SOU 1971:6
Ny sjömanslag
Till Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Den 9 september 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdeparte- mentet att tillkalla sex sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av sjömansla- gen ävensom experter för att biträda vid utredningsarbetet.
Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 17 september 1964 såsom sakkunniga expeditionschefen i handelsdepartementet, numera generaldirektören i patent— och re- gistreringsverket, Göran R. Borggård, di- rektören i Sveriges redareförening, jur. dr. Nils Grenander, direktören i Svenska ma- skinbefälsförbundet Knut E. H. Hadrup, förbundsordföranden i Svenska sjöfolksför- bundet Johan S. Thore, direktören i Sve- riges fartygsbefälsförening Stig W. 0. Wie- be och ombudsmannen i Rederiföreningen för mindre fartyg Karl Johan Wikström. Det uppdrogs åt Borggård att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Som experter tillkallades samma dag direktören i Sveriges redareförening N. Douglas Forss- blad och dåvarande förbundsordföranden i Svenska stewardsföreningen, numera om— budsmannen i Sveriges fartygsbefälsför— ening H. Sigvard Karlbjörn.
Den 28 februari 1967 tillkallades kansli- rådet i utrikesdepartementet, numera am- bassadören Hans Sköld som expert vid ut- redningsarbetet. Den 31 mars 1968 erhöll Wikström begärt entledigande från sitt upp- drag. Den 1 april 1968 förordnades ad— vokaten Rolf J:son Edqvist att i Wikströms
ställe vara ledamot av utredningen. Sedan Thore avlidit förordnades den 23 mars 1970 förbundsordföranden i Svenska sjöfolksför— bundet Gunnar Karlsson att vara ledamot av utredningen. Svenska stewardsföreningen har fr.o.m. den 1 januari 1970 gått sam- man med Sveriges fartygsbefälsförening.
Utredningen har antagit namnet 1964 års sjömanslagskommitté.
Till sekreterare åt utredningen förordna- des den 29 oktober 1964 assessorn i Svea hovrätt K. Lennart T. Sjöstedt.
Kommittén har efter remiss avgivit ut- låtanden
över sjölagskommitténs betänkande »Far— tygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch, ansvarsbestämmelser rn. m.» (SOU 1965: 18),
över statskontorets rapport den 31 decem- ber 1965 rörande sjömansförmedling och sjömanshus,
över lagberedningens betänkande »Utsök- ningsrätt VI. Arbetsgivares kvittningsrätt» (SOU 1967: 3),
över sjömansregisterutredningens betän— kande rörande sjömansregistreringen (sten- cil K 1968: 7) och
över sjölagskommitténs promemoria rö- rande laga domstol och forum i allmänna sjörättsmål (stencil Ju 1969: 18).
Ordföranden i kommittén har efter re- miss avgivit utlåtanden
över sjöfartsutredningens betänkande »Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organi-
sation» (stencil K 1967: 10) och
över en i kommunikationsdepartementet upprättad departementspromemoria angåen- de bestridande av kostnader för läkarun- dersökning av anställda ombord i fartyg m. m. (stencil K 1969: 9).
Kommittén har slutfört uppdraget att verkställa översyn av sjömanslagen och över- lämnar härmed betänkande med lagförslag jämte motiv och bilagor. Uppdraget är där- med slutfört. Stockholm i februari 1971
Göran Borggård
Rolf J:son Edqvist Nils Grenander Knut Hadrup Gunnar Karlsson Stig Wiebe Douglas Forssblad H. S. Karlbiöm Hans Sköld
/ Lennart Sjöstedt
Sammanfattning
Allmänna motiv Avdelning ]. Historik ........
23
25
26
28
29
32
33
39
1.1 Lagstiftning före 1952 års sjömans- lag .............. 1.2 1952 års sjömanslag 1.3 Lagändringar efter år 1952 1.4 Framställning om lagrevision
Avdelning 2. Utredningens tillsättande, direktiv och arbetets uppläggning m.m ...............
2.1 Utredningens tillsättande . . . .
2.2 Direktiven 2.3 Utredningsarbetets uppläggning .
Avdelning 3. Utländsk lagstiftning och internationella konventioner . . . . 3.1 Övrig nordisk lagstiftning. . . . 3.2 Förbundsrepubliken Tyskland . . 3.3 Storbritannien ......... 3.4 Nederländerna 3.5 Belgien ............ 3.6 Frankrike ........... 3.7 Amerikas Förenta Stater 3.8 Israel 3.9 Konventioner
Avdelning 4. Inledning med allmänna synpunkter på utformningen av ny sjömanslag 4.1 Huvuddragen av innehållet i sjö-
manslagen
4.2 Kollektivavtalens och de fackliga
organisationernas betydelse . . .
4.3 Ekonomiska och tekniska för- ändringar på sjöfartsområdet . . 4.4 Synpunkter på ny lagstiftning . . 4.5 Internationellt samband 4.5.1 Nordisk rättslikhet
39
41
42 42 42 43
45 45 45 48 53 55 57 59 62 63
65 66 70 71
Avdelning 5. Om arbetsledningen om- bord på fartyg .......... 5.1 Allmänt ........... 5.2 Styrmännen .......... 5.3 Maskinchefen ........ 5.4 Föreståndaren för ekonomiavdel- ningen ............ 5.5 Radiotelegrafisten ....... 5.6 Befälhavaren ......... 5.7 Övrigt ............
Avdelning 6. Den disciplinära bestraff- ningsrätten ........... 6.1 Erfarenheter av disciplinbotssyste- met .............
6.2 Den disciplinära funktionen. . . 6.3 Den allmänna straffprocessuella funktionen ..........
6.4 Kommitténs slutsats ...... 6.5 Särskilt yttrande av ledamoten Wiebe ............
Avdelning 7. Om ansvarsbestämmelser m.m ...............
Avdelning 8. Om laga domstol och rätte- gång .............. 8.1 Gällande rätt ......... 8.2 Tidigare föreslagna ändringar i " gällande rätt ......... 8.3 Kommitténs förslag ......
Avdelning 9. Om slopande av vissa bestämmelser i gällande sjömanslag . 9.1 Allmänt ........... 9.2 Befälhavarens tjänsteavtal . . . . 9.3 Avskedsgrunder ........ 9.4 Befälhavarens behörighet att ingå anställningsavtal ........ 9.5 Sjömans skyldighet att kvarstå i tjänsten för att biträda vid nöd- vändigt arbete .........
9.6 Lönebestämmelser ....... 9.7 Sjömans rätt att i förtid erhålla entledigande .........
9.8 Tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande ..... 9.9 Ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckan-
de m.m ............
9.10 Tvist angående tjänsteförhällandet 9.11 Ordningsföreskrifter angående till- träde till och utevaro från tjänsten 9.12 Hämtning av sjöman genom polis- myndighets försorg .......
73 73 74 76 77 77 78 79 80
80 84
85 87
87
89
92 92
92 93
94 94 94 95
96
96
97
98 98
99
99
Specialmotiv Avdelning 10. Specialmotivering till för-
slaget till ny sjömanslag ...... 101 10.1 1 kap. Inledande bestämmelser . 101 l 5 .............. 101 2 5 .............. 105 10.2 2 kap. Om anställningsavtalet . . 105
10.2.1 Om ingående och frånträ- dande av anställningsavtal 105
35 .......... 105 45 .......... 106 55 .......... 108 65 .......... 108 75 .......... 110 85 .......... 111 95 .......... 112 105 .......... 113 115 .......... 113 125 .......... 114 135 .......... 114 145 .......... 115 10.2.2 Om befattning på. fartyg . 115 155 .......... 115 165 .......... 116 175 .......... 117 185 .......... 118 195 .......... 119 10.2.3 Om skeppsnämnd . . . . 119 205 .......... 119 21 5 .......... 122 225 .......... 123 235 .......... 124 245 .......... 125 255 .......... 126 265 .......... 126 10.2.4 Om fri resa ...... 127 275 .......... 127 285 .......... 136 295 .......... 137 305 .......... 138
10.2.5 Om lön och vård till följd av sjukdom eller skada samt om begravning ..... 139
31 5 .......... 139 325 .......... 141 335 .......... 141 345 .......... 143 355 .......... 144 365 .......... 145 375 .......... 146 385 .......... 146
10.3 3 kap. Om skeppsarbetet . 146 395 ............. 147 405 ............. 148 41 5 ............. 149 SOU 1971: 6
42 5 ............. 43 5 ............. 44 5 ............. 45 5 ............. 10.3.1 Om tvångsmedel .....
46 5 .......... 47 5 ..........
10.4 4 kap. Ansvarsbestämmelser . . . 48 5
5952....:.:. .... 10.5 sog
Övergångsbestämmelser
10.6.1 Allmänt ........ 10.6.2 Om kaplake m.m ..... 10.6.3 Om avsked m.m.
10.6.4 Om avtalets upphörande vid fartygets förolyckande 10.6.5 Om förlust av personlig egendom ........ 10.6.6 Om tvist angående tjänste- förhållandet .......
10.6.7 Om disciplinbot .....
10.6
Summary in English .........
Bilagor Bilaga 1 Sjömanslagen den 30 juni 1952 Bilaga 2 Översikter över motsvarigheter mellan förslaget och sjömanslagen . . Bilaga 3 Internationella arbetsorgani— sationens (ILO) konventioner med avseende på förhållanden som har anknytning till sjömanslagen . . . Bilaga4 Byrådirektören Sven Rengbys undersökning av användningen av disciplinära åtgärder ombord på svenska fartyg och om fartygsbefäl- havarnas inställning till disciplin- straffbestämmelsema m.m ......
170
170
170 170 171
176
195
197
203
4.1 4.2
Undersökningens omfattning Användningen av disciplinstrati' m.m .............. Befälhavarnas åsikt om värdet av rätten att tillgripa vissa discipli- nära åtgärder ......... Undersöknings- och bestraffnings- nämndernas verksamhet Bilaga 5 Uppställning över fartyg och antalet ombordanställda, vilka fartyg går i sådan trafik att bestämmelserna i 27 5 i förslaget om fri hemresa kan bli tillämpliga på sjömännen Bilaga 6 Utkast till förslag till lag om bötesåläggande för sjöfolkl) . . . . Bilaga 7 Överenskommelse om vissa lagreglers överliyttande till avtal . . .
4.3
4.4
I betänkandet använda förkortningar .
206
210
211
215
219
222
228
1) Av kommittén utarbetade specialmotiv till författningsutkastet har inte medtagits i be- tänkandet.
Förslag till
sjömanslag Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 5.
Denna lag äger tillämpning på skeppsarbete som utföres av sjöman i befattning på fartyg samt på redares avtal med sjöman om sådant arbete, om ej annat särskilt anges eller följer av lagen.
Med skeppsarbete förstås i denna lag arbete, som utföres av person, som medföljer fartyget, för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag ombord på far— tyget eller på annat ställe.
Sjöman har befattning på fartyg, om hans arbetsuppgifter där hänför sig till fartygets nyttjande och avser annat än enbart tillfälliga göromål.
Med väntetid avser lagen tid, när sjömannen lämnat befattningen på fartyget utan att samtidigt frånträda anställningen hos redaren och
han väntar på att ånyo tillträda befattning på redarens fartyg eller hans anställningsavtal uppsagts och uppsägningstiden löper. Väntetid omfattar tid när sjömannen står till redarens förfogande för utförande av arbete och fritid, som utgör vederlag för ordinarie arbetstid eller ersättning för över- tidsarbete.
2 5.
Följande bestämmelser i lagen skall tillämpas med avseende på personer, som reda- ren eller annan arbetsgivare anställt för skeppsarbete men vilka ej har befattning på fartyget:
om minimiålder för att användas i skeppsarbete enligt 4 5, om skeppsnämnd enligt 20 5 och 23—25 55, om läkarundersökning m. m. enligt 33 5, om statsverkets ansvar för vårdkostnad enligt 35 5 andra stycket, om åtgärder vid dödsfall enligt 36 5 första och andra styckena, om ersättning av statsmedel enligt 38 5, om lydnadsplikt enligt 40 5, om ersättningsskyldighet enligt 41 5 första och andra styckena, om arbetskonflikt enligt 42 5, om medtagande av gods enligt 45 5, om tvångsmedel enligt 46—47 55,
om ansvar m. m. enligt 52—56 55, 57 5 första stycket och 59 5, samt om hemsändande av lönemedel enligt 60 5. Arbetstagare, som avses i första stycket, är skyldig att utföra sådant arbete som befälhavaren finner nödvändigt att ålägga honom av hänsyn till säkerheten ombord.
Vad som sägs i första och andra styckena skall också gälla sjöman, som medtages ombord enligt föreskrifterna i 346 5 sjölagen .
2 kap. Om anställningsavtalet
Om ingående och frånträdande av anställningsavtal
3 &. Redare skall sörja för att hans anställningsavtal med sjöman upprättas skriftligt.
4 &. Yngling får ej användas i skeppsarbete före det kalenderår under vilket han fyller sexton år och ej heller innan han fullgjort sin skolplikt. Den som ej uppnått aderton års ålder får ej användas i arbete som eldare. Kvinna får ej användas i skeppsarbete, om hon är under aderton år.
5 5.
Är sjöman anställd för bestämd tid och utgår tiden under resa, gäller anställnings- avtalet till fartygets ankomst till hamn. Avtalet upphör dock ej i utländsk hamn, som fartyget anlöper enbart för bunkring eller landsättning av sjuk eller skadad person, ej heller i hamn som fartyget tillfälligt besöker kortvarigt av hänsyn till de ombordvaran- des, fartygets eller lastens säkerhet.
6 5.
Har överenskommelse icke träffats om var anställningsavtalet efter uppsägning å någondera sidan får frånträdas, skall gälla, att avtalet icke får frånträdas på annan ort än i hamn, som är belägen i det land där sjömannen har sin hemort, eller på orten där han ingick anställningsavtalet.
Om sjömannen själv uppsagt anställningsavtalet, skall vad nu sagts gälla endast när sjömannen har befattning på fartyg och under väntetid.
7 5.
Sjöman, som varit anställd hos redaren eller haft anställning på samma fartyg under nio månader, har, även om annat följer av avtalet, rätt att efter avtalad uppsägnings- tid bliva fri från anställningen. Har sjömannen befattning på fartyg, inträder hans rätt först när fartyget anlöpt hamn för lossning, lastning eller uppläggning.
Vad nu sagts gäller ej, om sjömannen skriftligen samtyckt till att avtalet förlänges. Sådant samtycke kan ej avse längre tid än nio månader 1 sänder eller lämnas tidigare än en månad i förväg.
8 5. Visar sjöman, att han kan få befattning av högre grad på fartyg än den han innehar eller annan anställning, vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, har han rätt
att omedelbart bliva fri från anställningsavtalet, om det utan ökad utgift för redaren kan sättas duglig man i hans ställe.
Detsamma gäller om det efter sjömannens anställande inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom att bliva fri från anställningen. Villkoret att redaren icke förorsakas ökad utgift kan i sådant fall helt eller delvis efterges, om det är skäligt med hänsyn till den tid sjömannen varit anställd hos redaren och övriga förhållanden.
9 %.
Föreligger fara för att fartyg skall uppbringas av krigförande eller utsättas för krigs- skada eller blir faran härför väsentligt större äger sjöman, som har befattning på fartyget eller som redaren anvisat arbete där eller eljest ålagt att medfölja fartyget, rätt att bliva fri från anställningsavtalet, om sjömannen icke godtagit att medfölja far- tyget under de angivna förhållandena. Hans rätt inträder omedelbart om resan icke börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper.
Samma rätt har sjömannen om allmänfarlig sjukdom vunnit utbredning i hamn, till vilken fartyget är bestämt.
10 5. Är sjöman anställd för bestämd resa och ändras denna väsentligt, har han rätt att bliva fri från anställningsavtalet. Hans rätt inträder omedelbart om resan icke börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om för— ändringen.
11 5.
Är fartyget icke sjövärdigt för resa i avsedd fart, är det för hårt eller olämpligt lastat eller olämpligt barlastat, medför det passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller är det icke bemannat på betryggande sätt, och kan därigenom de ombordvarande antagas bliva utsatta för livsfara under resan, har sjöman, om erforderliga åtgärder för undanröjande av felen och bristerna under- låtes, rätt att bliva fri från anställningsavtalet. Hans rätt inträder omedelbart om resan icke börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kun— skap om förhållandet.
Samma rätt har sjömannen om fartyget brister i väsentliga avseenden i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall samt rättelse icke vidtages.
12 %.
Tillåter icke myndighet på ort, där anställningsavtalet skall frånträdas, sjöman att komma in i landet eller fordras för tillstånd härtill säkerhet, som sjömannen icke kan ställa, förlänges anställningsavtalet att gälla till dess fartyget ankommer till ort, där sådant hinder icke förekommer. Vad nu sagts skall icke gälla om annat överenskommes eller avsevärd olägenhet möter mot sådan förlängning av avtalet.
13 &.
Påkallas sjömans närvaro vid sjöförklaring, är sjömannen skyldig att, tills förkla- ringen avgivits, kvarstanna på orten eller i sådan närhet, att han på kallelse utan dröjs— mål kan infinna sig till förrättningen. Redaren är, även om anställningsavtalet utlöpt, skyldig att till sjömannen utge lön och underhåll för den tid som sjömannen kvarstan- nar för ändamålet.
14 &. Tvist, som angår sjömans anställning, får icke dragas inför utländsk myndighet.
Om befattning på fartyg
15 &.
När sjöman tillträder befattning på fartyg, skall han genom befälhavarens försorg förses med avräkningsbok enligt bestämmelser som sjöfartsverket meddelar. Avräk- ningsboken skall innehålla uppgifter om sjömannens befattning och tjänstevillkor om- bord.
Angående sjömans på- och avmönstring samt vad som skall iakttas därvid gäller vad Konungen förordnar.
16 &. Redaren äger när som helst skilja befälhavaren från hans befattning på fartyget. Vad som stadgas i 21 och 22 55 skall därvid ej äga tillämpning.
17 &.
Befälhavaren äger skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om sjömannen har sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, eller till följd av sjukdom eller skada är för längre tid satt ur stånd att fullgöra sitt arbete. Med sjukdom som här avses, jämställes havandeskap, som utgör hinder för att utöva befattningen.
Innan befälhavaren skiljer sjömannen från hans befattning ombord, skall han under- rätta redaren och förvissa sig om att det efter omständigheterna är sörjt för sjömannens uppehälle i land. Underrättelse skall också lämnas närmaste svenske konsul.
18 5.
Befälhavaren äger, efter undersökning enligt 21 &, skilja sjöman från hans befatt- ning på fartyget:
1. om sjömannen finnes vara oduglig för befattningen,
2. om han ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måst antagas i hans ställe,
3. om han gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad, misshandel av andra ombordvarande eller upprepad onykterhet i tjänsten orsakad av alkoholhaltiga drycker eller annat berus- ningsmedel,
4. om han gör sig skyldig till stöld, förskingring eller annat svårare brott eller döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för även- tyr, eller om han ombord undandolt tullpliktigt eller till utförsel i avgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet gods, eller
5. om han drar tvist om anställningsförhållandet inför utländsk myndighet.
Innan befälhavaren skiljer sjömannen från hans befattning ombord, skall han under- rätta redaren samt förvissa sig om att det efter omständigheterna är sörjt för sjöman- nens uppehälle i land. Om det påkallas med hänsyn till sjömannens välfärd, skall underrättelse också lämnas närmaste svenske konsul.
19 &. Sjöman, som skiljs från befattning på fartyg, är alltjämt anställd hos redaren, om ej anställningsavtalet upphört efter uppsägning, avsked eller av annan grund.
20 5.
För samråd och undersökning i frågor som nämnes i 21—23 55, skall på fartyg med minst sex anställda finnas en skeppsnämnd. Nämnden består av befälhavaren såsom ordförande och ytterligare två ledamöter. Av sistnämnda ledamöter skall den ene tillhöra befälet och den andre den övriga personalen ombord. Befälsledamoten skall såvitt möjligt vara antingen den främste av maskinbefälet eller styrmännen eller föreståndaren för ekonomiavdelningen allteftersom saken rör sjöman, som tillhör maskin-, däcks- eller ekonomiavdelningen. Den andre ledamoten skall om möjligt vara en av den övriga per- sonalen utsedd förtroendeman.
Skeppsnämnden sammankallas av ordföranden. I sådana frågor rörande nämndens verksamhet i vilka nämnden har att fatta beslut, skall den mening gälla varom de flesta förenar sig. Har alla ledamöterna olika mening. gäller ordförandens.
21 %.
Uppkommer fråga om att skilja sjöman från hans befattning på fartyget på grund av förhållande som sägs i 18 5, skall skeppsnämnden göra undersökning i saken. Det- samma gäller, ifall fråga är om att på samma grund uppsäga sjömannens anställnings— avtal till upphörande eller avskeda honom från anställningen och sjömannen är kvar i befattning på fartyget.
Sjöman som har befattning på fartyg där skeppsnämnd enligt 20 5 skall finnas får icke skiljas från befattningen på grund av förhållande som sägs i 185 och ej heller uppsägas eller avskedas på sådan grund, förrän skeppsnämnden gjort undersökning i saken.
Har sjöman ej inställt sig i rätt tid ombord och har fartyget avgått utan honom, skall nämnden snarast göra undersökning om anledningen till att sjömannen uteblivit.
22 &.
Uppkommer i andra fall än som avses i 21 5 första stycket fråga om att skilja sjö— man från hans befattning på fartyget eller att uppsäga eller avskeda honom från anställningen, äger sjömannen rätt att, innan han lämnar befattningen på fartyget, hos skeppsnämnden påkalla samråd eller undersökning med anledning av åtgärden.
23 &.
Anmäles till skeppsnämnden att sjöman allvarligt försummat sig i tjänsten eller grovt brutit mot ordning och skick ombord eller att han där förövat brott, som hör under all- mänt åtal, eller föreligger misstanke om sådant brott, skall nämnden upptaga saken till undersökning. Sådan undersökning får underlåtas om det är uppenbart att erfordeng utredning utan dröjsmål kommer att verkställas av svensk myndighet eller vid sjöför- klaring och att därför nämndens undersökning är utan ändamål. Ger undersökningen vid handen att sjömannen grovt misskött sig i tjänsten, skall nämnden översända hand— lingarna i saken till sjömansnämnden för dess prövning.
Om undersökningen ger anledning till det, skall nämnden tilldela sjömannen erinran.
24 5. Har förövats brott som hör under allmänt åtal eller föreligger misstanke om sådant brott, och är brottet icke ringa, skall nämnden skyndsamt översända företagen utred-
ning till vederbörande åklagare i Sverige samt underrätta närmaste svenska beskickning eller konsulat. Är fartygets närmaste bestämmelseharnn svensk, skall nämndens utred- ning i stället överlämnas till polismyndigheten där och underrättelse behöver icke ske till beskickning eller konsulat.
25 5.
Vid undersökning, som skeppsnämnden företar enligt 21—23 55, skall nämnden höra den sjöman som åtgärden rör, om hinder icke föreligger härför, och de personer som antagas kunna lämna upplysning i saken. Vid förhöret äger sjömannen framställa frågor angående sådant som kan bidraga till sakens utredning.
Nämnden skall avge utlåtande över det som framkommit i samband med undersök- ningen. Utlåtandet och vid förhöret avgivna utsagor skall införas i skeppsdagboken eller fogas till denna och uppläsas. Även från utlåtandet avvikande mening inom nämnden skall antecknas på detta sätt. Riktigheten av det antecknade skall bestyrkas av ordföranden och övriga ledamöter genom deras underskrifter. Avskrift av utlåtandet och vid nämnden avgivna utsagor skall utan dröjsmål tillställas redaren och sjömannen.
Om samråd med nämnden skall anteckning göras i skeppsdagboken. Ledamot får ej obehörigen yppa, vad han erfarit i denna egenskap.
26 &. Sjöfartsverket meddelar de närmare föreskrifter som kan erfordras om förfarandet inför skeppsnämnd och om expediering av nämndens handlingar.
Om fri resa
27 &.
Sjöman, som i annat land än där han är bosatt erhåller semester eller annan ledighet eller frånträder sin anställning hos redaren, har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort efter nio månaders sammanhängande anställning i utrikes fart hos redaren eller på samma fartyg. Sjöman, som utnyttjat rätt till fri hemresa, äger rätt till ny fri resa först nio månader efter det han trätt i tjänst efter den föregående hemresan. Rätten till fri hemresa gäller under förutsättning, i fråga om sjöman som erhåller semester eller annan ledighet, att han ej haft tillfälle att under de senaste sex månaderna åtnjuta se- mestern eller ledigheten i det land där han är bosatt, och i fråga om sjöman som frånträ- der sin anställning, att han ej under samma tid haft tillfälle att lämna anställningen i bo- sättningslandet.
Om sjömannen har befattning på fartyg och detta beräknas inom två månader från den dag sjömannen enligt första stycket har rätt till fri resa nå hamn, från vilken hem— resan kan ske med avsevärt mindre kostnad, gäller rätten endast om sjömannen kvar- stannar i sin befattning på fartyget tills det när sådan hamn. Genom kollektivavtal kan nämnda tid förlängas till tre månader i fråga om fartyg, som nyttjas i kontinuerlig linje- trafik på Sverige. Sådant avtal skall på arbetstagarsidan ha slutits eller godkänts av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen om förenings— och förhandlingsrätt.
Kostnaden för resan med underhåll skall till hälften bestridas av statsmedel och till hälften av redaren.
Uppsäger sjömannen sitt anställningsavtal eller begär han semester eller annan ledig- het och vill han utnyttja rätten till fri resa, skall han samtidigt göra skriftlig framställ- ning därom.
Sjöman har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort, om redaren eller sjöman- nen bringat anställningsavtalet att upphöra på grund av att sjömannen har sjukdom eller skada som sägs i 17 % första stycket. Han har samma rätt, om han av annan grund frånträtt anställningsavtalet men hade sjukdomen eller skadan när anställningsförhål— landet upphörde.
Har sjömannen när han ingick anställningsavtalet förtigit sjukdomen eller skadan eller har han, utom såvitt angår könssjukdom. ådragit sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande, är han icke berättigad till fri resa enligt första stycket. Vid fall av havandeskap skall detta gälla endast om kvinnan förtigit sitt tillstånd när hon ingick anställningsavtalet.
29 &.
Sjöman, som blir fri från anställningsavtalet enligt 10 eller 11 å och ej är berättigad till fri resa enligt 27 &, har rätt till fri resa med underhåll till närmaste ort, där avtalet efter redarens uppsägning eljest kunnat frånträdas.
För resa enligt första stycket gäller vad som stadgas i 27 & fjärde stycket.
30 &. Resa, som avses i 27—29 åå, skall ordnas av redaren eller, om detta icke kan ske, av svensk konsul. Sjöman är skyldig att rätta sig efter de anordningar som redaren eller konsuln föreskriver för resans lämpliga utförande.
Om lön och vård till följd av sjukdom eller skada samt om begravning
31 5.
Under tid när sjöman har befattning på fartyg skall lön utgå även om han är arbets- oförmögen på grund av sjukdom eller skada.
Lämnar sjömannen befattningen på fartyget och har han då sjukdom eller skada, skall lön därefter utgå för tid, under vilken han på grund härav är arbetsoförmögen, dock längst sextio dagar i utrikes fart och trettio dagar i inrikes fart. Sjömannen har samma rätt till lön, om han får sjukdomen eller skadan under väntetid.
Om inskränkning i rätten till lön enligt denna paragraf stadgas i 32 5.
32 &.
Sjöman har icke rätt till lön enligt 31 5 för tid när han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada, som han förtigit vid anställningsavtalets ingående eller som han, utom såvitt angår könssjukdom, ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.
Rätt till lön föreligger ej heller om sjömannens anställningsavtal upphört på grund av förhållande som sägs i 18 5 första stycket 1, 3, 4 eller 5 eller på grund av att sjöman- nen utan giltig ursäkt underlåtit att infinna sig ombord i rätt tid och fartyget skolat avgå eller annan måst antagas i hans ställe.
Rätten till lön enligt 31 å andra stycket gäller ej under tid, när sjömannen erhåller lön från annan arbetsgivare.
Sjöman är skyldig att, när befälhavaren påfördrar det, underkasta sig läkarundersök- ning, dock utan kostnad för sjömannen. Kan det antagas, att sjömannen är sjuk eller skadad, skall befälhavaren såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, om sådan undersökning icke framstår såsom uppenbart opåkallad.
Befälhavaren skall sörja för att sjuk eller skadad sjöman erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vården omfattar också underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Finnes anledning antaga, att sjöman har sjukdom, som medför fara för de ombord- varande, skall befälhavaren låta föra honom i land, om betryggande åtgärder icke kan vidtagas ombord.
34 5.
Under tid när sjöman har befattning på fartyg skall kostnaden för hans vård för sjukdom eller skada bestridas av redaren med de undantag som nämnes i 35 & första stycket.
Lämnar sjömannen befattningen på fartyget och har han då sjukdom eller skada, äger han, med de undantag som följer av 35 5, också därefter åtnjuta vård på redarens bekOStnad, dock ej utöver fyrtiotvå dagar eller, om han vårdas i annat land än där han är bosatt, åttiofyra dagar. Sjömannen har samma rätt till vård, om han får sjukdomen eller skadan under väntetid.
Redarens skyldighet att bekosta vård enligt andra stycket upphör, om vården ej åtnjutits inom sex månader från det sjömannens behov av vård inträdde, dock icke från tidigare tidpunkt än när sjömannen senast lämnade befattning på redarens fartyg. Nämnda tid kan förlängas till ett år, om det gäller sjukhusvård och därmed samman- hängande kostnader samt sjömannen visar, att han på grund av omständigheter, över vilka han icke råder, saknat möjlighet att åtnjuta vården tidigare.
35 &.
Sjöman har icke rätt till fri sjukvård enligt 34 &, om han vid anställningsavtalets ingående förtigit sjukdomen eller skadan eller om han, utom såvitt angår könssjukdom, ådragit sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande.
Har sjöman som lämnat befattning på fartyg könssjukdom i smittsamt skede, skall statsverket bära kostnaden för sjömannens vård i annat land än där han är bosatt, så- vitt avser sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel.
36 &.
Avlider sjöman under tid när han har befattning på fartyg, skall befälhavaren låta underrätta hans närmaste anhöriga om dödsfallet samt sörja för hans begravning. Sker eldbegängelse, skall befälhavaren också sörja för att urna innehållande askan hem— sändes.
Befälhavaren skall snarast möjligt låta i vittnens närvaro uppteckna vad den avlidne efterlämnat på fartyget samt sörja för att kvarlåtenskapen avlämnas till dödsbodel- ägarna eller till annan för deras räkning. I den mån kvarlåtenskapen är utsatt för för- skämning eller snar förstörelse, kan den av befälhavaren säljas på lämpligt sätt eller bortskaffas. Försäljningssumman skall redovisas till dödsbodelägarna eller till annan för deras räkning.
Inträffar dödsfallet under väntetid, skall vad som i första och andra styckena sägs om befälhavaren i stället gälla redaren.
37 &.
Kostnaden för sjömans begravning skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffar medan sjömannen har befattning på fartyg eller under väntetid eller också medan han vårdas på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse, skall också därav föranledda kOStnader anses såsom begravningskostnad.
38 5. Har redaren för svensk eller här i riket bosatt utländsk sjömans sjukvård eller be- gravning nödgats göra utgift, som ej ålegat honom, äger han få ersättning därför av statsmedel.
3 kap. Om skeppsarbetet
39 &.
Vid anordnande av skeppsarbete skall hänsyn tagas till var och ens befattning om— bord och, såvitt möjligt, även till hans fortsatta utbildning.
40 %. Sjöman skall efterkomma förmans order angående tjänsten och noga följa givna föreskrifter.
41 %.
Sjöman skall ersätta skada, som uppkommer genom sjömannens fel eller försum- melse i tjänsten.
Skadestånd, som sjöman enligt första stycket eller i övrigt har att utgiva till redaren, kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av fel eller för- summelse, som ligger honom till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt.
Vad som stadgas i denna paragraf gäller icke befälhavaren. Om hans skyldighet att ersätta skada, som uppkommit genom fel eller försummelse i tjänsten, stadgas i sjö- lagen.
42 &.
Sjöman är icke skyldig att utföra arbete, som är föremål för lovlig arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om fartyget ligger i svensk hamn eller i utländsk lossnings—, lastnings- eller uppläggnings- hamn.
Sjöman som står utanför arbetskonflikt, skall fullgöra sina vanliga arbetsåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.
Till skyddsarbete hänföres arbete som vid ett konfliktutbrott fordras för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för män- niskor eller skada på fartyget. lasten eller annan egendom. Lika med skyddsarbete
anses arbete, som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i svensk lag.
43 5.
Under fartygets uppehåll i hamn eller eljest på säker ankarplats är sjömannen skyldig att under fritid stanna ombord endast om det är påkallat med hänsyn till fartygets, de ombordvarandes eller lastens säkerhet eller till fartygets förestående avresa eller för- halning.
44 %.
Egendom, som sjöman kvarlämnar ombord vid anställningens upphörande, skall för- varas för hans räkning. För gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger redaren av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, tills sjömannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet.
I den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna eller övriga omständigheter icke kan förvaras utan olägenhet, får den säljas på lämpligt sätt. För- säljning får också ske, om sjömannen ej inom ett år från det han lämnade sin anställ- ning hos redaren begärt att återfå egendomen.
45 5.
Sjöman får icke medtaga något ombord som kan utsätta fartyget, ombordvarande eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Han får ej heller utan redarens sam- tycke medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning.
Har sjömannen medtagit gods i strid mot första stycket, skall han erlägga frakt och ersätta uppkommen skada.
Finnes anledning antaga att något olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren låta i vittnens närvaro undersöka besättningens utrymmen. Det som olovligen medtagits äger befälhavaren taga i förvar, låta föra i land eller, om det är nödvändigt, förstöra.
Om tvångsmedel
46 5.
För att upprätthålla ordning och skick ombord äger befälhavaren bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller den som befälhavaren beordrar att biträda härvid och den som utan anmaning kommer befäl- havaren till hjälp.
Har någon i fall som avses i första stycket gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet, skall han likväl icke dömas till ansvar, såvida omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Finnes gärningen brottslig, kan dömas till lindrigare straff än som eljest är stadgat för brottet.
47 %.
Begår sjöman, när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott för vilket kan följa fängelse i ett år eller däröver, skall befälhavaren tillse, att den brottslige icke läm- nar fartyget. Befälhavaren äger, om han finner det nödvändigt, hålla sjömannen i förvar ombord till dess denne kan överlämnas till svensk konsul eller till polismyndighet här i riket. Befälhavaren är ansvarig för att den brottslige icke behandlas strängare än nödvändigt.
4 kap. Ansvarsbestämmelser
48 's”.
Befälhavare dömes till böter, ]. om han i strid mot 4 & använder underårig i skeppsarbete,
. om han försummar att enligt 15 & förse sjöman med avräkningsbok,
3. om han åsidosätter enligt 33 & att sörja för vård av den som är sjuk eller skadad eller att låta föra i land sjöman, vilkens sjukdom medför fara för de ombordva- rande. Till samma straff dömes redare eller den som i redarens ställe haft befattning med fartyget, om han ägt eller bort äga kännedom om förseelsen. Har han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen, skall han dock vara fri från ansvar.
Om den som har vårdnaden om underårig ägt kännedom om förseelse som avses i första stycket under ], dömes till böter.
49 %. Befälhavare dömes till böter,
1. om han underlåter att föranstalta om att skeppsnämnd utses, i fall där sådan nämnd skall finnas ombord, eller att sammankalla skeppsnämnden i fall som avses i 21 —23 55, om han underlåter att tillse att utredning översändes eller underrättelse sker enligt 23 & första stycket och 24 & eller att avskrifter av skeppsdagboken tillställes redare och sjöman enligt 25 å andra stycket. i.)
50 % Missbrukar befälhavare den tvångsrätt eller den rätt att taga sjöman i förvar som tillkommer honom enligt denna lag, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
51 %. Om ledamot av skeppsnämnden åsidosätter sin skyldighet att opartiskt och omsorgs— fullt medverka i nämnden eller bryter mot sin tystnadsplikt enligt 26 & fjärde stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
52 %.
Förgriper sig sjöman med våld eller hot om våld på befälhavaren eller annan för- man i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller hämnas för sådan åtgärd, dömes till fängelse i högst två år.
Är brottet ringa, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
53 5.
Gör sjömän myteri genom att visa uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot befälhavaren, dömes anstiftare och anförare till fängelse i högst två år samt annan del- tagare till böter eller fängelse i högst sex månader.
Har deltagare i myteri gått till förenat våld på person eller egendom, dömes anstif- tare och anförare till fängelse i högst sex år samt annan deltagare till fängelse i högst två år.
54 5. Om sjöman i strid mot 45 % första stycket medtagit gods, som kan utsätta fartyget, ombordvarande eller last för äventyr eller som kan vålla oordning ombord, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
55 &.
Om sjöman i andra fall än som avses i 48—54 55 uppsåtligen åsidosätter sin skyl- dighet enligt 40 ä att efterkomma given order eller föreskrift och ordern eller före- skriften har betydelse för fartygets, ombordvarandes eller lastens säkerhet, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
._ 56 5.
För förberedelse eller stämpling till myteri eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad som stadgas i 23 kap. brottsbalken . Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till brott som avses i 52 &, såframt icke brottet skulle ha varit att anse som ringa om det fullbordats.
57 &.
Brott, som avses i 55 5, får åtalas av allmän åklagare endast om redaren, befälha— varen eller målsägande anger brottet till åtal, eller åtal finnes påkallat från allmän syn- punkt.
Brott mot tystnadsplikt enligt 51 5 får åtalas av allmän åklagare endast efter angi- velse av målsäganden.
58 %. Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställes med befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe.
59 5. Har flera medverkat till gärning, som avses i 48, 50, 52, 54 eller 55 &, gäller 23 kap. brottsbalken. Straff ådömes ej enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare straff i annan lag.
5 kap.
Särskilda bestämmelser
60 %. Sjöman, som vill sända lönemedel från utlandet till Sverige, äger enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul. Staten är ansvarig för så— dana penningförsändelser.
61 %.
Sjöman äger fordra, att lön, som tillkommer honom, eller del därav efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insät- tes i svensk bank.
Utan sjömannens samtycke får dragsedelsbeloppet nedsättas endast i den mån den övriga lönen icke förslår till att gälda belopp, för vilket sjömannen enligt lag är skyldig
vidkännas avdrag i avlöning, eller till kvittning, när sådan får äga rum enligt lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. » »
. 62 5.
Har sjöman utomlands lämnat sin befattning eller skilts från denna enligt 17 å och är han sjuk eller skadad eller har han skilts från befattningen enligt 18 5, skall löne- belopp, som tillkommer sjömannen och är förfallet till betalning, tillställas svensk kon- sul, vilkens bistånd finnes erforderligt med hänsyn till sjömannens välfärd. I den mån beloppet ej erfordras till att täcka utgifter för sjömannens räkning, skall konsuln på begäran överlämna detsamma till sjömannen, om denne icke befinner sig i sådant till— stånd, att han är oförmögen att handha sina angelägenheter.
63 &. Närmare föreskrifter för de fall, där i denna lag omförmäld kostnad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel, meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen bemyndigar därtill.
64 &. Befälhavaren skall tillse, att exemplar av denna lag, lagen om semester och till- lämpliga kollektivavtal, finnes tillgängliga på fartyget.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den . . . Genom lagen upphäves, med den begräns- ning som följer av 2—7 nedan, lagen den 30 juni 1952 (nr 530) och kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 322) angående ersättning åt sjöfolk för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande m. m.
2. Åtnjuter befälhavare kaplake, tantiem eller dylik gottgörelse och har han ingått tjänsteavtalet före den . . . skall 8 5 1952 års lag tillämpas i fråga om beräkning av gottgörelsen.
3. Den som före den . . . avskedats från tjänsten eller utnyttjat rätt att erhålla entledigande enligt 37, 38 eller 39 5 eller 40 5 första stycket 1952 års lag äger den rätt till lön och fri resa med underhåll, som nämnda lag föreskriver.
4. Om sjömans tjänsteavtal upphört att gälla före den . . . på grund av förhål- lande som anges i 6 eller 41 & 1952 års lag, skall vad där stadgas om rätt till lön och fri resa med underhåll tillämpas.
5. Vad som stadgas om ersättning till sjöman för förlust av personlig egendom i 7 och 42 55 1952 års lag och i kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 322) skall tillämpas även efter den . . . i fråga om förlust, som inträffat dessförinnan.
6. Har före den . . . mönstringsförrättares prövning begärts eller tvist hänskju— tits till konsul enligt 43 & 1952 års lag skall vad som är stadgat där tillämpas i fråga om sakens vidare prövning.
Har mönstringsförrättare eller konsul meddelat beslut enligt nämnda 43 & skall i fråga om beslutet 73 5 första stycket 5 och andra stycket 1952 års lag tillämpas.
7. I fråga om beslut av disciplinnämnd om disciplinbot skall även efter den . .. 1952 års lag tillämpas i fråga om verkställighet av beslutet och prövning av detsamma
hos mönstringsförrättare eller vid domstol. Även stadgandena i 66 och 69 åå äldre lag om efterskänkande av disciplinbot samt om redovisning och användning av lönemedel som frångått sjömannen skall tillämpas utan hinder av den nya lagen.
8. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som ersatts ge- nom bestämmelser i denna lag, skall i stället den bestämmelsen tillämpas.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 64, 68, 170 och 346 åå sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 sid. 1)
Härigenom förordnas. att 64, 68, 170 och 346 åå sjölagen1 skall erhålla ändrad ly- delse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
64å.
Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets beva- rande eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och utföra denna talan. Bestämmelser om be- fälhavarens behörighet att antaga och av- skeda fartygets besättning meddelas i sjö- manslagen .
Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets beva- rande eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och utföra denna talan.
Medel för ———————————— god tro. Befälhavaren skall ———————————— för redaren. 68 5.
När redaren ———————————— förfarit svikligen. I redovisning ———————————— att skaffa.
Utan redarens samtycke får befälhava- ren ej medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. Sker det, skall befälhava- ren erlägga frakt och ersätta uppkommen skada.
170 å. Passagerare vare ———————————— ombord föreskrives. Vad i 54 och 61 åå sjömanslagen är stadgat med avseende å sjöman gälle ock för passagerare.
Vad som stadgas i 23 å första stycket samt 45 och 47 åå sjömanslagen med av- seende på sjöman skall också gälla för passagerare.
1 Senaste lydelse av 170 å se SFS 1936: 276 samt av 64, 68 och 346 åå se SFS 1967: 48.
346 5.
På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som Konungen fastställer, medtagas svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsul att be- sörja eller som äger rätt till fri hemresa enligt 26 ä' sjömanslagen, till bestämmel- seorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall medtagas urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjö- man samt, såvitt det kan ske utan olägen- het, hans efterlämnade effekter. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyl- digheter iakttagas.
Konungen äger — __ _ __ __ __ _
. Denna lag träder i kraft den——-——
På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som Konungen fast- ställer, medtagas svenskt sjöfolk, vars hem- sändande det åligger konsul att besörja eller som äger rätt till fri hemresa enligt 27—29 55 sjömanslagen, till bestämmelse- orten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall medtagas urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman samt, såvitt det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade effekter. Fartygets be- fälhavare är ansvarig för att dessa skyla
digheter iakttagas.
— — — efterlämnade effekter.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 10 och 12 åå sjöarbetstidslagen den 10 april 1970 (nr 105)
Härigenom förordnas, att 10 och 12 åå sjöarbetstidslagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) .10 å.
Översliger ordinarie ———————————— tredje stycket. Från den tid för vilken vederlag utgår skall avräknas ledighet som sjömannen åt— njutit enligt 51 &" tredje stycket sjömans- '
lagen. 12 å. Sjöman får ———————————— i följd. Sjöman skall ———————————— tillräcklig längd.
Sjöman under sexton år skall under ti- den mellan klockan 20 och klockan 8 be- redas tillfälle att vila under samman- hängande tid av minst nio timmar varje dygn.
Den som ———————————— samma arbetsgivare.
Skeppstjänst, som avses i 11 å tredje Skeppstjänst, som avses i 11 å tredje stycket a—c, får åläggas sjöman utan hin- stycket a—c, får åläggas sjöman utan hin- der av föreskrifterna i första, andra och der av föreskrifterna i första, andra, tredje tredje styckena. och fjärde styckena.
Denna lag träder i kraft den ____________
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 7 ä, 9 kap. 1, 3 och 11 55 samt 10 kap. 3 & lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg
Härigenom förordnas, att 3 kap. 7 5, 9 kap. 1, 3 och 11 åå samt 10 kap. 3 & lagen om säkerheten på fartyg skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 kap. 7 5.
Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om användande :" skeppstjänst av minderårig är särskilt stad- gat.
Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Om hinder i vissa fall för den som är underårig att användas i skeppsarbete stadgas i sjömanslagen .
9 kap. 1 %.
Enligt vad —————————— -—— och bemanning.
Den som ingår i minimibesättning och tillhör däcks- eller maskinavdelningen, får icke vara anställd av annan än redaren el- ler den som i redarens ställe brukar far- tyget.
Sä.
Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedri- ves, samt ombordanställds ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skä— ligen kan fordras för att förebygga att om- bordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.
Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet be— drives, samt ombordanställds ålder, yrkes- vana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att förebygga att ombordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri eller för att eljest trygga sjösäkerheten.
Ombordanställd är ———————————— vårda den.
utländskt fartyg.
Iakttager befälhavare ————— Gärning som ————————
(Föreslagen lydelse)
Det åligger befälhavaren att särskilt till- se, att underårigs användning i skeppsar- bete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på den underåriges hälsa eller kroppsutveckling. Finnes underårigs an- vändande till visst slag av arbete medföra synnerlig fara i något av nu nämnda av- seenden, äger Konungen föreskriva sär- skilda villkor för underårigs användande till sådant arbete eller förordna att under- årig icke får användas därtill.
11 5. Bestärmnelsema i 2—10 55 gälla icke Bestämmelserna i l 5 andra stycket och 2—10 55 gälla icke utländskt fartyg.
10 kap.
3 5. _______ sex månader. _ _ _ — tjänst ombord.
Bryter redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget mot föreskriften i 9 kap. 1 5 andra stycket, dömes till dags- böter eller fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den ————————————
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskick- ningar och konsulat
Härigenom förordnas att 5 51 förordningen angående beskickningar och konsulat1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges och att $ 48 samma förordning skall upphöra att gälla.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ä 5—l.
Hänskjutes jämlikt 43 & sjömanslagen tvist mellan befälhavaren och någon av be- sättningen å svenskt fartyg till avgörande av konsul eller begär sjöman jämlikt 67 & sjömanslagen konsuls prövning av beslut, varigenom befälhavaren ålagt honom be- straffning, skall konsul i det vid samman- trädet inför honom förda protokoll intaga befälhavarens och sjömannens förklaringar ävensom konsulns i saken meddelade be— slut jämte motivering för detsamma. Av- skrift av protokollet skall på begäran av befälhavaren eller sjömannen omedelbart tillställas denne, eller, där så ej kan ske, eftersändas till närmaste hamn, som farty- get anlöper. Angående införande i skepps- dagboken av beslut i anledning av klagan över ålagd bestraffning gäller vad därom särskilt är stadgat.
Har förlikning träffats inför konsul, skall jämväl på sätt nu är sagt protokoll tillställas part, som sådant åstundar.
Vägrar befälhavare att ställa sig konsuls beslut till efterrättelse, skall konsul härom göra anmälan hes sjöfartsstyrelsen.
Upptar konsul tvist, i vilken han enligt 26 å mönstringsförordningen har att söka åstadkomma förlikning mellan befälhava- re och besättning eller mellan besättnings- män inbördes, skall förhandling hållas in- för honom. Därvid skall föras protokoll, i vilket parternas förklaringar och den för- likning, som kan ha träffats, skola intagas. Avskrift av protokollet skall utan dröjs- mål tillställas parterna.
Denna förordning träder i kraft den ____________
! Senaste lydelse av 5 51 se SFS 1965: 689
Förslag till Förordning om ändring i mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87)
Härigenom förordnas, att 12, 17, 18, 20, 21, 22, 24, 38, 50, 51 och 54 55 mönstrings- förordningen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 &.
Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handelsfartyg med en net- todräktighet av 20 registerton eller mera, skola påmönstras fartyget,
Sjöman, som tillträder befattning på svenskt handelsfartyg med en nettodräk- -tighet av 20 registerton eller mera, skall påmönstras fartyget,
a) om fartyget ————————— utrikes fatt, h) om fartyget ————————— tillfällig resa. 17 5.
Svensk sjöman, som i svensk hamn till- träder tjänst å utländskt handelsfartyg, skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt handelsfartyg, å vilket svensk sjöman är an- ställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjömannen påmönstras fartyget innan detta avgår.
Svensk sjöman, som i svensk hamn till- träder anställning på utländskt handelsfar- tyg, skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt handelsfartyg, på vilket svensk sjöman är anställd, svensk hamn skall, om påmöns-tring icke redan skett, sjömannen påmönstras fartyget innan detta avgår.
18 &.
Vid påmönstring enligt 17 5 skall iakt- tagas
a) att sjömannen —————————
Vid påmönstring enligt 17 5 skall iakt- tagas har sjöfartsbok,
b) att hinder ————————— fartyget, samt
e) att mellan sjömannen och fartygsbe- fälhavaren upprättas anställningskontrakt, som tillförsäkrar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan tid, att han ej hind- ras fullgöra honom såsom värnpliktig ålig- gande skyldighet, dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjö- man sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada, i den omfattning 28 i)” sjömans-
c) att sjömannen har skriftligt anställ- ningskontrak-t, som tillförsäkrar sjömannen dels rätt att lämna anställningen på sådan tid, att han ej hindras fullgöra honom så- som värnpliktig åliggande skyldighet, dels ock, om fartyget icke tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada i den om- fattning 28, 34 och 35 555 sjömanslagen
1 Senaste lydelse av 18, 22, 38 och 54 55 se SFS 1969: 311.
lagen stadgar, på redarens bekostnad åt- njuta vård och fri hemresa.
Av anställningskontraktet —————
stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta fri hemresa och vård. — — —— — den anställde.
20 &.
Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg, skall han avmönstras.
Frånträder påmönstrad sjöman sin be- fattning på svenskt fartyg, skall han av- mönstras.
21 5.
Vid avmönstring åligger det mönstrings- förrättaren att såvitt möjligt tillse, att sjö- mannen tillgodonjutit lön och övriga för- måner enligt tjänsteavtalet samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med tjänstens upphörande.
Föreligger överenskommelse mellan be- fälhavaren och sjömannen att sjömannen endast tillfälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stycket avse endast att vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömans- rulla.
Lämnar sjömannen befattningen på far- tyget och frånträder han samtidigt sin an- ställning hos redaren, skall mönstrings- förrättaren i samband med avmönstringen tillse, att sjömannen erhållit lön och övriga förmåner enligt anställningsavtalet samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med avtalets upphörande.
Frånträder icke sjömannen i samband med avmönstringen sin anställning, skall tillsynen endast avse att vederbörlig an- teckning om avmönstringen gjorts i farty- gets sjömansrulla.
22 &.
När sjömansrulla, som utfärdats enligt 34 &, upphör att gälla, skola befälhavare och besättning avmönstras med iakttagan- de av vad i 21 & stadgas. De, som kvar- stå i tjänst å fartyget, skola ånyo påmönst- ras, därvid 14—16 55 äga tillämpning.
När sjömansrulla, som utfärdats enligt 34 %, upphör att gälla, skall sjöman av- mönstras med iakttagande av vad i 21 & stadgas. Den, som kvarstår i befattning på fartyget, skall ånyo påmönstras, därvid 14 —16 åå äga tillämpning.
Med mönstring ——————————— att gälla.
24 &.
Mönstringsförrättare skall tillse, att sjö- man, som tillträder tjänst å svenskt fartyg, enligt sjömanslagens bestämmelser förses med avräkningsbok samt att fartygets be- fälhavare har skeppsdagbok, maskindag- bok och oljedagbok i fall där sådan dag- bok skall föras på fartyget.
Mönstringsförrättare skall tillse, att sjö- man, som tillträder befattning på svenskt fartyg, enligt sjömanslagens bestämmelser förses med avräkningsbok samt att farty- gets befälhavare har skeppsdagbok, ma- skindagbok och oljedagbok i fall där så- dan dagbok skall föras på fartyget.
38 5.
Om frånträde eller tillträde av tjänst ombord å fartyg med manskapsförtecknin g skall befälhavaren göra anteckning i för-
När sjöman tillträder eller frånträder befattning på fartyg med manskapsför— teckning, skall befälhavaren göra anteck-
(Nuvarande lydelse) teckningen samt snarast genom särskilt upprättad rapport underrätta sjömansre- gistret.
(Föreslagen lydelse) ning i förteckningen samt snarast genom särskilt upprättad rapport underrätta sjö- mansregistret.
50 5.
Vad i denna förordning stadgas om sjö- man och fartygs besättning skall jämväl gälla de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besätt- ningen.
Vad i denna förordning stadgas om sjö- man, som tillträder eller frånträder befatt- ning på fartyg, skall äga motsvarande till- lämpning på sådan ombordanställd som avses i 2 5 sjömanslagen .
51 &.
Från villkor, som enligt denna förord- ning gäller för rätt att påmönstras fartyg, må, i den utsträckning sjöfartsstyrelsen be- stämmer, undantag göras för person, som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besättningen.
Från villkor, som enligt denna förord— ning gäller för rätt att påmönstras fartyg, får, i den utsträckning sjöfartsverket be- stämmer, undantag göras för sådan om- bordanställd som avses i 2 Q' sjömanslagen .
54 5.
Fartygs befälhavare, som i strid mot be- stämmelserna i denna förordning låter sjö— man tillträda tjänst utan påmönstring eller frånträda tjänst utan avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets sjömansrulla upphört att gäl- la, dömes till böter.
Till böter dömes ock befälhavare, vilken underlåter att fullgöra vad som enligt 37—— 39 åå åligger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger som i första styc- ket avses, i strid mot l & låter sjöman tillträda tjänst ombord utan att sjömannen är inskriven i sjömansregistret.
Denna förordning träder i kraft den _- - ——
Fartygs befälhavare, som i strid mot be- stämmelserna i denna förordning låter sjö- man tillträda befattning på fartyg utan påmönstring eller frånträda befattning utan avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets sjömansrulla upphört att gälla, dömes till böter.
Till böter dömes ock befälhavare, vilken underlåter att fullgöra vad som åligger ho- nom enligt 37—39 åå eller vilken, utan att sådant fall föreligger som avses i första stycket, i strid mot 1 % låter sjöman till- träda befattning på fartyg utan att sjö- mannen är inskriven i sjömansregistret.
Förslag till Kungörelse om utlandsmyndighets medverkan vid översändande av sjömans penning-
medel från utlandet till Sverige
Härigenom förordnas som följer.
1 &.
Sjöman och sådan arbetstagare ombord på fartyg som avses i 2 & sjömanslagen äger utan kostnad anlita svensk konsul för att från utlandet till mottagare i Sverige sända penningmedel, som han förvärvat enligt avtal om skeppsarbete på svenskt fartyg. Rät- ten att anlita svensk konsul tillkommer sjöman med hemvist i Sverige även i fråga om medel, som han förvärvat enligt avtal om skeppsarbete på utländsk arbetsgivares fartyg.
När arbetstagaren betalar in medel som avses i första stycket till utlandsmyndig- heten, skall han uppge personnummer samt sitt och mottagarens namn med adresser. Han skall vidare uppvisa sjöfartsbok, pass eller annan legitirnationshandling, som i särskild ordning godtagits att gälla som pass. På begäran av myndigheten skall han bekräfta att han förvärvat medlen på det sätt som avses i första stycket.
25.
Utlandsmyndighet som mottagit medel enligt l (5 skall sända dem till utrikesdeparte- mentet i den ordning ministern för utrikes ärendena föreskriver. Medlen skall tillställas mottagaren genom departementets försorg.
Denna kungörelse träder i kraft den —————————— då kungörelsen den 30 juni 1965 (nr 493) om utlandsrnyndighets medverkan vid översändande av sjömans penningmedel från utlandet till Sverige skall upphöra att gälla.
Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 26 april 1968 (nr 235) med särskilda bestäm- melser för beredande av vård åt sjömän vid venerisk sjukdom
Härigenom förordnas, att 4 & kungörelsen med särskilda bestämmelser för beredande av vård åt sjömän vid venerisk sjukdom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 &.
Befälhavare, som underlåter att fullgö- Befälhavare, som underlåter att fullgö- ra sin skyldighet enligt 2 &, dömes till bö- ra sin skyldighet enligt 2 &, dömes till bö- ter, högst femhundra kronor. Om domstol ter, högst femhundra kronor. i mål rörande sådan förseelse föreskrives i 86 &" sjömanslagen .
Denna kungörelse träder i kraft den ————————————
Förslag till
Kungörelse om ändring i stralföreläggandekungörelsen den 28 maj 1968 (nr 198)
Härigenom förordnas, att 1 © strafföreläggandekungöre]sen skall erhålla ändrad ly— delse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)
15.
Med den begränsning som följer av 48 kap. 4 & rättegångsbalken får strafföre- läggande utfärdas beträffande brott som avses i
a) följande lagrum ................
är grovt.
Om behörighet _________
Med den begränsning som följer av 48 kap. 4 & rättegångsbalken får strafföre- läggande utfärdas beträffande brott som avses i
a) följande lagrum ................ är grovt,
f) 50 och 51 55, 52 5 andra stycket samt 54 och 55 9.6 sjömanslagen (197 : ).
————-den 29 oktober 1964 (nr 739).
Denna kungörelse träder i kraft den ————————————
Sammanfattning1
Allmänt. I betänkandet läggs fram förslag till ny sjömanslag och till därav föranledda ändringar i sjölagen, säkerhetslagen m.fl. författningar.
Förslaget innebär i första hand en prin- cipiell förändring av lagstiftarens syn på sjömannens anställningsavtal. I viktiga hän- seenden jämställs den ombordanställdes ar- betsrättsliga ställning med den som gäller inom arbetsmarknaden till lands. Redarens ställning som part i avtalsförhållandet skjuts i förgrunden och befälhavarens hittillsva- rande arbetsgivarställning försvinner. Disci- plinstraffsystemet slopas. Strejkrätten utvid- gas. Rätten till fri hemresa efter viss tids ombordanställning förbättras väsentligt.
Förslaget har vidare utformats med hän- syn till den starka utvecklingen inom sjö- fartsnäringen under senare tid. Denna ut- veckling innebär en omstrukturering av nä- ringen i riktning mot större företagsenheter samt en övergång till färre och mera specia— liserade fartyg. Genom att fartygen utrustas med avancerade tekniska hjälpmedel möj- liggörs en långt driven rationalisering.
Kommittén har sökt undvika den nuva- rande detaljmässiga regleringen av bl. a. an- svarsfördelningen ombord och avser därmed att underlätta ett rationellt utnyttjande av fartygen.
Redare och anställda är till helt övervä- gande del fackligt organisationsanslutna. Kollektivavtalets reglering täcker därför praktiskt taget hela arbetsmarknaden. Detta
har möjliggjort att ett flertal bestämmelser i nuvarande lag kunnat överföras till kol- lektivavtalen. Detta gäller bl. a. bestämmel- ser om uppsägningstider, löneberäkning, landgångsvillkor.
Kommittén har kunnat begränsa sitt för- slag till i huvudsak regler, som ger ett so— cialt grundskydd för sjömannen, och i öv- rigt till sådana bestämmelser rörande tjänste- förhållandet som har betydelse för säkerhe- ten ombord.
Grundsynen på anställningsförhållandet. Nuvarande sjömanslag bygger på grundtan- ken att sjömannen anställs endast för tjänst på bestämt fartyg. Frånträds tjänsten där upphör anställningen. Konstruktionen har sin grund i äldre förhållanden med dåliga kommunikationer mellan redare och fartyg. Mot denna bakgrund skall också ses, att be- fälhavaren i lagen skjutits fram i redarens ställe som arbetsgivarpart.
I praktiken har anställningsförhållandena, huvudsakligen på befälssidan, avlägsnat sig från lagens grundsyn. Befälet knyts fastare till rederiet. En motsvarande anställnings- form för manskapet, s.k. rederianställning, har tillkommit genom kollektivavtal under senare år och omfattar f.n. omkring en tredjedel av de ombordanställda i denna ka- tegori. Kommittéförslaget knyter an till denna utveckling och bryter mot presum- tionen att den ombordanställde är bunden
1 Summary in English, se sid. 171.
enbart till anställning på bestämt fartyg. Förslaget grundas i stället på det på arbets- marknaden till lands gängse betraktelsesät- tet, att arbetsgivare och anställd står i ett omedelbart avtalsförhållande till varandra och att anvisningen av arbetsplats endast utgör ett led i anställningsvillkorens full- görande.
Med förslagets syn omfattar skeppsarbets- avtalet såväl tid när sjömannen tjänstgör ombord på fartyg som när han tillfälligt är i land för semester eller annan fritid eller för att awakta annat fartyg, där sjömannen skall tillträda befattning. Har ej avtalet ut— tryckligen uppsagts, t. ex. när sjömannen går i land för semester, har han efter semestems slut rätt och skyldighet att återvända till sitt tidigare fartyg eller annan arbetsplats som redaren anvisar. Är parternas avsikt att en- ligt nu gällande praxis knyta anställningen till tjänstgöring på bestämt fartyg, skall det- ta särskilt framgå av arbetsavtalet.
En konsekvens av att anställningsavtalet inte längre anses knutet till bestämt fartyg blir, att sjömannen ej utan vidare följer med fartyget vid dess försäljning. Om anställ- ningsavtalet inte i samband med försäljning- en uppsagts eller nytt avtal träffats med den nye ägaren, fortsätter sjömannens an- ställning i det gamla rederiet. Den nuva- rande bestämmelsen om att anställningsavta- let automatiskt upphör, om fartyget för- olyckas, försvinner.
Kommittéförslaget binder ej avtalsparter- na vid en viss typ av anställning. Förslaget lämnar fritt åt parterna att bestämma om anställningen skall få fastare anknytning till redaren för tjänstgöring i det eller de fartyg redaren anvisar eller om anställningen som hittills endast skall avse arbete på visst fartyg. Kommittén räknar med att den erfarnare delen av sjöfolket i snabbt ökande omfatt— ning kommer att bindas fastare till rederiet. Därigenom tillgodoses ett väsentligt önske- mål om bättre anställningstrygghet för de ombordanställda. För rederier med flera far- tyg, där arbetskraften kan bli rörlig mellan dessa, bör en utveckling i denna riktning kunna få stor praktisk betydelse.
Förslagets syn på anställningsförhållandet
bryter såväl mot gällande lags synsätt som mot den allmänna uppfattningen om sjö- mannens anställning såsom bunden till far- tyget, vilken återspeglas i motsvarande ut— ländska lagstiftning och i de internationella konventionerna på det sjöfartssociala områ- det. Förslaget rubbar dock inte förutsätt- ningarna för fortsatt svensk medverkan i det internationella samarbetet på detta område.
Lagens tillämplighet. Den föreslagna la- gen omfattar i princip samtliga ombordan— ställda i redarens tjänst. I viss mån undan- tagna är sådana anställda vilkas arbetsupp- gifter enbart avser tillfälliga göromål. Sjö- män av svensk och utländsk nationalitet är likställda med avseende på föreslagna för- måner.
Liksom nuvarande sjömanslag innehåller förslaget inte någon begränsning beträffande fartygstyp eller -storlek, ej heller i fråga om fart, i vilken fartyget brukas.
Vissa bestämmelser i lagförslaget gäller endast under anställningstid, när sjömannen har befattning ombord på fartyg. Därmed avses att sjömannens arbetsuppgifter om- bord skall hänföra sig till fartygets nyttjande och avse annat än enbart tillfälliga göromål. De regler som åsyftas är sådana som moti- veras av säkerhetsskäl, såsom bestämmelser om lydnadsplikt, arbetsnedläggelse vid kon- flikt, tvångsmedel m. m.
Beträffande det sociala skyddet jämställer förslaget väntetid med tid i befattning. Med väntetid avses sådan tid under anställningen när sjöman lämnat befattning ombord och väntar på att tillträda ny befattning på re- darens fartyg. I väntetiden inräknas också uppsägningstid som löper efter det att sjö- mannen lämnat befattningen. Väntetiden omfattar i princip endast tid när sjömannen står till redarens förfogande för utförande av arbete. Vederlagstid och fritid i ersätt- ning för övertidsarbete medräknas dock i väntetid.
Anställningsavtalet. Avtal om skeppsar- bete skall upprättas skriftligt med samtliga sjömän. Den förlängda skolplikten medför en mindre höjning av minimiåldern för yng- lingar.
Skyddet mot alltför långtidsbundna an-
ställningsavtal behålls. Sjömannens rätt att, oavsett vad som avtalats, bli fri från an- ställningen föreslås emellertid inträda tidi- gare, nämligen efter nio månader mot nu- varande ett år.
Förslaget behåller också i sak reglerna om sjömans rätt att vid särskilda omständig- heter bli fri från anställningsavtalet, t.ex. när han får tjänst av högre grad på fartyg, vid krigsrisk, smittfara eller när fartyget ej är sjövärdigt.
Enligt gällande lag kan en sjöman bli fri från anställningen, om det inträffar omstän- dighet som gör det till en välfärdsfråga för honom. Ett villkor är att han utan utgift för redaren sätter duglig man i sitt ställe. Som en nyhet föreslås att detta villkor i vissa fall helt eller delvis skall kunna efterges, om det är skäligt med hänsyn till den tid sjömannen varit anställd och övriga förhållanden.
Förslaget innehåller lättnader för sjöman- nen i fall, där han efter en sjöolycka är tvungen att stanna kvar för att närvara vid sjöförklaring.
Skyldigheten att stanna kvar i tjänsten för att biträda med erforderligt arbete i hamn slopas.
Om avsked och skiljande från befatt- ningen. En viktig nyhet är att förslaget sak- nar regler om avskedande av sjöman. Nu- varande regler härom sammanhänger med tjänsteavtalets bundenhet till bestämt fartyg Och tillgodoser bl. a. intresset av säkerheten ombord. Eftersom lagförslaget inte förutsät- ter en sådan bundenhet är säkerhetsskälen inte längre bärande. De gamla bestämmel- serna om grunderna för att avskeda en sjö— man överensstämmer inte med utvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden mot stör- re anställningstrygghet. Frågan om när re- daren får tillgripa avsked eller uppsägning bör i stället bedömas efter gällande kollek- tivavtal och de normer som utvecklar sig på arbetsmarknaden samt hänsynen till sjöfartens speciella förhållanden. Frågan om ersättning vid avskedande löses kollektiv- avtalsvägen, utom i fall där det är betingat av sociala hänsyn, t. ex. vid sjukdom eller skada.
För sådana fall, där för närvarande av-
sked får tillgripas enligt särskilda bestäm- melser i sjömanslagen , tillgodoser kommit- téförslaget säkerhetssynpunkterna genom att införa en befogenhet för befälhavaren att landsätta en sjöman. En sådan åtgärd, s.k. skiljande av sjömannen från befattningen ombord, bryter ej anställningsförhållandet och kan tillgripas vid i stort sett samma fall, som för närvarande utgör grund för avsked.
Innan en sjöman skiljs från befattningen, skall befälhavaren underrätta redaren och förvissa sig om att det efter omständighe- terna är sörjt för sjömannens uppehälle i land.
Skeppsnämna'. På varje fartyg med minst sex anställda skall finnas en skeppsnämnd", bestående av befälhavaren som ordförande och två ledamöter. Ledamöterna represen- terar de olika personalkategorierna ombord och i varje ärende skall tjänstgöra företrä- dare för den kategori ärendet rör. En nyhet är att representanten för manskapet ombord skall delta i handläggningen av samtliga ärenden.
Skeppsnämndens uppgift är att dels ut- reda förhållanden av betydelse för den en- skilde ombordanställdes anställning och dels vara ett allmänt samrådsorgan i anställ- ningsfrågor. Nämnden skall obligatoriskt göra undersökning när det kan bli fråga om att skilja en ombordsanställd från hans be- fattning ombord på grund av oduglighet i tjänsten eller indisciplinärt beteende. Det— samma gäller uppsägning eller avsked på samma grund. Uppkommer fråga om att skilja sjöman från befattningen, uppsäga el- ler avskeda honom på andra grunder än nyss angivits, har sjömannen rätt att begära samråd med nämnden eller att få saken un- dersökt.
Framkommer det när nämnden gör un- dersökning att sjöman grovt misskött sig i tjänsten, kan nämnden tilldela sjömannen erinran. Skulle brott begås ombord är nämn— den också skyldig att göra utredning härom.
Sociala förmåner. Kvalifikationstiden för fri hemresa vid semester eller annan ledig- het eller när anställningen upphör sänks från aderton till nio månader. Det föreslås, att kostnaderna för de fria hemresorna liksom
hittills bärs av statsverket och rederinäring— en med hälften vardera.
Rätten till sjuklön och sjukvård på reda- rens bekostnad utsträcks att gälla även i fall när sjömannen får sjukdomen eller ska- dan under väntetid.
Förslaget gör inte ändring i de längsta tider, under vilka lagen föreskriver att sjuk- lön skall utgå, 60 dagar i utrikesfart och 30 dagar i inrikesfart, eller sjukvård skall åt- njutas, 42 dagar eller vid vård i utlandet 84 dagar. För att undvika att sjömannen går miste om den fria vårdförmånen på grund av svårigheter att få vården i omedelbar an- slutning till att han lämnar befattningen om- bord eller vårdbehovet inträder föreslås, att redarens kostnadsansvar utsträcks att avse vård, som åtnjutits inom sex månader från det rätten till fri sjukvård inträder. När det gäller redarens kostnadsansvar för sjukhus- vård kan sexmånaderstiden förlängas till ett helt år. Som förutsättning för denna se- nare förlängning gäller dock att sjömannen saknat möjlighet att åtnjuta vården tidigare.
Redarens kostnadsansvar för begravning av sjömän utsträcks att gälla även när döds- fallet inträffat under väntetid. Redovisning- en av sjömans kvarlåtenskap förenklas.
Skeppsarbetet. En viktig nyhet är att be- stämmelserna om arbetsledningen bortfallit. Skälen härtill är i huvudsak följande.
Strävan efter ökad effektivitet ombord medför att allt större uppmärksamhet ägnas åt att planera skeppsarbetet så ändamålsen— ligt som möjligt. De nuvarande föreskrifter- na om fördelningen mellan olika personal- kategorier inom arbetsledningen ombord av de arbetsledande funktionerna har därvid ofta kommit att uppfattas som ett hinder för en praktiskt och driftsmässigt lämplig upp- delning av ansvarsområdena. Nuvarande regler framstår som föråldrade och ger ej ett korrekt uttryck för det faktiska ansvar som åvilar olika befälskategorier.
Framför allt genom tillkomsten av lagen om säkerheten på fartyg har de säkerhets— skäl bortfallit som tidigare talat för en regle- ring i sjömanslagen av ansvarsfördelningen ombord. De skäl som ytterligare skulle kun- na åberopas är inte tillräckliga för att man
i en lag av övervägande social natur skall medta bestämmelser av så artskild beskaf- fenhet som rörande fördelningen av arbets- uppgifterna ombord.
Streikrätt. En principiell nyhet är att för— slaget öppnar möjlighet för en ombordan- ställd att vid lovlig arbetskonflikt nedlägga arbetet utan att först behöva säga upp sin anställning och awakta uppsägningstidens utgång. Som förutsättning härför gäller att fartyget ligger i svensk hamn eller i utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggnings- hamn. Enligt gängse praxis på arbetsmark— naden föreskrivs att den som står utanför konflikten är skyldig att fullgöra sina van- liga sysslor och vid behov utföra skydds- arbete.
Siömans hämtning genom polismyndig- hets försorg. Förslaget slopar den rätt som sjömanslagen tillagt befälhavaren att anlita polismyndighet för att föra ombord sjöman, som inte kommer i rätt tid till tjänsten eller som avviker från fartyget.
Den disciplinära bestraffningsrätten. Kom- mittén anser att det nuvarande disciplin— botssystemet är behäftat med så allvarliga brister att det bör slopas. De andra me- del som står till buds för att upprätthålla ordning ombord måste bedömas som till- räckliga. Ingripanden mot den som försum- mar sig i tjänsten eller på annat sätt miss- sköter sig får ske genom arbetsrättsliga åt- gärder, såsom tillsägelser och varningar, omflyttningar samt i sista hand uppsägning eller avsked. Härtill kommer möjligheterna enligt mönstringsförordningen att ålägga en misskötsam sjöman påmönstringsförbud.
Nordiskt samband. Lagstiftningsarbetet har bedrivits i samråd med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Arbetet i grannländerna är ännu ej avslutat.
1. Historik
1.1 Lagstiftning före 1952 års sjömanslag
1864 års sjölag. Sjölagen den 23 februari 1864 var vårt lands första moderna sjölag. Lagen utgjorde en sammanfattning av be- stämmelser rörande de viktigaste ämnen som hänförde sig till sjöfarten. Bland bestäm- melserna återfanns stadganden rörande sjö- folkets anställningsvillkor och tjänsteförhål- landen i övrigt. 1891 års sjölag. 1864 års sjölag avlöstes av sjölagen den 12 juni 1891. Genom denna lag, som tillkom efter gemensamma över- läggningar mellan Danmark, Norge och Sverige, förbättrades sjöfolkets sociala ställ- ning i åtskilliga hänseenden. 1922 års sjömanslag. Efter det första världs- krigets slut återupptogs det skandinaviska samarbetet på sjörättens område för revi- sion av 1891 års sjölag. Till detta samar- bete anslöt sig även Finland. Från svensk sida deltog den år 1919 tillkallade siölags— kommittén. Samarbetet utmynnade bl. a. däri, att de bestämmelser som rörde sjö- folkets sociala förhållanden utbröts ur de nordiska sjölagama och sammanfördes till särskild lag, benämnd »sjömanslag». De fyra sjömanslagarna utfärdades, den svens- ka år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924. De var i huvudsak överensstämmande.
Den nya lagstiftningen innebar ett ytter- ligare framsteg för sjöfolket på det sociala området.
Internationella arbetsorganisationen (ILO) i GenEVe, vari Sverige är medlem, har vid olika tillfällen antagit konventioner angåen- de sjöfolkets arbetsförhållanden. Dessa led- de till ändringar i 1922 års sjömanslag. Så- lunda infördes år 1925 föreskrift om mini— miålder för eldare och kollämpare och år 1934 föreskrifter om ersättning för sjöman, som blivit arbetslös på grund av fartygsför— lisning. Slutligen tillkom i samband med ut— färdandet av 1938 års sjöarbetstidslag be- stämmelser om nattvila för sjömän under sexton år. I 939 års förslag till vissa ändringar i sjö- manslagen. År 1938 väcktes från norsk si- da förslag om nordisk samverkan för att utreda frågan om anslutning till tre av ILO antagna förslag till konventioner, nämligen de år 1926 beslutade konventionerna om sjömäns anställningsavtal (nr 22) och om hemförskaffning av sjömän (nr 23) samt den år 1936 beslutade angående redares för- pliktelser, när sjöman drabbas av sjukdom eller olycksfall eller avlider (nr 55). Från svensk sida uppdrogs år 1938 åt en tillkal- lad sakkunnig (1938 års sjömanslagsutred- ning) att utreda frågan om Sveriges anslut- ning till de tre konventionerna ävensom att utarbeta de förslag till ändringar i sjömans- lagen eller annan författning, som kunde erfordras för sådan anslutning eller i sam- band därmed eljest kunde finnas behövliga. Efter överläggningar mellan delegerade från de nordiska länderna framlades våren 1939
ett gemensamt förslag till vissa ändringar i sjömanslagen. Till följd av det andra världs- krigets utbrott blev emellertid förslaget ald- rig prövat i Danmark, Finland och Sverige. Endast i Norge ledde förslaget till lag den 16 juni 1939, som trädde i kraft den 1 oktober samma år.
1.2 1952 års sjömanslag
I januari 1946 beslöt Kungl. Maj:t att till- kalla utredningsmän för att verkställa ut- redning och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden (1946 års sjömanskommitté).
Även i Danmark, Finland och Norge till- sattes kommittéer med uppdrag att överse sjömanslagstiftningen.
Enligt direktiven skulle sjömanskommittén ta ställning till 1939 års ändringsförslag, eftersträva fortsatt nordisk enighet samt be- handla frågan om anslutning till de förslag till konventioner som kunde komma att an- tas av ILO:s kommande konferens i Seattle i USA. Sommaren 1951 var kommittéerna färdiga med sitt arbete. Då förelåg utkast till ny sjömanslag i fyra parallelltexter. Ut- kasten var i flertalet frågor överensstäm- mande.
Som resultat av det nordiska arbetet ut- färdades nya sjömanslagar, i Danmark den 7 juni 1952, i Sverige den 30 juni samma år, i Norge den 17 juli 1953 och i Fin- land den 30 juni 1955.
1.3 Lagändringar efter år I 952
Lag den 17 juni 1955, nr 390. I anledning av att sjöfartsstyrelsen från den 1 januari 1956 tillskapades som central statsmyndig- het för flertalet sjöfartsärenden, överflytta- des vissa i 11, 43, 53, 69, 74 och 79 55 Sij angivna uppgifter från kommerskolle- gium till sjöfartsstyrelsen. Härvid ersattes i lagtexten »kommerskollegium» med »sjö- fartsstyrelsen» . Lag den 10 januari 1958, nr 17. I samband med att reglerna i rättegångsbalken angåen- de rådhusrätts sammansättning i brottmål ändrades, erhöll 68 5 första stycket Sij
ny lydelse, vilken trädde i kraft den 1 ja- nuari påföljande år. Lag den 2 juni 1961, nr 211. Sij:s 41 5 andra stycket tillförsäkrade i sin ursprung- liga lydelse svensk sjöman rätt till lön un- der arbetslöshet till följd av fartygets för- olyckande. Genom lagändringen den 2 juni 1961, som trädde i kraft den 1 juli samma år, tillförsäkrades utländsk sjöman samma rätt som svensk sjöman såvitt avser lön un- der arbetslöshet till följd av fartygets för- olyckande. I samband därmed upphävdes kungörelsen den 18 maj 1934 (nr 166) an- gående utländsk sjömans likställighet i visst fall med svensk sjöman. Lag den 23 november 1962, nr 571. Ge— nom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1963, genomfördes sådana änd— ringar i Sij att den utländska arbetskraf- ten i den svenska handelsflottan - vid ti- den för ändringen omkring en tredjedel av hela antalet ombordanställda — likställdes med svenska sjömän, såvitt gällde vissa i la- gen bestämda förmåner av social karaktär. De förmåner som berördes avsåg sjuklön vid arbetsoförmåga (18 & tredje stycket), till- läggslön till avliden sjömans efterlevande (24 å andra stycket), fri hemresa efter längre tids tjänstgöring (26 å) och vid sjukdom (28 å andra stycket), fri sjukvård under viss tid (28 å andra och fjärde styckena) samt fri hemresa (41 & tredje stycket) och ersättning för förlust av personlig egendom (42 5) vid fartygs förolyckande.
I samband med att full likställighet för samtliga ombordanställda oavsett nationali- tet sålunda genomfördes, upphävdes 875 Sij, som gav Kungl. Maj:t rätt att under förutsättning av ömsesidighet förordna om att vissa sociala förmåner enligt lagen skulle tillämpas också beträffande utländsk sjö- man.
Lag den 13 december 1963, nr 643. Be- stämmelserna om sjömans rätt till fri hem- resa (26 &) ändrades genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1964, varvid rätten utvidgades. Sålunda förkorta- des de i iagrummet angivna kvalifikations- tiderna avseende dels den tid sjöman skulle ha varit i oavbruten tjänst på fartyget eller
hos redaren från två år till 18 månader och dels den tid han måste kvarstå i tjäns- ten till dess fartyget nått hamn, varifrån hemresan kunde ordnas med avsevärt mind- re kostnad eller omgång, från sex till två månader. Vidare skulle rätten till fri hem- resa gälla inte bara vid tjänstens upphörande utan också vid semester och tjänstledighet. Lag den 29 juni 1964, nr 547. Bestäm- melserna om tvångsmedel och om ansvar ändrades genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1965. Lagändringen in- nebar omskrivning i vissa fall av brottsrekvi- siten och straffsatserna för att nå överens- stämmelse med stadgandena i BrB, som samtidigt trädde i kraft (615 första styc- ket, 77—78 55 och 82 5 Sij). 1 sam- ma syfte infördes ett nytt stadgande (82a &) om ansvar för försök eller förberedelse till brott som avses i 775 andra stycket, så ock för förberedelse eller stämpling till brott som avses i 78 & eller underlåtenhet att av- slöja sådant brott. Lag den 19 november 1965, nr 721. Häri- genom överfördes bestämmelserna om ar- betarskydd, kost och hälsovård till den nya lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (55 å andra och tredje styckena, 58 5 första stycket, 59 å och 71 & första stycket Sij). Ändringen trädde i kraft den 1 januari 1966. Lag den 24 februari 1967, nr 51. Härvid ändrades 79 & Sij. Ändringen, som träd- de i kraft den 1 juli 1967, företogs i sam- band med översyn av SjöL:s ansvarsbestäm- melser (se avd. 7). Lag den 27 maj, 1970, nr 216. 20 å andra stycket ändrades i samband med tillkomsten av lagen den 27 maj 1970 om arbetsgivares kvittningsrätt (nr 215). Ändringen trädde i kraft den 1 juli 1970.
1.4 Framställning om lagrevision
I skrivelse i november 1963 till chefen för kommunikationsdepartementet hemställde de till Skandinaviska transportarbetarefedera- tionen anslutna organisationerna, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska maskinbefälsför- bundet och Svenska stewardsföreningen —
under åberopande av att liknande skrivelser skulle inges till övriga nordiska regeringar — att utredningsmän måtte tillsättas med uppgift att vidta ändringar av Sij i en- lighet med vad som närmare angavs i skri- velsen. Sålunda föreslogs, att minimiåldem för ombordanställning skulle höjas, att rät- ten för sjöman att frånträda tjänsten även- som rätten till fri hemresa vid avmönstring i utländsk hamn samt till sjuklön och sjuk- vård skulle utvidgas, att kvinnliga ombord- anställda skulle få sjuklön under havande- skap, att reglerna om sjömans skiljande från tjänsten, hans lydnadsplikt särskilt vid strejk samt bestraffningen av ombordanställ- da borde överses. Vidare hemställdes att den arbetsgivaren tillagda befogenheten att genom polismyndighet låta hämta sjöman till arbetet såsom föråldrad skulle utgå ur lagen. Organisationerna syftade till att de nordiska sjömanslagama efter revisionen skulle ha likalydande texter.
2. Utredningens tillsättande, direktiven och arbetets
uppläggning m. m.
2.1 Utredningens tillsättande
Genom beslut den 9 september 1964 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för kom— munikationsdepartementet att tillkalla sak- kunniga och experter med uppgift att verk- ställa översyn av Sij.
2.2. Direktiven
I direktiven för utredningsarbetet anförde departementschefen bl. a. följande:
Frågan om en förnyad revision av sjömans- lagen bör bedömas mot bakgrunden av den utveckling som under den tid gällande lag va- rit i kraft ägt rum i fråga om sjöfolkets ar- betsförhållanden. Allmänt kan sägas, att den- na utveckling i allt högre grad inneburit ett närmande av arbetsvillkoren till sjöss till dem som gäller vid anställning i land. På lagstift- ningens område må erinras om den nya sjö- arbetstidslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1960 och som i flera hänseenden närmade sjöfolkets arbetstid till den som tillämpas i land. Även förhandlingsvägen har utvecklingen medfört allt större överensstämmelse mellan sjöfolkets och övriga arbetstagares arbetsför- hållanden.
Genom i år träffat kollektivavtal inom sjö- fartsnäringen har för första gången överens- kommits om rederianställning av sjöfolk av manskapsgrad. Enligt avtalet innebär rederi- anställning att den anställde under hela sin tjänstetid äger åtnjuta lön enligt gällande av- tal, oavsett om vederbörande är påmönstrad eller ej. Härmed följer att rederiet har rätt att förflytta den anställde från ett fartyg till ett annat inom samma rederi och att även under eventuell väntetid beordra vederbörande till tjänstgöring i land. Rederianställning med-
för, att avmönstring i samband med förflytt- ning eller ledighet kan ske utan hinder av sjö- manslagens och avtalets bestämmelser beträf- fande uppsägningstid och plats för avmönst- ring.
Den utveckling som sålunda skett för att ge sjömannen mera tryggade anställningsför- hållanden är givetvis mycket tillfredsställande. Nu gällande sjömanslag berör emellertid icke den nya anställningsfoxmen rederianställning.
I det betänkande som år 1962 avgavs an- gående säkerheten å fartyg framlades förslag bl.a. om arbetarskyddsbestämmelser till sjöss. Vid remissbehandlingen av betänkandet fram- höll Landsorganisationen att det var av syn- nerlig vikt att arbetarskyddslagens begränsning- ar i största möjliga utsträckning blev gällande även för ombordanställd minderårig, varmed förstås den som icke fyllt 18 år. Enligt LO fanns icke några som helst skäl för att någon skillnad mellan arbete till sjöss och annat ar- bete skulle bestå i detta hänseende utan sna- rare talade såväl arbetarskyddslagens förarbe- ten som den utomordentligt hårda skepps— tjänsten för likställighet mellan nämnda min- deråriga arbetstagare.
Inom sjöfartskretsar har rått delade mc- ningar om sjöman vid lagenlig strejk äger rätt att nedlägga arbetet utan iakttagande av upp- sägningstid. I ett uppmärksammat rättsfall från senare år har denna fråga närmast besvarats nekande. I ett under år 1963 inom civildepar- tementet utarbetat lagförslag om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt (SOU 1963: 51) har offentlig tjänsteman ansetts böra tillerkän- nas viss strejkrätt vid arbetskonflikt. Starka skäl kan anföras för att även sjöman skall få rätt att, utan hinder av eljest gällande upp- sägningstid, nedlägga arbetet vid lagenlig strejk.
Det nu anförda motiverar enligt min me- ning en översyn av sjömanslagen i syfte att nå samklang med den utveckling som ägt rum
under senare tid. En viktig fråga är härvid hur rederianställningen bör påverka lagstift- ningens innehåll. Utredningen bör i detta sam- manhang undersöka — särskilt mot bakgrun- den av det genom 1961 års mönstringsförord- ning tillskapade förfarandet för utgallring av olämpliga sjömän — om icke reglerna för sjömans avskedande kan moderniseras. Vid re- visionsarbetet bör även beaktas den nya an- ställningsform som försöksvis under senare år prövats och som benämnes anställning i all- män tjänst. Den anställde mönstras därvid i viss befattning på hittillsvarande sätt (såsom matros, motorrnan etc.) men är skyldig att vid behov utföra arbete i annat departement om- bord och i annan befattning. Jag anser också att frågan om minimiåldern för ombordan- ställning bör utredas.
Frågan om stridsåtgärder vid arbetskonflikt inom sjöfarten bör utredas. Denna fråga har sådant samband med sjömannens tjänsteplikt och lydnadsförhållanden att även sistnämnda spörsmål bör omfattas av översynen.
De erinringar som från flera håll riktats mot bestraffningssystemet ombord bör föran- leda en förutsättningslös omprövning av reg- lerna härom. I detta sammanhang bör jämväl mönstringsförordningens bestämmelser beaktas.
I övrigt bör de önskemål komma i betrak- tande som framförts i de tre sjöfartsorganisa- tionernas förut nämnda framställning. Därest en utvidgning av de ombordanställdas sociala förmåner anses böra ske, bör utredningen när- mare överväga verkningarna av den avsedda reformen för redaren och, om så kan bli ak- tuellt, jämväl statsverket. I sistnämnda del bör också undersökas storleken av uppkommande merutgifter, därest nuvarande regler för för- delning av kostnaderna mellan rederinäringen och staten bibehålles, samt övervägas huru- vida skäl finnes att föreslå ändring av de be- rörda bestämmelserna i denna del.
Utredningen bör vara oförhindrad att till prövning ta upp även andra frågor rörande sjömanslagen som utvecklingen aktualiserat.
Såsom framgår av vad tidigare sagts har lag- stiftningen på detta område tillkommit under samverkan med övriga nordiska länder. Efter vad jag underhand inhämtat har frågan om en översyn av sjömanslagen aktualiserats i Fin- land och Danmark; för Finlands vidkomman- de har för övrigt ärendet avancerat så långt att visst preliminärt utredningsarbete redan igångsatts. Översynen av sjömanslagen bör ske i nära kontakt med det utredningsarbete, som kan komma till stånd i våra grannländer.
2.3 U tredningsarbetezs uppläggning Kommittén har hållit fortlöpande kontakt med sjöfartsverket och med utrikesdeparte-
mentets rättsavdelning. Från sjöfartsverket har inhämtats upplysningar och synpunk- ter i åtskilliga frågor. Genom kommittéex— perten Sköld och andra företrädare för ut- rikesdepartementets konsulära byrå har sam— råd förekommit i fråga om utformningen av de bestämmelser som reglerar konsuler- nas verksamhet med sjömansärenden. Sek- reteraren har besökt de konsulära myndig- heterna i Rotterdam och Bremerhaven.
Samråd har vidare förekommit med sjö- lagskommittén, 1964 års sjöarbetstidsutred- ning, statskontorets utredning rörande sjö— mansförmedling och sjömanshus samt med sjömansregisterutredningen och sjöfartsut- redningen.
