SOU 1978:27

Fortsatt körkortsreform

Till Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

Genom beslut den 18 mars 1976 bemyndigade regeringen chefen för kom— munikationsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda vissa körkortsfrågor samt att besluta om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt den sakkunnige. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 29 mars 1976 såsom utredningsmanjustitiekanslern Ingvar Gullnäs.

Att såsom sakkunnig biträda utredningsmannen förordnades den 16 juni 1976 numera rättschefen i kommunikationsdepartementet Valter Nilsson. Såsom experter i utredningen förordnades samma dag avdelningsdirektören Yngve Jotoft, förste länsassessorn Hans Sjöberg och byråcheferna Hans Wranghult och Claes Zeime samt den 1 februari 1977 — med entledigande av Zeime — direktören Carl-Gunnar Hammarlund, trafikinspektören Mats Molander, numera chefsåklagaren Ola Nilsson och poliskommissarien Gun- nar Täveby.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 16 juni 1976 hovrätts- assessorerna Jan Petersson och John-Olof Wallin. Petersson entledigades den 24 februari 1977 från uppdraget som sekreterare och förordnades samma dag såsom expert i utredningen. Till ny sekreterare förordnades den I mars 1977 hovrättsassessorn Tony Junestad.

Utredningen som kallat sig körkortsutredningen får härmed överlämna betänkandet Fortsatt körkortsreform.

Den sakkunnige och experterna i utredningen har i allt väsentligt anslutit sig till utredningens förslag.

Stockholm ijuni 1978

Holm-Olof Wallin

Tony Janes/ad

Ingvar Gul/näs

Sammanfattning

Körkortsutredningen har haft till uppgift att fullfölja det reformarbete på körkortsområdet som kom till uttryck i prop. 1975/76:155. Bland de större frågor som behandlades i denna proposition men i vilka departementschefen och regeringen inte ansåg sig kunna ta slutlig ståndpunkt utan ytterligare utredning fanns den som gällde införande av ett s. k. pricksystem för kör- kortsbelastningar på grund av trafikbrottslighet och eventuellt även annan brottslighet. Andra frågor gällde reformer av körkortsprocessen vid de all— männa förvaltningsdomstolarna, bl. a. genom införande av ett s. k. allmänt ombud, varningsinstitutet. förarprov och registrering av belastningar i kör- kortshänseende.

Vid behandlingen av den nämnda propositionen beslöt riksdagen bifalla en motion enligt vilken handläggningen av vissa körkortsmål skulle över- flyttas från de allmänna förvaltningsdomstolarna till de allmänna dom- stolarna. Körkortsfrågan skulle därmed sammanföras med ansvars- och på- följdsfrågorna i brottmålet, något som enligt riksdagens mening borde ge värdefulla fördelar. Utredningen erhöll på grund av riksdagens beslut till- läggsdirektiv innebärande ett uppdrag att utarbeta förslag till en reform i enlighet med beslutet.

På grund av riksdagens beslut vid behandlingen av samma proposition har under utredningsarbetets gång genomförts den reformen (prop. 1976/7711 13) att den tidigare körkortskungörelsen uppdelats i en körkortslag (KKL) och en körkortsförordning (KKF), vilka författningar trätt i kraft den 1 januari 1978. Denna reform berörde emellertid huvudsakligen formella frågor.

Överflyttning av vissa körkortsmål från förvaltningsdomstol till allmän domstol (kap. 11)

Enligt tilläggsdirektiven har utredningen haft att lägga fram förslag till regler om överflyttning av handläggningen av vissa frågor om körkortsingripanden fråm förvaltningsdomstol till allmän domstol, dvs. främst från länsrätt till tingsrätt. Vid en samlad bedömning av de för- och nackdelar som utred- ningen ansett vara förenade med en sådan överflyttning har utredningen funnit att nackdelarna överväger. Detta gäller enligt utredningens mening i all] synnerhet om man även beaktar de förbättringar som kan göras i fråga

om den nuvarande handläggningen av körkortsmål. Utredningen föreslår därför att frågor om körkortsingripanden även i fortsättningen uteslutande skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt. Med hänsyn till tilläggsdirektiven har ut— redningen emellertid utarbetat förslag till sådana mer centrala författnings- bestämmelser som skulle bli nödvändiga vid en överflyttning (det 5. k. över- flyttningsalternativet). Utredningen har härvid huvudsakligen utgått från den nuvarande lydelsen av körkortslagen (1977:477) och körkortsförordning- en (19771722).

1 första delen av kap. 11 redovisar utredningen de gränsdragningsproblem mellan länsrätt och tingsrätt som uppkommer vid den av riksdagen beslutade överflyttningen.

Riksdagsbeslutet innebär att allmän domstol skall besluta om körkorts- återkallelse vid sådana trafikbrott beträffande vilka domstolen samtidigt dö- mer i ansvarsdelen. Enligt utredningens mening ligger det i sakens natur att allmän domstol i förekommande fall bör ha befogenhet att tillgripa den körkortsåtgärd domstolen finner påkallad. Domstolen bör således ha möj- lighet att meddela körkortshavaren varning i de fall återkallelse anses alltför ingripande. Lika naturligt är att domstol som funnit återkallelse nödvändig också har att i domen bestämma spärrtid. dvs. den tid som måste förflyta innan nytt körkort får utfärdas.

De viktigaste "överflyttningsfallen" utgör enligt riksdagens beslut grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet, allvarligare fall av smitning och vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott. Utredningen har på an- förda skäl funnit att allmän domstol i princip bör pröva körkortsfrågan i de fall körkortshavaren befinnes skydlig till grov vårdslöshet i trafik, rattjyl/eri och smitning enligt 5 58” trafikbrottslagen samt — eventuellt — i de fall han efter stämning som ej föregåtts av strafjöre/äggande befinnes skyldig till rattonykterhet. Gruppen "vissa från trajiksäkerhetssynpunkt farliga brott” måste enligt utred- ningens mening helt uteslutas vid allmän domstols prövning av körkorts- frågan.

Med utgångspunkt från utredningens ståndpunkt i gränsdragningsfrågan redovisas vidare i kap. 11 hur utredningen tänkt sig handläggningen av kör- kortsmål vid allmän domstol.

I fråga om körkortsåtgärdens betydelse vid straffmätningen i trafikmål anser utredningen övervägande skäl tala för ett införande av en "påver- kansregel". Denna bör enligt utredningens mening utformas så att det men körkortshavaren lider genom ett beslut om körkortsspärr kan beaktas vid bestämmande av påföljd för det brott som föranlett spärren. Utredningen betonar att innebörden av en sådan påverkansregel är att körkortsfrågan alltid skall avgöras med utgångspunkt från vad trafiksäkerheten kräver och att den avvägning som skall göras således får påverka endast den straff- rättsliga påföljden.

Allmän domstol torde vara oförhindrad att pröva körkortsfrågan obero- ende av åklagarens yrkande. Utredningen anser emellertid att körkortsha- varen regelmässigt bör få kännedom om åklagarens inställning i körkorts- frågan så att ett yrkande om körkortsåtgärd ej kommer som en överraskning för honom.

ningfattas av allmän domstol. Skulle körkortet ha omhändertagits, föreslår utredningen att omhändertagandebeslutet blir föremål för automatisk om- prövning i tingsrätt endast i de fall sådan omprövning begärs av körkorts- havaren. Om omprövning begärs skall sådan prövning ske inom viss tid, vilken föreslås bli mycket kort. En förutsättning för ett dylikt system bör dock enligt utredningens uppfattning vara att de omhändertagandebeslut som ej fattats av vederbörande åklagare automatiskt tillställs denne för pröv- ning av frågan huruvida beslutet skall bestå. En annan viktig förutsättning torde vara att de brottmål i vilka den misstänktes körkort omhändertagits handläggs med förtur. Enligt utredningens mening bör för övrigt samtliga brottmål i vilka den misstänktes körkort omhändertagits och/eller interi- mistiskt återkallats handläggas med förtur. Denna princip bör gälla även om domstolen ej har att pröva körkortsfrågan. För att i angivna fall åstad- komma en snabbare handläggning anser utredningen det vara tillfyllest om det i instruktion eller arbetsordning för polis— och åklagarmyndigheter samt tingsrätter upptas föreskrifter om förtur.

En samtidig prövning av ansvars- och körkortsfrågorna vid allmän doms- tol förutsätter enligt utredningens mening att tillfredsställande persona/red- ning finns. För att uppnå detta bör det vara tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift av innebörd att ”erforderlig personutredning” skall föreligga i de trafikmål där allmän domstol har att pröva körkortsfrågan.

Enligt utredningens tilläggsdirektiv innebär riksdagens inledningsvis om- förmälda beslut att handläggningen av körkortsingripanden mot dem som genom upprepade trafikförsee/ser har visat sig olämpliga som förare bör ligga kvar hos länsrätt. På skäl som närmare utvecklas i den allmänna moti- veringen har utredningen funnit att tingsrätt vid sin prövning av kör- kortsfrågan bör vara skyldig att beakta all den brottslighet trafikbrottslighet eller annan — som kan påverka körkortsfrågan och som vid prövningen är känd för tingsrätten. I denna brottslighet bör givetvis inräknas även den brottslighet som samtidigt är föremål för tingsrättens prövning i ansvars- frågan. Tingsrätten bör enligt utredningens uppfattning däremot ej få väga in faktorer av typen allmän misskötsamhet eller bristande synförmåga.

Utredningen föreslår att frågor om förlängning av spärrtid skall ankomma på tingsrätt om det under Spärrtid inträffat omständighet som anges i 16 & 1—6 KKL eller om det under Spärrtiden framkommit sådan omständighet som har inträffat före beslutet om spärrtid men ej har varit känd vid det tillfället. Tingsrättens prövning av löpande spärrtid bör enligt utredningens mening vara obligatorisk och således oberoende av den tilltalades inställning. En självklar förutsättning för tingsrättens prövning är naturligtvis att rätten finner den tilltalade skyldig till sådant trafikbrott som berättigar domstolen att pröva frågan om körkortsingripande.

Omprövning enligt 25 & KKL av körkortsåterkallelse som beslutats av allmän domstol bör enligt utredningens uppfattning ankomma på förvalt- ningsdomstol, dvs. i första instans på länsrätt.

Utredningen anser att något undantag från RB:s regler om möjligheterna till handläggning av mål i parts utevaro vid tingsrätt och i hovrätt ej är nödlvändigt vid prövning av körkortsfråga.

Utredningen har ej heller ansett det motiverat att föreslå regler om ob-

ligatorisk förhandling i hovrätt när körkortsfråga förekommer i bötesmål. Frågan därom får bli beroende av en lämplighetsprövning från fall till fall.

Frågor om indrivning, förvaring och återställande av körkort handläggs enligt gällande ordning i princip av den länsstyrelse som meddelat körkortstill— ståndet. Utredningen diskuterar ett system vid allmän domstols prövning av körkortsfrågan, enligt vilket den åklagare som för ansvarstalan i dom- stolen skulle kunna fullgöra vissa av länsstyrelsens uppgifter.

Avslutningsvis konstaterar utredningen i detta avsnitt att allmän domstols prövning av körkortsfrågan vid vissa trafikbrott ej synes böra föranleda någon inskränkning av domstolens nuvarande uppgiftsskyldighet till länsstyrelserna. Uppgiftsskyldigheten måste i stället utvidgas till att avse även interimistiska beslut.

Pricksystem (kap. 111)

Enligt direktiven har utredningen haft att utreda förutsättningarna för och effekterna av ett pricksystem i Sverige samt överväga hur ett sådant system lämpligen bör utformas för att kunna inpassas i nuvarande praxis rörande körkortsåtgärder. Utredningsmannen och dåvarande sekreteraren Jan Pe- tersson har för att studera olika pricksystem företagit en studieresa till USA och Canada. För att närmare kunna överväga förutsättningarna för ett prick- system i Sverige har utredningen även införskaffat viss statistik från riks- polisstyrelsens särskilda belastningsregister för vissa brott som är av be- tydelse i körkortshänseende, KKBEL.

Utredningen har efter att ha studerat frågan om ett pricksystem i Sverige sammanfattningsvis kommit fram till följande slutsatser. Ett pricksystem kan inte väntas få några allmänpreventiva effekter. Det får anses tveksamt om man i praktiken uppnår några pedagogiska eller individualpreventiva ef- fekter som är av betydelse för trafiksäkerheten. Sådana effekter kan i vart fall lika väl vinnas genom ökad information till körkortshavarna om vilka körkortsåtgärder som olika trafikbrott normalt brukar föranleda. Ett prick- system kan inte heller på annat sätt förväntas medföra några märkbara ef- fekter på trafiksäkerheten eller bidraga till en enhetligare praxis och därmed ökad rättssäkerhet. Däremot kan ett pricksystem ge vissa rationaliserings- vinster när det gäller urvalet och hanteringen av den information till länsstyrelserna om trafikbrottslighet som kan utlösa ett omprövningsför- farandei fråga om körkortsinnehavet. Motsvarande vinster torde dock kunna uppnås genom andra och enklare medel än ett pricksystem. Urvalet av den angivna informationen till länsstyrelserna kan bygga direkt på brotten eller förseelserna så att såväl vissa typer av belastningar som en viss mängd därav föranleder rapportering till körkortsmyndigheten. Därvid kan man ta hänsyn även till den aktuella förseelsens grovhet sådan den kommit till uttryck i den bestämda påföljden. Sådana hänsyn kan inte tagas inom ramen för ett pricksystem av gängse typ.

Utredningens slutsats är således att tillräckliga skäl för att införa ett prick- system i Sverige ej föreligger.

Förslag till förbättringar i den nuvarande handläggningen av körkortsmål (kap. IV)

Såsom inledningsvis framhållits i sammanfattningen till kap. 11 har utred- ningen vid en samlad bedömning av for- och nackdelar med den av riksdagen beslutade överflyttningen av vissa körkortsmål till allmän domstol funnit att aackdelarna överväger och detta i all synnerhet om man beaktar de förbättringar som enligt utredningens mening kan göras i den nuvarande handläggningen av körkortsmål (det 5. k. förbättringsalternativet).

I utredningens direktiv behandlas flera frågor som kan inrymmas under kapitelrubriken. Den största frågan gäller införande av ett allmänt ombud i körkortsprocessen. Härutöver uppmärksammas i direktiven bl. a. frågor om en reformering av varningsinstitutet, om en effektivisering avföra/provet beträffande förare mot vilka anmärkningar riktas samt om överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter.

Beträffande den reform som innebär att ett allmänt ombud införs har utrelningen enligt direktiven haft att överväga i vilken omfattning ombudet skal medverka i körkortsprocessen och hur reformen organisatoriskt skall genomföras. I fråga om det allmänna ombudets ställning i organisatoriskt hänseende har utredningen utgått från att länsrätten i framtiden kommer att tara fristående i förhållande till länsstyrelseorganisationen. Vid en ut- brytiing av länsdomstolarna från länsstyrelserna bör det allmänna ombudet enligt utredningens mening placeras på vederbörande länsstyrelse och endast ta befattning med körkortsmål som hör till den egna länsstyrelsen. Om ett iiförande av ett allmänt ombud i körkortsprocessen blir aktuellt innan en ubrytning av Iänsrätterna genomförts. bör ombudet ändå kunna inordnas i lärsstyrelsen. Utredningen anser att lämpliga kandidater för uppdraget som allmänt ombud bör kunna rekryteras från den nuvarande länsstyrel- seorganisationen. Uppgiften bör ligga väl till för t. ex. erfarna länsstyrel- sejunster. vilka tidigare tjänstgjort som föredragande i körkortsmål.

Den mest angelägna uppgiften för ett allmänt ombud är enligt utredningens menng att verka för en enhetlig rättstillämpning i körkortsmålen. För att åstackomma detta bör ombudet åläggas att granska länsrätternas och kam- marritternas avgörande i dessa mål samt tillförsäkras rätt att överklaga av- göratdena i närmast högre instans. Vid granskningen av länsrätternas beslut bör (et allmänna ombudet pröva om beslutad åtgärd kan anses tillräcklig och tid behov föra målet vidare till kammarrätten. Det allmänna ombudet bör (”ock kunna föra talan även till motpartens förmån. Om ombudet tillåts att iskärpande riktning föra talan mot ett beslut om varning, vilket ut— rednngen föreslår. bör enligt utredningens mening det nuvarande fullföljds- förbtdet mot varning helt upphävas.

Den härnäst mest angelägna fråga som kan få sin lösning genom införande av ett allmän ombud är enligt utredningens bedömning önskemålet om etabltring av ett klart tvåparts/örhål/ande i körkortsmålen. Ett allmänt ombud böri ett dylikt system ha befogenhet att dels anhängiggöra målen i länsrätten. delsöreträa'a det allmänna vid handläggningen infor förvaltningsdomsto- larinaav dessa mål och detta oberoende av om handläggningen är skriftlig eller muntlig.

Om det allmänna ombudet anförtros uppgiften att anhängiggöra kött- kortsmålen i länsrätten bör ombudet även åläggas det primära utrednings- ansvaret i målen. Det är enligt utredningens mening en fördel om det all- männa ombudet i förekommande fall kan underlåta att göra omprövnings- anmälan hos länsrätten i de fall då ett körkortsingripande ej behövs. Pröv- ningen i denna del bör åvila det allmänna ombudet men för att prövningen skall kunna bli meningsfull måste den föregås av den utredning som kan anses nödvändig.

Det allmänna ombudet bör självfallet framställa någon form av yrkande i körkortsfrågan. Ombudet bör enligt utredningens mening göra ompröv- ningsanmälan i länsrätten endast i de fall då han anser att den s. k. åter- kallelsenivån har uppnåtts, dvs. då återkallelse bör ske eller varning meddelas som ett alternativ till återkallelse. 1 dessa fall bör det allmänna ombudet yrka att körkortsåtgärd vidtages. Härutöver bör det åligga ombudet att som grund för yrkandet ange och dokumentera dels den brottslighet som åbe- ropas. dels de återkallelsepunkteri 16 & KKL som ombudet anser tillämpliga. Om en dylik ordning införs anser utredningen att det primära ansvaret för utfärdande av varning enligt 22 & första stycket KKL (s. k. självständig varning, vilken får meddelas om skäl för återkallelse ej föreligger) bör övergå från länsrätten till det allmänna ombudet. För att särskilja sådan varning från den typ av varning som kan meddelas som ett alternativ till återkallelse. föreslår utredningen att den självständiga varningen i stället benämns erin- ran." För att hindra att det allmänna ombudet utfärdar en erinran eller beslutar omprövningsanmälan med anledning av brott eller motsvarande. som ligger långt tillbaka i tiden, föreslår utredningen att en preklusionsregel införs, som innebär att angivna åtgärder måste vidtagas inom viss tid. Tidsfristen, vilken enligt utredningens mening förslagsvis kan bestämmas till sex månader. bör beträffande brott räknas från lagakraftvinnandet (respektive dagen för godkännande av straff— eller ordningsföreläggande eller från dagen för beslut om åtalsunderlåtelse) och i övriga fall från den tidpunkt då det aktuella förhållandet blev känt för det allmänna ombudet. Möjlighet till förlängning av tidsfristen bör dock finnas. Det allmänna ombudet bör enligt utredningens uppfattning ha samma rätt som körkortshavaren att begära muntligförhand- ling i körkortsmål. Ombudet skall naturligtvis alltid kallas till muntliga för- handlingar inför länsrätten eller överordnade instanser samt tillställas allt material i målet som han ej själv tillfört. Ombudet bör vidare beredas tillfälle att yttra sig över inlagor eller nedtecknade muntliga yttranden från kör- kortshavaren. Enligt nuvarande praxis föregås de interimistiska beslut som länsrätten fattar utan samband med prövning av ett omhändertagandebeslut ej av någon kommunikation med körkortshavaren. Utredningen förordar att kommunika- tionsskyldighet införs i dylika fall, varvid tidsfristen för yttrande kan göras mycket kort. Det torde vidare enligt utredningens uppfattning ligga i sakens natur att krav på formell delgivning ej kan uppställas i dessa fall.

Det framstår enligt utredningens uppfattning ej som meningsfullt att ge det i 33 & KKF angivna förarprovet annan utformning än det har idag men däremot kan det finnas anledning att oftare än nu utnyttja de möjligheter till kontroll av förarna som paragrafen ger. Prövningen bör bestå av ett praktiskt prov samt en kontroll av förarens kunskaper om gällande tra-

fikregler och av hans attityder till trafiken. Förarprovet bör liksom för när- varande kunna begränsas till att avse enbart den praktiska färdigheten eller enbart de teoretiska kunskaperna. Mot bakgrund av de befogenheter som utredningen i det föregående föreslagit för det allmänna ombudet har ut- redningen funnit övervägande skäl tala för att ombudet även bör anförtros uppgiften att som ett led i omprövningsförfarandet ut/ärda förelägganden förföra/'en att undergå nytt/örarprov. Det allmänna ombudet bör i förekom- mande fall använda sig av förarprovsföreläggandet innan omprövningsan- mälan till länsrätten görs. Resultatet av det nya förarprovet får sedan bli vägledande när det gäller att ta ställning till om anmälan skall göras.

1 de fall en körkortshavare bytt kyrkobokförings- eller vistelseon efter det att vederbörande meddelats körkortstillstånd. kan nuvarande forum- bestämmelser medföra problem om körkortshavaren vid en omprövning av körkortsinnehavet önskar en muntlig förhandling. Utredningen föreslår därför att möjlighet till överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter införs. så att körkortshavaren kan få målet prövat på kyrkobokförings- eller vis- telseorten. Motsvarande möjlighet bör finnas vid omprövnig av ett kör- kortsingripande enligt 25 å KKL.

Olika frågor om utländska körkort (kap. V)

Ämnet utländska körkort berörs ej i utredningens direktiv. Frågor om ut- ländska körkort har emellertid samband med flera av de körkortsfrågor som upptagits i direktiven. Med hänsyn härtill och till de reformkrav som fram- förts på området har utredningen — i samförstånd med företrädare för kom- munikationsdepartementet — gått igenom det grundläggande regelsystemet rörande utländska körkorts giltighet m. m. iSverige. Enligt vad utredningen inhämtat är det en allmän uppfattning att reglerna om utländska körkort är svåröverskådliga. krångliga och i vissa delar också motsägelsefulla. I syfte att åstadkomma viss förenkling föreslår utredningen en gemensam författ- ning innehållande huvuddelen av de olika reglerna om utländska körkort. Författningen innehåller också vissa förslag till ändrade regler på området, vilka förslag föranletts av utredningens allmänna överväganden rörande de utländska körkorten.

Ett särskilt problemområde när det gäller utländska körkort gäller de nor- diska körkorten. På initiativ av Nordiska rådet har man inom Norden utfört ett utredningsarbete som lett till förslag om att nordiskt nationellt körkort skall gälla i annat nordiskt land även sedan innehavaren har fast bosatt sig i detta. Förslaget har fått ett positivt mottagande av berörda länder. Nordiska kommittén för vägtrafiklagstiftning (NKV) har i anslutning till förslaget behandlat vissa tillämpningsfrågor som aktualiseras vid nordisk giltighet av körkort. NKV har som huvudprincip föreslagit att uppkom- mande körkortsfrågor skall behandlas i det land där körkortshavaren är bosatt och enligt det landets lagstiftning, dvs. den s. k. domicilprincipen har för- ordats. NKV:s förslag har vid remissbehandlingen i allmänhet mottagits positivt. När det gäller genomförandet av förslaget har NKV framhållit för- delarna med ett gemensamt genomförande i de nordiska länderna men sam-

tidigt påpekat att en sådan koordination kan vara svår att uppnå. Reformen kan enligt NKV fullföljas också genom att varje enskilt land infor reglerna i sin lagstiftning utan att invänta lagstiftningsproceduren i de andra länderna. Det nyss nämnda förslaget har godtagits av statsmakterna i Sverige. Utredningen behandlar i betänkandet förutsättningarna för införandet av NKV:s förslag i Sverige som första land och tar härvid upp frågor om bl. a. bosättningsbegreppet, giltighetstid och körkortsklasser, omprövning av kör- kortsinnehav, utfärdande av nytt körkort samt registrering av körkort och belastningar. Utredningen har funnit det fullt möjligt att i Sverige som första land införs en ordning som innebär att körkort från övriga nordiska länder godtas även sedan innehavaren fast bosatt sig här. En dylik ordning har enligt utredningens mening avgjorda fördelar och få nackdelar. Det finns vidare anledning att utgå från att övriga berörda nordiska länder inom en nära framtid inför en motsvarande ordning. Mot denna bakgrund förordar utredningen att i Sverige införs en ordning av nyss nämnt slag enligt de principer som skisseras i betänkandet. 1 avbidan på att den förordade ord- ningen genomförs har utredningen arbetat in de nuvarande reglerna om nordiska körkort i det gemensamma författningsförslaget om utländska kör- kort. I fråga om de nordiska körkorten innebär författningsförslaget främst redaktionella ändringar i förhållande till nuvarande ordning. Utgångspunkten för överväganden om förbättringar i det nuvarande re- gelsystemet i fråga om utomnordiska körkort måste vara Sveriges skyldigheter på grundval av internationella konventioner. Dessa skyldigheter regleras i nuläget främst av Genevekonventionen av år 1949. På sikt kommer Sverige också att vara bundet av den s.k. Wienkonventionen, till vilken Sverige redan nu anpassat betydande delar av sina körkortsregler. En grundläggande skyldighet enligt Genevekonventionen är att Sverige under vissa förutsätt- ningar måste tillåta innehavare av utländska körkort att här under ett år föra motorfordon av det slag körkortet gäller. Enligt nuvarande ordning äger innehavare av utländskt nationellt körkort icke rätt att framföra mo- torfordon här i riket bl. a. om han under de sist förflutna tre åren vistats i Sverige mera än två år. Utredningen föreslår på i betänkandet närmare anförda skäl att utländska körkort inte skall godkännas här i riket. om in- nehavaren under de sist förflutna två åren vistats i Sverige mer än ett år. De nuvarande reglerna om utbyte av utländskt körkort mot svenskt in- nebär att innehavare av körkort utfärdat i annat nordiskt land, vilken tager hemvist i Sverige, får ges ett mot det innehavda körkortet svarande svenskt körkort utan att avlägga förarprov om han uppfyller kraven i medicinskt hänseende och i fråga om den personliga lämpligheten. Beträffande inne- havare av utomnordiska körkort krävs dock för utbytesförmånen — utöver den medicinska och personliga lämplighetsprövningen — att vederbörande under de senaste tolv månaderna i betydande omfattning fört motorfordon här i riket. Vid ansökan om körkortsbyte skall detta förhållande intygas av polismyndighet eller två trovärdiga personer. Angivet krav på kötvane- utredning bör enligt utredningens mening slopas. Utredningen föreslår vida- re att utbytesförmånen när det gäller utomnordiska körkort begränsas till fö- rarbehörighet B (personbil. lätt lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt släp- fordon samt terrängvagn). Innehavare av utomnordiskt körkort med annan behörighet än B, som önskar motsvarande svenskt körkort, blir därför om

förslaget genomförs skyldig att genomgå/örarprov helt enligt svenska regler. Bland utredningens övriga överväganden i denna del kan framhållas förslaget att det förgodkännande och utbyte av utländskt körkort bör krävas att föraren kan förete körkortet.

Registreringsfrågor (kap. VI)

Enligt direktiven har utredningen haft att ta upp de frågor om körkorts- registrering och registrering av trafikbrott m.m. som aktualiserats vid ut- redningens översyn av de i direktiven beskrivna körkortsfrågorna.

Enligt av statsmakterna fastslagna principer för omfattningen av regi- streringen av belastningsuppgi'jier i KKBEL, bör registreringen utvidgas till att avse även brott som innehavare av utländskt körkort begått. Utredningen an- sluter sig till denna ståndpunkt. Registerblad beträffande innehavare av ut- ländskt körkort bör sändas till länsstyrelsen i det län. där han är bosatt. Beträffande den som inte är bosatt i Sverige. bör registerblad sändas till länsstyrelsen i det län. där den registrerade förseelsen begåtts. Någon re- gistrering av annat än brott behövs enligt utredningens mening ej för in- nehavare av utländskt körkort. När förslaget om nordisk giltighet av körkort genomförts. bör emellertid de körkort. som utfärdats i Danmark, Finland och Norge och vars innehavare är fast bosatt i Sverige. omfattas av samma registreringsregler som gäller för svenska körkort. Förslaget om registrering av innehavare av utländska körkort förutsätter uppgi/isskyldighet för de dom- stolar och andra myndigheter. vilka beslutar i ärenden som skall föranleda registrering i KKBEL.

Registreringen i KKBEL är avsedd att fylla två huvudändamål: Den skall dels lämna underlag för prövning i körkortsmål och dels ge information till åklagare och domstolar i trafikmål beträffande den misstänktes eller tilltalades tidigare trafikbrottslighet. Enligt ett reformförslag från samarbets- organet för ADB inom rättsväsendet (numera samarbetsorganet för rätts— väsendets informationssystem SARl) skulle den nuvarandeframstäl/ningen av registerblad kunna väsentligt begränsas. Enligt förslaget skulle registerblad på grund av föreläggande av ordningsbot ej sändas vid en enstaka förseelse förutsatt att någon brottsregistrering i KKBEL ej förelåg under de närmast föregående åren. Utredningen ställer sig positiv till detta förslag. Flera av de förseelser för vilka ordningsbot numera kan tillämpas framstår emellertid som allvarliga från trafiksäkerhetssynpunkt. Enligt utredningens mening bör därför en begränsning i framställningen av registerblad kunna ske endast om ordningsboten bestämts till högst 200 kr och det saknas anteckning om förseelse under de närmast föregående fem åren. Ett "tak” vid 200 kr i böter bör gälla under ett inledande skede. Erfarenheterna av en ordning av detta slag får sedan visa. om man kan undvara ett sådant "tak". (Högsta ordningsbot för en förseelse är numera 300 kr).

Det andra ändamålet med registreringen i KKBEL. att ge information till åklagare och domstolar i trafikmål. skulle enligt förslag från det nämnda samarbetsorganet tillgodoses genom en ny typ av registerutdrag s. k. tra- jikbrottsutdrag som skulle ersätta de nuvarande utdragen ur körkortsre-

gistret. Utdragen skulle inhämtas från rikspolisstyrelsen (RPS) och grundas på uppgifter ur KKBEL och centrala körkortsregistret (CKR) samt det av RPS förda person- och belastningsregistret (PBR). Trafikbrottsutdrag borde enligt förslaget kunna framställas inte bara för körkortshavare utan även för övriga personer. Samarbetsorganets förslag om trafikbrottsutdrag har i princip godtagits av statsmakterna. Enligt utredningens mening ger förslaget anledning till överväganden dels i frågan huruvida trafikbrottsutdrag skall kunna framställas för personer utan körkort. dels beträffande omfattningen av registreringen i KKBEL. Utredningen har för sin del funnit att trafikbrotts- utdrag bör kunna utfärdas endast för körkortshavare. Utredningen anser vidare att i KKBEL ej skall registreras personer. för vilka Spärrtid löper. utan endast körkortshavare.

Utredningen delar samarbetsorganets förslag att register över brott av betydelse i körkortshänseende inte längre bör föras av länsstyrelserna utan endast centralt av RPS inom ramen för rättsväsendets informationssystem. Detta brottsregister bör enligt utredningens mening i väsentliga delar regleras i lag. Utredningen har därför föreslagit en lag om registrering av vissa trafikbrott m. "1.

Rehabiliteringsregler bör enligt utredningens uppfattning införas för upp- gifter i såväl trafikbrottsutdrag som registerblad. Rehabiliteringstiden bör be- stämmas till./"em år från domsdatum eller motsvarande. I fråga om belast- ningsuppgift som hämtats ur CKR bör i princip samma rehabiliteringsregler gälla men reglerna bör ej omfatta uppgift om anmälan från läkare om vissa sjukdomstillstånd. Även beslut om erinran. varning och återkallelse bör enligt utredningens mening i princip omfattas av en rehabiliteringsregel. Innebörden av rehabiliteringsreglerna bör enligt utredningens mening vara att i registerutdrag ej skall tas med anteckning om dom eller beslut. sedan fem år förflutit från den dom eller det beslut som anteckningen avsett. När det gäller belastningar avseende innehavare av utländska körkort föreslår utredningen en rehabiliteringstid om två år. om körkortshavaren under den tiden ej övertygats om nytt brott av beskaffenhet att böra registreras. Från rehabiliteringsreglerna bör undantas de fall då JK. JO eller datainspektionen för visst fall begär fullständigt utdrag. Också enskild bör enligt utredningens mening alltid vara berättigad att få fullständigt utdrag om sig själv.

Utredningen tar i detta avsnitt avslutningsvis upp frågor om vissa gall- ringsreg/er som kan vara av betydelse i körkortssammanhang.

Författningsförslag

Överflyttningsalternativet1

]. Förslag till Lag om ändring i körkortslagen(1977z477)

Härigenom föreskrives

dels att 18. 21, 23 och 39 åå körkortslagen (1977z477) skall ha nedan an- givna lydelse.

dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 21a. 21b. 210. Zld, Zle. 40, 41 och 42 åå, av nedan angivna lydelse.

18 & Länsrättfär ej meddela beslut om slutlig återkallelse av körkort på grund av straffbelagd gärning förrän frågan om straff har blivit avgjord genom dom som har vunnit laga kraft. Vad som har sagts nu gäller dock ej 1. om omständigheterna är sådana. att körkortshavaren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon. 2. om åklagare med stöd av 20 kap. 7 & rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning har meddelat beslut att ej tala å gärningen.

Spärrtid

215 Föreligger vid prövning av ansökan om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd hinder mot meddelande av körkortstillstånd på grund av sö- kandens personliga förhållanden eller återkallas körkort eller körkortstill- stånd med åberopande av återkallelsegrund som avses i 16 & 1—6 bestämmes spärrtid om lägst en månad och högst tre år. Vid brott som avses i l å andra stycket eller4ä 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott bestämmes spärrtiden till lägst ett år.

21 a & Inträffar under spärrtid omständighet som avses i 16 #1 —6 eller har under spärrtiden framkommit sådan omständighet och har den inträffat före beslutet om spärrtid men icke varit känd vid det tillfället, får omprövning av spärrtiden ske.

] brottmål som avses i.? 9 53" första stycket ankommer omprövningen av spärrtid pa= tingsrätt.

] övriga fall prövas frågan av länsstyrelse. Om tingsrätt eller länsstyrelse vid omprövningen förlänger spärrtiden färför- Iängningen vid varje tillfälle avse högst tre är.

' Endast paragrafer som pa något sätt föreslås ändrade har medtagits. Ändringarna markeras i regel genom kursivering. Författningarna återges i sin helhet i det 5. k. förbättringsalternativet.

21 bä Vid prövning av fråga om bestämmande av spärrtid ifall som anges i 21 a .ffår tingsrätt, om det tidigare beslutet om spärrtid vunnit laga kraft, för- länga spärrtiden eller förordna att den tidigare spärrtiden skall avse även det brott som Eran/ett amp/övningen.

Inne/anar det tidigare beslutet varigenom spärrtid bestämts tillika ett beslut om återkallelse men har beslutet icke vunnit laga kraft, skall tingsrätten pröva ärendet med tillämpning av 16 och 2] M. Om det tidigare beslutet om spärrtid icke innefattar ett beslut om återkallelse och beslutet icke vunnit laga kraft, skall tingsrätten pröva huruvida spärrtid bör bestämmas och, om så./innes böra ske, bestämma längden av denna spärrtid (särskild spärrtid). ] fråga om spärrtidens längd äger härvid bestämmelserna i 21 _f motsvarande tillämpning.

Bes/ut enligt denna paragraf/år ej meddelas efter utgången av löpande spärr— tid.

21 c & Länsstyrelses omprövning av spärrtid ifall som anges i 21 a 39 sker efter ansökan och omfattar endast Iagakraftvunna spärrtidsbes/ut. A nsökan skall göras före spärrtidens utgång. Prövningen avser sökandensförhå/landenfram till tid- punkten för beslutet i anledning av ansökan. Länsstyrelsen får vid omprövningen förlänga spärrtiden.

21 d % Kommer genom beslut enligt 21 b 59 andra stycket eller eljest spärrtider att löpa helt eller delvis parallel/t, ska/l länsstyrelse, sedan besluten vunnit laga kraft, självmant upptaga frågan om bestämmande av vilken spärrtid som skall gälla. Spärrtiden skall därvid bestämmas på ett sätt som motsvarar resultatet vid en samtidig bedömning.

21 eå Vid bestämmande av påföljd för brott som föranlett beslut om spärrtid skall beaktas det men föraren lider genom beslutet.

Omhändertagande

235 Har körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne. omhändertages körkortet. K örkortet skall även omhändertagas om körkortshavaren til/följd av sjukdom, skada eller dylikt saknarförutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt. Misstänkes att körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn har brutit mot 459 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. och hade han före fårdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till minst 0.5 promille under eller efter färden. omhändertages körkortet sedan analysbevis har erhållits. Är fråga om brott mot 455 2 mom. nämnda lag. men uppgick alkohol- koncentrationen ej till 0.8 promille. får om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande. körkortet omhändertagas endast om körkortshavaren tidigare dömts för brott mot 434 nämnda lag.

Behörig domstol i frågor som rör körkortsingripanden m.m.

39% Tingsrätt handlägger mål vari prövas fråga om återkallelse eller varning enligt denna lag eller fråga om motsvarande åtgärd rörande utländskt körkort, när frågan uppkommer i brottmål i vilket ansvar ådömes för

1. brott mot ] 51" andra stycket, 4 59] mom. eller5 55" lagen (] 951.649) om straff för vissa trafikbrott eller

2. brott mot 4 58" 2 mom. samma lag och åtalet ej har föregåtts av strå/fö- re/äggande.

Har körkort eller traktorkort omhändertagits på grund av misstanke om brott som avses i första stycket. prövar tingsrätt om kortet ska/l återkallas tills vidare eller återställas till föraren.

40 5 I andra/all än som avses i 21 a eller3 9 _si' prövasfråga om körkortsingripande av länsrätt. Fråga om omprövning som avses i25 SV hand/ägges dock av länsrätt endast om domstol tidigare har beslutat i saken.

] mål som avses i första stycket_fårfötvaltningsdomsto/ meddela föreläggande om att läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov skall inges samt meddela nya eller ändrade föreskrifter för behörigheten att föra fordon.

41 & Domstols beslut om återkallelse eller varning skall delges den som beslutet rör.

425 Om körkortshavare eller innehavare av traktorkort begär omprövning av åklagares omhändertagandebes/ut enligt 23 ji första eller tredje stycket och fråga är om sådant brott som enligt 3 9 55" skall föranleda att körkortsfi'ågan skall prövas av tingsrätt, skall tingsrätten så snart ske kan och senast å fjärde dagen efter det att begäran inkommit till rätten pröva om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, får prövningen dock uppskjutas till huvudförhand- lingen.

2. Förslag till Förordning om ändring i körkortsförordningen (1977:722)

Härigenom föreskrives

dels att 35. 36. 38. 40. 41. 49. 50. 52 och 91 åå körkortsförordningen (1977:722) skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf. 50 a &. av nedan angivna lydelse.

Återkallelse, varning och spärrtid

35 & M ål om körkortsingripande ifall som avses i 40 s)" körkortslagen (1 97 7 :4 7 7 ) prövas av länsrätten i det län där körkortstillståndet har meddelats och efter anmälan av länsstyrelsen där. Har nytt körkortstillstånd meddelats i annat län efter körkortets utfärdande. gäller vad nu sagts i stället länsrätten och länsstyrelsen i det länet.

Fråga om medgivande enligt 25 tredje stycket körkortslagen prövas i samband med prövning av fråga om återkallelse. Efter ansökan av den vars körkort har återkallats prövas fråga om sådant medgivande av den länsrätt som har meddelat beslutet om återkallelse. Ansökan ges in till länsstyrelsen.

365 Har beslut om körkorts omhändertagande kommit in till länsstyrelse enligt 50a58' anmäler länsstyrelsen skyndsamt ärendet till länsrätten. Om länsrätten finner att körkortet ej skall återkallas tills vidare skall det återställas till föraren.

38 5 Har tingsrätt beslutat särskild spärrtid enligt 21 b 5 andra stycket körkorts- lagen ( 1 97 7.4 7 7) räknas spärrtiden från dagen för beslutet.

Spärrtid som beslutas vid prövning av fråga om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd löper från dagen för beslutet därom.

Spärrtid räknas i övriga fall från delgivningen av beslut om körkortets om- händertagande. Om sådant beslut ej har meddelats räknas Spärrtiden från delgivningen av beslut om återkallelse tills vidare. Om ej heller sådant beslut har meddelats räknas spärrtid som beslutats av tingsrättfrån dagen för beslut om slut/ig återkallelse och, då sådant beslut meddelats av länsrätt. från delgiv- ningen härav.

40 5 Fråga om spärrtid med anledning av ansökan enligt 21 c 59 körkortslagen (1977:477) prövas av länsstyrelse som avses i 35 äförsta stycket eller. om spärrtid ej har beslutats i samband med återkallelse. av den länsstyrelse som har meddelat beslutet om spärrtid. Vid prövningen gäller 395 i till- lämpliga delar i fråga om den utredning som skall ligga till grund för pröv- ningen.

Fråga om bestämmande av spärrtid i fall som anges i 21 d 5" körkortslagen prövas av länsstyrelsen i det län där körkortstillståndet har meddelats.

41 5 1 beslut om spärrtid som meddelats av länsstyrelse eller länsrätt skall anges om med hänsyn till då föreliggande förhållanden besked om personutredning behöver företes vid ansökan om körkortstillstånd eller förhandsbesked.

Omhändertagande

495 I fall som avses i 23 5 körkortslagen (1977:477) beslutar polismyndighet eller åklagare om omhändertagande. Beslutet skall meddelas skyndsamt och delges körkortshavaren. Har körkortet lämnats ut till körkortshavaren och har det ej förstörts eller förkommit. skall han efter anmaning överlämna det till den myndighet som har meddelat beslutet.

505 Har omhändertagandebeslut som avses i 23 59 första eller tredje stycket körkortslagen (] 97 7 .'4 7 7) meddelats av polismyndighet skall det skyndsamt an- mälas för åklagare, som har att omedelbart pröva om beslutet skall bestå. Begäran om omprövning av omhändertagandebeslut enligt 23 _f första eller tredje stycket körkortslagen skall ske skrift/igen och insändas till tingsrätten. Har omprövning begärts enligt andra stycket av åklagares beslut, ska/l åkla- garen på begäran av tingsrätten omedelbart översända beslutet till rätten. Vid beslutetfogas uppgift om delgivning, föreliggande utredning och, om beslutet har meddelats enligt 23 53" första stycket körkortslagen, redogörelse för de skäl som

har föranlett beslutet. Sådan redogörelse lämnas också om beslutet har med- delats enligt 23 53" tredje stycket körkortslagen och alkoltolkoncentrationen ej har uppgått till 0,8 promille. Delges beslutet eller överlämnas körkortet senare, med- delas detta snarast möjligt till tingsrätten. ] avbidan på tingsrättens beslut i kör- kortsfrågan förvaras körkortet hos åklagaren.

50 a5 Omhändertagandebeslut enligt 23 _é' andra stycket körkortslagen (] 97 7.4 7 7) samt andra beslut enligt 23 9" första eller tredje stycket nämnda lag än sådana som avses i 50 5 sändes snarast möjligt och ifall som avses i 23 så andra stycket körkortslagen inom 48 timmar till den länsstyrelse som har med- delat körkortstillståndet. Vid beslutet fogas uppgift om delgivning, körkort som har överlämnats i anledning av beslutet, föreliggande utredning och redogörelse för de skäl som föranlett åtgärden. Delges beslutet eller överlämnas körkortet senare, meddelas detta snarast möjligt till länsstyrelsen. Kör-kortet sändes till länsstyrelsen.

Underlåtelse av körkortsingripande m. m.

525 Omprövning som avses i 255 körkortslagen (1977:477) göres av den länsstyrelse eller länsrätt som har beslutat tidigare i saken. Har det tidigare beslutet meddelats av tingsrätt göres omprövningen av länsrätten i det län där körkortstillstånd senast meddelats. Ansökan om omprövning ges in till läns- styrelsen.

Körkortsregistret

915 Uppgifter föres in i körkortsregistret enligt följande.

Uppgift Myndighet som svarar för att uppgift föres in i registret. Särskilda föreskrifter

Beslut om spärrtid Den länsstyrelse som har meddelat beslutet eller. om beslutet har meddelats av tingsrätt eller länsrätt. den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat tr'aktorkortet

F örbättringsalternativetl

35. Förslag till Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrives

dels att 21. 22. 26 och 39 55 körkortslagen (1977:477) skall ha nedan an- givna lydelse. *

dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer. 22 a. 40. 41. 42 och 43 55 av nedan angivna lydelse.

' För att underlätta för läsaren har beträffande KKL och KKF hela författningarna medtagits.

Inledande bestämmelse

] 5 Denna lag gäller behörigheten att föra motorfordon. terrängmotorfordon. traktor och motorredskap. Behörigheten att föra motorfordon eller terrängmotorfordon anges på fol— jande sätt i körkort.

Bokstav Behörighet

A Motorcykel (för tung motorcykel först när körkortshavaren har fyllt 18

år) B Personbil. lätt lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt släpfordon. ter- rängvagn Tung lastbil Buss Släpfordon. oavsett antal och vikt

5700

Behörighet att i yrkesmässig trafik för personbefordran föra personbil. lätt lastbil eller terrängvagn utmärkes i körkort med beteckningen TAXI.

F örarbehörighet

2 5 Bil. terrängvagn eller motorcykel får föras endast av den som har körkort för fordonet. År till bil kopplat släpfordon skall körkortsbehörigheten omfatta även detta.

Utan hinder av första stycket får lastbil. släpfordon eller buss föras

1. utan last eller passagerare inom garageområde. verkstadsområde eller bensinstationsområde eller eljest kortare sträcka av den som har körkort med behörigheten B.

2. med last eller passagerare i fall som avses under 1. om färden äger rum i samband med bärgning. reparation eller liknande åtgärd beträffande fordonet eller fordonståget samt föraren har körkort med behörigheten B och har fyllt 19 år.

3. i tjänsteutövning av polisman. som har körkort med behörigheten B. Den vars körkort har återkallats får inom garageområde. verkstadsområde eller liknande utan last eller passagerare föra fordon av det slag som det återkallade körkortet berättigade honom att föra. om medgivande därtill har lämnats. Sådant medgivande får avse en tid av högst tre år.

35 Moped får föras endast av den som har fyllt 15 år. Terrängskoter får föras endast av den som har fyllt 16 år. Utan hinder av 25 får utomlands bosatt person som har fyllt 15 år och som tillfälligtvis vistas här bruka av honom införd lätt motorcykel. om den uppfyller de villkor som gäller för sådant fordon i hans hemland. Detta gäller dock endast om motorn har en slagvolym som ej överstiger 50 ku- bikcentimer och om den som har infört fordonet får föra detta i hemlandet utan körkort eller därmed jämförlig handling.

45 Traktor som är försedd med gummihjul eller motorredskap får föras på väg endast av den som har körkort eller traktorkort.

Utan hinder av första stycket får traktor eller motorredskap föras tillfälligt utan körkort eller traktorkort kortare sträcka på väg vid färd till eller från arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål.

55 Personbil. lätt lastbil eller terrängvagn får föras i yrkesmässig trafik för personbefordran endast av den som har körkort med taxibehörighet eller körkort med behörigheten D. Traktortåg eller motorredskap med tillkopplat släpfordon får föras i yr- kesmässig trafik endast av den som har körkort med behörigheten C. D eller E eller körkort med taxibehörighet.

65 Bestämmelserna i 2—5 åå gäller ej vid övningskörning eller förarprov eller vid färd med fordon inom inhägnat järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område och ej heller färd med fordon. som är avsett att föras av gående. eller släpfordon. som kopplas till sådant fordon.

Körkort Körkortstil/stånd

75 Körkortstillstånd får meddelas endast den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen av de personliga förhållandena skall särskilt beaktas om sökanden är känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas. att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn. omdöme och ansvar i trafiken. Vid prövningen av de medicinska förhållandena skall beaktas att sökanden har tillfredsställande trafiksyn med eller utan glasögon eller linser och till- räcklig hörselförmåga med eller utan hörapparat för att föra fordon av det slag ansökan avser och att sökanden även i övrigt uppfyller de medicinska krav som bör ställas upp med hänsyn till trafiksäkerheten.

85 Vid meddelande av körkortstillstånd får föreskrivas villkor. 95 Körkort får utfärdas endast om körkortstillstånd har meddelats. 105 Körkort får ej utfärdas under tid då spärrtid som avses i 21 5 löper.

115 Förhandsbesked kan lämnas rörande prövning om hinder föreligger mot att körkortstillstånd meddelas.

K örkortsålder m. m.

125 Sökanden skall vid tidpunkten för utfärdandet av körkort ha uppnått en ålder av 16 år för behörigheten 18 år för behörigheten 19 år för behörigheten 20 år för behörigheten 19 år för behörigheten 19 år för taxibehörighet.

5

?>

3

CO

1

rn

,

För utfärdande av körkort med behörighet C. D eller E eller taxibehörighet krävs att sökanden har körkort med behörigheten B. om han ej inom tre år före utfärdandet har haft körkort med den behörighet som sökes.

F örarprov

135 Sökanden får godkännas och körkort lämnas ut endast om han i de avseenden som anges i 145 uppfyller de krav som bör ställas från tra-

fiksäkerhetssynpunkt.

145. Förarprov avser

1. sökandens kunskaper om vägtrafikens utveckling. trafiksäkerhetsfrå- gornas betydelse. trafikolyckornas orsaker. omfattning och karaktär samt vikten av ett ansvarsmedvetet och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

2. sökandens kunskaper om gällande trafikföreskrifter. den verkan från trafiksäkerhetssynpunkt som sjukdom. uttröttning och stimulerande eller bedövande ämnen. särskilt alkoholhaltiga drycker och narkotika. medför på den mänskliga organismen.

3. sökandens kunskaper om konstruktionen och verkningssättet hos for- don av det slag ansökan avser.

4. sökandens förmåga att i landsvägs- och gatutrafik föra fordon av det slag ansökan avser.

5. sökandens sinnesnärvaro och omdömesförmåga. I fråga om körkort för behörigheten E avser provet även sökandens kun- skaper om de särskilda trafiksäkerhetsrisker som föreligger. när fordon föres med tillkopplat släpfordon.

Giltighet

155 Körkort gäller ej.

1. innan det har lämnats ut.

2. om det har återkallats.

3. medan det är omhändertaget.

4. om det har ersatts med annat körkort. I annat fall än som avses i första stycket är körkort ogiltigt. om det ej efter ansökan av körkortshavaren förnyas senast vid den tidpunkt under tionde året efter utfärdandet eller senaste förnyelsen som statens trafiksä- kerhetsverk har bestämt. Sådant körkort får förnyas. om körkortshavaren ansöker därom inom ett år från det att kortet blev ogiltigt.

Återkallelse

165 Körkort skall återkallas.

1. om körkortshavaren har brutit mot 1 5 andra stycket eller 45 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. :

2. om körkortshavaren har brutit mot 55 samma lag och personskada eller sådan sakskada som ej är ringa har uppkommit.

3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som

gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn.

4. om körkortshavaren i annat fall har brutit mot en från trafiksäker- hetssynpunkt väsentlig regel vid förande av motordrivet fordon eller spår- vagn.

5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende ej bör ha körkort.

6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera tra- fikreglerna och visa hänsyn. omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon.

7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom. skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort.

8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov.

9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort. 10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.

175 1 fall som avses i 165 7. 8. 9 eller 10 får återkallelsen begränsas till att avse viss del av behörigheten.

185 Beslut om slutlig återkallelse av körkort på grund av straffbelagd gär- ning får ej meddelas förrän frågan om straff har blivit avgjord genom dom som har vunnit laga kraft. Vad som har sagts nu gäller dock ej

1. om omständigheterna är sådana. att körkortshavaren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon.

2. om åklagare med stöd av 20 kap. 7 5 rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning har meddelat beslut att ej tala å gärningen.

195 Uppstår fråga om återkallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas. att körkortet kommer att återkallas slutligt. skall körkortet återkallas tills vidare. Rör frågan återkallelse på grund av brott mot 45 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och hade föraren före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till minst 0.8 promille. skall körkortet återkallas tills vidare.

205. Bestämmelserna i 16—1955 gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om körkortstillstånd.

2. i fråga om rätt att erhålla förnyelse av körkort vars giltighetstid har löpt ut.

Återkallelse enligt första stycket 2 på grund av att körkortshavaren har gjort sig skyldig till olovlig körning genom att föra fordon av det slag. som körkortet har gällt för. får ske endast om särskilda skäl föreligger.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Spärrtia'

21

Föreligger vid prövning av ansö- kan om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd hinder mot meddelan- de av körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållanden eller återkallas körkort med åbero- pande av återkallelsegrund som av- ses i 16 5 1—6 bestämmes spärrtid om lägst en månad och högst tre år. Vid brott som avses i 1 5 andra stycket eller45 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott bestämmes spärrtiden till lägst ett år.

5

Föreligger vid prövning av ansö- kan om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd hinder mot meddelan- de av körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållanden eller återkallas körkort eller körkorts- tillstånd med åberopande av återkal- lelsegrund som avses i 165 1—6 be- stämmes spärrtid om lägst en månad och högst tre år. Vid brott som avses i 1 5 andra stycket eller 45 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott bestämmes Spärttiden till lägst ett år.

Inträffar under spärrtid omständighet som kan föranleda nytt beslut om sådan tid. får prövas om den redan bestämda spärrtiden skall förlängas. Sådan prövning sker efter ansökan. Ansökan skall göras före spärrtidens utgång. Prövningen avser sökandens förhållanden fram till tidpunkten för beslutet. Förlängning får ske med högst tre år vid varje ny prövning.

Vad som anges i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt om det under spärrtiden har framkommit sådan omständighet som har inträffat före beslutet om spärrtid men inte har varit känd vid det tillfället.

Varning

225

Har i fråga om körkortshavare/ö- rekommit sådana omständigheter att det finns särskild anledning att erinra honom om de krav som ställes på ho- nom från tra/iksäkerhetssynpunkt, får varning meddelas honom, om skäl för återkallelse ej föreligger.

Har körkortshavare brutit mot 45 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men hade han ej före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,8 pro- mille. får varning meddelas honom

Har körkortshavare brutit mot 4 5 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men hade han ej före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.8 pro- mille. får varning meddelas honom i stället för att beslut fattas om åter- kallelse av körkortet. om han ej ti— digare har dömts för brott mot 45 nämnda lag och omständigheterna är mildrande.

Har i fråga om körkortshavare fö- rekommit sådana omständigheter

Nuvarande lydelse

i stället för att beslut fattas om åter- kallelse av körkortet. om han ej ti- digare har dömts för brott mot 45 nämnda lag och omständigheterna är mildrande.

Föreslagen lydelse

som avses i 165 2—6, får varning meddelas i stället för beslut om åter- kallelse, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åt- gärd.

Har i fråga om körkortshavare fö- rekommit sådana omständigheter som avses i 16 5 2—6, får varning meddelas i stället för beslut om åter- kallelse, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åt- gärd.

Erinran 22 a 5

Har i fråga om körkortshavare fb"- rekommit sådana omständigheter att det finns särskild anledning att påmin- na honom om de krav som stål/es på honom från trafiksäkerhetssynpunkt, får erinran meddelas honom, om skäl för återkallelse ej föreligger.

Omhändertagande

235 Har körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller saknar han till följd av sjukdom, skada eller dylikt förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett tra- fiksäkert sätt, omhändertages körkortet. Misstänkes att körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn har brutit mot 45 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till minst 0,5 promille under eller efter färden omhändertages körkortet sedan analysbevis har erhållits. Är fråga om brott mot 45 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkohol- koncentrationen ej till 0,8 promille, får om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande, körkortet omhändertagas endast om körkortshavaren tidigare har dömts för brott mot 45 nämnda lag.

Underlåtelse av körkortsingripande m. m.

24 5 Föreligger synnerliga skäl får med avvikelse från denna lag återkallelse underlåtas eller spärrtid sättas ned, om det kan ske utan fara för trafiksä- kerheten. Underlåtes återkallelse får varning meddelas i stället.

255 Har ny omständighet inträffat eller blivit känd sedan beslut om åter- kallelse eller spärrtid har vunnit laga kraft, får återkallelsen hävas eller spärr- tiden sättas ned om synnerliga skäl föreligger.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Verkan av utländsk dom

265

Bestämmelserna om återkallelse, spärrtid, varning och underlåtelse av körkortsingripande m. m. i 16—22, 24 och 2555 tillämpas även i fråga om den som genom lagakraftvunnen dom utom riket har dömts till ansvar i sådant avseende som sägs i angivna lagrum.

Bestämmelserna om återkallelse, spärrtid, varning, erinran och under- låtelse av körkortsingripande m. m. i 16—22, 24 och 25 55 tillämpas även i fråga om den som genom lagakraft- vunnen dom utom riket har dömts till ansvar i sådant avseende som sägs i angivna lagrum.

Traktorkort

275 Bestämmelserna om meddelande av körkortstillstånd i 7, 8 och 11 55 skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om utfärdande av traktorkort, om ej annat följer av 28 5. Traktorkort får ej utfärdas under löpande spärrtid.

285 Traktorkort får utfärdas endast för den som har tillräcklig synskärpa och hörselförmåga för att föra traktor och som även i övrigt uppfyller de medicinska krav som bör ställas upp med hänsyn till trafiksäkerheten. Sökandens synskärpa är tillräcklig, om den med eller utan glasögon eller linser är minst 0,5 på det bästa ögat. Sökandens hörselförmåga är tillräcklig, om han med eller utan hörapparat väl uppfattar vanlig samtalsstämma på en meters avstånd.

295 Traktorkort får utfärdas endast för den som har fyllt 16 år eller, om särskilda skäl föreligger, för den som, har fyllt 15 år.

305 Sökanden får godkännas efter förarprov endast om han i de avseenden som anges i 145 första stycket 1 och 2 uppfyller de krav som bör ställas från trafiksäkerhetssynpunkt.

31 5 Bestämmelsernai 15 5 första stycket, 16 och 18—26 55 gäller i tillämpliga delar i fråga om traktorkort.

Bemyndiganden m. m.

32 5 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytter- ligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag och föreskrifter om undantag från lagen. Detsamma gäller föreskrifter om förarutbildning och registrering av fordonsförare. Regeringen får även meddela föreskrifter om utländska körkorts giltighet i landet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för visst fall förordna om undantag från bestämmelse i denna lag.

Ansvarsbestämmelser 335 Den som för terrängskoter innan han har fyllt 16 år dömes till böter.

34 5 Föres moped eller terrängskoter av barn som ej har fyllt 15 år, dömes den som har vårdnaden om barnet eller, om förseelsen har begåtts av barnet i anställningsförhållande, arbetsgivaren till böter. om han har underlåtit att göra vad som ankommer på honom för att hindra förseelsen. Till samma straff dömes även den som i annat fall tillåter barn som ej har fyllt 15 år att föra moped eller terrängskoter.

355 Den som för fordon i yrkesmässig trafik utan att vara berättigad till det dömes till böter.

365 Den som i yrkesmässig trafik som förare anställer och brukar någon som ej är behörig att föra fordon i sådan trafik dömes till böter. Till samma straff dömes även den som i annat fall överlämnar åt eller tillåter annan att föra fordon i yrkesmässig trafik utan att denne är berättigad till det.

375 Om ansvar för den som i annat fall än som avses i 33—36 55 för fordon i strid mot denna lag finns bestämmelser i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

385 Framföres fordon i strid mot denna lag eller föreskrift som har med- delats med stöd av lagen, skall polisman hindra fortsatt färd som ej kan ske utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller annan olägenhet.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

395

Domstolsförfarandet

Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som an- ges i särskild författning.

I mål som avses i första stycket har domstol samma befogenhet som länsstyrelse har när den handlägger körkortsärende. Domstols beslut om varning eller återkallelse skall delges den som beslutet rör.

Mot beslut om varning enligt denna lag får talan ej föras.

Domstolsförfarandet m. m.

Länsrätt handlägger mål vari prövas fråga om återkallelse, varning eller erinran enligt denna lag eller fråga om motsvarande åtgärd rörande utländskt körkort (körkortsmål). Fråga om om- prövning i fall som avses i 25 _5' hand- lägges dock av länsrätt endast om domstol tidigare har beslutat i saken. Har körkort eller traktorkort omhän- dertagits prövar länsrätten om det skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

] körkortsmål får domstol meddela föreläggande om att läkarintyg eller

bevis om godkäntföraiprov skall inges samt meddela nya eller ändrade före- skrifter för behörigheten att föra for- don ävensomförordna attförnyadper- sonutredning skall företas vid senare tidpunkt.

Motföreläggande som anges i and— ra stycket får talan ej föras.

40 _5'

Beslut om återkallelse, varning eller erinran enligt denna lag skall delges den som beslutet rör.

Mot beslut om erinran får talan fö- ras endast av allmänt ombud som an— ges i 41 5.

4] 35

I varje län skall hos länsstyrelsen/in- nas ett allmänt ombud somför det all- männas talan i körkortsmål.

Regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer förordnar all- mänt ombud och ersättare för denne samt meddelar de närma/'eföreskrifier som behövs ifråga om ombudets verk- samhet.

425

Allmänt ombud äger rätt att anföra besvär mot beslut av länsrätt och kam- marrätt i körkortsmål, varvid talan även fårhras till motpartens förmån.

] körkortsmål skall mun tlig förhand- ling hållas om allmänt ombud begär det samt,/örhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar emot det.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 .v'

Besvär av allmänt ombud mot beslut som anges i 42 5" skall ha inkommit till den domstol som har att pröva besvä- ren inom tre veckorfi'ån den dag det överklagade beslutet meddelades.

Har part anfört besvär mot dylikt beslut äger även motpart föra talan häremot, trots att den för honom gäl- lande besvärstiden utgått. Parte/t skall dock inkomma med sådana besvär inom en vecka från utgången av den tid inom vilken deförst anförda besvä- ren sku/le ha anförts. Åre/"kallas eller förfaller eljest den. första besvärstalan. är även den senare besvärstalan för- fallen.

Denna lag träder i kraft den Förordnande om ikraftträdande får begränsas till vissa av de nya bestäm- melserna.

Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs.

4. Förslag till Förordning om ändring i körkortsförordningen (1977:722)

Härigenom föreskrives

dels att 10, 14, 33, 35, 36, 49, 52, 59, 77, 82. 83. 88, 90. 91, 92, 93. 94, 106 och 10755 körkortsförordningen (1977:722) skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i förordningen skall införas tre nya paragrafer. 35a, 94 a och 94b55, av nedan angivna lydelse.

Inledande bestämmelser

15 Denna förordning gäller i anslutning till körkortslagen (1977:477) behörigheten att föra motorfordon, terrängmotorfordon. traktor och mo- torredskap. utbildning av motorfordonsförare, registrering av körkortshavare, innehavare av traktorkort och personer för vilka spärrtid löper.

25 Statens trafiksäkerhetsverk är central körkortsmyndighet. Länsstyrelserna är regionala körkortsmyndigheter. För registrering som avses i 15 finns ett för landet gemensamt kör-

kortsregister.

35 Om undantag från körkortslagen (1977:477) och denna förordning finns bestämmelser i bland annat kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning, militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) och vägtrafik- kungörelsen (1974298) för civilförsvaret. Om utländska körkort finns särskilda bestämmelser.

45 Vid tillämpningen av körkortslagen (1977:477) och av denna förordning har följande beteckningar nedan angiven betydelse.

Beteckning

Betydelse

Bil

Buss

Cykel

Fordon

Körkort

Körkortshavare

Körkortstillstånd

Körkortsunderlag Lastbil

Lekfordon Lätt lastbil

Lätt motorcykel

Lätt släpfordon

Moped

Motorfordon som 'är försett med tre eller flera hjul eller medar eller med band och som ej är att anse som motorcykel eller moped. Bilar indelas i personbilar, lastbilar och bussar

Bil som är inrättad för befordran av flera än åtta personer utöver föraren, även om bilen dessutom 'är inrättad för annat ändamål

1. Fordon som är avsett att drivas med tramp— eller vev- anordning och ej är lekfordon

2. Eldriven rullstol som föres av den åkande och är kon- struerad för en hastighet av högst 15 kilometer i timmen

Anordning på hjul, band, medar eller liknande som är inrättad för fa'rd på marken och ej löper på skenor. Fordon indelas i motordrivna fordon, släpfordon, terrängsläp, efterfordon, sidvagnar, cyklar, hästfordon och övriga fordon

Bevis om behörighet att föra bil, motorcykel eller terrängvagn

1. Den för vilken körkort får utfärdas enligt körkortstillstånd 2. Den för vilken finns utfärdat men ej utlämnat körkort

3. Den som har körkort 4. Den som har rätt till förnyelse av körkort enligt 15 5 andra stycket andra punkten körkortslagen (1977:477)

Meddelat tillstånd att körkort får utfärdas Handling avsedd för färdigställande av körkort Bil som ej är att anse som personbil eller buss. Lastbilar indelas i lätta lastbilar och tunga lastbilar

Fordon som är avsett uteslutande för lek Lastbil med totalvikt av högst 3,5 ton

Motorcykel vars motor har en slagvolym av högst 125 ku- bikcentimeter

1. Släpfordon med totalvikt av högst 750 kilogram

2. Släpfordon med totalvikt över 750 kilogram under förut- sättning att den ej överstiger dragfordonets tjänstevikt och att dragfordonets och släpfordonets sammanlagda totalvikt ej överstiger 3,5 ton

Sådant motorfordon 1. på två hjul eller medar, med eller utan sidvagn, eller

Beteckning

Betydelse

Motorcykel

Motordrivet fordon

Motorfordon

Motorredskap

Motortrafikled

Motorväg

Personbil

Släpfordon

Terräng Terrängfordon Terrängmotor- fordon

Terrängskoter Terrängsläp

Terrängvagn

Tjänstevikt på bil, traktor eller motorredskap

2. på tre hjul eller medar med en tjänstevikt, beräknad såsom för moped, av högst 400 kilogram, som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras till avsevärt högre hastighet och som drives antingen av förbrännings- motor med en slagvolym av högst 50 kubikcentimeter eller av elektrisk motor

1. Motorfordon på två hjul eller medar, med eller utan sidvagn. dock ej moped

2. Motorfordon på tre hjul eller medar med en tjänstevikt, beräknad såsom för motorcykel, av högst 400 kilogram, dock ej moped Motorcyklar indelas i lätta motorcyklar och tunga motorcyklar

Fordon som för framdrivande är försett med motor, dock ej flygplan eller sådan eldriven rullstol som är att hänföra till cykel. Motordrivna fordon indelas i motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon

Motordrivet fordon som ej är terrängmotorfordon och som är inrättat ]. huvudsakligen för att självständigt användas till person- eller godsbefordran, eller

2. för annat ändamål än som anges under 1, om fordonet ej är att anse som traktor eller motorredskap Motorfordon indelas i bilar, motorcyklar och mopeder

Motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen som ar- betsredskap och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras till högre hastighet

Väg eller vägsträcka som är utmärkt som motortrafikled med härför avsett vägmärke

Väg eller vägsträcka som är utmärkt som motorväg med härför avsett vägmärke

Bil som är inrättad huvudsakligen för befordran av personer, dock högst förare och åtta passagerare

Fordon som är inrättat för koppling till bil, traktor eller mo— torredskap och avsett för person- eller godsbefordran eller för att bära anordning för drivande av bilen, traktorn eller mo— torredskapet. Släpfordon indelas i lätta släpfordon och tunga släpfordon.

Område som ej är att anse som väg Terrängmotorfordon och terrängsläp

Motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för att själv- ständigt användas till person- eller godsfordran i terräng

Terrängmotorfordon med en tjänstevikt av högst 400 kilogram

Fordon som är inrättat för att dragas av terrängmotorfordon och ej är släpfordon

Terrängmotorfordon med en tjänstevikt över 400 kilogram

Sammanlagda vikten av fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri,

_________________——_#———

Beteckning

Betydelse

Tjänstevikt på motorcykel eller moped

Tjänstevikt på släpfordon

Tjänstevikt på terrängmotor- fordon

Totalvikt på bil, traktor eller motorredskap

Totalvikt på släpfordon

Trafikskola Trafiksyn

Traktor

Traktorkort Tung lastbil

Tung motorcykel

Tungt släpfordon

Väg

Yrkesmässig trafik

verktyg och reservhjul som hör till fordonet. bränsle, smörjolja och vatten, föraren

Sammanlagda vikten av fordonet i normalt, fullt driftfardigt skick utan sidvagn. verktyg som hör till fordonet, bränsle, smörjolja och vatten

Vikten av fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid an- vändning av tyngsta till fordonet hörande karosseri

Sammanlagda vikten av fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri. verktyg som hör till fordonet, bränsle, smörjolja och vatten

Summan av fordonets tjänstevikt och den beräknade vikten av det största antal personer utom föraren och den största mängd gods som fordonet är inrättat för Summan av fordonets tjänstevikt och den beräknade vikten av det största antal personer och den största mängd gods som fordonet är inrättat för Yrkesmässig utbildning av bil— eller motorcykelförare

Synorganens funktion i sådana avseenden som har betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt

Motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för att draga annat fordon eller arbetsredskap och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras till högre hastighet.

Bevis om behörighet att föra traktor Lastbil med totalvikt över 3,5 ton

Motorcykel vars motor har en slagvolym som överstiger 125 kubikcentimeter

Annat släpfordon än lätt släpfordon

l. Sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt användes för trafik med motorfordon.

2. led som är anordnad för cykeltrafik,

3. gång- eller ridbana invid led eller plats som avses under 1 eller 2

Trafik som bestämmelserna om yrkesmässig trafik i förord- ningen (19402910) angående yrkesmässig automobiltraftk m, m. tillämpas på

55 Kan i fråga om visst fordon eller viss fordonstyp ej med ledning av 45 bestämmas till vilket slag av fordon som fordonet eller fordonstypen skall höra, prövas frågan av statens trafiksäkerhetsverk. Finns skäl att hänföra visst fordon eller viss fordonstyp till annat slag av fordon än som skulle bli fallet med tillämpning av 4 5, prövar trafiksä- kerhetsverket fråga härom.

6 5 Vad som föreskrives i körkortslagen (1977:477) eller i denna förordning för visst slag av fordon gäller även chassi till sådant fordon.

Körkort K örkortsklasser

75 Körkort utfärdas i klasserna A****, *B***, AB***, *B**E, AB**E, *BC*E, ABC*E, *B*DE, AB*DE. *BCDE och ABCDE. Taxibehörighet kan förenas med körkortsklass som omfattar behörigheten B.

Sky/dighet att medföra körkort

8 5 Körkort och sådan i 32 5 avsedd handling som upptager särskilt villkor för kortets giltighet skall medföras under färd med bil, motorcykel eller terrängvagn och på tillsägelse visas upp för trafikinspektör, bilinspektör eller polisman. Kortet och handlingen skall vara i sådant skick, att de kan läsas utan svårighet.

Körkortstillstånd

9 5 Fråga om körkortstillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd. Vistas han i annat län än det där han är kyrkobokförd, får länsstyrelsen hänskjuta ansökningen till det andra länet, om sökanden begär det eller länsstyrelsen eljest finner det lämpligt.

Fråga om körkortstillstånd för den som ej är kyrkobokförd i landet prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden vistas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

105

Körkortstillstånd och utfärdat men ej utlämnat körkort förfaller, om kör- kortshavaren ej har avlagt godkänt förarprov inom tolv månader efter till- ståndets meddelande. Tillståndet skall innehålla erinran om detta och om att återkallelse kan ske i fall som avses i 16 eller 19 5 körkortslagen (1977:477).

Om förlängning av den i första stycket angivna tiden finns bestämmelser i 48 5.

Under spärrtid får ansökan om körkortstillstånd ej slutligt prövas för- rän tidigast en rnånadföre spärrtidens utgång.

115 Ansökan om körkortstillstånd göres skriftligen på särskild blankett. Till ansökningshandlingen skall fogas läkarintyg och, om ej annat följer av 395 denna förordning, besked om personutredning. Läkarintyget skall vara utfärdat inom tre månader och personutredningen dagtecknad inom en månad före ansökningen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Personutredningen göres av polismyndigheten i sökandens kyrkobokfö- ringsort eller, om han ej är kyrkobokförd i landet, av polismyndigheten i den ort där han vistas. Länsstyrelsen får själv eller genom polismyndighet föranstalta om ytterligare utredning.

125 Länsstyrelsen föreskriver, när körkortstillstånd meddelas, de villkor för körkort som föranledes av medicinska skäl. Länsstyrelsen får begränsa körkorts giltighet till att avse automatväxlad bil. När körkortstillstånd meddelas efter återkallelse eller efter beslut vari- genom spärrtid har bestämts, får länsstyrelsen som villkor för körkort fö- reskriva att bevis om godkänt förarprov skall ges in efter viss tid eller vid regelbundet återkommande tillfällen eller förordna att förnyad personut- redning skall ske vid vissa tidpunkter eller meddela annan föreskrift. som är påkallad från trafiksäkerhetssynpunkt.

Förhandsbesked

13 & Önskar sökanden få prövat om det med hänsyn till sådana förhållanden som skall anges i läkarintyg eller personutredning föreligger hinder mot att körkortstillstånd meddelas, behöver endast den handling som åberopas fogas till ansökningshandling som sägs i 11 &.

Länsstyrelsen får själv eller genom polismyndighet föranstalta om ytter- ligare utredning.

14ä

Förligger med hänsyn till de ingivna handlingarnas innehåll eller vad som i övrigt är känt ej hinder mot att körkortstillstånd meddelas sökanden. fö- relägger länsstyrelsen denne att inom viss tid komplettera ansökningen med intyg eller besked som skall företes enligt 11 ?; men som ej har givits in i ärendet tidigare. Har prövningen visat att körkortstillstånd kan meddelas endast på särskilt villkor, skall sökanden underrättas om detta.

Följer sökanden ej förelåggandet är ansökan förfallen.

Stadgandet i I 0 _f tredje stycket gäl- ler även ansökan om förhandsbesked.

15 5 Statens trafiksäkerhetsverk utfärdar under iakttagande av körkortslagen (1977:477) körkort, om sökanden har undertecknat körkortsunderlag och givit in välliknande fotografi av sig.

F örarprov

16 & Förarprov består av förhör och körprov och avlägges inför sådan tjäns- teman hos statens trafiksäkerhetsverk eller sådan befattningshavare vid för- svarsmakten, som har förordnats att förrätta förarprov, eller inför sådan lärare i gymnasieskolan, som ger utbildning för avläggande av förarprov.

I gymnasieskolan får förarprov avläggas som delprov under utbildningens gång.

Förordnande att förrätta förarprov lämnas av statens trafiksäkerhetsverk i fråga om tjänsteman hos verket och av överbefälhavaren i fråga om be- fattningshavare vid försvarsmakten. Förordnande för befattningshavare vid försvarsmakten att förrätta förarprov får lämnas den som trafiksäkerhets- verket har godkänt.

175 Vid förarprov skall sökanden förete bevis om förarutbildning för for- donsslaget. Beviset skall vara utfärdat av den som har meddelat utbild- ningen. Avser provet körkort för behörigheten C, D eller E, skall sökanden förete bevis om särskild förarutbildning eller intyg om att han under de senaste tolv månaderna i betydande omfattning har fört bil under olika traftkförhållanden. Bevis eller intyg som avses i första stycket behöver ej företes. om sökanden inom tre år före anmälan till förarprov har haft körkort med den behörighet som sökes.

185 Vid förarprov för taxibehörighet skall sökanden, om han ej inom tre år före anmälan har haft sådan behörighet eller körkort med behörigheten C eller D, förete bevis om särskild förarutbildning eller intyg om att han under de senaste tolv månaderna i betydande omfattning har fört bil under olika trafikförhållanden.

19 & Förarprov får utom i gymnasieskolan avläggas endast av den för vilken finns utfärdat körkort med den behörighet som provet avser.

205 Sökande som avlägger förarprov inför tjänsteman hos statens trafiksä- kerhetsverk skall tillhandahålla för provet lämpligt fordon.

U tlämnande av körkort

21 & Körkort lämnas ut endast om sökanden har godkänts vid förarprovet. Förarprov för taxibehörighet behöver dock ej avläggas, om sökanden har körkort med behörigheten C. Att förarprov ej heller behöver avläggas i vissa fall efter återkallelse följer av 42 å.

225 Körkort lämnas ut av den som har förrättat förarprov eller av den militära myndighet eller den gymnasieskola vid vilken sökanden har utbildat sig. Skall förarprov ej avläggas, lämnar statens trafiksäkerhetsverk ut kör- kortet i samband med utfärdandet. Har sökanden giltigt körkort eller traktorkort, som har utfärdats för honom tidigare, skall kortet återlämnas innan det sökta körkortet lämnas ut. Har det tidigare körkortet eller traktorkortet förstörts eller förkommit, skall han innan det sökta körkortet lämnas ut i stället skriftligen anmäla förlusten till den länsstyrelse som enligt 26% eller 57% andra stycket har att pröva frågan om förnyelse av körkortet eller traktorkortet. Har körkortshavaren i fall som avses i andra stycket anmält, att hans körkort eller traktorkort har förstörts eller förkommit, och kommer kortet senare till rätta, skall han genast överlämna detta till den länsstyrelse som har mottagit anmälan om förlusten.

Förnyelse

235 Fråga om förnyelse enligt 15 5 andra stycket körkortslagen (1977:477) prövas av statens trafiksäkerhetsverk.

245 Har körkortshavarens namn eller personnummer ändrats. skall körk- ortshavaren inom tre veckor efter ändringen ansöka om förnyelse av kör- kortet.

255 Körkort förnyas efter ansökan av körkortshavaren, om det har 1. förstörts eller förkommit, eller 2. förändrats så att det ej lämpligen kan användas.

265 Fråga om förnyelse enligt 24 eller 25 5 prövas av länsstyrelsen i det län, där körkortshavaren är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i landet, av den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet.

275 Om förnyelse i andra fall än som avses i 23—25 55 gäller 34. 44 och 45 55.

285 Vid förnyelse av körkort skall körkortshavaren på anmodan under- teckna körkortsunderlag och ge in välliknande fotografi av sig.

295 Förnyat körkort tillhandahålles av statens trafiksäkerhetsverk. Förnyat körkort lämnas ut, utom i fall som avses i 255 ], endast om körkortshavaren har återlämnat det tidigare körkortet. Har det tidigare kör— kortet förstörts eller förkommit. skall han, innan det nya körkortet lämnas ut. i stället skriftligen anmäla förlusten till länsstyrelse som avses i 26 5.

305 Har körkortshavaren i fall som avses i 255 1 eller 295 andra stycket anmält. att hans körkort har förstörts eller förkommit, och kommer körkortet senare till rätta. skall han genast överlämna detta till den länsstyrelse som har mottagit anmälan om förlusten.

Behörighetsbevis 315 Körkort skall vara skärt och utformat enligt bilaga till denna förordning.

325 Föreskrivet villkor. som innebär att körkortshavaren under färd skall använda annat hjälpmedel än glasögon eller linser eller hörapparat eller att fordon, som han för, skall vara försett med särskild anordning eller vara av särskild beskaffenhet eller att viss särskild trafikföreskrift skall iakttagas. eller annat sådant villkor. som kan kontrolleras vid färd. skall tagas upp i särskild handling. Begränsning av behörighet till att gälla endast auto- matväxlad bil får dock i stället anges på körkortet. I handling som avses i första stycket anges att den skall medföras under färd med bil. motorcykel eller terrängvagn.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskild utredning

33

Finns anledning antaga, att kör- kortshavare ej uppfyller de förutsätt- ningar som gäller för erhållande av körkort, utreder den länsstyrelse som har meddelat körkortstillstån- det skyndsamt frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen får före— lägga honom att inkomma med lä- karintyg eller bevis om godkänt fö- rarprov. ] föreläggandet fär föreskri— vas, att undersökning eller prov ska/I verkställas av viss person eller av per- son med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen får också självföranstalta om utredning som be— hövs.

;

Finns anledning antaga, att kör- kortshavare ej uppfyller de förutsätt- ningar som gäller för erhållande av körkort, utreder den länsstyrelse som har meddelat körkortstillstån- det eller allmänt ombud vid denna länsstyrelse skyndsamt frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen eller det allmänna ombudet får förelägga honom att inkomma med läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov.

] föreläggande som avses [första stycket får föreskrivas, att undersök- ning eller prov skall verkställas av viss person eller av person med viss sak- kunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen eller det allmänna om- budet/år också själv föranstalta om ut- redning som behövs.

Beslut om föreläggande enligt första stycket skall innehålla erinran om att återkallelse kan ske enligt 165 8 körkortslagen (1977:477), om föreläg— gandet ej följes.

345 Finner den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet att villkor bör föreskrivas i fall då körkortstillstånd har meddelats utan föreskrift eller att meddelad föreskrift bör ändras eller upphävas, beslutar länsstyrelsen härom. I fråga om sådant beslut skall 325 tillämpas på motsvarande sätt. Länsstyrelsen får också förordna att förnyad personutredning skall företagas vid senare tidpunkt. Föranleder beslut som avses i första stycket ändring av texten i utfärdat körkort, skall körkortet förnyas. I beslutet skall körkortshavaren föreläggas att inom viss tid vidtaga de åtgärder som behövs för att han skall erhålla förnyat körkort. Beslutet skall innehålla erinran om att återkallelse kan ske enligt 165 9 körkortslagen (1977:477), om föreläggandet ej följes. Fråga om förnyelse enligt andra stycket prövas av länsstyrelse som avses i 35 5. Vid förnyelsen skall 28—30 55 tillämpas på motsvarande sätt.

Återkallelse och spärrtid 35 %

Fråga om återkallelse prövas av länsrätten i det län där körkortstill- ståndet har meddelats och efter an-

Fråga om återkallelse prövas av länsrätten i det län där körkortstill- ståndet har meddelats och efter an-

Nuvarande lydelse

mälan av länsstyrelsen där. Har nytt körkortstillstånd meddelats i annat län efter körkortets utfärdande, gäl- ler vad nu har sagts i stället länsrät- ten och länsstyrelsen i det länet.

Fråga om medgivande enligt 25 tredje stycket körkortslagen (1977:477) prövas i samband med prövning av fråga om återkallelse. Efter ansökan av den vars körkort har återkallats prövas fråga om så- dant medgivande av den länsrätt som har meddelat beslutet om återkallelse. Ansökan ges in till länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

mälan av allmänt ombud där. Har nytt körkortstillstånd meddelats i annat län efter körkortets utfärdan- de, gäller vad nu har sagts i stället länsrätten och det allmänna ombudet i detta län.

Är körkortshavaren kyrkobokförd eller vistas han stadigvarande i annat län än det där fråga om återkallelse ska/l prövas enligt första stycket, får länsrätten i sistnämnda län hänskjuta mål som avses i första stycket till länsrätten i kyrkobokföringslänet eller vistelse/änet om körkortshavaren be- gärdet eller den länsrätt, där anmälan enligt första stycket gjorts, eljest finner det lämpligt. Vid länsrätten i kyrka- bokfiringslänet eller vistelse/änet handlägges även de ytterligare an- märkningar ifråga om körkortshavare som inkommer dit före målets avgö- rande.

Fråga om medgivande enligt 25 tredje stycket körkortslagen (1977:477) prövas i samband med prövning av fråga om återkallelse. Efter ansökan av den vars körkort har återkallats prövas fråga om så- dant medgivande av länsstyrelsen i det län där körkortstillståndet har meddelats.

