrag har dock inte avsett de straffprocessuella tvångsmedlen som sådana och vi har inte ansett oss ha möjlighet att inom ramen för det uppdrag som vi har överväga mer övergripande och strukturella förändringar av det regelverk som omgärdar beslagsinstitutet. Frågan får därmed tas upp och hanteras i annat sammanhang.

En annan problematik som vi har stött på under utredningstiden rör möjligheten att låta beslag bestå efter ogillande dom i tingsrätt. Tvångsmedel får inte förekomma om det inte finns sakligt grundade behov av dem. De får därutöver bara pågå under så lång tid som det är nödvändigt för att uppnå syftet med tvångsmedlet. Förutsättningarna att använda tvångsmedel förändras alltså under förundersökningens och rättsprocessens gång. När rätten avgör ett mål slutligt ska även frågan om tvångsmedel tas upp till prövning och vid friande dom ska i princip samtliga tvångsmedel hävas.3 Det finns dock en särskild regel om s.k. bevisbeslag som innebär att det finns en presumtion för att beslag i syfte att säkra utredningen ska bestå till dess rättens avgörande fått laga kraft.

De närmare bestämmelserna om när beslag ska upphävas finns i 27 kap. 8 § rättegångsbalken. Av paragrafen följer att ett beslag ska hävas så snart det inte längre finns skäl för det. Undersökningsledaren måste därför fortlöpande under förundersökningen pröva om beslaget ska bestå och det är inte ovanligt att beslag hävs successivt under förundersökningens gång. Om förundersökningen läggs ned ska återstående beslag alltid upphävas. Detsamma gäller om åklagaren beslutar att inte väcka åtal eller om ett väckt åtal läggs ned. Endast rätten har befogenhet att häva beslag som har meddelats eller fastställts av rätten. Detsamma gäller i de fall den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt 27 kap.

2 Se SOU 2018:6 s. 65 och ”Domännamnsförverkandet” NJA 2017 s. 1070. 3 Se prop. 2015/16:68 s. 49 samt Lindberg, Gunnel, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 4:e uppl., Stockholm 2018, s. 761 f.

4 a § rättegångsbalken om att beslaget ska lämnas ut till annan än den hos vilken beslaget har gjorts. I andra fall är även åklagaren eller annan förundersökningsledare behörig att besluta om upphävande av beslag. Att åtal har väckts hindrar inte att åklagaren häver de beslag som ställts under rättens prövning genom åtalet. Det är endast om rätten har beslutat eller fastställt beslaget som åklagaren inte har denna möjlighet. En polisman har aldrig rätt att häva ett beslag.

När ett mål avgörs i domstol måste rätten pröva alla i målet bestående tvångsmedel. Oavsett om målet avgörs genom dom eller beslut ska rätten ta slutlig ställning till om de beslag som finns ska bestå eller hävas. Denna skyldighet är inte begränsad till beslag som har fastställts eller beslutats av rätten eller som framgår av åklagarens stämningsansökan. Rätten anses dock inte ha någon mer omfattande undersökningsplikt avseende beslag som inte åklagaren har redogjort för i målet. En sådan utredningsplikt gäller däremot beslag som omfattas av åklagarens framställning eller egendom som har förevisats domstolen, även om åklagaren inte har framställt något yrkande beträffande egendomen. Försummar rätten att uttala sig om beslag när målet avgörs upphör förordnandet om beslag automatiskt.

Om domstolen bifaller ett åtal finns det ofta skäl att låta beslag bestå till dess domen får laga kraft. Om åtalet ogillas var fram till för några år sedan, den rådande rättsuppfattningen däremot att alla beslag, oavsett grund, alltid skulle hävas.4 Det huvudsakliga argumentet var att rätten, i konsekvens med utgången i målet, inte ska hålla skuld- eller förverkandefrågan öppen genom att förordna om fortsatt beslag. I olika sammanhang kom det dock att ifrågasättas om det inte fanns anledning att skilja på olika typer av beslag. Det ansågs bl.a. finnas risk för att rättegångens genomförande i högre instans skulle försvåras om bevismedel inte länge fanns i behåll efter att ett bevisbeslag hävts. Detta eftersom beviset skulle kunna undanskaffas eller förstöras efter återlämnandet.5

Förundersökningsutredningen6 fick i maj 2009 i uppdrag att utreda bl.a. om bestämmelserna om beslag skulle ändras i nu nämnda avseende. Utredningen föreslog att en presumtion skulle införas för att bevisbeslag skulle bestå till dess rättens avgörande fått laga kraft.

4 Frågan om beslag ska bestå eller hävas vid frikännande dom har diskuterats i flera sammanhang, se bland annat JO 1978/79 s. 29 f., JO 2001/02 s. 45 f., JO 2007/08 s. 66, SOU 1984:54 s. 244 f., SOU 1995:47 s. 436 f. 5 Prop 2015/16:68 s. 48. 6 Ju 2009:07.

I ett senare lagstiftningsärende instämde regeringen i utredningens slutsats.7 I lagstiftningsärendet framhölls att utgångspunkten beträffande tvångsmedelsanvändning är att sådan användning ska upphöra om de förutsättningar som har legat till grund för tvångsmedelsanvändningen bortfaller. Det var därför rimligt att ett beslag som beslutats för att ett föremål skäligen kunde antas vara avhänt någon genom brott (återställandebeslag) eller förverkat på grund av brott (förverkandebeslag) inte skulle kunna bestå på samma grund efter ett ogillat åtal. Detsamma gäller om rätten visserligen finner att brott har begåtts men ogillar yrkandet om förverkande eller återställande av det beslagtagna godset.

Beträffande beslag av föremål som skäligen kunde antas ha betydelse för utredning om brott (bevisbeslag) ansåg Förundersökningsutredningen att det fanns anledning att nyansera den dittills rådande ståndpunkten om beslag när åklagarens ansvarsyrkande ogillas. Den drabbade ansågs i och för sig ha lika stort intresse av att snabbt få tillbaka sin egendom oavsett vilken grund som fanns för beslutet om beslag. Bevisbeslag ansågs alltså inte som mindre ingripande för den drabbade jämfört med andra former av beslag. Den skillnad som framhölls var i stället att det allmänna intresset av en effektiv rättegångsordning gjorde sig särskilt starkt gällande beträffande beslag som sker i bevissyfte. Intresset av en effektiv process vägde tyngre än den drabbades intresse av att omedelbart få tillbaka sin egendom.8

Många av de skäl som angetts för att tillåta fortsatt beslag efter ogillande tingsrättsdom gör sig även gällande för beslag av brottsvinster som begärs förverkade, låt vara att intresset av att låta beslaget bestå grundar sig på olika typer av intressen. Det kan enligt utredningens mening inte betraktas som rimligt att betydande tillgångar ska behöva släppas mellan en prövning i tingsrätt och hovrätt om åklagaren gör bedömning att överklagande kommer att ske. En frikännande tingsrättsdom innebär inte att rättegången är avslutad och intresset av en effektiv process när det gäller brottsvinster kvarstår fram till att målet är slutligt avgjort.