För att inhämta upplysningar om rede- riernas kostnader och tillämpade kvalifika- tionstider i fråga om sjömännens fria hem- resor har kommittén tagit kontakt med fler- talet av de rederier, som har fartyg i så— dan trafik att fri resa från utlandet till hem- orten kan bli aktuell för de anställda.
Vad gäller Sij:s disciplinbestraffnings- system har kommittén inhämtat uppgifter och synpunkter genom ett frågecirkulär, som distribuerats till befälhavarna på samt- liga fartyg, som nyttjas i fart där disciplin- bot kan åläggas. Det inkomna materialet har bearbetats från statistisk synpunkt av byrådirektören vid centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden Sven Rengby. Kom- mittén har vidare genomgått de disciplin- nämndsprotokoll för åren 1965—1968 som enligt 69 5, Sij skall insändas till sjö- fartsverket i samband med redovisning av uttagna disciplinbotsmedel. Från de av Sve- riges redareförening och de ombordsanställ- das organisationer gemensamt tillsatta un- dersöknings- och bestraffningsnämnderna, vilka nämnder numera från den 1 januari 1970 upphört, har inhämtats upplysningar liksom från de före den 1 juli 1969 funge- rande sjömansnämnderna enligt mönstrings- förordningen.
Vid översynen av Sij:s ansvarsregler har kommittén haft kontakt med riksåkla- garen och sjöåklagaren.
Kommittén har vidare fått biträde av statistiska centralbyrån.
Kommitténs utredningsarbete har skett i nära kontakt med Kommissionen vedrtbren- de revision af somandsloven i Danmark, Kommissionen för sjöfolksärenden i Fin- land och Komiteén for revisjon av sjömanns- loven i Norge. Härvid har hela den svenska kommittén deltagit i tre möten samt kom- mitténs ordförande, experterna Forssblad och Karlbjörn och sekreteraren deltagit i ett möte med företrädare för de övriga nor- diska kommittéerna. Kommittéernas ordfö- rande jämte sekreterare har hållit fem sam- manträden.
3. Utländsk lagstiftning och internationella
konventioner
3.1 Övrig nordisk lagstiftning
Som anförts i historiken, se 1.2, tillkom gällande sjömanslagar i de nordiska län- derna som resultat av gemensamt utred- ningsarbete. I redaktionellt hänseende är de ensartade, paragrafföljden t.ex. är i stort sett densamma. De materiella reglerna över- ensstämmer också i stor utsträckning. Den utvidgning som genomförts i Sverige av la- gens tillämplighet till att även avse utländska sjömän i svenska fartyg har emellertid inte motsvarighet i övriga länder. Lagstiftningen är där i huvudsak förbehållen det egna lan- dets medborgare eller, såvitt avser Norge, dem som är bosatta i landet. Som exempel på andra skiljaktigheter kan följande upp- märksammas. I Danmark och Norge saknas den i 14 & Sij nämnda möjligheten att begära samråd inför nämnd vid uppsägning. Kvalifikationstiderna för fri hemresa är oli- ka i samtliga länder, se under 27 &, 10.2.4. Fördelningen av kostnadsansvaret mellan staten och redaren för sociala förmåner skiljer sig från vad som gäller i Sverige. Disciplinnämndens sammansättning överens- stämmer ej i de olika lagarna. Ansvarsbe- stämmelser samt regler om laga domstol och rättegång upptas i Norge i annan lagstift- ning. I Finland inryms forumbestämmel- serna i sjölagen.
3.2 Förbundsrepubliken Tyskland
Frågor rörande tyskt sjöfolks anställnings- villkor och tjänsteförhållanden regleras dels
genom den tyska sjömanslagen (Seemanns- gesetz) av den 26 juli 1957 med senare änd- rings- och tilläggsbestämmelser och dels ge- nom kollektiva anställnings- och löneavtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisa— tionema. Befälhavares anställningsförhållan- den regleras i ett särskilt avtal (Vereinba- rung iiber Anstellungsbedingungen fiir Ka— pitäne in der deutschen Seeschiffahrt), me- dan för övriga kategorier av ombordsanställ- da gäller i fråga om anställningsvillkoren det 3. k. Manteltarifvertrag fiir die deutsche Seeschiffahrt. Ett gemensamt löneavtal gäl- ler för samtliga kategorier av ombordan- ställda -— alltså även befälhavarna - benämnt Heurtarifvertrag fiir die deutsche Seeschif- fahrt. Med undantag för de i sjömanslagen intagna bestämmelserna finns ingen speciell sociallagstiftning eller andra särskilda för- fattningar rörande tjänsteförhållandena för sjöfolk. I dessa avseenden gäller allmän tysk lag kompletterad med de i kollektivavtalen intagna bestämmelserna.
I sjömanslagens inledande avsnitt definie- ras de olika kategorierna anställda på far- tyg. Lagen skiljer mellan befälhavaren och besättningen. Till den senare hör övrigt be— fäl, andra anställda i arbetsledande ställning och övriga sjömän. I ett följande avsnitt be- handlas mönstring och sjöfartsböcker. Där- efter regleras anställningsförhållandena för besättningen och i ett senare kapitel anges vilka av dessa bestämmelser som också är tillämpliga på befälhavaren och på övriga ombord anställda.
Anställningsbestämmelserna kompletteras genom kollektivavtalsregler och innehåller bl. a. följande. Anställningsbevis skall upp- rättas av redaren eller hans ställföreträdare och undertecknas av den anställde. Beviset skall innehålla vissa obligatoriska uppgifter, bl. a. om anställningens till— och frånträde, det område som fartyget trafikerar eller re- sans mål. Anställningen kan avse bestämd eller obestämd tid eller bestämd resa.
Lagen föreskriver vidare att befäl, utom befälhavaren, och arbetsledare har såvitt an- nat ej avtalats skyldighet att tjänstgöra ock- så på andra redarens fartyg. För omflytt- ning fordras att viktiga driftsmässiga skäl föreligger och att åtgärden ej har till syfte att förorsaka vederbörande skada. Om ej annat överenskommits är manskapet endast skyldigt att arbeta på det fartyg som angetts i anställningsbeviset. I övrigt finns regler om skyldighet att stanna ombord under fri- tid och att följa anställningsavtalets och be- fälhavarens föreskrifter angående arbetet. Vissa allmänna föreskrifter om lönen upp- tas. Anspråk på lön uppstår som regel i och med att tjänsten ombord tillträds.
I ett särskilt avsnitt behandlas sjöman- nens rättigheter och förmåner. Här upptas regler om rätt till kost och logi, vård och er- sättning under sjukdom, semester samt rätt att under hamnuppehåll lämna fartyget för landpermission. Vid sjukdom eller skada ut- går sjukvård på redarens bekostnad så länge sjömannen befinner sig ombord eller är utanför riket. Uppstår sjukdomen eller ska- dan i tysk hamn föreligger viss valfrihet mellan vård på redarens eller försäkrings- kassas bekostnad. Redarens kostnadsansvar består tills sjömannen kommer till hemlan- det eller, om han vårdas i utlandet, längst under 26 veckor från det fartyget lämna— des. Lön utgår så länge den sjuke befinner sig ombord och därutöver till befäl och ar- betsledare under sex veckor från arbetsoför- mågans inträde. Rätt till fri hemresa kan förekomma när sjuk sjöman kvarlämnas i utlandet. Slutligen upptas regler om sjuk- förmånernas bortfall och om lösande av tvist i anledning av anspråk på ersättning från redaren.
Anställningsförhållandets upphörande reg- leras utförligt. Det gäller frånträdande såväl efter sedvanlig uppsägning med iakttagande av bestämd uppsägningstid som efter kon- traktets omedelbara hävande. För sedvanlig uppsägning gäller bl.a. att den skall ske skriftligen och i fråga om befäl och arbets- ledare göras hos redaren. För manskapet är uppsägningstiden 48 timmar, för övriga ka- tegorier varierar den efter anställningstidens längd.
Avtalets upphörande i förtid är noggrant reglerat. Här anges de skäl som skall före- ligga för uppsägning såväl från redarens som den anställdes sida.
Redaren kan säga upp avtalet om sjö- mannen
är oduglig till avtalad tjänst av anledning som bestod redan då avtalet ingicks, såvida inte redaren kände till eller borde ha känt till anledningen vid denna tidpunkt,
förtiger smittsam sjukdom, som utsätter andra för fara, eller ej anger att han är smittbärare för tyfus eller paratyfus,
gör sig skyldig till upprepad försummelse av sina avtalsförpliktelser eller försummar dem på särskilt grovt sätt eller
begår brott som kan föranleda fängelse och som medför att han inte lämpligen kan vistas på fartyget eller som gör honom ar- betsoförmögen.
Avskedet och grunden härför skall ome- delbart antecknas i skeppsdagboken och ut- drag därav tillställas den avskedade.
Redaren kan också, utan att skäl som ti- digare angivits föreligger, avskeda sjöman, när andra viktiga orsaker påfordrar att hans avtal upphör. Redaren skall i dessa fall utge ersättning med minst en månadslön.
Vidare finns reglerat det fall då avtalet måste upphöra på grund av fartygets förlis- ning.
Sjöman kan uppsäga avtalet till omedel- bart upphörande
om redaren eller befälhavaren grovt svi- ker sina förpliktelser mot honom,
om befälhavaren grovt förolämpar ho- nom, misshandlar honom eller ej ingriper om han misshandlas av andra,
om fartyget byter nationalitet,
om föreskrifterna angående semester ej iakttas,
om fartyget anlöper eller inte genast läm- nar hamn där smittsam sjukdom grasserar,
om fartyget befar område där fara för krigshandlingar föreligger eller inte genast lämnar sådant område,
om fartyget är sjöodugligt eller otillräck- ligt bemannat, bostäderna ej är tillfredsstäl— lande, mat och dryck är otillräckliga eller blir förstörda; uppsägning utan iakttagande av uppsägningstid är i dessa fall inte tillåten, om bristen avhjälps inom tillbörlig tidsfrist.
Även av andra viktiga orsaker kan an- ställningen omedelbart upphöra om sjöman- nen utan kostnad för redaren och utan att fartyget blir liggande sätter annan lämplig man i sitt ställe. Som exempel härpå nämns vidareutbildning och tillträde av högre tjänst annorstädes.
Regler om särskild löneersättning vid för- tida uppsägning samt om hemreseersättning förekommer.
Vidare stadgas förbud för befälhavaren att utan medgivande från konsul kvarlämna sjöman i utlandet.
Sjömanslagen innehåller också bestäm- melser angående arbetstid och arbetarskydd. Bland de sistnämnda märks regler om far- tygets beskaffenhet och om läkarundersök- ning samt särskilda regler om kvinnliga och om minderåriga arbetstagare. Personer un- der 15 år får ej användas som sjömän. För dem som inte fyllt 16 år fordras tillstånd av särskild myndighet.
Reglerna om ordningen ombord på fartyg innehåller föreskrifter om befälets ställning och om de anställdas rättigheter och skyl- digheter. Befälhavarens ställning som chef ombord fastslås uttryckligen. På honom an- kommer att sörja för ordningens och säker- hetens upprätthållande och vidta erforder- liga åtgärder härför enligt de närmare före- skrifter som anges; han får t. ex. bruka tvångsmedel vid fara för människor eller fartyg. Våld på person får endast brukas när andra medel visat sig otillräckliga. För- männen skall behandla sina underlydande väl och befälhavaren sörja för var och ens fortsatta utbildning. Sjömannen är inte för-
pliktad att utföra order, som skulle medföra att brott eller ordningsförseelse därigenom begicks.
Sjömanslagens ansvarsbestämmelser upp- tar ett avsnitt om allvarligare brott, som re- gelmässigt förskyller fängelse, och ett om ordningsförseelser, som enbart bestraffas med böter. Bland de grövre brotten nämns rymning på utrikes ort, framkallande av all- varlig fara för ombordvarande, fartyg eller last, våld eller hot därom mot överordnad, missbruk av befälsställning, försummelse av att tillhandahålla kost eller läkemedel, kvar- lämnande av sjöman i utlandet utan till- stånd samt åsidosättande av arbetarskydds- föreskrifter. Ansvar kan också drabba reda- ren. Mål angående brott av detta slag upp- tas i sedvanlig ordning vid domstol.
I lagen uppräknas de ordningsförseelser som kan förekomma. Dessa indelas i sådana som begås av besättningen, av befälhavaren eller av redaren. Bötesmaximum utgör 1 000 D-mark. I de fall då vårdslöst förfarande är straffbart, kan böter upp till 500 D-mark förekomma.
Mål angående ordningsförseelser hand- läggs av särskilt inrättade myndigheter, s. k. Seemannsämter. I utlandet består dessa av befattningshavare vid konsulat eller beskick- ningar. Rör ärendet arbetarskyddsfråga handläggs det i hemlandet av arbetarskydds- styrelsen och utomlands av Seemannsamt.
Talan mot beslut i dessa ärenden förs vid allmän underrätt.
Den kollektiva avtalsregleringen komplet- terar huvudsakligen lagens föreskrifter. Vad gäller avtalen om anställningsvillkoren och förhållandena i tjänsten finns som ovan sagts ett avtal för befälhavarna och ett för övriga sjömän. Befälhavaravtalet, som är relativt kortfattat, innehåller allmänna före- skrifter om anställningsavtalets innehåll, om beräkningen av befälhavarens ersättning i form av lön och andra förmåner samt om hans anspråk på semester och annan ledig- het. Slutligen kompletteras sjömanslagens bestämmelser rörande anställningsavtalets upphörande.
Avtalet för besättningen reglerar anställ- ningen i detalj. Det föreskriver vad anställ-
ningskontraktet skall innehålla, komplettera lagens regler om arbetstiden, ger allmänna föreskrifter om lönen och om andra förmå- ner såsom kost och logi, klädsel i tjänsten och försäkring av sjömännens medförda ägodelar samt ger noggranna föreskrifter om semestern och om rätt till ledighet i hamn. Ytterligare kompletteras lagens regler om anställningens upphörande.
Det gemensamma löneavtalet ger endast besked om de för olika kategorier utgående lönebeloppen.
3.3 Storbritannien
Nuvarande reglering. Sjöfolkets anställnings- villkor och tjänstgöringsförhållanden regle- ras genom Merchant Shipping Act från år 1894 och ett trettiotal senare utfärdade kompletterande författningar samt genom kollektivavtal. Författningarna innehåller de grundläggande reglerna i dessa frågor samt fastställer rättsmedlen och påföljderna. Lag— stiftningen är svåröverskådlig och föråldrad. Merchant Shipping Act motsvarar till sin omfattning den svenska sjölagen i dess tidi- gare lydelse innan bestämmelserna om be- fälhavare och besättning bröts ut till särskild sjömanslag. Vid sin tillkomst fick lagen stor betydelse, enär den på olika sätt tryggade sjömannen i hans förhållanden med reda- ren och befälhavaren, något som tidigare var bristfälligt reglerat. Bristande moderni- seringsarbete under årens lopp har dock medfört, att lagen numera som följd av sjö- fartens snabba utveckling är otillräcklig. I praxis har därför regleringen genom kol- lektivavtal kommit att spela allt större roll. Alltsedan början av 1960-talet har pågått arbete med revidering av sjömanslagstift- ningen. Olika förslag har framlagts. En på- drivande faktor i arbetet var den sjömans- strejk som utbröt under år 1966. Kort därpå tillsattes en s. k. undersökningsdomstol, som skulle undersöka orsakerna till konflikten och utreda sjömännens anställningsvillkor och tjänsteförhållanden samt relationerna mellan redare, befäl och manskap. Resulta- tet av undersökningen framlades i början av år 1967 i form av en rapport ”Final Report of the Court of Inquiry into certain matters
Av de nuvarande lagreglema kan nämnas följande. Beträffande befälhavaren saknas i huvudsak bestämmelser motsvarande Sijzs om befälhavarens tjänsteavtal. Hans förhål- landen med redaren anses utgöra ett helt privaträttsligt mellanhavande. Reglerna om besättningens anställningsavtal har som framgått av det tidigare liten praktisk bety- delse. Lagen stadgar emellertid att ingenting får avtalas som direkt strider mot lagregler— na. Reglerna i kollektivavtalen är synnerli- gen utförliga och behandlar lönen, arbetsti- den, övertidsersättningen, särskilda ersätt- ningar vid speciellt arbete, bostäderna och arbetsklädema m. m.
Bland övriga lagregler kan nämnas be- stämmelser om sjukvård och begravning. Det åligger befälhavaren tillse att besätt- ningen får sjukvård. För kostnaden är reda- ren betalningsansvarig, om det inträffade sammanhänger med anställningen och sjuk- domen eller skadan inte förorsakats genom sjömannens vållande, försummelse eller olämpliga uppträdande. Inträffar sjukdom eller skada i samband med landpermission eller ombord utan samband med tjänsten, utbetalas vårdkostnad ur sjömannens inne— stående lön och om den inte förslår av Board of Trade ur en välgörenhetsfond. Be— stämmelserna om sjömans död och begrav— ning är mycket omständliga. Också i fråga om nu nämnda regler gäller att de i hög grad kompletteras eller ersätts av kollektiva överenskommelser.
Angående avtalets upphörande företer den brittiska lagen avvikelser från svensk rätt. Bestämmelser om befälhavares rätt att avskeda sjöman saknas. Det anses självklart att sådan rätt föreligger. Lagen föreskriver endast vad som skall ske när avsked ägt rum. Utomlands får avsked endast ske efter medgivande av brittisk konsul. Sjömannens möjligheter till förtidigt hävande av avtalet regleras endast i ringa utsträckning. Förhål— landena bygger här på föreskrifter i antag- na ILO-konventioner, ex.vis vid fartygs för- olyckande. Frågor om förlust av personlig egendom regleras endast av kollektivavtalen. Uppstår tvist, som härrör från lagtolkning,
skall mönstringsförrättare reglera den. Tvis- ter angående kollektivavtalstolkning regleras helt genom föreskrifter i avtalen.
Om skeppstjänsten saknas lagbestämmel- ser. Fördelningen av arbetsfunktioner om— bord anses inte vara ett ämne för lagstifta- ren. Om den enskilde sjömannens skyldig- heter finns regler i avtalen.
I fråga om tvångsmedel kan befälhavaren enligt oskriven lag (Common Law) vidta er- forderliga åtgärder för att trygga fartyg, ombordvarande och last. Han kan arrestera samt på rimligt sätt och under rimlig tid hålla envar ombord i förvar, om det erford- ras för ordningens upprätthållande.
Disciplinböter får åläggas av befälhava- ren men skall godkännas av Board of Trade, som är den myndighet som alltsedan år 1965 omhänderhar alla uppgifter med av- seende på sjöfart och sjöfolk. Lagen upptar också allmänna ansvarsbestämmelser för ett stort antal förseelser, bl. a. kan befälhavaren bestraffas för 289 olika typer av förseelser.
Brittiska och utländska sjömän har full likställighet enligt lagen. I avtalen kan dock förekomma avvikelser. Personal i den brit- tiska handelsflottan har i princip rätt till alla de förmåner som utgår inom ramen för den allmänna socialförsäkringen i Storbri- tannien såsom ex.vis avgångspension, under- stöd vid sjukdom, ersättning vid arbetslös— het och yrkesskada, bestående oförmåga till arbete, kännbar nödsituation eller förlust av förvärvsarbetande make.
Förslag till ny lag. De rekommendationer som framlades i den tidigare nämnda ”Final Report of the Court of Inquiry into certain matters concerning the Shipping Industry" har numera lett till förslag till ny lag, ”Mer- chant Shipping Act 1969”, som lagts fram inför parlamentet men som ännu ej färdig— behandlats där. Förslaget avses skola ersätta samtliga äldre lagar, som berör anställnings- förhållanden, disciplinära frågor, sociala väl- färds- och andra frågor för anställda i han- delsflottan. Förslaget tar upp de viktigaste föreskrifterna och det är avsikten, att lagen i stor utsträckning skall kompletteras med föreskrifter, som utfärdas av Board of Trade.
Anställningskontrakt. Skriftligt avtal skall upprättas mellan varje person som anställs som sjöman på fartyg, registrerat i Storbri- tannien, och den som anställer honom. Det skall undertecknas av den anställde och av arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare. Avtal som träffas med flera anställda på fartyget skall intas i ett särskilt dokument, i lagförslaget kallat Crew Agreement. Avtal som träffas med sjömän anställda på ett fartyg kan intas i mer än ett Crew Agree- ment och ett Crew Agreement kan hänföras till flera fartyg. Vad som skall intas i ett Crew Agreement och dess form bestäms av Board of Trade, som också föreskriver i vilka fall avvikelser från det fastställda for- muläret kan förekomma. Avtalet skall fin- nas ombord, när fartyget går till sjöss. Un- dantag från det sedvanliga kontraktsfonnu- läret kan avse speciella fartyg, farter och sjömanskategorier. Undantag kan också gö- ras i andra fall, där Board of Trade är övertygad om att sjömannen blir tillräckligt skyddad på annat sätt än genom ett Crew Agreement.
För att anställa sjömän fordras med vissa undantag tillstånd från Board of Trade. Den som erhållit tillstånd får inte begära ersätt- ning av sjömannen för förmedling.
Förslaget ger Board of Trade rätt att meddela föreskrifter om sjömans skiljande från tjänsten. Bland annat skall föreskrivas att sjöman på brittiskt fartyg inte får upp- sägas i utlandet utan konsuls medgivande. Överträdelse straffas med böter upp till £ 100. Upphör fartyget att vara brittiskt, skall sjöman skiljas från anställningen, så- vida han inte skriftligen samtycker till att fortsätta densamma.
Löner. Huvudprincipen är att sjöman an- ställd enligt ett Crew Agreement skall ha full lön tills han frånträder tjänsten. Board of Trade kan föreskriva vissa avvikelser härifrån. Om det ej är lämpligt att betala hela summan vid frånträdandet, skall minst £ 30 betalas då och resten inom sju dagar. Sker inte betalning inom föreskriven tid, ut- går ränta med högst 20 % på det utestående beloppet. Vid frånträdandet skall sjömannen erhålla avräkning. Board of Trade meddelar
nämnare föreskrifter härom och om de av- drag som får göras. Förslaget ger utförliga föreskrifter om hur lönetvister skall lösas inför därtill av Board of Trade särskild för- ordnad person eller inför brittisk konsul.
Förliser fartyget skall sjöman, vars au- ställning därvid upphör uppbära lön till da- gen för förlisningen och, om han blir ar- betslös därigenom, under ytterligare högst två månader. Samma rätt till lön utgår, om fartyget övergår till ny ägare utanför Stor— britannien. Vad nu sagts gäller ej, om sjö- mannen kunnat få fortsatt anställning men vägrat att ta den. Lön utgår ej, när sjöman- nen avhåller sig från arbete, är borta utan tillstånd eller ej är i stånd att utföra sitt ar- bete på grund av sjukdom eller skada, som han åstadkommit uppsåtligen eller av för- summelse.
Välfärdsregler. Board of Trade åläggs att utfärda närmare bestämmelser om bostä- der, mässar, sanitära förhållanden, sjuk- vårdsrum och andra utrymmen för vila. Likaså angående medförande av proviant samt vatten. Vidare skall utfärdas bestäm- melser om undersökning ombord genom be- fälhavarens försorg, när minst tre sjömän anser kostförhållandena otillfredsställande. Ger undersökningen negativt resultat för an- mälaren, kan ytterligare undersökning på- fordras genom officiell myndighet. Påvisas försummelse kan befälhavaren eller redaren straffas med böter. Klagomål rörande andra förhållanden ombord handläggs på likartat sätt.
Board of Trade har vidare att utfärda bestämmelser om skyldighet att medföra läkemedel ombord. Åsidosättande av före- skrifterna kan medföra bötesstraff. Ingår inte läkare i besättningen, skall befälhava- ren tillse att tillfredsställande vård kan ges ombord av honom eller av annan person. Får sjöman sjukvård utanför Storbritannien, skall kostnaden härför utgå av redaren. Samma gäller kostnad för sjömans begrav- ning.
Disciplinära förhållanden. Om befälhava- ren eller annan sjöman ombord skadar far- tyget eller ombordvarande eller vållar nå— gons död eller ej skyddar fartyget eller om—
bordvarande från skada o.dyl. och det be- finns att handlingen eller underlåtenheten är avsiktlig eller beror på tjänstefel eller har begåtts under inflytande av alkohol eller droger, kan den skyldige straffas med fängelse eller böter ej överstigande £, 200.
Fylleri i tjänsten straffas med böter upp till £ 50. Vägran att lyda order, som hän- för sig till fartygets framförande, straffas med böter upp till £ 50. Vid upprepad väg- ran eller om förseelsen begås under försvå— rande omständigheter höjs maximistraffet till £ 100. Utevaro utan tillstånd, varige- nom fartyget försenas eller får avgå utan sjömannen, straffas med böter upp till £ 100.
Board of Trade skall utfärda bestämmel- ser om att disciplinförseelser av mindre all- varligt slag skall kunna beivras ombord. Be— fälhavaren skall liksom hittills ha rätt att ålägga sjöman begränsade bötesstraff. Be— svär skall kunna anföras hos officiell myn- dighet. Board of Trade kan emellertid före- skriva att befälhavarens disciplinära befo- genhet i stället skall utövas av en nämnd ombord, bestående av där anställda sjömän. Regler om hur nämnden skall vara samman- satt och hur den skall fungera saknas allt- jämt.
Dessa bestämmelser om bestraffning om- bord utesluter ej att förseelsen i stället kan beivras av myndighet i land. Dubbelbestraff- ning får emellertid inte ske. Bötesstraff ut- tas ur lönen och redovisas, när sjömannen slutar eller resan är fullbordad, av befälha- varen eller arbetsgivaren till Board of Trade.
Ersättningsskyldighet kan uppkomma för sjöman, om han uteblir från tjänsten utan tillstånd. Sådan skall dock ej utgå om han visar, att frånvaron berodde på olycka eller misstag eller annan orsak utanför hans kon- troll och att han gjort vad på honom an- kommer för att reparera skadan. Ersätt- ningsskyldigheten uppgår till £ 10 om ska— da ej vållats, i annat fall till högst £ 100. Smuggling i Storbritannien eller utomlands kan medföra skyldighet att ersätta den ska- da som uppstått. Ersättningsskyldighet kan också uppstå om sjömannen i utlandet läm- nar fartyget och hans närvaro i det främ-
mande landet står i strid med det landets lagar. Ersättningsskyldigheten kan i sådana fall omfatta de utgifter som ålagts redaren för sjömannens uppehälle i landet och för hans repatriering.
Övrigt om anställningsförhållanden m. m. Oavsett vad som avtalats äger sjöman bli fri från anställningen vid tvist om fartygets resa. Sjömannen skall anmäla sin önskan att lämna tjänsten till befälhavaren. Frånträ— dandet får endast ske medan fartyget befin- ner sig i Storbritannien och blivit säkert för— töjt på skyddad ankarplats. Anmälan till be- fälhavaren skall ha gjorts minst 48 timmar innan sjömannen lämnar fartyget.
Board of Trade utfärdar bestämmelser om fartygets bemanning. Överträdelse av dessa regler kan medföra böter för redaren eller befälhavaren. Dessutom kan fartyget kvarhållas i avbidan på att bemanningsbe- stämmelserna uppfylls.
Fartyg får inte gå till sjöss om det bland besättningen finns sjöman, som inte förstår engelska och det ombord inte kan skapas tillfredsställande möjligheter att översätta order och föreskrifter.
Bland minimiåldersbestämmelserna kan nämnas att skolyngling inte får anställas på fartyg och att personer under 18 år inte får användas ombord utan dispens. Överträdelse medför bötesstraff för redaren eller befäl- havaren.
Board of Trade skall meddela närmare bestämmelser rörande förhör, som skall hål- las med befälhavaren eller andra sjömän ombord, vilka åsidosätter sina skyldigheter. Utfärdade behörighetscertifikat kan indras tillfälligt eller tills vidare.
Underhåll åt och hemsändning av kvar- lämnade sjömän. Kvarlämnas sjöman utom- lands eller blir han införd till främmande land vid fartygets förlisning, skall arbetsgi- varen svara för sjömannens återsändande till Storbritannien, hans uppehälle intill åter- resan samt för liknande kostnader enligt föreskrifter som skall meddelas av Board of Trade. Kostnadsansvaret inkluderar kirur- gisk och medicinsk vård eller behandling samt tandläkarebehandling, vilket inte kan uppskjutas utan skadlig påföljd. Liknande
förmåner utgår till den som anställts utom- lands på brittiskt fartyg och som kvarläm- nas i Storbritannien. Arbetsgivaren ansvarar också för begravning av sjöman, som dör innan han återvänder till hemlandet.
I detta sammanhang meddelas också be- stämmelser hur lön skall utbetalas, om plat— sen dit sjömannen skall återsändas och om skyldighet för befälhavare på brittiskt fartyg att medta sjöman på sitt fartyg till bestämd ort. Kvarstannar sjömannen i det främman- de landet mer än tre månader, är arbets- givaren inte skyldig att efter den tiden vidta åtgärder och svara för hans hemresa eller uppehälle, såvida inte avtal träffats härom under tremånaderstiden. Adrar sig Board of Trade eller utländsk myndighet, som måste gottgöras av engelska staten, kostnader för hemresa, underhåll m. ni. skall utgiften åter- krävas av redaren om han enligt förslagets bestämmelser har att stå för den. Samma är förhållandet med kostnader som sjömannen haft, såvida inte arbetsgivaren kan visa an- tingen att kostnaderna åvilat sjömannen en- ligt avtalet eller att denne ådragit sig dem genom försummelse. Skulle på grund av tre- månadersregeln sjömannen själv ha stått för kostnaden, har Board of Trade rätt att åter- kräva beloppet från denne. Om sjömannen dött, kan beloppet uttas av de efterlevande.
Board of Trade meddelar föreskrifter om förfarandet med egendom som sjöman kvar- lämnar ombord, när han lämnar fartyget. Vid försäljning av egendomen äger Board of Trade göra sig betald för utgifter som sjömannen haft att svara för.
Vad som sagts om underhåll och hem- sändning m. m. gäller även befälhavaren.
Övrigt. Förslaget föreskriver att dagböc- ker och liknande handlingar skall föras på brittiska fartyg. Board of Trade skall med- dela närmare föreskrifter härom. Detta gäl- ler också den besättningslista som skall med- föras och om s.k. »British seamen's cards» som skall utfärdas till varje sjöman.
Förslaget innehåller vidare regler om myndighets tillträde till fartyg för inspektion och om straff för den som olovligen med- följer eller går ombord på fartyg.
Befälhavaren är berättigad att hålla varje
person ombord i arrest under så lång tid som han anser nödvändigt eller lämpligt i säker- hetens intresse eller för att upprätthålla lyd- nad och disciplin ombord.
I förslaget föreskrivs också att Board of Trade skall tillsätta och entlediga befatt- ningshavare benämnda ”Mercantile Marine superintendents”, vilka skall utöva de över- vakande funktioner som nämns i Merchant Shipping Act.
Slutligen föreskrivs vilka bestämmelser i lagen som skall vara tillämpliga på fiskefar- tyg samt insjö- och kustfartyg.
Kollektivavtalsbestämmelser. I kollektiv- avtalen upptas en anställningsform ”Estab— lished Service Scheme” som i stora drag överensstämmer med rederianställning enligt de svenska kollektivavtalen för däcks- och maskinpersonal. Denna anställningsform till- kom efter föreskrifter från regeringen under andra världskriget för att möjliggöra en mera varaktig anställning i handelsflottan. Efter kriget fann redarna och de anställdas organisationer att systemet slagit väl ut och beslöt att vidareutveckla det.
Denna kontraktsanställning är noga regle- rad i kollektivavtalen där den motiveras med önskan att ge sjömännen fastare och säkrare anställningsvillkor och bättre löneförmåner samt redarna en kår av dugliga och pålit- liga sjömän, som skall kunna ta väl hand om deras fartyg. Antalet kontraktsanställda skall vara avhängigt av efterfrågan vid varje tid och man skall fortlöpande göra beräk- ningar på erforderligt antal. Utöver de or- dinarie sjömännen (Established Seafarers) skall finnas sådana som står på väntelista för att bli ordinarie. Redarnas och de an— ställdas organisationer handhar gemensamt de väsentligaste frågorna rörande denna an- ställningsform och dessa sjömän. För att kunna komma i fråga för kontraktsanställ- ning förutsätts, att sjömannen har god ka- raktär och duglighet, är fysiskt lämpad för sjötjänsten och innehar antingen vederbörlig behörighet för däcks- eller maskintjänst eller minst tre månaders sjötjänst.
Det finns två typer av dessa anställnings- avtal. Det ena binder sjömannen vid ett sär- skilt rederi för tjänstgöring i rederiets far-
tyg, det andra föreskriver anställning hos en organisation av redare för tjänstgöring i det fartyg organisationen anvisar honom. I den förstnämnda typen av avtal (Company Ser- vice Contract) föreskrivs en anställningstid av minst ett år som, om avtalet ej uppsägs inom föreskriven tid av minst tre månader, därefter fortsätter på obestämd tid med samma uppsägningsfrist. Den andra typen av avtal (General Service Contract) ingås för obestämd tid med tre månaders uppsäg- ningstid. För båda slagen av avtal gäller att anställningen skall anses upphöra efter den bestämda uppsägningstidens utgång vid för- sta återkomst till Storbritannien eller den närliggande kontinenten.
För Company Service Contract gäller yt- terligare bl.a. följande. Rederiet svarar för att inte sämre villkor utgår än de som gäller enligt löpande kollektiva överenskommelser. Sjömannen svarar 5. sin sida för att han skall utföra kompetent arbete i det av rederiets fartyg, som anvisas honom som arbetsplats, fullgöra skeppsarbete också i hamn och be- vista de utbildningskurser som rederiet ford- rar. Rederiet svarar också för att sjöman- nen får regelbundet arbete och, om det inte kan ges, sedvanligt arbetslöshetsunderstöd och därjämte ett särskilt understöd (Estab- lishment Benefit). Vidare utgår särskilda förmåner för dessa anställda vid sjukdom och skada. Möjlighet öppnas till viss tids tjänstledighet utan lön. Kontraktet kan sä- gas upp omedelbart av rederiet i det fall sjö- mannen allvarligt missköter sig. Samma rätt föreligger om sjömannen blir oförmögen till arbete för framtiden eller för kommande sex månader. Han är dock berättigad till sjuklön som utgår under minst tolv veckor.
För General Service Contract gäller sär- skilda bestämmelser i fråga om utväljandet av det eller de fartyg där sjömannen skall arbeta. Arbetsgivare är här en sammanslut- ning av redare med flera fartyg. Sjömannen har ingen rättighet att själv bestämma fartyg men får uttala önskemål om fartygstyp. Det gäller särskilt när han är utbildad eller har erfarenhet av viss tjänst, och den »admini— stration» som på redarsammanslutningens vägnar handhar verksamheten skall om möj-
ligt söka efterkomma önskningarna. »Admi- nistrationen» är uppbyggd som en pyramid med lokala organ, distriktsorgan och en central förvaltning i toppen. Sjömannen är skyldig arbeta i en lägre tjänst än den han innehade tidigare, om det ex.vis efter semes- ter visar sig omöjligt tilldela honom samma slag av arbete som tidigare. I så fall utgår särskild ersättning. Vid missnöje med place- ringen får överläggningar ske mellan »admi- nistrationen» och vederbörande fackliga or- gan. När sjömannen fullgjort ett arbete eller när han tillfrisknar efter sjukdom eller ska- da, skall han på nytt anmäla sig till »admi- nistrationen» för att genast åta sig nytt an- visat arbete.
Också för sjöman med General Service Contract gäller särskilda bestämmelser om läkarundersökning och om förmåner vid sjukdom eller skada eller då arbete inte kan beredas honom samt om tjänstledighet.
För båda grupperna av avtal gäller regler om skyldighet att vidareutbilda sig. Under den tiden, när sjömannen således ej utför arbete på fartyg, utgår särskild ersättning under bestämda tider.
»Administrationen» kan i fråga om Gen— eral Service Established Seafarer ålägga bestraffning i form av varning, suspension för viss tid eller upphävande av kontraktet, om sjömannen försummar sina skyldigheter (här avses inte bara i arbetet utan också skyldigheten att rapportera till »administra- tionen» eller att anmäla sig dit), är oduglig eller visar bristande disciplin. Sjömannens försummelse kan inträda såväl under tid när han arbetar som när han studerar. Bestraff— ningarna åläggs av den centrala instansen inom »administrationen» efter utredning och rekommendation från den lokala myndighe- ten. Besvär prövas i första hand gemensamt av en högre tjänsteman inom »administra— tionen» och av en befattningshavare i ve- derbörande fackliga organisation. Om dessa stannar i olika meningar inträder en opar- tisk ordförande.
Slutligen finns regler för den händelse konflikt bryter ut samt för de sjömän som står på väntelista för att erhålla kontrakt av ovannämnda typer.
Frågor om sjöfolkets anställningsvillkor och tjänsteförhållanden regleras genom lagstiftn ning och kollektivavtal. Lagbestämmelser in- tas främst i den nederländska sjölagen men också i annan lagstiftning, ex.vis om arbets— rätt och straffrätt. Direkt motsvarighet till den svenska sjömanslagen finns ej.
I sjölagen upptar ifrågavarande regler om befälhavare och besättning var sitt kapitel. Den principiella uppbyggnaden av lagregler- na ävensom åtskilliga detaljbestämmelser överensstämmer med svensk lagstiftning.
I befälhavarkapitlet fastslås att befälha— varen skall vara av nederländsk nationalitet. Han för befäl ombord och har myndighet över besättningen, som skall lyda hans order angående säkerheten, ordningen och disci— plinen. Åtskilliga stadganden beskriver be— fälhavarens skyldigheter i tjänsten, såväl i fråga om fartygets och lastens omhänder- havande som hans förhållande gentemot re- daren. Han svarar för skada, som vållats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.
Befälhavaren har rätt välja ut besättning och företräder redaren i en rad angivna si- tuationer. När det gäller tjänsteförhållandet fastslås, att anställningskontrakt skall vara skriftligt och att tjänsteföreskrifter som ut- färdas av redaren är bindande för befälha— varen. Lagen reglerar vidare när anställ- ningen skall anses ha tagit sin början, befäl- havarens skyldighet att stå till redarens för— fogande samt hans rätt till semester som han, i det fall han har hemvist i Nederlän- derna, har rätt utfå i hemorten. Redaren ges rätt att under angivna omständigheter in- gripa mot befälhavaren. I vissa fall skall tvister dras inför domstol. Redaren medges ovillkorlig rätt att entlediga befälhavaren från befattningen på fartyget. Stadgandena avslutas med bestämmelse om rätt för befäl- havare, som slutar sin tjänst utomlands, att erhålla fri resa med uppehälle till hemorten, försåvitt han ej är skyldig bära kostnaden själv på grund av eget förfarande.
Enligt bcsättningskapitlet tillhör övrigt be— fäl och manskapet besättningen ombord. Försåvitt inte redaren reglerat befäls och
övriga sjömäns inbördes tjänsteställning, till- kommer detta befälhavaren. I övrigt är föl- jande bestämmelser av intresse.
Anställningsavtalet. Besättningsmedlem skall ha ingått och undertecknat skriftligt anställningsavtal med redaren. Befälhavaren ingår i egenskap av redarens ställföreträdare dessa avtal med besättningen på det fartyg där han för befälet. Bestämmelser om av- talets forrn, om tiden för dess bestånd och om vissa uppgifter som det skall innehålla är tvingande. Avtal upprättas antingen för bestämd tid, för en eller flera resor eller för obestämd tid. Kontraktet skall i övrigt i huvudsak innehålla samma uppgifter som den svenska avräkningsboken. Bl. a. skall anges fartyget eller de fartyg där sjöman- nen samtyckt att arbeta. Kontraktet kan in- nehålla att han skall arbeta på ett eller flera av redarens fartyg efter redarens gottfin- nande. Vidare skall sättet för kontraktets uppsägande anges.
Sociala bestämmelser. Lagen innehåller bestämmelser om lön och andra förmåner såsom semester, sjukvård och fri hemresa. Blir sjömannen sjuk, uppbär han lön under viss tid även om avtalet skulle ha upphört. Så länge han är kvar ombord utgår full lön, i annat fall med viss reduktion. Han har också rätt till sjukvård under viss angiven tid och rätt till fri hemresa med underhåll, om han sätts i land utomlands. Vid dödsfall i utlandet erhålls begravning på redarens bekostnad.
Disciplinära förhållanden. Sjöman har lydnadsplikt gentemot befälhavaren. Denne har disciplinär myndighet över besättningen och äger vidta erforderliga åtgärder för att upprätthålla sin myndighet.
Disciplinbot kan utdömas, även villkor- ligt, för förseelser som anges i särskild brottskatalog, ex.vis ohörsamhet mot order, underlåtenhet att inställa sig i arbetet, olämpligt uppförande mot andra ombord- varande. Disciplinboten är maximerad till tio dagsböter. Vid uppsägning eller avsked får disciplinbot ej utdömas samtidigt. För- farandet är noga reglerat och sjömannen har rätt överklaga till domstol.
Uppsägningsregler. Såväl sedvanlig upp-
sägning, exempelvis när bestämd tid utgått eller resa fullbordats, som uppsägning på grund av förhållanden som läggs antingen redaren, befälhavaren eller besättningsmed- lem till last, regleras noggrant i lagen. Åt- skilliga av dessa uppsägningsbestämmelser, som vanligen gäller även befälhavare, är uttryckligen av den art att avtal, som inne- bär försämring för den anställde, inte blir gällande. Av bestämmelserna kan nämnas, att den ömsesidiga uppsägningstiden vanli- gen är 24 timmar, om inte längre tid av- talats och att uppsägning skall ske skriftli- gen. Frånträdande skall ske i vissa hamnar. Bestämmelserna härom överensstämmer till en del med motsvarande svenska. Sjömän- nen har i stor utsträckning rätt till fri hem- resa efter tjänstens upphörande i utländsk hamn. Detta gäller också utländsk sjöman. Under restiden uppbärs lön från redaren. Rätt till fri resa och andra förmåner bort- faller om anställningsavtalet upphör genom sjömannens vållande.
Bland de speciella orsaker som kan för- anleda avtalets förtida uppsägning från re- darens sida kan nämnas våldshandlingar el- ler hot om sådana, försök att förmå någon att begå olagliga eller olämpliga handlingar, underlåtenhet att påmönstra eller inställa sig ombord i avtalad tid eller medtagande av smuggelgods.
Den anställde äger rätt att omedelbart häva kontraktet om redaren ger order som strider mot anställningsavtalet eller författ- ningsenliga plikter, om fartyget beordras till land eller hamn där krigshandlingar eller blockad förekommer, om fartyget används till slavtransport, sjöröveri o.dyl., om den anställde löper risk att utsättas för angrepp från befälhavaren eller annan ombord, om bostads— och kostförhållandena är otillfreds- ställande (hälsovådliga), om fartyget byter nationalitet eller om redaren vid tjänsteavtal för bestämd resa sänder iväg fartyget på ytterligare resa. Besättningsmedlem äger samma rätt om han kan få högre tjänst an— norstädes och han utan kostnad för redaren kan sätta annan godtagbar person i sitt ställe.
Lagen innehåller reglering om lön vid
dessa fall av tjänstens upphörande samt om möjlighet att vid tvist få förhållandet prö- vat inför domstol.
Slutligen upptar lagen bestämmelser om slutavräkning av lönen, om skyldighet att kvarstanna i tjänst i vissa fall, ex.vis vid bärgningsföretag samt om rätt till lön under arbetslöshet förorsakad av fartygets förlis- ning, dock högst i två månader.
Kollektivavtalen för samtliga kategorier ombordanställda upptar bl. a. detaljerade föreskrifter om lönen, om arbetstid och ar- betsskyldighet i hamn och till sjöss, om se- mester och annan ledighet ex.vis för stu- dier, om kost och logi. Avtalen komplette- rar vidare lagens regler om anställningens upphörande och om förmåner i samband härmed.
3 .5 Belgien
Anställningsvillkor och tjänsteförhållanden för belgiskt sjöfolk regleras genom lagstift- ning från år 1928, dels Loi portant régle- mentation de contrat d'engagement mari- time och dels Loi portant revision de Code disciplinaire et plénal pour la marine marchande et la péche maritime, vilka till- sammans kan sägas motsvara den svenska sjömanslagen . Frågor om sjömäns olycksfall i arbetet regleras genom särskild lag från år 1929, reviderad år 1954. Genom admini- strativa bestämmelser är den allmänna bel- giska sociallagstiftningen tillämplig på per- sonal anställd på belgiska handelsfartyg. Till dessa lagar och förordningar kommer kol- lektivavtalsreglering.
Lagen från år 1928 om anställningsvill- koren gäller alla ombord i belgiska fartyg. För anställning skall sjömannen vara fri från annan anställning till sjöss, ha fullgjort sin militärtjänst och inte vara tilltalad för något brott, vilket allt skall bestyrkas av sjöfartsmyndighet eller konsul. Anställnings- avtal kan endast ingås av sjömannen själv med redaren eller dennes representant och skall innehålla fartygets namn, besättningens storlek, den tjänst för vilken sjömannen an- ställs, den funktion han skall fylla, lönens storlek och storleken på tillägg eller grunden för bestämmandet av del i vinst samt plats,
datum och klockslag för tillträdet. Dessutom skall tjänstgöringens varaktighet eller den resas längd anges, för vilken sjömannen är anställd. Sjömannens anställning kan endast ske för bestämd eller obestämd tid eller för en eller flera bestämda resor. Om avtalet sluts för bestämd tid, skall den tidpunkt an- ges, då detsamma upphör att gälla. Om det gäller för obestämd tid, skall uppsägnings- tid anges och samma uppsägningstid skall gälla för båda parter. Om avtalet gäller för en resa, skall det ange den hamn där resan slutar och det arbetsmoment i hamnen, var- med resan skall betraktas som avslutad. Om resans längd inte är bestämd bör avtalet in— nehålla en maximitid, efter vilken sjöman- nen kan begära att få gå i land, även om den resa, för vilken han är anställd, ej är avslutad.
Anställningsavtalet blir giltigt i och med att sjöfartsmyndigheten eller konsul avslutar den sjömansrulla som skall finnas på farty— gen. Lagen ger också föreskrifter om en motsvarighet till den svenska avräkningsbo- ken. Denna skall innehålla, förutom identi- tetsuppgifter och andra i den svenska sjö- manslagen angivna data, uppgifter om det fartyg anställningen avser samt befälhava- rens namn. Boken skall även innehålla hu- vuddragen av den belgiska lagen om tjänste- avtal. Den skall utfärdas av sjöfartsmyndig- heterna och undertecknas av befälhavaren och av dessa myndigheter eller konsul. För utländska sjömän på belgiska fartyg kan identitetsbandlingar ersätta avräkningsbo- ken. Befälhavare behöver ej ha sådan bok. Sjöfartsmyndigheterna kan ej intervenera i de avtal, som upprättas mellan befälhavare och redare.
I avsnittet om sjömannens rättigheter och skyldigheter anges, att den dagliga arbetsti- den skall regleras genom överenskommelse mellan parterna. Detta har skett i kollektiv- avtalen. Avsnittet innehåller vidare bestäm- melser om tillträde till och uteblivande från tjänsten samt om medtagande av egna till- hörigheter m.m., i huvudsak i överens- stämmelse med motsvarande bestämmelser i den svenska lagen. I avsnittet om redarens skyldigheter regleras det fall när sjöman au-
ser, att gällande föreskrifter ombord inte följs och därför vill framföra klagomål. Des- sa skall lämnas skriftligen till befälet, som vidarebefordrar dem till sjöfartsmyndighet eller konsul, som har att föranstalta om för- hör. Om klagomålet är ogrundat, kan sjö- mannen dömas till disciplinstraff och even- tuellt skadestånd.
Lönen skall vara antingen bestämd i pengar, baserad på vinst eller på befrakt- ningspriser eller vara en kombination av dessa systern. Beräkningen av lönens storlek samt utbetalning därav i vanliga fall och vid olika oförutsedda händelser, rätten för re- daren att innehålla lön, bestämmelser om förskott på lönen samt om lön vid avbruten resa anges noggrant. Lönen kan innehållas för 15 dagar, om sjömannen avskedas på grund av olovlig frånvaro, samt under den tid en sjöman olovligen är frånvarande. De innehållna medlen skall överlämnas till sjö- fartsmyndigheterna och återställas till sjö— mannen, om ingen skadeståndsprocess in- letts av redaren senast en månad efter resans slut.
Som komplettering till lagen om sjömans olycksfall i arbetet upptas vissa bestämmel- ser rörande sjömannens sjukdom och skada. Om en sjöman blir sjuk eller skadad efter det resan påbörjats, skall han vårdas på re- darens (egentligen fartygets) bekostnad till dess han återkommer till avseglingshamnen, tillfrisknar eller sjukdomen eller skadan blir förklarad obotlig. Sjömannen skall erhålla lön under hela den tid han är berättigad till vård på redarens (fartygets) bekostnad. Des- sa bestämmelser gäller dock ej, om sjöman- nen själv vållat skadan eller sjukdomen eller om dessa uppstått under tid när sjömannen vistats i land utan tillstånd. I så fall skall vårdkostnaderna debiteras sjömannen, men befälhavaren skall tillse, att han får vård, kost och logi. Lön utgår ej i dessa fall.
En sjöman har rätt till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad, om ej hemresan är en följd av att han entledigats av disciplinskäl eller av sjukdom eller ska- da, som han vållat själv. Resan skall företas ombord i det egna fartyget, om detta inom kort skall bege sig till avseglingshamnen el-
ler ombord i annat belgiskt fartyg, som inom kort skall bege sig till hamn i Belgien.
Lagen är tillämplig på både befäl och manskap. Dock finns vissa särbestämmelser av mindre vikt för befäl samt för underårig och kvinnlig personal. Underårig som inte fyllt 18 år får inte ta anställning utan för- äldrarnas medgivande. För underåriga och kvinnor gäller särbestämmelser framför allt i fråga om arbetstiden och vissa arbetsupp— gifter ombord.
Utom i de fall av frånträdande som för- utses i lagen upphör avtaIet att gälla efter resans slut eller efter utgången av den be- stämda tiden. I övrigt upphör avtalet att gälla i följande fall:
om sjömannen avlider, om fartyget går förlorat, tas i beslag eller officiellt konstateras vara sjöodugligt,
om sjömannen häktas såsom anstiftan: till eller medverkande i något brott,
enligt domstolsutslng i enlighet med Code Civil eller på annan laglig väg,
om sjömannen frånträder på gmnri .".v skada eller sjukdom,
efter ömsesidig överenskommelse mellan parterna,
om sjömannen försummar sin inställelse ombord eller
om en av parterna ej uppfyller sina för- pliktelser.
Tillkännagivande av uppsägning skall ske skriftligen eller muntligen i vittnens när- varo. Bestämmelserna om uppsägning av avtal gäller inte för befälhavaren. Denne kan alltid uppsägas av redaren utan ingri— pande av sjöfartsmyndigheterna, och kan i förekommande fall åläggas att omedel— bart lämna fartyget.
Befälhavaren kan inte avskeda sjömannen utan iakttagande av uppsägningstid eller tvinga honom att lämna fartyget, om inte fartygets säkerhet eller ordningen ombord påkallar det och endast efter bemyndigande av konsul eller sjöfartsmyndighet.
Tvister som rör anställningsförhållandet och arbetet till sjöss skall avgöras genom särskilda förlikningsmän eller genom dom- stolsutslag. För tvister mellan redare och befälhavare gäller särskilda regler. Lagen
innehåller utförlig beskrivning av förlik- ningsnämndens sammansättning och förfa- ringssätt.
Den särskilda strafflagstiftningen upptar straff för olika typer av förseelser som begås på fartygen. Den gäller för alla som finns upptagna i sjömansrullan. Efter inledande definitioner uppräknas de straff som tilläm- pas för disciplinförseelser. För manskapet kan innehållas en till tio dagars lön eller 10—100 francs. För befälet kan innehållas upp till 15 dagars lön. Straffet för grövre förseelser av brottslig natur är fängelse från åtta dagar upp till fem år och minst 26 francs i böter.
Straff för allmänt kriminella brott anges i strafflagen.
Till disciplinförseelser räknas ohörsamhet mot order, försummelse att inställa sig till tjänst, fylleri, otillåtet medhavande av alko- hol, otillåtet användande av materiel om- bord m. m. Upprepade disciplinförseelser betraktas som brott och straffas med fängel— se i åtta dagar upp till en månad och böter med 26—300 francs, eller ettdera av dessa altemativ. Berusning och oordning straffas med fängelse i åtta dagar upp till en månad och/eller 50—300 francs i böter; för befäl- havaren dock fängelse i 15 dagar upp till sex månader och/eller böter med 100—300 francs.
Rätt att utdöma disciplinstraff tillkom— mer sjöfartsmyndighet i belgisk hamn, bel— gisk konsul i utlandet och befälhavaren, när fartyget befinner sig till sjöss eller i hamn där nämnda myndigheter eller konsul saknas. Han skall emellertid redovisa för sitt beslut inför sjöfartsmyndighet vid an- komsten till Belgien eller inför konsul i första hamn som fartyget anlöper. Disciplin- bestraffningarna kan ej överklagas. Allvar- ]igare brott åtalas inför domstol i Belgien.
Kollektivavtalen kompletterar lagstift- ningen i de fall den endast ger allmänna föreskrifter, ex.vis i fråga om arbetstiden och lönen.
3.6 Frankrike
Frågor rörande anställningsavtal, avtalspar- temas ömsesidiga förpliktelser, sociala rät-
tigheter och arbetsförhållanden ombord reg- leras genom sjöarbetslagen (Code du Tra— vail Maritime) av år 1926, reviderad år 1960. Lagen kompletteras av föreskrifter med detaljerad reglering, ex.vis av arbets— konflikter, sjukvård, arbetslöshetsunderstöd och -försäkring. Därtill kommer en admi- nistrativ författning av år 1964 om arbets- ordningen i fartyg på långfärd. Författ- ningarna kompletteras av kollektivavtals- reglering.
Efter inledande bestämmelser, vari bl. a. anges uppdelningen av sjöfolket i olika per— sonalkategorier och stadgas att lagen också är tillämplig på andra anställda ombord i ett franskt fartyg, upptas bestämmelser om anställningsavtalet. Varje anställningskon- trakt som sluts mellan redare eller dennes representant och sjöman och som avser tjänstgöring ombord i fartyg under seglats, är ett avtal på vilket lagen är tillämplig.
Beträffande sjömannens anställande an- ges, att denna kan ske antingen »direkt», ge- nom förmedling av byråer tillsatta för ända- målet, eller genom fackliga arbetsförmed- lingar. Anställningsavtalet skall ange om anställningen avser bestämd eller obestämd tid eller resa samt innehålla uppgifter om sjömannens tjänsteställning, lön och tid- punkt för frånträdande. Den sjömansbok, som skall tillställas sjömannen, får ej inne- hålla någon form av tjänstgöringsbetyg. Om anställningen avser en resa, skall avtalet på tillfredsställande sätt ange den hamn där re- san slutar och vid vilket arbetsmoment i denna hamn, som resan skall anses fullbor- dad. Om resans ungefärliga längd inte kan uppskattas, skall avtalet ange en maximitid, efter vilken sjömannen kan begära att få frånträda i första lossningshamn i Europa, även om resan ej är fullbordad.
Lönen skall vara antingen bestämd i pengar eller baserad på kommande vinst eller vara en kombination av båda systemen. Lagen reglerar vidare sättet för utbetalning av lönen, avdrag, förskottsutbetalning, ut- mätning m. m.
Bland de sociala reglerna märks bestäm- melser om vård vid sjukdom och skada. En sjöman, som insjuknat eller skadats i tjäns-
ten ombord, skall erhålla lön under sjuk— domstiden och vårdas på redarens bekost- nad. Vårdkostnaderna skall betalas tills sjö- mannen tillfrisknat eller det konstaterats, att sjukdomen efter det akuta stadiet blivit kro- nisk. Redaren kan emellertid befria sig från vårdkostnadema och, om sjömannen går i land utanför Frankrike, även repratrie- ringskostnaderna, genom att ställa en fast- ställd summa till förfogande för sjöfarts— myndigheterna, vilka skall underrätta sjö- mannen därom. Uppnås ej enighet om hu- ruvida vården fortfarande skall bekostas av redaren eller inte, skall frågan hänskjutas till en kommission, bestående av tre läkare, en utsedd av sjöfartsmyndighetema, en av sjömännens fackliga organisation och en av redarnas fackorgan. Kostnaderna härför skall betalas av redaren om han befinns skyldig att betala sjömannens vårdkostna- der, i annat fall av sjömannen. Om sjöman- nen vårdas i Frankrike, skall han erhålla ersättning för kostutgifter enligt de bestäm- melser som finns i tjänsteavtalet eller enligt praxis i den hamn där han gick i land, och dessutom ersättning för läkarvård och me- dicin. Under fyra månaders vårdtid har sjö- mannen rätt till full lön. Dessa bestämmel- ser om sjukdom och skada gäller inte om sjukdomen eller skadan vållats av sjöman— nen själv. I det senare fallet skall befälha- varen se till att sjömannen erhåller behöv- lig vård tills han kan omhändertas av frans- ka myndigheter. Sjömannen erhåller kost ombord tills han går i land, men ingen lön efter den tidpunkt han lämnat arbetet. Re- daren skall svara för repatrieringskostnader- na utom i de fall då sjömannen frånträder av disciplinskäl eller på grund av självförvållad sjukdom eller skada, då han själv skall stå för kostnaderna, eller då han skall ställas inför rätta eller undergå straff, då staten skall betala kostnaderna. I dessa kostnader ingår resa, kost och logi. Vid dödsfall skall begravningskostnaderna betalas av rederiet.
Beträffande uppsägning av anställnings- avtalet stadgas, att avtalet upphör att gälla efter den angivna avtalstidens utgång eller efter den resas slut för vilken sjömannen kontrakterats eller om han avlider. Det upp-
hör också efter ömsesidig överenskommelse vid avtalsbrott från någondera sidan, efter domstolsutslag eller sedan sjömannen gått i land på grund av sjukdom eller skada samt efter skeppsbrott eller annan händelse av liknande oförutsedd natur. Om uppsägning skett utan lagliga skäl har sjömannen rätt till skadestånd. Detta bestäms med hänsyn till anställningens art, anställningskontrak- tets varaktighet och förfångets omfattning. Det kan också bestämmas i anställningskon- traktet. Sjömannen har rätt att uppsäga av- talet, om han anser, att redaren ej uppfyllt sina förpliktelser enligt avtalet. Uppsägning skall ske skriftligen eller muntligen, even- tueut i vittnens närvaro. I fransk hamn kan endera av parterna säga upp kontraktet med beaktande av överenskommen uppsäg- ningstid. Sjöman har i dessa fall alltid rätt att lämna sin tjänst efter uppsägning 24 tim- mar före fartygets avgång eller 24 timmar efter fartygets ankomst till förtöjningsplat- sen. Sjömannens repatriering skall bekostas av redaren, när kontraktet sägs upp av denne. Om avtalet sägs upp under resa efter överenskommelse mellan parterna, skall frå— gan om repatrieringskostnader regleras ge- nom särskilt avtal.
I lagen upptas särbestämmelser för be- fälhavaren varigenom bl. a. regleras hans ansvarighet inför redaren. Vidare innehål- ler den särskilda bestämmelser angående underåriga (under 21 år) och gifta kvinnor.
Rättstvister skall avgöras av fredsdomare efter medlingsförsök av sjöfartsmyndighet. Anställningsavtalet innehåller ingående be- stämmelser om myndigheters och domsto- lars kompetens i dessa fall. Rättstvister mel- lan redaren och befälhavaren regleras av näringsrättslig lagstiftning.
Kollektivavtalet för befälet innehåller be- stämmelser om rekryterings- och anställ- ningsvillkoren, befordran, skeppsarbetet och ersättningen. Beträffande anställningsvillko- ren hänvisas till sjöarbetslagen. Övriga be- stämmelser utgör i huvudsak en komplette- ring av stadgandena i lagen.
Kollektivavtalet för manskapet innehåller bl. a. bestämmelser om val av och verksam- het för delegerade, som på fartyg med större
besättning än tio man skall utses för att re- presentera besättningen inför befälhavaren. I övrigt innehåller det kompletteringar till stadgandena i sjöarbetslagen av mera spe- ciell natur såsom om kost och logi, defini- tion av en normalarbetsdag m.m.
3.7 Amerikas Förenta Stater
Allmänt. Någon motsvarighet till svensk sjölag eller sjömanslag med samlade bestäm- melser och regler rörande sjömans anställ- ning och arbetsförhållanden finns ej i USA, där bestämmelser inom detta område åter- finns i ett stort antal olika lag- och regel- texter. De olika kollektivavtalen innehåller ofta regler, som för svensk del är lagtext och ingår bl.a. i sjömanslagen .
Den sjömanslag som tidigare funnits i USA (Seamen's Act of March 4, 1915) in- går numera som en del av ”title 46 of United States Code”. Den existerande mari- tima lagstiftningen är federal och således gällande för hela USA. Detsamma gäller i stor utsträckning kollektivavtalen. I ett av fackförbundens, National Maritime Union, avtal finns en särskild paragraf, i vilken förutsätts att klausulema är i överensstäm- melse med federal lagstiftning och delstats- lagar. Om så ej är fallet skall parterna föra nödvändiga förhandlingar och om det gäller en delstatslag skall ifrågavarande klausul ej äga tillämpning i vad avser den berörda del- staten.
För 55 000 arbetsplatser inom skepps- bord finns ca 96000 anställda, som är an— slutna till något av de existerande förbunden. Av dessa förbund är följande de största i fråga om medlemsantal: National Maritime Union (NMU) för däcks- och maskinmanskap samt ekonomipersonal, 47 500 medlemmar, Seafarer's International Union (SIU) för däcks- och maskinmanskap samt ekonomi- personal, 12 000 medlemmar, Masters, Mates and Pilots of America (MMP) för däcksbefäl, 11000 medlemmar samt Marine Engineers Beneficial Association
(MEBA) för maskinbefäl, 11000 medlem- mar.
Härutöver finns ett tiotal förbund, bl. a. för radiopersonal och chefspersonal på eko- nomisidan.
Vanligt är att fackförbunden har två kol- lektivavtal, ett som avser Atlant- och Gulf- kusten och ett som avser Stillahavskusten.
Anställningsfrågor. Regler angående sjö- mans anställnings- och arbetsförhållanden finns i »Laws Governing Marine Inspec- tion». I vissa på lagtexten baserade tillämp- ningsföreskn'fter återfinns bestämmelser av- seende utfärdandet av rulla samt på— och avmönstringsförfarandet. Största betydelse för dessa frågor har emellertid kollektivav- talen.
En rulla för ett fartyg under amerikansk flagg gäller vanligtvis ett år eller för be- stämd resa eller resor. När rullan upphör att gälla, skall avmönstring och betalning av besättningen ske samt respengar i till- lämpliga fall utbetalas till anställningshamn, varefter sjömannen, såvida ej överenskom- melse mellan honom och befälhavaren/rede- riet om fortsatt anställning (continuous em- ployment) föreligger, är skild från sin an- ställning. Någon särskild uppsägning behö- ver således inte ske från någondera sidan. Därest sjömannen själv önskar lämna sin anställning eller blir uppsagd eller avskedad innan rullan upphör att gälla, kan detta ske med endast 24 timmars varsel eller uppsäg- ningstid.
Under tiden rullan gäller, kan en sjöman erhålla tjänstledighet efter ansökan med angivande av skälen för den önskade ledig- heten. Under sådan tjänstledighet (leave of absence) utgår inte lön och ej heller rätt till sjukvård på redarens bekostnad, såvida inte sjukdomen kan direkt hänföras till tjänsten ombord.
Generellt sett är sjömannen bunden till fartyget genom anställningskontraktet men enligt kollektivavtalen kan, om båda parter så vill, anställningen fortsätta även efter det rullan upphört att gälla (continuous employ- ment). Enligt NMU:s avtal kan i så fall en sjöman flyttas till ett annat fartyg. Enligt MEBA:s avtal kan ett maskinbefäl inte flyt-
tas från ett fartyg till ett annat utan hans eget och förbundets skriftliga medgivande. Med »continuous employment» torde för- stås, att sjömannen behåller sin anställning även efter frånvaro från fartyget såsom t. ex. för semester eller tjänstledighet utan lön (leave of absence). I ett tillägg till NMU:s avtal heter det, att om utbetalningen av respengar är en följd av sjukdom eller uppläggning av fartyget skall sjömannen er- hålla tjänstledighet och hans »continuous employment» skall ej anses avbruten. En liknande bestämmelse finns i maskinbefäls- förbundets avtal.
Sociala frågor. I vad avser sjukvård på re- darens bekostnad är tillämplig lagtext knapp- händig. Genom domstolsutslag har fastsla- gits sjömannens rätt till vård på redarens be- kostnad vid olycksfall och sjukdom. Vid fall av självförvållad sjukdom är rederiet ej an- svarigt för vårdkostnaderna om sjömannen vårdas i land.
Frågan om lön under sjukdom är mer komplicerad. Huvudregeln synes vara att lön utgår tills sjömannen är frisk och längst tills tjänsteavtalet upphör (rullan avslutas). Någon lagtext i detta avseende finns ej och regeln är baserad på domstolsutslag. MEBA uppmanar vanligen sina medlemmar att ej avmönstra fartyget i händelse av sjukdom.
Frågor om sjömannens rätt till resor eller kontant ersättning för resekostnader vid på- och avmönstringstillfällen behandlas i kol- lektivavtalen.
Någon social lagstiftning som påverkar anställnings- och arbetsförhållandena för sjömannen finns ej utan bestämmelser i det- ta avseende intas i de olika kollektivavtalen. Vad gäller arbetstiden är fastställt i dessa avtal att arbetsveckan skall utgöras av 40 timmar eller fem dagar på vardera åtta tim- mar. Detta gäller även sjövakter, varför övertidsbetalning utgår för vakttjänst på lör- och söndagar. Någon övre gräns för an- talet övertidstimmar per vecka eller per må- nad finns ej. Den enda begränsning i detta avseende torde vara den i kollektivavtalen intagna bestämmelsen, att en sjöman skall ha viss minimitid av vila, innan han tillträ— der vakt.
Regler om semester återfinns endast i kol- lektivavtalen. Bestämmelser om arbetarskydd finns både i lag och kollektivavtal. I vissa lagregler föreskrivs om hållande av förhör, när olycka med kroppsskada som följd in— träffat ombord på fartyg. Med tanke på att en skadad sjömans möjligheter att av dom- stol i USA tillerkännas mycket stora skade- stånd av arbetsgivaren är det dessutom i re— deriernas eget intresse att utfärda och tillse efterlevnaden av noggranna säkerhetsbe— stämmelser vid olika typer av arbeten.
Disciplinära frågor. Regler i detta av- seende återfinns bl.a. i »Laws Governing Marine Inspection» och i »Marine Investiga- tion Regulations and Suspension and Revo- cation Proceedings». Här upptas regler om befälhavarens disciplinära myndighet och om ingripanden av myndigheter i land, t. ex. US Coast Guard samt federal och delstatlig domstol. Den rättskipning som utövas av be- fälhavaren ombord på fartygen är noggrant reglerad. Det gäller här fall av rymning, olydnad, överfall på befäl, skadegörelse, smuggling och olovlig frånvaro. Straffet kan utgöra indragning av lön, förverkande av ägodelar ombord, skyldighet att stå för kost- naden för anskaffande av ersättare eller, efter domstols prövning, fängelse. Överkla- gande av befälhavarens åtgärd kan ske hos en Federal District Court.
US Coast Guard District Commanders ut- mäter straff i form av indragning av behö- righetsbevis och sjöfartsböcker på viss tid eller för alltid. Vid handläggningen skall den åtgärden rör vara närvarande för att för- höras. Överklagande kan ske i första hand till en övermyndighet inom Coast Guard och i andra hand till en Federal District Court. Vid vissa brott, som bedöms som grövre, kan Coast Guard föranstalta om åtal vid lokal domstol. En befälhavare kan också direkt till lokal polis i en hamn an- mäla grövre brott, varvid den misstänkte omhändertas och åtalas utan att Coast Guard*s medverkan är nödvändig.
Kollektivavtalens innehåll. De olika fack- förbundens avtal är i huvudsak likartade vad gäller de allmänna villkoren. Av bc— stämmelser om allmänna anställningsförhål-
landen i NMU:s kollektivavtal kan följan- de nämnas. Strejk, »sit downs», eller annan form av arbetsnedläggelse är inte tillåten under avtalstiden. Om sjöman nekar att teckna sitt namn i rullan på grund av tvist, som kan och bör lösas inom avtalets ram, betraktas det som arbetsnedläggelse och ut— gör skäl för uppsägning av sjömannen. För- bundet handhar arbetsförmedling och äger rätt att vägra en arbetssökande, som betrak— tas som olämplig, registrering. Vägrar ett re- deri att godta den av arbetsförmedlingen upptagne sjömannen, skall förbundet utse en annan. Kan förbundet av någon orsak inom fastställd tid inte ställa acceptabel person till förfogande, har rederiet rätt att fylla va- kansen från annat håll. En sjöman kan kvar- stanna efter avmönstring i »continous em- ployment» hos ett rederi förutsatt att båda parter är överens därom. Skyldigheten att flytta från ett fartyg till ett annat är reglerat i avtalet. Sjöman skall undergå läkarunder- sökning före anställningens tillträde, när re- deriet så önskar. Sjöman skall inställa sig ombord senast en timme före fartygets av- gång. Sker inte detta, skall förbundet skicka en ersättare.
Under denna avdelning ingår vidare en uttömmande reglering av lönevillkoren och arbetstiden. Har sjöman varit frånvarande utan lov, får avdrag ske i hans lön. Detta får dock ej överstiga det belopp han skulle ha tjänat om han tjänstgjort. Alla besätt- ningsmän är skyldiga att delta i nödvändigt arbete för att skydda eller rädda fartyg, pas- sagerare eller last. För sådant arbete utgår ej övertidsbetalning.
Sjöman som avmönstrar i USA-hamn skall ges 24 timmars varsel och skall stanna ombord tills han blir avlöst. Sjöman på pas- sagerarfartyg skall ha rätt till tjänstledighet utan betalning efter sex månaders tjänstgö- ring ombord. Efter utgången av tjänsteav- talet skall alla, som är villiga att kvarstå i tjänst, ha åtta timmars ledighet i den hamn där tjänsteavtalet skulle löpt ut.
I ett särskilt kapitel redogörs för förfaran- det när sjöman vill framföra klagomål på förhållandena ombord. Här fastslås att ingenting i avtalet är avsett eller skall tolkas
så att befälhavarens auktoritet inskränks. Vi— dare innehåller kollektivavtalet bestämmel- ser om tid i hamn, helgdagar samt om bo- stads- och sanitära förhållanden, de olika manskapskategoriernas särskilda arbetsför- hållanden rn. m.
I SIU:s kollektivavtal finns följande be- stämmelser av intresse i detta sammanhang. Detta förbund utgör också arbetsförmedling för sina medlemmar. Som ett villkor för an- ställning gäller att sjömannen skall vara el- ler senast 31 dagar efter anställningen bli medlem av förbundet. Ett besättningsombud skall finnas ombord för varje manskapska- tegori. För tvister som inte kunnat lösas om- bord, skall finnas en kommitté, bestående av tre representanter från förbundet och tre från rederiet, som skall tillsättas i avmönst- ringshamnen. Sjömans anställning räknas från det att han går till läkaren, till rederiets kontor eller inställer sig ombord, beroende på vilken av dessa åtgärder som inträffar först. När sjömannen slutar sin anställning, skall han på begäran erhålla skriftlig för- klaring, som utvisar orsaken. I händelse av grundstötning fortsätter avtalet att gälla in- till dess tjänsteavtalet upphör (rullan avslu- tas). Vid förlisning utgår en ersättning med $500 för kläder samt transport till påmönst- ringshamnen. Ersättning utgår också för för- lust av personliga effekter vid sjöolycka, dock högst med 5300. Sjukvård utgår enligt lag och betalas av redaren. Sjukvård utgår ej, med undantag för vad som kan erhållas ombord, om sjukdomen är självförvållad, såsom t. ex. venerisk sjukdom. Vid fall av sjukdom eller skada under anställningen ut- går fri resa med underhåll till den ursprung- liga påmönstringshamnen, oavsett om sjö- mannen lämnar fartyget i utländsk eller USA-hamn. Vid tjänsteavtalets upphörande, äger sjöman rätt avmönstra och har då i all- mänhet rätt till resa till anställningshamnen. Sjöman äger rätt att med 24 timmars varsel lämna anställningen i varje USA-hamn men har då ingen rätt till resa till anställnings- hamnen. Befälhavaren äger rätt att med 24 timmars varsel uppsäga sjöman, varvid den- ne har rätt till fri resa till anställningshamn. När ett fartyg försäljs, förliser, uppläggs el-
ler sjömannen av annan liknande orsak mås— te lämna fartyget, är han berättigad till resa med underhåll till anställningshamn. Flyg och tågresor skall ske i första klass. Avliden sjömans stoft skall hemsändas på rederiets bekostnad från utländsk hamn när så är möjligt och de anhöriga önskar det.
I en särskild bestämmelse inskränks be- fälhavarens lagenliga rätt att utdöma disci- plinstraff. Det gäller straff för uteblivande från vakt eller arbete. Straffet skall som re- gel utgå i form av indragning av lön under visst antal dagar. Kollektivavtalet bestäm- mer emellertid att befälhavaren inte får rlöma ut mer än en disciplinbot för varje :lag sjömannen uteblivit från arbetet.
Av MEBA:s kollektivavtal framgår bl. a. följande. Maskinbefälsförbundet är arbets- förmedling för sina medlemmar och rede- rierna skall anställa allt maskinbefäl med undantag för maskinchefer genom denna förmedling. Rederiet har rätt att behålla i »continuous employment» en befälsperson under förutsättning att denne själv samtyc- ker. Sådan anställning skall ej anses bruten av tjänstledighet på grund av fartygets till- fälliga uppläggning eller av tillfällig frånva- ro såsom för sjukdom, semester, olycksfall, sjukdom i familjen eller annan personlig or- sak eller för tjänstgöring i land för rederiet förutsatt att ifrågavarande befäl under tiden inte tar annat än tillfällig anställning hos ett annat rederi. Ett maskinbefäl får ej flyttas från sin ordinarie befattning till ett annat fartyg utan hans eget och förbundets skrift— liga medgivande. Strejk, lockout eller annan arbetsnedläggelse är inte tillåten under av- talstiden. Rederiet äger rätt att säga upp ett maskinbefäl under avtalstiden men skall skriftligen ange skälen härtill. I alla USA- hamnar, där behörigt maskinbefäl finns till- gängligt, skall avlösningsbefäl användas på lördagar samt sön- och helgdagar. Avlös- ningsbefäl skall dessutom användas på vec- kodagar mellan klockan 16 och 08. Semes- ter utgår med fem dagar för varje period av 30 dagars anställning. Enligt tillägg till av- talet skall semestern successivt öka för att i juni 1971 uppgå till tio dagar för varje pe- riod om 30 dagars anställning. Efter semes-
tems slut skall den anställde, när så är möj— ligt, återgå till fartyget eller till annat fartyg i samma rederi med behållande av sin ställ— ning. En anställd kan i stället för att utta hel eller delvis semester erhålla kontant se— mesterersättning och kvarstå i tjänsten. Det- ta får emellertid endast ske efter maskinbe- fälsförbundets skriftliga medgivande. Om fri hemresa gäller följande. När fartygets resa avslutas i annan hamn än anställningshamn, utgår fri resa med underhåll till den sist- nämnda hamnen samt lön under restiden. Anställningshamn är den USA-hamn där an- ställningen tillträds. När ett maskinbefäl för- flyttats från ett fartyg till ett annat under anställningstiden, utgår bestämd lön under resan och ersättning för utgifter. Upphör an- ställningen i annan hamn än anställnings— hamn på grund av sjukdom eller skada, som kräver vård, skall lön samt fri resa med un— derhåll utgå till anställningshamnen. Vid fartygets förlisning, försäljning eller när an- ställningen sägs upp utan sjömannens för- vållande, utgår fri resa med underhåll till anställningshamn och lön under restiden. Vid fartygets förolyckande utgår ersättning med högst 5500 för förlust av kläder och andra ägodelar. Maskinbefäl är berättigat till första klass flygresa där sådan är möjlig.
För fartygsbefälet gällande kollektivavtal innehåller i huvudsak liknande bestämmel- ser.
3.8 Israel
En israelisk sjölag har utarbetats och lagts fram för den lagstiftande församlingen men är inte färdigbehandlad där. Lagförslaget anger minimivillkoren för anställning. Detta skall kompletteras genom kollektivavtal, som anger de aktuella villkoren. Bland gällande sociala förmåner kan nämnas sjömanspen- sion. I avgifter till denna bidrar sjömannen med 5 % och redaren med 11% av sjö- mannens lön. Pension utgår också vid in— validitet förorsakad av sjukdom eller ska— da under yrkesarbete. Vid dödsfall tillfal- ler pensionsbeloppet de efterlevande. Un- der semester utgår lön från redaren. Semes- tertiden varierar mellan två veckor och 30
dagar beroende på hur länge sjömannen varit i yrket. Lön utgår under sjukledighet upp till sex månader för manskap och nio månader för befäl. Behovet av ledighet skall vara tillstyrkt av sjömansläkare. Arbetsti- den per vecka är 45 timmar vid tjänstgö- ring i hamn och 47 timmar till sjöss.
3.9 Konventioner
Alltsedan Sverige år 1919 inträdde som medlem i ILO har åtskilliga konventioner ratificerats rörande sjöfolkets arbetsförhål- landen och därtill anslutande ämnen. En förteckning över konventionerna intas i bi- laga 3.
Skäl att f. n. ratificera ytterligare konven- tioner föreligger ej.
Det framlagda förslaget synes förenligt med de åtaganden Sverige gjort genom rati- ficeringama. Endast beträffande konventio- nen nr 8 angående ersättning vid fall av far- tygs förolyckande kan föreligga någon tvek- samhet, se under 4.5.
Under 9.12 redogörs för slopandet av be- stämmelsen om hämtning av sjöman genom polismyndighets försorg, vilken regel tidi— gare utsatts för kritik från ILO:s sida.
Likaledes har från ILO ifrågasatts be- stämmelsen i 77 5 första stycket Sij om ansvar för den som sätter sig upp mot be- fälhavaren rn. fl. och vägrar honom lydnad. Där omständigheterna befinns vara synnerli- gen försvårande kan dömas till frihetsstraff. Detta stadgande skulle stå i strid mot den av Sverige ratificerade konventionen nr 105 angående avskaffande av tvångsarbete. Konventionen stadgar att medlemsstat skall förbinda sig att avskaffa och ej i någon form anlita tvångsarbete såsom arbetsdiscip— linär åtgärd (Artikel 1 c) eller såsom straff för deltagande i strejk (Artikel 1 d).
Som framgår av 40 å i förslaget, se 10.3, föreslår kommittén, att sjömans lydnadsplikt behålls. Likaså anses också i fortsättningen erforderligt med en regel som beivrar bris- tande hörsamhet. En sådan upptas i 55 5, se 10.4. Kravet för att ohörsamheten skall vara straffbar har skärpts såtillvida, att an- svar endast kan uppkomma, om den åsido-
satta ordern eller föreskriften har betydelse för fartygets, ombordvarandes eller lastens säkerhet.
I propositionen med förslag till antagande av konventionen nr 105, prop. 1958 nr 46, uttalade föredragande departementschefen, att det i Sverige inte förekommer tvångsar- bete i någon av de former som anges i kon- ventionen. Kommittéförslaget rubbar inte grunden för detta uttalande.
4. Inledning med allmänna synpunkter på utformningen av ny sjömanslag
4.1 Huvuddragen av innehållet i sjömans— lagen
Nuvarande Sij innehåller regler om be- fälhavarens och besättningens tjänsteavtal. Vidare upptas bestämmelser om skeppstjäns- ten och arbetsledningen samt om de tvångsmedel som finns för befälets utövan- de och ordningens upprätthållande. Slutli— gen behandlas även ansvar för vissa spe- ciella brott, som kan begås under anställ— ningen ombord samt ges regler om laga domstol och rättegångsförfarandet i mål. som skall bedömas enligt lagen.
Lagens tjänsteavtalsbestämmelser innehål- ler de väsentligaste reglerna om sjöfolkets rättigheter och skyldigheter i tjänsten. Där behandlas bl. a. frågor om tjänsteavtalets in- gående och upphörande såväl efter sedvan— lig uppsägning från någondera parten som vid förtida uppsägning, om lönen, om sjö- mannens rätt till fria hemresor, sjukvård och begravning. Sij är sålunda den cen- trala sociala författningen för dem som är anställda ombord på fartyg.
4.2. Kollektivavtalens och de fackliga organisationernas betydelse
Vid sidan av Sij:s tjänsteavtalsbestämmel- scr spelar numera kollektivavtalen mellan redarnas och de ombordanställdas fackliga organisationer en avgörande roll. Dessa av- tal liksom andra särskilda överenskommel-
ser mellan parterna innehåller regler, som i stor utsträckning bygger vidare på och kompletterar Sij:s reglering. Betydelseful- la frågor avgörs numera i allt flera hän- seenden med stöd av kollektivavtalen och bestämmelserna i lagen har kommit att få mindre praktisk användning. Därjämte före- kommer att viktiga frågor bestäms i enskil- da tjänsteavtal särskilt när det gäller det högre befälet. Organisationstillhörigheten på såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan är hög. Till Sveriges redareförening är anslut- na redare som företrädesvis har större far— tyg medan de mindre fartygens redare i stor utsträckning är medlemmar i Rederi— föreningen för mindre fartyg. Dessa för- eningar omfattar tillsammans i huvudsak den svenska handelsflottans redare. Befäls- organisationerna representerar i genomsnitt omkring 95 % av fartygs- och maskinbefä— let samt telegrafisterna och befattningsha- varna i befiilsställning inom ekonomiavdel- ningen. Bland den övriga besättningen upp- går organisationstillhörigheten till cirka 90 % av de anställda. Här förekommer rätt stora variationer beroende på flera faktorer såsom fartygets storlek, de anställdas natio- nalitet m. m.
I detta sammanhang har kommittén när- mare diskuterat den trafik huvudsakligen i Fjärran Östern, där vissa svenska rederier har fartyg, som — frånsett högre befäl — är bemannade med arbetskraft, huvudsakligen kineser som ej tillhör svensk arbetstagar—
organisation. Företrädarna i kommittén för de ombordsanställdas organisationer har skarpt kritiserat dessa förhållanden och un— derstrukit intresset av att anställningsför- hållandena ombord på dessa fartyg blir reglerade enligt svenska kollektivavtal. Med hänsyn bl.a. till att frågan om Fjärran Österntrafiken har betydande internationell räckvidd -— ett antal stora sjöfartsländer sys- selsätter i denna trafik ansenligt tonnage med anställda utanför gängse kollektivav- tal — har kommittén inte funnit sig kunna ta upp denna fråga till närmare granskning inom ramen för det givna utredningsupp- draget.
De anställdas organisationer har med ti- den fått allt större inflytande vid lösandet av frågor, som sammanhänger med tjänste- avtalet, och vid biläggandet av därav upp- komna tvister.
4.3. Ekonomiska och tekniska förändringar på sjöfartsområdet
Tendensen inom den svenska rederinäring— en har liksom inom andra näringsgrenar inom landet varit koncentration av företa- gen till större enheter. Avgörande betydel- se för denna utveckling har varit de ekono- miska faktorerna, särskilt konkurrensen in- om detta område med utländska rederier. Utvecklingen har gått från smårederier med ett eller ett par fartyg till stora rederi— rörelser med ett flertal fartyg i drift. Före- tag har gått samman i koncerner, som för— fogar över åtskilliga fartyg av olika typer och storlekar. I vissa fall har flera rederier gått samman när det gäller avgränsade de- lar av rederirörelsen för att på så sätt ef- fektivt kunna utnyttja tekniska hjälpmedel, serviceföretag o.d. Den beskrivna omvand- lingen har under senaste tid tenderat att alltmera påskyndas. Den tekniska utveck- lingen på fartygsområdet och beträffande lasthanteringen tvingar fram nyinvestering- ar, som är synnerligen kapitalkrävande, och där som regel det stora företaget har bättre förutsättningar att klara sig i konkurrensen.
Inom dessa storföretag sköts administra— tionen av fartygen, last- och underhållsfrå-
Tabell A. Fartyg över 75000 ton dödvikt och däröver i handelsflottan
År Antal
1964 1965 1966 1967 1968 1969
_— maxlän—
gor på ett helt annat sätt än tidigare från land. Vad gäller personalfrågor kan dessa skötas rationellare och mera överskådligt från redarens kontor. Omdisponering av de anställda, entlediganden och nyanställning sker i stor utsträckning från land, varvid befälhavaren och övriga ombordanställda har att följa direktiv från rederikontoret.
Som nämnts har utvecklingen inom det tekniska området under senaste tid gått myc— ket snabbt. Dominerande tendens inom ut— vecklingen är större fartygsenheter, special— fartyg, fartygens högre fart och långt driven automation genom tekniska hjälpmedel på det enskilda fartyget. Transportkapaciteten per enhet ökar. Den mest iögonfallande storleksökningen av fartygsenheterna gäller tanktonnaget, där svenskägda fartyg över 200000 ton dödvikt redan är i drift. Vid utgången av år 1964 fanns inget fartyg över 75 000 ton dödvikt. Utvecklingen fram- går av tabell A.
Inom svensk varvsindustri planerar man för ytterligare ökade fartygsdimensioner. Uppgifter om beställda tankfartyg för samt- liga länders handelsflottor visar, att om fyra år mer än 200 tankfartyg över 200 000 ton dödvikt kommer att vara i trafik. Ur tek- nisk synpunkt synes knappast någon skönj- bar gräns finnas för tankfartygens storleks— tillväxt. Gränserna betingas av ekonomis- ka skäl och möjligheterna att anordna ham- nar med erforderligt djup. Tankfartyg över 300 000 ton dödvikt får ett djupgående inte långt från 30 meter, vilket inom överskåd— lig tid kommer att begränsa trafiken med sådana fartyg till enstaka hamnar.
Som illustration till utvecklingen kan nämnas att ett svenskt rederi år 1960 hade åtta tankfartyg om sammanlagt 218 000 ton
Tabell B. :Handelsflottans omfattning "vid slutet av åren 1960—1969. . Fartyg om 100 ton brutto och däröver.
År Antal 1 000 ton brutto 1960 1.125 3.825 1961 1.086 3.955 1962 1.073 4.139 1963 1.001 4.095 1964 943 4.136 1965 900 4.117 1966 872 4.454 1967 833 4.561 1968 819 4.746 1969 801 4.752
dödvikt. År 1967 hade samma rederi elva fartyg om 740 000 ton dödvikt i drift samt ytterligare två stycken beställda om 312 000 ton; en ökning av genomsnittet från 27 500 ton till över 80000 ton. Den 1 november 1969 hade rederiet 18 tankfartyg om till- hopa 1017 800 ton dödvikt och i beställ- ning ytterligare tankfartyg på sammanlagt ca 550000 ton dödvikt. Utvecklingen mot större fartygsenheter är genomgående för hela den svenska handelsflottan. För när- varande pågår en kraftig försäljning till ut- landet av främst tank- och linjefartyg bygg- da under 1940—1950-talen, vilka fartyg er- sätts av färre men betydligt större nybyggen. Se tabell B. Specialiseringen av fartygstyperna betingas likaledes av ekonomiska orsaker. Under se- nare år har tillkommit t. ex. tankfartyg för gas- och kemikalietransporter, kylfartyg, roll on roll off-fartyg, containerfartyg, nya kryssnings- och passagerarfartyg, fartyg för kombinerade passagerar-, bil- och tågtrans- porter samt stora bulkfartyg för malm- och spannmålstransporter. Dessa fartyg har inte bara högre fart än tidigare typer. Lasthan- teringen i hamnarna sker väsentligt snab- bare. Liggetiden i hamn tenderar att bli allt kortare för samtliga fartygstyper.
— Förändringarna ombord på fartygen har skett i takt med utvecklingen av fartygs- typerna. Tekniska hjälpmedel har tillförts i stigande grad. Automationen har kommit långt exempelvis i vad gäller förtöjning, lasthantering och framdrivningsmaskineriet. I maskin centraliseras numera omställning
och kontroll till en manöverpulpet, varifrån all övervakning av huvud- och hjälpmaski— neri samt pumpar och ventiler kan ske. Rapportskrivandet förenklas genom tekniska hjälpmedel. Underhållet kan likaledes för- enklas genom standardlager i förråd om- bord. Ett antal moderna fartyg seglar med periodiskt vaktfritt maskinrum under 16 av dygnets timmar. Även provianthållningen ombord kan rationaliseras genom central administration och bättre rekvisitionsförfa— rande. I vissa farter inskränks underhålls- och reparationsarbeten på fartygen för de ombordanställda och förläggs till hamn- uppehållen, där de utförs av personal från land.
Utvecklingen går emellertid vidare. Som exempel kan nämnas automatisering med hjälp av datamaskin. I ett fartyg som till- förts handelsflottan under hösten 1969 har installerats en dator, s.k. centralkalkylator.