35a5'

Anmälan enligt 35 5 första stycket skall göras inom sex månader från den dag åberopad dom i brottmål vann laga kraft respektive straffo'reläggande eller ordningsföreläggande godkändes eller beslut om åtalsunderlåtelse fat- tades och i övriga fall från den dag det aktuella förhållandet blev känt för det allmänna ombudet. Vid anmälan på grund av upprepade förseelser räknas tidsfristen från den senaste domen eller motsvarande.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vad i första stycket stadgats gäller ej medicinska förhållanden eller då körkortshavaren själv begärt att få körkortet återkallat.

Den i första stycket angivna anmäl- ningsfristen får på ansökan av allmänt ombudförlängas av länsrätt som avses i35 5 första stycket. Ansökan om för- längning skall ha inkommit till länsrät- ten innan f'risten utgått.

365

Har beslut om körkorts omhän- dertagande kommit in till länsstyrel- se enligt 505 andra stycket, anmäler länsstyrelsen skyndsamt ärendet hos länsrätten. Länsrätten prövar frågan

Har beslut om körkorts omhän- dertagande kommit in till länsstyrel- se enligt 50 5 andra stycket, anmäler allmänt ombud skyndsamt ärendet hos länsrätten.

om körkortet skall återkallas til/s vida- re eller återstä/las til/föraren.

37 5 Har utlämnat körkort återkallats helt eller delvis, skall körkortshavaren efter anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet, om körkortet ej har förstörts eller förkommit. Avser återkallelsen körkort som ej har lämnats ut, skall den myndighet som innehar körkortet överlämna det till länsstyrelsen.

Upphäves beslut om återkallelse, återställes körkortet till körkortshavaren eller i fall som avses i första stycket andra punkten till myndigheten.

385 Spärrtid som avses i 21 5 körkortslagen (1977:477) räknas från del- givningen av beslut om körkortets omhändertagande. Om sådant beslut ej har meddelats räknas spärrtiden från delgivningen av beslut om åter- kallelse tills vidare. Om ej heller sådant beslut har meddelats räknas spärr- tiden från delgivningen av beslut om slutlig återkallelse. Spärrtid som be- slutas vid prövning av fråga om förhandsbesked eller körkortstillstånd löper från dagen för beslutet därom.

395 Har för återkallelse ej åberopats annan grund än som avses i 165 2, 3 eller 4 körkortslagen ( 19771477) och göres ansökan om körkortstillstånd eller förhandsbesked senast en månad efter spärrtidens utgång behöver be- sked om personutredning ej bifogas ansökningen. Föreligger särskilda skäl får dock förordnas om personutredning. Beslut om förlängning av spärrtid eller beslut om ny spärrtid får ej meddelas utan att förnyad personutredning har skett.

405 Fråga om spärrtid enligt 21 5 andra och tredje styckena körkortslagen (1977:477) prövas av länsstyrelse som avses i 35 5 eller, om spärrtid ej har beslutats i samband med återkallelse, av den länsstyrelse som har meddelat

beslutet om spärrtid. Vid prövningen gäller 395 i tillämpliga delar i fråga om den utredning som skall ligga till grund för prövningen.

41 5 I beslut om spärrtid, skall anges om med hänsyn till då föreliggande förhållanden besked om personutredning behöver företes vid ansökan om körkortstillstånd eller förhandsbesked.

425 Efter återkallelse av körkort enligt 165 1—6 körkortslagen (1977:477) lämnas körkort ut utan att nytt, godkänt förarprov behöver avläggas, om spärrtiden har varat högst sex månader och ansökan om körkortstillstånd har gjorts inom tid som anges i 39 5. Föreligger särskilda skäl får dock i beslut om återkallelse bestämmas att godkänt förarprov skall avläggas.

435 Har körkort återkallats enligt 165 7 körkortslagen (1977:477) och har det förhållande som har föranlett återkallelsen upphört, återställes körkortet, om ansökan därom göres inom ett år från den tidpunkt som anges i 38 5. Föreligger särskilda skäl får dock bestämmas att godkänt förarprov skall avläggas. Har körkort återkallats enligt 165 8 körkortslagen återställes körkortet, om körkortshavaren har vidtagit förelagd åtgärd inom tid som har angivits i beslutet.

445 Körkort som har återkallats enligt 165 9 körkortslagen (1977:477) för- nyas, om körkortshavaren har ansökt om förnyelse inom tid som har angivits i beslutet om återkallelse.

455 Har återkallelse begränsats enligt 17 5 körkortslagen (1977:477), skall körkortet förnyas.

465 Vid förnyelse enligt 44 eller 455 skall 285 och 295 första stycket tillämpas på motsvarande sätt.

475 Fråga om återställande enligt 435 eller förnyelse enligt 44 eller 45 5 prövas av länsstyrelse som avses i 35 5.

485 Har körkortstillstånd eller utfärdat men ej utlämnat körkort återkallats tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet och häves återkallelsen, får länsrätten förlänga den i 105 angivna tiden inom vilken godkänt förarprov skall avläggas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 49 5 Varning Erinran Bestämmelserna i35 5_/örsta stycket Beslut om erinran enligt 22 a 5 tillämpas på rnotsvarartde sätt ifråga körkortslagen( 1 97 7.4 7 7) meddelas av om varning. allmänt ombudSådant beslut får ej

meddelas efter utgången av den tids- frist som anges i 35 a 5' första stycket.

Av 39 5" körkortslagen framgår att beslut om erinran får meddelas även av länsrätt.

Omhändertagande

505 1 fall som avses i 23 5 körkortslagen (1977:477) beslutar polismyndighet eller åklagare om omhändertagande. Beslutet skall meddelas skyndsamt och delges körkortshavaren. Har körkortet lämnats ut till körkortshavaren och har det ej förstörts eller förkommit, skall han efter anmaning överlämna det till myndighet som har meddelat beslutet.

Snarast möjligt, och i fall som avses i 235 första stycket körkortslagen inom 48 timmar, sändes beslutet till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet. Vid beslutet fogas uppgift om delgivning, körkort som har överlämnats i anledning av beslutet, föreliggande utredning och, om beslutet har meddelats enligt 235 första stycket körkortslagen, redogörelse för de skäl som har föranlett åtgärden. Sådan redogörelse lämnas också om beslutet har meddelats enligt 235 andra stycket körkortslagen och al— koholkoncentrationen i körkortshavarens blod ej har uppgått till 0,8 promille. Delges beslutet eller överlämnas körkortet senare, meddelas detta snarast möjligt till länsstyrelsen. Körkortet sändes till länsstyrelsen.

51 5 Har körkort omhändertagits enligt 23 5 körkortslagen (1977:477) och har det ej lämnats ut till körkortshavaren, skall myndighet som innehar körkortet överlämna det till den länsstyrelse som har meddelat körkorts— tillståndet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underlåte/se av körkortsingripande m. m.

525

Omprövning som avses i 255 körkortslagen (1977:477) göres av den länsstyrelse eller länsrätt som har beslutat tidigare i saken. Ansökan om omprövning ges in till länsstyrelsen.

Är sökanden kyrkobokförd eller vis- tas han stadigvarande i annat lön än det där/råga om omprövning skall up- tagas av länsrätt enligt första stycket. får länssrätten i sistnämnda län hän- skjuta ansökan till länsrätten i kyrko- bokföringsla'net eller viste/selänet om sökanden begär det eller den länsrätt, där ansökan enligt första stycket gjorts, eljestjinner det lämpligt.

Traktorkort

535 Förarprov består av förhör och avlägges inför den som statens tra- fiksäkerhetsverk har förordnat därtill eller inför sådan lärare i gymnasie- skolan som ger utbildning för avläggande av förarprov. Godkännes sökanden utfärdas bevis därom.

545 Fråga om utfärdande av traktorkort prövas av länsstyrelse. Bestäm- melserna i 95 skall därvid tillämpas på motsvarande sätt. Traktorkort lämnas ut av den länsstyrelse som har utfärdat kortet.

555 Bestämmelserna i ll, 12 och 32 55 skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om traktorkort. Vid ansökan om traktorkort skall dock ges in även bevis om godkänt förarprov. Beviset skall vara utfärdat inom tre må- nader före ansökan.

565 Bestämmelserna om förhandsbesked i 13 och 14 55 skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om traktorkort. Föreläggande som avses i 145 skall dock gälla även bevis om godkänt förarprov. l ärende om förhandsbesked får prövas även fråga om sådana särskilda skäl som avses i 295 körkortslagen (1977:477) föreligger.

57 5 Bestämmelserna om förnyelse i 24 och 25 55 skall tillämpas på mot- svarande sätt i fråga om traktorkort. Traktorkort behöver dock ej förnyas. om ändringen i stället kan föras in på kortet.

Fråga om förnyelse av traktorkort prövas av länsstyrelsen i det län, där innehavaren är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i landet, " av den länsstyrelse som har utfärdat traktorkortet.

Förnyat traktorkort tillhandahålles av länsstyrelsen. I övrigt skall bestäm- melserna i 29 och 30 55 tillämpas på motsvarande sätt vid förnyelse av traktorkort.

58 5 Traktorkort skall innehålla uppgift om innehavarens fullständiga namn och personnummer, den länsstyrelse som har utfärdat traktorkortet och da- gen för utfärdandet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 59 5

Bestämmelserna om särskild ut- Bestämmelserna om särskild ut- redning, återkallelse, varning, om- redning, återkallelse, varning, erin- händertagande och underlåtelse av ran. omhändertagande och underlå- körkortsingripande rn. m. i 33—52 55 telse av körkortsingripande m. m. i gäller i tillämpliga delar traktorkort. 33—52 55 gäller i tillämpliga delar Förnyelse enligt 345 andra stycket traktorkort. Förnyelse enligt 345 skall ej ske, om ändringen i stället andra stycket skall ej ske, om änd- kan föras in på kortet. ringenistället kan förasin på kortet.

Förarutbildning Trafikskola

605 Trafikskola får drivas endast efter tillstånd av statens trafiksäkerhets- verk. Verket utövar tillsyn över trafikskola.

615 Över ansökan om tillstånd enligt 605 inhämtar statens trafiksäker— hetsverk yttrande av länsstyrelsen i det län där skolan skall drivas. Tillstånd får meddelas fysisk eller juridisk person, som med hänsyn till

vederhäftighet och andra på frågan inverkande omständigheter bedömes ha förutsättningar att driva trafikskola på sådant sätt, att kravet på god förarutbildning blir tillgodosett.

Tillstånd förenas med de villkor och bestämmelser som behövs. För- anleder ej särskilda förhållanden annat, utfärdas tillståndet tills vidare.

625 Vid trafikskola skall finnas en godkänd trafikskolechef, som svarar för att skolan drives på sätt som sägs i 6l 5 andra stycket.

635 Vid trafikskola skall finnas en eller flera godkända utbildningsledare, som är ansvariga för utbildningsarbetet. Om så behövs med hänsyn till omfattningen av skolans verksamhet, skall vid skolan utöver utbildningsledare finnas en eller flera godkända tra- fiklärare.

645 Fråga om godkännande som trafikskolechef, utbildningsledare eller tra- fiklärare prövas av statens trafiksäkerhetsverk. lntyg huruvida sökande med hänsyn till sina personliga förhållanden får anses lämplig som utbildningsledare eller tranklärare utfärdas av polismyn- digheten i sökandens kyrkobokföringsort eller, om han ej är kyrkobokförd i landet, av polismyndigheten i den ort där han vistas.

655 l trafikskola skall finnas de läromedel och den undervisningsmateriel i övrigt som behövs för den teoretiska undervisningen och lokal som är lämplig för sådan undervisning.

Undervisningen skall bedrivas enligt kursplaner, som statens trafiksä- kerhetsverk fastställer. För varje elev skall föras utbildningskon.

665 Trafikskolechefskall föra anteckningar om undervisningen och årligen före februari månads utgång till statens trafiksäkerhetsverk sända in re- dogörelse för undervisningen under nästföregående år.

675. Statens trafiksäkerhetsverk får återkalla tillstånd att driva trafikskola, om

1. tillståndshavaren befinnes olämplig att driva trafikskola,

2. utbildningen i trafikskola bedrives i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på ett otillfredsställande sätt, eller

3. undervisning ej har bedrivits vid skolan under de senaste tolv må- naderna.

685 Finner statens trafiksäkerhetsverk att den som har godkänts som tra- fikskolechef, utbildningsledare eller trafiklärare är olämplig, får verket åter- kalla godkännandet.

695 Har innehavare av tillstånd att driva trafikskola eller trafikskolechef, utbildningsledare eller trafiklärare vid sådan skola gjort sig skyldig till för- farande eller försummelse som kan föranleda återkallelse av tillstånd eller godkännande, men kan det antagas, att han skall låta sig rätta utan sådan åtgärd, får varning i stället meddelas.

70 5 Beslut om återkallelse eller varning delges den som avses med beslutet.

715 Om förarutbildning i gymnasieskolan gäller särskilda bestämmelser.

Övningskörning

725 Den som för att erhålla körkort vill öva sig i körning med motorfordon eller fordonståg som han ej har körkort för får föra fordonet eller fordonståget vid övningskörning under de förutsättningar som anges i 73—78 55.

735 Den som för fordon vid övningskörning skall ha uppnått en ålder av 1. 16 år för körning med lätt motorcykel. 2. 17 år 9 månader för körning med personbil eller lätt lastbil utan till- kopplat tungt släpfordon. 3. 18 år för körning med tung motorcykel, personbil eller lätt lastbil med tillkopplat tungt släpfordon eller tung lastbil.

4. 19 år för körning med buss. Utan hinder av första stycket 3 får den som har fyllt 16 men ej 18 år föra tung motorcykel vid övningskörning i trafikskola under förutsättning att den som övar uppsikt över körningen medföljer på motorcykeln eller i sidvagn till denna.

745 Övningskörning skall ske under uppsikt av person, som har fyllt 21 år och sedan minst tre år har körkort för fordon av det slag körningen avser samt har vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon.

75 5 Vid övningskörning med bil skall den som har uppsikt över körningen medfölja i bilen vid den körandes sida, om ej körningen äger rum inom körgård, som är godkänd av statens trafiksäkerhetsverk, och sker i enlighet med verkets föreskrifter.

Utan hinder av första stycket får övningskörning i gymnasieskolan efter det första ledet i utbildningen ske utanför körgård även om den som har uppsikt över körningen ej medföljer i bilen.

765 Vid övningskörning med sådant fordon eller fordonståg som kräver behörigheten C, D eller E skall den som övningskör ha körkort med be- hörigheten B eller inom tre år före övningskörningen ha haft körkort, som omfattade fordon av det slag med vilket körningen äger rum.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

775

Den vars körkort har återkallats Den vars körkort har återkallats eller omhändertagits får övningsköra eller omhändertagits eller som fält med motorfordon endast vid tra- avslag/m” ansökan om körkortstillstånd fikskola, i gymnasieskolan elleri ut- eller erhållit negativt förhandsbesked bildning vid försvarsmakten. får övningsköra med motorfordon

endast vid trafikskola, i gymnasie- skolan eller i utbildning vid försvars- makten.

78 5 Övningskörning på motorväg eller motortrafikled får ske endast med bil. Sådan övningskörning får förekomma endast i slutskedet av förarut- bildning i trafikskola eller gymnasieskolan eller vid försvarsmakten och un- der de förutsättningar i övrigt som statens trafiksäkerhetsverk bestämmer.

795 Vid övningskörning skall fordonet vara försett med skylt som anger

användningen.

805 Uppsikt över övningskörning vid trafikskola får utövas endast av ut- bildningsledare eller trafiklärare.

81 5 Den som har uppsikt över övningskörning som ej sker i gymnasieskolan anses som förare vid sådan körning.

Om den som har körkort för att uppöva sin färdighet att föra fordon, för vilket körkortet gäller, träffar avtal om övningskörning med någon som driver trafikskola, tillämpas första stycket på den som enligt avtalet skall ha uppsikt över körningen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppgiftsskyldighet 82 5

Länsrätt som prövar'jr'åga som gäl- ler körkort eller traktorkort lämnar av— skrift av sitt beslut till den länsstyrelse som har anmält ärendet till länsrätten.

Har talan fullföljts mot länsstyrel- ses eller länsrätts beslut i fråga som avses iförsta stycket, sänder domstol som prövar ärendet avskrift av dom eller beslut till länsstyrelsen. Har ta- lan fullföljts mot beslut av statens trafiksäkerhetsverk, sändes avskrift till verket.

Allmänt ombud skall lämna avskrift av domstols beslut i körkortsmål till länsstyrelsen i det län där körkortstill- sta'na' senast har meddelats.

Har talan fullföljts mot länsstyrel- ses beslut i fråga som gäller körkort eller traktorkort, sänder domstol som prövat ärendet avskrift av dom eller beslut till länsstyrelsen. Har talan fullföljts mot beslut av statens tra- fiksäkerhetsverk, sändes avskrift till verket.

835

Domstol eller befattningshavare vid försvarsmakten sänder omedel- bart avskrift av dom eller beslut till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillstånd eller har utfärdat traktorkort, om körkortshavaren eller innehavaren av traktorkort har funnits skyldig till

1. brott mot lagen (1951:649) om strat/"för vissa tra/ikbrott, om brottet har begåtts vid./örande av motordrivet fordon eller spä/vagn.

2. annat brott vid/örande av mo— tordrivet jördon eller spårvagn utorn brott mot 35 lagen (1 971.965) om str'all'jör tra/ikbrott som har begåtts utomlands.

Domstol eller befattningshavare vid försvarsmakten sänder omedel- bart avskrift av dom eller beslut till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillstånd eller har utfärdat traktorkort, om körkortshavaren eller innehavaren av traktorkort har funnits skyldig till brott som anges i 2 5 lagen ( ] 978.000) om registrering av vissa trafikbrott m. m.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

överträdelse av 72 5 8 eller 9 eller 74 5'jörsta stycket 1 eller 3 vägtrafik— kungöre/sen ( ] 972 :603).

3. brott mot narkotikastratllagen ( l968:64) eller brott mot lagen ( ] 960.418) om slr'atll'lör' varirsmugg/ing ifråga om narkotika som avses i l 5 narkotikalörordningen (I 962 .' 704 ).

4. olovligt tillgrepp av motordrivet

fordon .

5. brott mot 2] kap. 13 eller 14 5" brottsbalken, om den dömde vid brot- tets begående har varit berusad så att det harframgått av hans åtbörder eller tal.

6. brott mot 3 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8 eller 9 5" brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 3 kap. 105 brottsbalken,

7. brott mot 4 kap. brottsbalken,

8. brott motö kap. ] ellerZ 5 brotts- balken eller 6 kap. 1 och 10 55" brotts- balken,

9. brott mot8 kap. 5 eller6 5' brotts- balken eller någon av dessa paragrafer jämte 8 kap. 12 5 brottsbalken.

10. brott mot 13 kap. brottsbalken, 11. brott mot 17 kap. 1, 2, 4 eller 5 5" brottsbalken.

I fråga om brott som avses under 6—l ] sändes avskrift endast om annan påföljd än böter har ddömts.

845 Avskrift av dom eller beslut sändes även i annat fall än som avses i 835 omedelbart av domstol, som har meddelat dom eller beslut i mål vari lägre domstol eller befattningshavare vid försvarsmakten har haft att sända avskrift enligt 83 5.

855 Har körkortshavare eller innehavare av traktorkort åtalats för brott som avses i 83 5 och har beslut meddelats om återkallelse tills vidare eller omhändertagande enligt denna förordning, sänder tingsrätt, om åtalet ned- lägges eller rätten frikänner den tilltalade, omedelbart underrättelse härom med angivande av hans personnummer till den länsstyrelse som har med- delat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkortet. Beslutas, efter återkallelse eller omhändertagande som avses i första styck- et, att förundersökning skall nedläggas eller att åtal ej skall väckas, un-

derrättar den som meddelar beslutet omedelbart länsstyrelsen härom. Un- derrättelsen skall innehålla uppgift om personnummer.

86 5 Har nykterhetsnämnd beslutat att ställa körkortshavare eller innehavare av traktorkort under övervakning enligt 155 lagen (1954:579) om nykter- hetsvård eller har nämnden gett in ansökan till länsrätt om att sådan person skall tagas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, sänder nämnden omedelbart med angivande av hans personnummer underrättelse om för- hållandet till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkortet.

Finner nykterhetsnämnd, i annat fall än som avses i första stycket, att rätten för viss person att ha körkort, taxibehörighet eller traktorkort bör omprövas till följd av hans alkoholmissbruk, sänder nämnden omedelbart med angivande av hans personnummer underrättelse härom till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat trak- torkortet.

1 fall som avses i första eller andra stycket avger nykterhetsnämnden yttrande i frågan om den person som underrättelsen gäller bör ha körkort, taxibehörighet eller traktorkort.

875 Finner polismyndighet i fråga om körkortshavare eller innehavare av traktorkort anledning till återkallelse, anmäler myndigheten detta till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat trak- torkortet. Anmälan skall vidare alltid göras, när omhändertagande har skett enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Anmälan som avses i första stycket skall innehållla uppgift om person- nummer.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

885

Bestämmelserna i 82—87555' om körkortshavare och innehavare av traktorkort skall tillämpas på mot- svarande sätt i fråga om den för vil- ken spärrtid löper. Uppgift lämnas i sådant fall till den länsstyrelse som har meddelat beslutet om spärrtid el- ler, om beslutet har meddelats av länsrätt, till länsstyrelsen i länet.

Bestämmelserna i 82 5" om kör- kortshavare och innehavare av trak- torkort skall tillämpas på motsvaran- de sätt i fråga om den för vilken spärrtid löper. Uppgift lämnas i så- dant fall till den länsstyrelse som har meddelat beslutet om spärrtid eller, om beslutet har meddelats av länsrätt, till länsstyrelsen i länet.

89 5 Finner polismyndighet anledning till återkallelse av tillstånd för tra- fikskola eller av godkännande som trafikskolechef, utbildningsledare eller trafiklärare, anmäler myndigheten detta till statens trafiksäkerhetsverk.

Körkortsregistret

90.5

Körkortsregistret föres av statens trafiksäkerhetsverk genom automatisk da- tabehandling. Verket svarar för det system- och programmeringsarbete som behövs.

Nuvarande lydelse

Att körkortsregistret ifråga om vissa belastningsuppgt'fter föres hos länsstyrelse framgår av kungörelsen ( ] 972.605 ) om införande av ny vägtra— _fiklagstiftning.

91 51

Uppgifter föres in i körkortsregistret enligt följande:

Uppgift

' Uppställningen av denna paragraf på sidorna 56—57, 58—59. 60—61 och 62—63 är så utformad att ändringar föreslås endast i de delar då paragrafen redovisas i fyra parallellställda spal- ter.

Identitietsuppgifter

Fullständigt namn, personnummer och adress för körkortshavare och in- nehavare av traktorkort. Motsvarande uppgifter för den som har ansökt om förhandsbesked eller körkortstillstånd.

Fullständigt namn, personnummer och adress för den som har svenskt luftfartscertifikat eller certifikat, som avses i 805 luftfartskungörelsen (19612558), eller har här i landet med— delat godkännande av utländskt luft- fartscertifikat.

Föreslagen lydelse

Registrering i anledning av uppgifter" om brott m. nt. tja/l som avses i 83 och 84 55" sker hos rikspolisstyrelsen inom rättsväsendets infor'mationssystem.

Myndighet som svarar för att uppgift föres in i registret. Särskilda föreskrifter

Statens trafiksäkerhetsverk eller. i frå- ga om uppgift som länsstyrelse har mottagit, vederbörande länsstyrelse. Som adress anges kyrkobokförings— adressen eller, för den som ej är kyr- kobokförd. annan adress i landet. Uppgift om sökande av förhandsbe— sked eller körkortstillstånd föres in när beslut har meddelats i anledning av ansökan.

Statens trafiksäkerhetsverk. Som adress anges kyrkobokföringsadressen eller, för den som ej är kyrkobokförd annan adress i landet.

Nuvarande lydelse

Föreläggande enligt 33 5, 345 andra stycket. 35 eller 59 5.

Anmälan av länsstyrelse till länsrätt.

Körkortshavarens avflyttning ur lan- det. Motsvarande uppgifter i fråga om innehavare av traktorkort.

Körkortsuppgifter Beslut i anledning av ansökan om förhandsbesked.

Beslut i anledning av ansökan om körkortstillstånd.

Körkortsklass, taxibehörighet.

Beslut i anledning av ansökan om traktorkort.

Statens trafiksäkerhetsverks stations— ort, där sökande av körkort skall genomgå förarprov.

Gymnasieskola eller militär myndig- het, där sökande av körkort avlägger förarprov.

Dag för utfärdande av körkort.

Dag för utlämnande av sådant kör- kort som lämnas ut i samband med

förarprov.

Dag för utfärdande av traktorkort.

Dag då förnyelse av körkort skall ske enligt 155 andra stycket första punk- ten körkortslagen (1977:477).

Beslut i anledning av förnyelse enligt 155 andra stycket körkortslagen.

Beslut i anledning av förnyelse enligt 24, 25, 34, 44, 45, 57 eller 595.

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkortet.

Meddelat särskilt villkor i fråga om körkortshavare eller innehavare av traktorkort.

Beslut om personutredning.

Den länsstyrelse som har gjort anmä- lan.

Föreslagen lydelse

Statens trafiksäkerhetsverk.

Den länsstyrelse som har meddelat beslutet.

Den länsstyrelse beslutet.

Den länsstyrelse körkortstillståndet.

Den länsstyrelse beslutet.

Den länsstyrelse körkortstillståndet.

som har meddelat

som har meddelat

som har meddelat

som har meddelat

Den länsstyrelse som har meddelat

körkortstillståndet.

Statens trafiksäkerhetsverk.

Statens trafiksäkerhetsverk. Den som lämnar ut kortet skall underrätta ver- ket om åtgärden.

Den länsstyrelse som har traktorkortet.

utfärdat

Statens trafiksäkerhetsverk.

Statens trafiksäkerhetsverk.

Den länsstyrelse som har meddelat beslutet.

Föreläggande som avses i 33 5, 34 5 andra stycket eller 59 5.

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkortet.

Den länsstyrelse som har meddelat beslutet eller, om beslutet har medde- lats av länsrätt, länsstyrelsen i länet. 1 sistnämnda fall skall länsrätten under- rätta länsstyrelsen.

Anmälan av länsstyrelse eller allmänt ombud till länsrätt.

Övetjlyttning av körkortsmål till annan länsrätt.

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkonet.

Länsstyrelsen som har gjort anmälan.

Länsstyrelsen i de! lärt vari/rån över/lynning skett.

Nuvarande lydelse

Beslut om spärrtid.

Beslut om varning enligt 22 eller 315 körkortslagen eller omhändertagande enligt 23 eller 31 5 körkortslagen.

Delgivning av sådant beslut om åter- kallelse, varning eller omhändertagan- de som skall föras in i registret.

Belastningsuppgifter

Dont eller beslut enligt 83 eller 84 5, un- derrättelse enligt 85 5 första stycket eller 865, anmälan enligt 87 5.

Beslut enligt 20 kap. 7 5 rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning att ej tala å brott som avses i 83 5 första stycket. Gäller besltttet brott som avses i 83 5 första stycket 6—ll föres beslutet dock in i registret endast om brottet ert/igt åklagarens bedömande skulle lta lett till annan påföljd än böter.

Beslut som rör återkallelse av kör- kortstillstånd, körkort eller traktorkort.

Den länsstyrelse som har meddelat beslutet eller, om beslutet har medde- lats av länsrätt, länsstyrelsen i länet.

Medgivande enligt 25 tredje stycket körkortslagen.

Återställande av körkort eller traktor- kort enligt 36. 37. 43 eller 59 5.

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkonet. Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkortet.

Återlämnande eller överlämnande av körkort eller traktorkort enligt 22, 29, 30, 34, 37, 50, 51, 57 eller 59 5.

Anmälan enligt 22. 29, 34. 57 eller 59 5.

Innehav av svenskt luftfartscertilikat, av certifikat som avses i 805 luft- fartskungörelsen (19613558) eller av här i landet meddelat godkännande av ut- ländskt luftfartscertifikat. Ändring eller upphävande av sådant beslut som skall föras in i registret.

Den länsstyrelse som har erhållit re— gisterblad ert/igt 33 5 kungörelsen (1 972.605) om införande av ny vägtrafik- lagstiftning eller har erhållit underrättelse eller anmälan enligt 86 eller 875 denna förordning.

Den länsstyrelse som har erhållit register— blad enligt 33 5 kungörelsen om införande av ny vägtr'a/iklagstmning.

Föreslagen lydelse

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkonet.

Beslut om spärrtid.

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet.

Den länsstyrelse som har återställt körkortet eller traktorkortet.

Beslut om varning och erinran enligt 22 och 22a9' eller 315 körkortslagen eller omhändertagande enligt 23 eller 31 5 körkortslagen.

Delgivning av sådant beslut om åter- kallelse, varning, erinran eller omhän- dertagande som skall föras in i registret.

Statens trafiksäkerhetsverk eller, om kortet har överlämnats till länsstyrel- se, den länsstyrelse som har mottagit det. Har kortet ej återlämnats eller överlämnats, skall detta framgå av re- giStret.

Den länsstyrelse som har mottagit anmälan.

Statens trafiksäkerhetsverk.

Den myndighet som har haft att sva- ra för att uppgiften har förts in i re- gistret.

Belastningsuppgifter Underrättelse enligt 86 5, anmälan enligt 87 5.

Den länsstyrelse som har meddelat beslutet eller, om beslutet har medde- lats av länsrätt, länsstyrelsen i länet eller, om beslutet meddelats i över/bula! körkortsmål, länsstyrelsen i det län vari/rån över/lyftning skett.

Den länsstyrelse som har meddelat kör— kortstillståndet eller har utfärdat traktor- kortet.

Den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller har utfärdat traktorkortet.

Den länsstyrelse som har erhållit un- derättelse eller anmälan enligt 86 eller 87 5.

Nuvarande lydelse

Utländsk dom som avses i26 y' körkortsla- Den länsstyrelse som har mottagit uppgif- gen. len.

Anmälan från länsläkare eller förste stadsläkare enligt särskilda föreskrifter om vissa sjukdomstillstånd hos förare av motorfordon, luftfartyg m.m.

Uppgift om omständighet som ej har angivits ovan i denna paragraf men vars upptagande behövs för kontroll av körkortshavare eller innehavare av traktorkort.

___—M

Föreslagen lydelse

Den länsstyrelse som har mottagit anmälan.

Den länsstyrelse som har mottagit uppgiften.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

925

Bestämmelserna i 915" gäller i tillämpliga delar den för vilken spärrtid löper.

Har regeringsrätten eller kammar— rätt meddelat dom eller beslut i fråga som harfu/l/öljtsfrån länsstyrelse eller länsrätt och skall uppgift om domen eller beslutet enligt 9] _5'_/öras in i kör- kortsregistret, svarar den länsstyrelse som avses i 82 slå/ör att uppgi/ten/öres in. tl/lotsvarande skyldighet åvilar sta— tens tra/iksäkerhetsvet'k ifråga som har fit/_l/ölj/s från verket.

935

Har regeringsrätten eller kammar- rätt meddelat dom eller beslut ifi'åga som har ful/följts från länsstyrelse eller länsrätt och skall uppgift om domen el- ler besltttet enligt 91 5 föras in i kör- kortsregistret, svarar den länsstyrelse som avses i 82 5 för att uppgiften föres in. Motsvarande skyldighet åvilar sta- tens trahksäkerhetsverk ifi'åga som har fullföljts från verket.

Avlider den som upptagits i kör— kortsregistret. för statens trafiksäker- hetsverk ur körkortsregistret uppgifter- na om honom. Uppgift om körkorts- havare eller innehavare av traktorkort, som ej är mantalsskriven eller kyrko- bokförd i landet. föres ur körkorts- registret, när 90 år har förflutit från hans födelse.

Trafiksäker'hetsverket får i andra fall än som avses iförsta stveketföra ur köl'kortsregistret identitetsuppgi/i eller körkortsuppgi/t som ej behövs.

945

A vlider körkortshavare eller inne/ta- vare av traktorkort, för statens tra- fiksäkerhetsverk ur körkortsregistret uppgifterna om honom. Uppgift om körkortshavare eller innehavare av traktorkort, som ej är mantalsskriven eller kyrkobokförd i landet, föres ur körkortsregistret, när 90 år har lör/lutit från hans födelse.

Trafiksäkerhetsverket får i andra fall än som avses i första stycket föra ur körkortsregistret identitetsuppgift eller körkortsuppgift som ej behövs.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar den för vilken spärrtid har be- stämts.

Begäran om utdrag av körkortsregii Jtret göres hos den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståtidel eller ut- . lärda! körkortet eller traktorkortet. På särskild begäranfdr telegt'a/iskt med- delande lämnas o/n utdragets inne- håll.

Utdrag/år ei innehålla belastnings- uppgi/ter såvida utdraget icke begäres av myndighet som avses i 94 a 5.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

94 a 5" I fråga om utlämnande av sådant utdrag av körkortsregister som inne- håller belastningsuppgr'fter, som avses i 91 5", äger bestämmelserna i 5 _5'för- sta—tredje styckena lagen (1978:()00) om registrering av vissa trafikbrott m. m. motsvarande tillämpning.

Om utlämnande till enskild av ut- drag som innehåller belastningsuppgift finns bestämmelser i ll _5' lagen (193 7 524 9) om inskränkningar i rätten att utbekornma allmänna handlingar.

94 b 5 I utdrag av körkortsregistret skall icke medtagas uppgift som avser

[ . beslut om återkallelse, varning, erinran eller omhändertagande,

2. underätte/se enligt 86 _5 eller an- mälan enligt 87 5,

sedan fem år'iförflutit från den dag uppgiften antecknades i registret.

Vad som sägs i första stycket om återkallelse gäller endast om nytt kör- kort eller traktorkort har utfärdats efter återkallelsen.

Bemyndiganden m. m.

955 Ytterligare föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort eller traktorkort meddelas av socialstyrelsen efter samråd med statens tra- fiksäkerhetsverk. Styrelsen meddelar efter samråd med verket även före- skrifter om läkarundersökning som skall ligga till grund för läkarintyg enligt denna förordning.

965 För utredning enligt denna förordning får uppgifter inhämtas från 50- ciala organ Och andra myndigheter som kan lämna upplysningar av betydelse för bedömningen av lämpligheten i personligt hänseende för körkort eller traktorkort. Föreskrifter om personutredning av polismyndighet enligt denna förord- ning meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med statens trafiksäker- hetsverk och socialstyrelsen.

97 5 Föreskrifter om identitetsprövning i samband med ansökan om körkort, ansökan om förnyelse av körkort och utlämnande av körkort meddelas av postverket efter samråd med rik'spolisstyrelsen och statens trafiksäkerhets- verk. I fråga om den som vistas utom landet meddelas dock sådana fö- reskrifter av tratiksäkerhetsverket.

985 Föreskrifter om förarutbildning i gymnasieskolan meddelas av skol- överstyrelsen efter samråd med statens trafiksäkerhetsverk.

995 I andra fall än som sägs i 95—98 55 meddelas ytterligare föreskrifter för verkställigheten av körkortslagen (1977:477) och denna förordning av statens trafiksäkerhetsverk.

1005 Blanketter för läkarintyg tillhandahålles av socialstyrelsen och blan- ketter för besked om personutredning eller om intyg enligt 64 5 andra stycket av rikspolisstyrelsen. Övriga blanketter tillhandahålles av statens trafiksä- kerhetsverk.

1015 Fråga om undantag i visst fall från 2—5, 12 eller 295 körkortslagen (1977:477) prövas av statens trafiksäkerhetsverk. Fråga om undantag i visst fall från 10, 17, 18, 19, 73—77, 79 eller 805 denna förordning prövas av statens trafiksäkerhetsverk. . Undantag enligt första eller andra stycket får medges om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten och, utom i fråga om 79 5, synnerliga skäl föreligger.

1025 Fråga om undantag i visst fall från bestämmelserna i 7 eller 285 körkortslagen (1977:477) om medicinska förhållanden prövas av socialsty- relsen. Vid prövning av fråga om undantag från sådan föreskrift som avses i 955 denna förordning skall styrelsen samråda med statens trafiksäker- hetsverk, om det är påkallat av särskilda skäl.

Ansvarsbestämmelser m. m.

1035 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid ansökan eller anmälan enligt denna förordning dömes till böter, om ej gär- ningen är belagd med straff i brottsbalken.

1045 Den som driver trafikskola utan tillstånd eller eljest utan att följa de i denna förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifterna dömes till böter. Till samma straff dömes den som i anteckningar eller redogörelse som avses i 665 uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

1055. Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som

1. bryter mot 8 5.

2. åsidosätter skyldighet att överlämna körkort eller traktorkort enligt 22 5 tredje stycket, 30 5, 37 5 första stycket första punkten, 50 5 första stycket eller enligt 34, 57 eller 59 5 jämförd med något av nämnda författningsrum,

3. bryter mot 245 elller mot 575 jämförd med 24 5,

4. bryter mot 785 eller med stöd därav meddelad föreskrift. Till straff för brott mot 85 skall ej dömas,

1. om körkortet har förstörts eller förkommit och föraren före färden har ansökt om förnyelse av kortet,

2. om återkallelse av körkortet har begränsats på sätt som avses i 175 körkortslagen (1977:477) och färden äger rum inom två månader från det att frågan om återkallelse slutligt har avgjorts.

Användes fordon vid övningskörning utan att vara försett med skylt som avses i 795 dömes den som har uppsikt över körningen till böter högst femhundra kronor.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Besvärsbestämmelser

106 5

Mot beslut om varning enligt 69 5 eller beslut som rör godkännande vid förarprov eller omhändertagande av körkort eller traktorkortfår talan ej föras.

Talan får ejföras mot föreläggande enligt 33 5 som meddelats av länsstyrelse eller allmänt ombud. Det- samma gäller beslut om varning enligt 695 eller beslut som rör god-

kännande vid förarprov eller omhän- dertagande av körkort eller traktor- kort.

[07 5

Talan mot andra beslut av länsstyrelse enligt denna förordning än sådant som anges i 106 5" föres hos kammarrätt genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna förordning föres hos kammarrätt genom besvär.

1085 Talan mot beslut av statens trafiksäkerhetsverk enligt 15 eller 235 föres hos kammarrätt genom besvär. Talan mot annat beslut av trafiksäkerhetsverket enligt denna förordning än som avses i första stycket föres hos regeringen genom besvär.

1095 Talan mot beslut enligt denna förordning av annan central förvalt- ningsmyndighet än statens trafiksäkerhetsverk föres hos regeringen genom besvär.

Denna förordning träder i kraft den I samband med ikraftträdandet av lagen (1978:000) om ändring i kör- kortslagen och av denna förordning iakttages följande.

I fråga om besvär mot föreläggande om ingivande av läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Har i körkortsmål omprövningsanmälan eller anmälan av omhänderta- gandebeslut gjorts till länsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- melser istället för vad som i lagen om ändring i körkortslagen och denna förordning sägs om allmänt ombud, dock att ombudet efter ikraftträdandet deals äger anföra besvär mot förvaltningsdomstols beslut i enlighet med be- stämmelserna i 40, 42 och 43 55 sistnämnda Iag, dels skall lämna avskrift av domstols beslut i körkortsmål enligt 82 5 första stycket denna förordning.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i lagen om ändring i körkortslagen eller

denna förordning, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen. Detsamma gäller i fråga om särskilt beslut som har meddelats av Kungl.

Maj:t eller regeringen.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt

Härigenom föreskrives att 45 lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxe- ringsrätt och länsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

45

Vid länsrätt handlägges mål enligt barnavårdslagen (1960197), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, ut- länningslagen (1954zl93), smitt- skyddslagen (1968:231) och lagen (1970:375) om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken.

Vid länsrätt handlägges vidare, så- vitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller ut- ländskt körkort, mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt fö- reskrivet.

6. Förslag till

Föreslagen lydelse

Vid länsrätt handlägges mål enligt barnavårdslagen (1960197), lagen (19542579) om nykterhetsvård, ut- länninglsagen (1954zl93), smitt- skyddslagen (19682231), lagen (1970:375) om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål en- ligt 21 kap. föräldrabalken.

Förordning (1978:000) om godkännande och utbyte av vissa utländska kör-

kort m. m.

Härigenom föreskrives följande.

Godkännande av körkort

1 & På villkor som anges i denna förordning får förare, som företer ett i främ- mande stat utfärdat och för honom där gällande körkort för motorfordon (utländskt nationellt körkort), i Sverige föra motorfordon av det slag som körkortet berättigar honom att föra i den stat där det har utfärdats. Mot- svarande gäller även i främmande stat utfärdat internationellt körkort av den lydelse, som avses i bilaga 10 till den i Geneve den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik (utländskt internatio- nellt körkort).

Bestämmelsernai denna förordning utom 8 & har motsvarande tillämpning på tillstånd att under tillfällig vistelse föra motorfordon i Danmark eller Finland (i Danmark turistkorekort och i Finland tillfälligt körkort).

2 & Körkort, som avses i 1 &, medför inte rätt att här i landet föra motorfordon i yrkesmässig trafik, om fordonet är registrerat i Sverige. Sådant körkort medför inte heller rätt, som anges i 1 & första stycket om innehavaren

under de sist förflutna två åren har vistats i Sverige mera än ett år, b. innehar gällande svenskt körkort eller under de sist förflutna tre åren har innehaft svenskt körkort, vilket har återkallats eller omhändertagits av behörig svensk myndighet.

.”

För behörighet att föra bil krävs att körkortshavaren har fyllt 18 år. Vid bestämningen av vistelsens längd enligt första stycket a. avräknas inte tid för bortovaro från Sverige vid semester av normal längd eller lik- nande.

3 % Om anna't utländskt nationellt körkort än danskt, finskt eller norskt inte är utfärdat på engelska, franska, holländska, italienska, spanska eller tyska språket, skall föraren vara försedd antingen med intyg om körkortets äkthet och giltighetstid, utfärdat enligt formulär som framgår av härvid fogad bi- laga,] eller med översättning av körkortet till något av dessa språk eller 'Här utesluten (Motsva- till svenska, danska eller norska språket. Intyget eller översättningen skall fafbilaga "” SFS ha utfärdats av myndighet eller av sammanslutning, som av myndighet 19622”) berättigats därtill.

4 &

Uppfylls inte villkoren för erhållande av körkort, som anges i 1 &, eller föreligger sådant förhållande, som enligt 16 & körkortslagen (1977:477) med- för återkallelse av körkort, får länsrätt efter anmälan av det allmänna om- budet besluta, att körkortet under viss tid inte skall medföra rätt, som anges i ] &. Därvid skall i tillämpliga delar bestämmelserna i körkortslagen och körkortsförordningen (1977:722) om återkallelse, spärrtid, varning och erin- ran tjäna till ledning.

Bestämmelserna i 23 & körkortslagen och 50 & körkortsförordningen gäller i tillämpliga delar körkort som avses i lä.

Beslutar länsrätt att körkort under viss tid inte skall medföra rätt, som anges i 1 %$, skall länsstyrelsen omhänderta körkortet, om det inte redan är omhändertaget med stöd av andra stycket.

5 & I fråga om körkort, som har utfärdats i Danmark, Finland eller Norge skall länsstyrelsen när slutligt beslut enligt 4ä tredje stycket meddelats eller, om innehavaren dessförinnan har lämnat Sverige, då länsstyrelsen har fått vetskap om detta förhållande, återsända körkortet till den myndighet, som har utfärdat det. Vid återsändandet skall orsaken till beslutet anges. Har varning eller erinran meddelats med tillämpning av bestämmelserna i 22 eller 22 a & körkortslagen (1977:477), skall underrättelse därom med uppgift om orsaken till varningen eller erinringen lämnas nämnda myndighet.

Beträffande annat utländskt körkort än som avses i första stycket skall länsstyrelsen, om beslut enligt 4 & tredje stycket meddelas, behålla körkortet intill utgången av den tid, för vilken innehavaren har fråntagits rätten att bruka körkortet eller intill den tidpunkt dessförinnan, då innehavaren lämnar Sverige. Anmälan om beslutet med uppgift om förarens namn och adress skall skyndsamt göras till statens trafiksäkerhetsverk.

1 fall som avses i denna paragraf skall, där så lämpligen kan ske, på körkortet göras anteckning om den tid körkortet inte gäller i Sverige.

6 & Beslutanderätt i fall som anges i 4 och 5 åå ankommer på länsstyrelsen resp. länsrätten i det län, där körkortshavaren är bosatt. Är körkortshavaren inte bosatt i Sverige ankommer beslutanderätten på länsstyrelsen resp. länsrätten i det län där i förekommande fall förseelsen begåtts eller eljest där körkortshavaren vistas.

7 & Bestämmelserna i 83, 84 och 85 ååå körkortsförordningen (1977:477) om upp- giftsskyldighet har motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av ut- ländskt körkort. Är körkortets innehavare bosatt i Sverige, skall avskrift eller meddelande sändas till länsstyrelsen i det län, där han är bosatt. Be- träffande den som inte är bosatt i Sverige, skall avskrift eller meddelande sändas till länsstyrelsen i det län, där förseelsen begåtts. Vid översändandet skall uppgift lämnas om

nummer eller beteckning av annat slag på körkortet, — innehavarens fullständiga namn och bostadsadress, hans medborgarskap och personnummer eller, om han saknar personnummer i Sverige, hans

födelsetid.

Utbyte av körkort

8 % Innehavare av ett i Danmark, Finland, Island eller Norge utfärdat och där gällande nationellt körkort för motorfordon, som tager stadigt hemvist i

Sverige, äger efter ansökan, vid vilken fogas körkortet, erhålla ett häremot svarande svenskt nationellt körkort, utan hinder av att vid ansökningen inte fogats bevis om avlagt förarprov, om sökanden i övrigt fullgjort vad i svensk rätt föreskrives för erhållande av motsvarande körkort.

Vid utbyte enligt första stycket skall länsstyrelsen behålla det utbytta körkortet och underrätta körkortsmyndigheten i det utfärdande landet om utbytet.

9 5 Vad i 86 första stycket sägs har motsvarande tillämpning på innehavare av ett i annan främmande stat utfärdat och där gällande nationellt körkort för motorfordon såvitt rör utbyte till körkort med behörigheten B enligt körkortslagen (1977:477).

Vid utbyte enligt första stycket skall sökandens utländska körkort, om så lämpligen kan ske, förses med anteckning om förhållandet.

10 & Finns anledning antaga att handling som åberopas vid utbyte enligt denna förordning inte uppfyller föreskrifterna i 8 och 9 55, får sökanden föreläggas att avhjälpa bristen.

Efterkommes inte föreläggande, som utfärdats enligt första stycket, skall ansökan avvisas.

Särskilda bestämmelser

11 5 Om körkort för diplomater m.fl. finns särskilda bestämmelser.

12 & Närmare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas av statens trafiksäkerhetsverk efter samråd med rikspolisstyrelsen.

13 & Fråga om undantag i visst fall från denna förordning prövas av statens trafiksäkerhetsverk. Vid medgivande av undantag får särskilda villkor fö- reskrivas. Verket meddelar också bemyndigande som avses i 3 5.

14 & Talan mot beslut av länsstyrelse enligt denna förordning föres hos kam- marrätt genom besvär. Talan mot beslut i andra fall föres hos regeringen. Mot beslut enligt 10å första stycket får dock talan inte föras.

Denna förordning träder i kraft den I samband med att denna förordning träder i kraft skall upphöra att gälla dels 3 och 4 åå kungörelsen (19562522) med vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av mo- torfordon, m.m,

dels kungörelsen (1962:262) om rätt för person, som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå förarprov,

dels kungörelsen (1962:277) om godkännande av vissa utländska körkort. ] fråga om innehavare av utländskt körkort som vistas i Sverige vid ikraft— trädandet av denna förordning gäller äldre bestämmelser om godkännande av vissa utländska körkort.

1 ärende om utbyte av annat utländskt nationellt körkort än danskt, finskt, isländskt eller norskt körkort av annan behörighet än B mot motsvarande svenskt körkort gäller äldre bestämmelser, om ärendet anhängiggjorts före ikraftträdandet av denna förordning. I fråga om utbyte av utomnordiskt nationellt körkort i andra fall gäller bestämmelserna i denna förordning i tillämpliga delar ärende som ännu inte prövats av länsstyrelsen före ikraft- trädandet av förordningen.

7. Förslag till Lag (1978:000) om registrering av vissa trafikbrott m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 &. Hos rikspolisstyrelsen skall föras ett register, innehållande uppgifter om tra— fikbrott m.m. som sägs i denna lag.

2 &. Registret skall innehålla uppgifter om körkortshavare och innehavare av traktorkort som genom dom eller beslut har befunnits skyldiga till 1. brott mot lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, om brottet har begåtts vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn.

2. annat brott vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn utom brott mot Bä lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands,

överträdelse av 72% 8 eller 9 eller 74%; första stycket 1 eller 3 vägtra- fikkungörelsen (19721603),

3. brott mot narkotikastrafflagen (1968164) eller brott mot lagen (1960:418) om straff för varusmuggling i fråga om narkotika som avses i 1 & narko- tikaförordnlngen (19621704),

4. olovligt tillgrepp av motordrivet fordon, 5, brott mot 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken, om den dömde vid brottets begående har varit berusad så att det har framgått av hans åtbörder eller tal,

6. brott mot 3 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8 eller 9ä brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 3 kap. 10? brottsbalken,

7. brott mot 4 kap. brottsbalken,

8. brott mot 6 kap. 1 eller 2 & brottsbalken eller 6 kap. 1 och 10 ååå brotts- balken,

9. brott mot 8 kap. 5 eller 6 ($ brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 8 kap. 1245 brottsbalken,

10. brott mot 13 kap. brottsbalken, ll. brott mot 17 kap. 1, 2, 4 eller 55 brottsbalken. ] registret skall anteckning vidare ske om beslut enligt 20 kap. 75 rät- tegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning att ej tala å brott som avses i första stycket.

I fråga om brott som avses i första stycket 6—11 skall registrering ske endast om annan påföljd än böter har ådömts eller, i fall som avses i andra stycket, brottet enligt åklagarens bedömning skulle ha lett till annan påföljd än böter.

3 &. Bestämmelserna i 23% gäller även innehavare av utländskt körkort.

4 ä. Uppgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt honom för den åtalade gärningen eller funnit honom skyldig till denna men inte dömt honom till påföljd, som medför att brottet skall antecknas i registret,

2. om domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses i 1,

3. om den dom eller det beslut som föranlett uppgiften, genom dom eller beslut som vunnit laga kraft, eljest undanröjts eller upphävts.

5 g". Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres av

1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, expeditionschefi departe- ment, rikspolisstyrelsen, datainspektionen, statens trafiksäkerhetsverk, luft- fartsinspektionen inom luftfartsverkets centralförvaltning, transportnämn- den, allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, allmän åklagare, polis- myndighet, övervakningsnämnd, skyddskonsulent, länsstyrelse, länsrätt.

2. annan myndighet, om denna behöver uppgiften för vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning och trygghet kan anses föreligga att upp- giften ej kommer att missbrukas till skada för enskild.

Om annan myndighet än sådan som nämns i första stycket behöver utdrag av registret för att på begäran av myndighet som handlägger körkortsärende avge yttrande i ärendet, skall utdraget tillhandahållas av den myndighet som begärt yttrandet.

Utdrag som lämnats till skyddskonsulent får av denne lämnas vidare till kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsdirektör, personundersökare eller övervakare, om det behövs för prövning av fråga om behandling eller för tillsyn av verksamheten inom kriminalvården.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag av registret lämnas, om regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall lämnat tillstånd till det.

6 %. Utdrag som avses i Så skall innehålla

l. uppgifter ur körkortsregistret enligt de närmare bestämmelser som med- delas av regeringen.

2. uppgifter om brott som enligt vad i denna lag sägs skall ingå i det register som anges i 1 &.

7 &. 1 registerutdrag enligt 65 (trafikbrottsutdrag) skall, om inte annat följer av vad nedan stadgas, inte medtagas uppgift som avser brott, sedan fem år förflutit från domen eller beslutet. Ifråga om innehavare av utländskt körkort skall motsvarande tid utgöra två år.

Begränsning som förut angivits i denna paragraf skall ej iakttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäres av justitiekanslern, justitie- ombudsman, datainspektionen eller den enskilde såvitt avser honom själv.

Denna lag träder i kraft den

8. Förslag till Lag (1978:000) om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 &

Med polisregister förstås i denna lag register som föres hos rikspolisstyrelsen eller annan polismyndighet för att tjäna till upplysning om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons vandel i övrigt.

Som polisregister anses dock icke Som polisregister anses dock icke det allmänna kriminalregistret. det allmänna kriminalregistret. Det- samma gäller registret över vissa tra-

fikbrott.

I Inledning

1. Direktiven och tilläggsdirektiven

Körkortsutredningens direktiv tillkom genom beslut vid regeringssamman- träde den 18 mars 1976 efter föredragning av chefen för kommunikationsde- partementet, statsrådet Norling.

Norling anförde härvid följande.

Regeringen har tidigare denna dag på min föredragning beslutat (prop. 1975/76:155) att inhämta riksdagens godkännande av förslag till en körkortsreform, som avser bl. a. lämplighetskraven för körkortshavare, förutsättningarna och formerna för körkortsingripande och körkortsregistrering. Flertalet av de i propositionen berörda reformerna kan införas utan tidsutdräkt, medan andra kräver ytterligare överväganden innan slutlig ställning kan tas. En särskild sakkunnig bör tillkallas för den utredning som behövs.

Som ett viktigt led i bekämpandet av trafikbrottsligheten och som ett hjälpmedel för att bestämma åtgärder mot försumliga körkortshavare diskuteras i propositionen ett pricksystem som innebär att körkortshavaren åsätts ett bestämt antal prickar med anledning av en förseelse. När han har fått en viss prickbelastning kan åtgärder över- vägas mot honom. En prövning i varje enskilt fall sker då. Förtjänsterna med systemet ligger främst i dess pedagogiska effekter och möjligheterna att främja rättssäkerheten och enhetligheten i körkortspraxis.

Ett pricksystem har omfattats med stort intresse vid diskussionen av körkortsfrågor i Sverige. Debatten har emellertid präglats av viss osäkerhet om dess effekter och också om utformningen av det. 1 det fortsatta utredningsarbetet bör uppmärksammas båda dessa aspekter. Förebilder för ett pricksystem finns i andra länder. En angelägen uppgift är att fastställa normerna för hur olika förseelser skall graderas vid bestäm- mandet av prickar, dvs. att utarbeta en s. k. pricktabell som myndigheterna har att tillämpa. I detta avseende bör en utgångspunkt kunna nås genom en kartläggning av praxis samtidigt som avvägandena anpassas efter de riktlinjer för körkortsin— gripanden som har angetts i propositionen. De praktiska detaljerna kräver olika över- väganden. Betydelsefullt i detta sammanhang är uppnåendet av den berörda peda— gogiska effekten, varvid frågor om information och upplysning till körkortshavarna aktualiseras. Frågor som rör körkortsregistreringen bör också behandlas. Bl.a. se- kretessfrågorna bör uppmärksammas.

1 propositionen föreslås att varning skall kunna meddelas inte bara såsom enligt dagens regler först när en återkallelsesituation i princip föreligger utan även när om' ständigheterna är sådana att fråga om återkallelse kan komma att tas upp vid en förnyad anmärkning mot vederbörande. Genom att åtgärden på detta sätt tidigareläggs kan man på ett effektivare sätt utnyttja varningen i förebyggande syfte. Stor vikt har lagts vid att formerna och handläggningsordningen för varning reformeras.

Vid utredningen i sistnämnda avseende bör beaktas att syftet med de nya reglerna om varning tillgodoses vid det praktiska handhavandet av institutet, dvs. att varningen utformas på sådant sätt att de framåtsyftande effekterna av åtgärden kommer till

uttryck. ] detta sammanhang är av vikt att man överväger möjligheterna att med lämplig information och upplysning till körkortshavaren bibringa honom insikt om allvaret i en anmärkning.

I propositionen har i olika sammanhang frågor omförarprovets utformning behand- lats. Sålunda har pekats på de möjligheter som finns i gällande lagstiftning att låta en förare gå igenom nytt förarprov. I anslutning härtill har förordats att föreläggande om sådant förarprov utnyttjas i större utstäckning och mera variationsrikt än nu som alternativ till andra åtgärder och att även kraven på nytt förarprov efter kör- kortsåterkallelse nyanseras. I samtliga fall har förutsatts att proven får en för an- märkningsfallen anpassad utformning.

Tyngdpunkten i förarutbildningen har under årens lopp förskjutits. Förutom fak- takunskaper spelar numera förarens attityder till trafiken och trafiksäkerheten en stor roll. Det differentierade körkonssystemet medger att förarproven anpassas till olika typer av fordon. [ linje med vad som anförs i propositionen bör utredas vilka möj- ligheter det finns att använda förarprovet som ett mera effektivt instrument beträffande förare mot vilka anmärkningar riktas. Vid utredningen bör man sikta till att provet skall kunna utnyttjas både som alternativ till annan åtgärd och som en prövning av den som har fått körkort återkallat men önskar återfå sin behörighet.

När det gäller handläggningen av frågor om körkortsingripanden har i propositionen lagts stor vikt vid att körkortsprocessen övervägs i det fortsatta utredningsarbetet. Möjligheterna att bygga vidare på den förstärkning av förvaltningsprocessen som har ägt rum under senare år bör tas till vara, och syftet bör vara att finna åtgärder som är ägnade att främja en snabb och rättssäker handläggning.

I lagen (1971152, ändrad senast 1975:1297) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt finns bestämmelser om länsrätts domförhet, bl. a. om medverkan av nämn- demän. Länsrätten är domför med ordförande och tre ledamöter (5 9). 1 mål om in- terimistiskt beslut angående körkortsåterkallelse är rätten dock domför med ordför- anden ensam, om det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas. Även i övrigt är länsrätten domför med enbart ordföranden i mål i vilket saken är uppenbar (6 ä). 1 förvaltningsprocesslagen (19711291, ändrad senast 197511298) regleras närmare för- farandet vid bl. a. länsrätt. Enligt 9 &" i lagen är förfarandet skriftligt. l handläggningen får dock ingå muntlig förhand/ing när det kan antas vara till fördel för utredningen, och muntlig förhandling skall hållas om enskild part begär det och förhandling inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

För körkortsmålens del torde utvecklingen avgjort gå i riktning mot att allt fler slutliga beslut fattas under medverkan av nämndemän. Även muntlig handläggning synes bli allt vanligare. Såväl nämndemäns medverkan som möjligheten till muntlig förhandling är väsentliga inslag i den reformering av förvaltningsprocessen som har .igt rum. Vinner de förslag som har lagts fram i propositionen — framför allt de som går ut på en ökad nyansering av bedömningen — riksdagens bifall, är det särskilt värdefullt att man tillvaratar de instrument som lekmannamedverkan och muntlighet innebär. Det bör därför vara en uppgift i utredningsarbetet att med utgångspunkt i en kartläggning av praxis och de förslag som läggs fram i propositionen ställa upp riktlinjer i syfte att precisera arten av de körkortsmål i vilka behov kan finnas av nämndemäns medverkan resp. muntlig förhandling.

En annan fråga om handläggningen gäller önskemål om en så stor snabbhet som möjligt. I detta avseende har i propositionen pekats på angelägenheten av att länsrätten tidigast möjligt kopplas in i ett omprövningsärende för att därigenom kunna bereda saken. Man kan överväga bl. a. en utbyggnad av underrättelseskyldigheten från polis och åklagare. Önskemålen om snabbhet accentueras genom förslagen i propositionen, bl. a. de om bestämda återkallelsetider. Utredningsarbetet bör inriktas på en allsidig genomgång av de möjligheter till reformer som finns på området.

I propositionen diskuteras också inrättandet av ett allmänt ombud och fördelarna med en partsrepresentation för det almänna belyses.

Som har uttalats i propositionen krävs överväganden om i vilken omfattning ett allmänt ombud skall medverka i körkortsprocessen och om den organisatoriska lös- ningen av frågan. Olika möjligheter bör undersökas och när det gäller organisations- frågan bör utredningsarbetet bl. a. avse lämpligheten av en anknytning till åklagar- väsendet.

En översyn av de nu beskrivna körkortsfrågorna kan också aktualisera åtgärder i fråga om exempelvis domstolarnas underrättelseskvldighet gentemot länsstyrelserna, möjligheterna till överflyttning av körkortsmål mellan länsrätterna, körkortsregistrering. en, registreringen av trafkbrott m. m. Även sådana frågor bör tas upp i lämpligt sam- manhang.

Under utredningsarbetet bör den sakkunnige vara oförhindrad att ta upp även andra körkortsfrågor som har samband med de i det föregående angivna.

Den sakkunnige bör vid uppdragets fullgörande samråda med trafiksäkerhetsut- redningen (K 1973:07).

Genom beslut vid regeringssammanträde den 21 oktober 1976 efter före- dragning av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Turesson, har tilläggsdirektiv utfärdats till körkortsutredningen.

Turesson anför i tilläggsdirektiven följande.

Den 29 mars 1976 tillkallades efter bemyndigande av regeringen en utredning om vissa körkortsfrågor (K 1976202).

Senare under våren behandlade riksdagen de förslag som regeringen hade lagt fram i prop. 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor. Riksdagen gav regeringen till känna vad trafikutskottet hade uttalat om bl. a. körkortsbestämmelsernas författningsmässiga utformning och om handläggningen av körkortsingripanden (TU 1975/76128, rskr l975/76:390).

Vad först angår frågan om körkortsbestämmelsernas författningsmässiga utform- ning innebär riksdagens beslut att förslag till körkortslag och i samband därmed informationsvis även förslag till regeringsförfattning med tillämpningsbestämmelser - bör föreläggas riksdagen under våren 1977. Beträffande frågan om handläggnings— ordningen för körkortsingripanden innebär beslutet att allmän domstol (i första instans tingsrätt) bör besluta om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott beträffande vilka domstolen samtidigt dömeri ansvarsdelen. De viktigaste fallen är enligt trafikutskottet grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet, allvarligare fall av smitning och vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott. Handläggningen av körkortsingri- panden mot dem som genom upprepade trafikförseelser har visat sig olämpliga som förare bör däremot ligga kvar hos länsrätt. Utskottet uttalade att härmed samman- hängande frågor borde utredas ytterligare och att förslag i ämnet borde läggas fram i samband med förslaget till körkortslag.

Inom kommunikationsdepartementet utarbetas en departementspromemoria med förslag till körkortslag och körkortsförordning. Denna promemoria kommer att re— missbehandlas och jag avser att snarast därefter återkomma med förslag till lagstiftning i ämnet. När det gäller handläggningen av körkortsingripanden vill jag nu förorda att därmed sammanhängande frågor blir föremål för skyndsam utredning. Detta bör ske inom ramen för utredningen om vissa körkortsfrågor.

När det gäller utredningsuppdragets genomförande vill jag först rent allmänt hänvisa till den ingående redogörelse för och analys av problemen på detta område som läm- nades i prop. 1975/76:155. Denna redovisning rörde antalet och arten av de mål i vilka samordningsfrågan blir aktuell, fördelningen på allmän domstol resp. på åklagare (strafföreläggande) och polis (ordningsföreläggande), när det gäller ansvarsfrågan, och den nuvarande handläggningsordningen vid länsrätt.

Trafikutskottet har i sitt betänkande förklarat sig vara medvetet om att vissa gräns- dragningsproblem kan komma upp i sammanhanget och att även andra frågor —

såsom spörsmålet rörande behovet av följdändringar i annan lagstiftning synes kräva ytterligare överväganden.

De frågor som aktualiseras gäller såväl möjligheterna att beakta trafiksäkerhets- aspekterna med bl.a. ett differentierat och individualiserat synsätt på sätt som beslutats genom riksdagens bifall till prop. l975/76:155 — som de för den enskilde så väsentliga rättssäkerhetssynpunkterna. Dessa frågor bör kartläggas i detalj och möjliga lösningar får övervägas med utgångspunkt i analysen.

Jag hemställer att regeringen utvidgar uppdraget till utredningen i enlighet med vad jag nu har anfört.

2. Allmänt om bakgrunden till utredningsuppdraget

En ny körkortslag (SFS 1977:477) och en ny körkortsförordning (SFS 1977:722) trädde i kraft den 1 januari 1978. De båda författningarna (jfr prop 1976/77:113) ersätter körkortskungörelsen och grundar sig på riksda- gens beslut med anledning av prop 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor.

I körkortslagen finns de för den enskilde och från rätts- och trafiksä- kerhetssynpunkt mest betydelsefulla bestämmelserna om förutsättningarna för rätten att inneha körkort. Körkortsförordningen innehåller regler av mera administrativ karaktär, dvs. främst tillämpnings- och verkställighetsföre- skrifter till lagen.

Regeringens prop 1975/761155 bygger huvudsakligen på trafikmålskom- mitténs slutbetänkande Rätten till ratten (SOU 1972170—72), vilket avläm— nades hösten 1972.

Kommittén föreslog i betänkandet en reformering av reglerna för rätten att förvärva och inneha körkort och behandlade härvid bl.a. frågorna om lämplighetskraven på förarna. Kommittén tog också upp frågan i vilka fall körkortsingripanden skall ske samt hur dessa ingripanden bör vara utformade för att tillgodose trafiksäkerhetens krav och förordade införande av ett prick- system för trafikförseelser. Kommittén behandlade i betänkandet även hand- läggningen av frågor om körkortsingripanden och föreslog härvid att pröv— ningen av körkortsfrågan vid trafikbrott skulle överflyttas från förvaltnings- domstol till allmän domstol för att där avgöras i samband med brottmålet. Också i mål där tralikförseelsen beivrades genom strafföreläggande borde enligt kommitténs mening en gemensam handläggning av ansvarsfrågan och körkortsfrågan kunna komma i fråga. 1 strafföreläggande borde därför kunna tas upp beslut om körkortsåterkallelse i kombination med en kör- kortsspärr på högst tre månader. Departementschefen ställde sig i prop. 1975/761155 positiv till vissa av kommitténs förslag. Vissa frågor ansågs emellertid kräva ytterligare överväganden och hänsköts till särskild utred- ning, (jfr direktiven i mars 1976). I fråga om handläggningen av körkorts- ingripanden avstyrkte departementschefen helt kommitténs förslag och för- ordade att körkortsmålen även fortsättningsvis skulle handläggas av för- valtningsdomstolarna.

Vid utskottsbehandlingen av prop. 1975/76:155 fann trafikutskottet (TU 1975/76:28) ej anledning till erinran mot huvuddelen av de riktlinjer för en körkortsreform som förordats i propositionen. I fråga om handläggningen av körkortsingripanden fann trafikutskottet emellertid att allmän domstol borde besluta om körkortsåterkallelse vid vissa allvarliga trafikbrott, be-

träffande vilka domstolen samtidigt dömer i saken. Utskottet uttalade att härmed sammanhängande frågor borde utredas ytterligare.

Vad utskottet sålunda uttalat vann sedermera riksdagens bifall (Rskr 1975/76:390). Den vidare utredningen om handläggningen av körkortsin— gripanden har genom tilläggsdirektiven anförtrotts körkortsutredningen.

3. Utredningens bedrivande

3.1. Studiebesök i USA och Canada

[ utredningens uppdrag har bl. a. ingått att utreda förutsättningarna för OCh effekterna av ett eventuellt pricksystem samt hur ett sådant system lämp- ligen bör utformas för att kunna inpassas i nuvarande praxis rörande kör- kortsåtgärder. Utredningen har även haft att överväga möjligheterna till ett effektivare användande av förarprovet beträffande förare mot vilka an- märkningar riktats. För att studera olika pricksystem och erfarenheterna av dessa samt kvalificerade förarprov eller andra åtgärder mot försumliga körkortshavare företog utredningen företrädd av ordföranden och en se- kreterare hösten 1976 en studieresa till USA och Canada. Resan innefattade besök i Washington DC, Maryland, Virginia, Minnesota och Californien samt Ontario och Quebec.

3.2. Statistikundersökning

Utredningen har förutom frågan om ett pricksystem även haft att se över och eventuellt föreslå åtgärder beträffande olika registreringsfrågor. För dessa ändamål har utredningen införskaffat vissa statistikuppgifter angående de brott som skall tas upp i körkortsregistret. Aktuella belastningsuppgifter har hämtats ur rikspolisstyrelsens särskilda belastningsregister för vissa brott som är av betydelse i körkortshänseende, KKBEL. Främst har härvid varit av intresse att ge en bild av hur omfattande registret är (antal brott av olika slag) samt hur brotten/förseelserna fördelar sig på enskilda individer under olika perioder (två är, tre år och sedan registret startade 1972). Dylik statistik saknas för närvarande. Utredningen har i denna fråga samrått med samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem.

3.3. Överläggningar med företrädare för rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket samt polismyndigheter och länsstyrelser

Utredningens sekreterare har under utredningsarbetets gång besökt före- trädare för rikspolisstyrelsen (RPS) och statens trafiksäkerhetsverk (TSV) samt lokala polismyndigheter och länsstyrelserna. Overläggningarna med

representanterna för RPS, TSV och de lokala polismyndigheterna har i första hand ägnats frågor om utländska körkort medan samtalen med länsstyrelserepresentanterna förutom dessa frågor rört handläggningen av körkortsmål i allmänhet.

3.4. Samråd med andra utredningar

Utredningen har vid utförandet av sitt uppdrag haft kontakter med tra- fiksäkerhetsutredningen och utredningen om länsdomstolarnas organisato-

riska ställning.

H Överflyttning av vissa körkortsmål från för- valtningsdomstol till allmän domstol

I detta kapitel behandlas den i tilläggsdirektiven upptagna frågan om en överflyttning av handläggningen av vissa mål om körkortsåtgärder från för- valtningsdomstol till allmän domstol, dvs. främst från länsrätt till tingsrätt. Med hänsyn till innebörden av tilläggsdirektiven har utredningen att lägga fram förslag till regler om en sådan överflyttning.

Framställningen disponeras så att avsnitt 4 behandlar huvuddragen i den nuvarande ordningen. I avsnitt 5 redovisas vilka gränsdragningsproblem mellan länsrätt och tingsrätt som uppkommer vid en överflyttning. Med utgångspunkt från utredningens uppfattning om hur gränsen bör dragas läggs i avsnitt 6 fram förslag som visar hur handläggningen av körkortsmål vid allmän domstol kan utformas.

Mot bakgrund av de problem som utredningen funnit vara förenade med en överflyttning görs i avsnitt 7 en samlad bedömning av för- och nackdelar med en överflyttning.

4 Handläggningen av körkortsmål vid länsrätterna

4.1. Författningsbest'ämmelser

Handläggningen av körkortsmål vid länsrätterna regleras förutom av KKL och KKF av bestämmelser dels i lagen (1971152) om skatterätt, fastighets- taxeringsrätt och länsrätt med tillämpningsföreskrifter i förordningen (1971:455) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, dels i förvalt- ningsprocesslagen (197lz291).

I lagen om skatterätt m. m. föreskrivs i 4 & 2 st att "vid länsrätt handlägges, såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom särskilt är föreskrivet". Länsrätten har sitt kansli i länsstyrelsen (2 €). Rätten består av ordförande och nämndemän och är domför med ordförande och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten (5 så). I vissa fall är dock länsrät- ten domför med ordföranden ensam. Detta gäller bl. a. i fråga om åtgärd för måls beredande, vid beslut om återkallelse tills vidare av körkort när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas och i mål i vilket saken eljest är uppenbar (6 ©). Ordföranden skall vara lagfaren (7 9). Nämndemän utses genom val av landsting eller i vissa fall av kommunfullmäktige (8 €). I fråga om omröstning gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter, dvs. ledamöterna har individuell rösträtt.

Tillämpningsföreskrifterna innehåller bl. a. bestämmelser om protokoll- föring i och beredning av körkortsmål.

Övriga bestämmelser om körkortsmålens handläggning vid länsrätterna finns i förvaltningsprocesslagen. I denna lag återfinns bl.a. bestämmelser om målens anhängiggörande och handläggning samt om vissa bevismedel, beslut och besvär. Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess be— skaffenhet kräver (8 &) Förfarandet är skriftligt. ] handläggningen får dock ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen. Muntlig förhandling skall hållas, om enskild part begär det och förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det (9 &) Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande (14å). Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än

honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det (18 å). Mot länsrätts beslut får talan föras hos kammarrätt och mot kammarrätts beslut hos re- geringsrätten (33 5).

4.2. Omprövningsförfarandet

Omprövning av körkortsinnehav företas av länsrätt efter anmälan från läns- styrelsen i länet. Anmälan skall ske sedan länsstyrelsen fått kännedom om vissa brott eller förseelser(83 & KKF), misskötsamhet i nykterhetshänseende (86ä KKF) eller vissa sjukdomstillstånd, som medför att fortsatt kör- konsinnehav kan ifrågasättas. Angivna brott och förseelser meddelas re- spektive länsstyrelse genom s.k. registerblad, vilka tillställs länsstyrelsen av statens trafiksäkerhetsverk på grundval av underrättelser från rikspo- lisstyrelsen. Länsstyrelsen får kännedom om aktuella brott och förseelser även genom att domstol eller befattningshavare vid försvarsmakten ålagts att tillställa länsstyrelsen vederbörliga avskrifter av dom eller beslut. Hä- rutöver har uppgiftsskyldighet ålagts nykterhetsnämnd beträffande beslut att ställa körkortshavare under övervakning m. m., länsläkare beträffande vissa sjukdomstillstånd hos motorfordonsförare m. ll. samt polismyndighet i de fall myndigheten finner anledning till återkallelse av visst körkort och vid omhändertagande enligt lagen om omhändertagande av berusade per- soner. Registerbladet innehåller dels de identitets-, körkorts- och belastnings- uppgifter som finns registrerade i centrala körkortsregistret (CKR), dels de belastningsuppgifter som finns registrerade i KKBEL. Med körkonsuppgifter avses anteckningar om utfärdandedag, körkortsklass, varnings- eller åter- kallelsebeslut m.m. medan belastningsuppgifterna i CKR avser underrät- telser från nykterhetsnämnd, läkare och polismyndighet. Belastningsupp- gifterna i KKBEL redovisar domar och beslut samt vissa åtalsunderlåtelser och godkända straff- och ordningsförelägganden beträffande personen i fråga.

Förutom i nu angivna fall skall länsstyrelsen göra omprövningsanmälan till länsrätten sedan länsstyrelsen mottagit underrättelse om beslut av po- lismyndighet eller åklagare om omhändertagande av körkort. I dessa fall åligger det alltid länsrätten att pröva om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren (36% KKF). Slutlig prövning företas först sedan lagakraftägande dom föreligger beträffande den händelse som föranlett om- händertagandet. Har beslut om omhändertagande eller interimistisk åter- kallelse fattats åligger det tingsrätt respektive åklagare att omedelbart un- derrätta vederbörande länsstyrelse om nedläggning av åtal eller frikännande dom respektive nedläggning av förundersökning och beslut att åtal ej skall väckas (85ä KKF).

Så snart länsstyrelsen gjort omprövningsanmälan till länsrätten införs i CKR en notering om att omprövningsmål är anhängigt. Länsrätten kan därefter icke vägra att upptaga anmält omprövningsmål utan måste godtaga länsstyrelsens anhängiggörande och fatta beslut i målet.

Omprövningsanmälan sker bara i ett begränsat antal av de fall där läns- styrelsen fått kännedom om att körkortshavaren gjort sig skyldig till tra- fikbrott e. d. En eller flera tjänstemän hos länsstyrelsen har till uppgift att

ur strömmen av registerblad sålla bort de fall, där en omprövning av ett körkortsinnehav uppenbarligen ej är aktuell (t. ex. en enstaka lindrig fort- körning). De registerblad eller andra handlingar som sålunda bortsållas ar- kiveras för sig.

I de fall beslut fattas om en omprövningsanmälan överlämnas handling- arna i målet av länsstyrelsen till länsrätten genom intern post. Körkortsmålen diarieförs på länsrätternas körkortsexpedition, där de registreras efter kör- kortshavarens personnummer.Vid diarieföringen kontrolleras med hjälp av körkortsnumret och dess länsbokstav att målet upptagits av rätt länsrätt. För undvikande av dubbelföring kontrolleras vidare att omprövningsan- mälan ej avser person som redan har körkortsmål anhängigt vid länsrätten. Målen lottas härefter på en eller flera rotlar, vilka förestås av var sin ord- förande.

Beredningen av körkortsmålen sköts av en föredragande ijurist- eller kanslistkarriären efter samråd med ordföranden. Finner föredraganden att ett mål avser förseelser som normalt ej medför körkortsåtgärd. skall målet anmälas för ordföranden för eventuell avskrivning. Mål, i vilka interimistisk återkallelse kan förekomma anmäls omgående för ordföranden. Detsamma gäller mål i vilka underrättelse mottagits enligt 85ä KKF.

Länsstyrelsens omprövnigsanmälan och de handlingar som överlämnats till länsrätten delges i regel med körkortshavaren först sedan erforderlig utredning inkommit. Utredning inhämtas genom remiss till vederbörande polisstyrelse och i förekommande fall till exempelvis sociala centralnämn- den, länsnykterhetsnämnden, skyddskonsulenten, trafikinspektören, läns- läkaren eller socialstyrelsen. I de fall interimistiska beslut aktualiseras i om- händertagandefall tillställs körkortshavaren beslutet, försett med besvärs- hänvisning. Sedan utredningen avslutats och ansvarsfrågan i det aktuella trafikmålet avgjorts av allmän domstol utfärdas slutföreläggande. Körkorts- havaren får därmed tillfälle att yttra sig över utredningen.

Målen avgörs av fullsutten rätt, dvs. av ordföranden och tre eller fyra nämndemän, eller av ordföranden ensam. Förfarandet är skriftligt, men part kan muntligen framlägga sina synpunkter, antingen till föredraganden eller inför fullsutten rätt vid muntlig förhandling. Besluten avfattas skrift- ligen och tillställs parten.

4.3. Ordningsföreläggande, strafföreläggande eller stämning. Handläggningen av ansvarsfrågan vid trafikbrott

Ansvarsfrågan vid trafikbrott avgörs för närvarande såväl genom ordnings- och strafföreläggande som efter stämning. Det är för åklagare ett allmänt tjänsteåliggande att i möjligaste mån använda strafföreläggande vid beiv- randet av trafikbrott (jfr 40% åklagarinstruktionen). Detsamma anses gälla för polisen i fråga om ordningsföreläggande. För detta talar såväl arbets- besparingssynpunkter som hänsyn till den enskilde. Upptagande av ansvars- frågan genom stämning sker endast när förutsättningarna för att utfärda ordnings- eller strafföreläggande ej anses föreligga.

Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken (RB).

Fråga om ansvar för brott som hör under allmänt åtal, får på vissa villkor upptagas av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom fö- reläggande av ordningsbot (] ä). Föreläggande enligt 48 kap. RB innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser brot- tet förskylla och vid föreläggande av ordningsbot efter en av riksåklagaren i samråd med rikspolisstyrelsen fastställd ordningsbottabell (2 och 14 åå). Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga kraft (3 å). Om godkännande ej sker kan åtal äga rum efter utgången av tidsfristen för godkännandet (7 och 17%").

Strafförelåggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall följa å brottet, får strafföreläggande dock utfärdas endast när brottet ensamt ellerjämte annat sådant brott som nyss nämnts finnes förskylla högst sextio dagsböter (4 &, senaste lydelse SFS 197621137, i kraft fr.o.m. 1.7.1977).

Strafföreläggande kan således, något förenklat uttryckt, utfärdas för brott. för vilket ej stadgats strängare straff än fängelse sex månader och som ensamt eller tillsammans med annat brott som nu nämnts finnes förskylla högst sextio dagsböter.

I anslutning till bestämmelsen i 48 kap. 434 RB har öppnats möjlighet att i strafföreläggande upptaga föreläggande om återbetalningsskyldighet till statsverket för kostnad för tagande av blodprov på den som misstänks för brott samt undersökning av sådant blodprov (Lag om ändring i lagen (19461864) om återgäldande av kostnad för blodundersöknig i brottmål, SFS 197611138, i kraft fr. o. m. l.7.l977.)Föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgats annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter och för vilket ord ningsbot bestämts enligt förut angivna ordningsbottabell (13 å).

Enligt gällande tabell (riksåklagarens beslut om ordningsbot för vissa brott, SFS 19772112, i kraft fr.o.m. 1.5.1977) utgör högsta ordningsbot för ett brott 300 kr. Skall ordningsbot fastställas gemensamt för flera brott, skall den högsta boten ökas med 40 % av den sammanlagda boten för övriga brott. Överstiger den sålunda beräknade ordningsboten 700 kr får föreläg- gande ej utfärdas.

För både straff- och ordningsföreläggandeinstitutet gäller att de ej får användas bl. a. om i föreläggandet ej upptages alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning eller om talan om enskilt anspråk kommer att föras i anledning av brottet (5 och 15 åå). Hä- rutöver gäller att strafföreläggande ej får utfärdas om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligger eller om målsägande begärt att åtal skall väckas (5 &) samt att ordningsföreläggande ej får utfärdas om den misstänkte för- nekar gärningen (15 å).

Avser straff- eller ordningsföreläggande ej annat än böter och betalas bö- terna till myndighet som regeringen bestämmer, anses betalningen som ett godkännande av föreläggandet om det inte framgår att den misstänkte ej avsett att göra ett sådan godkännande.

Av den sålunda lämnade redogörelsen för tillämpningsområdet för straff- och ordningsföreläggandeinstituten framgår sammanfattningsvis att ett stort antal trafikbrott kan beivras genom dessa institut. Stämning används endast när utfärdat föreläggande ej godkänns eller förutsättningar för utfärdande av föreläggande ej föreligger.

5 Gränsdragningsproblematiken vid en överflyttning

5.1. Innebörden av tilläggsdirektiven

] utredningens tilläggsdirektiv hänvisas till riksdagsbeslutet om "att allmäm domstol bör besluta om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott beträf- fande vilka domstolen samtidigt dömer i ansvarsdelen".

Uttrycket "besluta om körkortsåterkallelse” innefattar enligt ordalydelsen ett bemyndigande för allmän domstol att enbart besluta om återkallelse av körkort. Det citerade uttrycket måste dock anses ha en vidare betydelse. Det ligger i sakens natur att allmän domstol i förekommande fall bör ha befogenhet att tillgripa den körkortsåtgärd domstolen finner påkallad. Om domstolen finner skäl att tillgripa körkortsåtgärd men inte anser återkallelse nödvändig, bör domstolen självfallet ha möjlighet att meddela körkorts- havaren varning. Lika naturligt är att domstol som funnit körkortsåter- kallelse påkallad, i domen har att bestämma spärrtid, dvs. den tid som måste förflyta innan nytt körkort får utfärdas. Att denna tolkning av till— läggsdirektiven är berättigad vinner stöd av motiven för riksdagens beslut såsom dessa angivits i trafikutskottets betänkande (TU 1975/76128) samt av anförandena vid riksdagsdebatten i frågan.

I tilläggsdirektiven sägs de viktigaste fallen vid en överflyttning vara de som anges av trafikutskottet, nämligen grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet, allvarligare fall av smitning och vissa från trafiksäkerhets- synpunkt farliga brott.