För att kunna lägga ett förslag av detta slag skulle dock behöva göras närmare överväganden om bl.a. hur ett sådant förslag förhåller sig till Europakonventionens krav, t.ex. på att den som frikänts av domstol ska betraktas som oskyldig liksom om en sådan reglering

7Prop. 2015/16:68 s. 47. 8Prop. 2015/16:68 s. 49.

bör förenas med särskilda ersättningsregler i det fall ett överklagande inte leder till annat än ett fastställande av den frikännande tingsrättsdomen. Det finns även andra frågor av liknande slag som kan behöva utredas grundligt. Det finns inte utrymme att genomföra en sådan utredning inom ramen för denna utredning. Vi vill emellertid uppmärksamma frågan och framhålla att det från förverkandesynpunkt framstår som angeläget att den hanteras. i annat sammanhang.

8. En ny förfarandelag om rättegången vid förverkande och företagsbot

8.1. Inledning

Så som redogjorts för i kapitel 3 finns det inga allmänna bestämmelser som reglerar förfarandet vid förverkande i rättegångsbalken utan en talan om förverkande styrs antingen av de allmänna bestämmelser som gäller för rättegången i ett samtidigt hanterat åtal eller av någon av de två förfarandelagarna (lagen [1986:1009] om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. samt, såvitt avser utvidgat förverkande, lagen [2008:369] om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall, nedan kallade 1986 respektive 2008 års förfarandelag).

Flera processuella frågor är oreglerade och/eller svårtillgängliga i gällande lagstiftning. Att regleringen är svårtillgänglig kan leda till att likartade fall behandlas olika. Ett exempel är hanteringen av förverkande av narkotika i samband med att ett åtal för narkotikabrott ogillas. Ett annat exempel gäller möjligheterna för en tredje man att hävda sin rätt till viss egendom när åklagaren väckt talan om förverkande.

Både för att förverkandesanktionen ska kunna vara ett kraftfullt redskap i brottsbekämpningen och för att säkerställa att lagstiftningen lever upp till högt ställda krav på rättssäkerhet är det viktigt att de processuella frågor som kan aktualiseras vid förverkande är reglerade på ett enkelt, tydligt och förutsebart sätt.

Utredningens uppdrag i den här delen kan sammanfattas så att vi ska ta ställning till om de processuella bestämmelser som reglerar förverkandeförfarandet är ändamålsenligt utformade och lämna förslag på nödvändiga författningsändringar.

8.2. Tydligare bestämmelser om förfarandet kan leda till en mer effektiv reglering

Vår bedömning: Många processrättsliga frågor som kan uppstå

vid förverkande är i dag oreglerade eller så är regleringen spridd i skilda regelverk, vilket kan leda till att lika fall behandlas olika. Det finns också en risk för att förverkanderegleringen inte utnyttjas till sin fulla potential. De regler som styr förfarandet vid särskild talan om förverkande och företagsbot bör därför regleras i större omfattning än i dag. Regleringen bör dessutom i största möjliga mån hållas samlad i en lag.

Det är enbart beträffande förverkande och företagsbot som en särskild talan kan föras mot en person som inte är tilltalad. Den nya regleringen avser därför enbart förverkande och företagsbot.

Den nya lagen bör förutom bestämmelser om rättegången även innehålla särskilda bestämmelser om utredning av självständigt förverkande.

Handläggningen av frågor om förverkande som sker inom ramen för en brottmålsprocess sker enligt rättegångsbalkens allmänna regler för brottmål. Det regleras inte uttryckligen i regelverket. Att det inte finns särskilda processrättsliga bestämmelser för förverkande orsakar vanligtvis inte några mer påtagliga praktiska bekymmer, men i några situationer innebär bristen på en tydlig reglering osäkerhet vid tillämpningen. Ett sådant exempel är om det faktum att rätten självmant ska pröva frågan om förverkande också innebär att rätten kan eller bör ta upp den frågan utan formellt yrkande från åklagaren. En praktiskt viktig fråga är också vilka möjligheter som finns att avgöra en fråga om förverkande i den tilltalades utevaro. Vidare kan det uppkomma frågor om tredje mans ställning i förverkandeprocessen. Dessa och många andra frågor hanteras dagligen av främst åklagare och domstolar. Även om frågorna får sin lösning orsakar de i flera fall onödig tidsåtgång, ibland för att finna fram till tillämpliga regler och ibland för att förstå vad de innebär i en viss situation. I det här sammanhanget, när utredningen har fått i uppdrag att göra en översyn av hela förverkanderegleringen samt även fått i uppgift att reglera vissa frågor som rör bl.a. utredningen av företagsbot, menar vi att det finns skäl att i större utsträckning än i dag reglera det som

i dag anses ligga implicit i regleringen. Det vore dessutom mer resurseffektivt om alla, eller i vart fall merparten av, tillämpningsfrågorna fick sitt svar i en och samma lag i stället för flera olika.

De materiella förverkanderegler som föreslås i andra delar av betänkandet kommer enligt utredningens bedömning att leda till ett bättre genomslag för förverkandesanktionerna. Om de processuella frågorna besvaras på ett tydligt sätt i en lag i stället för besvaras i flera lagar och/eller med tillämpning av oskrivna rättsprinciper torde förutsättningarna för ett sådant genomslag kunna förstärkas ytterligare. Vi föreslår därför att de två nuvarande förfarandelagarna (1986 och 2008 års förfarandelagar) slås ihop till en gemensam lag. I den nya lagen bör dels flera outtalade principer regleras, dels bestämmelser införas som i vissa fall slår fast det som redan gäller i dag och i andra fall ändrar den nuvarande regleringen eller dess praxis.

För att skapa en sammanhållen reglering menar vi att även de särskilda bestämmelser som gäller utredningen av självständigt förverkande bör läggas i den nya förfarandelagen trots att utredningen inte i egentlig mening tillhör rättegången vid särskild talan om förverkande. En sådan reglering skulle dock följa samma struktur som rättegångsbalken som också innehåller såväl regler om domstolsförfarandet som förundersökningen. I valet mellan att skapa två separata lagar för rättegången respektive utredningen av självständigt förverkande har vi valt att låta lagstiftningen vara sammanhållen. Det finns naturligtvis alla möjligheter att separera de olika delarna i vårt förslag och göra det till två lagar under den fortsatta beredningen om det uppfattas vara en bättre ordning.