4.4. Synpunkter på ny lagstiftning
De förändringar på det ekonomiska och tekniska området som sålunda pågår är av vital betydelse för konkurrenskraften hos svensk sjöfart gentemot utlandet. En- dast om vår rederinäring förmår att följa med och aktivt medverka i utvecklingen, kan den räkna med fortsatt lönsamhet. För kommittén står det klart, att personalrek- ryteringen till handelsflottan är en central faktor vid bedömningen av rederinäring- ens utsikter för framtiden. Svårigheterna att på såväl befäls- som manskapssidan an— ställa kvalificerat folk utgör sedan lång tid ett besvärande hinder i näringen. Inte minst den långt drivna rationalisering som kommer att prägla skeppsfarten ställer sär- skilda krav på utbildning och erfarenhet hos de ombordanställda. I praktiken betyder detta i första hand att den nuvarande bris- ten på behörigt befäl samt på kunnigt och erfaret manskap måste avhjälpas. Den kom— plicerade tekniken ombord kräver grundli- gare utbildning för de ombordanställda del- vis för specialuppgifter. Samtidigt är att vän- ta att den nautiska och tekniska utvecklingen kommer att rubba de traditionella förutsätt-
ningarna för befalsutbildningen och ställa denna inför nya perspektiv.
Man bör ställa det kravet på den författ- ningsmässiga regleringen av tjänsten om- bord i fartygen, att den tar hänsyn till de nya förhållanden som redan börjat sätta sin prägel på sjöfartsnäringen och kommer att dominera i framtiden.
Vid tidigare revisioner av dessa regler har man utgått från den uppfattningen, att lagstiftningen angående sjöfolkets tjänste- förhållanden inte skall avvika från de land- anställdas arbetsrättsliga villkor mer än som är oundgängligen nödvändigt och påkallat av sjöfartens speciella förhållanden. Det oaktat har lagstiftningen hitintills kommit att i hög grad präglas av en detaljmässig reglering, som bundit arbetsgivare och ar- betstagare såväl på det tjänsteavtalsrättsli— ga området som när det gällt ansvarsfördel— ningen vid fullgörandet av skeppsarbetet. Såsom kommittén kommer att utveckla i det följande står lagen i väsentliga stycken i strid med den utveckling som detta yr- kesområde undergår och den är ägnad att konservera förhållanden, som motverkar en önskvärd förbättring av arbetssituationen ombord. Här skall inledningsvis tas upp några principiella frågor av betydelse för revisionsarbetet.
Organisationsförhållandena ger skäl för påståendet att kollektivavtalets reglering nu- mera täcker praktiskt taget hela arbetsmark- naden till sjöss. Utanför organisationerna står på befälssidan i huvudsak endast an- ställda i smårederier av familjekaraktär samt personer med så kort anställningstid, att de ej hunnit bli medlemmar. Inom man- skapskategorien gäller undantagen i första hand utlänningar och anställda med tillfäl— lig tjänst i svenska fartyg. Även för des- sa grupper har i praktiken de kollektivt bestämda anställningsvillkoren normativ bc- tydelse. Det kan enligt kommitténs mening under sådana förhållanden inte längre vara motiverat att i sjömanslagen uppta regler, som numera saknar självständig funktion och ofta medför att samma fråga regleras parallellt i lagen och kollektivavtalen. Kom- mittén syftar här bl.a. på nuvarande reg-
ler om uppsägningstid'samt beräkning eeh betalning "av lön-. Den nuvarande ordningf- en, där frågor härom funnit sin reglering både i kollektivavtalen och i lagen, med» för svåröverskådlighet. Dessa och liknande ämnen låter sig också enklare reglera i av- talets form, som möjliggör smidig jämk- ning av bestämmelserna när parterna är överens därom. Kommittén har därför strä- vat efter att ur lagen utmönstra bestäm- melser som, enligt de principer som följs på det allmänna arbetsrättsliga området; brukar upptas i kollektivavtalen. '
Vid överföring av i och för'sig viktiga bestämmelser av skyddskaraktär uppkom- mer frågan om vad som händer arbetstagare vid s.k. avtalslöst tillstånd. Kollektivavtal ingås vanligen för viss giltighetstid med be- stämd uppsägningstid. Sker ej uppsägning brukar det prolongeras ett år i sänder. Lö— per kollektivavtalet ut utan att ersättas av nytt och fortgår likväl arbetet, uppstår ett avtalslöst tillstånd. Det personliga avtal, som träffats med arbetstagaren och som i större eller mindre utsträckning bygger på. kollek- tivavtalet, blir i sådana fall ganska innehållsf löst. Tomrummet anses emellertid, när an.- nat ej överenskommits, fyllas av det utlupna kollektivavtalets villkor. Denna regel har utbildats på arbetsmarknaden och har nu. mera accepterats av rättsskipningen (se NJA 1958 sid. 196 och 1959 sid. 562)..
Av vikt i detta sammanhang är också den betydelse kollektivavtalet anses få för oorga- niserad arbetskraft eller arbetstagare tillhö- rande annan organisation. Sådan anställd kan inte på kollektivavtalet grunda rätt till lön och andra förmåner, i varje fall inte vid AD, men arbetsgivaren anses skyldig att inte tillämpa sämre villkor än" de i avtalet före-> skrivna. Regeln har fastslagits av AD'på grundval av facklig praxis som en utfyllan: de dispositiv rättsregel (se t. ex. AD 1944 nr 37 och 1966 nr 2). Kollektivavtalet in- tolkas i dessa fall i det personliga avtalet och ger därmed innehåll åt detta, både så- vitt avser rättigheter o'ch skyldigheter. Kol- lektivavtalet kan anses representera bruket vid företaget eller inom näringen. -(Se t.ex. NJA 1954 sid. 230, kollektivavtals uppsäg-
ningsbestämmelser ansågs ge uttryck för en rättssedvänja, 1963 sid. 331 angående upp- sägningstid vid konkurs bestämd enligt kol- lektivavtal och 1968 sid. 570 om bestäm— mande av sjuklön i anställningsförhållande mellan oorganiserad arbetsgivare och orga- niserad tjänsteman.) Rättstvister faller inom allmän domstols kompetensområde och ej inom AD:s. Den allmänna domstolen har dels att fastställa, om åberopade kollektiv- avtalsbestämmelser skall anses utgöra inne- håll i den oorganiserades personliga avtal, och dels att avgöra, hur kollektivavtalet skall tolkas. (Se NJA 1948 sid. 1.)
Att helt överlämna den tjänsterättsliga regleringen till kollektivavtalen synes inte görligt. De speciella förhållanden, som sär- skilt inom den utrikes farten präglar sjö- mansyrket, gör det motiverat att i lagen uppta bestämmelser, som ger ett socialt grundskydd. Kommittén har utformat sitt förslag med denna principiella utgångs- punkt
Sij bygger på grundtanken att sjö- mannen anställs endast för tjänst på be- stämt fartyg. Anställningen förutsätts bör- ja i och med att arbetstagaren tillträder tjänst på detta fartyg och upphöra när han frånträder tjänsten där. I de fall mönstJ ringsförordningens bestämmelser är tillämp- liga, motsvarar anställningstiden i huvud- sak den tid under vilken arbetstagaren är påmönstrad fartyget. Denna grundkonstruk— tion i lagstiftningen kommer tydligt till ut— tryck i en rad paragrafer i nuvarande lag. Som exempel kan nämnas 18 5 om be- räkning av lön samt 6 och 41 55, enligt vilka båda lagrum befälhavarens och be- sättningens tjänsteavtal upphör, i fall far- tyget går förlorat, såvida ej annat avta- lats. Lagens 40 å, som är ett annat uttryck för sjömannens bundenhet till bestämt far- tyg, förutsätter att den ombordanställde föl- jer fartyget, när detta övergår till ny äga- re och stadgar rätt för sjömannen att bl. a. erhålla entledigande i sådana fall.
Denna uppbyggnad av tjänsteavtalet var försvarlig i en tid, när kommunikationerna mellan arbetsgivaren — redaren och arbets- platsen — fartygsledningen var bristfälli-
ga och fartygen på annat sätt än nu ut- gjorde ekonomiska enheter som förvalta- des självständigt. Mot bakgrunden av des- sa förhållanden skall också ses, att befälha- varen i lagen skjutits fram i redarens stäl- le som arbetsgivarpart i förhållande till öv- riga ombordanställda.
För befälhavare och det övriga högre be- fälet har i praktiken sedan gammalt till- lämpats en från lagens nyssnämnda grund- konstruktion avvikande ordning. Mellan re- daren och dessa befattningshavare träffas nämligen i regel avtal om anställning i re- deriets tjänst utan att anställningen är bun- den vid bestämt fartyg. För dessa perso- nalkategorier bryts alltså ej anställnings- förhållandet vid avmönstring utan följer det mönster som tillämpas allmänt på arbets- marknaden till lands; anställningen består även om den faktiska tjänsten ombord på bestämt fartyg upphör och tjänsteavtalet med redaren hävs först efter uppsägning. Denna ordning överensstämmer emellertid inte med Sijzs presumtion för fartygs- anställning.
Införandet av s. k. rederianställning i kol- lektivavtalen mellan redareföreningen och sjöfolksförbundet angående löne- och ar- betsförhållanden för däcks- och maskinper— sonal samt för kökspersonal är ett första steg i en utveckling mot stabilare anställ- ningsförhållanden inom sjöfarten. Rederi- anställning kan vinnas hos rederi, rederi- koncern eller grupp av rederier. Den om- fattar endast befattningshavare med viss längre, väl vitsordad sjötjänst. För att den- na anställningsform skall föreligga erford- ras överenskommelse i varje enskilt fall mellan arbetsgivaren och den anställde. Re- derianställningen innebär, att den anställ- de under hela sin tjänstetid åtnjuter lön enligt gällande avtal, oavsett om veder- börande är påmönstrad eller ej. Rederiet har rätt att förflytta honom från ett far- tyg till ett annat inom rörelsen och att även under väntetid beordra honom till tjänstgöring i land. Enligt kollektivavtal för anställda, som tjänstgör på passagerarfar- tyg, får förflyttning från ett trafikområde till annat inte ske utan den anställdes sam-
tycke. Avmönstring i samband med förflytt- ning eller ledighet skall kunna ske utan hin- der av Sij:s och avtalens bestämmelser om uppsägningstid och plats för avmönst- ring. Uppsägningstiden är vid rederianställ- ning 30 dagar. Den anställde kan också ha kortare kvalifikationstid för fri resa till hemorten än andra av manskapsgrad.
Som kommittén i det tidigare framhållit är den nuvarande bemanningssituationen med korttidsseglare som dominerande in- slag vid rekryteringen av manskap ett all- varligt hot mot utvecklingen av sjöfarten som näringsgren. Det stora inslaget utlän- ningar medför även problem, som inte får underskattas, se tabell 0 under 10.2.4. Un- dermålig rekrytering bland manskapet mot- verkar den tekniska rationalisering som är nödvändig. Rekryteringssvårigheterna är ock- så ägnade att störa arbetstrivseln i stort på fartygen och minskar på det sättet attraktio- nen hos fartygen som arbetsplatser. Kom- mittén vill därför understryka vikten av att varje åtgärd vidtas som främjar en förbätt- rad rekrytering till sjömansyrket. På lag- stiftningssidan har sjömanslagen central be- tydelse för dessa frågor och kommittén fäs- ter särskild vikt vid att lagen utformas så, att föråldrade element utrensas och lagen lämnar vägen fri för den utveckling som börjat och siktar till principiellt samma an- ställningstrygghet för sjömän som för land- anställda.
Även med detta mål i sikte är kommit- tén medveten om att sjömansyrket under överskådlig tid kommer att utövas av en större eller mindre del, för vilka yrket är ett genomgångsyrke. Den tolerabla propor- tionen av sådana korttidsseglare får bestäm— mas av karaktären av de arbetsuppgifter, som skall utföras på fartygen. Ju längre den tekniska utvecklingen och specialisering- en drivs, i desto mindre grad kommer be- manningen att tåla inslag av befattnings- havare med tillfällig anställning, utan ut- bildning och erfarenhet i yrket. Omvänt kan sägas att en måttlig procent tillfälli- ga yrkesutövare inom sjöfolket i dagens läge underlättar för rederinäringen att utan störande konsekvenser för sysselsättningen
av den erfarna sjömansstammen kunna flexibelt följa skiftande konjunkturer och lämpa seglationens omfattning därefter.
Det är självfallet att en reviderad sjö- manslag måste ta hänsyn till att sjöfarten även framgent kommer att rekrytera folk som endast tillfälligt gästspelar i sjömans- yrket.
En anpassning av sjömanslagen till de krav, som kommittén här uppställt, kan tänkas ske genom att de paragrafer i la- gen som ställer sig hindrande för en fas- tare anknytning av den anställde till reda- ren eller som inte stämmer överens här- med förses med erforderliga reservationer och tillägg, som medger tillämpning av lagen även på en sådan anställningsform. Härigenom skulle lagen uttryckligen ge reg— ler såväl för avtal där anställningen är bunden till bestämt fartyg som för avtal, vilka fastare knyter den anställde till re- deriet.
Kommittén har emellertid sett bestämda nackdelar förbundna med att i lagen be- hålla den grundläggande presumtionen att den ombordanställde är bunden enbart till anställning på bestämt fartyg. En sådan uppbyggnad av lagen är ägnad att kon- servera de anställningsförhållanden, som kommittén kritiserat ovan. Även om un- dantagsregler eller särbestämmelser inför- des för de fall där fastare knytning till re- deriet förekommer, skulle lagen också i fortsättningen vara allmänt inriktad på att sjömannen arbetsrättsligt har sin huvudsak- liga anknytning till fartyget och dess chef. Till detta kommer att en komplettering av sjömanslagen med speciella stadganden för ombordanställda med fastare anknytning till rederiet skulle ytterligare komplicera lagen. En revision som delar upp lagen i stadganden som är speciella för rederi- bundna sjömän och övriga regler som fort- far att bygga på presumtionen om fartygs— bunden anställning erbjuder dessutom sär- skilda svårigheter, när det gäller att undan- röja tvekan om de olika reglernas tillämp- lighet i enskilda fall.
Kommittén har därför efter närmare un- dersökning stannat för att låta en reviderad
sjömanslag helt grunda sig på det på arbets- marknaden till lands gängse arbetsrättsliga betraktelsesättet, som innebär att arbetsgi- vare och arbetstagare står i ett omedelbart avtalsförhållande till varandra och att an- visningen av arbetsplats endast utgör ett led i fullgörandet av anställningsvillkoren.
Därmed kommer den nuvarande legala förutSättningen att tjänsteavtalet anknyter till tjänst på bestämt fartyg att bortfalla och sjöfolkets tjänsterättsliga ställning på ett principiellt viktigt plan likställas med andra arbetstagares. De sociala och offent- ligrättsliga motiv som talar för en tjänste- rättslig reglering av sjömannens anställ- ningsvillkor. har sin giltighet vare sig an- ställningsavtalet, som nu är regel, begrän- sas att avse, bestämt fartyg eller innefat- tar en fastare anknytning till redaren. _' Den föreslagna omläggningen av sjö- manslagen innebär att lagförslaget inte för- utsätter att sjömannen anställs enbart för tjänstgöring på bestämt fartyg. I stället ges förslaget en förutsättningslös konstruktion, som överlämnar åt avtalsparterna att be- stämma om avtalets bestånd skall begrän- sas till sådan tjänstgöring eller om anställ- ningen skall få en fastare anknytning till redaren på det sättet, att sjömannen har skyldighet att tjänstgöra i det eller de re- darens fartyg som denne anvisar honom. Hur tjänstgöringsskyldigheten vid denna fas- tare anknytning till redaren kommer att ut- formas blir en fråga som helt beror på det anställningsavtal som parterna träffat. Det är att räkna med att avtalen, i vart fall för den mera erfarna delen av sjöfolket, kommer att i stigande omfattning innebära en sådan anknytning till redaren, att an- ställningsförhållandet ej upphör i och med att sjömannen lämnar sin befattning på far- tyget. Särskilt praktisk betydelse får detta i'rederier med flera fartyg, där arbetskraf- ten kan antas bli i större utsträckning rör— lig mellan fartygen. .Med de allt kortare kvalifikationstider för rätt till fri hemresa som blir gällande, blir systemet med av— lösningspersonal till fartygen vanligare. In- om färjetrafiken på t.ex. Danmark, För- bundsrepubliken Tyskland, Nederländerna
och Storbritannien tillämpas redan nu ett system där två besättningar tjänstgör i skift en—två veckor vardera.
Ett anställningsavtal som binder sjöman- nen fastare till rederiet kan som nämnts medföra skyldighet för honom att flytta över-från ett.av rederiets fartyg till ett annat. Sjömannen kan, t.ex. efter semes— ter, placeras i ett annat fartyg där en be— fattning är ledig. I dessa fall kan uppkom- ma perioder, när sjömannen till lands av- vaktar att tillträda den nya fartygsbcfatt- ningen. Enligt avtalet kan sjömannen un— der sådana förhållanden vara skyldig att fullgöra annat arbete för redaren än det som åligger honom ombord på fartyget, t.ex. tillfälligt kontors- eller servicearbete.
Hur den enskilde sjömannens anställning hos redaren skall utformas blir en fråga som helt beror på det anställningsavtal, som redaren träffat med sjömannen. Eftersom kollektivavtalen här spelar den centrala rol- len innebär den blivande lagens konstruk- tion, att utvecklingen mot större anställ- ningstrygghet överlåts på arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna att bestämma över. Lagens regler föregriper inte denna utveckling men den binder ej heller i något avseende tänkesätten vid en gången tids traditioner. Den revision av sjömansla- gens avsnitt om anställningsavtalet som kom- mittén sålunda förordar medför en bety- dande omarbetning av lagen, beroende på att den nuvarande grundsynen i så hög grad präglat lagens innehåll.
De synpunkter på sjömannens tjänste- rättsliga ställning och arbetsförhållanden ombord som kommittén utvecklat återver- kar självfallet på bedömningen av andra de- lar av sjömanslagen än som nu berörts. Det är kommitténs avsikt att närmare be- handla detta i anslutning till de skilda av- snitten i lagförslaget.
4.5 Internationellt samband
Sjöfartsnäringen är i hög grad betingad av den internationella konkurrensens villkor. Den internationella karaktären har varit en bidragande grund-till att _den författnings-
mässiga regleringen av förhållandet mellan redare och ombordanställda blivit till prin- ciperna rätt överensstämmande i de olika sjöfarande nationerna. Lagstiftningen såväl i de nordiska länderna som i andra närbe- lägna sjöfartsländer, såsom Belgien, Ne- derländerna, Storbritannien och Förbunds— republiken Tyskland, framstår sålunda så- som starkt traditionsbunden och lagarnas reglering av anställningsförhållandet mellan redaren och den enskilde sjömannen utgår mer eller mindre uttalat från att anställ- ningen är knuten till bestämt fartyg och begränsad i huvudsak till tjänstgöringen där. I flertalet lagar intar befälhavaren en tydlig partsställning i sjömannens anställ- ningsförhållande.
Sjömanslagstiftningens innehåll i de un- der avdelning 3 undersökta länderna har delvis influerats av det internationella sam- arbetet främst på det sociala området. Re- sultatet härav kommer till uttryck i en rad konventioner som reglerar näringens för- hållanden. Sverige har anslutit sig till ett flertal konventioner och rekommendationer av betydelse för utformningen av sjömans- lagen. En översikt lämnas under 3.9 och i bilaga 3 till betänkandet.
Den principiella linje som kommittén vill förorda i en ny sjömanslag bryter mot den syn på sjömannens anställning som återspeglas såväl i motsvarande utländska lagstiftning som i de internationella kon- ventionerna på det sjöfartssociala området.
4.5.1. Nordisk rättslikhet
Såvitt kan bedömas när detta betänkande lämnas till tryck kommer av sjömanslags— kommittéerna i de övriga nordiska länder- na endast den finska att utforma sitt lag- förslag enligt samma principer som den svenska kommittén.
De finska och svenska förslagen över- enstämmer på praktiskt taget alla punkter av betydelse. I det finska förslaget upptas dock en del bestämmelser som mönstrats ur den svenska lagen för att överföras till kollektivavtalen, t.ex. frågor om lö- nens utbetalning och om uppsägningsfris-
ter. De danska och norska kommittéerna kan väntas i stort sett behålla den hittills- varande grunduppläggningen av sjömans- lagen. Redaktionellt söker man ansluta sig till de svenska och finska förslagen i fråga om kapitelindelning och paragrafföljd. I fråga om innehållet förekommer flera av- vikelser. Motsvarighet till det svenska för- slagets uppdelning av de ombordanställda 1 personer som har befattning ombord och sådana som ej har befattning saknas. Lika- så saknas begreppet väntetid. I fråga om tillämpligheten med avseende på personer överensstämmer ej heller förslagen. Reg- lerna om uppsägningsort företer olikheter. Bestämmelserna om befälhavarens rätt att avskeda sjöman behålls i de danska och norska förslagen. Likaledes kvarstår oför- ändrat stadgandena om sjömans rätt till entledigande vid fartygets försäljning och om tjänsteförhållandets upphörande vid far- tygets förolyckande. En viktig skillnad som uppstår som följd av den ändrade svenska och finska grunduppläggningen är möjlig- heten att återvända till fartyget efter semes- ter eller annan ledighet. Skillnaderna mel- lan svensk lag och de övriga lagarna i frå- ga om de sociala reglernas tillämplighet på utlänningar kommer att i huvudsak bestå iförslagen.
Nordisk lagstiftning rörande sjömannens arbetsförhållanden har under lång tid va- rit ensartad. Endast i detaljfrågor uppvi- sar de olika ländernas lagar skiljaktigheter. Inom sjömansyrket har Norden under många år varit en gemensam arbetsmark- nad och det har varit en påtaglig fördel, att de arbetsrättsliga lagreglema varit i stort sett desamma, oavsett i vilket lands handelsflotta sjömannen för tillfället tagit anställning. Denna rättsliga överensstämmel- se mellan de nordiska länderna bryts i vä— sentliga avseenden, om de svenska och fin- ska förslagen genomförs utan att motsva- rande reform kommer till stånd för Dan— marks och Norges del. De praktiska nack- delarna av att systemen skiljer sig åt skall inte förringas, främst torde olägenheter- na komma att märkas på det administra— tiva planet, där det nordiska samarbetet
otvivelaktigt underlättats av rättslikheten. Inte minst det konsulära arbetet har haft fördel därav. Betydelsen av den principiel- la skillnaden i lagarnas uppbyggnad som kan komma att uppstå skall dock ej över- drivas.
I praktiken kommer de bestämmelser som reglerar det sociala minimiskyddet för sjömännen att även i fortsättningen över- ensstämma i allt väsentligt mellan de nor— diska länderna. De sakliga skillnader som kommer att föreligga har huvudsakligen sin grund i skiljaktigheter i de olika länder- nas kollektivavtalsregler. I detta hänseen- de har inte tillkommit något nytt, eftersom kollektivavtalen redan under gällande lag medfört skillnader i de nordiska sjömän- nens arbetsvillkor. Dessutom regleras tjän- steförhållandena i de olika länderna av för— fattningar vid sidan av sjömanslagen, vilka inte varit föremål för de nordiska harmoni- seringssträvandena. Som exempel kan hän- visas till den danska »loven om retsfor- holdet mellem arbejdsgivere og funktionae- rer», vars principer kan få betydelse för avtalsförhållandet mellan redaren och be- fälet, samt de norska bestämmelserna om särskilda skyddsföreskrifter för ungdom till sjöss. I Finland och Norge finns också särskild lagstiftning om anställnings- och arbetsförhållandena, Vilken i princip ej är tillämplig på skeppsarbetet men som lik— väl får betydelse för utformningen av ar- betsrättsliga föreskrifter. Vid bedömningen av dessa frågor är också att märka, att så- väl det danska som det norska förslaget av- ser att ge utrymme för samma praktiska lösningar som det svensk-finska förslaget åsyftar i fråga om anställningsprincipen.
De betydande värden som kommittén till— mäter att en ny sjömanslag också till sin principiella uppbyggnad närmas den gäng- se arbetsrättsliga synen på förhållandet mel- lan arbetsgivare och arbetstagare övervä- ger klart de obestridliga nackdelar som ovan nämnts och kommittén har därför in— te sett svårigheterna att nå nordisk rätts- överensstämmelse som något avgörande hin- der mot sitt förslag.
Beträffande utomnordiska länder är det
känt att överväganden gjorts i Storbritan- nien i riktning mot att modernisera sjömans- lagstiftningen, se 3.3. De synpunkter som framförts där ligger i linje med dem som lagts till grund för kommitténs arbete. Som framgår av den särskilda redovisningen av brittiska förhållanden upptar kollektivavta— len en anställningsform vars grundläggande princip har släktskap med det svenska för- slagets.
Som framgår av det avsnitt om ILO-kon- ventioner som intagits i bilaga 3 har Sveri- ge ratificerat en rad konventioner på det sjömanssociala området. Flera av konven- tionerna upptar ämnen, som berör sjöman- nens anställningsavtal. I konventionstexter— na utgår man därvid från den hittills gäl- lande principen om anställningens bunden- het till bestämt fartyg. Den omläggning som förslaget innefattar siktar till att ge sjöman- nen säkrare anställningsförhållanden än det system nuvarande lag och konventionerna bygger på. Förslaget anses inte medföra nå- gon djupare förändring av de allmänna för- utsättningarna för Sveriges framtida delta— gande i det internationella samarbetet på det sjömanssociala området.
Endast med avseende på konventionen nr 8 angående arbetslöshetsersättning vid fartygs förolyckande torde det kunna ifråga- sättas om Sverige uppfyller konventionens villkor med kommitténs förslag. Enligt det- ta utgår hittillsvarande lagregler om så- dan ersättning ur den kommande lagen, se bilaga 7. Det är emellertid avsikten att mot- svarande bestämmelser skall inflyta i kollek- tivavtalen. Under förutsättning att så sker — och då konventionen inte uttryckligen kräver reglering i lag — torde kommitténs förslag knappast kunna sägas strida mot Sveriges förpliktelser enligt konventionen. Se vidare under 4.4 angående kollektivavtalets bety- delse vid 5. k. avtalslöst tillstånd och för oorganiserade arbetstagare.
5. Om arbetsledningen ombord på fartyg
5 .1 Allmänt
I Sij upptas i ett särskilt kapitel rubrice- rat >>Om skeppstjänsten» bl. a. regler om ar- betsledningen ombord på fartyg. Kapitlet innehåller för övrigt bestämmelser om all- männa skyldigheter i tjänsten, om tillträde av och utevaro från tjänsten, om medtagan— de av gods, om skeppsarbetet, kosten, hälso- vårdsförhållandena och om tvångsmedel. Kommittén tar i det följande upp reglerna om arbetsledningen ombord till särskild be- dömning. Dessa bestämmelser innefattar i huvudsak en fördelning mellan olika per- sonalkategorier inom arbetsledningen om- bord av de arbetsledande funktionerna. I första hand tar bestämmelserna sikte på uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan befälhavaren, styrrnännen, maskinchefen, ekonomiföreståndaren och radiotelegrafis- ten. Med den snabba tekniska utvecklingen inom rederinäringen har frågor om arbets- fördelningen på fartygen fått ökad betydel— se. Strävan efter större effektivitet har med— fört, att uppmärksamhet i allt större grad ägnas åt att planera skeppsarbetet så ända- målsenligt som möjligt. Stor vikt fästs vid arbetsfördelningen mellan befattningshavar— na i chefsställning. Vid övervägandena kring dessa frågor har bestämmelserna om arbets— fördelningen i Sij i vissa stycken uppfat- tats som ett hinder för en praktiskt och driftsmässigt lämplig uppdelning av ansvars- områdena ombord. Det finns därför sär-
skild anledning att granska behovet i fort- sättningen av lagbestämmelser av detta slag. Nuvarande bestämmelser om arbetsled- ningen kan i stort ledas tillbaka till 1891 års sjölag. Tidigare fanns enbart regler om vad som hörde till styrmannens befattning. I 1891 års sjölag upptogs bestämmelser om såväl fartygsbefälet som maskinbefälet. 1922 års Sij innebar en utfyllnad av reglerna, särskilt med avseende på maskinbefälet. Vid 1952 års lagrevision överfördes i princip bestämmelserna från 1922 års Sij. Med hänsyn till det ofta både krävande och an— svarsfulla arbete som utförs av förestån- daren för fartygets ekonomiavdelning och av radiotelegrafisten ansågs då önskvärt att komplettera stadgandena om arbetsledning- en med föreskrifter om dessa befattnings- havares åligganden och befogenheter. Stadgandena i skeppstjänstkapitlet har här- efter kompletterats och delvis ersatts genom tillkomsten av 1965 års lag om säkerheten på fartyg (nr 719). I denna klargörs vad som från säkerhetssynpunkt åligger befäl och manskap och vem ansvaret åvilar för skilda arbetsuppgifter. Från Sij har till säkerhetslagen överförts tidigare bestämmel— ser i 55 å andra och tredje styckena angå- ende arbetarskyddsanordningar, i 58 & förs— ta stycket om ansvaret för kosten ombord samt i 59 5 om ansvaret för hälsovården, bostäderna och renligheten på fartyget. Bestämmelser som har betydelse för ar- betsledningen ombord återfinns också i 1960
års kungörelse om befäl å svenska handels— fartyg m.m. (nr 487, ändrad 1964 nr 15, 1966 nr 496 och 1969 nr 175).'Där upptas regler om fordringar för behörighet att ut- öva befäl på handelsfartyg samt om antalet befäl och deras behörighet på fartyg av oli- ka storlek och i olika fart.
SjöL:s fjärde kapitel innehåller ytterligare föreskrifter bl.a. om befälhavarens ansvar för de ombordvarandes, fartygets och las- tens säkerhet samt om fartygets och lastens rätta handhavande. Där stadgas också om redarens ansvar för dessa frågor.
En starkt bidragande orsak till att bestäm— melserna om de arbetsledande funktioner- na tagits upp i Sij är hänsynen till sä— kerheten ombord. Fasta normer för fördel— ningen av de huvudsakliga ansvarsområde- na har ansetts nödvändiga för att säker- hetskravet skall tillgodoses. Den granskning som de enskilda stadgandena i "det följande underkastas bör därför ske med särskilt be- aktande av säkerhetsaspekten.
Det är ännu oklart hur de övriga nor- diska kommittéerna kommer att ställa sig till bestämmelserna om arbetsledningen. För de danska och norska kommittéernas del är sannolikt att reglerna skall stå kvar.
,Kommittén övergår härefter till att be— handla de enskilda bestämmelserna om ar- betsfördelningen ombord.
Avsnittet om arbetsledningen inleds med en bestämmelse i 44 5 Sij som uttrycker befälhavarens ställning som högsta myndig- het ombord. Bestämmelsen tillkom med 1922 års Sij och saknade motsvarighet i 1891 års sjölag. Som motiv för regeln fram- hölls att den skulle betona, »att det är be- fäl-havaren som högsta myndigheten å far- tyget tillkommer». Dessutom skulle stadgan- det ge bestämmelserna om styrmans och maskinists tjänsteåligganden en närmare be- lysning och tillika lämplig begränsning. Det är tydligt att regeln om befälhavarens ställ- ning är att se som ett led i det komplex av regler om arbetsledningen ombord som tillkom med 1922 års Sij. Frågan om be- hållande av regeln blir därför i väsentlig grad beroende på vilken ställning man tar till övriga bestämmelser om arbetsledningen.
Kommittén tar därför först upp dessa och återkommer därefter till frågan om 44 5.
5.2. Styrmännen
I nuvarande 45 5 första stycket upptas reg- ler om styrmans skyldigheter och befogen- heter i tjänsten. Det åligger honom särskilt att gå befälhavaren tillhanda vid navige- ringen och därtill hörande observationer och beräkningar. Han skall, där ej annat följer av 46 &, utöva uppsikt över manskapet och tillsyn över fartyget med tillbehör och ut- rustning. Vidare har han att utöva tillsyn över lastningen och lossningen samt tillse, att därvid förs nödig anteckning över godset. Slutligen åläggs styrman att övervaka stuv- ningen av last och proviant, i den mån an- nat inte följer av 47 5. I detta stycke hän- visas också till SjöL:s föreskrifter om styr- mans skyldighet att föra skeppsdagbok.
I 45 5 andra stycket åläggs den främste av de tillstädesvarande styrmännen att vid befälhavarens frånvaro eller vid förfall för honom under vissa förhållanden träffa av- görande, som inte kan tåla uppskov. I 44 å andra stycket upptas vidare skyldighet för den främste av styrmännen att, om befäl- havaren avlider eller blir urståndsatt att föra fartyget eller överger tjänsten, träda i den- nes ställe, till dess ny befälhavare förord- nats.
Bestämmelser om ansvaret för den nau- tiska tjänsten, tillsynen av fartyget, last- hanteringen och stuvningen finns i SjöL och säkerhetslagen. Dessa bestämmelser syftar till att tillgodose de krav som sjösäkerheten uppställer och lägger det direkta ansvaret för nämnda arbetsuppgifter på befälhavaren. Enligt 58, 59 och 61 åå SjöL åligger det sålunda befälhavaren bl.a. att innan resa anträds och under resan tillse och vaka över, att fartyget är sjövärdigt, försett med er- forderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, sörja för att det fram- förs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap samt att det är så lastat eller barlastat att säkerheten för far- tyg, liv eller gods ej äventyras. I 9 kap. 7 och 8 55 säkerhetslagen" ges mera detalje—
rade föreskrifter om vad befälhavaren har att iaktta i säkerhetshänseende.
Av gällande bemanningsbestämmelser och sjöbefälskungörelsens kompetenskrav fram- går för varje fartyg till vilket antal som styrmän skall finnas och den utbildning var och en skall ha. Det kan därför inte råda någon tvekan om att de uppgifter rörande navigering, lastning, lossning och stuvning som 45 5 Sij nämner huvudsakligen skall åvila styrmännen att närmast under befäl- havaren ansvara för. De bestämmelser om ansvarsfördelningen som SjöL och säker- hetslagen upptar fordrar därför enligt kom- mitténs mening inte någon ytterligare för- fattningsmässig komplettering från säker- hetssynpunkt.
. Det kan visserligen ifrågasättas om det inte från andra synpunkter är så betydelse— fullt att ha klara gränser mellan olika be- fälskategoriers ansvar och befogenheter, att lagen bör innehålla bestämmelser härom. Därvid skall dock observeras, att stadgan- dena i 45 5 inte längre är tidsenliga. De ger ej uttryck för det självständiga ansvar som i praktiken kommit att falla på styr- männen. Beträffande den primära uppgif— ten, navigeringen, begränsar sig numera styr— männens arbete inte till att »gå befälhava- ren tillhanda». Den moderna utvecklingen har medfört, att befälhavaren i ökad ut- sträckning tvingas överlåta på styrman att självständigt svara för viktiga nautiska upp- gifter. Ej heller i övrigt ger 45 & någon till- fredsställande beskrivning av styrmännens ansvarsområde. Detta bestäms i realiteten av andra faktorer, förutom gällande be- mannings— och kompetensbestämmelser, av förhållandena på varje fartyg samt den de— legering av uppgifter och ansvar som reda- ren och befälhavaren beslutar. Om 45 % sålunda i sin nuvarande redaktion inte ger någon korrekt bild av de uppgifter, som styrmännen handhar, kan paragrafen å and- ra sidan föranleda tvekan om befälhava- rens juridiska möjlighet att avlasta sig an— svar för uppgifter som tillhör fartygets na- vigering. Det är uppenbart att befälhavaren bör ha denna möjlighet inom ramen för vad som är rimligt med hänsyn till vederbörande
styrmans utbildning och erfarenhet. I rätts— praxis har styrmans självständiga ansvar också erkänts i samband med att domstol tagit ståndpunkt i frågor om det straffrätts- liga anSVaret vid felnavigering. Även i andra avseenden kan bestämmelserna, genom att de speglar förhållanden, som hunnit föränd- ras sedan bestämmelserna tillkom, vålla tve- kan om deras rätta innebörd eller rentav uppfattas som ett hinder för ett rationellt anordnande av fartygsdriften. Som exempel kan nämnas utvecklingen beträffande last- ning, stuvning och lossning, som redan nått ett stadium där i vissa fall förplanering sker i land av specialutbildad arbetskraft och styrmannens tillsynsskyldighet därför får ett ändrat innehåll. Lagstiftningen bör inte låg- ga hinder i vägen för redaren och befäl- havaren att — så länge säkerhetsintresset ej åsidosätts — ordna lasthanteringen på ett sätt som svarar mot kravet på effektivitet. '
Med hänsyn till det nu anförda är knap- past tänkbart att överföra de föråldrade be- stämmelserna i 45 5 till ny lag. De angivna skälen talar närmast för att reglering i sjö- manslagen av styrmännens åligganden är överflödig. Med hänsyn inte minst till be— hovet av flexibilitet i olika situationer bör därför styrmännens arbetsuppgifter — i den mån de inte följer av andra författningar än sjömanslagen — bestämmas i vanlig ord- ning genom tjänstgöringsföreskrifter från re- daren eller befälhavaren.
Kommittén föreslår följaktligen att den nya lagen ej upptar någon motsvarighet till föreskrifterna i 45 5 första stycket för styr- man.
Reglerna i 44 å andra stycket och i 45 å andra stycket Sij om styrmans skyldighet att överta befälet i händelse av befälhava— rens död m. m. och att träffa avgöranden i brådskande frågor vid befälhavarens från- varo eller vid förfall för honom samman— hänger med nuvarande reglering av högsta arbetsledningen ombord. Vid 1967 års re- vision av SjöL:s befälhavarkapitel ansågs frågan om vem som skall utöva befälhava- res befogenheter vid förfall för honom och i_ liknande situationer vara av sådan vikt för de intressen SjöL företräder, att bestämmel-
ser med detta syfte också gavs plats i SjöL (se 63 5). Med hänsyn härtill och till att kommittén slopar övriga föreskrifter om styrmans skyldigheter och befogenheter före— slås att också dessa stadganden utgår ur sjö- manslagen.
5.3. Maskinchefen
I 46 & Sij regleras maskinchefens ställning från arbetsledningssynpunkt. Till en början fastslås i första stycket att han leder och är ansvarig för maskintjänsten. I fortsättningen beskrivs det närmare innehållet i detta ålig- gande. Sålunda skall han särskilt sörja för driften, skötseln och underhållet av farty- gets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar ävensom av fartygsskrovet inom maskin- och pannrum med tillhörande utrymmen. Han skall ha tillsynen över driv- medels- och bränsleförråd samt andra ma- skinfömödenheter ävensom vid mottagandet kontrollera beskaffenheten och mängden därav. Han skall fördela åliggandena mel- lan maskinistema och utöva uppsikt över maskinpersonalen samt hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Härjämte ges hänvisning till SjöL:s regler om maskindagboks förande. I andra stycket stadgas att maskinchefen skall underrätta befälhavaren om ofall inträffar eller fel för- märks inom de delar av fartyget för vilka maskinchefen svarar. Tredje stycket mot- svarar 45 5 andra stycket och ger ersättare för maskinchefen rätt att under vissa för- hållanden fatta avgörande beslut.
Grunden till att dessa regler intagits i la- gen får liksom beträffande 45 å i väsentlig grad anses vara säkerhetshänsyn. Vid till- komsten av säkerhetslagen bedömdes, med hänsyn till den snabba utvecklingen inom den maskintekniska delen av skeppsarbetet, att det förelåg behov, särskilt från säker- hetssynpunkt, av att fastställa maskinchefens ansvarsområde. I enlighet härmed upptogs i säkerhetslagen 9 kap. 8 & sista stycket stad- gande om, att maskinchefen ansvarar för att fartygets maskineri med tillhörande an- läggningar och inrättningar är i behörigt skick, att fartygets brandsläckningsanord-
ningar är klara till omedelbart bruk, att er- forderliga förnödenheter för maskineriets drift finns ombord samt att han skall lämna befälhavaren uppgift om den mängd driv- medel för maskineriets drift som medförs.
Någon saklig skillnad mellan Sij:s och säkerhetslagens utformning av maskinche- fens ansvar föreligger enligt kommitténs uppfattning ej. Den i Sij fastslagna befo- genheten att fördela arbetsuppgiftema mel- lan maskinisterna och ha uppsikt över ma- skinpersonalen innefattas, även om den inte kommit till direkt uttryck i säkerhetslagen, också i den ställning maskinchefen har en- ligt sistnämnda Iag. Hans straffrättsliga an- svar för de åligganden säkerhetslagen upp- ställer följer i första hand av bestämmelsen i 324 & SjöL, vari stadgas ansvar för den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Därjämte kan vid lindrigare försummelser ansvar utkrävas enligt de sär- skilda ansvarsbestämmelserna i säkerhets- lagen.
Genom säkerhetslagens tillkomst har som ovan redovisats i lagstiftningen uppkommit en dubblering av bestämmelserna om ma- skinchefens arbetsuppgifter och ansvar. De säkerhetssynpunkter som tidigare särskilt motiverat Sij:s innehåll i detta hänseende tillgodoses numera genom säkerhetslagen. Det primära innehållet i maskinchefens ar- betsåliggande fastslås också genom det an- svar han har enligt denna lag. Vid dessa förhållanden finner kommittén det ej hel- ler beträffande maskinchefen längre moti- verat att i ny sjömanslag särskilt ange den- nes arbetsuppgifter och ansvarsområde. Den nuvarande regeln om ersättare för maskin- chefen synes också kunna undvaras. Det får nämligen förutsättas att det i regel finns föreskrifter om vem som vid förfall för maskinchefen ersätter denne. Skulle före- skrift i något fall ej ha lämnats, torde det följa utan vidare att det är den främste bland det vid tillfället tillgängliga maskin- befälet som har att i maskinchefens från- varo ersätta honom i fråga om avgöranden som inte tål uppskov.
Det skall i detta sammanhang även fram- hållas att utvecklingen på det tekniska om- rådet framtvingar att maskinchefen i ökan- de omfattning överlåter på underställd per- sonal och i första hand på förstemaskinis— ten att svara för olika arbetsuppgifter.
5.4. Föreståndaren för ekonomiavdelningen
I 47 5 Sij regleras ekonomiförestånda- rens arbetsuppgifter och ansvar. Han leder och är ansvarig för arbetet inom ekonomi- avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen av proviant, att utöva tillsyn över provianten, att svara för tillag- ningen och serveringen av kosten samt att sörja för rengöringen av de utrymmen som befälhavaren bestämmer. Bestämmelserna tillkom som tidigare nämnts vid 1952 års lagrevision för att komplettera stadgandena om arbetsledningen.
Föreskrifterna i 47 5 har karaktären av tjänstgöringsinstruktion. Denna innebörd av reglerna framgår klart av det förhållandet att lagbestämmelser saknas om skyldighet att anställa ekonomiföreståndare på fartyg. Från allmän säkerhetssynpunkt regleras eko- nomitjänsten i SjöL och säkerhetslagen, där befälhavaren åläggs det yttersta ansvaret för proviant och kosthåll.
Ekonomiföreståndarens uppgifter kan un— der den tid som förflutit efter år 1952 inga- lunda anses ha förlorat i betydelse. Tvärtom har tillkommit fartygstyper, bl.a. de stora kombinerade bil- och passagerarfartygen, för vilka ekonomitjänsten har alldeles sär- skild vikt. Det är också givet att ekonomi- föreståndarens ansvarsfulla ställning i reali- teten ej är beroende av bestämmelserna i 47 &, utan har sin grund i överväganden, som tar sikte på vad som från driftsyn— punkt är rationellt och lämpligt. Därför kan de skäl som år 1952 motiverade att bestäm- melser om ekonomiföreståndaren togs in i lagen numera knappast tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn härtill och till att erforderliga ansvarsbestämmelser om provi- anteringen och kosthållet ombord intagits i SjöL och säkerhetslagen saknas tillräckliga skäl för att i ny sjömanslag behålla bestäm-
melser om ekonomiföreståndarens ansvars— område. Kommittén tar därför i förslaget ej upp någon motsvarighet till 47 5.
5.5. Radiotelegrafisten
Radiotelegrafisten åligger enligt 48 5 Sij att särskilt förestå radiotjänsten. Inför be- fälhavaren är han ansvarig för driften, sköt- seln och underhållet av fartygets radiotele- grafinstallation. Uppstår fel i denna, skall han ofördröjligen underrätta befälhavaren. I paragrafen hänvisas vidare till vad som är särskilt stadgat i fråga om vakthållning vid radiotelegrafapparat och om förande av dagbok.
Föreskrifter om radiotelegrafinstallation och radiotelegrafistens åligganden upptas i 1960 års internationella konvention för be— tryggande av säkerheten för människoliv till sjöss samt i telestyrelsens i anslutning till denna konvention utfärdade instruktioner och reglementen.
I televerkets instruktion för svenska far- tygsstationer finns bl. a. föreskrifter om de bestämmelser fartygsstationer har att följa, om journaler, dagböcker och andra hand- lingar som skall föras, om befälhavarens myndighet över stationen samt om expedi- tören och för honom utfärdade certifikat.
I televerkets radioreglemente och tilläggs— reglemente för radio finns ytterligare be- stämmelser i dessa avseenden.
Sij:s nuvarande bestämmelse tillkom år 1952. Tidigare fanns inte någon motsva- rande reglering.
I det yttersta ansvar som befälhavaren har enligt SjöL och säkerhetslagen för fartyget ligger i nu förevarande hänseende enligt uttrycklig föreskrift i 6 kap. 1 & tredje stycket säkerhetslagen skyldighet att tillse, att fartyget under resa ej har mindre be- sättning än att erforderlig personal kan av- delas för teleanläggnings behöriga nyttjande, om fartyget enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med sådan anläggning. I det allmänna ansvaret för fartygets sjövärdighet får också med hänsyn till telegraftjänstens betydelse för säkerheten ombord anses ligga
skyldighet för befälhavaren att tillse att sta— tionen fungerar tillfredsställande.
Enligt tidigare nämnda instruktioner och reglementen är tjänstgöringen vid stationen underställd den befälsmyndighet som utövas av befälhavaren på fartyget. Radiotelegra— fistens behörighet och närmare åliggande framgår också av dessa föreskrifter.
Som ovan anförts anser kommittén det inte nödvändigt att i Sij reglera ansvars- områdena för maskinchef, styrman eller ekonomiföreståndare. I konsekvens härmed och med hänsyn till vad som anförts om regleringen av teletjänsten i andra författ- ningar kan inte längre de skäl som åberopats för att i nuvarande Sij införa bestäm- melser om radiotelegrafisten anses äga gil- tighet. Kommittén föreslår därför att be- stämmelserna i 48 å slopas.
5.6. Befälhavaren
Genom tillkomsten av 1922 års Sij sked- de en uppdelning av bestämmelserna om be- fälhavaren på SjöL och Sij. Uppdelning- en kvarstår oförändrat och innebär, att Sij innehåller stadganden om befälhava- rens tjänsteavtal, befälsmyndighet och skyl- digheter mot besättningen medan SjöL reg- lerar hans tjänsteplikter i övrigt, i första hand mot redare och lastägare. Frågan om ändring i denna uppdelning har därefter inte tagits upp. Genom säkerhetslagens tillkomst skedde ytterligare en fördelning av bestäm- melserna om befälhavarens ansvar, nämli— gen i fråga om dem som berörde de säker- hetsmässiga kraven. Huvudstadgandena om sjösäkerheten behölls emellertid i SjöL, som också innehåller de grundläggande bestäm— melserna om undersökningsförfarande och straff vid åsidosättande av dessa krav.
I fråga om befälhavarens ställning på fartyget innehåller SjöL:s fjärde kapitel be- stämmelser om hans offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser i förhållande till det allmänna, redaren, lastägaren och tred- je man. Dessa bestämmelser, som är både sjötekniskt och kommersiellt betingade, ut- går från förutsättningen, att befälhavaren bär det yttersta ansvaret och har högsta
myndighet ombord. Under förarbetena till de ändringar som år 1967 företogs i detta kapitel i SjöL gjorde departementschefen följande uttalande (prop. 1967 nr 145 sid. 66): >>Även om befälhavaren med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom sjöfarten i praktiken inte kan bära verkligt ansvar för enskildheter i all tjänst ombord, torde det varken från praktiska eller från allmänt sjö- rättsliga utgångspunkter vara motiverat att frångå den inom lagstiftningen i alla sjö- fartsländer omfattade principen, att befäl- havaren har det yttersta ansvaret ombord. På samma uppfattning vilar de övriga nor- diska förslagen. Jag vill alltså inte förorda någon ändring i vad som nu gäller angå- ende befälhavarens ställning.»
I det nämnda kapitlet i SjöL bestäms be— fälhavarens ansvar sålunda, att han enligt 58 5 skall, innan resa anträds och under resan, tillse och vaka över, att fartyget är sjövärdigt, försett med erforderliga anord- ningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. I 59 och 61 åå föreskrivs vidare bl.a., att befälha- varen skall sörja för att fartyget framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap, att lastning och lossning försiggår samt att resan utförs med tillbör- lig skyndsamhet. Säkerhetslagen upptar en med 58 å SjöL motsvarande regel i 9 kap. 1 5. Därjämte föreskrivs i 7 & första styc- ket i detta kapitel att befälhavaren skall, innan resa anträds, skaffa sig den känne- dom som erfordras för att han skall kunna fullgöra sina åligganden beträffande säker- heten på fartyget. I samma kapitel 8 5 andra stycket uppräknas vad som särskilt åligger befälhavaren i säkerhetshänseende, när far- tyget skall göras sjöklart. Där nämns bl.a. tillsynen över provianten, utrustningen för säkerheten ombord, manöver- och kontroll- organen, nedlastningen i förhållande till lastmärket, barlasten, lastens stuvning, skeppsluckomas tillslutning och skalkning samt övriga öppningars tillslutning på be- tryggande sätt.
Utöver vad nu sagts äger befälhavaren enligt SjöL i stor utsträckning legal full— makt att företräda redaren och lastägaren. (Se bl. a. 64 och 65 55.)
Principen att befälhavaren skall bära det yttersta ansvaret för skeppsarbetet och ha den högsta befälsmyndigheten ligger som framgår av det anförda till grund för såväl SjöL:s som säkerhetslagens regler. Princi- pen kommer även till uttryck i andra för- fattningar som närmare berör befälhava- rens ställning, t.ex. i fråga om mönstring och reglering av arbetstiden. I kommitténs förslag kommer befälhavarens ställning som den för fartyget ytterst ansvarige bl. a. till uttryck i den självständiga befogenheten att på bestämda grunder skilja befattningshava- re från hans befattning. Den i 44 5 Sij upptagna bestämmelsen om befälhavarens myndighet kan därför knappast tillmätas någon självständig betydelse. Den uttrycker en princip vars reella innehåll helt bestäms av de olika stadganden som i SjöL, sjö— manslagen och i andra författningar regle- rar befälhavarens ansvar. Det behöver ej utsägas att befälhavarens yttersta ansvar för fartyget med man och last är förenat med motsvarande befogenheter att föra befäl. Detta var också tydligen lagstiftarens stånd- punkt innan de detaljerade bestämmelserna om arbetsledningen infördes år 1922. I be- lysning härav finner kommittén naturligt, att bestämmelsen slopas i samband med att övriga stadganden om arbetsledningen ut— går ur lagen." Härav torde också följa att bestämmelsen i paragrafens andra stycke om ersättare för befälhavaren bör slopas.
Till det nu anförda skall framhållas, att utvecklingen inom sjöfartsnäringen, inte minst på det tekniska området, framtvingar ett långtgående självständigt ansvar hos öv- riga befattningshavare i chefställning. Detta gäller såsom tidigare sagts framför allt den maskintekniska delen av arbetet. Förhål- landet har också kommit till uttryck i sä- kerhetslagen. Vidare gäller i högre grad än förr att ansvaret för viktiga delar av skepps- arbetet måste anförtros befattningshavare, som är särskilt utbildade för uppgifterna. Dessa har att leda det ifrågavarande arbetet
och bör ha ett självständigt ansvar för att uppgifterna utförs tillfredsställande. Denna utveckling står ej i strid med grundsynen att befälhavaren har det yttersta ansvaret för fartyget.
Det självständiga ansvar som t. ex. genom arbetsinstruktioner tillagts en befattnings— havare innebär, att befälhavaren i normala fall ej har anledning att befatta sig med de frågor som kommer upp till bedömning. Detta får i sin tur betydelse vid prövningen av befälhavarens straffrättsliga ställning om ett fel skulle bli begånget.
5.7. Övrigt angående skeppsarbetet
Flera av de övriga bestämmelser som i Sij intas i skeppstjänstkapitlet bör kunna undvaras i ny sjömanslag. Andra är i behov av att moderniseras. Kommittén redogör härför i specialmotiveringen till de särskilda paragraferna i kapitlet om skeppsarbetet (se 10.3).
6. Den disciplinära bestraii'ningsrätten
6.1. Erfarenheter av disciplinbotssystemet
Det finns skäl att till en början framhålla, att man inte får överdriva disciplinproble- men ombord på de svenska fartygen och framför allt inte låta förleda sig till gene- rella bedömningar utifrån enstaka fall. Svenskt sjöfolk förtjänar ett högt betyg och det må räcka med att hänvisa till den utveckling som vår handelssjöfart under- gått under senare tid för att ge belägg för påståendet. Vad nu sagts skall emel- lertid inte få skyla över att trivseln och arbetsandan på en del fartyg allvarligt störs av enstaka anställda, som saknar tillräck- lig ansvarskänsla och gör sig skyldiga till förseelser och försummelser av olika slag. Även om de felande ej är så många till antalet, räcker det med att en eller ett par misskötsamma kommit att anställas i ett fartyg, för att övriga anställda i olika gra- der skall få onormalt ökad arbetsbörda och åsamkas allvarliga besvärligheter. Det är dessa förhållanden, som kommittén i det följande åsyftar med uttrycket disciplinpro- blem och liknande.
Till viss del kan disciplinsvårighetema skrivas på de pressande arbetsförhållan- denas konto. Skapas bättre möjligheter till rekreation, t.ex. genom ökad tillämpning av systemet med besättningsavlösning, kom- mer detta otvivelaktigt att i många fall un- danröja en vanlig orsak till disciplinbesvär nämligen olovligt undanhållande från ar-
betet, s.k. driftning. Fall av bristande an- svarskänsla och arbetsmoral har också ett tydligt samband med de relativt lösliga anställningsförhållanden som för närva- rande präglar sjömansyrket. De förslag som kommittén framlägger i syfte att ge sjömännen en fastare anknytning till reda- ren är därför i hög grad ägnade att stärka det ömsesidiga ansvarsmedvetandet och för- hållandet mellan arbetsgivare och arbets- tagare. De nuvarande förhållandena med- verkar till att sjömansyrket utövas av allt- för många som varken har för avsikt att utbilda sig för eller ägna sig åt yrket. Att det inom denna grupp finns personer, som inte känner tillräckligt ansvar för arbetsupp— gifterna är knappast ägnat att förvåna. Sö- ker man orsakerna till de rådande bris- terna i arbetsdisciplinen, kan man inte gå förbi sysselsättningen av utländsk arbets— kraft inom handelsflottan. Ombord på de svenska fartygen i utrikesfart arbetar ett stort antal utlänningar, vilka har lång tid i svensk tjänst bakom sig och utgör ett vär- defullt tillskott till den svenska arbets- kraft som sysselsätts till sjöss. Men svårig- heterna att rekrytera dugligt sjöfolk har också lett till, att fartygsbesättningarna fått ett inslag av utlänningar, vilka tagit an- ställningen endast för tillfällig tjänstgöring och som många gånger bl. a. på grund av Språksvårigheter inte får naturlig samhörig— het med den arbetsmiljö som möter dem ombord i ett svenskt fartyg. Kommittén
vill med det sagda understryka betydelsen av att rekryteringen till sjömansyrket för— bättras, att besättningarna i högre grad än nu är fallet består av sjöfolk med fastare anknytning till rederiet och att större vikt läggs vid utbildningen för yrket. En bestämd utveckling i denna riktning skulle skapa bättre arbetsförhållanden ombord på far- tygen och i praktiken ge disciplinproble- men en helt annan proportion.
Som framgår av det anförda har disci- plinsvårighetema till väsentlig del sin grund i förhållanden, som en utveckling av sjö- fartsnäringens anställnings- och arbetsför- hållanden enligt de ovan antydda riktlin— jerna skulle rätta till. Det är också givet att så länge situationen på arbetsmarkna- den för rederinäringen är oförändrad, kom- mer disciplinära åtgärder, vare sig de vid- tas enligt gällande system eller ett revide- rat att få högst begränsad effekt.
Vid en bedömning av värdet av de gäl- lande disciplinbotsbestämmelsema bör man till en början syna systemet från den rent arbetsrättsliga sidan, dvs. med utgångspunkt från systemets ändamål att verka för en tillfredsställande fullgörelse av arbetsavta- let och vad som hänger samman därmed. Reglerna fungerar nämligen även i viss mån — såsom i det följande skall påvi- sas — som ersättning för den allmänna straffprocessen.
Som ett rent disciplinärt medel — dvs. för att påverka sjömannen att fullgöra ar- betsavtalet och för att skapa ordning ombord — förekommer disciplinbestraffning oftast som påföljd för att sjömannen uppträtt be-
rusad i tjänsten, cj inställt sig i arbetet, dvs. driftat, och vid oskickligt uppträdande mot överordnad eller underlåtenhet att hörsam- ma förmans order angående tjänsten. Många gånger föreligger en kombination av dessa förseelser.
Disciplinbotssystemet tillgrips också för att inskrida mot brottsliga gärningar som faller under allmänt åtal, såsom tillgrepps- brott, skadegörelse, misshandel av olika grader, allmänfarlig vårdslöshet rn. rn. I dessa fall är disciplinboten regelmässigt den enda straffreaktionen på gärningen. Det bör dock understrykas att vissa förseelser enligt 62 5 är av beskaffenhet att kunna falla un- der allmänt åtal, tex. skadegörelse och smuggling.
Kommittén har vid utredningen utnyttjat de disciplinbotsprotokoll som enligt 69 5 första stycket Sij insänds till sjöfartsverket i samband med redovisning av uttagna disci- plinbotsmedel. Dessa redovisas från fartyget i samband med att sjömannen avmönstras. Enligt 66 & Sij efterskänkt bot redovisas ej. Protokollen samlas i sjöfartsverket årsvis för det år det kommit verket tillhanda.
I tabell C har för åren 1965—1968 gjorts sammanställning av de i dessa protokoll redovisade disciplinbotsfallen.
För åren 1965 och 1968 har kommittén verkställt ytterligare granskning av protokol- len enligt tabellerna D och E.
För att kunna bedöma i vilken utsträck- ning bestraffningssystemet utnyttjas och den betydelse som bör tillmätas det har kom- mittén sänt ut frågeformulär till befälha- varna på samtliga fartyg, som nyttjas i fart
Tabe” C.
År Antal fall Svenskar Utlänningar
1965 591 368—62 % av fallen 223—38 % av fallen 1966 441 268—61 % » » 173—39 % » » 1967 524 324—62 % » » 200—38 % » » 1968 349 245—65 % » » 128—35 % » » Befäl Manskap
1965 20—3 % av fallen 571—97 % av fallen 1966 10—2 % » » 431—98 % » » 1967 16—3 % » » 508—97 % » » 1968 16—3 % » » 357—95 % » »
1965 Antalet disciplinbotsfall Antalet behandlade brott Brottstyp punkt l—olika former av utevaro från tjänsten s. k. driftning
591 1.733
647 fall—37 %1
punkt 2—försummelse att anmäla förfall 6 » — 0,4% punkt 3—genom försummelse i tjänsten åstadkommen skada eller fara härför ]] » — 0,6 % punkt 4—berusning i tjänsten 658 » —38 % punkt 5—proviant förslösad eller behandlad eljest på otillbörligt sätt 2 » — O,] % punkt 6—döljande av obehörig person ombord m.m. 9 » — 0,5% punkt 7—olovligt ombordskatfande av rusdrycker m.m. 71 » — 4 % punkt 8—oskickligt uppförande mot överordnad eller ohörsamhet mot
förmans order i tjänsten 256 » —15 % punkt 9—igångsättande av gräl eller annan ofred eller eljest brott mot
ordning och skick 73 » — 4 % Antalet fall där allmänt brott endast behandlats disciplinbotsvägen 35 I ett fall underlät nämnden att ålägga bot. I stället skedde anteckning i dagboken att befälhavaren enligt 65 å andra stycket förbehöll sig rätt ange brottet till åtal. Huvudparten av gärningarna rörde brott mot liv och hälsa, tillgreppsbrott och skadegörelse.
1 Procent av totalt behandlade brott.
Tabell E. Antalet disciplinbotsfall 349 Antalet behandlade brott 1 010 Fall där nämnden inte varit enig 45 —13 %1 Fall där ålagd disciplinbot förenats med avsked (anteckning härom år inte obligatorisk, varför säker slutsats inte får dras av den angivna siffran), i vart fall minimiantalet 41 —12 %1 Brottstyp (Se tabell D) punkt 1 punkt 2 punkt 3 punkt 4 punkt 5 punkt 6 punkt 7 punkt 8 punkt 9 Utdömda straff disciplinböter ] dag.
2 dag 3 dag 4 dag 5 dag 6 dag 7 dag (en bot utdömd villkorligt) Antalet fall där allmänt brott endast behandlats disciplinbotsvägen Arten av allmänt brott tillgreppsbrott och försök därtill misshandel ofredande skadegörelse och åverkan förskingring eller undandråkt allmänfarlig vårdslöshet tullförseelse
454 fall—44,8 %*
6 » 0,5 % 370 » —36,6 %
4 » — 0,4 % 2 » — 0,2 % 52 »— 5,1 % 81 » — 7,9 % 41 » — 4,5 % 19 fall— 5,3 % 37 » —10 % 90 » —25,l % 54 » —15 % 40 » —ll,1 %
7 » — 1,9 % 111 » ——31 % 28 fall
6 » 9 » 1 » 9 » 1 » l » 1 »
* Procent av antal disciplinbotsfall. ” Procent av totalt behandlade brott.
där disciplinbot kan åläggas. Det insam— lade materialet har bearbetats från statis- tisk synpunkt av byrådirektören Sven Reng- by, se 2.3. Rengbys redovisning fogas till betänkandet som bilaga 4.
I de nordiska sjömanslagama är bestäm- melserna om disciplinbot i huvudsak över- ensstämmande. De danska, finska och nor- ska kommittéerna har när detta betänkande avges till tryckning inte tagit slutlig ställ- ning till frågan om disciplinbotsrätten.
Disciplinbestämmelsema har sedan lång tid varit föremål för mycket stark kritik från arbetstagarsidan. Denna kritik torde främst bottna i att systemet fortfarande do- mineras av befälhavaren och det övriga högre befälet, som ofta har en både ankla- gande och dömande ställning.
Erfarenheterna av systemet kan inte be- dömas ensidigt. Till en början måste fast- slås, att någon generell kritik inte kan rik- tas mot dem som i ledande eller menig ställ- ning haft att i disciplinnämndema svara för tillämpningen av straffreglerna. Såväl befäl som övriga får ges vitsordet, att de efter sina förutsättningar handhaft disci- plinfrågorna med tillbörlig omsorg och oväld. Som ett allmänt omdöme bör an- föras, att disciplinbotssystemet synes ha fungerat i huvudsak enligt de intentioner som man hade, när bestämmelserna utfor— mades. Man skall vid bedömningen ej hel- ler bortse från, att disciplinförfarandet om- bord fungerar snabbt och smidigt samt att flertalet av de befälhavare som kommit- tén hört i saken uttalat sig positivt om sys— temets betydelse för arbetsförhållandena ombord.
Det är emellertid tydligt att allvarliga invändningar kan riktas mot det gällande systemet. Ett sådant straffrättsligt förfaran- de för med sig krav på objektiv utredning och opartisk handläggning. Straffmätning- en skall ske med hänsyn till samtliga om- ständigheter av betydelse och präglas av konsekvens och kontinuitet. Det ligger i sa- kens natur att svårigheterna är stora att ge disciplinnämnden en sammansättning som svarar mot kraven på insikt och självstän— dighet hos de enskilda ledamöterna. Be-
fälhavarens dominerande ställning och hans inflytande, t.ex. när det gäller samman- kallande av nämnden och dennas samman- sättning, kan lätt medföra att tilltron till nämndens opartiskhet rubbas. Utredning- en visar att fast praxis när det gäller straff— mätningen saknas. Förutnämnda disciplin- botsprotokoll för åren 1965—1968 visar stor oenhetlighet i vad det gäller använd- ning av varning och disciplinbot. I vissa fall förekommer att nämnden en eller ett par gånger använder vamingsinstitutet vid förseelse som på annat håll omedelbart an- ses förskylla högsta antal disciplinböter. Vid förseelser som, såvitt kan utläsas av handlingarna, synes likvärdiga, utdöms i en del fall omedelbart sju dagars disciplin- bot varjämte den felande avskedas enligt 33 5 Sij. Andra nämnder söker uppen- barligen rätta vederbörande och ge honom möjlighet att visa bättring genom att vid upprepade tillfällen utdöma disciplinbot ef- ter en långsamt stigande skala. Slutresul— tatet förefaller i de sistnämnda fallen som regel vara att nämnden utdömer ett rela- tivt kraftigt straff och befälhavaren avske- dar vederbörande. Metoderna att komma till rätta med indisciplinärt uppträdande väx- lar sålunda relativt starkt. Självfallet får inte för vittgående slutsatser dras av en genomgång av material av detta slag, enär protokollen sällan innehåller tillräckliga uppgifter om den straffades personliga för- hållanden, möjligheterna att avskeda m.fl. omständigheter, vilka kan inverka på den enskilda bedömningen.
Förklaringen till att enhetlig praxis sak- nas ligger nära till hands. De befattnings- havare som skall ingå i nämnden stannar ofta endast under en kortare tid på farty- get. Ledamöterna saknar utbildning för upp— gifter av detta slag och vanligtvis erfarenhet att bedöma värdet av förhörsutsagor. Även om flertalet förseelser är av lindrig art och inte föranleder invecklade utredningar, fö— rekommer dock inte sällan att såväl den misstänkte som andra inblandade måste förhöras ingående och att utsagoma sedan noggrant får vägas mot varandra till ut- redande av vad som verkligen förekom-
mit. Den dagliga samvaron mellan de oli- ka befattningshavama på fartyget gör vi- dare att ovidkommande personliga hänsyn lätt kan komma att omedvetet influera ställningstagandet. Dessa omständigheter kan bidra till att straffen blir godtyckliga och orättvisa eller att de i vart fall uppfat- tas på det sättet.
Ofta tillgrips disciplinär bestraffning i samband med att vederbörande sjöman av- skedas, något som kan förefalla onödigt hårt eller i varje fall meningslöst. Fasta regler saknas i fråga om kombinationen av disciplinstraff med avsked och om ut- nyttjandet av disciplinrätten samtidigt som åtgärd från sjömansnämnden är aktuell. Det är för övrigt uppenbart att en konsekvent tillämpning av disciplinära straffregler försvåras, när indisciplinärt uppträdande samtidigt kan föranleda ingripanden av an- nat och likartat slag. Existensen av flera sanktionssystem vid sidan av varandra med- för olägenheter och är i sig ett vägande skäl mot att bevara det disciplinära straff— systemet ombord på fartygen.
Att närmare bedöma den effekt som dis- ciplinnämndemas verksamhet har ombord är mycket vanskligt. För dem som har verkliga anpassningssvårigheter inom yrket eller av andra skäl är olämpliga för sjö- tjänstgöring kan disciplinstraffet ej antas ha någon positiv verkan. För den kategori som kan sägas vara påverkbar är omöjligt att säga, om ej andra åtgärder än disciplin- straff skulle vara minst lika effektiva. För de ombordanställda är det viktigt att ett system av detta slag uppbärs av allmänt förtroende. Det är uppenbart att så ej är förhållandet.
. Behovet av disciplinstraffregler måste även bedömas mot bakgrunden av de övri- ga möjligheter som står till buds, när det gäller att ingripa mot en misskötsam sjö- man.
6.2. Den disciplinära funktionen
När det gäller tjänsten ombord på far- tyg, är frågan om uppfyllande av ett an- ställningsavtals förpliktelser inte bara en
sak mellan arbetsgivaren och arbetstaga- ren. En sjömans vägran att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet kan äventyra säker- heten till sjöss och utgöra en allvarlig fara för tredje mans liv och egendom. Underlä- tenhet att fullgöra förelagda arbetsuppgif- ter inverkar även på övriga ombordanställ— das arbetsförhållanden och fritid. Mot den- na bakgrund måste accepteras att medel finns att framtvinga lydnad, när detta be- döms nödvändigt. För närvarande gäller enligt Sij lydnadsplikt utan inskränk- ning för underlydande sjöman gentemot hans förman. Lydnadsvägran förutsätts en- dast kunna förekomma vid uppenbart olag— lig befallning. Ohörsamhet mot förmans or- der angående tjänsten ger enligt 60 5 Sij befälhavaren rätt att, när det prövas er- forderligt för upprätthållande av ordning och skick ombord, med tvång skaffa sig lydnad. Vidare kan ingripande ske disciplin— vägen eller, vid grövre former, genom all— mänt åtal.
Med hänsyn till de speciella förhållan- den under vilka tjänstgöring på fartygen fullgörs och de särskilda risker som är förknippade med arbetet, finner kommit— tén sig inte böra föreslå någon ändring i fråga om den ombordanställdes ovillkorli— ga lydnadsplikt. Kommitténs avsikt är emel- lertid att vid tjänsteförsummelser av före- varande slag skjuta de tjänsteavtalsrättsliga möjligheterna att ingripa i förgrunden. För- slaget tar visserligen inte ställning till frå- gan om när arbetsgivaren skall medges rätt att häva anställningsavtalet på grund av arbetstagarens bristande vilja att uppfylla avtalet, tjänsteförseelse eller liknande. Des- sa frågor skall lösas enligt allmänna ar— betsrättsliga normer och de särskilda för- utsättningar som gäller för sjötjänstgöring. I stället ger kommittéförslaget, genom in- förande av institutet skiljande från befatt- ningen på fartyget, befälhavaren möjlighet att bl.a. vid tjänsteförsummelse landsätta en sjöman, som på grund av sitt uppföran- de är olämplig ombord. Denna befogen- het är motiverad av det ansvar som åvilar befälhavaren för fartygets drift samt sä- kerheten för ombordvarande, fartyg och
last. Skiljande från befattningen på farty- get skall föregås av opartisk utredning av skeppsnämnd ombord och kunna ifrågakom— ma vid de fall som enligt nuvarande 33 5 Sij kan föranleda avsked. Utvägen att vid svårare disciplinfall skilja den felande från hans befattning bör kunna vara ett effektivt sätt att lösa en besvärlig situation ombord. Skiljandet från befattningen ombord innebär i och för sig ej att ställning tagits till om sjömannen skall kvarbli i redarens tjänst. Har sjömannen ej uppsagts i samband med att han skiljs från befattningen, får förut- sättas, att hans möjligheter till omplace— ring prövas. Skeppsnämnden kan, i de fall detta kan anses tillfyllest, tilldela sjömannen erinran, om undersökningen ger anledning därtill. Förslaget behåller vidare befälhava— rens rätt att för upprätthållande av ordning och skick ombord bruka erforderligt våld. Förslaget upptar också möjligheten att ange lydnadsbrott till allmänt åtal.
Vid sidan av dessa former för ingripan- den kvarstår de möjligheter som mönstrings- förordningen innehåller i fråga om på- mönstringsförbud. För sjöman, som på grund av grov misskötsamhet under an- ställningen ombord på fartyg befinns vara olämplig att utöva sjömansyrket, kan sjö- mansnämnden utfärda mönstringsförbud för viss tid eller, om särskilda omständigheter föranleder därtill, tills vidare. Under vis- sa förutsättningar kan nämnden finna var- ning tillfyllest.
Sammanfattningsvis kan anföras att kom— mittén finner nuvarande disciplinbotssystem vara behäftat med allvarliga brister. För systemet talar i huvudsak endast att man därigenom snabbt kan ingripa mot disciplin- störningar. Slopas disciplinboten, undviks den dubbelbestraffning som f.n. förekom- mer i form av såväl disciplinbot som av— sked och avstängning. När det gäller me— del att komma till rätta med disciplinfall ombord vill kommittén lägga huvudvikten på sådana åtgärder som allmänt brukas på en arbetsplats för att lösa sådana problem, nämligen personliga samtal samt tillsägel- ser och varningar från överordnads sida jämte i sista hand uppsägning eller avsked.
Vid sidan om sådana åtgärder medger för- slaget möjlighet att skilja en sjöman från hans befattning ombord, om detta befinns nödvändigt. Till detta skall läggas de be— fogenheter som tillagts sjömansnämnden med avseende på misskötsamma sjömän.
Med hänsyn till vad nu sagts anser kom- mittén, att det inte längre finns tillräckliga motiv att upprätthålla ett särskilt straff- system för sjömän för att framtvinga av- talsfullgörelse eller i övrigt befordra ett uppträdande enligt tjänstens och samlev- nadens krav ombord. Framhållas bör vi- dare att ett accepterande av en ordning utan särskilt straffsystem för sjömän står i god överensstämmelse med vad som gäl- ler vid arbetsanställning i land.
6.3. Den allmänna straffprocessuella funktionen
Som inledningsvis nämnts tillgrips disciplin- botssystemet för att inskrida inte blott mot förseelser enligt 62 & Sij utan också mot brottsliga gärningar som faller under allmänt åtal. Detta sammanhänger med svårigheterna att lagföra den som begår brott på fartyg, som sällan eller aldrig be- söker svensk hamn. Enligt den praxis som tillämpas bedöms det ekonomiskt försvar-' ligt att på statsverkets bekostnad föra gär- ningsmannen till Sverige för lagföring ene- dast vid de grövsta brotten eller då speciel— la skäl föreligger. I övriga fall av brott som formellt faller under allmänt åtal blir dis- ciplinboten i praktiken ofta den enda straff— rättsliga reaktionen. Atal kommer i des- sa fall som regel inte till stånd. RB stadgar nämligen att den misstänkte i mål om all- mänt åtal är skyldig infinna sig personli- gen vid huvudförhandling i underrätt, såvi- da ej anledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antas vara utan betydelse för utredningen. Rättens möjlighet att avgöra målen utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud el- ler uteblivit inskränks till fall, när anled- ning inte förekommer att ådöma annan brottspåföljd än böter och saken finns kun-
na nöjaktigt utredas. Den möjlighet som sålunda finns att i underrätt avgöra mål av lindrigare beskaffenhet på handlingarna in- skränker sig sålunda till fall, där det kan antas att den misstänktes närvaro är utan betydelse för utredningen i saken. Detta täcker inte den omständigheten att den misstänkte av ekonomiska skäl, de höga resekostnaderna, är förhindrad att inställa sig.
Denna allmänt kriminalpolitiska funk- tion hos disciplinstraffet har knappast täck- ning i Sij men sammanhänger med att en sjöman som begår ett allmänt brott om- bord därmed i allmänhet också gör sig skyldig till en disciplinär förseelse. Kom- mittén har i det föregående funnit att dis- ciplinboten kan slopas som ett rent discipli- närt medel ombord. Disciplinpåföljdens ar— betsrättsliga syfte bör enligt kommitténs mening i fortsättningen kunna tillgodoses främst genom andra åtgärder, som står ar- betsgivaren eller arbetsledare till buds. Mot ett slopande utan vidare av disciplinbots— systemet skulle emellertid kunna anföras, att allmänna åtalsbrott, som för närva- rande lagförs disciplinvägen, skulle komma att lämnas utan straffreaktion. Kommittén har därför övervägt olika vägar att på ett enkelt och från rättssäkerhetssynpunkt till- fredsställande sätt ingripa med straffpåföljd mot den som begår brott på svenskt fartyg.
Till en början kan konstateras att det en- ligt kommitténs mening knappast kan an— ses motiverat att i någon väsentlig grad änd- ra på nuvarande praxis, som innebär att en sjöman hämtas hem för lagföring en- dast om det rör sig om verkligt svåra brott eller speciella skäl föreligger. Vidare kan fastslås att något behov av särskilda be- stämmelser inte finns, när det är fråga om brott på fartyg, som regelbundet besöker svensk hamn eller som vid tillfället inom ej alltför lång tid skall besöka Sverige. För dessa fall föreligger nämligen knappast nå- got praktiskt hinder mot att den misstänkte lagförs i den ordning som är föreskriven för den allmänna straffprocessen. För övri- ga fall skulle en särskild ordning för lag- föring kunna vara motiverad. Mot bakgrund
bl. a. av den kritik som riktats mot det nu- varande disciplinstraffsystemet ombord fin- ner kommittén det uteslutet att behålla det- ta för syftet att lagföra brott under all- mänt åtal. En möjlighet, som övervägts, är att utnyttja svensk konsul i ett system för den åsyftade lagföringen. Det står emeller- tid klart att endast ett mindre antal av de konsuler som här skulle komma ifråga, har sådan utbildning att det skulle vara lämpligt att lägga någon beslutande funktion i ett sanktionssystem på dem. Kommittén har därför närmast undersökt skilda möjligheter att koppla in svensk domstol eller svensk åklagare som dömande myndighet i en för- enklad processform. Valet mellan olika tänk- bara alternativ måste ske från den praktis- ka förutsättningen att utredningen i allt vä- sentligt äger rum ombord på fartyget, att kommunikationema mellan myndighet i Sverige och den misstänkte inskränks så långt som möjligt, att personlig inställelse inför myndigheten inte kan ordnas och att något verkligt kontradiktoriskt förfarande inte står att uppnå. Därtill kommer att för- farandet måste vara snabbt för att överhu- vud ha något ändamål. Ett system som sva— rar mot dessa förutsättningar skulle enligt kommitténs åsikt närmast ha strafföreläg— gandeinstitutet som förebild. Processord- ningen måste vara i hög grad förenklad i jämförelse med den sedvanliga domstols- processen.
Kommittén har ansett sig böra göra ett utkast till en sådan straffprocessuell ord- ning vilken skulle kunna träda i stället för disciplinstraffsystemet som reaktionsform vid allmänna brott ombord. Förslaget har utformats som en »lag om bötesåläggande för sjöfolk», se bilaga 6.
Kommittén ställer sig emellertid tvek- sam till tanken att ersätta disciplinboten med en lagstiftning av det föreslagna inne- hållet. Principiella skäl kan alltid anföras mot en processuell särlagstiftning, som rik- tar sig mot en speciell yrkesgrupp. Det bör krävas starka skäl för att acceptera en så- dan avvikande ordning. Det kan ifrågasät- tas om sådana skäl föreligger. Även om utkastets ordning skulle medföra en rela-
tivt snabb handläggning av förekommande mål, kan den tidsutdräkt som under alla förhållanden blir nödvändig göra systemets verkan illusorisk genom att den misstänkte hinner lämna fartyget innan straffet verk- ställs.
Farhågor har vidare uttryckts för att ut— redningen i åtskilliga fall kommer att visa sig svår att genomföra ombord på sådant sätt att den kan läggas till grund för en straffmätning i hemlandet. Slutligen — och kanske viktigast — kan emotses en ut— veckling som innebär att sjömän allt of- tare besöker sitt hemland och därför kan lagföras i vanlig ordning. Förbättrade kom- munikationer mellan fartygen och hemlan- det samt effektivare samarbete mellan po- lismyndighetema i Sverige och motsvaran- de organ utomlands bör rimligtvis medfö— ra att sjömännen, såväl svenskar som ut- länningar, i allt högre grad kommer att kunna nås för lagföring i vanlig ordning i land.
6.4 Kommitténs slutsats
Med hänsyn till det nu anförda finner kommittén att bärande invändningar inte föreligger mot att helt slopa den nuvaran- de disciplinära rättsskipningen ombord på fartygen. Kommittén finner ej heller till- räckliga skäl för att införa något särskilt straffprocessuellt förfarande för att beivra allmänna brott, som begås ombord, men vill peka på en tänkbar lösning, om ett sådant förfarande under lagstiftningsären— dets fortsatta behandling mot kommitténs bedömning skulle finnas vara en förutsätt- ning för att upphäva disciplinbestämmelser- naiSij.
6.5 Särskilt yttrande av ledamoten Wiebe
1964 års sjömanslagskommittés undersök- ning om användningen av disciplinbot om- bord på svenska fartyg, gjord av byrådi- rektör S Rengby, och sammanfattningen, redovisad den 14/ 7 1968, omfattar 310 fartyg i oceanfart. 77 procent av de befäl- havare som använt systemet med disciplin-
bot förklarade att detta är betydelsefullt. 53 procent av de befälhavare som ej använt disciplinbot har även de förklarat att sys- temet är betydelsefullt. Antalet redovisade fall då disciplinbot ålagts eller varning med- delats är 2 438. Antalet fall, då person, som på fartyget tidigare ålagts disciplinbotveller meddelats varning, ånyo drabbats av så- dan disciplinär åtgärd utgjorde 416 fall av 1702, dvs. 24 procent. Ålagd disciplin— bot har efterskänkts i 65 fall av 664, dvs. 10 procent. Endast 23 befälhavare av 338, dvs. 7 procent, har uppgivit att de haft svå- righeter att rekrytera lämpliga ledamöter till fartygets disciplinnämnd. Såväl uttalande- na från befälhavarna som resultatet av dis- ciplinbotssystemet visar att systemet har fungerat väl i avsett syfte. Särskilt den låga återfallsprocenten, 24 procent, här ett tvek- löst vittnesbörd härom. Det nuvarande sys- temet — med stegvis skärpning som byg— ger på förhör inför disciplinnämnden, utde- lande av varning, utfärdande av disciplin— bot av varierande storlek och slutligen, om rättelse ej vinnes, avsked — överensstäm- mer med de lagregler som gäller i övriga skandinaviska, engelska och västeuropeiska handelsflottor. Något förslag till ändring härvidlag är ej att vänta från de övriga nor- diska sjömanslagskommittéerna.
Då nu majoriteten föreslår avskaffande av disciplinboten, kvarstår som enda al- ternativ ombord utdelande av varning och skiljande från befattningen. Det kan befa- ras medföra en försämring av förhållan- dena inom sjömansyrket, eftersom befäl- havaren kommer att tvingas tillgripa skil- jande från tjänsten betydligt oftare än nu. Detta kommer härigenom också att få en menlig inverkan på den för övrigt mycket betydelsefulla reform, nämligen införandet av rederianställning, varom samtliga i kom- mittén enat sig. Härtill kommer att skil— jandet från befattningen ombord kan med- föra mycket stora kostnader för rederierna om inte rederianställningen samtidigt med skiljandet från befattningen ombord bring- as att upphöra. Härigenom kommer rede— rianställningen att bli illusorisk för en stor grupp ombordanställda genom att inte nå-
got rederi vill åtaga sig hemresekostnaden för den misskötsamma rederianställda per— sonalen. Hemresekostnaden för den miss— skötsamme kommer att åvila antingen 'ho— nom själv eller, då denne saknar medel, sta- ten.
Avskedandet av den misskötsamme sjö- mannen kan ej alltid verkställas omedel- bart av olika skäl. Främst kommer härvid bestämmelsen att ett fartyg, som ej har minimibesättning ombord, förbjuds att läm- na hamn enligt lagen om säkerheten å far- tyg. Fartyget kan alltså tvingas att, om ej er— sättare står att erhålla eller rederiet drar sig för resekostnaden att sända ut ersättare, under lång tid fortsätta med den miss- skötsamme ombord med de konsekvenser detta har utan att korrigering kan vidtas. Den misskötsamme är hela tiden medve- ten om att han vid första möjliga tillfälle kommer att förpassas i land, vilket givetvis inte förbättrar situationen ombord.
Praxis ombord har vidare varit att smär- re brott, såsom lindrigare våldsbrott, snat- terier o.d. klarats av genom disciplin- nämnden genom utfärdandet av disciplin- bot. Detta kan givetvis ur olika synpunk— ter bedömas vara otillfredsstäilande, men dessa brott har dock omedelbart fått en korrigering. Denna möjlighet kommer en- ligt majoritetens förslag att försvinna. Ma- joriteten menar att lagföring i vanlig ord- ning inför svensk rätt här skall tillämpas. Omkring hälften av besättningarna i sven— ska handelsfartyg är utlänningar. Den långt övervägande delen av de svenska fartygen angör sällan eller aldrig svenska hamnar. Följden blir att snatterier, stölder och våldsbrott i mycket stor utsträckning inte kommer att kunna handläggas av någon rättsinstans. Följderna av ett sådant system kan befaras bli allvarliga.
Beträffande det förhållandet majorite— ten påtalat, att olika straffnormer tilläm- pas på olika fartyg är detta givetvis otill- fredsställande. Det vill emellertid synas som om det skulle vara möjligt att uppdra åt lämplig myndighet att utarbeta vägledande föreskrifter i detta avseende.
Enär majoritetens förslag ej innebär en
tillfredsställande alternativ lösning till det nuvarande systemet, som dock är använd- bart, och då majoritetens förslag ytterliga- re kommer att försämra förhållandena om- bord och dessutom fjärrna den svenska sjö- manslagsstiftningen från den nordiska, kan jag inte biträda majoritetens förslag beträf- fande det framtida disciplinära systemet om- bord utan föreslår att det nuvarande syste- met enligt 64 5 Sij bibehålles med den inskränkningen att brott och förseelser som göres ombord på fartyg, som inom en må- nad "beräknas anlöpa svensk hamn, i stål- let anmäles till svensk myndighet respektive sjömansnämnden, varvid lagenliga förhörs- protokoll för åtgärd bifogas.
Sij innehåller i 6 kap. bestämmelser om straff för förseelser, som sammanhänger med sjömannens tjänst ombord. Där ges också regler om åtalsrätt och om straffned- sättning eller straffbortfall i de fall för— seelsen tidigare föranlett disciplinbot.
Vid BrB:s införande företogs ändring- ar så att Sijzs ansvarsbestämmelser kom i nära överensstämmelse med motsvaran- de regler i BrB. Härvid tillfogades en be- stämmelse i 82 a 5 om ansvar för försök, förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja brott, något som tidigare sakna- des i lagen.
Vid ändringar som år 1967 vidtogs i SjöL, bl.a. beträffande ansvarsbestämmel— serna, upptogs i 330 & SjöL motsvarighet till stadgandet i 79 å andra stycket Sij om särskild påföljd av behörighetsförlust till tjänst på fartyg som maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist. Sistnämnda stadgande upphävdes härvid.
Straffrättsliga bestämmelser med anknyt- ning till arbetslivet ombord på fartyget finns framför allt i SjöL och säkerhets- lagen men också i sjötrafikförordningen, sjöarbetstidslagen, befälskungörelsen, mönst— ringsförordningen m.fl. Mellan dessa för- fattningar och Sij kan konkurrens upp- komma. Samma är förhållandet mellan Sij och BrB. Hänvisning till allmän lag där gärningen är belagd med strängare straff förekommer i fråga om befälhava- res missbruk av tvångsrätt m. m. enligt 74
Om ansvarsbestämmelser m. m.
5 och beträffande vållande till sjöolycka enligt 79 &.
Förslaget behåller i huvudsak den straff- rättsliga reglering som Sij innehåller. Kommittén föreslår emellertid vissa änd- ringar och tillägg, i de flesta fall föranled- da av att förslaget i övrigt fått nytt inne- håll. Vid nyssnämnda ändringar i SjöL (prop. 1966 nr 145 sid. 202) infördes en ny bestämmelse under 324 5 om ansvar för var och en, som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss, vid försummelse att iaktta gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. I proposi- tionen uttalade departementschefen, att stadgandet skulle komma att täcka åtskilli— ga av de fall som rymdes under straffbe— stämmelsen i 79 5 Sij om vållande till sjöolycka. Eftersom stadgandet i SjöL var inskränkt till den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerhe— ten till sjöss, skulle det emellertid komma att täcka en mera begränsad personkrets än bestämmelsen i Sij. Beträffande be— dömningen av vilka ombordvarande som fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten uttalade sig departementschefen för ett vittgående tillämpningsområde och menade att skillnaden mellan regeln i 324 5 SjöL och den i 79 5 Sij kunde antas vara i det närmaste praktiskt betydelselös. Kommittén ansluter sig till denna uppfatt- ning. Som en följd av det vidgade ansvars— området i SjöL bör bestämmelsen i 79 &
Sij därför kunna slopas. Vållas sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse, som inte faller in under 324 & SjöL, och är förfarandet ej heller straffbart enligt be— stämmelse i förslaget, ex.vis 55 5 om lyd— nadsbrott, eller i annan lagstiftning, upp— kommer fråga endast om skadevållares skyl- dighet att ersätta skada.
Förslaget behåller i huvudsak de straff— satser som Sij innehåller för likartat brott. När det gäller möjligheterna att lag- föra sjöman, som begått brott på fartyg i utrikes fart, vilket sällan eller ej alls besöker Sverige, uppkommer praktiska svå- righeter, främst när det gäller gärningsman- nens inställelse inför domstol i riket. At— skilliga av sjömännen på dessa fartyg är bosatta utomlands och domstolsinställelse skulle för dem medföra avsevärda kostna- der och besvär. Som anförts i annat sam— manhang bedöms det i praxis inte vara ekonomiskt försvarligt att på statsverkets bekostnad föra gärningsmannen till Sveri- ge för lagföring annat än vid de grövsta brotten eller då eljest speciella skäl förelig— ger. Det finns därför ett intresse av att kunna avgöra mål av nu ifrågavarande slag i så stor utsträckning som möjligt utan personlig inställelse inför domstol. Möjlig- heterna härtill är numera fr.o.m. den 1 januari 1965 vidgade genom ändrad ly- delse av RB:s regler om personlig instäl- lelse, 21 kap. 2 ä och 46 kap. 15 5.
Av betydelse för lagföring av nu ifrå- gavarande brott är också de vidgade möj- ligheterna att använda strafföreläggande som gäller från den 1 juli 1968 (SFS 1968 nr 193). Enligt 48 kap. 4 & RB får straff- föreläggande visserligen ej utfärdas annat än för brott, för vilket inte stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade bö- ter och vilket, om dagsböter stadgas, finns förskylla högst femtio dagsböter eller, jäm- te annat brott, högst sextio dagsböter som gemensamt straff. Möjlighet finns emeller- tid för Kungl. Maj:t att förordna om an- vändande av strafföreläggande också be— träffande brott, för vilket stadgas dagsbö- ter eller fängelse i högst sex månader. Så- dant förordnande har skett i 1 & strafföre-
läggandekungörelsen den 28 maj 1968 (SFS 1968 nr 198). Förordnandet avser — för- utom vissa brott enligt brottsbalken såsom vållande till kroppskada, snatteri, egenmäk- tigt förfarande, bedrägligt beteende, skade- görelse och våldsamt motstånd — brott mot jaktlagen, jaktstadgan, uppbördsförordning- en och rusdrycksförsäljningsförordningen.