Vad angår definitionen av smitningsfallen torde ledning kunna hämtas från återkallelserekvisitet i 16% 2. KKL. Där stadgas att körkort skall åter- kallas om körkortshavaren har brutit mot 5 & trafikbrottslagen och person- skada eller sådan sakskada som ej är ringa har uppkommit. Det bör emellertid redan i detta sammanhang uppmärksammas att en avgränsning som innebär att allmän domstol skulle ha att pröva körkortsfrågan endast med utgångs- punkt från innehållet i 16 å 2. KKL svårligen låter sig förenas med ett synsätt som innebär att domstolen bör pröva körkortsfrågan i hela dess vidd och även kunna utfärda varning. Enligt vad utredningen inhämtat om länsrät- ternas nuvarande körkortspraxis torde smitning regelmässigt föranleda an- tingen återkallelse eller varning. Återkallelse sker vid personskada och icke ringa sakskada, medan varning utdelas vid mildrande omständigheter, t. ex. om en sakskada varit ringa. Mot denna bakgrund bör en sådan avgräsning som ligger i begreppet ”allvarligare fall av smitning” ej göras.

Gruppen ”vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott" har i prop. 1975/76:155 (s 92) exemplifierats på olika sätt: körning mot rött ljus och allvarlig hastighetsöverträdelse, underlåtenhet att stanna före färd in på huvudled. förande av fordon i uttröttat tillstånd, påkörning av fotgängare på övergångsställe, trafikfarlig omkörning, samt förande av bristfälligt for- don.

5.2. Förutsättningarna för allmän domstols körkortsprövning med nuvarande handläggning av ansvarsfrågan vid trafikbrott

Enligt det i tilläggsdirektiven åberopade uttalandet från trafikutskottet bör allmän domstol besluta i körkortsfrågan vid vissa angivna trafikbrott, be- träffande vilka domstolen samtidigt dömer i ansvarsdelen. Allmän domstols prövning av körkortsfrågan förutsätter således att åtal väcks för den tra- fikbrottslighet som aktualiserar prövningen, att domstolen dömer i ansvars- delen samt att brottsrubriceringen i domslutet berättigar domstolen att pröva körkortsfrågan. Som närmare utvecklats under 4.3 avgörs för närvarande ansvarsfrågan vid trafikbrott såväl genom ordnings- och strafföreläggande som efter stämning. I fråga om de trafikbrott, beträffande vilka prövningen av körkortsfrågan enligt trafikutskottet bör överflyttas till allmän domstol, är läget följande. _

Med nuvarande strafflatituder kan grov vårdslöshet i trafik, rarrjjzlleri och smitning ej beivras genom strafföreläggande utan endast efter stämning.

Detsamma gäller i normalfallet beträffande ratronykrerher.VSedan den 1 juli 1977 (jfr under 4.3) kan rattonykterhet emellertid beivras även genom strafföreläggande. I prop. 1975/76zl48 med förslag till enklare former för beivrande av mindre lagöverträdelser uttalade departementschefen härom bl. a. följande (5 173).

I likhet med vissa remissinstanser vill jag betona att brottet i de flesta fall dock måste anses alltför allvarligt för att strafföreläggande bör användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet bör kunna beivras genom strafföreläggande. Det kan t. ex. vara fråga om mopedfylleri på tid och plats där annan trafik inte förekommer eller bilkörning som begränsas till flyttning i garage eller endast en kort sträcka på gata eller väg. I sådana och liknande fall och då alkoholhalten i blodet ligger omedelbart över straff- barhetsgränsen bör förutsättningar finnas för att tillämpa strafföreläggande vid rat— tonykterhet.

Departemenschefen erinrade även (5 174) om önskvärdheten av att i straff- föreläggande kunna ta upp återbetalningsskyldighet till statsverket beträf- fande kostnad för tagande av blodprov å den som misstänks för brott samt undersökning av sådant blodprov (jfr under 4.2).

Vad angår ”vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott" kan dessa utom genom stämning beivras såväl genom ordnings- som strafföreläg- gande. Med den definition av begreppet som angivits under 5.1 synes enligt riksåklagarens ordningsbottabell (jfr under 4.2) brotten normalt böra hand- läggas genom ordningsföreläggande, när förutsättningarna i övrigt föreligger härför. Vid allvarligare förseelser av denna typ kan det bli aktuellt med strafföreläggande eller med stämning för vårdslöshet i trafik.

5.3. Överväganden

Den under 5.1 och 5.2 lämnade redogörelsen visar att stora grupper av trafikbrottslighet för närvarande kan beivras utan medverkan av tingsrätt. Vad som avgör om målet bringas till tingsrättens prövning eller avgörs genom ordnings- eller strafföreläggande är dels brottslighetens art och svår- het, dels körkortshavarens inställning. Om körkortshavaren vägrar att god- känna ordnings- eller strafföreläggande måste målet emellertid alltid un- derställas tingsrättens prövning. Detta skapar ett problem av principiell natur, nämligen huruvida körkortshavaren genom att vägra godkänna exempelvis ett strafföreläggande, bör kunna påverka frågan vilken domstol länsrätt eller tingsrätt — som skall avgöra körkortsfrågan.

Beträffande grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning synes några problem ej uppkomma vid en överflyttning, eftersom dessa brott som nämnts alltid upptages av tingsrätt efter stämning utan föregående föeläggande av något slag. Detta gäller även för normalfallet vid rattonykterhet. Problem uppkommer emellertid vid överflyttning av de trafikbrott som normalt hand- läggs genom ordnings— eller strafföreläggande, dvs. vid handläggningen av vissa lindriga rattonykterhetsbrott och vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott (jfr under 5.2). Som angivits under 4.3 har polis och åklagare att använda ordnings- respektive strafföreläggande när förutsättningar finns härför.

Enligt utredningens mening kan det från principiella synpunkter inte ac- cepteras att körkortshavaren i praktiken skulle tilläggas rätt att själv avgöra om körkortsfrågan skall prövas av länsrätt eller av tingsrätt. Valet av domstol bör träffas på grundval av sakliga bedömningar och inte utifrån bedömningar av typen vilken domstol som kan förväntas se mildast på brottsligheten eller andra personliga bedömningar.

Till det anförda kommer en annan omständighet. Det allt övervägande antalet fall av trafikbrottslighet beivras för närvarande genom ordnings- eller strafföreläggande. Antalet godkända strafförelägganden är ca 80 %. Om körkortshavaren får möjlighet att själv påverka valet av domstol som skall avgöra körkortsfrågan talar mycket för att han föredrar det alternativ som ger en samtidig prövning av ansvars- och körkortsfrågan, dvs. en pröv- ning av tingsrätten. Detta förutsätter att det meddelade föreläggandet inte godkänns. En sådan utveckling skulle skapa stora problem och medföra stora kostnader.

Ett system av angivet slag kan enligt utredningens mening ej läggas till grund för ett förslag i forumfrågan. För att med utgångspunkt från till- läggsdirektiven lösa frågan vilken domstol som skall pröva körkortsfrågan torde endast två möjligheter stå till buds. Antingen måste som en förut— sättning för allmän domstols körkortsprövning gälla

1. att målets upptagande ej föregåtts av ett icke godkänt ordnings- eller strafföreläggande, eller

2. måste det stadgas förbud mot att utfärda dylika förelägganden vid de nu aktuella trafikbrotten.

En lösning enligt alternativ 1 skulle medföra den nackdelen att allmän doms-

tol, i de fall vissa lindrigare former av rattonykterhet och vissa från tra- fiksäkerhetssynpunkt farliga brott beivrats genom straff- eller ordningsfö- reläggande som ej godkänts, ej skulle kunna pröva körkortsfrågan även om åtal senare väckts. Sådan prövning skulle däremot vara möjlig så snart bristande förutsättningar att utfärda föreläggande (jfr under 4.3) föranlett att brottet redan från början beivrats genom stämning. En lösning av detta slag som alltså skulle innebära att både länsrätt och tingsrätt skulle ha att pröva körkortsfrågan vid samma typ av trafikbrott, synes ej lämplig. Den står ej heller i överensstämmelse med tilläggsdirektiven.

I detta sammanhang måste även beaktas att straffskalan för vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott som regel ej innehåller fängelse. Med nuvarande domförhetsregler innebär detta att tingsrätt vid prövningen av ansvarsfrågan vid dessa brott består av en lagfaren domare utan nämnd. Om körkortsfrågan vid samma typ av brott prövas av länsrätt, består denna i en återkallelsesituation som regel av ordförande och nämnd. En utjämning av denna skillnad i handläggningen förutsätter att domförhetsreglerna i tings- rätt ändras så att nämnd blir obligatorisk i mål där körkortsfrågan prövas.

En lösning enligt alternativ 2) skulle gå stick i stäv med den hittillsvarande utvecklingen på lagstiftningsområdet, nämligen ett ökat utrymme för ord- nings- och strafföreläggande. En dylik lösning skulle även kunna leda till gränsdragningsproblem för åklagarna. För de allmänna domstolarnas del skulle alternativet medföra en stark ökning av antalet mål inom de aktuella måltyperna och risk för balanser. Prövningen av körkortsfrågan i dessa mål skulle visserligen, i enlighet med tilläggsdirektiven, förbehållas enbart de allmänna domstolarna men det ovan angivna domförhetsproblemet skulle fortfarande bli aktuellt.

Enligt utredningens mening är de nyss redovisade nackdelarna så be- tydande att inget av de två alternativen kan förordas. Såvitt utredningen kan finna återstår vid denna bedömning endast att i strid med tilläggs- dirktiven utesluta såväl gruppen ”vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott" som rattonykterhetsbrotten från de fall där allmän domstol har att pröva körkortsfrågan.

Eftersom användandet av strafföreläggande vid beivrandet av rattonyk- terhetsbrott kan förväntas bli aktuellt i endast begränsad omfattning kan i detta fall möjligen en lösning enligt alternativ 1) tänkas. För att hindra att körkortshavaren, genom att godkänna respektive icke godkänna före- läggandet, själv bestämmer forum för körkortsfrågans prövning, skulle alltså gälla att allmän domstol hade att pröva körkortsfrågan vid rattonykterhet endast i de fall målets upptagande ej föregåtts av ett icke godkänt straff- föreläggande. Med en sådan lösning skulle prövningen av körkortsfrågan i strafföreläggande fallen fortfarande åvila länsrätten och detta oavsett om föreläggandet ej godkänts. (Jfr 22 ä 2 st KKL, enligt vilket körkortshavare som gjort sig skyldig till rattonykterhet med en promillehalt understigande 0,8 får meddelas varning i stället för återkallelse om vederbörande ej tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott och omständigheterna är mildrande.)

Sammanfattningsvis skulle enligt utredningens mening allmän domstol således ha att pröva körkortsfrågan i de fall körkortshavaren befunnits skyldig till grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning enligt 59 trafikbrott- slagen samt — eventuellt — i de fall han efter stämning som ej föregåtts

av strafföreläggande befunnits skyldig till rattonykterhet. Det kan i vissa fall bli nödvändigt med avsteg från denna huvudprincip. Detta utvecklas närmare i det följande under avsnittet upprepade trafikförseelser.

.- 1] ”'i'-”Lim, Lia": mfl-., . * *—

.. -.*_** . T,”, _' , , . -.|,, . -i .... "nu , - * ,,,. .,[.,t1,.*1 ,,,L. ; |nf11,tl.,- 141ng . J...l i _, dum?-1 ll. -t FW , .. _ . . _- ' .. = -.._ .. .. .. 'tis-4:51; .:%*""rinll1 ! '| ., .. ll - .l' . .. . , l' l . ._ | ll ' _ ,

;:lllvt'Hl Tlfänlw J..-[r. ,,,W IMFWHLII » , .

> I . . , , . ., .__. ,. _|, |__,,....,,- . :, . :, , hdn. |..le . f' _ ,, ,.,, ”i. ,. ,_., , a .. . l.. ,,7.,. .: l _. ,...-|-

| ". ,. ,,., ,: - ' . . +| ' i

F..

|'. ”'i-.it. II.,l-u'ul- .1,r._,llm

måg,,- | 17 , .

P,.,'1,.|'i - ,,2' ,T, l .- .-.'

6 Handläggningen av körkortsmål vid allmän domstol

I detta avsnitt görs en genomgång av alla mer väsentliga frågor som upp- kommer om allmän domstol genom överflyttning av mål från länsrätt och dess överinstanser tilläggs kompetens att pröva frågor om körkortsingri- panden i den utsträckning som redovisats under 5.3. Huruvida en sådan överflyttning enligt uredningens mening bör ske behandlas däremot i avsnitt 7. En allmän utgångspunkt för övervägandena är att körkortsfrågan be- handlas som en integrerad del av brottmålet. Även körkortsfrågan förutsätts alltså handläggas enligt rättegångsbalkens allmänna regler.

61. Körkortsåtgärdens straffrättsliga ställning och dess betydelse vid straffmätningen i trafikmål

6.1.1 Den straffrättsliga ställningen

Utgångspunkten för ett övervägande av rubricerade spörsmål kan lämpligen vara brottsbalkens (BrB) definitioner av påföljdsbegreppet. I 1 kap. 3ä BrB stadgas: ”Med påföljd för brott förstås i denna balk de allmänna straffen böter och fängelse, disciplinstraff för krigsmän, samt villkorlig dom, skydds- tillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård”. Begreppet strafftorde inbegripas i uppräkningen. Vad som inte finns upptaget i denna uppräkning torde därför inte vara att betrakta som brottspåföljd eller straffi brottsbalkens mening. Enligt 1 kap. 8 & BrB kan brott föranleda även annat än påföljd. I lagrummet heter det nämligen: ”Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet att gälda ska— destånd”.

Körkortsingripande utgör inte påföljd i nyss angiven mening. Det kan knappast heller vara att jämställa med förverkande av egendom och utgör ej heller skadestånd. Härutöver återstår begreppet annan särskild rättsverkan av brott. Detta begrepp har i brottsbalkskommentaren (Kommentar till Brottsbalken 1 2:a uppl. s. 60) exemplifierats med: straffavgift såsom straff- skatt enligt skattestrafflagen, förlust av rättighet eller behörighet såsom för- lust av körkort enligt vägtrafikförordningen samt förvisning enligt ut- länningslagen.

Det anförda innebär att om körkortsåtgärd beslutas av allmän domstol torde åtgärden vara att jämställa med ”annan särskild rättsverkan av brott”.

Denna ståndpunkt kan ligga till grund för övervägandena rörande körkorts- åtgärdens betydelse för straffmätningen i trafikmål.

6.1.2 Betydelsen vid straffmätningen i trafikmål Nuvarande ordning

Departementschefen förordade i prop. 1975/ 76: 155 att körkortsingripandena skulle ligga kvar hos länsrätterna. Han underströk emellertid (s. 102 n.) ”att ett val av länsrätten som forum för körkortsåterkallelse vid trafikbrott inte behöver innebära att man saknar möjlighet att vid straffmätningen beakta vederbörandes förlust av körkortet" och anförde fortsättningsvis bl. a.: "Av naturliga skäl är möjligheten till sådant hänsynstagande knappast intressant vid de vanliga trafikförseelserna. Vid dessa utgår nämligen bö- tesbelopp som inte är av den storleksordningen att jämkning med hänsyn till utgången i körkortsfrågan är påkallad”. Beträffande trafiknykterhets- brotten — fortsatte departementschefen — ”förhåller det sig i stor utsträckning så att körkortet är interimistiskt återkallat när straffrågan avgörs. Den in- terimisiska återkallelsen kan beaktas vid straffmätningen”.

Att den allmänna domstolen kan beakta förekommande interimistiska återkallelser vid straffmätningen är i och för sig riktigt. Enligt utredningens erfarenhet förekommer ett dylikt hänsynstagande dock ej i praktiken.

Trafikmålskommittén

Trafikmålskommittén föreslog i betänkandet Rätten till ratten en lagbe- stämmelse av innebörd att det men föraren lider av att körkortsspärr beslutats kunde beaktas vid bestämmande av påföljd för brottet. I specialmotiveringen anförde kommittén som skäl för sin ståndpunkt bl. a. (SOU 1972171 5. 65).

Vid de hearings som kommittén hållit med olika organisationer har såsom ett argument för domstolshandläggning av ärenden om körkortsingripande i anledning av brott ofta framhållits, att domstolen vid bestämmandet av påföljd bör ha möjlighet att beakta det men den tilltalade förorsakas genom körkortsingripandet. ——— Även l:a lagutskottet (utl. 1957116 5. 21) och 2:a lagutskottet (utl. l958:20 s. 60) har uttalat att det allmänna straffet bör påverkas av det men den dömde lider av körkorts- återkallelsen. ——— Trafikmålskommittén har stannat för att föreslå en regel, som ger möjlighet att låta körkortsingripandet påverka påföljden. ——- Kommitténs avsikt med bestämmelsen är icke att i förhållande till nuläget få till stånd en generell ned- sättning av påföljden för de brott som leder till körkortsåterkallelse. Kommitténs syfte med förslaget är att skapa möjlighet att i enskilda fall uppnå en rättvisare och bättre avvägd sammanlagd samhällsreaktion. Samma rättviseskäl torde ha utgjort motiv för påverkansregeln vid förvisning.

Den av trafikmålskommitten angivna påverkansregeln vid förvisning åter- finns i 26å utlänningslagen och lyder: ”Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet".

6.1.3 Överväganden

Vid den samtidiga bedömning av ansvars- och körkortsfrågorna som allmän domstol har att göra efter en överflyttning av vissa körkortsmål till tingsrätt,

talar enligt utredningens mening övervägande skäl för ett införande av en påverkansregel. Regeln synes i likhet med vad trafikmålskommitten förslagit böra utformas så att det men körkortshavaren lider genom ett beslut om körkortsspärr kan beaktas vid bestämmande av påföljd för det brott som föranlett spärren. Detta innebär att körkortsfrågan alltid skall avgöras med utgångspunkt från vad trafiksäkerheten kräver och att den avvägning som görs således påverkar endast den straffrättsliga påföljden. En dylik utform- ning sätter trafiksäkerheten i första rummet och lämnar utrymme för ”en bättre avvägd sammanlagd samhällsreaktion”.

Som tidigare berörts gäller en liknande påverkansregel vid förvisning enligt 26; utlänningslagen. Även i övrigt synes gemensamma beröringspunkter finnas mellan konstellationerna brottspåföljd-förvisning/brottspåföljd-kör- kortsåterkallelse. Goda skäl torde också föreligga för att i processuellt hän- seende behandla dem på ett likartat sätt. Den närmare innebörden härav torde få utformas i rättspraxis. Det kan dock finnas anledning att här erinra om att påverkansregeln i 26ä utlänningslagen enligt rättspraxis nuvarande ståndpunkt icke anses berättiga domstolen att underskrida straffminimum beträffande påföljden i övrigt. Detsamma synes böra gälla vid införandet av en påverkansregel i körkortsmål vid allmän domstol. Med denna ut- gångspunkt blir utrymmet för tillämpningen av en påverkansregel begränsat. Detta utvecklas närmare under avsnitt 7.2.2. Utredningen har inte förbisett att en påverkansregel av antytt slag har vissa nackdelar och att detta även uppmärksammats i direktiven för den pågående utredningen om översyn av utlänningslagen. När en påverkansregel ändå föreslås är skälet framför allt att en sådan regel överensstämmer med allmänhetens syn på kör— kortsingripandet.

6.2. Åklagarens yrkande i körkortsfrågan

6.2.1. Yrkandets betydelse för påföljdsvalet i allmänhet

Åklagarens skyldighet att framställa yrkanden i stämningsansökan framgår av 45 kap. 458 RB. I detta lagrum uppställs ej något krav på att åklagaren i stämningsansökan skall ta upp frågor om påföljd eller särskilda rättsverk- ningar. Åklagare behöver således inte ta med yrkanden om frihetsstraff eller förvisning. Ej heller föreligger något krav på att yrkanden härom ut- tryckligen måste framställas vid huvudförhandlingen. Tingsrätten är — obe- roende av yrkande berättigad att överväga och ådöma vilken påföljd som helst som kan följa på brottet.

Även fråga om förvisning kan upptagas självmant av rätten. RÅ har emellertid i två cirkulär (RÅ nr 81 och 97) till rikets åklagare bl. a. uttalat, att yrkande om förvisning bör göras redan i stämningsansökan . Om åkla- garen är tveksam i förvisningsfrågan bör han enligt RÅ i stämningsansökan ange, att fråga om förvisning kan uppkomma i målet. Saknas anledning att yrka förvisning kan det enligt RÅ finnas skäl att också ange detta i stämningsansökan. Vid huvudförhandlingen bör åklagaren enligt RÅ slut- giltigt ange sin ståndpunkt i förvisningsfrågan.

6.2.2. Överväganden

De skäl som legat bakom RÅ:s båda cirkulär i förvisningsfrågan kan åberopas också i fråga om tingsrätts prövning av körkortsfrågan. I likhet med vad som gäller om förvisning torde domstolen nämligen böra vara oförhindrad att självmant pröva körkortsfrågan. Det framstår därför som rimligt att kör- kortshavaren redan i stämningsansökan får kännedom om åklagarens in- ställning i körkortsfrågan så att ett yrkande om körkortsåtgärd ej kommer som en fullständig överraskning för honom. Om RÅ utfärdar en dylik re- kommendation torde det endast undantagsvis behöva förekomma att körk- ortsfrågan aktualiseras först vid huvudförhandlingen. Skulle så ändå bli fallet bör huvudförhandlingen kunna inställas så att den åtalade blir i tillfälle att, om han så önskar, förbereda sin talan även i denna del. Utöver yrkandet i körkortsfrågan synes det lämpligt att åklagaren i stämningsansökan anger om, och i så fall när, körkortet omhändertagits. Detta bör ske för att upp- märksamma domstolen på att målet i förekommande fall skall behandlas med förtur.

6.3 Interimistiska beslut '

6.3.1. Inledning

I körkortsutredningens direktiv anges att utredningen bör inriktas på en allsidig genomgång av möjligheterna till ökad snabbhet i handläggningen av körkortsmål. Genom riksdagsbeslutet om överförande av vissa kör- kortsmål till tingsrätt för prövning i samband med ställningstagandet i an- svarsfrågan vid åtal för trafikbrott har skapats förutsättningar för ett snabbare avgörande av körkortsfrågan i dessa mål. Även om det slutliga beslutet kan komma något tidigare än idag, torde det emellertid bli ofrånkomligt med interimistiska beslut. Detta ger anledning till särskilda frågor, bl. a. frågan huruvida sådana beslut bör ankomma på länsrätten eller tingsrätten.

6.3.2. Nuvarande ordning vid förvaltningsdomstolarna

Länsrätt äger, med vissa undantag, ej fatta beslut om slutlig återkallelse på grund av straffbelagd gärning, förrän frågan om straff blivit avgjord genom dom som vunnit laga kraft (18 & KKL). I avbidan på beslut om slutlig åter- kallelse kan länsrätten besluta att körkortet skall återkallas tills vidare, 5. k. interimistisk återkallelse. Interimistiska beslut kan fattas såväl före som efter ett lagakraftvunnet avgörande i ansvarsfrågan.

Interimistiska beslut kan meddelas i flera olika typer av situationer. Enligt 19% KKL skall körkortet återkallas tills vidare om det på sannolika skäl kan antagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas. Körkortet skall vid trafiknykterhetsbrott återkallas tills vidare om alkoholkoncentrationen i förarens blod under eller efter färden uppgått till minst 0,8 promille.

Den utan jämförelse vanligaste typen av interimistiska beslut är den som föreligger vid länsrättens prövning av polismyndighets eller åklagares beslut att omhändertaga körkort. Enligt 23% KKL skall körkort omhändertagas

om körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt. Om vid trafiknykterhetsbrott alkoholkoncentrationen i förarens blod under eller efter färden uppgått till minst 0,8 promille, skall körkortet omhän- dertagas sedan analysbevis erhållits. Understiger alkoholkoncentrationen 0,8 promille får, om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande, kör- kortet omhändertagas endast om körkortshavaren tidigare dömts för tra- fiknykterhetsbrott. Det är polismyndighet eller åklagare som beslutar om omhändertagande men beslutet skall snarast möjligt och senast inom 48 timmar sändas till den länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet (50% KKF).

Har beslut om körkorts omhändertagande kommit in till länsstyrelsen, anmäler länsstyrelsen skyndsamt ärendet hos länsrätten, som har att pröva frågan om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren (36,5 KKF). Detta innebär således en automatisk prövning av omhänder— tagandebesluten.

Interimistiska beslut före ansvarsfrågans avgörande kan även ifrågakom- ma sedan länsrätten av vederbörande länsstyrelse mottagit omprövnings- anmälan till följd av de under 4.2 angivna underrättelserna från polismyn- dighet.

Intermistiska beslut efter ansvarsfrågans avgörande är ovanliga. I de fall de förekommer har länsrätten i allmänhet ej fått kännedom om brottet eller förseelsen förrän genom registerblad eller vederbörlig avskrift av dom eller beslut. Eftersom körkortshavaren i dessa fall har fått behålla körkortet efter brottets begående och därmed under ofta ganska lång tid varit berättigad att föra fordon måste skälen för en interimistisk återkallelse vara starka även om domen innebär att körkortshavaren övertygats om ett allvarligt trafikbrott. En interimistisk återkallelse kan därför ej komma i fråga om det icke från trafiksäkerhetssynpunkt framstår som absolut nödvändigt att föraren omedelbart, dvs. utan avvaktande av att domen vinner laga kraft, tas ur trafiken.

6.3.3. Trafikmålskommittén

Trafikmålskommittén ålades på sin tid i särskilda direktiv att utreda frågan om omedelbart körkortsingripande vid vissa trafikbrott. Vid övervägandena i denna fråga fann kommittén att ett sådant system var möjligt endast om körkortsingripandet beslutades i brottmålsprocessen. Kommittén yttrade härvid bl.a. (SOU 1972:70, s. 136 n.).

F.n. handläggs alla trafikmål i brottmålsprocessen utan att några särskilda regler givits om förtur för sådana mål där körkortsfrågan är aktuell. Detta strider mot vad som eljest i allmänhet gäller när mera ingripande tvångsåtgärder ifrågasätts. Kom- mittén har funnit det vara ett intresse att ge förtur åt trafikmål där körkortsfrågan är aktuell. Fråga uppkommer då om detta kan ske utan att körkortsbeslut meddelas redan i brottmålsprocessen. Det torde inte finnas något exempel från annat område på att polis, åklagare och allmän domstol åläggs att snabbhandlägga mål där annan

myndighet kan förväntas meddela beslut av särskild att. En förutsättning för att man skall kunna behandla dessa fall snabbare är därför att själva den interimistiska beslutsprocessen utgör en del av brottmålsprocessen. Det torde också vara så att de interimistiska ingripandena handläggs på ett effektivare sätt om de avgörs i själva brottmålsprocessen. Erfarenheten visar att trots stora ansträngningar har man för andra fall än trafiknykterhetsbrott ej lyckats få till stånd ett verksamt anmälnings- system till länsstyrelserna för de fall där interimistiskt körkortsingripande bör ske. Detta talar också för att beslutanderätten så långt möjligt bör ligga hos de rättsorgan som medverkar i brottmålsprocessen.

För att tillgodose angivna överväganden föreslog kommittén ett särskilt omhändertagandesystem. Förslaget innebar sammanfattningsvis att allmän domstol skulle ha att pröva omhändertaganden av körkort vid särskild för- handling samt att denna förhandling jämte åtföljande huvudförhandling skulle hållas inom vissa korta frister. Prövningen skulle enligt kommittén ske dels efter yrkande av föraren, dels ex officio.

6.3.4. Remissyttrandena över trafkmälskommitte'ns förs/ag

Hos de närmast berörda remissinstanserna, dvs. åklagarna och de allmänna domstolarna, fick trafikmålskommittens förslag ett övervägande negativt bemötande. Det ansågs allmänt att kommittén varit alltför ambitiös i sina strävanden att ge förtur åt körkortsmålen. Man förutsåg betydande praktiska svårigheter för åklagarna och domstolarna om förslaget skulle komma att genomföras och ifrågasatte om det inte var tillräckligt att i instruktion eller arbetsordning för dessa upptaga föreskrifter om förtur för mål om trafikbrott, vari den misstänktes körkort blivit omhändertaget.

6.3.5. Handläggningstider vid åtal för vissa trafikbrott

För att få en uppfattning om handläggningstiderna för de trafikbrott vid vilka allmän domstol enligt utredningens ståndpunkt (jfr under 5.3) kan pröva körkortsfrågan har utredningen gjort en muntlig förfrågan på ett tiotal polis- och åklagarmyndigheter samt tingsrätter landet runt. Härvid framkom i huvudsak följande.

Vad angår trafiknykterhetsbrotten kan erfarenhetsmässigt sägas att ut- redningstiden hos polisen genomsnittligt ej överstiger 4 veckor. Efter gri- pandet äger omgående ett första förhör och blodprovstagning rum. Erfor- derliga analysresultat erhålls som regel efter 10—14 dagar, varefter frågan om omhändertagande av körkortet prövas. I vissa polisdistrikt delges den misstänkte kallelse till kompletterande förhör redan i samband med det första förhöret och blodprovstagningen och ombeds att härvid medtaga kör- kortet. Tidpunkten för det andra förhöret bestäms därvid så att analys- resultatet kan väntas föreligga. Om vederbörande ej inställer sig på utsatt tid redovisas ärendet omgående till åklagaren. I dessa fall ankommer det på länsstyrelsen att vid beslut om omhändertagande "driva in” körkortet. Att körkortet omhändertages i samband med gripandet är ganska sällsynt. Det torde förekomma huvudsakligen vid hänsynslösa körningar, där ansvar för grov vårdslöshet i trafik kan komma i fråga samt i fall då föraren visar påtagliga tecken på berusning.

Formella bestämmelser om förtur vid polisutredning av trafikbrott finns ej. Detta oaktat prioriteras de brott där ett körkortsingripande förekommit eller med säkerhet kan väntas, dvs. trafiknykterhetsbrott och förekommande fall av grov vårdslöshet i trafik. I de talrikt förekommande smitningsfallen är det av utredningstekniska skäl angeläget att snarast möjligt försöka binda den misstänkte vid brottet. Dessa utredningar kan emellertid med hänsyn till personalresurser och andra omständigheter ibland dra ut på tiden.

På åklagarsidan varierar handläggningstiden vid trafiknykterhetsbrotten alltifrån någon vecka upp till en månad beroende på arbetsläget och eventuellt behov av kompletterande utredning. Vederbörande åklagarmyndighet er- håller för kännedom en kopia av länsrätts interimistiska beslut om kör- kortsåterkallelse. Åtal kan vid mottagandet härav redan vara väckt eller kan i vart fall väckas inom kort tid. Innan ansökan om stämning görs inhämtas erforderliga registerutdrag och personbevis. På samma sätt som hos polisen prioriteras handläggningen av trafiknykterhetsbrott, liksom fö- rekommande fall av grov vårdslöshet i trafik, utan att formella bestämmelser om förtur finns. Viss särskild bevakning finns även vid allvarligare fall av smitning.

Sammanfattningsvis kan sägas att den tid som förflyter mellan begåendet av angivna trafikbrott och ansökan om stämning varierar med hänsyn till brottstypen. Som framgår av redogörelsen ovan överstiger denna tid, vid brott som föranlett omhändertagande av körkort i regel ej två månader, medan den i övriga fall kan bli åtskilligt längre. Utrymmet för ökad snabbhet i polisens och åklagarnas handläggning av ””omhändertagandebrotten" fram- står mot denna bakgrund som relativt begränsat.

Den huvudsakliga anledningen till att en körkortshavare som interimis- tiskt berövats sitt körkort ibland får vänta åtskillig tid innan ansvarsfrågan slutligt prövas, står i stället att finna i handläggningstiderna vid allmän domstol. Ej heller för de allmänna domstolarna finns några uttryckliga regler om särskild förtur vid handläggningen av här aktuella (eller andra) trafikmål. Enligt vad utredningen erfarit prioriteras emellertid sådana trafikmål där körkortet fråntagits föraren såtillvida, att de regelmässigt utsätts till hu- vudförhandling inom loppet av en eller ett par månader från det ansökan om stämning inkom. Tiden varierar något med hänsyn till förekommande specialisering, domstolens arbetsläge och behovet av personutredning. En viss förlängning av tiden kan även märkas under sommarmånaderna. Den utan jämförelse främsta anledningen till att vissa av de nu aktuella målen drar ut på tiden torde emellertid vara att utsatta huvudförhandlingar ej sällan måste inställas. Detta beror i första hand på delgivningssvårigheter men även bristande hörsamhet hos den misstänkte och eventuella vittnen spelar här in. I de fall den tilltalade erkänt brott men uteblir trots att han delgivits kallelse, utgör reglerna om personlig inställelse ofta hinder för må- lets avgörande.

6.3.6 Överväganden Vilken domstol bör fatta intermistiska beslut i överflyttningsjbllen?

Utredningen har i överflyttningsfrågan funnit att riksdagens beslut inte kan verkställas på annat sätt än att allmän domstol har att besluta i körkortsfrågan

ide fall domstolen funnit körkortshavare förfallen till ansvar för grov vårds— löshet i trafik, rattfylleri och smitning samt — eventuellt — även vid ratt- onykterhet (utom vid åtal efter strafföreläggande). Även om allmän domstol vid angivna trafikbrott har att fatta ett slutligt beslut i körkortsfrågan kvarstår emellertid Spörsmålet vilken myndighet — länsrätt eller tingsrätt som i förekommande fall bör fatta interimistiska körkortsbeslut vid dessa brott.

Vid länsrätt fattas för närvarande interimistiska beslut i omhändertag- andefallen som regel av ensamdomare. Handläggning med nämnd sker en- dast undantagsvis och då i tveksamma fall. Om förekommande interimis- tiska beslut i stället fattades av tingsrätt talar praktiska hänsyn för att besluten även här skulle fattas av ensamdomare efter ett avgörande på handlingarna. Underlaget för bedömningen skulle ej bli annorlunda vid tingsrätten och några nämnvärda skillnader från rättssäkerhetssynpunkt skulle knappast uppkomma på detta stadium. Dessa omständigheter kan sägas tala för ett bibehållande av rådande ordning, dvs. att låta ifrågavarande interimistiska beslut alltjämt meddelas av länsrätt även om det slutliga beslutet skall med- delas av tingsrätt. Ett starkt skäl för ett sådant ställningstagande är att det nuvarande systemet synes ha fungerat väl.

Andra skäl talar emellertid i motsatt riktning. Om de interimistiska be- sluten även i fortsättningen skulle ankomma på länsrätt krävs för ett funge- rande system med skyndsam handläggning av aktuella trafikbrott hos allmän domstol, att domstolen uppmärksammas på att omhändertagande skett och/eller att länsrätten återkallat körkortet tills vidare. Detta problem kan givetvis lösas men problemet uppkommer inte om även uppgiften att fatta ifrågavarande interimistiska beslut flyttas över på tingsrätt. Ett tyngre vä- gande skäl för en sådan överflyttning är naturligtvis att det från principiell synpunkt är mest tilltalande att såväl den interimistiska som slutliga pröv- ningen av körkortsfrågan i första instans sker vid en och samma domstol. Härigenom undviker man också intrycket att tingsrätt ”överprövar" de in— termistiska beslut som fattats av länsrätt och/eller kammarrätt.

Utredningen har för sin del funnit att i överflyttningsfallen övervägande skäl talar för ett system där, som trafikmålskommittén uttryckt saken, "själ- va den interimistiska beslutsprocessen utgör en del av brottmålsprocessen”. Beslutanderätten i dessa fall bör således ligga hos allmän domstol.

Handläggningen vid allmän domstol

Trafikmålskommitténs förslag till omhändertagandesystem innebar som ti- digare angivits (jfr under 6.3.3) bl. a. att "omhändertagandeförhandling" och åtföljande huvudförhandling skulle hållas inom vissa korta frister. Om- händertagandefrågan skulle enligt kommitténs förslag prövas av ensamdo- mare medan nämnd skulle vara obligatorisk vid huvudförhandlingen.

Med hänsyn till den redovisade sammanställningen av handläggningstider vid ””omhändertagandebrotten” (jfr under 6.1.5) och till de praktiska svå- righeter vid ett genomförande som påtalats av de närmast berörda remiss- instanserna, framstår ett fullständigt genomförande av kommitténs förslag som alltför ingripande. Det synes vara tillfyllest att i instruktion eller ar- betsordning för polis- och åklagarmyndigheter samt tingsrätter upptaga fö- reskrifter om förtur för mål om trafikbrott, i vilka den misstänktes körkort omhändertagits och/eller interimistiskt återkallats.

Vad angår handläggningen är det framför allt omhändertagandefallen som förtjänar uppmärksamhet. För närvarande sker en automatisk prövning av omhändertagandebeslut som fattats av polismyndighet eller åklagare. Enligt utredningens mening är en sådan prövning ej nödvändig före avgörandet i ansvarsfrågan. Överprövning bör ske endast efter begäran av körkons— havaren. Om tingsrätten i dessa fall avgjorde ansvarsfrågan med förtur skulle omhändertagandebesluten sannolikt ej begäras överprövade i någon större omfattning.

En lösning enligt angiven modell påminner om den prövning som allmän domstol har att göra av beslag i brottmål enligt 27 kap. RB. Enligt be- slagsbestämmelserna har undersökningsledaren eller åklagaren — om de ej beslutat beslaget — att pröva om beslaget skall bestå. Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äger rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant upptaga fråga om beslag till prövning. Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbats av beslaget begära rättens prövning därav. När sådan begäran inkommit har rätten — om huvudförhandling ej kan hållas inom en vecka — att inom fyra dagar hålla särskild förhandling i frågan. Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag Skall — om åtal ej redan väckts — rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Har ej inom denna tid åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekommer eljest ej längre skäl för beslag, skall det omedelbart hävas. Om hävande av beslag förordnar rätten eller, om beslaget ej meddelats eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Då målet avgöres prövar rätten om beslag fortfarande skall bestå. Rätten äger även i samband med domen förordna om beslag.

Utredningen anser att en modifierad beslagsmodell skulle kunna tjäna som förebild vid en överflyttning av prövningen av omhändertagandebe- sluten till tingsrätt. Det är i en dylik modell av värde om samtliga om- händertagandebeslut, som ej fattats av åklagare, underställs denne för pröv- ning om beslutet skall bestå. Körkortshavaren skulle efter delfåendet av åklagarens beslut äga rätt att skriftligen begära tingsrättens prövning av beslutet. En begäran om tingsrätts prövning av ett omhändertagandebeslut måste naturligen framställas innan rätten slutligt prövat körkortsfrågan i samband med huvudförhandlingen i trafikmålet. Om rätten meddelat dom vid senare tillfälle måste självfallet prövas om ett tidigare meddelat om- händertagandebeslut (eller interimistiskt beslut) skall bestå fram till domen. En körkortshavares begäran om prövning av ett omhändertagandebeslut måste därför framställas innan tingsrätten avslutat huvudförhandling rö- rande frågan om ansvar för det brott omhändertagandet avser.

Allmänna bestämmelser om förtur för de trafikmål, i vilka körkortsha- varen interimistiskt berövats sitt körkort avser, såvitt angår handläggningen i tingsrätt, att påskynda den slutliga prövningen av körkortsfrågan. Det fram- står vid sidan härav som angeläget att tillskapa bestämmelser som garanterar en särskilt skyndsam handläggning av körkortshavares omprövningsbegä- ran. Förslagsvis kan man för att åstadkomma detta använda sig av be- slagsmodellen, dvs. föreskriva att tingsrätt i dessa fall så snart ske kan och senast fjärde dagen efter det omprövningsbegäran inkommit till rätten, har att pröva om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren.

Om huvudförhandling i målet kan hållas inom en vecka efter det ompröv- ningsbegäran framställdes, kan — i likhet med vad som gäller i fråga om beslag - prövningen lämpligen få anstå till huvudförhandlingen.

Om körkortshavare ej begär tingsrättens prövning av omhändertagan- debeslut, kommer beslutet regelmässigt till rättens kännedom först sedan åtal väckts. Skulle tingsrätten i ett sådant fall finna att skäl för omhänd- ertagande ej föreligger, bör rätten även före huvudförhandlingen vara oför- hindrad att med upphävande av beslutet förordna att körkortet skall åter- ställas till föraren. Sedan åtal väckts bör tingsrätten vidare, i fråga om brott där rätten har att slutligt pröva körkortsfrågan och omhändertagande ej skett, kunna på yrkande av åklagaren eller självmant pröva om körkortet skall återkallas interimistiskt.

Åklagaren bör naturligtvis vara oförhindrad att före tingsrättens prövning av ett omhändertagandebeslut självmant återkalla beslutet. Sådan rätt bör dock föreligga endast fram till dess åtal väckts.

I anslutning till frågan om interimistiska beslut kan det avslutningsvis vara av intresse att erinra om bestämmelserna om spärrtidens börjedag. Enligt 38 & KKF räknas spärrtid som beslutas vid körkortsåterkallelse från delgivningen av beslut om körkortets omhändertagande. Om sådant beslut ej har meddelats, räknas spärrtiden från delgivningen av beslut om åter- kallelse tills vidare. Om ej heller sådant beslut har meddelats, räknas spärr- tiden från delgivningen av beslut om slutlig återkallelse.

6.4 Personutredningen i körkortsmål

6.4.1 Nuvarande ordning vid förvaltningsdomstolarna

Om anledning finns till antagande att körkortshavare ej uppfyller de för- utsättningar som gäller för erhållande av körkort, får länsstyrelsen föranstalta om den utredning som behövs i lämplighetsfrågan (33 & KKF). Länsstyrelsen äger även förordna om förnyad personutredning i fall då villkor bör fö- reskrivas för körkortsinnehav (34ä KKF).

Enligt 39ä KKL har domstol, dvs. för närvarande länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt, samma befogenheter som länsstyrelse när den handlägger körkortsärende.

I 96 & KKF bemyndigas polismyndighet, länsstyrelse och domstol att in- hämta uppgifter från sociala organ och andra myndigheter som kan lämna upplysningar av betydelse för bedömningen av lämpligheten i personligt hänseende för körkort eller traktorkort.

Länsrätt har således vid handläggningen av ett körkortsmål tillförsäkrats goda möjligheter att införskaffa erforderlig personutredning. Som angivits under avsnitt 4.2 rör det sig i praktiken huvudsakligen om remisser till vederbörande polisstyrelse samt i förekommande fall till sociala central- nämnden, länsnykterhetsnämnden, skyddskonsulenten, trafikinspekzören, länsläkaren och socialstyrelsen.

6.4.2 Överväganden

En samtidig prövning av ansvars- och körkortsfrågan vid allmän domstol förutsätter enligt utredningens mening i minst samma utsträckning som vid länsrätt, att tillfredsställande personutredning finns. För att uppnå detta bör det vara tillfyllest med en allmänt hållen föreskrift av innebörd att "erforderlig personutredning” skall föreligga i de trafikmål där allmän doms- tol har att pröva körkortsfrågan.

6.5 Upprepade trafikförseelser

Det problem utredningen vill fånga in under denna rubrik är främst det som uppkommer när körkortshavaren i tiden före tingsrättens prövning har gjort sig skyldig till en eller flera trafikförseelser. Situationen kan då vara den att länsstyrelse och länsrätt redan tagit ställning till frågan vilka åtgärder denna brottslighet bör föranleda. Det kan emellertid också hända att läns- styrelsen och länsrätten ännu inte hunnit pröva frågan. I det senare fallet kan vid en överflyttning av vissa körkortsfrågor till tingsrätt sägas föreligga en form av s.k. brottskonkurrens.

Ett annat problem är det som uppkommer om körkortshavaren åtalats för såväl ett brott beträffande vilket tingsrätten förutsätts pröva körkorts- frågan. t. ex. smitning, som ett brott beträffande vilket länsrätten normalt prövar körkortsfrågan, t.ex. vårdslöshet i trafik.

6.5. 1 Tilläggsa'irektiven

Enligt utredningens tilläggsdirektiv innebär riksdagens principbeslut i denna del att ”handläggningen av körkortsingripanden mot dem som genom upp- repade trafikförseelser har visat sig olämpliga som förare bör ligga kvar hos länsrätt". I sitt betänkande hade trafikutskottet som grund för uttalandet angivit att tingsrätten i dessa fall ”ej har den direktinformation angående de olika förseelserna” vilken "är ett av huvudskälen till att körkortsfrågan bör avgöras samtidigt med påföljden för brottet”. Dessa fall hade enligt utskottet ”därjämte nära anknytning till sådan allmän misskötsamhet som det alltjämt skall ankomma på länsrätt att handlägga som grund för kör- kortsingripande”.

6.5 .2 Överväganden

Om tingsrättens prövning — såsom riksdagen synes ha förutsatt begränsas till en bedömning av körkortsfrågan med utgångspunkt från den brottslighet, eller eventuellt bara en del därav, som är föremål för tingsrättens prövning i ansvarsfrågan, kan de inledningsvis antydda situationerna komma att ut- vecklas på följande sätt.

Tingsrätten kan finna att den brottslighet som är föremål för dess prövning bör föranleda endast varning. När länsrätten därefter får kännedom om tings- rättens dom kan länsrätten under åberopande av tidigare brottslighet, som

redan varit föremål för länsstyrelsens/länsrättens bedömning men då inte ansetts böra föranleda något ingripande, vid en samlad bedömning finna att körkortet bör återkallas. Om tingsrätten bestämt spärrtiden till exempelvis 6 månader, kan det också inträffa att länsstyrelsen vid prövning av ansökan om förhandsbesked eller körkortstillstånd i stället bestämmer den samman- lagda spärrtiden till 12 månader genom att "lägga på" ytterligare 6 månader.

Situationen förändras inte i princip om exemplet ändras därhän att hela eller del av den tidigare brottsligheten inte hunnit föranleda något ställ- ningstagande från länsstyrelse/länsrätt före tingsrättens dom.

Den fråga som dessa exempel ger anledning till är huruvida inte tings- rättens prövning av körkortsfrågan bör omfatta all den trafikbrottslighet som fastslagits genom lagakraftvunnet avgörande (dom eller godkänt straff- eller ordningsföreläggande) och är känd för tingsrätten vid prövningen. En sådan lösning skulle innebära att tingsrätten också prövade fråga om kör- kortsingripande på grundval av upprepade trafikförseelser. Prövningen skulle dock begränsas till fall där tingsrätten hade att ta ställning till ansvarsfrågan i ett mål tillhörande den kategori av grova trafikbrott som beträffande kör— kortsfrågan skulle överflyttas till tingsrätt.

Om man besvarar den nyss ställda frågan jakande och alltså överlämnar till tingsrätten att i viss utsträckning handlägga även fråga om körkorts- ingripande på grund av upprepade trafikförseelser, ligger det nära till hands att väcka frågan huruvida inte tingsrätten bör vid sin bedömning av kör- kortsfrågan beakta även de övriga omständigheter, som kan föranleda kör- kortsingripande. Som exempel kan nämnas att utredningen i målet visar att körkortshavaren är allmänt misskötsam eller har någon kroppslig defekt som gör att körkortsinnehavet kan ifrågasättas.

Gemensamt för de hittills behandlade fallen är att körkortshavaren inte kan sägas få sin körkonsfråga löst i samband med tingsrättens prövning av ansvarsfrågan om inte tingsrätten tilläggs en långtgående prövningsrätt. Situationen äri viss mån densamma i det återstående i inledningen nämnda fallet med åtal för exempelvis smitning och vårdslöshet i trafik. Om tings- rätten finner att smitningen inte är grövre än att varning är tillräcklig, men saknar behörighet att pröva körkortsfrågan med anledning av vårdslösheten i trafik, kan resultatet bli att länsrätten vid en samlad bedömning av brotts- ligheten finner återkallelse motiverad.

Det nu anförda utgör ingen fullständig kartläggning men belyser enligt utredningens mening några av de mest väsentliga svagheterna med tra- fikutskottets förslag. Den förbättring för körkortshavaren som en överflytt- ning av körkortsfrågan till tingsrätt ansetts innebära uppnås inte med den av utskottet förordade lösningen.

Om man vill uppnå en för körkortshavaren acceptabel lösning måste man enligt utredningens mening tillse att tingsrätten vid sitt avgörande i körk- ortsfrågan får möjlighet att låta sin bedömning påverkas av i varje fall all trafikbrottslighet som då är känd för tingsrätten, inklusive all sådan brotts- lighet som är föremål för tingsrättens prövning i ansvarsfrågan. Länsrätten skall alltså inte utan att ny brottslighet blir känd kunna "ompröva" tings- rättens bedömning.

Ett ställningstagande av nyss angiven innebörd väcker emellertid — som redan antytts — frågan hur man skall se på andra faktorer än brottslighet,

vilka kan påverka körkortsfrågan. Tingsrätten kan exempelvis få kunskap om att den tilltalade är allmänt misskötsam. Om den på grund av tra- likbrottsligheten naturliga påföljden är varning men ett beaktande av den bristande allmänna skötsamheten bör föranleda återkallelse kan det synas stötande att tingsrätten utdelar varning medan länsrätten kort därefter åter- kallar körkortet. Ännu mer tillspetsad är situationen om tingsrätten får kän- nedom om att körkortshavaren är helt blind eller i varje fall saknar tillräcklig syn.

Också de nyss angivna problemen kan givetvis lösas. Ett sätt är att tings- rätten tilläggs rätt att beakta även dylika omständigheter, men detta väcker enligt utredningens mening starka betänkligheter. Ett annat sätt är att tings- rätten före sitt ställningstagande i körkortsfrågan överlämnar åt länsrätten att ta ställning till frågan vilken åtgärd den bristande skötsamheten eller den bristande synförmågan bör föranleda. Också en sådan lösning har stora nackdelar.

Mot bakgrund av tilläggsdirektiven kan utredningen inte avstå från att föreslå någon lösning på de presenterade problemen. Det som ligger närmast till hands får därvid anses vara att tingsrätten vid sin prövning av kör- kortsfrågan är skyldig att beakta all den brottslighet — trafikbrottslighet eller annan som kan påverka körkortsfrågan och som vid prövningen är känd för tingsrätten. I denna brottslighet bör därvid inräknas även den brottslighet som samtidigt är föremål för rättens prövning i ansvarsfrågan. Tingsrätten bör däremot inte få väga in faktorer av typen allmän misskötsamhet eller bristande synförmåga.

6.6 Förlängning av spärrtid

6.6.1 Nuvarande ordning

Spärrtidsreglerna har i KKL upptagits i 21, 24 och 25 åå. Bestämmelserna i 24 och 25 åå berörs närmare under avsnitt 6.7.

Medan första stycket i 21 & behandlar spärrtidens längd vid hinder mot meddelande av körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhål- landen och vid körkortsåterkallelse, har i andra och tredje styckena öppnats möjlighet för körkortshavaren att sedan spärrtid bestämts erhålla prövning av nya omständigheters inverkan på spärrtiden.

Inträffar under spärrtid omständighet som kan föranleda nytt beslut om sådan tid, får enligt andra stycket prövas om den redan bestämda spärrtiden skall förlängas. Sådan prövning skall ske efter ansökan, vilken skall göras före spärrtidens utgång. Varje prövning avser sökandens förhållanden fram till tidpunkten för beslutet och kan föranleda förlängning av spärrtiden med högst tre år.

I tredje stycket anges att innehållet i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt om det under spärrtiden framkommit sådan omständighet som inträffat före beslutet om spärrtid men ej varit känd vid detta tillfälle.

Andra stycket tar således sikte på omständigheter som inträffat under Spärrtiden medan tredje stycket behandlar omständigheter som inträffat före beslutet om spärrtid men ej varit kända vid detta tillfälle.

Enligt 40 ?; KKF skall den i 21 å andra och tredje styckena KKL angivna prövningen i princip göras av den länsstyrelse som senast meddelat kör- kortstillstånd.

Bestämmelserna i 21 å andra och tredje stycket KKL gör det nödvändigt att länsstyrelserna får kännedom om inträffade förseelser under spärrtiden och i vissa fall om förseelser som begåtts före beslutet om spärrtid. Departementschefen förordade därför i prop. 1975/761155 (s. 126) att ”KKBEL skall omfatta även personer utan körkort som har fått spärrtid bestämd". I anledning härav har i 88% KKF intagits en bestämmelse om att domstolars och andra myndigheters uppgiftsskyldighet till länsstyrelserna "skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den för vilken spärrtid löper”. I 92 & KKF har dessutom i fråga om införande av uppgifter i CKR stadgats, att bestämmelserna härom i tillämpliga delar även gäller den ”för vilken spärrtid löper".

6.6.2 Trajikmålskommitte'n

Trafikmålskommittén ansåg i betänkandet Rätten till ratten att allmän dom- stol i samband med prövningen av ansvarsfrågan vid trafikbrott även borde kunna ta upp fråga om förlängning av löpande spärrtid. Kommittén förordade härvid (SOU 1972171 5. 67) att regleringen i denna fråga borde utformas så att bestämmelserna anpassades till vad som för liknande fall gäller i påföljdsfrågan. På så sätt kunde man undvika att påföljden och körkorts- reaktionen av formella skäl kom att motverka varandra. Kommittén avsåg härmed en reglering i överensstämmelse med bestämmelserna i 34 kap. l % BrB.

Enligt kommitténs förslag skulle allmän domstol kunna pröva frågan om förlängd spärrtid dels om föraren före det gällande spärrtidsbeslutet begått annat trafikbrott som ej omfattats av beslutet, dels om han efter beslutet men innan spärrtiden löpt ut begått nytt trafikbrott. Förutsättningen för prövningen skulle enligt kommittén dock vara att talan om förlängning av spärrtiden anhängiggjorts innan gällande spärrtid utgått.

Om angivna förutsättningar förelåg skulle enligt kommittén allmän dom- stol kunna fatta ett av tre olika spärrtidsbeslut, nämligen

I. förordna att den tidigare körkortsspärren skall avse också det nya brottet,

2. besluta särskilt om körkortsspärr för det nya brottet eller,

3. om det tidigare beslutet vunnit laga kraft, förlängs tiden för körkorts- spärren

Förordnande enligt punkt 1. kan enligt kommitténs förslag meddelas utan att det tidigare beslutet vunnit laga kraft. Skulle det tidigare beslutet se- dermera komma att slutligt ändras i högre instans kunde frågan om kör— kortsspärr för den senare trafikbrottsligheten efter anmälan av åklagare upp- tagas till förnyad prövning av allmän domstol.

Ett beslut enligt punkt 2. kan enligt kommittén vara lämpligt då den nya trafikbrottsligheten är av allvarlig art och den gällande körkortsspärren närmar sig sitt slut.

Beslut enligt punkt 3. bör enligt kommittén komma i fråga, när den nya trafikbrottsligheten ej kan lämnas obeaktad och ett samordnat ingripande

bedöms vara lämpligast. Vid tillämpning av punkt 3. skall rätten enligt kommittén göra en samlad bedömning av förarens trafikbrottslighet, mot- svarande den man skulle ha gjort om frågan om körkortsspärr för samtliga brott handlagts samtidigt. Om rätten vid denna prövning skulle finna att en förlängning av körkortsspärren ej kan rymmas inom den för körkorts- återkallelse gällande tidsramen, måste enligt kommittén i stället punkt 2. tillämpas.

6.6.3 Överväganden

I utredningens tilläggsdirektiv har uttalats att tingsrätt ”bör besluta om körkortsåterkallelse”. Som framgått under avsnitt 5.1 ovan har utredningen utgått från att det citerade uttalandet måste anses innebära bl. a. att doms- tolen i samband med återkallelse också har att bestämma spärrtid enligt reglerna i 21 å första stycket KKL. Enligt detta lagrum skall vid återkallelse av körkort med åberopande av återkallelsegrund som avses i 16 å 1—6 KKL spärrtid bestämmas. Starka skäl talar för att samma myndighet prövar både frågan om återkallelse och frågan om spärrtidens längd. Domstol som be- slutar om återkallelse bör därför också bestämma spärrtid.

Frågor om spärrtid kan emellertid uppkomma inte bara i samband med återkallelse. Detta framgår av 21 och 25 åå KKL. De bestämmelser som här är av intresse är enbart de som finns i 21 å andra och tredje stycket. Enligt dessa bestämmelser får i vissa fall prövas om den redan bestämda spärrtiden skall förlängas. Skäl till sådan prövning kan vara att det under spärrtid inträffar omständighet som kan föranleda nytt beslut om spärrtid. Ett annat fall är att det under spärrtiden framkommer att det gällande beslutet fattats utan kännedom om en händelse som inträffat före beslutet.

I fall av nyss angivet slag kan länsstyrelse besluta om förlängning av den löpande spärrtiden men en sådan prövning sker bara på ansökan av den för vilken spärrtiden gäller. Om sådan ansökan inte görs, kommer läns- styrelsen i stället att göra en motsvarande prövning om och när nytt kör- kortstillstånd söks.

Den som fått spärrtid bestämd enligt 21 å första stycket KKL och som alltså saknar behörighet att föra motorfordon kan göra sig skyldig till sådan brottslighet som enligt det förut anförda innebär att körkortsingri- pandet ankommer på tingsrätt. En person som fått sitt körkort återkallat på grund av allmän misskötsamhet eller rattfylleri, dvs. genom beslut av länsrätt resp. tingsrätt, kan t.ex. göra sig skyldig till smitning.

Riksdagens uttalanden i överflyttningsfrågan lämnar ingen som helst led- ning i frågan huruvida det i fall av nu angivet slag bör ankomma på tings- rätten att pröva frågan om förlängning av den löpande spärrtiden eller om en sådan prövning alltjämt bör ankomma på länsstyrelsen och då endast efter ansökan.

Som ett skäl att låta prövningen åvila tingsrätten kan anföras att ett sådant system skulle förenkla länsstyrelsens prövning vid ansökningar om kör- kortstillstånd. Länsstyrelsen skulle i dessa fall redan ha den spärrtid angiven som föranletts av den av tingsrätten prövade brottsligheten och skulle slippa ett eget ställningstagande till trafikfarligheten hos denna brottslighet. Till förmån för en prövning av tingsrätten talar även det samband som föreligger

mellan ansvarsfrågan och brottspåföljden samt körkortsfrågan. De skäl riks- dagen åberopat till förmån för en överflyttning av körkortsmål till allmän domstol synes inte försvagas nämnvärt om själva återkallelsefrågan inte är föremål för domstolens bedömning.

Mot en prövning av tingsrätten talar att prövningen är meningsfull endast om personen i fråga avser att på nytt söka skaffa sig körkort och därför önskar klarhet i frågan när han tidigast har möjlighet att få en ansökan bifallen.

Enligt utredningens mening kan det inte komma i fråga att göra tings- rättens prövning av frågan huruvida spärrtiden bör förlängas beroende av en begäran från den tilltalade. Om tingsrätten skall pröva frågan bör det alltså ske självmant. Innan slutlig ställning tages finns det anledning att något närmare undersöka hur en prövning genom tingsrättens försorg skulle tillgå.

Vid den nyss antydda prövningen måste man skilja på fall då den löpande spärrtiden bestämts genom beslut som vunnit laga kraft och fall då så inte skett. Motsvarande problematik finns inte när länsstyrelse prövar frågan om förlängning av spärrtid.

Om den löpande spärrtiden bestämts genom beslut som vunnit laga kraft, kan tingsrätten pröva frågan om förlängning enligt samma grunder som länsstyrelse. Enda skillnaden är att prövningen ej sker på ansökan. Resutatet av prövningen kan bli att spärrtiden förlängs eller att så inte sker. I det senare fallet innebär beslutet att den löpande spärrtiden skall avse även den nya omständigheten.

Situationen blir en helt annan och mycket mer komplicerad om den lö- pande spärrtiden bestämts genom beslut som ännu inte vunnit laga (raft. Detta gäller dock inte fall då båda målen, dvs. det i vilket den löpande spärrtiden bestämts och det angående den nya omständigheten. t. et. ett rattfylleri, är föremål för samtidig prövning, t. ex. i hovrätt. I detta fall fö- religger antingen ett fall enligt 21 å första stycket KKL eller också före igger ett lagakraftvunnet beslut om spärrtid. Bortsett från den nyss angivna situationen kan — då löpande spärrtd be- stämts i beslut som ej vunnit laga kraft — endast tillgripas två lösningar. Antingen får tingsrätten avstå från att pröva frågan om förlängning eller också får man bestämma särskild spärrtid för den brottslighet, t. ex ratt- fylleri, som är aktuell i målet. En ordning enligt vilken tingsrätten utgick från den löpande spärrtiden skulle uppenbarligen inte vara möjlig,i vart fall inte om tingsrätten ansåg att en förlängning av den tidigare Spårtiden var nödvändig.

Om lösningen med särskild spärrtid väljs, kan det senare visa sig att två spärrtider löper helt eller delvis parallellt, nämligen enligt det t'digare beslutet och för — enligt det valda exemplet rattfylleriet. Den sirskilt bestämda spärrtiden måste nämligen, om spärrtiden skall löpa kontinterligt, räknas från dagen för tingsrättens dom. En ordning med parallellt l'cpande spärrtider kräver en procedur för att bestämma den spärrtid som skulle ha bestämts vid en samtidig bedömning av spärrtidsfrågan eller vid en be- dömning där det ena beslutet vunnit laga kraft. Den åsyftade prövningen skulle vara något liknande den som regleras i 34 kap. 10 å BrB, dvs. regeln om sammanläggning när till verkställighet föreligger'två eller fierastraff.

Motsvarande procedur måste även kunna användas om flera spärrtider av annan anledning kommit att löpa helt eller delvis parallellt.

En prövning av nu angivet slag kan läggas antingen på länsstyrelse/länsrätt eller på tingsrätt. Den förra lösningen innebäri själva verket att den tilltalade tilläggs en möjlighet att genom överklagande påverka frågan vilken myn- dighet som skall pröva frågan om den sammanlagda spärrtidens slutliga bestämmande. Detta är inte helt tillfredsställande. Att lägga prövningen på tingsrätt är emellertid inte heller någon tilltalande lösning, främst därför att prövningen inte skulle komma att ske i samband med någon prövning av en ansvarsfråga.

Det nu anförda visar att här föreligger mycket stora praktiska och lag- tekniska problem. Vilken lösning som än väljs får man vissa nackdelar. Med hänsyn till den allmänna grundsyn som ligger bakom riksdagens ut- talanden i överflyttningsfrågan har utredningen ansett det angeläget att i största möjliga utsträckning förlägga prövningen av de frågor som här avses till allmän domstol. Utredningen föreslår därför att frågor om förlängning av spärrtid i fall som anges i 21 å andra och tredje stycket KKL i princip skall ankomma på tingsrätt och att därvid skall gälla följande.

Om det tidigare beslutet om spärrtid vunnit laga kraft skall tingsrätten pröva frågan huruvida den löpande spärrtiden skall förlängas. Det framstår härvid som naturligt att den i 21 å andra stycket KKL stadgade 3-årsregeln (jfr under 6.6.1) får gälla. Domstolen bör således ha möjlighet att förlänga spärrtiden med 3 år vid varje ny prövning.

Om det tidigare beslutet om spärrtid inte vunnit laga kraft skall tingsrätten pröva huruvida särskild spärrtid skall bestämmas på grund av den nya om- ständigheten.

Kommer till följd av dessa regler eller eljest två eller flera beslut om spärrtid att löpa helt eller delvis parallellt skall länsstyrelse självmant upptaga frågan om bestämmande av spärrtid.

En självklar förutsättning för tingsrätts prövning av löpande spärrtid är naturligtvis att tingsrätten finner den tilltalade skyldig till sådant trafikbrott som berättigar domstolen att pröva frågan om körkortsingripande.

6.7 Underlåtelse av körkortsingripande m. m.

6.7.1 Nuvarande ordning

Under rubriken underlåtelse av körkortsingripande m. m. återfinns i 24 och 25 åå KKL bestämmelser om underlåtelse och upphävande av körkorts- återkallelse samt om nedsättning av spärrtid.

Enligt 24å får körkortsåterkallelse underlåtas eller spärrtid sättas ner om synnerliga skäl föreligger och det tillika kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Har ny omständighet inträffat eller blivit känd sedan beslut om återkallelse eller spärrtid vunnit laga kraft, får enligt 25 å återkallelsen hävas eller spärr- tiden sättas ned om synnerliga skäl föreligger.

Den i 24å angivna återkallelseunderlåtelsen eller spärrtidsnedsättningen avses kunna ske i samband med prövningen av körkortsfrågan medan beslut

i enlighet med 25å förutsätts ske vid särskild prövning sedan återkallelse- eller spärrtidsbeslut vunnit laga kraft.

Enligt 52å KKF skall den omprövning som avses i 25 å KKL göras av den länsstyrelse eller länsrätt som meddelat det tidigare beslutet i saken. Ansökan om omprövning skall ges in till länsstyrelsen.

I prop. I975/761155 uttalade departementschefen (s. 109) bl. a. följande rörande frågan om underlåtelse av körkortsingripande.

Enligt vad som har upplysts mig om det praktiska arbetet med körkortsåterkallelser, finns det behov av en allmän regel som medger att återkallelse underlåts eller spärrtid sätts ned i vissa fall. Förhållandet har jämförts med den möjlighet som domstol har enligt strafflagstiftningen att i vissa fall döma till lindrigare straff än som har föreskrivits för brottet och också att helt efterge straffpåföljd för brottet. ——— Om synnerliga skäl föreligger, bör körkortsingripande kunna underlåtas, spärrtid sättas ned eller också varning meddelas i stället för återkallelse. ——— Även beslutade körk- örtsåterkallelser bör kunna upphävas, om synnerliga skäl föreligger. Det ligger i sakens natur att restriktivitet måste iakttagas.

6.7.2 Överväganden

Det har av hävd ansetts att regeringen (Kungl. Maj:t.) kunnat förkorta åter- kallelsetider och upphäva återkallelser som länsstyrelse eller förvaltnings- domstol beslutat om. Ansökningar härom har haft en betydande omfattning. I och med införandet av bestämmelserna i 24 och 25 åå KKL torde behovet av en ”nådeprövning" från regeringens sida minska eftersom de särskilda omständigheter som ingått i regeringens överprövning fullt ut kan beaktas i domstol och detta även i fråga om ett lagakraftvunnet beslut.

I samband med en överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol uppkommer frågan vilken myndighet som skall fatta beslut enligt 24 och 25 åå KKL. Eftersom den i 24 å berörda bedömningen skall göras samtidigt med beslutet i körkortsfrågan bör beslut med tillämpning av detta lagrum självfallet fattas av den domstol som beslutar i körkortsfrågan. Annorlunda förhåller det sig med den i 25 å angivna särskilda prövningen. De nya om- ständigheter som måste föreligga för att 25 å skall kunna tillämpas tar enligt departementschefens uttalande i prop. 1975/761155 främst sikte på föränd- ringar i körkortshavarens personliga förhållanden, vilka — om de förelegat vid spärrbeslutet — skulle ha beaktats vid prövningen. Som exempel har (s. 110) angivits ändrade förutsättningar för rehabilitering genom ”nya fa- miljeförhållanden” eller genom att ”en på fångvårdsanstalt intagen person erhåller frigivning lång tid innan körkortsspärren löper ut”.

Enligt utredningens mening bör det även efter en överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol tillkomma länsstyrelsen eller länsrätt att efter ansökan ompröva ”egna” körkortsbeslut enligt 25 å. Detta är en naturlig följd av att de skäl som åberopats för en överflyttning av vissa mål till allmän domstol torde vara relevanta endast vid en samtidig prövning av ansvars- och körkortsfrågan.

Nästa fråga blir då vad som bör gälla i fråga om omprövning enligt 25 å av de återkallelsebeslut m. m. som fattats av allmän domstol. Med hänsyn till arten av de nya omständigheter som måste föreligga för att en omprövning enligt 25å skall få ske har utredningen stannat för att föreslå att länsrätt

som första instans åläggs att ompröva de återkallelsebeslut som fattats av allmän domstol. Ansökan om omprövning bör i dessa fall inges till läns- styrelsen i det län där körkortstillstånd senast meddelats och prövas av länsrätten där.

6.8 Körkortsfrågans behandling i partens utevaro

6.8.1 Nuvarande ordning vid _w/ttaltrtingsdontstolarna

Som tidigare angivits (jfr under 4. 1.1)skall enligt 9 å förvaltningsprocesslagen muntlig förhandling hållas i körkortsmål om detta begärs och förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar emot det. Enligt vad ut— redningen erfarit förekommet det sällan att länsrätt motsätter sig en begäran om muntlig förhandling i ett körkortsmål. I vart fall gäller detta om åter- kallelse kan komma i fråga. Om muntlig förhandling ej begärs avgörs målen som regel av ensamdomare eller efter föredragning med nämnd. Att muntlig förhandling utsätts utan att detta begärts är ovanligt och torde huvudsakligen endast förekomma vid brister eller oklarheter i utredningsmaterialet.

Enligt l4å förvaltningsprocesslagen (jfr under 41) skall sökande eller svarande i körkortsmål kallas till muntlig förhandling. Vederbörande får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Enligt vad utredningen inhämtat kallas körkortshavaren i körkortsmålen regelmässigt att inställa sig personligen vid äventyr att målet ändå avgörs. Om delgiven svarande uteblir från utsatt förhandling avgörs målet i kon- sekvens härmed som regel i svarandens utevaro.

Muntlig förhandling i överinstanserna (kammarrätt och regeringsrätt) fö- rekommer mycket sällan.

6.8.2 Förutsättningar för dom i den tilltalades utevaro vid tingsrätt Nuvarande ordning

Tingsrätts möjlighet att avgöra trafikmål i tilltalads utevaro regleras för när- varande av bestämmelsen i 46 kap. lSå 2 st. RB. Enligt detta lagrum kan brottmål avgöras i tilltalads utevaro om anledning att ådöma annan brotts- påföljd än böter ej förekommer och saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Som grundläggande förutsättning gäller självfallet att stämning och kallelse till förhandling delgivits den tilltalade. (Avsteg från principen att kallelse till förhandling måste ha delgivits får enligt 46 kap. l5å 3st. RB göras endast om den tilltalade avvikit sedan stämning delgivits honom och saken finnes kunna nöjaktigt utredas.)

Konsekvenser av gällande bestämmelser vid prövning av körkortsfrågan

Som utgångspunkt för utredningens ställningstagande i denna fråga måste gälla utredningens slutsats i överflyttningsfrågan, dvs. att allmän domstol — om en överflyttning över huvud taget skall äga rum bör pröva kör-

kortsfrågan endast då föraren fälls till ansvar för grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning enligt trafikbrottslagen samt eventuellt även ratt- onykterhet (utom efter strafföreläggande).

Böter ingår ej i straffskalan vid grov vårdslöshet i trafik men väl vid rattfylleri, rattonykterhet och smitning. Vid rattfylleri kan böter dock ut- dömas endast om "omständigheterna är mildrande”, vilket mycket sällan förekommer. Av de aktuella trafikbrotten kan stadgandet i 46 kap. 15% 2 st. RB i praktiken därför bli tillämpligt endast vid rattonykterhet och smit- ning. Enligt vad utredningen erfarit utnyttjas möjligheterna till dom i den tilltalades utevaro huvudsakligen vid lindrigare fall av rattonykterhet och erkända smitningar av mindre allvarlig beskaffenhet.

Skyldigheten för den åtalade att inställa sig vid huvudförhandling i brott- mål behandlades i samband med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m. (prop. 1964110 5. 136—144). Den obligatoriska inställelseplikten ansågs härvid böra vara beroende av påföljden i det enskilda fallet, ej av straff- latituden som sådan. Samtidigt uttalades att särskild rättsverkan i anledning av brott ej skulle beaktas, när det gällde att avgöra om ett mål skulle hänföras till den ena eller andra kategorin.

Senast har den personliga inställelseplikten varit föremål för överväganden i propositionen 1975/76zl48 med förslag till enklare former för beivrande av mindre lagöverträdelser. Den härav föranledda lagstiftningen (SFS 197621137) medförde dock ingen ändring av stadgandet i 46 kap. 15 & RB.

I sammanhanget kan även vara av intresse att observera att justitiemi- nistern i februari 1977 tillsatt en utredning för översyn av rättegångsför- farandet vid allmän domstol. I kommitténs uppdrag ingår att bl. a. undersöka frågor om vidgade möjligheter att avgöra mål i parts utevaro.

Trafikmälskommittén

Traftkmålskommittén övervägde också det under 6.8.2 behandlade spörs- målet. Kommittén uttalade i denna fråga bl. a. följande (SOU l972:70 s. 149—150).

En bedömning av den tilltalades person ingår som ett viktigt led i beslutsfattandet vid körkortsingripande. Detta talar för att i allmänhet ett krav på personlig inställelse bör gälla i mål där körkortsfrågan är aktuell. Emellertid måste samtidigt beaktas att kravet på personlig inställelse, inte minst med hänsyn till ofta långa resvägar, kan innebära en avsevärd olägenhet för den enskilde. En avvägning mellan olika intressen måste ske. Kommittén har i fråga om inställelseskyldigheten vid tingsrätt funnit sig böra göra den avvägningen, att krav på personlig inställelse i princip ställs upp men att undantag från denna huvudregel skall gälla för fall där beslut om körkortsspärr i högst tre månader meddelas.

Överväganden

Som framgår av redogörelsen under 6.8.2 är möjligheterna till dom i den tilltalades utevaro vid aktuella trafikmål ganska beskurna. I princip torde möjligheten utnyttjas endast vid lindrigare fall av rattonykterhet och erkända smitningar av mindre allvarligt slag. I dessa fall torde spärrtiden vid en eventuell körkortsåterkallelse komma att bli förhållandevis kort. Om er-

forderlig personutredning kan erhållas i dessa mål utan den tilltalades per- sonliga inställelse bör därför, enligt utredningens mening, något undantag från huvudregeln i 46 kap. 15ä 2 st. RB knappast vara nödvändigt för att möjliggöra prövning av körkortsfrågan.

En särskild fråga som måste uppmärksammas i detta sammanhang är spärrtidens börjedag. Som avslutningsvis angivits under avsnitt 6.1 räknas enligt bestämmelerna i 33å KKF spärrtid från delgivningen av beslut om körkortets omhändertagande, eller — om sådant beslut ej meddelats från delgivningen av beslut om återkallelse tills vidare. Om ej heller sådant beslut meddelats räknas enligt 38 & spärrtiden från delgivningen av beslut om slutlig återkallelse.

Detta sätt att beräkna spärrtidens börjedag torde grundas på att återkal- lelsebeslut för närvarande gäller utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft, men först sedan delgivning av beslutet skett. I konsekvens härmed har körkortshavare i 37 & KKF ålagts att, sedan utlämnat körkort återkallats helt eller delvis, efter anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet. Att domstols beslut om varning och åter- kallelse skall delges den som beslutet rör har föreskrivits i 39% 2 st. KKL. Delfåendet av vederbörligt beslut är även utgångspunkt för besvärstidens beräkning i förvaltningsmålen. Besvär mot förvaltningsdomstols beslut skall enligt 7 ä förvaltningsprocesslagen ske inom sådan tid att besvärshandlingen kommit in till den domstol som har att pröva besvären inom tre veckor från den dag klaganden fick del av det beslut som överklagas.

Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att i fråga om återkallat körkort räkna spärrtiden från delgivningen. Det kan i sammanhanget vara på sin plats att erinra om att vid beslut som meddelas vid förhandling. delgivning av beslutet anses ha skett med den som var närvarande när beslutet meddelades (20ä delgivningslagen, 19701428).

Vid överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol uppkommer frågan om spärrtidens börjedag vid dom i förarens utevaro i de fall delgivning ej skett av förekommande omhändertagandebeslut eller interimistiskt beslut. Om delfåendet av slutligt beslut om körkortsåterkallelse skall utgöra ut- gångspunkt för beräkningen av spärrtidens börjedag också vid allmän dom- stol innebär detta, att klagotiden börjar löpa från dagen för domen medan spärrtiden räknas först från delgivningen av domen. Om i ett dylikt fall delgivningen skulle dröja längre än nuvarande klagotid i fråga om brott- målsdomar, dvs. tre veckor (tingsrätt) respektive fyra veckor (hovrätt) från domens meddelande, kan beslutet om spärrtid tydligen ej överklagas trots att tiden ej börjar löpa förrän från delgivningsdagen. I angivna fall — för- modligen relativt få till antalet — måste dessutom alltid tillses att faktisk delgivning äger rum. Om denna konsekvens ej anses önskvärd, återstår endast att vid allmän domstol alltid räkna spärrtiden från domens med- delande. oavsett om den tilltalade fått del av domen. Faktisk delgivning av domen blir då onödig. Utredningen vill för sin del förorda det senare alternativet, vilket ansluter till utgångspunkten för beräkning av tidsfristerna i den normala besvärsordningen vid allmän domstol.

6.8.3 Förutsättningar för dom i den til/talades utevaro i hovrätt Nuvarande ordning

Hovrätts möjlighet att avgöra trafikmål i tilltalads utevaro regleras för när- varande av bestämmelserna i 21 kap. Zå RB. Enligt dessa skall den miss- tänkte infmna sig personligen i hovrätten, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader eller internering för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd. så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Överväganden

Mot bakgrund av vad som under 6.8.1 och 6.8.2 anförts om handläggningen i kammarrätt samt om inställelseplikten i brottmål, är det enligt utredningens mening ej heller beträffande hovrätt nödvändigt med något undantag från bestämmelserna i 21 kap. Zå' RB, för att vid överflyttning av vissa kör— kortsmål möjliggöra prövning av körkortsfråga i förarens utevaro.

6.8.4 Förutsättningar för körkortsmä/s avgörande i hovrätt utan huvudförhandling

Nuvarande ordning

Förutsättningarna för närvarande att i hovrätt företaga överklagade brottmål till avgörande utan huvudförhandling framgår av bestämmelserna i 51 kap. 21 &" RB. Enligt detta lagrum äger hovrätten företaga dessa mål till avgörande utan huvudförhandling om talan av åklagaren endast föres till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade. biträtts av motparten. Har underrätten frikänt den tilltalade eller eftergivit påföljd för brottet eller funnit honom vara på grund av själslig abnormitet fri från påföljd eller dömt honom till böter eller fällt honom till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än nu sagts eller att ådöma annan påföljd, må målet avgöras utan huvudförhandling.

Trafikmdlskommittén

Trafikmålskommittén uttalade i den nu aktuella frågan (SOU 1972171 5. 81).

Kommittén har övervägt om det i de fall körkortsingripande beslutats i underrätt bör vara möjligt att i hovrätt avgöra målet på handlingarna i något annat fall än som anges i RB 51:21 första stycket. Hovrätt kan i andra fall än nyss angetts aldrig avgöra ett vademål om t. ex. frihetsstraff utan att hålla huvudförhandling. Däremot finns ej samma krav på handläggningen i hovrätt i fråga om bötesmål. Med hänsyn till att det f. n. praktiskt taget aldrig förekommer förhandling i andra instans i kör— kortsmålen. anser kommittén det icke motiverat att föreslå bindande regler om för- handling i hovrätt när körkortsfråga förekommer i bötesmål. Frågan därom får bli beroende av en lämplighetsprövning från fall till fall.

Överväganden

Vad trafikmålskommittén uttalat förefaller utredningen välgrundat och bör enligt utredningens mening gälla även om endast körkortsfrågan förts vidare till hovrätten.

6.9 Förutsättningar för förenklad domsskrivning vid allmän domstolsprövning av körkortsfrågan

6.9.1 Nuvarande ordning

Enligt 30 kap. 6ä RB må i mål, som rör allenast ansvar för brott, domen utfärdas i förenklad form om den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter ej dömes ut.

Denna bestämmelse tar sikte på dom i brottmål där endast ansvarstalan är uppe till prövning. Den är alltså ej tillämplig på mål där skadeståndstalan prövas. Om särskild rättsverkan är aktuell, utgör detta i och för sig ej något hinder mot användande av dom i förenklad form, s.k. blankettdom.

6.9.2 Trafkma'lskommittén

Trafikmålskommittén tog upp även denna fråga och uttalade härom (SOU l972:71 s. 81).

Kommittén finner det icke motiverat att i detta hänseende föreslå särskilda regler för domar vari ingår beslut om —— — körkortsåterkallelse. Det ligger enligt kommitténs uppfattning i sakens natur att dom i förenklad form icke kan användas när kör- kortsfrågan varit tvistig och belsutet föregåtts av ingående förhandling.

6.9.3 Överväganden

Utredningen ansluter sig till trafikmålskommitténs uppfattning.

6.10 Indrivning, förvaring och återställande av körkort

6.10.1 Nuvarande ordning

Enligt nuvarande system handläggs rubricerade frågor i princip av den länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet. Undantag härifrån utgör in- drivning i samband med omhändertagande av körkort. Bortsett från det sällsynta fall att körkortet omhändertages i samband med gripandet vid trafikbrott, gäller att körkonshavaren efter anmaning skall överlämna kör- kortet till den myndighet som meddelat omhändertagandebeslut, dvs. polis— eller åklagarmyndighet (50; KKF). Den myndighet som sålunda mottagit körkortet har att överlämna det till den länsstyrelse som har meddelat kör- kortstillståndet (51 ?; KKF).

6.102 Överväganden vid allmän domstols prövning av körkortsfrågan

Oavsett vilken domstol som i framtiden fattar beslut om körkortsåterkallelse framstår det tveklöst som lämpligast att vederbörande länsstyrelse bär hu- vudansvaret för handläggningen av ovan rubricerade frågor.

I de fall körkortsfrågan prövas av allmän domstol synes två system kunna tänkas.

1 det ena systemet handhas hithörande frågor, med undantag för ovan angivna omhändertagandefall, enbart av länsstyrelsen. Detta system för- utsätter att länsstyrelsen får kännedom om samtliga återkallelsebeslut som fattas av allmän domstol. Detsamma gäller beslut varigenom domstolen förordnar om återställande av omhändertaget eller interimistiskt återkallat körkort. En dylik omedelbar underrättelseskyldighet för tingsrätt. i fall då körkort återkallats tills vidare eller omhändertagits, föreligger redan enligt nuvarande bestämmelser (85 & KKF), då åtal nedläggs eller rätten frikänner den tilltalade.

I det andra systemet skulle länsstyrelsen kunna få hjälp av den åklagare som vid allmän domstol för talan angående trafikbrottet. Åklagaren skulle vid omhändertagande av körkort kunna behålla detta till dess tingsrätten fattat beslut i körkortsfrågan. Om tingsrätten i särskilt beslut förordnar. att körkortet skall återställas till körkortshavaren skulle detta kunna om- besörjas av åklagaren mot kvitto. Vid beslut om återställande som meddelas i samband med huvudförhandling skulle körkortet, under förutsättning att det medtogs av åklagaren, omgående kunna återställas till körkortshavaren. Ett dylikt förfarande påminner om vad som för närvarande gäller i fråga om pass, då reseförbud meddelats under förundersökningen. Om tingsrätten beslutar återkalla av åklagare omhändertaget körkort kan åklagaren över- lämna körkortet till länsstyrelsen. Slutligen skulle man kunna tänka sig att åklagaren, vid av tingsrätten beslutad återkallelse av icke omhändertaget körkort, tog emot körkort som vederbörande körkortshavare haft med sig till huvudförhandlingen, för vidare befordran till länsstyrelsen. Detta skulle vara möjligt oavsett om körkortshavaren önskade föra talan mot beslutet. då ett återkallelsebeslut gäller utan hinder av att det icke vunnit laga kraft, förutsatt att körkortshavaren fått del av beslutet. Det bör dock observeras att åklagaren ej förfogar över tvångsmedel för det fall att den tilltalade vägrar överlämna ett återkallat körkort. Fördelen med ett system av nu skisserad ty.p skulle främst ligga i de tidsvinster i fråga om verkställigheten av kör- kortsbeslut som systemet medför.