Vi kommer i de följande avsnitten redogöra för hur vi menar att den nya förfarandelagen bör utformas, vilka bestämmelser den bör innehålla samt för de överväganden vi gjort i olika delar. Redan nu kan dock sägas att vi inte har funnit anledning att låta lagen omfatta annat än just förverkande och företagsbot (jfr 1 § i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. där det bl.a. föreskrivs att ”[lagen] reglerar förfarandet vid prövning av fråga om förverkande av egendom till det allmänna eller om annan särskild rättsverkan av brott” och rubriken till nuvarande 36 kap. brottsbalken [”Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott”]). Skälet till det är att en särskild talan om andra särskilda rättsverkningar än förverkande och företagsbot, såvitt vi kan bedöma, inte aktualiseras. Den

nya lagen föreslås därför heta lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

8.3. En ny och sammanhållen förfarandelag

Vårt förslag: Lagen delas in i olika kapitel.

  • Kapitel 1 innehåller regler om lagens tillämpningsområde.
  • Kapitel 2 innehåller bestämmelser om utredningen.
  • Kapitel 3 innehåller bestämmelser om när annan myndighet än domstol fattar beslut om förverkande och företagsbot.
  • Kapitel 4 innehåller regler om rättegången.
  • Kapitel 5 innehåller några gemensamma bestämmelser.

De båda nu gällande förfarandelagarna innehåller endast ett fåtal bestämmelser om förfarandet vid förverkande (och annan särskild rättsverkan) när talan riktas mot en person som inte är tilltalad för brott. 1986 års förfarandelag trädde i kraft den 1 januari 1987 och ersatte då regler om förfarandet vid vissa fall av förverkande i 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Eftersom flera frågor lämnats oreglerade får tillämparen i många fall överväga vilka bestämmelser i rättegångsbalken som kan användas i stället.

Ett tydligt och sammanhållet regelverk torde skapa förutsättningar för fler mål om förverkande. Det skulle i sin tur innebära att förverkanderegleringen skulle kunna tillämpas mer effektivt och att fler brottsvinster och hjälpmedel skulle kunna förverkas från andra än den som åtalas för brott.

I den nya lagen bör även de särskilda bestämmelser som behövs för självständigt förverkande av brottsvinster placeras. Även om det i den delen mer är fråga om regler som rör utredningen om självständigt förverkande av brottsvinster än om direkta förfaranderegler för rättegången är det utredningens uppfattning att regleringen blir enklare att tillämpa om den hålls samman i en lag. Eftersom olika regler blandas på motsvarande vis i rättegångsbalken har vi inte sett några hinder mot att på detta sätt sammanföra regler om utredningen och regler om rättegången.

I det följande redogör vi för lagens närmare utformning. Genom tilläggsdirektiv har utredningen fått i uppdrag att även säkerställa att förfarandet när talan om företagsbot prövas lever upp till rättssäkerhetens krav. Förs en talan om företagsbot mot samma person som är tilltalad i ett brottmål ska handläggningen ske enligt de regler som gäller för brottmålet. Förs en talan om företagsbot i stället mot någon annan än den som är tilltalad för brott följer förfarandet den ordning som föreskrivs i 1986 års förfarandelag. De frågor som aktualiseras med anledning av tilläggsuppdraget kommer att hanteras i det följande.

8.4. Lagens tillämpningsområde

Vårt förslag: Den nya förfarandelagens inledande kapitel ska

innehålla en upplysning om att lagen innehåller bestämmelser om förfarandet när frågan om förverkande eller företagsbot rör annan än en tilltalad för brott samt om utredningen i dessa situationer.

Det ska vidare anges att om frågan rör någon som är tilltalad för brott ska de regler som gäller för brottmålet även ska tillämpas vid prövningen av förverkande- eller företagsfrågan som prövas i samma rättegång.

För att det ska vara tydligt när bestämmelserna i den nya förfarandelagen ska tillämpas i stället för rättegångsbalkens regler bör detta anges redan i lagens inledande kapitel. Regleringen bör ange att den nya förfarandelagen ska tillämpas vid prövningen av en talan mot någon som inte är tilltalad för brott. För att underlätta vid rättstillämpningen bör lagens inledande bestämmelser även innehålla en upplysning om att lagen innehåller bestämmelser om utredningen av förverkande och företagsbot.

Det förtjänar i det här sammanhanget även att framhållas att 1986 års förfarandelag, enligt vad som anges i 1 §, reglerar förfarandet vid prövning av fråga om förverkande av egendom eller om annan särskild

rättsverkan av brott. Såvitt utredningen kan bedöma kan det emellertid

inte bli fråga om att föra en särskild talan om annan särskild rättsverkan än just förverkande och företagsbot. Av den anledningen föreslår vi att lagen ska omfatta enbart förverkande och företagsbot.

8.5. Om utredning vid företagsbot och förverkande m.m.

8.5.1. Rättegångsbalkens regler om brottmål gäller vid utredning i de flesta fallen

Vårt förslag: Vid utredning av företagsbot och alla former av

förverkande utom självständigt förverkande av brottsvinster ska rättegångsbalkens regler om brottmål tillämpas.

Vid utredning som utmynnar i en begäran om företagsbot eller annat förverkande än självständigt förverkande av brottsvinster och sådant förverkande som avses i nuvarande 36 kap. 3 § brottsbalken förekommer alltid samtidigt en förundersökning om det brott som förverkandet grundas på. Rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål bör i dessa fall användas även för utredningen om företagsbot och förverkande. Detta kan tyckas självklart, men eftersom det krävs nya regler som klargör vilka bestämmelser som ska tillämpas vid utredningen av självständigt förverkande av brottsvinster och med hänsyn till att det funnits viss osäkerhet kring vilka regler som ska tillämpas vid utredningen av t.ex. utvidgat förverkande som riktats mot annan än den som åtalas för det förverkandeutlösande brottet anser vi att det bör anges i lagen att samma regelverk som gäller för utredningen av brottet också kan tillämpas för frågan om förverkande och företagsbot.

8.5.2. Utredning såvitt gäller självständigt förverkande av brottsvinster

Förutsättningar för att inleda en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster

Vårt förslag: En utredning om självständigt förverkande av brotts-

vinster får inledas om det finns anledning att anta att viss egendom helt eller delvis härrör från brottslig verksamhet.