För flertalet brott enligt förslaget stad- gas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Endast vid våld m.m. på be- fälhavaren och myteri kan strängare straff komma i fråga. Vid båda dessa brottsfor- mer är dock straffskalan uppdelad så att i lindriga fall strafflatituden ej överstiger sex månaders fängelse. Den möjlighet att i förenklad form beivra brott av lindrigare beskaffenhet som användande av strafföre— läggande ger är betydelsefull för åtskilliga av brottsfallen enligt förslagets ansvarsreg- ler. Systemet tillgodoser samhällsintresset att få en snabbare repression av berörda brott och det medför väsentliga kostnadsbe- sparingar både för det allmänna och den en- skilde sjömannen. Med hänsyn till de sär- skilda svårigheter i fråga om den personli- ga inställelsen vid domstol som föreligger beträffande sjömän är det uppenbarligen en väsentlig fördel, att ett från allmänna syn- punkter godtagbart straffprocessuellt förfa- rande kan anordnas utan att den misstänkte —- om han inte själv vill det — behöver inställa sig inför domstol.
Systemet med strafföreläggande synes därför värt att pröva också på brott som upptas i förslaget. Även om konsekvenserna av uteblivet godkännande i de fall där far- tyget endast trafikerar utländska hamnar inte kan bli desamma, som om fartyget når svensk hamn där åtal kan anställas, bör systemet kunna få praktisk användning i åtskilliga fall.
Det anförda talar för att möjlighet öpp- nas att använda strafföreläggande i så stor utsträckning som möjligt vid brott enligt förslaget. I detta syfte bör Kungl. Maj:ts rätt enligt 48 kap. 4 få andra stycket RB att meddela förordnande om att strafföreläg— gande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår förutom böter fängelse
i högst sex månader, också gälla brottstyper enligt förslaget som innehåller sådan straff- skala. Kommittén, som finner en sådan ut- vidgning av tillämpningsområdet väl för- enligt med de uttalanden som gjordes i samband med 1968 års ändring av straff— föreläggandekungörelsen (prop. 1968 nr 82, sid. 60 0. f.), föreslår att kungörelsen nu ändras enligt det anförda.
8. Om laga domstol och rättegång
8.1 Gällande rätt1
I 7 kap. Sij upptas forumregler, som av- ser såväl tvistemål som brottmål enligt Sij. Rådhusrätt är första domstol i mål som skall bedömas efter denna lag. På grund av för- ordnanden enligt lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att uppta sjörättsmål har, i samband med att vissa rådhusrätter upphört, ett antal häradsrätter fått behörighet att uppta mål enligt Sij. För både tvistemål och brottmål gäller i huvudsak rättegångsbalkens regler i fråga om forum. För tvistemålens del tillkommer att talan också får väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finns. Om det saknas rådhusrätt på den ort, där enligt 85 eller 86 5 Sij talan skall upptas, får tvisten upp— tas eller den tilltalade svara vid den råd- husrätt, som är närmast den orten. För tvis- temålens del gäller därutöver att, om behö- rig domstol inte finns efter vad som nu sagts, tvisten får upptas av rådhusrätten i fartygets hemort eller, om där saknas sådan domstol, av den rådhusrätt som är närmast.
8.2. Tidigare föreslagna ändringar i gällande rätt
Genom lag den 29 maj 1969 (nr 244) om ändring i RB får underrättsorganisationen
* Vid tidpunkten för sjömanslagskommitténs slutsammanträde har i prop. 1970: 185 framlagts förslag om laga domstol i mål enligt Sij.
fr.o.m. den 1 januari 1971 ny form. Un— derrätterna blir likformiga på landet och i stad. Tingsrätt skall vara allmän underrätt och första domstol. I propositionen med för- slag till dessa ändringar (prop. 1969 nr 44) anförde departementschefen (sid. 174 f), att rättskipningens tyngdpunkt också i fortsätt- ningen skall ligga hos underrätterna och att man i dagens läge ej har anledning att frångå den hittills gällande principen om en myc- ket vidsträckt kompetens för de allmänna underrätterna. Behov föreligger dock av att koncentrera vissa slag av mål av mera speciell karaktär till ett mindre antal dom— stolar. Mål av dessa typer har ofta speciella drag och kräver i någon mån en specialise— ring hos dem som skall bedöma dem, i syn- nerhet som det inom landet som helhet före- kommer ett mera begränsat antal mål av varje sådan typ. Principen bör vara att man uppdrar handläggningen av dessa mål till endast vissa av de allmänna underrätterna. För dessa bör föreskrivas särskild samman— sättning vid handläggning av berörda mål.
I en i juni 1969 till justitiedepartementet avgiven promemoria »rörande laga domstol och forum i allmänna sjörättsmål» (In 1969: 18) har Sjölagskommittén framlagt förslag till ändringar i bl. a. SjöL och Sij som följd av den beslutade nya underrättsorgani- sationen. Sjölagskommittén förordar att så- väl tvistemål som brottmål enligt SjöL kon- centreras till tingsrätterna för de sju städer -— Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg och Karlstad — där sjö- förklaring f.n. hålls inom riket. Däremot saknas enligt Sjölagskommittén anledning att avvika från vanliga regler om rättens sam— mansättning eller domförhet. Vad gäller mål enligt Sij föreslås —— i avbidan på sjömans- lagskommitténs förslag till ny sjömanslag — endast sådana ändringar som påkallas av den förändrade underrättsorganisationen Och som blir aktuella för den händelse sjömanslagen inte skulle komma att ersättas av ny lag, innan den ändrade organisationen träder i tillämpning. De föreslagna ändringarna i Sij avser 68 & och 84—86 55. I mål som skall bedömas efter Sij skall rätt domstol vara tingsrätten för de tidigare nämnda stä- derna.
8.3. Kommitténs förslag
Som skäl för att rådhusrätt skulle vara ex- klusivt forum i sjörättsmål åberopades un- der förarbetena till SjöL, varifrån reglerna i Sij är hämtade, i första hand att dylika mål fordrade skyndsam handläggning. När de nya reglerna i RB om allmän underrätt träder i kraft kommer någon skillnad i detta avseende ej att finnas mellan domstol på landet och i stad. Forumreglerna i SjöL och Sij har hittills överensstämt i huvudsak. Den koncentrering till vissa underrätter som föreslås skola gälla för mål enligt SjöL hänger delvis samman med motsvarande koncentrering som i dag gäller för ärenden om sjöförklaring. För mål enligt lagen om säkerheten på fartyg är det naturligt att de anförtros åt samma underrätter som hand- lägger sjöförklaringsärenden. I sistnämnda lag hänvisas därför till SjöL:s forumregler.
Vid övervägandet av om särskilda forum- bestämmelser krävs för mål enligt sjömans- lagen bör betonas att svensk processordning endast undantagsvis känner speciella fo- rumregler och då i fråga om mål av utpräg- lat säregen beskaffenhet (t.ex. patentmål och tryckfrihetsmål). Tvistemål enligt sjö- manslagen förekommer ytterst sällan; rör de kollektivavtal skall målet gå till arbetsdom- stolen (jfr NJA 1934 sid. 156). När det
gäller brottmålen torde dessa till sin be- skaffenhet föga avvika från andra typer av brottmål, som handläggs vid samtliga all- männa underrätter. I förutnämnda proposi- tion 1969 nr 44 framhöll departementsche— fen (sid. 175) i anslutning till uttalanden rö- rande handläggningen av vissa speciella typer av mål bl. a., att den restriktiva inställningen när det gäller att skapa specialdomstolar i egentlig mening behålls och att det är ett allmänt intresse att domarkårens mång- sidighet bevaras.
Med hänsyn till det anförda finner kom- mittén att bärande skäl inte längre finns för att behålla Sij:s regler om särskilt forum för mål enligt denna lag. De tviste- och brott- mål som kan komma att föras till domstol enligt kommittéförslaget skiljer sig inte på något avgörande sätt från de mål som an- hängiggörs enligt gällande lag. Kommittén föreslår därför att stadgandena i 7 kap. i nu— varande lag ej överförs till ny lag. Nuvaran— de forumregel i 68 5 Sij bortfaller i och med att reglerna om disciplinbot ej upptas i förslaget.
9. Om slopande av vissa bestämmelser i gällande
sjömanslag
9.1 Allmänt
Under 4.4 redogörs för avgränsningen av vad som bör regleras i ny lag. I ett flertal avseenden har kommittén kommit till slut- satsen att särlagstiftning för sjömännen inte längre fyller något behov. I vissa fall förut- sätter kommitténs förslag, att kollektivav- talspartema träffar överenskommelse som ersätter stadganden,,vilka utgått ur lagen. Resultatet av överläggningar i detta syfte redovisas i bilaga 7. I andra fall har bestäm- melserna kunnat slopas utan att annan regle- ring träder i stället.
Inom kommittén — som inte tagit ställ- ning till frågan om gällande kollektivavtals tillämplighet — råder enighet om att de be- stämmelser, som från Sij överförts till kollektivavtal och därför ej återfinns i den nya lagen, skall tillämpas på samtliga om— bordanställda i svenska fartyg.
I det följande tar kommittén upp några fall där motiven för att förslaget inte med- tar gällande bestämmelser ej utan vidare framgår av betänkandet i övrigt.
9.2 Befälhavarens tjänsteavtal
Behandlingen i Sij av befälhavarens tjäns- teavtal är inskränkt till ett fåtal regler i järn- förelse med besättningens. I 1 kapitlet upp— tas de särregler som endast gäller för befäl- havaren. I l ä föreskrivs att redaren skall sörja för att avtalet med befälhavaren upp- rättas skriftligt. I 2 5 ges föreskrifter om uppsägningstid och frånträdandeort, när av-
talet uppsagts. Enligt 3 & äger redaren när som helst skilja befälhavaren från anställ- ningen. 4—5 && innehåller bestämmelser om särskilda grunder för avsked; i 4 få på grund av sjukdom eller skada och i 5 5 vid odug- lighet, oredlighet eller grovt tjänstefel. I 3—5 55 anges också de förmåner i form av lön och fri hemresa med underhåll som skall utgå vid avskedet. Enligt 6 & upphör avtalet att gälla om fartyget går förlorat eller för— klaras inte vara iståndsättligt till följd av sjöolycka. Paragrafen innehåller också reg— ler om befälhavarens skyldighet att efter så- dan olycka ordna de angelägenheter som rör fartyg, lasten och de ombordvarande. Om hans rätt till lön och fri hemresa med underhåll vid arbetslöshet hänvisas till de regler i 41 5 som gäller för besättningen. Enligt 7 5 skall för befälhavaren gälla de regler som finns för besättningen i fråga om fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring, 26 5, om vård och fri hemresa med underhåll vid sjukdom, 28 5, om lön vid dödsfall, 24 5, om begravning, eldbe- gängelse och kvarlåtenskap, 29—30 55, samt om ersättning för förlust av personlig egen- dom, 42 5. Slutligen innehåller 8 & före- skrifter om beräkning av kaplake, tantiem m.m.
Som motiveras i det följande upptar för- slaget inte reglerna om avsked och lön. Ej
heller bestämmelsen om avtalets upphörande vid fartygets förolyckande. Som framgår av bilaga 7 kommer flera av dessa lagregler att ersättas av kollektivavtal. Föreskriften om skriftligt anställningsavtal utsträcks att gälla
samtliga sjömän. Förslagets regler om från- trädandeort har en allmän avfattning, och avser samtliga sjömän. Vidare har de i 8-13 55 i förslaget upptagna reglerna om rätt till förtida entledigande från anställningsavtalet, om förlängning av avtalet när sjömannen vägras att komma in i det land där avtalet skall frånträdas och om närvaro vid sjöför- klaring tillämpning även på befälhavaren i motsats till vad som är fallet med motsva- rande bestämmelser i Sij. De särskilda regler som upptas i förslaget om sjuklön och fri hemresa med underhåll, när avtalet bringas att upphöra på grund av sjukdom eller skada eller vid oduglighet eller in— disciplinärt beteende, blir likaledes tillämp- liga på befälhavaren, se under 9.3.
Av anförda skäl saknas anledning att i ny lag inta ett särskilt kapitel med regler ute— slutande om befälhavarens anställningsför- hållande.
9.3 A vskedsgrunder
Under 9.2 redogörs för redarens rätt att av- skeda befälhavaren. För övriga sjömän an- ger Sij som avskedsgrunder dels sjukdom eller skada, som för längre tid sätter sjö- mannen ur stånd att fullgöra tjänsten eller sjukdom som medför fara för de ombord- varande, 32 å, och dels oduglighet i tjänsten eller indisciplinärt beteende, 33 &. Paragra- ferna reglerar också den rätt till lön och fri resa med underhåll som sjömannen kan ha vid avsked. I 34 & bestäms förmåner som tillkommer sjöman, om han avskedas utan någon grund som anges i 32 eller 33 5. De nuvarande bestämmelserna om avsked ger en laglig grund för befälhavaren att vid alla fall som nämnts under 32 eller 33 & skilja sjömannen från anställningen med omedelbar verkan. Något särskilt hänsyns- tagande till förhållandena i det enskilda fal- let förutsätts ej i lagen. Bestämmelserna i 34 5 har dessutom i praktiken medfört, att redaren ansetts kunna utan vidare avskeda en ombordanställd utan att någon sådan grund föreligger, som avses i 32 eller 33 &. Bestämmelserna om avsked har därför varit oförenliga med utvecklingen på den
allmänna arbetsmarknaden mot större an- ställningstrygghet. De låter sig ej heller för— ena med kommittéförslagets syn på sjöman— nens anställningsavtal som en överenskom— melse mellan redaren och den ombordan- ställde, vilken i princip ej är bunden till ar— bete på bestämt fartyg. Kommittéförslaget saknar av dessa skäl bestämmelser, som reglerar på vilka grunder anställningsavtalet får uppsägas. Frågan om när avsked eller uppsägning får tillgripas skall bedömas efter gällande kollektivavtal, de normer som ut- vecklar sig på arbetsmarknaden samt hän- synen till sjöfartens speciella förhållanden.
De säkerhetsintressen, som de nuvarande reglerna om avsked kan sägas tillgodose, till- varatas i förslaget genom en befogenhet för befälhavaren att under vissa förhållanden skilja en sjöman från hans befattning om- bord utan att anställningsförhållandet upp— hör. (Se 17 och 18 åå under 1022.) Be- träffande förhållandet mellan redaren och befälhavaren har kommittén föreslagit en motsvarande lösning. (Se 16 5 under 10.22.)
För det sociala skyddet i händelse an- ställningsavtalet upphör är sörjt genom skil— da bestämmelser i förslaget. Regler om fri hemresa med underhåll för det fall att av- talet bringas att upphöra på grund av sjuk- domsskäl upptas i 28 5 i förslaget. Dessa be- stämmelser överensstämmer i huvudsak med dem i Sij som gäller besättningen med den utvidgningen att förmånen gäller ej en— dast vid avsked utan också när avtalet upp— sägs med iakttagande av uppsägningstid. Uppsägs avtalet på grund av att sjömannen visat oduglighet eller av indisciplinär grund utgår, liksom enligt Sij i avskedsfallen, fri resa endast i det undantagsfall som nämnts i 27 & femte stycket (se 10.2.4).
Föreskrifter om sjuklön upptas i 31 och 32 55 i förslaget för det fall avtalet upphör på grund av sjukdom eller skada. I 32 å andra stycket regleras rätten till sjuklön när avtalet upphör på grund av förhållande som sägs i 18 5 första stycket, nämligen i fall av oduglighet eller indisciplinärt beteende. Des- sa löneregler överensstämmer i huvudsak med Sij:s föreskrifter angående besätt- ningens förmåner vid avsked.
När det gäller bestämmelserna i 34 5 Sij om lön och fri hemresa vid kontrakts— stridigt avsked, saknar förslaget motsvarig- het. Samma är förhållandet med reglerna i 3 5 om befälhavarens ersättning. Reglering av dessa frågor skall enligt överenskommel- sen, bilaga 7, överföras till kollektivavtalen.
9.4 Befälhavares behörighet att ingå anställ- ningsavtal
Under 9 5 Sij behandlas befälhavarens behörighet att sluta anställningsavtal på re- darens vägnar och hans skyldighet att in- hämta förslag från eller samråda med andra befattningshavare i befälsställning ombord.
Lagrummet uttrycker den behörighet att anta fartygets besättning, som ligger i befäl- havarens tjänsteställning ombord.
I praktiken har emellertid praxis 1 an- ställningsfrågor utvecklat sig så att det i många fartyg ankommer på olika befatt- ningshavare att svara för behövlig rekryte- ring inom sitt ansvarsområde. Det är emel- lertid knappast lämpligt att i lagen söka när- mare fastslå den behörighet att handla på redarens vägnar i anställningsärenden som bör tilläggas olika chefsbefattningar om- bord. Förhållandena varierar efter förut- sättningarna i de enskilda fallen och en le- gal reglering skulle på ett otillfredsställande sätt kunna binda utvecklingen. Ej heller finns det skäl att behålla en bestämmelse som utsäger det självklara, att befälhavaren äger företräda redaren i nämnda frågor. Behovet av bestämmelsen skall också be- dömas med hänsyn till att redarna numera i allt högre grad representeras av personal- chefer på rederikontoren. I detta samman- hang skall också beaktas, att anställningsav- talen enligt förslaget inte förutsätts bundna till tjänstgöring på visst fartyg. I ökad om- fattning kommer rekryteringen till handels- flottan att följa centrala personalplaner, som uppgjorts på rederikontoren. och det får an— tas att denna utveckling i hög grad kommer att inverka på hittillsvarande praxis i fråga om sjömans anställning. På grund av det an- förda upptar förslaget inte någon motsvarig- het till 9 5 Sij.
9.5 Sjömans skyldighet att kvarstå i tjänsten för att biträda vid nödvändigt arbete
Skall sjöman frånträda sitt tjänsteavtal är han enligt 16 5 första stycket Sij skyldig att, när fartyget kommer i hamn, kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete, som nöd- vändigt måste utföras. Sådan skyldighet om- fattar högst två dagar eller, i fråga om se- gelfartyg som uppläggs, fyra dagar efter an- komstdagen. Det arbete som här åsyftas är främst allehanda smärre göromål som ren- göring av hytt, skans, däck 0. d., nödig till- syn, putsning och smörjning av maskiner, iordningställande av inventarier och utrust- ningsföremål av olika slag. Biträde med far- tygets lossning kan också förekomma.
Lagrummet utnyttjas mycket sällan för att avkräva arbetsskyldighet, som inte följer av tjänsteavtalet. Finns ej ombordanställda till- gängliga för de aktuella arbetsuppgifterna, hämtas arbetskraft från land, t.ex. hamn- personal. Bestämmelsen i 16 5 första stycket framstår därför som föråldrad och bör inte medtas i ny lag. Arbetsskyldighet för ifrå- gavarande syften får i stället regleras avtals- vägen.
9.6 Lönebestämmelser
Sjömannens lön regleras sedan lång tid till- baka både i Sij och i kollektivavtal. Som anförts under 4.4 medför detta svåröver- skådlighet. Övervägande skäl talar för att samla dessa regler i avtalen. Överenskom- melse har träffats mellan kollektivavtalspar- terna om att överföra huvuddelen av de nu- varande lönebestämmelsema till kollektiv- avtalen, se bilaga 7. I förslaget medtas där- för endast bestämmelserna om sjuklön, 31— 32 åå, om hemsändande av lön genom kon- suls försorg, 60 5, om dragsedel och arbets—- givares kvittningsrätt i dragsedelsbelopp, 61 5, samt om lönens överlämnande i vissa fall till konsul för utbetalning till sjöman- nen, 62 &.
9.7 Sjömans rätt att i förtid erhålla entle- digande
Förslaget upptar i 8—11 åå bestämmelser om sjömans rätt att i förtid bli fri från anställ—
ningsavtalet. Reglerna motsvarar i huvudsak dem som upptas i 35—38 55 Sij (se 10.2.1).
I 39 & Sij medges sjöman rätt att er— hålla entledigande med lön och fri hemresa jämte underhåll enligt bestämmelserna i 34 &, om han visat, att han misshandlats av befälhavaren, eller att han ombord miss- handlats av andra utan att befälhavaren gi— vit honom påkallat skydd, eller att befälha- varen förhållit honom försvarlig kost.
Grova missförhållanden av det slag som avses här torde dessbättre vara utomordent- ligt sällsynta. Skulle de förekomma, kan tvi— vel inte råda om att den anställde har sam- ma rätt här som vid andra grova avtalsbrott att erhålla omedelbart entledigande och upp- bära ersättning för liden skada. Dessutom medger kommunikationerna mellan fartygen och hemlandet numera att myndigheter, re- dare och arbetstagarorganisationer i de fles- ta fall kan ingripa, om missförhållanden av denna typ skulle uppstå. Nu anförda om- ständigheter utgör enligt kommitténs upp— fattning tillräckliga skäl för att låta bestäm- melsen utgå ur sjömanslagen .
Bestämmelser om rätt för sjömannen att uppsäga tjänsteavtalet upptas också i 40 & Sij. Det gäller dels det fall att fartyget försäljs till utländsk man eller på annat sätt upphör att vara svenskt (första stycket) och dels att fartyget eljest övergår till ny ägare (andra stycket). I det förra fallet stadgas rätt till lön och fri hemresa enligt reglerna i 34 &.
Sij intar här den ståndpunkten att den nye ägaren vid överlåtelse av fartyget inträ- der som medkontrahent i tjänsteavtalet i den tidigare ägarens ställe. Detta sammanhänger med lagens presumtion att sjömannens an- ställning är knuten till fartyget. Denna ståndpunkt överensstämmer med den som förr allmänt gällde i svensk rätt. Sålde hus- bonden sin fasta egendom, var tjänaren skyl— dig att stanna tjänstetiden ut på de Villkor som överenskommits med den förre husbon- den. För kollektivavtalsförhållanden i all— mänhet är detta synsätt numera helt främ- mande. I enlighet med flera av AD medde- lade domar (se bl.a. 1935 nr 95) gäller, att den som förvärvar en rörelse i princip
ingenting har att göra med de anställnings— avtal som vid tidpunkten för förvärvet be- står med den gamle ägaren.
Kommittén förutsätter att denna allmänt vedertagna princip också skall gälla för av- tal om skeppsarbete. Säljer redaren sitt far- tyg får uppsägning ske i avtalad ordning med sjöman som tjänstgör på detta, om ej anställningen i rederiet skall fortsätta. Öns- kar sjömannen följa med fartyget, måste nytt avtal träffas med den nye ägaren. Som framgår av överenskommelsen om vissa lag- reglers överförande till kollektivavtalen, bi- laga 7, skall regler om rätt till lön och fri hemresa med underhåll vid anställningsav— talets upphörande av denna grund intas i kollektivavtalen. Lagförslaget upptar av an- förda skäl inte någon motsvarighet till 40 5 Sij.
9.8 Tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande
I 6 5 första stycket och 41 5 första stycket Sij stadgas att tjänsteavtalet, om ej annat överenskommits, upphör när fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras inte vara iståndsättligt. Blir sjöman arbetslös av denna grund, äger han rätt till lön för den tid han av sådan anledning är utan an- ställning, dock högst två månader utöver den tid han uppbär lön i samband med bärg— ningsarbete och väntar på sjöförklaring. Vi- dare äger han rätt till fri resa med underhåll till sin hemort och lön under resan försåvitt sådan ej utgår som följd av arbetslösheten. Kostnaden för hemresan skall bestridas av statsmedel.
Bestämmelsen om att tjänsteavtalet auto- matiskt upphör om fartyget förolyckas byg- ger på nuvarande princip om anställningens bundenhet till bestämt fartyg. Förslaget sak- nar därför denna grund för avtalets förtida upphörande. Frågan om vad som i nämnda fall händer med anställningen får i stället i första hand bero av vad anställningsavtalet innehåller. Om sjömannen uppsägs på grund av sjöolycka som drabbat fartyget skall han åtnjuta avtalad uppsägningstid. Anställning- en skall frånträdas på ort, som avtalet stad-
gar. Den särskilda löneförmånen under ar- betslöshetstid som Sij föreskriver har till- kommit i samband med Sveriges anslutning till 1920 års ILO-konvention (nr 8) i ämnet. Stadgandet ger i åtskilliga fall bättre förmån än om sjömannen endast skulle erhålla lön under uppsägningstid. Anledning att helt slopa stadgandet föreligger därför ej. I över— ensstämmelse med vad som ansetts böra gäl- la om huvuddelen av övriga löneföreskrifter i Sij finner kommittén lämpligt att över- föra ifrågavarande regel till kollektivavtalen. Överenskommelse härom föreligger, bilaga 7. Se vidare under 4.5 om internationellt sam- band.
Statsverkets kostnader enligt 41 & tredje stycket Sij framgår av tabell F.
Med den uppläggning som kommittéför- slaget har uppstår inte den situationen att sjömannen står avtalslös, om fartyget går förlorat. Om redaren i ett sådant fall finner sig böra säga upp anställningen för en om- bordanställd åligger det honom att tillse att avtalets bestämmelser om uppsägningsort iakttas. Kostnaden för sjömannens resa till uppsägningsort åvilar redaren. En tillämp— ning av avtalets regler kan emellertid ge sjö- mannen sämre förmån än vad Sij stadgar. Enligt förutnämnda överenskommelse, bila- ga 7, skall den nuvarande regeln om fri hemresa med underhåll till sjömannens hem- ort överföras till kollektivavtalen. Det före- ligger därför inte någon anledning att be- hålla föreskriften om statens kostnadsansvar.
9.9 Ersättning för förlust av personlig egen— dom vid fartygets förolyckande m.m.
Enligt 7 och 42 åå Sij är sjöman berätti- gad till ersättning av redaren för förlust i vissa fall av personlig egendom. Grunderna för ersättningen regleras i kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 322). Skulle de belopp som anges i kungörelsen inte täcka de skador som förorsakats sjömannen, utgår tilläggser- sättning enligt föreskrifter i kollektivavtalen.
Frågan om ersättning i avsedda fall synes lämpligen böra i sin helhet lösas kollektiv- avtalsvägen. Överenskommelse härom har
Tabell F.
Budgetår Antal fall Belopp 1959/60 8 81 812 1960/61 1 1 648 1961/62 4 19 733 1962/63 3 1 635 1963/64 4 8 774 1964/65 4 13 883 1965/66 3 11 689 1966/67 2 9 704 1967/68 —— — 1968/69 2 18 214
träffats, bilaga 7. Kommittén föreslår därför att författningsbestämmelserna slopas.
9.10 Tvist angående tiänsteförhållandet
Sjöman som är missnöjd med löneavräk— ning, som befälhavaren upprättat i samband med avmönstring, har enligt 43 5 första stycket Sij rätt att vända sig till mönst- ringsförrättare för dennes prövning av av- räkningens riktighet. Till detta stadgande an— sluter bestämmelser i 21 och 26 åå mönst- ringsförordningen om skyldighet för mönst- ringsförrättare att utöva tillsyn och söka åstadkomma förlikning i uppkommande tvister.
Uppstår på utrikes ort tvist angående tjänsteförhållandet, kan tvisten enligt 43 å andra stycket Sij hänskjutas till avgö- rande av svensk konsul. Tvisten får inte dras inför utländsk myndighet. Stadgandet i 26 & mönstringsförordningen om skyldig- het för mönstringsförrättare att söka för- lika parterna är tillämpligt också för tvis- ter av detta slag. I & 51 förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskick- ningar och konsulat finns bestämmelser, som i första hand gäller handläggningen av tvist, vilken hänskjutits till konsuln för av- görande.
Tvister angående anställningsförhållandet avgörs numera i regel genom förhand- lingar mellan rederiet eller redareorganisa- tion och de anställdas organisationer. Till denna utveckling har bidragit den förbätt- rade kommunikationen med fartygen och de fackliga organisationernas växande infly- tande. Av betydelse är även att de flesta
anställningsfrågor numera löses genom kol- lektivavtalen. Genom kommittéförslaget förskjuts tyngdpunkten i de tjänsteavtals— rättsliga bestämmelserna ytterligare till kol- lektivavtalen. Utvecklingen har medfört att mönstringsförrättare och konsuler i allt mindre utsträckning anlitas för att lösa tvis- ter på området. Nämnda myndigheter har av naturliga skäl liten eller ingen erfaren- het av att tolka och ta ställning till kollek- tivavtal och kommittén finner ej heller med hänsyn till det anförda något behov av att i ny lag ålägga dem en sådan uppgift. I lag- förslaget har därför ifrågavarande bestäm- melser slopats, med undantag för den vik— tiga föreskriften, att tvist som rör sjö- mans anställning, inte får dras inför ut- ländsk myndighet. Denna regel upptas i 14 å i förslaget (10.2.1).
Kommittén vill emellertid understryka att förslaget inte medför någon ändring i mönstringsförrättares ovannämnda skyldig— heter enligt 21 och 26 55 mönstringsför- ordningen. Vad gäller den i 5 51 konsulsför- ordningen föreskrivna handläggningsord- ningen inför konsul föreslår kommittén att författningsrummet ändras så, att en lik- nande ordning i fortsättningen kommer att gälla, när konsul tar upp förlikningsfrågor enligt nämnda 26 å mönstringsförordningen. Protokoll skall föras och tillställas parterna.
9.11 Ordningsföreskrifter angående tillträde till och utevaro från tjänsten
I 51 5 första och femte styckena åläggs sjö- man skyldighet att inställa sig i rätt tid till tjänstgöring och att vid förhinder underrätta befälhavaren. Tredje och fjärde styckena i paragrafen innehåller vissa föreskrifter att iakttas under hamnuppehåll.
Kravet att arbetstagare skall inställa sig till tjänstgöring på bestämd tid följer själv- fallet direkt av arbetsavtalet. Regeln härom liksom övriga nyssnämnda ordningsföre- skrifter har inte sin plats i ny lag. Om sär- skilda regler av detta slag krävs, bör de i stället upptas i överenskommelser mellan ar- betsmarknadspartema eller i instruktioner från arbetsgivaren.
Vissa föreskrifter om landlov behandlas i överenskommelsen, bilaga 7. _
Bestämmelse som motsvarar 51 5 andra stycket upptas i 43 å i förslaget (10.3).
9.12 Hämtning av sjöman genom polismyn- dighets försorg '
I 52 5 Sij föreskrivs att befälhavaren har rätt att anlita vederbörande polismyndighet för att föra ombord påmönstrad sjöman, som underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten eller som går i land utan att vara berättigad till det eller som inte kommer tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land. Hämtningsrät— ten gäller under förutsättning att fartyget eljest ej har tillräcklig besättning och att det går i utrikes fart. Rätten är emellertid inte begränsad till utrikes hamnar.
Vid tidigare lagrevisioner har ifrågasatts att slopa hämtningsrätten men den har an- setts böra kvarstå på grund av de säregna förhållanden som råder inom sjöfarten. Här- vid har särskilt anförts svårigheten att på främmande orter ersätta sjömannen med en ny arbetskraft, de ekonomiska konsekven- serna av att fartyget uppehålls och risken för att disciplinen ombord skulle kunna äventyras. Vidare har pekats på de olägen— heter som kan uppstå för en sjöman som kvarlämnats på främmande ort.
Under senare år har från ILO:s sida vid upprepade tillfällen hemställts om översyn av stadgandet i 52 5 Sij. Härvid har hän- visats till att lagrummet inte står i överens- stämmelse med reglerna i Artikel 1 c) och cl) i konventionen nr 105 angående avskaf- fande av tvångsarbete. Konventionen har ra- tificerats av Sverige år 1958 (se bilaga 3).
Av kommitténs undersökning, se bilaga 4, framgår att befälhavares befogenhet enligt 52 & utnyttjats i cirka 80 fall under ett år. Av dessa fall inträffade 10 i närtrafik och 70 i oceantrafik. Hämtningsrätten utnyttja- des på 27 fartyg, dvs. 7 % av samtliga. Rät- ten ansågs betydelsefull av 67 % av de be- fälhavare som besvarat frågan härom.
Den nuvarande regeln innebär endast en rätt för befälhavaren att i angivna situatio- ner begära biträde av vederbörande polis-
myndighet för att hämta sjömannen till far- tyget. Däremot medför regeln självfallet inte någon skyldighet för polismyndighet, vare sig i Sverige eller utomlands, att ingripa en- ligt befälhavarens önskemål.
De ekonomiska skäl som anförts till stöd för lagregeln kan inte längre anses ha sådan tyngd, att de motiverar en tvångsregel av detta slag. Till förmån för att behålla be— stämmelsen har vidare anförts, att den kan tjäna till att skydda en sjöman, som eljest riskerar att bli efterseglad i utländsk hamn. Ej heller denna motivering kan accepteras för en regel, som innebär en befogenhet för arbetsgivaren att låta med tvång hämta en arbetstagare till arbetet. Kommittén föreslår därför att regeln om hämtningsrätt utgår ur lagen.
Kommitténs ståndpunkt innebär självfal- let ej att en befälhavare skulle vara förhind- rad att söka kontakt med en utländsk polis- eller socialmyndighet för att t. ex. få hjälp med att spåra upp en besättningsmedlem, som ej återvänt till fartyget. I många fall måste en sådan åtgärd anses motiverad av de sociala risker, som en sjöman kan utsät- tas för, om han efterseglas. Något lagstöd behövs emellertid inte för åtgärder av detta slag.
10. Specialmotivering till förslaget till ny sjömanslag
] kap. 10.1 Inledande bestämmelser
Under denna rubrik upptas i 1—2 åå lagens tillämpningsområde och definieras vissa uttryck i lagen.
i 3".
Sjöman, anställning och skeppsarbete. Lagförslaget inleds med en allmänt hållen paragraf, som ger uttryck för lagens huvud— sakliga begränsning till att avse skeppsar- bete, som utförs av sjöman i befattning på fartyg, samt till redarens och sjömannens avtal om sådant arbete. Paragrafens av- fattning syftar också till att markera det direkta avtalsförhållandet mellan redaren och sjömannen. Med uttrycket sjöman av— ses samtliga, som anställts för att utföra skeppsarbete, följaktligen även befälhava— ren. Lagförslaget tillämpar härvidlag samma terminologi som exempelvis sjöarbetstidsla— gen och mönstringsförordningen.
I lagförslaget används uttrycket »anställ- ning» i stället för det i Sij brukade or- det »tjänst» för att ange arbetsförhållandet mellan redaren och sjömannen. Det valda uttrycket är att föredra för att principiellt hålla isär anställningstiden, som är den tid under vilken arbetsavtalet med redaren lö- per, från tjänstgöringen ombord på bestämt fartyg, vilken sammanfaller med den tid sjömannen enligt förslagets terminologi har befattning på fartyg. Att anställningstidcn
och tjänstgöringen i befattning ombord i praktiken kan komma att helt täcka var- andra är en annan sak. Ordet tjänst, som i gällande lag får beteckna såväl anställ- ning hos redaren som tjänstgöring ombord på fartyget, behålls emellertid i begrepp så- som tjänsteförseelse, ställning i tjänsten m. rn.
I Sij används uttrycket »skeppstjänst» för att beskriva arbete som förrättas av sjö— man i Sij:s bemärkelse, dvs. medlem av den egentliga besättningen. I sjöarbetstids- lagen används också uttrycket skeppstjänst. Enligt 1 & andra stycket sistnämnda lag för- stås därmed arbete, som på svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning eller elejst på grund av förmans uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe.
Med hänsyn till den begränsning som gällande sjömanslag inlägger i uttrycket skeppstjänst är detta inte väl ägnat att be— skriva det arbete, som utförs ombord och som täcks av förslaget till ny sjömanslag. Lagen skall i princip ha avseende på allt arbete som utförs för fartygets räkning el- ler eljest på grund av förmans uppdrag om- bord på fartyget eller på annat ställe. För att det skall vara fråga om skeppsarbete förutsätts dock att arbetet utförs av person, som medföljer fartyget. Arbete som utförs av någon som endast går ombord under hamnuppehåll avses sålunda ej. Å andra sidan är det likgiltigt, om arbetstagaren en- dast tillfälligt medföljer fartygct för t.ex.
enstaka arbetsuppgift eller ingår i fartygets reguljära bemanning. Eftersom den före— slagna definitionen också skiljer sig något från vad som inläggs i sjöarbetstidslagens skeppstjänstbegrepp, synes en annan term än skeppstjänst böra väljas. Kommittén har valt uttrycket skeppsarbete. Härtill har även medverkat att »skeppsarbete» är det ord som kunnat accepteras av den finska sjö— manslagskommittén i den svenskspråkiga texten.
Begränsning i fråga om arbetstagare. Nu- varande lag är tillämplig på samtliga om- bordsanställda, som är antagna av redaren eller befälhavaren. För dem som arbetar på fartyget utan att vara anställda av reda— ren eller befälhavaren gäller lagen enligt 71 å Sij endast i begränsade delar, främst i fråga om minimiålder för antagning jämte vissa regler om läkarundersökning och sjukvård, om allmänna skyldigheter i tjänsten," om lydnadsplikt och om tvångs- medel.
Kommittéförslaget innebär en förskjut- ning av sjömanslagens tillämplighet såtill- vida som lagen i'sin helhet i fortsättningen endast blir att tillämpa på anställda, som fullgör typiskt fartygsarbete, dvs. i prakti- ken på personer, som är sysselsatta i sjö- mansyrkena och i dagligt tal brukar sam- manfattas med uttrycket ombordanställda. Detta kommer till uttryck i den inledande meningen av 1 5 som begränsar lagens tillämplighet till sådant skeppsarbete som utförs av sjöman som har befattning om— bord. Redan definitionen av begreppet skeppsarbete utesluter, att befattning om- bord kan innehas av arbetstagare, vilka är landbaserade och går ombord endast för att utföra arbete medan fartyget ligger i hamn. Vidare innebär kravet att det arbete som tilldelats arbetstagaren skall ha sam- band med fartygets nyttjande och innefatta mera stadigvarande eller regelbundet åter— kommande sysslor. Till personal med sådana uppgifter räknas alltså inte bara medlem— marna av den egentliga besättningen utan också sådana arbetstagare som t. ex. läkare och övrig sjukvårdspersonal. Utanför fal- ler den som visserligen är anställd av reda-
ren och arbetar ombord men vars arbete inte berör fartygets nyttjande, såsom en re- derianställd konstruktör som medföljer för studier inför ett kommande fartygsbygge. Ej heller räknas hit en arbetsstudieman, som tillfälligtvis medföljer för viss utredning. Den som har rent tillfälliga sysslor, t.ex. någon som för en kort period medföljer för att utföra tillfälligt underhålls- eller repara- tionsarbete, kan ej anses ha befattning om- bord. Samma är förhållandet med en rederi- anställd ingenjör, som medföljer ett fartyg under en resa för kontroll av instrumente- ringen. I den föreslagna paragrafens tredje stycke har denna avgränsning uttryckts så, att sjöman skall anses ha befattning på far— tyg, om hans arbetsuppgifter där hänför sig till fartygets nyttjande och avser annat än enbart tillfälliga göromål.
I överensstämmelse med gällande lag (71 5) innebär förslaget att arbetstagare, som anställts av annan än redaren står utanför lagens allmänna tillämpning. På dessa arbetstagare skall enligt 2 5 i för- slaget endast vissa föreskrifter äga tillämp- ning såsom om minimiålder, om skeppsar- betet, om tvångsmedel och om straffansvar. Det kan här vara fråga om högst olika slag av personal med tjänstgöring ombord, t. ex. kiosk- och servicepersonal på vissa passagerarfartyg, kontrollpersonal från ett varv, lastägares superkarg, anställda vid speciella servicebolag eller reparatörer från ett leverantörföretag. Sistnämnda grupper av arbetstagare har ofta endast tillfällig tjänst— göring ombord. Det har framför allt under senare år blivit en tendens att inom service- avdelningarna, huvudsakligen på större pas- sagerarfartyg, överlåta driften på en före- tagare utanför rederiet, vilken anställer per- sonal. I dessa fall intar personalen i fråga om arbetsuppgifter samma ställning som om de varit anställda i rederiet. Hittills har per- sonal av denna typ kollektivavtalsvägen till- försäkrats samma avtalsförmåner som öv- riga ombordanställda. Därmed har dessa ar— betstagare i praktiken också kommit i åt- njutande av väsentligen samma sociala skydd som sjömanslagen ger. Kommittéför— slaget rubbar inte denna ordning.
I detta sammanhang aktualiseras en be- gränsning av friheten att överlåta på före- tag utanför rederiet att som entreprenör an- ställa personal för fartygsdriften. Det kan nämligen ej anses förenligt med redarens och befälhavarens ansvar för sjösäkerhe- ten ombord, att sådan personal inom däcks- och maskinavdelningarna som tillhör mini- mibesättningen i sitt anställningsförhållan- de är beroende av annan än redaren. En re- gel i syfte att tillförsäkra att denna perso- nal alltid är anställd av redaren står i över- ensstämmelse med hittills tillämpad praxis. En sådan bestämmelse lämnar rimligt ut- rymme för den ordning som redan råder på flera fartyg, nämligen att driften av eko- nomiavdelningen överlåtits på ett special- företag, som anställer erforderlig personal. Denna personal kan delvis ingå i besätt— ningen. Kommittén föreslår att den åsyfta— de bestämmelsen införs som ett andra stycke i 9 kap. 1 & säkerhetslagen. En mot— svarande straffbestämmelse placeras som ett nytt stycke i 10 kap. 3 5. Vidare föreslås en följdändring i 9 kap. 11 & säkerhetslagen.
Förslaget behåller sålunda, på grund av de driftsekonomiska fördelar som kan vin— nas, viss möjlighet för en redare att låta be- manna sitt fartyg med personal, som an- ställts av annan än redaren själv. I ett av- seende kan emellertid denna klyvning av arbetsgivareförhållandet ombord inge be- tänkligheter. Reglerna om sjömansskatt Och sjöfolkspensionering är nämligen tillämp- liga endast på dem, som anställts av reda- ren. De sjömän som anställts av entrepre- nör faller sålunda utanför de för redaran- ställda särskilt utformade skatte- och pen- sionssystemen. Enligt kommitténs mening finns anledning att närmare undersöka hu- ruvida ej också de personalkategorier som det här är fråga om bör omfattas av nämn- da skatte- och pensionsbestämmelser. En så- dan utredning har kommittén emellertid an- sett ligga utanför sitt uppdrag.
Begränsning i fråga om tid. Den tjänste- rättsliga reglering som förslaget innefattar är helt motiverad av skeppsarbetets speciella förhållanden och det egentliga sjömansyr- kets villkor. Huvuddelen av lagförslagets
övriga bestämmelser är också motiverade av förhållandena under den tid skeppsarbete utförs. Att avtalet med sjömannen kan in- nebära plikt för honom att under vänteti- der i land, exempelvis mellan det att han lämnat ett av rederiets fartyg och tillträtt befattning i ett annat, utföra tillfälligt land- arbete medför ej, att avtalet till någon del förlorar sin karaktär av avtal om skepps— arbete. Arbetet i land är att betrakta som en bisak för att fylla ut luckor mellan pe- rioderna av skeppsarbete. Enligt kommit- téns förslag har redarens avtal med sjöman- nen om skeppsarbete sålunda en vidare in- nebörd än enligt gällande lag, i det att ett sådant avtal mera generellt förutsätts kun- na täcka också tid, när sjömannen befin- ner sig i land. I enlighet härrned skall i kva- lifikationstid, som hänför sig till sjöman- nens tjänstgöring hos redaren, inräknas även perioder, när sjömannen vistas i land för att senare tillträda befattning på samma el- ler annat av redarens fartyg. Det har här- vidlag intet att betyda om sjömannen un- der sådana mellanperioder utför arbete för redaren, har semester, kortare tjänstledig- het e. d. Avgörande är att avtalet under en sådan mellantid inte förändrats att i själva verket avse något annat än skeppsarbete. Den förändring av lagens formella till- lämplighet som kommittén sålunda föreslår torde i allmänhet inte behöva bereda någ- ra praktiska svårigheter. Som regel framgår det redan av de enskilda bestämmelsernas utformning, om de skall äga tillämpning inte bara när sjömannen har befattning om- bord på fartyg utan även under sådana mel- lanliggande perioder när sjömannen befin- ner sig i land. I andra fall framgår det av bestämmelsens syfte, i vilka situationer den är tillämplig. Sålunda kan ex.vis sjöman- nens lydnadsplikt i förhållande till överord- nade ombord eller skeppsnämndens befo- genheter ej åberopas under tid, när sjö- mannen är på resa till fartyget för att till- träda sin befattning där eller kvarlämnats i en hamn för att senare inställa sig till tjänstgöring på annat fartyg i rederiet. Begränsning i fråga om arbete. Förhål- landena vid de typer av avtal. där sjöman-
nen inte bara arbetar åt redaren i befatt- ning på fartyg utan också under mellan- perioder i land får bedömas annorlunda, om sjömannen i praktiken får anses ha över- förts till andra arbetsuppgifter än skepps- arbete. Rederiet kommer överens med en befälhavare eller en maskinchef om att den- ne skall lämna sjötjänsten och övergå till att vara kontrollant vid rederiets fartygs- byggen. En matros sysselsätts mera stadig- varande i rederiets landorganisation. I så- dana fall är arbetet regelmässigt ej att anse som skeppsarbete eller kan anses följa av ett avtal om sådant arbete. Det faller följ- aktligen utanför lagens tillämpning. Tid un- der vilken den anställde fullgör sådana främ- mande arbetsuppgifter skall i enlighet här- med t. ex. inte kvalificera för förmåner enligt sjömanslagen, försåvitt inte särskild överenskommelse träffas härom.
Tveksamhet om lagen skall vara tillämp- lig kan också uppstå i sådana enstaka fall när en tillfällig landvistelse i avvaktan på fortsatt skeppsarbete övergår till att bli en mera permanent landanställning i rederiets tjänst. Sjömannen. som under ett avbrott i sjötjänstgöringen sysselsatts i annat arbete i redarens tjänst, stannar kvar i detta ar- bete utan att tillträda ny befattning på far- tyg. I regel torde dock övergången till sta- digvarande landanställning vara markerad genom särskild överenskommelse med sjö- mannen, administrativ eller kameral åtgärd från rederiets sida eller på annat sätt som visar att arbetsuppgifterna inte längre är att betrakta som ett led i fullgörandet av ett avtal om skeppsarbete.
Tänkbart är också att ett arbetsavtal en- dast till en mindre del avser skeppsarbete och att arbetstagarens dominerande presta— tion består av annat arbete. Tydligt är att lagen blir tillämplig på avtalet till den del det avser skeppsarbete. Däremot kommer avtalet i övrigt att falla utanför tillämp- ningsområdet. Som exempel på befattnings- havare med avtal av detta slag kan nämnas en av redaren anställd superkarg och de anställda vid en träindustri, vilka tidvis ar- betar ombord på industrins bogserfartyg, tidvis i land.
I den mån sjömanslagens bestämmelser ej är tillämpliga, får frågor om t.ex. sjö- mannens anställningsförhållanden bedömas efter de vanliga arbetsrättsliga grunder som gäller för landanställda. Det är av betydel- se att man tydligt markerar när sjömannen tillträder befattning ombord på fartyget och därigenom skapar klarhet, om han är un- derkastad de särskilda villkor som gäller under tjänstgöring ombord. Förslaget för— utsätter att ett mönstringsförfarande eller likartat institut formellt avgränsar den pe- riod när sjömannen har befattning ombord. En sådan period kan även i fortsättningen komma att motsvara sjömannens hela an- ställningstid hos redaren. Däremot förlorar mönstringen sin nuvarande tjänsterättsliga betydelse, som hänger samman med att an- ställningsavtalet enligt Sij är knutet till den faktiska tjänstgöringen ombord på be- stämt fartyg. Inte sällan kan förekomma att sjömannen i praktiken redan tillträtt befattningen ombord innan mönstring äger rum. I sådana fall bör sjömannens anteck- nande i skeppsdagboken som medlem av besättningen eller liknande åtgärd vara av- görande. I fartyg där mönstringsplikt f.n. inte förekommer bör uppförande av sjö- mannens namn på manskapsförteckningen vara avgörande för lagförslagets tillämplig- het.
Lagans tillämplighet under väntetid m. 711. Som ovan nämnts förutsätter förslaget att sjömannens anställningsavtal med redaren kan bestå också under perioder, när han ej utövar befattning på fartyg. Han kan ha lämnat befattningen för exempelvis se- mester eller annan ledighet. Det kan ha skett för att han skall invänta annat far- tyg, där han skall tjänstgöra. Situationen kan också vara den att anställningsavtalet uppsagts i samband med att sjömannen läm- nat befattningen men att uppsägningstiden fortfarande löper. Också under perioder när sjömannen inte fullgör arbete åt reda— ren i befattning på fartyg, kan lagens regler enligt förslaget i viss utsträckning bli till- lämpliga. Detta gäller de centrala bestäm- melserna om redarens sociala ansvar för sjö- mannen, nämligen 18 5 om redarens skyl-
dighet att svara för sjömannens uppehälle i land, 31 5 om rätt till lön vid arbets- oförmåga på grund av sjukdom eller ska— da, 34 5 om rätt till vård för sjukdom eller skada, 36 5 om åtgärder i samband med dödsfall och 37 5 om kostnad för begravning. Dessa bestämmelser bör gälla under sådana perioder av anställningstiden som kan betraktas som likvärdiga med tid när sjömannen har befattning ombord. För att detta skall vara fallet krävs att sjöman- nen skall vara kvar i redarens tjänst och väntar på att tillträda ny befattning på re- darens fartyg eller att anställningsavtalet uppsagts och den tid som återstår av an- ställningstiden efter det att sjömannen läm- nat befattningen ombord endast motsvarar uppsägningstid. För att här åsyftad tid skall jämställas med tid i befattning fordras vida- re, att sjömannen under tiden utför arbete åt redaren eller eljest står till dennes förfo- gande för detta ändamål. Det är rimligt att med sådan tid också likställa fritid, som är vederlag för ordinarie arbetstid eller er- sättning för övertidsarbete. Som en sam- manfattande benämning på sådana perioder utanför tjänstgöring i befattning på fartyget, vilka omfattas av lagens nämnda sociala regler, har kommittén valt beteckningen »Väntetid».
I väntetiden ingår sålunda inte tid när sjömannen åtnjuter semester eller har tjänst- ledighet. I detta sammanhang kan erinras om att reglerna i 10 å andra stycket sc- mesterlagen blir tillämpliga i de fall att sjö- mannen drabbas av sjukdom under semes- ter. Är han sjuk när den för honom be— stämda semestern börjar, är han sålunda inte skyldig att räkna sjukdagarna som se- mesterdagar. Det behöver han ej heller göra om han insjuknar först efter det att semes- tern börjat.
2 %.
I 70—72 55 Sij finns regler om la- gens tillämplighet i fråga om personer om- bord, som inte tillhör den egentliga besätt- ningen. Beträffande ombordanställda som är antagna av redaren eller befälhavaren är lagen utan undantag tillämplig. Är de an-
ställda hos annan arbetsgivare eller medtas de ombord enligt vad som stadgas i 346 & SjöL blir endast vissa av bestämmelserna tillämpliga.
Som utvecklats under 1 & föreslår kom- mittén den ändringen att lagen i sin helhet skall tillämpas endast på skeppsarbete, som utförs av sjöman i befattning på fartyg. Arbetstagare som ej har befattning på far— tyget är, i överensstämmelse med 71 5 Sij, i huvudsak undantagna från tillämp— ningen av de tjänsteavtalsrättsliga och so- ciala bestämmelserna. Bestämmelserna om skeppsnämnden skall tillämpas på dessa ar- betstagare utom i vad avser nämndens be— handling av anställningsavtalsfrågor. Kom- mittén föreslår också att samtliga anställda ombord omfattas av reglerna om arbetskon- flikt. Flera av straffbestämmelserna blir här- jämte tillämpliga på arbetstagare, som sak- nar befattning ombord.
I andra och tredje styckena av den före- slagna paragrafen upptas bestämmelser mot- svarande 71 å andra stycket och 72 5 Sij.
2 kap. 10.2 Om anställningsavtalet
10.2.1 Om frigående och frånträdande av anställningsavtal
Under rubriken »Om ingående och frånträ- dande av anställningsavtalet» upptar försla- get i 3 5 regler om avtalets form, i 4 & stadganden om minimiålder för att använ— das i skeppsarbete, i 5—7 55 föreskrifter om avtalets frånträdande och i 8—11 åå regler om sjömans rätt att i särskilda fall bli fri från avtalet. 12 &- stadgar om avta- lets förlängning. 13 å ger föreskrifter an- gående närvaro vid sjöförklaring och 145 om förbud att dra tvist inför utländsk myn- dighet.
3 &.
Föreskrift om skriftligt anställningsavtal finns i Sij endast när det gäller befälha— varen. 1 & ålägger redaren att sörja för att avtalet med befälhavaren upprättas
skriftligt. Regeln tillkom i 1922 års Sij och infördes för att i båda parters intres- se främja användandet av skriftlig form för anställningsavtalet. Befälhavaren ansågs ha att bevaka så viktiga intressen att rätts- förhållandet mellan redaren och honom borde läggas på säker grundval. För övriga sjömän får den i 11 5 första stycket Sij nämnda avräkningsboken fylla motsvaran- de funktion.
Förutom nyssnämnda regel i l 5 Sij finns lagföreskrift om skriftligt anställnings— avtal endast i hembiträdeslagen. I båda fallen är det fråga om ordningsföreskrif— ter och försummelse påverkar ej avtalsför- hållandet mellan parterna. I kollektivavtal förekommer stundom bestämmelser om skriftliga avtal eller om anställningsbevis. Dessa bestämmelser är också att betrakta som ordningsföreskrifter.
De uppgifter och det ansvar som följer med en anställning som befälhavare, sär- skilt på fartyg i utrikes fart, är betydande. Det är därför viktigt att anställningsavta- lets innehåll på olika punkter är så klart och otvetydigt som möjligt och att det lätt kan styrkas. Skäl talar också för att reda- rens avtal med övriga kategorier ombord— anställda ges skriftlig form. Även om des- sa avtal sällan är särskilt komplicerade och i allmänhet bygger på kollektivavtalen, av- viker dock avtalen om skeppsarbete från motsvarande avtal till lands och kan i en framtid komma att variera åtskilligt efter olika anställningsformer, som kan erbju— das. Skriftlig form av anställningsavtalet skulle därför i båda parters intresse vara ägnat att förebygga missförstånd mellan ar- betsgivare och anställda samt kunna vara av vikt i förhållandet med utländska myn- digheter. Det kan sålunda vara erforderligt i samband med inresa, t. ex. för semester, att sjömannen kan styrka att anställnings- förhållande föreligger. Ett generellt krav om skriftlighet behöver inte medföra nå- gon administrativ omständlighet. I enkla fall, när kollektivavtal i praktiken regle- rar avtalets innehåll, kan det sålunda vara lämpligt att använda standardiserade for- mulär, som hänvisar till kollektivavtalet.
Redarens skyldighet bör även gälla änd- ringar och tillägg, som vidtas efter avtalets ingående.
Kommittén föreslår sålunda en bestäm- melse om att redaren skall sörja för att hans anställningsavtal med sjöman skall upprättas skriftligt. Underlåtenhet att iaktta skriftlig form medför ej att muntligt avtal saknar giltighet. Den skyldighet som lagen med den föreslagna utformningen lägger på redaren torde dock medföra, att, i hän- delse av tvist om avtalets innehåll, bristan- de utredning kan komma att gå ut över honom.
45.
Gällande räIt. I 105 första stycket Sij stadgas att yngling under femton år och kvinna under aderton år inte får användas i skeppstjänst. I andra stycket föreskrivs att den som ej uppnått aderton år inte får användas i eldartjänst eller i tjänst som kollämpare. Från denna senare regel ges enligt tredje stycket möjlighet till dispens för den som uppnått femton års ålder.
Kommittén. Vid tiden för den nuvarande lagbestämmelsens tillkomst var den grund- läggande skolutbildningen regelmässigt av— slutad när barnet uppnått femton års ål- der. Enligt gällande skollag den 6 juni 1962 (SFS nr 319) upphör skolplikten, om den inte fullgjorts dessförinnan, med utgången av vårterminen det kalenderår, när bar- net fyller sexton år. Den sålunda förlängda obligatoriska skolgången bör föranleda en anpassning av minimiåldern för ynglingar, som skall användas i skeppsarbete. Som villkor för att ta sådant arbete bör gälla, att ynglingen har fyllt eller under kalen- deråret kommer att fylla sexton år och har fullgjort sin skolplikt. Med en sådan utformning av regeln skapas möjlighet för den som önskar att omedelbart sedan den obligatoriska skolgången avslutats ta an- ställning ombord på fartyg.
Kommittén har övervägt att för pojkar, som ej uppfyller ålderskravet, öppna möjlig- het att under ferietid ta anställning i be- fattning på fartyg. Kommittén har ej an- sett en sådan lösning lämplig. För densam-
ma skulle visserligen kunna anföras att fe- riearbete ombord skulle ge ungdomen ti- diga kontakter med sjömansyrket och på så sätt kunna främja rekryteringen till yr- ket. Avgörande är emellertid att sjömans- yrket regelmässigt är så fysiskt ansträng— ande och i övrigt krävande, att det inte bör ens under kortare perioder utövas av ung— dom, som ej har skolgången bakom sig.
Föreskrift om särskild minimiålder för eldare och kollämpare på fartyg infördes i Sij är 1925 med anledning av att Sve- rige ratificerat en av ILO år 1921 antagen konvention (nr 15) i detta ämne. Vad gäller åldersgränsen för kollämpare på kolelda- de ångfartyg, där arbetet ansetts vara för hårt för den som är under aderton år, saknar regeln härom praktisk betydelse, eftersom sådana fartyg inte längre används i den svenska handelsflottan och ej heller kan tänkas komma att tillföras denna. Bestäm- melsen kan därför slopas. Den särskilda ål- dersgränsen för eldare har tillkommit bl. a. därför att eldartjänsten ansetts vara allt- för ansvarsfull för att anförtros sjöman un- der aderton år. Eldararbete förekommer nu- mera huvudsakligen på turbindrivna fartyg. Sådant arbete är mycket ansvarskrävande och bör ej anförtros annan än den som upp- nått viss mognad. En föreskrift om mini- miålder för att använda sjöman i arbete som eldare bör därför behållas och den nu- varande gränsen vid aderton år synes lämp- lig.
Frågan om åldersgränser för vissa ar- betsuppgifter ombord är i första hand en säkerhetsfråga, som gäller fördelningen över huvud taget av arbetsuppgifterna om- bord. Detta talar i och för sig för att över- föra stadgandet om arbete som eldare till säkerhetslagen. En sådan överföring skul- le emellertid medföra att åldersföreskrif— terna blev splittrade mellan sjömans- och säkerhetslagarna. Eftersom den allmänna åldersregeln har en naturlig plats i sjö- manslagen, har kommittén stannat för att föreslå att stadgandet om minimiålder för att användas som eldare behålls i förslaget. Den möjlighet till dispens som anvisas i 10 % tredje stycket Sij har ej utnyttjats
under senare år. Stadgandet har tillkommit för att underlätta rekryteringen. Behov av sådana dispenser föreligger ej och bör med hänsyn till säkerheten ombord ej heller kunna meddelas.
Kommittén vill i detta sammanhang erin- ra om att säkerhetslagen under 9 kap. 3 & upptar bestämmelse om att redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhavaren och den som eljest leder ar— bete ombord skall iaktta allt som med hän— syn till arbetets natur och de förhållan- den, under vilka arbetet bedrivs, samt de ombordanställdas ålder, yrkesvana och öv- riga förutsättningar för arbetet, skäligen kan fordras för att förebygga att ombord- anställd ådrar sig ohälsa i följd av arbe— tet eller drabbas av olycksfall däri.
Denna bestämmelse tar sikte på arbetar- skyddet ombord. En bestämmelse av det— ta slag är emellertid även motiverad av in- tresset att trygga sjösäkerheten. Det är up- penbart att, om unga och oerfarna perso- ner sätts till uppgifter, som de ej är vuxna, detta inte bara kan utgöra en olycksrisk för dem själva utan också äventyra övriga om- bordvarandes och fartygets säkerhet. Kom- mittén föreslår därför att nämnda stadgan- de i säkerhetslagen ändras så, att kravet på arbetsledningens fördelning av arbets- uppgifterna med hänsyn till de ombordan— ställdas personliga förutsättningar även syf- tar till att tillgodose sjösäkerhetens intresse.
Till det nu anförda skall framhållas de möjligheter, som säkerhetslagens beman— ningsregler erbjuder i syfte att för skilda typer av fartyg säkra minimibesättningar med lämplig sammansättning. I den mån regler finns motiverade om åldersgränser för befattningshavare i viss tjänst, bör frå— gor härom kunna tas upp i samband med fastställande av minimibesättningar för be- rörda fartygsslag.
Vid remissbehandlingen av det år 1962 avgivna betänkandet om säkerheten på far- tyg framhöll LO angående arbetarskyddsbe— stämmelser till sjöss bl. a., att det var av synnerlig vikt att arbetarskyddslagens be- gränsningar i största möjliga utsträckning blev gällande även för ombordanställd min—
derårig, varmed förstås den som inte fyllt aderton år, samt att det inte fanns några som helst skäl för att någon skillnad mellan arbete till sjöss och annat arbete skulle be- stå i detta hänseende.
Kommittén delar ståndpunkten att det allmänna arbetarskyddet i största möjliga utsträckning bör gälla även minderåriga ombordanställda. Efter mönster från 26% arbetarskyddslagen föreslår därför kommit- tén vidare, att 9 kap. 35 säkerhetslagen kompletteras med ett tredje stycke uppta- gande stadgande, som ålägger befälhava- ren särskild tillsyn vid användande av min— derårig i skeppsarbete till förekommande av olycksfall och ohälsa.
55.
Frågor som sammanhänger med tjänste- avtalets ingående och upphörande har i Sij i princip överlämnats åt parternas fria bestämmande. Undantag härifrån utgör uppsägningsregeln i 15 &. Frånsett nämnda regel, som inte kan avtalas bort, finns be- stämmelser om avtalets upphörande i 12 och 13 åå Sij. Sistnämnda stadganden syftar endast till att reglera fall där par- terna underlåtit att träffa överenskommelse.
12 & Sij ger regler för det fall att sjö- man antagits för bestämd tid eller med för- behåll om bestämd uppsägningstid och av- talstiden utgår under pågående resa. För att undvika osäkerhet och tvist, som kan uppstå som följd härav, har sedan gammalt funnits en regel av civilrättslig karaktär, som förlänger avtalet på i övrigt oföränd- rade villkor att gälla till fartygets ankomst till vissa typer av hamnar.
Det kan ej uteslutas att avtal, som skall gälla under bestämd tid och saknar bestäm- melse om ort för dess upphörande, kom- mer att träffas också i fortsättningen. Även om det från båda parters synpunkt kan synas naturligt att tjänstgöringen utan di- rekt lagstöd pågår tills fartyget når hamn, där frånträdande kan ske, finner kommit- tén övervägande skäl tala för att behålla en regel, som förlänger avtalet tills farty- get når sådan hamn. För närvarande gäller att avtalet förlängs till fartygets ankomst
till svensk hamn eller, om fartyget dess- förinnan anlöper utländsk lossnings-, last- nings- eller uppläggningshamn, till sådan hamn. Denna begränsning beträffande ut- ländska hamnar synes oskäligt snäv. Det bör räcka med att avtalet i båda parters intresse ej upphör i sådana hamnar, som fartyget endast tillfälligtvis anlöper. Kommit- tén föreslår därför den begränsningen i re- geln om avtalets upphörande i närmaste hamn, att avtalet inte får upphöra i utländsk hamn, som fartyget anlöper enbart för bunk- ring eller landsättning av sjuk eller skadad person, ej heller i hamn som fartyget tillfäl- ligt besöker kortvarigt av hänsyn till de om- bordvarandes, fartygets eller lastens säker- het.
Nuvarande 125 avser även det fall att avtalet träffats med förbehåll om bestämd uppsägningstid och tiden utgår under resa. Enligt förslaget behandlas detta fall på samma sätt som övriga fall där parterna underlåtit att träffa överenskommelse om var anställningsavtalet skall kunna frånträ- das. Regler härom tas upp under 6 5.
65.
Paragrafen motsvarar 2 & och 13 & första och andra styckena Sij.
Uppsägningsort. Kollektivavtalen för de olika kategorierna sjömän innehåller bestäm- melser om villkoren för anställningsavtalets upphörande i fråga om såväl platsen för frånträdandet som uppsägningstidens längd. Arbetsgivare och arbetstagare kan dessutom stödja sig på rikhaltig rättspraxis inom den allmänna arbetsrätten och de sedvänjor som utbildats inom sjöfartsnäringen.
Som framgår av den allmänna motive- ringen är organisationstillhörigheten bland redare och de ombordanställda mycket hög och kollektivavtalen täcker därför prak- tiskt taget hela denna del av arbetsmarkna- den. För det helt övervägande antalet an- ställningsavtal saknar därför bestämmelser- na i 2 ä och 13 5 första och andra stycke- na Sij betydelse.
Det kan emellertid alltjämt förekomma att man utanför kollektivavtalsområdet in— går anställningsavtal, som saknar föreskrift
om avtalets upphörande. Frånvaro av över- enskommelse om var avtalet får frånträdas skulle i sådana fall skapa en osäkerhets- situation för den anställde som kan te sig allvarligt besvärande. Det är därför rimligt att förslaget upptar en bestämmelse som kan tillämpas i sådana fall. För att regeln skall erbjuda tillräckligt socialt skydd bör den tillförsäkra den ombordsanställde att efter uppsägning inte bli lämnad på en plats som erbjuder sämre möjligheter att reda sig och ta nytt arbete än den där han befann sig, när han träffade avtalet med redaren. Från denna synpunkt synes en lämplig regel vara, att sjömannen inte får uppsägas att frånträda avtalet på annan ort, än i hamn, som är belägen i det land där sjömannen har sin hemort, eller på orten där han ingick anställningsavtalet. En reglering av detta slag bör emellertid även gälla sjömannens egen rätt att säga upp anställningsavtalet. Detta är motiverat i ar- betsgivarens intresse. Gäller regeln ensidigt till förmån för den anställde, kan denne få ett intresse att underlåta att träffa av- tal om uppsägningsort, vilket skulle vara otillfredsställande. Regeln bör i stället av- fattas så, att båda parter kan antas ha in- tresse av att träffa uttrycklig överenskom- melse om var avtalet får frånträdas.
Det skulle kunna invändas att regeln om uppsägningshamn när det gäller sjöman- nens rätt att säga upp sig i väl hög grad begränsar hans möjligheter att lämna an- ställningen. Han är nämligen så länge han är i befattning på fartyg genom den före- slagna regeln beroende av att hans fartyg kommer till uppsägningshamn. Redaren där- emot har i princip möjlighet att, om skäl till uppsägning föreligger, säga upp sjö- mannen och under uppsägningstiden, oav- sett var fartyget befinner sig, tillgodose sjömannens berättigade intresse genom att bekosta hans resa till uppsägningshamn. Emellertid har den föreslagna regeln, när sjömannen säger upp avtalet, endast till- lämpning under tid när han har befattning på fartyg och under väntetid. Föreskrift om denna inskränkning upptas i paragra- fens andra stycke. Ytterligare skall fram—
hållas att rätten till fri hemresa och möj- ligheten att efter viss tid eller på speciella personliga grunder lämna anställningen hos redaren oavsett vad avtalet innehåller — be- träffande vilka förmåner kommittén i det följande kommer att framlägga förslag — till stor del undanröjer olägenheterna för sjömannen av att regeln formellt gäller lika för arbetsgivaren och den ombordanställ- de. Härtill kommer att de fall när regeln kan komma att få betydelse får antas vara ytterst sällsynta på grund av kollektivavta- len. Kommittén har mot denna bakgrund också sett angeläget, att stadgandet inte blir onödigt komplicerat.
Paragrafen avser endast tillsvidareavtal. Detta slag av anställningsavtal är det nor- mala i svensk arbetsrätt. Dct i 135 första stycket Sij upptagna stadgandet, att ett avtal med bestämd avtalsperiod övergår till att bli ett tillsvidareavtal om arbetstagg- ren stannar kvar sedan tiden löpt ut utan att ny uppgörelse träffas, följer redan av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Prin- cipen torde vara så självklar, att den inte fordrar särskild reglering i lagen. Förslaget upptar därför inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen härom.
En särskild fråga rör förhållandet mellan regeln om uppsägningshamn och den rätt att på grund av grov tjänsteförsummelse m. m. avskeda sjöman, som redaren f.n. har en- ligt 33 & Sij. Kommittén avser att denna rätt i fortsättningen skall få sitt innehåll bestämt av allmänna arbetsrättsliga normer och den praxis som utvecklar sig på sjöfarts- området. För närvarande innebär avsked enligt 33 å i praxis, att bestämmelserna om uppsägningshamn inte behöver iakttas. Kom- mittén har vid förslaget till ny bestämmel- se om uppsägningsort inte förutsatt någon ändring härvidlag. Denna ordning har inte kommit till särskilt uttryck i gällande lag och det torde inte finnas behov av att i ln- gen närmare reglera, i vilken mån bestäm- melserna om uppsägningshamn skall tilläm- pas vid kontraktsbrott från någondera sidan. Frågan härom bör liksom övriga om an- ställningsavtalets upphörande bero av den arbetsrättsliga praxis som utvecklar sig och
bl. a. kommer till uttryck i avtal och dom- stolsavgöranden.
Särskild bestämmelse om frånträdande— hamn för befälhavaren är ej erforderlig. Skulle i något fall avtal inte kunna åbero- pas, blir den föreslagna paragrafen till- lämplig även på denne.
Uppsägningstid. Som nämnts innehåller kollektivavtalen för flertalet kategorier om- bordanställda regler om uppsägningstider. Bestämmelserna härom i 13 & tredje stycket Sij har för dessa anställda inget praktiskt ändamål. I fråga om befälhavarna saknas visserligen i stort sett kollektivavtalsbestäm- melser om uppsägningstid. Övervägande an- talet befälhavare har emellertid enskilda tjänsteavtal, som innehåller sådana regler. För en del befälhavare som sysselsätts på mindre fartyg saknas enskilda avtal och be- träffande dem skulle i nuläget 2 & andra punkten Sij möjligen kunna sägas vara normerande.
Något allmänt vägande skäl att välja lag- form för reglering av uppsägningstiden tor- de emellertid inte finnas. Att för den lilla grupp anställda, som för närvarande saknar stöd av avtal om uppsägningstidens längd, behålla den nuvarande regeln skulle stri- da mot kommitténs strävan att utmönstra bestämmelser, som närmast hör hemma i kollektivavtalen. Skulle stadgandet bortfal- la, torde för övrigt praxis i fråga om be- fälhavarens uppsägningstid vara så fast, att någon tvekan knappast kan råda om gäl- lande uppsägningstider. Kommittén finner därför särskild bestämmelse för befälhavarna inte vara erforderlig.
7 5.
Sedan gammalt har funnits stadganden, som medgivit sjömannen att efter viss tids anställning på bestämt fartyg bli fri från avtalet. Härigenom har man velat före- bygga de olägenheter som ett alltför lång— varigt tjänsteavtal på samma fartyg kan medföra. I Sij upptas ett stadgande av detta innehåll i 15 & första stycket. En mot- svarande regel för befälhavaren finns i 2 5.
I 15 å andra stycket ges redaren eller
hans ställföreträdare möjlighet att vid ny mönstring av sjömannen på samma fartyg med denne avtala, att han skall bli kvar i tjänsten under ytterligare en tid av högst ett år från mönstringstillfället.
Ettårsregeln har enligt nuvarande lag av- görande betydelse för sjömän, som önskar lämna tjänsten innan de blivit kvalificera- de till fri hemresa med underhåll. Så länge kvalifikationstiden för nämnda förmån är längre än den föreskrivna tiden efter vil- ken avtalet får frånträdas, får ettårsregeln karaktären av en nödvändig säkerhetsven- til mot alltför lång sammanhängande tjänst- göring på ett och samma fartyg. Förkortas kvalifikationstiden för fri hemresa så att den sammanfaller med eller understiger ett år, förlorar bestämmelsen om ovillkorlig uppsägningsrätt nämnda innebörd. Den blir då i stället att helt allmänt betrakta som ett hinder mot avtalsbundenhet under allt- för lång tid.
Det kan ifrågasättas om behov finns att på detta sätt behålla en spärr mot långtids- bundna avtal mot bakgrund av att kommit- téns syfte är att främja fastare anställnings- förhållanden, vilket skall medföra att de anställda stannar längre tid hos samme ar- betsgivare än vad som nu är fallet.
Till förmån för att behålla en regel mot- svarande den i 15 & Sij talar dock vä- gande skäl. Sjömansyrkets natur, bl. a. den isolering från övrigt samhällsliv som ut- övandet ofta medför för den enskilde, gör att yrket kan bli mycket påfrestande. Så länge många av dem som går till sjömans— yrket inte dessförinnan fått en grundlig skol- ning eller på annat sätt haft möjlighet att skaffa sig erfarenheter om yrkets innebörd, är det inte rimligt att de skall kunna binda sig att stanna i anställningen under kanske flera år.
Det kan vidare vara så att förutsättning- arna för den enskildes yrkesval, t.ex. fa- miljeförhållandena, ändras under anställ- ningstiden. Långtidsavtal kan i sådana fall innebära en obillighet för den anställde. Kommittén har av dessa skäl stannat för att behålla en regel, som ger sjömannen rätt att efter viss tid få lämna anställningen ef-
ter avtalad uppsägningstid. Denna rätt skall inträda efter nio månaders anställning, oav- sett om avtalet gäller för längre tid.
Enligt 2 och 15 55 Sij förutsätts att sjömannen varit i tjänst på ett och samma fartyg under kvalifikationstiden för att han skall äga rätt att uppsäga avtalet i förtid. Betraktas sjömannen i fortsättningen som knuten till redaren och ej i första hand till fartyget är en naturlig konsekvens, att upp- sägningsrätten inträder också efter viss tids anställning i samma rederi. Om man inte kompletterar den tidigare regeln på detta sätt, skulle regeln för övrigt kunna sättas ur spel, om sjömannen av redaren före kva- lifikationstidens utgång beordras tjänstgöra på annat fartyg. Möjligheten att bli fri från avtalet bör också stå till buds, om sjömannen tjänstgjort den föreskrivna mini- mitiden på ett och samma fartyg, ehuru fartyget under tiden bytt ägare. Den om- ständigheten att sjömannen under nio må- naderstiden utnyttjar ledighet för semester eller också för någon tid på grund av sjuk- dom faktiskt ej är i tjänstgöring skall liksom enligt gällande lag ej inverka på uppsäg- ningsrätten.
Den anställningsbundenhet som enligt för- slaget skall kunna medges under högst nio månader bör kunna förlängas om sjöman- nen samtycker därtill. Sådant samtycke skall vara skriftligt. Stadgandet i 15 å andra stycket Sij förutsätter att samtycke läm- nas i samband med mönstring. Enligt kom- mittén bör det stå parterna fritt att även utan samband med mönstring komma över- ens om att sjömannen skall kvarstanna 1 an— ställningen. För att sjömannen inte skall bli otillbörligt bunden bör föreskrivas, att samtycke till fortsatt anställning inte får ges tidigare än en månad i förväg. Detta hindrar självfallet ej att redaren och den ombordanställde redan långt innan löpan- de kvalifikationstid är till ända kommer överens om fortsatt tjänstgöring, men bun- denheten för sjömannen kan ej utsträckas längre tid än nio månader räknat senast från det samtycke lämnades, eventuellt med tillägg i det fall att samtycket lämnats i för- väg av högst en månad.
Om sjömannen har befattning ombord, inträder hans rätt först när fartyget an— löpt hamn för lossning, lastning eller upp- läggning. Befinner sig sjömannen om- bord på redarens fartyg i annan egenskap än befattningshavare, gäller inte den fö- reslagna begränsningen till vissa hamnar.
85.
Under rubriken »Om sjömans rätt att er- hålla entledigande» upptar sjömanslagen be- stämmelser om rätt för sjöman att i vissa angivna fall häva anställningsförhållandet. Från principiell synpunkt kan ifrågasättas om lagen bör särskilt reglera i vilka fall som den ombordanställde skall kunna från- träda anställningsavtalet utan att iaktta överenskommen uppsägningstid. I den män inte samma resultat uppnås vid tillämpning av allmänna arbetsrättsliga principer, kan det synas naturligt, att berörda frågor lö- ses av parterna själva avtalsvägen. Kom- mittén har dock lagt vikt vid det praktiska värdet, att sjömanslagen slår fast vissa typ— fall där starka sociala skäl bör medföra denna rätt för sjömannen. De bestämmel- ser som kommittén sålunda anser böra be- hållas skall gälla de ombordanställda utan undantag och alltså innefatta även befäl- havaren. Av naturliga skäl blir fallen där denne befattningshavare har anledning åbe- ropa bestämmelserna sällsynta. De saknar för den skull inte praktisk betydelse. Som exempel kan nämnas att ett fartyg från fredliga vatten omdisponeras för fart huvud— sakligen i krigszon. I ett sådant fall bör befälhavaren inte vara hårdare avtalsbun- den än någon av de övriga ombordsan- ställda.
Beträffande bestämmelserna i 35 5 Sij om rätt för sjömannen att omedelbart frånträda tjänsteavtalet, om han visar att han kan få tjänst av högre grad på far— tyg än den han innehar och därmed i lag- rummet jämställda situationer, har under kommitténs överläggningar framhållits, att stadgandets användbarhet är begränsat ge- nom regeln om ersättare. Att rekrytera så- dan är ofta svårt för den enskilde samti- digt som det kan medföra betydande kost-
nader för honom. Möjlighet till omedel- bart entledigande är dock av stor vikt, t. ex. i det fall sjömannen erhållit ny an- ställning i land med bestämd tillträdesdag eller när det inträffat personlig omständig- het, som kräver att sjömannen snabbt åter- vänder till hemorten. Gällande grunderi 35 % Sij för rätt att omedelbart från— träda anställningen bör därför behållas. Å andra sidan är det uppenbart, att, om vill— koret att ställa ersättare slopas. det måste krävas, att sjömannen iakttar regelmässig uppsägningstid. I sådant fall begränsar sig problemet till frågan om sjömannen skall medges att lämna anställningen i första hamn sedan uppsägningstiden löpt ut eller om han skall vara tvingad att vänta till dess far- tyget anlöper avtalad uppsägningshamn. Kommittén anser ej att undantag från gäl- lande regler om uppsägningshamn bör fast- ställas i sjömanslagen. Sådana frågor bör finna sin lösning avtalsvägen. Kommittén har därför stannat för att behålla villkoret, att duglig man skall sättas i sjömannens ställe utan ökad utgift för redaren. För- slaget förutsätter ej att det alltid är den frånträdande som anskaffar efterträdaren. I praktiken kommer ofta redaren att sköta den saken. Denne kan antas i regel ha större förutsättningar att skaffa en duglig ersättare. I några fall kan dessutom be- fordringsordningen inom rederiet medföra att efterträdaren bör vara en befattnings- havare, som redan är anställd i företaget.
För de fall då omständighet inträffat som gör det till en välfärdsfråga för sjöman- nen att bli fri från anställningen gäller en- ligt Sij samma regler om anskaffande av ersättare som i fall när högre tjänst er- bjuder sig. Uttrycket »välfärdsfråga» tar närmast sikte på fall, då andra än ekono- miska grunder i första hand kommer i be— traktande. Som exempel kan nämnas att dödsfall eller svår sjukdom inträffat inom den trängre familjekretsen. Kräver omstän- digheterna i dessa fall att sjömannen ome- delbart lämnar anställningen, kan det bli förenat med oöverstigliga ekonomiska hin- der för honom att bekosta ersättare. Kom-
mittén föreslår därför att gällande absoluta regel om sjömannens kostnadsansvar mild- ras så, att villkoret i dessa fall helt eller del- vis kan efterges, om det är skäligt. Här- vid skall hänsyn tas till den tid sjömannen varit anställd hos redaren och till övriga förhållanden, såsom t.ex. beskaffenheten av den omständighet som föranleder att sjömannen slutar anställningen, hans eko- nomiska förhållanden och utgiftens stor- lek.
95.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 36 % Sij. Förslaget avser i första hand sjöman, som har befattning på far- tyget. Rätten att frånträda anställningsav- talet omfattar också den sjöman som an- ställts men ännu inte tillträtt befattning på det riskhotade fartyget. Samma möjlighet har den, som redaren beordrat att med- följa fartyget utan att där inneha någon befattning. Avsikten kan t.ex. vara att befordra sjömannen till hamn för att han där skall tillträda befattning på annat far- tyg. En förutsättning för att sjömannen skall ha rätt att frånträda avtalet är, att sjömannen inte tidigare godtagit att följa med fartyget under de krigs- eller smitto- risker som förelegat i det särskilda fallet. En sådan accept kan endast gälla bestämd resa. Generella åtaganden från sjömannens sida att fullgöra resor under angivna ris- ker kan inte betraktas som sådant godta- gande, vilket betar sjömannen rätt enligt förslaget att omedelbart häva avtalet.
I motsats till stadgandet i Sij gäller det samtliga sjömän.
Beträffande de sjukdomar som nämns i andra stycket hänför sig uttrycket allmän- farlig sjukdom till den indelning som åter- finns i smittskyddslagen den 26 april 1968 (nr 231) och i smittskyddskungörelsen sam- ma dag (nr 234). Smittsamma sjukdomar indelas enligt nämnda lag (4 5) i allmän- farliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. I kun— görelsen anges uttömmande vilka sjukdo- mar som hänförs till allmänfarliga eller veneriska sjukdomar. Den föreslagna pa-
ragrafen tar hänsyn endast till sådan smitt- sam sjukdom som är hänförlig till gruppen allmänfarliga sjukdomar.
10 €.
Bestämmelsen i 37 5 Sij har numera ringa praktisk betydelse. Avtal om anställ- ning under bestämd resa ingås sällan. I uttrycket »bestämd resa» har man i praxis lagt in, att både avgångsort och bestäm- melseort skall vara noggrant angivna i av- talet. Det förekommer dock att överens— kommelser av detta slag träffas, t. ex. med studerande som vill göra en resa mellan studieterminerna. För sådana ombordan- ställda kan det vara av betydande intresse att den avtalade resan ej ändras väsentligt så att tjänstgöringstiden förskjuts. Skäl fö- religger därför att överföra bestämmelsen i 37 5 första stycket till förslaget. Stad- gandet har i förslaget endast undergått en redaktionell omskrivning.
I 37 å andra stycket Sij upptas regler bl. a. om fri resa med underhåll efter tjänsteavtalets upphörande. Förslaget inne- håller regler härom i 29 &.
11 &.
Enligt 38 & Sij äger sjöman under vis— sa villkor erhålla entledigande, om fartyget ej är i sjövärdigt skick eller om det brister i fråga om utrustning, bemanning, lastning, barlastning eller besättningens bostäder. Vid tjänsteavtalets upphörande på någon av nämnda grunder har sjömannen rätt till två månaders lön jämte fri resa med under- håll till avmönstringsort.
Efter tillkomsten av Sij har de cen- trala författningsbestämmelserna om sjö- fartssäkerheten omarbetats och samman- förts till lagen om säkerheten på fartyg. I samband därmed har den offentliga kon— trollen över sjösäkerheten och hälsoförhål- landena ombord skärpts. Enligt säkerhets- lagen kan ett fartyg beläggas med nyttjan- deförbud, om det finns skälig anledning att misstänka att väsentliga sjösäkerhetskrav påtagligt eftersatts på fartyget. Fråga om nyttjandeförbud prövas av sjöfartsverket el— ler statens fartygsinspektion, utom riket
som regel av svensk konsul som förordnats att öva tillsyn av fartyg, och kan tas upp på initiativ av myndigheten eller efter an— mälan t.ex. från en ombordanställd. Be- slut av annan än sjöfartsverket skall ge- nast underställas verket för godkännande. Risken för att en anställd skall behöva full- göra arbete på ett fartyg under svensk flagg, vilket ej är sjövärdigt, får därför antas vara obetydlig.
Man kan emellertid ej utesluta möjlighe— ten av att allvarliga brister i ett fartygs sjö— värdighet uppstår under förhållanden t.ex. när fartyget under avsevärd tid befinner sig långt från Sverige och den offentliga kontrollen ej är effektiv. Avhjälps inte bris- terna kan för den ombordsanställde enda utvägen vara att lämna anställningen, om han ej önskar medfölja fartyget.
Kommittén föreslår därför att i ny lag upptas stadgande som motsvarar 38 5 Sij. Den nya bestämmelsen har anpas— sats till säkerhetslagens utformning. Det är givet att det för att motivera rätt att ome- delbart frånträda anställningsavtalet måste vara fråga om en påtaglig brist som med- för allvarlig fara. Vidare skall föreligga underlåtelse att vidta de åtgärder som er- fordras för bristens undanröjande. Felet el- ler bristen skall antingen hänföra sig till fartygets allmänna sjövärdighet, fel i fram- drivningsmaskineriet, läckage e. d., eller be- stå däri, att lastning eller barlastning skett så, att säkerheten ombord är hotad eller att säkerheten åsidosatts genom att passage- rare medtagits utöver tillåtet antal eller att bemanningen är otillräcklig. Kravet på att bristen skall medföra allvarlig fara uttrycks liksom i gällande lag med förutsättningen, att de ombordvarande genom bristen kan antas bli utsatta för livsfara under resan.
Rätt till entledigande kan enligt Sij även grundas på att den bostad som er- bjuds ombord är hälsovådlig. Denna grund till entledigande utvidgas i förslaget att avse samtliga inrättningar och anordningar om- bord. Brister dessa allvarligt i fråga om skyddet mot ohälsa eller olycksfall och vid— tas inte rättelse, bör detta kunna motivera, att sjömannen med omedelbar verkan från-
Om sjömannen får reda på missförhål- landena innan resan börjat, skall han kun- na häva avtalet med redaren omedelbart. Får han kännedom om bristerna först un- der resans gång, skall han kunna lämna anställningen i första hamn som fartyget anlöper. Det har ingen betydelse om den- na hamn endast anlöps tillfälligt, t. ex. för bunkring.
Bestämmelser om fri resa med underhåll vid frånträdandc enligt detta stadgande upp- tas i 29 &.
12 5.
I 17 5 Sij regleras den situation som uppkommer när utländsk myndighet vägrar sjöman att komma in i landet när han skall avgå från tjänsten, eller fordrar sä— kerhet, som sjömannen inte kan ställa. Förbudet att komma in i det främmande landet kan gälla inte bara längre vistelse utan också mera tillfälliga uppehåll i lan- det, t.ex. i avvaktan på sjömannens om- placering till annat fartyg eller på ny an- ställning.
Det är i praktiken vanligt att utländsk myndighet för sjömannens tillstånd att kom- ma in i landet fordrar att redaren svarar eller ställer säkerhet för kostnader, som. kan uppkomma i samband med sjöman- nens vistelse i landet och för hans resa till hemlandet eller annat land där han får resa in.
Enligt nuvarande stadgande gäller att sjömannen har både plikt och rätt att kvar- stanna i tjänsten, tills fartyget når ort där avmönstring kan äga rum. Hans skyldig- het att kvarstanna i tjänsten är obetingad. Hans möjlighet att själv kräva att få stanna ombord är emellertid beroende av att av- sevärd olägenhet inte möter mot att han kvarstår i tjänsten.
Även i den nya lagen finns behov av en bestämmelse som löser anställningsfrå- gan i fall när förutsedd avmönstring inte kan ske på grund av inreseförbud för sjö- mannen. Vid en överföring av regelni 17 5 Sij synes vara en vinst att denna omredigeras så, att anställningsavtalet auto-
matiskt förlängs, om sjömannen inte kan lämna fartyget där avtalet var avsett att upphöra. Enligt förslaget gäller i sådana fall avtalet utan vidare tills fartyget an- kommer till ort, där hinder inte finns mot att frånträda avtalet. Det står parterna fritt att avtala om ett annat arrangemang, t. ex. att sjömannen får tillfälle att med flyg resa till ort, där han kan uppehålla sig i väntan på ny anställning. Den auto- matiska förlängningen av anställningsavta- let skall ej äga rum, om redaren eller, vil- ket innebär en nyhet, sjömannen kan före— bära avsevärd olägenhet av att avtalet på detta sätt lever vidare. Redaren kan sålun- da redan ha anställt annan man i sjöman- nens ställe under förlitande på att sjöman- nen inte skulle bli nekad tillträde till land och fortsatt anställning av honom kan stöta på praktiska hinder. Sjömannen å sin sida kan ha tungt vägande personliga skäl för att välja en annan utväg ur den uppkom- na situationen än att behålla sin anställ- ning.
Att avtalet förlängs innebär att sjöman- nen fortsätter att arbeta åt redaren på sam- ma villkor som tidigare. Har avtalsförläng- ning skett, behövs inte någon ytterligare uppsägning från någondera parten utan sjö- mannen har rätt att frånträda så fort far- tyget når hamn, där han ej avvisas.
13 å.
Paragrafen motsvarar 16 å andra styc- ket och 41 5 första stycket Sij, som handlar om skyldighet för sjöman att kvar- stanna på ort där sjöförklaring skall avges.