6.11 Uppgifts- och registreringsskyldigheten

Registreringsfrågorna behandlas utförligt i kapitel VI. Det kan därför vara tillräckligt att här helt kortfattat överväga vilka skyldigheter som i denna del kan uppkomma för allmän domstol i de fall domstolen prövat kör- kortsfrågan. Härvid måste till en början övervägas huruvida den allmänna domstolens prövning bör föranleda någon inskränkning i domstolens nu- varande uppgiftsskyldighet till vederbörande länsstyrelse enligt 83%; KKF. Bakgrunden till denna bestämmelse är naturligtvis att avskrift av allmän

domstols avgörande vid trafikbrott behövs bl. a. som underlag för länsrättens bedömning av körkortsfrågan. Härav får emellertid ej dragas den slutsatsen att länsrätten ej behöver motsvarande information i de fall allmän domstol avgjort körkortsfrågan. Dylik information torde t. ex. vara nödvändig vid de konkurrenssituationer som berörts under rubriken upprepade trafikför- seelser i avsnitt 6.5. Härtill kommer att avskrift av allmän domstols in- terimistiska eller slutliga avgörande i körkortsfrågan kan behövas för kör- kortsmyndighetens handläggning av de under avsnitt 6.10 behandlade frå- gorna om indrivning, förvaring och återställande av körkort.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att allmän domstols prövning av körkortsfrågan vid vissa trafikbrott ej synes böra föranleda någon inskränk- ning av domstolens nuvarande uppgiftsskyldighet till länsstyrelserna enligt 83%" KKF. Uppgiftsskyldigheten måste i stället utvidgas till att avse även interimistiska beslut (jfr avsnitt 6.102).

I fråga om registreringsskyldigheten synes inga problem behöva uppkom- ma. Det bör som för närvarande åligga vederbörande länsstyrelse att vidtaga erforderliga registreringsåtgärder i CKR på grund av de domar som erhålls från de allmänna domstolarna.

7 Utredningens slutomdöme i överflyttningsfrågan

Utredningen har under avsnitt 4 försökt beskriva den nuvarande hand- läggningen av dels körkortsmål vid länsrätterna dels ansvarsfrågan vid tra- fikbrott. Med denna beskrivning som utgångspunkt har under avsnitt 5 lagts fram förslag till sådana forumregler som aktualiserats genom tilläggs- direktiven. ] avsnitt 6 slutligen har lämnats en tämligen utförlig redogörelse för hur handläggningen av de aktuella körkortsmålen vid allmän domstol skulle kunna gestalta sig.

En given utgångspunkt för utredningen vid dess arbete på förslag till lösning av olika delfrågor har varit de i direktiven angivna riktlinjerna. Det har dock ej varit möjligt att till alla delar följa dessa. Utredningens förslag i överflyttningsfrågan har således kommit att i vissa delar avvika från de i tilläggsdirektiven givna förutsättningarna. Även om avvikelserna vid första påseende kan synas små är de av stor betydelse, framför allt därigenom att de högst avsevärt reducerar antalet fall som kan bli föremål för allmän domstols prövning. Mot denna bakgrund och med beaktande även av att trafikutskottet och riksdagen vid sitt ställningstagande inte haft tillgång till det material utredningen har samlat, har utredningenansett sig här böra redovisa en sammanfattande avvägning av fördelar och nack- delar med en överflyttning.

Innan utredningen går in på den nyss antydda avvägningen kan det vara av intresse att med hjälp av vissa statistikuppgifter försöka att något belysa innebörden av utredningens förslag i överflyttningsfrågan.

7.1. Vissa statistikuppgifter

En statistisk redovisning av utredningsförslagets innebörd försvåras av att det ej finns någon detaljerad statistik på området. Förslagets innebörd kan därför endast anges i grova drag.

Enligt LON:s (LON = länsstyrelsernas organisationsnämnd) statistik upp- gick länsrätternas slutligt avgjorda körkortsmål under perioden 1.7.1975 30.6.1976 till ca 29000. Enligt prop. 1975/761155 (s. 117) uppgår antalet körkortsåterkallelser årligen till drygt 10000. I samma proposition uppges vidare att varningarna tidigare något överstigit antalet återkallelser och att de under senare år torde ha ökat. En betydande del av samtliga återkallelser — 60 a 70 % — uppges ske med åberopande av trafiknykterhetsgrunden.

Varning förekommer i dessa fall endast i obetydlig utsträckning. Utredningens förslag i överflyttningsfrågan skulle således i fråga om tri- fiknykterhetsbrotten komma att minska de slutliga länsrättsavgörandlera med 6—7 000 mål per år, exklusive ett mindre antal fall av varning v.d rattonykterhet. Dessa varningsfall uppvägs dock av de fall av rattonykterhet som beivras genom strafföreläggande. Till siffran 6—7 000 mål skall läggas ett begränsat antal körkortsavgöranden vid grov vårdslöshet i trafik samt ett okänt antal avgöranden på grund av smitning vid person- eller sakskada.

7.2. Fördelar och nackdelar med utredningens förslag i avsnitt 5 och 6 i förhållande till nuvarande ordning

7.2.1. Trafikutskottet

Det kan vara motiverat att här återge trafikutskottets (TU 1975/76z28 s. 13) uttalande i denna del. Utskottet anförde.

Utskottet har vid sin prövning av frågan funnit att särskild vikt i sammanhanget bör fästas vid den enskildes rättstrygghet och trafiksäkerhetsaspekterna. Genom att principerna om muntlighet och omedelbarhet blir tillämpliga och saken kan bedömas i ett sammanhang på ett väsentligt tidigare stadium än nu, bör enligt utskottets uppfattning större rättssäkerhet kunna uppnås om frågan om körkortsingripandet vid trafikbrott överflyttas till allmän domstol. Denna får därigenom också möjlighet att avväga de straffrättsliga åtgärderna och körkortsingripandena mot varandra. För den enskilde måste det dessutom framstå som rimligt att frågor om återkallelse av körkortet avgörs i ett sammanhang med trafikbrottet och inte som nu i förekommande fall sedan månader förflutit efter det dom i målet vunnit laga kraft. När frågan om brottspåföljd prövas görs ställningstagandet därjämte regelmässigt på grundval av en ingående personutredning vid domstolen, varför denna får anses väl lämpad att göra den totalbedömning av förarens person som enligt det föregående anses så viktig för bedömningen av körkortsfrågan.

Principerna om muntlighet och omedelbarhet gagnar även trafiksäkerheten. Bland remissinstanser som tillstyrkt trafikmålskommitténs förslag beträffande handläggning- en framhålls sålunda trafiksäkerhetssynpunkterna och den rationellare ordning för handläggningen som skapas genom att frågorna om straff resp. körkort handläggs samtidigt. Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka på att ett av de mera avgörande skälen för trafiksäkerhetsverkets tillstyrkan av överflyttning till domstol angetts vara den betydelse frågan har från trafiksäkerhetssynpunkt.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att allmän domstol bör besluta om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott, beträffande vilka domstolen samtidigt dö— mer i saken. De viktigaste fallen torde vara grov vårdslöshet i trafik, samt rattfylleri och rattonykterhet, allvarligare fall av smitning samt vissa från trafiksäkerhetssyn- punkt farliga brott.

7.2.2. Utredningens bedömning

En av fördelarna med att låta allmän domstol pröva även körkortsfrågan är enligt trafikutskottet att man därmed kan tillgodogöra sig de fördelar för rättssäkerheten som liggeri principerna om muntlighet och omedelbarhet. Bakom uttalandet ligger iakttagelsen att förfarandet mycket sällan är munt-

ligt i länsrätten. Detta gäller fortfarande men en viss utveckling i riktning mot ökad muntlighet torde kunna iakttas.

Värdet av muntlig handläggning varierar naturligtvis beroende på vilken fråga som föreligger till prövning. Körkortsfrågan förutsätter alltid i de fall som här är av intresse — ett avgörande i frågan huruvida körkortshavaren begått ett trafikbrott och vilket brott det är fråga om. Mot denna bakgrund kan det visserligen sägas att värdet av en muntlig handläggning i kör- kortsfrågan enbart ligger i de ökade möjligheterna att få fram uppgifter som är ägnade att belysa körkortshavarens person. Detta torde dock inte vara hela sanningen. En muntlig handläggning kan också sprida ökat ljus över den händelse som domen (eller motsvarande) avser och därmed belysa per- sonens trafikfarlighet.

Med den nyss angivna utgångspunkten måste man hävda att en muntlig handläggning är mest värdefull i de fall då det trafikfarliga beteendet är mest omtvistat. Detta gäller om den stora gruppen mål angående vårdslöshet i trafik. Som framgått omfattas emellertid denna grupp inte av trafikut— skottets uppräkning av mål där körkortsfrågan bör överflyttas till allmän domstol. En sådan överflyttning är otänkbar också enligt utredningens me— ning.

Den stora gruppen bland de mål som kan komma i fråga för en över- flyttning är rattfylleri— och rattonykterhetsmålen. Dessa mål är numera i regel mycket okomplicerade vid de allmänna domstolarna. Detsamma torde gälla körkortsfrågan. En muntlig handläggning kan därför sällan påverka bedömningen. I varje fall torde rättsäkerheten inte påverkas.

Antalet mål angående grov vårdslöshet i trafik och smitning av allvarligare beskaffenhet är ganska begränsat. För båda grupperna gäller emellertid att en muntlig handläggning inte utan vidare kan sägas vara av mindre värde. Detsamma skulle kunna sägas om den av trafikutskottet särskilt uppmärk- sammade gruppen ”vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott". Sådana brott kan ibland ingå i gruppen av mål angående vårdslöshet i trafik. Som framgår har utredningen emellertid funnit uteslutet att gruppen vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott skulle kunna omfattas av ett beslut om överflyttning av vissa körkortsfrågor till allmän domstol.

Utredningens slutsats i denna del måste bli att en ökad muntlighet är av begränsat värde framför allt för det stora flertalet av de körkortsmål som kan komma i fråga vid en överflyttning. Tillspetsat kan man t. o. m. uttrycka saken så, att en överflyttning skulle vara av större värde vid pröv- ningen av körkortsfrågan i de mål som inte föreslagits överflyttade än i de mål som föreslagits överflyttade. Utredningens slutsats bör sammanställas med vissa förslag i andra delar av detta betänkande. Särskild betydelse torde kunna tillmätas förslaget om införande av ett allmänt ombud i körkorts- processen. Också förslaget om möjlighet att flytta handläggningen av kör- kortsmål till länsrätten i det län där körkortshavaren vistas torde vara av betydelse, inte minst därför att förslaget kan väntas öka benägenheten att begära muntlig handläggning.

En annan av trafikutskottet betonad fördel med en överflyttning till allmän domstol är möjligheterna till en samtidig bedömning av ansvars- och kör- kortsfrågan. Fördelen med en samtidig bedömning har delvis redan berörts. Denna fördel kommer som därvid framhållits mest till synes i mål där

de faktiska omständigheterna är omtvistade och därmed i regel både ansvars- och körkortsfrågan är svårbedömd. Möjligheten till en samtidig bedömning kan emellertid ses som positiv också från en annan synpunkt. Som utskottet framhållit innebär den att domstolen kan avväga den straffrättsliga påföljden och körkortsingripandet mot varandra. Uttalandet utgår från att körkorts- ingripandet måste uppfattas som ett straff eller en straffliknande åtgärd. Utredningen delar detta synsätt men bland utredningens experter har delade meningar kommit till synes. Frågan har emellertid enligt utredningens me- ning relativt liten praktisk betydelse. Skälen härtill är följande.

Som departementschefen uttalade i prOp. 1975/76:155 är en avvägning av straffoch körkortsåtgärd mot varandra knappast intressant vid de vanliga trafikförseelserna, dvs. de som regelmässigt föranleder böter till belopp som inte tillåter någon jämkning med hänsyn till körkortsfrågan. När det härefter gäller de brott som regelmässigt föranleder frihetsstraff, dvs. i detta fall rattfylleri och ibland grov vårdslöshet i trafik och smitning, måste beaktas att rattfylleri är den helt dominerande gruppen och att straffmätningen i dessa fall är ytterligt schablonmässig. Härtill kommer att ett beaktande av utgången i körkortsfrågan ej torde kunna tillåtas leda till att straffminimun för trafikbrottet underskrids. Utrymmet för den avsedda avvägningen blir alltså mycket litet i rattfyllerifallen. Ett något större utrymme kan finnas i mål angående grov vårdslöshet i trafik eller grova fall av smitning men antalet fall av detta slag är mycket begränsat.

Det finns anledning understyka att det nyss förda resonemanget utgår från att körkortsfrågan avgörs med hänsyn till vad trafiksäkerheten kräver och att den avvägning som sker alltså påverkar endast den straffrättsliga påföljden.

Slutsatsen av det anförda måste bli att det nu aktuella argumentet inte kan tillmätas någon avgörande betydelse i överflyttningsfrågan.

Trafikutskottet har också pekat på de möjligheter till en snabbare prövning av körkortsfrågan som skulle bli möjlig vid en överflyttning. Detta argument kan inte lämnas obeaktat. Om domstolens handläggning inte fördröjs genom att domstolen även skall pröva körkortsfrågan, vinner man alltid den tid som förflyter mellan domstolens dom och länsrättens beslut. 1 mål, där interimistiskt beslut fattats, rör det sig i allmänhet om 3—5 veckor efter det att domen vunnit laga kraft. I andra mål kan det gälla längre tid. Ut- redningen anser emellertid att det är fullt möjligt att åstadkomma förbätt- ringar på detta område utan att överflytta handläggningen av körkortsfrågan till allmän domstol. Framför allt bör handläggningen av mål, där den miss- tänktes körkort återkallats genom interimistiskt beslut, kunna påskyndas genom regler om förtur hos i synnerhet allmän domstol. Vissa förbättringar i fråga om handläggningstiden hos länsrätt torde kunna uppnås om den nu aktuella reformen med en utbrytning av länsrätterna ur länsstyrelserna genomförs.

En omständighet. som utskottet också pekat på, är att allmän domstol regelmässigt har en ingående personutredning till sitt förfogande. Utredningen är inte säker på att detta påstående är riktigt. Vid bötesstraff eller kortare fängelsestraff sker personundersökning bara i undantagsfall. Praxis är emel- lertid något varierande. Bortsett från de fall där personundersökning görs är personutredningen i trafikmål mycket begränsad. 1 den mån länsrätt skulle

anse sig ha nytta av den personutredning domstolen disponerar, torde det inte möta hinder att materialet ställs till länsrättens förfogande.

De fördelar en överflyttning av körkortsfrågan i vissa mål skulle innebära är alltså enligt utredningens mening begränsade. Härtill kommer att en över- flyttning medför ocksä nackdelar. Främst bland nackdelarna bör nämnas den som består i att körkortsingripandena på grund av trafikbrottslighet kommer att uppdelas mellan länsrätter och tingsrätter med resp. överinstanser. Alla kommer att ha ungefär samma påföljder till sitt förfogande men de all- varligaste fallen kommer regelmässigt att prövas av de allmänna dom- stolarna. Den stridaste strömmen av ingripanden kommer dock 'att ske genom beslut av förvaltningsdomstolarna.

En särskild nackdel är den minskade enhetlighet i bedömningarna som kan väntas bli följden av en överflyttning. Vid sidan av 24 länsrätter och 4 kammarrätter får man 100 tingsrätter och 6 hovrätter. Dessutom får man två högsta instanser. Ett visst botemedel utgör det allmänna ombud som utredningen föreslår men trots detta måste en överflyttning inge oro.

I avsnitt 6.5.2 och 6.6.3 har utredningen givit några exempel på en annan typ av problem som möter vid en överflyttning av vissa mål till allmän domstol. Här finns risk för kompetenskonflikter mellan länsrätt och tingsrätt. Dessutom föreligger uppenbara problem att tillgodose behovet av informa- tionsutbyte mellan de båda slagen av domstolar. Samordningsproblem torde också kunna uppkomma när länsrätt och tingsrätt samtidigt har anledning ingripa mot körkortshavare, t. ex. på grund av allmän misskötsamhet re- spektive trafikbrottslighet.

Vid en samlad bedömning av för- och nackdelar med en överflyttning kan utredningen inte undgå att komma till den slutsatsen att nackdelarna överväger. Detta gäller i all synnerhet om hänsyn tages även till utredningens förslag i övrigt. Den omständigheten att länsrätterna i en nära framtid synes komma att utbrytas ur länsstyrelserna (prop. 1977/78:170) är tveklöst också av betydelse i detta sammanhang. Detta kan förväntas ge dem en i all- mänhetens ögon mer självständig profil. Samtidigt pågår en utveckling som utjämnar skillnaderna mellan förfarandet i förvaltningsdomstol och allmän domstol. Läget är över huvud taget ett helt annat nu än när trafikmåls- kommittén gjorde sina bedömningar.

Utredningen föreslår alltså att frågor om körkortsingripanden även i fort- sättningen uteslutande skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt.

Med hänsyn till tilläggsdirektiven i denna del har utredningen emellertid trots sin nyss uttalade uppfattning utarbetat förslag till sådana mer cen— trala författningsbestämmelser som skulle bli nödvändiga vid ett beslut om överflyttning av vissa mål till allmän domstol. Bestämmelserna — som upptas i det 5. k. överflyttningsalternativet är inte fullständiga men torde ge en tillräckligt god bild för att remissinstanserna skall kunna välja mellan de två alternativen.

__ .—__u_.._

-- . ***r Långt _*1 ** * [år* _ _'l_ '. ___.LUJ'. fur-' _.*J*_*,.*_i.-' _.t. '.J_- .* . j. .; **;___|_|

_.. - *_I

__-a.'_- __4_...__*J.*.__ *'1'.,'_'-:..*f_'i_:-._. '.'. 'i*_t.. ._ kår __ lli -_ _ _*__.|_.______. . ___; .. ** -_ få

,i: ll

E_n—:'mwn _Li*****'i*—_i*l * def ..*",*. *.* '. f *'i. l . '__13'

* !

.t___._ ... —_ -_'__ '.q -_-n. .. ' l _... ' .. * 475 _'_.___*. 35... % i_*.'"*-l..__ '__f_|_t*.1'* '. . **i_..*.. . '._ '*r.'l-. .. ""* *lf ll . : | : __'_ . _ ___-|__ __ '-'.-. utaf». ni.).'.».»»_..:r»_.f' . -.; '.'-'n..- . . -' -* '- ' *” * J.", _._l__._ _'**_*; .l.'.__lJ**_l '.... ' .”EE

" -' ._-_ M...—4 . .. w - 711

. l.J-__ _ | ”_UZ_.._ .'H -' ”':—H . -.i l "l r .”

..-.*.'.'»." ...... .a: 1' ......i-f . ..".EJ'

..—

..'.-.'.".". ..* .i '.'-*....w ;, ”ut-..... '- . ... - **. ”'i'-**»: **åxwä'i-ideA -R5**" ***U' '*”*' ** *1' * ****- _ ** *'*-#* -.* .-__'. . l r . f . . - . .**#***'**"* "_. .._*_ -._._ ”riga, l*..*1_j å_ ' *” .1|.'. &” '.*.-r'._*-E”*.-i-'1'i" . .. *.'* ("Lt.-i 1-'-'Lll!'

_ wi......” __ ..

...'_ .. '...-. '.li. .. ." .. ___-_ h).-ww *__-__*_1_*.*__rl.-_*'i_ .* t*r*'*t*. i." Jinn-tri. *... _ . ** kl

*.:. . 31.99 .w'** .**.*.'l."l**.'l . * .. "T*=****'a.****'***'*.'t** .*_*** '.'-*I .*'* * * * * ** *.*—' " ”Nu] .__ ___-Lu]; ___ .* __u. _ gå"-___ .! .- )l*'>*'.'_'*_. .'[__|_.4_-1 ' *'*W'W- ”H.. * * .-.' " * * .5 --.?—ij) .: . *'**w. ","l . . . . _.____._ .» _,.. .. _-.f_..___ _,.... _ Hagmar-.! man... ...i... » _. . ..51 . **'* * .*'. -. '*.Ftl"_**._- fi*wlln. ** lif” 'a'-.** =! i'*"*- i ' til—' *. ,Jl _. l l - ' _ __ L, *_ ,. ..*: * *__. åa.-_int- i..lbi' _ ' '._.” .'* .*f !="- *'. *. *. -'. ' *.**-. -.. *. ., .. , *. ** ' " .. ”51133. .._. ".*'.51— *; *.* . , . - . '** __4*.. —i'i*_ B..-___lh'*i*1.__ns*rt* ." *it *. *W-l .l' .» *'* * *.'*' *. : ihm. a.. '

_ _.Jl_.____..-_.__»1.____ _ . u .. _ *.**'l_.'J**'F*.."t* *__.l .— . __l'ch [ EF __ ___!ä— _'-.-l.. |'.-_ __'lil_ . _ i . '- _..].lf'ä _ * . ' - .- * . .. , "*__ '.' . _ "__-. _i_.*5_.'_._r-*.* f_”**f'—* -*.t_,_t_11__ _ki-a_n: _.r'.** *.tuh- _ J*'. J . Ulu' ”ruin.; [:,:] __. '. _]L. _...g..'i._ ___; .!.h l* ". Ä _” * "'.. " l ' -.* *l. l Alla:—*Vi. f.d"?%#i_!*_"1f*l*rr*Fr|'!lW*'*:ÄH 41**= * '..' ". '.' '.iu'a . _ _ _. |* éfh'lw* '.**_ f***-*!!! **J...__t 551331... . Enlig -..vr . af.-' l_' *_l_ _ rum"-If- l f*ljifj *.* **f _[l ' '.! ___|.*_=t_____: * &. ... ***. 4**'

...i-.m.; vann.....- .. ? . .-.a....t+.i_u » .*.-***,” » ** %% 'R' i.!lppr ' få l'_ ** *;hi' f.U—__.'.**** *. '.' ."-.*_"_'..._n'._. '."

_.l' ||l*t_f___ ___. Imi*j*_**._*.-****'_**_*'*!f'*_|*_*4'." JLi-**ll*1**.#:*__f_”Ti_*_4_* **iåt*******__**_'m*kh' Ir.ln'l.1.M'7*l!-J __:.lv..___r_._ *3;

l "* i” :.l . |.0!!!'. -.Lii .i1._ -.* ' i'* ' ;. .-

_ -_-****__'__..*£**.=-=*_'*__*_'*_*__y Å...; __ *_åh l*l| p*__ _ki- *J. .,gaa'm . m. " _.'

' - _.. ___». .____ _ ..l—iigwivi'n-y'imi'g * %* '.' —»***'.* "' .fi"

g.-.... _..__' .m.-___. '-. .. ! nw"..1.=.v-...-. ..*- _-

_.- 't

".'*..J'_'1vl' * ..*Jt hp:." *.. ._'** "än. .*E'ijl] -*1£*J

***-.*'!- _, .r*-* *_'*.*..*'1*J"*'.*'*'!__" *' i :El.- _*t____ _ig_______ii.i._a r' lpi ?Wh.*

url—**

...,? _**.**._iL * **IEEF

. __ _*_'Elf_._—_.

IH Pricksystem

I detta kapitel behandlas frågor om pricksystem. Efter ett inledande avsnitt om direktiven i denna del samt tidigare Förslag och överväganden om prick- system (8.1 och 8.2) redovisas i avsnitten 8.3 och 8.4 några utländska prick- system och erfarenheterna av dessa. I avsnittet 8.5 skisseras hur ett svenskt pricksystem skulle kunna utformas.

Utredningens överväganden och förslag redovisas i avsnittet 8.6.. som avslutas med en sammanl'attning (8.6.8). av vilken framgår att utredningens slutsats är att det inte linns tillräckliga skäl att inlöra ett pricksystem i Sverige.

8 Bör ett pricksystem införas i Sverige?

8.1. Direktiven

I de för utredningen meddelade direktiven anförs bl. a.

Som ett viktigt led i bekämpandet av trafikbrottsligheten och som ett hjälpmedel för att bestämma åtgärder mot försumliga körkortshavare diskuteras i propositionen ett pricksystem som innebär att körkortshavaren åsätts ett bestämt antal prickar med anledning av en förseelse. När han har fått en viss prickbelastning kan åtgärder över- vägas mot honom. En prövning i varje enskilt fall sker då. Förtjänsterna med systemet ligger främst i dess pedagogiska effekter och möjligheterna att främja rättssäkerheten och enhetligheten i körkortspraxis.

Ett pricksystem har omfattats med stort intresse vid diskussionen av körkortsfrågor i Sverige. Debatten har emellertid präglats av viss osäkerhet om dess effekter och också om utformningen av det. I det fortsatta utredningsarbetet bör uppmärksammas båda dessa aspekter. Förebilder för ett pricksystem finns i andra länder. En angelägen uppgift är att fastställa normerna för hur olika förseelser skall graderas vid bestäm- mandet av prickar, dvs, att utarbeta en s.k. pricktabell som myndigheterna har att tillämpa. [ detta avseende bör en utgångspunkt kunna nås genom en kartläggning av praxis samtidigt som avvägandena anpassas efter de riktlinjer för körkortsin- gripanden som har angetts i propositionen. De praktiska detaljerna kräver olika över— väganden. Betydelsefullt i detta sammanhang är uppnåendet av den berörda peda- gogiska effekten, varvid frågor om information och upplysning till körkortshavarna aktualiseras. Frågor som rör körkortsregistreringen bör också behandlas.

8.2. Tidigare förslag och överväganden om pricksystem

8.2.1. Trafikmälskommitréns jörslag och remissyttrandena

I betänkandet (SOU 1972z70) Rätten till ratten framhöll trafikmålskommittén vikten av att trafikanterna på ett effektivt sätt informeras om de allvarliga konsekvenser som kan följa av trafikbrottslighet. Åtgärder måste vidtas för att förebygga att en körkortshavare genom upprepad trafikbrottslighet försätter sig i den situationen att hans körkort måste återkallas. Kommittén väckte därför tanken på att införa ett pricksystem, vilket beskrevs på följande sätt.

Pricksystemet utgjorde en metod för att dels erinra trafikanterna om följ- derna av fortsatt trafikbrottslighet. dels välja ut sådana förare som samhället på grund av upprepad brottslighet måste kontrollera närmare. Varje förseelse

som omfattas av systemet föranleder ett visst antal prickar. Dessa registreras och när körkortshavaren har uppnått ett visst prickantal kan olika åtgärder vidtas. Pricksystem finns i olika länder och kan vara något olika utformade. I allmänhet innebär de emellertid inte att ett visst antal prickar är liktydigt med att körkortet återkallas. I stället medför en viss uppnådd pricknivå att vederbörande myndighet prövar vilka åtgärder som skall vidtas. Trafikmålskommittén övervägde vilka fördelar ett pricksystem hade fram- för befintliga metoder att kontrollera körkortshavarna samt anförde bl. a.

Ett pricksystem har en iraflcsäkerheisfrämjande efekt. Systemet bygger på fasta regler, som varje körkortsinnehavare genom information från myndigheternas sida bör känna till. I allmänhet kan körkortsinnehavaren förutsäga det antal prickar som en över- trädelse medför. Detta innebär att han kan göra klart för sig att ett visst antal prickar alltid medför att körkortsmyndigheten närmare granskar hans förutsättningar att upp- träda i trafiken. Han kan inte som nu hoppas på att myndigheten glömmer bort honom i pappersfioden. Systemet får en bättre pedagogisk effekt än nuvarande ordning. Tidigare var det förhöjda straffet vid återfall ett återhållande moment. Genom den alltmer vidgade användningen av bestämda bötesbelopp har detta moment till väsentlig del bortfallit. Ett pricksystem spårar effektivt upp återfallen och gör körkortsingri- pandena mera effektiva än vad de är i dag.

Ett pricksystem ger också ökad rättssäkerhet. Den starka ökningen av antalet för- seelser gör det inte möjligt för körkortsorganen att med tillfredsställande rättssäkerhet individuellt pröva varje enskilt fall. De åtgärder som vidtas från myndigheternas sida är därför ej heller enhetliga. Pricksystemet kan här medverka till att den olikhet i praxis. som för närvarande råder mellan olika beslutsorgan. kommer att minska.

Pricksystemet ger också de beslutande politiska organen möjlighet att styra verk- ställighetsorganen i fråga om prioriteringen av olika trafikbrott. Genom en pricktabell skapas således en officiell värdering av olika trafikbrotts svårhetsgrad. Det är då na- turligt att t. ex. polisen särskilt inriktar sin övervakning på sådana trafikbrott som ansetts särskilt allvarliga enligt pricksystemet. Det kan också förväntas att straff- mätningspraxis kommer att påverkas av den värdering som sker i pricksystemet.

Ett pricksystem skapar vidare förutsättningar för enklare och rationellare handlägg- ningsfbrmer. En av svagheterna i nuvarande system är att den information (domar. strafförelägganden. ordningsförelägganden etc.). som inkommer till körkortsorganen från rättsväsendet, behandlas manuellt, vilket självfallet är tidsödande. Det blir av naturliga skäl svårt att med ett manuellt system bemästra det allt större informa- tionsflöde som passerar körkortsorganen. Ett visst gallringssystem måste tillämpas. Kontorspersonal sorterar ut vissa meddelanden om t.ex. straff, som ej har betydelse för körkortsfrågan. Hos högre befattningshavare sker ytterligare gallring. De kvar- varande ärendena föredras inför beslutsorganet. dvs. länsrätten. I ett genomfört prick— system med ett centralt körkortsregister sker den första gallringen automatiskt med hjälp av datamaskin. All information går in i körkortsregistret och påförs den kör- kortsinnehavare som det gäller. Datamaskinen sorterar därefter automatiskt ".it alla ärenden. som skall granskas närmare av det organ. som beslutar om åtgärder mot körkortsinnehavarna.

Pricksystemet sorterar således ut de ärenden, beträffande vilka en närmare prövning är motiverad. Däremot bestäms inte automatiskt om och i så fall vilka åtgärder. som skall vidtas mot körkortsinnehavaren. Detta sker först efter prövning hos det organ. som har att besluta i körkortsärendet. Den personliga kontakten mellan kör— kortsinnehavaren och myndigheten är därvid en viktig faktor.

Kommittén har funnit att i ett modernt system för handläggning av trafkbrott måste ett pricksystem ingå som ett viktigt led. Trafiksäkerhetsexpertisen är enig om att systemet har en trafiksäkerhetsfrämjande effekt. Det är självklart att det är svårt

att ange hur stor denna effekt kan bli. Den är i hög grad beroende på den information som lämnas om systemet. Den praktiska erfarenheten från Kanada visar emellertid att trahkolyckorna där minskade med 12—1 5 procent i samband med att ett pricksystem infördes.

Kommittén anser emellertid att. oavsett omfattningen av de rationaliseringsvinster som kan erhållas. starka trafik- och rättssäkerhetsskäl talar för att vi även i vårt land bör införa ett pricksystem. De närmare principerna för systemet kommer kom- mitten att redovisa i en särskild Specialmotivering.

Av ett av kommittén presenterat författningsutkast framgår närmare hur kommittén tänkt sig ett för svenska förhållanden anpassat pricksystem. En- ligt kommittén skall detta utkast ses som ett exempel på hur ett pricksystem kan utformas. Författningsutkastet fogas som bilaga till detta betänkande. bilaga I.

Trafikmålskommitténs nu redovisade förslag väckte stort intresse bland remissinstanserna. Reaktionen var emellertid inte entydig. Åtskilliga in- stanser tillstyrkte förslaget. medan andra var mer tveksamma eller avstyrkte det. På det hela taget var remissinstanserna — oavsett om de i princip till- styrkte eller inte försiktiga i sina uttalanden. Detta torde ha berott på att man inte ansåg sig ha tillräckligt material för ett ställningstagande i detaljerna. Behovet av ytterligare utredning framhölls starkt bland remiss- instanserna.

8.2.2. Propositionen 1975/ 76:15 om vissa körkortsfrågor

I den rubricerade propositionen togs trafikmålskommitténs förslag om prick— system upp. Departementschefen anförde i den delen bl.a. följande.

Enligt min mening har kommittén visat goda skäl för olika fördelar med ett prick- system. Jag har fiera gånger framhållit nödvändigheten av att förarna vid begångna förseelser snabbt får en påtaglig erinran om att de skall följa trafikens regler. Om körkortsreaktionerna till fullo skall kunna utnyttjas i det förebyggande trafiksäker- hetsarbetet måste hela skalan av möjligheter att inskrida tas till vara. Pricksystemet, såsom kommittén redovisar det. skall ses som ett led i reaktionssystemet i dess helhet. Underrättelse om åsatta prickar är den första åtgärd som bör bringa föraren till efter- tanke. Beroende på omständigheterna kan denna underrättelse förenas med någon åtgärd beträffande körkortshavaren. exempelvis varning. Den pedagogiska effekten av ett rätt utformat pricksystem bör alltså vara stor. Systemet bör också på sätt som kommittén har utvecklat kunna tjäna till att öka rättssäkerheten och enhetligheten i tillämpad körkortspraxis. Slutligen utgör det förhållandet att vi numera har en central körkortsregistrering och därmed de organisatoriska förutsättningarna ett starkt skäl att närmare undersöka de möjligheter som systemet erbjuder. Som åtskilliga remiss— instanser har varit inne på krävs ytterligare utredning av detaljfrågorna i systemet. Detta gäller t. ex. normerna för antalet prickar som olika förseelser skall leda till (den s.k. pricktabellen) och den organisatoriska utformningen liksom åtskilliga de- taljspörsmål. Det krävs att det i olika hänseenden avvägs så att det vinner allmänhetens förtroende.

Riksdagen godtog departementschefens återgivna uttalande (TU 1975/76:28. rskr 390).

8.3. Några utländska pricksystem

Pricksystem finns i ett flertal länder runt om i världen. såväl i Europa och Amerika som Japan. Utredningen har valt att här mycket summariskt redogöra för endast ett fåtal sådana pricksystem utvalda som exempel på de variationer inom systemets ram som kan förekomma. Exemplen är häm- tade från USA (Californien och Maryland). Kanada (Ontario) samt Väst- tyskland.

8.3.1. Californien

I Californien fanns 1976 cirka 14 miljoner körkortshavare vilka skall förnya sitt körkort vart fjärde år. Redan 1925 konstaterade the Departement of Motor Vehicles Californiens centrala tralikmyndighet att inte alla statens invånare borde få körkort samt att många av dem som hade körkort borde få sitt privilegium att föra bil begränsat, ändrat eller t. o. m.. om inget annat hjälpte. återkallat. Kontrollen av körkortshavarna och åtgärder mot dem som visar sig mindre lämpade som bilförare sker inom ramen för ett särskilt program för att förbättra bilförare. Driver Improvement Program. Detta in- rymmer såväl obligatoriska ingripanden som diskretionära sådana. De van- ligaste åtgärderna är automatisk suspension eller återkallelse av körkortet. Med suspension avses ett tillfälligt förbud att föra bil, vilket upphör genom att föraren återfår körkortet. Det används vid mindre allvarliga förseelser än sådana då återkallelse kommer i fråga. Sedan återkallelsetiden löpt ut har föraren däremot att ansöka om nytt körkort. Med diskretionära åtgärder avses exempelvis återkallelse som sker först efter en diskretionär prövning av det särskilda fallet. Obligatoriska åtgärder däremot skall vidtas i anledning av vissa grövre förseelser såsom t. ex.

— rattonykterhetsbrott, — användande av motorfordon i samband med utförande av grövre brott. exempelvis mord. dråp eller grov stöld, — olovlig körning, — ett flertal icke ringa trafikförseelser under viss tid. — underlåtenhet att vid olycka vara ansvarsförsäkrad.

Obligatoriska åtgärder vidtas således i princip oberoende av förarens even- tuella prickbelastning.

Fastän obligatoriska åtgärder vanligen inte medger hänsynstagande till om- ständigheterna i det enskilda fallet. bl. a. förarens behov av sitt körkort. har föraren möjlighet att innan åtgärd vidtas muntligen framföra sina syn- punkter vid en s.k. hearing.

Diskretionära åtgärder vidtas mot dem. vilka utan att nödvändigtvis ha kvalificerat sig för en obligatorisk åtgärd. ändå genom upprepade trafikför- seelser visat sig oskickliga (”negligent operators”). Det är främst för urvalet av dessa förare som pricksystemet kommer till användning.

Varje trafikförseelse som en fordonsförare begår under färd, medför i Californien antingen en eller två prickar i förarens körkortsregister. Flertalet

förseelser ger endast en prick. Allvarligare förseelser. såsom exempelvis vårdslös körning. rattonykterhet och smitning ger två prickar.

Med ledning av antalet prickar i körkortsregistret kan nedanstående åt— gärder vidtas mot föraren, varje åtgärd mer ingripande än närmast före- gående,

— varningsbrev. som sänds ut för att fästa förarens uppmärksamhet på att ytterligare förseelser kan hota hans körkortsinnehav. — kallelse till gruppundervisning, — kallelse till ett personligt förhör (hearing), formellt eller informellt; vid detta har föraren rätt att med hjälp av ombud. vittnen etc. förklara sig och rättfärdiga sitt fortsatta körkortsinnehav.

Beroende på resultatet av förhöret får körkortsprivilegiet begränsas, su- spenderas eller återkallas. Systemet tillåter att både obligatoriska och dis- kretionära åtgärder kan vidtas mot samme förare vid visst tillfälle. Åtgärder som vidtas i anledning av förändringar i hälsotillståndet förbigås här.

Följande tabeller från Californien ger exempel på prickbelastningar i ett körkortsregister och de olika pricknivåer vid vilka körkortsåtgärder blir ak- tuella.

En oskicklig förare (negligent operator) och alltså aktuell för åtgärd pre- sumeras den vara som kör mindre än 25 000 miles (ca 4 000 svenska mil) per år och som belastas med

4 prickar inom 12 månader 6 prickar inom 24 månader 8 prickar inom 36 månader

Månader 12 24 36

4 prickar

6 prickar

eller kör 25000 miles (ca 4 000 svenska mil) eller mer per år och som belastas med

6 prickar inom 12 månader 8 prickar inom 24 månader 10 prickar inom 36 månader

Månader 12 24 36

6 Drickar 8 prickar 10 prickar 5 2

l

De skuggade fälten i tabellerna anger när en förare erhållit så många prickar att han såsom "negligent Operator" kan bli föremål för åtgärd i form av förhör och eventuell suspension eller återkallelse av körkortet.

] Californien har pricksystemet nyligen också kommit till användning vid försök till differentiering av de vart fjärde år återkommande körkorts- proven. Differentieringengrundas på förarnas prickbelastning och benägen- het att råka ut för trafikolyckor.

Till "skick/igaförare” — varmed avses de som under en treårsperiod inte råkat ut för mer än en trafikolycka eller en trafikförseelse (79 % av förarna mellan 20 och 69 år blir därigenom kategoriserade som skickliga) — över- lämnas i samband med förnyelsen av körkortet en handbok för test på egen hand av regelkunskap m.m. Dessa förare behöver inte avlägga nytt körkortsprov.

Förare med "medelmåttig” prickbelastning inte mer än en trafikolycka jämte någon trafikförseelse eller enbart upp till tre trafikförseelser inom en treårsperiod (cirka 14,5 % av förarna) får i samband med förnyelsen av sitt körkort genomgå ett särskilt för dem avpassat förarprov.

Förare med hög prickbelastning (oskickliga förare) har att genomgå ett grundligt prov innan de får sina körkort förnyade.

Utvärdering av dessa differentierade körkortsprov kommer att göras först efter utgången av 1977.

8.3.2. Maryland

I denna stat tillämpas ett differentierat pricksystem enligt vilket — beroende på trafikförseelsens typiska farlighet — ges från en till tolv prickar enligt följande pricktabell.

Antal prickar Rattfylleri 12 Smitning efter trafikolycka som vållat personskada 12 Olovlig körning efter att körkort vägrats. suspenderats eller återkallats 12 Mord. dråp eller annat övervåld utfört med hjälp av fordon 12 Varje annan grövre förbrytelse vid vilken fordon kommit till an- vändning 12 Flykt eller försök att undkomma polisman 12 Mened eller osann försäkran rörande omständighet av betydelse för administrationen av trafikkontroll. fordon eller körkort 12 Smitning efter trahkolycka med enbart materiella skador 8 Färd med släckt belysning för att undvika identifikation 8 Rattonykterhet 6 Olovlig körning och tillåtande av olovlig körning 5 Underlåtenhet att stanna vid skolbuss med tänt rött ljus 5 Underlåtenhet att rapportera olycka 5 Kappkörning eller hastighetstävling på en public highway 5 Hastighetsöverträdelse med 30 miles (48 km) per timme eller mer 5 Vårdslös körning 4 Varje annan trafikförseelse. som bidragit till trafikolycka 3 Förande av fordon. som icke omfattas av förarens körkortsklass 2 Hastighetsöverträdelse med 10—29 miles (16—47 km) per timme 2 Varje annan trafikförseelse under färd ]

Prickarna förs automatiskt in i körkortsregistret på grundval av domar som inkommer från domstolarna. Om domen avser flera förseelser vid ett och samma tillfälle. registreras dock prickar endast för den förseelse som ger flest antal prickar. Prickarna avförs ur registret efter två år men uppgifterna om själva förseelserna finns kvar.

Till dem som ådragit sig tre prickar utsänds ett varningsbrev med en påminnelse om att ådragen prickbelastning ger vid handen att körkortet kommer att återkallas om vederbörande inte i fortsättningen kör försiktigare eller bättre iakttar trafikreglerna.

Efter fem prickar kallas körkortshavaren till ett informellt sammanträde. där hans registerutdrag. körsätt och körvanor diskuteras i avsikt att få till stånd en förbättring.

Efter 8 prickar översänds ett meddelande om att körkortet kan komma att suspenderas och efter 12 prickar ett meddelande om att det kan komma att återkallas. Körkortshavaren har därpå 15 dagar på sig för att begära ett formellt förhör. innan suspensionen eller återkallelsen träder i kraft.

Vid sidan av de åtgärder som vidtas vid olika pricknivåer finns även möjlighet att — oavsett antalet prickar suspendera eller återkalla ett körkort. då föraren befinnes olämplig exempelvis genom att ha fällts till ansvar för två eller flera förseelser inom en mycket kort tidsperiod.

Vid de förhör som vidtas efter 8 resp. 12 prickar får beslutas att körkortet skall suspenderas eller återkallas om föraren bedöms vara olämplig. tra- fikfarlig eller om han eljest av t. ex. vanemässigt slarv bryter mot trafikreg-

lerna. Den tid under vilken körkortet skall vara suspenderat bestäms av körkortsmyndigheten och varierar från en månad och uppåt.

I fiera av USA:s delstater. däribland Maryland. tas vid prövningen av om körkort skall suspenderas eller återkallas särskild hänsyn till om ve- derbörande är beroende av körkortet för sin yrkesutövning. I ett fiertal stater finns möjlighet att i sådana fall under återkallelsetiden utfärda ett särskilt tillstånd att föra bil enbart i arbetet.

8.3.3. Ontario

I denna kanadensiska provins med fyra miljoner förare ges prickar endast för förseelser mot eller eljest åsidosättande av vägtrafikregler. Följande pricktabell tillämpas.

Antal prickar Smitning 7 Vårdslös körning 6 Kappkörning 6 Hastighetsöverträdelse med 30 miles (48km) per timme eller mer 6 Underlåtenhet av bussförare att stanna före obevakad järnvägsöver- gång 5 Hastighetsöverträdelse med 20—29 miles (32—47 km) per timme 4 Underlåtenhet att stanna för skolbuss 4 Körning alltför nära framförvarande fordon 4 Hastighetsöverträdelse med 11—19 miles (18—31 km) per timme 3 Körning under eller förbi fällda järnvägsbommar 3 Underlåtenhet att lämna företräde 3 Underlåtenhet att stanna för rött ljus 3 Underlåtenhet att efterkomma polismans tecken 3 Underlåtenhet att rapportera trafikolycka 3 Olämplig omkörning 3 Färd med för många personer i förarsätet 3 Körning i förbjuden färdriktning 3 Underlåtenhet att blända av 2 Vårdslöst öppnande av fordonsdörr 2 Överträdelse av föreskrift om förbjuden sväng 2 Bogsering av personer på kälkar. cyklar, skidor etc. 2 Underlåtenhet att rätta sig efter andra signaler eller vägmärken än tidigare nämnda 2 Underlåtenhet att lämna fotgängare företräde vid övergångsställe 2 Olämplig ändring av färdriktning 2 Underlåtenhet att ge signal 2 Onödigt långsam körning 2

Vid 6 prickar utsänds varningsbrev. Varje år utsänds 130000 sådana. Vid 9 prickar kallas föraren till ett förhör för att han skall få tillfälle att anföra skälen för att körkortet inte bör suspenderas. Föraren kan också föreläggas

att genomgå nytt körkortsprov. Vid 15 prickar skall körkortet suspenderas under 30 dagar. Detta drabbar cirka 8000 förare om året. När körkortet återlämnas till föraren reduceras antalet prickar i dennes körkortsregister till 7. Därigenom blir det omedelbart aktuellt med nytt förhör om han ådrar sig ytterligare prickar. Om han åter uppnår 15 prickar suspenderas körkortet för en tid av sex månader.

8.3.4. Västtyskland

Även i Västtyskland tillämpas ett pricksystem omfattande 1—7 prickar, vilka grundas uteslutande på brott eller förseelser. som rör trafik och innehav resp. nyttjande av motorfordon. Prickar ges enligt en omfattande och de- taljerad pricktabell. i vilken brotten graderas på i huvudsak följande sätt.

Antal prickar

Vårdslöshet i trafik och rattfylleri. som kan iakttagas av körsättet.

samt smitning 7 Olovlig körning. missbruk av fordonskännetecken och brukande av

oförsäkrat fordon 6 Alla övriga trafikbrott 5 Vissa trafikförseelser såsom exempelvis rattonykterhet (0,8 promille

och däröver), hastighetsöverträdelse med mer än 40 km/timme inom tättbebyggt område eller med mer än 50 km/timme utanför

sådant område. vändning eller backning på motorväg, förbjuden omkörning 4 Hastighetsöverträdelse med 25—40 km/timme inom tättbebyggt om-

råde och med 40—50 km/timme utanför sådant område. körning mot rött ljus, färd med otillräckligt säkrad last. färd utan tänd be- lysning i dimma. snö eller regn 3 Parkering på motorväg. felaktig förbifård vid hållplats för offentligt

trafikmedel, överskridande av frist för besiktning med mer än fyra månader 2 Varje icke särskilt nämnd trafikförseelse 1

Efter 9 prickar utsänds en skriftlig varning och efter 14 prickar prövas om föraren kan anses lämplig att alltjämt inneha körkort. Lämpligheten kon- trolleras därvid bl. a. med hjälp av ett körkortsprov (teoretiskt eller praktiskt eller bådadera) av samma slag som krävs för erhållande av körkort. Ådrager sig någon 18 prickar inom loppet av två år. skall körkortet återkallas. om inte särskilda skäl finns att underlåta detta.

Vid sidan av pricksystemet och den obligatoriska suspensionen finns möj- lighet för domstolarna att i anledning av grövre brott och trafikförseelser däribland rattfylleri. smitning. underlåtenhet att betala trafikböter eller skadestånd — suspendera körkort. i de allvarligaste fallen för resten av livet.

8.3.5. Ett europeiskt pricksystem

Europarådet har antagit en resolution (1971128). som bl.a. syftar till att åstadkomma uniformitet i medlemsländernas reaktioner på trafikbrott. I resolutionen rekommenderas medlemsländerna att införa ett system för åter- kallelse av körkort som bygger på vissa i resolutionen närmare angivna principer. Bl. a. rekommenderas länderna att överväga pricksystem som ett medel att identifiera förare som gör sig skyldiga till upprepade trafikför- seelser. Rådet framlägger också ett förslag till sådant pricksystem. Förslaget har ingående redovisats i trafikmålskommitténs betänkande (SOU 197217]

5. 130—141).

8.4. Erfarenheter av utländska pricksystem

8.4.1. Pricksystems effektivitet som urvalsmetod

I de länder där pricksystem används ses dessa främst som en utmärkt metod att identifiera de "trafikfarliga" förarna. Man anser sig därvid ha visst belägg för att den som genom upprepade förseelser drar på sig ett flertal prickar även i fortsättningen kommer att begå trafikförseelser på ungefär samma sätt som tidigare och därigenom utsätta sig själv och andra för fara. Samtidigt inser man det osäkra i detta antagande. Antagandets riktighet kan exem- pelvis vara avhängigt av hur ofta eller hur mycket vederbörande kör bil. Den som dagligen kör bil i stadskärnor med intensiv trafik bör av naturliga skäl löpa större risk att prickbelastas än den som mera sällan kör bil och då endast i glesbygd. Den förre behöver därför inte vara en sämre eller farligare bilförare än den senare. I vissa länder har man som tidigare antytts sökt kompensera denna skilland genom att göra antalet prickar för en viss förseelse beroende av förarens årliga körsträcka eller genom att i vart fall teoretiskt låta körsträckans längd inverka på beslut. om viss åtgärd — t. ex. körkortsåterkallelse skall vidtas.

En annan osäkerhetsfaktor när det gäller pricksystemets funktion som urvalsinstrument anses allmänt vara det förhållandet att intensiteten i tra- fikövervakningen växlar. Bortsett från rena trafikolyckor har ju de förare. som färdas i områden med intensiv trafikövervakning. mindre möjligheter att undgå prickbelastning än de som har ”turen” att bo i områden med ringa trafikövervakning.

Men även med dessa osäkerhetsfaktorer anses att pricksystemen innebär vissa förenklingar när det gäller att välja ut de fordonsförare som upprepade gånger lagförs för trafikförseelser. Genom sifferautomatiken kan den grövre utgallringen av dem som eventuellt bör bli föremål för samhällsåtgärder ske maskinellt.

8.4.2. Rättssäkerhet

I de utländska utvärderingarna av systemens effektivitet anförs ibland att trafikförseelserna genom åsättandet av prickar ”neutraliseras" så att det blir lättare för berörda trafikanter att acceptera en ordning som innebär att olika

samhällsåtgärder initieras vid olika pricknivåer utan alltför långtgående hän- synstagande till omständigheterna i varje enskilt fall. Det skulle således enligt denna teori vara lättare att acceptera att vissa åtgärder i princip auto- matiskt drabbar var och en som erhållit visst antal prickar än ett system som bygger på en diskretionär prövning från fall till fall. Ett system med diskretionär prövning kan tänkas lättare ge anledning till mer eller mindre berättigade ifrågasättanden av besluten. Samtidigt varnas ofta för att vad man genom automatiken vinner i enkelhet kan gå förlorat i form av minskad rättssäkerhet och svårigheter att företa nyanserade individuella prövningar. Prickbelastningen är nämligen svår att anpassa till omständigheterna vid den enskilda trafikförseelsen.

Graden av rättssäkerhet i fråga om det ena eller andra systemet är na- turligtvis mycket svår för att inte säga omöjlig att mäta. De utländska prick- systemen medger inga slutsatser rörande frågan om pricksystem i sig medför högre rättssäkerhet än andra system eller ens ökar säkerheten i rättstill- lämpningen. Att de utländska erfarenheterna inte ger stor ledning för en sådan bedömning beror till stor del på att körkortsåtgärderna ofta är kon- centrerade till en enda central körkortsmyndighet, iblandjämte domstolarna.

Däremot påpekas ofta utomlands att pricksystemet eller rättare sagt de åtgärder som initieras på grundval av prickbelastning — såsom ovan antytts — ofta upplevs som rättvisare än åtgärder grundade på andra metoder genom att åtgärderna inträffar vid vissa på förhand givna och i sig odiskutabla pricknivåer. Pricksystemens motståndare påpekar dock att denna upplevelse är starkast hos dem som inte alls drabbas av några körkortsåtgärder.

8 .4 . 3 Trafiksäkerhetseffekter

Med det som i föregående avsnitt sagts sammanhänger också frågan huruvida pricksystem har en trafiksäkerhetsfrämjande effekt. Trafikmålskommittén antog (SOU 1972170 5. 114) att detta var fallet. Genom att körkortshavarna kan förutse dels det antal prickar som en överträdelse medför och dels vilka konsekvenser för körkortsinnehavet prickarna kan få tänkte kommitten sig att förarna skulle uppträda försiktigare i trafiken. Utredningen har emel- lertid vid sina studier av utländska förhållanden inte funnit något stöd för antagandet att pricksystem i sig skulle främja trafiksäkerheten. Utländska utvärderingar av körkortsreaktionssystemen har visat att det är effekten 'av de åtgärder som vidtas som är intressanta. Dessa olika åtgärders verk- ningsfullhet anses inte bero på om de farliga förarna utvalts med hjälp av ett pricksystem eller med hjälp av något annat urvalssystem. De för tra- fiksäkerheten avgörande faktorerna antas i stället vara trafikövervakningen. trafikplaneringen, fordonsförarnas personlighet och attityder, vägförhållan- dena, fordonens beskaffenhet samt möjligheten att i viss mån genom kör- kortsåterkallelser begränsa de farligaste förarnas framfart i trafiken.

Av intresse i detta sammanhang är de undersökningar som utförts i USA av bl. a. National Highway Traffic Safety Association, NHTSA. rörande den del av trafikanterna som i ett pricksystem utpekas som farliga förare.

Följande tabell ' visar fördelningen i procent av förare med olika antal prickar i körkortsregistret i Maryland jämförda med prickbelastningen hos förare som dömts för sin inblandning i dödsolyckor.

' Källa: Leon S Robertson and Susan P Baker: Prior violation records of 1447 drivers involved in fatal crashes — Accid. Anal & Prev, Vol 7 pp l2l—l28. Pcrgamon Press New York 1975.

' Insurance institute for Highway Safety. Status report July 12. 197]. Vol 6. No 13.

Antal förare i procent 100 03. m 00 förare som dömts för dödsolyckor samtliga förare i registret 50

L”. sr N

(0 v —rx —=r Nd Nd % 4 >4

Antal prickar under de senaste tre åren

Tabellen synes visa att det helt övervägande antalet förare lyckas köra prickfritt eller nästan prickfritt. Cirka 84 % av alla registrerade förare hade således under de undersökta tre åren helt undgått prickbelastning. Cirka 90 % av alla förarna hade högst I prick. Mot dessa förare blir det aldrig anledning att ingripa med några särskilda på pricksystemet grundade åt- gärder. Vad nu sagts utesluter emellertid inte av tabellen att döma att de förseelser dessa förare ändå begår resp. de eventuella olyckor de kan med- verka till kan vara och är både många och allvarliga. Tabellen visar således att cirka 75 % av de förare vilka dömts för vållande av dödsolycka dess- förinnan hade högst en prick i registret. Andra liknande undersökningar synes på motsvarande sätt visa att flertalet trafikolyckor förorsakas av "normalförare" som i statistiken förekommer bland dem som har endast ett fåtal prickar och inte av de "oförbätterliga" förare, som återfaller i trafikbrott.

Statistiken synes följaktligen också visa att korrektiva åtgärder gentemot förare. vilka ådrar sig höga prickbelastningar kan — om åtgärderna skulle påverka dessa förares framtida trafikbeteende — väntas få en endast marginell effekt på det totala antalet trafikolyckor och möjligen också på antalet be- gångna trafikbrott. För att illustrera detta har exempelvis Dr. B. J. Campbell. chef för the Highway Safety Research Center vid universitetet i North Ca- rolina. USA. på grundval av liknande undersökningar erinrat om att. därest samtliga förare för vilka i staten North Carolina registrerats tre eller fiera förseelser. effektivt togs helt ur trafiken skulle i den staten fortfarande inträffa 96.2 % av de olyckor som annars skulle ha inträffatl.

Vad gäller själva pricksystemets roll i samband med åtgärder för främjande av trafiksäkerheten framhålls ofta utomlands av organisationer och myn- digheter som bidrar till eller själva bedriver trafiksäkerhetsforskning att några signifikanta skillnader i fråga om trafiksäkerhet inte har kunnat påvisas mellan länder med och länder utan pricksystem.

Trots ofta lång erfarenhet av pricksystem och på basis av sådana system genomförda mer eller mindre ambitiösa program för förarförbättring samt ett stort antal försök att utvärdera dessa saknas alltjämt belägg för att prick- system har någon egentlig effekt på trafiksäkerheten.

Förklaringen till att delstaterna i USA har en klart fördelaktigare statistik beträffande exempelvis trafikolyckor än flertalet andra nästan lika tättra- fikerade länder sägs i den amerikanska trafiksäkerhetsdebatten i hög grad vara en bättre trafikövervakning. bättre trafikplanering och bättre vägar än i andra länder och i mycket liten grad de olika systemen med åtgärder riktade mot de enskilda förarna. Vissa — dock endast tillfälliga — effekter sägs kunna uppnås i samband med brett upplagda informationskampanjer kring nya myndighetsåtgärder, såsom exempelvis införande av pricksystem. propagerande för nya trafiksäkerhetslagar etc.

8.4.4. Minnesota

För att söka ge en någorlunda allsidig bild av pricksystems faktiska betydelse förtjänar det nämnas att den amerikanska delstaten Minnesota, som tidigare tillämpat ett pricksystem av ungefärligen samma konstruktion som flertalet övriga delstater med pricksystem. övergivit detta. I stället registreras numera endast de olika trafikbrotten och trafikförseelserna i körkortsregistret. Åt— gärder som vidtas mot föraren grundas direkt på dessa förseelser och inte som tidigare på antalet prickar. Bortsett från att i Minnesota finns en enda central körkortsmyndighet med bl. a. uppgifter motsvarande de som våra länsstyrelser och länsrätter har, liknar systemet i Minnesota i mycket det system vi tillämpar i Sverige.

Anledningen till att man i Minnesota övergivit pricksystemet var pa- radoxalt nog att det ansågs ha en negativ pedagogisk effekt på trafikanterna. Körkortsmyndigheten, som bestämde antalet prickar i pricktabellen och som administrerade systemet, konstaterade att dess övriga och djupare trafikpe- dagogiska uppgifter försvårades genom att det enda som fordonsförarna så småningom intresserade sig för var antalet prickar de hade. Det bak- omliggande klandrade trafikbeteendet trädde helt i bakgrunden. Genom att vid registreringen och vidtagandet av körkortsåtgärder i stället inrikta in- tresset direkt på de faktiska trafikförseelserna hoppas man uppnå att också trafikanternas intresse mera koncentreras kring trafikbeteendet och farlig- heten som sådan än till vissa prickantal.

Av skäl som tidigare redovisats rörande svårigheterna att utvärdera ef- fekterna av olika system har inte statistiskt kunnat påvisas några bestående effekter på trafiksäkerheten i Minnesota till följd av att pricksystemet av- skaffats.

lTotala antalet körkorts- havare: ca 4 milj.

8.4.5. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att erfarenheterna av de utländska pricksystemen med någon grad av säkerhet kan anses vara följande.

Pricksystem kan bidra till en förenklad bearbetning av de fall där förarens belastning bör föranleda någon form av körkortsåtgärd.

Pricksystem är en metod att på maskinell väg automatiskt initiera vissa preliminära körkortsåtgärder såsom exempelvis skriftliga varningar. even- tuella kallelser till förhör och i sin mest strikta tillämpning även automatiska körkortsåterkallelser eller vägran att förnya visst körkort.

Enligt det nyss sagda kan pricksystem bidra till att rationalisera utväljandet av den mindre grupp av förare som genom upprepade allvarliga förseelser visar sig vara olämpliga såsom fordonsförare. Rationaliseringen torde dock huvudsakligen bestå i förenklingar av själva programmeringen av den dator med vars hjälp körkortsåtgärderna i regel administreras.

Erfarenheterna av utländska pricksystem ger inte stöd för antaganden att pricksystem i sig har någon pedagogisk effekt på vare sig trafikanternas beteende eller trafiksäkerheten i övrigt. Sådana effekter synes i stället vara helt beroende på bl.a. de åtgärder som vidtas mot de olämpliga förarna.

8.5. Utformningen av ett svenskt pricksystem

I detta avsnitt behandlas först några frågor som är av stor betydelse för utformningen av ett svenskt pricksystem. Därefter skisseras några huvud- linjer i ett tänkt sådant system.

8.5.1 Antal personer, som kan väntas bli direkt berörda.

För att få en bild av hur många förare som i Sverige skulle kunna väntas bli direkt berörda av ett pricksystem har utredningen låtit undersöka bl. a. hur stor andel av förarkollektivet som har belastningsuppgift i KKBEL. Denna undersökning visar samtidigt hur trafikbrotten fördelar sig på kör- kortshavarna (jfr erfarenheterna från Maryland och North Carolina). Med hänsyn till att körkortsutredningen också har att ta ställning till införandet av särskilda rehabiliteringstider (avsnitt 16) har undersökningen utförts så att brottslördelningen undersökts med avseende på perioder om dels två år (1975—76). dels tre år (1974—76). dels fem år (mars 1972 — april 1977). Undersökningen utgår från de i KKBEL registrerade brotten och visar hur många körkortshavarel som under angiven period inte fått något brott re- gistrerat resp. hade ett. två etc. brott registrerade i enlighet med följande tableller.

Antal milj. personer

1975f76

1974—76

D 197247

2 1 Antal brott. förseelser

Antal brott/förseelser Antal personer

1975—76 1974—76 1972—77 0 3700 311 3570976 3361401 1 242310 324 785 439 747 2 40 686 69138 118277 3 10 004 20 461 42 876 4 3 222 7 114 17 560 5 1 275 2 962 8 159 6 609 1 472 4 088 7 332 762 2 261 8 177 438 1 313 >8 1 074 1 892 4 318

Inte oväntat visar undersökningen att de förare som genom upprepade brott skulle komma i direkt kontakt med ett pricksystem utgör en mycket liten

del av alla körkortshavare. Under perioden 1974—76 (3 år) hade exempelvis bara ca 2,5 % (104 239) av körkortshavarna ådragit sig registrering i KKBEL för mer än ett brott.

8.5.2. Det praktiska utrymmet för ett pricksystem

För att ett pricksystem skall kunna fungera smidigt och över huvud taget vara till nytta krävs ett visst utrymme för förarna att ådraga sig prickar, innan de slutligen berövas körkortet. Den grundläggande tanken är ju att de försumliga förarna genom en viss stegring av antalet prickar skall bli föremål för vissa korrektiva körkortsåtgärder. För vissa brott är i princip föreskrivet omedelbar och obligatorisk återkallelse av körkortet. Pricksystem får således egentlig betydelse endast för de fall där viss upprepad brottslighet inte nödvändigtvis skall leda till körkortsingripande. Med hänsyn till att de svenska körkortsreglerna är tämligen stränga och att praxis i körkortsmål helt följdriktigt är relativt hård är utrymmet för en på antalet prickar vid upprepad brottslighet successiv följd av åtgärder ganska begränsat. Den fö- rare som under exempelvis en tvåårsperiod begår två—tre inte särskilt all- varliga trafikförseelser kan räkna med att åtminstone få en varning och vid ytterligare förseelse få körkortet återkallat. Denna ganska snabba och stränga reaktion från körkortsmyndigheterna måste beaktas vid utformning- en av ett pricksystem.

8.5.3. Pricktabell

Ett eventuellt pricksystem måste utformas så att systemet kan vinna all- mänhetens förtroende. Studierna av de olika utländska systemen visar att det i stort sett råder enighet om vilka brott som bör beaktas i körkorts- sammanhang och alltså föranleda prickbelastning. I huvudsak är det därvid fråga om trafikbrott och trafikförseelser som begåtts vid framförande av fordon. Ibland omfattar systemet emellertid även vissa andra kriminella handlingar som på något sätt har samband med framförande av motorfordon.

När det gäller att bestämma vilka förseelser som bör föranleda fier resp. färre prickar ger de utländska erfarenheterna föga ledning. De pricktabeller som finns synes inte heller bygga på några i egentlig mening vetenskapliga rön. Snarare synes de ha fått bestämmas av den allmänna opinionens in- ställning till vilka förseelser som är mer eller mindre förkastliga. Även för svenskt vidkommande saknas vetenskapliga undersökningar och analyser av förseelsernas inbördes svårhet. En utgångspunkt när det gäller att be- stämma antalet prickar måste emellertid vara en tänkt allmän uppfattning om förseelsernas inbördes relationer. En viss ledning kan därvid hämtas från det antal dagsböter eller de ordningsbotsbelopp som förseelserna nu medför. Utformningen måste också ske så att körkortsmyndigheternas nu- varande praxis inte påverkas i större grad.

I propositionen 1975/761155 om vissa körkortsfrågor uttalade departe- mentschefen (s. 125) att i princip samma brott och förseelser som för när- varande registreras i körkortsregistret skall registreras även i fortsättningen. Utredningen har således att vid bestämmandet av vilka brott och förseelser som skall medföra prickbelastningar i princip utgå från dem. vilka enligt 83% KKF skall registreras.

Bland de där upptagna brotten finns även sådana som inte nödvändigtvis har begåtts i trafik. exempelvis brott mot narkotikastrafflagen och vissa brott mot brottsbalken. Utländska pricksystem omfattar vanligen endast egentliga trafikbrott och trafikförseelser. 1 och för sig kan sägas att enhet- ligheten borde kräva att varje brott som skall registreras i körkortsregistret också medför prickbelastning. Prickbelastningen är emellertid avsedd att med utgångspunkt främst från den typiska trafikfaran hos ett brott s.a.s. betygsätta brottet. Det går bra att genomföra med trafikbrotten. När det däremot gäller att bestämma pricknivån för olika allmänna brott uppkommer problem. Dessa brott representerar normalt ingen typfarlighet i trafiksam- manhang. Trafikbrott och allmän brottslighet är enligt utredningens be- dömning i detta sammanhang ojämförbara enheter. Med hänsyn härtill anser utredningen att allmän brottslighet enligt 83; första stycket 3. — 11. KKF inte bör omfattas av pricktabellen utan behandlas på i princip samma sätt som för närvarande.

Som framgått av redogörelsen för vissa utländska pricksystem bygger de på olika pricktabeller. Likaså är det maximala antalet prickar for visst brott olika i olika system. Utredningen har vid sin illustration av hur ett svenskt pricksystem skulle kunna tänkas se ut valt ett system omfattande 1—7 prickar. Detta stämmer inte överens med den modell till pricksystem som Europarådet föreslagit. omfattande 1—4 prickar. En större spännvidd mellan lägsta och högsta antal prickar motiveras dock för svenskt vidkom- mande av den tämligen omfångsrika brottskatalogen i 83; KKF. Med en skala av 1—7 prickar blir det också lättare att inpassa nuvarande praxis i pricksystemet. varvid dock måste beaktas den relativt låga toleransen mot försumliga förare. för vilken redogjorts under 8.5.2. Med dessa utgångs- punkter skulle ett pricksystem kunna utformas i enlighet med följande tabell såvitt avser de i 83å KKF upptagna brotten.

Prio/(tabell

83; körkortsförordningen

Antal prickar 1 brott mot lagen (1951:649) om Strap” för vissa trankbrott, om brottet begåtts vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn lä första st. vårdslöshet i trafik 3 andra st. grov vårdslöshet i trafik 7 255 onödigt hindrande av trafik 2 3å första stycket olovlig körning och första meningen tillåtande av sådan 3 första st. andra meningen grov olovlig körning 5 354 första stycket åsidosättande av körkortsföreskrift 2 4ä ] mom. rattfylleri 7 2 mom. rattonykterhet 5 5 & smitning” 5 2 annat brott vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn (83 ä 2. KKF) 1—3

Det bör påpekas att återkallelsegrunderna i 16% 2. KKL har ett snävare tillämp— ningsområde än smitningsbrottet i Så trafikbrottslagen.

I fråga om prickfördelningen mellan de olika brotten ovan under 2. hänvisas till motsvarande punkt i bilaga 2, "Skiss till sammankoppling av pricksystem (1—7 prickar) med körkortsåtgärder vid olika pricknivåer”.

Utredningen vill starkt understryka att både pricktabellen och den i bilaga 2 intagna skissen måste betraktas mera som illustrationer än som förslag. Om beslut fattas om att ett pricksystem skall införas, bör en noggrann genom- gång göras av vilka brott som över huvud taget bör föranleda prickbelastning innan bl. a. pricktabellen fastställs. Vidare bör göras en mer omfattande analys av olika trafikbrott och straffmätningspraxis m.m.

Såsom framgår av den nyssnämnda bilagan ger ett pricksystem med 1—7 prickar utrymme för endast ett fåtal automatiska körkortsåtgärder, innan körkortet bör återkallas. Eftersom återkallelse även fortsättningsvis förutsätts skola ske vid vissa grövre trafikbrott bör dessa naturligen också föranleda lika många prickar som föranleder återkallelse, exempelvis rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Det föreslagna systemet med 1—7 prickar svarar dock tämligen väl mot den praxis för körkortsåtgärder, som nu tillämpas. Det kan också användas något mjukare om så önskas genom att de olika pricknivåerna begagnas exempelvis endast till att fästa körkortsmyndighe— ternas uppmärksamhet på förarens belastningssituation utan att några åt- gärder alltid behöver vidtas.

Om man ökar spännvidden mellan det lägsta och det högsta antal prickar. som olika brott bör medföra, vidgas också utrymmet för ytterligare prick— nivåer och därmed möjligheterna till ett system med stegvis alltmer in- gripande åtgärder. 1 ett pricksystem omfattande 1—12 prickar skulle exem- pelvis alltjämt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik medföra 12 prickar och därmed återkallelse av körkortet. För vissa övriga brott kunde bestäm- mas avsevärt lägre antal prickar och ytterligare pricknivåer för körkorts- åtgärder skulle t. ex. kunna läggas in vid förslagsvis 3—5, 6—8 och 9—11 prickar. På så sätt skulle man kunna bygga upp t. ex. följande trappa av åtgärder:

— vid 3—5 prickar en skriftlig upplysning om pricksystemet och dess till- lämpning; vid 6—8 prickar en första varning; — vid 9—11 prickar en ytterligare varning; — vid 12 eller flera prickar återkallelse.

Ett sådant system uppvisar förutom fördelen av att ge utrymme för många och varierande åtgärder också vissa nackdelar. Det finns nämligen en risk för att systemet blir alltför komplicerat och svåröverskådligt för de enskilda trafikanterna. Vidare torde det leda till en ökad byråkratisering i fråga om de olika körkortsåtgärderna. Detta kan inte uppvägas av väsentliga fördelar när det gäller trafikbeteendet och trafiksäkerheten. I ett rättssystem med flera körkortsmyndigheter motverkar ett så rikt differentierat system na— turligen också den enhetlighet i åtgärdspraxis som pricksystemen ibland sägs medföra. Framförallt är dock ett system av nu diskuterad art svårt att anpassa till den nuvarande, stränga praxis som tillämpas av körkorts- myndigheterna.

Ett pricksystem måste således utformas så att en lämplig avvägning sker mellan å ena sidan kravet på enkelhet och klarhet och å andra sidan intresset av att erhålla ett smidigt fungerande system av körkortsåtgärder.

De riktlinjer för körkortsingripanden som har angetts i propositionen 1975/761155 medger inte någon nämnvärd ökning av de åtgärder som redan tillämpas. ] princip förväntades ett pricksystem böra utformas så att där- igenom det nuvarande åtgärdssystemet kunde effektiviseras med de punkt- visa skärpningar resp. uppmjukningar som också anvisats i propositionen. Det bör därför vid utformningen av ett pricksystem läggas mindre vikt vid att bereda möjlighet till en rik flora av olika åtgärder och mera vikt vid att systemet på ett enkelt och smidigt sätt kan anpassas till nuvarande praxis beträffande körkortsåtgärder. Med hänsyn främst till det begränsade verkningsområdet, som står till buds till följd av att körkortsåtgärder vidtas på ett så tidigt stadium i Sverige. torde det vara förenat med betydande svårigheter att anpassa ett pricksystem till nuvarande praxis.

8.5.4. Registreringen av prickar

En eventuell registrering av prickar bör liksom när det gäller uppgifter om brottet i fråga ske i det inom RI förda särskilda registret för körkortsbe- lastningar, KKBEL. Förfarandet kan tänkas utformat på i princip två olika sätt. Det ena innebär att datorn hos rikspolisstyrelsen i förväg programmeras så att uppgiften om brottet i samband med registreringen automatiskt över- sätts till vederbörligt antal prickar och det andra att domstol, åklagare eller polismyndighet i samband med rapporteringen av brottet till RI också lämnar uppgift om det antal prickar brottet medför. För den berörde föraren torde det vara likgiltigt vilket sätt som väljs. Han kan i båda fallen lätt få veta hur många prickar brottet föranleder, eftersom dessa bestämts enligt prick- tabellen. För fall där belastningen — domen, strafföreläggandet, ordnings- botsföreläggandet eller åtalsunderlåtelsen omfattar flera brott kan tänkas olika alternativa konstruktioner för prickberäkningar. Ett alternativ är att prickar registreras strikt för varje brott. Ett annat alternativ, jämförbart med principerna för ordningsbot som gemensamt straff för flera brott (jfr 4.2), är att prickar först åsätts för det brott som medför flest prickar. Denna belastning kan sedan ökas med t.ex. 50 % av den sammanlagda prick- belastningen för övriga brott enligt pricktabellen. Utredningen förordar det senare alternativet. Det är uppenbart att båda alternativen kan leda till myc- ket höga prickbelastningar även om varje enskild anmärkning avser en gan- ska bagatellartad förseelse.

En särskild fråga är om länsstyrelsens/länsrättens beslut om körkorts- åtgärd bör påverka prickbelastningen. Körkortsåterkallelse kan exempelvis tänkas böra medföra bortfall av prickbelastningen så att föraren därefter åter börjar med ett såvitt avser prickar "rent” körkortsregister. Med en re— duktion av endast ungefär halva antalet prickar vid återkallelse skapas å andra sidan en skärpt bevakning av förare som, när de fått nytt körkort, fortsätter att ådraga sig prickbelastning. Övervägande skäl talar enligt ut— redningen för den senare, begränsade reduktionen av prickar efter återkal- lelse.

8.5.5. Hanteringen av registerblad m. m.

Framställningen av registerblad kan i ett pricksystem begränsas till fall där prickbelastningen uppgår till minst den lägsta nivå som föranleder över-

vägande av körkortsåtgärd. Registerblad skulle alltså framställas först sedan föraren belastats med visst antal prickar inom en viss tidsperiod. När er- forderligt antal prickar registrerats sänds på samma sätt som nu registerutdrag ur KKBEL från rikspolisstyrelsen till trafiksäkerhetsverket som framställer registerblad och sänder detta till länsstyrelsen.

8.5.6. Rehabiliteringstider

Prickar (eller registrerade förseelser) bör inte för all framtid ligga föraren till last vid bedömningen av hans lämplighet. De förlorar med tiden sin aktualitet och efter viss tid (rehabiliteringstid) bör man helt kunna bortse från dem, antingen ovillkorligen eller under förutsättning att ingen ytterligare belastning tillkommit. Båda lösningarna har sina för— och nackdelar.

Den förra lösningen innebär att prickarna avförs exempelvis när tre år förflutit från domen (motsvarande). Eftersom det är körkortshavarens sam- manlagda prickbelastning vid varje tillfälle som avgör om ett körkortsin- gripande aktualiseras får denne ett intresse av att förskjuta lagföringen vid ny brottslighet till en sådan tidpunkt att tillräckligt många gamla prickar avförts för att eventuella nya prickar inte skall utlösa någon åtgärd. Detta är en nackdel men betydelsen får inte överdrivas. En klar fördel är att registerföringen blir ganska enkel.

Den senare lösningen har inte den nyss beskrivna nackdelen. En fördel är också att den ställer större krav på körkortshavaren. Inga prickar avförs ur systemet förrän körkonshavaren i exempelvis tre år lyckats undgå ny prickbelastning. Den stora nackdelen med denna lösning är att den allvarligt komplicerar registerföringen.

Den tid efter vilken prickar får avföras, bör bestämmas med hänsyn till körkortsmyndigheternas praxis enligt nu gällande ordning. Denna torde in- nebära att brottslighet som ligger längre tillbaka i tiden än tre år endast undantagsvis beaktas. Med hänsyn till det förslag om en femårig rehabi- literingstid beträffande brott och förseelser som läggs fram i avsnitt 16 kan det emellertid innebära fördelar att låta även prickar kvarstå i fem år.

Även om prickarna kvarstår i registret i fem år kan det, mot bakgrund av nu rådande praxis, finnas anledning att beträffande vidtagande av kör- kortsåtgärder uppställa en regel som innebär att frågan om sådana åtgärder skall upptagas så snart körkortshavaren inom loppet av tre år påförts visst antal prickar.

8.6. Överväganden och förslag

Frågan om införande av ett pricksystem även i Sverige har diskuterats vid skilda tillfällen och olika förslag har framförts. Senast har trafikmålskom- mittén presenterat ett förslag till sådant system. Kommittén menade att fördelarna med systemet ligger i dess pedagogiska karaktär, i de möjligheter som det ger att effektivare än nu ingripa mot upprepade förseelser i trafiken och i den enhetligare praxis som systemet bör kunna bidra till. Förslaget fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flera av dessa efterlyste ytterligare utredning i frågan.

I direktiven för utredningen har departementschefen pekat på ungefär samma fördelar med ett pricksystem men inte tagit någon bestämd ställning till om ett sådant system bör införas.

Utredningen har studerat olika pricksystem i USA och Kanada (se av- snitten 8.3 och 8.4). De överväganden som redovisas i det följande görs mot bakgrund av bl. a. de erfarenheter utredningen anser att man kan draga av utländska pricksystem.

8.6.1. Ett pricksystems förutsättningar och funktion i Sverige i förhål- lande till gällande registrering av brottsbelastningar

En viktig förutsättning för att ett pricksystem skall kunna utnyttjas effektivt är att registreringen av prickarna kan hanteras maskinellt i ett centralt re- gister. För svenskt vidkommande är denna förutsättning uppfylld. Vi har ett väl fungerande på ADB-system uppbyggt centralt körkortsregister. Något hinder för eller några nämnvärda svårigheter med att i detta register översätta de olika brotten och förseelserna till visst antal prickar kan inte förutses.

I Sverige finns f. n. cirka 4 milj. innehavare av svenska körkort. Uppgift saknas om antalet förare med utländskt här i riket giltigt körkort liksom om hur många av körkortshavarna som faktiskt aldrig för fordon. Dessa båda grupper torde i viss mån uppväga varandra. Grovt räknat utgår ut— redningen därför från att åtgärder beträffande körkortshavare i Sverige direkt angår cirka 4 milj. personer. Antalet körkortshavare ökar varje år med cirka 100000 netto (antal nya körkortshavare ./. avlidna körkortshavare). Av tabellerna under 8.5.1 kan utläsas att det övervägande antalet förare under en period omfattande exempelvis tre år (cirka 89 % eller f. n. omkring 3 500000 förare) såvitt känt inte straffas för brott mot trafikreglerna och således inte kommer att beröras av ett pricksystem. De blir inte heller nu föremål för åtgärder. 11 % eller cirka 500 000 förare har således under samma period begått åtminstone någon trafikförseelse och kommer med ett pricksystem att belastas med prickar. De flesta av dessa förare kommer dock inte att bli föremål för mer ingripande körkortsåtgärder. Möjligen kan man tänka sig att oftare än f. n. varna dem eller förelägga dem att komplettera sin utbildning m. m. men de blir alltjämt kvar i trafiken. Återstår således den grupp av förare som genom upprepade trafikförseelser skulle ådraga sig så många prickar att deras fortsatta körkortsinnehav bör omprövas. Enligt tabellerna utgör denna grupp — alltså förare som under en treårsperiod ådragit sig registrering på grund av mer än ett brott cirka 2,5 % av samtliga förare eller cirka 104 000 personer. Det är alltså dessa personer som direkt och mera påtagligt berörs av ett pricksystem (vid en rehabiliteringsperiod om fem år ökar antalet till cirka 200000 personer). Ett pricksystem är ju just ägnat att utpeka denna grupp av förare mot vilka mera ingripande individualpreventiva åtgärder bör vidtas. Syftet med att införa ett prick- system i Sverige förutsätts i propositionen 1975/76:155 vara att effektivisera körkortsåtgärderna. Förutsättningarna för att sådana åtgärder skall komma i fråga anses böra vara oförändrade. Följden härav blir att 100 000—200 000 personer under varje tre—femårsperiod även i framtiden kommer att på grund av ett pricksystem bli föremål för körkortsåtgärder. Antalet ökar något genom att varningsinstitutet från 1978 byggs ut så att varning kan meddelas tidigare än för närvarande.

Det nyss angivna antalet om 100 000—200 000 personer avsåg körkorts- havare med mer än ett brott under en tre—femårsperiod. Antalet personer som under samma period begått mer än två förseelser reduceras genast till cirka 35 000—80 000.

Det begränsade "antal förare som kan beräknas bli berörda av ett prick- system bör vara en utgångspunkt för de vidare övervägandena.

8.6.2. Allmänpreventiv effekt

Såsom anförts redan i samband med redovisningen av de utländska er- farenheterna utgör pricksystemet en urvalsmetod. Som sådan har den enligt utredningens mening inga andra generella effekter på förarnas trafikbeteende än andra urvalsmetoder. Vad som har en allmänpreventiv, dvs. generellt avskräckande, effekt är såvitt utredningen kunnat finna i stället de åtgärder som faktiskt vidtas mot försumliga förare. Enbart registrerandet av prickar torde inte upplevas som allvarligare eller obehagligare än registrerandet av själva förseelserna. om informationen till körkortshavarna är likvärdig. Det har ibland sagts att det förhållandet att ett pricksystem effektiviserar ad- ministrationen av körkortsåtgärderna har en allmänpreventiv effekt såtillvida att förarna i mindre utsträckning än annars kan på grund av misstag eller förbiseende — undgå en eljest aktuell körkortsåtgärd. Denna effekt torde emellertid kunna åstadkommas bara under förutsättning att dels sådana misstag och förbiseenden är tämligen frekventa dels förarna är medvetna härom och till och med anser sig kunna hoppas på en sådan ”tur" om de skulle begå upprepade förseelser. Det finns emellertid enligt utredningens bedömning ingen anledning anta att dessa förutsättningar är för handen med det nuvarande systemet i Sverige. Utredningen anser sig således kunna fastslå att några allmänpreventiva vinningar inte är att vänta av ett prick- system.

8.6.3. Pedagogisk och individualpreventiv effekt

Föreställningarna om dessa effekter torde ha nära samband med antagandet av en allmänpreventiv effekt. Vad först angår det stora flertalet förare. näm- ligen de som kör regelrätt och inte ådrar sig belastning eller endast någon enstaka sådan. torde dessa fästa samma avseende vid pricksystemets upp- byggnad och funktion som de f. n. gör beträffande exempelvis ordnings- botskatalogen, dvs. mycket litet. Få av dessa förare torde till exempel känna till huruvida den ena eller andra ordningsbotsförseelsen leder till 100, 150. 200 eller 300 kronor i böter. Här synes inte finnas några pedagogiska effekter att hämta. Vad så angår den grupp förare som vid upprepade tillfällen ådrar sig belastningar och därigenom riskerar körkortsåtgärder skulle ett prick- system. har det sagts, genom sin klarhet och enkelhet göra det lättare för förarna att anpassa sitt trafikbeteende så att de undgår prickar. Det är möjligt att det för många förare är lättare att bedöma sina förseelsers farlighet om dessa genom ett pricksystem så att säga betygsätts i en enkel sifferserie. Det får också antas vara riktigt att vissa förare kan positivt påverkas av vetskapen om att befinna sig så och så många prickar från en hotande kör- kortsåtgärd. kanske körkortsåterkallelse. Deras motivation att anstränga sig

att köra så att de inte ådrar sig ytterligare prickar kan därigenom förstärkas. De nu nämnda effekterna torde ytterligare förstärkas med graden av au- tomatik i pricksystemet. dvs. om körkortsåtgärderna automatiskt vidtas så snart viss pricknivå uppnås och förarna känner till detta. För svenskt vid- kommande har emellertid förutsatts ett nyanserat pricksystem där en så ingripande åtgärd som körkortsåterkallelse. utom för vissa särskilt angivna brott. i princip skall vidtas först efter en vid den ifrågavarande pricknivån företagen prövning i det enskilda fallet. Det torde emellertid inte kunna förnekas att även för sådant fall ett pricksystem teoretiskt kan göra det lättare för en förare med prickbelastning att undgå högre prickbelastning. Detta gäller naturligen dock endast de förare. vilkas personlighet och at- tityder gör att de är påverkbara. Hur stor andel dessa förare utgör av den grupp som pricksystemet syftar till att välja ut för åtgärder undandrar sig utredningens bedömande. För fullständighetens skull bör nämnas att det ibland framförs en helt motsatt teori. nämligen att det nuvarande systemet med viss osäkerhet om när körkortsåtgärd kan komma att vidtagas. bättre motiverar förarna till försiktighet än ett pricksystem. där de vet att de först efter ett visst antal prickar riskerar en sådan åtgärd.