Syftet med utredningen ska vara att ta reda på vem som äger eller med tillämpning av den föreslagna presumtionsregeln i 36 kap. 15 § brottsbalken ska anses äga egendomen, om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om egendomens förverkande samt att förbereda den bevisning som behövs vid huvudförhandling.

Senare i det här avsnittet kommer en redogörelse för de straffprocessuella tvångsmedel och källor till information som utredningen menar att utredande myndigheter behöver få tillgång till för att den nya förverkandeformen ska bli ett effektivt medel för att komma åt brottsvinster. Det kommer då att framgå att relativt stora befogenheter kommer öppnas upp för utredande myndigheter. Det är av den anledningen angeläget att det klargörs i lagen när de brottsbekämpande myndigheter får inleda en utredning om självständigt förverkande. Utredningens uppfattning är att en grundläggande förutsättning bör vara att utredande myndighet har kännedom om viss egendom och att det finns anledning att anta att den egendomen utgör brottsvinst. Det bör inte närmare preciseras på vilket sätt myndigheten har fått denna kännedom. Fråga kan t.ex. vara om egendom som påträffas vid ett rutinmässigt fordonsstopp eller om egendom som man erhållit kännedom om genom spaning, tips eller allmän underrättelseinformation. Det ska dock inte vara tillåtet för polis att förutsättningslöst söka information om en viss person i syfte att hitta egendom som kan förverkas.

Det beviskrav som uppställs – att det ska finnas anledning att anta

att egendomen helt eller delvis härrör från brottslig verksamhet – är

ett relativt lågt beviskrav. Det bör vara tillräckligt att det utifrån situationen kan konstateras egendomens värde inte tycks stå i relation till de ekonomiska förutsättningarna hos personen som äger eller vid tillfället innehar egendomen. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om en person utan taxerad inkomst kör runt i en exklusiv bil. Bedömningen av vad som kan antas om egendomen är givetvis beroende av situationen den påträffas i.

Den utredning som startas för att ta reda på om förutsättningar finns att väcka talan om självständigt förverkande har likheter med en förundersökning, men bör inte kallas för eller jämställas med en förundersökning eftersom den inte går ut på att ta reda om brott har begåtts och vem som i så fall kan misstänkas för brott. Det är dock angeläget att de rättssäkerhetsgarantier som tillförsäkras den enskilde vid förundersökning om brott enligt rättegångsbalkens regler också ska gälla för den person som blir föremål för utredning om självständigt förverkande. Den nya förfarandelagen bör därför utformas med utgångspunkt i rättegångsbalkens regelverk och därefter särskilt reglera vissa specifika frågor där handläggningen antingen skiljer sig från rättegångsbalkens reglering eller där den skiljer sig åt

beroende på vilken förverkandeform talan avser (eller om det är fråga om företagsbot).

Enligt utredningens mening bör det inledningsvis införas en bestämmelse som, i likhet med bestämmelsen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, klargör vad syftet med en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster är. Av en sådan bestämmelse bör framgå att syftet med utredningen är att utreda om egendomen utgör brottsvinst och ta reda på vem som äger egendomen (eller som med tillämpning av den presumtionsregel som utredningen föreslår anses äga den, se ovan avsnitt 4.5) och om det finns tillräckliga skäl för att väcka talan om egendomens förverkande. Vidare ska bevisning samlas in och förberedas så att den kan förebringas vid huvudförhandling i ett sammanhang.

Huvudregeln ska vara att åklagare inleder utredningen

Vårt förslag: Beslutet att inleda en utredning om självständigt

förverkande av brottsvinster ska som huvudregel fattas av åklagare. Åklagare ska även leda utredningen.

För att säkerställa att egendom som påträffas inte undanskaffas bör även Polismyndigheten kunna fatta beslut att inleda utredning om det är fara i dröjsmål

De krav som uppställs för att inleda en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster är, jfr det motsvarande kravet för att inleda en förundersökning, inte särskilt högt satt. Skillnaden är dock att det när en förundersökning inleds finns en misstanke om brott. Ofta är det också så att förundersökning inleds efter att någon anmält att hen utsatts för ett brott. Så kommer inte att vara fallet vid de flesta utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. I stället tror vi att utredningar i många fall kommer att påbörjas efter att polis påträffat egendom som misstänks härröra från brott i samband med spaning eller efter genomgång av allmän underrättelseinformation som finns tillgänglig hos polisen eller efter att förunderundersökning inletts beträffande något brott. Sedan en utredning inletts finns stora möjligheter att använda tvångsmedel för att t.ex. ta egendomen i beslag samt även vidta ingående kontroller av ägarens eller den presumerade ägarens ekonomiska förehavanden (se av-

snitt 8.9 nedan angående utredande myndigheters befogenheter under utredningen). Av nu nämnda skäl bör beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster som huvudregel beslutas av en annan myndighet än den som kommer att påträffa egendomen eller inneha underrättelseinformationen. Vi föreslår därför att det som utgångspunkt ska vara åklagare som fattar beslut om att inleda utredning. För att egendom som påträffas inte ska kunna undanskaffas i avvaktan på att åklagare kan fatta beslut bör det dock införas en möjlighet för en polisman att vid fara i dröjsmål besluta att inleda utredning och ta egendomen i beslag. Beslutet samt eventuella efterföljande beslut bör sedan snarast möjligt underställas åklagare som kan besluta om utredningen ska fortgå eller om den ska läggas ned.

Åklagare ska även ha till uppgift att leda utredningen om självständigt förverkande, vilket i sig följer av att det är åklagaren som inleder utredningen. I allt väsentligt ska samma förhållanden råda som de som anges vid förundersökning enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Skatteverket får i uppdrag att biträda åklagare vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster

Vårt förslag: Polismyndigheten ska vara den myndigheten som i

de flesta fallen biträder åklagaren vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. Även Säkerhetspolisen och Skatteverket ska emellertid kunna biträda åklagare vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. Myndigheterna ges uppdraget att utföra uppgiften genom att detta anges i den nya förfarandelagen.

Vår bedömning: Det bör övervägas ytterligare om även Tull-

verket borde få i uppdrag att i vissa fall bistå Åklagarmyndigheten vid utredningar om självständigt förverkande. Det pågår emellertid en samlad översyn av Tullverkets befogenheter varför utredningen inte lämnar några förslag om Tullverkets närmare befogenheter i det här avseendet.