Föreskrifter om sjöförklaring återfinns i 301—315 åå SjöL och i sjöförklaringskun- görelsen den 25 maj 1967 (nr 294).
Förslaget innebär att sjöman har skyl- dighet att vara tillgänglig vid sjöförklaring när hans närvaro påkallas. Detta gäller oavsett om anställningsavtalet består eller ej. Emellertid är det inte nödvändigt att sjömannen under väntetiden kvarstannar på fartyget eller förrättningsorten. Personliga skäl eller tjänstgöringsförhållandena kan motivera, att sjömannen avvaktar sjöförkla- ringen på annan ort. Sjömannen skall dock
på kallelse snabbt kunna infinna sig på platsen för sjöförklaringen. Förslaget ut- formas därför så, att sjömannen skall kvar- stanna på orten eller i sådan närhet, att han på kallelse utan dröjsmål kan infinna sig till förrättningen. För den tid som sjö- mannen sålunda står till disposition för för— höret skall han, även om avtalet utlöpt, uppbära lön och underhåll. Föreskriften om— fattar även befälhavaren.
14 5.
I 43 å andra stycket Sij meddelas bestämmelser om slitande av tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen an- gående tjänsteförhållandet under tid när far- tyget befinner sig på utrikes ort. Där stad- gas också att tvisten inte får dras inför ut— ländsk myndighet. Sistnämnda föreskrift tillkom i 1952 års lag men samma princip gällde redan tidigare. Enligt 33 å andra stycket punkten 5 Sij har befälhavaren rätt att avskeda sjöman, som åsidosatt före- skriften.
Som framgår av den allmänna motive- ringen föreslår kommittén att regeln om konsuls rätt att avgöra tvister rörande an- ställningen slopas. Förbudet att dra sådan tvist inför utländsk myndighet bör emeller- tid gälla också i fortsättningen. Den nu- varande bestämmelsen i 33 & första styc- ket Sij att överträdelse av förbudet ut- gör avskedsgrund saknas, eftersom försla- get över huvud taget inte reglerar avskeds— grundema. Befälhavaren kan dock enligt förslagets 18 5 första stycket punkten 4 skilja sjöman, som åsidosätter föreskriften, från hans befattning på fartyget.
10.2.2 Om befattning på fartyg
Förslaget upptar under denna rubrik i 15 & regler om avräkningsbok, i 16 & stadgan- de om redares rätt att skilja befälhavare från befattningen på fartyget, i 17—18 så bestämmelser om en motsvarande rätt för befälhavaren gentemot övriga sjömän på fartyget och i 19 5 en föreskrift om att skiljandet från befattningen ej inverkar på avtalsförhållandet.
Enligt kommittéförslaget skall skriftliga anställningskontrakt upprättas med samtliga sjömän. Kontraktet upprättas i samband med att sjömannen tillträder sin anställning i rederiet och det saknas anledning att upp- repa ett anställningsliknande förfarande varje gång som sjömannen därefter tillträ- der en befattning på fartyg inom avtalets ram. Härigenom förlorar avräkningsboken sin nuvarande betydelse för tjänsteavtals— förhållandet, vilket sammanhänger med att gällande lag förutsätter, att anställningsav- talet endast gäller tjänst på bestämt fartyg och att avräkningsboken redovisar arbets- avtalet mellan redaren och sjömannen.
Under den period när sjömannen enligt förslaget tjänstgör i befattning på bestämt fartyg fordras emellertid att uppgifter om sjömannens personliga förhållanden och an- ställningsvillkor finns tillgängliga på far- tyget. Det skriftliga anställningsavtalet kan behöva kompletteras i avseenden som rör just denna period. Sådana uppgifter bör införas i en handling som upprättas när tjänstgöringen tillträds. Här avses uppgif- ter om den befattning i vilken sjömannen skall tjänstgöra och om de närmare tjänste- villkoren ombord. Sjömannen skall t. ex. utöver avtalad tarifflön uppbära tillägg så- som tankfartygs- och farttillägg. Kommittén upptar bestämmelser härom i första styc- ket av förevarande paragraf.
Mönstringsförrättare har enligt 21 & mönstringsförordningen skyldighet att vid avmönstring såvitt möjligt tillse att sjöman— nen tillgodonjutit lön och övriga förmåner enligt sitt avtal. Sådan tillsyn skall dock inte förekomma om sjömannen endast till- fälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader återvända dit. Om sjömannen i framtiden knyts fastare till rederiet och det därför blir vanligare att han efter le- dighet återvänder till samma fartyg eller till annat i rederiets flotta, får nämnda till- syn mindre betydelse.
Den närmare utformningen av avräk- ningsbokens innehåll bör ankomma på sjö- fartsverket att bestämma.
I ett andra stycke behålls den hänvis-
ning till mönstringsförordningen som intas i 11 & fjärde stycket Sij. Nuvarande föreskrift i 11 å tredje stycket om skyl- dighet att hålla kollektivavtal tillgängliga på fartyget upptas i 64 å i förslaget.
16 5.
Enligt 3 & första stycket Sij kan reda— ren när som helst skilja befälhavaren från hans befattning. Stadgandet är en följd av det sysslomanna- och fullmaktsförhållande vari befälhavaren står till redaren och över- ensstämmer med den allmänna regeln, att ingen kan fortsätta att vara fullmäktig för en annan längre än denne själv vill det. Med hänsyn till de stora intressen för vil- ka befälhavaren har ansvaret lär regeln gäl- la oberoende av vad parterna avtalat. Pa- ragrafen ger i andra stycket befälhavare, som avskedats utan laga skäl, rätt att er- hålla ersättning av redaren i form av lön under bestämd tid samt fri resa med under- håll till bestämd ort. Avskedandet behand— las sålunda som avtalsbrott med skyldighet för redaren att utge skadestånd för brutet kontrakt.
Regeln i 35 första stycket Sij över- förs med en mindre redaktionell ändring till förslaget. Innebörden av bestämmelsen i förslaget är emellertid en annan än tidi— gare. Enligt Sij är redaren oförhindrad att utan iakttagande av uppsägningstid men med skyldighet att utge bestämt skadestånd avskeda befälhavaren från hans befattning. Med sistnämnda uttryck avses befälhavarens anställning hos redaren, eftersom lagen för- utsätter att befälhavaren, liksom övriga om- bordanställda, anställts endast för tjänst i befattning på bestämt fartyg. Den föreslag— na bestämmelsen tar, i enlighet med de grundprinciper som kommittén redogjort för tidigare, inte sikte på befälhavarens anställ- ning hos redaren utan på hans tjänstgöring i det enskilda fartyget. Det kan, exempel- vis av säkerhetsskäl eller på ekonomiska grunder, ligga i redarens intresse, att be- fälhavaren blir skild från befälet på det fartyg han anförtrotts. Huruvida detta skil- jande från befattningen på fartyget skall förenas med att anställningen i redarens
tjänst upphör, får i första hand bero av en bedömning från redarens sida om skäl föreligger för att uppsäga befälhavarens an- ställningsavtal eller ej. Vid en sådan be- dömning skal-l hänsyn i vanlig ordning tas till förhållandena i det aktuella fallet, inne— hållet i anställningsavtalet samt den arbets- rättsliga praxis som gäller. Redarens nu- varande behov av att med omedelbar ver- kan kunna avskeda befälhavaren har moti- verats med att denne intar en förtroende- ställning. En sådan ställning förutsätter dock att befälhavaren är tilldelad ett fartyg och bortfaller, om han skiljs från sin be- fattning ombord på fartyget. För att häva fullma-ktsförhållandet är det därför tillräck— ligt att befälhavaren förflyttas från sin be- fattning på fartyget.
Arbetsgiva-res rätt att, när skäl föranle- der därtill, skilja en anställd från tilldelade arbetsuppgifter torde i allmänhet inte krä- va särskilt stöd i lag utan får upptas till bedömande efter sedvanliga arbetsrättsliga grundsatser och praxis inom yrket. Emel- lertid finner kommittén, att befälhavarens ställning med dess offentligrättsliga inslag och hans funktioner som företrädare för lastägarna kan motivera ett uttryckligt stad- gande, som klargör redarens rätt i nämnda avseende. Den föreslagna paragrafen har utformats som en befogenhet för redaren av likartat slag som den vilken tillagts be— fälhavare att på vissa grunder skilja be— fattningshavare från hans befattning. Från lastägarens synpunkt innebär det föreslagna stadgandet ingen förändring i förhållande till 35 första stycket Sij. Har redaren utnyttjat sin befogenhet enligt förevarande paragraf är han skyldig tillse att på farty- get finns behörig befattningshavare, som kan fullgöra en befälhavares åligganden. Detta följer bl. a. av SjöL (se t. ex. 63 å).
I 21 och 22 åå föreslås bestämmelser om samråd eller undersökning inom den i 205 angivna skeppsnämnden, innan sjö- man skiljs från sin befattning på fartyget. Dessa bestämmelser avses ersätta de nuva- rande reglerna i 145 Sij om samråd inom disciplinnämnd vid uppsägning och i 335 andra stycket samma lag om förhör
inföir samma nämnd vid avsked. Sistnämn- da bestämmelser omfat—tar inte det fall att redaren utnyttjar sin nuvarande befogenhet enligt 3—5 åå Sij att häva befälhava- rens tjänsteavtal.
I överensstämmelse härmed föreslås att frågor om redarens rätt enligt den föreslag- na paragrafen att skilja en befälhavare från hans befattning på fartyget inte skall kunna tas upp inom skeppsnämnden. Före- skrift härom tas upp i paragrafens andra stycke.
17 &.
Gällande rätt. I 32 5 Sij ges befälha- varen rätt att avskeda sjöman vid vissa fall av sjukdom eller skada. Förutsättning- arna härför är, att sjömannen till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller att han lider av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande. Vid avsked enligt den- na paragraf är sjömannen berättigad till lön enligt 18å samt fri sjukvård och hem- resa enligt 28 &.
Kommittén. Det följer av förhållandena ombord på ett fartyg, bl. a. de begränsade personalresurser som besättningarna utgör, att sjukdom, som drar ut på tiden, med- för att den sjuke måste ersättas med en arbetsför sjöman. Likaså kan detta fram- tvi-ngas av att en sjöman insjuknar i all- varlig smittsam sjukdom. För dessa fall känner nuvarande lag ingen annan utväg än att avskeda sjömannen. Med den prin- cipiella utgångspunkt som kommittén valt, saknas anledning att i lagen reglera frågan, hur anställningsavtalet kan komma att på— verkas av ett sjukdomstillstånd. Detta får bero av de faktiska förhållandena, bl. 21. de praktiska möjligheterna för redaren att i fortsättningen behålla den sjuke i tjänsten samt den arbetsrättsliga praxis som utbil- dar sig.
Frågan om den sjukes rätt att kvarstan— na ombord på fartyget kan emellertid inte besvaras enbart med en hänvisning till prax- is i fråga om uppsägning av anställnings- avtal vid sjukdom. Det ansvar som åvilar befälhavaren för fartygets drift och för
säkerheten för ombordvarande, fartyg och last, gör nödvändigt, att han utrustas med befogenhet att föra i land sjöman som på grund av sjukdom utgör en fara för övriga ombordvarande eller till följd av sjukdom eller skada för längre tid är ur stånd att fullgöra sitt arbete. Ibland kan en sådan åtgärd bli nödvändig att genomföra mot den sjukes vilja. Kommittén föreslår där- för att befälhavaren får rätt att skilja sjö- mannen från hans befattning ombord på fartyget. Smittsam sjukdom anses liksom i gällande lag medföra sådan fara för öv- riga ombordvarande, att krav ej uppställs på att sjöman-nen i övrigt skall vara tjänste- oduglig för att befälhavarens rätt skall in- träda. Samma kan förhållandet vara med vissa slag av mentala sjukdomstillstånd. Vid annan sjukdom och vid skada behålls det i nuvarande lag upptagna kravet på att sjuk- domen eller skadan skall förorsaka längre tids arbetsoduglighet.
Den föreslagna paragrafen tar inte sikte på anställningsavtalets bestånd. Avser re- daren att häva detta avtal, skall uppsäg- ning ske i vanlig ordning samt uppsäg- ningstid och andra villkor, som kan vara avtalade, iakttas. Uppsägning av anställ— ningen kan — i motsats till vad som gäl- ler i fråga om enbart skiljande från befatt- ningen ombord — endast göras av redaren eller den han bemyndigat därtill. Det lig- ger i sakens natur att befälhavaren i många fall i kraft av sin befattning får anses ha s.k. ställningsfullmakt att sluta och häva anställningsavtal för vissa kategorier om— bordanställda. Att en sjöman är skyldig att lämna fartyget, när avtalet upphört ef- ter t. ex. uppsägning är självklart och be- höver ej utsägas i lagtexten. Förevarande paragraf har därför ej avseende på fall, där den ombordanställde lämnar fartyget som en följd av att avtalet upphör.
Nuvarande lag tar hänsyn endast till fall av sjukdom eller skada. Kommitténs förslag jämställer med sjukdomsfallen havandeskap, som utgör hinder för ombordanställd att utöva sin befattning.
Eftersom avtalet med redaren förutsätts bestå efter det att sjömannen skilts från
fartyget enligt denna bestämmelse, har re- daren kvar sina avtalsenliga förpliktelser bl. a. för sjömannens uppehälle så länge avtalet varar. I andra stycket i förevarande paragraf lagfästs befälhavarens skyldighet att underrätta redaren i fall där befäl- havaren utnyttjar sin befogenhet att skil- ja en sjöman från hans befattning. Ett sådant skiljande kan, särskilt om sjö- mannen är sjuk, under vissa omständigheter medföra speciella påfrestningar för den som på detta sätt tvingas lämna den plats, där han dittills fått sörjt för såväl logi som kost. Det bör därför åligga befälha— varen att — utöver vad som ankommer på honom i fråga om sjukvård — innan sjömannen lämnar befattningen ombord, övertyga sig om, att det är sörjt för den- nes uppehälle i land. I många fall torde detta inte behöva medföra någon särskild börda, t.ex. i hamnar där sjömannen vid svårigheter att ordna logi och annat underhåll lätt kan få kontakt med agent eller annan företrädare för redaren. Svensk utlandsmyndighet bör alltid ha kännedom om de fall där en sjuk eller skadad sjöman lämnas kvar i land så att myndigheten vid behov skall kunna lämna erforderligt biträ- de. Kommittén föreslår därför en regel om att underrättelse i åsyftade fall obligatoriskt skall lämnas närmaste svenske konsul.
Som kommittén i fortsättningen närmare skall utveckla kan den som enligt denna paragraf tvingas lämna sin befattning om- bord begära samråd inom fartygets skepps- nämnd eller påkalla undersökning om de förhållanden som åberopas som grund för skiljandet från befattningen. Bestämmelser om sjukvårdskostnader och lön medan sjö- mannen är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada upptas i 31, 32, 34 och 35 åå.
18 5.
I 33 5 Sij ges befälhavaren rätt att av- skeda sjöman som i bestämda avseenden visat sig oduglig eller väsentligt åsidosatt sina förpliktelser i tjänsten eller begått vissa särskilt angivna brott. Paragrafen föreskri- ver att förhör skall hållas inför disciplin-
nämnden innan sjömannen avskedas. Detta skall äga rum, oavsett om sjömannen kan närvara eller ej. Bestämmelsen ger vidare föreskrifter i fråga om lön och hemrese- förmåner.
Vad kommittén anfört under föregående paragraf om nuvarande rätt för befälhava- re att avskeda sjöman vid sjukdomsfall, gäller i princip även bestämmelserna i 33 5 Sij. Den nya lagen bör inte ta ställ- ning till frågorna, om arbetsgivarens rätt att häva anställningsavtalet på grund av arbetstagarens bristande duglighet, tjänste- förseelse eller liknande. Av hänsyn till far— tygets behöriga nyttjande och säkerheten ombord bör emellertid befälhavaren ha be- fogenhet att obunden av redaren ingripa i här åsyftade fall, där arbetstagare på grund av oduglighet eller bristande pliktuppfyllelse inte lämpligen kan behållas i befattningen ombord.
Det finns emellertid inte någon anled- ning att gå längre än att låta denna befo- genhet avse sådant skiljande från befatt- ningen ombord som närmare behandlats under 17 &. I praktiken kommer paragra- fen att kunna få betydelse i sådana fall där t. ex. visad oduglighet gäller viss be- fattning och sjömannen på den grunden in- te kan behållas ombord men möjlighet finns till omplacering på annat fartyg i rederiet. En sådan omplacering kan ligga i båda parters intresse även i fall, där den om- bordanställde gjort sig skyldig till svårare tjänsteförseelse men denna får ses som en följd av bristande anpassning på ett be- stämt fartyg.
En förutsättning för att en sjöman skall kunna skiljas från fartyget enligt denna para- graf är, att åtgärden föregåtts av under- sökning inom skeppsnämnden. Bestämmel— se härom finns intagen under 215 i för— slaget.
Av detta följer att befälhavare på fartyg där skeppsnämnd inte finns endast har möj- lighet att skilja en sjöman från befattningen i det fall, att han har redarens uppdrag.
Den föreslagna bestämmelsen upptar samtliga de grunder som anges i 335 första stycket Sij. Punkten 3 har omfor-
mulerats så att det tydligt framgår att onyk— terhet kan vara orsakad av alkoholhaltiga drycker eller av annat berusningsmedel så- som narkotika.
19 %.
Den befogenhet som lagförslaget ger be- fälhavaren att skilja en sjöman från hans befattning ombord är principiellt skild från frågan om hävande av anställningsavtalet mellan sjömannen och arbetsgivaren. Skall sjömannen med eller utan iakttagande av uppsägningstid skiljas från rederiets tjänst, finns inget behov av att särskilt skilja ho— nom från befattningen ombord, när han i samband med anställningens upphörande lämnar fartyget. Befälhavarens möjlighet att mot sjömannens vilja skilja honom från hans befattning ombord tar i stället sikte på de fall där sjömannen, på grund av särskilda förhållanden, t.ex. sjukdom el— ler grov missanpassning, bedöms inte kunna behållas i arbete ombord på fartyget. I dessa fall anser sig befälhavaren inte kunna eller böra ta ställning till frågan om anställnings- förhållandets bestånd eller saknar han befo- genhet att för redaren fatta beslut om upp- sägning av avtalet.
Det följer av sig självt att, om sjöman- nen endast avlägsnats från befattningen om- bord utan att avtalet uppsagts till upphö- rande, detta består till dess det på ena eller andra grunden bringas att upphöra. Har befälhavaren utnyttjat sin befogenhet att skilja en sjöman från befattningen om- bord, kvarstår de avtalsenliga förpliktelser- na för redaren att anvisa arbetsuppgifter, utbetala lön samt svara för kost och logi ävensom för sjömannen att hålla sig till— gänglig för arbete. Några praktiska pro— blem i samband härmed torde endast säl— lan behöva förekomma. I de allra flesta fall kommer en sjöman, som lämnat sin befattning, att ha kontakt med redaren ge- nom dennes agent på platsen. I andra fall kan svensk konsul tjäna som förmedlande länk mellan sjömannen och hans arbetsgi- vare. Grundregeln att en sjöman, som skilts från befattningen ombord, alltjämt är kvar i redarens tjänst så länge hans anställnings-
avtal inte blivit uppsagt eller på annan grund upphört, har för tydlighetens skull ansetts böra komma till uttryck i en särskild be- stämmelse.
10.2.3 Om skeppsnämnd
I 205 föreskrivs i vilka fartyg skepps— nämnd skall finnas utsedd. Vidare ges reg- ler om dess sammansättning och samman- kallande samt om röstning inom nämnden. 21 & reglerar de fall när nämnden obliga— toriskt skall göra undersökning. Enligt 22 5 har sjöman rätt att påkalla samråd eller undersökning. 23 och 24 5?) innehåller reg- ler om nämndens verksamhet, när sjö- man försummat sig i tjänsten eller begått brott, som faller under allmänt åtal. I 255 ges föreskrifter om nämndens hand- läggning av ärendena och om ledamots tystnadsplikt. I 265 hänvisas till administ- rativa föreskrifter angående nämndens verk- samhet.
Av bestämmelserna om skeppsnämnden är 20 5 och 23—25 && tillämpliga också på de personer som nämns i 2 5.
20 &.
Gällande rätt. För frågor som gäller di- sciplinbot på fartyg skall enligt 64 & Sij finnas en disciplinnämnd bestående av be— fälhavaren såsom ordförande jämte två av denne för varje särskilt fall utsedda leda- möter. Nämnden sammankallas av befäl- havaren. Detta nämndförfarande i disci- plinfrågor infördes genom 1952 års lag. Tidigare avgjordes ärendena av befälhava- ren ensam, men innan straff ålades sjöman skulle förhör hållas av befälhavaren i när- varo av två gode män, som utsågs av denne bland de mest erfarna på fartyget. Genom 1952 års lag fick nämnden ytterli- gare en uppgift. I 145 infördes nämligen möjlighet för sjöman, som uppsagts, att senast tre dagar före uppsägningstidens ut— gång påkalla samråd rörande uppsägningen inom nämnden. Vid nämndens sammanträ- de skall sjömannen äga framlägga sin sak. Som förutsättning för detta samråd gäller, att sjömannens anställning varat sex må-
nader och att fartyget har minst tio mans besättning. Samråd kan inte påkallas i fru- ga som gäller avsked. Innan sjöman avske- das av skäl som sägs i 33 &, skall dock disciplinnämnden hålla förhör enligt de be— stämmelser som upptas i 64 &.
I 645 ges också regler angående nämn- dens sammansättning och omröstning inom nämnden. Endast i fråga om åläggande av disciplinbot är nämnden beslutande. I samrådsfrågor och vid förhör enligt 33% är den ett rådgivande eller utredande organ.
Kommittén. Vid tillkomsten av 1952 års lag uttalades delade meningar såväl inom 1946 års sjömanskommitté som av remiss— instanserna om önskvärdheten av att i la- gen införa ett system med samråd vid upp- sägning av tjänsteavtal. En liknande ord- ning finns, såvitt angår den enskilda ar- betsmarknaden till lands, stadfäst i det mellan SAF och LO år 1938 ingångna hu- vudavtalet, det s.k. Saltsjöbadsavtalet; i detta lämnas föreskrifter bl.a. om sam- råd i närmare angiven ordning mellan rep- resentanter för arbetsgivare och arbetsta- gare vid ifrågasatt permittering eller upp- sägning av arbetstagare, vars anställning varat minst nio månader. De invändningar som restes mot det föreslagna samrådsstad— gandet i Sij grundade sig på dels att dylika bestämmelser borde överlåtas åt par-- terna att utarbeta avtalsvägen och dels att samrådet indirekt kunde komma att inkräk- ta på befälhavarnas handlingsfrihet i äm- nen, som rör sjöfartssäkerheten och far— tygets bästa, samt över huvud taget skada befälhavarens auktoritet. Föredragande de- partementschefen anförde bl. a. (prop. 170 sid. 89 0. f.), att invändning mot lagstiftning i frågan ej i och för sig syntes vara avgöran— de i betraktande av att arbetsavtalet till sjöss till skillnad från det i land var utförligt regle- rat i lag. Enligt hans åsikt borde mera vikt tillmätas den andra invändningen, men med en varsam utformning av samrådsbestäm- melsen syntes berörda risker kunna undvi- kas; det syntes väl befogat, att man gav den uppsagde rätt att inför en samrådsnämnd framlägga sin sak och få den dryftad också med och av andra personer än befälhavaren.
Under de år som bestämmelsen i 14%= Sij varit i kraft har samrådsförfarandet fungerat bra och några krav på dess slo- pande har inte framförts.
Samrådsinstitutet är ett viktigt led i strä- van att skapa större anställnings- och ur- betstrygghet. Inte minst för arbetstrivseln ombord är det viktigt att kontakten mel- lan redaren eller dennes representant på fartyget samt den anställde är så god som möjligt.
Det nuvarande samrådsförfarandet bör därför behållas och utvecklas. Detta bör ske genom att sjömannen medges rätt att begära samråd inte bara vid uppsägning eller avsked utan också vid åtgärder som innebär att han förflyttas från fartyget. I sistnämnda hänseende åsyftas inte bara befälhavarens lagfästa befogenhet att skilja ombordanställd från hans befattning utan också redarens möjlighet enligt föreliggan- de avtal att på företagsekonomiska eller liknande grunder skilja sjömannen från en befattning för att överföra honom till en annan befattning i annat fartyg.
I vissa situationer kan emellertid ett sam- rådsinstitut visa sig otillräckligt och sjö- mannen bör ha rätt att få åberopade för- hållanden, t.ex. sådana som anförts till grund för en uppsägning eller förflyttning, närmare undersökta.
Kommittén föreslår därför en allmän rätt för sjömannen att hos en nämnd ombord påkalla samråd och begära undersökning i frågor om hans uppsägning eller avsked eller om hans skiljande från befattningen ombord.
En sådan samråds- och utredningsmöj- lighet kan många gånger vara av stor be- tydelse för den berörde sjömannen själv, som därvid får tillfälle att framlägga och diskutera sina förhållanden samt begära klarlägganden.
Även för parternas fackliga organisatio- ner kan det ofta vara av vikt att sådana frågor kan objektivt utredas på fartyget och att på det sättet ett tillförlitligt ma- terial kan erhållas som grundval för even- tuella vidare förhandlingar. Vidare är det otvivelaktigt, att risken för obilliga och för-
hastade ställningstaganden från arbetsgiva- rens eller befälhavarens sida minskar, om man före en ifrågasatt åtgärd får tillfälle att utveckla skälen för den och diskutera den inom en personkrets, som inte direkt berörs av saken.
I överensstämmelse med gällande ord- ning bör undersökning alltid äga rum i vis- sa fall. Främst är fråga om åtgärder, som grundar sig på sådana förhållanden som nämns i 18 5. Innan uppsägning eller av- sked på sådan grund vidtas, skall, såsom utvecklas i det följande, undersökning obli- gatoriskt ske. Sådan utredning skall också följa i det fall att sjömannen blivit efter— seglad.
I enlighet med principen i det s.k. hu- vudavtalet stannade man vid tillskapandet av gällande samrådsbestämmelse för att nämnden skulle ha en rådgivande och inte beslutande funktion. Det uttalades bl.a. att nämnden skulle söka komma till en samstämmig uppfattning i bedömandet av den dit hänskjutna frågan och finna utvä- gar för utjämning av motsättningar mel- lan parterna. Nämndens beslut är sålunda inte juridiskt bindande för parterna men anses vara ett moraliskt förpliktande vär- deomdöme, som manar arbetsgivaren till försiktighet och noggrannhet i avgörandet. Det får även betydelse för fackorganisa- tionernas fortsatta förhandlingar, om frågan förs dit.
Mot bakgrund av de vidgade uppgifter som kommittén föreslår att nämnden till- delas, har kommittén ånyo tagit upp frå- gan, om nämnden enbart bör ha en utre- dande och konsultativ funktion eller om nämnden också bör utrustas med befogen- het att träffa avgörande i frågor om upp— sägning eller skiljande från befattning på fartyget.
Denna principiellt och praktiskt viktiga fråga bör bedömas mot bakgrund av hur man önskar fördela det arbetsrättsliga an- svaret för åtgärder, som riktar sig mot arbetstagaren. Ofta kommer frågan om en arbetsgivare haft fog för sin åtgärd att bero av hur man tolkar anställningsavtalet och bedömer gällande praxis. Behålls
nämndens medverkan vid samrådande och utredande funktioner, torde ansvaret för vidtagna åtgärder helt komma att åvila arbetsgivarparten. Brott mot kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal kan föranleda skadeståndsskyldighet för redaren. Ges där- emot nämnden beslutande funktioner kom- mer arbetsgivarens ansvar att skjutas i bak- grunden. Vid rättsstridigt avsked kan reda— ren med fog hänvisa till att beslutet fattats av nämnd med partsrepresentation. Det förefaller kommittén tveksamt, om det se- nare alternativet i praktiken innebär någon förstärkning av arbetstagarpartens ställning ombord. Till detta kan läggas, att vid en senare tvist mellan de fackliga organisatio- nerna arbetstagarpartens ställning kan för- svåras, om den ifrågasatta rättsstridiga åt- gärden beslutats av en nämnd, som bl.a. innehållit opartisk företrädare för ifrågava- rande arbetstagarkategori. Av vikt i sam— manhanget är också den genom Saltsjöbads- avtalet stadfästa ordningen vid anställnings- frågor till lands. Avgörande skäl för att för de ombordanställda bryta denna ordning föreligger ej.
Skeppsnämnd kan av praktiska skäl ej inrättas på fartyg med mycket liten besätt- ning. Det är därför lämpligt att i lagen be- stämma en gräns för kravet på att nämnd skall inrättas. Kommittén föreslår, att skeppsnämnd skall finnas på alla fartyg med minst sex anställda. I detta antal är befäl- havaren inräknad.
Såsom anförts i den allmänna motive- ringen föreslår kommittén en genomgripan- de revision av nuvarande disciplinförfarande på fartygen. Nämndens uppgifter såvitt av— ser disciplinen begränsas enligt förslaget i huvudsak till rent utredande funktion. Det finns därför anledning att ändra nämndens nuvarande benämning. Enligt särskild över- enskommelse mellan redareföreningen och samtliga de ombordanställdas organisatio- ner har avtalats om inrättande av s. k. sam- arbetsnämnder på fartyg. Dessa nämnder har annan sammansättning och andra upp— gifter än kommittén föreslår. För att skilja de enligt lagen inrättade nämnderna från dessa föreslår kommittén, att den tidigare
disciplinnämnden i stället kallas skepps- nämnd. I fråga om skeppsnämndens sam- mansättning föreslår kommittén den avvi- kelsen från nuvarande ordning beträffande disciplinnämnd, att i nämnden en av leda- möterna alltid skall tillhöra manskapet obe- roende av om ärendet rör anställd av man- skaps- eller befälsgrad. Med hänsyn till de ändrade arbetsuppgifter som skeppsnämn- den fått jämfört med disciplinnämnden kan det ej anses motiverat att låta representa- tionen i nämnden av manskapssidan vara be— roende av om den person som ärendet i första hand rör har manskapsgrad. Ärenden som gäller t.ex. åtgärder angående befäl kommer nämligen i många fall att nära be- röra annan personal ombord. Även bortsett härifrån bör en så allsidig sammansättning av nämnden som förhållandena medger bi- dra till att nämndinstitutionen tillvinner sig resepekt och förtroende.
Enligt gällande bestämmelser skall i disci- plinnämnden i frågor rörande sjöman, som ej har befälsgrad, om möjligt ingå leda- mot av manskapsgrad, företrädesvis av man- skapet utsedd förtroendeman. Kommittén föreslår den ändringen att manskapet all- tid skall vara företrätt i nämnden. Denne ledamot skall om möjligt vara förtroende- man som manskapet utsett. Endast om för- troendeman i något undantagsfall inte skul- le vara utsedd, äger befälhavaren kalla an- nan att i stället tjänstgöra i skeppsnämnden. En förutsättning härför bör dock vara, att saken är så brådskande att man inte kan avvakta att ledamot utses i vederbörlig ord- ning. Skulle händelsevis ärendet röra för- troendemannen, bör manskapet ges tillfälle att utse ny ledamot i nämnden. Sker inte detta, bör befälhavaren ha samma befogen— het att själv utse företrädare för manskapet som i fall när förtroendeman inte finns utsedd. Befälhavares förordnande av före- trädare i nämnden för manskapet skall ha interimistisk karaktär och endast avse be- stämt ärende.
Skeppsnämndens ledamöter bör utses sna- rast möjligt och dess sammansättning på lämpligt sätt meddelas de ombordvarande.
Reglerna om nämndens sammansättning
avser endast fall när ärendet rör en sjö— man. Får nämnden befattning med passa- gerare, som förbrutit sig ombord (se 1705 SjöL) eller med den som är anställd om- bord för annat arbete än skeppsarbete, saknas bestämmelser om sammansättning- en. I sådana fall får befälhavaren kalla ledamöter att tjänstgöra i nämnden efter vad som i varje enskilt fall finns lämpligt.
I ett tredje stycke upptas omröstnings- regler. Eftersom nämnden föreslås vara råd- givande, fordras inte sådana regler för av— görande av själva saken. Ett undantag gäl- ler dock i fall där nämnden med stöd av 23 & beslutar om tilldelande av erinran. Därutöver är erforderligt att föreskriva sådana regler för beslut i frågor, som gäller sakens handläggning inom nämnden. Olika uppfattningar kan komma att fram- föras om nödvändigheten av att vidta viss åtgärd såsom ex.vis hörande av någon person. I sådana frågor synes lämpligen den mening böra gälla som omfattas av flertalet; är ledamöterna av olika mening, skall ordförandens röst gälla. En enkel omröstningsregel av denna utformning synes också kunna tillämpas när beslut skall fat— tas om tilldelande av erinran. Här upp- kommer fråga endast om erinran skall till- delas eller ej. I sådana fall kommer i prak- tiken beslut att fattas enligt majoritetsre- geln. Något behov av att särskilt för disci- plinfallen reglera den situationen att samt— liga tre ledamöter stannar vid olika me- ningar, t.ex. om erinrans innehåll, torde knappast föreligga.
För det fall befälhavare underlåter att föranstalta om att skeppsnämnd utses eller att sammankalla nämnden kan straffansvar uppkomma enligt 49 & punkten 1.
21 &.
Undersökningsskyldigheten motsvarar nu- varande skyldighet enligt 33 å Sij att hål- la förhör innan sjömannen avskedas.
Den föreslagna paragrafen blir tillämplig även på sådana fall, där den ifrågasatta åtgärden att på grund av disciplinärt för- hållande skilja sjömannen från befattning kan komma att beslutas av redaren. Så
snart fråga uppkommer om att förflytta en sjöman från hans befattning ombord på grund av förhållanden hänförliga till dem som nänms i 18å skall undersökning ge- nom nämnden ske innan beslut fattas, och det har härvid ingen betydelse, om beslutet att skilja sjömannen från befattningen kom— mer att träffas av befälhavaren enligt 185 eller av redaren i hans egenskap av arbets- givare.
Kravet på föregående undersökning inom nämnden bör också gälla, om redaren vill på ovan anförda grunder uppsäga anställ- ningsavtalet till upphörande omedelbart el- ler med iakttagande av uppsägningstid.
Som en allmän förutsättning för att nämn- den skall kunna medverka med undersök- ning i nu nämnda fall gäller dock, att sjömannen är kvar i sin befattning på far- tyget. Om en fråga om uppsägning av sjö- mannen blir aktuell först sedan han läm- nat sin befattning ombord och medan han i land avvaktar arbete på nytt fartyg, sak— nas förutsättningar för skeppsnämnds med- verkan enligt denna paragraf.
Från de fall där redaren eller befälha— varen skiljer en sjöman från befattningen ombord bör hållas i sär sådana fall, där den ombordanställde ej inställt sig vid far- tygets avgång och därför inte kunnat med- följa fartyget. Anledningen kan vara ett ursäktligt misstag om fartygets rätta av- gångstid. Det kan också vara situationer, när sjömannen awikit från fartyget eller på grund av försummelse stannat för länge i land. Det är viktigt att även sådana fall blir undersökta av skeppsnämnden. Under- sökning skall äga rum, även om sjömannen ej återkommer till fartyget och själv kan höras. En bestämmelse om obligatorisk undersökning i de fall som här åsyftas har tagits upp som ett tredje stycke i para- grafen.
225.
Också i andra fall än där uppsägning, av- sked eller skiljande från befattning på far- tyget grundar sig på disciplinära eller där— med jämställda förhållanden kan sjömannen ha ett befogat intresse av att få konsultera
nämnden eller få saken undersökt. Rör det sig t.ex. om en på företagsmässiga grun- der beslutad förflyttning av sjömannen till ett annat av rederiets fartyg, kan förflytt— ningen framstå som orättfärdig för sjöman- nen eller oklar till sina faktiska motiv. Det ligger därför ett värde i att sjömannen får tillfälle att få frågan diskuterad och even- tuellt också undersökt inom nämnden. Begäran om samråd eller undersökning bör framställas i så god tid som möjligt för att åtgärden skall få verklig mening. Kommittén har emellertid inte velat göra samrådet eller undersökningen formellt be— roende av att begäran görs inom viss fixe- rad tid. Om sjömannen kommer alltför sent med sitt önskemål, kan följden bli, att något samråd i verklig mening ej hinns med eller att den begärda undersökningen inte blir av. I fall av tidsnöd kan fråga uppkomma, om nämnden uppfyllt lagens krav. Det är tydligt att kravet på samråd och undersökning kan motsvaras endast om nämnden har rimlig tid till sitt förfogande. Framställs en begäran om samråd eller un- dersökning strax innan fartyget skall avgå från den hamn där det är avsett att sjö- mannen skall lämna fartyget, kan det visa sig praktiskt omöjligt att efterkomma önske— målet. Nämnden bör i sådant fall anteck- na i skeppsdagboken sjömannens begäran och skälet till att samråd eller undersökning inte kunnat komma till stånd. Inte sällan kan dock en undersökning vara av betydel- se, även om den sker i efterhand sedan sjö— mannen lämnat sin befattning. I så fall skall den begärda utredningen äga rum. Redaren eller befälhavaren bör i så god tid som möjligt varsko sjömannen om såda- na förändringar i hans anställningsvillkor som kan föranleda, att sjömannen själv vill påkalla samråd eller undersökning. Enligt gällande lag är rätten till sam- råd förbehållen arbetstagare, vars anställ- ning varat sex månader. Principen, som är hämtad från Saltsjöbadsavtalet, grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen att samrådsinstitutet skall förbehållas arbetsta- gare, som har fastare anknytning till före— taget och därför har särskilt anspråk på
trygghet i anställningen. Kommittén slopar denna inskränkning. Ett samråds- eller un— dersökningsförfarande kan vara av sådan vikt, inte bara för den enskilde sjömannen utan också för hans fackliga organisation och för redaren, att det bör omfatta samtli- ga sjömän, utan avseende på den tid de varit anställda.
23 5.
I den allmänna motiveringen har kommit- tén utvecklat skälen för att slopa nuvarande disciplinära straffrättsskipning ombord. Den ståndpunkt kommittén intagit innebär emel- lertid ej, att man kan undvara utredning i disciplinärende. Fall av misskötsamhet och indisciplinärt uppträdande ombord kan komma att senare behandlas i sjömans- nämnden. För handläggningen där är det av betydelse att bästa möjliga utredning kan åstadkommas.
Många svenska handelsfartyg går i trafik, som inte regelbundet berör svenska ham- nar. Åtskilliga av dessa fartyg kommer aldrig eller mycket sällan till Sverige. Möj- ligheterna att genom svensk myndighets försorg utreda fall av allvarlig misskötsam- het på dessa fartyg är sålunda begränsade. Det är vidare viktigt att utredning kan ske snabbt för att få uppgifter såväl av den felande som av andra personer, vilkas hö— rande kan antas ha betydelse för saken.
Vad nu sagts talar för att utredning sker på fartyget. Den föreslagna skeppsnämnden synes lämplig att anförtros denna utredan- de uppgift. Nämnden bör ha samma sam- mansättning vid handläggning av dessa ut- redningsuppgifter som föreslagits i fråga om undersökning och samråd i frågor rö- rande anställningsavtalet.
Utredning inom nämnden bör förutsätta att anmälan gjorts. I enlighet härmed före- slås att, om det anmäls till skeppsnämnden att sjöman allvarligt försummat sig i tjäns- ten eller grovt brutit mot ordning och skick ombord, nämnden skall uppta saken till undersökning.
Nämndens uppgifter är i första hand ut- redande. Den har inga dömande eller verk- ställande funktioner. Visar undersökningen
att sjömannen grovt misskött sig i tjänsten, skall nämnden översända handlingarna i sa- ken till sjömansnämnden för dess prövning av frågan om påmönstringsförbud bör med- delas sjömannen. Nämndens prövning huru- vida handlingarna i ett utrett fall skall över- sändas till sjömansnämnden utesluter ej att anmälan till sjömansnämnden kan göras av annan.
Kommittén har i ett avseende funnit skäl för avsteg från principen att nämnden bör ha enbart utredande funktion. Inte sällan kan nämligen en undersökning leda till, att en reaktion mot ett påvisat fall av bris— tande disciplin bör tillgripas omedelbart om- bord på fartyget. I sådana fall kan det räcka med en tillrättavisning av överordnad ombord. Kommittén anser emellertid, att nämnden själv bör ha möjlighet att tilldela en felande sjöman erinran. En sådan åtgärd från nämndens sida har bedömts ibland kunna göra större intryck och därför vara bättre ägnad att hos den felande inskärpa det allvarliga i vad han låtit komma sig till last än vad som är fallet med en mera form- lös tillsägelse. En sådan erinran skall ha ka- raktären av en påminnelse om Sjömansyrkets krav och de regler som gäller för samlev- naden ombord. Erinran saknar rättslig inne- börd i den meningen, att nämnden ej har några befogenheter att ingripa med ytter- ligare disciplinära medel i händelse erin- ran nonchaleras. Sjömannen kan ej heller överklaga nämndens beslut om erinran.
Enligt 615 första stycket Sij är be- fälhavaren skyldig tillse att förhör hålls in- för disciplinnämnden, när sjöman begått brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Som förutsättning härför gäller vidare, att brottet inte förövats me- dan fartyget befinner sig i svensk hamn och att det inte beivras av ortens myndig- heter.
I förevarande paragraf upptas motsva- righet till denna bestämmelse. Stadgandet föreslås få den utformningen att skepps- nämnden skall vara skyldig att göra under- sökning, när det anmäls dit att sjöman förövat brott, som hör under allmänt åtal, eller att misstanke om sådant brott före-
ligger. Det är emellertid uppenbart att situationer kan förekomma, när särskild utredning genom nämndens försorg fram- står som meningslös. Om ett brott begås medan fartyget är på väg till svensk hamn, bör nämnden kunna underlåta att verkstäl- la utredning och i stället avvakta att polis— myndigheten omhändertar fallet vid farty- gets ankomst till hamnen. Förhållandena kan vara likartade om den sak som är ak- tuell för nämndens utredning inom kort blir föremål för sjöförklaring enligt 12 kap. SjöL. Sådan sjöförklaring kan hållas av svensk domstol eller behörig domstol i Danmark, Finland och Norge. Sjöförkla— ring utomlands kan också komma att hållas av svensk, dansk, finsk eller norsk kon- sul. Utöver nämnda fall kan nämndens ut- redning ej ersättas av utredning, som ut- ländsk myndighet, t. ex. polismyndighet, kan komma att verkställa.
Frågan om skeppsnämnd skall avstå från egen undersökning med hänsyn till kom- mande utredning genom myndighets för- sorg får avgöras med beaktande av om- ständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. den tid som kan komma att förflyta innan myndigheten kan befatta sig med saken.
61 5 första stycket Sij är enligt 170 & SjöL också tillämplig på passagerare. För— slaget innebär inte någon ändring av gäl- lande ordning. Nämnda lagrum i SjöL före- slås därför ändrat så, att hänvisning görs till 23 5 första stycket.
Bestämmelser om vidarebefordran av ut- redningsmaterialet upptas i följande para- graf.
245.
Enligt 42?) instruktionen för utrikesre- presentationen (SFS 1967 nr 83) skall be- skickning eller konsulat genast inleda under- sökning i saken, när brott, som faller under allmänt åtal, förövats ombord på svenskt fartyg, som befinner sig utrikes, eller när misstanke om sådant brott före- ligger. Detta gäller dock ej om brottet är ringa eller saken utreds av utländsk myn- dighet. Undersökningen sker regelmässigt
genom konsuls försorg. Utredningsmateria- et tillställs därefter utrikesdepartementets rättsavdelning, som överlämnar handlingar- na till riksåklagaren för åtalsprövning. Av- görande vid denna prövning är brottets art och de praktiska möjligheterna att lagföra den misstänkte vid svensk domstol. Om det är förenat med stora kostnader att låta sända hem sjömannen, efterges åtal regel- mässigt i sådana fall där inte brottets all- varliga natur påkallar rättsliga åtgärder. Kan antas att den misstänkte senare kom— mer till Sverige, meddelas beslut om hans anhållande vid hemkomsten. I fall där grovt brott blivit begånget, har konsul möj- lighet att föranstalta om att den misstänkte tas i förvar i avbidan på hans överförande till Sverige.
Erfarenheterna visar att effektiv konsulär medverkan vid utredning av brott kan på- räknas endast i ett fåtal fall. I övriga fall kommer utredningsmaterialet att huvudsak- ligen bestå av vad som framkommer vid undersökningen ombord. Den utredning som skeppsnämnden enligt 235 skall göra får sålunda stor betydelse för den fortsatta bedömningen av rättsliga åtgärder i saken. Det är viktigt att de svenska rättsliga myn- digheterna snarast möjligt får del av utred— ningsmaterialet och att underrättelse om brottet tillställs svensk utlandsmyndighet. Kommittén föreslår därför att skeppsnämn- den i brottsfallen skyndsamt skall överläm- na sitt utredningsmaterial till vederbörande åklagare i Sverige och underrätta närmaste svenska beskickning eller konsulat. Under- rättelse till utlandsmyndighet kan underlå- tas, när fartygets närmaste bestämmelse- hamn är svensk. Skeppsnämndens utred- ning skall i dessa fall av praktiska skäl överlämnas till polismyndigheten på orten dit fartyget ankommer.
I paragrafen föreslås vidare att nämnden skall ha rätt att vid bagatellförseelser un- derlåta att för rättslig prövning översända eller överlämna utredningsmaterialet. Nämn- den kan sålunda vid t.ex. lindriga fall av misshandel, egendomstillgrepp och tjäns- teförseelser finna, att vad som förekommit i saken är av så bagatellartad beskaffenhet,
att det inte påkallar ytterligare ingripande av rättslig art.
25 &.
Sij upptar i 645 4—6 styckena före- skrifter om disciplinnämndens handlägg- ningsformer. Enligt förslaget skall nämn- den inte vidare syssla med dömande verk- samhet. Dess uppgift när det gäller frågor om tillämpningen av lag eller arbetsavtal blir enbart rådgivande eller utredande. Ock- så i disciplin- och brottsfallen inskränks uppgifterna i huvudsak till undersökning av vad som förekommit.
Trots den ändrade karaktären hos nämn- den synes gällande handläggningsordning i huvudsak lämplig, när nämnden företar un- dersökning enligt 21—23 55 i förslaget. Här- vid skall nämnden höra den sjöman som åt- gärden rör, om hinder härför inte föreligger, och de personer som antas kunna lämna upplysning i saken. Detta innebär ingen ny- het. Sjömannens rätt att framställa frågor vid förhöret kvarstår också. Resultatet av undersökningen föreslås bli framlagt i ett utlåtande av nämnden, vilket jämte avgivna utsagor skall införas i eller fogas till skepps- dagboken och uppläsas. Kan ledamot ej an- sluta sig till utlåtandet, skall hans avvikande mening antecknas. Ordföranden och övriga ledamöter skall liksom enligt gällande lag med sina namnunderskrifter bestyrka rik- tigheten av det anförda. Det är av värde för redaren och sjömannen att skriftligen få del av det som antecknats. Kommittén fö- reslår därför att dessa utan dröjsmål skall tillställas avskrifter.
Vid samråd kan förfarandet vara enklare och mera formlöst. Protokoll skall inte be- höva föras. Det är tillräckligt att anteck- ning om att samråd skett görs i skepps- dagboken.
Av vikt är att ledamot av skeppsnämnden vinnlägger sig om opartiskhet och omsorg vid behandling av förekommande ärenden. I 515 upptas bestämmelse om straff för den som åsidosätter denna skyldighet.
Utredningsmaterialet och nämndens utlå- tande skall redovisas i skeppsdagboken.
Avskrift av det som upptagits däri skall utan dröjsmål tillställas redaren och sjö- mannen. I övrigt skall enligt 3005 SjöL dagbok hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av dess innehåll i den mån hans rätt är beroende därav. Dagboken förvaras minst tre år från dess avslutning.
Om utdrag av skeppsdagboken tillställs myndighet, t. ex. sjömansnämnden, blir utdraget att betrakta som allmän handling och därmed tillgängligt för var och en, i den mån ej handlingen på grund av sär- skild författningsregel skall hållas hemlig.
Skeppsnämndens ledamöter kan i sin verk— samhet komma att ta del av sakuppgifter, vilkas vidare spridning skulle kunna vålla skada. Det kan gälla en anställds person- liga omständigheter eller rederiets driftsför— hållanden. Det är viktigt att den enskilde nämndledamoten iakttar diskretion med upp- lysningar som sålunda kan komma att an- förtros honom i denna hans egenskap. Tyst- nadsplikten bör också gälla det som före— kommit vid nämndens överläggningar.
Under hänvisning till det anförda föreslår kommittén i sista stycket en regel om att nämndledamot ej obehörigen får yppa, vad han erfarit. I 51 & föreslås en bestämmelse om straff för den som bryter häremot.
26 5.
Det är betydelsefullt att förfarandet inför skeppsnämndema redan från början blir så likformigt som möjligt och följer en sådan ordning att syftet med nämndernas verk- samhet nås. Det kan därför finnas anled- ning att utfärda formulär till protokoll att införas i skeppsdagboken eller fogas till den. Vidare kan vara praktiskt att meddela närmare anvisningar om expediering av handlingar i olika fall. Erfarenheten kan visa att skeppsnämndemas verksamhet be- höver stöd i ytterligare föreskrifter angåen- de handläggningen av ärenden, t.ex. rö- rande frågor om skiljande av sjömannen från befattningen ombord.
Kommittén föreslår att det skall åvila sjöfartsverket att utfärda föreskrifter och anvisningar av antytt slag.
I 27 & av förslaget behandlas sjömans rätt till fri hemresa efter viss kvalifikationstid, i 28å rätt till fri hemresa vid sjukdom eller skada, i 29% fri resa vid avtalets upphörande enligt 10 eller 115 och i 30 % sättet för resans ordnande.
27 &.
Gällande rätt. Sjöman på fartyg i utrikes fart är enligt 26 5 Sij i vissa fall be- rättigad till fri hemresa med underhåll när han avgår från sin tjänst i annat land än där han är bosatt eller när han i sådant land lämnar fartyget för semester eller tjänstle- dighet. Som villkor gäller att sjömannen va- rit i tjänst på fartyget eller hos redaren 18 månader i följd och under det senast för- flutna året ej haft tillfälle att lämna tjänsten eller att ta semester eller tjänstledighet i det land där han är bosatt. Vidare föreskrivs att om fartyget beräknas inom två månader nå hamn, från vilken hemresan kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, sjömannen ej är berättigad till fri hemresa, om han inte kvarstår i tjänsten eller upp- skjuter semestern eller tjänstledigheten tills fartyget uppnår sådan hamn. Kostnaden för hemresa, beträffande vilken samtliga dessa förutsättningar är uppfyllda, bestrids av staten och redaren med hälften vardera.
Till denna bestämmelse knyts i paragra- fen föreskrifter om sjömannens skyldighet att göra framställning om hemresan, om resans anordnande av konsul eller befälha- varen, om redarens skyldighet att ställa sä- kerhet för sin andel av kostnaderna och om sjömannens skyldighet att under vissa förut- sättningar anta tjänst på annat hemgående fartyg. Slutligen upptas hänvisning till be— stämmelserna i 33 5 om förlust av hemrese- förmånen i vissa fall.
De nu nämnda kvalifikationstiderna om 18 månader och två månader tillkom efter lagändring år 1963. Tidigare gällde två år resp. sex månader.
Stadgandet i lagen om fri hemresa kom- pletteras genom bestämmelser i kollektiv-
avtalen. I syfte att möjliggöra tätare hem- resor för befattningshavare, som är bosatt och mantalsskriven i något av de nordiska länderna och anställd i fartyg sysselsatt i trafik, som inte berör dessa länder, kan en- ligt avtalen överenskommelse träffas mellan rederi och anställd. De personalkategorier som här kommer i fråga är befälhavare, maskinbefäl, styrman, ekonomiföreståndare, telegrafist eller ombordanställd som tillhör däcks-, maskin- eller kökspersonalen och som är rederianställd enligt bestämmelserna i avtalen för dessa personalkategorier. Se- mester- och vederlagsledighet skall enligt sådan överenskommelse utges inom nio må- nader, därvid rederiet skall bekosta den an- ställdes resa till hemorten. Redareföreningen har rekommenderat anslutna rederier att tillämpa denna överenskommelse.
Övriga nordiska sjömanslagar innehåller likartade bestämmelser om fri hemresa. En- ligt den danska lagen (26 &) gäller förmånen endast dansk sjöman med hemvist i Dan- mark samt finsk och svensk sjöman anställd på danskt fartyg. Enligt den finska lagen (26 5) omfattar förmånen finsk, dansk och svensk sjöman, som tjänstgör på finskt far- tyg. Förmånen utgår i både Danmark och Norge efter ett års sammanhängande tjänst utan att möjlighet förelegat att de senaste sex månaderna frånträda tjänsten i dansk respektive finsk hamn. Sjömannen är skyl- dig att kvarstå i tjänsten, i Danmark under tre månader, i Finland under två månader, om det kan påräknas att fartyget under den tiden kommer till hamn, varifrån resan kan ske billigare och lättare. Enligt den norska sjömanslagen (25 &) omfattas endast sjö- man med bostad i Norge av förmånen. Kva- lifikationstiderna är desamma som i Dan- mark med undantag för den tid sjömannen är skyldig stå kvar i tjänsten på fartyget, vilken här är två månader.
De nordiska lagarna företer också i öv- rigt avvikelser från varandra. Här kan näm- nas att förmånen enligt norsk lag också omfattar fri hemresa när sjömannen lämnar tjänsten i Norge och att kostnaderna enligt samma lag fördelas på annat sätt. Sålunda skall redaren ensam bära kostnadsansvaret
Budgetår Svenskar Utlänningar Summa 1959/60 16771 16 771 1960/61 4 291 4 291 1961/62 5914 5914 1962/63 13 917 13 917 (fr. o. m. 1/1 -63 gäller förmånen också utlänningar, beloppen inte specificerade detta år) 1963/64 30 696 63 527 (fr. o. m. 1/1 -64 gäller förmånen också vid semester och tjänstledighet, kval.tiden sänkt från 2 år till 18 månader) 1964/65 58 342 89 714 148 057 1965/66 69 008 130 223 199 232 1966/67 72 206 97 162 169 369 1967/68 74 851 135 505 210 356 1968/69 105 130 160 526 265 656
för resor, som företas av befäl. Eljest delas kostnaden lika mellan redaren och staten. Ehuru uttrycklig bestämmelse saknas i övri- ga nordiska lagar, tillämpas dessa så att fri hemresa också medges vid semester. Före- skrift härom tillkom i den svenska lagen vid lagändringen år 1963.
Kommittén. Vid tillkomsten år 1952 av hemresebestämmelserna i 26 5 Sij utta- lades den uppfattningen, att det var ett all- mänt intresse att svenska sjömän hade fasta arbetsförhållanden och ej helt förlorade kontakten med hemlandet. Man föredrog därför att införa en bestämmelse om fri hemresa i lagen i stället för att, vilket föror- dades från myndighetshåll under remissbe— handlingen av lagförslaget, låta frågan ute- slutande regleras av kollektivavtalsparterna.
Tabell H. Statsverkets i Danmark kostnader för fri hemresa enligt 26 å danska Sij. (Förmånen omfattar danska sjömän med hemort i Danmark samt svenska och finska sjömän anställda i danska fartyg.)
Summa Budgetår (danska kr.) 1962/63 80 951 1963/64 52 133 1964/65 211 057 (fr. o. m. 1/8 —64 sänktes kval.tiden från 2 år till 1 år) 1965/66 606 104 1966/67 1 021 896 1967/68 1 045 379 1968/69 965 854 1969/70 868 460
Vid bedömningen av frågan i vilken mån behov föreligger att reglera hemreserätten i ny sjömanslag skall till en början konstateras att gällande bestämmelse i 26 5 Sij nu— mera har mycket begränsad praktisk bety- delse. Anledningen härtill är flerfaldig. Prak- tiskt taget all anställd personal tillhörande fartygsbefäls- och maskinbefälskategoriema samt radiotelegrafister och chefspersonalen på ekonomisidan har avtalsvägen fått hem— reseförmåner med kortare kvalifikationstid än Sij föreskriver. På manskapssidan har utvecklingen på avtalsområdet som regel inte medfört kortare kvalifikationstid annat än för den till antalet hittills obetydliga grupp, som rederianställts (mellan 300 och 400 an— ställda). Å andra sidan är för det stora fler— talet anställda av manskapsgrad seglations- perioderna hos samme redare så korta (ge- nomsnittligt cirka sju månader enligt beräk-
Tabell I. Statsverkets i Finland kostnader för fri hemresa enligt 26 å finska Sij. (För— månen gäller finska sjömän med hemort i Finland samt danskar och svenskar anställda i finska fartyg.)
Budgetår Summa (nymark)
1962 11 030
1963 ——
1964 1 521 1965 Kostnaderna under dessa år 1966 är också mycket ringa. På 1967 grund av omläggning av re— 1968 dovisningssystemet kan siff- 1969 roma för dessa år inte redo-
visas.
Tabell J. Statsverkets i Norge kostnader för fri hemresa enligt 25 & norska Sij. (Förmånen gäller inte befäl och endast sjömän med hemort i Norge.)
Summa Budgetår Kval.tid Antal resor (norska kr.) 1960 18 mån. 3 274 1 644 980 1961 18 mån. 3 145 2 000 348 1962 18 man. 4 214 2 668 386 1963 18 mån. 3 606 2174 562 1964 18 mån. 4 237 12 mån. _72 4 954 2 372 460 1965 18 mån. 5 445 12 mån. & 8 806 3 214 568 1966 12 mån. 7 746 4 837 507 1967 12 man. 7 061 4 237 000 1968 12 mån. 6600 4114000 1969 12 mån. 5 363 4 017 947
Tabell K. Uppgifter från rederier angående erhållna bidrag från staten för resor enligt 26 5 Sij och om rederiernas utgifter för hemresor vid anställningens upphörande, semester eller vederlagsledighet i de fall statsbidrag ej utgått.
1965 26 5 Övriga resor Staten Tillhopa Redaren Rederi 16 000 32 000 296 000 Wallenius 1966 2 645 5 290 94 067 Tirfing 1 932 3 864 43 547 Orientlinjen 11 285 22 569 ca 100 000 Ostasiatiska 7 290 14 580 52 597 Oceankompaniet — — 11 405 Motortank — _— 31 296 Ferm 4 780 9 560 92 809 Timex 15 930 31 860 214 548 Gorthons 1 500 3 000 Lloyd1 — — ca 125 000 Nordstjernan 8 298 16 596 80 634 Svea 2 320 4 640 6 528 Transatlantic 14 782 29 564 ca 26 000 Transmarin 27 000 54 000 434 000 Wallenius 97 762 195 523 ca 1 312 431 1967 4 897 9 794 110 691 Tirfing 2 505 5 010 26 269 Orientlinjen 11 371 22 742 ca 175 000 Ostasiatiska 6 914 13 828 38 051 Oceankompaniet 107 214 13 923 Motortank SOU 1971 : 6 129
671 1 342 27 351 Ferm 13 620 27 240 152 303 Timex 17 395 34 790 152 708 Gorthons 1 011 2 022 Lloyd1. 9 322 18 644 ca 90 000 Nordstjernan 15 904 31 809 87 457 Svea 2 124 4 248 18 655 Transatlantic —- _— ca 31 000 Transmarin 30 000 60 000 490 000 Wallenius 115 841 231683 ca 1413 508 1968 17 000 hela året 34 000 287 000 Malmros 39 062 » » 78 124 55 413 Nordstjernan 15 548 1/1—31/8 31 096 ca 500 000 Gränges 1 272 maj 2 554 81 915 Salén 72 882 145 774 ca 924 328
* Lloyd har under »Övriga resor» haft utgifter som inte kunnat anges. De uppges vara högre än beloppet i kolumnen »Tillhopa».
ning av sjöfolksförbundet i början av år 1969) att rätten till fri hemresa enligt 26 5 Sij ej hinner bli aktuell. Detta förhållan- de avspeglas också i de faktiska kostnader som belastar statsverket för hemresor enligt paragrafen. Beloppet uppgick för budgetåret 1968/ 69 till 265 656 kronor. (Se vidare tabellerna G—J.)
Kommittén har redan i annat samman- hang utvecklat de skäl som klargör hur vik- tigt det är för utvecklingen av sjöfartsnä- ringen att besättningarna inte minst på man- skapssidan i större omfattning än nu består av yrkeskunnigt folk med grundlig erfaren- het av skeppsarbete. I raden av åtgärder som kan främja en utveckling vilken inne- bär att sjömännen stannar i yrket längre tid, intar utbyggnaden av ett rationellt avlös- ningssystem en framträdande plats.
Grundtanken i kommitténs förslag, nämli— gen att ge sjömännen ett fastare anställ- ningsförhållande till redaren och därmed skapa större stabilitet inom yrkeskåren, kan knappast tänkas bli förverkligad utan att de ombordanställda erbjuds möjlighet att med ej alltför långa mellanrum resa till sin hem- ort för att där tillbringa fritid.
Från denna synpunkt har reglerna om rätt till fri hemresa fundamental betydelse i kom- mittéförslaget. Det anförda är visserligen ej
avgörande skäl för att frågan om hemrese- rätten skall regleras i lag. När kommittén stannat för att förorda lagstiftning är skälen, dels det allmänna intresset att sjömän av- talsvägen inte binds vid alltför lång tids tjänst borta från hemlandet utan möjlighet att besöka detta och dels att stor betydelse också får tillmätas förhållandet att övriga nordiska länder har en längsta kvalifika- tionstid för hemreserätten inskriven i lagen och att det, såvitt kommittén inhämtat, är uteslutet för dem att slopa lagreglering på denna punkt.
Det är uppenbart att den nuvarande kva- lifikationstiden om 18 månader är alldeles för lång för att tillgodose kommitténs syf- ten. I praktiken innebär den många gånger att en sjöman, för att över huvud taget få möjlighet att resa hem, måste säga upp sin anställning under åberopande av regeln i 15 & Sij om uppsägningsrätt efter ett års tjänst på samma fartyg. Det strider helt mot kommittéförslagets intentioner att en sjö-
Tabell L. Genomsnittligt antal anställda i de rederier som berörs av undersökningen enligt tabell K.
Befäl 3 340 Rederianstållt manskap 260 Övrigt manskap 5 960
Tabell M. Tillämpade kvalifikationstider i de rederier som berörs av undersökningen och antalet anställda som berörs av dessa tider.
Rederianstållt Övrigt Antal män. Befäl manskap manskap högst 7 mån. 1 000 högst 9 mån. 1 560 230 100 högst 12 mån. 780 30 högst 18 mån. 5 8601 3 340 260 5 9601
' I ett flertal rederier finns enstaka sjömän som jämställs med det rederianställda manskapet och som har deras förmåner. I vissa farter med pressande arbetsintensitet förekommer också att framför allt nordiska och övriga nordeuropeiska sjömän får hemresa efter kortare kval.tid. Antalet i dessa grupper har inte kunnat anges.
man skall behöva anlita uppsägning av an- ställningsavtalet för att få en möjlighet att resa hem.
Kommittén har sökt att genom en när- mare undersökning hos enskilda rederier siffermässigt fastställa dels den nuvarande ekonomiska belastningen som följd av tilläm- pade kvalifikationstider och dels den Ytter- ligare belastning som en ändrad kvalifika- tionsgräns skulle medföra. En sådan under- sökning har emellertid av redovisningstek- niska skäl inom rederierna visat sig praktiskt omöjlig att genomföra med anspråk på att få fram ett entydigt resultat. Vissa mera all- männa beräkningar kan dock göras. Vid dessa skall hänsyn tas också till den utveck- ling som kan förutses i riktning mot att allt flera sjömän stannar längre tid i yrket och därmed kan komma i åtnjutande av en hem- reserätt med förkortad kvalifikationstid, Un- dersökningens omfattning och uppgifter som framkommit redovisas i tabellerna K—M.
Undersökningen visar, att det stora flerta- let av dem som rederianställts enligt gällande kollektivavtal på manskapssidan, 230 av 260, se tabell M, åtnjuter hemreserätt efter högst nio månader. Inom befälsgruppen har grovt räknat tre fjärdedelar hemreserätt efter nio månader eller kortare tid. Denna förmån gäller på fartyg, som i huvudsak går i utom- nordisk trafik. Återstoden av befälskatego- rien åtnjuter fri hemresa efter varierande tidsperioder, i allmänhet ej överstigande tolv månader. Beträffande anställda i manskaps- grad, som ej är rederianställda, framgår, att dessa som regel ej har möjlighet till fri hem-
resa förrän efter 18 månader. Beaktas bör dock att den genomsnittliga seglationstiden för manskapskategorien ligger vid cirka sju månader även i de farter där hemreserätten kan bli aktuell.
Mot bakgrund av bl. a. de här anförda förhållandena har från de ombordanstäldas representanter i kommittén hävdats, att kva- lifikationstiden bör omfatta högst nio må- nader.
En lagfäst kvalifikationstid om högst nio månader för all ombordanställd personal skulle medföra en betydande kostnadsökning i första hand för manskapets hemresor.
Kommittén har sökt fastställa de ytterli- gare kostnader, som en ändring av kvalifika- tionsgränsen till nio månader skulle medföra. För jämförelsens skull har beräkningar ock- så utförts för det alternativet att gränsen sätts vid tolv månader.
Med utgångspunkt från redovisade upp- gifter om statens utgifter i Danmark, Norge och Sverige, om antalet ombordanställda och antalet resor gör kommittén följande över- väganden. Därvid får också uppgifterna från vissa rederier om tillämpade kvalifikations- tider för olika befattningshavare betydelse. Inom kommittén har vidare gjorts en under— sökning utvisande fartyg och antalet på des- sa anställda, vilka fartyg går i sådan trafik att bestämmelserna i 26 5 Sij om fri hemresa kan bli tillämpliga på sjömännen. Se bilaga 5 till betänkandet och tabellerna N—O.
I Sverige betalade statsverket för budget- året 1968/ 69 265 600 kronor för 368 resor
Tabell N. Bemanning i de i handelssjöfart åren 1960—1969 använda fartygen (1960—1964 aVSer fartyg om 20 ton netto och däröver, 1965—1969 om 100 ton brutto och däröver. Upp- gifterna från årets slut.)
År Befäl Manskap Summa 1960 7 410 18 763 26173 1961 7 370 18 765 26 135 1962 7 308 18 573 25 881 1963 6 763 17 163 23 926 1964 6 319 16 038 22 357 1965 5 810 14 591 20 401 1966 5 677 14 515 20192 1967 5 459 13 765 19 224 1968 5 224 13 149 18 373 1969 4 991 12 257 17 248
eller, en. medelkostnad av 721 kronor per resa. För svenska sjömän var antalet resor 160 till en kostnad av 105 130 kronor, vilket gör en genomsnittlig kostnad av 657 kronor per resa. Motsvarande siffror för utländska sjömän i den svenska handelsflottan var 208 resor för 160 526 kronor, vilket gör 771 kronor per resa.
I Norge betalade statsverket år 1968 4114000 norska kronor för 6 600 resor. Under budgetåret 1967/ 68 deltog statsver- ket i Danmark i kostnaderna för cirka 1 700 resor. Beloppet belöpte sig till 1045 300 danska kronor. För Norges del blir medel- kostnaden för resa 623 norska kronor och för Danmarks 615 danska kronor. Antalet sjömän i Norge som det aktuella året om- fattades av förmånen uppgick enligt den norska sjömanslagskommitténs beräkningar till cirka 21000. För Danmarks del har motsvarande siffra inte kunnat erhållas.
Statistik över hur stor del av de ombord- anställda i svenska handelsflottan som regel- bundet sysselsätts i trafik där hemreseförmå- nen blir aktuell saknas. Av totalantalet sjö- män sysselsätts en grupp uteslutande i inri- kes fart. En annan grupp arbetar på fartyg som med korta mellanrum anländer till svensk hamn. För dessa sjömän har förmå- nen inte någon betydelse. Kommitténs beräk- ningar måste grundas på antalet ombordan- ställda i fartyg, som kommer till Sverige högst en gång om året eller som uteslutande används i fart mellan utländska hamnar. Uppgifter för dessa beräkningar har kom- mittén erhållit genom nyssnämnda undersök— ning (bilaga 5 till betänkandet) rörande an- talet fartyg som går i sistnämnda fart. Som utgångsmaterial har använts den i Sveriges redareförenings årsbok för år 1969 intagna matrikeln utvisande fartyg tillhörigt rederi, som är anslutet till föreningen. För varje
Tabell 0. Antalet utländska medborgare den 31.10 åren 1961—1969 anställda i svenska handelsfartyg om minst 300 ton brutto.
Summa
% av total— År Nordiska utl. Andra utl. Antal bemanning 1961 8 230 36,1 1962 3 092 5 227 8 319 36,3 1963 2 908 4 862 7 770 36,6 1964 2 846 4 443 7 279 36,0 1965 2 628 4 029 6 657 35,1 1966 2 528 4 162 6 690 35,6 1967 2 169 4 001 6 170 34,8 1968 2 20] 3 923 6 124 35,7 1969 2 105 3 666 5 771 36,2 132 SOU 1970: 6
fartyg har undersökts, i vilken fart som det används och vilket antal sjömän som syssel- sätts på fartyget. Härvid framkommer att 185 fartyg med cirka 6100 sjömän går i sådan fart att hemresereglerna i 27 & för- slaget kan komma att bli tillämpliga. Dessa siffror avspeglar förhållandena under hösten 1969.
De på detta sätt framtagna siffrorna tor- de ungefärligen svara mot det nyssnämnda norska uppskattade antalet om 21 000 ute- seglande sjömän.
Den genomsnittliga hemresekostnaden för de resor där statsverken tar del är påfallande likartad i Danmark (1 230 danska kronor), Norge (1246 norska kronor) och Sverige (1 314 kronor för hemtagna svenskar). För Sveriges del höjs beloppet med hänsyn till att också utländska sjömän med hemort utanför Sverige omfattas av förmånen. Kommittén anser därför att den tidigare nämnda ge- nomsnittssiffran, cirka 1440 kronor, kan tjäna som grundval i en beräkning av de totala hemresekostnaderna. För denna be- räkning används vidare den framtagna siff- ran på antalet uteseglande sjömän i den svenska handelsflottan eller cirka 6 100. Denna siffra ställs då i relation till mot- svarande antal sjömän i Norge eller cirka 21000. Vid en multiplicering av antalet sjömän med den genomsnittliga hemrese- kostnaden för redare och statsverket (1 440 kronor) får man fram en maximal kostnad vid en kvalifikationsgräns om tolv månader. Samma beräkning kan göras för en kvalifi- kationstid av nio månader.
Kommit-tén gör först en beräkning av san- nolika kostnader vid tolv månaders kvali- fikationstid. Som framgår av de norska siff- rorna, som ej avser befälskategorierna, tar ej alla sjömän anställda i denna trafik ut hemresa en gång om året (ca 21000 sjö— män — 6 600 resor). Detta beror framför allt på att seglationsperioden i många fall är kortare än kvalifikationstiden. Samma för- hållande är självfallet av betydelse för svenskt vidkommande. Siffran 6 100 sjömän inehåller såväl befälsgrupperna som rederi- anställt och övrigt manskap. Sätts kvalifika- tionstiden till tolv månader är sannolikt att
huvudparten av befälet och det rederian— ställda manskapet på grund av förmånligare avtalsvillkor inte kommer att utnyttja hem— reserät-ten enligt lagen. Kommittén uppskat- tar dessa befattningshavare till grovt räknat två femtedelar av 6100 eller 2 440 perso. ner. Denna grupp skall följaktligen inte tas med vid beräkningen. Också beträffande det övriga manskapet måste reduceringar göras framför allt med hänsyn till att den 89." nomsnittliga seglationstiden f.n. är cirka sju månader. Gruppen uppgår totalt, till 3 660 personer. Seglationstiden för norskt sjöfolk av manskapsgrad kan enligt vad kom- mittén erfarit skat-tas till cirka åtta månader. Tidigare beräkningar visar att av de norska sjömän som beräknas omfattade av förmånen endast 31,4 % synes utnyttja den årligen. Eftersom den genomsnittliga seglationsperio- den i Norge och Sverige nära sammanfaller, synes man för svenskt vidkommande kunna göra en motsvarande reduktion av antalet hemresor vid en beräkning av kostnaden för tolv månaders kvalifikationstid. Reducering med 31,4 % skall ske beträffande ett antal av 3 660 sjömän, vilket medför att cirka 1 150 sjömän av manskapsgrad årligen skul- le kunna antas utnyttja förmånen. Den ge— nomsnittliga kostnaden för resorna uppskat- tas till 1440 kronor, vilket ger en total- summa av drygt 1,6 mkr. Statsverkets andel skulle alltså belöpa sig till cirka 800 000 kro- nor vid nuvarande hälftendelning.
Vad gäller kostnaden för nio månaders kvalifikationstid skulle beloppet om förmå- nen utnyttjades av samtliga ombordanställda i aktuell fart, 6100 personer enligt nyss- nämnda beräkning, belöpa sig till 8,78 mkr. Också vid denna kvalifikationstid är det uppenbart, att förmånen inte kommer att utnyttjas av hela antalet sjömän, varför den realistiska kostnaden kommer att bli vä- sentligt lägre. Vad först gäller kategorierna befäl och rederianställt manskap framgår av utredningen, att cirka tre fjärdedelar av det i undersökningen rörande rederiernas. kost— nader upptagna befälet (tabellerna L—M) i dag har fri hemreserätt efter högst nio må- naders tjänstgöring. Det bedöms som. osan- nolikt att denna grupp kommer att utnyttja
den lagfästa förmånen. Beträffande det för— hållandevis fåtaliga rederianställda manska- pet får flertalet fri hemresa efter cirka nio månader. Det förefaller realistiskt att anta att kostnaden för denna grupps fria resor kommer att belasta den lagfästa förmånen. Kommittén har tidigare antagit att gruppen befäl och rederianställt manskap uppgår till 2 440 av det totala antalet 6 100. Rederian— ställt manskap kan uppskattas till högst 300 personer i aktuell fart. Vid beräkning av dem som inte kommer att falla in under den lagfästa förmånen gör kommittén följande överslag: av den aktuella gruppen om 2440 sjömän medtas vid beräkningen av kostnaden en fjärdedel av befälet, eller 535, och det rederianställda manskapet, 300, el- ler tillhopa 835 sjömän.
Vad gäller det övriga manskapet — 3 660 personer — bör antalet, som kan antas ut- nyttja förmånen efter nio månaders kvalifika— tionstid, bli större än när det gäller tolv- månaderstiden. Ett antagande grundar sig självfallet på mycket osäkra faktorer. Kom- mittén anser emellertid rimligt anta att un- gefär hälften av de anställda av manskaps- grad årligen kommer att utnyttja förmånen. Resor skulle under dessa förutsättningar företas av 835+1 830 personer. Kostnaden skulle med en genomsnittlig reseutgift om 1 440 kronor uppgå till cirka 3,8 mkr. Med nuvarande hälftendelningsregel skulle på sta- ten falla cirka 1,9 mkr. Hemresa skulle uttas efter nio månaders tjänstgöring. Vid beräk- ningen har hänsyn tagits till endast en resa per år för sjömannen. I samband med hem- resa uttas som regel semester och annan ledighet.
Dessa prognoser grundar sig självfallet på mycket svårbedömbara faktorer och syftar huvudsakligen till att belysa tänkbara kost— nadsförskjutningar. Bedömningarna tar ej heller hänsyn till den allmänna konjunkturut- vecklingen, vilken erfarenhetsmässigt får stor betydelse för arbetsmarknadssituationen in- om sjöfarten. En kostnadsminskande faktor vid beräkningen är vidare minskningen av det totala antalet ombordanställda inom han- delsflottan, vilken under en lång följd av år gjort sig gällande framför allt på manskaps-
sidan. Det torde f.n. vara omöjligt att till- fredsställande beräkna dess storlek under kommande år och hur länge den kommer att pågå (se tabell N).
På grund av det ovan anförda har kom- mittén stannat för att föreslå en sänkning av kvalifikationstiden från 18 månader till nio månader. Den praktiska effekten av en så- dan reform begränsar sig huvudsakligen till de manskapsanställda. För denna kategori bör den föreslagna tiden innebära en bety- dande förbättring och en verksam stimulans att kvarstanna i yrket längre tid än nu är fallet. En förlängning av tiden utöver den föreslagna skulle å andra sidan äventyra effekten av förslaget. Även en relativt blyg- sam förlängning medför nämligen en kraf- tig begränsning av det antal manskapsan- ställda, som med nuvarande seglation skulle kunna dra fördel av hemreseregeln eller som kan antas vilja förlänga sin seglation för att få rätt till fri hemresa.
Som framgår av den tidigare redogörelsen kommer den föreslagna kvalifikationstiden ej att medföra någon praktisk förbättring för den huvudsakliga delen av befälet. För den stora gruppen av detta befäl har rätt till fri hemresa efter nio månader redan tillförsäk- rats genom kollektivavtal. Genom enskilda anställningsavtal har befälet i flera rederier dessutom medgivits kostnadsfri hemresa ef- ter sju månader eller, i vissa fall, ännu kor- tare tid.
Kommittén vill understryka värdet av denna utveckling mot effektivare avlösnings- system och förutsätter att rederierna även i fortsättningen i möjligaste utsträckning med- verkar till att bereda de ombordanställda avlösning efter kortare tid än den, som sjö- manslagen och kollektivavtalen maximalt föreskriver.
26 5 Sij förutsätter att statsverket del- tar med hälften av hemresekostnaden. Så- väl de ombordanställdas representanter som rederinäringens företrädare i kommittén har starkt understrukit betydelsen av att stats- verket också i fortsättningen påtar sig hälf- ten av dessa kostnader. Vid gällande bestäm- melses tillkomst år 1952 anförde departe- mentschefen, prop. 1952 nr 170, sid. 113,
som stöd för statens medverkan i kostnads- ansvaret, att det måste vara ett allmänt in- tresse att svenska sjömän har fasta arbets- förhållanden och kvarstår så länge som möj- ligt på svenska fartyg samt att de ej helt för- lorar förbindelsen med hemlandet. Samma skäl anfördes på nytt år 1963 när kvalifika- tionstiden för förmånen, som då gällde samt- liga sjömän oavsett nationalitet, sänktes från två år till 18 månader. Det sociala ansvar för hemresorna som sålunda uttalades kvar- står fortfarande oförändrat. Härtill kan yt- terligare anföras att det sociala intresset förstärks av att det i stor utsträckning är fråga om hemresor för ombordanställda i unga åldrar. Statens stöd får bedömas vär- defullt inte minst från den synpunkten att det kommer att väsentligt underlätta den för sjöfartsnäringen och dess anställda be- tydelsefulla förändringen mot längre an- ställningstider inom sjömansyrket som kom- mittén vill främja. Ytterligare kan anföras, att övriga nordiska kommittéförslag inte kommer att innebära någon begränsning i fråga om statens medverkan i kostnadstäck- ningen. För Norges del övervägs att utöka statens medverkan att också avse befäls- kategoriernas hemresor. På grund av det anförda föreslås att nuvarande regel om sta- tens kostnadsansvar behålls i ny lag.
Något skäl att göra avsteg från den år 1962 antagna principen om likställighet mel- lan svenska och utländska sjömän förelig- ger ej. Likaledes bör en så utpräglad social förmån, varom här är fråga även i fortsätt- ningen åtnjutas av såväl befäl som man- skap.
Redaktionellt bör regeln utformas som ett positivt stadgande om sjömans rätt att få fri hemresa och inte som hittills indirekt följa av en bestämmelse om bestridande av rese- kostnaden.
Rätten till fri hemresa aktualiseras när sjömannen utomlands erhåller semester, ve- derlags- eller annan ledighet eller när hans anställningsavtal upphör. Har sjömannen vid sådant tillfälle tjänstgjort hos redaren eller på samma fartyg under en samman- hängande kvalifikationstid av nio månader, skall han ha rätt till fri resa med underhåll
till hemorten. Har fartyget, på vilket sjö- mannen tjänstgör, bytt ägare under kvalifi- kationstiden, skall detta vara utan betydelse för sjömannens rätt. För att kvalificera skall tjänstgöringen avse utrikes fart. I kvalifika- tionstiden skall ej inräknas tid, när sjöman- nen åtnjuter ledighet i anslutning till en fri hemresa. Sjöman, som utnyttjat sin rätt till fri hemresa, får sålunda rätt till ny fri resa först sedan nio månader förflutit efter det han trätt i tjänst efter den föregående hem- resan. Har han t.ex. i samband med den tidigare hemresan blivit sjuk, innan han åter- inträtt i tjänst, kvalificerar ej heller sjuk- tiden.
Har sjömannen å andra sidan efter hem- resan åter inträtt i tjänsten kvalificerar där- efter löpande anställningstid utan undantag till hemreseförmånen. Avbryts sålunda tjänst- göringen av semester eller vederlag i farm av fritid, som ej uttas i anslutning till en fri hemresa, skall sådan ledighet inräknas i kva- lifikationstiden utom i fall som anges ne- dan. Detsamma gäller sjukledighet, som ej ansluter till en fri hemresa.
Som förutsättning för förmånen bör vi- dare gälla, att sjömannen under en vis tid före kvalifikationstidens utgång, ej haft till- fälle att, i det land där han är bosatt, bli fri från anställningen eller åtnjuta ifrågavaran- de semester eller annan ledighet. Kommittén föreslår att denna tid sätts till sex månader. Har fartyget inom denna begränsade tid be- sökt ex.vis Sverige, skall sjöman, som har hemort i riket, ha begagnat sig av möjlighe- ten att här frånträda anställningen eller ta ut ledigheten. Underlåter han det, kan han inte kräva hemresa enligt förslaget förrän sex månader förflutit från besöket i Sverige. Sjömannen bör för att ha kvar sin rätt i så- dana fall i god tid före fartygets ankomst till hemlandet ha anmält till redaren sin önskan om att bli fri från anställningen eller få ta ut ledighet i anslutning till besöket. I enlighet med den praxis som råder bör framhållas, att kvalifikationstiden avbryts endast om sjömannen haft faktisk möjlighet att utnyttja besöket i hemlandet för sitt syfte. Har uppehållet i hemlandet varit för kort för att ledighet skulle kunna tas ut eller har re-
daren inte på annat sätt kunnat ordna så, att sjömannen haft möjlighet ta ut ledighe- ten i samband med uppehållet, kvarstår sjö- mannens rätt till hemresa efter den löpande kvalifikationstidens slut.
Förmånen av fri hemresa med underhåll till hemorten kan ofta vara förenad med betydande kostnader. Kommittén finner där- för skäligt att förmånen, när det gäller en sjöman i befattning ombord, även i ny lag blir beroende av att sjömannen kvarstannar i befattningen tills fartyget når sådan hamn, varifrån hemresan kan ske med avsevärt mindre kostnad. Sådant uppskov med hem- resan skall dock inte få överstiga två må- nader. En förutsättning för att sjömannen skall behöva tåla ett sådant uppskov är att redaren kan visa, att hemresan kan ske se- nare inom två-månaderstiden till avsevärt lägre kostnad.
Den regel som kommittén enats om ute- sluter emellertid ej att fall kan påvisas, när två-månadersgränsen bör kunna få över— skridas för att undvika orimlig merkostnad. Praktiskt behov av en sådan utvidgning kan endast uppkomma i viss linjetrafik på Sve- rige. Kommittén anvisar därför i andra me- ningen i andra stycket en möjlighet för kol- lektivavtalsparterna att överenskomma om förlängning vid tjänstgöring på fartyg, som går i regelbunden linjetrafik på Sverige. Så- dan förlängning kan ske med högst en må- nad så att den sammanlagda tjänstgöringen efter kvalifikationstidens utgång blir tre månader.
Enligt förslaget behålls den nuvarande regeln att sjöman, som vill frånträda anställ- ningen eller begär semester eller tjänstledig- het, och i samband därmed önskar utnyttja rätt till fri hemresa, samtidigt skall göra framställning därom. För att förebygga oklarhet huruvida sådan framställning skett i föreskriven ordning, föreslås att den skall vara skriftlig.
Som tidigare anförts innehåller 26 5 Sij en hänvisning till reglerna i 33 5 om av- sked. I fjärde stycket sistnämnda paragraf stadgas, att avskedad sjöman som regel mister rätten till fri hemresa enligt 26 5. Endast för det fall att avskedet grundas på
att sjömannen ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måste antas i hans ställe samt det befinns att han ej avsiktligen lämnat tjänsten, be- håller han rätten till fri hemresa.
Kommittén anser att sjöman, som intjä— nat rätt till fri hemresa enligt förevarande paragraf under alla förhållanden bör behål- la denna förmån. Den i 33 5 Sij före- skrivna påföljden vid avsked överensstäm- mer inte med kommitténs allmänna syn på anställningsförhållandet. Enligt kommitténs förslag skall därför en sjöman få fri hem— resa, oavsett om han uppsagts eller avske— dats på grund av misskötsamhet o.d., om han eljest är berättigad till den.
Motsvarighet till reglerna i 26 å andra stycket Sij om hemresans ordnande upp- tas i förslagets 30 5.
28 5.
Enligt 175 första stycket i förslaget har befälhavaren rätt att skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om sjömannen har sjukdom, som medför fara för de om- bordvarande, eller sjukdom eller skada, som för längre tid sätter honom ur stånd att fullgöra sitt arbete. Med sjukdom som här avses jämställs uttryckligen havande- skap. Däremot regleras ej i lagen rätten att uppsäga anställningsavtalet av nämnda grunder. Skulle sjömannens anställning upp- höra som följd av att redaren eller sjöman— nen uppsagt avtalet därför att sjömannen har sjukdom eller skada som nu sagts, bör sjömannen såsom hittills enligt 285 Sij tillförsäkras rätt till fri resa med underhåll till hemorten. Samma rätt bör föreligga, om sjömannen har sjukdomen eller skadan, när han frånträder avtalet. Uppsägningsanledningen är i detta fall utan betydelse. Det är ej heller avgörande om sjukdomen eller skadan givit sig tillkänna innan sjömannen lämnade anställningen. Reseförmånen skall utgå så snart det kan visas att sjömannen haft sjukdomen eller skadan medan han ännu var anställd hos redaren. Se härom närmare vad som an- föres under 31 &. Bestämmelser enligt vad nu sagts upptas i första stycket. Försla—
get överensstämmer i sak med vad som gäl- ler för närvarande.
I överensstämmelse med gällande ord- ning föreslår kommittén att förmånen av fri hemresa liksom övriga förmåner i sam- band med sjukdom eller skada inte skall utgå, om sjömannen när han ingick an- ställningsavtalet förtigit sjukdomen eller ska- dan eller om han uppsåtligen eller genom grovt vållande ådragit sig denna; det sist sagda skall inte gälla om sjukdomen är könssjukdom. Vid fall av havandeskap skall fri hemresa kunna vägras endast om kvin- nan förtigit sitt tillstånd när hon ingick an- ställningsavtalet.
I praktiken har tveksamhet i åtskilliga fall förekommit om innebörden av uttryck- et, att »sjömannen vid tjänstens antagande förtigit sjukdomen eller skadan». Under förarbetena till gällande lag har frågan be- handlats mycket knapphändigt. Kommittén vill framhålla att förlust av hemreseför- månen endast bör komma i fråga i helt klara och otvetydiga fall av förtigande. Har sjömannen friskförklarats av läkare eller har liknande åtgärd vidtagits, som kunnat ge honom skälig anledning anta, att en sjukdom eller skada som han tidi- gare innehaft försvunnit, kan underlåten- het att uppge detta förhållande ej anses som om han förtigit sjukdomen eller ska- dan. Vidare skall anmärkas, att det i fråga om Hera av- de sjukdomar som här är aktuella ofta ingår i sjukdomsbilden, att vederbörande saknar klar insikt om sjuk- domen eller vägrar att öppet medge att han har den. Detta synes bl.a. vara van— ligt beträffande former av sinnessjukdom och alkoholism. Det förhållandet att den sjuke vid anställningen dolt sin sjukdom får därför i sådana fall ej utan vidare tolkas som ett förtigande i lagens mening. För att förtigande skall föreligga måste det vara fråga om en uppsåtlig underlåten- het att lämna upplysning.
Att sjömannen uppsåtligen ådrar sig sjuk- dom eller tillfogar sig skada torde vara sällsynt. Redarens möjligheter att vid be- stridande styrka ett sådant påstående kan förutsättas vara små. Däremot kan antas
att situationer, där sjömannen genom vål- lande ådrar sig sjukdom eller skada, har större praktisk betydelse. Till förebyggande av ohälsa och olycksfall på fartygen med- delas regelmässigt föreskrifter, som det åligger sjömannen att följa. Ett uppenbart överträdande av sådana föreskrifter kan, om det medför sjukdom eller skada, föran- leda att förevarande bestämmelse blir till- lämplig. Detsamma torde vara förhållan- det när sjömannen åsidosätter meddelade föreskrifter om en sjukdoms eller skadas vårdande. Det är vidare nödvändigt att ett direkt samband föreligger mellan sjöman- nens handlande och skadan, dvs. sjöman- nens försumliga beteende skall ha orsakat sjukdomen eller skadan och dessutom vara ägnat att leda till denna. Vållandet skall vara grovt. En ringa överträdelse eller en lindrig försummelse av nämnt slag, skall inte förorsaka förlust av förmånen.
295.
I 35—40 åå Sij regleras fall när sjö- mannen har rätt att i förtid erhålla ent- ledigande från sin tjänst. I de situationer som nämns i 37—40 så förbinds denna rätt med förmånen av fri resa med underhåll. Förslaget upptar motsvarigheter endast till gällande 35—38 55. Kommittén behåller i sitt förslag nuvarande ordning att förmånen av fri resa med underhåll ej utgår i de fall avtalet upphör på grund av att sjömannen enligt 8 5 (35 5 Sij) får anställning av högre grad på annat fartyg och därmed jämställda fall, eller att avtalet upphör en- ligt 9 g (36 5 Sij) på grund av fara för krigshandlingar eller allmänfarlig sjukdom.