I detta sammanhang kan också nämnas erfarenheten i Minnesota (8.4.4), där man avskaffade pricksystemet. Orsaken härtill var, som nämnts. att körkortsmyndigheten konstaterade att förarna intresserade sig mer för an- talet prickar än för det bakomliggande trafikbeteendet. En sådan följd av pricksystemet är självfallet inte önskvärd. eftersom den kan befaras leda till ett försämrat uppträdande i trafiken. Den skulle också kunna göra det svårare att uppnå ett av målen med förarutbildningen, nämligen att hos förarna skapa förståelse för trafikreglerna och deras inbördes samband.

8.6.4. Trafiksäkerhetsejfekrer

Av de utländska erfarenheterna av pricksystem framgår att deras effekter på trafiksäkerheten inte är mätbara. Om någon positiv sådan effekt över huvud taget skulle kunna tillskrivas pricksystemet i sig, begränsar den sig sannolikt till den extra återhållsamhet vartill prickarna kan tänkas motivera redan belastade förare enligt vad nyss anförts under 8.6.3. Mot bakgrund av den ytterst begränsade andel av samtliga trafikförseelser som dessa förare svarar för, det tämligen ringa antal förare det gäller och den stora betydelsen för trafiksäkerheten av andra faktorer är det naturligt att pricksystemets egen eventuella inverkan på trafiksäkerheten inte är märkbar. Till de nämnda faktorerna hör — utan inbördes rangordning med avseende på effekten exempelvis vägförhållanden. trafikplanering, trafikövervakning och risken för körkortsåtgärder.

8.6.5. Möjligheter till smidigare genomförande av kriminalpo/iriska åtgärder på rrajikområder

Härmed avses huvudsakligen att det med ett pricksystem skulle bli enklare än nu att påverka förarnas trafikbeteende genom att helt enkelt ändra pricktabellen. Om utvecklingen skulle visa att en viss typ av brott ökade i oroväckande grad, skulle detta i tid kunna begränsas genom att antalet

prickar för förseelsen i fråga höjdes. 1 andra situationer skulle man kanske kunna ”skrämma” förarna till ett trafiksäkrare beteende genom att sänka de pricknivåer vid vilka olika körkortsåtgärder skall initieras. Dessa möj- ligheter har stark beröring med rättssäkerhetsaspekten som behandlas nedan under 8.6.6. Här skall tills vidare endast pekas på att också ett pricksystem för att vinna allmänhetens respekt torde kräva överskådlighet och klarhet. Därmed ges inte stort utrymme för olika ändringar som endast är föranledda av mer eller mindre experimentella trafikpolitiska åtgärder. Skulle åtgärderna allmänt upplevas som behövliga och lämpliga torde de också komma att bli så beständiga att de smidigt kan tillföras och bevaras redan i det nuvarande systemet.

8.6.6. Bidrag till enhetligare praxis och ökad rättssäkerhet

För körkortsåtgärderna ansvarar i Sverige landets 24 länsstyrelser och länsrät- ter. Körkortsåtgärderna vidtas efter bedömningar av varje enskilt fall för sig. Bedömningen grundas därvid på belastningsuppgifterna i förarens kör- kortsregisterjämte den ytterligare information som kan fås från exempelvis de domar som legat till grund för registreringen eller från föraren själv. Praxis växlar från län till län men när det gäller grövre trafikbrott vid vilka återkallelse är i princip obligatorisk torde mycket stor likformighet råda. Risken för en bristande enhetlighet i praxis torde emellertid i hög grad motverkas av besvärsmöjligheterna. Genom utredningens förslag i avsnitt 9 om allmänt ombud införs möjlighet att få till stånd omprövning av länsrät- ternas avgöranden även i skärpande riktning. Ett pricksystem torde inte och bör inte ändra körkortsmyndigheternas nuvarande noggranna prövning av omständigheterna i varje enskilt fall när det gäller att avgöra vilken åtgärd som bör vidtas. Däremot skulle det kunna påstås att ett pricksystem med bestämda pricknivåer, vid vilka åtgärder bör vidtas, måste leda till att själva urvalet av förare som bör granskas närmare blir enhetligt över hela landet och att därmed större rättssäkerhet skulle uppnås. Mot detta påstående talar emellertid att ett pricksystem som urvalsinstrument är trub- bigt och starkt schabloniserat. Samma trafikbrott ger, oavsett svårigheten i det enskilda fallet, samma prickantal. En tämligen "oskyldig" vårdslöshet i trafik nära gränsen för ringa vårdslöshet, som är straffri ger således samma antal prickar som en så allvarlig vårdslöshet i trafik att den ligger på gränsen till grov vårdslöshet i trafik.

8.6.7. Rationaliserings- och ejfektivitetsvinster

Länsstyrelserna resp. länsrätterna grundar sin prövning av huruvida kör- kortsåtgärd bör vidtas bl. a. på de registerblad som nu framställs varje gång en körkortsbelastning registreras i körkortsregistret. När rikspolisstyrelsen får uppgift från domstol, polis eller åklagare om sådan belastning som enligt 83ä KKF skall registreras i körkortsregistret, införs uppgiften i KKBEL. Uppgifterna samlas periodvis på magnetband innehållande bl. a. personupp- gifter, körkortsnummer, länsstyrelsekod, nytillkomna och tidigare belast- ningsuppgifter. Bandet framställs automatiskt och sänds till trafiksäkerhets- verket, dvs. till centrala körkortsregistret. Där kompletteras magnetbandet

med befintliga uppgifter i centrala körkortsregistret (CKR). Uppgifterna över- förs till en särskild blankett registerblad som sänds till vederbörande länsstyrelse. F. ri. framställs cirka 180000 sådana registerblad varje år för- delade på de 24 länsstyrelserna. Endast en ringa del av dessa föranleder dock körkortsåtgärd. Utgallringen av denna del sker nu manuellt. Det har därför länge ansetts angeläget att om möjligt maskinellt och på ett tidigare stadium sålla bort de fall som ändå inte föranleder åtgärder. Bland annat har det föreslagits att registerblad inte skulle produceras om den registrerade belastningen är endast en enda ordningsbotsförseelse och tidigare förseelse inte finns registrerad för de närmaste tre åren. Detta skulle, har det beräknats, halvera antalet registerblad och således medföra en stor arbetsbesparing. Med ett pricksystem och bestämda pricknivåer skulle produktionen av re- gisterblad och kanske också domstolarnas uppgiftslämnande till länsstyrel- serna ytterligare kunna rationaliseras. Den automatiska informationen till länsstyrelserna kunde då begränsas till enbart de fall där förarna uppnått den för körkortsåtgärd erforderliga pricknivån. Bortsållningen av de ännu icke "åtgärdsmogna" förarna skulle därigenom ske helt maskinellt och länsstyrelserna skulle få att befatta sig med nära nog enbart förare mot vilka åtgärder bör vidtas.

8.6.8. Sammanfattning och förslag

De överväganden som redovisats i avsnittet 8.6 kan sammanfattas på föl- jande sätt.

Tekniska och organisatoriska förutsättningar föreligger för att införa ett pricksystem men antalet körkortshavare som skulle bli direkt berörda av systemet är ganska begränsat.

Ett pricksystem kan inte väntas ha några allmänpreventiva effekter. Teo- retiskt kan vissa pedagogiska och individualpreventiva effekter förväntas men i praktiken är det tveksamt om några sådana effekter föreligger. Några märkbara effekter på trafiksäkerheten kan inte förväntas. Ett pricksystem kan inte heller bidraga till enhetligare praxis och därmed ökad rättssäkerhet.

Fördelarna med ett pricksystem är huvudsakligen att vissa rationalise- ringsvinster skulle kunna göras i fråga om det uppgiftslämnande till länsstyrelserna som ligger till grund för körkortsingripandena. Därmed skulle urvalet av körkortshavare som bör bli föremål för närmare granskning och eventuella åtgärder underlättas.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen all anledning att hysa tvekan inför tanken på att införa ett pricksystem även i Sverige. Tvek- samheten förstärks av de uppenbara problem som är förenade med en sådan åtgärd och som delvis behandlats i avsnitten 8.5.3—6. Bortsett från de problem som möter vid upprättandet av själva pricktabellen finns det anledning att särskilt peka på svårigheterna att anpassa ett pricksystem till nuvarande praxis i körkortsmål.

Till det nu anförda kommer att de fördelar ett pricksystem skulle medföra synes kunna uppnås genom andra och enklare medel. Den eventuella pe- dagogiska effekten torde sålunda lika väl kunna vinnas genom ökad in- formation till körkortshavarna om vilka körkortsåtgärder som olika tra- fikbrott brukar föranleda. Viktigare är att pricksystemets funktion som ett

effektivt instrument vid urvalet av de körkortshavare som eventuellt bör bli föremål för någon körkortsåtgärd synes kunna fyllas av ett datamaskin- program eller något motsvarande som på lämpligt sätt styr informa- tionerna från KKBEL till körkortsmyndigheterna.

Utredningen faster stort avseende vid den nyss antydda möjligheten. Med hänsyn till frågans stora betydelse kan det vara på sin plats att något utveckla utredningens uppfattning.

Det svenska systemet för körkortsingripanden på grund av trafikbrotts- lighet förutsätter att varje ingripande föregås av en individuell bedömning. Även om det i vissa fall — t. ex. vid rattfylleri — föreligger en stark presumtion för ett visst ingripande finns det alltså ingen automatik i systemet. Vad som däremot kan vara värt att eftersträva är en viss automatik vid urvalet av de körkortshavare som på grund av trafikbrottslighet bör bli föremål för en närmare granskning och eventuell körkortsåtgärd. Det spelar mindre roll om denna automatik inte träffar helt rätt. Huvudsaken är att den inte sållar bort några fall som bör bli föremål för närmare prövning.

Som förut framhållits skulle ett pricksystem kunna fylla en uppgift som hjälpmedel vid det nyss beskrivna urvalet. Den som under viss tidsperiod fått ett visst antal prickar skulle rapporteras till körkortsmyndigheten för överväganden om eventuella åtgärder. Att prickarna åsätts utan någon be- dömning av trafikfarligheten i det aktuella fallet skulle därvid vara av mindre betydelse med hänsyn till uppgiftens natur.

Samma resultat som enligt det nyss sagda kan nås med hjälp av ett prick- system kan som redan framhållits— enligt utredningens mening nås genom att den i KKBEL lagrade informationen om trafikbrottslighet på lämpligt sätt styrs till körkortsmyndigheten. I ett pricksystem blir en viss pricknivå avgörande för frågan vilken information som skall gå vidare till körkorts- myndigheten. Om man inte inför ett pricksystem kan urvalet av denna information i stället bygga direkt på brotten eller förseelserna så att såväl vissa typer av belastningar som viss mängd belastningar föranleder en rap- portering till körkortsmyndigheten. Därvid kan hänsyn tagas även till den aktuella förseelsens grovhet sådan den kommit till uttryck i den bestämda påföljden. Åtminstone i ett renodlat pricksystem saknas denna möjlighet. Urvalet kan ske med utnyttjande av ADB-teknik och — om man så önskar — efter i princip samma mönster som i ett pricksystem.

Ett alternativ till det nyss beskrivna förfarandet är att varje trafikbrott eller trafikförseelse som registreras i KKBEL och som kan påverka kör- kortsfrågan åsätts prickar enligt en pricktabell men att prickarna används endast som ett internt hjälpmedel för att styra informationen till körkorts- myndigheten. Utredningen kan emellertid inte finna att denna ”omväg” är nödvändig.

För fullständighetens skull bör avslutningsvis nämnas att ett pricksystem möjligen skulle kunna användas som ett medel för att på automatisk väg åstadkomma en "första varning” till körkortshavare. En viss låg pricknivå skulle alltså automatiskt utlösa en körkortsåtgärd. Detta skulle avlasta kör- kortsmyndigheterna. Systemet har emellertid bestämda nackdelar. Det är svårt att inpassa som ett nytt steg i det svenska åtgärdsmönstret med dess skala av olika åtgärder. Inte heller kan åtgärden ersätta den typ av varning, s. k. självständig varning, som nu är den lindrigaste formen av ingripande

från länsrätten. Detta skulle kräva en individuell bedömning. Om man emel- lertid ändå önskar införa någon form av automatisk körkortsåtgärd som en ”första varning" kan detta enligt utredningens mening lika lätt ordnas utan ett pricksystem.

Utredningens slutsats är alltså som torde ha framgått tidigare — att det inte finns tillräckliga skäl att införa ett pricksystem i Sverige. De fördelar som kan nås genom ett sådant system kan vinnas på andra vägar. Ut- redningen har inte sett som sin uppgift att i detalj anvisa hur detta bör ske.

IV Förslag till förbättringar i den nuvarande handläggningen av körkortsmål

I direktiven antyds en rad frågor som kan sammanföras under rubriken till detta kapitel. Den största frågan är den som gäller införande av ett allmänt ombud i körkortsprocessen. Denna fråga behandlas i avsnitt 9. Be- handlingen av denna fråga ger anledning att överväga en viss reform även i fråga om den nya typ av varning, s. k. självständig varning, som införts enligt förslag i prop. 1975/762155 och som även uppmärksammats i di- rektiven.

En annan fråga som nämns i direktiven gäller förarprovets utformning i vissa fall. Detta ämne behandlas i avsnitt 10.

Avsnitt 11 ägnas den till synes bagatellartade men i realiteten ganska viktiga frågan om införande av möjlighet till överflyttning av körkortsmål mellan länsrätterna.

Enligt direktiven bör utredningen också ägna uppmärksamhet åt andra frågor som kan öka rättssäkerheten och snabbheten i körkortsprocessen. Särskilt pekas på frågan i vilka fall nämnd bör deltaga i länsrätt och i vilka fall muntlig förhandling bör förekomma. När det gäller snabbheten finns enligt utredningens mening inte mycket att göra. Införandet av ett allmänt ombud och länsrätternas väntade nya organisatoriska ställning torde skapa vissa förutsättningar för en snabbare process. Handläggningstiderna är dock redan nu så korta att några stora vinster inte kan göras. I de fall ett avgörande av körkortsfrågan drar ut på tiden beror detta i regel på de allmänna dom- stolarna.

Medverkan av nämnd är enligt utredningens mening värdefull vid den slutliga handläggningen av alla mål som ankommer på länsrätt.

Muntlig förhandling i länsrätt förekommer för närvarande i varierande utsträckning men gemensamt synes vara att en begäran från körkortshavaren om sådan förhandling sällan eller aldrig avslås. I vart fall sker detta icke när körkortsåterkallelse kan komma i fråga. Som framgått av avsnitt 7 är utredningen positiv till en utveckling mot ökad muntlighet. Det synes emel- lertid möta stora svårigheter att finna regler som bättre än de nuvarande anger när en muntlig förhandling bör äga rum. Utredningen har därför stan- nat för att inte föreslå några ändrade regler i detta hänseende. Även i denna del gäller att införandet av ett allmänt ombud är ägnat att befrämja en utveckling i önskad riktning, framför allt genom att tvåpartsförhållandet gör en muntlig process mer naturlig. Det torde dessutom vara en allmän tendens i länsrätterna att antalet muntliga förhandlingar ökar. Denna ut-

veckling kan väntas bli än mer markant om länsdomstolarna ombildas till helt fristående domstolar med en domarkarriär utformad efter mönster av den i de allmänna domstolarna och delvis gemensam med denna.

9. Allmänt ombud i körkortsprocessen

9.1. Direktiven

I utredningens ursprungliga direktiv anförs beträffande frågan om allmänt ombud följande.

I propositionen (1975/761155) diskuteras också inrättandet av ett allmän ombud och fördelarna med en partsrepresentation för det allmänna belyses. Som har uttalats i propositionen krävs överväganden om i vilken omfattning ett allmänt ombud skall medverka i körkortsprocessen och om den organisatoriska lösningen av frågan. Olika möjligheter bör undersökas och när det gäller organisationsfrågan bör utrednings— arbetet bl. a. avse lämpligheten av en anknytning till åklagarväsendet.

Det bör påpekas att vad sålunda anförts om en anknytning till åklagar- väsendet vilar på den förutsättningen, att alla körkortsmål handläggs av förvaltningsdomstol.

Direktiven har sin motsvarighet i vad som uttalats i prop. 1975/761155. Departementschefen uttalade häri (s. 124) bl. a.

Jag har tidigare uttalat att körkortsmålen även i fortsättningen bör handläggas vid förvaltningsdomstol med länsrätten som första instans. Denna ställning har jag tagit mot bakgrunden av det reformarbete som har utförts för att stärka förvaltnings- processen i olika avseenden och även med beaktande av att ytterligare förbättringar av denna är möjliga när det gäller handläggningen av körkortsmål. En av de åtgärder som måste bedömas vara av särskilt värde i detta sammanhang är inrättandet av ett allmänt ombud.

Sedan departementschefen fortsättningsvis redogjort för trafikmålskommit- téns utgångspunkt vid dess förslag i fråga om inrättande av allmänt ombud, uttalade han vidare.

Med min utgångspunkt, som innebär att alla körkortsmål skall handläggas av för- valtningsdomstol, kommer frågan i ett annat läge. Med hänsyn till den dominerande roll som körkortsingripanden med anledning av trafikbrott intar kan en möjlig lösning vara att uppgiften som allmänt ombud anförtros åklagarväsendet.

9.2. Tidigare förslag

Trafkmå'lskommittén övervägde i betänkandet Rätten till ratten olika lös- ningar av frågan om ett allmänt ombud i körkortsprocessen. Enligt kom- mitténs mening (SOU 1972:70 s. 148) behövdes ett allmänt ombud i de

körkortsmål som enligt kommitténs förslag alltjämt skulle handläggas av förvaltningsdomstol. Kommittén sade sig egentligen vilja förorda att det allmänna kunde företrädas redan vid förhandling eller skriftväxling inför länsrätten men avstod härifrån med hänsyn till kostnaderna för en dylik ordning. I stället föreslogs att det allmänna ombudet skulle åläggas att gran- ska de körkortsbeslut som framdeles kunde komma att meddelas av länsrät- terna samt att vid behov föra talan mot besluten i kammarrätt och re- geringsrätt. Kommittén, som utgick från att det allmänna ombudet måste tillhöra annan organisation än länsstyrelsen för att få en självständig ställning i förhållande till länsrätten, föreslog att granskningen skulle åläggas tra- fiksäkerhetsverket.

Det bör i sammanhanget erinras om att kommitténs förslag till över- flyttning av vissa körkortsmål från förvaltningsdomstol till allmän domstol omfattade ett betydligt större antal mål än som omfattas av utredningens förslag i motsvarande del. De körkortsmål som enligt kommittén borde bli föremål för granskning av ett allmänt ombud var följaktligen betydligt färre än vad som skulle bli fallet vid en överflyttning enligt vad som framgår av avsnitt 5.3 ovan.

Trafikmålskommitténs förslag mottogs välvilligt av de remissinstanser som yttrade sig i frågan. Regeringsrätten konstaterade för sin del att det måste anses vara en betydande brist att det inte finns något allmänt ombud i körkortsmål. Olägenheterna härav hade tydligt framträtt sedan domstolen fått ställning av huvudsakligen prejudikatinstans.

Trafikutskottet fann i sitt betänkande (s. 14) med anledning av prop. 1975/76:155 ”starka skäl föreligga för dels införandet av allmänt ombud i körkortsmål i förvaltningsprocessen, dels muntlig förhandling i sådana mål.”

9.3. Reformbehovet

I förvaltningsärenden finns till skillnad från vad som gälleri mål vid allmän domstol ofta bara en part — den enskilde. Det allmänna företräds då re- gelmässigt av den beslutande myndigheten. Ett sådant system innebär vissa svårigheter, eftersom myndigheten samtidigt skall ta till vara det allmännas intresse gentemot den enskilde och opartiskt tillämpa gällande rättsregler. Olägenheterna härmed har man inom vissa förvaltningsområden sökt mot- verka genom att inrätta särskilda organ — allmänna ombud — med uppgift att inför den beslutande myndigheten bevaka det allmännas intresse gent- emot den enskilde.

För processen vid länsdomstolarna är tvåpartsförhållandet mest utpräglat när det gäller inkomst-, förmögenhets- och fastighetstaxeringsmålen. En tjänsteman vid länsstyrelsens skatteavdelning har i dessa mål att ta tillvara det allmännas intresse. För mervärdeskattemål, uppbördsmål och vägtra- flkskattemål finns allmänna ombud som oftast är tjänstemän hos länssty- relsen.

Utredningen har i enlighet med direktiven att överväga i vilken omfattning ett allmänt ombud skall medverka i körkortsprocessen samt hur ombudet

organisatoriskt skall anknytas till körkortsmålen. Vid övervägandet av dessa frågor har utredningen ansett sig böra utgå från sitt i avsnitt 7 angivna slutomdöme i överflyttningsfrågan, dvs. från att en överflyttning av kör— kortsmål från förvaltningsdomstolarna till allmän domstol ej kommer till stånd.

Enligt utredningens mening är den mest angelägna uppgiften för ett all- mänt ombud att verka för enhet/ig rättstillämpning i körkortsmålen. För att åstadkomma detta bör ombudet åläggas att granska länsrätternas och kam— marrätternas avgöranden i dessa mål samt tillförsäkras rätt att vid behov överklaga avgöranden i närmast högre instans. Det kan här anmärkas att prövningstillstånd hos regeringsrätten för prövning av kammarrätts beslut kan meddelas bl. a. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten.

Den härnäst mest angelägna frågan är enligt utredningens bedömning behovet av en kontradiktorisk process, dvs. ett tvåpartsförhållande, i körkorts- målen. Ett allmän ombud skulle för att tillfredsställa detta behov ha be- fogenhet att dels anhängiggöra talan i länsrätten, dels företräda det allmänna vid handläggningen inför förvaltningsdomstolarna av dessa mål oberoende av om handläggningen är skriftlig eller om muntlig förhandling hålls.

En tredje uppgift för ett allmänt ombud borde enligt utedningens mening bestå i att som ett led i kontrollen av fordonsförarna utfärdaförelägganden om nytt förarprov för försumliga förare. Detta utvecklas närmare i avsnitt 10 under rubriken förnyat förarprov.

9.4. Överväganden

Direktiven förutsätter att en funktion som allmänt ombud skall införas. Utredningen delar helt denna uppfattning. Ett allmänt ombud bör införas oberoende av om handläggningen av körkortsmål till någon del överflyttas på de allmänna domstolarna. Om en sådan reform genomförs blir läget dock såtillvida ändrat att uppgiften som allmänt ombud i viss utsträckning automatiskt kommer att fullgöras av de allmänna åklagarna. Utredningen behandlar i detta avsnitt frågorna om det allmänna ombudets organisatoriska anknytning till körkortsmålen samt den nyss angivna gransk- ningsfunktionen och införandet av en kontradiktorisk process. i körkorts- målen.

9.4.1. Organisatorisk anknytning

I direktiven har antytts möjligheten att lägga på allmän åklagare att vara allmänt ombud i körkortsprocessen vid förvaltningsdomstolarna. Åklagar- väsendets anknytning till körkortsmålen bör emellertid enligt utredningens mening inskränkas till att de allmänna åklagarna, som hittills, företräder det allmänna vid ansvarsfrågans prövning inför allmän domstol. Uppgiften att vara allmänt ombud är så skild från övriga åklagaruppgifter att det endast om inga andra alternativ står till buds bör komma i fråga att lägga uppgiften på åklagarväsendet. Det finns så mycket mindre anledning därtill som en sådan lösning ofrånkomligen skulle kräva nya åklagartjänster.

Enligt utredningens mening bör man i stället söka en lösning i så nära anslutning till gällande ordning som möjligt. dvs. till länsstyrelse länsrättsorganisationen. En särskild fördel ligger i en regional organisation. Det allmänna ombudet kan då få ett tillräckligt arbetsunderlag och för- utsättningarna för en enhetlig praxis förbättras. Vidare underlättas rekry- teringen av lämpliga personer för uppdraget, som kommer att krävajuridisk utbildning och erfarenhet men som om möjligt också bör förenas med in- tresse för och kunskaperi trafikfrågor. Ett önskemål är också att det allmänna ombudet har en i förhållande till länsrätten fristående ställning.

Mot bakgrund av det nyss nämnda önskemålet är naturligtvis frågan om en fullständig utbrytning av länsdomstolarna (länsrätt. länsskatterätt och fastighetstaxeringsrätt) ur länsstyrelserna av stor betydelse. Läns- domstolskommittén har i slutet av l977 avgivit delbetänkandet Länsdomsto- larna (SOU 1977z80). vari föreslås att länsdomstolarna görs fristående från länsstyrelseorganisationen. Kommittén har i betänkandet föreslagit att re- formen träder i kraft den 1 juli 1979. Proposition med detta förslag har numera framlagts (1977/781170). Utredningen utgår därför i det följande från att länsrätten i framtiden kommer att vara en helt fristående domstol.

Vid en utbrytning av länsdomstolarna från länsstyrelserna bör det all- männa ombudet enligt utredningens mening placeras på vederbörande länsstyrelse och som en naturlig följd härav endast ta befattning med kör- kortsmål som hör till den egna länsstyrelsen.

Om ett införande av allmänt ombud i körkortsprocessen blir aktuellt innan en utbrytning av länsrätterna genomförts. bör ombudet ändå kunna inordnas i länsstyrelsen. En motsvarande ordning tillämpas som angivits under 9.3 i bl. a. inkomst-. förmögenhets- och fastighetstaxeringsmål. En tjänsteman vid länsstyrelsens skatteavdelning har i sådana mål att tillvarataga det all- männas intresse.

9.4.2. Granskning av länsrätternas och kammarrätternas avgöranden

Det allmänna ombudet bör enligt utredningens mening granska samtliga slutliga beslut i körkortsmålen som fattats av länsrätten, dvs. såväl beslut att anmälan ej skall föranleda körkortsåtgärd som beslut om visst kör— kortsingripande. Om det allmänna ombudet anser att länsrätten felaktigt lämnat en omprövningsanmälan utan åtgärd, bör han således kunna över- klaga avskrivningsbeslutet i kammarrätten. Samma besvärsmöjlighet bör tillförsäkras det allmänna ombudet i fråga om länsrätts varningsbeslut enligt 22 & KKL samt återkallelsebeslut enligt 16 å KKL. Det allmänna ombudet bör vid sin granskning av dessa beslut pröva om de kan anses ha inneburit en tillräcklig åtgärd och vid behov överklaga dem i kammarrätten med yrkande om strängare körkortsåtgärd.

Granskningen av återkallelsebesluten synes i första hand böra avse spärr- tidens Iängd. Det allmänna ombudet torde härvid böra vara oförhindrat, att då skäl härför föreligger enligt hans mening, själv föra talan till förmån för körkortshavaren eller uppmuntra denne att överklaga återkallelse- eller spärrtidsbeslut.

För att det allmänna ombudet skall kunna fullgöra sina gransknings- uppgifter bör det självfallet åligga länsrätt och kammarrätt att alltid översända

avskrift av aktuella avgöranden till ombudet. Bland dessa avgöranden bör som ovan anförts även ingå beslut att omprövningsanmälan ej skall föranleda körkortsåtgärd.

Om det allmänna ombudet tillåts att i skärpande riktning föra talan mot ett beslut om varning aktualiseras frågan om ett fullständigt upphävande av det nuvarande fullföljdsförbudet vid varning. Det skulle nämligen. enligt utredningens mening. medföra principiella betänkligheter att tillförsäkra det allmänna ombudet sådan rätt utan att det samtidigt införs besvärsrätt för körkortshavaren i fråga om varningsbesluten. Riksdagen har i sitt beslut med anledning av prop. 1975/761155 ställt sig bakom ett avskaffande av det nuvarande fullföljdsförbudet vid varning.

9.4.3. Införande av en kontradiktorisk process i körkortsmålen

Önskemålet om en kontradiktorisk process i körkortsmålen kan anknytas till två olika moment i processen. Det ena gäller anhängiggörandet av kör- kortsmålen vid länsrätterna och det andra gäller uppgiften att som part fo- reträda det allmänna iförvaltningsdomsto/arna.

Uppgiften att anhängiggöra körkortsmål i länsrätt

Om måls anhängiggörande vid länsrätt m. m. stadgas i 3—7 åå förvaltnings- processlagen. I detta sammanhang torde dock endast bestämmelserna i 3 & vara av intresse.

I 3 & stadgas bl. a. att ansökan. besvär. anmälan. underställning och annan åtgärd. varigenom mål anhängiggöres. skall ske skriftligen.

Som framgått under 4.2 anhängiggörs körkortsmålen i länsrätt genom en av länsstyrelsen beslutad omprövningsanmälan. Underlaget för ompröv- ningsanmälningarna är olika underrättelser till länSStyrelsen. framför allt de registerblad som redovisar brott eller förseelser som domstolar m. fl. funnit körkortshavarna skyldiga till. lnnan omprövningsanmälan görs sållar en tjänsteman hos länsstyrelsen bort de fall främst ur strömmen av re- gisterblad — där en omprövning av körkortsinnehavet uppenbarligen ej är aktuell. Den individuella prövning som denna sållning innebär bör enligt utredningens mening kunna anförtros ett allmänt ombud. Uppgiften kan närmast jämställas med den uppgift att pröva fråga om åtal. som åligger allmän åklagare.

Om länsrätten ej delar det allmänna ombudets mening att ett brott. som föranlett omprövningsanmälan. bör föranleda körkortsingripande. bör rätten självfallet vara oförhindrad att besluta att anmälan ej skall föranleda kör- kortsåtgärd. I ett dylikt fall torde. som angivits under avsnitt 9.4.2. det allmänna ombudet dock böra tillställas avskrivningsbeslutet och tillåtas att vid behov föra talan mot det i högre instans.

Den i avsnitt 4.2 berörda anmälan enligt 36ä KKF av omhänder- tagandebeslut till länsrätten synes även den kunna göras av ett allmänt ombud. Denna anmälan förutsätts dock ske automatiskt och utan den in- dividuella prövning som äger rum före en anmälan enligt 35; KKF.

Utredningen vill i detta sammanhang framkasta tanken på en reform i fråga om anmälningarna enligt 36 &" KKF. Reformen skulle kunna innebära en övergång till en ordning motsvarande den som utredningen tänkt sig i det 5. k. överflyttningsalternativet (jfr 6.3.6). Fördelen med en sådan ord- ning är framför allt att en obligatorisk omprövning genom länsrättens försorg blir nödvändig bara om körkortshavaren begär en sådan prövning.

Uppgiften att företräda det allmänna som part i länsrätt m. m.

Vid ett införande av partsrepresentation för det allmänna vid skriftlig hand- läggning och muntlig förhandling inför förvaltningsdomstolarna torde utom stadgandena i förvaltningsprocesslagen om måls anhängiggörande, bestäm- melserna om måls handläggning (8—19 åå) och beslut (28—32 åå) vara av särskilt intresse.

Om ett tvåpartsförhållande införs i körkortsmålen. synes ett allmänt om- bud så långt det är möjligt böra anförtros uppgifter motsvarande en allmän åklagares åligganden i brottmålsprocessen. Enligt 4å förvaltningsprocessla- gen skall i ansökningshandling eller därmed jämförlig handling anges vad som yrkas. Det allmänna ombudet bör därför åläggas att framställa någon form av yrkande i körkortsfrågan.

När ett sådant yrkande bör framställas och hur det bör utformas är enligt utredningens bedömning en svår fråga. Tidpunkten torde till en del vara beroende av innehållet och vice versa. En faktor, som synes vara av särskilt intresse vid övervägandena, består i att fullständig utredning i en kör— kortsfråga sällan föreligger vid '”sållningen” av inkommande registerblad och andra uppgifter. I vissa fall kan fullständig utredning ej sägas föreligga förrän förtydliganden gjorts i samband med en muntlig förhandling. Det är därför svårt för ett allmänt ombud att redan på grundval av det befintliga materialet framställa ett bestämt yrkande i länsrätten.

I denna fråga synes också innehållet i 29 och 30 åå förvaltningsprocesslagen vara av intresse. l 29ä stadgas att rättens avgörande ej får gå utöver vad som yrkats i målet medan i 30% utsägs att rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.

Enligt utredningens mening måste länsrätten ha full frihet att för den brottslighet som föreligger till bedömning besluta den körkortsåtgärd som rätten finner påkallad. Denna frihet måste föreligga även om det allmänna ombudet skulle ha en avvikande mening i fråga om lämplig åtgärd. Om ombudet skulle anse länsrättens avgörande felaktigt, får han i stället föra målet vidare till högre instans. Denna principinställning får tjäna som ut- gångspunkt vid utredningens vidare överväganden. En lösning är natur- ligtvis att låta det allmänna ombudet yrka att körkortsinnehavet tas upp till omprövning enligt ett visst lagrum i körkortslagen. Detta yrkande skulle kunna framställas i samband med omprövningsanmälan och yrkandet läm- nar länsrätten full frihet att bestämma erforderlig körkortsåtgärd. Länsrätten skulle sedan — efter verkställd utredning enligt nu tillämpad modell — vid delgivningen med körkortshavaren ha att utfärda föreläggande för denne att inkomma med svaromål i anledning av det allmänna ombudets yrkande. Det allmänna ombudet skulle enligt detta system kunna utveckla sin när- mare inställning i körkortsfrågan endast i samband med förekommande

Ett system av nyss beskrivet slag har processekonomiska nackdelar. Kör- kortshavaren skulle ej — förrän möjligen vid pläderingen vid en muntlig förhandling — få klart för sig vilken körkortsåtgärd som det allmänna om- budet påkallar. Körkortshavaren skulle därför, för att gardera sig, vara tvung- en att alltid utgå från att körkortet kan komma att återkallas och processa med denna utgångspunkt. Om han i förekommande fall redan från början får klart för sig att det allmänna ombudet anser varning vara en tillräcklig åtgärd, skulle detta otvivelaktigt kunna avhålla honom från att göra några invändningar eller i varje fall begränsa processen. Detta skulle innebära processekonomiska fördelar.

För att inte komma i konflikt med 29% förvaltningsprocesslagen skulle man kunna överväga en ordning där det allmänna ombudet yrkar ompröv- ning enligt ett visst lagrum i körkortslagen men endast anger en ståndpunkt i fråga om lämplig körkortsåtgärd. Denna ståndpunkt, som alltså ej skulle betraktas som ett yrkande, skulle lämpligen inte anges förrän utredningen i körkortsfrågan avslutats. Härefter skulle kommunicering med körkorts- havaren äga rum på samma sätt som i det första förslaget. Oavsett om muntlig förhandling äger rum eller om enbart skriftväxling förekommer kan det i vissa fall tänkas, att vad härvid framkommer föranleder det all- männa ombudet att ändra ståndpunkt i fråga om erforderlig körkortsåtgärd. Han bör då rimligtvis vara oförhindrad att pläderingsvis eller skriftligen ge detta till känna. Genom ett system av detta slag skulle körkortshavaren på ett tidigt stadium få klart för sig vilken ståndpunkt det allmänna ombudet intar i körkortsfrågan samtidigt som länsrätten skulle ha full frihet att besluta den körkortsåtgärd rätten finner påkallad. Körkortshavaren bör enligt detta system i förekommande förelägganden erinras om att länsrätten äger denna frihet oberoende av det allmänna ombudets ståndpunkt i körkortsfrågan. I de fall förmodligen ganska få — då länsrätten beslutar en strängare kör- kortsåtgärd än det allmänna ombudets ståndpunkt innefattat, kan körk— ortshavaren om han så önskar överklaga beslutet i högre instans.

Ett tredje alternativ är att ta steget fullt ut och låta det allmänna ombudet framställa ett preciserat yrkande i körkortsfrågan med krav på visst kör- kortsingripande, dvs. varning eller återkallelse eller återkallelse alternativt varning. Frågan om spärrtidens längd får väl däremot närmast anses vara en pläderingsfråga. Liksom i närmast föregående alternativ bör yrkandet ej framställas förrän utredningen i körkortsfrågan är klar. Yrkandet kan på så sätt inflyta i länsrättens föreläggande till körkortshavaren att inkomma med svaromål. Det allmänna ombudet bör även i detta system ha möjlighet att sedermera ändra sitt yrkande om han anser detta påkallat.

För att länsrätten i det sist angivna systemet skall bibehållas vid sin hand— lingsfrihet i fråga om lämplig körkortsåtgärd torde det vara nödvändigt att införa ett förtydligande stadgande härom såvitt angår körkortsmålen. Som en konsekvens härav måste länsrättens förelägganden utformas på ett sådant sätt att det för körkortshavaren tydligt framgår att länsrätten ej är bunden av det allmänna ombudets yrkande i körkortsfrågan. Om länsrätten skulle gå utöver det allmänna ombudets yrkande, får körkortshavaren liksom i föregående alternativ hänvisas till att föra talan mot beslutet.

Utredningens bedömning

Enligt vad utredningen funnit kan ett åläggande för ett allmänt ombud att framställa ett preciserat yrkande om viss körkortsåtgärd medföra vissa problem. Det torde nämligen ofta vara svårt att klart avskilja de fall då varning bör meddelas som ett alternativ till återkallelse från de fall då åter- kallelse bör ske. Det allmänna ombudet skulle i en sådan situation kunna förväntas framställa ett yrkande om återkallelse alternativt varning. Ett så- dant yrkande skulle enligt vad som ovan anförts ej medföra några prö- cessekonomiska fördelar. Härtill kommer, att viss risk måste anses föreligga för att ett preciserat yrkande om viss körkortsåtgärd skulle kunna påverka länsrätten att i tveksamma fall ej avvika från yrkandet i sitt beslut.

Förutsättningen för att de nyss behandlade körkortsåtgärderna skall kunna tillgripas är att den s. k. återkallelsenivån anses uppnådd. Enligt utredningens mening bör ett allmänt ombud på ett förhållandevis tidigt stadium kunna avskilja de fall då han anser att denna nivå har uppnåtts. Skulle det allmänna ombudet anse att det "i fråga om körkortshavare förekommit sådana om- ständigheter att det finns särskild anledning att erinra honom om de krav som ställes på honom från trafiksäkerhetssynpunkt” men ej anse att åter- kallelsenivån har uppnåtts. återstår av möjliga körkortsåtgärder endast den s.k. självständiga varningen enligt 22% första stycket KKL.

Enligt 495 KKF jämförd med 35ä KKF skall fråga om varning prövas av länsrätten i det län där körkortstillståndet har meddelats och efter anmälan av länsstyrelsen där. Om ett allmänt ombud införs i körkortsprocessen, anser utredningen att det primära ansvaret för utfärdande av varning enligt 22? första stycket KKL bör övergå från länsrätten till ombudet. Vid en sådan ansvarsfördelning måste det allmänna ombudet kunna meddela angiven typ av varning självständigt, dvs. utan föregående omprövningsanmälan till länsrätten. Härigenom skulle omprövningsanmälan bli aktuell bara i de fall då det allmänna ombudet anser att återkallelsenivån har uppnåtts. Om länsrätten efter en anmälan ej skulle anse att sådan nivå har uppnåtts, bör länsrätten rimligtvis vara oförhindrad att i förekommande fall utfärda själv- ständig varning.

För att särskilja varning enligt 22% första stycket KKL från den typ av varning som kan meddelas som ett alternativ till återkallelse, föreslår ut- redningen att den självständiga varningen i stället benämns erinran.

Vad som under 9.4.2 anförts i fråga om ett avskaffande av det nuvarande fullföljdsförbudet vid varning synes i fråga om erinran endast böra gälla till förmån för det allmänna ombudet. Om länsrätten skulle finna att en av det allmänna ombudet gjord omprövningsanmälan endast bör föranleda erinran, måste ombudet rimligtvis tillåtas att föra talan mot beslutet i kam- marrätten med yrkande om strängare körkortsåtgärd. Denna besvärsrätt för det allmänna ombudet bör dock enligt utredningens mening ej — såsom vid varning — föranleda att motsvarande rätt tillförsäkras körkortshavaren. Anledningen härtill är att ett beslut om erinran — oavsett om det meddelats av det allmänna ombudet eller av länsrätten — ej kan anses medföra någon självständig rättsverkan och ej heller i övrigt innebär en sådan belastning för körkortshavaren att någon besvärsrätt framstår som motiverad.

Vad bör då gälla i fråga om det allmänna ombudets yrkande efter en

omprövningsanmälan? Enligt utredningens uppfattning bör det allmänna ombudet yrka att körkortsåtgärd vidtages. Härutöver bör det åligga det all- männa ombudet att som grund för yrkandet ange dels den brottslighet eller motsvarande som åberopas, dels de punkter i 16 & KKL som ombudet anser tillämpliga.

Det allmänna ombudets uppgift är att företräda det allmänna som part i körkortsmålen i länsrätten och i överinstanserna. 1 konsekvens härmed och i överensstämmelse med ordningen vid de allmänna domstolarna bör det allmänna ombudet ha ansvaret för den yttre ramen i körkortsprocessen. Länsrätten skall med andra ord ej kunna lägga annat än det som åberopats av det allmänna ombudet till grund för ett körkortsingripande. Skulle länsrät- ten ftnna. att den brottslighet eller motsvarande som åberopats av det all- männa ombudet, ej utgör tillräckliga skäl för ett körkortsingripande, bör domstolen vara förhindrad att utvidga sin prövning till att avse andra om- ständigheter. Samma ordning bör gälla beträffande återkallelsepunkterna i 16 & KKL. Skulle länsrätten finna att de av det allmänna ombudet angivna punkterna ej är tillämpliga i målet återstår endast att besluta om erinran, där sådan anses påkallad, eller att ombudets omprövningsanmälan ej för- anleder någon körkortsåtgärd. Även i övrigt synes den processuella ord- ningen i tillämpliga delar böra följa bestämmelserna i rättegångsbalken. Detta inbegriper t. ex. reglerna om res judicata. Har länsrätten beslutat att viss av det allmänna ombudet åberopad brottslighet ej skall föranleda någon körkortsåtgärd, bör ombudet inte kunna utfärda en erinran på grund av denna brottslighet och inte heller på nytt anmäla enbart denna brottslighet för omprövning.

För att hindra att det allmänna ombudet utfärdar en erinran eller beslutar omprövningsanmälan med anledning av brott eller motsvarande, som ligger långt tillbaka i tiden, synes en allmän preklusionsregel böra införas som innebär att angivna åtgärder måste vidtagas inom viss tid. Denna regel bör dock ej gälla medicinska förhållanden eller i de fall körkortshavaren själv begärt att få körkortet återkallat. Beträffande brott torde en dylik pre- klusionsregel böra utgå från lagakraftvinnandet, respektive dagen för god- kännande av straff- eller ordningsföreläggande eller från dagen för beslut om åtalsunderlåtelse och i övriga fall från den tidpunkt då det aktuella förhållandet blev känt för det allmänna ombudet. Vid upprepade förseelser enligt 16% tredje punkten KKL synes dock preklusionstiden böra räknas från den tidpunkt då det senaste avgörandet vann laga kraft eller blev föremål för beslut om åtalsunderlåtelse. Preklusionstiden kan förslagsvis bestämmas till sex månader. Möjlighet till förlängning av tiden bör dock finnas.

Också de interimistiska besluten påkallar uppmärksamhet från de synpunk- ter som här diskuteras. Här måste åtskillnad göras mellan de beslut som fattas i anledning av att ett körkort omhändertagits och övriga interimistiska beslut. 1 det förra fallet torde det allmänna ombudet endast ha att vida- rebefordra omhändertagandebeslutet för länsrättens prövning. I övriga fall synes det allmänna ombudet i samband med sållningen böra pröva om skäl för interimistisk körkortsåterkallelse föreligger. Om så bedöms vara fallet bör det allmänna ombudet omgående översända ärendet till länsrätten med yrkande att domstolen återkallar körkortet tills vidare. I ett dylikt fall måste det självfallet åligga länsrätten att ingå i prövning av yrkandet. Om

länsrätten vid denna prövning ej skulle finna skäl att återkalla körkortet interimistiskt uppkommer frågan om det allmänna ombudet bör tillåtas att föra särskild talan häremot. Enligt utredningens mening bör sådan talan kunna föras.

Om det allmänna ombudet efter det att omprövningsanmälan gjorts finner skäl att påyrka interimistisk körkortsåterkallelse bör detta rimligen stå honom fritt så länge länsrätten ej avgjort målet.

Underlåter det allmänna ombudet att framställa något yrkande om in- terimistisk körkortsåterkallelse bör länsrätten självfallet vara oförhindrad att på eget initiativ pröva frågan om körkortet skall återkallas tills vidare.

Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang är frågan om kommunika- tionsskyldigheten vid interimistiska beslut i körkortsmålen. Enligt nuvarande praxis föregås de interimistiska beslut som länsrätten fattar utan samband med prövning av ett omhändertagandebeslut som regel ej av någon kom- munikation med körkortshavaren. I överprövningsfallen känner ju kör- kortshavaren — genom omhändertagandet till att hans körkortsinnehav ifrågasatts. I övriga fall kan föraren däremot ofta ha framfört fordon åtskilliga månader efter trafikbrottets begående innan det interimistiska beslutet fattas. Beslutet måste i dessa fall komma mycket överraskande för körkortshavaren.

Den beskrivna situationen lär ej uppkomma särskilt ofta. Härtill kommer att länsrätten fattar dylika interimistiska beslut bara i klara fall där det från trafiksäkerhetssynpunkt framstår som motiverat att föraren snarast möjligt tas ur trafiken. Utredningen vill lika fullt fästa uppmärksamheten på dessa fall. Det kan nämligen ifrågasättas om det är förenligt med de krav som bör ställas från rättssäkerhetssynpunkt att meddela angivna interimistiska beslut "utan kommunikation, dvs. utan att körkortshavaren får tillfälle att försvara sig. Om körkortshavaren — efter den händelse som ligger till grund för ingripandet — fört fordon en längre tid, kan man med fog fråga sig varför man efter en dom inte ens har tid att bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan om ett interimistiskt återkallande. Det kan också göras gällande att de fall det här är tal om aldrig kan vara klara; om så vore fallet skulle körkortet ha omhändertagits långt tidigare. Utredningen är med- veten om att körkortet vid en eventuell kommunikation med körkorts- havaren riskerar att '”förkomma” i en del fall. Detta bör dock ej utgöra tillräckliga skäl mot kommunikation i en "för körkortshavaren så viktig fråga. Om en dylik kommunikationsskyldighet införs vilket utredningen vill förorda torde tidsfristen för yttrande kunna göras mycket kort. Det torde vidare, enligt utredningens uppfattning, ligga i sakens natur att krav på formell delgivning ej kan uppställas i dessa fall.

Enligt vad som föreslagits i det föregående skall det allmänna ombudet hatill uppgift attådetallmännas vägnar framställaett yrkandei körkortsmålen. Frågan inställer sig då om inte ombudet också bör ha samma rätt som körkortshavaren att begära muntlig förhandling i målet. (Jfr under 4.1, 9 & förvaltningsprocesslagen). En dylik ordning borde enligt utredning- ens mening kunna skapa förutsättningar för en ökad enhetlighet när det gäller frågan om muntliga förhandlingar i körkortsmålen. Utredningen fö- reslår därför att det allmänna ombudet ges denna rätt. En begäran från det allmänna ombudet om muntlig förhandling torde naturligen böra fram- ställas samtidigt med yrkandet i målet men kan självfallet även komma

i fråga på ett senare stadium av processen, t. ex. sedan ombudet tagit del av förekommande yttranden från körkortshavaren.

Vid införandet av ett tvåpartsförhållande i körkortsmålen måste vidare övervägas vem som skall ha ansvaret för utredningen i dessa mål, länsrätten eller det allmänna ombudet. Som redan framgått ligger ansvaret för närvarande helt på länsrätten.

Enligt 8 ?; förvaltningsprocesslagen skall rätten tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver samt vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Detta stadgande skulle kunna tyda på att länsrätten vid ett tvåpartsförhållande i körkortsmålen alltjämt borde ha att bära det primära utredningsansvaret. En jämförelse med andra förvaltningsområden där all- männa ombud förekommer, t. ex. skattemålen, ger emellertid vid handen att så icke behöver vara fallet. I dessa mål svarar nämligen i första hand det allmänna ombudet för den utredning som behövs och som ej verkställts av motparten. Stadgandet i Så förvaltningsprocesslagen synes således ej ha tillämpats så bokstavligt i praxis och någon särskild anledning till strikt tillämpning i detta avseende torde ej föreligga för körkortsmålens del.

Jämför man med förhållandena i en allmän domstol kan den utredning som verkställs i en körkonsfråga närmast liknas vid den utredning som sker i påföljdsfrågan. Utredningen i påföljdsfrågan består bl. a. i inhämtande av yttranden från olika myndigheter, vilket som regel sker genom domstolens försorg. Det är på basis av denna utredning som åklagaren vid hu- vudförhandlingen har att framställa eventuella yrkanden i påföljdsfrågan. Denna jämförelse skulle kunna anses tala för att lägga utredningsansvaret på länsrätten. Förhållandena är emellertid knappast helt jämförbara. 1 körk- ortsmålen gäller processen enbart ”påföljdsfrågan” och det synes uppenbart att det allmänna ombudet måste ha en möjlighet att inte bara påverka länsrät- tens utredning utan också att själv verkställa utredning som kan stödja hans yrkande i målet.

Som grund för att åtminstone i praxis överflytta utredningsansvaret i körkortsmålen på det allmänna ombudet kan framför allt praktiska hänsyn åberopas. Det är en stor fördel om det allmänna ombudet i förekommande fall kan underlåta att göra omprövningsanmälan hos länsrätten. Till länsrät- ten bör med andra ord inte föras andra mål än sådana som kan anses kräva ett körkortsingripande. Prövningen i denna del bör åvila det allmänna om- budet men bör då också föregås av den utredning som kan anses nödvändig. Att denna utredning senare kan kompletteras genom beslut av länsrätten är en annan sak.

Det nyss beskrivna förfarandet kan självfallet inte användas vid anmälan av omhändertagandebeslut eller i fall då det allmänna ombudet efter ”såll- ningen" anser skäl föreligga att omedelbart återkalla körkortet tills vidare och därför har anledning att omgående anmäla ärendet hos länsrätten med yrkande om interimistisk återkallelse. I dessa fall torde en fullständig kör- kortsutredning inte kunna föreligga när länsrätten tar ställning i frågan om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren.

Om det allmänna ombudet tillställs skriftliga inlagor från körkortshavaren för eventuellt yttrande kan det vara en fördel om ombudet kan verkställa den eventuella utredning som inlagan kan föranleda, innan yttrandet avges. Överflyttas det primära utredningsansvaret på det allmänna ombudet, kan

onödig omgång undvikas även i detta fall samtidigt som ombudet kan ut- forma sitt yttrande på grundval av en utredning som han själv verkställt.

Enligt utredningens mening torde en överflyttning av det primära ut- redningsansvaret från länsrätten till det allmänna ombudet öka möjlighe- terna till en rationell handläggning vid införande av ett tvåpartsförhållande i körkortsmålen. Utredningen förordar därför ett dylikt system. Länsrätten måste dock självfallet vara oförhindrad att vid behov påfodra kompletterande utredning genom det allmänna ombudet eller att själv verkställa dylik ut- redning i enlighet med Stadgandet i Så förvaltningsprocesslagen.

Det allmänna ombudet skall naturligtvis alltid kallas till muntliga för- handlingar inför länsrätten eller överordnade instanser. Ombudet bör vidare tillställas allt material i målet som han ej själv tillfört samt beredas tillfälle att skriftligen yttra sig över inlagor eller nedtecknade muntliga yttranden från körkortshavaren. Vid måls avgörande på handlingarna bör parterna beredas tillfälle till ”slutskrift" sedan det allmänna ombudet framställt sitt yrkande i målet. Enligt utredningens mening torde lagakraftbevis beträffande dom eller motsvarande avgörande ej behöva avvaktas innan länsrätten riktar ett förläggande till körkortshavaren. Om denne avser att klaga på avgörandet kan han ju underrätta länsrätten härom. Även om körkortshavaren regel- mässigt måste antagas ha fått ett exemplar av domen (motsvarande) synes länsrätten alltid böra bifoga det avgörande som åberopas i samband med föreläggandet.

Beträffande handläggningen vid muntlig förhandling torde vid ett två- partsförhållande, förutom stadgandena i förvaltningsprocesslagen (8—19 åå). bestämmelserna i 46 kap. RB om huvudförhandling i mål vari allmänt åtal föres böra gälla i tillämpliga delar.

Av avsnitt 6.8.1 om nuvarande ordning vid körkortsfrågans behandling i förarens utevaro framgår, att om delgiven svarande uteblir från muntlig förhandling, målet som regel avgörs i svarandens utevaro. Införandet av ett tvåpartsförhållande i körkortsprocessen synes ej böra medföra någon änd- ring av praxis i denna del.

Det ligger i sakens natur att det allmänna ombudet regelmässigt skall inställa sig i rätten vid muntlig förhandling i körkortsmål. Om detta av misstag ej skulle ske bör det enligt utredningens mening utgöra hinder för förhandlingen.

9.4.4. Ekonomiska överväganden vid inrättandet av ett allmänt ombud

Utredningen har i avsnitt 9.4.1 föreslagit att det allmänna ombudet vid en utbrytning av länsdomstolarna från länsstyrelserna placeras på veder- börande länsstyrelse och åläggs att enbart ta befattning med körkortsmål som hör till den egna länsstyrelsen. Om ett införande av allmänt ombud i körkortsprocessen blir aktuellt innan en utbrytning av länsrätterna genom- förts. har utredningen på anförda skäl föreslagit att ombudet tills vidare inordnas i den nuvarande länsstyrelseorganisationen. Utredningens förslag till organisatorisk lösning är avsett att ge det allmänna ombudet tillräckligt arbetsunderlag samt underlätta rekryteringen av för uppdraget lämpliga per- soner.

Uppdraget som allmänt ombud kräver juridisk utbildning och erfarenhet men bör om möjligt också förenas med intresse för och kunskaper i tra- fikfrågor. De flesta av de arbetsuppgifter som utredningen i avsnitt 9 fö- reslagit för ett allmänt ombud fullgörs redan i nuläget av tjänstemän vid länsstyrelse och länsrätt. Detta gäller även utfärdandet av förarprovsföre- lägganden, vilket närmare utvecklas i avsnitt 10. Den enda uppgift som är ”ny" i egentlig mening består i att som part företräda det allmänna i körkortsprocessen i länsrätt och överinstanser. Införandet av ett allmänt ombud skulle således innebära att många av de uppgifter i körkortsmålen som idag åvilar länsstyrelse och länsrätt överflyttas på ombudet.

Mot bakgrund av det anförda föreställer sig utredningen, att lämpliga kandidater för uppdraget som allmänt ombud borde kunna rekryteras från den nuvarande länsstyrelseorganisationen. Uppgiften borde ligga väl till t. ex. för erfarna länsstyrelsejurister, vilka tidigare tjänstgjort som föredragande i körkortsmålen. Med hänsyn till de arbetsuppgifter som utredningen fö- reslagit för det allmänna ombudet borde en dylik lösning av rekryterings- frågan bidraga till att hålla nere kostnaderna för inrättandet av sådant ombud.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att det är mycket vä- sentligt att de allmänna ombuden är väl kvalificerade. Höga krav i denna del är ägnade att försvaga de ibland framförda kraven på att speciella tra- fikexperter bör ingå i länsrätten. Att införa en sådan ordning är enligt ut— redningens mening inte nödvändigt eller ens önskvärt. I de fall särskilda krav på expertkunskap föreligger bör länsrätterna däremot givetvis kunna höra lämpliga experter som sakkunniga.

10. Förnyat förarprov

10.1. Direktiven m. m.

I utredningens ursprungliga direktiv anförs i fråga om förarprov följande.

I propositionen (1975/76:155) har i olika sammanhang frågor om förarprovets ut- formning behandlats. Sålunda har pekats på de möjligheter som finns i gällande lag- stiftning att låta en förare gå igenom nytt förarprov. I anslutning härtill har förordats att föreläggande om sådant förarprov utnyttjas i större utsträckning och mera va- riationsrikt än nu som alternativ till andra åtgärder och att även kraven på nytt förarprov efter körkortsåterkallelse nyanseras. ] samtliga fall har förutsatts att proven får en för anmärkningsfallen anpassad utformning. Tyngdpunkten i förarutbildningen har under årens löpp förskjutits. Förutom faktakunskaper spelar numera förarens attityder till trafiken och trafiksäkerheten en stor roll. Det differentierade körkorts- systemet medger att förarproven anpassas till olika typer av fordon. I linje med vad som anförs i propositionen bör utredas vilka möjligheter det finns att använda fö- rarprovet som ett mer effektivt instrument beträffande förare mot vilka anmärkningar riktas. Vid utredningen bör man sikta till att provet skall kunna utnyttjas både som alternativ till annan åtgärd och som en prövning av den som har fått sitt körkort återkallat men önskar återfå sin behörighet.

Frågan om en förbättrad förarutbildning som en trafiksäkerhetshöjande åt- gärd övervägs av trafiksäkerhetsutredningen (K 1973:07). I direktiven till denna utredning anförs härom bl.a.

En första uppgift för de sakkunniga bör vara att kartlägga olika möjliga trafiksä- kerhetsfrämjande åtgärder. Dessa kan med avseende på effekten och inriktningen vara av olika slag. Man kan skilja mellan å ena sidan olycksförebyggande och å andra sidan skadeförebyggande åtgärder. Exempel på olycksförebyggande åtgärder är förbättrad förarutbildning och skärpt trafikövervakning.

En jämförelse mellan de båda utredningsdirektiven ger vid handen, att tra- flksäkerhetsutredningen har att med beaktande av kostnads- och nytto- aspekter göra en allmän genomgång av möjligheterna till olika trafiksä- kerhetsfrämjande åtgärder, bl. a. genom en "förbättrad förarutbildning” me- dan körkortsutredningen har att inrikta sig på överväganden om förarprovets användande ”som ett mera effektivt instrument beträffande förare mot vilka anmärkningar riktats”.

10.2. Nuvarande ordning

10.2.1. F örfattningsbestämmelser

Körkortsmyndigheternas möjlighet att låta förare genomgå nytt förarprov regleras, såvitt nu är av intresse, av bestämmelserna i 12, 33 och 42 åå KKF jämförda med 39ä 2 st KKL.

Enligt 12 & KKF får länsstyrelse, när körkortstillstånd meddelas efter återkallelse eller efter beslut varigenom spärrtid har bestämts, som villkor för körkort bl.a. föreskriva att bevis om godkänt förarprov skall ges in efter viss tid eller vid regelbundet återkommande tillfällen.

I 33 & KKF bemyndigas länsstyrelse att då anledning finns till antagande att körkortshavare ej uppfyller de förutsättningar som gäller för erhållande av körkort, förelägga honom att inkomma med läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov. ] föreläggandet får föreskrivas, att undersökning eller prov skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen får också själv föranstalta om utredning som behövs.

I 42 & KKF anges att körkort efter återkallelse enligt 16% 1 st 1—6 KKL lämnas ut utan att nytt, godkänt förarprov behöver avläggas förutsatt att spärrtiden har varat högst sex månader och ansökan om körkortstillstånd gjorts inom en månad efter spärrtidens utgång. Om särskilda skäl föreligger, får dock i beslut om återkallelse bestämmas att godkänt förarprov skall avläggas.

Enligt 39 ä 2 st KKL har domstol vid frågor som rör körkortsingripanden samma befogenhet som länsstyrelsen har när den handlägger körkortsärende.

Bestämmelserna i 12 och 33 %& KKF har hämtats från motsvarande äldre författning (körkortskungörelsen), medan 42 & KKF innebär en modifiering av det i samma kungörelse angivna kravet på nytt förarprov vid återförvärv av körkort efter återkallelse på grund av trafikbrott. De särskilda skäl som enligt 42% kan föranleda att godkänt förarprov skall avläggas kan enligt departementschefen (prop. 1975/76:155) utgöras av anmärkningsvärda bris- ter i förarens praktiska och teoretiska färdigheter eller i hans attityder till trafiken.

Bemyndigandet för domstol i 39ä 2 st KKL har i huvudsak hämtats från en motsvarande bestämmelse i körkortskungörelsen.

10.2.2 Utformningen av det nuvarande förarprovet enligt 33 55" KKF m. m. Det förarprov som någon har att genomgå efter föreläggande enligt 33,5 KKF har karaktär av ett ”utökat förstagångsprov”. Provet består som regel av en praktisk del och en teoridel. Förrättningsmannen, vilken oftast är en erfaren förarprövare, kan där så bedöms som ändamålsenligt inrikta provet på att undersöka förarens färdigheter inom det område som framstår som särskilt intressant med hänsyn till de trafikförseelser som föranlett omprövningen. Utöver det i 335 KKF angivna förarprovet förekommer det enligt vad utredningen inhämtat i praxis att trafikinspektörerna tillställs "förarprovs-

remisser” från länsstyrelserna/länsrätterna. Dessa remisser syftar till att få svar på frågan huruvida ett föreläggande att genomgå nytt förarprov bör utfärdas för viss förare. Remissförfarandet aktualiseras i de fall då det fram- står som tveksamt om ett formellt föreläggande bör utfärdas och används företrädesvis beträffande äldre förare. När vederbörande trafikinspektör mot- tagit remiss tas som regel en informell kontakt med föraren för att bestämma tid för ett sammanträde med kontroll av förarens kvalifikationer. Denna prövning sker ej sällan på förarens hemort. Förrättningsmannen har härvid erforderlig tid till sitt förfogande och kan anpassa prövningen så att förarens förmodade brister särskilt undersöks. Det bör framhållas att denna prövning är helt frivillig. Om föraren motsätter sig prövningen får i stället föreläggande enligt 33 & KKF utfärdas. Om prövningen utfaller ne- gativt, föranleder detta som regel att föraren föreläggs att genomgå nytt förarprov enligt 33% KKF. [ denna situation avstår många förare från det formella provet med hänsyn till resultatet av den föregående prövningen.

1023. Nuvarande praxis vid föra/provs/örelägganden m. m.

Enligt vad utredningen erfarit är praxis i fråga om förarprovsförelägganden mycket oenhetlig. Medan föreläggandeinstitutet i vissa län utnyttjas i be- tydande utsträckning, används det i andra mera sparsamt eller knappast alls. Detsamma torde gälla i fråga om ”förarprovsremisserna”.

10.2.4 Uttalanden vid tillkomsten av nuvarande lagstiftning m. m.

Körkortsmyndighetens befogenhet att som ett led i omprövningen av förares lämplighet förelägga honom att inkomma med lämplighetsintyg eller kompetensbevis infördes genom en ändrig av vägtraflkförordningen 1958. Tidigare hade körkortsmyndigheten endast haft möjlighet att ålägga förare att inkomma med läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest kunde komma att återkallas. Ändringen i vägtraflkförordningen grundade sig på trafiksäkerhetsutredningens år 1957 avgivna betänkande Trafiksäkerhet II (SOU 1957118). I sina motiv till ändringsförslaget anförde trafiksäkerhets- utredningen efter en erinran om vikten av att omprövning vid behov skedde av körkortsinnehavares lämplighet följande (5. 341 i betänkandet).

Utredningen anser sig i detta sammanhang särskilt vilja understryka, att körkorts— myndighetens prövning icke uteslutande skall vara inriktad på spörsmålet, huruvida körkortet skall återkallas eller icke. Myndigheten skall istället, om vederbörande be— finnes olämplig som förare, fråga sig på vad sätt den särskilda risk, som följer av denna olämplighet, på effektivaste och för alla parter bästa sätt skall undanröjas. Om olämpligheten t. ex. består däri, att vederbörandes kunskaper äro bristfälliga ifråga om trafikreglerna eller om hur de särskilda faror och svårigheter, som föreligga i vissa situationer (t. ex. vinterkörning i halt väglag), bäst skola bemästras, synes den riktiga utvägen vara att tillse att vederbörandes kunskaper och insikter förbättras i dessa hänseenden. Föraren bör då kunna åläggas att förvärva det erforderliga måttet av teoretiska kunskaper samt avlägga ett muntligt prov inför besiktningsman som villkor för att få behålla sitt körkort. Om olämpligheten däremot består i bristande manöverskicklighet vid handhavandet av fordonet bör föraren på motsvarande sätt kunna åläggas att skaffa sig bättre körförmåga samt avlägga ett praktiskt förarprov.

Utredningen vill med skärpa framhålla angelägenheten av att så snart det finns någon anledning misstänka att bristande kunskaper, insikter eller färdigheter medverkat till uppkomsten av en olycka eller till att en trafikförseelse av någon betydelse begåtts, körkortsmyndigheten på nu antytt sätt låter ompröva förarens lämplighet. I sitt förslag till ändrad lydelse av 33% 1 mom. vägtraflkförordningen har utredningen intagit ett särskilt stadgande härom.

Utredningen anförde vidare bl.a.

Utredningen vill i detta sammahang understryka, att omprövningen är en fullt naturlig och helt oantastlig åtgärd, som i och för sig icke innebär något som helst intrång i en persons rätt att föra motorfordon. Antingen ger omprövningen vid handen att föraren besitter de erforderliga kvalifikationerna och då kan resultatet av omprövningen icke läggas till grund för ett ingripande mot föraren. Eller också visar omprövningen, att föraren brister i kraven för erhållande av körkort och då framstår en åtgärd mot föraren såsom fullt motiverad, alldeles oavsett beskaffenheten av den gärning eller det förhållande, som givit anledning till misstanke om förarens olämplighet.

Efter ändringen av 33 % vägtraflkförordningen erhöll paragrafens första mo- ment följande lydelse.

Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upptaga frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma med Iämplighetsintyg, läkarintyg eller kom- petensbevis. Föreläggandet må förbindas med föreskrift att den undersökning eller det prov, som föregår utfärdandet av sådan handling skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyndighet införskaffa den utredning angående föraren som finnes erforderlig.

JO behandlade i 1965 års ämbetsberättelse (s. 531) tillämpningen av den nya bestämmelsen och uttalade härvid bl.a. (s. 536 537).

_Åt länsstyrelserna har ———givits en i författningstexten opreciserad befogenhet att då skälig anledning föreligger till antagande att förare i visst eller vissa hänseenden ej uppfyller förutsättningar för erhållande av körkort och omprövning av hans lämp- lighet därför skall ske — meddela ——— föreläggande. Möjligheten att begagna denna befogenhet är sålunda begränsad till fall, då det på objektiva grunder kan misstänkas att föraren ej uppfyller förutsättningarna. Härav följer att föreläggande icke kan ifrå- gakomma endast av den anledning att föraren vid ett enstaka tillfälle gjort sig skyldig till någon mindre anmärkningsvärd oaktsamhet. Som trafiksäkerhetsutredningen framhållit kan nämligen även den mest ansvarsfulle och i övrigt fullt kvalificerade förare genom ett ögonblicks slappnande uppmärksamhet eller av annan tillfällig an- ledning åsidosätta givna traftkföreskrifter utan att det därför är påkallat att ompröva hans lämplighet som förare.

Men även i fall där fog föreligger för sådan omprövning, har befogenheten att förelägga vederbörande att inkomma med kompetensbevis sin givna begränsning med hänsyn till det allmänna syftet med föreläggandeinstitutet och till dess praktiska an- vändbarhet i det särskilda fallet. Härvid är till en början att märka, att befogenheten att meddela föreläggande är avsedd att ingå som ett led i länsstyrelsens omprövning av körkortsinnehavarens lämplighet, en omprövning som i första hand skall ge svar på frågan om föraren alltjämt bör kunna betros med rätten att framföra motorfordon. Detta innebär att utrymme icke föreligger att begagna föreläggandeinstitutet i sådana

fall, där omständigheterna äro för föraren så graverande att han — även om han till äventyrs skulle bli godkänd vid företaget förarprov — icke bör betros med nyss- nämnda rätt. Föreläggandet får med andra ord icke användas såsom någon självständig reaktionsform mot körkortshavare vid sidan av dei författningen anvisade, återkallelse eller varning. Föreläggandet är nämligen, såsom ovan framhållits, endast avsett att tjäna som hjälpmedel för länsstyrelsen vid genomförandet av ifrågavarande ompröv— ning och därmed sammanhängande ställningstagande till frågan huruvida körkorts- reaktion bör vidtagas eller icke.

Stadgandet i 335 1 mom vägtraflkförordningen överfördes i samband med 1972 års trafiklagstiftning till körkortskungörelsen och upptogs i dess 489' utan att detta innehållsmässigt föranledde några ändringar.

De redovisade uttalandena torde kunna sammanfattas på detta sätt:

1. Befogenheten att meddela föreläggande om nytt förarprov är avsedd att ingå som ett led i körkortsmyndighetens omprövning av körkortsha- varens lämplighet och får icke användas såsom någon självständig re- aktionsform mot körkortshavare vid sidan av återkallelse eller varning.

2. Omprövning genom nytt förarprov är en fullt naturlig och helt oantastlig åtgärd, som i och för sig icke innebär något som helst intrång i en persons rätt att föra motorfordon.

3. Föreläggande att undergå nytt förarprov bör användas så snart det finns någon anledning misstänka att bristande kunskaper, insikter eller fär- digheter medverkat till uppkomsten av en olycka eller till en trafikför- seelse av någon betydelse. Föreläggande bör däremot inte komma i fråga endast av den anledningen att föraren vid ett enstaka tillfälle gjort sig skyldig till någon mindre anmärkningsvärd oaktsamhet.

4. Nytt förarprov får inte föreläggas om föraren - även om han till äventyrs skulle bli godkänd vid provet inte bör betros med rätten att framföra motorfordon.

10.2.5 Förarprov efter återkallelse

Det förarprov som någon har att genomgå för att efter körkortsåterkallelse erhålla nytt körkort överenstämmer i fråga om tillvägagångssättet i princip med ett ”förstagångsprov”.

10.3. Tidigare reformförslag

10.3.1. Trafikmålskommitte'n

Kommittén beskriver i betänkandet Rätten till ratten (SOU 1972:70 s. 62) sammanfattningsvis det nuvarande förarprovet med dess praktiska och teo- retiska del som "en kontroll av vissa praktiska och teoretiska kunskaper och inte så mycket som en metod att gallra bort trafikfarliga trafikanter". I betänkandet erinras vidare om att någon metod för en mera ingående trafiksäkerhetsbedömning av körkortsaspiranter och körkortshavare inte finns utarbetad. Kommittén, som sett det som en central fråga att utreda möjligheterna till olika urvals- och diagnosticeringsmetoder, studerade olika

lämplighetstestningar av speciella förarkategorier, bl. a. de test som används i Västtyskland och Österrike. Bland de kategorier som där testas återfinns bl. a. förare med upprepade olycksfall eller trafikbrott. Angivna testningar innefattar dels en psykologisk bedömning med intervju, intelligenstest, per- sonlighetstest och attitydtest, dels ett utvidgat praktiskt förarprov. Vid detta senare prov sker körning längs en förutbestämd rutt, varunder observationer av förarens uppträdande i olika trafiksituationer görs för att sedan analyseras och skattas efter ett bestämt standardmönster. Provet och den psykologiska undersökningen utnyttjas som grund för en helhetsbedömning av föraren. Med utgångspunkt från de gjorda undersökningarna drar kommittén slut- satsen att psykologiska test inte kan ligga till grund för beslut i körkortsfrågor. Däremot anser kommitten att ett utvidgat praktiskt förarprov kan vara till hjälp när det gäller att bedöma vissa gruppers framtida uppträdande i trafiken.

Syftet med ett sådant prov skulle enligt trafikmålskommittén vara att ge bättre underlag för de bedömningar som skall göras i fråga om framför allt praktiska färdigheter. Bland de grupper som kan tänkas bli föremål för det utvidgade provet nämner kommittén bl. a. ”personer som efter ett körkortsingripande önskar att på nytt förvärva körkort”.

Ett utvidgat praktiskt förarprov bör alltså enligt kommittén utgöra det centrala momentet i en särskild förarutredning, varvid systemet med iakt- tagelser under en särskild utvald körsträcka rekommenderas. I vissa fall kan emellertid även andra undersökningsmetoder komma i fråga, såsom t. ex. ett begåvningstest eller ett psykomotoriskt test.

Kommittén betonar att den utredning som skall verkställas, i normalfallet inte bör användas för att hindra en person från att framföra fordon. Ut- redningen bör i stället främst ses som en startpunkt för en rehabiliterings- verksamhet, dvs. som en hjälp att få körkort eller behålla ett redan förvärvat körkort. För flertalet av de metoder som kan komma till användning gäller enligt kommittén att "ett utvecklingsarbete måste äga rum innan det kan börja tillämpas i stor skala i det praktiska trafiksäkerhetsarbetet”.

Kommittén förordar att särskilda befattningshavare — trafikkonsulenter — tillsätts inom ett system för ökad förarkontroll. Trafikkonsulenterna, vilka enligt kommitten organisatoriskt bör knytas till trafiksäkerhetsverkets lo- kalorganisation, skulle bl. a. få till uppgift att medverka i de mera ingående undersökningar som skall utgöra del av det utvidgade förarprov som föreslås i vissa fall.

10.3.2. Uttalanden iprop. 1975/76:155

I prop. 1975/76:155 (s. 84) konstaterar departementschefen att endast ett relativt litet antal remissinsanser yttrat sig över trafikmålskommitténs förslag om en kvalificerad förarutredning. Av remissinstanserna är det endast ett par som tillstyrkt det, medan de övriga är tveksamma. Trafiksäkerhetsverket anser i sitt remissvar att ett kvalificerat förarprov väl kan öka möjligheterna att bedöma den rent tekniska körskickligheten, men att det är osäkert om man med dess hjälp kan få en uppfattning om förarens benägenhet att följa trafikreglerna. Kommitténs tankegångar i fråga om begåvningstest och psykomotoriska test döms ut som föråldrade av socialstyrelsen och Sveriges

trafikskolors riksförbund. Departementschefen yttrade i anledning av re- missbehandlingen följande.

Vid remissbehandlingen har förslaget inte vunnit gehör hos de sakkunniga instan- serna. Jag delar den uppfattning som sålunda har kommit till uttryck och kan inte tillstyrka att ett förarprov inrättas enligt de riktlinjer som kommitten har dragit upp. I detta sammanhang vill jag emellertid peka på att körkortsmyndigheterna redan har möjlighet att i tveksamma fall låta föraren gå igenom nytt förarprov. Föreläggande om sådant prov förekommer dock relativt sällan. För min del vill jag förorda att man i större utsträckning utnyttjar denna möjlighet att kontrollera förarnas beteende i trafiken. Dessutom bör det vara möjligt att bygga vidare på de nu gällande be- stämmelserna och undersöka hur ett för just detta ändamål lämpligt förarprov bör vara utformat.

Departementschefen ifrågasätter också (5. 86) behovet av den av kommittén förordade trafikkonsulentorganisationen samt yttrar vidare.

Det synes nödvändigt att före ett ställningstagande göra en detaljanalys med avseende på vilka trafiksäkerhetsbehov som skulle kunna tillgodoses genom tillskapandet av en konsulentorganisation. Inte minst mot bakgrunden av vikten att göra prioriteringar mellan olika tänkbara trafiksäkerhetsåtgärder är en sådan analys nödvändig. Uppgifter av detta slag har tilldelats trafiksäkerhetsutredningen och det det skulle vara olyckligt att i ett väsentligt avseende föregripa utredningens arbete. ——— Även i fråga om or- ganisationen av trafiksäkerhetsarbetet har trafiksäkerhetsutredningen fått i uppgift att undersöka vilka förändringar som behövs. Inte heller på dessa områden är det lämpligt att föregripa trafiksäkerhetsutredningens arbete, som bör grunda sig på en helhetsbedömning av olika möjliga åtgärder. Sammanfattningsvis finner jag att det saknas tillräckligt material för att ta ställning till förmån för införandet av ett system med trafikkonsulenter.

10.4. Överväganden

1041. Inledning

Man har vid trafiksäkerhetsforskning funnit att ca 90 % av alla trafikolyckor orsakas av den s.k. mänskliga faktorn. Medan vi idag ligger väl framme när det gäller trafiksäkerhetskontrollen av våra fordon är det betydligt sämre ställt med kontrollen av förarna. Utredningen har inte till uppgift att överväga reformer av den räckvidd som trafikmålskommitténs förslag om en tra- fikkonsulentorganisation innebar. Som ett steg på vägen mot en förbättrad kontroll av förarna bör man enligt utredningens mening nu såsom de- partementschefen förordat begränsa sig till att i större utsträckning än för närvarande utnyttja de möjligheter som idag finns att vid behov låta försumliga förare genomgå nytt förarprov. En stark medvetenhet hos förarna om att försumlighet i trafiken i ökad omfattning kan föranleda krav på nytt förarprov kan förväntas få en preventiv effekt och därmed bli bety- delsefull från trafiksäkerhetssynpunkt.

10.4.2 Utformning och organisation

Det framstår enligt utredningens uppfattning ej som meningsfullt att ge det i 33é KKF angivna förarprovet annan utformning än det har idag. Ifrågavarande förarprövning bör bestå av ett praktiskt prov samt en kontroll av förarens kunskaper om gällande trafikregler och av hans attityder till trafiken. Vid provet bör de omständigheter som föranlett omprövningen särskilt beaktas. Då körkortsmyndigheten finner skäl härför bör ett före- läggande enligt 33ä KKF kunna utformas så att endast vissa av förarens kvalifikationer underkastas prövning. Provet bör med andra ord kunna be- gränsas till att avse enbart den praktiska färdigheten eller enbart de teoretiska kunskaperna. Utredningen vill särskilt understryka vikten av att förarprovet enligt 33% KKF handhas av en erfaren förrättningsman och att denne i förekommande fall ges tillräcklig tid för samtal med föraren. För att för- rättnigsmannen skall kunna lägga särskild vikt vid de omständigheter som föranlett omprövningen bör han regelmässigt ha tillgång till handlingarna i körkortsärendet. För att detta ej skall förbises bör i föreläggandet till föraren föreskrivas att det av förrättningsmannens förarprovsrapport skall framgå att handlingarna i körkortsärendet funnits tillgängliga. Praktiskt bör detta lättast kunna ordnas genom en telefonkontakt från förrättningsmannen till vederbörande körkortsmyndighet.

Det i avsnitt 10.2.2 beskrivna förfarandet med "förarprovsremisser" är enligt utredningens mening både onödigt och olämpligt. Om det vid den förarprövning som äger rum efter en remiss visar sig att föraren är olämplig och ej bör betros med körkort leder detta ej alltid till att körkortet omedelbart återkallas utan endast till ett formellt föreläggande enligt 3335 KKF. En sådan omgång är enligt utredningens synsätt icke motiverad. Körkortsmyn- digheten bör i de fall man har anledning misstänka att körkortshavare ej uppfyller de förutsättningar som gäller för erhållande av körkort — och för- utsättningarna att utfärda föreläggande enligt 33 & KKF eljest är för handen (jfr under 1024) - utfärda dylikt föreläggande utan att detta föregås av ett remissförfarande. Om vederbörande trafikinspektör i ett enskilt fall anser föraren vara betjänt av ett ” varligt” tillvägagångssätt vid prövningen lik- nande det som förekommer vid angivna ”förarprovsremisser", bör utrymme härför finnas inom ramen för förfarandet enligt 33ä KKF.

Enligt utredningens bedömning bör ett remissförfarande i nu aktuellt sammanhang kunna komma i fråga endast i de fall då anledning förekommer att begära trafikinspektörs yttrande ”på handlingarna". Detta synes kunna bli aktuellt t. ex. i samband med frågeställningar om betydelsen av kroppsliga defekter och dylikt vid förandet av motorfordon eller eljest i syfte att få underlag i frågan huruvida föreläggande enligt 33% KKF bör utfärdas.

Det förarprov som någon har att genomgå efter återkallelse skiljer sig, som ovan angivits, i princip ej från ett "förstagångsprov". Enligt utred- ningens mening bör någon ändring ej ske i denna del.

Organisatoriskt finns förutsättningarna för en ökad förarkontroll redan idag i form av trafiksäkerhetsverkets regionala enheter, vilka vid behov kan förstärkas. De förarprov som sker efter föreläggande enligt 33% KKF bör i största möjliga utsträckning handhas av erfarna förarprövare. Det ligger närmast till hands att de kostnader som en ökad förarkontroll i form av förnyade förarprov kan medföra betalas av de kontrollerade förarna.

10.43. Utfärdandet av förarprovsförelägganden enligt 33 59 KKF

Enligt den tidigare trafiksäkerhetsutredningens och JO:s under avsnitt 10.2.4 angivna uttalanden ingår omprövningen av förare som ett led i körkorts- myndighetens omprövning av körkortshavares lämplighet och utgör i detta avseende en fullt naturlig åtgärd, som i och för sig icke innebär något som helst intrång i en persons rätt att föra motorfordon. Utredningen anser att dessa uttalanden alltjämt äger aktualitet. De bör därför tillsammans med övriga punkter i den under 10.2.4 gjorda sammanfattningen kunna tjäna som vägledning vid föreläggandeinstitutets tillämpning i fråga om förnyade förarprov.

Mot bakgrund av de befogenheter som utredningen i avsnitt 9 föreslagit skola tillkomma ett allmänt ombud, har utredningen funnit övervägande skäl tala för att det allmänna ombudet bör anförtros uppgiften att som ett led i omprövningsförfarandet utfärda förelägganden för föraren att undergå nytt förarprov.

Det allmänna ombudet synes i förekommande fall böra använda sig av möjligheten till förarprovsföreläggande innan omprövningsanmälan till länsrätten görs. Resultatet av det nya förarprovet får sedan bli vägledande när det gäller att ta ställning till om anmälan skall göras. Ger resultatet vid handen att förarenbesitter erforderliga kvalifikationer bör omprövnings— anmälan underlåtas. Utrymme bör dock finnas att för brottet (motsvarande) tilldela körkortshavaren en erinran (jfr under 9.4.3), om det allmänna om- budet anser detta påkallat. Om det nya förarprovet avslöjar så allvarliga brister hos föraren att ett fortsatt körkortsinnehav ej anses kunna komma i fråga, bör det allmänna ombudet vända sig till länsrätten för att få körkortet återkallat.

Som framgår av den under 1024 gjorda sammanfattningen skall före- läggande om nytt förarprov ej utfärdas i klara återkallelsefall. I dessa fall förutsätts att nytt prov i stället sker vid återförvärv av körkortet efter en återkallelse. Enligt 42 & KKF skall emellertid i de fall spärrtiden ej överstigit sex månader och ansökan om körkortstillstånd gjorts inom en månad efter spärrtidens utgång nytt körkort lämnas ut utan att nytt förarprov behöver avläggas. En återkallelsegrundande förseelse kan emellertid avslöja sådana brister i förarens praktiska och teoretiska färdigheter eller attityder till tra- fiken, att nytt förarprov bör avläggas trots att spärrtiden begränsats. Om dylika särskilda skäl föreligger, får enligt 42é KKF i beslut om återkallelse bestämmas, att godkänt förarprov skall avläggas (jfr under 9.2.1). I dessa fall bör det allmänna ombudet i länsrätten hemställa att rätten i sitt beslut förordnar om nytt förarprov. Även ett sådant prov bör liksom för när- varande — kunna begränsas till att avse vissa färdigheter.

11. Överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter

11.1. Nuvarande ordning

Enligt 95 KKF prövas fråga om körkortstillstånd av länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd. Vistas sökanden i annat län än det där han är kyrkobokförd får länsstyrelsen hänskjuta ansökningen till det andra länet om sökanden begär det eller länsstyrelsen eljest finner det lämpligt. Fråga om körkortstillstånd för den som ej är kyrkobokförd i landet prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden vistas.

Frågor om körkortstillstånd kan således hänskjutas till sökandens vis— telselän. Någon motsvarande hänskjutningsmöjlighet finns ej i fråga om körkortsmål vid länsrätt. Detta gäller såväl vid prövningen av vissa an- sökningar som vid de vanliga körkortsmålen. De mål som här kan vara av intresse är följande.

Enligt Zå 3 st KKL får den förare, vars körkort har återkallats, inom garageområde, verkstadsområde eller liknande utan last eller passagerare föra fordon av det slag som det återkallade körkortet berättigade honom att föra, om medgivande därtill har lämnats.

Som framgår av avsnitt 6.7.1 får enligt 25%? KKL — om synnerliga skäl föreligger — återkallelse hävas eller spärrtid sättas ned om ny omständighet inträffat eller blivit känd sedan beslut om återkallelse eller spärrtid har vunnit laga kraft.

Frågor om återkallelse och varning prövas enligt 35 ä 1 st och 49% KKF av länsrätten i det län där körkortstillståndet har meddelats och efter anmälan av länsstyrelsen där. Har nytt körkortstillstånd meddelats i annat län efter körkortets utfärdande gäller vad nu sagts i stället länsrätten och länsstyrelsen i det länet.

Enligt 35; 2 st KKF prövas fråga om medgivande enligt 2ä 3 st KKL förutom i samband med prövning av fråga om återkallelse efter ansökan av den vars körkort har återkallats. Prövning av ansökan görs av den länsrätt som meddelat beslutet om återkallelse. Ansökan ges in till länsstyrelsen.

Den omprövning som avses i 25 & KKL skall enligt 52 & KKF göras av den länsstyrelse eller länsrätt som har beslutat tidigare i saken. Ansökan om omprövning skall ges in till länsstyrelsen.

11.2. Direktiven

I utredningens direktiv anges kortfattat att en översyn av i direktiven be- skrivna körkortsfrågor bl. a. kan aktualisera åtgärder i fråga om exempelvis möjligheterna till överflyttning av körkortsmål mellan länsrätterna. De kör- kortsfrågor som närmast åsyftats torde vara sådana som hänger samman med vad som i direktiven uttalats om behovet av muntliga förhandlingar vid länsrätt.

11.3. Reformbehovet

I de fall en körkortshavare bytt kyrkobokförings eller vistelsort efter det att vederbörande meddelats körkortstillstånd, kan nuvarande forum- bestämmelser medföra problem vid en omprövning av körkortsinnehavet. Vid en omprövning erinras körkortshavaren i länsrättens förelägganden om möjligheten att begära muntlig förhandling. Om körkortshavaren vid mot- tagandet av föreläggandet har flyttat till ett annat län, kan reseavståndet till det län som meddelat det senaste körkortstillståndet jämte avsaknaden av möjlighet att erhålla ersättning för inställelsen av allmänna medel, för- anleda att vederbörande avstår från att begära muntlig förhandling trots att en dylik förhandling varit önskvärd. Om muntlig förhandling ej begärs, beslutar länsrätten endast undantagsvis om sådan förhandling. För att i linje med utredningsdirektiven underlätta för ”avflyttad” körkortshavare att inställa sig vid muntlig förhandling krävs en sådan ändring att länsrätt får möjlighet att hänskjuta körkortsmål till länsrätten i vistelselänet.

Muntlig förhandling kan önskas'även vid länsrätts prövning av ansökan enligt 52 & KKF. Också avflyttad förare, som gjort dylik ansökan, bör därför ha möjlighet att få prövningen förlagd till vistelselänet. Ansökan enligt 35 & 2 st KKF skall, som tidigare angivits, prövas av den länsrätt som meddelat beslutet om återkallelse. Enligt utredningens mening torde en sådan ansökan regelmässigt kunna prövas på handlingarna av ensamdomare. Utredningen anser därför att dylika ansökningar — i likhet med vad som gäller vissa ansökningar enligt 21 & (jfr avsnitt 6.6.1) — bör prövas av den länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet och ej av länsrätten. Muntliga förhand— lingar blir med en sådan ändring ej aktuella i dessa fall.

11.4. Överväganden

1 1.4.1 Överflyttningsfrågan

Enligt utredningens mening är en överflyttningsmöjlighet i de först angivna målen mycket angelägen. Det skulle t. o. m. kunna övervägas att göra det till huvudregel att körkortsmål skall prövas av länsstyrelse och länsrätt i vistelselänet. Med hänsyn till de fördelar som är förenade med den rådande ordningen och till att det är långt ifrån alltid som frågan över huvud taget har någon betydelse, bör ändringen stanna vid en överflyttningsmöjlighet.

Lagtekniskt synes en överflyttningsbestämmelse ha sin naturliga plats som ett andra stycke i 355% KKF resp. som ett andra stycke i 525 KKF. Innehållsmässigt torde bestämmelsen böra utformas i huvudsaklig över- ensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 9é ' KKF.

Bestämmelsen i 35 ä 2 st KKF skulle förslagsvis kunna få följande lydelse: ”Är körkortshavaren kyrkobokförd eller vistas han stadigvarande i annat län än det där fråga om återkallelse skall prövas enligt första stycket, får länsrätten i sistnämnda län hänskjuta mål som avses i första stycket till länsrätten i kyrkobokföringslänet eller vistelselänet om körkortshavaren be— gär det eller den länsrätt där anmälan enligt första stycket gjorts eljest finner det lämpligt".

Motsvarande bestämmelse i 52%" 2 st KKF skulle förslagsvis kunna ut- formas sålunda:

”Är sökanden kyrkobokförd eller vistas han stadigvarande i annat län än det där fråga om omprövning skall upptagas av länsrätt enligt första stycket, får länsrätten i sistnämnda län hänskjuta mål som avses i första stycket till länsrätten i kyrkobokföringslänet eller vistelselänet om sökanden begär det eller den länsrätt där ansökan enligt första stycket gjorts eljest finner det lämpligt”.

En körkortshavare kan i körkortsmål antagas begära muntlig förhandling endast då vederbörande upplever att risk föreligger för en indragning av körkortet, dvs. i en återkallelsesituation. Behovet av en möjlighet att per- manent ”byta” körkortsmyndighet framstår därför som ringa. Sådant byte sker ju automatiskt så snart fråga om nytt körkortstillstånd uppkommer (jfr 99 KKF).

Även vid prövningen av ansökningar enligt 52ä 1 st KKF synes möj- ligheten till ett permanent byte av körkortsmyndighet kunna anstå till dess sökanden eventuellt anhåller om nytt körkortstillstånd.

11.4.2. Behovet av följdändringar

Om möjlighet införs att på sätt utredningen föreslagit överflytta körkortsmål mellan länsrätterna, måste övervägas i vad mån bestämmelserna om fram- ställning av registerblad (21 & kungörelsen om rättsväsendets informations- system, senaste lydelse SFS 1977:724, jämförd med 33é kungörelsen (1972:605) om införandet av ny vägtrafiklagstiftning, senaste lydelse SFS 1977:725), uppgiftsskyldighet (82—89 åå KKF) och införande av uppgifter i körkortsregistret (91—94 åå KKF) påverkas av överflyttningsfrågan.

Framställningen av registerblad

Registerblad framställs av trafiksäkerhetsverket efter underrättelse från riks- polisstyrelsen. Registerbladet sänds i fråga om den som har körkort av äldre typ till den länsstyrelse som har utfärdat körkortet och i fråga om den som har körkortstillstånd eller nytt körkort till den länsstyrelse som har utfärdat körkortstillståndet (33å i SFS 1977:605).

Den länsrätt som har att pröva ett överflyttat körkortsmål bör underrättas om nya brott som ej omfattas av överflyttningen och som kan vara av

betydelse för avgörandet i körkortsfrågan. Det kan ofta vara av värde om samtliga brott prövas i ett sammanhang. För att länsrättens prövning skall kunna omfatta även de nya brotten fordras emellertid att handläggningen av körkortsfrågan även i fråga om de nya brotten överflyttas från länsrätten i det län där körkortstillstånd meddelats. Detta förutsätter att registerbladet, såsom för närvarande, tillställs länsstyrelsen i sistnämnda län samt att fråga om ytterligare överflyttning härefter snarast prövas. Beslut om ytterligare överflyttning synes lämpligen kunna fattas av det allmänna ombudet utan medverkan av länsrätten. Om fråga uppkommer om interimistisk kör- kortssåterkallelse, synes denna fråga dock böra prövas av länsrätten innan överflyttning övervägs. Detta gäller även vid omprövning av omhänder- tagandebeslut.

När den länsstyrelse som senast meddelat körkortstillstånd uppmärksam- mas på nya brott som kan vara av betydelse för avgörandet i körkonsfrågan eller mottager omhändertagandebeslut bör det allmänna ombudet vid läns- styrelsen således omgående underrätta den länsrätt som har att pröva över- flyttat körkortsmål, så att denna länsrätt får möjlighet att före sitt avgörande avvakta ett eventuellt beslut om ytterligare överflyttning. Också i fall när överflyttning ägt rum av ansökan enligt 52% 1 st KKF, kan det vara av värde att den länsrätt som har att pröva ansökan omgående underrättas om nya brott som kan vara av betydelse vid prövningen.

Utredningens slutsats blir följaktligen att någon ändring i fråga om be- stämmelserna om framställning av registerblad ej är påkallad till följd av utredningens förslag.

Uppgiftsskyldigheten (82—89 555 KKF)

Enligt 82 ä 1 st KKF skall länsrätt som prövar fråga som gäller körkort eller traktorkort lämna avskrift av sitt beslut till den länsstyrelse som har anmält ärendet till länsrätten. Vid fullföljd av talan mot länsstyrelses eller länsrätts beslut i fråga som anges i 82 ä 1 st skall enligt 82 ä 2 st KKF domstol som prövar ärendet lämna avskrift av dom eller beslut till läns- styrelsen.

Som närmare utvecklas i det följande ligger det närmast till hands att låta registreringsskyldigheten i vad den angår CKR åvila länsstyrelsen i det län varifrån överflyttning skett, dvs. som regel den länsstyrelse som senast meddelat körkortstillstånd. Som framgår nedan under avsnittet om registreringsskyldigheten finns med denna utgångspunkt ej någon anledning för den länsrätt som avgjort överflyttad körkortsfråga att lämna avskrift av sitt beslut till den egna länsstyrelsen. Avskrift bör i stället alltid lämnas till länsstyrelsen i det län varifrån överflyttning skett.

Uppgiften att lämna avskrift av förvaltningsdomstols beslut i körkortsmål till den länsstyrelse som bör ha ansvaret för vederbörlig registrering i CKR synes enligt utredningens mening lämpligen kunna anförtros det allmänna ombudet i det län där beslutet fattats. En dylik ordning är att föredraga även om överflyttning av körkortsmål ägt rum mellan länsrätter. Första och andra stycket i 8255 KKF kan vid denna bedömning sammanslås till ett stycke av förslagsvis följande lydelse: ”Allmänt ombud skall lämna av- skrift av domstols beslut i körkortsmål till länsstyrelsen i det län där kör- kortstillstånd senast har meddelats". Lydelsen av 82é andra stycket KKF

skulle med hänsyn härtill kunnajusteras sålunda: ”Har talan fullföljts mot länsstyrelses beslut i fråga som gäller körkort eller traktorkort, sänder dom- stol som prövat ärendet avskrift av dom eller beslut till länsstyrelsen. Har talan fullföljts mot beslut av statens trafiksäkerhetsverk, sändes avskrift till verket”.

Övrig uppgiftsskyldighet(83—89 åå KKF) synes på skäl som tidigare anförts under avsnittet om framställningen av registerblad ej böra föranleda några justeringar till följd av överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter. Det får i stället prövas från fall till fall huruvida mottagna uppgifter bör föranleda att handläggningen överflyttas till annan länsrätt. Den länsstyrelse som mot- tagit underrättelse enligt 85 ? (uppgift om nedläggning av förundersökning eller åtal, beslut att ej väcka åtal eller frikännande dom) måste självfallet omgående vidarebefordra uppgifterna till den länsrätt som efter överflyttning handlägger aktuellt körkortsmål. I fråga om interimistiska beslut och övriga underrättelser till den länsrätt vartill körkortsmål överflyttas äger vad som anförts under avsnittet om framställningen av registerblad motsvarande till- lämpning.

Registreringsskyldigheten i vad angår CKR (91—94 5955" KKF )

Om möjlighet till överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter införs måste övervägas vilken länsstyrelse som bör åläggas att införa aktuella uppgifter i CKR.

När länsrätt beslutar om överflyttning av körkortsmål till annan länsrätt bör samtliga handlingar tillställas sistnämnda länsrätt. Den länsrätt som fattar beslut om överflyttningen måste sedan underrätta den egna länssty- relsen härom, varefter denna länsstyrelse måste föra in uppgift om över- flyttningen dels i ett eget diarium, dels i CKR. Frågan är emellertid vilken länsstyrelse som bör ha skyldighet att föra in de uppgifter i CKR som ak- tualiseras vid beslutet i det överflyttade målet. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att låta denna skyldighet åvila länsstyrelsen i det län varifrån överflyttning skett. Motiven härför är flera. Angiven länsstyrelse måste för det första vidarebefordra nytillkom mande belastnings- uppgifter och bevaka ifrågavarande körkortsfråga på särskilt sätt. Samma länsstyrelse har dessutom att svara för de följdåtgärder som föranleds av länssrättsbeslutet, såsom t. ex. att vid återkallelse av delbehörighet ge fö- reläggande om förnyelse av körkortet, meddela att särskilda villkor skall gälla och bevaka dessa samt registrera tidpunkt då spärrtid utlöper, vilket kan vålla problem särskilt då delgivning sker i efterhand. Körkortsnummer består i länsbeteckning och personnummer. På olika ansökningsblanketter, i registerutdrag, i allmän information m. m. lämnas upplysningar av innebörd att ifrågavarande länsstyrelse är ”Din körkortslänsstyrelse”.

Slutligen kan framhållas att hittills gjorda erfarenheter varit mindre goda beträffande delat ansvar i registersammanhang. Av säkerhetsskäl införs för närvarande maskinella spärrar som hindrar att registrering kan ske av upp- gifter som avser andra än länsstyrelses egna körkort.

Sedan länsrätt avgjort ett överflyttat körkortsmål bör detta således re- dovisas tillbaka till länsstyrelsen i det län varifrån överflyttning skett. För det fall att delgivning i efterhand av länsrättens avgörande måste ske med

föraren, synes detta naturligen böra skötas av den länsrätt som avgjort målet. Sedan denna erhållit besked i delgivningsfrågan av vederbörande delgiv- ningsman får redovisning härav ske till ovan angiven länsstyrelse, vilken har att svara för registreringen i CKR.

Den av utredningen föreslagna ordningen för införande av registerupp- gifter i CKR vid överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter synes böra medföra endast en smärre justering i den i 91 & KKF stadgade registre- ringsskyldigheten beträffande CKR.

V Olika frågor om utländska körkort

Ämnet utländska körkort har inte berörts i direktiven till utredningen. Sär- skilt i fråga om överväganden rörande belastningsregistrering — som är ett av utredningens i direktiven utpekade arbetsområden — gäller emellertid att utländska körkortshavare måste ägnas speciell uppmärksamhet. Med hänsyn härtill och till att det sedan länge anmälts vissa reformkrav på om- rådet har utredningen i samförstånd med företrädare för kommunika- tionsdepartementet — funnit lämpligt att göra en relativt omfattande genom- gång av hela det grundläggande regelsystemet rörande utländska körkorts giltighet m. m. i Sverige. Kapitlet disponeras på i stort sett följande sätt.

I avsnitt 12.1—7 ges en relativt utförlig beskrivning av gällande bestäm- melser. Eftersom bestämmelserna är spridda på många ställen och delvis svåra att återfinna har vissa av dem fogats till betänkandet som bilaga 3—9.

Avsnitt 12.8 återger huvuddragen i vissa framställningar om ändring i gällande bestämmelser. Vidare berörs vissa tillämpningsproblem m.m.

Utredningens överväganden redovisas i avsnitt 12.9. De nordiska för- hållandena behandlas därvid under 12.9.1 medan de icke-nordiska nationella körkorten behandlas under 12.9.2.

12. Utländska körkort

12.1. Inledning

Till utredningen har, som närmare redovisas i avsnittet 12.8, för övervä- ganden i anslutning till utredningsuppdraget överlämnats vissa skrivelser med hemställan om ändringar i reglerna om utländska körkort. Vid re- missbehandling av skrivelserna framkom önskemål om en mer allmän över- syn av dessa regler. Detta önskemål har vitsordats vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för RPS och TSV samt några länsstyrelser och polismyndigheter. *

Villkoren för rätt att föra motorfordon körkortsreglerna varierar i olika länder bl. &. beroende på att man i en del länder är strängare än i andra. Sverige torde höra till de länder som har relativt stränga körkortsregler. Den internationella vägtrafiken har emellertid under årens lopp ständigt ökat. Det är därför inte vare sig lämpligt eller möjligt för något land att helt upprätthålla sina nationella körkortsregler även gentemot utländska för- are. För att underlätta den internationella vägtrafiken har mellan olika stater träffats internationella konventioner och andra överenskommelser, genom vilka de olika staterna förbundit sig att i viss omfattning godta körkort som utfärdats i andra stater. Överenskommelserna upptar bara vissa mi- nimikrav i dessa hänseenden. Under senare år har i många länder införts bestämmelser som innebär att utländska nationella körkon godtas i betydligt större omfattning än som följer av de nyss nämnda överenskommelserna.

För Sveriges del gäller framför allt en i Geneve den 19 september 1949 undertecknad konvention rörande vägtrafik, Genevekonventionen. Till den- na konvention, som trädde i kraft i Sverige den 26 mars 1952, är flertalet stater i Europa anslutna. Genévekonventionen hari princip ersatt en i Paris den 24 april 1926 undertecknad konvention rörande automobiltrafik, den s. k. Pariskonventionen. Allteftersom tidigare till Pariskonventionen anslut- na stater ratificerat Genévekonventionen upphör Pariskonventionen för Sve- riges del att gälla i förhållande till dessa stater. Med reservation för ändringar under den senaste tiden torde för Sveriges del Pariskonventionen vara gäl- lande främst i förhållande till Brasilien, Irak, Iran, Island, Liechtenstein, Tyskland och Uruguay. Med hänsyn till att Pariskonventionen numera torde ha begränsad betydelse i praktiken, berörs den inte annat än flyktigt i fort- sättningen.

Genom Genevekonventionen utdragl, se bilaga 3 har Sverige förbundit sig att tillåta förare, som fyllt 18 år (bilaga 8) och innehar gällande körkort,

' Bilagorna till konventio- nen utelämnade här.

som efter fullgjorda kompetensprov för honom utfärdats av vederbörlig myn- dighet i fördragsslutande stat, att utan vidare prövning på svenska vägar föra motorfordon av det eller de slag som anges i bilagorna 9 och 10 till konventionen och för vilka körkortet är gällande (art. 24.1.). Bilaga 9 upptar formulär till nationellt körkort, som i en särskild kolumn anger olika grupper av fordon för vilka körkortet gäller, medan bilaga 10 innehåller ett i detta avseende på samma sätt utformat formulär till internationellt körkort. Emel- lertid får Sverige enligt konventionen dessutom kräva, att vederbörande förare skall inneha internationellt körkort enligt bilaga 10, och detta gäller särskilt om föraren kommer från land, där nationellt körkort inte fordras eller där det nationella körkortet inte överensstämmer med formuläret i bilaga 9 (art. 24.2.) Vidare kan i detta sammanhang framhållas, att Sverige inte är förpliktat att utsträcka lättnaderna enligt konventionen till förare som under mer an ett år oavbrutet befunnit sig inom landet (art. 1.2.) samt att Sverige får godta körkort, som avser motorcykel eller invalidfordon, även om innehavaren av körkortet är under 18 år (bilaga 8). Slutligen gäller uttryckligen att konventionen inte skall anses avhandla frågor om tillstånd till befordran av personer mot ersättning eller av annat gods än förares och passagerares personliga resgods (an. 5).

Genevekonventionen avses bli ersatt av en inom FN:s ram träffad över- enskommelse, Wienkonventionen. Sverige har ännu inte ratificerat denna konvention men tillämpar dess regler i fråga om körkortssystemen och in- delningen av körkort. Wienkonventionen behandlas f.n. i Nordisk kom- mitté för vägtrafiklagstiftning (NKV). Syftet är att så långt det är möjligt få till stånd en enhetlig inställning till konventionen och samordna rati- fikationen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Utdrag ur denna kon- vention (ej slutbestämmelserna) bifogas som bilaga 4. Översättningen är inte ofliciell.

I fråga om Genevekonventionen har nyss angetts vilken minsta tid en avtalsslutande stat är skyldig att — om förutsättningar i övrigt är för handen — godkänna utländska körkort. Motsvarande stadgande i Wienkonventionen innehåller följande. Avtalsslutande stater är inte skyldiga att godkänna na- tionella eller internationella körkort utfärdade i annan avtalsslutande stat för personer, som hade sitt normala hemvist inom deras egna territorier vid tiden för utfärdandet eller vilkas normala hemvist flyttats till deras territorier efter utfärdandet. Avtalsslutande stat är vidare inte skyldig att godkänna körkort av nyss nämnda slag för förare, vilka vid tiden för ut- färdandet inte hade sitt normala hemvist i den stat där körkortet utfärdats eller vilka efter utfärdandet flyttat sitt hemvist till annan stat.

Såvitt avser körkort, som utfärdats i Danmark, Finland och Norge gäller särskilda överenskommelser, undertecknade den 15 september 1956. Enligt dessa överenskommelser ges innehavaren av ett i något av länderna Sverige, Danmark, Finland eller Norge utfärdat körkort, som är gällande, rätt att under tillfälligt uppehåll av högst ett år i ett annat av dessa länder föra motorfordon av det slag körkortet berättigar honom till. Såvitt avser yrkesmässig trafik gäller detta dock endast om fordonet är registrerat i annat land än besökslandet. Slutligen bortfaller all rätt enligt det föregående om vederbörande tager stadigt hemvist i det andra landet. Samma regler skall gälla för turistkörkort och dess motsvarighet i de andra länderna. Över-

enskommelserna innebär också en rätt för innehavare av ett i Danmark, Finland, Norge eller Sverige utfärdat och där gällande körkort, som tar stadigt hemvist i ett annat av dessa länder, att i sistnämnda land få ett motsvarande körkort utan att avlägga förarprov, om vederbörande i övrigt uppfyller ford- ringarna för körkortet i besökslandet. Överenskommelserna berör inte frågan om tillstånd till befordran av personer mot ersättning eller av annat gods än förares och passagerares personliga resgods.

Konventionstexterna har inte karaktären av nationell svensk författning. De ursprungliga svenska reglerna i ämnet grundades på ett stadgande i dåvarande 37% 1 mom. vägtraflkförordningen (1951:648), som gav Kungl. Maj:t rätt att på grund av internationella överenskommelser eller eljest för- ordna om rätt för den som har utländskt körkort att föra motorfordon här i riket. Särskilda bestämmelser om utländska körkort finns i första handi

kungörelsen (19522520) med anledning av Sveriges tillträde till den i Ge- neve den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande väg- trafik, se bilaga 5, kungörelsen (l956z522) med vissa bestämmelser i anledning av över- enskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge an- gående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av mo— torfordon m. m., se bilaga 6, — kungörelsen (1962:262) om rätt för person, som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå förarprov, se bilaga 7, — kungörelsen (1962:277) om godkännande av vissa utländska körkort, se bilaga 8, kungörelsen (1973:707) om körkort för diplomater m.fl., se bilaga 9.

Den nyssnämnda 375 1 mom. vägtrafikförordningen motsvaras numera av 329 första stycket KKL, som bemyndigar regeringen att meddela fö- reskrifter om utländska körkorts giltighet i landet. I 3 & andra stycket KKF anges att om utländska körkort finns särskilda bestämmelser.

12.2. Godkännande av vissa utländska körkort

Efter Sveriges tillträde till Genevekonventionen utfärdades 1958 en kungö- relse (19582583) angående godkännande av körkort, som utfärdats i främ- mande stat. Denna kungörelse ersattes 1962 av kungörelsen (1962:277) om godkännande av vissa utländska körkort (bilaga 8). Denna kungörelse, som grundas på propositionen 19622155, har generell giltighet i fråga om utländskt nationellt körkort och utländskt internationellt körkort. Enligt 1962 års kungörelse får innehavaren av ett i annat land utfärdat och där gällande körkort här i landet föra motorfordon av det slag körkortet gäller på i huvudsak följande villkor. Körkortshavaren får inte under de tre sista förflutna åren ha vistats i Sverige mera än två år (25 a). Han får vidare inte samtidigt inneha gällande svenskt körkort eller under de sist förflutna tre åren ha innehaft svenskt körkort, vilket återkallats eller om—

händertagits av därtill behörig svensk myndighet (25 b). Vidare gäller ut- ländskt nationellt körkort inte för framförande av motorfordon i yrkesmässig trafik eller framförande av buss eller lastbil under yrkesutövning såsom förare för annans räkning, om fordonet är registrerat i Sverige (3 55).

I kungörelsen uppställs krav på bl. a. översättning av utländskt nationellt körkort. Om ett utländskt nationellt körkort är utfärdat på annat språk än engelska, franska, holländska, italienska, spanska eller tyska skall inneha- varen vara försedd med antingen ett intyg om körkortets äkthet och gil- tighetstid utfärdat enligt särskilt formulär eller en översättning av körkortet till något av nämnda språk eller till svenska, danska eller norska. Intyget eller översättningen skall utfärdas av myndighet eller sammanslutning som myndighet utsett (4 ©). I Sverige är Kungl. Automobilklubben och Motor- männens riksförbund bemyndigade att utfärda sådana intyg och översätt- ningar. Kungörelsen innehåller vidare bestämmelser om att även innehavare av utländskt körkort är skyldig att medöra det under färd, att uppvisa det för inspekterande personal samt att hålla det i läsligt skick (5 €).

Länsrätt kan efter anmälan av länsstyrelse besluta att utländskt körkort under viss tid inte skall medföra rätt att föra fordon i Sverige (6 å). Därvid tillämpas återkallelsegrunderna i KKL. I tillämpliga delar skall bestämmel- sernai KKL och KKF om återkallelse, spärrtid och varning tjäna till ledning. Om länsrätten beslutar att körkort under viss tid inte skall medföra rätt att föra fordon i Sverige, skall länsstyrelsen omhänderta körkortet och behålla det under den tid som innehavaren har fråntagits rätten att använda det eller till dess att vederbörande dessförinnan lämnar landet. Anteckning om beslutet skall, om det går, göras på körkortet. Dessutom skall anmälan om beslutet skyndsamt göras till kommunikationsdepartementet. Reglernai 23 & KKL och 505 KKF om omhändertagande av körkort gäller i tillämpliga delar även i fråga om utländska körkort.

12.3. Godkännande av nationella körkort i internordisk trafik

Vid sidan av den i föregående avsnitt redovisade generella regleringen av frågan om giltigheten av utländska körkort finns särregler for körkon, som utfärdats i våra grannländer. Dessa särregler återfinns i den under 12.1 nämn- da kungörelsen (1956z522) med vissa bestämmelser i anledning av över- enskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av motorfordon, m.m. (bilaga 6).

I Danmark, Finland eller Norge utfärdat och där gällande körkort och turistkörkort för motorfordon ger innehavaren rätt att vid tillfälligt uppehåll i Sverige, dock högst ett år, föra motorfordon av det slag som körkortet avser. Har körkortshavaren bosatt sig i Sverige gäller inte denna rätt. I fråga om motorfordon i yrkesmässig trafik gäller körkortet bara under förutsätt- ning att fordonet är registrerat i annat land än Sverige (3 5). Någor krav på översättning av körkort utfärdade i Danmark, Norge eller Finland finns inte.

Länsrätt får vägra godkännande av körkort för viss tid, om t. ex. kör- kortshavaren gjort sig skyldig till sådan trafikförseelse som enligt 16 & KKL

medför återkallelse av körkort (4 å). Bestämmelserna om återkallelse, spärrtid och varning i KKL och KKF tillämpas också beträffande nordiska körkort. Länsstyrelsen omhändertar körkortet vid vägrat godkännande och återsänder det till den myndighet som utfärdat det. Länsstyrelsen underrättar också den utfärdande myndigheten om orsaken till det vägrade godkännandet. Underrättelse skall också lämnas om varning som meddelats. Reglerna i 23 & KKL och 50 & KKF om omhändertagande av körkort gäller i tillämpliga delar också nordiska körkort.

12.4. Utbyte av utländskt körkort mot svenskt

Bestämmelser om utbyte av utländskt körkort mot svenskt finns i kungö- relsen (1962:262) om rätt för person, som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå förarprov (bilaga 7). Bak- grunden till bestämmelserna redovisas bl. a. i den i föregående avsnitt an- givna propositionen 1962:155.

Innehavare av gällande körkort utfärdat i Danmark, Finland, Island eller Norge som ”tager stadig hemvist” i Sverige får ges ett mot det innehavda körkortet svarande svenskt körkort utan att han behöver avlägga förarprov. Prövning av den medicinska och personliga lämpligheten sker dock.

Innehavare av annat utländskt körkort än nyss sagts kan också på mot- svarande sätt få byta till svenskt körkort. Härför krävs dock utöver den medicinska och personliga lämplighetsprövningen — att körkortshavaren un- der de senaste tolv månaderna i betydande omfattning fört motorfordon här i riket. När ansökan om körkortsbyte görs skall bifogas intyg av po- lismyndighet eller två trovärdiga personer utvisande i vilken omfattning och under vilka omständigheter sökanden fort motorfordon här i riket.

12.5. Internationella körkort

Enligt Pariskonventionen äger person i stat ansluten till konventionen rätt att i Sverige föra motorfordon om han innehar gällande internationellt kör- kort enligt konventionen. Om han har gällande nationellt körkort, är han dock berättigad att föra motorfordon, om förutsättningarna föreligger enligt kungörelsen (1962r277), som redovisas ovan under 12.2.

Genevekonventionen ger medborgare i stat som ratificerat konventionen rätt att med nationellt utfärdat, gällande körkort föra motorfordon i Sverige under högst ett år, om konventionens bestämmelser i övrigt är uppfyllda. Enligt konventionen har dock Sverige möjlighet att kräva att motorfor- donsförare från länder anslutna till konventionen skall ha 5. k. internationellt körkort. Sådana körkort utfärdas enligt fastställt formulär. Sverige har inte utnyttjat möjligheten att uppställa krav på internationellt körkort.

Internationellt körkort utfärdas av myndighet eller sammanslutning som myndigheten utsett. I Sverige har befogenheten att utfärda körkort av nyss- nämnt slag delegerats till Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas Hel- nykterhetsförbund, Motormännens riksförbund och Svenska Turistförening- en.

Utfärdas ett internationellt körkort på grundval av ett i Sverige, Danmark, Norge eller Finland utfärdat nationellt körkort skall i det internationella körkortet anges att detta inte gäller i nämnda länder.

12.6. Turistkörkort

Sedan den 1 januari 1973 utfärdas inte turistkörkort i Sverige. Enligt över- gångsbestämmelserna till den nya vägtrafiklagstiftningen år 1972 gäller dock fortfarande äldre bestämmelser i fråga om turistkörkort som utfärdats före utgången av år 1972.

Körkort av detta slag torde numera, med hänsyn till den omfattning i vilken nationella och internationella körkort godtas här i landet, knappast ha någon praktisk betydelse.

12.7. Körkort för diplomater m. fl.

Frågor om körkort för utländska diplomater m. fl. regleras i särskild ordning. Enligt kungörelsen (19731707) om körkort för diplomater m.fl. (bilaga 9) får utländsk medborgare, som tillhör diplomatisk eller konsulär represen- tation i Sverige, och medlem av dennes familj, om han innehar gällande utländskt nationellt körkort, utan hinder av bestämmelserna i körkorts- lagstiftningen om läkarintyg, lämplighetsintyg och förarprov tilldelas mot- svarande svenska körkort. Fråga om körkortstillstånd prövas av utrikes- departementet. Tillståndet förenas med de villkor som behövs. Väsentliga beslutsbefogenheter, som enligt den gängse körkortslagstiftningen ankom- mer på TSV, länsrätt eller länsstyrelse, ankommer när det gäller körkorts- havare, som avses i kungörelsen om körkort för diplomater m. fl., i stället på utrikesdepartementet.

12.8. Reformförslag m. m.

12.8.1. Framställning av överståthållarämbetet

I en framställning till Kungl. Maj:t den 1 september 1967 anförde över- ståthållarämbetet följande.

Enligt 2 % kungörelsen (1962:262) om rätt för person, som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå förarprov gäller att utomnordisk medborgare kan erhålla svenskt körkort endast såvida han under de senaste 12 månaderna i betydande omfattning fört motorfordon här i riket. Övergången till högertrafik och införande av nya vägmärken (internationella symboler) den 3 september 1967 innebar för Sveriges del en anpassning till internationellt gällande trafikregler, i allt fall på Europas fastland. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas om kravet på omfattande körning här i landet och skyldighet att förete intyg därom borde bibehållas. Bestämmelsen borde därför skyndsamt ses över.

Vid remissbehandlingen av framställningen anfördes bl. a. följande. RPS anslöt sig till förslaget om en översyn av den i framställningen på- talade paragrafen. RPS ansåg det dock tveksamt om en sådan översyn borde leda till ett slopande av kravet på att utländsk medborgare skall ha fört motorfordon häri riket viss tid innan han kan erhålla svenskt körkort utan att undergå förarprov. Däremot syntes det motiverat att den föreskrivna tiden 12 månader — väsentligt avkortades, exempelvis till tre månader. Ett bibehållande av en viss tidsgräns torde—enligt RPS vara nödvändigt dels för att olika länders trafikregler inte överensstämmer och dels för att man lättare skall kunna göra en urskiljning så att endast de får svenskt körkort som har för avsikt att mer stadigvarande vistas i riket och alltså har ett verkligt behov därav. RPS föreslog även en samlad översyn av lagstiftningen om utländska körkort.

Statens vägverk fann inte skäl att då företa en särskild översyn av den ifrågavarande bestämmelsen.

Länsstyrelserna i Stockholms län och Göteborg och Bohus län tillstyrkte över- ståthållarämbetets förslag.

Regeringen har genom beslut den 21 oktober 1976 överlämnat framställ- ningen till körkortsutredningen för övervägande i anslutning till utrednings- uppdraget i övrigt.

12.8.2. Framställning av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Ien framställning den 31 juli 1973 till kommunikationsdepartementet anhöll länsstyrelsen att den förut nämnda kungörelsen (1962z262) gjordes till fö- remål för översyn och omarbetning. Som grund för sin framställning åbe- ropade länsstyrelsen bl.a. följande.

För samtliga innehavare av utländska körkort gäller att de för att slippa undergå förarprov skall vara innehavare av utländskt körkort redan när de tar stadig hemvist här i landet. Utlänningar som far hem till sina hemland för en kortare tid exempelvis under semester och under den tiden skaffar sig utländska körkort är inte berättigade till denna förmån. Far de emellertid hem för en längre tid än semester kan de anses ha utflyttat ur landet och därefter ånyo tagit stadig hemvist där. Bestämmelsen om stadig hemvist kan ge upphov till svåra gränsdragningar och — i brist på anvisningar — godtyckliga beslut, åtminstone från sökandens synpunkt. I princip borde ett utländskt körkort kunna berättiga till svenskt körkort utan förarprov utan domicila inskränk— ningar.

Vid tiden för utarbetande av den departementspromemoria (dagtecknad den 28 september 1961) som låg till grund för nu förevarande kungörelse förekom åtminstone i ett europeiskt land att körkort kunde erhållas utan att prov därför avlades. PM- författaren ansåg därför att andra än nordiska körkort inte utan vidare skulle godtas "utan någon som helst komplettering i stället för bevis över förarprov" vid sökande av svenskt körkort. Han föreslog därför att innehavare av andra än nordiska körkort skulle genom intyg av polismyndighet eller av två trovärdiga personer styrka att vederbörande under de senaste tolv månaderna i betydande omfattning framfört mo- torfordon i Sverige.

Såsom förslaget lagts och accepterats innebär det i själva verket tolv månaders okontrollerad övningskörning, en i och för sig trafikfarlig bestämmelse. som dock måste jämföras med bestämmelsen i kungörelsen (1962z277) om godkännande av vissa utländska körkort. Enligt denna äger innehavare av utländskt körkort rätt att under två år i Sverige föra motorfordon.

I de av länsstyrelsen handlagda ärendena av nu ifrågavarande slag har det aldrig förekommit att företett intyg om körvana varit utfärdat av polismyndighet. Om in- tygsgivarna är trovärdiga eller ej kan länsstyrelsen inte pröva. De måste helt enkelt godtas. Bestämmelsen om körvana gynnar därför mindre samvetsömma personer som kanske uppvisar intyg med oriktigt innehåll.

Om intyg om körvana fortfarande skall krävas i någon form bör trafiksäkerhetsverket svara härför.

Vidare finns det i Sydeuropa och Asien länder där invånarna utan större besvär och kostnader kan erhålla falska körkort. Ett intyg från vederbörandes officiella re- presentation i Sverige om att körkortet är äkta skulle vara av värde. I de fall kör- kortsinnehavaren vistas här som politisk flykting är denna utväg dock inte framkomlig. Vid remissbehandlingen av länsstyrelsens framställning anfördes i huvudsak följande.

RPS hänvisade till sitt yttrande i anledning av överståthållarämbetets förut redovisade framställning (se 12.8.1) samt tillade. Nuvarande bestämmelser omfattar såväl personer från annan stat som svenska medborgare som in- nehar i annan stat utfärdat körkort. För att hindra att körkortskungörelsens bestämmelser kringgås synes det lämpligt att ifrågavarande kungörelse en- dast blir tillämplig på person från annan stat.

Kungörelsens nuvarande bestämmelser är tillämpliga på den som tar sta- digt hemvist i Sverige. Sökande av svenskt körkort skall inneha i annan stat utfärdat körkort som är gällande vid den tid då han tar stadigt hemvist i riket.

Begreppet "tager stadig hemvist” borde enligt RPS utbytas mot annan lydelse, varav framgår att körkortssökanden är varaktigt bosatt i Sverige. Den som vill utnyttja den möjlighet kungörelsen ger att erhålla svenskt körkort utan att undergå förarprov kan efter en tids vistelse här i riket återvända till hemlandet och förvärva körkort eller komplettera sin behö- righet att föra motorfordon och återkomma hit med i hemlandet gällande körkort. Vid ansökan om svenskt körkort kan han göra gällande att han först efter återvändandet tagit stadigt hemvist i Sverige.

På grund av förut nämnda svårigheter att avgöra när en person från annan stat varaktigt bosätter sig här syntes enligt RPS krav på ”stadig hemvist” inte böra uppställas. Prövningen av ansökan om svenskt körkort kunde i stället omfatta sökandens behov av sådant körkort och hans anknytning till Sverige efter inresan. Om kravet på att sökande med intyg skall styrka att han här i riket under viss tid fört fordon skall bestå syntes också tveksamt. Då varje person från annan stat är berättigad att under två år föra sådant fordon som hans körkort är gällande för i hemlandet kunde det enligt RPS” mening framstå som en onödig åtgärd att efter relativt lång tid förete intyg om körvana i Sverige vid sökande av svenskt körkort. Skulle det emellertid anses nödvändigt med intyg torde tiden kunna avkortas från nuvarande tolv till förslagsvis tre månader. Intygsgivarna bör i så fall vara två trovärdiga personer som känner till under vilka omständigheter sökanden fört fordon här i riket. Personernas trovärdighet och förmåga att bedöma sökandens körvana borde intygas av polismyndighet.

Enligt nuvarande bestämmelser skall sökandens utländska körkort, om så lämpligen kan ske, förses med anteckning om att svenskt körkort ut- färdats. Då flera andra staters körkort — i likhet med de svenska — är så

utformade att möjlighet till sådan anteckning inte föreligger ansåg RPS att ett annat förfarande borde tillämpas. Den som erhållit svenskt körkort borde därefter inte kunna åberopa sitt i annan stat utfärdade körkort som be- hörighetshandling för förande av motorfordon. Det sistnämnda körkortet borde därför av körkortsmyndigheten behållas och makuleras i samband med utlämnandet av det svenska körkortet.

Förslaget att avskaffa kravet på intyg om körvana tillstyrktes av TSV, som emellertid avstyrkte förslagen i övrigt.

Länsstyrelsen iStockho/ms län anförde bl. a. De påtalade problemen i sam- band med byte från utländskt till svenskt körkort förelåg främst vid utbyte av körkort utfärdade i de nordiska länderna och då i synnerhet när fråga är om körkort utfärdade i Finland. Invandringen från Finland är av be- tydande omfattning och det torde ofta förekomma att finländska medborgare vistas i hemlandet längre eller kortare perioder efter det att de tagit stadigt hemvist i Sverige utan att på nytt kyrkoskriva sig i hemlandet. Vidare kan tidpunkten för kyrkoskrivningen i Sverige efter ankomsten hit variera från fall till fall. Eftersom villkoren för att erhålla körkort torde vara likartade i alla de nordiska länderna borde kravet på att körkortet skall vara utfärdat i hemlandet innan sökanden tagit stadigt hemvist här i riket slopas när fråga är om utbyte av nordiska körkort. En sådan åtgärd skulle också stå i samklang med det allt mer utvidgade samarbetet mellan de nordiska län- derna på olika områden. De nuvarande intygen om körvana fyllde enligt denna länsstyrelses uppfattning en viss funktion. Att koppla in trafiksä- kerhetsverket syntes inte vara erforderligt. I vad slutligen gällde frågan om de utländska körkortens äkthet ansåg länstyrelsen att de förslag som fram- lagts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län skulle innebära risk för allvarliga fördröjningar av ärenden om utbyte samt förorsaka allmänheten onödigt stora besvär. Enligt denna länsstyrelses mening borde fråga om utländska körkorts äkthet såsom hittills prövas först när misstanke om för— falskning föreligger.

Länsstyrelsen iMalmöhus län anslöt sig till de remitterade förslagen samt anförde bl. a. För att hindra att möjligheten att utbyta utländska körkort missbrukas borde utbyte inte medges för dem som under de sist förflutna tre åren vistats i Sverige mer än två år. Denna inskränkning borde dock inte omfatta innehavare av körkort. vilket utfärdats utomlands innan in- nehavaren tagit stadigt hemvist i Sverige.

Förslagen avstyrktes av länsstyrelsen i Västernorrlands län. För att få till stånd enhetlig praxis vid tillämpningen av utbyteskungörelsen efterlyste länsstyrelsen centrala anvisningar.

Också denna framställning har genom beslut av regeringen den 21 oktober 1976 överlämnats till körkortsutredningen för övervägande i anslutning till utredningsuppdraget.

12.8.3. Nordisk kommitté för vägtrafiklagstiftning (NK V)

På initiativ av Nordiska rådet har på nordiskt plan utförts ett uredningsarbete som lett till förslag att nordiskt nationellt körkort skall gälla i annat nordiskt land även sedan innehavaren har fast bosatt sig i detta.1 Vid remissbe- handlingen av betänkandet uttalades genomgående i de olika länderna —

1 Arbetet utfördes av en ämbetsmannakommitté med representanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige samt redovi- sades i betänkandet Nordisk gyldighet av forerkort (Nordisk udred- ningsserie 1969z7).

Danmark, Finland, Norge och Sverige en positiv inställning till förslaget. Nordiska rådet hemställde i rekommendation till regeringarna att genomföra den föreslagna ordningen. Nordisk kommitté för vägtrafiklagstiftning (NKV) har i rapporten Körkort i Norden behandlat vissa tillämpningsfrågor som aktualiseras vid nordisk giltighet av körkort.

NKV framhöll att om körkortet blir giltigt i besökslandet även efter det att körkortshavaren bosatt sig i detta blir förarens anknytning till det ut- färdande landet i ett stort antal fall minimal. Bl.a. med hänsyn härtill be- dömdes det lämpligt att lägga behörigheten att återkalla körkortet på myn- digheterna i bosättningslandet, dvs. det land där föraren är kyrkobokförd.

Beträffande frågan vilken lagstiftning — utfärdandelandets eller bosätt- ningslandets — som skall tillämpas anförde NKV, att med den anknytning som föraren i regel fått till bosättningslandet är det rimligt att detta lands lagstiftning tillämpas. En sådan ordning menade NKV också vara lättast att tillämpa för körkortsmyndigheterna. Den skulle även ge de bästa möj- ligheterna till en riktig bedömning.

När det gäller de medicinska körkortskraven framhöll NKV att det råder vissa skillnader mellan länderna. I—Iar förare med viss medicinsk defekt fått körkort i ett nordiskt land enligt dess lagstiftning var det enligt NKV:s mening orimligt att körkortet på grund av samma defekt återkallades i annat nordiskt land som han flyttade till, om det rörde sig om mindre skillnader mellan kraven i det utfärdande landet resp. bosättningslandet. I stället borde ett avgörande ske från fall till fall med beaktande av defektens art, den tid föraren vistats i det nya bosättningslandet och lagstiftningen såväl i detta land som det land där körkortet utfärdats.

Vad som bestämts i bosättningslandet i återkallelseärendet skulle enligt förslaget gälla i princip även i annat nordiskt land som körkortshavaren flyttade till. Vissa möjligheter att sätta ned en mycket lång återkallelsetid borde dock finnas i det nya bosättningslandet.

NKV föreslog också att sedan återkallelsetiden löpt ut prövning av frågan om nytt körkort skulle ske i bosättningslandet även om detta var ett annat än det där körkortet återkallades.

Även utbyte och förnyelse av körkort föreslogs ske i bosättningslandet. Genomgående hade NKV som huvudregel valt att körkortsärendet skulle behandlas i det land där körkortshavaren var bosatt och enligt det landets lagstiftning, dvs. domicilprincipen hade förordats. NKV konstaterade att ärendena kunde handläggas snabbt genom de föreslagna reglerna. Den en- skilde och körkortsmyndigheten kunde lätt ta kontakt med varandra. Ären- dena prövades i det land där utredningen gjordes. Allt detta var enligt NKV:s mening väsentliga omständigheter från såväl trafiksäkerhets- som rättssä- kerhetssynpunkter.

I linje med den förordade domicilprincipen föreslog NKV också att frågan om nytt körkort för någon som är bosatt i nordiskt land skulle prövas i bosättningslandet och enligt dess lagstiftning även i fall då vederbörande inte tidigare haft körkort.

I fråga om genomförandet av förslaget framhöll NKV att ett samtidigt genomförande i Danmark, Finland, Norge och Sverige givetvis var en klar fördel men att det kunde vara svårt att uppnå en sådan koordination. Re- formen kunde emellertid fullföljas genom att varje enskilt land införde reg-

lema i sin lagstiftning vid lämpligt tillfälle utan att invänta lagstiftnings- proceduren i de andra länderna. Denna lösning_var också den som snabbast ledde till resultat.

NKV:s förslag fick vid remissbehandlingen allmänt ett positivt motta- gande. Det rådde nästan total enighet om att ett nordiskt körkort borde bli giltigt i annat nordiskt land som föraren flyttat till. Även när det gällde principerna i övrigt anslöt sig remissinstanserna med enstaka undantag till förslaget. Nordiska rådet har rekommenderat (rek. 3/76) att förslagen genomförs snarast möjligt.

I proposition 1975/76:155 biträdde departementschefen principerna i NKV:s förslag angående nordiska körkort samt anförde bl. a.

Det lagstiftningsarbete som fortlöpande pågår i de olika länderna kan givetvis visa sig böra leda till vissa modilikationer i detaljerna av de internordiska regler som bör gälla. Nordiska trafiksäkerhetsrådet och NKV följer det vidare koordinations— arbetet. 1 det sammanhanget får också övervägas hur man skall förfara med innehavare av nordiskt körkort som före bestämmelsernas ikraftträdande har bosatt sig i annat nordiskt land och erhållit körkort även där med stöd av de nordiska utbytesreglema. Därvid bör eftersträvas att vederbörande kommer att ha endast ett giltigt nordiskt körkort. I överensstämmelse med de av NKV förordade principerna torde därvid det senast erhållna körkortet böra bli gällande. Detta innebär att tidigare erhållet körkort i nordiskt land, vilket kort föraren innehar jämsides med ett senare utfärdat i den mån förhållandet är känt för körkortsmyndigheten bör återkallas. Så kan exempelvis ske i samband med att en körkortsåtgärd aktualiseras eller att tioårsutbytet av de svenska körkorten skall ske. Jag vill också förorda att man snarast inför den ordningen vid utbyte av nordiskt körkort mot svenskt sådant att körkortsmyndigheten behåller det utbytta kortet och underrättar körkortsmyndigheten i det utfärdande landet om utbytet.

Propositionens innehåll beträffande förslag i fråga om internordiska kör- kortsfrågor gav inte trafikutskottet (TU 1975/76128) anledning till erinran eller särskilt uttalande. Riksdagen godkände utlåtandet (rskr 1975/761390).

12.8.4. Något om körkortssystemen i Danmark, Finland och Norge

Som bakgrund till diskussionen i det följande avsnittet 1292 kan det vara lämpligt att helt kort orientera om några i sammanhanget väsentliga delar av körkortssystemen i de olika länderna. Vid behandlingen av de olika delfrågorna i det nyss nämnda avsnittet finns det sedan anledning att åter- komma till en del mer detaljbetonade skillnader i reglerna.

Körkortsreglerna i Danmark, Finland, Norge och Sverige ärinte helt över- ensstämmande. I fråga om indelningen i körkortsklasser gäller att Finland och Sverige och numera (fr. o. m. den 1 maj 1977) även Danmark tillämpar Wienkonventionens regler. Norge har däremot för närvarande en från övriga berörda länder avvikande klassindelning. Enligt uppgift från samferdsels- departementet i Norge skall emellertid en körkortsreform träda i kraft den 1 oktober 1978. Denna reform innebär bl. a. att Norge övergår till den in- delningsgrund som gäller enligt Wienkonventionen.

Finland och Sverige har centrala körkortsregister. I Danmark registreras däremot förhållanden av betydelse i körkortshänseende dels lokalt hos po- lisen och dels centralt i rigsregistraturen. Sålunda registreras utfärdande av

körkort lokalt hos polisen. Återkallelse av körkort och olika förseelser re- gistreras dels lokalt hos polisen, dels centralt i rigsregistraturen. Det mest betydelsefulla registret i körkortssammanhang är rigsregistraturen. där de flesta förhållanden av betydelse för bedömningen av en körkortsfråga införs. Även återkallelse av utländska körkort registreras där. Registreringen sker enligt huvudregeln på personnummer. I Danmark saknas således ett centralt register för utfärdade körkort. Planer på ett sådant register finns men har av ekonomiska skäl hittills inte kunnat förverkligas. Enligt uppgift från faerdselssikkerhedsafdelingen vid justitsmlnisteriet i Danmark kommer eventuellt att anslås medel för införande 1979 av ett centralt körkorts- register. Avsaknaden av ett centralt körkortsregister har av de danska myn- digheterna ansetts utgöra hinder för att i Danmark införa förslaget om nord- isk giltighet av körkort. Den danska regeringen har emellertid bemyndigande att genomföra förslaget).

Enligt uppgift från samferdselsdepartementet i Norge införs fr. o. m. den 1 juli 1978 ett centralt körkortsregister i Norge. Uppgift saknas om utform- ningen av registret. I Finland inleddes central registrering den 1 juni 1972 med hjälp av ADB. Registrering sker på personnummer. Sedan äldre körkort förnyats skall registret från den 1 juli 1977 innehålla uppgifter om alla körkort. Utländska körkort registreras inte. Förutom körkortshavarens personupp- gifter innehåller registret uppgifter om bl. a. de fordonsklasser som körkortet gäller för, specialvillkor, återkallelse, straff och andra påföljder som kör— kortshavaren dömts för enligt lagen om vägtrafik eller med stöd därav ut- färdade bestämmelser. Dessutom innehåller registret uppgifter om de kör- kortslösa som dömts för körning utan körkort, rattfylleri eller grov ovar- samhet i trafik. Uppgifter om trafiköverträdelser, för vilka dom har med- delats i Finland, registreras oberoende av körkortets utgivningsland. Redan i detta sammanhang kan anmärkas att Finland 1972 införde giltighet av körkort från övriga nordiska länder. Förberedelserna för reformen ansågs emellertid inte vara tillräckliga, varför den nya ordningen upphävdes efter sex månader.

En samlad redogörelse för körkortsreglerna i de olika länderna finns i NKV:s rapport 6 ”Körkort i Norden”. Denna rapport presenterades emel- lertid i maj 1974, varför uppgifterna i rapporten inte är i alla delar aktuella.

12.8.5. Några iakttagelser från tillämpningen av gällande regler

Som framgått av 12.3 ger ett i Danmark, Finland eller Norge utfärdat och där gällande körkort för motorfordon innehavaren rätt att vid tillfälligt uppe- håll i Sverige, dock högst ett år, föra motorfordon av det slag som körkortet avser. I stället för den nu angivna ettårsfristen tillämpas emellertid i praktiken

*Det mms förslag om att i enlighet med 1962 års kungörelse (19621277) en tvåårsfrist. Den formella inom EG_0mrådet regeln och den praktiska tillämpningen stämmer alltså inte överens. Genom- genomföra någon form av förs förslaget om nordisk giltighet av körkort — redovisat under 12 8.2 gemensamt körkort. faller emellertid hela detta problem bort.

Även i det sammanhanget . . .. .. . .. är avsaknaden av centralt Det 1 2 5 a) l kungörelsen (1962:277) om godkännande av Vissa utländska

körkortsregisterhinderför körkort uppställda rekvisitet ”vistats i Sverige i mera än två år” har givit Danmark att t.v.genom- upphov till tveksamhet. Har t. ex. innehavare av utländskt körkor. före föra den nya ordningen tvåårsperiodens utgång under viss tid avbrutit vistelsen i riket men därefter

återvänt inom treårsfristen har en del myndigheter inte beaktat avbrottet utan ansett förande av körkortspliktigt motorfordon efter det att två år för- flutit från det vederbörande inkom i riket som olovlig körning. Andra myn- digheter har i en sådan situation avräknat vistelsen utom riket, i vart fall om vistelsen varat längre än vad som kan anses som normal semester eller liknande.

Behovet av belastningsregistrering när det gäller utländska körkortshavare har påtalats i olika sammanhang. En närmare redogörelse i denna del åter- finns i avsnittet 13.4.

12.9. Överväganden

Som framgått av avsnittet 12.8 har kritik riktats mot regelsystemet i fråga om utländska körkort. Svårigheter har visat sig främst när det gäller att avgöra om ett åberopat utländskt körkort är äkta, hur lång giltighetstid det har och vilka fordon som körkortet ger innehavaren rätt att föra i Sverige. Man har även ansett att systemet är svåröverskådligt och i viss mån mot- sägelsefullt. Detta har lett till praktiska svårigheter att tillämpa reglerna. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för RPS och TSV samt några länsstyrelser och polismyndigheter har i allt väsentligt vitsordats riktigheten i den framförda kritiken.

Som framgått av det förut anförda är utgångsläget ganska olika i Norden å ena sidan och övriga länder å andra sidan. I det följande behandlas därför först den nordiska frågan och därefter frågan vad som kan göras beträffande körkort från utomnordiska länder.

12.9.1. Beträffande de nordiska förhållandena

Som redovisats ovan — avsnitt 12.8.3 — finns förslag om att nordiskt nationellt körkort skall gälla i annat nordiskt land även sedan innehavaren har fast bosatt sig i detta.

NKV har i rapporten Körkort i Norden behandlat vissa tillämpningsfrågor som aktualiseras vid nordisk giltighet av körkort. Genomgående har NKV som huvudregel valt att körkortsärendet skall behandlas i det land där kör- kortshavaren är bosatt och enligt det landets lagstiftning, dvs. domicilprin- cipen har förordats.

De nu nämnda förslagen har vid remissbehandlingen allmänt fått ett po- sitivt mottagande.

När det gäller genomförandet av förslagen framhöll NKV att ett samtidigt genomförande i Danmark, Finland, Norge och Sverige givetvis var en klar fördel men att det kunde vara svårt att uppnå en sådan koordination. Re- formen kunde emellertid fullföljas genom att varje enskilt land införde reg- lerna i sin lagstiftning vid lämpligt tillfälle utan att invänta lagstiftnings- proceduren i de andra länderna. En sådan lösning skulle också snabbast leda till resultat. I denna del uttalade departementschefen (prop. 1975/76:155 s. 131) att han biträdde principerna i NKV:s förslag angående nordiska kör- kort och framhöll att Nordiska trafiksäkerhetsrådet och NKV följde det

vidare koordinationsarbetet. Departementschefen förutsatte, att man i detta sammanhang också fick överväga vissa övergångsproblem.

Det nyss nämnda förslaget har alltså godtagits av statsmakterna i Sverige. Utredningen behandlar i det följande förutsättningarna för införande av för- slaget i Sverige som första land. Som framgått av uppgifterna i avsnittet 12.8.4 kommer på sikt att i det stora hela råda harmoni mellan körkons— reglerna i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det enda större problemet är att Danmark tills vidare saknar ett i alla delar centralt körkortsregister. I den fortsatta diskussionen utgår utredningen från det läge som råder efter det att Norge den 1 oktober 1978 genomfört den körkortsreform som nyss nämnts. Därigenom begränsas problemet avsevärt.

En ordning som innebär att danska, finländska och norska körkort får giltighet i Sverige även sedan innehavaren fast bosatt sig här, för dock med sig ett antal problem, bl. a. frågor om

— när fast bosättning skall anses föreligga, — giltighetstid och körkortsklasser, vilket lands myndigheter, som skall företa prövning, och vilket lands lagstiftning som skall tillämpas, när det gäller körkortsåtgärder med an- ledning av olika förseelser, t. ex. varning och återkallelse, utfärdande av nytt körkort efter t. ex. återkallelse eller sedan innehavaren tappat sitt körkort, registrering av körkort och belastningar, — förarbehörighet i yrkesmässig trafik.

Utredningen behandlar i fortsättningen de olika frågorna var för sig.

När skall fast bosättning anses föreligga?

F. n. gäller enligt kungörelsen (1956z522) med vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av mo- torfordon, m. m. att nordiska körkort godkänns bara vid tillfälligt uppehåll i Sverige (3 & första stycket). I samma paragrafs tredje stycke undantas ut- tryckligen körkortshavare som har eller tager stadigt hemvist här i riket.

Utbytesförmånen för nordiska körkortshavare gäller enligt l % utbytes- förordningen (1962:262) dem som tager fast hemvist här.

Om det grundläggande förslaget om internordisk giltighet av nordiska körkort godtas, dvs. om man i Sverige godtar danska, finska och norska körkort även efter att innehavaren tagit fast bosättning här, behövs klara kriterier när fast bosättning skall anses föreligga. Dessa körkort blir ju efter reformen ”permanent” gällande i Sverige och det måste slås fast vilka kör- kortsregler som skall gälla för dessa körkort. Klara kriterier på fast bosättning behövs därför.

NKV har i sin rapport funnit lämpligt att knyta bosättningsbegreppet till reglerna om folkbokföringen. För bedömningen av förslaget bör därför uppmärksammas vilka folkbokföringsregler som gäller vid flyttning inom Norden.

Vid internordisk flyttning finns särskilda folkbokföringsregler, nämligen i kungörelsen (1969:493) om folkbokföring vid internordisk flyttning (ändrad

1970:342 och 1972:419). Kungörelsen gäller den som flyttar till Sverige från Danmark, Finland, Island eller Norge eller från Sverige till något av dessa länder. Den som anmäler inflyttning skall inom två veckor efter inflyttningen lämna pastorsämbetet internordiskt flyttningsbetyg, utfärdat av lokal re- gistreringsmyndighet i utflyttningslandet, och blankett till internordiskt flyttningsbevis. Beslutar pastorsämbetet att kyrkoskriva någon som flyttat in skall pastorsämbetet sända internordiskt flyttningsbevis till den registre- ringsmyndighet som utfärdat flyttningsbeviset. Särskilda regler finns bl. a. för de fall då pastorsämbetet beslutat att ej kyrkobokföra den som anmält inflyttning. Vid utflyttning gäller motsvarande regler.

Utredningen, som ansluter sig till NKV:s principförslag i denna del, anser att körkortshavare från Danmark, Finland och Norge vid tillämpningen av internordiska körkortsbestämmelser skall anses bosatt här i landet under förutsättning att han är kyrkobokförd här enligt de nyss redovisade reglerna.

K örkorts giltighetstid

Danska och finska körkort gäller till dess innehavaren fyllt 70 år. I Finland gäller dessutom att prövning av att medicinska krav är uppfyllda skall göras vart femte år från och med det år körkortshavaren fyllt 45 år.

Norskt körkort gäller i tio år. I de övre åldersskikten utfärdas i Danmark, Finland och Norge körkort med kortare giltighetstid än som nyss sagts. Dessutom kan liksom i Sverige — körkort utfärdas på särskilda villkor, som innebär begränsad giltighet, t.ex. av medicinska skäl.

Svenskt körkort gäller i praktiken under innehavarens livstid även om själva körkortshandlingen skall bytas ut vart tionde år.

Utredningen anser att danskt, finskt och norskt körkort bör gälla i Sverige i enlighet med sitt innehåll. Detta gäller även giltighetstiden.

Körkortsklasserna

När den aviserade körkortsreformen i Norge trätt i kraft den 1 oktober 1978 tillämpar alla berörda nordiska länder Wienkonventionens regler om körkortsklasser. Detta innebär emellertid inte att det kommer att råda full- ständig parallellitet mellan körkorten i Danmark, Finland och Norge å ena och i Sverige å andra sidan. I såväl den finska som den svenska lagstiftningen föreskrivs t. ex. att endast vissa kombinationer är tillåtna. Dessa kombi- nationer överensstämmer inte helt.

Enligt utredningens mening bör ett danskt, finskt eller norskt körkort ge samma behörighet i Sverige som i utfärdandelandet, även om utfär- dandelandets exakta bokstavskombination inte återfinns i de svenska kör- kortsreglerna.

Återkallelseförfarandet

Enligt nuvarande ordning för återkallelse av körkort från Danmark, Finland eller Norge vägras godkännande av körkortet här, varefter körkortsmyn-

digheterna i utfärdandelandet underrättas. Avsikten är att de därvid skall ta ställning till frågan om körkortet skall återkallas helt och hållet. Den ordningen passar in i ett system, där körkortet godtas i princip endast om körkortshavaren vistas här tillfälligt.

Utifrån förslaget om nordisk giltighet av körkort har NKV förordat att fråga om återkallelse av körkort prövas i bosättningslandet och enligt det landets lagstiftning. Vad som bestämts i återkallelseärendet bör enligt NKV gälla i annat nordiskt land.

Särskilt i ett avseende kan diskuteras om bosättningslandets lagstiftning skall tillämpas undantagslöst, nämligen i fråga om de medicinska kraven för körkortsinnehav. Det finns vissa skillnader mellan berörda länder i detta hänseende. I den delen ansåg NKV att ett avgörande fick ske från fall till fall med beaktande av defektens art, den tid körkortshavaren vistas i det nya bosättningslandet och lagstiftningen såväl i detta land som i det land där körkortet utfärdats.

Om man inför den ordningen att danskt, finskt och norskt körkort godtas i Sverige även sedan innehavaren fast bosatt sig här, bör enligt utredningens mening gälla de nyss redovisade, av NKV föreslagna principerna, nämligen att fråga om återkallelse prövas här enligt svensk lagstiftning med visst undantag för de medicinska kraven.

De nyss sagda principerna för återkallelse kan föra med sig problem om Sverige ensidigt och först genomför förslaget om giltighet av körkort. Åter- kallelsebesluten får därvid rättsverkningar bara i Sverige. Körkortsmyndig- heterna i det utfärdande landet kan då komma till uppfattningen att körkortet inte skall återkallas. En sådan konflikt mellan de olika ländernas myn- digheter kan körkortshavaren utnyttja på obehörigt sätt. Genom bilaterala överenskommelser med Danmark, Finland och Norge bör emellertid en sådan ordning kunna åstadkommas att i Sverige enligt svensk rätt beslutad återkallelse av körkort utfärdat i något av nyssnämnda länder får. om in- nehavaren är fast bosatt i Sverige, giltighet i övriga berörda länder. Detsamma bör också gälla vad som har bestämts om återkallelsetid eller tidpunkt för utfärdande av nytt körkort. Överenskommelser bör även reglera det fallet att en dansk, finländare eller norrman, som är fast bosatt i Sverige, tillfälligt vistas i annat nordiskt land, när det är aktuellt med återkallelse Därvid bör myndigheterna i det land där personen tillfälligt vistas ha möjlighet att enligt sin lagstiftning omhänderta körkortet i avvaktan på att återkal- lelsefrågan prövas i bosättningslandet, i detta fall Sverige.

Nytt körkort I föregående avsnitt har utredningen förordat att återkallelse i bosättnings- landet, Sverige, skall gälla ocksåi annat nordiskt land. När återkalielsetiden löpt ut uppkommer bl.a. fråga om vilket lands körkort föraren skall ha. Olika regler gäller i de berörda länderna i fråga om återfående eller erhållande av nytt körkort efter återkallelse. Olikheterna gäller främst reglerna om krav på nytt förarprov, nytt läkarintyg m.m.

I enlighet med de principer NKV förordat i detta hänseende anser ut- redningen att prövningen bör göras i Sverige, om bosättningen lär består, och då enligt svenska regler. Likaså bör för att enhetlighet skall råda

—- samma fommregler gälla när körkort söks för första gången av en här i Sverige fast bosatt dansk, finländare eller norrman. De svenska körkorts- reglerna bör även i sistnämnda fall tillämpas.

När giltighetstiden löpt ut för t. ex. ett danskt eller finskt körkort bör det, om innehavaren är fast bosatt här, bytas ut mot svenskt körkort enligt svenska regler om förnyelse av körkort.

Behov av nytt körkort uppkommer också när någon tappat sitt körkort. Om det därvid rör sig om en dansk, finländare eller norrman, som är fast bosatt i Sverige och tappat sitt nationella körkort, bör nytt körkort utfärdas i Sverige enligt svensk lagstiftning.

Som framgått under 12.8.4. motsvarar inte körkortsklasserna i de nordiska länderna varandra helt. Med den nyss förordade ordningen vid utfärdande av duplettkörkort kan körkortshavaren därför riskera att få ett körkort med lägre behörighet än det gamla körkortet. För att undvika olägenheter av detta slag kan det ifrågasättas om det inte i undantagsfall bör finnas en alternativ möjlighet för föraren att i utfärdandelandet få nytt körkort av den typ som motsvarar det gamla.

Om man inför en ordning med två möjligheter till utbyte måste hindras att föraren obehörigt utnyttjar möjligheterna och begär nytt körkort både i utfärdandelandet och i Sverige. Ett sätt att förhindra sådant obehörigt utnyttjande kan vara att föraren vid ansökan i utfärdandelandet (t. ex. Norge) om nytt körkort företer bevis om att ansökningen lämnats för registrering i det svenska körkortsregistret. En sådan registrering skulle utgöra spärr mot att duplett utfärdas här. En förutsättning för att spärren skall bli effektiv är emellertid att utfärdandelandet kräver bevis om nyss angiven registrering, vilket torde fordra bilaterala överenskommelser. En alternativ möjlighet att undvika olägenheter av nyss nämnt slag är att körkortsklasserna i de nordiska länderna bringas att överensstämma.

Som redovisats ovan i avsnittet 12.4 finns möjligheter att utan nytt fö- rarprov byta nordiskt körkort mot svenskt. Motsvarande regler finns i övriga nu berörda nordiska staterl. Genomförs principen att danska, finska och norska körkort får giltighet här även sedan innehavaren fast bosatt sig här torde utbyten utöver vad som nyss sagts om fall när körkortets giltighetstid löpt ut eller när vederbörande skall ha duplettkörkort inte behövas i någon större utsträckning. Möjlighet till utbyte utöver nyss sagda fall bör dock finnas. Många gånger kan det vara praktiskt för innehavare av utländskt körkort att förvärva körkort som utfärdats i bosättningslandet, i detta fall Sverige. Vad som i det föregående sagts om erhållande av duplettkörkort bör gälla även i dessa fall. Något krav på läkar- och lämplighetsundersökning torde härvid inte behöva uppställas.

När nytt körkort utfärdas bör det gamla lämnas i utbyte eller makuleras. Det bör inte få förekomma att körkortshavaren har mer än ett körkort.

Registreringsfrågor

En kortfattad redogörelse för reglerna om körkortsregistrering i berörda län- der har lämnats i avsnittet 12.8.4. Motsvarande svenska regler redovisas i avsnitt 13 om registrering. Som framgår av sistnämnda avsnitt har ut- redningen föreslagit en generell regel om registrering av brottsbelastningar

1 I Danmark t. o. m. utan vare sig ny läkar- eller lämplighetsundersök- ning.

som gäller innehavare av utländska körkort. Detta avsnitt ägnas de regi- streringsfrågor som blir följden av en ordning som innebär att danska, finska och norska körkort ges giltighet här även sedan innehavaren fast bosatt sig här.

En första fråga är om det finns anledning att registrera alla innehavare av danska, finska och norska körkort, vilka är fast bosatta här, eller om det räcker med en tillfredsställande belastningsregistrering.

Mot den förra, mer omfattande körkortsregistreringen kan anföras att den blir för omständlig att genomföra eller i vart fall att motsvarande upp- gifter enklare kan fås från utfärdandelandet. Blir så småningom byte till svenskt körkort av någon anledning aktuellt, införs det nya svenska körkortet i körkortsregistret.

Till förmån för den mer omfattande körkortsregistreringen talar att det är värdefullt att i det svenska körkortsregistret ha uppgift om alla körkort med ”permanent” giltighet. Bosättningslandets dvs. i detta fall Sveriges — körkortsregler skall ju i princip fullt ut tillämpas på de nordiska körkorten, t. ex. vid utbyte. Registrering av nu ifrågavarande slag behöver vidare inte bli omständlig. Den kan smidigt klaras av genom att körkortshavaren i samband med kyrkoskrivningen här —jfr avsnittet 12.9.1 lämnar uppgift om sitt körkort, vilken uppgift sedan pastorsämbetet resp. lokala skatte— myndigheten i Stockholm, Göteborg och Malmö vidarebefordrar till resp. länsstyrelse.

Övervägande skäl synes enligt utredningen tala för registrering även av sådana nordiska körkort vars innehavare är fast bosatta här.

Nästa fråga är då hur belastningsregistreringen bör utformas. Som in- ledningsvis nämnts föreslår utredningen i avsnittet 14 en generell regel om registrering av utländska körkortshavare, som här i riket ådragit sig brotts- belastningar. Läget blir emellertid ett annat när det gäller de nu behandlade nordiska körkorten. Dessa får ju ”permanent” giltighet här. Dessutom blir de svenska körkortsreglerna i princip fullt ut tillämpliga på dessa körkort. Mot bakgrund härav måste kravet på belastningsregistrering ställas högre beträffande nordiska körkort än vad som är fallet med övriga utländska körkort. Registreringen kan ske enligt flera alternativ.

Ett alternativ är att vid ”nordbons” bosättning här föra över till det svenska registret de belastningar som finns i utfärdandelandet. I utfärdandelandets register anges t. ex. ”utflyttad till Sverige” med uppgift om tidpunkten. De gamla uppgifterna bevaras i utfärdandelandets register enligt det landets regler och nya uppgifter — efter utflyttningen styrs över till bosättnings- landet.

En nackdel med denna ordning är att om bosättningen ofta växlar mellan nordiska länder kommer även registreringsuppgifterna att vandra fram och tillbaka. Vidare skulle denna ordning förutsätta ett i princip nytt ADB- system. Ett sådant system skulle kräva orimligt stora resurser och kostnader. En fördel med ordningen är att man eliminerar olägenheten av att Danmark har belastningsregistreringen både lokalt hos polisen och centralt i rigsre- gistraturen.

Ett andra alternativ är att belastningar registreras i utfärdandelandet även efter att ”nordbon” fast bosatt sig i Sverige. En sådan ordning förutsätter väl fungerande kommunikationer mellan ländernas register. I förhållande

till Danmark, som enligt det nyss sagda har även lokal registrering, upp— k)mmer särskilda problem. För att komma till rätta med dem fordras över- enskommelse med Danmark att central dansk myndighet förmedlar be- hövliga uppgifter. En fördel med detta andra alternativ är att även om flytt- n ngarna mellan nordiska länder är täta så finns belastningsuppgifterna kvar på ett ställe, i utfärdandelandets register.

Ett tredje alternativ att tillgodose kravet på belastningsregistrering i de nJ diskuterade fallen vore att söka hitta en praktisk lösning någon form av kompromiss mellan de nyss skisserade alternativen — intill dess samtliga berörda nordiska länder infört nordisk giltighet av körkort. Man skulle därvid kunna utgå från den inledningsvis nämnda allmänna regeln om belastnings- registrering rörande utländska körkortshavare. När det vid t. ex. en förseelse uppkommer behov för länsstyrelsen av uppgifter om tidigare belastningar kunde genom samarbete med utfärdandelandet införskaffas registrerings- uppgifter från detta land. För de ”nordbor" som sköter sig i körkortssam- manhang skulle det då inte behövas någon särskild belastningsregistrering.

Utredningen finner övervägande skäl tala för det tredje av de nyss re- dovisade alternativen.

Som framgår under 12.8.4 kommer från den 1 juli 1978 att finnas centrala register i alla berörda länder utom Danmark. Förekomsten av centrala re- gister underlättar i hög grad genomförandet av det nyss förordade förslaget. Problemet med Danmark torde under ett övergångsskede — intill dess centralt register inrättas även där och övriga länder genomför nordisk giltighet av körkort kunna lösas så att Danmark åtar sig att anvisa en central myndighet som förmedlar körkortsuppgifter.

Frågor om behörighet att föra motorfordon i yrkesmässig trafik Ämbetsmannakommitténl behandlade inte bestämmelserna om trafikkort utan anförde att bestämmelserna på detta område reser en rad problem som kommittén inte ansåg sig i stånd att ta ställning till. Vidare anmärkte kommittén att det inte uppstått några praktiska olägenheter med att reglerna inte är i alla delar lika. Giltigt förarbevis som gäller för yrkesmässig trafik godtas alltid vid tillfälligt uppehåll i annat nordiskt land än det där beviset är utfärdat. Kommittén fann det emellertid önskvärt att också reglerna om förarbehörighet i yrkesmässig trafik samordnades i de nordiska länderna. Remissutfallet i fråga om trafikkort var blandat. Från något håll uttalades

att samordningsproblemen inte var så stora medan man på annat håll såg större svårigheter.

NKV instämde i uppfattningen att det var önskvärt med samordning även i fråga om förarbehörigheten i yrkesmässig trafik. Beträffande sådan trafik gäller emellertid konstaterade NKV — särskilda bestämmelser i de olika länderna med i viss utsträckning speciella krav på förarna. Lagstift- ningen är också på skilda håll föremål för omarbetning. Frågeställningarna borde enligt NKV:s mening utredas närmare. De nyss nämnda frågeställ- ningarna borde behandlas i en andra etapp. Tills vidare borde det stå varje land fritt att själv avgöra i vad mån nordiskt körkort utöver vad som följer av 1956 års bilaterala överenskommelser skall godtas i yrkesmässig trafik för person- och godsbefordranz.

1Se not sid. 201.

2 Med yrkesmässig trafik avsåg NKV ”sådan person- och godsbeford— ran som sker mot ersätt"- ning och som är föremål för särskild reglering i olika avseenden i de skilda länderna".

Inom nordiska trafiksäkerhetsrådet pågår en utredning om bl. a. utbildning och trafikkortsförvärv. Även i Sverige pågår inom kommunikationsdepar- tementet en omarbetning av reglerna om yrkesmässig trafik. Mot denna bakgrund bör frågor om förarbehörighet i yrkesmässig trafik tills vidare undantas från de nu diskuterade reformerna.

F öljdätgärder Ett genomförande av förslaget att i Sverige godta danska, finska och norska körkort även efter att innehavaren fast bosatt sig i Sverige förutsätter att de bilaterala överenskommelserna den 15 september 1956 angående öm- sesidigt godkännande av körkort samt av registrering av motorfordon, m. m. sägs upp såvitt avser körkortsfrågorna och ersätts av nya bilaterala över- enskommelser i de delar som tidigare angetts i detta avsnitt. Inställningen till frågan om den yrkesmässiga behörigheten måste därvid uppmärksam- mas.

Utredningens slutomdöme betrafande nordiska körkort

Den nu lämnade redovisningen av möjligheterna för Sverige att som första land införa en ordning som innebär att körkort från övriga nordiska länder godtas även sedan innehavaren fast bosatt sig här synes visa att ett sådant steg är fullt möjligt. En ordning av den föreslagna beskaffenheten har enligt utredningen avgjorda fördelar och få nackdelar. Det finns vidare anledning utgå från att övriga berörda nordiska länder inom en nära framtid inför en motsvarande ordning.

Mot bakgrund härav vill utredningen förorda att i Sverige införs en ordning av nyss nämnt slag enligt de principer som skisserats i föregående avsnitt. Ett genomförande av en ordning med generell internordisk giltighet av kör- kort förutsätter dock — som framgått ovan — visst vidare arbete, bl.a. för att nå vissa överenskommelser med övriga länder. Detta vidare förbere- delsearbete kan förslagsvis utföras av en arbetsgrupp med representanter från bl.a. kommunikationsdepartementet och TSV.

I avvaktan på att den nyss förordade ordningen genomförs — vilket kan ta någon tid bör reglerna om nordiska körkort införas i en ny författning om utländska körkort. I fråga om de nordiska körkorten innebär författ- ningsförslaget främst redaktionella ändringar (jfr. specialmotiveringen i avsnitt 19.4).

12.9.2. Beträffande icke-nordiska nationella körkort Allmänt om godkännande och utbyte av utländska körkort

När det gäller att överväga förbättringar i regelsystemet måste en utgångs- punkt vara Sveriges skyldigheter på grund av internationella konventioner. Därvid är det framför allt Genevekonventionen som binder Sverige. På sikt kommer också Wienkonventionen att binda Sverige. Redan nu har Sverige i betydande delar anpassat sina körkortsregler till Wienkonventio- nen.

En grundläggande skyldighet enligt Genevekonventionen är att Sverige under vissa förutsättningar måste tillåta innehavare av utländskt körkort att här under ett år föra motorfordon av det slag körkortet gällerI . I svensk författning måste sålunda finnas en regel om godkännande under minst ett år av körkort utfärdade i andra stater som också är bundna av Ge- nevekonventionen. Det är med hänsyn till den internationella trafikens om— fattning nödvändigt att en sådan regel får liksom nu är fallet gälla generellt, således även innehavare av körkort som utfärdats i stater, gentemot vilka Sverige inte har någon konventionsbundenhet på området.

En första fråga är om den nuvarande Z-a'rsfristen (2 59 a) enligt 1962 års kungörelse om godkännande av vissa utländska körkort bör bibehållas eller om det finns skäl att ändra den. Den frågan hänger intimt samman med ut- formningen av villkoren i en eventuell utbytesregel. Spörsmålet om en sådan regel behandlas senare.

Grunden för den nuvarande 2-årsfristen framgår av prop. 1962:155 (5. 25), där departementschefen anförde bl. a. följande.

Det i departementspromemorian framförda förslaget att ersätta det i gällande be- stämmelser använda uttrycket ”tillfällig vistelse" med en bestämd tidsgräns synes ägnat att undanröja åtskilliga av de svårigheter som mött vid tillämpning av dessa bestämmelser och synes även i övrigt vara lämpligt. Jag förordar därför att förslaget lägges till grund för en revision av bestämmelserna i förevarande ämne.

Det anförda innebär också, att jag ansluter mig till den i promemorian framförda åsikten, att bestämmelserna om utländska körkorts giltighet i Sverige bör gälla ej blott turister och andra, som ankommer till landet i avsikt att vistas här en kortare tid, utan även dem som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig härstädes. Det är visserligen ett önskemål, att den som tar stadigvarande hemvist i Sverige så snart som möjligt utbyter sina utländska körkortshandlingar mot svenska sådana. För detta ändamål bör han emellertid få skälig tid till förfogande. Det torde f. ö. vara svårt att förebringa något egentligt skäl för att den, som ådagalägger sin avsikt att stanna i landet t. ex. genom att skaffa sig fast bostad eller stadigvarande arbete, enbart till följd därav skulle tidigare än eljest gå förlustig rätten att nyttja sitt utländska körkort.

Vid utmätande av tidsgränsen för utländskt körkorts giltighet bör beaktas, att icke några onödiga svårigheter vållas vid utbyte av utländskt körkort mot svenskt sådant. Man måste räkna med att anskaffande av nödiga handlingar för erhållande av svenskt körkort ibland kan ta åtskillig tid i anspråk för den, som nyligen anlänt från utlandet och icke i förväg har kännedom om de stränga regler, vilka här gäller för erhållande av körkort. Speciellt har det visat sig svårt att förebringa utredning, som motsvarar det svenska lämplighetsintyget.En annan omständighet, som påkallar beaktande, är att de av Sverige biträdda konventionerna utgår från begreppet "tillfällig vistelse" och i ett fall definierar detta begrepp sålunda, att vistelse i landet under kortare tid än ett är alltid skall anses såsom tillfällig. Det kan med hänsyn härtill i allt fall icke komma i fråga att sätta tidsgränsen kortare än till ett år. För att full visshet skall uppnås, att den fasta tidsgränsen icke kommer i konflikt med konventionerna, torde det vara nödvändigt att sätta tiden avsevärt längre. Det finns enligt min mening icke skäl att intaga någon särskilt restriktiv ståndpunkt härvidlag. Jag kan även i denna del ansluta mig till den uppfattning, som uttalats i promemorian, och förordar sålunda att tiden bestämmes till två år.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att innehav av utländskt körkort icke får åberopas av den, som under de sist förflutna tre åren vistats i Sverge mer än två år, kan givetvis invändas, att kontrollen över bestämmelsens efterlevnad kan visa

' Ordagrant gäller att Sverige inte är skyldigt att utsträcka i konventionen stadgade lättnader till bl. a. förare, som ”under mer än ett år oavbrutet befunnit sig inom dess territorium".

sig besvärlig. Om bestämmelserna i övrigt utformas i den liberala anda, som försaget ger uttryck för, torde man emellertid kunna utgå från att överträdelser blir sällsynta och att mera ingående kontroll av körkortsinnehavarnas förhållanden icke skall visa sig behövlig annat än i undantagsfall. Sedda som helhet innebär förslagen betydmde lättnader för polismyndigheter och andra i fråga om kontrollen över utländska kömort, och den omständigheten att en mera ingående utredning alltjämt kan erfordras i enstaka fall, är icke ägnad att medföra annat bedömande.

Det väsentliga syftet med reglerna om godkännande av utländska körkort måste vara att underlätta för personer med utländskt körkort att här föra motorfordon under semesterperioder och andra mer tillfälliga besök. Att syftet är detta framgår också därav att de av Sverige biträdda konventionerna, utgår från begreppet "tillfällig vistelse”. Är det aktuellt för innehavaren av det utländska körkortet att bosätta sig i landet eller eljest mera varattigt vistas här bör han vara skyldig att antingen byta ut sitt utländska körkort mot ett svenskt enligt en eventuell bytesregel eller efter förarprov skaffa svenskt körkort.