Det finns olika uppfattningar om vilken rättsfigur ett självständigt förverkande av brottsvinster ska räknas som. Olika länder har också utformat sina bestämmelser på skilda vis, vissa som en form av civilrättsligt förverkande och andra som en del av det straffrättsliga systemet. Utredningens uppfattning är att det självständiga förverkandet visserligen får en speciell karaktär därigenom att det inte knyts till förekomsten av någon närmare preciserad brottslighet, men att det ändå är ett institut som naturligen hör hemma hos de myndigheter som i dag hanterar det utvidgade förverkandet, dvs. inom de myndigheter som arbetar med brottsbekämpning på ett eller annat vis. Utredningen av självständigt förverkande av brottsvinster kommer precis som vid utvidgat förverkande att behöva ta sikte på den ifrågavarande personens ekonomiska och personliga förhållanden. Det innebär att det i första hand är polis och åklagare som bör arbeta med utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. Även Säkerhetspolisen hanterar viss lagstiftning där självständigt förverkande skulle kunna aktualiseras, t.ex. inom lagstiftning som har att göra med finansiering av terrorism. Också Säkerhetspolisen bör därför ges i uppdrag att genomföra utredningar om självständigt förverkande. Av 2 § 1 p samt 3 § 1 p Polislagen (1984:387) följer att det till Polismyndighetens respektive Säkerhetspolisens uppgifter bl.a. hör att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet (beträffande Säkerhetspolisen enbart beträffande brott mot rikets säkerhet eller terrorbrott). Dessa uppgiftsbeskrivningar är allmänt hållna och bör inte tolkas snävt. Även utredning av självständigt förverkande bör därför kunna inrymmas under nämnda punkter i polislagen. Genom att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen pekas ut i den nya förfarandelagen som ansvariga för att bedriva utredning om självständigt förverkande följer detta uppdrag även av polislagen 2 § 5 p och 3 § 5.

Slutligen bör nämnas att till Skatteverkets uppgifter hör att myndigheten ska förebygga och motverka ekonomisk brottslighet, medverka i brottsutredningar som rör vissa brott samt delta i det myndighetsgemensamma arbetet mot den grova och organiserade brottsligheten (se 6 § förordningen [2017:154] med instruktion för Skatteverket). De närmare förutsättningarna för Skatteverkets verksamhet som rör brottsbekämpning följer av lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. För att det ska vara klart att Skatteverket i vissa fall även ska biträda åklagare vid utredning om

självständigt förverkande av brottsvinster bör det göras ett tillägg om detta i nu nämnda förordning och lag.

Tullverket är en myndighet som har till uppdrag att bl.a. övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige samt förebygga och motverka brottslighet i samband med in- och utförsel av varor (jfr 2 och 3 §§ förordning [2016:1332] med instruktion för Tullverket). Tullverket ska även delta i det myndighetsgemensamma arbetet mot den grova och organiserade brottsligheten (2 § andra stycket nyss nämnda förordning). Vidare ska Tullverket bedriva viss utrednings- och åklagarverksamhet i fråga om brott mot bestämmelser om in- och utförsel av varor (se 4 § samma förordning). Beskrivningen av Tullverkets uppdrag visar att det inte vore en verksamhetsfrämmande uppgift för Tullverket att även bistå åklagare i utredningar som syftar till att förverka egendom. Det är även troligt att myndigheten vid genomförandet av sitt uppdrag påträffar egendom som kan misstänkas härröra från brottslig verksamhet och då kan bli föremål för utredning om självständigt förverkande om vårt förslag genomförs. Det finns därmed goda skäl för att inkludera även Tullverket bland de myndigheter som kan biträda åklagare vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster. I och med att det för närvarande pågår en samlad översyn över Tullverkets uppdrag förefaller det lämpligast om Utredningen om en samlad lagstiftning om Tullverkets befogenheter (Fi 2021:04) lämnar förslag i den här delen. Vi har samrått med nämnda utredning och är överens om att detta är det mest lämpliga tillvägagångssättet. Vi lämnar alltså inte något förslag som innebär att även Tullverket ska biträda åklagaren vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster.

Slutligen bör nämnas att vi har övervägt om även Kustbevakningen ska kunna bistå åklagaren vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. Också Kustbevakningen har en del av sitt uppdrag inom den brottsbekämpande sfären (se bl.a. kustbevakningslagen [2019:32] och förordning [2019:84] med instruktion för Kustbevakningen). Det kan dessutom förutses att Kustbevakningen inom ramen för sitt uppdrag att bedriva sjöövervakning och utföra räddningstjänst till sjöss skulle kunna påträffa egendom som kan misstänkas härröra från brott. Trots det är det utredningens bedömning att Kustbevakningen för närvarande inte ska få i uppdrag att biträda åklagaren vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. Det huvudsakliga skälet för det är att det inte lär vara

särskilt vanligt förekommande att Kustbevakningen påträffar misstänkta brottsvinster. Detta ställningstagande kan givetvis behöva omvärderas sedan reformen om självständigt förverkande av brottsvinster varit i kraft under en period.

Flera av de bestämmelser som finns i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål bör kunna tillämpas vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster

Vårt förslag: För att en utredning om självständigt förverkande

av brottsvinster ska kunna bedrivas effektivt behöver utredande myndigheter tillgång till i stort sett samma utredningsmetoder som vid utredning av en brottsmisstanke. Flera av de bestämmelser som anges i 23 kap. rättegångsbalken bör därför göras tillämpliga vid utredning av självständigt förverkande av brottsvinster. Vilka bestämmelser som avses ska anges uttryckligen i den nya förfarandelagen.

Så som redan angetts tidigare i det här avsnittet är det angeläget att de rättssäkerhetsgarantier som omgärdar en förundersökning också kan tillämpas vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster. Det innebär bl.a. att det ska vara tydligt att den som åtgärden riktas mot under vissa förhållanden har rätt till en offentlig försvarare, men också att det klargörs att utredningen ska bedrivas objektivt så att inte någon onödigt utsätts för utredning eller orsakas kostnad eller olägenhet, att den som berörs har rätt att ta del av hela utredningsmaterialet sedan detta färdigställts m.m. (se mer om de rättssäkerhetsgarantier som ska gälla nedan). Det är emellertid också – för att den nya förverkandeformen självständigt förverkande av brottsvinster ska bli ett effektivt medel i brottsbekämpningen – nödvändigt att utredande myndigheter har tillgång till sådana utredningsmetoder som behövs för att det ska vara möjligt att ta ställning till om den ifrågavarande egendomen härrör från brottslig verksamhet eller inte. För att kunna klargöra detta behöver utredande myndigheter tillgång till i huvudsak samma utredningsverktyg som finns tillgängliga vid utredning om brott. Även om det inte är fråga om utredning av brott bör självständigt förverkande av brottsvinster ses som en del av myndigheternas tillgångsinriktade brottsbekämpning.