Förslaget behåller den fria reseförmånen i de fall av avtalets förtida upphörande som upptas i 10 och 11 55, dvs. när sjöman an- tagits för bestämd resa och denna ändras väsentligt (37 5 Sij) samt när fartyget ej är sjövärdigt för resa i avsedd fart m.m. (38 5 Sij).
Enligt gällande bestämmelser skall resan, utom i fall när 135 Sij är tillämplig, ställas till den avtalade orten för tjänstens frånträdandc. Om fartyget ej hunnit börja sin färd, gäller emellertid förmånen resa
Den gällande ordningen bygger på förut- sättningen att sjömannens anställningsavtal är bundet till bestämt fartyg och kan där- för ej överföras till ny lag. I stället före— slås den regeln att förmånen enligt para- grafen skall avse fri resa med underhåll till närmaste ort, där avtalet efter reda- rens uppsägning eljest kunnat frånträdas. I regel torde inte finnas anledning att skilja mellan de fall när redaren uppsäger avta- let och dem, när sjömannen vidtagit upp— sägningen. Parterna är vanligen genom av- tal bundna till samma uppsägningsort. Det är emellertid att märka att 75 i försla- get ger den anställde en särskild möjlighet att efter viss kvalifikationstid bli fri från anställningen i varje lastnings-, lossnings- eller uppläggningshamn som fartyget anlö- per. Detta senare fall skall givetvis inte beaktas vid bedömningen av vilken ort som den fria resan gäller till. För att undvika tveksamhet om det rätta innehållet i för- månen föreslås, att den skall gälla resa till den uppsägningsort som skulle blivit ak— tuell, om redaren verkställt uppsägningen.
30 &.
Gällande rätt. Enligt 2655 andra stycket Sij skall fri hemresa efter längre tids tjänstgöring ordnas av svensk konsul eller, om sådan saknas på platsen, av befälha- varen. Av förarbetena vid bestämmelsens tillkomst framgår, att syftet med föreskrif- ten var att möjliggöra tillämpning av dåva- rande 345 SjöL om skyldighet för befäl- havare att medta svenskt sjöfolk och av förordningen den 12 april 1907 angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle skapas säkerhet för att resan anordnades på bästa och minst kostsamma sätt. I 3465 SjöL som ersätter nämnda 34 &, fastslås att på svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som Kungl. Maj:t be- stämmer, medtas svenskt sjöfolk, vars hem- sändande det åligger konsul att besörja el- ler som äger rätt till fri hemresa enligt 265 Sij, till bestämmelseorten eller an- nan hamn, som fartyget skall anlöpa under
resan. Enligt andra stycket i 3465 äger Kungl. Maj:t förordna om att skyldighe- ten även skall gälla i fråga om sjöfolk från annat land. Sådant förordnande har inte givits. I kungörelse den 15 mars 1957 (SFS nr 92), som ersätter den tidigare nämnda förordningen från år 1907, stad- gas skyldighet för befälhavare på svenskt fartyg att på anmodan av svensk konsul medta svenskt sjöfolk. Kungörelsen ger när- mare föreskrifter om villkoren för hemsänd- ningen.
Om hemresan ordnas av konsul enligt 26 5 andra stycket Sij är befälhavaren skyldig att på begäran ställa säkerhet för redarens andel av kostnaderna.
Lagrummet innehåller slutligen, i syftet att nedbringa hemresekostnadema, en före- skrift om viss skyldighet för sjömannen att anta tjänst på fartyg, som är bestämt till hans hemortsland eller till ort, varifrån han bekvämligen kan resa hem.
Dessa regler om resans anordnande gäl- ler även för resor enligt 28 5 andra stycket i samband med sjukdom eller skada och enligt 415 tredje stycket i samband med anställningens upphörande till följd av far- tygets förolyckande.
Kommittén. Under äldre tid var det na- turligt att sjömannens hemresor i stor ut- sträckning ombesörjdes av konsulerna. Nu- förtiden ordnas de flesta hemresor av re- deriet. En underhandsöverenskommelse här- om har sedan ett tiotal år tillbaka tilläm- pats mellan Sveriges redareförening och ut- rikesdepartementets konsulära byrå efter godkännande av de ombordanställdes or- ganisationer. I endast ett mindre antal fall fordras att utlandsmyndigheten träder till. Av betydelse för denna utveckling har inte minst flygförbindelsemas snabba fram- växt varit. Utvecklingen — särskilt den före- slagna förkortningen av kvalifikationstiden för att sjömannen skall få fri hemresa — kan väntas medföra ökad intensitet i rese- verksamheten och administrationen av den- na bör betraktas som ett normalt led i re- derirörelsen. Kommittén föreslår därför att de fria resor varom stadgas i 27—29 åå skall ordnas av redaren i första hand. Endast för
det fall att redaren på grund av förhållan- dena på platsen eller av annan särskild an- ledning ej är i stånd att ordna resan, bör det åligga konsul att gripa in.
Den nuvarande skyldigheten för befäl- havaren att på begäran av konsul ställa säkerhet för redarens andel av hemrese- kostnaden har i praktiken förlorat bety- delse. Under de senaste fem åren har inte förekommit att säkerhet avkrävts. Kost- nadsfrågor av detta slag löses regelmässigt vid direkta kontakter mellan utlandsmyn- digheten och vederbörande redare. Ytterli- gare skäl för att slopa kravet på säker- het är att bestämmelsen härom kan sägas ställa rederinäringen i en principith oför- månlig ställning vid jämförelse med an- dra näringar som sysselsätter personal utom— lands.
Ifrågavarande hemresor företas numera som regel med flyg och fartygsresor före- kommer endast i rena undantagsfall. Den nuvarande skyldigheten för sjömannen att i samband med hemresa anta tjänst på an- nat fartyg, tillämpas ytterst sällan. Bestäm- melsen strider dessutom mot förslagets grundtanke att sjömannens anställning är knuten till redaren och inte till fartyget. En stor del av dessa resor förutsätts enligt förslaget ske medan sjömannen är kvar i redarens tjänst och det är inte tänkbart att behålla en regel som medför, att sjö- mannen under sin anställningstid skall vara skyldig att arbeta hos annan redare. Regeln skulle därför få begränsas att gälla skepps- arbete på annat fartyg hos en och samme redare. En sådan skyldighet bör emellertid bero av avtal mellan redaren och sjöman- nen och kommittén föreslår därför, att den nuvarande bestämmelsen om sjömannens skyldighet att ta annan tjänst i samband med hemresa helt utgår ur lagen. I stäl- let upptar förslaget en föreskrift om skyl— dighet för sjömannen att rätta sig efter de anordningar som redaren eller konsul kan komma att föreskriva för resans lämpliga utförande.
Kommittén föreslår följdändringar i 346 5 SjöL och i 1957 års kungörelse.
10.25 Om lön och vård till följd av sjuk- dom eller skada samt om begravning
Under denna rubrik upptas i 31—32 55 reglerna om rätt till lön vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada. I 335 ges regler om läkarundersökning och i 34— 35 55 om sjömannens rätt till vård för sjukdom eller skada. I 36—37 55 regle- ras det fall sjömannen avlider. Under 385 upptas regler om redares regressrätt mot statsverket.
31 5.
Sjuklöneförmånen enligt 18 5 Sij bidrar till att ge de ombordanställda ett grund- skydd vid sjukdom. Lagens bestämmelser kompletteras av kollektivavtalens regler om sjuklön och dagersättning.
Lagen den 25 maj 1962 (SFS nr 381) om allmän försäkring är tillämplig på sjö- folk men får när det gäller bestämmelserna om sjukförsäkring betydelse för den om- bordanställde först när redarens förpliktel- ser enligt Sij och kollektivavtal upphör. Sjukförsäkringen omfattar dels alla svenska medborgare och dels sådana personer som utan att vara svenska medborgare är bo- satta i riket. Samordnad med sjukförsäk- ringen är den obligatoriska yrkesskadeför- säkringen enligt lagen den 14 maj 1954 (SFS nr 243, i sin helhet intagen i SFS 1962 nr 408) om yrkesskadeförsäkring. Den gäller i huvudsak alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
Kommittéförslaget upptar inga bestäm— melser om lön. Lönevillkoren kommer i fortsättningen att helt regleras avtalsvägen. Reglerna om sjuklön bör emellertid liksom övriga stadganden om sjömannens rättig- heter vid sjukdom eller skada i princip kvarstå i lagen. Bestämmelserna härom har i allt väsentligt sin grund i Sjömansyrkets särart i förhållande till de landanställdas förhållanden. Sociala skäl talar alltjämt för att bestämmelser, som bildar ett soci- alt grundskydd för sjömannen, upptas i lagen.
Eftersom kommittéförslaget ej utgår från att anställningsavtalet är begränsat till tjänst
på visst fartyg utan förutsätter att det kan omfatta tid när sjömannen lämnat sin be- fattning ombord och befinner sig i land, måste reglema väsentligt omarbetas. Be- stämmelserna blir mer överskådliga om de delas upp på det sätt att huvudreglema om rätt till lön under arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller skada samlas i en paragraf (31 5). I den följande (32 5) upp- tas därefter de inskränkningar som gäller i denna förmån.
Sjömannens rätt till lön under tid när han är sjuk eller skadad ombord följer f.n. av bestämmelserna i 185 första stycket och andra stycket första meningen Sij om beräkningen av sjömans lön. Enligt för- slaget uttrycks sjömannens rätt till sjuklön ombord i en särskild bestämmelse i första stycket av förevarande paragraf, nämligen att lön skall utgå under tid när sjömannen har befattning på fartyget, även om han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada.
Den nuvarande rätten till sjuklön efter det att sjömannen lämnat sin anställning bör behållas i form av fortsatt sjuklön ef- ter det att sjömannen lämnat sin befattning på fartyget. Regeln bör gälla oavsett om sjömannen i samband härmed frånträder anställningsavtalet eller kvarstår i rederiets tjänst. I överensstämmelse med gällande lag bör dock den som avskedas därför att han grovt åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet inte kunna hävda rätt till lön enligt paragrafen. Bestämmelse härom intas i 32 5 andra stycket.
Den tid under vilken sjuklönen längst skall utgå är i förslaget oförändrad men har av praktiska skäl angivits till sextio dagar i utrikes fart och trettio dagar i inrikes fart.
Den nuvarande regeln i 185 andra styc- ket som begränsar rätten till sjuklön för det fall att bestämda tecken på sjukdomen eller skadan saknas vid avgången från an- ställningen har tillkommit för att hindra att någon tillskansar sig sjuklön genom att simulera sjukdom eller skada. Vid tillämp- ningen har bestämmelsen emellertid givit upphov till tolknings— och bevissvårigheter.
Den används därför sällan. Den anställ- ningskontroll som tillämpas för att förebyg- ga att gravt olämpliga personer anställs ombord är ett betydligt verksammare medel för att stävja sådant missbruk av sjuklöne- förmånen. Eftersom regeln sålunda har li- ten praktisk betydelse men å andra sidan visat sig svår att tillämpa, föreslår kommit- tén att den slopas.
Detta innebär att sjömannens rätt till sjuklön är oberoende av om sjukdomen el- ler skadan givit sig tillkänna innan sjöman— nen lämnade befattningen ombord eller ej. Avgörande är enligt huvudregeln att sjö- mannen haft sjukdomen eller skadan medan han ännu innehade befattningen. Det kan exempelvis vara fråga om en till synes obe- tydlig skada, som efter någon tid förvärras så att arbetsoförmåga uppstår eller om en sjukdom med viss inkubationstid. I sådana fall där det finns anledning att misstänka att sjömannens påstående härom är falskt är erfarenheten, att en grundlig läkarunder- sökning ofta kan klargöra om påståendet har fog för sig. Ger sådan undersökning inget stöd för att sjömannen hade sjukdo- men eller skadan under den kritiska perio- den, torde som regel rätt till sjuklön inte kunna göras gällande.
Skäl talar för att sjömannen skall äga rätt till sjuklön även i det fall att han får sjukdomen eller skadan under väntetid. Förslaget utsträcker därför förmånen att gälla också väntetid. Detta innebär, att sjöman som blir sjuk under väntetid äger uppbära lön så länge han är arbetsoförmö- gen på grund av sjukdomen, dock längst under de perioder som gäller för sjöman, vilken lämnat befattningen ombord. Det är att märka att sjömannens sjukdom bryter väntetiden. Detta gäller även om vänteti- den utgörs av vederlagstid eller fritid i er- sättning för övertidsarbete.
Däremot ger den föreslagna paragrafen inte någon rätt för sjömannen att uppbära sjuklön om sjukdomen eller skadan inträf- far under semester eller tjänstledighet. En förutsättning för sjuklön under väntetid är att sjömannen tidigare haft fartygsbefatt- ning i rederiets tjänst. Detta följer av
väntetidsbegreppet. Den nyanställde kan så- ledes inte göra gällande rätt till lön enligt denna paragraf på grund av arbetsoförmå- ga till följd av sjukdom eller skada, som drabbar honom medan han väntar på att få tillträda sin första fartygsbefattning i re— deriets tjänst.
I regel torde sjöman, som insjuknat un— der väntetid, kunna påräkna sjuklön som motsvarar vad han uppburit i den fart som han senast varit mönstrad i.
I sista stycket upptar den föreslagna pa- ragrafen en hänvisning till de inskränk- ningar i rätten till sjuklön som stadgas i 32 5.
För befälhavaren ges f.n. awikande be- stämmelser i 4 5 Sij. Där stadgas att den- ne — med vissa angivna undantag — äger rätt till lön för tre månader från det tjänsten lämnades, om han avskedas på grund av sjukdom eller skada. Därtill kan komma vis- sa löneförmåner enligt 8 5. Rätten till sjuk- lön är sålunda endast knuten till fall där befälhavaren avskedas. Upphör anställ- ningsavtalet på grund av uppsägning eller på grund av att avtalstiden utgår, erhålls inte sjuklön enligt lagen. Den för befäl- havaren gällande uppsägningstiden är van- ligen tre månader och sammanfaller så- lunda med den tid under vilken sjuklön utgår.
De nya bestämmelser som kommittén föreslår och vilka innebär, att sjuklön ut— går oavsett om anställningsavtalet med re- daren upphör eller ej, bör omfatta även befälhavaren. Därmed kommer reglerna att gälla samtliga kategorier sjömän. Eftersom lagen tar sikte på ett socialt grundskydd, saknas anledning att göra skillnad mellan olika grupper anställda i fråga om de tider under vilka förmånerna får åtnjutas.
32 5.
I paragrafen upptas undantagen från re- geln i 31 5 om rätt till sjuklön. Inskränkning- ama överensstämmer i huvudsak med vad som f.n. gäller enligt 185 andra och tredje styckena samt 335 tredje stycket Sij.
Till första stycket överförs den gällande
regeln att sjöman inte får ut sjuklön enligt 315 under tid när han är arbetsoförmö- gen till följd av sjukdom eller skada, som han förtigit vid anställningsavtalets ingåen- de eller som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande. Sistnämnda be— gränsning skall dock liksom hittills inte gälla könssjukdom. Denna grund för bort- fall av förmånen kommenteras närmare under 28 5. -
I andra stycket upptas motsvarighet till 33 5 tredje stycket Sij. Upphör sjömans anställningsavtal på grund av oduglighet el- ler sådant indisciplinärt beteende som sägs i 185 första stycket punkterna 1, 3, 4 eller 5 -i förslaget, bör han ej erhålla lön enligt bestämmelserna i 315. Detsamma bör gälla, om sjömannen underlåter att infinna sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måst antas i hans ställe. I sistnämnda fall kan det dock före— komma, att sjömannen får anses ha haft giltig ursäkt för sitt beteende. Kan han visa att sådana omständigheter föreligger, hör han vara bibehållen sin rätt till lön.
Vidare hör till ny lag överföras nuva- rande regel i 185 andra stycket om bort- fall av löneförmånen i det fall, att sjöman- nen uppbär lön från annan arbetsgivare. Föreskrift härom upptas i sista stycket.
33 5.
Gällande rätt. I 275 Sij föreskrivs vad befälhavaren har att vidta om någon av de ombordanställda insjuknar eller skadas. Bestämmelserna är straffsanktionerade en- ligt 73 5 punkten 3. Befälhavarens åliggan- den gäller oavsett vem som har att bestrida kostnaderna för sjukvården.
I första stycket stadgas skyldighet dels för befälhavaren att föranstalta orn läkar- undersökning av sjuk eller skadad sjöman och dels för denne att underkasta sig så— dan. Stadgandet lämnar en viss prövnings- rätt till befälhavaren, i det att läkarunder- sökning kan underlåtas, om sådan framstår som uppenbart opåkallad.
Andra stycket meddelar föreskrifter om den vård som skall ges den sjuke eller skadade ombord eller i land samt om vad
vården omfattar. Slutligen ges föreskrifter för sjukdom, som kan medföra fara för de ombordvarande.
Paragrafen stadgar i tredje stycket att befälhavaren skall dra försorg om den sju- kes eller skadades tillhörigheter, när denne är oförmögen att göra det själv. I sista stycket åläggs befälhavaren skyldighet att överlämna kvarlämnad sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg och att, om sådan inte finns på platsen, på annat sätt anskaffa lämplig vård samt underrätta närmaste konsul. På sjömannens begäran skall befälhavaren också underrätta hans närmaste anhöriga.
Kommittén. Hälsoförhållandenas bety- delse ombord på fartygen, främst hänsynen till den som drabbas av sjukdom eller skada och till övriga ombordvarande, moti- verar, att man behåller skyldigheten enligt 275 första stycket Sij för sjömannen att underkasta sig läkarundersökning och plikten för befälhavaren att låta läkarun- dersöka den som kan antas vara sjuk el- ler skadad. Samma skäl talar för att till ny lag överföra bestämmelserna i 275 andra stycket Sij om befälhavarens skyl— dighet att sörja för betryggande vård om- bord och i land samt regeln om vad vår- den skall innefatta. Liksom hittills bör också gälla, att befälhavaren är skyldig att föra i land sjöman, som kan antas lida av sjukdom, som medför fara för de om- bordvarande, under förutsättning att man ombord inte kan vidta betryggande åtgär- der. Här föreslås emellertid den utvidgning- en, att detta skall gälla även vid andra sjukdomar än dem där smittfara uppstår.
Beträffande den i 27 5 tredje stycket Sij upptagna bestämmelsen om omhän- dertagande av sjuk eller skadad sjömans tillhörigheter är att märka, att bestämmel- sen endast tar sikte på det fall att sjöman- nen är kvar i redarens tjänst. För det fall att sjömannen slutat sin anställning finns f.n. regler i 53 5. Skyldigheten för arbetsledningen ombord att vid behov dra försorg om en sjuk sjömans tillhörig— heter på fartyget så länge tjänsteförhållan- det består, torde utan vidare följa av skepps—
arbetsavtalets natur och uppfattas som en självklarhet. Någon regel härom upptas därför ej i förslaget. Motsvarighet till 53 5 Sij återfinns i 44 5 i förslaget.
Bestämmelsen i 275 sista stycket Sij föreskriver att befälhavaren skall överläm- na i utlandet kvarlämnad sjuk eller ska- dad sjöman åt konsuls försorg. Närmare bestämmelser om konsuls medverkan i dessa situationer finns intagna i förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskick- ningar och konsulat, 53 5 (ändrad SFS 1955 nr 405), samt i allmän instruktion för beskickningar och konsulat den 15 feb- ruari1928, 53 5.
Dessa bestämmelser är i flera avseenden föråldrade, och nya instruktioner för kon— sulerna är under utarbetande. Vanligen handhar rederierna de praktiska frågor som uppkommer i samband med att en sjöman kvarlämnas för vård i utlandet.
Kan det beräknas att vården skall dra ut på tiden, flygs den sjuke eller skadade ofta till hemlandet för vård där. Konsu— lernas medverkan begränsar sig till de fall, där rederiet inte kan hjälpa den sjuke till rätta eller där fortlöpande tillsyn kan vara nödvändig, och till biträde när sjöman sänds hem med flyg enligt gällande rabatt- system.
Frågor om konsuls medverkan i fall när sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas utom- lands torde i fortsättningen helt kunna reg- leras i administrativ väg. Anledning sak- nas att i ny sjömanslag uppta bestämmel- ser motsvarande 27 5 sista stycket Sij.
I detta sammanhang skall erinras om att kommittén under 175 andra stycket före- slagit skyldighet för befälhavaren att, om sjöman skiljs från befattningen på fartyget av sjukdomsskäl, underrätta närmaste sven- ske konsul. Vidare föreslår kommittén un- der 625 att konsul i vissa fall skall om- händerha lönemedel åt sjöman vid fall när konsulns medverkan finns erforderlig med hänsyn till sjömannens välfärd.
Befälhavarens skyldighet att på begäran underrätta den sjukes eller skadades när- maste anhöriga torde numera betraktas som så självklar, att särskild lagföreskrift härom
inte behöver upptas.
Bestämmelserna i denna paragraf omfat- tar också sådana personer som avses i 2 5 första och tredje styckena.
34 5.
Paragrafen har motsvarighet i 28 5 Sij, som reglerar frågan om ansvaret för kost- naden för den vård som enligt 275 skall utgå till sjuk eller skadad sjöman.
Som anförts i motiven till 315 i fråga om lön under sjukdom kan lagen om all- män försäkring och lagen om yrkesskade- försäkring bli tillämpliga på sjöman sedan redarens förpliktelser enligt lag eller kollek- tivavtal bortfallit eller upphört. Detsamma gäller beträffande sjukvård. För sådan vård utom riket ges bestämmelser i kungörel- sen den 25 maj 1962 (nr 388) om ersätt- ning för sjukvård utom riket enligt lagen om allmän försäkring. Också dessa bestäm- melser blir tillämpliga på sjöman sedan re- darens ansvar bortfallit eller upphört och statlig ersättningsskyldighet vid smittsam könssjukdom ej heller föreligger. Rätt till ersättning för utgifter för sjukvård utom ri- ket utgår enligt kungörelsen till den som omfattas av lagen om allmän försäkring och är bosatt i riket. Ersättning kan utgå för läkarvård och sjukhusvård. Däremot inte för sjukresor utom riket. Beträffande ett flertal länder har Kungl. Maj:t träffat överensskommelser om sjukvårdsersättning i annan ordning än som stadgas i kungörel— sen. Sådana överenskommelser föreligger med Belgien, Danmark, Finland, Frank- rike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Stor- britannien och Förbundsrepubliken Tysk- land. I fråga om Danmark och Norge tillämpas dock kungörelsens bestämmelser fullt ut.
Ytterligare bestämmelser om bistånd åt sjöfolk ges i 53 och 55 55 nyssnämnda förordning den 3 februari 1928 angående beskickningar och konsulat. (Jfr Sköld: För- slag till instruktionsbok för Sveriges repre- sentation i utlandet, 62328 0) sid. 75—76 och 6303 sid. 167 0. f.)
Bestämmelser om sjukvård förekommer f.n. ej i kollektivavtalen.
Bestämmelserna i 28 5 Sij anknyter förmånen av fri sjukvård till tjänsteför-- hållandet, dvs. med lagens presumtion den faktiska tjänsten ombord på fartyget. Med kommitténs förslag hänförs förmånen i förs- ta hand till den tid under vilken sjömannen har befattning ombord på fartyg.
Huvudregeln om sjömannens rätt till fri sjukvård upptas i förevarande paragraf me- dan de undantag som inskränker sjöman- nens rätt regleras i den följande.
I överensstämmelse med vad som i sak gäller för närvarande föreslås, att kostnaden för all erforderlig sjukvård bestrids av re- daren så länge sjömannen innehar befatt- ning ombord på far-tyget. Lämnar sjöman— nen befattningen på fartyget och är han där- vid sjuk eller skadad, bör han också under en begränsad tid därefter få fri sjukvård på redarens bekostnad. Detta bör gälla oavsett om sjömannen kvarstannar i redarens tjänst eller ej. Om anställningsavtalet upphör i samband med att sjömannen lämnar sin be- fattning ombord, har det ingen betydelse för rätten till fri sjukvård av vilken grund som avtalet upphör. Förmånen skall sålunda ut- gå även vi det fall att sjömannens avtal upp- sagts på grund av förhållande som sägs i 18 5 första stycket. Förmånen utgår sålänge behov föreligger, dock ej utöver fyrtiotvå dagar vid vård i det land där han är bosatt eller åttiofyra dagar, om sjömannen vårdas annorstädes. Liksom är fallet enligt gällande rätt bör sjöman, som hemsänds från utlan- det för fortsatt vård i hemlandet, vid hem- komsten komma i åtnjutande av vård på redarens bekostnad under den tid som åter- står av stadgade åttiofyra dagar, dock ej utöver fyrtiotvå dagar från hemkomsten. De föreslagna tidsperiodema överensstämmer med de gällande men har liksom i fråga om sjuklön omräknats till dagar.
Vad nu sagts bör också gälla om sjöman— nen drabbas av sjukdomen eller skadan un- der väntetid. Detta innefattar en utvidgning av förmånen jämfört med gällande ordning. Förutsättningama för rätt till sjukvård före- slås bli desamma som föreslagits beträffande
rätten till sjuklön. Kommit—tén hänvisar där- för till vad som sagts härom under 31 &.
Enligt gällande lag räknas den tid under vilken sjömannen är berättigad till fri sjuk- vård från dagen för avmönstring eller den dag fartyget gått vidare. Inte sällan förekommer att denna .tid hinner löpa ut innan sjömannen kan erbjudas den vård han behöver beroende på långa väntetider för sjukhusvård och läkarbehandling. Särskilt drabbar dessa väntetider fall, som inte kan betecknas som akuta. Har tiden löpt ut utan att sjömannen hunnit få vård, upphör re- darens förpliktelse. Sjömannen får därefter själv stå kostnaden eller en del därav, vil— ket särskilt drabbar den som ej åtnjuter skydd enligt lagen om allmän försäkring el- ler motsvarande lagstiftning i utländsk sjö- mans hemland. För att motverka dessa ne- gativa verkningar av ett förhållande som varken redaren eller den anställde råder över föreslår kommittén, att redarens kost- nadsansvar för sjukvård under de i andra stycket nämnda tidsperiodema utsträcks i tiden. Hans skyldighet föreslås upphöra, om vården ej åtnjuts inom sex månader från det vårdbehovet inträdde. Om vårdbehovet in- träffade redan under tid, när sjömannen var i befattning ombord, eller undantagsvis dess- förinnan, skall sexmånaderstiden räknas från det sjömannen senast lämnade befatt— ning ombord. Kommittén förutsätter att de flesta vårdfall kan behandlas inom denna tid. Ersättning utgår för all den vård som nämns i 33 5. I enstaka fall kan det emeller- tid visa sig omöjligt a-tt få vård också inom sexrnånadersperioden. Detta torde ofta gäl— la specialistvård vid sjukhus. Det föreslås därför att tiden för redarens kostnadsansvar vad gäller sjukhusvård och därmed samman- hängande utgifter ytter—ligare förlängs med ett halvt år så att den sammanlagda tiden uppgår till ett år från tidigare angiven tid— punkt. En förutsättning för denna utvidgade förmån är att sjömannen kan visa, att han på grund av omständigheter, över vilka han inte råder, inte kunnat åtnjuta vården tidi- gare. Som exempel härpå kan anges plats- brist vid sjukhus eller väntetid hos special- läkare vid sjukhus.
Den angivna tiden för fri vård — fyrtio- två dagar respektive åttiofyra dagar — skall helt falla inom de i tredje stycket angivna tidrymderna, sex månader eller ett år. På- börjas vården så sent att viss del faller utan— för sexmånaders— eller ettårsgränsen, bort- faller redarens ansvar för den delen.
35 5.
Förevarande paragraf upptar de inskränk— ningar som föreslås skola gälla i fråga om redarens skyldighet att enligt 345 bekosta sjömans vård vid sjukdom eller skada.
Första stycket upptar de grunder på vilka sjöman kan gå förlustig förmånen av fri sjukvård. Dessa överensstämmer med vad som nu gäller enligt 28 % tredje stycket Sij. Beträffande innebörden av begreppen för- tigande, uppsåtligen och grovt vållande hän- visas till vad som anförts under 285 i för- slaget.
Vad gäller vård vid könssjukdom skall redaren enligt 345 första stycket i försla- get svara för kostnaden så länge sjömannen innehar befattning på fartyg. Detta gäller oavsett om sjukdomen är i smittsamt skede eller ej. Här-utinnan överensstämmer försla- get med gällande ordning. Som framgår av 33 å i förslaget skall befälhavaren låta föra i land sjöman, som lider av sjukdom, vilken kan medföra fara för de ombordvarande, om det ombord inte kan vidtas betryggande åtgärder. Det kan därför förutsättas att könssjukdom i smittsamt skede ibland måste behandlas i land, i vart fall under en kortare tid. Kvarlämnas sjömannen & annat land än där han är bosatt och upphör hans anställ- ning, skall statsverket enligt 28 & sista styc- ket Sij bestrida vårdkostnaden. Detta sammanhänger med att statsverket med hän- syn till ifrågavarande sjukdomars natur an- setts böra svara för den huvudsakliga kost- naden för deras bekämpande. Vid Sij: s tillkomst reglerades frågan om kostnaden för vård av den som var behäftad med köns- sjukdom i smittsamt skede i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, den s. k. lex veneris. läkarbehandling, läkemedel samt underhåll och vård på allmänt sjukhus er-
hölls utan kostnad. Lagen var emellertid inte tillämplig på den som vistades utan- för riket. För att sjöman i utlandet i detta hänseende skulle komma i åtnjutande av samma förmåner som de som vistades i Sve- rige, något som vid tidigare lagrevision an- sågs vara ett viktigt samhällsintresse, inför- des gäll-ande ordning med statsverkets kost- nadsansvar.
Nyssnämnda lag har numera ersatts av den tidigare omnämnda smittskyddslagen (1968 nr 231). Erforderlig behandling av veneriska sjukdomar är alltjämt kostnadsfri för den som vistas i Sverige. Behov före- ligger därför att behålla bestämmelser i ny sjömanslag, vilka ger sjöman kostnadsfri vård. Som tidigare nämnts svarar redaren för vården medan sjömannen har sin be— fattning på fartyget. Så snart den smitt- samt sjuke sjömannen lämnat sin befatt- ning, föreslås redarens ansvar för vårdens bestridande upphöra. I stället övertar stats- verket detta ansvar. Befälhavaren är dock alltjämt skyldig tillse att sjömannen får den vård han skall ha. Med tanke bl. a. på stats- verkets kostnadsansvar kan det ofta vara lämpligt att befälhavaren begär svensk kon— suls medverkan till att vården ordnas på lämpligt sätt. Vården omfattar liksom en- ligt Sij sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel. Med den föreslagna avfattningen blir det utan betydelse om sjömannen, sedan han lämnat befattningen på fartyget, är kvar i redarens tjänst eller om han frånträtt an- ställningen.
I detta sammanhang skall erinras om den i Bryssel den 1 december 1924 un- dertecknade och av Sverige ratificerade överenskommelsen rörande vissa lättnader för sjömän, tillhörande handelsflottan, vid behandling för könssjukdom. I hamnarna i de länder som godkänt överenskommelsen skall finnas läkarmottagning, vid vilken far- tygspersonal är berättigad till kostnadsfri be- handling för venerisk sjukdom. Enligt kun- görelse den 26 april 1968 (nr 235) åligger det befälhavaren att tillse, att fartygsperso- nalen känner till de meddelanden om läkar- mottagning som enligt överenskommelsen skall finnas på fartyget eller, om sådant
meddelande saknas, att skyndsamt inhämta upplysningar om läkarmottagning och delge personalen dessa.
Stadgandet i andra stycket gäller också de i 25 första och tredje styckena nämnda personerna.
36 5.
Enligt kommitténs förslag behålls i huvud- sak de i 295 Sij upptagna reglerna om befälhavarens åligganden i fall när sjöman avlider. Befälhavaren bör sålunda sörja för underrättelse till de anhöriga, begravning, hemsändning av urna innehållande askan vid eldbegängelse och omhändertagande av kvarlåtenskapen ombord på fartyget. Dessa åligganden aktualiseras av naturliga skäl endast vid dödsfall, som inträffar när sjö- mannen innehar befattning på fartyg. I kon- sekvens med bestämmelserna om sjuklön och sjukvårdskostnader bör ansvaret för att ifrågavarande angelägenheter ombesörjs också täcka väntetid. Under sådan tid bör dock skyldigheten att vidta föreskrivna åt- gärder vila på redaren.
Enligt förslaget slopas nuvarande före- skrift att överlämna kvarlämnad egendom och förteckning till konsul. Med nuvarande kommunikationer torde det ej innebära någ- ra svårigheter för befälhavaren att sörja för att sådan förteckning snarast möjligt kom- mer dödsboförvaltningen tillhanda. Samma är förhållandet vad gäller den kvarlämnade egendomen. Självfallet kan deti det enskilda fallet visa sig lämpligt att i enlighet med gällande ordning överlämna egendomen till konsuln för omhändertagande och hem- transport men särskild lagföreskrift härom synes ej erforderlig. Har egendomen måst avyttras, bör redovisningen av försäljnings- summan ske direkt till den som handhar boutredningen.
Avlider befälhavaren medan han innehar befattning på fartyg, skall de åligganden som nu nämnts ankomma på den som enligt gällande föreskrifter har att träda i hans ställe. Första och andra styckena blir också tillämpliga vid dödsfall som drabbar arbets- tagare som nämns i 2 5 första och tredje styckena.
37 5.
I 30 5 Sij stadgas att kostnaden för sjö- mans begravning skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på re- darens bekostnad enligt reglerna i 28 &. Be- stämmelsen gäller enligt 7 % också beträf- fande avliden befälhavare.
Enligt förslaget skall redaren också i fort- sättningen vidkännas de kostnader som för- anleds av sjömans begravning. För att skyl- digheten skall inträda förutsätts, att döds- fallet int-räffat antingen under tid när sjö- mannen har befattning på fartyg eller un- der väntetid. Kostnadsansvaret för redaren bör, liksom nu är fallet, också inträda om dödsfallet inträffar medan sjömannen vår- das på redarens bekostnad enligt 34 &. Det har i det sistnämnda fallet ingen betydelse för redarens betalningsskyldighet, om sjö- mannen fortfarande var i redarens tjänst vid dödsfallet eller ej. Avgörande är att sjöman- nen avlidit vid en tidpunkt när han erhål- ler vård som bekostas av redaren. I förhål- lande till den äldre regeln är att uppmärk- samma, att vårdperioden om högst fyrtiotvå respektive åttiofyra dagar enligt 34 5 i för- slaget kan komma att förskjutas inom en ett-årsram. Detta innebär att dödsfall kan tänkas inträffa i tiden mellan en tjänstgö- ringstid ombord eller en vänteperiod samt en vårdperiod. Vid sådana plötsliga döds- fall, som ej omedelbart föregåtts av vård för vilken redaren står kostnaden, bär redaren ej heller något ansvar för begravningskost- nader.
38 5.
Enligt 31 å andra stycket Sij har reda- ren rätt till ersättning av statsverket för ut- gifter som befälhavaren nödgats göra för svensk sjöman men vilka ej ålegat redaren. Här avses utgifter, som är betingade av föreskrifterna i 27 och 29 55 om befälhava- rens skyldighet att sörja för sjukvård och begravning. En förutsättning för denna re- gressrätt är att befälhavaren inte kunnat få bistånd av svensk konsul med åtgärderna. I sådana fall där redaren haft kostnader för sjukvård eller begravning, vilka enligt reg—
lerna om redarens kostnadsansvar i 28 och 30 55 inte skall bäras av honom, är han en— ligt 31 å andra stycket berättigad att av sta- ten få åter vad han givit ut. Det kan t. ex. röra sig om utgifter för vård av självförvål- lad sjukdom. Redaren kan dock inte regress- vis vända sig mot staten för kostnader, som går utöver vad 28 och 30 55 Sij anger. Har han med hänsyn till främmande im- migrationslagstiftning tvingats utge t. ex. vårdkostnad för längre tid än i 28 & stad- gade tolv veckor ikläder sig staten inget be— talningsansvar för den överskjutande tiden.
Kommittén föreslår att redarens nuvaran- de regressrätt gentemot staten behålls i den nya lagen. För att nå överensstämmelse med norsk sjömanslag föreslås att regressrätten skall omfatta också utgift som gjorts för här i riket bosatt utländsk sjöman (31 & tredje stycket norsk sjömannslov). Enligt nuvaran- de ordning har befälhavaren att i första hand överlämna i utlandet kvarlämnad sjuk eller skadad sjöman åt konsuls försorg. Endast om konsul saknas på platsen, åligger det be- fälhavaren att på annat sätt skaffa vård eller att ordna hemresa. Han skall då underrätta närmaste konsul om de vidtagna åtgärderna. I förslaget förutsätts att redaren eller hans företrädare själv ombesörjer dessa angelä- genheter. Kommittén föreslår följaktligen att nuvarande villkor för ersättning, nämli- gen att svensk konsuls bistånd inte kunnat erhållas, stryks.
Den föreslagna paragrafen har utformats så, att regeln formellt täcker alla fall där re- deriet i de angivna situationerna gjort utgif- ten, alltså oavsett om utbetalningen skett di- rekt från redaren eller om den skett genom ombud, som kan ha varit befälhavaren eller annan, t. ex. en rederiagent.
Regressrätten omfattar också utgifter för de i 2 & nämnda personerna.
3 kap. 10.3 Om skeppsarbetet
Under denna rubrik upptas i 39—41 åå regler om sjömans allmänna skyldigheter i tjänsten, i 42 % stadgande om förhållanden vid arbetskonflikt och i 43 & bestämmelse
om inskränkning i fritiden. Under 44—45 55 ges regler om sjömans rätt att medta egendom och handelsvaror ombord på far- tyget. I 46—47 55 stadgas om rätt att an- vända tvångsmedel.
Av bestämmelserna om skeppsarbetet är 40 5, 41 5 första och andra styckena, 42, 45 och 46—47 åå tillämpliga också på de per- soner som nämns i 2 5.
39 &.
Gällande rätt. Sij innehöll i sin ur- sprungliga lydelse den 30 juni 1952 under 55—59 && bestämmelser om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena. Vid sä- kerhetslagens tillkomst flyttades vissa av dessa regler dit, nämligen de som gällde skyddsanordningar på fartygen, hälsovård samt befälhavarens skyldighet tillse att be- sättningen får god och tillräcklig kost. I Sij kvarstår stadgandet i 55 5 första styc- ket om skeppsarbetets anordnande med hän- syn till sjömannens ställning i tjänsten och utbildning, reglerna i 56 å andra och tredje styckena om inskränkning i arbetet på sön- och helgdagar och om tillfälle till bön och gudstjänst under sådana dagar, bestämmel- serna i 57 5 om särskild nattvila för sjöman under sexton år samt stadgandet i 58 å andra och tredje styckena om skälig ersätt- ning vid nedsättning av kosten och om för- bud för befälhavaren att överta besättning- ens kosthåll på entreprenad. Dessutom inne- håller 56 5 första stycket hänvisning till sjöarbetstidslagen och lagen om semester.
Kommittén. Flera av de ovan nämnda bestämmelserna är numera föråldrade och bör slopas vid revision av lagen. Detta gäl- ler reglerna om inskränkning i arbetet på sön- och helgdagar samt om rätt till guds- tjänst och bön under dessa dagar. De i 58 & återstående bestämmelserna om kosten sak- nar numera praktisk betydelse. Reglerna om arbetstiden och semester uppfattas inte längre som delar av det område som sjö- manslagen reglerar varför den nuvarande hänvisningen till sjöarbetstidslagen och se- mesterlagen knappast har något ändamål. Förslaget upptar därför inte nämnda hän- visning.
Stadgandet i 55 & om skyldighet för ar- betsledningen att vid skeppsarbetets ordnan- de ta hänsyn till den enskilde sjömannens ställning i tjänsten och till hans fortsatta utbildning har fått ökad betydelse under se- nare tid. Kravet på att arbetskraften om- bord utnyttjas på rätt sätt får särskild tyngd, när rationellare drift medför minskade be- sättningar. Den avancerade tekniska utrust- ningen på fartygen och den intensifierade driften ställer större krav på yrkesskicklig- het. Det är en viktig uppgift för arbetsled- ningen ombord att tillse, att de ombordan— ställda bereds möjlighet till den utbildning som gör dem väl lämpade för arbetet om- bord. Många sjömän har också behov av att under sin anställning till sjöss kunna fort- bilda sig för kommande arbetsuppgifter. Kommittén föreslår följaktligen att de före- skrifter för skeppsarbetets anordnande som nuvarande lag innehåller i 55 & överförs till ny lag.
Vad gäller stadgandet i 57 & Sij om sammanhängande nattvila för sjöman under sexton år, får en sådan regel betydelse ock— så i fortsättningen, eftersom 4 5 första styc— ket i förslaget lämnar ett visst utrymme för att dessa underåriga används i skeppsarbete. Bestämmelsen i 57 5 har tillkommit i an- slutning till artikel 20 i ILO konventionen nr 109 angående löner, arbetstid och be- manning på fartyg, som föreskriver att sjö- man under sexton år inte får arbeta natte- tid.
Förutom att Sij:s regel är en skydds— föreskrift för unga arbetstagare medför re- geln, att en sjöman måste vara sexton år för att kunna bli tilldelad tjänst, som är vakt— indelad. Härigenom utesluts från sådant ar- bete alltför unga och okvalificerade perso— ner. Föreskriften, som sålunda också tjänar sjösäkerheten, bör upptas i lag.
Bestämmelser om sammanhängande vila för arbetstagare förekommer bl. a. i arbe- tarskyddslagen, som dock undantar arbete, vilket är att hänföra till skeppstjänst. Där ges också regler om nattvila för underåriga arbetstagare under aderton år. Med undan- tag för Sij:s bestämmelse har hittills sak- nats lagregler om vila för sjömän. Den nya
sjöarbetstidslagen, som träder i kraft den 1 januari 1971 upptar i 12 å andra och fjärde styckena som nyhet en föreskrift om sammanhängande vila. Enligt andra stycket skall sjöman sålunda under 24 timmar i följd beredas tillfälle att vila under samman- hängande tid av tillräcklig längd. I fjärde stycket anges vissa särskilda fall när sjöman undantagsvis kan åläggas skeppstjänst utan hinder av viloregeln.
Föreskriften om underårigs nattvila bör placeras i anslutning till viloregeln i sjö- arbetstidslagen. Det i 57 5 andra stycket Sij upptagna undantaget har i huvudsak samma innehåll som nyssnämnda undan- tagsbestämmelse i 12 & fjärde stycket sjö- arbetstidslagen. Inskränkning i nattvilan kan således såsom nu förekomma för att avvärja hotande fara för fartyg, liv eller gods eller för att lämna hjälp vid sjönöd enligt 62 5 andra stycket SjöL samt vid sammanstötning och därmed jämförlig situation enligt 222— 223 55 sistnämnda lag. Dessutom skulle nattvilan kunna inskränkas för deltagande i sådana övningar med säkerhetsanordningar som skall företas enligt sjöarbetstidslagen el- ler annan författning. Kommittén föreslår att regeln om underårigs nattvila upptas som ett tredje stycke i den föreslagna 12 &. Un- dantagsföreskrifterna upptas som ett femte stycke och får avseende på samtliga bestäm- melser i paragrafen.
Konventionsbestämmelsema är inte till- lämpliga på fartyg vars bruttodräktighet un- derstiger 500 registerton. Vid 1952 års lags tillkomst upptogs med hänsyn till den mind- re skeppsfartens särskilda betingelser som ett tredje stycke i 57 5 ett stadgande, som medger undantag från huvudregeln, såvitt angår dessa fartyg. Någon dispens enligt denna bestämmelse har såvitt kunnat utrö- nas inte givits under de år lagen varit i kraft och kommittén anser skäl saknas för att be- hålla undantagsregeln.
40 &.
Gällande rätt. I 49 och 50 55 Sij ges föreskrifter om allmänna skyldigheter i tjäns- ten.
49 5 upptar regler angående ordning och
skick ombord på fartyget. Förmännen skall sålunda bemöta sina underordnade med väl- vilja och hovsamhet. Var och en skall upp- föra sig skickligt, nyktert och fridsamt, be- möta sina överordnade med hövlighet och noggrant iaktta allt som föreskrivs för be- varande av ordning och skick. Sjöman skall också på ett tydligt och lämpligt sätt visa att han uppfattat givna order.
1 50 5 första stycket avhandlas sjöman- nens plikt att efterkomma förmans order an- gående tjänsten. Han skall vidare sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med om- sorg och nit fullgöra sina åligganden.
Kommittén. Från SjöL övertog Sij all- männa föreskrifter om befälets och man- skapets rättigheter och skyldigheter i tjäns- ten i avsikt att skapa och bevara ordning och skick ombord på fartyget. Mot den som åsidosatt eller överträtt givna föreskrifter har ingripande kunnat ske genom disciplin- bot enligt 62 5 eller straff enligt 74 eller 81 5 Sij. Vid grövre former av indiscipli— närt uppträdande har befälhavaren haft rätt att tillgripa tvångsmedel enligt 60 &. För- summelser som åsyftas här har också ut- gjort grund för sjömans avskedande enligt 33 5.
Bestämmelserna i 49 5 Sij om uppfö- randet ombord kan knappast sägas uttrycka mera än vad som är självklarheter i urn- gänget mellan över- och underordnade på en arbetsplats. Frånsett Sij torde regler av detta slag saknas i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vissa kollektivavtal innehål- ler dock föreskrifter om arbetsledningens behandling av underlydande. Generellt torde kunna sägas att grovt åsidosättande av ar- betslivets umgängeskrav innefattar en avtals- kränkning; den som bryter mot elementära grundregler i detta avseende får räkna med ingripande med samma medel som står till buds i andra fall, när någon allvarligt brister i fullgörandet av arbetsavtalet. Bestämmel- ser av detta slag synes därför kunna und- varas i ny lagstiftning.
Regeln i 49 å andra stycket Sij om ordergivning hör naturligt hemma i de in- struktioner rörande formerna för ordergiv- ning och ordertagning, vilka utfärdas av ar-
betsledningen ombord. Bestämmelsen bör därför utgå ur lagen.
Den lydnadsplikt som f.n. gäller enligt 50 & första stycket Sij är ej underkastad några uttryckliga inskränkningar. Arbetsta- garen är skyldig utföra de åligganden som föreskrivs i anställningsavtalet. Härutinnan skiljer sig sjöfolkets förhållanden inte från dem som enligt praxis gäller de landan— ställda. Arbetstagaren får anses skyldig ut- föra arbete, som åläggs honom av arbetsgi- varen, t.o.m. när detta enligt en objektiv tolkning av avtalet inte skulle ingå i den anställdes skyldigheter. Arbetsgivarens tolk- ning av avtalet skall som regel åtlydas intill dess avtalets rätta innebörd fastslagits av domstol eller annat organ. I rättspraxis anses arbetsvägran i allmänhet utgöra ett brott mot tjänsteavtalet. (AD 1940 nr 3, 1947 nr 36, 1953 nr 16.)
Lydnadsplikten kan emellertid inte vara absolut. Arbetsgivaren kan inte stödja sig på en avtalstolkning som han bort förstå vara ohållbar (AD 1934 nr 179). Ej heller torde lydnad kunna krävas, när ordern leder till att sjömannen utsätts för allvarlig för- lust eller till att han begår uppenbart olag- liga handlingar.
Den rättsprincip som kommer till uttryck i gällande 50 5 första stycket omfattar inte bara sjöfolkets arbetsförhållanden utan ock- så arbetsmarknaden i övrigt. Med hänsyn till den fasta förankring som principen har i rättstillämpningen kan övervägas att slopa nuvarande uttryckliga lagregel om lydnads— plikt. Det synes överflödigt att i lag ut- trycka en inom arbetsrätten vedertagen princip. Det kan emellertid inte förnekas att lydnadsplikten ombord på fartyg har en delvis annan innebörd än den man lägger in i lydnadsförhållandet vid vanliga anställ- ningsavtal. Detta sammanhänger med de särskilda krav som måste uppställas från säkerhetssynpunkt. För att inte fartyg, om- bordvarande och last skall utsättas för fara krävs, att givna order följs snabbt och ovill- korligt. Sjötjänsten förutsätter också — i motsats till vad som vanligtvis är regeln inom det övriga arbetslivet — att arbetsta- garen, när säkerheten ombord kräver sär-
skilda insatser, påtar sig arbetsuppgifter, som utsätter honom för fara till liv och hälsa. Mycket har otvivelaktigt gjorts för att minska riskerna inom sjömansyrket. Trots detta återkommer ständigt situationer ombord, t. ex. vid hårt väder, när en befatta ningshavare måste kunna beordras till en riskfylld arbetsuppgift för att förebygga all- varligare fara. Med hänsyn till det nu an— förda synes principiella och praktiska skäl tala för att lydnadsplikten får stöd i en ut— trycklig lagregel. '-
Kommittén föreslår följaktligen att den nuvarande bestämmelsen om skyldighet att efterkomma order angående tjänsten be— hålls.
Åtskilligt av det som en sjöman har att iaktta ombord på fartyget följer emeller- tid ej av direkta muntliga order från ar- betsledningen. I stor utsträckning framgår det i stället av skriftliga instruktioner, ar- betsordningar o.d. Också här är det av betydelse, att sjömannen noggrant följer fö- reskrifterna. Kommittén föreslår därför att ifrågavarande bestämmelse får den utforma ningen, att sjöman skall efterkomma för- mans order angående tjänsten och noga föl-. ja givna föreskrifter.
En särskild fråga är, i vilken mån ar- betstagaren är skyldig att utföra arbete, som berörs av arbetskonflikt. Denna med lyd- nadsplikten sammanhängande fråga upptas till behandling under förslagets 42 5.
41 5.
I 50 5 andra stycket Sij regleras sjö- mans skyldighet att ersätta skada, som upp— kommer genom hans fel eller försummelse i tjänsten. Skadeståndet kan sättas ned med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omstän- digheterna i övrigt. Bestämmelsen är till-, lämplig på befäl, med undantag för befäl-. havaren, och manskap. För befälhavaren finns en motsvarande regel i 67 5 första och andra styckena SjöL.
Kommittén . Den föreslagna paragrafen upptar som hu— vudregel en bestämmelse motsvarande den nuvarande regeln i 50 å andra stycket första
punkten. Bestämmelsen omfattar sålunda samtliga sjömän som har befattning på far- tyget, utom befälhavaren, samt de personer som avses i 2 5 i förslaget. Beträffande be— fälhavaren finns som nämnts skadestånds- skyldigheten reglerad i SjöL. Kommittén har övervägt att överföra stadgandet där till förslaget eller att eventuellt samla bestäm— melserna i SjöL. Något förslag härom fram- läggs emellertid ej, bl.a. på grund av den redaktionella sammankoppling som regler- na i SjöL fått med en bestämmelse om lots” skadeståndsansvar. Förslaget innehåller där- för uttryckligt stadgande att paragrafen ej avser befälhavaren.
Den jämkningsrcgel som 50 5 Sij in- nehåller saknar för närvarande motsvarig- het inom arbetsförhållanden i allmänhet. Endast på särskilda verksamhetsområden finns liknande bestämmelser. Sålunda finns i 10 kap. 3 & luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) en jämkningsregel vid skadestånds- ansvar för den som genom fel eller försum- melse under för-rättande av tjänst på luftfar- tyg vållat skada i följd av luftfart. Bestäm- melsen äger tillämpning också beträffande den som inom markorganisationen eller eljest, annorstädes än på luftfartyg, förrättar tjänst, varav trafiksäkerheten är beroende. De lagregler som finns har tillkommit i nor- diskt lagsamarbete och har följaktligen lik- artat innehåll. År 1964 framlade skade- ståndskommittén i betänkandet »Skadestånd II» förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skade— ståndsansvar m.m. (SOU 1964: 31). Däri upptas i 4 5 en allmän föreskrift om arbets- tagares skadeståndsansvar på grund av vål— lande i tjänsten. Paragrafen reglerar den situationen att arbetsgivare, som på grund av arbetstagares vållande blivit skadestånds- skyldig, önskar vända sig mot arbetstagaren för att söka få åter vad han utgivit. Vidare upptas stadganden om arbetstagarens ansvar mot tredje man och om återkravsrätt i vissa fall mot arbetsgivaren, när arbetstagaren gottgjort tredje man, samt slutligen reglering av arbetstagarens skadeståndsansvar mot ar- betsgivaren, när han direkt vållat denne skada. Arbetstagarens skadeståndsansvar fö—
reslås kunna jämkas i den mån det med hänsyn till handlingens beskaffenhet, ar- betstagarens ställning och övriga omstän- digheter prövas skäligt. Oaktat denna reg- lering skulle vara allmängiltig och sålunda inte begränsad till vissa slag av anställningar, ansåg skadeståndskommittén det inte nöd- vändigt att ändra eller upphäva de särskilda jämkningsregler som finns bl. a. i SjöL och Sij. Förslaget är f.n. föremål för pröv- ning i justitiedepartementet. Förslag med likartat innehåll har också framlagts i öv- riga nordiska länder.
Med hänsyn till det anförda föreslås att även den nya lagen skall innehålla en sär- skild regel om jämkning av sjömans skade- ståndsskyldighet. I sakligt hänseende före- slås ingen annan ändring än att jämknings- möjligheten — i överensstämmelse med vad som enligt 67 5 andra stycket SjöL gäller för befälhavaren —- skall omfatta inte bara skadestånd, som åläggs sjömannen enligt första stycket i den föreslagna paragrafen, utan också all annan ersättningsskyldighet gentemot redaren, som kan drabba sjö- mannen i denna hans egenskap. Härunder ryms t. ex. ersättning, som sjömannen en- ligt 45 5 andra stycket kan komma att åläggas, därför att han utan redarens sam— tycke medtagit handelsvaror.
42 å.
Gällande rätt
Det allmänna rättsläget. På den privata ar- betsmarknaden har stridsåtgärder sedan länge accepterats som påtryckningsmedel mot avtalspart i syfte att framtvinga efter- gifter i förhållandet mellan parterna eller för att stödja någon som är indragen i kon- flikt. Efter stats- och kommunaltjänsteman- nalagamas tillkomst år 1965 (SFS nr 274-— 275) har också för de offentliga tjänste— männens del öppnats möjligheter att till- gripa stridsåtgärder. De vanligaste femet- na av stridsåtgärder anges i 4 5 lagen om kollektivavtal. Där nämns arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Som exempel på det sistnämnda kan anföras
Huvudregeln är att stridsåtgärder är till— låtna på arbetsmarknaden. Rätten begrän- sas emellertid av lagregler och överenskom- melser mellan avtalsparterna. Av lagregler i ämnet skall särskilt nämnas skyldigheten enligt 3 a 5 lagen om medling i arbets- tvister att varsla om stridsåtgärder, innan arbetsinställelse vidtas, och regeln i 4 & kollektivavtalslagen om fredsplikt. Denna regel stadgar förbud i vissa fall för arbets- givare eller arbetstagare, som är bundna av kollektivavtal, att under den tid avtalet gäller vidta arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Sålunda är stridsåt- gärd förbjuden vid tvist om avtalets gil- tighet, bestånd eller rätta innebörd eller vid tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i kollektivavtalslagen stadgas. Stridsåtgärd får ej heller tillgripas för att åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, som är av- sedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlöpt. Vidare förbjuds stridsåtgärd för att bispringa annan i fall, då denne inte själv äger vidta stridsåtgärd. Bestämmelserna är tvingande i så måtto, att parterna inte kan avtala bort dem. De kan däremot avtals- vägen åta sig längre gående fredsplikt. Om arbetsgivare, arbetstagare eller organisation åsidosätter förbudet mot stridsåtgärder, in- träder — liksom vid brott mot kollektiv- avtalet - skadeståndsskyldighet enligt sär- skilda bestämmelser i kollektivavtalslagen.
Avtalsmässiga begränsningar finns i olika huvudavtal mellan parterna. Den grundläg- gande överenskommelsen är huvudavtalet mellan SAF och LO, Saltsjöbadsavtalet. Detta har senare följts av motsvarande avtal inom tjänstemannaområdet, bl. a. de i sam— band med lagstiftningen för de offentliga tjänstemännen tillkomna huvudavtalen. Hu- vudavtalet mellan SAF och LO innehåller bl. &. regler om fredsplikt i samband med förhandlingar, om skydd för neutral tredje man, om skyddsarbete och om behandling av samhällsfarliga konflikter. Genom avta- let har också tillskapats ett särskilt organ, arbetsmarknadsnämnden, som har att ta upp
tvister om tolkningen och tillämpningen av avtalet samt reglera konflikter, som berör samhällsviktiga funktioner.
Fredspliktsbestämmelser upptas vidare i vissa kollektivavtal, särskilt inom områden där både arbetare och tjänstemän finns an- ställda i samma företag.
För sjöfolkets del gäller i huvudsakliga delar det rättsläge för vilket nu redogjorts. Huvudavtalet mellan SAF och LO äger emellertid inte tillämpning på sjöfartens or- ganisationer. Redarorganisationema är näm- ligen ej anslutna till SAF. Motsvarande överenskommelser har inte träffats.
Förhållandena inom sjöarbetsmarknaden skiljer sig från det övriga kollektivavtals— området dels i fråga om tidpunkten för rätten att vidta arbetsnedläggelse och dels beträffande rätten till neutralitet, vilka frå- gor kommittén i det följande upptar till be- handling var för sig.
Tidpunkt för arbetsinställelsen. Enligt rätts— praxis gäller inom kollektivt reglerade an- ställningsforrner som allmän regel, att en enligt lagen om kollektivavtal lovlig arbets- inställelse får vidtas utan att för den en- skilde arbetstagaren föreskriven uppsäg- ningstid behöver iakttas. Denna princip gäl- ler numera också kollektivt anställda tjäns- temän.
När det gäller sjöfolket får man skilja mellan dem som är mönstrade ombord på fartyg och andra. För dem som ej är mönst- rade gäller de vanliga reglema om arbets- inställelse efter utgången av varseltiden. För sjömän som är mönstrade avviker rätts- läget och hittillsvarande domstolsavgöran— den får anses uttrycka ett krav på att av- talad uppsägningstid skall iakttas, innan ar— betet får läggas ned. Rättsläget har belysts i rättsfall, som rört sjöbefäl. (NJA 1932 sid. 11 och 1959 sid. 522, båda avseende på fartyg påmönstrat befäl. Annan utgångi NJA 1958 sid. 196, som gällde sjöbefäl, som efter semesterns slut utan att ha iakttagit avtalad uppsägningstid vägrade återinträda i tjänst så länge arbetskonflikt varade.) Oak- tat rättsfallen endast gällt sjöbefäl, får principen om skyldighet att awakta upp- sägningstid anses gälla samtliga ombordan-
ställda. Manskapet har emellertid som re- gel sju dagars uppsägningstid, vilken tid sammanfaller med föreskriven varseltid, varför frågan för det stora flertalet av dessa arbetstagare ej har praktisk betydelse. Sjö- befälet däremot har i allmänhet längre upp- sägningstider och för deras del kan det därför dröja avsevärd tid, innan den åsyf- tade stridsåtgärden får effekt.
Principen att strejk inte bryter anställ- ning kan ej heller med hänsyn till Sij:s anknytning av tjänsteavtalet till tjänst på bestämt fartyg anses utan vidare tillämplig på sjöfartsområdet. I praktiken medför för- utsättningen att sjömannen skall vara av- mönstrad för att kunna strejka, att han måste säga upp sitt tjänsteavtal.
Neutralitet. Frågan om arbetstagares skyl- dighet att utföra arbete, som berörs av ar- betskonflikt har, när det gällt kollektivav- talsreglerade förhållanden i allmänhet, un- der årens lopp varit föremål för åtskilliga överväganden.1 Domstolspraxis synes visa att det förhållandet att ifrågavarande arbete varit föremål för konflikt ej är avgörande grund för en arbetstagare utanför konflik- ten att vägra åta sig arbetet. Arbetsskyl- dighet har ålagts arbetstagarna, om de om- tvistade arbetena ansetts ha naturligt sam- band med arbetsgivarens verksamhet och fallit inom ramen för arbetstagarens all- männa yrkeskvalifikationer.
För sjöfolkets del har särskilt uppmärk- sammats sådana fall, där ombordanställda beordrats att överta ett arbete, som eljest skulle ha utförts av personal, som gått i strejk. Redaren vill t. ex. utnyttja ombord- anställda för att utföra lastnings— och loss- ningsarbete, när hamnarbetama gått i strejk. Med denna situation kan man jämföra det fall till lands att arbetsgivaren under en konflikt med arbetarna vid företaget vill anlita arbetsledare och andra tjänstemän till uppgifter, som förut skötts av arbetarna.
För sjömännen får den uttryckliga lyd- nadsplikt för arbetstagaren som Sij stad- gar, betydelse i detta sammanhang. Likaså bestämmelsen i nuvarande 55 5 första styck- et om att arbetsledningen vid skeppsarbe- tets anordnande skall ta hänsyn till den en-
skilde sjömannens ställning i tjänsten. Be- stämmande för rättsläget i detta avseende har varit två rättsfall från år 1932 (NJA 1932 sid. 1 och 8), där frågan om skyldig- het att överta konfliktdrabbat arbete, som eljest skulle ha utförts av andra, prövades.
Vid ett fartygs ankomst till utländsk hamn rådde strejk bland hamnarbetama. Fråga upp- kom om en smörjare och en steward, vilka var anställda på fartyget, ägde rätt att vägra att efterkomma befälhavarens order att biträda vid arbetet med lossning av lasten. Ifrågavarande anställda blev bestraffade av befälhavaren för visad ohörsamhet och yrkade vid domstol att detta beslut skulle upphävas. I underrättens av hösta domstolen fastställda dom fastslogs, att befälhavarens beslut tillkommit i riktig ordning eftersom det utretts att de anställda vägrat efterkomma befälhavarens order och de inte vare sig på grund av lag, särskilt avtal eller annan omständighet kunde anses vara fritagna från skyldighet att utföra arbetet.
Utgången visar att den omständigheten att arbetet var föremål för konflikt enligt högsta domstolens uppfattning inte påverka- de omfattningen av de ombordanställdas ar- betsskyldighet. Detta ger samma bild av rättsläget, som man finner i arbetsdomsto- lens avgöranden av liknande frågor. En le- damot av högsta domstolen ville emeller- tid i målet beträffande stewarden upphäva bestraffningsbeslutet på annan grund. Med hänsyn till tjänstens art kunde stewarden ej anses skyldig stå till förfogande för loss- ningsarbete i annat fall än då sådant arbete var påkallat av omsorg om fartygets säker- het.
Problemet togs upp av 1946 års sjömans- kommitté som anförde att utgången i rätts- fallet »berodde därpå, att domstolen ansåg att stadgandet i 55 5 Sij om att vid skeppsarbetets anordnande hänsyn skall ta- gas till envars ställning i tjänsten i före- varande fall finge vika för bestämmelsen
1 2 LU utlåtande nr 29 sid. 102 ff. till 1935 års riksdag.
AD 1929 nr 29, 1934 nr 122, 1941 nr 68 och 1942 nr 29.
Arnold Sölvén — Stig Gustafsson: Huvudav- talet mellan SAF och LO (1966), särskilt sid. 28—45, 51—53 och 106—116. 115—(flika Schmidt: Tjänsteavtalet (1968), sid.
i 50 5 om sjömans plikt att åtlyda förmans order i tjänsten».
Trots att en viss utveckling kunde anses pågå inom arbetsrätten, fann kommittén det inte med säkerhet kunna antas, att en ny rättegång i samma fråga skulle få annan ut— gång. Eftersom rättsläget av kommitténs ma— joritet bedömdes som otillfredsställande, föreslogs att till 55 5 skulle fogas en bestäm- melse med innehåll, att, om arbetsinställelse vidtagits i fråga om lossnings— och lastnings- arbete och inställelsen inte strider mot lag, avtal eller föreningsstadgar, så får sjöman i vars åligganden sådant arbete inte regel- mässigt ingår, ej åläggas att utföra det. Kommitténs förslag blev emellertid avvisat i prop. nr 170 (sid. 154 0. f.) till 1952 års riksdag. (Se också 2 LU nr 44 sid. 104 ff.) Föredragande departementschefen ansåg fle- ra skäl tala emot bestämmelsens införande. Sålunda hade arbetstagarna möjlighet att av- talsvägen befria sig från sådan arbetsskyl- dighet. Det kunde uppstå svårigheter — sär- skilt vid konflikt i utlandet — att bedöma Om arbetsinställelsen var laglig. Grundsatsen att en arbetstagare vid konflikt inte borde vara pliktig utföra arbete, som faller utan- för ramen för hans sedvanliga arbetsuppgif— ter, torde ha vunnit så vidsträckt erkännan- de att det inte var osannolikt att en dom- stol skulle komma till annat resultat än år 1932. Det kunde vidare antas, att varken redare eller befälhavare skulle finna det för- enligt med sina intressen att beordra sjöman att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågick. Det tyngst vägande skälet mot lagstiftning ansågs vara proble- mets betydelse utöver Sij: s gränser. Lag- reglering saknades för andra arbetsområden och lagstiftarens underlåtenhet kunde knap- past påstås ha vållat allvarlig olägenhet inom arbetslivet. Den vidare utvecklingen inom arbetsrätten borde därför enligt departe— mentschefen avvaktas. Propositionens ställ- ningstagande i denna del godtogs av riksda- gen (rskr nr 392).
På arbetsmarknaden till lands har man genom överenskommelser mellan parterna sökt komma fram till en lösning som ger arbetstagarna möjlighet att iaktta neutralitet
vid andra anställdas strejk. Vissa kollektiv- avtal innehåller sålunda föreskrifter om vad arbetsledare och andra tjänstemän skall vara skyldiga att utföra av konfliktdrabbat arbete vid lovlig konflikt, som berör andra grupper anställda. Vidare innehåller huvudavtalet mellan SAF och LO regler, som innebär att tredje man inte förlorar sin neutralitetge- nom att utföra skyddsarbete. En liknande princip uttalas i 36 5 förordningen om er- kända arbetslöshetskassor (SFS 1964 nr 495). Där stadgas om inskränkning i rätten att få ersättning vid arbetslöshet om erbjudet lämpligt arbete avvisas. Erbjudet arbete skall anses lämpligt bl. a. under förutsättning, att det ej hänför sig till arbetsplats där konflikt råder. För de offentliga tjänstemännens del har frågan numera lösts i de nyssnämnda stats- och kommunaltjänstemannalagama på så sätt att tjänsteman ej är skyldig att utföra arbete, som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig strids- åtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings— eller arbetsvillkor, Vilket må bestämmas genom avtal. Han skall dock utföra sina vanliga tjänsteåligganden.
Kommittén
Allmänna synpunkter. Under den tid som nuvarande sjömanslag varit i kraft har inte tillkommit några avgöranden som ändrat den praxis som rått sedan länge. 1959 års förut omnämnda rättsfall visar, att domstolarna från nuvarande utgångspunkter ej är benäg- na att ändra praxis i fråga om skyldigheten att iaktta uppsägningstid. Eftersom förhål- landena, särskilt när det gäller sistnämnda fråga, skiljer sig från vad som allmänt gäl- ler, har de, framför allt av arbetstagarna, uppfattats som otillfredställande.
I rättsfallet från år 1959 uttalar högsta domstolen bl. a., att »sjömanslagens bestäm— melser om sjöfolkets tjänsteförhållanden väl knappast torde innebära något avgörande hinder att genom kollektivavtal eller det en- skilda tjänsteavtalet inskränkning göres i sjö— befälets arbetsplikt i händelse av strejk». (Målet gällde endast sjöbefäl.) »Det är dock påfallande, att lagstiftningen icke uppmärk-
sammat de svårigheter som därav kunna bli- va följden.»
Arbetstagarorganisationema tillämpar allt- jämt, i de få fall frågan varit aktuell un- der senare år, sedvanan att uppmana på- mönstrad personal att uppsäga anställnings— avtalen och att först efter uppsägningsti- dens utgång nedlägga arbetet. Något avtal i enlighet med högsta domstolens uttalande har inte träffats.
Vad gäller frågan om rätt till neutralitet vid arbetskonflikt har, sedan departements- chefen gjorde sitt uttalande i förarbetena till 1952 års lag, numera tilkommit den lag- reglering som gäller de offentliga tjänste- männen. Rätten till neutralitet gäller endast stridsåtgärder som är tillåtna, dvs. lovliga enligt lagen om kollektivavtal, och begränsas av vissa för dessa tjänstemän uppställda vill- kor i fråga om rätt till arbetsinställelse.
Från de ombordanställdas sida har fram- hållits vikten av att hithörande problem blir lösta. Mellan arbetsgivar— och arbetstagar- organisationema föreligger enighet om att förhållandena i största möjliga utsträckning skall anpassas till dem som gäller för an- ställning i land. Enighet föreligger också om att en generell lösning bör införas i ny lag men att man kollektivavtalsvägen och ge- nom särskilda överenskommelser i det en- skilda fallet bör söka lösa de speciella frå- gor som kan uppstå på grund av sjöfartens från det övriga näringslivet avvikande natur.
Streikrätt efter varseltidens utgång. Par- ternas rätt att i princip vidta stridsåtgärder har, som framgått av det tidigare, aldrig ifrågasatts. En lagreglering bör därför ta sikte på det fall där nuvarande ordning för— hindrar tillämpning av den allmänna prin- cipen, att stridsåtgärd får vidtas efter varsel- tidens utgång och utan att uppsägning av anställningsavtalet behöver tillgripas. Detta innebär att bestämmelsen bör gälla de sjö- män, som har befattning på fartyg och där- för är underkastade lagens regler om lyd- nadsplikt. En regel som positivt utsäger att sjöman i befattning ombord ej är skyl— dig utföra arbete, som är föremål för strids- åtgärd, kan emellertid av hänsyn till sjö- fartssäkerheten inte ges obegränsad tillämp-
ning. Det är självklart att strejk ombord inte bör få utbryta medan fartyget befin- ner sig till sjöss. Det sagda gäller också sådan personal, t. ex. ekonomibiträden, som också har befattning på fartyget men vars arbetsuppgifter i vanlig mening kan sägas sakna betydelse för säkerheten ombord. Ett nedläggande av arbetet inom sådana service- funktioner kan menligt inverka på rutinerna ombord och bör därför inte få förekomma så länge fartyget ej är i hamn. Nämnda syn- punkter motiverar en regel som begränsar rätten för befattningshavare ombord att vid- ta stridsåtgärd till de fall när fartyget uppe- håller sig i hamn. För att utesluta tillfälliga hamnanlöp utomlands, som för bunkring, mindre reparation o.d., bör regeln uttryck- ligen gälla endast svensk hamn sarnt ut— ländsk lossnings-, lastnings- eller upplägg- ningshamn.
Bestämmelsen skall som anförts endast omfatta tid, under vilken sjömannen har be- fattning på fartyg. Under väntetid, har be- stämmelsen inte någon tillämpning utan un- der sådan tid gäller vanliga regler för ar- betskonflikt.
Bestämmelsen bör avse samtliga sjömän och omfatta både det fallet att konflikt ut- brutit inom det fack sjömannen tillhör och det att konflikten avser andra arbetstagare, i förhållande till vilka sjömannen vill stå neutral. Han skall sålunda — med vissa be- gränsningar varom mera i det följande —- inte vara skyldig att överta konfliktdrabbat arbete, som normalt utförs av annan arbets- tagarkategori. Häri ryms såväl sådant arbete som utförs av andra kategorier ombord som sådant som utförs av landbaserade ar- betstagare.
Den reglering som föreslås i första stycket i den föreslagna paragrafen utesluter ej att parterna på arbetsmarknaden överenskom- mer om längre gående fredsplikt.
I praxis har som tidigare sagts konflikt i regel brutit anställningsförhållandet. Kom- mittéförslaget torde i detta avseende prin- cipiellt likställa sjömännen med övriga ar- betstagargrupper. Lämnar sjömannen sin be- fattning på fartyget för att delta i strejk, bör han avmönstras. Något frånträdandc av an-
ställningen blir det som regel inte fråga om i detta sammanhang. Vid strejkens slut är sjömannen kvar i redarens tjänst och det får sedan bero av praktiska och liknande hän— syn samt av det enskilda anställningsavtalets innehåll, om sjömannen skall återgå i sin tidigare fartygsbefattning eller eventuellt placeras om eller om han skall frånträda sin anställning.
Neutralitetsrätten. Som allmän regel gäl- ler att den som står utanför arbetskonflikt skall fullgöra sitt vanliga arbete. Denna prin- cip har kommit till uttryck i lagstiftningen, som berör de offentliga tjänstemännen. Un- der förarbetena till statstjänstemannalagen uttalades härom bl. a., att detta inte skall be- gränsa arbetsgivarens principiella frihet att också under konflikt företa omgruppering av arbetstagarna. Tillfällig ökning av arbets- uttaget kunde förekomma på grund av an- nan omständighet än konflikten. Däremot finge arbetsgivarna självfallet inte beordra den neutrale arbetstagaren att under övertid utföra konfliktdrabbat arbete. — Principen om den neutrale arbetstagarens åligganden under konflikt har också, som berörts i re- dovisningen av gällande rätt, kommit till ut- tryck i kollektivavtal. Detta gäller framför allt inom områden där såväl tjänstemän som annan arbetskraft finns anställda i samma företag.
Regeln att arbetstagare som står utanför konflikt är skyldig att fullgöra sina vanliga arbetsåligganden torde gälla också inom sjö- arbetsrätten. Det synes lämpligt att som skett beträffande de offentliga tjänstemän- nen uttryckligen fastslå regeln i lagen. Stad- gandet upptas i andra stycket.
Skyldighet att utföra skyddarbete. Neu- trala arbetstagare kan under vissa förutsätt- ningar komma att åläggas att utföra skydds- arbete. Härmed avses arbete, som under nor- mala förhållanden åligger dem som är in- dragna i konflikten.
Inom kollektivavtalsreglerade områden är det allmänt erkänt att en neutral arbetstaga- re har att fullgöra vissa utanför hans vanliga sysslor stående arbeten, som bedöms nöd- vändiga för att tillvarata särskilt kvalifice- rade intressen, utan att hans neutralitet häri-
genom rubbas. Som allmän förutsättning härför gäller att berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer närmare avtalat om vad som skall utföras som skyddsarbete. I huvudavtalets mellan SAF och LO regler om begränsning av de ekonomiska stridsåt- gärderna ges en allmän definition av begrep- pet skyddsarbete (kap. IV & 9).
Till skyddsarbete hänförs dels sådant arbete, som vid ett konfliktutbrott erfordras för att driften skall kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt, dels sådant arbete, som erford- ras för avvärjande av fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner eller husdjur eller för skada å sådant varulager, vilket ej under konflikten tages i anspråk för uppehållande av företagets drift eller för avyttring i vidare mån än som erfordras till förekommande av förskämning eller förstöring, som varorna på grund av sin beskaffenhet är underkastade.
Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete, vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.
Huvudavtalets allmänna karaktär omöj- liggör en specificering av de olika arbeten som inom skilda yrkesområden bör betrak— tas som skyddsarbeten. Den allmänna defi- nitionen kompletteras därför med en proto- kollsanteckning där det förutsätts, att den närmare innebörden av skyddsarbetsbegrep— pet fastställs inom olika yrkesområden ge- nom överenskommelser mellan vederböran— de förbund. Det förutsätts också att de or- dinarie arbetarna i fall av behov åtar sig skyddsarbeten under villkor att företaget under konflikten inte bedriver produktion. I kollektivavtal förekommer att man enligt huvudavtalets förutsättning kompletterar detta med föreskrifter om arbete som är ak- tuellt just för kollektivavtalets arbetsmark- nadsområde.
I stats- och kommunaltjänstemannalagar— na har bestämmelser om skyddsarbete, som skall utföras av neutral tjänsteman, utfor- mats i huvudsak efter mönster av huvudav— talet.
För sjöfartens del saknas kollektivavtals- vis ingångna överenskommelser om skydds- arbete. Som tidigare sagts är ej heller huvud-
avtalet tillämpligt på parterna. Uppenbart är att föreskrifter om skyddsarbete skulle vara betydelsefulla.
Med den utformning som reglerna om rätt att delta i stridsåtgärd fått beträffande ombordanställda kan det bli av stor vikt att vissa nödvändiga arbetsfunktioner kan ut— föras medan fartyget som följd av arbetsned- läggelse uppehåller sig i hamn. Erforderlig vakthållning måste ske samt nödvändig ef- tersyn av fartyg och last äga rum. I den mån arbeten av detta slag ej ingår i kvar- stående neutrala arbetstagares ordinarie ar- betsuppgifter, bör dessa arbetstagare i mån av kompetens kunna åläggas utföra sådana sysslor som skyddsarbete. Omfattningen av det arbete som skall räknas hit torde lämp- ligen bestämmas enligt de linjer som huvud- avtalet dragit upp. Också för sjöfartens del kan naturligtvis uppstå behov av komplet— terande kollektiva överenskommelser.
Kommittén föreslår därför att föreskriften i andra stycket om skyldighet för neutral arbetstagare att under konflikt fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden kompletteras med en bestämmelse om att han också har skyl- dighet att utföra skyddsarbete.
Skyddsarbetets omfattning. Inom arbets— rätten utgår man vid bestämmandet av be- greppet skyddsarbete allmänt från huvud- avtalets definition. Kommittén föreslår att i ett tredje stycke anges vad som är att hänföra till skyddsarbete och att innehål- let utformas efter huvudavtalets mönster med de avvikelser som betingas av sjöfar- tens särart. Skyddsarbete skall sålunda en- ligt förslaget avse arbete, som vid ett kon- fliktutbrott fordras för avveckling av verk- samheten på ett tekniskt försvarligt sätt el- ler till förebyggande av fara för människor eller skada på fartyg, last eller annan egen- dom. Härmed skall jämställas arbete, som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag. Under det sistnämn- da faller sådant arbete som omfattas av en särskilt föreskriven tjänsteplikt, såsom ar- betsskyldighet enligt allmänna tjänsteplikts- lagen i ett läge när denna satts i kraft. Så- dana skyldigheter som t. ex. säkerhetslagen ålägger befälhavaren och maskinchefen har
inte den här åsyftade tjänstepliktskaraktä- ren men får å andra sidan anses tillkomna för att trygga säkerheten på fartyget. I viss utsträckning sammanfaller följaktligen des- sa åligganden med begreppet skyddsarbete och kan i så fall utföras som sådant arbete, om förutsättningarna härför föreligger i öv- rigt.
Samhällsfarliga konflikter. Kommittén har övervägt att utsträcka skyldigheten att ut- föra skyddsarbete att avse också arbets- tagare, som är inbegripna i konflikt. Un- der det att begränsningen enligt den före- slagna regeln i första stycket är förenta- vad av i första hand säkerhetshänsyn men också av hänsyn till de anställdas bästa och ekonomiska skäl, skulle en begränsning av strejkrätten när fartyget ligger i hamn när- mast få motiveras med risken för avbräck i leveranser, som har väsentlig betydelse för samhället, samt med den allmänna värde— förstöring av fartyg och last m.m., vilket kan bli följden av fortsatt konflikt. Frågan har sålunda sammanhang med det större problemet om hur samhällsfarliga konflikter skall kunna undvikas eller begränsas.
Prövningen av frågor om undvikande, begränsande eller hävande av konflikter, som kan beröra samhällsviktiga funktioner, upptas inom den del av arbetsmarknaden för vilken huvudavtalet mellan SAF och LO gäller av den inledningsvis omtalade arbets- marknadsnämnden. Reglerna härom åter- finns i huvudavtalet (kap. V) och innehåller i huvudsak att SAF och LO i nämnden, som då har paritetisk sammansättning utan opartisk ordförande, skall till skyndsam prövning uppta varje konfliktsituation där skydd för ett allmänt intresse påkallas an— tingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller annat jämförligt organ. Motsvarighet till detta system finns inom de offentliga tjänstemännens område. Någon lagreglering förekommer ej. Under årens lopp har dock i flera fall, bl.a. för vissa kategorier befattningshavare inom sjö- arbetsmarknaden, förberetts lagstiftning om tvångsskiljedom i avsikt att upprätthålla funktioner, som bedömts vara nödvändiga för samhället. Saken har inte fullföljts, eme-
dan den tvist som förekommit bilagts i van- lig ordning.
För sjöarbetsmarknadens del finns inga likartade överenskommelser och något or- gan, till vilket frågor av detta slag skulle kunna hänskjutas, existerar ej. Kommittén har ingående övervägt möjligheten att lag- stiftningsvägen eller genom kollektivavtal tillskapa ett organ för sjöfartens arbetsmark- nad som skulle få motsvarande uppgift i det- ta hänseende som huvudavtalets arbetsmark- nadsnämnd. Till förmån för en sådan ord- ning talar i första hand, att därigenom skulle uppnås viss parallellitet mellan förhållande- na vid konflikt på sjöfartens område och på den arbetsmarknad där SAF och LO är hu- vudorganisationer. Värdet av en arbetsmark- nadsnämnd för sjöfartsområdet kan dock på olika grunder ifrågasättas. Organisations- strukturen på denna del av arbetsmarknaden leder till att nämndens ledamöter skulle komma att bestå av representanter för de kollektivavtalsslutande parterna och att vid en eventuell konflikt de stridande organisa- tionerna sålunda skulle vara direkt repre- senterade i nämnden. Även om värdet av överläggningar i en så sammansatt grupp inte skall uteslutas, står emellertid klart att förutsättningarna för att nå resultat i frågor, som rör en konflikts samhällsfarlighet, är helt andra och sämre än i en nämnd med representation från överordnade organisatio- ner. Till detta kommer att också värdet av huvudavtalets arbetsmarknadsnämnd får an- ses obestyrkt så länge man inte har djupare erfarenhet av dess funktioner. I första hand får man sålunda söka lösa hithörande frå- gor genom förhandlingar mellan berörda or- ganisationer. På grund av det anförda av- står kommittén från att framlägga något för— slag om en särskild arbetsmarknadsnämnd för sjöfarten.
Vad gäller frågan om att utsträcka skyl- digheten att utföra skyddsarbete att avse också arbetstagare, som befinner sig i kon- flikt, sammanhänger denna som ovan sagts med problemet om samhällsfarliga konflik- ter. 'Regleras frågan genom en allmän före- skrift i lagen, inskränker man härigenom den i första stycket medgivna möjligheten
för parterna att vidta stridsåtgärder. För- hållandena inom sjöfarten är dessutom så olikartade beroende på fartygens skilda an- vändningssätt, de platser där de befinner sig vid ett konfliktutbrott o.d., att en lag- regel nödvändigtvis måste ges en mycket all- män avfattning. För att lösa det enskilda fallet blir det därför regelmässigt nödvän- digt med direkta förhandlingar mellan be- rörda organisationer. Med hänsyn till det anförda finner kommittén lämpligast att, i likhet med vad som skett inom den övriga arbetsmarknaden, avstå från att lägga fram förslag i denna fråga och att i stället över- låta åt sjöfartens organisationer att genom dispenser åstadkomma en såväl för de i kon- flikten inblandade som för övriga berörda parter, såsom lastägare och i konflikten neutrala arbetstagare, ändamålsenlig lösning.
43 &.
I 51 å andra stycket Sij stadgas om rätt för sjöman att medan fartyget uppehåller sig i hamn eller eljest på säker ankarplats gå i land på sin fritid.
Befälhavare, som utan laga skäl vägrar sjöman att gå i land, kan straffas enligt 73 & punkten 6 Sij.
Det får betraktas som en självklar regel att sjömannen vid hamnuppehåll har rätt att lämna fartyget under sin fritid. I princip har sjömannen samma rätt när fartyget ligger på säker ankarplats utan att vara i hamn. I sistnämnda fall kan dock de faktiska förhål- landena, såsom kommunikationema mellan fartyget och land, vara sådana att sjöman- nens landgångsrätt blir betydligt begränsad, t. ex. av hänsyn till svårigheterna att åter- vända till fartyget i rätt tid före avresa. Kommittén anser ej erforderligt att till ny lag överföra någon föreskrift om rätt för sjömannen att under fritid gå i land. Där- emot är motiverat att införa en bestäm- melse om, att sjömannen är skyldig att under sin fritid stanna ombord endast om det är påkallat med hänsyn till fartygets, de ombordvarandes eller lastens säkerhet eller till fartygets förestående avresa eller förhalning. Bestämmelsen hindrar ej att en sjöman —- enligt träffat kollektivavtal — un-
der hamnuppehåll beordras till arbete om— bord eller till att stå till förfogande ombord (s. k. stand-by).
Med den nu föreslagna ändringen av land- gångsregeln blir straffbestämmelsen för be- fälhavare, som utan laga skäl vägrar sjöman att gå i land under fritid, obehövlig.
445.
Gällande rätt. 53 5 Sij innehåller reg- ler för det fall att en sjöman kvarlämnat tillhörigheter på fartyget när han slutar sin tjänst.
Enligt huvudregeln skall egendomen för— varas för sjömannens räkning.
Skyldigheten att förvara egendomen är ej obegränsad till tiden. Enligt andra stycket har redaren rätt att på lämpligt sätt sälja egendom, som med hänsyn till sin beskaf- fenhet, kostnaderna eller övriga omständig- heter ej kan förvaras utan olägenhet. För egendom som utan olägenhet kan förvaras inträder samma rätt efter ett år från det tjänsteförhållandet upphörde, om sjöman- nen inte dessförinnan begärt att återfå sin egendom. Ur försäljningsumman torde re— daren ha rätt att ta ut klara och till betalning förfallna fordringar på sjömannen. Över- skottet skall redovisas till sjömannen eller. om så inte kan ske, förvaras avskilt för hans räkning intill dess tioårig preskription inträder.
Tillhör egendomen sjöman som rymt ur tjänsten, skall redaren, enligt andra stycket, sedan ett år förflutit från rymningen utan att sjömannen hört av sig sända in försälj- ningssumman till sjöfartsverket. Redaren har samma rätt att göra avdrag för fordringar som ovan sagts. Till sjöfartsverket skall ock- så inlevereras den rymde sjömannens even- tuellt innestående lön. Såsom framgår av 695 andra stycket Sij skall medlen an- vändas till understöd åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter som Kungl. Maj: t meddelar. Gällande bestämmelser härom återfinns i 19, 20 och 24 && kungörel- sen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjö- manshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m.m. Denna kungörelse är i övrigt upphävd genom 1961 års mönstrings-
förordning men förutnämnda paragrafer skall enligt övergångsbestämmelserna gälla till dess annat förordnas. Medlen skall en- ligt 24 ?; tillfalla sjömanshuset i det distrikt, inom vilket fartygets hemort är belägen och skall särskilt bokföras och användas till un— derstöd enligt 19 5. Efter år 1961 har sjö- manshusens kapitaltillgångar och donations— medel överförts till särskilda sjömanshusstif— telser, som handhar understödsverksamhet- en. De medel som efter nämnda år inflyter insätts av sjöfartsverket på särskilt bank- konto. Utbetalning i understödssyfte sker för närvarande ej av dessa medel.
Kommittén. Förslaget innebär att reglerna i nuvarande 53 & överförs till den nya lagen, utom såvitt avser särregeln beträffande sjö- man som rymt.
De medel som enligt 69 5 Sij inbetalas till sjöfartsverket för att avsättas till under— stödsändamål är dels lön, som i form av disciplinbot frångår sjömannen, dels försälj- ningsbelopp och innestående lön som avses i 53 5.
De sistnämnda båda posterna belöper sig till mycket ringa belopp. Med kom- mitténs förslag att slopa disciplinbotssyste- met kommer disciplinbotsmedlen att helt bortfalla. Det är knappast motiverat att under sådana förhållanden behålla sjöfarts— verkets befattning med de medel som här- rör från förrymda sjömän. Från andra syn- punkter kan särställningen i ekonomiskt av- seende för nämnda sjömän i dag te sig mindre motiverad. Kommittén föreslår där- för att nuvarande särskilda reglering i fråga om rymd sjömans egendom slopas. Detta får till följd att redaren har samma skyldig- het att, i den mån redovisning inte kan ske till sjömannen, hålla försäljningssumman för sådan egendom avskild för dennes räkning intill dess reglerna om tioårig preskription inträder. Kommittén räknar inte med att denna skyldighet skall bli betungande.
Förslaget föranleder viss följdändring i 245 i 1939 års kungörelse. Med änd- ringen synes dock kunna anstå tills man tar ställning till om den fortsatta tillämp- ningen över huvud taget av de kvarstående bestämmelserna i kungörelsen.
Förevarande paragraf motsvarar 545 Sij, som innehåller bestämmelser om, sjömans rätt att ombord medföra förnö- denheter för personligt bruk och handels- varor. Vad gäller befälhavaren innehåller 675 tredje stycke SjöL en motsvarande regel i fråga om handelsvaror.
Andra stycket förpliktar sjöman, som olovligen medtagit gods att erlägga frakt och ersätta uppkommen skada. Möjlig- het föreligger att jämka skadeståndet enligt reglerna i 50 5 andra stycket Sij. Mot- svarande gäller för befälhavare enligt SjöL:s bestämmelser.
I 545 tredje stycket Sij ges bestäm- melser om rätt för befälhavaren att låta undersöka besättningens utrymmen, om det finns anledning anta att gods medtagits olov— ligen.
Sistnämnda undersökningsrätt bör ses i sammanhang med stadgandet i 75 lagen om straff för varusmuggling. Enligt detta kan befälhavare på fartyg dömas för bris- tande tillsyn över transportmedel, om det påträffas smuggelgods i fartyget. Har befäl— havaren gjort vad på honom skäligen an— kommit för att förhindra varusmuggling. är han fri från ansvar. Har tillsynen över far— tyget i detta hänseende anförtrotts annan person av befälsgrad, gäller ansvarsskyldig- heten denne.