Mot bakgrund av det nu förutsatta syftet med en godkännanderege har vid de förut nämnda överläggningarna med företrädare för RPS, TSV, länsstyrelser och lokala polismyndigheter allmänt förordats en sänknirg av godkännandefristen från två till ett år. Den nuvarande regeln borde alltså ändras så att utländskt körkort inte godkänns här i riket, om körkortshaxaren under de sist förflutna två åren vistats i Sverige mera än ett år.

Enligt invandrarverket saknas statistik utvisande hur lång tid utlänn ngar på mer tillfälligt besök normalt stannar i Sverige. Utredningen anser att flertalet fall torde rymmas inom en ettårsfrist. I fråga om utlänningar som stannar här längre tid torde det vara rimligt att kräva att de infogas i det svenska körkortssystemet antingen genom utbyte av utländskt körkort eller förvärv av svenskt körkort efter prov.

Utredningen förordar med hänsyn till det nyss anförda att utländska kör- kort inte skall godkännas här i riket, om innehavaren under de sist förfutna två åren vistats i Sverige mera än ett år.

Vid tillämpningen av den nu diskuterade regeln (2 5 a) har som framgått ovan (12.8.5) vistelsebegreppet föranlett bekymmer när det gällt att beakta avbrott av olika slag och längd i vistelsen. Det är främst polisen som haft svårigheter att vid kontroller på gatan kunna avgöra om en innehavare av utländskt körkort vistats här längre tid än två år under de sist förflutna tre åren. Det är ogörligt att vid sådan kontroll kunna vederlägga felaktiga uppgifter av körkortshavaren. För noggrannare undersökning måste föreligga tillräcklig grund för misstanke om olovlig körning. Eftersom passen numera sällan stämlas vid in- och utresa och det i Norden råder passfrihet. kan passen inte vara något hjälpmedel.

För att om möjligt undanröja det utrymme för olika tolkningar av "vis- telsefristen” som ansetts föreligga, har framförts förslag till ändrad fcrmu- lering av regeln i 2 % a. Enligt detta förslag skulle utländska körkort bli ogiltiga här i landet, om innehavaren under treårsperioden uppehållit sig i Sverige mer än sammanlagt två år. En sådan konstruktion innebär dock att varje uppehåll hur kortvarigt det än är — utanför Sveriges gränser medför ett avbrott i tvåårsfristen. En regel av nyss antydd konstruktion med ty åtföljande bevissvårigheter synes inte innebära någon förbättring i förhållande till gällande regel och kan därför lämnas därhän.

För att komma till rätta med de nyss angivna problemen med vistel- sebegreppet bör enligt utredningen övervägas en regel om hur olika avbrott i vistelsen skall bedömas (se specialmotiveringen i avsnitt 19.4,2 och 12 åå).

l direkt anslutning till den nyss behandlade frågan kan det vara lämpligt att överväga om ett utländskt körkort häri landet skall ha någon rättsverkan utöver den som följer av godkännanderegeln. För närvarande finns som framgått under 12.4 regler om utbyte av utländskt körkort mot svenskt. Dessa regler har som redovisats under 1282 kritiserats. Särskilt gäller detta kravet på 12 månaders körvaneintyg i 2; utbyteskungörelsen (bilaga 7). Dessa intyg utfärdas inte sällan av någon flyktig bekant som egentligen inte vet vad han intygar.

En grundläggande fråga är naturligtvis om det över huvud taget finns anledning att erbjuda möjlighet för innehavare av utländskt körkort att under vissa förutsättningar få svenskt körkort utan att undergå förarprov. Till en början är då att märka att Sverige inte i någon internationell kon- vention förbundit sig att medge lättnader av detta slag för innehavare av utländskt körkort. De nuvarande utbytesreglerna har vidare medfört be- tydande problem att tillämpa. Sålunda har körvaneintygen inte sällan varit skenintyg. Andra problem med nuvarande utbytesregler har varit att avgöra — om innehavaren av det utländska körkortet hade körkortet redan när

han tog stadigt hemvist i Sverige, om det åberopade körkortet är äkta och gällande i utfärdandelandet, vilken behörighet det utländska körkortet motsvarar i det svenska sys- temet (gäller länder som inte tillämpar Wienkonventionens klassindel-

ning).

Ett sätt låt vara drastiskt att komma till rätta med de nyss påtalade problemen vore att avskaffa utbytesförmånen och för erhållande av svenskt körkort kräva förarprov i vanlig ordning. I viss mån kan även trafiksä- kerhetsskäl åberopas för slopande av utbytesförmånen. Alla skulle bli prö- vade innan de får svenskt körkort. Särskilt värdefull vore den prövningen när det gällde högre behörighet och körkort utfärdade i länder med låga krav för körkort eller med en speciell trafikmiljö. Trafiksäkerhetsskälets tyngd begränsas dock av den omständigheten att innehavaren av det ut- ländska körkortet ju får köra under "godkännandefristen”.

För att ge en föreställning om frekvensen utbyten av icke nordiska körkort kan nämnas att i Göteborgs och Bohus län är antalet fall ca 40/mån. och i Hallands län ca lO/mån.

Vid ett slopande av utbytesreglerna skulle länsstyrelserna befrias från en hel del tidsödande utredningar och pappershantering som nuvarande för- farande för med sig. TSV:s organisation skulle däremot få en ökning av antalet förarprov. Organisatoriskt skulle ett slopande av utbytesreglerna för- modligen ändå inte kräva någon större nettoökning av resurserna totalt sett.

En mindre drastisk åtgärd är följande. Man behåller ett utbytesförfarande för utländska körkort motsvarande behörighet B, dvs. behörighet att föra personbil, lätt lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt släpfordon, samt ter- rängvagn. Vill innehavare av utländskt körkort med annan behörighet få ett motsvarande svenskt körkort är han skyldig att genomgå förarprov helt

enligt svenska regler. I jämförelse med alternativet att helt slopa utby- tesförmånen har den nu skisserade konstruktionen den fördelen att den underlättar för det stora flertalet invandrare och Utlandssvenskar med ut- ländska körkort att för vanlig bilkörning få svenskt B-körkort utan förarprov. Av det relativa fåtal innehavare av utländska körkort med annan behörighet än B som bosätter sig här och önskar svenskt körkort med motsvarande behörighet bör det från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt inte vara orimligt att kräva förarprov. Med en utbytesregel av denna begränsade omfattning slipper man också många av de problem som "översättningen” av körkortsklasser medför. Vidare begränsar man vissa speciella risker för missbruk, t. ex. att en svensk, som önskar få körkort av viss högre behörighet men som inte alls eller med mycket stora svårigheter skulle kunna klara det svenska provet, under en tid bosätter sig utomlands, där det är lätt att ta körkort, där tar sitt körkort och sedan flyttar hem och begär byte till svenskt körkort av motsvarande behörighet.

Om man utgår från att ett utbytesförfarande skall finnas enligt den sist skisserade lösningen är frågan huruvida det finns anledning att uppställa några krav på körvaneutredningen. Som framgått under avsnittet 12.8 har i särskilda skrivelser framförts önskemål om ett slopande av det i gällande utbyteskungörelse uppställa kravet på körvaneintyg omfattande 12 månader. Vid remissbehandlingen av skrivelserna föreslog RPS på anförda skäl en begränsning av körvaneintyget till att avse tre månader. I övrigt tillstyrktes förslaget, bl. a. av TSV.

Vid de överläggningar som utredningen haft med företrädare för RPS och TSV samt några länsstyrelser och polismyndigheter har det stora flertalet ansett att körvaneregeln helt kan avvaras. Erfarenheten visar, att intygen i betydande omfattning är utfärdade utan att vederbörande vet vad han intygat. Trafiksäkerhetsaspekten väger inte heller tungt, om man beaktar dels att körkortshavaren med sitt nationella körkort har rätt att köra under ”godkännandefristen" och dels att utbytesförmånen som nyss framhållits kan begränsas till endast B-behörighet.

Som grund för att behålla kravet på körvaneintyg åberopade RPS i det under 12.8.1 återgivna remissvaret dels att olika länders trafikregler inte stämmer överens och dels att det med krav på intyg är lättare att göra en urskiljning så att bara de får svenskt körkort som har för avsikt att mer stadigvarande vistas i riket och alltså har ett verkligt behov.

Eftersom körkortshavaren ju har rätt att köra under godkännandefristen, har det förra argumentet ingen bärkraft. Det senare argumentet är inte heller starkt. Den som bosatt sig i landet och ansökt om utbyte av sitt nationella körkort mot svenskt har därigenom tillräckligt dokumenterat sitt behov. I vart fall kan de intyg — ofta skenintyg som åberopas inte tjäna de syften som RPS i det nyss nämnda remissvaret velat tillgodose.

Mot bakgrund härav anser utredningen att kravet på körvaneintyg bör slopas

En fråga som sammanhänger med de nyss diskuterade förslagen till änd— ringar är underlaget för Iämplighetsbedömningen. Om man kortar ned god- kännandetiden till ett år och samtidigt tar bort kravet på körvaneintyg för utbyte blir följden att utbyte av körkort, eller när det gäller högre behörighet, förvärv av nytt svenskt körkort efter förarprov kommer i fråga i ett tidigare

skede efter ”utlänningens” ankomst till Sverige än enligt gällande ordning. Frågan är då hur man skall få tillräckligt underlag för lämplighetsprövningen. Utlänningar från stater som tillhandahåller sådant underlag bereder inte några större bekymmer. I fråga om flyktingar och utlänningar från vissa öststater, som enligt uppgift vägrar bistå med utredning, bör man kunna godta utredning under en mer begränsad tid än eljest, ca ett år. Tanken på att godta utredning avseende mer begränsad tid bör inte vara så betänklig, om man beakter att utlänningen fått köra i vart fall ett år. Får han svenskt körkort och senare visar sig olämplig får körkortsåtgärder vidtas.

Den nyansering i kravet på lämplighetsutredning i utbytesförfarandet som utredningen förordat bör komma till uttryck i de föreskrifter om person— utredning som RPS meddelar.

Sammanfattningsvis föreslår alltså utredningen — att den s.k. godkännandefristen förkortas från två till ett år,

— att ett utbytesförfarande utan förarprov begränsas till B-körkort, att kravet på körvaneutredning för körkortsutbyte slopas.

När det gäller den förordade utbytesregeln föreslår utredningen inte någon ändrad innebörd av bosättningsbegreppet (stadigt hemvist).

Vissa övriga frågor

Enligt 2 59 b) i kungörelsen om godkännande av vissa utländska körkort (bilaga 8) godtas inte utländskt körkort, om innehavaren har även svenskt körkort. Tillämpningen av den diskvalifikationsgrunden har i några fall lett till stö- tande resultat. Som exempel har nämnts en svensk med motorcykelkörkort, som i sin ungdom emigrerat till USA och där skaffat bilkörkort. När denne efter många år återvänder till Sverige får han inte med åberopande av sitt utländska bilkörkort föra bil i Sverige. Även andra exempel finns. Vid för- värvet av det utländska körkortet måste kanske utlandssvensken deponera sitt svenska bilkörkort och har bara sitt utländska körkort, som inte ger honom rätt att föra bil i Sverige.

Utredningen utgår från att problem av nyss exemplifierat slag förekommer i relativt få fall. För dessa fall förordar utredningen därför ett dispensför- farande.

Ett annat problem som påtalats gäller utlänningar som vid t. ex. en po- liskontroll påstår sig vara innehavere av gällande utländskt körkort men tappat det eller vid avresan från hemlandet fått lämna det. I en del fall kan polisen inte kontrollera påståendet. Bl.a. en del öststater vägrar att medverka. Genom rikspolisstyrelsens interpolsektion kan utredning inför- skaffas bara från länder som är anslutna till Interpol. Av öststaterna tillhör endast Jugoslavien och Rumänien Interpol. I de fall då det sålunda inte är möjligt att få fram utredning som vederlägger påstående om körkorts- innehav anses olovlig körning normalt inte föreligga utan enbart förseelse mot Stadgandet om skyldighet att under färd ha med sig körkortet (5 & i bilaga 8).

Den nu angivna ordningen kan missbrukas. För att komma till rätta med

1 I avsnitt 14 föreslår utredningen att endast brottsbelastningar skall registreras beträffande utländska körkortshavare.

problem av exemplifierat slag anser utredningen att för godkännande av utländskt körkort bör krävas att föraren kan förete körkortet. Kan han inte det bör han inte vara berättigad att föra fordonet. En bestämmelse om skyl- dighet att förete körkortet ersätter det nyss nämnda särskilda Stadgandet om skyldighet att under färd medföra körkortet.

Till förmån för det förordade förslaget talar utom den nyss nämnda risken för missbruk enligt gällande ordning — bl. a. att innehav av utländskt körkort inte kan kontrolleras i körkortsregistret.1

Även vid utbyte föreslås att som förutsättning skall gälla att det utländska körkortet företes. En regel om detta bör utformas så att vid ansökan om utbyte skall fogas det utländska körkortet. Uppfylls inte kraven för utbyte får sökanden förvärva körkort efter prov.

Såsom påpekats inledningsvis i avsnittet 12.9 har det uppkommit svå- righeter, när det gällt att avgöra om en som utländskt körkort åberopad handling är äkta och i övrigt uppfyller de krav som gäller för godkännande resp. utbyte av utländskt körkort.

Som villkor för godkännande av vissa utländska körkort gäller enligt 45 i bilaga 8 att— om utländskt nationellt körkort inte är utfärdat på engelska, franska, holländska, italienska, spanskaellertyska— föraren skallvara försedd antingen med intyg om körkortets äkthet och giltighetstid, utfärdat enligt särskilt formulär, eller med översättning av körkortet till något av dessa språk eller till svenska, danska eller norska. Intyget eller översättningen skall ha utfärdats av myndighet eller av sammanslutning, som av myndighet berättigats därtill.

När det gäller att avgöra om ett utländskt körkort kan godkännas bör de möjligheter att kräva utredning som den nyss angivna regeln ger vara tillräckliga. En regel med denna innnebörd bör därför finnas även i fort- sättningen.

Någon regel som motsvarar den nyss nämnda finns inte i utbyteskungö- relsen, bilaga 7. För att få klarhet i frågan om en åberopad handling är ett äkta körkort eller inte och om den i övrigt uppfyller förutsättningarna för utbyte vänder sig länsstyrelserna numera allt oftare till RPS och TSV för bistånd.

Enligt utredningens mening behövs även i utbytesförfarandet en regel som kan underlätta prövningen av om en åberopad handling uppfyller kraven för utbyte. Regeln bör utformas så att, om det finns anledning antaga att handling som åberopas vid utbyte inte uppfyller föreskrivna förutsättningar, sökanden får föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen, dvs. tillförlitligen styrka att handlingen är ett sådant utländskt körkort som får bytas ut mot svenskt körkort. I specialmotiveringen (kap. VII) berörs frågan vilken ut- redning som bör kunna godtas. Om sökanden antingen inte efterkommer föreläggandet eller inte lyckas styrka äktheten hos handlingen eller annan förutsättning för utbyte, blir följden att ansökan om utbyte avvisas. Ve- derbörande får då istället söka svenskt körkort efter prov.

En allmän uppfattning är att reglerna på det här området är svåröver- skådliga och krångliga. I syfte att åstadkomma en viss förenkling föreslår utredningen att de olika reglerna om utländska körkort sammanförs till en gemensam författning.

VI Registreringsfrågor

I de för utredningen meddelade direktiven anförs avslutningsvis att en över- syn av de i direktiven beskrivna körkortsfrågorna också kan aktualisera åtgärder i fråga om exempelvis körkortsregistrering och registrering av tra- fikbrott m. m. Även sådana frågor bör därför tas upp i lämpligt sammanhang.

Utgångspunkten för utredningens arbete i denna del är naturligtvis främst gällande bestämmelser om körkortsregistrering m. m. Dessa bestämmelser är ganska svårtillgängliga, bl. a. därför att de är spridda på många författ- ningar. Till grund för utredningens överväganden måste dessutom läggas vissa ställningstaganden i prop. 1975/ 76: 1 55. Dessa gäller bl. a. omfattningen av registreringen i KKBEL och införandet av rehabiliteringsregler i fråga om vissa belastningsuppgifter. Enligt propositionen bör i det fortsatta re- formarbetet övervägas bl. a. rehabiliteringsregler också för vissa körkorts- uppgifter, såsom återkallelse av körkort, varning etc.

En given uppgift för utredningen är vidare att anpassa körkortsregistre- ringen till utredningens olika förslag i föregående avsnitt. I den mån förslagen krävt sådan anpassning har utredningens allmänna överväganden i fråga om registreringen redovisats i anslutning till förslaget i varje särskilt avsnitt.

I detta kapitel behandlas efter ett inledande avsnitt med en redogörelse för gällande ordning och vissa reformförslag (avsnitt 13) huvudsakligen följande frågor.

Avsnitt 14 ägnas frågan vilken registrering som skall ske i fråga om in- nehavare av utländska körkort.

Det nuvarande systemet för registrering av belastningsuppifter som avser brottslighet är i vissa delar irrationellt. I avsnitt 15 behandlas frågan vad som kan göras för att åstadkomma en förbättring.

Ett ämne som har direkt anknytning till registreringsfrågorna är vilka rehabiliteringsregler som bör gälla, dvs. vilka begränsningar bakåt i tiden som bör göras vid utlämnande av uppgifter ur registret. Detta ämne be- handlas i avsnitt 16.

I fråga om de flesta register gäller någon form av gallringsbestämmelser. Rådande ordning på detta område är inte tillfredsställande när det gäller körkortsregistreringen. Detta har också uppmärksammats av datainspek- tionen. Ämnet behandlas i avsnitt 17.

13. Inledning

13.1. Kortfattad redogörelse för gällande ordning

Sedan den 1 januari 1973 finns för registrering av körkortshavare och in- nehavare av traktorkort ett för hela landet gemensamt körkortsregister, som ersätter de tidigare regionala körkortsregistren hos länsstyrelserna. Kör- kortsregistret förs av TSV med hjälp av utrustning för automatisk data- behandling. I fråga om vissa belastningsuppgifter förs dock körkortsregistret alltjämt hos länsstyrelserna. Från den 1 januari 1978 omfattar det centrala registret också vissa personer som varken är eller har varit körkortshavare, nämligen om spärrtid löper för dem. Bestämmelser omkörkortsregistret finns huvudsakligen i

— kungörelsen (1971:823) om övergång till nytt körkortsregistreringssystem, körkortsförordningen (1977:722), kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning (VTL inf), — kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem den s.k. sekretesslagen (1937z249) — förordningen (19761807) om utlämnande av belastningsuppgifter ur kör- kortsregistret.

I körkortsregistret skall såsom framgår av 91 & KKF finnas uppgifter av i huvudsak tre slag, nämligen identitetsuppgifter, körkortsuppgifter och belastningsuppgifter.

Som beteckningen anger avser identitersuppgiftema körkortshavarens namn, personnummer och adress. I förekommande fall ingår bland dessa uppgifter även uppgift om körkortshavarens avflyttning ur landet.

Körkortsuppgiftema avser bl. a. beslut om körkortstillstånd, körkortsklass m.m., spärrtid, återkallelse och varning.

Belastningsuppgifter utgörs av bl. a. domar och beslut, vari körkortshavare befunnits skyldig till vissa angivna brott (83 och 84 åå KKF). Även un- derrättelse att åtal i fråga om sådana brott har lagts ned eller att frikännande dom meddelats betecknas som belastningsuppgift (85 & KKF). Detsamma gäller i fråga om sådant beslut att ej tala å brott som enligt 91 & KKF skall föras in i körkortsregistret. Som belastningsuppgifter betraktas också vissa underrättelser och anmälningar från nykterhetsnämnd (86ä KKF), polis- myndighet (87 å KKF), länsläkare eller annan rörande bl. a. alkoholmissbruk och sjukdomstillstånd.

Utöver nu angivna slag av uppgifter skall körkortsregistret innehålla upp- gift om annan omständighet som behövs för kontroll av körkortshavare eller innehavare av traktorkort.

Utdrag ur körkortsregistret beställs hos länsstyrelsen (37ä VTL ini). Som redan nämnts förs körkortsregistret inte till alla delar centralt och av TSV. Undantaget gäller belastningsuppgi fter som avser brott. Bakgrunden till denna lösning är en strävan att undvika dubbelregistrering, nämligen i såväl ett allmänt brottsregister som ett körkortsregister.

Enligt 34 och 35 åå kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtra- fiklagstiftning skall belastningsuppgifter som avser brott registreras hos länsstyrelserna. Registreringen har utformats på olika sätt beroende på när den ägt rum. Belastningsuppgifter som har antecknats hos länsstyrelserna före den 1 mars 1972 finns upptagna på särskilda registerkort tillhörande de tidigare länsvisa körkortsregistren. Belastningsuppgift från tiden fr. o. m. den 1 mars 1972 anges däremot på ett registerblad. Uppgifterna i register— bladen hämtas ur KKBEL, dvs. det av RPS med hjälp av ADB förda registret med uppgifter om sådana domar och beslut som anges i 83 &, 845 eller 85ä första stycket KKF eller 88% KKF jämförd med nämnda för- fattningsrum (se 21 & RI-kungörelsen). Detsamma gäller i fråga om sådana beslut om åtalsunderlåtelser som enligt 91 & KKF skall '.föras in ikör- kortsregistret. När en person erhåller en anteckningi KKBELtillställs resp. länsstyrelse ett registerblad. På registerbladet redovisas dels den aktuella anteckningen och dels de eventuella anteckningar som tidigare finns be- träffande samma person. Uppgifterna i registerbladet hämtas — i fråga om rena körkortsdata från centrala körkortsregistret hos TSV och — när det gäller brott och förseelser — från KKBEL hos RPS. Båda typerna av uppgifter sammanförs i ett datamaskinellt framställt dokument som alltså bildar re- gisterbladet.

För körkortsregistret finns inte några rehabiliteringsregler, dvs. regler om att en belastningsuppgift inte får lämnas ut sedan viss tid förflutit från en förseelse.

I fråga om sekretesskyddet gäller enligt 11 & sekretesslagen (19372249, Ilä ändrad senast 1977:1029) att belastningsuppgifter, som tillförts kör— kortsregistret, inte får utlämnas, såvida det inte är uppenbart att utlämnandet inte kommer att missbrukas till men för enskild. Vid utlämnande får be- hövliga förbehåll göras.

Enligt förordningen (19762807, ändrad 1977:1111) om utlämnande av be- lastningsuppgifter ur körkortsregistret gäller i huvudsak följande. Belast- ningsuppgift, som avses i 9lé KKF, får på begäran lämnas ut till vissa angivna myndigheter, bl. a. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, allmän åklagare, polismyndighet, länsstyrelse och länsrätt samt till annan myndighet, om denna behöver upp- giften för vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning och det kan antas att utlämnandet kan ske utan skada för enskild. I fråga om utlämnande till enskild av belastningsuppgift hänvisar förordningen till bestämmelser i 115 sekretesslagen.

Ett ytterligare register, som är av intresse för den fortsatta framställningen, utgör rikspolisstyrelsens person- och belastningsregister(PBR). Detta register innehåller dels allmänna kriminalregistret, dels RPS” polisregister [lagen

(1963zl97) om allmänt kriminalregister och lagen (1965:94) om polisregister m. m.].

I PBR antecknas ett stort antal brott, nämligen brott mot bl. a. brotts- balken, grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning, rattfylleri, rattonykterhet och olovligt avvikande från traiikolycksplats. Också andra brott antecknas, nämligen om påföljden är dagsböter, lägst 25, eller i fråga om normerade böter, lägst 1000 kr, eller om annan påföljd än böter ådömts.

13.2. Reformförslag i korthet

Samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet (numera samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem SARI) har i en den l4januari 1975 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet lagt fram förslag till sådana modifieringar av ADB-systemet för registrering av brott som är av betydelse i körkortshänseende. Förslaget bygger på en rapport som utarbetats av en arbetsgrupp inom samarbetsorganet.

Som framgått under 13.1 registreras för närvarande sådana belastnings- uppgifter som avser brott genom att länsstyrelserna bevarar registerbladen. Dessa blad framställs av TSV efter underrättelse från RPS om att personen i fråga gjort sig skyldig till brott som antecknats i KKBEL. Belastnings- uppgifter, som antecknats före den 1 mars 1972, finns upptagna på de i föregående avsnitt nämnda registerkorten.

Enligt den nämnda arbetsgruppens förslag skall KKBEL behållas i stort sett oförändrat i förhållande till dagsläget. Enda undantaget gäller brott som begås av innehavare av utländska körkort. Förslaget innebär att även sådana brott skall antecknas i KKBEL. Detta betyder att registret skall innehålla uppgifter om sådana brott och förseelser som avses i numera 83 5, 845 eller 85; första stycket KKF. (Enligt senare beslutade ändringar skall KKBEL innehålla motsvarande brottsuppgifter även för den för vilken spärr- tid löper. Detsamma gäller sådana beslut om åtalsunderlåtelser som enligt 915 KKF skall föras in i körkortsregistret.)

Registreringen i KKBEL skall enligt förslaget alltjämt fylla två huvud- ändamål. För det första skall den lämna underlag för prövning i körkortsmål och för det andra skall den ge information till åklagare och domstolar i trafikmål beträffande den misstänktes eller tilltalades tidigare trafikbrotts- lighet.

Funktionen att lämna underlag för prövning i körkortsmål skulle enligt förslaget fullgöras på i princip samma sätt som nu sker. Detta innebär att resp. länsstyrelse tillställs ett registerblad på en person när denne erhåller en anteckning i KKBEL. I dagsläget sänds registerblad till länsstyrelse varje gång en förseelse registreras i KKBEL, dvs. även vid bagatellartade engångs- förseelser, där åtgärder mot körkortshavaren inte kommer i fråga. Enligt förslaget skall registerblad inte sändas vid en enstaka ordningsbotsförseelse under förutsättning att det saknas anteckning om belastning i KKBEL under tre år tillbaka. Även beträffande innehavare av utländskt körkort skall enligt förslaget registerblad framställas. Förslaget innebär vidare att körkortsre- gistret skall kunna föras utan att länsstyrelserna bevarar de nuvarande re- gisterbladen.

När det gäller registreringens funktion att ge information till åklagare och domstolar i trafikmål föreslogs den kunna ske genom en ny typ av registerutdrag, s. k. trafikbrottsutdrag, i stället för genom de nuvarande ut- dragen ur körkortsregistret. Trafikbrottsutdrag skulle inhämtas från RPS och grundas på uppgifter ur KKBEL och PBR.

Arbetsgruppen uppmärksammade även frågor om rehabiliteringsregler be- träffande belastningsuppgifter.

Samarbetsorganet godtog för sin del i stort arbetsgruppens förslag till mo— difiering av systemet för KKBEL. Arbetet på en modifiering av KKBEL borde emellertid inte fortsättas förrän ställning tagits till vissa principfrågor. Mot denna bakgrund anhöll samarbetsorganet om besked angående prin- cipfrågorna och uppdrag att därefter utarbeta ett detaljförslag.

De antydda principfrågorna saknar numera delvis aktualitet. En av dem gällde emellertid omfattningen av registreringen i KKBEL. Samarbetsor- ganet hade i denna del godtagit arbetsgruppns förslag att nuvarande principer dvs. att belastningsuppgifter beträffande körkortshavare och innehavare av traktorkort registreras — skall gälla med den modilikationen att även uppgifter om brott som innehavare av utländska körkort har begått skall antecknas. En annan principfråga gällde rehabiliteringsreglerna.

I prop. 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor behandlades de principfrågor som samarbetsorganet tagit upp i den nyss nämnda skrivelsen. Förslagen godtogs av riksdagen (TU 1975/76:28, rskr. 1975/761390). Statsmakternas ståndpunktstagande redovisas i följande avsnitt vid behandlingen av de olika delfrågorna.

14. Registreringsfrågor beträffande innehavare av utländska körkort

14.1. Tidigare förslag

Körkortsregistreringen omfattar för närvarande inte på något sätt innehavare av utländska körkort.

I betänkandet (SOU 197026) Körkort och körkortsregistrering med bl. a. ett principförslag om utformningen av ett centralt körkortsregister upptogs också ett förslag om att anmälningar om belastningar avseende utländska körkort och därav föranledda beslut skulle registreras centralt. I CKR borde enligt förslaget registreras dels alla beslut av körkortsmyndighet som rör innehavare av utländska körkort, dels sådana belastningar beträffande dessa innehavare som inte registreras inom RI.

På grundval av det nyss nämnda betänkandet fattade statsmakterna 1971 principbeslut om att även trafikbrott m. m. begångna av innehavare av ut- ländska körkort skulle bli föremål för registrering. Frågan behandlades där- efter i betänkandet (SOU 197225) CKR, Förslag om ett centralt körkorts- register. Beträffande registreringen av utländska körkort anfördes därvid bl. a.

Denna registrering förutsätter, såsom också framgår av principbeslutet, en anmäl- ningsskyldighet motsvarande den som gäller rörande svenska körkort. Den bör alltså, såvitt avser uppgifter som föreslås ingå i CKR. fullgöras genom att meddelande enligt 80% 3 mom. VTK. framställning rörande körkort enligt Slå VTK, anmälan från läkare och underrättelser om annan omständighet av betydelse lämnas till den länsstyrelse som enligt förslaget skall handlägga omprövningsärendet beträffande det utländska körkortet, dvs. länsstyrelsen i det län där innehavaren av det utländska körkortet är mantalsskriven eller, om han inte är mantalsskriven i Sverige, kyrko- bokförd. För dem som varken är mantalsskrivna eller kyrkobokförda i Sverige görs anmälan till länsstyrelsen i Stockholms län.

Registrering av anmälan och åtgärd rörande utländskt körkort sker på samma sätt som beträffande svenska körkortsinnehav.

Persondata, inklusive personnummer, torde alltid finnas för dem som är man- talsskrivna eller kyrkobokförda i Sverige. Personuppgifterna kan då hämtas från CPR.

I sällsynta fall kan det emellertid också tänkas förekomma att anmälan görs av belastning som skall registreras i CKR för en person som varken är mantalsskriven eller kyrkobokförd i Sverige och som inte har personnummer eller förekommer i CPR. Det torde också kunna inträffa — åtminstone på vissa orter — att polismyndighet omhändertar utländskt körkort enligt 355 VTF, vilket självfallet måste registreras när anmälan därom inkommer till länsstyrelsen. För registreringen även i dessa fall är personnumret av grundläggande betydelse. Även om det förefaller egendomligt

att tilldela en person, som sannolikt vistas här endast tillfälligt, personnummer enbart för registreringen inom CKR bör det likväl ske. Så skall enligt gällande regler slke när registrering görs inom RI beträffande person som inte är mantalsskriven ell—er kyrkobokförd i Sverige. 1 nu förevarande sammanhang torde det röra sig om ett mycket litet fåtal fall. Det bör alltså föreskrivas att körkonsinnehavaren skall tilldelas personnummer i samband med registreringen inom CKR.

Persondata kommer i dessa fall ofta att vara mycket bristfälliga. De får så gott sig göra låter införskaffas av trafiksäkerhetsverket när registrering skett.

För personer som inte är mantalsskrivna eller kyrkobokförda i Sverige kan registret inte heller hållas aktuellt. En hel del personer av denna kategori torde också sakna närmare anknytning till Sverige. Man bör därför finna en metod att efter hand avskilja dessa registreringar ur registret. Det synes lämpligt att den som vid registreringen varken är mantalsskriven eller kyrkobokförd här avskiljes ur registret, om han inte blir mantalsskriven eller kyrkobokförd i landet senast under andra kalenderåret efter den senaste införingen i registret. Man torde då kunna utgå från att han saknar sådan anknytning till Sverige som utgör anledning att bevara uppgifter om honom i körkortsregistret.

De körkortsdata som registreras beträffande svenska körkortsinnehav har självfallet inte full motsvarighet i fråga om utländska körkort. Tillräckliga uppgifter för att iden— tifiera det utländska körkortet måste emellertid registreras. I detta sammanhang bör erinras om att i skrivelse den 8juni 1966 från kommunikationsdepartementet till samtliga länsstyrelser meddelats att utrikesdepartementet uttryckt vissa önskemål beträffande uppgifter i samband med att anmälan görs om beslut att utländskt körkort under viss tid inte skall medföra rätt för innehavaren att köra i Sverige. De uppgifter som önskas är vederbörandes medborgarskap, fullständiga namn, födelseort och fö- delsedatum samt adress i Sverige, utställningsort, datum och nummer för det indragna körkortet, innehavarens hemort och bostadsadress i hemlandet samt vissa uppgifter om beslutet.

I CKR torde det vara tillräckligt att registrera datum och nummer för körkortet ävensom landet där detta är utfärdat.

När det gäller belastningsregistreringen beträffande innehavare av utländska körkort påpekades i samma betänkande att belastningar registreras i register inom RI för körkortsändamål endast om det i anmälningen till rikspolis- styrelsen angivits att den dömde har körkort eller att länsstyrelsen bifallit ansökan av honom om körkort. Denna rutin kunde enligt betänkandet an- vändas också vid anmälan om belastningar för utländska körkortshavare. Anmälningen borde därvid innehålla de uppgifter om körkortshavaren och hans körkort som skulle införas i registret.

Samarbetsorganets förslag innebar — i enlighet med riksdagens princip- beslut 1971 att registreringen i KKBEL skulle utvidgas till att omfatta även uppgifter om brott som innehavare av utländska körkort begått. Den rapport som arbetsgruppen inom samarbetsorganet utarbetade innehåller i denna fråga bl. a. följande.

Registreringen av sådana belastningar inom RI som är av betydelse i körkortshänseende förutsatte att det i grundhandlingen (domen, strafföre- läggandet etc.) angivits att den dömde är innehavare av utländskt körkort. Medan personnummer utgör identifieringsbegrepp inom körkortsregistret och i RI måste emellertid för innehavare av utländskt körkort identifie- ringsbegreppet utgöras av namn och födelsetid. Det har nämligen befunnits medföra stora praktiska svårigheter att för dessa fall behålla kravet på per- sonnummer som identifieringsbegrepp. Detta skulle exempelvis medföra

en icke obetydlig merbelastning vid utfärdande av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Samtidigt skulle behovet att tilldela person- nummer för enbart sådana registerändamål öka oroväckande. Det har inte heller befunnits lämpligt att begränsa registreringen 'till att omfatta endast utlänningar som är mantalsskrivna eller kyrkobokförda i Sverige.

Innan innehavare av utländskt körkort registreras borde enligt arbets- gruppens mening en kontroll göras i CKR om vederbörande också är svensk körkortshavare. Om så var fallet skulle en rapportering ske för vidare ma- nuella åtgärder. En sådan kontroll kunde emellertid göras endast om den inkommande belastningsuppgiften eller registret för ifrågavarande person innehåller uppgift om fullständigt personnummer. Med hänsyn bl.a. till avvikelsen i fråga om identifieringsbegrepp och till att registrering av in- nehavare av utländska körkort förutsatts komma till stånd endast i de fall det finns anledning att registrera en belastningsuppgift föreslogs att belast- ningsuppgifterna jämte erforderliga identifieringsuppgifter samt tillgängliga körkortsuppgifter skulle registreras i ett särskilt register inom RI (här för- slagsvis benämnt KKBELu). Registret beräknades kunna'byggas upp suc- cessivt från den tidpunkt förslaget genomfördes. I samband med att en belastningsuppgift avseende en innehavare av utländskt körkort registrerades skulle på samma sätt som för innehavare av svenskt körkort framställas ett registerblad med den ifrågavarande belastningen jämte eventuella tidigare i KKBELu registrerade belastningar samt övriga där intagna uppgifter. Finns uppgift om fullständigt personnummer borde kontroll ske med CKR. Om personen finns registrerad även där skulle erforderliga kompletteringar av registerbladet göras med uppgifter från CKR och i förekommande fall från KKBEL. Registerbladet beträffande innehavare av utländskt körkort som inte också har svenskt sådant skulle sändas till länsstyrelsen i det län där vederbörande är bosatt. Utsändningen borde ske med ledning av postnumret i den adressuppgift som medföljer belastningsuppgiften. Finns ej uppgift om adress i Sverige, borde registerbladet sändas till länsstyrelsen i Stock- holms län.

Samarbetsorganets förslag angående omfattningen av registreringen i KKBEL godtogs av regeringen och riksdagen.

14.2. Överväganden och förslag

Som framgått av föregående avsnitt har statsmakterna slagit fast principerna för omfattningen av registreringen i KKBEL. Uppgifter om brott som in- nehavare av utländska körkort begått bör således antecknas. Det närmare förfarandet har — som redovisats under 14.1 beskrivits av arbetsgruppen inom samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet.

Utredningen ansluter sig till de angivna principerna. Registerblad beträf- fande innehavare av utländskt körkort bör sändas till länsstyrelsen i det län, där han är bosatt. Beträffande den som inte är bosatt i Sverige, bör registerblad sändas till länsstyrelsen i det län, där den registrerade förseelsen begåtts.

En särskild fråga är om det räcker med den nyss sagda brottsregistreringen i fråga om innehavare av utländska körkort eller om det behövs registrering

även av andra uppgifter, t. ex. beslut enligt 69' kungörelsen (1962:277) om godkännande av vissa utländska körkort (bilaga 8), dvs. vägrat godkännande då reglerna i KKL och KKF om återkallelse, spärrtid och varning skall tjäna till ledning. Exempel på andra belastningsuppgifter icke brott — som kan tänkas böra registreras i fråga om utländska körkortshavare utgör an- mälan från läkare om vissa sjukdomstillstånd.

När det gäller att bedöma behovet av ytterligare registeruppgifter bör be- aktas att utredningen i avsnitt 12 om utländska körkort föreslagit att god- kännandefristen för utländska körkort begränsas till ett år. Om detta förslag genomförs, kommer utländska körkort att kunna åberopas bara under vis- telse av mer tillfällig och kortvarig natur. Blir vistelsen längre än ett år, får körkortshavaren byta ut sitt utländska körkort mot ett svenskt eller, om förutsättningarna för byte inte föreligger, efter prov förvärva svenskt körkort. Därvid blir de gängse registreringsreglerna tillämpliga. De ytterligare registeruppgifterna avseende innehavare av utländska körkort kommer så- ledes att avse en förhållandevis kort tid, ett år, och därmed också bli få. Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte behövs någon registrering av annat än brott.

I avsnitt 12 om nordiskt nationellt körkort har föreslagits att dessa skall få giltighet i Sverige, även sedan innehavaren fast bosatt sig här. Eftersom nordiska körkort sålunda föreslås få ”permanent” giltighet, bör när reformen genomförs sådana körkort — som föreslås i avsnitt 12 — omfattas av i princip samma registreringsregler som gäller svenska körkort. Eftersom för kör- korten från andra nordiska länder i vissa hänseenden kommer att gälla regler som avviker från motsvarande svenska regler, t. ex. i fråga om gil- tighetstid (jfr 12.9.1), bör registreringen utformas så att körkort av detta slag smidigt kan bevakas. Detaljregleringen i fråga om registreringen av dessa nordiska körkort bör ankomma på TSV. I avvaktan på att förslaget om nordisk giltighet av körkort genomförs bör emellertid inte heller be- träffande innehavare av körkort utfärdade i Danmark, Finland och Norge registreras annat än brott, dvs. den nyss nämnda allmänna regeln om re- gistrering beträffande utländska körkortshavare bör tillämpas även i det nu angivna fallet.

Det nu förordade förslaget om registrering beträffande utländska kör- kortshavare förutsätter uppgiftsskyldighet för de domstolar och andra myn- digheter, vilka beslutar i ärenden som skall föranleda registrering i KKBEL. Regler härom bör inflyta huvudsakligen i den föreslagna förordningen om godkännande och utbyte av vissa utländska körkort m.m.

15. Frågor om viss rationalisering vid hanteringen av registerblad och om införande av ett särskilt trafikbrottsutdrag

15.1. Gällande ordning

Under 13.1 har i korthet redovisats vad som för närvarande gäller i fråga om hanteringen av registerblad och om underlaget för de nuvarande utdragen ur körkortsregistret.

15.2. Reformförslag

Registreringen i KKBEL skall som redan nämnts fylla två huvudändamål: den skall lämna underlag för prövning i körkortsmål och den skall ge in- formation till åklagare och domstolari trafikmål beträffande den misstänktes eller tilltalades tidigare trafikbrottslighet.

Enligt samarbetsorganets förslag i januari 1975 skall underlaget för pröv- ningen i körkortsmål tas fram på i princip samma sätt som nu sker. Detta innebär att resp. länsstyrelse även i fortsättningen bör tillställas ett regis- terblad på en person när denne erhåller en ny anteckning i KKBEL. Re- gisterbladet bör redovisa inte bara den aktuella anteckningen utan även de anteckningar som eventuellt tidigare finns i KKBEL beträffande samma person. Uppgifterna i registerbladet hämtas - vad gäller rena körkortsdata —från centrala körkortsregistret (CKR) hos statens trafiksäkerhetsverk och — vad gäller brott och förseelser från KKBEL hos rikspolisstyrelsen. Båda typerna av uppgifter sammanförs datamaskinellt i registerbladet. Också be- träffande innehavare av utländska körkort har förutsatts att registerblad skall upprättas.

Samarbetsorganets förslag innebar emellertid också vissa nyheter. 1 dags- läget sänds registerblad till länsstyrelse så snart en förseelse registreras i KKBEL, dvs. även vid bagatellartade engångsförseelser där åtgärder mot körkortshavaren inte kommer i fråga. Samarbetsorganet undersökte om det kunde anses nödvändigt att upprätta registerblad och vidarebefordra sådant till länsstyrelsen varje gång en körkortshavare antecknas för något brott. Enligt samarbetsorganets förslag kunde upprättandet av registerblad väsent- ligt begränsas. Förslaget innebar att registerblad på grund av föreläggande av ordningsbot skulle sändas bara i två fall, nämligen när föreläggandet avsåg fylleri eller när dom eller annat beslut i anledning av brott, som skall antecknas i KKBEL, meddelats inom tre år före dagen för godkännandet

av ordningsföreläggandet. Avsåg ordningsföreläggandet fler än en förseelse skulle underrättelse alltid lämnas. Genom den föreslagna begränsningen i fråga om upprättande av registerblad skulle länsstyrelserna befrias från ett stort antal av de ca 180000 registerblad som de årligen fick ta emot. Enligt förslaget skulle länsstyrelserna emellertid få möjlighet att rekvirera registerblad vid sidan av de automatiskt framställda. Sådant rekvisitions- förfarande kunde tillämpas t. ex. då körkortsprövning aktualiserades av an- nan orsak än brott eller förseelse. Vidare förutsattes att om en underräztelse genom registerblad inte ledde till någon åtgärd, skulle registerbladet ma- kuleras. Registerbladen skulle således komma att bevaras endast i de fall då de ledde till att ett omprövningsärende togs upp. De skulle då bevaras som en handling i akten. Systemet skulle med dessa förutsättningar ge möjlighet att hos länsstyrelserna mönstra ut de nuvarande registerbladen.

Registreringens andra huvudändamål att ge information till åklagare och domstolar i trafikmål — skulle enligt förslaget tillgodoses genom en ny typ av registerutdrag — s. k. trafikbrottsutdrag — som skulle ersätta de nuvarande utdragen ur körkortsregistret. Trafikbrottsutdrag borde kunna framställas inte bara för körkortshavare utan även för övriga personer. Ut- dragen skulle innehålla uppgifter om sådan trafikbrottslighet som är av be- tydelse för påföljdsfrågan i ett aktuellt mål. Eftersom endast körkortshavare registrerades i KKBEL, kunde detta register inte ensamt bilda underlag för tra- fikbrottsutdragen. Förslaget förutsatte därför att vissa brottsuppgifter häm- tades från rikspolisstyrelsens person — och belastningsregister(PBR). Förutom uppgifter om brott och förseelser skulle trafikbrottsutdragen i förekommande fall kunna innehålla även körkortsuppgifter och vissa belastningsuppgifter, som inte är av brottskaraktär, t. ex. anmälningar angående alkoholmissbruk. Dessa uppgifter skulle hämtas från CKR. Åklagare och domstolar, som behö- ver trafikbrottsutdrag, förutsattes rekvirera sådana direkt från rikspolisstyrel- sen. För en mer detaljerad redogörelse för förslagen hänvisas till samarbetsor- ganets skrivelse samt till arbetsgruppens rapport.

15.3. Överväganden och förslag

I propositionen 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor redovisas de i avsnittet 15.2 angivna förslagen dels om rationalisering av hanteringen av registerblad och dels om införande av en ny typ av registerutdrag, trafikbrottsutdrag. Statsmakterna godtog i princip förslaget (prop. 1975/76:155, TU 1975/76:28, rskr 1975/76:390).

Utredningen vill för sin del till en början förorda att förslaget om be- gränsningar i framställningen av registerblad genomförs. Med registerblad åsyftas här endast sådana registerblad som framställs automatiskt, alltså utan särskild rekvisition.

Begränsningen kan genomföras på olika sätt. Enligt förslaget skall ett godkänt ordningsföreläggande avseende en enstaka förseelse — oavsett för- seelsens svårhet inte föranleda att registerblad framställs. En förutsättning är dock att det inte finns någon brottsregistreri ng i KKBEL under de närmast föregående tre åren.

Ordningsbot för en förseelse är numera enligt riksåklagarens beslut om ordningsbot för vissa brott (SFS l977:l 12) högst 300 kr. Närmast lägre ord- ningsbot är 200 kr. Det finns enligt utredningen anledning överväga om man kan gå så långt som samarbetsorganet och underlåta underrättelse genom registerblad utan angivande av något "tak” i form av ett högsta bötesbelopp.

Enligt riksåklagarens beslut (1977:l 12) om ordningsbot för vissa brott skall ordningsboten för närvarande utgå med 300 kr bl.a. om

— färdbroms ej är effektiv, — lyktor framtill saknas eller är ur funktion vid färd under mörker, — styrinrättningen ej är effektiv, — omkörning eller förbikörning av fordon sker strax före eller på obevakat övergångsställe, — backning eller vändning sker på t. ex. motorväg, — s. k. rödljuskörning med annat fordon än cykel och moped (underlåtenhet att följa anvisning för trafiken som meddelas genom trafiksignal).

Med hänsyn till att flera av de förseelser för vilka ordningsbot numera kan till- lämpas måste anses mycket allvarliga från trafiksäkerhetssynpunkt bör enligt utredningens mening registerblad kunna undvaras — om förutsättningarna i övrigt är för handen—endast om ordningsboten bestämts till högst 200 kr. Detta ”tak” bör gälla under ett inledande skede. Erfarenheten av en ordning av detta slag får sedan visa, om man kan undvara ett ”tak".

Ett annat sätt att begränsa produktionen av registerblad är att anknyta till brottet eller brottstypen. Detta är en tekniskt enkel lösning men den kräver en omfattande författningsreglering i form av en uppräkning av de aktuella brotten. Med hänsyn härtill har utredningen valt lösningen med ett ”tak" vid bötesnivån 200 kr.

Den tid som vederbörande skall vara belastningsfri för att registerblad skall kunna undvaras bör överensstämma med rehabiliteringstiden. Utred— ningen föreslåri följande avsnitt att denna tid skall utgöra fem år. En sådan överensstämmelse bidrar till önskvärd enhetlighet i registreringssystemet.

Det nyssnämnda förslaget om dels ”tak” vid 200 kr i böter och dels belastningsfrihet under fem år som förutsättningar för underlåtenhet att sända registerblad kan beräknas minska antalet registerblad med ca 40 %.

Som framgått av det föregående har _"Iörs/aget om införande av s. k. tra- fikbrottsutdrag redan i princip godtagits av statsmakterna. Utredningens upp- gift är därför främst att utforma detaljbestämmelserna om sådana utdrag. Innan sådana frågor tas upp finns det emellertid enligt utredningens mening anledning att fästa uppmärksamheten på ett par principiellt viktiga frågor som möjligen kan ge anledning till en omprövning även i vissa principfrågor.

En första fråga gäller vad som skall registreras i KKBEL. Enligt gällande ordning registreras (här bortses från innehavare av traktorkort)

— körkortshavare, — personer med löpande körkortsspärr efter återkallelsebeslut, personer med löpande körkortsspärr utan samband med återkallelsebeslut.

Däremot registreras inte personer som fått körkortet återkallat och för vilka spärrtiden gått ut.

Eftersom systemet med spärrtider är helt nytt är det inte möjligt att här göra någon utvärdering i fråga om de problem som systemet eventuellt innebär när det gäller registreringen i KKBEL. Från mer teoretiska syn- punkter kan det emellertid ifrågasättas om det finns anledning att i KKBEL registrera andra brott än sådana som begås av körkortshavare. Särskild upp- märksamhet förtjänar gruppen av personer med löpande spärrtid utan sam- band med återkallelsebeslut, dvs. personer som sökt körkortstillstånd men inte fått sådant. Frågeställningarna kan belysas med följande exempel.

En person söker körkortstillstånd men på grund av hans personliga för- hållanden vägras det sökta tillståndet och bestäms spärrtid. Under spärrttden registreras sedan i KKBEL alla trafikförseelser. Detta kan hindra körkorts- tillstånd. Om personen i stället väntat med att söka körkortstillstånd till ungefär den tidpunkt då spärrtiden i det första fallet gått ut hade infor- mationen till polismyndigheten m.fl. om vad som hänt under samma tid varit mer begränsad. Detta beror på att registreringsnivån i PBR och KKBEL inte är densamma. I PBR saknas uppgifter om vissa brott, där påföljden understigit 25 dagsböter (se 13.2), t. ex. vårdslöshet i trafik, brott möt 2ä TBL(hinderi trafiken) och vissa brott mot VTK, på vilka 163 g” i kungörelsen är tillämplig, samt alla förseelser, varå stadgas penningböter. PBR saknar alltså uppgifter om vissa trafikförseelser, som är antecknade i KKBEL.

Ett sätt att komma till rätta med olägenheter av nyss nämnt slag är att registreringen i PBR vidgas så att brott som är av sådan beskaffenhet att de skall registreras i KKBEL också registreras i PBR. En sådan vidgning av registreringen i PBR skulle i praktiken inte komma att omfatta särskilt många fall. Personer, som för bil utan giltigt körkort och i samband därmed gör sig skyldiga till förseelser, som var för sig är av beskaffenhet att inte antecknas i PBR, torde nämligen regelmässigt fällas till ansvar för olovlig körning. Därmed sker också en anteckning i PBR oberoende av om på- följnden uppgår till 25 dagsböter.

Ett annat sätt att lösa det nyss nämnda problemet är att i stället vidga registreringen i KKBEL till att omfatta en personkrets, som överensstämmer med registreringen i PBR, dvs. att bortse från om personen har körkort eller omfattas av spärrtid.

Enligt utredningens mening är ingen av de antydda lösningarna godtagbar. I stället bör en lösning väljas som innebär att registreringen i KKBEL be- träffande personer med löpande spärrtid antingen helt upphör eller begränsas till endast personer med löpande spärrtid efter återkallelsebeslut.

Motivet för gällande regel att KKBEL skall omfatta även personer utan körkort som fått spärrtid bestämd är enligt propositionen 1975/761155 att det är nödvändigt för körkortsmyndigheterna att få kännedom om inträffade nya förseelser under spärrtiden. Syftet bakom detta krav är vällovligt. Mot- svarande brott eller förseelser synes emellertid vara lika viktiga att känna till oberoende av om de begåtts under löpande spärrtid. Det enda som skiljer fallen åt är att de som fått spärrtid i samband med ansökan om körkorts- tillstånd dokumenterat sitt intresse för att få körkort.

Till det nyss anförda kommer att önskemålet om information rörande brottslighet som är av betydelse för att bedöma en sökandes lämplighet som körkortshavare i andra fall än de som omfattas av registrering i KKBEL på ett tillfredsställande sätt uppfylls genom den personutredning som nor-

malt skall förebringas i ärende om körkortstillstånd. Under denna utredning kan den information som finns i PBR och som kan vara av intresse, tillföras utredningen genom polismyndigheten.

Enligt utredningens mening bör personer med löpande spärrtid behandlas lika i registreringshänseende oberoende av om spärrtiden bestämts i samband med återkallelsebeslut eller ej. Utredningen anser vidare att innehållet i personutredning" på ett tillfredsställande sätt kan ersätta registreringen i KKBEL. På grund härav föreslår utredningen att i KKBEL inte skall re- gistreras personer, för vilka spärrtid löper, utan endast körkortshavare. Detta förslag förutsätter att personutredning alltid skall föreligga vid prövning av ansökan om körkortstillstånd eller förhandsbesked efter spärrtidens ut- gång (jfr 39å KKF):

En annan viktig fråga gäller samarbetsorganets förslag att trafikbrotts— utdrag skall kunna framställas utom för körkortshavare — även för personer utan körkort. Det är att märka att samarbetsorganet med person utan körkort inte avsåg personer som haft körkon men fått körkortet återkallat och för vilka spärrtid löper. Trafikbrottsutdrag för icke körkortshavare skulle enligt förslaget tillhandahållas i trafikmål, när det för påföljdsfrågan var av betydelse med uppgifter om tidigare trafikbrott. Det förutsattes att uppgifter om even- tuellt tidigare trafikbrott hämtades från PBR, eftersom KKBEL skall in- nehålla information bara om körkortshavare. Förslaget återgavs i prop. 1975/761155 men utan närmare kommentarer av departementschefen.

Som tidigare nämnts registreras i KKBEL enligt gällande ordning kör- kortshavare och personer med löpande spärrtid. Mot denna bakgrund innebär förslaget om framställning av trafikbrottsutdrag även beträffande icke kör- kortshavare (inklusive sådana personer som för närvarande inte heller har spärrtid bestämd) en väsentlig nyhet. Domstolarna skulle, om förslaget genomfördes, genom trafikbrottsutdrag i trafikmål få del av vissa uppgifter ur PBR som hittills inte varit tillgängliga för dem i den mån inte åklagaren tillfört målet uppgifterna. I vissa delar skulle läget emellertid återställas till vad som gällde innan registret rörande vissa alkoholbrott avskaffades. Man kan också uttrycka saken så att domstolarna i trafikmål skulle få tillgång till uppgifter ur PBR som de inte skulle ha tillgång till i t.ex. mål om misshandel. Den fråga som måste besvaras är alltså om trafikmålen kräver en längre gående information än andra mål.

Den angivna frågeställningen är principiellt viktig. Om domstolarna anses böra få tillgång till PBR i trafikmål återstår att bestämma vilka uppgifter de bör få tillgång till. Här kan flera alternativ tänkas. Uppgifterna kan be- gränsas till endast trafikbrott eller omfatta allt som om personen hade körkort skulle registrerats i KKBEL. I denna del lämnar samarbetsorganets förslag ingen ledning.

Sett från mer praktiska synpunkter gäller frågeställningen huruvida tra- fikbrottsutdrag i något fall skall innehålla information från PBR. Till förmån för förslaget talar följande exempel. 1 ett mål om olovlig körning, där den tilltalade varken är eller har varit körkortshavare eller haft spärrtid bestämd, behövs uppgift om tidigare ådömd olovlig körning för att avgöra om grov olovlig körning föreligger. Sådan information kan emellertid tillföras målet på annat sätt än genom trafikbrottsutdrag. Vid förundersökningen torde polisen, som har tillgång till PBR, regelmässigt uppmärksamma tidigare

dom å olovlig körning. Om den tilltalade inte vitsordar riktigheten av den tidigare domen kan åklagaren rekvirera domen.

Mot förslaget talar främst principiella skäl. Det har under senare år pågått en utveckling, som innebär att man på olika sätt begränsat registerinfor- mationen, t. ex. genom begränsning av kriminalregistret. Att nu öppna PBR för domstolarna låt vara för en bestämd måltyp strider mot denna ut- veCkling.

Mot bakgrund av det anförda bör det enligt utredningens mening inte öppnas möjlighet att i trafikmål få information ur PBR genom trafikbrotts- utdrag. Förslaget om trafikbrottsutdrag med information ur detta register beträffande icke körkortshavare bör således inte genomföras.

Trafikbrottsutdrag bör följaktligen innehålla uppgifter från KKBEL. Här- utöver bör i utdragen ingå vissa uppgifter ur CKR, identitets- och kör- kortsuppgifter samt belastningsuppgifter som inte avser brott. Detaljutform- ningen av trafikbrottsutdragen bör bli föremål före ytterligare överväganden. De närmare bestämmelserna bör inflyta i en tillämpningsförordning.

Samarbetsorganet förutsattei sitt förslag att länsstyrelse skulle kunna rekvirera registerblad, t. ex. när ett omprövningsärende aktualiserades av en anmälan från nykterhetsnämnd eller läkare. Enligt utredningens mening kan länsstyrelsen i stället inhämta motsvarande information genom att be- ställa ett trafikbrottsutdrag. En sådan ordning har bl.a. den fördelen att begreppet registerblad kan reserveras för ett automatiskt framställt utdrag ur KKBEL och CKR.

Den brottsregistrering som i detta kapitel förutsätts ske i fråga om vissa trafikbrott bör — såsom fallet är med andra brottsregister — regleras i lag. Utredningen föreslår därför en lag om registrering av vissa trafikbrott m. m. I specialmotiveringen, kap. VII, anges vilka följdändringar utredningens förslag medför i fråga om RI-kungörelsen, VTL inf. m.m.

16. Frågor om rehabiliteringsregler

16.1. Inledning

Beträffande vissa brottsregister finns bestämmelser, som innebär att en be— lastningsuppgift inte utlämnas sedan viss tid förflutit, s. k. rehabiliterings- regler. Regler av detta slag gäller utlämnandet av uppgifter och påverkar inte innehållet i registret. Regler om att uppgifter under vissa förutsättningar skall föras ur ett register, t.ex. 94% KKF, lämnas i detta sammanhang därhän.

De skäl som åberopats för rehabiliteringsregler anges i prop. 1963:39 (s. 44) med förslag till lag om allmänt kriminalregister enligt följande.

Vad som däremot bör förhindras är. att brott även sedan lång tid förflutit utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingripanden fortfaratt i olika samman- hang utgöra en belastning före honom. Ur de rättsvårdande organens synvinkel måste långt tillbaka liggande brottspåföljder sakna intresse vid val av påföljd och vid straffmätning, om ej fråga är om fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som länkar i en sammanhängande kedja. Och i de speciella fall, där andra än de rättsvårdande myndigheterna får del av registrerade uppgifter om ådömda på- följder, torde enstaka gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan självständig betydelse, att de behöver redovisas.

Som framhållits i avsnitt 13.2 saknas för närvarande rehabiliteringsregler i fråga om körkortsregistret. I praktiken förekommer dock viss begränsning. Åklagarna, som rekvirerar det största antalet utdrag ur körkortsregistret, begär t. ex. i flertalet fall utdrag endast för de två senaste åren (jfr RÅ:s cirkulär C 71).

Behovet av rehabiliteringsregler även för körkortsregistret har påtalats från flera håll. Därvid har åberopats i princip de skäl som låg till grund för införandet av rehabiliteringsregler för det allmänna kriminalregistret.

16.2. Gällande rehabiliteringsregler för några brottsregister

Enligt lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister gäller att i registerutdrag inte tas med anteckning om villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård eller anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff sedan tio år1 förflutit från den dom eller det beslut som anteckningen avsett.

' Sådan begränsning gäller inte, om för särskilt fall, fullständiga uppgifter begärs av justitiekanslern, justitieombudsman eller datainspektionen.

När det gäller fängelse, ungdomsfängelse och internering finns en mot- svarande regel, enligt vilken tioårsfristen dock räknas från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt. Om dom eller beslut, som föranlett ny anteckning, inträffat inom tioårsperioden skall dock båda anteckningarna tas med i registerutdraget.

1 lagen (1965:94) om polisregister m. m. finns en rehabiliteringsregel som i huvuddrag innebär att när fem år i fråga om bötesbrott och tio år i fråga om övriga brott förflutit utan att ny dom eller nytt beslut meddelats tas uppgiften inte med i utdrag ur registret.

16.3. Reformförslag

1 betänkandet (SOU 1970126) Körkort och körkortsregistrering diskuterades också rehabiliteringsregler. De skäl som låg till grund för införandet av en rehabiliteringsregel för det allmänna kriminalregistret ansågs ha giltighet också i fråga om belastningsanteckningar beträffande körkortshavare. I be- tänkandet heter det vidare bl. a.

Från trafiksäkerhetssynpunkt synes det inte nödvändigt att ta hänsyn till förseelser och brott som inträffat för många år sedan, i varje fall inte om flera år förflutit utan att något inträffat som föranlett anteckning.

En rehabiliteringstid synes därför böra införas även för utlämnande för körkorts- ändamål av uppgifter från RI om belastningar. För uppgifter som ingår i register med särskilda rehabiliteringsregler bör rehabiliteringstiden inte vara längre än som i andra fall gäller för respektive register. Man bör således inte för trafiksäkerhets- ändamål få ut en uppgift från t.ex. kriminalregistret, som man inte kan få därifrån i annat sammanhang. Lämpligt torde vara att samma rehabiliteringstid gäller för alla körkortsbelastningar, alltså även för dem som inte finns i andra register. Hur lång tid denna skall vara torde dock böra bestämmas i samband med att ställning tas till trafikmålskommitténs betänkande.

För statistiska och liknande ändamål, då körkortsinnehavarens namn inte lämnas ut, bör alla uppgifter som finns bevarade kunna utnyttjas.

Även när det gäller anteckningar om varning eller återkallelse liksom för de be- lastningar som registreras i körkortsregistret kan de nyss återgivna skälen för införande av en rehabiliteringstid åberopas. Situationen är visserligen när det gäller beslut om omprövning av körkortsinnehavet något annorlunda än i fråga om belastningarna. Sekretess föreslås inte för dessa uppgifter och behovet av upplysningar för att tilldogose trafiksäkerheten talar i viss mån mot begränsning av uppgiftslämnandet rörande kör- kortsmyndigheternas beslut. Uppgifterna torde vidare vanligen inte vara av samma personligt diskriminerande slag som t. ex. uppgifter i det allmänna kriminalregistret. En följd av att dessa uppgifter är offentliga blir emellertid att man med ledning av dem kan få tillgång till akten och ur denna hämta uppgifter om sådana belastningar som enligt förslaget eljest skall vara sekretessbelagda. I den mån uppgifter ingår i en akt är de nämligen i princip offentliga.

Även beträffande dessa uppgifter gäller dock att deras betydelse för bedömningen ur trafiksäkerhetssynpunkt minskar allteftersom tiden går. Detta framgår också av enkäten som visar att uppgifter som är mer än fem år gamla oftast anses onödiga. För den som skall uppdra åt någon att föra motorfordon torde som anges i föregående avsnitt körkortsdata vara tillräckliga och nu ifrågavarande data över huvud inte be- hövas.

Självklart är emellertid att en begränsning av uppgiftsutlämnandet i varje fall inte kan gälla alla slag av anteckningar i körkortsregistret. Vissa uppgifter, såsom datum för utfärdande av gällande körkort, särskilda villkor som gäller för detta och den behörig— het det ger, måste ståkvarhurgamlade än är. Anteckning om varning och återkallelse bor- de däremot kunna tas bort efter viss tid. Om uppgift om återkallelse inte får lämnas ut, måste emellertid detsamma gälla alla andra uppgifter om det återkallade körkortet, även t. ex. utfärdandedatum. I annat fall framgårdet indirekt av utdragurregistret att körkortet återkallats.

En rehabiliteringsregel kan alltså inte begränsas till omprövningsbeslut och be- lastningar. Den måste för att få någon mening också avse vissa andra uppgifter som i och för sig inte träffas av de principiella skälen för rehabiliteringsregeln.

Eftersom körkortsregistret är offentligt måste rehabiliteringsregler ges antingen i form av föreskrifter om utgallring av vissa uppgifter ur registret eller såsom sekre- tessregler. Någon motsvarighet härtill synes inte förekomma för andra offentliga re- gister. Till det sagda kommer att frågan har så nära samband med trafikmålskommitténs arbete att den inte bör prövas förrän dess förslag föreligger. Några rehabiliteringsregler föreslås därförinte nu förändra uppgifterän de belastningarsom ingåriRI. Även dessa får närmare utformas i slutbetänkandet.

Enligt statsmakternas principbeslut 1971 (prop. 197l:65, TU 1971112, rskr 19711209) borde slutliga ställningstaganden till utformningen av rehabili- teringsregler i fråga om uppgifter för körkortsändamål ur RI anstå i avvaktan på resultatet av trafikmålskommitténs arbete.

Den arbetsgrupp inom samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet, som utarbetat den under 13.2 nämnda rapporten, föreslog i avvaktan på behandlingen av betänkandet Rätten till ratten inga ändringar i gällande ordning, dvs. rehabiliteringsregler borde tillsvidare inte införas. Arbetsgrup- pen framhöll emellertid att frågan om vilka rehabiliteringsregler som skall gälla krävde en lösning. För den nya typen av utdrag, trafikbrottsutdragen, föreslogs dock att rehabiliteringsregler skulle införas, varvid en femårig re- habiliteringstid förordades. Tiden borde räknas från datum för domen/be- slutet resp. datum för godkännande av straff- och ordningsföreläggande.

Samarbetsorganet tog i den under 13.2 nämnda skrivelsen upp rehabi- literingsfrågorna och anförde därvid.

Samarbetsorganet delar arbetsgruppens uppfattning om behovet av rehabiliterings- regler. Även om tekniska synpunkter påverkar ställningstagandet, vill samarbets- organet för sin del särskilt framhålla att hänsynen till den enskilde kräver att re- habiliteringsregler införs. Härtill kommer att äldre uppgifter torde ha mycket begränsat värde i ett ärende om återkallelse av körkort, eftersom beslut i sådana ärenden re- gistreras i CKR. Samarbetsorganet anser att starka skäl talar för att samma regler bör gälla för uppgifter i registerblad resp. trafikbrottsutdrag. Även om skäl talar för en kortare rehabiliteringstid än fem år — exempelvis i stället en treårig har sam- arbetsorganet stannat för femårsregeln. Rehabiliteringstiden bör räknas från datum för dom eller beslut i brottmål eller i fråga om strafföreläggande och föreläggande om ordningsbot från datum för godkännande.

Trafikmålskommittén föreslog en treårig rehabiliteringstid för uppgifter i utdrag ur körkortsregister. Detta förslag kommenterades inte annat än undantagsvis vid remissbehandlingen.

I propositionen 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor anförde departe- mentschefen angående rehabiliteringsregler bl. a.

Såväl hänsynen till den enskilde som tekniska synpunkter angående rutinerna för lämnande av registerutdrag kräver att rehabiliteringsregler införs. Frågan gäller främst hur lång rehabiliteringstiden skall vara. Efter att ha tagit del av de synpunkter från skilda håll som har framförts härom, har jag i likhet med samarbetsorganet kommit fram till att den bör bestämmas till fem år från domsdatum eller motsvarande. Detta bör gälla såväl trafikbrottsutdrag som registerblad. Olika myndigheters behov av upp— gifter bör därmed vara tillgodosedda. Jag vill emellertid framhålla att det ofta kan vara tillräckligt med utdrag för väsentligt kortare tid. De föreskrifter som riksåklagaren har utfärdat och som ger uttryck för en sådan begränsning förutsätter jag skola gälla tills vidare.

Det nu anförda rör belastningar som hänför sig till olika brott. I fråga om be- lastningsuppgifter som hämtas ur CKR — t. ex. omhändertaganden på grund av be- rustning, anmälningar från nykterhetsnämnder, läkare etc. bör i princip samma rehabiliteringstider gälla.

Ytterligare en fråga som har aktualiserats gäller rehabiliteringsregler för vissa körkortsuppgifter som rör återkallelse av körkort, varning etc. Tillräckligt underlag för beslut härom föreligger inte enligt min mening. Behovet och utformningen av rehabiliteringsregler i dessa avseenden får därför övervägas i det fortsatta reformarbetet.

Detta uttalande av departementschefen godkändes av riksdagen.

16.4. Överväganden och förslag

Som framgått av närmast föregående avsnitt har statsmakterna slagit fast bl.a. följande.

Rehabiliteringsregler bör införas för uppgifter i såväl trafikbrottsutdrag som registerblad. Rehabiliteringstiden bör bestämmas till fem år från doms- datum eller motsvarande datum. I fråga om belastningsuppgifter som hämtas ur CKR (icke brott) — t. ex. omhändertaganden på grund av berusning, an- mälningar från nykterhetsnämnder, läkare etc. — bör i princip samma re- habiliteringstider gälla.

Utredningen finner inte skäl att ompröva det nyss nämnda ställnings- tagandet annat än på en punkt. Enligt utredningens mening bör från en rehabiliteringsregel för belastningsuppgifter ur CKR undantas uppgift om anmälan från läkare om vissa sjukdomstillstånd.

En fråga som aktualiserats utan att principiell ställning tagits gäller hu- ruvida rehabiliteringsregler behövs för vissa körkortsuppgifter ur C KR, näm- ' ligen beslut som rör varning, återkallelse av körkort och spärrtid.

När det gäller att avgöra om anteckningar om återkallelsebeslut bör om- fattas av en rehabiliteringsregel bör beaktas att återkallelse av körkort utgör en administrativ sanktion och att därför i princip samma skäl gör sig gällande i fråga om återkallelsebeslut som när det gäller rehabiliteringsregler beträf- fande belastningsuppgifter.

Mot införande av rehabiliteringsregler beträffande anteckningar om åter- kallelsebeslut talar bl.a. följande skäl. Enligt 35 första stycket andra me- ningen trafikbrottslagen skall olovlig körning anses som grov, om föraren tidigare innehaft körkort, som blivit återkallat. Återkallelsebeslut har enligt nämnda lagrum relevans utan begränsning bakåt i tiden. En regel om femårig rehabiliteringstid beträffande anteckningar om återkallelsebeslut skulle följ- aktligen inte vara förenlig med det nyss nämnda lagrummet i nu gällande lydelse.

Ett annat skäl mot en regel om rehabiliteringstid är att i trafikbrottsutdrag alltid bör anges om den utdraget avser innehar körkort eller inte. Finns då t. ex. uppgift i utdraget att körkort utfärdats men att vederbörande saknar körkort torde lika väl kunna anges att återkallelse skett.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utredningen att huvudregeln bör vara att anteckningar om återkallelsebeslut inte skall omfattas av någon rehabiliteringsregel. Om den utdraget avser efter återkallelse återfått sitt körkort, bör emellertid återkallelsebeslut, som är äldre än fem år, utan nack- del kunna omfattas av en rehabiliteringsregel.

Beslut om varning, erinran och omhändertagande bör enligt utredningens mening omfattas av en femårig rehabiliteringsregel.

När det gäller att avgöra hur lång rehabiliteringstid som bör gälla för dessa körkortsuppgifter bör önskemålet om enhetlighet i registersystemet väga tungt. Det finns enligt utredningens mening inte några särskilda skäl att frångå den rehabiliteringstid om fem år, som föreslagits i fråga om be- lastningsuppgifter.

Rehabiliteringsregler skall således finnas för utdrag ur flera register, näm- ligen CKR och KKBEL inkl. KKBELu. Detta ger anledning till frågan hur en samordning skall ske. Skall brottsregistrering behandlas för sig och övrig belastning och körkortsuppgifter för sig eller skall rehabiliteringsreglerna tillämpas först när samtliga delregister saknar anteckning av här diskuterad art?

Om man väljer det senare alternativet innebär det t. ex. att en anteckning i CKR om varning inom femårsfristen automatiskt hindrar rehabilitering i fråga om brottsuppgifter ur KKBEL. En sådan ordning verkar inte nöd- vändig. Varningen grundas ju normalt på brottsuppgift. Mycket talar därför för att i rehabiliteringshänseende behandla delregistren var för sig.

Rehabiliteringsregeln för ettvart av de nu diskuterade registren bör enligt utredningens mening ha den innebörden att i registerutdrag inte tas med anteckning om dom eller beslut, sedan fem år förflutit från den dom eller det beslut som anteckningen avsett.

När det gäller belastningar i fråga om innehavare av utländska körkort — KKBELu enligt avsnitt 14 talar starka skäl för en kortare rehabilite- ringstid, förslagsvis två år om körkortshavaren under den tiden inte över- tygats om nytt brott av beskaffenhet att böra antecknas i KKBELu. När förslaget om nordisk giltighet av körkort så småningom införs (se 12.9.1) bör emellertid registreringar beträffande sådana körkort omfattas av i princip samma rehabiliteringsregler som föreslagits gälla i fråga om svenska körkort.

Från rehabiliteringsreglerna bör undantas de fall då JK, JO eller data- inspektionen för visst fall begär fullständigt utdrag. Också enskild bör enligt utredningens mening alltid vara berättigad att få fullständigt utdrag om sig själv.

Rehabiliteringsreglerna bör upptas, beträffande KKBEL i den föreslagna lagen om registrering av vissa trafikbrott m.m. och i fråga om beslut om varning och återkallelse i KKF.

17. Gallring m. m.

17.1. Registerkorten

Förslaget enligt avsnitt 15 ger, om det genomförs, under vissa förutsättningar möjlighet att hos länsstyrelserna mönstra ut de nuvarande registerbladen.

När det gäller belastningsuppgifter från tiden före den 1 mars 1972 finns dessa, som nämnts i avsnittet 13.1, upptagna på länsstyrelsernas registerkort. Med utgången av februari 1977 har dessa kort till följd av de föreslagna rehabiliteringsreglerna kommit att bortsett från speciella situationer— sakna betydelse. Om trafikbrottsutdraget skall bli fullständigt måste även i fort- sättningen uppgifter kunna hämtas från registerkorten. För en fullständig belastningsregistrering skulle det visserligen teoretiskt vara möjligt att över- föra registerkortens belastningsuppgifter till exempelvis KKBEL men prak- tiskt sett synes ett sådant förfarande knappast värt besväret mot bakgrund av de sannolikt ganska fåtaliga fall där uppgifter ur registerkorten alltjämt är aktuella. För att om möjligt helt befria länsstyrelserna från belastnings- registrering anser utredningen därför att en särskild gallringsregel bör över- vägas av innebörd att belastningsuppgifter i länsstyrelsernas registerkort ut- går ur körkortsregistret.

Vid bedömningen av om en särskild gallringsregel av nyss nämnt slag kan införas torde kunna bortses från det behov som JK och JO kan ha av s. k. fullständiga utdrag. Svårare är att bedöma behovet av fullständiga utdrag när det i vissa fall gäller att avgöra om en körkortshavare under viss längre tid kört prickfritt och kan tilldelas utmärkelse härför. Enligt utredningens mening bör belastningsuppgifterna i länsstyrelsernas register- kort kunna utgå ur körkortsregistret. Registerkorten bör emellertid arkiveras på varje länsstyrelse och vara tillgängliga för körkortshavarna och motor- organisationer. Om behovet av underlag för att avgöra om utmärkelse kan utdelas därmed är tillgodosett undandrar sig dock utredningens bedömning.

17.2. Skrivelse från datainspektionen

Genom beslut den 21 december 1977 har datainspektionen prövat ett register som förs hos RPS inom ramen för RI och som benämns ”körkortsregistrets belastningsdel (RI-13)”. I samband därmed har inspektionen uppmärksam- mat att de gallringsregler som tillämpas beträffande körkortsregistrets be-

lastningsdel inte stämmer överens med gallringsreglerna för det centrala körkortsregistret i övrigt, som förs hos TSV. Med bifogande av beslutet har datainspektionen i skrivelse till utredningen hemställt att utredningen måtte överväga om beslutet bör föranleda några åtgärder från utredningens sida.

1 det nyss nämnda beslutet anför datainspektionen bl. a. följande.

Vad härefter särskilt gäller gallringsregler finns i 128 & körkortskungörelsen och 94 & körkortsförordningen närmare bestämmelser om den ordning enligt vilken uppgifter, som intagits i det centrala körkortsregistret hos TSV, skall utgå ur registret. Däremot synes sådana bestämmelser saknas beträffande belastningsdelen av det centrala kör- kortsregistret, dvs. den del av det centrala körkortsregistret som förs hos RPS. Detta synes kunna medföra att uppgifter om körkortshavare (motsvarande) kan komma att gallras hos TSV men trots detta, såvitt gäller de särskilt känsliga belastnings- uppgifterna, alltjämt finnas kvar i det hos RPS förda registret ända tills personen i fråga avlidit. En sådan ordning är från de utgångspunkter datainspektionen har att beakta inte godtagbar. I stället behövs — såvida det inte finns andra starka intressen med anknytning till körkortsregistreringen som talar för ett bibehållande av nuvarande ordning — från integritetsskyddssynpunkt gallringsregler som innebär att alla personer som av en eller annan anledning gallras ur centrala körkortsregistret också skall utgå ur körkortsregistrets belastningsdel. Frågor som bl. a. rör körkortsregistreringen prövas dock för närvarande av utredningen om vissa körkortsfrågor (K 1976:02) enligt vad som framgår av utredningens direktiv. Datainspektionen har erfarit att utredningen i det sammanhanget även berör de gallringsfrågor som inspektionen nyss tagit upp. Med hänsyn härtill föranleder den nuvarande ordningen för närvarande inte annan åtgärd från inspektionens sida än att inspektionen tillställer utredningen en avskrift av detta beslut.

Utredningen delar datainspektionens nyss redovisade bedömning om att körkortsregistrets belastningsdel bör omfattas av gallringsregler, som stäm- mer överens med regler av detta slag för det centrala körkortsregistret i övrigt. Utformningen av gallringsreglerna bör samordnas med rehabilite- ringsreglerna och fastställas av regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer.

17.3. Fråga om viss gallring i CKR

Som framgått av 13.1 registreras belastningsuppgifter som avser brott hos länsstyrelserna. Belastningsuppgifter som har antecknats hos länsstyrelserna före den 1 mars 1972 finns upptagna på särskilda registerkort. Belastnings- uppgift från tiden fr. o. m. den 1 mars 1972 anges däremot på registerblad. som grundas på uppgifter ur KKBEL.

I samband med att CKR inrättades den ljanuari 1973 infördes av praktiska skäl den ordningen att i CKR markerades om personen i fråga hade be- lastningsanteckning i registerkort. Markeringar i CKR påfördes emellertid även när belastningen registrerades i KKBEL. Enligt vad utredningen in- hämtat tillämpas alltjämt den nu beskrivna ordningen.

De angivna markeringarna, som synes sakna författningsstöd, torde vara attjämställa med belastningsuppgifter. Såvitt utredningen kunnat finna fyller

detta markeringssystem ingen självständig funktion. Detta gäller i synnerhet efter ett genomförande av förslagen i avsnittet 15. Systemet har visserligen den fördelen att man snabbt — nämligen genom de till CKR anslutna bild- skärmsterminalerna — kan få besked om en i CKR registrerad person har någon brottsbelastning eller inte. Denna omständighet kan enligt utred- ningens mening inte motivera ett markeringssystem av nyss nämnt slag. Utredningen utgår därvid från att länsstyrelserna lätt kan få tillgång till registerblad från RI. Det angivna markeringssystemet bör därför upphöra och äldre markeringar i CKR utgallras.

VH Specialmotivering

18. Överflyttningsalternativet

Som framgår av avsnitt 7.2.2 har utredningen vid en samlad bedömning av för- och nackdelar med den av riksdagen beslutade överflyttningen av vissa körkortsmål till allmän domstol funnit att nackdelarna överväger och detta i all synnerhet om hänsyn tages även till utredningens förslag i övrigt. Utredningen har i konsekvens härmed föreslagit att frågor om körkorts- ingripanden även i fortsättningen uteslutande skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regerings- rätt.

Med hänsyn till tilläggsdirektiven har utredningen emellertid utarbetat förslag till sådana mer centrala författningsbestämmelser som skulle bli nöd- vändiga vid en överflyttning. Utredningen har i sitt förslag till författnings- text utgått från den nuvarande lydelse av körkortslagen (1977:477) och kör- kortsförordningen (1977:722), vilka båda författningar trädde i kraft den 1 januari 1978. Ett genomförande av utredningens principförslag torde medföra att kör- kortslagen och körkortsförordningen måste omarbetas. De flesta bestäm- melserna i den nuvarande författningstexten kan dock kvarstå oförändrade. Utredningen har vid utarbetandet av sitt förslag försökt att följa den nu- varande dispositionen av körkortslagen och körkortsförordningen även om detta — lagtekniskt sett — leder till mindre tillfredsställande resultat.

Beträffande flertalet av de bestämmelser som föreslås ändrade eller som är nya finns det ej anledning till mer ingående kommentarer eftersom de redan behandlats i kapitel II i den allmänna motiveringen.

18.1. Förslaget till ändring i körkortslagen

l—17 åå, 19—20 åå, 22 å och 24—38 åå påverkas ej av utredningens förslag.

18 & Justeringen motiveras av att tingsrätts slutliga prövning av körkortsfrågan förutsatts ske i direkt anslutning till prövningen i ansvarsfrågan.

21 &, 21 a &. 21 bä, 21 cä och 21 då ersätter Zlä i nuvarande KKL. 215 ' Paragrafen överensstämmer med Zlä första stycket i nuvarande KKL.

21 a å

Första stycket anger de grundläggande förutsättningarna för att omprövning av spärrtid skall kunna ske på grund av ny omständighet som avses i 16å 1—6 KKL.

] andra och tredje stycket anges vilken myndighet som är behörig att ompröva spärrtid. Härvid har den tekniken valts att i andra stycket positivt ange i vilka fall prövningen ankommer på tingsrätt medan i tredje stycket övriga fall anges ankomma på länsstyrelse.

Fjärde stycket innehåller en bestämmelse om maximitid vid förlängning av spärrtid. Bestämmelsen har hämtats från 21 å andra stycket i nuvarande KKL och gäller både vid tingsrätts och länsstyrelses prövning.

] övrigt hänvisas till avsnitt 6.6 i den allmänna motiveringen.

21 b å Paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrätts prövning av löpande spärr- tid i enlighet med utredningens förslag härom i avsnitt 6.6.3. Som framgår av 21 a å andra stycketjämfört med 39 å första stycket i utredningens förslag till ändring av KKL är en förutsättning för prövningen att tingsrätten finner den tilltalade skyldig till sådant trafikbrott som gör domstolen behörig att pröva frågan om körkortsingripande. Härutöver gäller att de grundläggande förutsättningarna i 21 å måste föreligga. Det måste med andra ord röra sig om ett trafikbrott som inträffat antingen under den löpande spärrtiden eller före beslutet om spärrtid men då inte varit känt.

Första stycket anger de två alternativ till beslut som föreligger för tings- rätten i de fall då det tidigare beslutet om spärrtid vunnit laga kraft. Tings- rätten befinner sig härvid i samma situation som länsstyrelsen gör efter en ansökan enligt 21 c å och har (jfr nedan) samma möjlighet till förlängning av spärrtiden i högst tre år. Vid beslut enligt första stycket bör en samlad bedömning göras av förarens tidigare brottslighet motsvarande den man skulle ha gjort om frågan om körkortsspärr för samtliga brott (eller mot- svarande) handlagts samtidigt. Om det vid denna bedömning befinnes att den brottslighet som föranlett omprövningen är från spärrtidssynpunkt utan nämnvärd betydelse i jämförelse med den brottslighet (eller motsvarande) som legat till grund för det gällande spärrtidsbeslutet, bör förordnande med- delas om att den tidigare spärrtiden skall avse även den ”nya” brottsligheten. I annat fall skall spärrtiden förlängas.

Andra stycket anger de två alternativ till beslut som föreligger för tings- rätten i de fall då tidigare beslut om spärrtid ej vunnit laga kraft vid tid- punkten för domstolens prövning.