Utredningen föreslår mot den bakgrunden att följande bestämmelser i 23 kap. rättegångsbalken ska kunna tillämpas vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster: – 3 § fjärde stycket om att polisman får hålla förhör och vidta andra

utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen innan denna hunnit inledas, – 4 § om att utredningen bl.a. ska bedrivas objektivt samt så att inte

någon onödigt utsätts för utredning eller orsakas kostnad eller olägenhet, – 6 § om att förhör får hållas med alla som kan antas lämna upp-

lysning av betydelse för utredningen, – 6 a § om att den som ska höras bl.a. får kallas vid vite, – 6 b § om att frågor om utdömande av vite som har förelagts med

stöd av 6 a § ska prövas av åklagaren samt att den som förpliktats bl.a. kan begära rättens prövning av beslutet, – 7 § om att den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse

att inställa sig till ett förhör bl.a. får hämtas till förhöret, – 8 § om att bl.a. den som befinner sig på den plats, där ett brott

förövas, på tillsägelse av en polisman är skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter samt att den utan giltig orsak vägrar att medfölja får tas med till förhöret av polismannen, – 9 § om att den som inte är anhållen eller häktad som huvudregel

inte är skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar och att den som är under femton år inte är skyldig att stanna kvar längre än tre timmar, – 9 a och b §§ om skyldighet att tillfälligt lämna ifrån sig elektro-

nisk kommunikationsutrustning samt att sådan egendom ska lämnas tillbaka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden, – 10 § om att undersökningsledaren bestämmer vilka som får när-

vara vid ett förhör samt vilka undantag som gäller för undersökningsledarens beslutanderätt i det här avseendet, – 11 § om möjligheten för en närvarande offentlig försvarare att

ställa frågor vid förhör,

– 12 § om att det inte får användas t.ex. medvetet oriktiga upp-

gifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner under förhör i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning, – 13 § om att den som har vittnesplikt redan under utredningen kan

höras inför rätten om hen vägrar att yttra sig om omständighet som är av vikt för utredningen, – 14 § om möjligheten att inhämta yttrande från sakkunnig, – 15 § om att rätten genast kan ta upp ett bevis om det är fara för

att beviset annars går förlorat innan huvudförhandlingen, – 16 § andra stycket om tolk och översättning av handlingar, – 21 § om att det ska föras protokoll vid utredningen över det som

har förekommit som är av betydelse, – 21 a § om rätten att få en papperskopia av protokoll och andra

handlingar från utredningen samt de begränsningar som finns i den här rätten, – 21 b § om att förhör får dokumenteras genom en ljudupptagning

eller ljud- och bildupptagning, – 21 c § om att ljudupptagning och ljud- och bildupptagningar av

förhör ska bevaras till dess att utredningen har lagts ned eller avslutats eller målet, om talan väckts, är slutligt avgjort, – 21 d § om att frågor om rätt att ta del av det som har förekommit

vid förundersökningen prövas av undersökningsledaren, och – 23 § om att de bestämmelser som angetts ovan även gäller om

ytterligare utredning behöver göras sedan talan väckts.

Det som i bestämmelserna sägs om den misstänkte ska i stället gälla den person som en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster riktas mot. Det som sägs om förundersökning ska i stället gälla utredning om självständigt förverkande.

Medtagande och hämtning till förhör (se 23 kap.8 och 9 §§rättegångsbalken) utgör en form av tvångsmedel. Här kan nämnas att det kan bli aktuellt för utredande myndigheter att hämta flera personer till förhör samtidigt, under åberopande av att det föreligger kollusionsfara, eftersom det kan förutses att den som talan om förver-

kande riktas mot kan komma med invändningar om att egendomen har erhållits genom arv, gåva, lån eller liknande disposition. I ett sådant fall kan det alltså vara nödvändigt att genomföra förhör med flera personer samtidigt i syfte att undvika att personerna skapar en gemensam berättelse om egendomen. Vid tillämpning av dessa regler bör man alltså, trots att det inte pågår en utredning om brott kunna anses föreligga kollusionsfara.

Tvångsmedelsanvändning vid utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster

Vårt förslag: I den nya förfarandelagen ska det anges att bestäm-

melserna om förvar, kvarstad, beslag, penningbeslag, husrannsakan och kroppsvisitation i 26–28 kap. rättegångsbalken är tillämpliga i en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

Av lagen ska det framgå även att straffprocessuella tvångsmedel ska hävas när det inte längre finns skäl för dem samt att ett straffprocessuellt tvångsmedel inte får pågå längre tid än ett år om det inte finns särskilda skäl för att åtgärden pågår längre tid. Tidsgränsen ska enbart gälla under utredningstiden och alltså inte efter att talan om förverkande har väckts vid domstol.

Om en möjlighet till självständigt förverkande av brottsvinster införs, är det givetvis angeläget att institutet ges en sådan utformning att dess effekter inte stannar på papperet. Detta fordrar bl.a. att förutsättningar skapas för ett effektivt utredningsförfarande och att verkställigheten av ett beslut om förverkande kan säkerställas. För att åstadkomma detta torde det vara nödvändigt att i viss utsträckning ge möjligheter att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel för dessa ändamål. En utgångspunkt för all tvångsmedelsanvändning är att den ska vara förenlig med legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna. Det innebär att tvångsmedel bara får användas med uttryckligt stöd i lag och endast för det ändamål för vilket det beslutats. Det innebär vidare att det ska finnas ett behov av åtgärden och att det inte räcker med en mindre ingripande åtgärd, samt att tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden

överväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.1

De straffprocessuella tvångsmedel som bör kunna användas är vid en utredning om självständigt förverkande är – vid sidan av vad som följer av föregående avsnitt – förvar och kvarstad i brottmål, beslag och penningbeslag, husrannsakan och kroppsvisitation.

Reglerna om förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag behöver kunna användas för att säkra verkställigheten av ett framtida förverkande. Mot bakgrund av att vi föreslår ändringar som innebär att egendom i större omfattning ska kunna sakförverkas, att förverkande ska kunna ske också då brottsvinsten motsvarar skada för enskild samt att bestämmelsen om penningbeslag ska bli generellt tillämplig gör vi bedömningen att det i första hand är beslag och penningbeslag som kommer att aktualiseras vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

För att utredande möjligheter ska ges en rimlig möjlighet att utreda den berördes egendomsförhållanden behöver de även tillgång till tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation. För dessa båda tvångsmedel bör de bestämmelserna som rör åtgärder mot annan än den som är misstänkt för brottet göras tillämpliga också vid självständigt förverkande. Det innebär att det kommer att krävas att det finns synnerlig anledning att tro att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller annars ha betydelse för utredningen om självständigt förverkande av brottsvinster. På motsvarande vis kommer det krävas synnerlig anledning att anta det genom kroppsbesiktningen kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller annars är av betydelse för utredningen.