Sjömans rätt att ombord medföra person- liga förnödenheter behöver numera inte nå- got särskilt lagstöd. De praktiska begräns- ningarna i denna rätt vållar knappast pro- blem utan beror av omständigheterna i det enskilda fallet och av de föreskrifter som redaren kan ha utfärdat. Däremot bör la— gen ge uttryck för regeln att sjömannen inte får medta något ombord som kan ut— sätta fartyg, ombordvarande eller last för äventyr eller vålla oordning. En sådan be- stämmelse upptas i första stycket.
Förslagets första stycke innebär vidare att SjöL:s och Sij:s bestämmelser om rätt att medta handelsvaror sammanförs och placeras under förevarande paragraf. Den som vill ta med handelsvaror har att in- hämta samtycke av redaren. Denne kan
självfallet helt eller delvis överlåta på be- fälhavaren att ta ställning i fråga om be- sättningens handelsvaror.
I det föreslagna andra stycket upptas mot- svarighet till gällande regel om skyldighet att erlägga frakt eller ersätta uppkommen skada för det fall gods medtagits i strid mot föreskrifterna i första stycket.
Av det anförda framgår att det är av betydelse för befälhavaren eller den som i detta hänseende trätt i hans ställe, att undersökning kan ske ombord till före- byggande av varusmuggling. Kommittén föreslår att gällande bestämmelse om un- dersökningsrätt överförs till ny lag med en mindre redaktionell ändring.
Sjöman som medtar gods i strid mot 45 & kan under vissa omständigheter dömas till straff enligt 54 5 i förslaget.
Bestämmelserna i 54 5 Sij är enligt 170 & SjöL också tillämpliga på passagerare. Förslaget innebär inte någon ändring av gällande ordning. Nämnda lagrum i SjöL föreslås därför ändrat så, att hänvisning görs till 45 & iförslaget.
10.3.1 Om tvångsmedel
46 &.
Bestämmelser om befälhavares rätt att, om nödvändigt, använda våld för att upp— rätthålla ordningen ombord finns i 60 5 Sij. Är fartyget i fara eller utbryter myteri eller när nöden eljest kräver det, äger han bruka varje erforderligt medel för att fram- tvinga lydnad eller återställa ordningen. I sistnämnda fall är var och en av besätt- ningen skyldig att lämna befälhavaren nö- digt bistånd. Om den som vägrar lydnad tillfogas skada, är gärningsmannen straffri, såvida det inte framkommer, att han bru- kat större våld än nöden krävde.
I 7455 Sij finns bestämmelse om straff för befälhavare som missbrukar sin tvångs- rätt. Mot den som vägrar lydnad kan in- gripande ske disciplinbotsvägen enligt 62%"; eller med straff enligt 77, 78 eller 81 5.
Vid sidan om Sij finns regler i 24 kap. 2 & BrB om rätt för vissa befattningshavare att, om de under tjänsteutövning möts eller
angrips med våld eller hot om våld, bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.
Sådan befogenhet tillkommer bl.a. po- lismän, viss krigsman och civilförsvarsperso- nal samt dem, som har uppsikt över fånge, häktad, anhållen m.fl. De har härvid rätt att bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Vid myteri eller under strid eller eljest när brott mot krigslydnaden medför särskild fara äger krigsman mot ohörsam underly- dande enligt 3ä i nämnda kapitel bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydnaden. Reglernai 2 och 3 Så är inte tillämpliga på befälhavare ombord på han- delsfartyg.
I övrigt saknas, med undantag för den nuvarande regeln i 605 Sij, direkt reg- lering av situationer, där en tjänsteåtgärd möts med våld eller hot om våld. I viss utsträckning kan reglerna i 24 kap. 1 och 4 %& BrB om straffrihet för den som befin- ner sig i en nödvärnssituation eller som handlar i nöd tjäna till ledning för när tvång får tillgripas.
Den isolering, som präglar livet ombord på fartyget, särskilt när detta seglar på utländska hamnar, innebär bl.a., att far- tyget är avskuret från den allmänna poli- siära samhällsmakten. I allmänhet ger detta förhållande ej upphov till några problem. Av bl. a. säkerhetsskäl kan dock lagstift- ningen ej undvara bestämmelser för sådana extraordinära tillfällen när ordningen om- bord inte kan upprätthållas med normala medel. Det är därför ofrånkomligt att i ny lag behålla bestämmelser, vilka ger befäl- havaren rätt att i yttersta fall använda tvång för att upprätthålla ordningen ombord. Kommittén föreslår därför en regel av detta innehåll.
Denna bestämmelse ges en mera allmän avfattning än den nuvarande, som grade- rar det tillåtna tvånget för vissa bestämda situationer. I stället utformas regeln i överå ensstämmelse med den ovan nämnda före- skriften i 24 kap. 2 & BrB.
Regeln innebär en rätt för befälhavaren att i situationer, där detta krävs för att upprätthålla ordning och skick ombord, an-
vända det våld som är försvarligt med hän- syn till omständigheterna. Vid bedömandet av vilken grad av våld som i ett givet fall är försvarligt bör hänsyn tas till be- hovet av den åtgärd som skall företas. Den tillåtna graden av våld för att komma till rätta med en myterisituation eller i ett fall när fartygets säkerhet står på spel är därför betydligt högre än när det gäller att åter-föra en enstaka sjöman till ordning och skick.
Förslaget innebär vidare att rätten att ut- öva försvarligt våld även tillkommer den som av befälhavaren beordras att biträda honom vid ordningens upprätthållande lik- som den som utan anmaning kommer be- fälhavaren till hjälp.
I en nödvämssituation kan befälhavaren — liksom varje annan ombord — vara be— rättigad att utöva ett våld som går längre än som följer av förevarande bestämmel- se. Regler härom ges som ovan nämnts i 24 kap. 1 och 4 55 BrB.
Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, äger den som trätt i befäl— havarens ställe samma rätt att utöva våld för att skaffa sig lydnad.
Använder befälhavaren större våld än som är försvarligt med hänsyn till omstän— digheterna, bestraffas han enligt tillämpligt lagrum i BrB. Straffansvar kan också inträ- da enligt 50 å i förslaget, som handlar om missbruk av befogenheten att bruka tvång. Omständigheterna kan emellertid ofta vara sådana, att det förelegat svårigheter för ho- nom att överblicka situationen. För sådana fall bör finnas möjlighet att efterge eller sätta ned straffet. För de situationer när det enligt BrB är tillåtet att använda visst våld men det befinns att vederbörande gjort stör- re våld eller svårare skada än i varje fall är medgivet, finns i 24 kap. 55 en bestäm- melse om ansvarsfrihet eller strafflindring, såframt omständigheterna var sådana att vederbörande svårligen kunde besinna sig. Denna bestämmelse blir tillämplig på be- fälhavare, som haft rätt till nödvärn eller som handlat i nöd. Kommittén föreslår i andra stycket ett kompletterande stadgande, som medger samma möjlighet till ansvars—
frihet eller strafflindring som 24 kap. 5 5 BrB. Detta stadgande blir tillämpligt ock- så på den som enligt första stycket kom- mer befälhavaren till hjälp i situationer som avses i första stycket.
47 %.
Paragrafen upptar med några redaktio- nella jämkningar reglerna i 61 å andra styc— ket Sij om befälhavares skyldighet att tillse att den som begått allvarligare brott inte lämnar fartyget och om den brottsliges hållande i fängsligt förvar.
Befälhavare som missbrukar sin rätt att ta någon i förvar kan bestraffas enligt 50 & iförslaget.
Nuvarande regel är enligt 170 & SjöL också tillämplig på passagerare. Förslaget ändrar inte detta. Hänvisningen i 170 & SjöL ändras därför till 47 å i förslaget.
4 kap. 10.4 Ansvarsbestämmelser
Under denna rubrik upptas i 48—59 åå reg- ler om straffansvar för sjöman, om åtal m.m. Bestämmelserna i 52—56 55, 57 5 första stycket och 59 5 blir med stöd av 2 & tillämpliga inte bara på dem som har be- fattning ombord utan på varje arbetstagare ombord oavsett i vems tjänst han är samt på sjömän, som medtagits på fartyget en- ligt föreskrifterna i 346 5 SjöL.
48 å.
Gällande rätt. I 73 5 Sij har samman— förts bestämmelser om straffansvar för be- fälhavare, som bryter mot vissa föreskrif- ter i lagen. Förseelserna förskyller inte högre straff än böter. När det gäller över- trädelse av stadgande i 10 eller 57å om användande av minderårig till arbete, i 435 om plikt att ställa sig mönstrings- förrättares eller konsuls beslut till efterrät- telse eller i 585 om kosthållet, straffas redaren lika med befälhavaren om förseel- sen skett med redarens vetskap och vilja. För det fall att minderårig obehörigen an- vänts till arbete är även den som har vård-
naden om honom förfallen till böter, högst 50 kronor, om användandet skett med vård- nadshavarens vetskap och vilja.
Kommittén. I den föreslagna paragrafens första stycke sammanförs bestämmelser om befälhavarens straffansvar för vissa förse— elser, som inte förskyller högre straff än böter. Det gäller överträdelse av de mini- miåldersregler som upptas i 45, förse- else mot 155 om skyldighet att förse sjöman med avräkningsbok och mot 335 om plikt att ombord eller i land sörja för sjuk eller skadad sjöman.
När det gäller befälhavarens ansvar för sjuk eller skadad sjöman återfinns bestäm- melser härom förutom i 335 också i 175 andra stycket. Skiljer befälhavaren sjöman från befattningen på fartyget på grund av att sjömannen lider av sådan sjukdom eller skada som avses i 175 första stycket, åligger det befälhavaren att förvissa sig om att det efter omständighe- terna är sörjt för sjömannens uppehälle i land. Underrättelse skall också tillställas konsul. I de fall som här åsyftas är sjöman- nen alltjämt kvar i sin anställning hos re- daren. Brister befälhavaren i vad som å- ligger honom, och fullgörs inte från ar- betsgivarsidan vad sjömannen har rätt att fordra, kan saken rättas till på kontrakts- rättslig väg och det synes obehövligt att stadga särskilt straffrättsligt ansvar vid si- dan härav. Det är emellertid att märka att bestämmelserna i 335 ofta kan vara tillämpliga i dessa fall.
I andra stycket upptas motsvarighet till Sij:s regel om redarens s.k. husbonde- ansvar. Redarens straffansvar enligt Sij förutsätter att förseelsen skett med hans vetskap och vilja. I nyare lagstiftning har husbondeansvaret i vissa fall utvidgats att avse också oaktsamhet hos företagaren. Exempel härpå utgör 323 5 SjöL, som stad- gar straff för redare, som försummar att avhjälpa fel eller brister i fartygs behöriga skick, varom han ägt eller bort äga vetskap.
Förslaget ansluter till denna utveckling. Redaren har genom förbättrade kommuni- kationer och en utbyggd organisation goda möjligheter att kontrollera och påverka an-
ställnings- och arbetsförhållandena på far- tygen. Det är därför rimligt att pålägga honom ett längre gående ansvar än tidi- gare för de förhållanden som råder ombord på hans fartyg. Straff bör därför drabba redaren inte bara i de fall han har vetskap om försummelsen utan också i fall när han bort känna till den. Det anförda moti- verar också att redarens ansvar omfattar samtliga fall som upptas i straffbestämmel- sen för befälhavaren.
Med redare har i förslaget uttryckligen jämställts »den som i redarens ställe haft befattning med fartyget». Som framgår av förarbetena till 1967 års ändringar i SjöL (prop. 1966 nr 145 sid. 213) av- ses i sjörättslig lagstiftning med detta ut- tryck den som rättsligen äger disponera över fartyget, t.ex. vid viss förhyming av fartyg. Den närmare innebörden av den- na regel får som anfördes i propositionen bestämmas med beaktande bl. a. av dokt- rin och praxis rörande delegation av före— tagares straffansvar.
I tredje stycket behålls med redaktio- nella ändringar nuvarande föreskrift om ansvar för underårig sjömans vårdnadsha- vare. Beträffande bötesstraffet föreslås att böterna ådöms i dagsböter i stället för omedelbart i penningar.
49 5.
I 735 punkten 4 Sij stadgas straff för befälhavare, som underlåter att enligt 335 andra stycket hålla förhör i disci- plinnämnden, innan någon avskedas. För- seelsen är belagd med dagsböter.
Enligt 205 i förslaget skall befälhava- ren vara ordförande i den nya skeppsnämn- den och svara för att nämnden samman- kallas i de fall detta skall ske enligt 21—23 55. Befälhavaren bör ha ansvar för att skeppsnämnd finns inrättad på farty- get och om nämnd inte blivit utsedd sna- rast se till att detta sker. Det är viktigt att nämnden finns utsedd redan från bör- jan av varje resa så att nämnden kan sam- manträda utan onödigt dröjsmål när dess medverkan påkallas.
Som ordförande i nämnden har befäl-
havaren huvudansvaret för att nämnden fungerar tillfredsställande. Befälhavaren skall tillse att givna föreskrifter rörande expediering av nämndens handlingar följs. Främst åsyftas delgivning av undersöknings- protokoll med redaren och den som begärt undersökning eller varit föremål för sådan. Den i förevarande paragraf föreslagna straffbestämmelsen tar sikte på de uppgif- ter som sålunda åvilar befälhavaren i hans egenskap av ordförande i skeppsnämnden.
50 5.
Gällande rätt. I 74 5 första stycket Sij stadgas straff för befälhavare, som miss- brukar den tvångsrätt eller den rätt att ta någon på fartyget anställd i fängsligt förvar som föreskrivs i 60—61 åå. Straffansvar kan också förekomma om befälhavaren behand- lar någon ombord anställd med onödig hårdhet. Brottet förskyller dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Enligt andra stycket kan befälhavare dö- mas förlustig sin behörighet till tjänst på fartyg, om han begått brott som nämns i första stycket.
Kommittén. I förslaget behålls regler om befälhavarens tvångsrätt. Enligt 465 ges befälhavaren rätt att i yttersta nöd- fall använda tvång för att upprätthålla ord- ning ombord. I 475 upptas regeln om att den som begått allvarligare brott kan av befälhavaren hållas i fängsligt förvar om- bord. Till dessa bestämmelser knyts i före- varande paragraf — med motsvarighet i 745 Sij — en regel om straffansvar vid missbruk av nämnda befogenheter. Stadgandet i 74 5 Sij om straff för be- fälhavare, som gör sig skyldig till onö- dig hårdhet mot någon ombord anställd, bör däremot kunna slopas. De fall som här åsyftas och vilka bör föranleda straff- reaktion torde utan undantag vara under- kastade straffansvar enligt BrB såsom miss- handel, ofredande, förolämpning m.m. I den mån otillbörligt uppträdande från be- fälhavarens sida ej är att hänföra under nå— got straffstadgande utanför sjömanslagen synes saken böra rättas till som ett tjänste- avtalsrättsligt mellanhavande.
Det föreslagna stadgandet i denna para— graf skall vara subsidiärt i förhållande till BrB. Bestämmelse härom upptas i särskilt stadgande i förslaget, 59 5 andra stycket.
Vad gäller den nuvarande regeln i 745 andra stycket Sij om förlust av rättig— het att föra fartyg, skall erinras om före- skriften i 3305 SjöL. Enligt detta lag- rum skall domstol förordna om behörig- hetsförlust, när sjöman begår vissa upp- räknade brott och därigenom visat sig olämplig för tjänst på fartyg. De gäming— ar som föranleder sådan förlust kan samt- liga sägas äventyra sjösäkerheten. Påföljds— regeln har således avseende på den befäl- havare, som försummar tillsynen av far- tygets behöriga skick, som avviker ur tjäns— ten, som försummar åligganden vid sjö- nöd, fara eller sammanstötning eller som i tjänsten brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka eller är onyk- ter. De skäl som vid här uppräknade brott talar för att befälhavaren ådöms förlust av sin rättighet att föra fartyg gör sig inte gällande med samma styrka i fråga om de fall av befogenhetsmissbruk som den föreslagna straffbestämmelsen i 505 av- ser. Enligt kommitténs mening bör det vara tillräckligt att sådana gärningar är förena- de med straffpåföljd. Något förslag som motsvarar 745 andra stycket Sij upp- tas därför ej.
Det torde inte vara behövligt att införa en särskild straffbestämmelse för den som enligt 465 första stycket biträder befäl- havaren och som därvid utövar oberättigat våld. I sådana fall av excess blir BrB:s reg- ler t.ex. om misshandel tillämpliga.
515.
För att skeppsnämndens verksamhet skall mötas med respekt och fylla sitt ändamål krävs, att ledamöterna vinnlägger sig om opartiskhet och omsorg vid behandlingen av de ärenden som kommer upp. Det för- hållandet att ledamot är utsedd av en viss personalkategori ombord betyder ej att han i uppkommande ärenden företräder ett part— intresse. Principen att han skall verka opartiskt skall å andra sidan inte vara ett
hinder mot att ledamot strävar att vid nämn- dens överväganden bidra mederfarenheter och synpunkter, som kan medverka till upp- lysning om och förståelse för förhållanden inom den personalgrupp som han repre- senterar i nämnden. Det väsentliga är att varje ledamot strävar efter att ärendena blir handlagda allsidigt och sakligt. Vik- ten av att ledamot inte nonchalerar sin diskretionsplikt har understrukits i motiven till 25 5. I förevarande paragraf föreslås straffansvar för ledamot, som åsidosätter sin skyldighet att opartiskt och omsorgs- fullt medverka i nämnden eller som upp- såtligen eller av oaktsamhet bryter mot sin tystnadsplikt. Den föreslagna paragra- fen har viss motsvarighet i 75 5 Sij.
525.
Förslaget motsvarar 775 andra stycket Sij.
53 5.
785 Sij innehåller bestämmelse om straff för myteri. Den svenska handels- flottan torde ej ha haft något fall av my- teri i modern tid. Exempel från sen tid finns däremot att hämta från andra län- ders sjöfart. De risker som föreligger sy- nes ha samband med rekryteringen av främ- mande besättningar och politiskt oroliga lä— gen. Även om myteririsken får bedömas såsom ytterligt ringa bör möjlighet finnas att med strängare påföljd än vad som föl- jer på det vanliga lydnadsbrottet ingripa mot dem som genom myteri hotar farty— get och därmed de ombordvarandes sä- kerhet. Kommittén har därför med en mindre redaktionell bearbetning överfört straffbe- stämmelsen i 785 Sij till den nya la- gen. Därvid har i likhet med vad som skedde vid tillkomsten av 1922 års Sij övervägts att i paragrafen inarbeta en de- finition av myteribegreppet. Härför skulle 21 kap. 3 5 BrB angående krigsmans ansvar för myteri kunna tjäna såsom mönster. Kommittén har emellertid inte funnit till- räckliga skäl för en sådan precisering av straffbestämmelsen. Förslaget lämnar där—
för liksom gällande lag stort utrymme åt domstolarnas fria prövningsrätt vid bedö— mandet av huruvida myteri föreligger eller inte.
545.
Gällande rätt. Bestämmelsen i 545 förs- ta stycket Sij ger sjöman rätt att i skä- lig omfattning medta förnödenheter för per- sonligt bruk, om de inte kan utsätta far- tyg eller last för äventyr eller vålla oord- ning ombord. Vill sjömannen medta han- delsvaror, krävs befälhavarens tillstånd. Om sjömannen olovligen medtar annat än tillåtet gods, kan olika påföljder inträda. Han kan enligt 545 andra stycket åläggas att betala frakt samt ersättning om skada uppkommit. Har sjömannen gjort sig skyl- dig till smuggelbrott, kan han avskedas enligt 33 5. Enligt 625 första stycket kan sjömannen åläggas disciplinbot, om han olovligen skaffat ombord rusdrycker eller annat, som kan föranleda oordning eller äventyr. Han kan slutligen enligt 805 drabbas av straffansvar, om han utan tillstånd medtagit gods som kan utsätta far- tyg eller last för äventyr.
Förbudet enligt 54 5 för sjöman att med— ta annat gods än förnödenheter för per- sonligt bruk gäller enligt 1705 SjöL även passagerare. Dessa är däremot ej underkas- tade straffansvar.
Kommittén. Bestämmelser motsvarande de i 545 Sij upptas i 45 5, som bl. a. stadgar förbud för sjömannen att medta något ombord som kan vålla fara eller oordning eller att medföra handelsvaror utan tillstånd. Där ges också föreskrifter om plikt att utge frakt och skadestånd. I an- slutning härtill föreslås i förevarande pa— ragraf en straffbestämmelse som motsvarar 805 Sij. Förslaget har emellertid ut- vidgats att omfatta också olovligen med- taget gods, som kan vålla oordning om- bord. Här åsyftas främst sprit och nar— kotika. Utvidgningen motiveras av att disci- plinpåföljden bortfallit. I närmast förtyd- ligande syfte utformas förslaget vidare så, att straffregeln uttryckligen avser även gods som kan orsaka personskada.
55 å.
Gällande rätt. Ohörsamhet behandlas i Sij i första hand som ett disciplinbrott och kan följaktligen enligt 625 föranleda disciplinbot. Av de allmänna brott som Sij upptar har följande särskild betydel- se för att beivra bristande hörsamhet. 765 stadgar straff för sjöman som undandrar sig tjänsten genom att rymma. 775 första stycket behandlar det fall att någon på fartyget anställd sätter sig upp mot befäl- havaren och vägrar honom lydnad. 815 innehåller en straffbestämmelse för fartygs- anställd, som på annat sätt än vad som särskilt anges i övriga ansvarsregler gör sig skyldig till förseelse i tjänsten eller bry- ter mot ordning och skick.
Likartade förseelser behandlas också i SjöL, dels i 3245, enligt vilket lagrum sjöman, som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss, kan straffas, om han brister i gott sjö- manskap, och dels i 325 5, som inne- håller straffregel för det fall den som full- gör uppgift som ovan sagts är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat be- rusningsmedel att det måste antas, att han inte på betryggande sätt kan utföra det som åligger honom.
Kommittén. Sjömans skyldighet att föl- ja order och givna föreskrifter kommer till uttryck i 405 kommittéförslaget. Brott mot den där givna regeln är inte generellt straffbelagt. I första hand får rättelse vin- nas med de medel som i allmänhet står en förman till buds gentemot en försum- lig underordnad. Här skall också nämnas den möjlighet som befälhavaren har enligt kommittéförslagets 185 att skilja sjöman från hans befattning ombord, ifall sjö- mannen bl.a. gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld mot överord- nad, misshandel av andra ombordvarande eller upprepad onykterhet i tjänsten. Ohör- samhet kan också föranleda ansvar enligt annan lagstiftning, t.ex. enligt nyssnämn- da 324 eller 3255 SjöL eller enligt sä— kerhetslagen, om det är fråga om olov— ligt borttagande av skyddsanordningar
m. m., eller BrB vid exempelvis allmänfar- lig vårdslöshet.
De straffbestämmelser som sålunda finns i annan lagstiftning och vilka kan bli till- lämpliga i fall av allvarlig ohörsamhet täc— ker emellertid ej alla situationer, när un- derlåtenhet att lyda order eller följa giv- na föreskrifter bör kunna bestraffas. När kommittén föreslår att det nuvarande disci- plinbotssystemet slopas, erfordras därför en straffbestämmelse som tar sikte på all- varligare fall av bristande hörsamhet.
Den föreslagna bestämmelsen avser or- der och föreskrifter från fartygsledningcn ombord. Den som givit ordern skall ha va- rit i förmans ställning, antingen till följd av sin tjänstegrad ombord eller på grund av särskilt givet uppdrag. Har en förste motorman av maskinbefälet fått i uppdrag att göra ett visst arbete och fått medhjäl- pare till sitt förfogande har sålunda mo- tormannen förmansställning i förhållande till medhjälparna. Motormannen är för- handsman och hans arbetsanvisningar skall följas.
Underlåtenhet bestraffas endast om den skett av uppsåt. Utanför det straffbelag- da området faller sålunda bristande order— uppfyllelse, som berott på missförstånd el- ler förbiseende.
För straffbarhet fordras vidare att or— dern eller föreskriften har betydelse för fartygets, ombordvarandes eller lastens sä- kerhet och att sjömannen insett eller bort inse detta. Paragrafen är i allmänhet tillämp- lig på order som gäller den nautiska tjäns- ten, maskin-tjänsten, lasthanteringen, för- töjning och säkerhetstjänsten ombord. Lyd- nadsplikten omfattar sålunda bl. a. de före- skrifter som rör arbetarskyddet ombord. Från tillämpningen undantas åsidosättande av order och föreskrifter, som har ren ordningskaraktär och inte tjänar säkerheten ombord.
Paragrafen blir tillämplig på en del av rymningsfallen enligt 765 Sij. Förut- sättning för att sjöman skall kunna straf- fas för underlåtenhet att inställa sig om- bord eller för avvikelse från tjänsten är att han har befattning ombord. Lagrum-
met blir således inte tillämpligt på fall där sjömannen undandrar sig tjänstgöring under väntetid eller vägrar att följa rede- riets order att inställa sig ombord på ett fartyg för att tillträda befattning där. Är sjömannen å andra sidan i befattning om- bord, kommer frågan om rymning kan straffas att bli beroende av om sjömannen därigenom brutit mot en order eller före- skrift av vikt från säkerhetssynpunkt. Det- ta får anses vara fallet vid sådana speci- ella tillfällen när landgångstiden uttryckli- gen bestämts med hänsyn till säkerheten, t. ex. när tyfonvarning givits eller vid spe- ciella lastnings- och lossningsarbeten, där ett uteblivande från tjänstgöringen innebär särskilda säkerhetsrisker. Ligger fartyget däremot vid kaj, kan föreskrifter om in- ställelse ombord i allmänhet inte sägas ha betydelse för säkerheten. Straffpåföljd bör i åsyftade fall inte följa, om sjömannen avviker från tjänsten eller undanhåller sig från tjänstgöring. Detta utesluter självfal- let ej att ingripande kanske med andra medel. I fråga om sjömän, vars arbets— uppgifter alls inte rör säkerheten ombord, torde order om inställelse ombord sakna betydelse ur säkerhetssynpunkt och de bör därför inte vara underkastade straffansvar.
Straffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För åtals väckande gäller sär- skilda inskränkningar, varom stadgas i 57 5.
565.
Förslaget motsvarar med endast redak- tionell ändring 82 a 5 Sij.
57 5.
Enligt 835 Sij kan åklagare åtala rymningsbrott enligt 76 5, lydnadsbrott en- ligt 775 första stycket eller tjänsteförse- else enligt 815 endast efter angivelse av befälhavaren eller målsägande. Beträffande det lydnadsbrott som upptas i 555 i för- slaget föreslås en motsvarande inskränk— ning i åtalsrätten. Den befogenhet att an- ge brott till åtal som enligt 835 Sij tillkommer utöver målsägande också befäl- havaren utökas att omfatta jämväl reda-
ren. Befälhavarens befogenhet att under alla förhållanden anmäla brott till åtal, även i sådana fall där särskild målsägan- de finns och brottet ej är att betrakta som riktat mot befälhavaren personligen, inför- des i 1952 års Sij. Som skäl anfördes att en förseelse som innebär brott mot disciplinen, lydnaden och ordningen om- bord kan anses riktad mot redaren, efter- som den innebär ett eftersättande av en i anställningsavtalet inbegripen förpliktelse. Befälhavaren skulle i sådant fall i egen- skap av representant för redaren vara be- hörig att ange förseelsen till åtal. Visser- ligen kan ifrågasättas om ej också redaren såsom målsägande i dessa situationer utan uttrycklig föreskrift är befogad att ange brott till åtal. Med hänsyn bl.a. till att kommittéförslaget behandlar redaren som direkt part i anställningsförhållandet med sjömannen bör emellertid redarens rätt i denna hans egenskap att göra angivelse till åtal komma till uttryck i lagen.
Brott av här ifrågavarande slag kan ock- så anses rikta sig mot ett offentligt intres- se. Kommittén föreslår därför att den nu nämnda inskränkningen i åtalsrätten inte skall gälla i fall där åtal finns påkallat från allmän synpunkt.
Den tystnadsplikt för nämndledamot varom stadgas i 25 & fjärde stycket betingas framför allt av hänsyn till den enskilde sjöman vars ärende är föremål för nämn— dens handläggning. Åtal enligt 515 för brott mot tystnadsplikten bör därför äga rum endast efter angivelse av målsäganden. Föreskrift härom upptas i andra stycket.
585.
I de straffbestämmelser i Sij:s ansvars- kapitel som rör befälhavaren anges, att reglerna också gäller den som är satt i hans ställe. Föreskrift härom intas i 73, 74, 77 och 78 åå Sij. I förslaget upptas med endast redaktionell ändring en motsvarande bestämmelse.
59 &.
I första stycket av denna paragraf upp- tas en ny regel, som föreskriver att be—
stämmelserna i 23 kap. BrB, varmed avses kapitlets 4 och 5 55, skall gälla vid med- verkan till vissa gärningar. Enligt rättspraxis torde de allmänna medverkansreglema även utan särskilt stadgande vara tillämpliga in- om specialstraffrätten, i varje fall när det gäller brott som kan förskylla fängelsestraff. För att undvika osäkerhet rörande en med- verkandes straffbarhet vid de i förslaget straffbelagda handlingarna föreslår kommit- tén, i enlighet med den praxis som utvecklat sig i modern specialstrafflagstiftning, en sär- skild bestämmelse som uttryckligen fastslår, att de allmänna medverkansreglema skall tillämpas vid de angivna gärningama.
I andra stycket föreslås bestämmelse om konkurrens med annan lag, såsom t. ex. BrB, SjöL och säkerhetslagen.
5 kap.
10.5 Särskilda bestämmelser
Under denna rubrik har samlats bestäm— melser som inte direkt har anknytning till övriga stadganden såsom regler om statens medverkan vid hemsändning av lönemedel (60 5), om dragsedelsbelopp (615), om utbetalning i vissa fall av sjömans lön till svensk konsul (62 å), och om skyl— dighet att ombord medföra exemplar av sjömanslagen (64 5) m. m.
60 &.
Kommittén föreslår att man i lagen upp— tar en regel som motsvarar det nuvarande stadgandet i 19 % tredje stycket Sij om biträde åt sjömän med att sända lönemedel till Sverige. Bestämmelsen avser inte bara sådana lönemedel som uppburits enligt an- ställningsavtal med redaren utan också, vil- ket är en nyhet, enligt avtal om skeppsarbete med annan arbetsgivare. Förslaget utformas så att det anknyter bättre än gällande lag till tillämpad praxis. Förmånen kommer ut- tryckligen att avse samtliga sjömän utan in- skränkning i fråga om nationalitet. Uttryc— ket >>svensk konsul» omfattar såväl konsulär tjänsteman som svensk beskickning. Härmed avses självfallet inte svensk delegation hos mellanfolklig organisation.
Närmare bestämmelser om utlandsmyn— dighets medverkan vid översändande av sjö- mans penningmedel från utlandet till Sve- rige ges f.n. i kungörelse den 30 juni 1965 (nr 493). Kommittén föreslår att denna er- sätts med en ny författning som bättre an- sluter till förslaget till ny sjömanslag.
61 &.
Systemet med dragsedlar, som närma— re regleras i 205 Sij, har visat sig vara av stor praktisk betydelse för sjömän- nen. Kommittén föreslår att det behålls i den nya lagen.
Vid 1952 års lagrevision begränsades an- talet samtidigt löpande dragsedlar, som från början varit fritt, till tre för att för- hindra att systemet utnyttjades för ej av- sett ändamål — t.ex. för gäldande av varu- och avbetalningsskulder. Ett obegrän- sat utnyttjande av dragsedlar befarades med- föra en alltför stor arbetsbörda för befäl- havare och redare.
Sedan lång tid tillbaka äger emellertid sjöman få dragsedel utställd på postban- ken, som i sin tur åtar sig att omhänder— ta och förvalta medlen för att fullgöra samtliga de utbetalningar, som sjömannen önskar. Detta åtagande motverkar de olä- genheter som nuvarande inskränkning kan medföra för den enskilde sjömannen. Trots detta finns anledning ifrågasätta om till- räckliga skäl föreligger för att upprätthål- la den nuvarande spärren mot flera drag- sedlar. I vissa fall kan finnas ett fullt legitimt behov av att få utbetalning efter flera än tre dragsedlar och de farhågor som uttryckts för en alltför stor arbets- belastning på grund av ökat antal drag- sedlar förefaller numera ogrundade. Kom- mittén föreslår därför att nuvarande be- gränsning i lagen slopas. Skulle behov upp- komma att reglera antalet dragsedlar får frå- gan härom lösas förhandlingsvägen.
Den förmånsställning i kvittningshänse- ende som dragsedelsbelopp har enligt nu- varande stadgande tillkom av sociala skäl. De särskilda förhållanden under vilka sjö- männen lever och utför sitt arbete ansågs
medföra svårigheter för dem att till anhö- riga eller andra regelbundet lämna eller för framtiden åt sig själva spara den del av arbetsförtjänsten, som ej åtgår för egna nödvändiga utgifter. Stadgandet innebar på sin tid en nyhet på arbetsrättens om- råde, där den grundsatsen gällde att ar— betstagarens krav på att få ut förfallen lön var underkastad de kvittningsregler, som gällde för fordringar i allmänhet. Arbets- givaren ägde vägra att betala ut förfallen lön under påstående att han hade en mot- fordran på arbetstagaren. Denne var då tvungen att gå till domstol, om han ville hävda sin rätt. Denna ordning har hittills gällt beträffande arbetsförhållanden i all- mänhet och följaktligen också varit tillämp— lig på den del av de ombordanställdes lön som utbetalas kontant. Rättsläget har dock varit osäkert och generella regler har sak- nats. Efter förslag av lagberedningen (SOU 1967: 3) har numera tillkommit lag om ar- betsgivares kvittningsrätt (SFS 1970: 215), som trätt i kraft den 1 juli 1970. Genom la— gen regleras arbetsgivares rätt att i alla an- ställningsförhållanden kvitta fordran hos ar- betstagaren genom avdrag på dennes lön. Sjömannens lön är sålunda med avseende på kvittning underkastad samma regler som gäl- ler för andra arbetstagare. Kommittén före— slår emellertid att det särskilda skyddet för dragsedelsbeloppet behålls. Detta belopp skall sålunda också i fortsättningen kunna bli föremål för kvittning först i andra hand, dvs. endast i den mån den kontanta delen av lönen inte förslår till att täcka sådana löne- avdrag som arbetsgivaren är skyldig att göra enligt lag, för skatteskuld, böter, vissa un— derhållsbidrag m. m. eller till kvittning av arbetsgivarens motfordran i de fall detta är medgivet enligt nyssnämnda lag om arbets- givares kvittningsrätt.
För att undvika oklarhet utsågs uttryck- ligen i den föreslagna lagtexten att löneav- drag enligt lag skall behandlas på samma sätt som kvittningsgilla motfordringar. Ehuru gällande lag inte nämner dessa löneavdrag, torde dock redan nu skyddet för dragsedels- beloppet gälla också indrivning av utskylder m. ni. som här avses.
Förslaget saknar motsvarighet till befäl- havarens nuvarande skyldighet enligt 31 5 första stycket Sij att överlämna sjuk el- ler skadad sjöman, som kvarlämnats i ut- landet, åt konsuls försorg. Som utveck— lats undcr 335 i förslaget har man i praktiken i stor utsträckning frångått d:nna lagstadgade ordning. Frågor om vård av sjuka eller skadade sjömän handläggs nu- mera på rederikontoren och ingår som ett normalt led i rederirörelsen. De fall där konsuls medverkan visar sig nödvändig kan i fortsättningzn antas bli få. Någon skyl- dighet för redaren att i sådana fall ställa säkerhet för nu ifrågavarande kostnader och för sjuklön, upptas ej heller i förslaget. Samma ändring har som tidigare anförts under 305 vidtagits i fråga om redarens skyldighet att ställa säkerhet för hemrese- kostnad i de fall resan ordnas av konsul. Det finns nämligen enligt kommitténs me- ning inte tillräcklig anledning att för dessa relativt få fall behandla redamas kostnads- ansvar för sjömän på annat sätt än när konsul biträder med att ordna motsvarande angelägenheter för andra yrkesgrupper. För staten torde den nuvarande regeln om stäl- lande av säkerhet sakna praktisk ekonomisk betydelse.
Däremot anser kommittén det värdefullt att behålla en uttrycklig regel om att för— fallen lön till sjömannen skall tillställas konsul i de fall där denne av välfärdshän- syn biträder sjömannen. De fall som här i första hand är aktuella är de där sjö- mannen kvarlämnats utomlands och han är sjuk eller skadad. Här rör det sig både om situationer, där ett skiljande enligt 17 & ägt rum, och sådana, där en sjuk eller ska- dad sjöman lämnat sig befattning, utan att ett beslut om skiljande föregått. Det kan också gälla fall då en sjöman skilts från befattningen enligt 18 &.
En förutsättning för att lönen ej i vanlig ordning skall betalas direkt till sjömannen är vidare, att sådan betalning strider mot sjömannens eget intresse. I här åsyftade fall behöver sjömannen inte sällan hjälp
med att ordna sina ekonomiska angelägen- heter. Främst skall beaktas de risker som ibland finns för att en utbetalning till sjö- mannen inte kommer denne till handa på vederbörligt sätt, t.ex. om sjömannen bli- vit omhändertagen av utländsk myndighet. I sådana situationer ligger det i sjömannens intresse, att hans lön betalas ut till kon- sul, som vidarebefordrar den till sjöman- nen i den ordning som är lämplig med hänsyn till omständigheterna. Är sjömannen oförmögen t.ex. på grund av sjukdom att sköta sina angelägenheter, skall konsuln tills vidare innehålla beloppet och endast göra de utbetalningar för sjömannen som finns vara oundgängliga. En bestämmelse med detta in- nehåll upptas i förevarande paragraf.
63 &.
Förslaget Sij.
överensstämmer med 885
64 5.
Under den föreslagna paragrafen sam- manförs bestämmelserna i 11 & tredje styc- ket och 895 Sij om skyldighet att hålla tillgängligt ombord exemplar av kol- lektivavtal, sjömanslagen och semesterla- gen. Nuvarande lag saknar straffsanktion vid försummelse att medföra exemplar av kollektivavtal. Däremot finns en straffbe- stämmelse som avser försummelse att ha de båda lagarna tillgängliga ombord. Kommit- tén anser ej att den föreslagna regeln be— höver vara straffsanktionerad.
10.6. Övergångsbestämmelser
10.6.1. Allmänt
Kommittén föreslår att den nya lagen, med undantag för vissa begränsade fall som när- mare behandlas i övergångsbestämmelserna, generellt blir tillämplig på sjömännens tjäns- teförhållanden från och med lagens ikraft- trädande. Den nya lagen ersätter sålunda i princip 1952 års lag även i fråga om an- ställda, vilka har tjänsteavtal, som ingåtts medan den äldre lagen var i kraft. Tillämp- ningen av ny lag följer därmed samma prin-
cip som i allmänhet gäller för nya kollektiv- avtal. Det nära sambandet mellan lagför- slaget och kollektivavtalen medför också, att fortsatt tillämpning av 1952 års sjömans- lag på tjänsteavtal som tillkommit i hägnet av denna lag skulle stöta på praktiska svå- righeter.
Den föreslagna principen för tillämpning- en av den nya lagen får praktisk betydelse i en rad avseenden. I det följande nämns någ- ra viktiga.
Reglerna om väntetid med de förmåner och skyldigheter som följer för sjömannen under sådan tid kommer att gälla även för äldre avtal, som består sedan sjömannen lämnat sin befattning ombord. Skriftliga an- ställningskontrakt skall upprättas med samt- liga sjömän. Den nya lagens föreskrifter om ort för avtalets frånträdande blir tillämp- liga också för sjöman som anställts tidigare. Kvalifikationstid, som intjänats för förmå- ner enligt äldre lagen, skall tillgodoräknas för rätt till förmån enligt nya lagen, t. ex. enligt 7 och 27 55. Den i förslagets 15 & nämnda avräkningsboken skall utfärdas för sjöman, när han tillträder befattning på far- tyg. Redarens rätt att skilja befälhavaren från hans befattning på fartyget, 16 5, och befälhavarens möjlighet att företa sådan åt- gärd mot annan sjöman, 17—18 åå, skall gälla också den som anställts enligt äldre lagen. Samtidigt upphör den gamla lagens självständiga befogenhet för befälhavaren att avskeda ombordanställda. Skeppsnämndens befattning med frågor om sjömannens an- ställningsavtal m. m. skall också gälla äldre avtal.
När det gäller förmåner angående fri hemresa, 27 %, samt lön och vård till följd av sjukdom eller skada, 31, 32, 34 och 35 åå, blir den nya lagens regler likaledes till- lämpliga på äldre avtal.
Även bestämmelsen om höjd minimiålder för ynglingar i skeppsarbete blir tillämplig omedelbart med lagens ikraftträdande. Några praktiska olägenheter bör inte kunna upp— komma på grund härav. För närvarande sys- selsätts såvitt bekant inte någon i skepps- arbete som ej uppfyller den nya lagens krav.
Eftersom dessa krav kommer att vara kända för redarna i god tid före ikraftträdandet av lagen, lär inte finnas risk att någon anställs som skulle nödgas lämna tjänsten på grund av skärpningen av åldersregeln.
Det är även att märka att det nuvarande undantaget i 53 5 andra stycket Sij be- träffande redovisning av förrymd sjömans kvarlämnade egendom och innestående lön bortfaller med den nya lagens ikraftträdan- de. I fortsättningen kommer redarens re- dovisningsskyldighet även i rymningsfallen att brytas endast av tioårspreskription (se 10.3). Den nya regeln gäller sålunda även fordringar, som uppkommit före lagens ikraftträdande men där ettårspreskriptionen ej inträtt dessförinnan.
Den nya lagen innefattar vissa föränd- ringar beträffande den konsulära befattning- en med sjömansärenden. De praktiska åt- gärder som kan vara påkallade i samband med ikraftträdandet torde det böra ankom- ma på utrikesförvaltningen att föranstalta om. Övergångsbestämmelser i lagen synes inte behövliga.
De undantag från den nya lagens generella tillämpning som påkallas är följande.
10.6.2. Om kaplake m. m.
De nuvarande bestämmelserna i 8 & Sij om kaplake, tantiem och liknande ersättning torde numera ha mycket ringa betydelse. Eftersom det emellertid är tänkbart att det vid ikraftträdandet av den nya lagen löper avtal, för vilka regleringen i lagrummet kan få betydelse, föreslås, att bestämmelserna i fråga skall kunna tillämpas även efter den- na tidpunkt på sådana avtal.
10.6.3 Om uvsked m. m.
Lagförslaget saknar motsvarighet till Sijzs bestämmelser om avsked och om den ersätt- ning i form av lön och fri resa med under- håll som skall utgå till den avskedade sjö- mannen. Samma är förhållandet med be- stämmelserna i 39 och 40 55 Sij. När det gäller reglerna i 37 och 38 55 Sij om rätt
till förtida entledigande från anställningen, upptar förslaget motsvarigheter i 10 och 11 55. I 29 & stadgas om rätt till fri resa med underhåll vid entledigande enligt sist- nämnda paragrafer. Sjömannens rätt till lön regleras dock ej i förslaget. För det fall att sjöman före den nya lagens ikraftträdande avskedats från tjänsten enligt bestämmelse i Sij eller han utnyttjat sin rätt till för- tida entledigande från tjänsten enligt 37, 38 eller 39 5 eller 40 5 första stycket Sij, bör han därför ges rätt att också sedan den nya lagen trätt i kraft erhålla de förmåner som enligt dessa bestämmelser i Sij är för- enade med anställningens upphörande. Stad— gande härom upptas under 3.
10.6.4. Om avtalets upphörande vid fartygets förolyckande
En liknande regel intas under 4 för det fall att tjänsteavtalet upphört före den nya la- gens ikraftträdande enligt 6 eller 41 5 Sij som följd av att fartyget gått förlorat efter sjöolycka eller förklarats inte vara istånd— sättligt efter sådan olycka. Förslaget saknar bestämmelser om avtalets upphörande av denna grund liksom om den rätt till lön och fri resa med underhåll varom Sij stadgar. Enligt övergångsbestämmelsen skall för så- dant fall dessa förmåner utgå, oaktat den nya lagen trätt i kraft.
10.6.5. Om förlust av personlig egendom
Enligt 7 och 42 åå Sij är sjöman berät- tigad att av redaren få ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyc- kande eller därmed jämställd händelse. Er- sättningens storlek regleras närmare i kun- görelsen den 5 juni 1953 (nr 322) angående ersättning åt sjöfolk för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande m. m. Dessa ersättningsbestämmelser torde böra tillämpas även efter lagens ikraftträdande i fall där förlusten inträffat före nämnda tid— punkt.
10.6.6. Om tvist angående tjänsteförhållandet
Enligt 43 5 Sij kan mönstringsförrättares prövning av löneavräkning begäras eller tvist
om tjänsteförhållandet hänskjutas till konsuls prövning. Förslaget innehåller inte någon motsvarighet härtill. Det synes lämpligt att det inledda förfarandet får fortsätta. På grund härav föreslås under 6 första stycket att, om prövning begärts eller tvist hän- skjutits innan den nya lagen trätt i kraft, saken skall handläggas enligt 43 5 utan hin- der av att bestämmelsen i övrigt upphört. Det beslut som mönstringsförrättare eller konsul sålunda kan komma att meddela skall följas av befälhavaren eller redaren. Den straffbestämmelse för underlåtenhet som 73 5 första stycket 5 och andra stycket Sij innehåller skall därvid tillämpas också i fortsättningen. Det följer av regeln under 6 andra stycket.
10.6.7. Om disciplinbot
Vid den nya lagens ikraftträdande försvin- ner reglerna om disciplinbot. Genom över- gångsbestämmelsen under 7 skall emellertid i fråga om beslut av disciplinnämnd om dis— ciplinbot Sij tillämpas också i fortsätt- ningen, när det gäller verkställighet av be- slutet och prövning av detsamma hos mönstringsförrättare eller vid domstol. Be- stämmelsen föreskriver också att stadgan- dena i 66 5 Sij om efterskänkande av disciplinbot samt i 69 5 om redovisning och användning av lönemedel, som frångått sjö- mannen, skall tillämpas utan hinder av den nya lagen.
Summary
General. The Committee's report contains a draft for a new Merchant Seamen Act and for amendments arising therefrom of the Merchant Shipping Act, Safety on Board Ships Act and other statutes.
The draft legislation implies firstly an essential change in the legislatoris view of seamen's employment contracts. In impor- tant respects the situation of seagoing per- sonnel as regards employment rights is placed by the draft on an equal footing with that applying to those employed ashore. The position of the shipowner as party to the agreement is brought into the fore- ground and the employers status hitherto possessed by the shipmaster disappears. The disciplinary punishment system is eliminat- ed. The right to strike is extended, as also the right to free travel home after a given period of employment on board.
The draft takes into account the new de- velopments within shipping in recent times. These imply a restructuring of the shipping trade in the direction of larger business units and a change to fewer but larger and more specialized vessels. The equipping of ships with advanced technical aids permits far- reaching rationalization.
The Committee has attempted to avoid the present detailed regulations governing, among other factors, the division of respon- sibilities on board, with the object of facili— tating the rational use of ships.
Shipowners and employees are to a pre-
dominating extent organized within trade unions and associations. The collective la— bour agreement system therefore covers practically the entire labour market. This has meant that a number of regulations in the present Act can be transferred to the collective agreements. This applies, for in- stance, to periods of notice, calculations of salaries and wages, shore-leave conditions.
The Committee has been able to confine its proposals chiefly to rules which provide a basic social protection for seamen, and otherwise to regulations governing the con- ditions of service which are of significance for safety on board.
Basic view of the employment conditions. The present Merchant Seamen Act is based on the principle that the seaman is employed solely for duty on a specific vessel. On resig- nation of duty on the vessel, the employ- ment terminates. The conception has its ba- sis in past conditions with poor communi- cations between Shipowners and ships. It is on this account that the present law sets the shipmaster in the shipowner's place as employer.
In practice the employment conditions, chiefly for officers, now differ from the fun- damental view contained in the law. Officers are more firmly bound to the shipping com- pany. A corresponding form of employment for other ranks, known as established service scheme, has been introduced through collec- tive agreements . in recent years and at
present covers about one-third of employees of this category. The Committee's proposal links up with this development and breaks with the presumption that the employee on board is bound solely to employment on a specific vessel. The proposal is instead based on the view current on the general labour market, that employer and employee stand in an immediate contractual relationship to one another and that the assignment of place of work merely constitutes a step in the implementation of the employment con- ditions.
With the view contained in the proposal the Work on Board Agreement comprises both the period when the seaman is in ser- vice on board and the period when he is temporarily ashore for holiday or other time off duty, or awaiting another vessel on which he is to be employed. If express notice of termination of the agreement has not been given, e.g. when the seaman goes ashore on holiday, he has the right and duty at the end of the holiday to return to his earlier vessel or other place of work assigned by the shipowner. If the parties' object according to present practice is to associate the employment with service on a specific vessel, this shall be specified in the agreement.
A consequence of the fact that the employ- ment agreement is no longer considered to be associated with a specific vessel is that the seaman does not as a matter of course accompany the vessel on its sale. If the em- ployment agreement has not been terminat- ed in conjunction with the sale and a new agreement has not been concluded with the new owner, the seaman's employment con- tinues in the original shipping company. The present regulation that the employment agreement automatically eeases if the vessel suffers shipwreck disappears.
The Committee's proposal does not bind the parties to an agreement to a given type of employment. The proposal leaves the parties free to decide whether the employ- ment shall be more rigidly bound to the shipowner, for service on & vessel or ves- sels assigned by the shipowner, or wheth- er, as hitherto, the employment shall relate
solely to work on a specified vessel. The Committee expects that the more exper- ienced seamen will to a quickly increasing extent be more rigidly tied to the shipping company. This meets an essential desire for greater security of employment for those employed on board. For shipping companies with several vessels between which the crews may be transferred, a development in this direction should have a great practical sig— nificance.
The attitude to employment conditions contained in the draft breaks both with the attitude of the present law and with the gen- eral opinion on a seaman's employment as bound to a named vessel, which is reflected in the corresponding foreign legislation and in the international conventions in the field of seamen's welfare. The draft does not, however, invalidate the conditions for con- tinued Swedish participation in the interna- tional cooperation in this field.
Applicability of the Act. The proposed Act covers in principle all seagoing per- sonnel in the service of the shipowner. Ex- cepted to some extent are persons employed solely on temporary occupations. Seamen of Swedish and foreign nationality are placed on an equal footing in respect of the pro- posed benefits.
Like the present Merchant Seamen Act, the draft contains no limitation in respect of type or size of vessel, nor in respect of the trade on which the vessel is used.
Certain provisions in the draft apply sole- ly during the period of employment, when the seaman holds an appointment on board. By this is meant that the seaman's work on board shall relate to the use of the vessel and to other than merely temporary occupa- tions. The rules envisaged are such as are called for on safety grounds, i.e. duty of Obedience, work stoppage in the event of conflict, coercive measures, etc.
As regards social protection the draft equates shore period with time in employ- ment. By shore period is meant such time during employment when a seaman has ter- minated an appointment on board and is waiting for av new appointment on a vessel
of the same shipowner. The shore period also includes the period of notice running after the seaman has terminated an appoint- ment. The shore period comprises in prin- ciple only such time as the seaman is at the shipowner's disposal for the performance of work. Compensation leave and time off duty as compensation for overtime work are, however, also included in the shore period.
The employment agreement. An agree— ment for work on a vessel shall be drawn up in writing with all seamen. The prolong- ed compulsory schooling entails a slight raising of the minimum age for employ- ment.
The protection against too long-term agreements is retained. It is proposed, how- ever, that the right of a seaman, irre- spective of the terms of the agreement, to be liberated from the employment shall ensue earlier, namely after nine months as against the present one year.
The draft also retains essentially the rules governing a seaman's right under special cir- cumstances to be liberated from an agree- ment, e.g. when he receives an appointment of higher rank on a vessel, in the event of war risk, danger of infection, or when the vessel is not seaworthy.
Under present law a seaman may be lib— erated from his employment if a circum- stance occurs which affects his welfare. This is on condition that he places a capable man in his stead without cost to the shipowner. A new proposal is that this condition in cer- tain cases may be abandoned wholly or par- tially if warranted on grounds of the sea- man”s length of employment and other cir- cumstances.
The draft proposes reliefs for a seaman in cases when, after an accident at sea, he is forced to stay on in order to be present at the protest.
The duty to remain on duty to assist with necessary work in port is abolished.
On discharge (without notice) and dis- missal from vessel. An important new fea- ture is that the draft contains no rules con- cerning the discharge of seamen. The pre- sent rules in this respect derive from the
fact that the employment agreement is tied to a specific vessel and provides, inter alia, for the interest of safety on board. As the draft does not presuppose such an associa- tion, the reasons of safety no longer carry weight. The old rules concerning the reasons for discharging a seaman are not in accord— ance with the trend on the general labour market towards greater security of employ- ment. The question as to when a shipowner may discharge a seaman with or without notice should instead be judged on the basis of the collective agreement, of the norms adopted on the labour market and of con- sideration of the special conditions of the shipping trade. The question of compensa- tion on discharge should be decided on the basis of the collective agreement except in cases of discharge on social welfare grounds, e.g. illness or injury.
For cases in which at present a seaman may be discharged without notice in accord- ance with special rules in the Merchant Seamen Act, the draft takes account of the safety aspect by giving the shipmaster the power to disembark a seaman. Such action, i.e. dismissal from an appointment on board, does not break the employment relation and may be adopted largely in the same cases as at present constitute grounds for discharge without notice.
Before a seaman is dismissed from a ves- sel, the shipmaster shall notify the ship- owner and make sure that the necessary ar- rangements in the circumstances have been made for the seaman's subsistence ashore.
Ship's Council. On every vessel with at least six employees there shall be a Ship's Council consisting of the shipmaster as chairman and two members. The members represent the various personnel categories on board and in any matter shall act on be— half of the category concerned. A new fea- ture is that the crew's representative shall participate in the investigation of all matters by the Council.
The responsibilities of the Ship's Council are to investigate conditions of significance for the employment of an individual sea- going employee and to act as general con-
sultant body on employment questions. The Council shall compulsorily make an investi- gation when it is a question of removing an employee from his appointment on board owing to incompetence on duty or to indisciplined conduct. The same applies to discharge with or without notice on the same grounds. On questions relating to dis- missal of a seaman from a vessel, or to dis— charge with or without notice on other grounds than aforesaid, the seaman is en- titled to request consultation with the Coun- cil or to have the matter investigated.
If it appears, when the Council makes an investigation, that a seaman has grossly neg- lected his duties, the Council may give the seaman an admonition. If a crime is com- mitted on board, the Council shall also make an investigation thereof.
Social benefits. The qualifying period for a free journey home for holiday or other leave of absence, or on terrnination of em— ployment, is lowered from eighteen to nine months. It is proposed that the cost of a free journey home shall be, as hitherto, equally divided between the government and the shipping trade.
The right to sick-pay and medical care at the shipowner's expense is extended to em- brace cases when the seaman becomes ill or is injured during a shore period.
The draft calls for no change of the longest periods during which a seaman shall be entitled to sick-pay as prescribed by law, 60 days on foreign trade and 30 days on inland trade, or to medical care, 42 days, or for medical care abroad 84 days. To ensure that a seaman does not lose the benefit of free care owing to difficulties in obtaining care immediately after leaving his appoint- ment on board or the need for care arises, it is proposed that the liability of the ship— owner be extended to cover medical care provided within six months of the date when the right to free medical care ensues. As re- gards the shipowner's liability for hospital costs the six-month period may be pro- longed to a whole year. Such prolongation is, however, conditional on the provision that the seaman was unable to receive hos—
pital care earlier.
The shipowner's liability for the cost of burial of a seaman is extended also to the case when death occurs during a shore pe- riod. The accounting for the estate left by a deceased seaman is simplified.
Work on board. An important new fea- ture is that the rules concerning work super- vision are abolished. The reasons are chiefly as follows.
The striving for greater efficiency on board means that increasing attention must be paid to planning of the work on board as effectively as possible. The present regula- tions concerning the division of the super- visory functions among the various super- visory categories on board have often been considered a hindrance to practical and ex- pedient distribution of the spheres of respon— sibility. The present rules appear antiquated and do not correctly reflect the factual re- sponsibility resting on different categories of officers.
Especially through the advent of the Safe- ty on Board Ships Act the reasons of safe- ty no longer exist which earlier, in the Merchant Seamen Act, called for regulation of the division of responsibilities on board. The additional reasons which might be ad- duced are not sufficient, in an Act of pre- dominantly social-welfare character, to jus- tify the inclusion of provisions of so specific a nature as concerning the division of duties on board.
Right to strike. A new principle is that the draft makes it possible for seagoing per- sonnel to stop work during a [awful labour conflict without needing first to give notice of tennination of their employment and await the expiry of the period of notice, pro- vided that the vessel lies in a Swedish port or in a foreign discharge, loading or lay— ing-up port. According to current labour market practice a person standing outside a conflict is obliged to perform his ordinary duties and, if necessary, carry out protective work.
Collection of seaman by police authority. The draft abolishes the right of the shipmas— ter under the Merchant Seamen Act to em—
ploy the services of a police authority to convey on board a seaman who does not present for duty at the correct time or who absconds from the ship.
The right of disciplinary punishment. The Committee considers that the present dis- ciplinary punishment system has such seri— ous defects that it should be abolished. The other means available for maintaining order on board must be considered sufficient. Ac- tion against a seaman who neglects his du- ties or otherwise commits a misdemeanour must take the form of reprimand or wam- ing, transfer or, in the ultimate resort, dis- charge with or without notice. There is also the possibility under the Registration of Sea- men Ordinance to prohibit a seaman re- ported for negligence from signing on any further vessel.
Coordination of legislation of Nordic countries. Work on the draft legislation has been done in consultation with correspond- ing committees in Denmark, Finland and Norway. The work in the other Nordic countries has not yet been completed.
Bilaga 1 Sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)1
1 KAP. Om befälhavarens tjänsteavtal
l &. Redaren skall sörja för att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren om anställ- ningsvillkoren.
2 5.
Är ej annat överenskommet, skall avtalet anses slutet att tre månader efter det upp- sägning å någondera sidan skett upphöra i svensk hamn, som fartyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning; dock äger befälhavaren, om han varit i tjänst på fartyget ett år, att tre månader efter uppsägning frånträda avtalet jämväl i utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn.
3 &. Befälhavaren kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning. Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan att skäl som i 4 eller 5 & sägs därtill föranlett, äger han rätt till lön för tre månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjäns- tens frånträdande eller, där 2 & är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller till sin hemort här i riket.
4 &.
Avskedas befälhavaren på grund av sjukdom eller skada, som gör honom oförmögen att föra fartyget, äger han rätt till lön för tre månader från det han lämnade tjänsten. Har han vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan, är han dock ej be- rättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten. Detsamma gäller, utom såvitt angår könssjukdom, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande.
1 Prop. 1952: 170; 2 LU 44; rskr. 392. Lagen ändrad: 11, 43, 53, 69, 74 och 79 55 se SFS 1955: 390; 68 5 se SFS 1958: 17; 41 5 se SFS 1961: 211; 18, 24, 26, 28, 41, 42 och 87 55 se SFS 1962: 571; 26 å se SFS 1963: 643; 61, 77, 78, 82 och 82 a 55 se SFS 1964: 547; 55, 58, 59 och 71 åå se SFS 1965: 721; 79 5 se SFS 1967: 51; 20 å se SFS 1970: 216.
5 &. Avskedas befälhavaren på grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov för- summelse i tjänsten, är han icke berättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten.
6 &.
Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat eller förklaras det efter sjöolycka icke vara iståndsättligt, upphör tjänsteavtalet att gälla, där ej annat följer av avtalets inne- håll; dock åligger det befälhavaren att mot lön och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget, lasten och de ombordvarande.
Om befälhavarens rätt till lön vid arbetslöshet samt till fri hemresa med lön och underhåll under resan gäller vad i 41 5 är stadgat för sjöman.
7 &.
Beträffande befälhavaren skall följande äga motsvarande tillämpning:
1. om fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring vad i 26 & stadgas, såframt han icke avskedats jämlikt 5 &;
2. om vård och fri hemresa med underhåll vid sjukdom vad i 28 & stadgas;
3. om lön vid dödsfall, om begravning och eldbegängelse samt om kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 åå stadgas; samt
4. om ersättning för förlust av personlig egendom vad i 42 & stadgas.
8 %.
Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets frakt (kaplake) eller av ersättning för över- liggetid eller av annan inkomst av resan eller andel av redarens vinst å rörelsen (tantiem), och upphör avtalet före resans slut eller räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren av den honom sålunda tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så mycket. som i förhållande till resans hela längd eller hela räkenskapsåret belöper på tjänstetiden.
Föreligger enligt 3, 4, 6 eller 7 5 rätt till lön för längre tid än befälhavaren varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse för tiden efter det han lämnade tjänsten utgå med det belopp, varmed dubbla beloppet av den främste styrmannens lön må överstiga hans fasta befälhavarlön.
2 KAP. Om besättningens tjänsteava Om tjänsteavtalets ingående
9 5.
Befälhavaren äger å redarens vägnar antaga fartygets besättning av såväl befäls- som manskapsgrad.
Vid antagandet av maskinpersonalen skall befälhavaren såvitt möjligt inhämta förslag från maskinchefen. Han bör samråda med den främste av styrmännen vid antagandet av däckspersonalen och med föreståndaren för ekonomiavdelningen vid antagandet av denne underställd personal.
10 &. I skeppstjänst må icke användas yngling under femton år och ej heller kvinna under aderton år. Den som icke uppnått aderton års ålder må ej användas i eldartjänst eller i tjänst såsom kollämpare.
Från stadgandet i andra stycket, såvitt angår den som uppnått femton års ålder, äger Konungen eller den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, för särskilda fall medgiva undantag.
11 5.
Sedan sjöman antagits, skall han av befälhavaren förses med avräkningsbok, upp- rättad enligt av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär, vilken skall innehålla:
1. sjömannens fullständiga namn, födelseår, födelsedag, födelseort och hemort;
2. befattning, vari sjömannen antagits;
3. resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet gäller, eller avmönstringsort eller uppsägnings- tid, som avtalats;
4. lön, som överenskommits, så ock, där lönen är bestämd till visst belopp för resa, den tid, som beräknas åtgå för resan;
5. övertidsersättning, som avtalats, där sådan ersättning icke skall utgå enligt lag; samt
6. övriga anställningsvillkor. I avräkningsboken skall anteckning ske om tjänstgöringens början och slut, så ock om uppsägning av tjänsteavtalet och dagen därför. Övertidsersättning, som sjöman för- tjänar, så ock vad av lönen och övertidsersättningen utbetalas eller avdrages skall lika- ledes införas i avräkningsboken; vid utbetalning i annat myntslag än det, vari lönen är bestämd, skall kursen angivas.
Är tjänsteavtalet ingånget med tillämpning av kollektivavtal, skall befälhavaren sörja för att exemplar av kollektivavtalet finnes tillgängligt å fartyget.
Angående sjömans på- och avmönstring samt vad därvid skall iakttagas gäller vad Konungen förordnar.
Om tjänsteavtalets upphörande
12 5.
Är sjöman antagen för bestämd tid eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid och utgår tiden under resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets ankomst till svensk hamn; dock skall, där fartyget dessförinnan anlöper utländsk lossnings-, lastnings- eller upp- läggningshamn, avtalet upphöra i den hamnen.
13 &.
Är ej annat överenskommet, äger vardera parten uppsäga tjänsteavtalet att upphöra i envar svensk hamn, som fartyget anlöper. Detsamma gäller, om sjöman antagits för bestämd tid eller för bestämd resa och han stannar kvar i tjänsten, efter det tiden eller resan gått till ända, utan att nytt avtal träffas.
Är sjömannen icke svensk eller är han icke antagen här i riket, må tjänsteavtalet uppsägas att upphöra jämväl i utländsk hamn, som fartyget anlöper för lossning, last— ning eller uppläggning.
Uppsägningstiden är en månad för maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning och radiotelegrafist samt sju dagar för övriga sjömän.
14 &.
Uppsäges sjöman, vilkens anställning varat sex månader, från tjänst är fartyg med minst tio mans besättning, äger han senast tre dagar före uppsägningstidens utgång påkalla samråd rörande uppsägningen inom sådan nämnd, varom i 64 % förmäles. Sjö— mannen äger vid nämndens sammanträde framlägga sin sak.
15 &.
Även om annat följer av tjänsteavtalet eller av bestämmelsen i 13 5 om avtalets upp”- hörande i svensk hamn, äger sjöman, som varit i tjänst på fartyget ett år, uppsäga tjänsteavtalet att efter tid, som i 13 & sista stycket sägs, upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning.
Vad nu stadgats gäller ej, i den mån sjömannen vid ny mönstring uttryckligen sam- tyckt till att kvarstanna i tjänst på fartyget, dock högst ett år.
16 &.
Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet eller bestämmelse i detta kapitel äger från- träda avtalet, är pliktig att, när fartyget kommer i hamn, kvarstå i tjänsten för att bi- träda vid arbete, som nödvändigt måste utföras, dock icke utöver två dagar eller i fråga om segelfartyg som upplägges, fyra dagar efter ankomstdagen.
Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman pliktig att mot lön och underhåll kvarstanna å orten, tills förklaringen avgivits.
17 å.
Tillåter ej myndighet å utländsk ort, där sjöman skulle avgå från tjänsten, sjömannen att inkomma i det främmande landet, eller fordras för tillstånd härtill säkerhet, som han ej kan ställa, är han pliktig och, därest så utan avsevärd olägenhet kan ske, även berättigad att kvarstå i tjänsten, till dess fartyget ankommer till ort, där avmönstring kan äga rum.
Om lönen
18 &.
Lön utgår från och med den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord. Har han dessförinnan på redarens begäran överlämnat sjöfartsbok eller andra sedvanliga hand— lingar eller har han måst resa från anställningsorten för att komma till fartyget, utgår dock lönen från och med den dag handlingarna överlämnades eller resan anträddes.
Lönen löper till och med den dag sjömannen avgår från tjänsten eller, om avmönst- ring skall ske, till och med avmönstringsdagen. Lider han då av sjukdom eller skada, har han jämväl därefter rätt till lön för tid, under vilken han på grund härav är arbets- oförmögen, dock icke för flera dagar än han varit i tjänsten med mindre bestämda tecken på sjukdom eller skada framträtt och ej heller när han uppbär lön hos annan arbetsgivare samt i intet fall utöver två månader i utrikes fart och en månad i inrikes fart.
Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han förtegat vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande. Vad sist är stadgat gäller dock ej, där arbetsoförmågan uppkommit till följd av könssjukdom.
Om förlust i vissa fall av rätt till lön efter tjänsteförhållandets upphörande stadgas i 33 5.
Vid beräkning av lön för del av månad räknas månaden till trettio dagar.
19 %. Betalning av lön må fordras allenast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än var sjunde dag i samma land.
Lönen skall betalas i reda penningar, såvida sjömannen ej begär anvisning å redare. Betalning kan fordras i ortens myntslag efter den kurs, som bankinrättning på platsen betalar för det mynt, vari lönen är bestämd.
Svensk sjöman, som vill från utlandet sända lönemedel till Sverige. äger härför enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul. För sådana penningförsändelser är staten ansvarig.
20 &.
Sjöman äger fordra, att viss del av lönen efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank. Han må dock icke kräva utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar.
Utan sjömannens samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga lönen icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen medgives eller eljest är klar.
21 &. Av lön, som skall kontant utbetalas till sjömannen, äger befälhavaren att varje gång betalning sker innehålla en tredjedel, till dess sjömannen avgår från tjänsten. Innehållet belopp må dock icke vid någon tid överstiga lön för en halv månad.
22 5.
Är lön fastställd till visst belopp för resa, skall den i avräkningsboken gjorda anteck- ningen om resans antagliga varaktighet lända till efterrättelse vid beräkning av lön i fall, då sådan bör beräknas för viss tid.
Ändras resan, så att den kommer att vara längre tid än vid anstälhiingen antogs, äger sjömannen åtnjuta motsvarande tillägg till lönen; förlänges eljest resan, skall för den överskjutande tiden utgå tilläggslön, beräknad efter den å anstälmingsorten gängse må— nadslönen. Underskrides den för resan beräknade tiden, skall den avtalade lönen ändock utgå till fullo.
23 &.
Minskas besättningen under resa, skall därigenom inbesparad lön för den tid fartyget är till sjöss fördelas mellan de kvarblivna i förhållande till det ökade arbete envar fått vidkännas, dock allenast i mån som de icke åtnjutit ersättning härför såsom för övertids- arbete enligt vad därom är särskilt föreskrivet.
Vad nu är stadgat äger, såvitt angår kökspersonalen, tillämpning jämväl under far- tygets uppehåll i hamn.
24 5.
Dör sjöman, utgår lönen till och med dödsdagen, där icke hans rätt till lön på grund av bestämmelse i detta kapitel förut upphört. Förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade eller måste antagas senast hava inträffat, skall vid beräknande av lönen så anses som om sjömannens död inträffat vid utgången av den tid som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten.
Efterlämnade sjömannen hustru eller barn under sexton år, skall till de sålunda efter- levande utgå tilläggslön för en månad, såframt hans död inträffat medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad till lön jämlikt 18 å andra stycket andra punkten. I sistnämnda fall må dock avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande.
25 %. Befinnes vid Sluträkning sjöman hava i förskott uppburit mer än rätteligen tillkom honom, äger han ändock behålla vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av sådan anledning, som i 24, 32, 34, 38, 39, 40 eller 41 & sägs.
Om hemresa efter längre tids tjänstgöring
26 &.
Avgår sjöman å fartyg i utrikes fart från sin tjänst i annat land än där han är bosatt eller lämnar han i sådant land fartyget för semester eller tjänstledighet och vill han resa till sin hemort, skall av kostnaden för resan med underhåll hälften bestridas av stats- medel och hälften gäldas av redaren, såframt sjömannen varit i tjänst å fartyget eller hos redaren aderton månader i följd och icke haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten eller att taga semester eller tjänstledighet i det land där han är bosatt. Beräknas fartyget inom två månader uppnå hamn, från vilken hemresan kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjömannen ej berättigad till fri hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten eller uppskjuter semestern eller tjänstledigheten tills fartyget uppnår sådan hamn. Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, semester eller tjänstledighet erhålla fri hemresa, skall han samtidigt göra framställning därom.
Hemresan skall ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke finnes å platsen, av befälhavaren. Ordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens andel. Kan åt sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är bestämt till det land där han är bosatt, eller till ort varifrån han be- kvämligen kan resa hem, är han pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit an- ställd, och på lika förmånliga villkor.
Om förlust i vissa fall av rätten till fri hemresa stadgas i 33 5.
Om sjukvård och begravning
27 &.
Sjöman är pliktig att, när befälhavaren så påfordrar, underkasta sig läkarundersök- ning, dock utan kostnad för sjömannen. Kan det antagas, att sjöman är sjuk eller skadad, skall befälhavaren såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej framstår såsom uppenbart opåkallad.
Befälhavaren skall sörja för att sjuk eller skadad sjöman erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Finnes anledning antaga, att sjöman lider av sjukdom, som medför fara för de om- bordvarande, skall befälhavaren låta bringa honom i land, därest det ombord icke kan träffas betryggande åtgärder mot smittfaran.
Kan sjuk eller skadad sjöman icke själv taga vård om sina tillhörigheter, skall befäl- havaren draga försorg om dem.
Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman i utlandet, skall befälhavaren överlämna honom åt svenske konsulns försorg eller, om svensk konsul icke finnes på platsen, på annat sätt skaffa honom lämplig vård ävensom underrätta närmaste svenske konsul om de vid- tagna åtgärderna. På begäran av sjömannen skall befälhavaren underrätta hans när- maste anhöriga.
Kostnaden för vård av sjuk eller skadad sjöman skall, med de i tredje stycket om- förrnälda undantagen, bestridas av redaren, så länge sjömannen är kvar i tjänsten.
Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger han, med de undantag som följa av tredje och fjärde styckena, jämväl därefter åtnjuta vård på reda- rens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han vårdas inom annat land än där han är bosatt, tolv veckor. Tiden räknas från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke ägt rum från den dag fartyget gått vidare. Avskedas sjömannen jämlikt 32 5 eller lider han vid avgången från tjänsten av sjukdom eller skada av be- skaffenhet att kunna föranleda avsked, är han dessutom berättigad till fri resa med underhåll till sin hemort. Skall resan företagas från annat land än där han är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 5 andra stycket stadgas. '
Har sjömannen vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan, är han pliktig att själv bekosta vården och är icke berättigad till fri hemresa. Detsamma gäller, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, dock icke där sjukdomen är könssjukdom.
Kvarlämnas sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede i annat land än där han är bosatt, skall kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter det hans anställning upphört bestridas av statsmedel.
29 å.
Dör sjöman, skall befälhavaren underrätta hans närmaste anhöriga om dödsfallet ävensom sörja för hans begravning. Sker eldbegängelse, skall befälhavaren ock sörja för att urna innehållande askan hemsändes.
Befälhavaren skall snarast möjligt låta i vittnens närvaro uppteckna vad den avlidne efterlämnat å fartyget ävensom sörja för att kvarlåtenskapen avlämnas till delägarna i boet eller till annan för deras räkning. Har dödsfallet inträffat utom riket, skall befälhavaren överlämna förteckningen till närmaste svenske konsul. Kan kvarlåtenskapen ej utan skada eller olägenhet behållas ombord eller beräknas fartyget icke anlöpa svensk hamn inom ett år, skall jämväl kvarlåtenskapen överlämnas till konsuln. I den mån egendomen är utsatt för förskämning eller snar förstörelse, må den dock dessförinnan av befälhavaren säljas på lämpligt sätt eller bortskaffas. Därest försäljning sker, är befälhavaren skyldig att efter ankomsten till svensk hamn redovisa för försäljnings- summan inför ombudsman vid sjömanshus här i riket.
30 5. Kostnaden för sjömans begravning skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffat. medan sjömannen var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse, skola jämväl därav föranledda kostnader anses såsom begravningskostnad.
31 5.
När befälhavaren i utlandet överlämnar sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg, skall han för kostnad som enligt 28 och 30 åå åvilar redaren ställa säkerhet. som kan av konsuln godkännas. Detsamma gäller beträffande lön, vartill sjömannen må vara berättigad jämlikt 18 å andra stycket andra punkten. Lönebelopp, som är till betalning förfallet, skall tillställas konsuln. I den mån beloppet icke erfordras till att täcka utgifter för sjömannens räkning, skall konsuln på begäran överlämna detsamma
till sjömannen, såframt denne icke befinner sig i sådant tillstånd, att han är oförmögen att handhava sina angelägenheter.
Har i fall, där svensk konsuls bistånd ej kunnat erhållas, befälhavare nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke ålegat redaren, äger denne därför undfå ersättning av statsmedel.
Om befälhavarens rätt att avskeda sjöman 32 5. Är sjöman till följd av sjukdom eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller lider han av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, äger befälhavaren avskeda honom. Om sjömans rätt till lön gäller i sådant fall vad i 18 & sägs.
33 &.
Befälhavaren äger vidare avskeda sjöman: ]. om han finnes vara oduglig till den tjänst, för vilken han blivit antagen;
2. om han icke infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måst antagas i hans ställe;
3. om han gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld å överordnad, misshandel av andra ombordvarande eller upprepad onykterhet i tjänsten;
4. om han gör sig skyldig till förskingring, stöld eller annat svårare brott eller döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kunna utsätta fartyget för äventyr, eller beträdes med att hava ombord undanstuckit tullpliktigt eller till utförsel i avgångs- orten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet gods; eller _
5. om han drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet. Innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt denna paragraf, skall förhör hållas enligt bestämmelserna i 64 &. Förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att vara personligen tillstädes.
Sjöman, som avskedas jämlikt denna paragraf, är icke berättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten. Avskedas sjöman enligt första stycket 2, är han dock bibehållen vid rätten till lön jämlikt 18 å andra stycket andra punkten, om han var utan skuld.
Avskedas sjöman enligt första stycket 1, 3, 4 eller 5, är han icke, berättigad till fri hemresa enligt 26 &. Detsamma gäller, om han avskedas enligt första stycket 2 och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten.
, 34 5.
Avskedas sjöman, utan att skäl som i 32 eller 33 & sägs därtill föranlett, är han berättigad att erhålla lön för två månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdandc eller, där bestämmelsen i 13 5 om avtalets upphörande i svensk hamn är tillämplig och han avskedas ] utlandet, till närmaste svenska hamn eller hemorten här i riket.
Om sjömans rätt att erhålla entledigande
35 5. Visar sjöman, att han kan få tjänst av högre grad på fartyg än den han innehar eller annan tjänst vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, äger han rätt att
erhålla entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter duglig man i sitt ställe.
Detsamma gäller, om det efter tjänstens antagande inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom att bliva fri från tjänsten.
36 5.
Råder i hamn, till vilken fartyget är bestämt, elakartad farsot, äger sjöman, såframt detta kommit till hans kännedom först efter det han antagits, rätt att erhålla entledi- gande, omedelbart om resan ej börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förhållandet.
Detsamma gäller, där fara föreligger för att fartyget skall uppbringas av krigförande eller utsättas för krigsskada eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats.
37 5.
Är sjöman antagen för bestämd resa, och ändras denna väsentligt, äger han rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat, men eljest i första hamn, som far- tyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen.
Sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, är berättigad till lön för en månad samt fri resa med underhåll till anställningsorten, om tjänsten frånträdes före resans början, men eljest till avmönstringsorten.
38 &.
Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som därmed skall företagas, eller är det så bristfälligt utrustat eller så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att livsfara för de ombordvarande kan antagas därigenom upp— komma under resan, eller äro besättningens bostäder vid resans början hälsofarliga, och underlåter befälhavaren att vidtaga de åtgärder, som erfordras för undanröjande av förefintliga fel och brister, äger sjöman erhålla entledigande med rätt till lön och fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna i 34 5.
39 5.
Visar sjöman, att han misshandlats av befälhavaren. eller att han ombord misshand- lats av andra, utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd, eller att befälhavaren förhållit honom försvarlig kost, äger han erhålla entledigande med rätt till lön och fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna i 34 %.
40 &.
Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att vara svenskt, äger sjöman erhålla entledigande med rätt till lön och fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna i 34 &.
Övergår fartyget eljest till ny ägare, har sjömannen rätt till entledigande.
Om tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande 41 &. Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat eller förklaras det efter sjöolycka icke vara iståndsättligt, upphör sjömans tjänsteavtal att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll; dock åligger det sjöman att mot lön och underhåll deltaga i bärgningen och bliva tillstädes, till dess sjöförklaringen avgivits.
Blir sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt till lön för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket åtnjuter lön.
Upphör sjömans anställning, till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort så ock lön under resan i den mån sådan ej utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestri- das av statsmedel. Skall resan företagas från annat land än där sjömannen är bosatt, är han dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 å andra stycket stadgas.
Om förlust av personlig egendom 42 &. För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd av sjö- röveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget, är sjöman berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Konungen fastställer.
Om tvist angående tjänsteförhållandet 43 &.
Åtnöjes sjöman icke med avräkning, som befälhavaren för avmönstring upprättat, äger han begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet.
Uppstår, medan fartyget befinner sig åt ort utom riket, tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen angående tjänsteförhållandet, må tvisten hänskjutas till avgörande av svensk konsul. Tvisten må ej dragas inför utländsk myndighet.
Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse, intill dess saken kan komma att prövas av domstol här i riket. Innebär beslutet åläggande att gälda penningbelopp över etthundra kronor, äger mönstringsförrättaren eller konsuln, där han finner saken tvivelaktig och omständigheterna i övrigt tala därför, bestämma, att beloppet eller del därav skall nedsättas hos honom i avvaktan på att saken prövas av domstol. Nedsatt belopp skall jämte avskrift av beslutet översändas till sjöfartsstyrelsen. Sedan sex månader förflutit efter det beslutet gavs, må beloppet utbetalas, såframt ej. enligt vad till sjöfartsstyrelsen anmälts eller eljest är styrelsen bekant, domstol annor- ledes förordnat eller saken är under domstols prövning.
3 KAP. Om skeppstjänsteu Om arbetsledningen ombord 44 &. Befälhavaren äger högsta myndighet ombord. Avlider befälhavaren eller blir han urståndsatt att föra fartyget eller övergiver han tjänsten, skall den främste av styrmännen träda i hans ställe, till dess befälhavare för- ordnats.
45 &.
Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren tillhanda vid navigeringen och därtill hörande observationer och beräkningar; att där ej annat följer av 46 &, utöva uppsikt över manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava tillsyn & lastningen och lossningen ävensom tillse, att därvid föres nödig anteckning över godset;
samt att övervaka stuvningen av last ävensom av proviant, i den mån annat ej följer av 47 5. Om hans skyldighet att föra skeppsdagboken stadgas i sjölagen.
Vid befälhavarens frånvaro eller vid förfall för honom skall den främste av de till— städesvarande styrmännen i fall, för vilka befälhavaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe träffa avgörande, som ej kan tåla uppskov.
46 5.
Maskinchefen leder och är ansvarig för maskintjänsten. Det åligger honom särskilt att sörja för driften, skötseln och underhållet av fartygets maskineri med tillhörande an- läggningar och inrättningar ävensom av fartygsskrovet inom maskin— och pannrum med tillhörande utrymmen; att hava tillsyn å drivmedels- och bränsleförråd samt andra ma— skinfömödenheter ävensom vid mottagandet kontrollera beskaffenheten och mängden därav; att mellan maskinisterna fördela deras åligganden; samt att utöva uppsikt över maskinpersonalen och hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Om hans skyldighet att föra maskindagboken stadgas i sjölagen.
Inträffar ofall eller förrnärkes fel inom de delar av fartyget med tillbehör och utrust- ning, varom i första stycket förmäles, skall maskinchefen ofördröjligen underrätta befäl— havaren därom.
Vid maskinchefens frånvaro eller vid förfall för honom skall den främste av de till- städesvarande maskinisterna i fall, för vilka maskinchefen icke meddelat föreskrift, i dennes ställe träffa avgörande, som ej kan tåla uppskov.
47 &.
Föreståndaren för ekonomiavdelningen leder och är ansvarig för arbetet inom avdel- ningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen av proviant, som skall för- varas i därför särskilt inredda utrymmen; att utöva tillsyn över provianten; att svara för tillagningen och serveringen av kosten; samt att sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren bestämmer.
48 &.
Radiotelegrafisten åligger särskilt att förestå radiotjänsten. Han är inför befälhavaren ansvarig för driften, skötseln och underhållet av fartygets radiotelegrafinstallation. Om hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat samt att föra dagbok gäller vad därom är särskilt stadgat.
Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationen, skall radiotelegrafisten ofördröjligen un- derrätta befälhavaren därom.
Om allmänna skyldigheter i tjänsten
49 &.
Befälhavaren och envar annan överordnad skall bemöta sina underordnade med väl- vilja och hovsamhet.
.Envar skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt, med hövlighet bemöta över- ordnad samt noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord föreskrives. Då sjöman mottager en order, skall han genom tydligt och lämpligt svar utmärka, att han uppfattat den.
50 5. Sjöman skall noggrant efterkomma förmans order angående tjänsten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg och nit fullgöra sina åligganden.
Skada, som uppkommer genom sjömans fel eller försummelse i tjänsten, är han plik- tig att ersätta; dock äger rätten med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga be- skaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas.
Om tillträde av och utevaro från tjänsten samt om medtagande av gods
51 5.
Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring ombord å därför bestämd tid. Under fartygs uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats har sjöman rätt att under fritid gå i land, såvida ej sjömannens kvarstannande ombord är av behovet på- kallat med hänsyn till fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet, fullgörandet av nödvändig skeppstjänst eller fartygets förestående avresa eller förhalning.
Under sådant uppehåll skall sjöman på därom av honom gjord framställning beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande en gång i månaden å dag då affärs- och expeditionslokaler hållas öppna vistas i land under tiden efter klockan 12 eller under annan tid varom överenskommelse träffats. Överstiger icke fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta timmar, må dock sådant landlov kunna påfordras allenast såvida fartygets avgång ej därigenom fördröjes.
I den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till kostnaderna och övriga omstän- digheter, skall befälhavaren utan kostnad för besättningen anordna sådan båtförbindelse, att besättningen kan utnyttja sin rätt att i fall, varom i andra och tredje styckena förmäles, vistas i land. _
Blir sjöman hindrad att i rätt tid komma ombord, åligger honom att utan dröjsmål underrätta befälhavaren.
52 &.
Underlåter sjöman, som påmönstrats å fartyg. att i rätt tid tillträda tjänsten eller går han i land utan att vara berättigad därtill eller kommer han icke tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land, äger befälhavaren, såvida fartyget eljest icke har tillräcklig besätt- ning, rätt att för hans inställande i tjänsten anlita vederbörande polismyndighet. '
Vad nu stadgats gäller ej fartyg i inrikes fart.
53 &.
Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar ombord, skall förvaras för hans räkning. För gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger redaren av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjömannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet.
I den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna eller övriga omständigheter icke utan olägenhet kan förvaras, må den säljas på lämpligt sätt. För- säljning må ock ske, där sjömannen icke inom ett år från det tjänsteförhållandet upp— hörde hos redaren begärt att återfå egendomen. Har sjömannen rymt, skall redaren efter utgången av nämnda tid insända försäljningssumman samt innestående lön till sjöfarts- styrelsen att användas på sätt i 69 & sägs.
54 &.
Fömödenheter för personligt bruk äger sjöman medtaga i skälig omfattning, såframt de ej kunna utsätta fartyg eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Utan befäl- havarens tillstånd må han ej medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning.
Har gods olovligen medtagits, är sjömannen pliktig att erlägga frakt samt, om skada
Finnes anledning antaga, att något olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren låta i vittnens närvaro undersöka besättningens gömmor. Vad olovligen medtagits, må befälhavaren taga i förvar, låta föra i land eller, om så är nödvändigt, kasta över bord.
Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena
55 &. Vid skeppsarbetets anordnande skall hänsyn tagas till envars ställning i tjänsten samt, såvitt möjligt, jämväl till hans fortsatta utbildning. Om skydd mot ohälsa och olycksfall gälla särskilda bestämmelser.
56 5. Om arbetstiden å fartyg och om semester gäller vad därom är särskilt stadgat. Å fartyg, för vilket lag om arbetstid icke gäller, må besättningen ej å söndagar eller häri riket brukliga helgdagar åläggas arbete, som kan tåla uppskov. Envar av besättningen, som så önskar, bör såvitt möjligt beredas tillfälle till bön och gudstjänst å sön- och helgdagar.
57 &.
Sjöman under sexton år må ej under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 användas till arbete i vidare mån än att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio timmar.
Vad nu sagts utgör dock ej hinder för minderårigs nyttjande till skeppstjänst, därest detta ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 34 a, 223 eller 223 a & sjölagen sägs.
Från stadgandet i första stycket äger Konungen eller den myndighet, åt vilken Ko- nungen det uppdrager, medgiva undantag, såvitt angår fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton.
58 5. Om kosten ombord gälla särskilda bestämmelser. Finner befälhavaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, äger besättningen därför undfå skälig ersättning. Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.
59 5. Har upphört att gälla.
Om tvångsmedel
60 5.
När det prövas erforderligt för upprätthållande av ordning och skick ombord, äger befälhavaren eller, vid hans frånvaro eller vid förfall för honom, den som i hans ställe förer befälet medelst tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget statt i fara eller utbryter my- teri ombord eller eljest när nöden kräver, är han berättigad att bruka varje medel, som är nödvändigt för framtvingande av lydnad eller återställande av ordningen; och åligger det envar av besättningen att i ty fall, jämväl utan särskild anmaning, lämna befälhavaren nödigt bistånd.
Får den, som vägrade lydnad, skada, är gärningsmannen saklös, där ej prövas, att större våld brukats än nöden krävde.
61 &.
Begår någon av besättningen, när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, är befälhavaren, där icke brottet av ortens myndighet beivras, pliktig tillse, att så snart ske kan med den brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna i 64 &.
Befälhavaren skall tillse, att den brottslige icke lämnar fartyget, och äger för sådant ändamål, där det prövas nödigt, hålla honom i fängsligt förvar ombord till dess han kan överlämnas till svensk konsul eller till polismyndighet här i riket; befälhavaren är dock ansvarig, att den brottslige ej behandlas strängare än nödigt är.
4 KAP. Om disciplinbot 62 &. Disciplinbot, innebärande mistning av lön för högst sju dagar, må åläggas sjöman i föl— jande fall:
1. om han underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten eller utan att vara därtill berättigad går i land eller icke kommer tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land;
2. om han försummar att anmäla förfall, som hindrar honom att i rätt tid komma om- bord;
3. om han genom försummelse i tjänsten åstadkommer skada eller fara;
4. om han är berusad i tjänsten;
5. om han förslösar eller eljest på otillbörligt sätt behandlar proviant;
6. om han låter obehörig person hålla sig dold ombord eller oaktat förbud låter någon komma ombord;
7. om han olovligen skaffar ombord rusdrycker eller annat, som kan föranleda oord- ning eller äventyr, eller om han olovligen förer sina tillhörigheter från bord;
8. om han uppför sig oskickligt mot överordnad eller underlåter att hörsamma för- mans order angående tjänsten; eller
9. om han ombord eller eljest i tjänsten yppar gräl eller annan ofred eller annorledes bryter mot ordning och skick.
Disciplinbot må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller i fart i Öresund.