Innefattar tidigare beslut om spärrtid tillika ett beslut om återkallelse som ej vunnit laga kraft, anges att tingsrätten med tillämpning av 16 och 21 åå skall pröva frågan om spärrtid för den brottslighet som föranlett ompröv- ningen. Detta innebär att tingsrätten skall pröva om sistnämnda brottslighet är återkallelsegrundande. Om så bedöms vara fallet skall tingsrätten återkalla körkortet och bestämma spärrtid för angiven brottslighet. Att ånyo återkalla körkortet i fall då ett tidigare återkallelsebeslut ej vunnit laga kraft kan kanske förefalla något egendomligt. Enligt utredningens mening bör detta dock ske eftersom det tidigare återkallelsebeslutet kan komma att undan- röjas.

Om tidigare spärrtidsbeslut som icke vunnit laga kraft ej innefattar ett beslut om återkallelse, anges att tingsrätten skall pröva huruvida spärrtid bör bestämmas (för den brottslighet som föranlett omprövningen) och om så finnes böra ske, bestämma längden av denna spärrtid. Detta innebär att tingsrätten liksom i föregående alternativ skall pröva spärrtidsfrågan en- dast med utgångspunkt från den ”nya” brottsligheten. Om denna brottslighet finnes böra föranleda att särskild spärrtid bestäms skall något återkallel- sebeslut ej meddelas. Vid beslut om särskild spärrtid gäller i fråga om spärr- tidens längd bestämmelserna i 21 å i motsvarande mån.

Inledningsvis framhölls två viktiga förutsättningar för beslut enligt 21 b å. I paragrafens tredje stycke anges en viktig ytterligare förutsättning, nämligen att beslut enligt 21 bå ej får meddelas efter utgången av löpande spärrtid. Detta är enligt utredningens mening nödvändigt för att i de fall som avses i 21 aå första stycket åstadkomma ett system där spärrtiden löper kon- tinuerligt. För att detta syfte skall kunna uppnås fordras att tingsrätten vid förlängning av spärrtid enligt 21 b å första stycket meddelar sitt beslut före den löpande spärrtidens utgång. Även vid förordnande enligt samma stycke att tidigare spärrtid skall avse även den ”nya" brottsligheten bör denna ordning iakttas. Detsamma gäller vid beslut om spärrtid enligt 21 b å andra stycket. För att vid ett sådant beslut upprätthålla principen med en kon- tinuerligt löpande spärrtid fordras att spärrtiden härvid räknas från dagen för beslutet. (Jfr 38 å andra stycket i utredningens förslag till ändring i KKF).

I övrigt hänvisas till avsnitt 6.6.3 i den allmänna motiveringen.

21 c å Paragrafen motsvarar huvuddelen av 21 å andra stycket i nuvarande KKL och innehåller regler om villkoren för länsstyrelsens omprövning av löpande spärrtid enligt 21 a å.

21 d å Här kan hänvisas till avsnitt 6.6.3 i den allmänna motiveringen. (Jfr även 40å andra stycket i förslaget till ändring av KKF).

21 e å Paragrafen redovisar utredningens ståndpunktstagande i fråga om körkorts- åtgärds inverkan på straffmätningen vid en samtidig prövning av ansvars- och körkortsfrågan i brottmål. Det finns anledning understryka att avsikten med den föreslagna paragrafen är att körkortsfrågan skall avgöras med hän- syn till vad trafiksäkerheten kräver och att den avvägning som skall ske alltså kan påverka endast den straffrättsliga påföljden.

I övrigt hänvisas till avsnitt 6.1 i den allmänna motiveringen. Se även avsnitt 7.2.2 i den del som behandlar ”en samtidig bedömning av ansvars- och körkortsfrågan".

23 å Paragrafen motsvarar i stort 23å i nuvarande KKL. Skillnaden består i en något ändrad disposition samt en uppdelning på tre stycken i stället för

två. Uppdelningen har gjorts för att i andra stycket avskilja de fall där ett omhändertagande enligt utredningens mening bör omprövas av länsrätt (jfr SOaå i förslaget till ändring i KKF) från de fall som bör prövas av tingsrätt (jfr 42å i förslaget till ändring i KKL). I övrigt hänvisas till avsnitt 6.3 i den allmänna motiveringen. 39—41 åå ersätter 39å i nuvarande KKL. Genom att i 39 och 40 åå direkt ange domstols behörighet att pröva frågor om körkortsingripanden har det blivit möjligt att låta den nuvarande hänvisningen i 39å första stycket till särskild författning utgå. Det i 39 å tredje stycket i nuvarande KKL stadgade fullföljdsförbudet mot varning enligt KKL har borttagits. l sistnämnda del hänvisas till utredningens överväganden under avsnitt 9.4.2 i den allmänna motiveringen.

39 å Paragrafen anger i vilka fall tingsrätt äger pröva frågor om återkallelse eller varning. Medan första stycket behandlar slutliga beslut upptas i andra stycket bestämmelser om interimistiska ingripanden.

Beträffande motiven hänvisas till avsnitt 5.3 och 6.5.

40 å I första stycket anges i vilka fall länsrätt äger pröva frågor om körkorts- ingripande. Uttrycket körkortsingripande avser härvid både slutliga och in- terimistiska beslut samt beslut vid omprövning enligt 25å KKL. I sist- nämnda hänseende inskränker sig dock länsrättens behörighet till de fall då domstol (såväl allmän domstol som förvaltningsdomstol) tidigare beslutat i saken. En bestämmelse härom har upptagits i första stycket. Beträffande innehållet i detta stycke hänvisas i övrigt till avsnitt 5.3, 6.5 och 6.7 i den allmänna motiveringen.

Andra stycket motsvaras av 39å andra stycket i nuvarande KKL men innehåller till skillnad från detta stycke ett förtydligande i fråga om de be- fogenheter som såvitt nu är i fråga tillkommer förvaltningsdomstol i kör- kortsmål.

41 å Bestämmelsen i denna paragraf har utbrutits från 39å andra stycket i nu- varande KKL.

42 å Paragrafen redovisar hur utredningen tänkt sig systemet med omprövning av omhändertagandebeslut vid tingsrätt (jfr 50å i förslaget till ändring i KKF).

Utredningens motivering återfinns under rubriken ”Handläggningen vid allmän domstol" i avsnitt 6.3.6 i den allmänna motiveringen. Det kan enligt utredningens mening vara lämpligt att omhändertagandebeslut, som kan begäras prövat av tingsrätt, förses med en erinran härom av den som med- delat beslutet, varvid behörig tingsrätt bör anges.

18.2. Förslaget till ändring i körkortsförordningen

1—34 åå. 37 å, 39 å, 42—48 åå, 51 å, 53—90 åå och 92—109åå påverkas ej av utredningens förslag.

35 å Första stycket ersätter 35 och 49 åå i nuvarande KKF. Andra stycket överensstämmer med motsvarande stycke i nuvarande KKF.

36 å Första meningen överensstämmer med undantag för den ändrade paragraf- hänvisningen med motsvarande mening i nuvarande KKF. Avvikelsen i andra meningen har skett med hänsyn till lydelsen av l9å KKL jämförd med 40å första stycket KKL i utredningens förslag.

38 & Paragrafen överensstämmer till en del med 38å i nuvarande KKF. Av- vikelserna anger de utgångspunkter för beräkning av spärrtid som blir ak- tuella vid spärrtidsbeslut av tingsrätt.

I första stycket anges utgångspunkten för beräkning av spärrtid i de fall tingsrätt beslutat särskild spärrtid enligt 21 b å andra stycket KKL. I denna del hänvisas till specialmotiveringen rörande 21 b å tredje stycket KKL samt till avsnitt 6.6.3 i den allmänna motiveringen.

Andra stycket stämmer överens med 38å sista meningen i nuvarande KKF.

Tredje stycket anger utgångspunkterna för spärrtidens beräkning i övriga fall och överensstämmer i stort med 38å i nuvarande KKL. Avvikelsen hänför sig till tingsrätts beslut om slutlig återkallelse och innebär att spärr- tiden härvid — om delgivning ej skett av beslut om körkortets omhänder- tagande eller om interimistisk återkallelse räknas från dagen för beslutet. I denna del hänvisas till övervägandena i avsnitt 6.8.2 i den allmänna moti- veringen.

40 å Första stycket motsvarar med undantag för den första paragrafhänvisningen 40å i nuvarande KKF. Den ändrade hänvisningen har föranletts av ut- redningens förslag till ändring i KKL avseende frågan om omprövning av löpande spärrtid.

Andra stycket innehåller en forumregel för de fall då det ankommer på länsstyrelse att besluta om spärrtid enligt 21 d å KKL. I denna del hänvisas till avsnitt 6.63 i den allmänna motiveringen.

41 å Paragrafen överensstämmer med nuvarande paragraf i KKF utom såtillvida att det i utredningens förslag uttryckligen utsagts att angivande av behov

av personutredning skall ske endast i spärrtidsbeslut som meddelats av länsstyrelse eller länsrätt. Utredningen har ansett att motsvarande uppgift icke bör ankomma på tingsrätt.

49 å Motsvarande paragraf i nuvarande KKF har fått utgå med hänsyn till lydelsen av 35å första stycket i utredningens förslag.

49 å Paragrafen överensstämmer i utredningens förslag med 50å första stycket i nuvarande KKF.

50 & Paragrafen, som skall jämföras med 42å KKL i utredningens förslag, in- nehåller kompletterande bestämmelser till sistnämnda lagrum.

Första och andra styckena återspeglar utredningens tankegångar i fråga om tingsrätts omprövning av omhändertagandebeslut. I dessa delar hänvisas till vad som anförts under rubriken ”Handläggningen vid allmän domstol” i avsnitt 6.3.6 i den allmänna motiveringen. Tredje stycket motsvaras till en del av 50 å andra stycket i nuvarande KKF. Avvikelserna har föranletts av utredningens förslag i första och andra stycket. Beträffande körkortets förvaring i avbidan på tingsrättens beslut i kör- kortsfrågan hänvisas till avsnitt 6.102 i den allmänna motiveringen.

50 a å Paragrafen överensstämmer delvis med 50 å andra stycket i nuvarande KKF och skall jämföras med utredningens förslag till utformning av 23 å andra stycket KKL. I denna del kan beträffande motiven hänvisas till vad som anförts under rubriken ”Vilken domstol bör fatta interimistiska beslut i överflyttnings- fallen” i avsnitt 63.6 i den allmänna motiveringen.

52 å Paragrafen motsvarar i huvudsak 52 å i nuvarande KKF. Tillägget anger behörig domstol vid omprövning i de fall ”det tidigare beslutet" meddelats av tingsrätt.

I fråga om det föreslagna tillägget hänvisas till avsnitt 6.7.2 i den allmänna motiveringen.

91 å Enligt vad utredningen kunnat finna fordras i nuvarande 91 å KKF endast en smärre justering i fråga om ansvarig registreringsmyndighet vid beslut om spärrtid.

19. Förbättringsalternativet

Såsom inledningsvis framhållits i specialmotiveringen till dets. k. överflytt- ningsalternativet har utredningen vid en samlad bedömning av för- och nackdelar med den av riksdagen beslutade överflyttningen av vissa kör- kortsmål till allmän domstol funnit att nackdelarna överväger och detta i all synnerhet om hänsyn tages till utredningens förslag i övrigt.

Bakom formuleringen utredningens förslag i övrigt döljer sig vissa förslag till förbättringar i den nuvarande handläggningen av körkortsmål. Dessa förslag har upptagits i kapitel IV i den allmänna motiveringen. Utredningen har utarbetat förslag till de författningsbestämmelser som fordras för ett genomförande av förbättringarna (det s.k. förbättringsalternativet).

Utredningen har liksom i överflyttningsalternativet i sitt förslag till för- fattningstext utgått från gällande körkortslag och körkortsförordning och försökt att i huvudsak följa dessa författningars nuvarande disposition.

I de fall de föreslagna bestämmelserna behandlats i den allmänna moti- veringen har hänvisning skett till denna.

19.1. Förslaget till ändring i körkortslagen

1-20 åå, 23—25 åå och 27—38 åå påverkas ej av utredningens förslag.

21 å Bortsett från det spärrade tillägget motsvarar paragrafen 21 å i nuvarande KKL. Tillägget har tillkommit i förtydligande syfte. De angivna spärrtids- reglerna vid återkallelse av körkort bör gälla även vid återkallelse av kör- kortstillstånd.

22 å Paragrafen motsvarar 22å andra och tredje stycket i nuvarande KKL.

22 a å Paragrafen motsvarar 22 å första stycket i nuvarande KKL. För att kunna särskilja den s. k. självständiga varningen i nuvarande KKL från varnings- institutet i övrigt har den i utredningens förslag benämnts erinran.

I övrigt hänvisas till avsnitt 9.4.3 i den allmänna motiveringen.

26 å Hänvisningen till olika körkortsåtgärder i KKL har utökats med erinran.

39—43 åå

Dessa paragrafer ersätter 39å i nuvarande KKL. I 40å andra stycket samt i 41—43 åå upptas bestämmelser som föranletts av utredningens övervägan- den i fråga om ett allmänt ombud i körkortsprocessen vid förvaltnings— domstol.

39 å Paragrafen motsvarar i stort sett 39å i nuvarande KKL.

1 första stycket anges positivt vilka slags körkortsmål som handläggs av länsrätt. Hänvisningen i 39å första stycket i nuvarande KKL till särskild författning har därför kunnat utgå. Stycket innehåller vidare en regel om begränsning av länsrättens behörighet i fråga om omprövning av körkorts- ingripande i fall som avses i 25å KKL samt ett förtydligande stadgande avseende länsrättens behörighet i fråga om omprövning av omhänderta- gandebeslut. Sistnämnda bestämmelse återfinns för närvarande i 36 å i nu- varande KKF. Denna bestämmelse har i utredningens förslag fått utgå. (Jfr 36å KKF i utredningens förslag).

Andra stycket motsvarar till en del 39 å andra stycket i nuvarande KKL. I utredningens förslag har dock domstols (dvs. förvaltningsdomstols ) be- fogenhet direkt angivits.

Tredje stycket innehåller en regel om förbud att föra talan mot före- läggande som angivits i andra stycket. Detta innebär en nyhet i förhållande till nuvarande ordning. Enligt utredningens mening saknas anledning att tillåta särskild talan mot dylika förelägganden. I likhet med vad som i regel gäller vid förelägganden av allmän domstol bör talan mot föreläggandet i stället kunna föras först i samband med talan mot det slutliga beslutet i målet. Om en körkortshavare underlåter att följa ett dylikt föreläggande och underlåtelsen föranleder att körkortet återkallas enligt 16 å 8. KKL får talan mot föreläggandet således föras i samband med talan mot återkal- lelsebeslutet.

Det i tredje stycket i nuvarande KKL stadgade fullföljdsförbudet mot varning enligt KKL har fått utgå. I denna del hänvisas till utredningens överväganden under avsnitt 9.4.2 i den allmänna motiveringen.

40 å Första stycket motsvarar till en del 39å andra stycket i nuvarande KKL. Uppräkningen av de beslut av domstol som skall delges har utökats med erinran. 1 andra stycket anges att talan mot beslut om erinran endast får föras av allmänt ombud. Talerätten avser självfallet endast beslut som meddelats av förvaltningsdomstol. För körkortshavaren (eller motsvarande) innebär Stadgandet ett förbud att över huvud taget föra talan mot beslut om erinran. I övrigt hänvisas till utredningens överväganden i avsnitt 9.4.3 i den all- männa motiveringen.

41—43 åå Utredningen har i enlighet med sina direktiv haft att överväga i vilken omfattning ett allmänt ombud skall medverka i kökortsprocessen samt hur ombudet organisatoriskt skall knytas till körkortsmålen. I avsnitt 9.4 i den allmänna motiveringen har övervägts hur dessa spörsmål bör besvaras. Ut- redningen har i 40—43 åå KKL tagit upp förslag till den författningstext som erfordras för ett genomförande av slutsatserna i avsnitt 9.4.

41 å 1 första stycket regleras det allmänna ombudets organisatoriska anknytning till körkortsmålen.

Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att förordna allmänna ombud. Det ligger i sakens natur att antalet ombud per länsstyrelse får avpassas efter arbetsbördans storlek.

42 å l paragrafens första stycke anges vilken talerätt det allmänna ombudet har. I andra stycket tillförsäkras det allmänna ombudet rätt att begära muntlig förhandling i körkortsmål. (Jfr 9å andra stycket förvaltningsprocesslagen (197lz29l), enligt vilket rätt att begära muntlig förhandling endast tillkom- mer enskild som för talan i målet).

43 å Enligt 7å förvaltningsprocesslagen skall besvär över förvaltningsdomstols beslut ha inkommit till den domstol som har att pröva besvären inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas. Denna huvudregel gäller enligt nuvarande ordning för svaranden i kör- kortsmål. Om ett allmänt ombud införs i körkortsprocessen med uppgift att föra det allmännas talan bör besvärsrätten för denne räknas från dagen för det överklagade beslutets meddelande. En motsvarande ordning återfinns i andra författningar angående processen vid förvaltningsdomstol där allmänt ombud har att föra det allmännas talan. (Jfr t. ex. 96 å andra stycket taxe- ringslagen (19561623). I första stycket har upptagits en bestämmelse i enlighet härmed.

I andra stycket regleras frågan om s. k. anslutningsbesvär. Motsvarande ordning gäller enligt andra författningar (jfr t. ex. 108å taxeringslagen).

19.2. Förslaget till ändring i körkortsförordningen

1—9 åå, 11—13 åå, 15—32 åå, 34 å, 37—48 åå, 50—51åå. 53—58 åå. 60—76 åå, 78—81 åå, 84—87 åå, 89 å, 95—105 åå och 108—109 åå påverkas ej av utred- ningens förslag.

10 å Första och andra stycket överensstämmer med motsvarande stycken i nu- varande KKF.

I tredje stycket, som är nytt, regleras frågan när ansökan om körkorts- tillstånd tidigast får prövas. Frågan är f.n. oreglerad. Om ansökan göres före utgången av gällande spärrtid ligger det i sakens natur att prövningen ej bör göras förrän mot slutet av spärrtiden. Enligt utredningens mening synes den resterande spärrtiden vid en prövning ej böra överstiga en månad. En uttrycklig bestämmelse härom torde kunna bidraga till en enhetlig praxis i denna fråga.

14 å Första och andra stycket överensstämmer med motsvarande stycken i nu- varande KKF.

Beträffande tredje stycket hänvisas till specialmotiveringen till 10 å tredje stycket KKF. Vad som där sagts om körkortstillstånd bör gälla även vid ansökan om förhandsbesked.

33 å Utredningen har i avsnitt 10. 4. 3 föreslagit att det allmänna ombudet bör anförtros uppgiften att som ett led i utredningen inför en eventuell om- prövningsanmälan utfärda föreläggande för förare att undergå nytt förarprov. Denna befogenhet som enligt 33å i nuvarande KKF tillkommer länssty- relsen har i utredningens förslag även tillagts det allmänna ombudet. Det- samma gäller i fråga om befogenheten att förelägga förare att inkomma med läkarintyg. Det allmänna ombudet får också — jämte länsstyrelsen ”själv föranstalta om utredning som behövs". I övrigt hänvisas till avsnitt 10 i den allmänna motiveringen.

35 & Första stycket överensstämmer med motsvarande stycke i nuvarande KKF utom såtillvida att uppgiften att göra omprövningsanmälan till länsrätten anförtrotts det allmänna ombudet i stället för vederbörande länsstyrelse. I denna del hänvisas till avsnitt 9.4.3 i den allmänna motiveringen.

I andra stycket, som är nytt, föreslås en bestämmelse om överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter. Dylik överflyttning kan ej äga rum enligt nuvarande ordning. Beträffande skälen för den föreslagna ändringen hän- visas till avnsitt 11 i den allmänna motiveringen.

Tredje stycket motsvarar andra stycket i nuvarande KKF. Prövningen av ansökan om medgivande enligt 2å tredje stycket KKL från den som fått sitt körkort återkallat har dock föreslagits ske av länsstyrelsen i det län där körkortstillståndet har meddelats i stället för den länsrätt som har meddelat beslutet om återkallelse. Prövningen bör enligt utredningens me- ning regelmässigt kunna ske på handlingarna och av ensamdomare. Att hänvisa dessa ärenden till länsrätten synes därför onödigt.

35 a å Paragrafen, som är ny, innehåller i första stycket en allmän preklusionsregel av innebörd att det allmänna ombudet måste göra omprövningsanmälan hos länsrätten inom viss tid. Det framstår beträffande åberopat brott som naturligt att räkna denna tid från lagakraftvinnandet respektive dagen för godkännande av straff- eller ordningsföreläggande eller beslut om åtalsun- derlåtelse. Beträffande övriga fall, såsom allmän misskötsamhet och dylikt, synes tiden böra räknas från den tidpunkt det aktuella förhållandet blev känt för det allmänna ombudet. Om omprövningsanmälan görs med åbe- ropande av upprepade förseelser, torde tidsfristen böra räknas från den se- naste domen eller motsvarande. Den angivna preklusionsregeln bör enligt utredningens mening ej gälla medicinska förhållanden eller i de fall kör- kortshavaren själv begärt att få körkortet återkallat. En bestämmelse med detta innehåll har intagits i andra stycket.

I tredje stycket finns en regel som öppnar möjlighet för det allmänna ombudet att få den i första stycket angivna anmälningsfristen förlängd. Detta kan behövas t. ex. om det allmänna ombudet av utredningsskäl eller annan särskild omständighet ej hinner göra anmälan till länsrätten inom föreskriven tid. En ansökan om förlängning av fristen bör dock ha inkommit innan fristen utgått.

Enligt 6 å förvaltningsprocesslagen upptages mål ej till prövning ”om an- sökan, besvär eller annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid”. Om omprövningsanmälan eller ansökan om för- längning inkommit till länsrätten efter den i 35 a å angivna tiden, skall den följaktligen avvisas av rätten.

I övrigt hänvisas beträffande denna paragraf till avsnitt 9.4.3 i den all- männa motiveringen.

36 å Paragrafen motsvaras delvis av 36 å i nuvarande KKF. I utredningens förslag har uppgiften att anmäla omhändertagandebeslut till länsrätten dock an- förtrotts det allmänna ombudet i stället för vederbörande länsstyrelse.

I 36å i nuvarande KKF har angivits att länsrätten (efter mottagande av anmälan enligt första stycket) har att pröva frågan om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Detta stadgande har i ut- redningens förslag utgått och flyttats till 39å första stycket KKL.

I övrigt hänvisas till avsnitt 9.4.3 i den allmänna motiveringen.

49 å Denna paragraf i nuvarande KKF har fått utgå. Bestämmelsen har ansetts onödig med hänsyn till innebörden av 35å första stycket i utredningens förslag.

49 å Paragrafen, som är ny, har föranletts av den utbrytning av den s. k. själv- ständiga varningen som utredningen redovisat i 223å KKL. Beslut om erinran som meddelats av allmänt ombud bör i konsekvens med preklu-

sionsregeln i 35 aå KKF kunna meddelas endast inom den där angivna tidsfristen. I andra stycket anges att beslut om erinran även får meddelas av länsrätt. Preklusionsregeln i första stycket är självfallet ej tillämplig i detta fall. I övrigt hänvisas till avsnitt 94.3 i den allmänna motiveringen.

52 å Första stycket överensstämmer med 52å i nuvarande KKF.

Andra stycket, som är nytt, innehåller en bestämmelse om överflyttning av ansökan om omprövning till annan länsrätt i konsekvens med utred- ningens förslag i 35å andra stycket KKF.

Beträffande skälen för den föreslagna regleringen hänvisas till avsnitt 11 i den allmänna motiveringen.

59 å Hänvisningen till olika körkortsåtgärder har utökats med erinran.

77 å Enligt nuvarande lydelse av 77å KKF får den vars körkort har återkallats eller omhändertagits övningsköra med motorfordon endast vid trafikskola, i gymnasieskola eller i utbildning vid försvarsmakten. Denna inskränkning i möjligheterna till övningskörning bör enligt utredningens mening även gälla den som fått avslag på ansökan om körkortstillstånd eller erhållit s. k. negativt förhandsbesked.

82 å Första stycket ersätter 82å första stycket i nuvarande KKF.

Det allmänna ombudet har i utredningens förslag anförtrotts uppgiften att vara körkortshavarens motpart i körkortsmål med rätt att överklaga beslut som i sådant mål meddelats av länsrätt och kammarrätt. För att kunna fullgöra denna uppgift måste det allmänna ombudet alltid få en avskrift av förvaltningsdomstols beslut i körkortsmål. Det framstår därför som na- turligt och rationellt att ålägga vederbörande allmänna ombud att tillställa länsstyrelsen i det län där körkortstillstånd senast meddelats en avskrift av domstolens beslut. Med en dylik ordning saknar det betydelse om över- flyttning av körkortsmål ägt rum mellan länsrätter. En avskrift av det ak- tuella beslutet kommer med utredningens förslag alltid att tillställas den länsstyrelse som enligt utredningens mening bör ha att svara för registre- ringsskyldigheten gentemot CKR. (Jfr i denna del avsnitt 11.42 i den all- männa motiveringen).

Andra stycket motsvarar 82å andra stycket i nuvarande KKF. I utred- ningens förslag har dock passusen om fullföljd av talan mot länsrätts beslut utgått. Detta har föranletts av utredningens förslag till ändring av första stycket.

83 &? Den ändring som föreslås i denna paragraf är en följd av förslaget till lag om registrering av vissa trafikbrott m.m. I denna lag finns i 2å en upp- räkning som helt motsvarar den som nu finns i förevarande paragraf.

88 % Paragrafen föreslås ändrad så att endast den uppgiftsskyldighet som före- skrivs i 82å skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den för vilken spärrtid löper. Hänvisningen till 83—87 åå utgår således. Ändringen är främst föranledd av utredningens förslag att brott av betydelse i körkortshänseende inte skall registreras i KKBEL beträffande den för vilken spärrtid löper. Den information, som för närvarande erhålls genom underrättelser enligt 86å och anmälningar enligt 87 å, förutsätts i fortsättningen bli tillgänglig genom personutredning beträffande den för vilken spärrtid löper.

90 &? Andra stycket bör ändras på grund av utredningens förslag att länsstyrelserna i fortsättningen inte skall föra register över brott av betydelse i körkorts- hänseende. I stället böri paragrafen fastslås att sådan registrering sker centralt hos RPS inom ramen för rättsväsendets informationssystem.

91 å Ändringarna i denna paragraf är föranledda av utredningens förslag om

möjlighet till överflyttning av körkortsmål från en länsrätt till annan länsrätt, införande av allmänt ombud i körkortsprocessen, — en ny form av körkortsingripande, nämligen erinran, — utmönstring av brottsuppgifter ur CKR.

Någon närmare kommentar till ändringarna torde inte behövas.

92 å 92å i nuvarande KKF föreslås utgå på grund av att registrering i KKBEL ej avses ske beträffande den för vilken spärrtid löper. Övriga belastnings- uppgifter (icke brott) i fråga om den för vilken spärrtid löper förutsätts inflyta i personutredning. Givetvis skall själva spärrtidsbeslutet registreras enligt 91 å.

Nuvarande 93å KKF föreslås med oförändrad lydelse bli en ny 92 å.

93 & Nuvarande 94å KKF blir i förslaget 93 å. Paragrafens innehåll har inte ändrats i sak.

94 å och 94 a å ] dessa paragrafer ges bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur CKR. Hänvisningen innebär huvudsakligen att 1—3 åå i förordningen (1976:807)

om utlämnande av belastningsuppgifter ur körkortsregistret samt 37 å VTL inf. arbetats in i KKF.

94 b % Denna paragraf innehåller en rehabiliteringsregel för vissa uppgifter i CKR. Regeln kommenteras i den allmänna motiveringen i avsnittet 16.4. Rehabiliteringsregeln är avsedd att omfatta även registrering av delgivning av beslut om återkallelse, varning och omhändertagande, som skall föras in i registret.

106 så De nuvarande bestämmelserna i 106å har kompletterats med ett förbud att föra talan mot föreläggande enligt 33 å (läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov) som meddelats av länsstyrelse eller allmänt ombud.

I denna del hänvisas till specialmotiveringen till 39å tredje stycket KKL i utredningens förslag. De besvärsbestämmelser som enligt utredningens förslag skall gälla beträffande dylika förelägganden av förvaltningsdomstol bör enligt utredningens mening gälla även då motsvarande föreläggande meddelas av länsstyrelse eller allmänt ombud.

107 % Förslaget till ändring av den nuvarande lydelsen har föranletts av utred- ningens förslag till ändring av 106 å.

Ove/gångsbestämmelserna

Första, andra och femte styckena torde ej behöva någon närmare motiviering.

Tredje stycket innebär att det av utredningen i 39å tredje stycket KKL och 106å KKF föreslagna fullföljdsförbudet i fråga om föreläggande att inge läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov ej gäller då föreläggandet meddelats före ikraftträdandet.

Grundprincipen bakom utformningen av fjärde stycket är att det allmänna ombudet ej bör inträda i körkortsprocessen i de fall målet anhängiggjorts i länsrätten före ikraftträdandet. Undantag från denna princip bör dock enligt utredningens mening göras i fråga om det allmänna ombudets talesätt. Om- budet bör in enlighet härmed kunna föra talan mot beslut av länsrätt och kammarrätt som meddelats efter ikraftträdandet oavsett om målet anhäng- iggjorts före ikraftträdandet. I de fall det allmänna ombudet ägt rätt att överklaga ett beslut innebär detta att han om målet förs vidare alltid får ställning av part i överinstanser. Om i ett dylikt fall endast körkorts- havaren överklagat beslutet kan någon ändring av beslutet till men för kör- kortshavaren naturligtvis ej ske. Om det allmänna ombudet klagat först på kammarrätts beslut kan han givetvis ej yrka strängare körkortsåtgärd än länsrätten beslutat.

Utredningens förslag i 82 å första stycket KKF att det allmänna ombudet skall lämna avskrift av domstols beslut i körkortsmål till vederbörande länsstyrelse synes böra gälla beträffande alla beslut som meddelats efter ikraftträdandet.

19.3. Förslaget till ändring i lagen (l971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt

4 å Andra stycket i den nuvarande lagen föreslås utgå. I stället hänvisas i första stycket till körkortslagen.

I denna del hänvisas till specialmotiveringen till utredningens förslag om ändring av 39å första stycket KKL.

19.4. Förordningen (1978:000) om godkännande och utbyte av vissa utländska körkort m. m.

Såsom angivits i avsnittet 12.9 är det en allmän uppfattning att reglerna om utländska körkort är svåröverskådliga, krångliga och i vissa delar också motsägelsefulla. I syfte att åstadkomma en viss förenkling föreslår utred- ningen att huvudparten av de olika reglerna om utländska körkort sam- manförs till en gemensam författning. I den nya författningen finns förslag om bl. a. de ändrade regler som är följden av utredningens allmänna över- väganden i avsnittet 12.9.

Vid hänvisningar till gällande ordning i fortsättningen anges i stället för författningens benämning— den bilaga till betänkandet, där den aktuella författningen finns intagen.

l >); I denna paragraf anges de grundläggande förutsättningarna för att utländska körkort skall godkännas för förande av motorfordon i Sverige. Paragrafen motsvaras i gällande ordning av 3å i bilaga 6 och lå i bilaga 8.

Första meningen i första stycket innehåller en väsentlig nyhet. För att vara berättigad att föra motorfordon här i riket med åberopande av utländskt körkort föreslås att som krav uppställs att föraren kan/örere körkortet. Bak- grunden till och syftet med detta krav utvecklas i den allmänna motive- ringen, 12.9.2, under rubriken "Vissa övriga frågor”. Följden av denna kon- struktion är att den förare som hänvisar till utländskt körkort men inte kan förete det i princip gör sig skyldig till olovlig körning. Kravet på fö- reteende som förutsättning för behörighet att med stöd av utländskt körkort föra motorfordon i Sverige leder vidare till att det inte behövs någon särskild regel motsvarande 5 å i bilaga 8 om skyldighet att under färd medföra kör- kortet och att på tillsägelse uppvisa det.

Andra stycket, som har sin motsvarighet i 3å första stycket b) i bilaga 6, har anpassats till vad som för närvarande gäller i Danmark, Finland och Norge.

I 3å tredje stycket i bilaga 6 anges att nordiska körkort inte godkänns i Sverige, om körkortshavaren har eller tar stadigt hemvist häri riket. Denna diskvalifikationsgrund återfinns inte i utredningens författningsförslag.

2 % I denna paragraf anges olika begränsningar i rätten att med åberopande av utländskt körkort föra motorfordon i Sverige.

Första styckets första mening, som innehåller begränsning i fråga om förarbehörighet i yrkesmässig trafik, överensstämmer med gällande ordning (3å i bilaga 6 resp 3å i bilaga 8).

I första stycket a) stadgas att utländskt körkort inte godkänns om in- nehavaren under de sist förflutna två åren vistats i Sverige mera än ett år. För utomnordiska körkortshavare innebär förslaget att godkännande- fristen sänks till ett år inom en tvåårsperiod. Skälen till denna sänkning redovisas i den allmänna motiveringen, 1292, under rubriken "Allmänt om godkännande och utbyte av utländska körkort”.

Första stycket b) överensstämmer helt med gällande rätt. Som framhållits under 1292 "Vissa övriga frågor" har den diskvalifikationsgrund, som be- står i att utländskt körkort vars innehavare även har svenskt körkort inte godkänns här i riket, lett till stötande resultat i vissa fall. För dessa fall förordar utredningen att dispens ges med stöd av 13 å författningsförslaget.

Andra stycket överensstämmer med 2å andra stycket i bilaga 8. I paragrafens tredje stycke föreslås en regel om att vid bestämningen av vistelsens längd enligt första stycket a) inte skall avräknas tid för bortovaro från Sverige vid semester av normal längd eller liknande. Bakgrunden till denna regel anges i den allmänna motiveringen under 1292. Eventuella närmare föreskrifter för tillämpningen av denna regel bör meddelas av TSV med stöd av 12å.

Samtliga regler i denna paragraf föreslås få generell giltighet på utländska körkort, således även på de nordiska.

3 5 Denna paragraf överensstämmer helt med gällande rätt, (4å i bilaga 8).

4 & I denna paragrafs första stycke anges dels under vilka omständigheter ut- ländskt körkort inte godkänns här i riket och dels förfarandet när det gäller att vägra godkännande av sådant körkort. I förhållande till gällande ordning innebär detta stycke ändring i sakligt hänseende bara i följande hänseende.

Som grund för vägrat godkännande av utländskt körkort föreslås gälla bl. a. att sådant förhållande, som enligt 16å KKL medför återkallelse, fö- religger. Detta överensstämmer med motsvarande stadgande i gällande rätt beträffande utomnordiska körkort (6 å i bilaga 8). Enligt motsvarande stad- gande för nordiska körkort (4å i bilaga 6) är grunderna för att vägra god- kännande enligt 16å KKL begränsade till de fall då körkortshavaren gjort sig skyldig till sådan trafikförseelse somjämlikt 16 å KKL medför återkallelse av körkort. I fråga om körkort utfärdade i Danmark, Finland och Norge innebär förslaget således att godkännande av sådana körkort kan vägras inte bara vid trafikförseelser, som enligt 16å KKL medför körkortsåter- kallelse, utan även vid övriga förhållanden, som enligt samma lagrum är återkallelsegrundande. Förslaget i denna del torde förutsätta justering av de bilaterala överenskommelserna med berörda länder.

Paragrafens andra och tredje stycken överensstämmer med gällande rätt.

5 %* Första stycket stämmer överens med gällande ordning. Utredningens förslag om erinran har emellertid beaktats.

Andra stycket motsvarar gällande ordning utom såvitt avser sista me- ningen. Denna mening föreslås ändrad så att ifrågavarande anmälan skall göras till TSV i stället för som nu till kommunikationsdepartementet. För närvarande vidtar kommunikationsdepartementet ingen annan åtgärd än att departementet vidarebefordrar anmälningar av detta slag till utrikes- departementet. Denna uppgift bör, om förslaget genomförs, i stället an- komma på TSV. Ändringen synes förutsätta att instruktionen för TSV kom- pletteras med föreskrift att TSV skall vidarebefordra anmälningar av detta slag till utrikesdepartementet.

6 ä Denna paragraf innehåller förslag om en forumregel när det gäller behörighet för länsstyrelse resp. länsrätt att pröva ärenden, som avses i 4 och Såå. För närvarande saknas en sådan regel och det har ansetts vara en brist. Beslutanderätt i de ärenden, som här avses, skall enligt denna paragraf ankomma på länsstyrelsen resp. länsrätten i det län, där körkortshavaren är bosatt. Är körkortshavaren inte bosatt i Sverige tillkommer beslutan- derätten länsstyrelsen resp. länsrätten i det län, där i förekommande fall förseelsen ägt rum. För de fall då körkortshavaren inte är bosatt i Sverige och ärendet avser fråga om att vägra godkännande av utländskt körkort, inte på grund av förseelse utan därför att t.ex. villkoren för erhållande av körkort inte anses uppfyllda eller något icke brottsligt förhållande enligt 16å KKL ifrågasätts, behövs en kompletterande forumregel. Dessa sist- nämnda fall bör ankomma på länsstyrelsen resp. länsrätten i det län, där körkortshavaren vistas.

7 ä Denna paragraf innehåller föreskrifter om uppgiftsskyldighet. Sådan skyl- dighet behövs för att registrering av brott begångna av utländska körk- ortshavare skall kunna ske enligt utredningens förslag i avsnittet 14. Av blankettekniska skäl har identifieringsdata måst begränsas högst avsevärt. Dessa skäl gör sig särskilt starkt gällande i fråga om de identifieringsdata som är avsedda att tillföras KKBELu genom straff- resp. ordningsbotsfö- relägganden.

8 & Genom denna paragraf regleras utbytesförfarandet, när det gäller körkort utfärdade i Danmark, Finland, Island och Norge.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 å i gällande utbyteskungörelse, bi- laga 7. Den enda ändringen i förhållande till gällande rätt är att i första stycket uppställs krav på att det utländska körkortet skall bifogas ansökan om utbyte. Uppfylls inte detta krav skall ansökningen avvisas. Bakgrunden till och syftet med den föreslagna ändringen framgår av den allmänna moti- veringen — 12.9.2 under rubriken ”Vissa övriga frågor”.

Satsen "om sökanden i övrigt fullgjort vad i svensk rätt föreskrivs för erhållande av motsvarande körkort” medför att bl. a. körkortsförordningens forumregel för motsvarande fall blir tillämplig.

I andra stycket föreskrivs att länsstyrelsen vid utbyte enligt första stycket skall — förutom att lämna underrättelse om utbytet till körkortsmyndigheten i det utfärdande landet behålla det utbytta körkortet. Denna regel får ses som uttryck för en strävan att så långt möjligt begränsa att en person har tillgång till mer än en körkortshandling.

9 & Denna paragraf reglerar utbyte av utländska körkort, som utfärdats i andra stater än de som 8å gäller, således utomnordiska nationella körkort.

] förhållande till motsvarande regel i gällande utbyteskungörelse (2å i bilaga 7) innebär första stycket i förslaget utöver den ändring som är följden av hänvisningen till 8å första stycket, nämligen krav på att det utländska körkortet skall bifogas ansökan om utbyte — två väsentliga änd- ringar.

Den ena ändringen består i att kravet på körvaneintyg avskaffas. Den andra ändringen innebär att utbytesförmånen i fråga om de nu ak- tuella utomnordiska körkorten begränsas till behörighet B. Vill innehavare av utomnordiskt körkort med högre behörighet än B få ett svenskt körkort av motsvarande behörighet är han skyldig att avlägga godkänt förarprov helt enligt svenska regler och måste även i övrigt uppfylla de fordringar som gäller för körkort av ifrågavarande slag.

I fråga om skälen till de nu angivna ändringarna i utbytesförfarandet hänvisas till en utförlig redogörelse i den allmänna motiveringen, 1292.

Andra stycket överensstämmer med gällande rätt.

10 S Genom denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande ordning, införs en möjlighet för länsstyrelse — eller efter överklagande av beslut om vägrat utbyte även kammarrätt och regeringsrätten — att under vissa förutsättningar förelägga sökanden att förebringa utredning rörande handling, som åberopas vid utbyte. Regeln innebär att sökanden, om det finns anledning antaga att handling som åberopas vid utbyte inte uppfyller kraven enligt 8 och 9 åå, får föreläggas att avhjälpa bristen. Om föreläggandet inte efterkoms. skall ansökanavvisas. Som framgår av den allmänna motiveringen, 1292 under rubriken "Vissa övriga frågor", är denna paragraf främst avsedd att underlätta för länsstyrelse att avgöra om handling, som åberopas vid utbyte, över huvud taget är ett körkort samt om det är äkta och i övrigt giltigt för ifrågavarande motorfordon. Att avgöra när paragrafen bör tillämpas, dvs. om det finns anledning antaga att åberopad handling inte uppfyller fordringarna för utbyte, torde inte bereda några särskilda svårigheter. Föreläggande enligt denna paragraf bör t. ex. kunna meddelas i stället för att som idag länsstyrelsen kontaktar TSV eller RPS för bistånd. Vidare bör det inte ankomma på länsstyrelsen utan på sökanden att förebringa nödvändig utredning från det land där

körkortet utfärdats. 1 föreläggande som meddelats bör så klart som möjligt anges i vilket hänseende komplettering begärs.

Vilken utredning bör då kun.ia godtas som tillförlitlig? Om misstanken t. ex. gäller att åberopad handling inte är ett äkta körkort eller att den eljest inte är giltig. bör givetvis godtas att sökanden förebringar behövlig utredning från utfärdandemyndigheten eller körkortsregistermyndigheten i hemlandet. Motsvarande utredning från hemlandets representation i Sverige — ambassad. konsulat eller liknande bör självfallet också godtas. Enligt utredningens mening bör huvudprincipen vara att brist i fråga om åberopad utbyteshand- ling avhjälps genom utredning från myndighet eller organisation. som har myndighets auktorisation. Annan utredning bör godtas bara om länssty- relsen anser misstanke om brist tillförlitligen vederlagd. Av andra stycket framgår att om sökanden inte efterkommer föreläggande skall ansökningen avvisas. Underlåtenhet att efterkomma föreläggande in- rymmer såväl att sökanden inte alls hörs av inom föreskriven tid som att den utredning som presteras inte bedöms som tillfredsställande enligt vad som nyss sagts. Som framgår av l4å kan beslut om föreläggande enligt första stycket inte överklagas.

11 S Denna paragraf innehåller en hänvisning till de särskilda bestämmelser om körkort som finns för diplomater m.fl., dvs. den kungörelse som finns fogad som bilaga 9 till betänkandet.

12—14 åå Reglerna i dessa paragrafer saknar motsvarighet i gällande författningar. Någon särskild motivering synes dock inte behövlig.

Övergångsbesrämme/ser

Ett genomförande av förordningen om godkännande och utbyte av vissa utländska körkort synes fordra i huvudsak följande övergångsbestämmelser.

De innehavare av utländska körkort som vid ikraftträdandet av denna förordning redan vistas här i landet bör inte komma i ett sämre läge än vad som gällde vid deras ankomst hit. I dessa fall bör därför de fördelaktigare äldre bestämmelserna om godkännande av utländska körkort gälla. Den nya förordningens regler om godkännande av körkort blir sålunda tillämpliga bara på innehavare av utländska körkort som enligt 2 å a) påbörjat sin vis- telsetid efter förordningens ikraftträdande.

När det gäller förordningens regler om utbyte innebär dessa i fråga om utomnordiska nationella körkort en skärpning i förhållande till gällande rätt såtillvida att utbyte utan förarprov till annan behörighet än B inte är möjlig. För att mildra övergången till denna strängare ordning föreslås att ärenden om utbyte av utomnordiska nationella körkort till annan behörighet än B. vilka anhängiggjorts före ikraftträdandet av denna förordning, skall prövas enligt äldre bestämmelser.

I fråga om utbyte av utomnordiska nationella körkort i andra fall än de nyss angivna innebär förordningens regler lättnader i förhållande till gäl- lande ordning. För ärenden av dessa slag föreslår utredningen att förord- ningens utbytesregler i tillämpliga delar skall gälla även i ärenden som vid ikraftträdandet redan är anhängiga vid länsstyrelse men då inte prövats.

19.5. Lagen (19781000) om registrering av vissa trafikbrott m. m.

Som framhållits i kap. VI anser utredningen att register över brott av be- tydelse i körkortshänseende bör föras inte som nu av länsstyrelserna utan centralt av RPS inom ramen för rättsväsendets informationssystem. Detta brottsregister bör i väsentliga delar regleras i lag. Utredningen har därför föreslagit en lag om registrering av vissa trafikbrott m. m. En följd av ut- redningens ställningstagande i den allmänna motiveringen i kapitlet om registreringsfrågor är att CKR inte kommer att inrymma uppgifter om brott.

Denna paragraf innehåller en föreskrift om att RPS skall föra ett trafikbrotts- register motsvarande KKBEL.

2å.

I paragrafen ges bestämmelser om innehållet i trafikbrottsregistret. Enligt första stycket skall registret tillföras uppgifter bara beträffande kör- kortshavare och innehavare av traktorkort. Registret skall alltså inte in- nehålla uppgifter om personer med löpande spärrtid. Skälen härför har re- dovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 15).

Under p. 1—11 i första stycket anges huvuddelen av de uppgifter som skall ingå i registret, nämligen uppgifter om brott som personen i fråga gjort sig skyldig till. Uppräkningen stämmer helt överens med den som för närvarande finns i 83å KKF.

Begreppet dom omfattar även godkända strafförelägganden och godkända förelägganden av ordningsbot, eftersom sådana förelägganden enligt 48 kap. 3å andra stycket RB gäller som lagakraftvunna domar.

1 paragrafens andra stycke — som motsvarar en punkt i 91 å KKF — fö- reskrivs att i trafikbrottsregistret skall antecknas även beslut om åtalsun- derlåtelser i fråga om brott som avses i första stycket. De åtalsunderlåtelser som avses är sådana som meddelats med stöd av 20 kap. 7 å RB eller mot- svarande bestämmelse i annan författning. De andra författningar som åsyf- tas är lagen (1954:579) om nykterhetsvård (57 å), barnavårdslagen (1960197) (69 å), — lagen (19641167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, — lagen (19641450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (21 å).

Tredje stycket har sin motsvarighet i 83å andra stycket och 91 å KKF.

3å.

I denna paragraf föreskrivs att reglerna i 2å skall gälla också innehavare av utländskt körkort. Skälen härför redovisas i avsnittet 14. Med utländskt körkort avses såväl utländskt nationellt körkort som i främmande stat ut- färdat internationellt körkort. Självfallet avser registreringen bara svenska domar och beslut.

4å.

Genom denna paragraf regleras frågan i vilka fall uppgifter, som införts i registret, skall utgå därur.

Punkterna 1 och 2 har sin förebild i lagen om kriminalregister. Endast punkten 3 i paragrafen torde därför fordra en kommentar. Genom regeln i denna punkt avses anteckningar i registret bli avförda t.ex. när högsta domstolen efter besvär över domvilla undanröjt domen utan att förordna om ny handläggning vid den rätt som meddelat domen, — när godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot efter besvär undanröjts, när tingsrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, undanröjt beslut om åläggande av disciplinstraff, som meddelats av befattningshavare vid för- svarsmakten, när överordnad åklagare ändrar beslut om åtalsunderlåtelse, som anteck- nats i registret med stöd av 2å andra stycket.

5 å. Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som skall äga rätt att få utdrag av trafikbrottsregistret. Myndighetskretsen enligt första stycket överensstämmer i princip med motsvarande bestämmelse i förord- ningen (l976:807)om utlämnande av belastningsuppgifteri körkortsregistret. Traliknämnd har med hänsyn till riksdagens beslut i anledning av pro- positionen 1977/78:81 (TU 1977/78:20, rskr. 226) utelämnats. Eftersom så- dant allmänt ombud som utredningen föreslagit i avsnitt 9 skall ingå i länsstyrelseorganisationen täcker uttrycket länsstyrelse även detta ombud.

Andra och tredje styckena motsvarar i sak regler som för närvarande finns i den nyss nämnda förordningen. Fjärde stycket ger en allmän dispensrätt för regeringen.

6 &

I denna paragraf anges i två punkter vad utdrag enligt Så skall innehålla. Enligt p. 1 skall utdrag innehålla identitets- och körkortsuppgifter ur CKR. Närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall ingå bör meddelas av regeringen i tillämpningsförordning till lagen. Enligt p. 2 skal utdrag vidare innehålla de brottsuppgifter som enligt 2 å tillförts registret och som enligt 4å inte utgått därur.

7 å. Första stycket innehåller en rehabiliteringsregel. I fråga om bakgrunden till och syftet med en regel av detta slag hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnittet 16. Här bör tilläggas att regeln om kortare rehabiliteringstid (2 år) avser bara dem som har i Sverige gällande utländskt körkort.

1 andra stycket anges vilka som skall ha rätt att få fullständigt utdrag. Bland dessa ingår den enskilde såvitt avser uppgifter om honom själv.

19.6. Behovet av ytterligare författningsändringar

Utredningens förslag i fråga om körkortsregistrering (kap. VI) samt de nyss redovisade förslagen till lag om registrering av vissa trafikbrott m. m. och till ändringar i KKF, torde böra föranleda ytterligare ett antal författnings- ändringar. Utredningen har inte gjort någon fullständig genomgång av de författningar som kan vara aktuella. Följande författningar synes emellertid böra upphävas eller i vissa delar inarbetas i en tillämpningsförordning till lagen om registrering av vissa trafikbrott m.m., nämligen 33—35 åå VTL inf. kungörelsen (1971:823)om övergång till nytt körkortsregistreringssystem, — förordningen (19761807) om utlämnande av belastningsuppgifter ur kör-

kortsregistret.

Vidare synes utredningens förslag böra leda till ändringar i kungörelsen (I970:517) om rättsväsendets informationssystem. Bl. a. bör 21 å ändras så att i KKBEL inte längre kommer att registreras frikännande domar. Så sker för närvarande med tillämning av även 85å första stycket och 91 å KKF.

VHI Bilagor

Förslag till kungörelse om körkortsprickar

Bilaga 1

Bestämmande av körkortsprickar

Finnes körkortsinnehavare skydlig till brott som avses i 2 å och har brottet avsett trafik med motordrivet fordon, skall rätten, om körkortsåterkallelse ej beslutas, i domen bestämma det antal körkortsprickar brottet föranleder.

2ål

Med de begränsningar som följer av 1 å skall körkortsprickar bestämmas för följande brott.

l. Brott mot lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

2. Brott mot 3å lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands.

3. Brott mot vägtrafikförordningen (1951:648) med undantag av 10å 6 mom., 11 å 1 mom., 12å 1,2 eller 4 mom., 13å 1,3 eller 4 mom., 21 å 1—3 mom., 24 a å andra stycket, 27å 4 mom., 29å 4 mom., 49å 2 mom. e—f eller 3 mom., 57å 2 mom. fjärde stycket och 58 å.

4. Brott mot lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd av andra bestämmelser i vägtrafikförordningen än 6lå ] mom. b.

5. Brott mot kungörelsen (1971:60) om differentierad allmän hastighets- begränsning på väg utom tätbebyggt samhälle.

6. Brott mot mopedförordningen (1960:l34) med undantag av 3å andra stycket, 9å och IOå första stycket.

3 å2 Körkortsprickar bestämmes enligt följande.

I. 4 prickar

45å 7 mom. andra st. och 67å andra st. VTF

56 å 1—4 mom. och 67 å andra st. VTF KK (1971:60) om differentierad allmän hastighetsbegränsning på väg utom tättbebyggt område.

I. Backning eller vändning på mo- torväg eller motortrafikled

2. Överskridande av högsta tillåt- na hastighet med mer än 30 km/tim

' 2—3 åå har utarbetats av en arbetsgrupp inom kommittén. Förslaget. som huvudsakligen upprättades under våren 1971 , får närmast ses som ett exempel på hur ett pricksystem kan utformas och hur en gradering kan göras mellan olika typer av trafikbrott. Kommittén ha ej tagit ställning till detaljutformningen av dessa paragrafer.

2Se not till 2 å.

3. Brott mot bestämmelser om omkörningsförbud

4. Fotbromsen (färdbromsen) ej effektiv

5. Styrinrättningen ej effektiv

6. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse trafiksignal för reglering av fordonstrafik

7. Underlåtenhet att lämna före- träde åt gående på bevakat över- gångsställe

8. Passerande av järnvägs- eller spårvägskorsning mot signal eller då av annat förhållande framgår att tåg nalkas.

9. Vårdslöshet i trafik som utgjort överträdelse av någon av de ovan angivna bestämmelserna 10. Förande av fordon i uttröttat tillstånd

47 å och 67 å andra st. VTF

3å ] mom. boch 65 å 1 mom. första st. eller 3 mom. andra st. VTF

3 å 1 mom. aoch 65 å 1 mom. första st. eller 3 mom. andra st. VTF

40 å 1 mom. första st. och 67 å andra st. VTF

48 a å andra st. och 67 å andra st. VTF

42 å 2 mom. första st. alt. jämfört med 5 mom. samt 67 å andra st. VTF

1 å TL

1 å första st. TLjämfört med 28 å 1 mom. VTF

11. Rattfylleri och rattonykterhet 4 å TL II. 3 prickar I. Olovligt avvikande från tra- 5 å TL

fikolycksplats

2.Underlåtenhet att stanna före infart på huvudled

3. Överskridande av högsta tillåt- na hastighet med över 15 km/tim upp till 30 km/tim

4. Överskridande med mer än 50 % av max. last, bruttovikt, axel- el- ler boggitryck

5. Däck med bristning, blottad cordväv eller annan skada som in- nebär fara för punktering eller ex- plosion, sekunda däck

6. Vårdslöshet i trafik som utgjort överträdelse av någon av de ovan under avsnitt 11 angivna bestämmel- serna

7. Omkörning av annat fordon strax före eller i korsning i samma plan mellan väg och järnväg

8. Olovlig körning

48å 1 mom. första st. och 67å andra st. VTF

56å 1—4 mom. och 67å andra st. VTF; KK (1971:60) om differentie- rad allmän hastighetsbegränsning på väg utom tättbebyggt område

54å 1 mom. 54 a å eller 57å] mom. samt 67å tredje st. VTF

2 å och 65 å 1 mom. första st. eller 3 mom. andra st. VTF

lå första st. TL

1 å första st. TL jämfört med 42 å 3 mom. VTF

3åTL

l” 2 prickar

l. Handbromsen bromsen) ej effektiv

2. Framförande av fordon på fel vägbana

3. Ej stannat före obevakat över- gångsställe för att låta gående passera

4. Framförande av otillåtet fordon på motorväg eller motortrafikled

5. Användande av påfartsväg för avfart eller avfartsväg för påfart

6. Något men ej alla däck dubbade (personbil)

7. Belysningsanordningar framtill saknas, ur funktion eller bristfälliga vid färd under mörker eller tät dim- ma

8. Framförande av fordon under mörker eller tät dimma utan att ha föreskrivna lyktor tända

9. Underlåtenhet att utmärka ut- skjutande gods på föreskrivet sätt 10. Otillfredsställande koppling av fordon som drages av motordrivet fordon 11. Stannande eller uppställning på motorväg eller motortrafikled 12. Stannande eller uppställning i eller nära skarp kurva, på eller i när- heten av backkrön eller på annan plats där sikten är skymd 13. Framförande av fordon i för- bjuden färdriktning

(parkerings-

14. Uppställning av fordon på väg under mörker utan föreskrivna be- lysnings- eller reflexanordningar 15. Brukande av fordon i strid mot körförbud

16. Vårdslöshet i trafik som ej fal- ler under I eller 11 17. Hindrande eller störande av trafik

3å 1 mom. b och 65å 1 mom. första st. eller 3 mom. andra st. VTF

44å första st. och 67å andra st. VTF

48 a å andra st. och 67å andra st. VTF

44å tredje st. och 67å andra st. VTF

44å fjärde st. och 67å andra st. VTF

2 å och 65 å 1 mom. första st. eller 3 mom. andra st. VTF

3å 1 mom. e och 65å 1 mom. första st. eller 3 mom. andra st. VTF

51å 1 mom. första st. och 67å andra st. VTF eller 10 å andra st. och 11 å andra st. mopedförordningen

52å 2 mom. och 67å andra st. VTF

55å 2 mom. första st. och 67å andra st. VTF

49å 2 mom. a och 67å andra st. VTF

49å 2 mom. b och 67å andra st. VTF

61å 1 mom. och 68å första st. VTF jämfört med lokal trafikföre- _ skrift 51å 1 mom. tredje st. och 67å andra st. VTF

23å andra och fjärde st., 24å 4 mom. samt 65 å 2 mom. och 3 mom. andra eller tredje st.

1 å första st. TL

2åTL

IV. 1 prick

Alla övriga brott som skall föranleda prickbelastning 4 å

Har någon genom samma handling begått flera brott får prickbelastningen för samtliga brott ej överstiga prickbelastningen för det svåraste brottet med mer än två prickar.

Pricknivä jör körkortsåtgärd

Körkortsprickar antecknas i centrala körkortsregistret. Trafiksäkerhetsverket prövar om körkortsinnehavare vid anteckningstill- fället uppnått den pricknivå vid vilken åtgärd skall vidtagas enligt 6—8 åå.

Har körkortsinnehavare vid prövningstillfället lägst fem och högst sju prickar och föreligger ej fall som avses i 12å skall han av trafiksäkerhetsverket föreläggas att inkomma med bevis om att han har sådana teoretiska kun- skaper som avses i 1 kap. 5å körkortslagen.

75

Har körkortsinnehavare vid prövningstillfället åtta eller nio prickar skall trafiksäkerhetsverket underrätta trafikkonsulenten i det län där körkorts- innehavaren är mantalsskriven eller om han ej är mantalsskriven inom riket, trafikkonsulenten i det län där körkortsinnehavaren vistas.

Har körkortsinnehavare vid prövningstillfället tio prickar eller mera skall trafiksäkerhetsverket underrätta åklagarmyndigheten i den ort där kör- kortsinnehavaren har sitt hemvist.

95

Under de två första åren efter det att körkortsinnehavaren återfått rätten att föra motorfordon eller traktor efter återkallelse eller prövotiden vid vill- korlig körkortsåterkallelse utgått, skall den pricknivå vid vilken åtgärd skall vidtagas vara fyra—fem, sex—sju respektive åtta i de under 6—8 åå angivna fallen.

Vad som sägs i första stycket skall också gälla körkortsinnehavare som förvärvat körkort efter beslut om körkortsspärr enligt 4 kap. 5 å körkorts- lagen.

IOå

Då pricknivån bestämmes skall de brott beaktas som körkortsinnehavaren begått de senaste tre åren.

Brott skall dock ej beaktas om det begåtts innan körkortsinnehavaren efter körkortsindragning eller ovillkorlig körkortsåterkallelse återfått rätten att föra motorfordon eller traktor eller innan prövotiden vid villkorlig kör- kortsåterkallelse utgått.

IIå

Körkortsinnehavare för vilken vid prövningstillfället antecknats, att han under det senaste året genomgått trafikutbildning, skall erhålla avdrag med högst två prickar.

Trafiksäkerhetsverket utfärdar anvisningar om sådan utbildning som avses i första stycket och om förutsättningarna för anteckning i körkortsregistret av utbildningen.

Teoretiskt förarprov

12å

Föreligger fall som avses 16 å och har körkortsinnehavaren under det senaste året genomgått treoretiskt förarprov skall trafiksäkerhetsverket i stället för att meddela föreläggande om sådant prov sända underrättelse enligt 7å till trafikkonsulent.

13å

Meddelar trafiksäkerhetsverket beslut om teoretiskt förarprov skall trafiksä- kerhetsverket förelägga körkortsinnehavaren att senast inom tre månader från det han delgivits föreläggandet inkomma med bevis om att han genom- gått godkänt prov.

Inkommer ej bevis inom föreskriven tid skall trafiksäkerhetsverket un- derrätta den länsstyrelse som har att utreda frågan om körkortsindragning.

Trajikkonsu/enr

14å

Trafikkonsulent, som erhållit underrättelse enligt 7 å, skall genast anmana körkortsinnehavaren att infinna sig personligen för samtal. Trafikkonsulenten kan dock underlåta att kalla till samtal om körkorts- innehavaren under de senaste tolv månaderna inställt sig för sådant samtal.

15å

Trafikkonsulenten skall vid samtal enligt l4å närmare utröna orsaken till körkortsinnehavarens felhandlingar i trafiken och ge denne de anvisningar och råd som behövs för att förhindra återfall.

16å

Trafikkonsulenten kan förelägga körkonsinnehavaren att senast inom tre månader från det han delgivits föreläggande till trafiksäkerhetsverket in- komma med bevis om att han har sådana teoretiska kunskaper som avses i 1 kap. 5å körkortslagen. Inkommer ej bevis inom föreskriven tid, skall trafiksäkerhetsverket underrätta den länsstyrelse som har att utreda frågan om körkortsindragning.

17å

Föreligger skäl till åtgärd enligt körkortslagen skall trafikkonsulenten un- derrätta länsstyrelsen eller åklagarmyndigheten.

Det åligger länsstyrelsen och åklagarmyndigheten att underrätta trankkon- sulenten om de åtgärder som vidtagits i anledning av anmälan enligt första stycket.

Åklagarmyndighet

l8å

Har åklagarmyndigheten erhållit underrättelse enligt 8 å och föres ej talan om körkortsåterkallelse eller beslutar ej rätten körkortsåterkallelse skall åkla- garmyndigheten underrätta trafikkonsulenten i enlighet med vad som sägs i 7 å. Allmänna bestämmelser

19å

Anteckning om körkortsprickar i körkortsregistret sker sedan den dom i vilken körkortsprickarna bestämts vunnit laga kraft.

20?"

Vad som sägs i denna kungörelse om dom skall ha motsvarande tillämpning på ordningsföreläggande och strafföreläggande.

Zlå

Talan får ej föras mot trafiksäkerhetsverkets eller trafikkonsulentens beslut enligt denna kungörelse.

22å

Trafiksäkerhetsverket meddelar de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den

Bilaga 2 Skiss till sammankoppling av prick-

system (1—7) med körkorts- åtgärder vid lämpliga ”pricknivåer”

Brott Prickar Åtgärd

!. Tra/t'kbrottslagen

Vårdslöshet i trafik l å ] st 3 Varning Grov vårdslöshet i trafik l å 2 st 7 Återkallelse Onödigt hindrande av trafik Zå 2 Olovlig körning Så 1 st 1 p 2 Grov olovlig körning 3 å lst 2 p 5 Återkallelse eller varning beroende Åsidosättande av föreskrift 3 å 2 st 2 på omständigheterna Tillåtande av olovlig körning Så 3 st 2 Rattfylleri 4å ] mom. 7 Återkallelse Rattonykterhet 4å 2 mom. 5 återkallelse eller varning beroende på omständigheterna- Smitning 5 å 5 —"—

2. Annat brott vid förande av fordon

V ägtra/ikkungäre/sen

Brott mot 163 å varå stadgas böter, dvs. dagsböter såsom t. ex. annan än gående som inte rättar sig efter polismans tecken, den som bryter mot 109 eller 110åå—större fordonslängd får ej föras på väg, anordnande av tävling på väg utan tillstånd enligt 105 å, ägare av fordon som brukas i strid mot regler om 2 maximilast Brott mot 164 å varå stadgas böter, högst 500 kr, såsom t. ex. Omkörning eller förbikörning av fordon eller spårvagn strax före eller på obevakat övergångsställe 3 Varning

274

Brott Prickar Åtgärd Hastighetsöverträdelse med 15—30 km/tim 2 — mer än 30 km/tim 3 Varning Passerande av korsning med järnväg eller 2 spårväg mot ljus- eller ljudsignal eller när bom fälls, är fälld eller reses Underlåtenhet att utmärka utskjutande last vid 2 — färd i mörker Underlåtenhet att stanna före infart på huvudled 3 Varning Backning eller vändning på motorväg eller 3 Varning motortrafikled eller på påfarts- eller avfartsväg till sådan Körning mot rött ljus 3 Varning Underlåtenhet att eljest iaktta stopplikt 2 — Övriga brott enligt 164 å 1 -- Fordonskungörelsen Brott mot 105 å, varå stadgas böter, dvs. dagsböter. brukande av fordon med körförbud 3 Varning övriga förseelser enligt 105 å 1 — Brott mot 106 å, varå stadgas böter, högst 500 kr, Ej effektiv färdbroms 3 Varning Däck med bristning. blottad cordväv eller annan 2 — skada som innebär fara för punktering eller explosion, sekunda däck Bristfällig kopplingsanordning för släpfordon 2 — Båda strålkastarna eller för MC strålkastaren ur — funktion vid färd under mörker eller dimma 3 Varning Ej effektiv styrinrättning 3 Varning Övriga förseelser enligt 106 å ] — Körkortslagen 35 å 1 — Körkortsfa'rordningen 105 å 1 —

Bilregisterkungörelsen

87, 88, 90 åå 1 —

Trafikskadelagen

31å 1 —

Brott Prickar Åtgärd Vägtrafikskatte/agen

33—36 åå 1 _ Terrängkörningslagen

4 å 1

Terrängtrafkkungörelsen

ams té 1 _

Interimslicenskungörelsen

15 å l — Turistvagnskungörelsen 14 å 1 —

Exportvagnskungörelsen

13å

Enligt ovanstående tabell skulle systemet kunna inrymma förslagsvis tre pricknivåer, nämligen vid

3—4 prickar för varning 5—6 prickar för varning eller återkallelse vid allvarligare förseelser 7 och fiera prickar för återkallelse.

(Bilaga till SFS 1952:520) Kap. 1

Allmänna bestämmelser Art. ]

2. Fördragsslutande stat är ej förpliktad att utsträcka i denna konvention stadgade lättnader till motorfordon, släpfordon eller förare, som under mer än ett år oavbrutet befunnit sig inom dess territorium.

Kap. 5 Förare av motorfordon i internationell trafik Art. 24

]. Fördragsslutande stat skall tillåta varje förare, som inkommer på dess område och uppfyller i bilaga 8 angivna krav, att, därest han innehar gällande körkort, som efter fullgjorda kompetensprov för honom utfärdats av ve- derbörlig myndighet i annan fördragsslutande stat eller i område därav eller av en av denna myndighet därtill bemyndigad sammanslutning, utan ytter- ligare prövning på dess vägar föra motorfordon av det eller de slag, som angivas i bilagorna 91 och 101 och för vilka körkortet är gällande.

2. Fördragsslutande stat äger emellertid kräva, att förare, som inkommer på dess område, skall innehava internationellt körkort i enlighet med det formulär, som innehålles i bilaga 101. Särskilt gäller detta, om föraren kom- mer från land, där nationellt körkort ej fordras eller där det nationella körkort, som utfärdats för honom, ej överensstämmer med formuläret i bilaga 9].

3. Internationellt körkort skall, sedan förare styrkt sin kompetens, utfärdas av vederbörande myndighet i fördragsslutande stat eller i område därav eller av därtill bemyndigad sammanslutning och förses med vederbörande myndighets eller sammanslutnings sigill eller stämpel. Innehav av dylikt körkort medför rätt att, utan ytterligare prövning, i samtliga fördragsslutande stater föra motorfordon av det slag, för vilket körkortet utfärdats.

4. Rätt att göra bruk av nationell eller internationellt körkort kan förvägras, om det är uppenbart, att föreskrivna villkor för dess utfärdande ej längre uppfyllas. lHär utesluten.

5. En fördragsslutande stat eller område därav kan fråntaga förare rätten att göra bruk av körkort av något av ovan angivna slag allenast om föraren gjort sig skyldig till sådan trafikförseelse, som jämlikt samma stats lag- stiftning medför återkallelse av körkort. Idylikt fall äger den fördragsslutande stat eller det område därav, som fråntagit föraren rätten att bruka körkort, att omhändertaga körkortet intill utgången av den tid, för vilken föraren fråntagits rätten att bruka körkortet, eller intill den tidpunkt dessförinnan, då innehavaren lämnar nämnda fördragsslutande stats område, ävensom att på körkortet göra anteckning om fråntagandet av rätten att bruka det- samma samt att delgiva den myndighet, som utfärdat körkortet, förarens namn och adress. 6.———

Art. 25

De fördragsslutande staterna åtaga sig att ömsesidigt delgiva varandra sådana upplysningar, som göra det möjligt att identifiera de innehavare av nationellt eller internationellt körkort, vilka gjort sig skyldiga till överträdelse av tra- fikföreskrifter. Staterna skola likaledes delgiva varandra erforderliga upp- lysningar för identifiering av ägaren till utländskt fordon, som haft del i en allvarlig trafikolycka, eller av personal, i vars namn dylikt fordon är registrerat.

Bilaga 4 Konvention om vägtrafikl

Avtalsslutande parter

som önskar underlätta internationell vägtrafik och öka trafiksäkerheten genom att antaga enhetliga trafikregler

har enats om följande bestämmelser:

Artikel 2

Annex till Konventionen

Annexen till denna Konvention, nämligen

Annex 6: Nationellt körkort; och Annex 7: Internationellt körkort; är integrerande delar av denna Konvention.

Artikel 3

De Avtalsslutande Parternas förpliktelser

1. (a) Avtalsslutande Parter skall vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa att de trafikregler som gäller i deras territorier i det väsentliga överens- stämmer med bestämmelserna i Kapitel II i denna Konvention. Förutsatt att de nationella trafikreglerna icke på något sätt strider mot bestämmelserna i Kapitel II:

(i) behöver de icke återge bestämmelse som rör situationer vilka ej inträffar inom vederbörande Avtalsslutande Parts territorium;

(ii) får de innehålla bestämmelser som icke återfinns i Kapitel II. (b) Bestämmelserna i denna paragraf innebär icke skyldighet för Avtals- slutande Parter att straffbelägga överträdelse av bestämmelse i Kapitel 11 som upptages i deras vägtrafiklagstiftning.

2. (a) Avtalsslutande Parter skall vidare vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa att de tekniska föreskrifter för motorfordon och släpfordon som gäller i deras territorier överensstämmer med bestämmelserna i Annex 5 till denna Konvention; förutsatt att föreskrifterna icke på något sätt strider mot de säkerhetsprinciper som ligger till grund för bestämmelserna i Annex ! Förenta Nationernas 5, får de innehålla bestämmelser som ej återfinns i Annex 5. Avtalsslutande konferens om Väglrafik

280

Parter skall också vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa att motorfordon och släpfordon som är registrerade i deras territorier motsvarar bestämmel- serna i Annex 5 när de inträder i internationell trafik.

(b) Bestämmelserna i denna paragraf innefattar icke några förpliktelser för de Avtalsslutande Parterna i fråga om tekniska föreskrifter som gäller inom deras territorier för motordrivna fordon vilka ej är motorfordon i denna Konventions mening.

3. Med förbehåll för de undantag som anges i Annex 1 till denna Kon- vention åligger det Avtalsslutande Parter att medge motorfordon och släp- fordon, som motsvarar föreskrifterna i Kapitel III i denna Konvention och vilkas förare uppfyller de villkor som anges i Kapitel IV, tillträde till sina territorier i internationell trafik; det åligger dem också att godtaga registre- ringsbevis, utfärdade enligt bestämmelserna i Kapitel III, som direkt be- visning för att de fordon till vilka bevisen hänför sig motsvarar föreskrifterna i Kapitel Ill.

4. Åtgärder, som de Avtalsslutande Parterna vidtagit eller kan komma att vidtaga, antingen ensidigt eller genom bilaterala eller multilaterala över- enskommelser, för att medge motorfordon och släpfordon som ej motsvarar alla föreskrifter i Kapitel III i denna Konvention tillträde till sina territorier i internationell trafik samt för att, i andra fall än dem som anges i Kapitel IV, inom sina territorier godtaga som giltiga körkort utfärdade inom en annan Avtalsslutande Parts territorium, skall anses överensstämma med denna Konventions syfte.

5. Avtalsslutande Parter skall vara skyldiga att medge cyklar och mOpeder, som motsvarar de tekniska föreskrifterna i Kapitel V i denna Konvention och vars förare normalt är bosatta i en annan Avtalsslutande Parts ter- ritorium, tillträde till sina territorier i internationell trafik. Avtalsslutande Part får icke kräva att förare av cyklar eller mopeder i internationell trafik skall inneha körkort; Avtalsslutande Parter som enligt Artikel 54, paragraf 2, i denna Konvention förklarat att de behandlar mopeder som motorcyklar får dock kräva att förare av mopeder i internationell trafik skall inneha körkort.

6. Avtalsslutande Parter åtager sig att lämna varje Avtalsslutande Part som begär det nödvändiga underrättelser för att fastställa identiteten av den person i vars namn ett motorfordon, eller ett släpfordon kopplat till ett motorfordon, är registrerat inom deras territorier, om framställningen visar att fordonet har varit inblandat i en olycka inom den Avtalsslutande Parts territorium som gjort framställningen.

7. Åtgärder, som de Avtalsslutande Parterna vidtagit eller kan komma att vidtaga, antingen ensidigt eller genom bilaterala eller multilaterala över- enskommelser, för att underlätta internationell vägtrafik genom att förenkla tull-, polis- eller hälsokontroll eller andra liknande formaliteter eller för att säkerställa att tullkontor och tullstationer vid en given gränspassage har samma kompetens och är öppna under samma tider, skall anses överens- stämma med denna Konventions syfte.

8. Ingen bestämmelse i paragraferna 3, 5 och 7 i denna Artikel skall anses hindra att Avtalsslutande Part gör tillträdet till sitt territorium i internationell trafik för motorfordon, släpfordon, mopeder och cyklar, liksom för fordonens förare och passagerare, beroende av sin lagstiftning rörande yrkesmässig

trafik för person- eller godsbefordran, sin lagstiftning om förares försäkring i förhållande till tredje man, sina tullbestämmelser och överhuvudtaget sin lagstiftning i andra hänseenden än i fråga om vägtrafik.

Kapitel IV

Förare av motorfordon

Artikel 41 Giltighet av körkort

]. Avtalsslutande Parter skall godtaga

(a) nationellt körkort som är utfärdat på deras nationella språk eller på ett av deras nationella språk eller körkort som ej utfärdats på sådant språk men till vilket är fogat bestyrkt översättning;

(b) nationellt körkort som motsvarar bestämmelserna i Annex 6 till denna Konvention; och

(c) internationellt körkort som motsvarar bestämmelerna i Annex 7 till denna Konvention

som giltigt för färd i deras territorier med fordon tillhörande någon av de kategorier körkortet omfattar, förutsatt att körkortet fortfarande gäller och att det utfärdats av annan Avtalsslutande Part eller dess delstat eller av sammanslutning som vederbörligen bemyndigats därtill av denna andra Avtalsslutande Part. Bestämmelserna i denna paragraf gäller icke tillstånd till övningskörning.

2. Oavsett bestämmelserna i föregående paragraf gäller följande: (a) När körkortets giltighet enligt särskild påskrift beror av villkor att innehavaren skall begagna vissa hjälpmedel eller att fordonet skall vara utrustat på visst sätt med hänsyn till förarens invaliditet, skall körkortet icke godtagas som giltigt om dessa villkor ej är uppfyllda. (b) Avtalsslutande Parter får vägra godkänna giltigheten inom sina ter- ritorier av körkort som innehas av personer vilka icke fyllt aderton år. (c) Avtalsslutande Parter får vägra godkänna körkort som giltiga inom sina territorier för färd med motorfordon eller fordonskombinationer till- hörande någon av kategorierna C, D och E enligt Annexen 6 och 7 till denna Konvention, om körkorten innehas av personer vilka icke fyllt tjugoett år.

3. Avtalsslutande Parter förbinder sig att vidtaga sådana åtgärder som kan befinnas nödvändiga för att säkerställa, att nationella och internationella körkort som sägs i paragraf 1, punkterna (a), (b) och (c), i denna Artikel icke utfärdas inom deras territorier utan rimlig garanti för förarens skicklighet och för hans lämplighet fysiskt sett.

4. För tillämpningen av paragraf ] och paragraf 2, punkt (c), i denna Artikel gäller följande: (a) Motorfordon i kategori B enligt annexen 6 och 7 till denna Konvention kan vara sammankopplat med ett lätt släpfordon; det kan också vara sam- mankopplat med ett släpfordon, vars tillåtna maximivikt överstiger 750 kg

(1 650 lb) men ej motorfordonets olastade vikt, om fordonens sammanlagda tillåtna maximivikter ej överstiger 3 500 kg (7 700 lb).

(b) Motorfordon i kategori C eller D enligt annexen 6 och 7 till denna Konvention kan vara sammankopplat med ett lätt släpfordon utan att den kombination som bildas upphör att tillhöra kategori C eller D.

5. Internationellt körkort skall utfärdas endast till den som innehar na- tionellt körkort, utfärdat på de minimivillkor som anges i denna Konvention. Det skall icke gälla efter det att motsvarande nationella körkort upphört att gälla och numret på det nationella körkortet skall anges på det inter- nationella körkortet.

6. Bestämmelserna i denna Artikel skall ej innebära skyldighet för Av- talsslutande Parter (a) att godkänna giltigheten av nationella eller internationella körkort ut- färdade inom annan Avtalsslutande Parts territorium för personer, som hade sitt normala hemvist inom deras egna territorier vid tiden för utfärdandet eller vilkas normala hemvist flyttats till deras territorier efter utfärdandet; eller (b) att godkänna giltigheten av nämnda körkort för förare, vilka vid tiden för utfärdandet icke hade sitt normala hemvist inom det territorium där körkortet utfärdades eller vilka efter utfärdandet flyttat sitt hemvist till annat territorium.

Artikel 42 Upphävande av körkorts giltighet

1. Avtalsslutande Parter eller delstater under dem kan återkalla förares rätt att använda sitt nationella eller internationella körkort inom deras territorier, om föraren där gör sig skyldig till förseelse som enligt deras lagstiftning medför förlust av körkort. I sådant fall får den behöriga myndighet under Avtalsslutande Part eller dess delstat som återkallar rätten att använda kör- kortet (a) omhändertaga körkortet till dess återkallelsetiden löper ut eller till dess innehavaren lämnar territoriet, om det sker tidigare; (b) underrätta den myndighet som utfärdat körkortet eller på vars vägnar körkortet utfärdats om återkallelsen av rätten att använda det; (c) såvitt avser internationellt körkort anteckna på därfär avsedd plats att körkortet icke längre gäller inom dess territorier; (d) om förfarandet enligt punkt (a)i denna paragraf icke tillämpats begära, i samband med underrättelse enligt punkt (b), att den myndighet som ut- färdat körkortet eller på vars vägnar körkortet utfärdats delger vederbörande det beslut som meddelats såvitt angår honom. 2.Avtalsslutande Parter skall vinnlägga sig om att tillkännage beslut som meddelats dem i enlighet med bestämmelserna i paragraf 1, punkt (d), i denna Artikel för de personer som beröres av besluten.

3. Ingen bestämmelse i denna Konvention skall anses innefatta förbud för Avtalsslutande Parter eller delstater under dem att hindra förare med nationellt eller internationellt körkort att köra, om det är uppenbart eller bevisat att hans tillstånd är sådant att han icke är i stånd att köra säkert, eller om rätten att köra återkallats i den stat där han har sitt normala hemvist.

Artikel 43 Övergångsbestämme/ser

Internationella körkort som överensstämmer med bestämmelserna i Kon- ventionen om Vägtrafik, undertecknad i Geneve den 19 september'1949, och som utfärdats inom fem år från dagen för ikraftträdandet av förevarande Konvention i enligthet med Artikel 47, paragraf 1, skall såvitt gäller till— lämpningen av Artiklarna 41 och 42 i denna Konvention behandlas som internationellt körkort enligt denna Konvention.

Annex 6

Nationellt körkort

]. Nationellt körkort skall bestå antingen av ett ark i format A 7 (74 x 105 mm — 2.91 x 4,13 tum) eller av ett dubbelt (148 x 105—5,82 x 4,13 tum) eller ett tredubbelt (222 x 105 mm — 8,78 x 4,13 turn) ark som kan vikas till enkelarkets format. Färgen skall vara skär.

2. Körkortet skall tryckas på det eller de språk som föreskrives av den myndighet som utfärdar det eller som är behörig att utfärda det; det skall emellertid ha titeln ”permis de conduire” på franska, med eller utan samma titel på andra språk.

3. Handskriven eller maskinskriven text på körkortet skall antingen skrivas enbart med latinska bokstäver eller engelsk kursivstil, eller upprepas i denna form.

4. Två av körkortets sidor skall överensstämma med modellsidorna nr 1 och 2 nedan. Förutsatt att inga ändringar gjorts i definitionerna av ka- tegorierna A, B, C, D och E — jämför Artikel 41, paragraf 4, i denna Kon- vention — eller i bokstavsbeteckningarna, eller i innehållet i de uppgifter som hänför sig till innehavarens identitet, skall denna bestämmelse anses uppfylld, även om avvikelser från dessa modeller har gjorts i detaljer. Särskilt skall nationella körkort som överensstämmer med modellen i Annex 9 till den vägtrafikkonvention som upprättats i Geneve den 19 september 1949 anses motsvara bestämmelserna i detta Annex.

5. Det skall vara en fråga för nationell lagstiftning att bestämma, om modellsida nr 3 skall eller icke skall tagas med i körkortet och om körkortet skall innehålla ytterligare uppgifter; om utrymme reserveras för adressänd- ringar, skall det, utom på körkort som överensstämmer med modellen i annex 9 till 1949 års konvention, ske överst på baksidan av körkortets sida 3.

1. På modeller med en vikning (om körkortet är vikt så att första sidan ej är en modellsida) och på modeller med två vikningar kan denna text placeras på första sidan.

2. Ange statens namn eller nationalitetsmärke som anges i Annex 3 till denna Konvention. Not 1 ovan gäller också denna rubrik.

3. Faders eller makes namn kan anges här.

4. Om födelsedatum är okänt, ange ungefärlig ålder vid utfärdandet.

Modellsidor Nr 1

1. Efternamn 2. Förnamn3

3. Födelsedatum4 och födelseort5

Fotografi

lnnehavarens 35 x 45 mm underskriftö (1,37 x 1,75

7. Gäller till7 . . . . .

Nr ..... . ............. .. .............

Underskrift etc.8

Motorcyklar

Motorfordon som ej tillhör kategori A, vars til- låtna maximivikt ej överstiger 3 500 kg (7 700 lbloch som ej har mer än åtta sittplatser utöver förarplatsen

Motorfordon som användes för godstransport, vilkas tillåtna maximivikt överstiger 3 500 kg (7 700 lb)

Nr2

.. 2 mammi PERMB DE CONGWE. —

Kategori av fordon för vilket körkortet gäller:

Nr3

Gäller till: .. Förlängt ti

beslut den

Motorfordon som användes för persontran- sport och har mer än åtta sittplatser utöver förarplatsen

Fordonskombinationer där dragfordonet men ej kombinationerna tillhör kategori eller kate- gorier som föraren har tillstånd att föra (B och/eller C och/eller 0)

beslut den

j_

5. Om födelseorten är okänd, lämna utrymmet tomt.

6. ”Eller tumavtryck”. Underskriften eller tumavtrycket och utrymmet härför kan utelämnas.

7. Denna uppgift är valfri på körkort som omfattar modellsida .nr 3.

8. Underskrift och/eller sigill eller stämpel av den myndighet som utfärdar körkortet eller den sammanslutning som bemyndigats därtill. På modeller med en vikning (om körkortet är vikt så att första sidan ej är modellsida) och på modeller med två vikningar kan sigillet eller stämpeln placeras på första sidan.

9. Sigill eller stämpel av den myndighet, som utfärdar körkortet och, om det behövs, datum när sigillet eller stämpeln anbringades. Sigillet eller stämpeln skall anbringas i den högra kolumnen på modellsida nr 2, vid definitionerna av fordonskategorier och endast bredvid kategorier för vilka körkortet gäller; samma bestämmelser gäller uppgifter om förlängning som skall anges i högra kolumnen på modellsida nr 3. Avtalsslutande parter får, i stället för att anbringa si