Det utvecklas inte närmare i förarbetena till 28 kap. rättegångsbalken vad som avses med synnerlig anledning i det här avseendet. Av uttalanden som bl.a. JO gjort följer att uttrycket ska tolkas så att det ska finnas någon faktiskt omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att husrannsakan ger det förväntade resultatet.

Kravet på synnerliga anledning kan förefalla högt, men det ska ses mot bakgrund av att det gäller när åtgärden vidtas mot någon som inte är misstänkt för brott. Kravet måste i det här sammanhanget också ses mot bakgrund av en husrannsakan och en kroppsbesiktning i de här fallen knappast blir aktuellt om inte myndigheterna

1 Se prop. 1988/89:124 s. 27.

genom inledande utredningsåtgärder eller genom omständigheterna i övrigt har goda skäl att misstänka att åtgärden skulle kunna leda framåt. Det finns ju ingen konkret händelse, t.ex. ett brott, som i övrigt ger anledning till åtgärden. Vår bedömning är att kravet hindrar att husrannsakan och kroppsbesiktning företas på alltför lösa grunder, men samtidigt inte hindrar att åtgärderna vidtas när det finns skäl för dem.

De ändringar som vi föreslår i rättegångsbalken för att bestämmelserna där ska kunna tillämpas vid utredning om självständigt förverkande av brottsvinster redovisas i avsnitt 7.3.

Som angetts ovan lär det framför allt vara beslag och penningbeslag som kommer att användas i utredningar om självständigt förverkande av brottsvinster. Det kan t.ex. bli aktuellt att ta egendom i beslag eller penningbeslag om polisen vid utredning beträffande ett brott påträffar kontanter eller annan värdefull egendom som inte kan knytas till det brott som utreds eller något annat konkret brott, men som av annan anledning misstänks härröra från en inte närmare preciserad brottslighet. För att utredningen ska bedrivas med det skyndsamhetskrav som får anses gälla vid tvångsmedelsanvändning bör det införas en tidsgräns för tvångsmedelsanvändningen. Det gäller särskilt som det inte finns några preskriptionsregler att ta hänsyn till vid en sådan utredning. Som utgångspunkt bör tvångsmedel inte kunna pågå under längre tid än ett år, förutsatt att det inte finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses t.ex. att utredningen om självständigt förverkande är mycket omfattande eller komplex eller att det kan misstänkas att den som åtgärden berör medvetet håller sig undan för att förhindra att utredningen slutförs. Det ska kunna krävas att myndigheten som ansvarar för utredningen aktivt driver den mot ett avgörande. Om skälet till att talan inte kan väckas helt är hänförligt till den som åtgärden berör bör ett beslag eller ett penningbeslag kunna bestå även när åtgärden har pågått i ett år, dvs. särskilda skäl bör i sådana fall närmast regelmässigt anses föreligga.

Den begränsning som ligger i det nu sagda ska inte gälla om talan om förverkande har väckts. I ett sådant fall kan nämligen utredande myndigheter inte längre påverka tidsutdräkten.

Den som berörs av t.ex. ett beslag har givetvis möjlighet att enligt gängse regler begära rättens prövning av beslaget.

I avsnitt 8.9.1 finns en redogörelse för de särskilda bestämmelser som ska gälla om en utredning av och talan om förverkande bedrivs mot barn och unga.

8.5.3. Särskilda regler om den rätt som tillkommer de som berörs av en utredning om förverkande eller företagsbot

Rätten till offentlig försvarare

Vårt förslag: Det ska klargöras i den nya förfarandelagen att

offentlig försvarare kan förordnas med stöd av 21 kap. 3 a § rättegångsbalken för den person eller det företag som är föremål för utredning eller talan om förverkande eller företagsbot.

Förutsättningarna för ett förordnande är att det behövs med hänsyn till utredningen eller att det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den som berörs eller vad målet rör. Offentlig försvarare ska förordnas endast om den som talan riktas mot begär det.

I likhet med vad som gäller vid förordnande av offentlig försvarare vid misstanke om brott ska det inte förordnas en offentlig försvarare om den som talan riktas mot biträds av en försvarare som den berörde själv har utsett.

Det ska även införas en reglering som klargör att den person eller det företag som utreds har rätt att få information om rätten att anlita ombud och att hen under vissa förutsättningar har rätt att få en offentlig försvarare förordnad. Regleringen bör införas genom en hänvisning till bestämmelsen i 12 § förundersökningskungörelsen (1974:948).

Om de förslag vi lämnar om självständigt förverkande av brottsvinster genomförs innebär det att egendom kan förverkas till staten utan att den person som berörs samtidigt döms för att ha begått ett brott som har anknytning till egendomen. Åtgärden är ingripande mot den enskilde. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes företagsbotsregleringen, bl.a. genom att ett företags betalningsförmåga ska ha betydelse när företagsbotens storlek bestäms i de fall det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet som begås i större företags verksamhet. Reformen innebar också att

maximibeloppet för företagsbot i dessa fall höjdes från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor och att möjligheterna att förelägga företagsbot genom strafföreläggande utökades.2 Dessutom är det så att företagsboten – även om den enligt svensk rätt anses utgöra en särskild rättsverkan av brott – är att betrakta som ett straff enligt Europakonventionen.

Mot den bakgrunden, och då det inte är tydligt att den hänvisning till rättegångsbalkens regler om bötesmål som finns i 1986 års förfarandelag också innebär att de rättsäkerhetsregler som finns till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också gäller i förhållande till en juridisk person i samband med en utredning om företagsbot, har utredningen genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att ta ställning till om de rättssäkerhetsregler som tillkommer den som är misstänkt för brott också uttryckligen bör omfatta juridiska personer som är föremål för utredning om företagsbot. Dessa frågor aktualiseras i allra högsta grad även beträffande det förslag som utredningen lämnar om att det ska införas självständigt förverkande av brottsvinster. Också vad gäller den formen av förverkande behöver det klargöras vilka rättigheter som tillkommer den person som en utredning och eventuell förverkandetalan riktas mot.