63 &. Disciplinbot må ej åläggas tidigare än tjugufyra timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer.
64 5.
Fråga om åläggande av disciplinbot skall prövas av en disciplinnämnd bestämde av befälhavaren såsom ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda leda- möter. Nämnden sammankallas av befälhavaren.
Angår saken sjöman, som tillhör befälsgraden, eller är föreståndare för ekonomiavdel- ningen eller radiotelegrafist, skola de båda ledamöterna såvitt möjligt vara maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av befälsgraden. Rör saken annan sjöman,
skola om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis vara en av manskapet utsedd förtroendeman samt den andre vara antingen maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjö- mannen tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen.
Såsom nämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast.
Innan nämnden fattar beslut, skola sjömannen och de personer, som antagas kunna lämna upplysning i saken höras inför nämnden. Vid förhöret äger sjömannen få frågor framställda angående sådant som kan bidraga till sakens utredning. Angivna förkla- ringar samt nämndens beslut införas i skeppsdagboken och uppläsas. Jämväl från be- slutet avvikande mening antecknas i skeppsdagboken. Riktigheten av det antecknade bestyrkes av ordföranden och ledamöterna genom deras underskrifter.
Har vad sålunda är föreskrivet om handläggningen av disciplinärende icke iakttagits, är beslut om disciplinbot utan verkan.
På begäran äger sjömannen erhålla avskrift av det vid förhöret antecknade och av beslutet.
65 &.
Disciplinbot skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de omständigheter, varunder förseelsen begåtts, samt den felandes tidigare uppförande. Fin- nes förseelsen vara ringa och är anledning att antaga, att den felande skall låta sig rättas allenast genom varning, bör disciplinbot icke åläggas.
Befälhavaren äger ej till åtal angiva förseelse, som varit föremål för disciplinnämnds prövning, med mindre han i anslutning till nämndens beslut gjort uttryckligt förbehåll därom.
66 €. Befälhavaren äger, när skäl därtill äro, före sjömans avgång från tjänsten helt eller delvis efterskänka ålagd disciplinbot. Beslut härom skall införas i skeppsdagboken samt underskrivas av befälhavaren och två vittnen; sker det ej, är beslutet utan verkan.
67 5.
Är sjöman missnöjd med disciplinnämnds beslut, äger han begära prövning av beslutet antingen vid avmönstringen av den mönstringsförrättare, som verkställer denna, eller ock före avmönstringen av mönstringsförrättaren i första hamn under resan, där sådan finnes och där fartyget väntas ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren skall under- söka, huruvida disciplinboten må anses vara laglig och skälig, samt däröver meddela beslut. Beslutet skall införas i skeppsdagboken, och avskrift därav skall på begäran meddelas sjömannen.
Har prövning av disciplinnämnds beslut ej skett i den ordning nu är stadgad, äger sjö- mannen utföra sin talan vid domstol här i riket inom ett år efter avmönstringen eller, om avmönstring ej ägt rum, efter det han lämnat tjänsten.
68 5.
Är i fall, som i 67 5 första stycket sägs, befälhavaren eller sjömannen missnöjd med mönstringsförrättarens beslut, äger han, om beslutet meddelats av mönstringsförrättare i stad, där rådhusrätt finnes, hos denna rådhusrätt begära prövning av beslutet. Har beslutet meddelats av mönstringsförrättare utom riket eller här i riket å ort, där råd- husrätt ej finnes, må sådan begäran göras hos rådhusrätten vid fartygets ankomst till
första hamn, där rådhusrätt finnes och där fartyget väntas ligga minst två dagar. Begäran, som nu sagts, skall göras så snart ske kan och i god tid före fartygets avgång. Vid prövningen skall rådhusrätten bestå av en lagfaren domare och nämnd; rätten vare domför med tre i nämnden.
Då prövning som här avses påkallats, skall rätten ofördröjligen inkalla disciplin- nämnden och sjömannen samt övriga personer, som antagas kunna lämna upplysning i saken, därvid befälhavaren skall förständigas att förete skeppsdagboken; finnes mönst- ringsförrättaren på platsen, må jämväl denne inkallas. Den som ej hörsammar kallelsen må dömas till böter, ej överstigande trehundra kronor, och vid vite åläggas att iakttaga inställelse. Sedan rätten hört klaganden och de övriga, vilkas hörande rätten finner nödigt, skall den utan uppskov meddela beslut i saken. Beslutet skall införas i skepps- dagboken. Talan mot beslutet må ej föras.
Finner rätten till följd av fartygets avgång från orten sig icke kunna avgöra saken, äger den avskriva saken från vidare handläggning.
Har prövning av mönstringsförrättarens beslut ej skett i den ordning nu är stadgad, gäller om befälhavarens och sjömannens rätt att klandra beslutet vid domstol här i riket vad i 67 å andra stycket sägs.
69 &.
Lön, som på grund av disciplinbots åläggande frångått sjöman, skall befälhavaren vid sjömannens avmönstring överlämna till mönstringsförrättaren mot kvitto, som tecknas i eller fogas vid skeppsdagboken; äger avmönstring ej rum, skall redovisning ske till ombudsmannen vid sjömanshuset i första svenska hamn, som fartyget anlöper, efter det sjömannen lämnat tjänsten. Därvid skall tillika överlämnas avskrift av disciplin,- nämndens beslut, så ock vad vid förhöret jämlikt 64 & antecknats. Medlen jämte av- skriften skola insändas till sjöfartsstyrelsen.
Lönemedel, som nu sagts, skola användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter, som Konungen meddelar.
5 KAP. Om personer ombord, som icke tillhöra den egentliga besättningen 70 &.
Beträffande de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren eller befäl- havaren men icke tillhöra den egentliga besättningen, skall vad i denna lag är stadgat för sjöman äga motsvarande tillämpning.
71 5.
Med avseende å de ombord anställda personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren, skall vad i 10 och 27 åå, 28 & fjärde stycket, 29 5, 31 å andra stycket, 49, 50, 54, 57, 58, 60 och 61 55 är stadgat äga motsvarande tillämpning.
De äro pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem.
72 5.
För sjömän, som av befälhavaren medtagas enligt vad i 346 & sjölagen sägs, gäller vad i 71 5 är stadgat.
6 KAP. Ansvarsbestämmelser 73 &.
Befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, straffes med dagsböter:
1. om han i strid mot stadgande i 10 eller 57 & använder minderårig till arbete;
2. om han vägrar förse den, som antagits, med avräkningsbok;
3. om han åsidosätter skyldighet, som enligt denna lag åligger honom mot sjuk eller skadad person eller till undanröjande av smittfara för de ombordvarande;
4. om han underlåter att iakttaga vad i denna lag stadgas om hållande av förhör, innan någon avskedas;
5. om han underlåter i fall, som 43 & omförmäler, att ställa sig till efterrättelse mönst- ringsförrättares eller konsuls beslut;
6. om han utan laga skäl vägrar någon att gå i land enligt bestämmelserna i 51 5; eller
7. om han bryter mot vad i denna lag är föreskrivet om kosthållet. Lika med befälhavare straffes redare, där förseelse, varom i 1, 5 eller 7 förmäles, skett med hans vetskap och vilja.
Har minderårig i fall, varom i 1 sägs, använts till arbete, är jämväl den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet skett med hans vetskap och vilja, för- fallen till böter, högst femtio kronor.
74 &.
Missbrukar befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, den tvångsrätt eller den rätt att taga någon å fartyget anställd i förvar, som tillkommer honom enligt denna lag, eller behandlar han någon ombord anställd med onödig hårdhet, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst sex månader, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må han tillika för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan påföljd skall domstolen ofördröjligen underrätta sjöfarts- styrelsen.
75 &. Åsidosätter ordförande eller annan ledamot av disciplinnämnd sin skyldighet att med oväld och noggrannhet pröva till nämnden hänskjutet ärende, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
76 å.
Underlåter sjöman i avsikt att undandraga sig tjänsten att inställa sig ombord, då det honom åligger, eller avviker han i avsikt, som nu sagts, olovligen från fartyg, straffes, om rymningen sker under sådana omständigheter, att fartyg eller människor därigenom utsättas för fara, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, med fängel- se i högst ett år eller med dagsböter.
Gör sjöman, som är påmönstrad å fartyg, sig eljest skyldig till rymning, dömes till dagsböter.
77 &. Sätter sig någon å fartyget anställd upp mot befälhavaren eller den, som i hans ställe förer befälet, och vägrar honom lydnad, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Förgriper han sig med våld eller hot om våld å befälhavaren eller annan förman i den- nes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller hämnas för sådan åtgärd, dömes till fängelse i högst två år. Är brottet ringa, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
78 &.
Göra ombord anställda myteri genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot befälhavaren eller den som i hans ställe förer befälet, dömes anstif— tare och anförare till fängelse i högst två år samt annan deltagare till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Övas vid myteriet förenat våld å perSOn eller egendom, må anstiftare och anförare dömas till fängelse i högst sex år och annan deltagare till fängelse i högst två år.
79 5. Är någon å fartyget anställd genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst ett år, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.
80 &. Medtager någon å fartyget anställd utan befälhavarens tillstånd gods, vars förande utsätter fartyg eller last för äventyr, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
81 5.
Har någon å fartyget anställd på annat sätt, än här ovan är sagt, gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes med dagsböter.
82 &.
Har den, som begått brottslig handling varom i 76 -—81 55 förmäles, för samma hand- ling ålagts disciplinbot enligt 62 5, skall rätten vid brottets bedömande därå fästa skäligt avseende och må efter omständigheterna ådömas lindrigare straff än för brotttet är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.
82 a 5.
För försök eller förberedelse till brott som avses i 77 å andra stycket, så ock för förberedelse eller stämpling till brott som avses i 78 5 eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle brott varom i 77 å andra stycket sägs, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar.
83 %. Brott, som i 73 ä 6, 76 5, 77 5 första stycket eller 81 å omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, utan att befälhavaren eller målsägande angivit brottet till åtal; skall brottet straffas efter allmän lag, gäller vad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.
7 KAP. Om laga domstol och rättegång 84 5.
Rådhusrätt är första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag. Att sådant mål i visst fall må upptagas av häradsrätt är särskilt stadgat.
85 5.
Om rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt denna lag gäller i tillämpliga delar vad angående laga domstol i tvistemål i allmänhet är stadgat. Talan må ock väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finnes. Är ej rådhusrätt å ort, där sva- randen enligt vad sålunda är föreskrivet må sökas, äger käranden instämma tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Finnes ej behörig domstol efter vad nu är sagt, må tvisten upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller, om där ej är råd- husrätt, av den rådhusrätt, som är närmast.
Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.
86 5.
Om rådhusrätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag gäller i tillämpliga delar vad angående laga domstol i brottmål i allmänhet är stadgat. Finnes ej rådhus— rätt å ort. vid vars domstol den tilltalade enligt vad sålunda är föreskrivet har att svara. må åtal väckas vid den rådhusrätt, som är närmast den orten.
8 KAP. Särskilda bestämmelser
87 5. Har upphört att gälla.
88 &. Närmare föreskrifter för de fall, där i denna lag omförmäld kostnad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel, meddelas av Konungen.
89 &. Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och ett av lagen om semester finnas tillgängliga å fartyget. Åsidosävtter han skyldighet, som nu sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. Genom denna lag upphäves sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270). Utan hinder av vad i 10 5 första och andra styckena finnes stadgat må den, som i där omförmäld tjänst vid tiden för lagens ikraftträdande användes i enlighet med äldre lag, fortfarande användas i samma tjänst.
Där i lag eller författning hänvisas till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Förslaget Sij Sij Förslaget ] & saknas 1 5 35 2 5 70—72 55 2 5 6 och 7 55 3 5 1 5 3 & saknas 45 105 45 310ch3255 5 5 12 5 5 5 saknas 65 2, 12 och 13 55 65 saknas 75 2 och 15 55 75 27, 28, 34, 35, 36 och 8 5 35 å 37 55 9 5 36 5 8 & saknas 10 5 37 5 9 & saknas 11 5 38 5 10 5 4 5 125 175 115 lSoch64åå 135 16525toch4lälst 125 50ch655 13 5 6 5 14 5 43 5 2 st 2 meningen 14 5 22 & 15 5 7 5 15 & 11 5 16 5 13 5 16 5 saknas 17 5 12 5 17 & saknas 18 5 31 och 32 55 18 & saknas 19 5 60 5 19 & saknas 20 5 61 5 20 5 64 5 1—3 st 21 & saknas 21 5 33 5 2 st 22 & saknas 22 & 14 5 23 5 saknas 23 5 61 ä 1 st 245 saknas 24 & saknas 25 & saknas 25 5 64 5 4—6 st 26 5 27 och 30 55 26 & saknas 27 5 33 5 27 5 7 5, 26 5 1 och 3 st och 28 5 28, 34 och 35 55 33 5 4 st 28 ä 7 5, 28 ä 2 st 3 meningen 29 & 365 och 4 st 30 & 37 5 29 5 37 och 38 55 31 5 38 och 62 55 30 5 26 5 2 st 32 5 31 och 32 55 315 4äochl8520ch5st 335 215,2755stoch325 325 4åoch1852—45t Zst 33 & 27 & 1—2 st 34 % saknas 345 7åoch2851stoch 355 85 2 st 1—2 meningarna 36 & 9 ä 355 7åoch2853—48t 375 105 365 7och 29 515 385 115 37 ä 7 och 30 55 39 5 saknas 38 5 31 5 2 st 40 å saknas 395 SSålst 415 135
Förslaget Sij Sij Förslaget 40 5 50 5 1 st 42 5 saknas 415 50525t 435 145 42 5 saknas 44 5 saknas 43 5 51 5 2 st 45 5 saknas 44 5 53 5 46 5 saknas 45 5 54 5 47 5 saknas 46 5 60 5 48 5 saknas 47 5 61 5 2 st 49 5 saknas 48 5 73 5 50 5 40 och 41 55 49 5 saknas 51 5 43 5 50 5 74 5 52 5 saknas 51 5 75 5 53 5 44 5 525 77525t 545 455 53 5 78 5 55 5 39 5 54 5 80 5 56 5 saknas 555 765,7751stoch815 575 saknas 58 5 saknas 59 5 56 5 82 a 5 har upphört 57 5 83 5 60 5 46 5 585 73 5 1 st, 74 5, 61 5 23 och 47 55 77 5 1 st och 78 5 62 5 saknas 59 5 83 5 63 5 saknas 60 5 19 5 3 st 64 5 saknas 61 5 20 5 65 5 saknas 62 5 31 5 1 st 66 5 saknas 63 5 88 5 67 & saknas 6.4 5 . 11 och 89 55 68 5 saknas 69 5 saknas 70 5 2 5 71 5 2 5 72 5 2 5 73 5 48 5 74 5 50 5 75 5 51 5 76 5 55 5 77 5 52 och 55 55 78 5 53 5 79 5 saknas 80 5 54 5 81 5 55 5 82 5 saknas 82 a 5 56 5 83 5 59 5 84 5 saknas 85 5 saknas 86 5 saknas 87 5 har upphört 88 5 63 5 89 5 64 5
Bilaga 3
Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner med avseende på förhållanden,
som har anknytning till Sjomanslagen
Konventions- nummer
15 16 22
Sjöfartskonferens, år
Genua, 1920 » ))
Geneve, 1921 Geneve, 1926
Konventionen angår
minderårigas användande till sjöss
ersättning för arbetslöshet vid fartygs förolyckande
arbetsförmedling för sjömän
minimiålder för eldare och kollämpare ombord på fartyg
obligatorisk läkarundersökning av barn och unga personer, som används till arbete ombord på fartyg
sjömäns anställningsavtal
Svensk ratificering
1921 prop. 1921: 361 rskr 1921:343 1935 prop. 1934: 137 rskr 1934: 216 19.21 prop. 1921: 361 rskr 1921:343
1925 _ prop. 1925: 17 rskr 1925: 40
1925 prop. l925:7 rskr 1925: 25
ej ratificerad prop. 1927: 152 rskr 1927: 171
Ratificerad i övr. nordiska länder
Danmark, Finland, Norge Danmark, Finland, Norge Danmark, Finland, Norge Danmark, Finland, Norge
Danmark, Finland
Finland, Norge
Anm.
senare reviderad se nr 58
ratificering inte möjlig, enär Hera bestämmelser ikonventionen ej över- ensstämmer med Sij, särskilt frånträdande- reglerna
Konventions- nummer
23
55 56 57 58 68
69 70
Sjöfartskonferens,
år
Geneve, 1926 Geneve, 1936
» » »
Seattle, 1946
)) ))
Konventionen angår
hemförskafl'ning av sjömän
redarens ansvar för sjöfolks sjukdom, olycksskada eller död
sjukförsäkring för sjömän
arbetstid och bemanning ombord på fartyg
minderårigs användande till sjöss
kosthåll och utspisning av fartygsbesättningar
behörighetsbevis för skeppskockar
social trygghet för sjömän
Svensk ratificering
ej ratificerad prop. 1927:152 rskr 1927:171 ej ratificerad prop. 1938: 239 rskr 1938:448
prop. 1938: 239 rskr 1938: 448 1938 prop. 1938: 223, 224 rskr 1938:304 1938 prop. 1938: 223, 224 rskr 1938: 304
ej ratificerad prop. 1947: 321 rskr 1947: 477 ej ratificerad prop. 1947: 321 rskr 1947 : 477 ej ratificerad prop. 1947: 321 rskr 1947:477
Ratificerad i övr. nordiska länder
Danmark, Norge
Norge Norge
Anm.
ratificering inte möjlig, enär reglerna i kon- ventionen ej överens- stämmer med Sij. Enl. konventionen har sjöman alltid rätt att bli hemförskatfad eller sänd till anställnings- eller utgångshamn
genom beslut den 10. 4.-70 har Kungl. Maj:t återkallat beslutet om ratificering
konventionsbestäm- melserna numera i huvudsak täckta av lagen om säkerheten på fartyg
bestämmelser om sär- skilda certifikat för ekonomiföreståndare och kockar saknas
konventionen ej i kraft. Ratificering inte möj- lig, enär flera bestäm-
Konventions- n ummer
71 72
73 74 75 76
91
Sjöfartskonferens, år
Seattle, 1946
))
)) ))
Geneve, 1949
Konventionen angår
pensionering av sjömän
semester med bibehållen hyra för sjömän
läkarundersökning av sjömän behörighetsbevis för matroser
besättningens bostäder på fartyg
hyror, arbetstid och bemanning på fartyg
semester med bibehållen lön
för Sjomän
Svensk ratificering
ej ratificerad prop. 1947: 321 rskr 1947:477 ej ratificerad prop. 1947: 321 rskr 1947: 477
1961 prop. 1961: 163 rskr 1961:362
ej ratificerad prop. 1947: 321 rskr 1947:477
1947 prop. 1947z321 rskr 1947:477
ej ratificerad
prop. 1947: 321 1948: 265
rskr 1947: 477 1948: 441
ej ratificerad prop. 1950: 207 rskr 1950: 238
Ratificerad i övr. nordiska länder
Norge
Finland
Finland, Norge Finland, Norge
Anm.
melser i konventionen
ej överensstämmer med Sj mL
konventionens be- stämmelser avviker från svensk pensions- lagstiftning konventionens be- stämmelser avviker från svensk semester- lagstiftning; reviderad, se 91
ratificering fick anstå i avbidan på erfaren- heter från utbildningen vid sjömansskolorna reviderad, se 92
reviderad, se 93, 109
konventionens be- stämmelser avviker frän svensk semester- lagstiftning
Konventions- nummer
92 93
103 105 108
Sjöfartskonferens, år
Geneve, 1949
))
Geneve, 1952 Geneve, 1957 Geneve, 1958
Konventionen
angår
besättningens bostäder på fartyg
hyror, arbetstid och bemanning på fartyg
skydd vid havandeskap och barnsbörd
avskaffande av tvångsarbete
nationella identitetshandlingar för sjömän
Svensk ratificering
1950 prop. 1950:207 rskr 1950: 238
ej ratificerad prop. 1950: 207 rskr 1950: 238 ej ratificerad prop. 1953: 73 rskr 1953: 220
1958 prop. 1958: 46 rskr 1958:151 1970
prop. 1959: 78 1961: 163 rskr 1959: 177 1961: 362
Ratificerad i övr. nordiska länder
Danmark, Finland, Norge Danmark, Finland, Norge Danmark. Finland, Norge
Anm.
konventionens be- stämmelser om lön ej acceptabla för svenska förhållanden konventionens be— stämmelser överens- stämmer inte med svenska bestämmelser. Ej tillämplig på trans- porter till sjöss
1959 ansågs ratificering inte kunna ske förrän nordiska överläggning- ar hållits. 1961 ansågs ratificering kunna ske senare vid tidpunkt varom uppgörelse
skulle träffas mellan de nordiska länderna. I beslut den l9.12.-69 med tillägg den 9.10. —70 beslöt Kungl. Maj:t om ratificering av konvention 108
Konventions- Sjöfartskonferens, nummer är
109 Geneve, 1958 112 Geneve, 1959
113 » 114 »
Konventionen
angår löner, arbetstid och bemanning på fartyg
minimiålder för fiskare
läkarundersökning av fiskare
fiskares anställningsavtal
Svensk ratificering
1959 prop. 1959: 120 rskr 1959: 278
ej ratificerad prop. 1960: 22 rskr & 1960: 65 ej ratificerad prop. 1960: 22 rskr 1960: 65 ej ratificerad prop. 1960: 22 rskr 1960: 65
Ratificerad i övr. nordiska länder
Danmark, Norge
Anm.
ratificerad endast såvitt avser arbetstid och be- manning och under förutsättning att den ratificerats och trätt i kraft i Nederländerna och Förbundsrepubli— ken Tyskland. Konven- tionen ej i kraft. 1 prop. 1970: 29 före- slogs i samband med förslaget till ny sjö— arbetstidslag att Kungl. Maj:t skall återkalla ratifikationsbeslutet. Den 10.4.-70 beslöt Kungl. Maj:t i enlighet härmed. Lönefrågor överlämnas principiellt åt arbetsmarknadens parter konventionen ansågs ta sikte på sådant fiske som inte bedrivs av svenska fartyg. Den saknar därför aktuali- tet för Sverige
se112
se 112
Konventions- nummer
118 125 126
Sjöfartskonferens, år
Geneve, 1962 Geneve, 1966
Konventionen angår
utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet
behörighetsbevis för fiskare
besättningens bostäder på tiskefartyg
Svensk Ratificerad i övr.
ratificering nordiska länder
1963 Norge prop. 1963: 29 rskr 1963: 89
ej ratificerad prop. 1967: 11 rskr 1967: 73 ej ratificerad prop. 1967: 11 rskr 1967: 73
Anm.
endast delvis ratifice- rad. Godtagandet om- fattar grenarna hälso- och sjukvård, kontant- förmåner vid sjukdom samt förmåner vid ha- vandeskap och barns- börd, vid yrkesskada och vid arbetslöshet sellZ
se 112
Bilaga 4 Undersökning av användningen av disciplinära åtgärder ombord på svenska fartyg och av fartygs- befälhavarnas inställning till disciplinstraff— bestämmelserna
Sven Rengby
4.1 Undersökningens omfattning
Föreliggande undersökning har utförts på uppdrag av 1964 års sjömanslagskommitté. Den använda uppgiftsblanketten (se bil.), som skulle ifyllas av fartygsbefälhavama, har utarbetats i samråd med kommittén.
Utsändandet av blanketten till befälha- varna på fartyg, som gått i sådan fart, att 625 Sij varit tillämplig, och insamlan— det av de ifyllda blanketterna har ombe- sörjts av rederierna. De inkomna uppgif— terna kompletterades på kommitténs kansli med uppgift om fartygsbefälhavarens ålder.
Sammanlagt inkom 388 ifyllda blanket- ter, av vilka dock 13 frånsorterats, då de vid en kontroll visat sig avse fartyg, som gått i inrikes- eller Öresundstrafik, dvs. tra- fik vid vilken 62 5 Sij ej är tillämplig.
Utredningen skulle omfatta tiden 1/ 9 1965—1/9 1966. I fråga om ett trettiotal fartyg har utredningstiden börjat och slutat något senare, men dessa avvikelser saknar betydelse.
Eftersom kommittén icke haft någon möj- lighet att påverka insamlandet av primär- uppgifterna, är det givetvis av stort intresse att söka få en uppfattning om hur stort bortfallet varit, dvs. hur stor procent de fartyg utgör, för vilka uppgifter ej inkom- mit. Tyvärr är detta möjligt endast i bc- gränsad omfattning, då den officiella sjö- fartsstatistiken icke gör sina uppdelningar med utgångspunkt i tillämpligheten av 62 &
Sij. I undersökningen ingår 310 fartyg, som går i oceanfart, enligt Sveriges officiel- la statistik »Sjöfart» för år 1965 var den 31/ 12 1965 antalet sådana fartyg 377, bort- fallsprocenten blir 18 %. Enligt »Sjöfart» fanns det 307 fartyg över 4000 bruttoton, undersökningen omfattar 255, bortfallet alltså 17 %. I fråga om fartyg över 6000 bruttoton omfattar undersökningen 70 tank- och malmtankfartyg samt 134 andra fartyg, medan det enligt >>Sjöfart» fanns 89 resp. 148, bortfallet blir 21 % resp. 9 %. Vad gäller närtrafiken och de mindre fartygen, saknas möjlighet att i den officiella statisti- ken skilja ut de fartyg, som borde vara med i undersökningen. Enligt uppfattning- ar, som framförts inom kommittén, skulle bortfallet i huvudsak bero på följande or— saker: 1) bristfällig postgång; 2) under den ordinarie befälhavarens bortovaro har hans vikarie icke velat fylla i blanketten, och saken har sedan glömts bort; 3) befälha- varbyte, varigenom den, som vid uppgifts- avlämnandet var befälhavare, ej alls eller endast en kortare tid haft befälet under den period, undersökningen omfattar. Om den- na uppfattning är riktig, skulle man icke behöva räkna med att de fartyg, från vilka ingen uppgift inkommit, i de relevanta av- seendena skulle skilja sig från dem, som ingår i undersökningen.
I tabellerna 1—5 lämnas en överblick av hur de i undersökningen ingående fartygen fördelar sig på olika grupper.
Fartyg i närtrajik (kust- och Fartygstyp nordsjöfart) oceanfart Summa Tankfartyg 8 51 59 Malmtankfartyg 2 22 24 Kyl- och frysfartyg — 28 28 Passagerarfartyg 8 5 13 Övriga fartyg 47 204 251 Summa 65 310 375 Tabell 2 Övriga fartyg i trafik mellan Fartyg uthyrda sv. 0. utl. enb. utl. Fartygstyp till utlandet hamnar hamnar Summa Tankfartyg 16 9 34 59 Malmtankfartyg — 5 19 24 Kyl- och frysfartyg — 7 21 28 Passagerarfartyg — 8 5 13 Övriga fartyg 22 154 75 251 Summa 38 183 154 375 Tabell 3 Fartygstyp Storlek Malm- Kyl- o. Passa- bruttoton Tankf. tanld'. fryst. gerarf. Övriga Summa högst 1 000 5 — — — 29 34 över 1 000 högst 2 000 3 — —— 2 30 35 över 2 000 högst 3 000 3 — —— 4 16 23 över 3 000 högst 4 000 — — — 1 27 28 över 4 000 högst 5 000 — 2 — — 26 28 över 5 000 högst 6 000 — —— 4 1 18 23 över 6 000 högst 8 000 1 — 11 2 38 52 över 8 000 högst 10 000 1 1 13 1 21 37 över 10 000 högst 15 000 11 5 — — 28 44 över 15 000 högst 20 000 7 10 — — 9 26 över 20 000 högst 30 000 15 3 —— 2 7 27 över 30 000 högst 40 000 8 1 — — — 9 över 40 000 högst 50 000 2 2 —— — 2 6 över 50 000 3 — — —- — 3 Summa 59 24 28 13 251 375 204 SOU 1971: 6
Befälhavarens ålder är
Storlek bruttoton 29 eller lägre 30—39 40—49 50—59 60—69 Summa högst 1 000 1 10 9 6 8 34 över 1 000
högst 2 000 ——- 7 8 11 9 35 över 2 000
högst 3 000 1 5 6 4 7 23 över 3 000
högst 4 000 — 4 4 15 5 28 över 4 000
högst 5 000 —- 4 5 14 5 28 över 5 000
högst 6 000 —— ——- 9 10 4 23 över 6 000
högst 8 000 — 1 21 22 8 52 över 8 000
högst 10 000 — 1 14 15 7 37 över 10 000
högst 15 000 1 6 11 19 7 44 över 15 000
högst 20 000 — 2 8 10 6 26 över 20 000
högst 30 000 — l 6 15 5 27 över 30 000
högst 40 000 — 1 3 4 l 9 över 40 000
högst 50 000 — 1 — 3 2 6 över 50 000 — — 1 1 1 3
Summa 3 43 105 149 75 375
Av tab. I framgår, att oceantrafiken dominerar; som en följd härav är det i all- mänhet fråga om relativt stora fartyg, me- delstorleken ligger vid omkring 10 000 brut— toton, och besättningens storlek uppgår till i medeltal 30—40 man. Ett visst samband råder mellan fartygets och besättningens storlek, men detta samband är svagt, kor- relationskoefficienten är 0,30. Detta inne- bär, att cirka 10 % av variationerna i be- sättningens storlek kan förklaras av varia- tionerna i fartygsstorleken. Att sambandet är så svagt beror förmodligen på att de skil- da fartygsslagen förhåller sig så olika. Så har ju t. ex. även stora tankfartyg en relativt liten besättning, och av fartyg över 6000 bruttoton utgörs mer än en tredjedel av tank- och malmtankfartyg.
Man kan i själva verket dela upp tab. 5 i två deltabeller med gränsen vid fem eller sex tusen bruttoton. Under denna gräns är sambandet mellan fartygets och besättning- ens storlek starkt, korrelationen är 0,54;
om man utesluter passagerarfartygen, som alla har förhållandevis stora besättningar, blir korrelationen t.o.m. så hög som 0,88, vilket innebär att mer än 75 % av variationerna i besättningens storlek kan för- klaras av variationerna i fartygens storlek. Över den nämnda gränsen kan man däremot icke påvisa något samband mellan de två storheterna.
Medelåldern för fartygsbefälhavama är cirka 50 år, något samband mellan fartygs- storleken och befälhavarens ålder kan icke påvisas.
Av tab. 3 synes, att tankfartygen bildar två klart skilda storleksgrupper, den ena bestående av 11 fartyg, alla under 3 000 bruttoton, den andra består av 48 fartyg, av vilka alla utom två (mellan sex och tio tusen bruttoton) är större än 10000 brut— toton. Malmtankfartygen ligger nästan alla i de högsta storleksklassema — endast två mel— lan 4000 och 5 000 bruttoton, de övriga 22 över 8 000 bruttoton. Kyl- och frys-
Besättningens storlek
Storlek bruttoton högst 10 11—20 21—30 31—40 41—50 över 50 Summa högst 1 000 7 27 — — — — 34 över 1 000
högst 2 000 — 10 23 1 — 1 35 över 2 000
högst 3 000 — 3 14 2 — 4 23 över 3 000
högst 4 000 — — 14 13 — 1 28 över 4 000
högst 5 000 — — 4 22 1 1 28 över 5 000
högst 6 000 — — 1 17 4 1 23 över 6 000
högst 8 000 — —— 7 30 11 4 52 över 8 000
högst 10 000 — — 1 27 9 — 37 över 10 000
högst 15 000 — — 3 35 5 1 44 över 15 000
högst 20 000 —— — — 21 5 —— 26 över 20 000
högst 30 000 —— —- — 17 8 2 27 över 30 000
högst 40 000 — — —— 6 3 — 9 över 40 000
högst 50 000 — —— 2 1 2 1 6 över 50 000 — — — 2 1 — 3
Summa 7 40 69 194 49 16 375
fartygen utgör en storleksmässigt väl av- gränsad grupp, alla 28 ligger mellan fem och tio tusen bruttoton.
Eftersom hela antalet fartyg är — från statistisk synpunkt — relativt litet, blir de olika grupperna vid en uppdelning i enlighet med vad som gjorts i tabellerna 1—5 av svaren på punkterna 1—10 i uppgiftsblan- ketten i allmänhet alltför små för att man skall kunna finna en klar tendens. Det vi-
sar sig emellertid, att man i många fall kan påvisa tydliga skillnader, om man nöjer sig med ett fåtal grupper, vanligen två.
4.2 Användningen av disciplinstraff m.m.
1. Disciplinbot enligt 62 5 Sij har ålagts ombord på 143 av de 375 fartygen, dvs. 38 %. Fördelningen på några olika grupper framgår av tablå A.
Tablå A Antal där disciplinbot Antal använts % Fartyg om högst 4 000 ton 120 20 17 » över 4 000 ton 255 123 48 Tank- o. malmtankfartyg över 5 000 ton 70 30 43 Kyl- och frysfartyg » 5 000 » 28 15 54 övriga fartyg » s 000 » 129 70 54 Fartyg i närtrafik1 65 3 5 » » oceantratik på sv. hamnar 127 60 47 » » » » enbart uti. hamnar 183 80 44 1 Trafik på Östersjön och Nordsjön.
Tablå B
Antal, där bot el. varning Antal använts % Fartyg om högst 4 000 ton 120 75 63 » över 4 000 ton 255 222 87 Tank- o. malmtankfartyg över 5 000 ton 70 60 86 Kyl- och frysfartyg » 5 000 » 28 24 86 Övriga fartyg » 5 000 » 129 117 91 Fartyg i nättrafik 65 43 66 » » oceantrafik på sv. hamnar 127 102 80 » » » » enbart ut]. hamnar 183 152 83 Fartyg med högst 30 mans besättning 117 78 67 » » över 30 » » 258 219 85
Det är tydligt, att disciplinbot främst används ombord på de större fartygen, skill- naden mellan gruppema under och över 4 000 bruttoton är mycket klar. Skillnaden mellan närtrafiken och oceantrafiken hänger uppenbarligen nära samman med skillnaden mellan storleksklasserna. Fartyg om mer än 4000 bruttoton torde användas huvud— sakligen i oceantrafik. Vid en uppdelning efter besättningens storlek och efter befäl- havarens ålder blir variationerna så oregel- bundna, att det ej är möjligt att lämna en enkel redovisning. De stora tank— och malm- tankfartygen har redovisats särskilt, eme- dan det ansetts tänkbart, att disciplinpro- blem skulle kunna förekomma i större ut- sträckning ombord på dessa fartyg på grund av att uppehållen i hamn är särskilt korta och dessutom » åtminstone vad lastningen beträffar — ofta äger rum på orter, som är föga inbjudande. Siffrorna ger emeller- tid, som synes, icke något stöd för denna förmodan.
2. Enligt 65 5 Sij bör den felande i vissa fall meddelas en varning i stället för att straffas med disciplinbot. En undersök- ning av disciplinbotsprotokollen hos sjö- fartsverket har visat att gränsen mellan an— vändandet av disciplinbot och av varning är flytande. I fall, där den ena disciplin- nämnden tillgriper högsta tillåtna antal dis- ciplinböter, kan den andra nämnden nöja sig med en varning till och med vid upp- repade förseelser. Man bör därför få en mera korrekt bild av användningen av dis- ciplinära åtgärder genom att ta hänsyn till
både disciplinbot och varning. Det visar sig, att bot eller varning har använts om- bord på 79 % av samtliga fartyg, 297 av 375. Tablå B visar några olika grupperingar.
Vad som genast faller i ögonen, då man jämför denna tablå med den föregående, är, att skillnaderna mellan grupperna är väsentligt mindre. Andelen fartyg över 4000 bruttoton, på vilka disciplinbot an- vänts, är nästan tre gånger så stor som för mindre fartyg, och denna andel är för far- tyg i oceantrafik omkring nio gånger så stor som för fartyg i nättrafik. Om man däremot ser på den senare tablån är mot— svarande relativtal endast 1,38 resp. 1,25. Det förefaller alltså som om man ombord på mindre fartyg resp. fartyg i nättrafik använder varning i stället för disciplinbot i större utsträckning än på de större far- tygen resp. fartygen i oceantrafik. Huru- vida detta beror på att de ombord på mind- re fartyg och fartyg i närtrafik begångna förseelsema i allmänhet är av lindrigare typ eller på att disciplinnämnderna på dessa har mildare inställning, framgår ej av materia— let. Skillnaderna mellan grupperna gåri samma riktning som i den första tablån. Uppdelningen efter besättningens storlek an- sluter sig till de övriga; det är i allmänhet stora fartyg och fartyg i oceantrafik, som har stor besättning. De stora tank- och malmtankfartygen skiljer sig icke heller i denna tablå nämnvärt från övriga stora far- tyg. En uppdelning efter befälhavarens ål- der ger starkt varierande värden.
Hela antalet fall, då disciplinbot ålagts
Antal fall av Antal disciplinbot Besättningens storlek Antal fartyg besättningsmän el. varning % högst 20 man 47 661 199 30 21—25 man 18 414 45 11 26—50 man 294 10 570 2 028 19 över 50 man 16 1 320 166 13
eller varning meddelats, uppgår till 2438, vilket utgör 19 % av den totala besättnings- styrkan, 12965 personer. En uppdelning efter trafikens art ger inga tydliga skillna- der, men procenten är klart lägre för far- tyg upp till 4 000 bruttoton än för de stör— re, nämligen 16 % mot 20 %. Mycket in- tressant är en uppdelning efter besättning— ens storlek. Se tablå C.
Det höga värdet för gruppen med den lägsta besättningsstorleken — 30 % — är anmärkningsvärt. Samtliga fartyg i denna grupp är under 4 000 bruttoton, och huvud- delen av dem används i nättrafik. Detta värde framstår som ännu mera anmärk- ningsvärt, om man ser på de båda grup-
närtrafik och oceantrafik.
3. Enligt 66 & Sij har fartygsbefäl- havaren rätt att, när skäl därtill är, efter- skänka ålagt disciplinstraff. Detta förekom i 65 fall, dvs. i 10 % av de 664 fall, då discplinbot ålagts. Se tablå E.
4. Antalet återfall, dvs. fall, då person, som på fartyget tidigare ålagts disciplinbot eller meddelats varning, ånyo drabbats av sådan åtgärd, utgjorde 416 eller 17 % av samtliga 2438 fall. För att få ett mått på återfallsintensiteten måste man ta hänsyn till dels att de 416 återfallen ingår i de 2438, dels att den felande i ett antal fall avskedas i samband med att disciplinär åt- gärd vidtas mot honom. Antalet avsked i
Tablå D
Besättningens storlek Högst 4 000 ton Över 4 000 ton Närtr. Oceantr. 26—50 man 15 % 20 % ll % 19 % över 50 man 7 % 16 % 8 % 17 %
perna med besättningsstorlek över 25 man. Inom båda dessa grupper är nämligen pro- centsatsen lägre för fartyg under 4 000 brut- toton och för fartyg i närtrafik. Se tablå D.
Gruppen med besättningsstorlek 21—25 man, där alla utom ett är under 4 000 brut- toton, utgör i viss mån en övergång, i det att procentsatsen är ungefär densamma för
samband med att disciplinbot ålagts fram- går av punkt 5 nedan. Om man antar, att procenten avsked i samband med meddelan- de av varning är hälften så stor som vid disciplinbot, kan man göra en uppskattning av hur dessa faktorer inverkar och får då en återfallsprocent på 24 % för samtliga far- tyg, 416 återfall av 1702. Återfallsprocen—
Tablå E Antal fall av Antal efter- disciplinbot skånkanden % Fartyg om högst 4 000 ton 70 12 17 » över 4 000 ton 594 53 9 Fartyg i närtrafik 6 — — » » oceantratik på sv. hamnar 261 36 14 » » oceantrafik på enb. utl. hamnar 397 29 7 208 SOU 1971: 6
Antal Besättningens storlek besättningsmän Antal avsked % högst 20 man 661 116 18 21—25 man 414 54 13 26—50 man 10 570 976 9 över 50 man 1 320 180 14
ten är högre för fartyg över 4000 brutto- ton, nämligen 26% mot 16% för de mindre.
Det må framhållas, att denna återfalls- procent ej är jämförbar med de betydligt högre återfallssiffroma i den vanliga kri- minalstatistiken för t. ex. personer, som dömts till frihetsstraff. Det är här fråga om en helt annan typ av brottslighet än den, som brukar resultera i frihetsstraff, näm- ligen till alldeles övervägande del relativt lindriga förseelser såsom fylleri och borto— varo från tjänsten. Observationstiden efter den disciplinära åtgärd, som medfört åter- fallskapacitet, är dessutom betydligt kor- tare än i den vanliga återfallsstatistiken, där man i allmänhet räknar med en observa- tionstid av åtminstone tre år. Enligt upp- gift ligger anställningstiden, vars upphöran- de avslutar observationstiden, för närvaran- de vid sju månader i medeltal.
5. Utöver disciplinbot och varning ger Sij befälhavaren en annan möjlighet: av- sked jämlikt 33 5, som kan tillgripas, om den anställde visat sig oduglig eller gjort sig skyldig till förseelse eller brott. Denna åtgärd har använts ombord på 286 fartyg, dvs. 76 % av samtliga. Antalet avsked upp- gick till 1 326 eller till 10 % av hela besätt- ningsstyrkan. Efter besättningens storlek
fördelar sig avskeden på följande sätt. Se tablå F.
Liksom då fråga var om disciplinbot och varning, är frekvensen av avskedanden högst för fartyg med en besättningsstorlek om högst 20 man, men särställningen är icke lika markerad som i det förra fallet (under 2 ovan). En ytterligare uppdelning av grupperna med 21—25 man och 25—50 man ger inga skillnader av betydelse. I gruppen med besättningsstorlek över 50 man är däremot värdena högre för fartyg un- der 4 000 bruttoton, 18 % mot 11 %, och för fartyg i närtrafik, 17 % mot 11 %.
I 126 fall eller 10 % av antalet avsked kombinerades denna åtgärd med åläggande av disciplinbot. Denna kombination var vanligast för fartyg i oceantrafik, 12 % mot 1 %, och för fartyg över 4000 bruttoton, 11 % mot 6 %.
Sammanlagt ålades disciplinbot i 664 fall, i 19 % av dessa var åtgärden kombinerad med avsked enligt 33 & sjömanslagen.
6. I vissa fall har befälhavaren rätt att enligt 52 & sjömanslagen anlita polismyn- dighet för att tvinga en anställd att inställa sig i tjänst ombord. Denna möjlighet har begagnats i 81 fall, 0,6 % av hela antalet besättningsmän, därav 11 fall på fartyg i närtrafik och 70 på fartyg i oceantrafik.
Tablå G Antal, där rätten ansågs Antal fartyg betydelsefull % Fartyg om högst 4 000 ton 120 60 50 » över 4 000 ton 253 173 68 Tank- och malmtankfartyg över 5 000 ton 70 41 59 Kyl- och frysfartyg » 5 000 » 28 19 68 Övriga fartyg » 5 000 » 127 96 76 Fartyg i närtrafik 65 30 46 » » oceantrafik på sv. hamnar 126 89 71 » » » » enbart utl. hamnar 182 114 63
Antal, där rätten ansågs Antal fartyg betydelsefull % Befälhavaren under 50 år Fartyg om högst 4 000 ton 55 28 51 » över 4 000 ton 96 57 59 Tank- och malmtankfartyg över 5 000 ton 27 13 48 Kyl- och frysfartyg » 5 000 » 17 11 65 Övriga fartyg » 5 000 » 43 29 67 Befälhavaren 50 år eller däröver Fartyg om högst 4 000 ton 65 32 49 » över 4 000 ton 157 116 74 Tank- och malmtankfartyg över 5 000 ton 43 28 65 Kyl- och frysfartyg » 5 000 » 11 8 73 Övriga fartyg » 5 000 » 84 67 80
Antalet fartyg, där polismyndighet an— litats, utgjorde 27, dvs. 7 % av samtliga.
7. Den straffade kan jämlikt 67 och 68 åå Sij överklaga ålagt disciplin- straff hos mönstringsförrättare, vars beslut därefter kan överklagas hos rådhusrätt. Nå- got dylikt fall har icke rapporterats i under— sökningen.
8. Frågan om eventuella svårigheter att rekrytera lämpliga ledamöter till disciplin- nämnden har besvarats av 338 befälhavare. Av dessa har 23, dvs. 7 % uppgivit sig ha haft sådana svårigheter.
4.3 Befälhavarens åsikt om värdet av rätten att tillgripa vissa disciplinära åtgärder 1. Rätten att ålägga disciplinbot ansågs från ordnings- och disciplinsynpunkt bety- delsefull för framtiden av 233 av de 373 befälhavare, som besvarat denna fråga, dvs. 62 %. En uppdelning på ett antal grup- per gav det resultat som tablå G visar. En fördelning efter besättningsstorlek vi- sar endast oregelbundna variationer. Om man kombinerar de fem första grupperna
i tablå G med en uppdelning efter befäl- havarens ålder får man följande. Se tablå H.
Med tanke på de relativt små grupperna kan dessa siffror ej anses stödja hypotesen, att de äldre befälhavarna skulle ha en mera positiv inställning till rätten att ålägga dis— ciplinbot än de yngre kollegerna.
Av speciellt intresse är det naturligtvis att jämföra användningen av disciplinbot med befälhavamas uppfattning om värdet av detta disciplinstraff. Av 142 befälhava- re, som under undersökningsperioden an- vänt disciplinbot, förklarade 110 (77 %) rät- ten att ålägga disciplinbot vara betydelse- full, medan 31 (22 %) förklarade, att den saknade betydelse. Å andra sidan förkla— rade 123 (53 %) av de 231 befälhavare, som ej använt disciplinbot, likväl, att denna rätt var betydelsefull, medan 99 (43 %) ansåg den sakna betydelse. Omvänt, 233 befälhavare har förklarat rätten att ålägga disciplinbot vara betydelsefull, av dessa har 110 (47 %) ålagt disciplinbot under perio- den, medan 123 (53 %) icke har använt rätten. Motsvarande siffror för de 130 far-
Tablå I Antalet Antalet fall av besättningsmän disciplinbot % Befälhavaren har ansett rätten att ålägga disciplinbot betydelsefull 4 419 562 12,7 betydelselös 1 113 98 8,8 210 SOU 1971: 6
Antal, där rätten ansågs Antal fartyg betydelsefull % Tank- och malmtankfartyg över 5 000 ton 68 44 65 Kyl- och frysfartyg » 5 000 » 28 20 71 Övriga fartyg » 5 000 » 124 87 70 Fartyg i nättrafik 64 38 59 » » oceantrafik 302 206 68
tygsbefa'lhavare, som förklarat rätten bety- delselös, var 31 (24 %) resp. 99 (76 %). Det råder, som synes, ett klart samband mellan befälhavarnas inställning till discip- linbotsinstitutet och deras utnyttjande av möjligheten att ålägga bot. Den s.k. Yules koefficient, som kan användas för att mäta dylika samband, är 0,48 (denna koefficient varierar mellan noll och ett).
Om man ställer antalet fall, där disciplin- bot ålagts, i relation till sammanlagda be- sättningsstyrkan ombord på de fartyg, där denna bestraffning kommit till användning, får man följande. Se tablå I.
Skillnaden är statistiskt fullt säkerställd. Slutligen må nämnas, att bland de 130 befälhavare, vilka enligt ovan förklarat rät- ten att ålägga disciplinbot betydelselös, har medtagits två, som förklarat, att denna rätt är olämplig.
2. Rätten att meddela avsked enligt 33 5 Sij ansågs betydelsefull av 367 (98 %) be- fälhavare och betydelselös av endast 6 (1,6 %).
3. Rätten att anlita polismyndighet en- ligt 52 5 Sij ansågs betydelsequ av 244
(67 %) av de 366 befälhavare, som besvarat denna fråga. Endast en befälhavare ansåg denna rätt olämplig. Som framgår av föl- jande tablå, var skillnaderna mellan olika grupper relativt små och klart mindre än då det var fråga om uppfattningen om dis- c1plinboten. Se tablå J.
Fördelningar efter storlek, besättnings- storlek och befälhavarens ålder visade en— dast oregelbundna variationer.
Även i fråga om denna rätt rådde ett klart samband mellan befälhavarnas upp— fattning och användningen av rätten. Av de 27 befälhavare, som anlitat polismyn- dighet, ansåg 23 (85 %) denna rätt vara be- tydelsefull, medan motsvarande siffror för de 339, som icke begagnat sig av denna möjlighet, var 221, dvs. 65 %.
4.4 Undersöknings- och bestraffnings— nämndernas verksamhet
På kommitténs begäran har genom redare- föreningen följande uppgifter om undersök- nings— och bestraffningsnämndema (UBN) införskaffats.
Tablå K Övriga Övriga Svens- skandi- utlän— kar % naver % ningar % Summa % Varning 28 26 3 7 7 10 38 17 Avstängning för viss tid 78 72 15 36 10 14 103 46 Uteslutning 2 2 24 57 56 75 82 37 Summa 108 42 73 223 För treårsperioden 1965—1967 var motsvarande siffror: Varning 115 14 10 14 8 143 21 Avstängning för viss tid 250 67 45 32 26 14 321 46 Uteslutning 7 2 80 58 144 78 231 33 Summa 372 139 184 695 SOU 1971 : 6 21 l
Övriga Övriga Svenskar skandinaver utlänningar Varning 0,3 % 0,2 % 0.1 % Avstängning för viss tid 0,7 % 0,6 % 0,2 % Uteslutning 0,0 % 1,1 % 1.2 %
1. Från 16 rederier med sammanlagt 106 fartyg, som går i trafik mellan enbart ut- ländska hamnar utan anlöpande av nordisk hamn, har uppgivits, att av 305 anställda, som misskött sig med disciplinbot och/eller avsked som följd, hade 240 anmälts till UBN, medan de övriga 65, dvs. 21 %, ej anmälts.
2. I fråga om UBN:s ingripanden med varning, avstängning för viss tid och ute— slutning gäller för år 1967 följande. Se tablå K. Skillnaderna i fråga om användningen av olika reaktionsåtgärder är mycket stora mellan de tre nationalitetsgruppema. Det är tydligen mycket sällsynt, att en svensk sjöman utesluts; i ungefär två tredjedelar av fallen straffas han med avstängning för viss tid och i icke fullt en tredjedel av fal- len med varning. För andra utlänningar än skandinaver är uteslutning dominerande, denna åtgärd tillgrips i mer än tre fjärdede— lar av fallen. Skandinavema intar en mel- lanställning. Man bör dock beakta vad som sägs nedan under punkt 3, detta kan näm- ligen ha betydelse därigenom att det mins- kar antalet bokförda varningar för utlän- ningarna. Det torde vara av ett visst intresse att se, hur UBN:s åtgärder fördelar sig på svens- kar och utlänningar. Med hjälp av till- gängliga uppgifter om antalet utlänningar i svenska handelsflottan kommer man till att bestraffningsåtgärder varje år vidtogs av UBN gentemot cirka 1,0 % av de anställda svenskarna, mot cirka 1,9 % av anställda övriga skandinaver och cirka 1,5 % av an- ställda utlänningar i övrigt. Skillnaden mel— lan svenskar å ena sidan och utlänningar å andra är fullt säkerställd. Hur siffrorna för- delar sig på de olika reaktionerna framgår av tablå L.
I fråga om varning och uteslutning skil- jer sig svenskama klart från utlänningarna. däremot går beträffande avstängning för viss tid skiljelinjen mellan Skandinavema och övriga utlänningar.
3. Det har visat sig, att UBN i vissa fall, då man med säkerhet vet, att veder- börande ej avser att återkomma för ny an- ställning ombord på svenskt fartyg, under- låtit att behandla ärende mot misskötsam utlänning. Detta har man gjort för att icke till bristningsgränsen fylla de register, som förts och som funnits såväl hos konsulaten som hos sjömansförmedlingarna i utlandet och i Sverige. Det har dock i dessa fall all— tid gällt misskötsamhet, som ej ansetts allt- för allvarlig.
Fartygets namn:
Rederi :
Bilaga
Uppgifter om disciplinfall
till 1964 års sjömanslagskommitté
Huvudsaklig fart': inre fart, stor kustfart, nordsjöfart, oceanfart;
Fartygets typ.:
huvudsaklig trafik mellan utländska hamnar,
...........................................
........................................... .........................
huvudsakligtratik mellan svenska och utländska hamnar, fartyget förhyrt till utlandet.
Fartygets storlek i ton (bruttoregisterton): .......
Besättningens genomsnittliga antal: .............
Tid som redovisningen omfattar: ................ (ifylles endast om redovisningen omfattar annan tid än 1/9 1965—1/9 1966).
1 Antalet fall när disciplinbot ålagts: (Varje avgörande räknas som ett fall oavsett antalet däri ingående förseelser. Har flera personer samtidigt ålagts disciplinbot räknas ett fall för varje person).
2 3 4
Antalet fall när varning utdelats:
Antalet fall när disciplinbot efterskänkts:
Antalet fall när den som å fartyget tidigare varnats eller ålagts disciplinbot, a tilldelats varning: b ålagts disciplinbot:
Antalet fall när a) mönstringsförrättare eller b) rådhusrätt (häradsrätt) enligt anteckning i skeppsdagboken meddelat beslut i överklagat disciplinärende:
Antalet fall när avsked enligt 33 & sjömanslagen förekommit a i samband med att disciplinbot ålagts:
b utan sådant samband:
tankfartyg, malmtankfartyg, kyl— och frysfartyg, passagerarfartyg, annat fartyg.:
........................
........................
8 För framtiden bedömer jag från ordnings- och disciplinsynpunkt
A rätten att ålägga disciplinbot vara: a) betydelsefull b) utan väsentlig betydelse c) ..................... B rätten att meddela avsked enligt 335 sjömanslagen vara: a) betydelsefull b) utan väsentlig betydelse c) ..................... 9 Jag bedömer rätten att anlita polismyndighet enligt 52 & sjömans- lagen vara: a) betydelsefull b) utan väsentlig betydelse c) ..................... 10 Föreligger svårigheter att rekrytera lämpliga ledamöter till disciplinnämnden: .................................................................. Ytterligare synpunkter: .................................................................. Underskrift
") Det tillämpliga understrykes.
Rederi Fartyg Antal man Anm.
Esso Red. AB Esso Stockhotm 35 Går nera ggr pr år till europeisk hamn — Norge, England, kon— tinenten
Billners Red. AB Agneta Billner 39 Har besökt Europa minst en
Gunilla Billner 41 gång pr år samt dessutom Helfrid Billner 39 medelhavshamnar Rederiet för Libra 16 Går i europeisk kustfart Ångf. AB Tirfing Atland 34 Går regelbundet på Europa Axel Broström 35 Europa 3 ggr pr är Dan Broström 35 » Hemland 38 » Kungaland 37 » Lappland 34 » Nordland 33 Går regelbundet på konti- nenten och Narvik Roland 39 USA—England, där en gång pr månad Canadia 33 Canada—England—Finland Sydland 33 » Uppland 33 Europa 5—6 ggr pr år AB Oceankompaniet North Sea 34 Ej Europa Pacific Ocean 34 »
AB Svenska Orient Linien Lake Eyre 34 »
AB Svenska Ostasiatiska
Kompaniet Japan 36 Ej Europa
Mandalay 32 » Kyoto 32 »
Rederiet för Broholm 43 Ej Europa
» Browind 43 »
Rederiet för Columbialand 30 England 2 ggr per år
» Finland 33 Canada—England—Finland
» Floridaland 34 England 2 ggr per år Ångbåts AB Ferm Falster 31 Kontinenten 2 ä 3 ggr pr år » Forsvik 28 »
Rederiet för Fermland 30 England 2 a 3 ggr pr år
Red. AB Motortank Danaland 39 Kontinenten 2 ä 3 ggr pr år
Rederi Fartyg Antal man Anm. Red. AB Poseidon . Margareta Brodin 33 Europa 3 ggr årligen Ingrid Brodin 32 » Red. AB Disa Axeline Brodin 34 Europa 3 ggr årligen Disa 33 » Lisa Brodin 34 Ej Europa Eva Brodin 34 Europa ca 1 gång pr år Oljekonsumenterna Okland 34 Europa några ggr pr år Red. AB Svenska Lloyd Olivia 35 Europa några ggr pr år Red. AB Dalen Expectation 30 Europa max 1 gång per år Migolina 30 » Robert Kabelac 30 » Stove Vulcan 32 » Red. AB Fraternitas Aleppo 30 Europa max 1 gång per år Avenir 30 » Red. AB Transatlantic Cumulus 35 Ej Europa Goonawarra 35 » Kanangoora 32 » Parrakoola 35 » Stolt Bera 36 » Stratus 34 » Vanessa 34 Europa 6 ggr per är A K Fernströms Red. Birgitta Fernström 37 Besöker Sverige 1 gång, Europa flera gånger per år Elisabeth Fernström 36 » Emma Fernström 38 » Eric K Fernström 39 »] Red. AB Gylfe 4 fartyg, totalt 120 Besöker Europa några ggr . per år 5 » » 150 Besöker Sverige 1 gång, Europa några gånger pr är, bl. a. England och Finland Red. AB Clipper Scandia Clipper 40 Europa 1 a 2 ggr pr år Sovereign Clipper 44 » Orient Clipper 43 » Hillerströms Hasting 17 Europa flera ggr per år Andros 29 Ej Europa Delos 49 » Lemnos 29 » Samos 45 » Milos 31 » Tenos 45 » Sveabolaget Emanuel Högberg 36 Europa några ggr per år Capella 30 » fiera » » » Farida 28 Ej Europa Floria 28 Europa 5 ggr pr år Frithiod 35 Europa flera ggr pr år Scanthiod 35 Ej Europa Stocksund 29 » Svensksund 29 » Red. AB Fredrika Dorotea 29 Ej Europa Gudmundrå 29 » Grundsunda 29 N. Amerika—Medelhavet, Portugal, Spanien Ragunda 27 N. Amerika—Medelhavet, Portugal, Spanien Rederiet för Artemis 37 Sverige 1 gång pr år,
Europa varje resa
Rederi Fartyg Antal man Anm. Swedish Gulf Line David Salman 32 Ej Europa Michael Salman 20 » Frances Salman 26 England Hera ggr pr år OT-rederierna Lena 18 Utomeuropa—England Luna 18 Medelhavsf art Otaru 18 Östersjön (ej Sverige) —Medelhavet Red. AB Nordstjernan Oceanus 32 Europa 6 ggr per år, Star Altair 41 Ej Europa — kinesiskt man- skap, svenskt befäl Star Bellatrix 41 » Thai 41 » Malmros Red. AB Crystal Sea 35 Ej Europa Pearl Sea 35 » Lake Ontario 35 » White Ocean 34 » Frans Malmros 37 » Jacob Malmros 37 Europa 3 ggr pr år Malmöhus 40 » 5 a 6 ggr pr är Paul Endacott 41 Europa 8 a 10 ggr pr år Rederiet för Sinett 17 Medelhavsfart Rederiet för Björn Ragne 33 Europa någon gång pr år Red. AB Kungsoil Palma 39 Europa några ggr pr år Red. AB Monacus Brita Onstad 38 » Holma 38 » Mimosa 37 » Nanny 38 » Rederiet för Mercia 30 Europa några ggr pr år » Skeldervik 29 » » Victoria 30 » Red. AB Bifrost Jarl R Trapp 31 Ej Europa Grängesbergsbolaget Louossa 33 USA—Narvik Nuolja 28 Narvik—kontinenten—Liberia Nikkala 28 '» Vittangi 36 Kontinenten—Medelhavet, någon Sverigeresa Vistasvagge ' 36 Europafart, ngn gång Sverige Viris 36 » Vassijaure 34 Mexico—kontinenten Vasara 36 Narvik—Medelhavet Tarfala 35 Europa ngn gång pr år Torne 35 » Mertainen 36 Europafart ' Matarengi 36 Europa ngn gång pr år Raunala 54 Europa några ggr pr år Rautas 38 » Pajala 31 » Walleniusrederierna Soya — Baltic 39 Europa några ggr pr år Soya — Atlantic 39 » Carmen 36 Kontinenten—USA—Japan Medea 36 » Rigoletto 37 » Tristan 29 Kontinenten—Canada ngn gång Sverige Isolde 29 » Aniara 15 Ej Europa Oberon 15 » AB Gasmarin Celsius 19 England—kontinenten
Rederi Fartyg Antal man Anm. Red. AB Nordic Fahrenheit 13 England—kontinenten
Nordia 27 Europa 1 gång pr år Partrederiet för Atomena 37 Europa 3 ggr pr år » Greta Thulin 33 » 3 » » » » Roslagen 34 » 3 » » » Red. AB Volo Dalhem 29 Medelhavet—Västafrika,
ngn gång kontinenten
AB Transmarin Claude 18 Kontinenten—Medelhavet
Nicole 22 Europa ett par ggr pr år Marianne 21 Kontinenten—Medelhavet Wanja 29 » Inga 28 »
Ursa 29 »
Kerstin 29 Marocko—USA Salénrederierna Antilope 32 Europa 2 ggr pr år
Arawak 32 » Ariel 32 » Argonaut 32 » Atlantide 31 » Cayman 30 » San Benito 30 » San Blas 30 » Antigua 34 » Atitlan 31 » Ballade 34 » Barcarolle 34 » Bolero 34 » Kratos 36 » San Bruno 30 » Anco Spring 39 » Hispaniola 30 »
Björnö 31 Europafart Segerö 31 Holland—USA Sven Salén 40 Europa 5 ggr pr år
Dagmar Salén 39 » — Sea Spirit 34 » Sea Sapphire 39 » Sea Scout 39 » Sea Song 40 » Sea Spray 34 » Seven Seas 35 » Seven Stars 34 » Sea Saga 40 » Sea Swallow 40 »
Summa antal fartyg: 185 st. Summa antal man: 6 095 st.
Förslag till Lag om bötesåläggande för sjöfolk
Härigenom förordnas som följer.
1 5 Denna lag äger tillämpning i fråga om brott, som förövats ombord på svenskt fartyg av någon som var där anställd eller eljest i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg.
2 %
Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivs i denna lag upptagas av åklagare genom att den misstänkte i bötesåläg- gande ålägges det straff åklagaren finner brottet förskylla. Sådant åläggande träder i stället för strafföreläggande eller åtal och dom.
3 % Bötesåläggande får meddelas endast om saken finnes tillfredsställande utredd och det kan antagas saken i annat fall icke skulle bliva rättsligt prövad inom skälig tid. Bötesåläggande får meddelas endast om brottet finnes kunna sonas med böter, dock icke normerade böter, och finnes förskylla högst femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som gemensamt straff.
Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna åläggas den misstänkte samtidigt med straffet.
4 ?: Bötesåläggande får icke meddelas, om förutsättningar för allmänt åtal icke föreligger, om i bötesåläggandet ej upptages alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas.
1 Av kommittén utarbetade specialmotiv till författningsutkastet har inte medtagits i betänk- andet
Bötesåläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren eller bestyrkes på annat sätt.
Bötesåläggandet skall innehålla uppgift om 1. den misstänkte, 2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående, de övriga omständigheter som fordras för att känneteckna det samt det eller de lagrum som är tillämpliga, 3. det straff och den särskilda rättsverkan som ålägges den misstänkte, 4. de omständigheter som föranleder antagandet, att saken icke skulle bliva i vanlig ordning rättsligt prövad inom skälig tid och 5. vad den misstänkte har att iakttaga enligt 8 5, om han är missnöjd med bötesåläg— gandet.
6 &
Bötesåläggandet skall utan dröjsmål delges den misstänkte på sätt om stämning i brottmål är stadgat.
Delgivning av bötesåläggandet sker genom åklagarens försorg. Tjänstgör den miss- tänkte på fartyg verkställes delgivningen genom att handlingen överlämnas till honom av befälhavaren på fartyget. Ett exemplar av bötesåläggandet skall också tillställas befälhavaren.
7 5 ' Sedan delgivning av beslutet om bötesåläggande skett med den åläggandet avser, får'beslutet verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft.» Befälhavaren svarar för att ålagt bötesbelopp uttages i avlöning, som innestår för den ombordan— ställde med de inskränkningar som gäller i fråga om införsel i gäldenärs avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning. Om indrivning och redovisning av böterna gäller iövrigt vad som är stadgat .om böter, som ålagts av domstol.
8 5
Är den som ålagts böter missnöjd härmed, äger han, inom tre månader från det han delgavs åläggandet, begära prövning av beslutet vid domstol, som ägt upptaga åtal för brottet. Om besvär, som nu sagts, äger i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken 52 kap. 2, 3 och 5—12 åå motsvarande tillämpning. Bestämmelser som avser hovrätt gäller därvid i stället underrätten. Vid avgörandet skall underrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd.
Rätten äger, när skäl är därtill, förordna, att till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av bötesåläggandet icke får äga rum.
Finner rätten att bötesåläggande icke bort meddelas, skall åläggandet undan- röjas och förordnas om återbetalning av bötesbelopp som uttagits. I annat fall skall rätten fastställa bötesåläggandet. Finner rätten att bötesåläggandet bort gälla lägre belopp, äger rätten, i samband med att bötesåläggandet fastställes, nedsätta beloppet och förordna om återbetalning av vad som uttagits för mycket. Rätten äger också förordna att åläggande som avser flera brott, skall gälla enbart något eller några av dessa. Rätten äger även förordna om gottgörelse för egendom som oriktigt förverkats.
9 5 Om fullföljd av talan mot underrätts beslut i anledning av besvär över bötesåläggande äger bestämmelserna i rättegångsbalken 49 och 52 kap. motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får talan icke föras.
Har bötesåläggande undanröjts får nytt bötesåläggande icke meddelas för samma brott. Åtal för brottet får väckas endast efter medgivande av riksåklagaren.
115
Bötesåläggande gäller, sedan den i 8 5 första stycket föreskrivna tiden gått till ända utan att prövning av beslutet begärts eller sedan beslutet efter prövning blivit fastställt, som dom, vilken vunnit laga kraft.
125
Innehåller bötesåläggande föreskrift om egendoms förverkande, skall befälhavaren på fartyget omhändertaga egendomen och väl värda den till dess den kan överlämnas till vederbörande svenska myndighet.
Är förverkad egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse eller är dess värde ringa, får den försäljas eller, om tillfälle saknas därtill, bevisligen förstöras.
135
I skeppsdagboken skall anteckning ske om delgivning enligt 6 5, om uttagande av bötesbelopp enligt 7 & och om försäljning eller förstörelse av förverkad egendom enligt 12 å andra stycket.
14 5 Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den ————————————
Kommitténs förslag innebär att vissa av nu- varande sjömanslags bestämmelser slopas. Av dessa kan nämnas regler om lön, upp- sägningstid, ersättning för förlust av per- sonlig egendom vid fartygets förolyckande, arbetslöshetsersättning, skadestånd vid vissa fall av avsked och rätt till ledighet i hamn. Skälen till dessa åtgärder redovisas i betän- kandet, se särskilt under avdelning 4.4 och under 9.
Med hänsyn till den betydelse som fler- talet av dessa bestämmelser hittills haft, vill kommittén inte föreslå att de slopas, innan garantier skapats för att bestämmelser av motsvarande slag förs in i kollektivavtalen.
Med anledning härav har under lagstift- ningsarbetet förhandlingar förts mellan Sve— riges redareförening och Rederiföreningen för mindre fartyg, å ena, samt Sveriges far- tygsbefälsförening, Svenska maskinbefäls- förbundet och Svenska sjöfolksförbundet, å andra sidan, om att i huvudavtalen mellan parterna föra in detaljregler från gällande lag.
Parterna har träffat den överenskommel— se som intagits nedan och som skall gälla från den dag ny sjömanslag träder i kraft.
Överenskommelsen är i princip ej av— sedd att innebära materiell ändring av gäl— lande bestämmelser utan endast en teknisk överföring av lagreglerna till avtalen. I någ- ra fall innebär dock överenskommelsen av- vikelser från det som hittills gällt.
I överenskommelsen intas vidare avtal om
sådan förlängning av kvalifikationstid för fri hemresa varom stadgas i 27 å andra stycket i förslaget samt avtal om rätt för den som enligt nämnda paragraf är berät- tigad till fri hemresa att ta ut intjänad le- dighet. Härutöver innehåller överenskom- melsen vissa förpliktelser för redare, som utlämnar arbetsuppgifter ombord på entre- prenad till annan arbetsgivare.
Den träffade överenskommelsen har föl- jande innehåll. (Där ej annat utsägs avser den överenskomna texten vad som skall in- tas i sjöfolksförbundets avtal för däcks- och maskinpersonal. Övriga under de olika punkterna angivna avtal skall kompletteras med motsvarande stadganden sedan inne- hållet avpassats efter de särskilda avtalen.)
1. När lönen skall börja utgå och upp- höra 18 5 första stycket och andra stycket första meningen Sij. Överenskommen text att införas i 5 1 i avtalen utom befälhavareavtalet:
Lön utgår fr.o.m. den dag vederbörande tillträtt sin anställning i rederiet. Har han dessförinnan på rederiets begäran överlämnat sjöfartsbok eller andra sedvanliga handlingar eller har han måst resa från anställningsorten för att kunna tillträda sin anställning, utgår dock lönen fr.o.m. den dag handlingarna överlämnats eller resan anträddes. Lönen lö- per t.o.m. den dag vederbörande slutar sin anställning i rederiet.
Härjämte har överenskommits att i de Råd och Anvisningar i anslutning till kol- lektivavtalen för de ombordanställda som utarbetats av redareföreningen i samråd med övriga organisationer inta föreskrift om vad som i detta hänseende skall gälla för obe- hörigt befäl.
2. Utbetalning av län
19 5 första och andra styckena Sij. Överenskommen text att införas i % 1 i avtalen utom befälhavareavtalet:
Anställd kan icke fordra utbetalning av lön annat än när det fartyg, varå han tjänstgör, ligger i hamn och ej oftare än var sjunde dag isamma land. Lönen skall betalas kontant, såvida den anställde icke begär anvisning på redaren. Betalning kan fordras i ortens mynt- slag efter den kurs som bankinrättning på plat- sen betalar för det mynt, vari lönen är be- stämd. Skyldighet föreligger att på anfordran visa vad som betalats för ifrågavarande mynt- slag genom att förete avräkningsnota e.d. handling.
3. Inbesparad län 23 5 Sij. Överenskommen text att införas i & 9 i styrmansavtalet, & 15 i maskinbefälsavtalet och % 11 i däcks- och maskinpersonalav- talet:
Minskas däcks- respektive maskinmanskaps- antalet, skall därigenom inbesparad lön för den tid fartyget är till sjöss fördelas mellan de kvarvarande i förhållande till det ökade arbete envar fått vidkännas härför. Detta skall gälla endast i den mån som de ej åtnjutit ersätt- ning härför såsom för övertidsarbete enligt vad därom är särskilt föreskrivet.
% 13 & ekonomiföreståndare- och köks- personalavtalen:
Minskas ekonomipersonalcn, skall därige- nom inbesparad lön fördelas mellan de kvar— varande i förhållande till det ökade arbete en— var fått vidkännas härför. Detta skall gälla en- dast i den mån som de ej åtnjutit ersättning härför såsom för övertidsarbete enligt vad där- om är särskilt föreskrivet.
4. Lön vid uppsägning på grund av vä- sentligt ändrad resa 37 & Sij. Överenskommen text att införas i & 6 i befälhavareavtalet, & 10 i styrmans- och eko—
nomiföreståndareavtalen, 5 16 i maskinbe- fälsavtalet, & 11 i telegrafist- och köksper- sonalavtalen och 5 14 i däcks— och maskin— personalavtalet:
Anställd, som frånträder sin anställning hos rederiet på grund av förhållande som sägs i 10 5 sjömanslagen (förslaget, väsentligt änd- rad resa), är berättigad till lön för en månad. Om fri resa stadgas i 29 å sjömanslagen (för- slaget).
5. Län vid uppsägning på grund av att fartyget ej är sjövärdigt 38 5 Sij. Överenskommen text att införas i de un— der 4. nämnda avtalsparagraferna:
Anställd, som frånträder sin anställning hos rederiet på grund av förhållande som sägs i 11 & sjömanslagen (förslaget, ej sjövärdigt far- tyg), är berättigad till lön för två månader. Om fri resa stadgas i 29 & sjömanslagen (förslaget).
6. Län och fri hemresa vid arbetslöshet på grund av fartygets förolyckande 6 5 andra stycket och 41 å andra och tredje styckena Sij. Överenskommen text att införas i 5 3 i däcks— och maskinpersonalavtalet och ä 4 i övriga avtal: Går det fartyg på vilket anställd har befatt— ning förlorat till följd av sjöolycka eller för- klaras det efter sjöolycka icke vara iståndsätt— ligt och kan den anställde icke beredas an- ställning, som faller inom det tidigare anställ- ningsavtalets ram, inom rederiet (rederikon- cernen), och måste uppsägning ske, skall där- vid iakttagas uppsägningstid enligt vad därom är avtalat (... enligt 5 14 mom. 00). Är den anställde arbetslös vid uppsägningstidens utgång, har han rätt till lön för tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader. Från tvåmånaderslö- nen skall avdragas den lön han erhållit un- der uppsägningstiden. Den anställde äger också rätt till fri hem— resa med underhåll till sin hemort och lön under resan i den mån sådan ej utgår enligt vad som stadgas i första stycket i detta mo- ment. Resan skall anordnas på sätt som an- ges i 30 ?) sjömanslagen (förslaget).
7. Län vid dödsfall 24 5 första stycket Sij. Överenskommen text att införas i 5 1 i avtalen:
Avlider anställd, utgår lönen till och med dödsdagen. Förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden då olyckan inträffade eller måste antagas se- nast ha inträffat, skall vid beräknande av lö- nen så anses som om den anställdes död in- träffat vid utgången av den tid som med så- dant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist av- hördes, till bestämmelseorten.
8. Lön till sjömans efterlevande 24 å andra stycket Sij. Överenskommen text att införasi & 10 i befälhavareavtalet, & 16 i styrmansavta- let, 520 i maskinbefälsavtalet, & 17 i tele- grafist-, ekonomiföreståndare- och köksper- sonalavtalen samt 5 19 i däcks— och maskin— personalavtalet:
Om anställd, som avlidit under anställning- en eller under tid, då han var berättigad till lön under "sjukdom eller skada som inträffat isamband med tjänsten, efterlämnar hustru eller barn under 16 år, skall till dessa efter- levande utgå ett belopp motsvarande den an- ställdes lön för en månad.
9. Ej län till anställd, som avhåller sig från arbete 18 & tredje stycket första meningen Sij. Parterna är ense om att motsvarighet inte behöver tas in i avtalen.
10. Län efter skiljande från anställningen av skäl som sägs i 18 5 sjömanslagen ( för- slaget) 18 5 fjärde stycket och 33 & tredje stycket Sij. . Överenskommen text att införas i 5 1 i avtalen utom befälhavareavtalet:
Har anställd skilts från anställningen på grund av förhållande som sägs i 18 5 sjö- manslagen (förslaget), är han icke berätti- gad till lön för längre tid än han tjänstgjort.
Är skiljandet från anställningen föranlett av att han ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måst antagas i hans ställe, är han dock, om han var utan skuld, berättigad till sjuklön enligt 5 19 i det— ta avtal.
11. Förskottslön 25 & Sij. Parterna är ense om att motsvarighet inte behöver tas in i avtalen.
12. Ersättning vid förlust av egendom vid fartygets förlisning 42 5 Sij.
Parterna är ense om att f. n. inte vidta ändringar i kollektivavtalen. Tills vidare skall reglerna i 42 % 1952 års Sij och i kungörelsen den 5 juni 1953 (SFS nr 322) gälla tillsammans med de ersättningsregler i denna fråga som upptas i gällande kol- lektivavtal. Frågan om utformningen av nya regler i kollektivavtalen skall tas upp vid nästkommande avtalsrörelse.
Skulle ny sjömanslag träda i kraft och nuvarande författningsbestämmelser i sam- band därmed upphöra utan att ny kollek- tivavtalsöverenskommelse träffats om änd— rade ersättningsregler, är parterna ense om, att nuvarande regler i 1952 års Sij, kun- görelsen och 1969 års kollektivavtal allt— jämt skall tillämpas. '
13. Skadestånd vid avsked m. m.
34 & Sij. Överenskommen text att införas i 5 6 i befälhavareavtalet, & 10 i styrmans- och ekonomiföreståndareavtalen, & 16 i maskin-'- befälsavtalet, & 11 i telegrafist- och köksper- sonalavtalen och 5 14 i däcks— och maskin- personalavtalet:
Bringas anställds anställningsavtal till upp- hörande i strid mot bestämmelserna i denna paragraf och grundas detta icke på sådant för- farande från den anställdes sida som be- rättigar redaren att omedelbart häva avtalet, skall skadestånd utgå till den anställde med belopp motsvarande lön för två månader jäm- te fri resa med underhåll till den i denna pa- ragraf bestämda orten för anställningens från- trädande eller till hemorten efter den anställ- des val.
Är den anställde berättigad till uppsägnings- tid, som överstiger två månader, skall ska- deståndet motsvara lön under hela denna upp- sägningstid jämte fri resa med underhåll.
Enligt befälhavaravtalet skall gälla att ska- deståndet lägst skall motsvara lön för tre månader jämte fri resa med underhåll. För- höjning av skadeståndsbeloppet kan ske i enlighet med andra stycket i den överens- komna texten, om uppsägningstiden över- stiger tre månader.
14. Uppsägning på grund av misshandel ombord 39 5 Sij. Överenskommen text att införas i 5 14 i däcks- och maskinpersonalavtalet ochä 11 i kökspersonalavtalet: Visar anställd att han misshandlats ombord utan att erhålla påkallat skydd, äger han rätt att i första hamn som fartyget anlöper bli fri från anställningsavtalet. Han har där- jämte rätt till skadestånd och fri resa med un- derhåll enligt vad som stadgas i 5 14 (punkt 13).
15. Skadestånd vid uppsägning på grund av fartygets försäljning 40 5 första stycket Sij. Parterna är ense om att särskild bestäm— melse beträffande denna grund för anställ- ningsavtalets upphörande inte fordras i av- talen. Sker uppsägning i samband med far- tygsförsäljning, skall avtalets regler om tid och ort för frånträdandet iakttas. Sker upp— sägning i strid häremot, skall skadestånd ut- gå som vid annat kontraktsbrott (jämför punkt 13).
16. Uppsägningstid 2 5 Sij. Överenskommen text att införas i 5 6 i befälhavareavtalet:
För befälhavare gäller en uppsägningstid av 3 månader med lämnande av anställningen i svensk hamn. För befälhavare, som tjänst- gjort minst 10 år i följd i samma rederi eller rederier med samme redare (rederikoncern), utgör uppsägningstiden från redarens sida 5 månader.
17. Avsked vid oduglighet m. m. 5 5 Sij. Parterna är ense om att motsvarighet inte behöver tas in i befälhavareavtalet.
18. Halv fridag 51 & tredje stycket Sij. Överenskommen text att införas i 5 14 i styrmansavtalet, & 18 i maskinbefälsavtalet,: & 15 i telegrafist-, ekonomiföreståndare- och kökspersonalavtalen samt 5 17 i däcks- och maskinpersonalavtalet: Till anställd, som tjänstgör som dagman, utgår en fridag per månad. Därutöver skall
anställd, varom här är fråga, efter 6 måna- ders fortlöpande anställning i samma rederi eller rederier med samme redare (rederikon- cern) tillerkännas ytterligare en halv fridag per månad.
Beträffande befälsavtalen skall »ytterliga- re en halv fridag» ersättas med »ytterligare en fridag». '
Dessutom har överenskommits att ifråga- varande paragrafer i de olika avtalen skall omarbetas så, att samtliga hänvisningar till den i 51 & tredje stycket Sij nämnda hal- va fridagen utgår och att denna fridagsregel inarbetas i avtalstexten på lämpligt sätt.
19. Förläggm'ng av den s. k. halva fri- dagen och möjlighet till båtförbindelse med land
51 & tredje—femte styckena Sij.
Överenskommen text att införas i de under 18. nämnda avtalsparagraferna:
Under fartygets uppehåll i hamn eller el jest på säker ankarplats skall anställd på där— om gjord framställning beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande engång i månaden under dag, då affärs- och expedi- tionslokaler hålls öppna, uttaga minst 4 tim- mar av den i mom. -1 och 2 nämnda veder- lagsledigheten (halv fridag) under tiden efter klockan 12.00 eller under annan tid, varom överenskommelse träffats. Sådan ledighet får icke vägras den anställde i annat fall än då det är uppenbart att fartygets avgång därige- nom försenas. För att anställd skall kunna ut- nyttja sin rätt att under fritid vistas 'i land skall då så erfordras båtförbindelse utan kost- nad anordnas för den anställde. Detta skall icke gälla om ordnandet av båtförbindelse är förbundet med orimliga kostnader eller att i övrigt sådana omständigheter föreligger som omöjliggör båtförbindelse. - Det åligger an- ställd, som blivit hindrad att i rätt tid kom- ma ombord, att snarast möjligt underrätta fartygsledningen, rederirepresentant eller kon- sulat.
Vad gäller ekonomiföreståndareavtalet överenskommes ytterligare att hänvisningen i 5 15 mom. 2 till den halva fridag som nämns i 51 & tredje stycket Sij skall strykas.
20. Förlängning av kvalifikationstid för rätt till fri hemresa Ej motsvarighet i Sij. Överenskommen text att införas i 5 9 i
befälhavareavtalet, & 15 i styrmansavtalet, & 19 i maskinbefälsavtalet, & 16 i telegra- fist-, ekonomiföreståndare— och köksperso- nalavtalen samt 5 18 i däcks- och maskin- personalavtalet:
Anställd, som tjänstgör i fartyg sysselsatt i linjetrafik på svenska hamnar och som skall beredas fri hemresa jämlikt 27 5 sjömansla- gen (förslaget), är skyldig att kvarstanna i sin befattning ombord upp till 3 månader, om far- tyget inom denna tid beräknas anlända till hamn, varifrån hemresan kan ordnas till av- sevärt mindre kostnad.
21. Rätt att atta ledighet för den som är berättigad till fri hemresa enligt 27 5 sjö- manslagen (förslaget)
Ej motsvarighet i Sij.
Överenskommen text att införas i avta- len:
Den som är berättigad till fri hemresa en- ligt 27 5 sjömanslagen (förslaget) skall äga rätt att uttaga ledighet i anslutning till resa (fridag, vederlag, semester). Om kvalifika- tionsåret för semester icke gått till ända skall rätten avse intjänad semestertid.
22. Underrättelse vid sjukdom 27 & fjärde stycket Sij. Överenskommen text att införas i avta- len: På begäran av sjuk eller skadad sjöman skall hans närmaste anhöriga underrättas.
23. Samråd m. m. vid antagande av per- sonal 9 & andra stycket Sij. Överenskommen text att införas i avta- len:
5 6 befälhavareavtalet
Vid antagandet av maskinpersonalen skall befälhavaren såvitt möjligt inhämta förslag från maskinchefen. Han bör samråda med överstyrmannen vid antagandet av däcksper— sonalen och med ekonomiföreståndaren (kock- stuerten) vid antagandet av denne underställd personal.
& 15 maskinbefälsavtalet
Vid antagandet av maskinpersonal skall såvitt möjligt inhämtas förslag från maskinchefen.
& 9 styrmansavtalet
Överstyrmannen äger begära samråd med befälhavaren, då det gäller antagandet av däckspersonalen.
Ekonomiföreståndaren äger begära samråd med befälhavaren, då det gäller antagandet av ekonomipersonalen.
& 13 a kökspersonalavtalet
Kockstuerten äger begära samråd med be- fälhavaren, då det gäller antagandet av eko- nomipersonalen.
24. Avgörande av tvist genom mönst- ringsförrättare 43 5 Sij. Parterna är ense om att motsvarighet inte behöver tas in i avtalen under förutsättning att förslag till ändring av stadgandet i 51 5 förordningen angående beskickningar och konsulat (1928: 49) framläggs i betänkandet (se särskilt författningsförslag och 9.10).
25. Övertagande av kosthåll 58 & tredje stycket Sij. Parterna är ense om att motsvarighet inte behöver tas in i avtalen f.n. Frågan skall tas upp till förhandlingar, om det visar sig att förbudet ej iakttas i framtiden.
26. Reglerna om rederianställning och uppsägning i 55 13 och 14 i däcks- och maskinpersonalavtalet samt 55 10 och II i kökspersonalavtalet Överenskommen text att införas i dessa avtal: & 13 resp. 5 10
Mom. 7 Beträffande rederianställd perso- nal skall beaktas, att vederbörande tillförsäk- ras minst de förmåner som tillkommer far- tygsanställd personal enligt 5 14 resp. 5 11 mom. 6, 7, 8, 9, 11 och 12.
Mom. 8 Beträffande anställningens från- trädandc skall gälla, att avtalet, efter upp- sägning från någondera sidan, icke får från- trädas på annan ort än i hamn, som är be- lägen i det land där sjömannen har sin hem- ort, eller på orten där han ingick anställ- ningsavtalet.
Om sjömannen uppsagt anställningsavtalet, skall vad nu sagts gälla endast när sjöman- nen har befattning på fartyg och under vän- tetid.
& 14 resp. & 11
Mom. 1 Med fartygsanställd personal av- ses personal, som är anställd av redaren för tjänstgöring på bestämt fartyg.
Mom. 2 För sådan personal gäller en öm- sesidig uppsägningstid av 7 dagar.
Mom. 3 Anställningsavtalet för fartygsan- ställd personal, som — vid den tidpunkt då avtalet träffas — är bosatt i Sverige och tjänstgör på fartyg i trafik på svenska ham- nar, kan bringas till upphörande endast å tid, då fartyget befinner sig i svensk hamn.
Mom. 4 Vid ingående av anställningsav- tal för annan fartygsanställd personal än den som avses i mom. 3 ovan, kan mellan den anställde och rederiet överenskommas, att av- talet kan bringas till upphörande i »Svensk hamn», »Europeisk hamn», »Nordeuropeisk hamn» eller »I hamn där myndigheterna till- låter».
Mom. 5 För fartygsanställd personal skall beträffande rätt att under uppsägningstid kvar- stanna i tjänstgöring på fartyg tillämpas vad som hittills gällt enligt reglerna i 5 14 i däcks- och maskinpersonalavtalet resp. 5 11 i kökspersonalavtalet samt cirkulär nr 30/1963 från redareföreningen.
Mom. 6 Se punkt 10 ovan angående lön efter skiljande från anställningen av skäl som sägs i 18 & sjömanslagen (förslaget).
Mom. 7 Se punkt 4 ovan angående lön vid uppsägning på grund av väsentligt ändrad re- sa.
Mom. 8 Se punkt 5 ovan angående lön vid uppsägning på grund av att fartyget ej är sjövärdigt.
Mom. 9 Se punkt 15 ovan angående ska- destånd vid uppsägning på grund av fartygs försäljning.
Mom. 10 Bestämmelserna i mom. 2, 3, 4 och 5 gäller ej i det fall den anställde blivit skild från sin anställning ombord på grund av förhållanden som sägs i 18 5 sjömanslagen (förslaget). .
Mom. 1] Se punkt 13 ovan angående ska- destånd vid avsked m. m.
Mom. 12 Vid tjänstens frånträdandc må icke påfordras, att vederbörande skall lämna fartyget på plats, som saknar regelbunden kommunikation med mindre rederiet bekostar resan till närmaste plats, där sådan kommu- nikation finns.
Mom. 13 Lämnar fartygsanställd sjöman fartyget på grund av sjukdom eller skada som sägs i 17 5 första stycket sjömanslagen (för-
slaget) utan att samtidigt anställningen upphör och uppsäger rederiet därefter anställningsav- talet innan sjömannen återinträtt i tjänstgö— ring på fartyget, skall sjömannen äga rätt till fri resa enligt 28 & sjömanslagen (försla- get).
Vid uppsägning enligt detta moment skall vad som sägs i mom. 5 icke gälla.
27. Entreprenöranställda Överenskommen text att införas i avta- len utom befälhavareavtalet:
Rederi är skyldigt att, innan arbetsuppgif- ter inom däcks- och maskinavdelningama ut- lämnas på entreprenad, försäkra sig om att det för den personal, som erfordras för ifrå- gavarande arbetsuppgifter, och för vilken sjö- folksförbundet har förhandlingsrätt, förelig- ger giltigt kollektivavtal mellan förbundet och den entreprenör till vilken arbetsuppgiftema i fråga avses skola utlämnas.
Förkortningar
AD
BrB ILO
LO 1 LU 2LU NJA prop. RB rskr SAF SFS SOU Sij
SjöL
II II || || || || II || || || ||
||
arbetsdomstolen eller arbetsdomstolens domar brottsbalken internationella arbetstagarorgani— sationen i Geneve landsorganisationen i Sverige första lagutskottets utlåtande andra lagutskottets utlåtande Nytt juridiskt arkiv. Avd. I proposition
rättegångsbalken riksdagens skrivelse Svenska Arbetsgivareföreningen Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar 1952 års sjömanslag, om ej annat anges 1891 års sjölag
Statens offentliga utredningar 1971
Systematisk förteckning
Justitiedepartamantet Post— och Inrikes Tidningar. [2]
Kommunikationsdepartomontet Ny sjömanslag. [6]
Finansdepartementet
SOU 70. Handbok för det officiella utredningstrycket. [1] 1970 års lå'ngtidsutredning. 1. Svensk industri under 70— talet med utblick mot Slo-talet. Bilaga 2. [5]
Jordbruksdepartementet Veterinårdistriktsindelnlngen. m.m. [3]
Civildopartamentet Kommunala val. [4]
- "x.—14—
"".—47.1. _». .....t-r .. .. ...» .
- .wv.
v _.mW—m' www.—Am. [ .».
] » we "un-m ”Nu—» ”Pre-r u-
Me.,mw. ' * :” ”. n', *