De frågor som i det här sammanhanget bör övervägas är om det behöver förtydligas att regleringen om försvarare under vissa förutsättningar omfattar företag i mål om företagsbot samt om det bör införas en uttrycklig skyldighet för undersökningsledaren att informera företaget om rätten att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare. Samma förhållanden behöver även övervägas i fråga om en särskild talan om förverkande. I efterföljande avsnitt tar utredningen upp frågan om vilka övriga rättssäkerhetsgarantier som bör iakttas under utredningar om företagsbot och förverkande samt om och i så fall hur reglerna om rättegångskostnader i brottmål bör tillämpas.

Enligt 21 kap. 3 a § rättegångsbalken ska en offentlig försvarare förordnas för en person om denne blivit anhållen eller häktad för ett brott som personen är misstänkt för och personen i fråga begär det. Offentlig försvarare ska också på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. Därutöver ska offentlig försvarare förordnas om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till

2 Se prop. 2018/19:164 Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag samt mer om företagsbot ovan i kapitel 3.

utredningen om brottet, om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör. Av 21 kap. 3 a § andra stycket rättegångsbalken följer att offentlig försvarare ska förordnas enbart om det finns synnerliga skäl för det om den misstänkte redan biträds av en försvarare som hen själv har utsett.

Av rättsfallet NJA 2016 s. 714 följer att det som i allmänhet gäller i fråga om rättegången i brottmål som utgångspunkt ska gälla även när en särskild talan förs enligt 1986 års förfarandelag. Det följer av nuvarande 2 § i 1986 års förfarandelag. Enligt Högsta domstolen innebär det sagda att bestämmelserna om försvarare i 21 kap. rättegångsbalken ska tillämpas i den utsträckning detta är möjligt. Redan den nu gällande lagstiftningen medger alltså att offentlig försvarare förordnas även vid en särskild talan enligt 1986 års förfarandelag. Enligt Högsta domstolen finns det inget hinder mot att offentlig försvarare förordnas för en näringsidkare som är en juridisk person så länge förutsättningarna för att förordna offentlig försvarare enligt 21 kap. 3 a § rättegångsbalken är uppfyllda.

Redan i dag finns alltså förutsättningar för att förordna offentlig försvarare vid särskild talan om förverkande och företagsbot. Rätten till ett effektivt försvar utgör en grundläggande rättssäkerhetsaspekt. Sett mot den bakgrunden gör utredningen den bedömningen att det bör klargöras i den nya förfarandelagen under vilka förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Detta blir än mer angeläget om utredningens förslag om självständigt förverkande av brottsvinster genomförs.

Utredningens förslag är därför att det i den nya förfarandelagen anges att offentlig försvarare förordnas för den person eller det företag som en talan om förverkande eller företagsbot riktas mot om förutsättningarna i 21 kap. 3 a § rättegångsbalken är uppfyllda och det behövs med hänsyn till utredningen och den som talan riktas mot begär det. Om en utredning bedrivs mot ett barn ska offentlig försvarare alltid förordnas, se avsnitt 8.9.1.

Om den som talan i första stycket riktas mot biträds av en försvarare som den berörde har utsett, ska det normalt inte förordnas någon offentlig försvarare vid sidan av denne. Det är samma för-

hållande som gäller för förordnande av offentlig försvarare enligt rättegångsbalken.

Det är också angeläget att regleringen klargör under vilka förhållanden den som är föremål för en utredning om förverkande eller företagsbot enligt den nya förfarandelagen har rätt att få information om bl.a. rätten till offentlig försvarare på samma sätt som den som är misstänkt för brott. Regleringen bör införas genom en hänvisning till 12 § förundersökningskungörelsen (1974:948).

Andra rättssäkerhetsgarantier vid utredning om förverkande och företagsbot

Vårt förslag: Det ska klargöras i den nya förfarandelagen att den

rätt som tillkommer en person som är misstänkt för brott under förundersökningen ska gälla även den som är föremål för utredning om självständigt förverkande och den som företagsbot riktas mot samt, i förekommande fall, dennes försvarare. När en utredning om förverkande eller företagsbot har avslutats ska beslut meddelas om huruvida talan kommer väckas eller inte.

Utredningen ska, som nämnts ovan, ta ställning till om vissa andra rättssäkerhetsgarantier som finns enligt bestämmelserna om förundersökning ska tillämpas även vid utredningar om företagsbot och förverkande. De bestämmelser som i det här sammanhanget bör övervägas är bestämmelserna i 23 kap.1819 §§rättegångsbalken om tillgång till information under förundersökningen. Av bestämmelserna följer att den som är misstänkt för ett brott ska underrättas om misstanken när hen hörs. Därefter har den misstänkte även rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Vidare gäller att den misstänkte och försvararen har rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen när undersökningsledaren har slutfört den utredning som hen anser är nödvändig. I det sammanhanget har den misstänkte och försvararen också rätt att begära att förundersökningen kompletteras. Den misstänkte eller försvararen har även rätt att begära att ett förhör eller någon annan utredning ska äga rum om det kan antas

vara av betydelse för förundersökningen. I det fall en begäran om komplettering av utredningen avslås ska skälen för det anges. Om utredningen inte kompletteras har den misstänkte eller försvararen möjlighet att anmäla det till rätten som ska pröva anmälan så snart som möjligt.

I ljuset av de belopp som ett företag kan åläggas att betala i form av företagsbot samt det intrång i bl.a. äganderätten som en talan om förverkande kan innebära är det rimligt att samma rättssäkerhetsgarantier gäller vid utredning om företagsbot och förverkande som vid förundersökning om misstanke om brott. Det är alltså utredningens uppfattning att den rätt som tillkommer en person som är misstänkt för brott enligt 23 kap.1819 §§rättegångsbalken också ska tillkomma den person eller det företag som utreds för en eventuell talan om förverkande eller företagsbot.

Information om det beslut som utredningen har lett fram till

Vårt förslag: Den som berörs av en utredning om företagsbot

eller förverkande ska, när utredningen har slutförts, få besked om vilket beslut som utredningen har lett fram till.

Av 23 kap 20 § rättegångsbalken följer att beslut ska meddelas om huruvida åtal ska väckas när en förundersökning avslutas. En person eller ett företag som står under utredning för företagsbot eller förverkande har begränsade möjligheter att planera för framtiden under tiden som utredningen pågår. Företagets verksamhet måste inrättas efter att en bot eventuellt måste betalas eller att förverkande kan komma att ske. Den privatperson som har fått ett konto i penningbeslag kan inte använda pengar som finns på kontot under viss tid. Under hur lång tid för