2.2. Mellankommunala skatterätten m. m.

2.2.1 Behovet av en särskild underrätt för taxeringsmål

Mitt förslag: Mellankommunala skatterätten (MKSR) avvecklas. Besvär avseende sådana frågor som nu handläggs av MKSR skall handläggas inom länsrättsorganisationen.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Många instanser för dock fram mer eller mindre kritiska synpunkter. Näringslivet är i allmänhet negativt inställt till en avveckling och betonar därvid den höga kompetensen hos skatterätten och den enhet- lighet denna skapat som underdomstol för storföretagens taxeringar.

MKSR påpekar att det är uppenbart att vissa reformer behövs beträffan- de rättens målområde och föreslår en viss utvidgning av detta. MKSR anser att en nedläggning av rätten skulle få allvarliga konsekvenser för kvaliteten i rättstillämpningen. eftersom länsrätterna. där företagsbeskatt-

• Sida 89
•  Original

ningsfrågor inte är särskilt frekventa. inte har lika goda möjligheter att upprätthålla erforderlig kompetens i sådana kvalificerade skattefrågor som _ MKSR nu handlägger.

Bakgrunden till mitt förslag: MKSR-x behörig/n'! m. m.

MKSR är en fristående allmän förvaltningsdomstol med säte i Stockholm. Ordförande och nämndemän i MKSR förordnas av regeringen. Vid MKSR tjänstgör i övrigt ett tjugotal personer. däribland en kanslichef och tolv andra handläggare.

MKSR prövar vissa mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna. Den grundläggande behörighetsregeln finns i 73 å andra stycket taxe- ringslagen. 'I'L. Regeln innebär att MKSR är behörig domstol om den skattskyldige har en förvärvskälla som kommunalt beskattas i mer än ett län. Skall besvär rörande en fysisk persons taxering prövas av MKSR prövar den också besvär som gäller maken och hctnmavarande barn under 18 år.

MKSR är också rätt instans om besvären gälleri vilket län den skattskyl- dige skall taxeras (73 s' tredje stycket 'I'L).

Kompetensområdet för MKSR vidgades väsentligt år 1971 genom infö- randet av den s.k. koncernbolagsregcln (73 & fjärde stycket TL). Den innebär att MKSR prövar besvär rörande taxering av alla aktiebolag som ingår i en koncern om bolagen har lämnat eller skulle ha lämnat självdek- laration inom skilda län. Regeln medförde att antalet mellankommunala juridiska personer ökade från ca ] 500 till ca 12000. På några undantag när är börsbolagen och deras dotterbolag mellankommunala. Därtill kommer ett stort antal mindre och medelstora företag med dotterbolag.

Till de mål som MKSR prövar hör också mål som tas över enligt 105 s' 2 mom. 'l'L. Det är fråga om fall där konsekvensändring skall göras i en taxering i ett annat län. Målet i hela dess vidd skall då prövas av MKSR. [ allmänhet gäller det makar som är bosatta i olika län.

Det allmännas talan vid MKSR förs av allmänna ombudet för mellan— kommunala mål (AO). Behörigheten för AO följer direkt av TL. AO är chef för den till RSV knutna enheten för allmänna ombud och har ställning som skattechef. Även hos AO sysselsätts ett tjugotal personer.

Tidigare förslag rörande MKS R

MKSR föregicks av en mellankommttnal prövningsnämnd. Denna inrätta- des år 1928. Tillkomsten av en mellankommunal instans hängde samman med svårigheterna att få till stånd en enhetlig taxering i de fall då inkoms- ten av en förvärvskälla skulle fördelas till beskattning mellan kommuner i skilda län. I sådana fall kunde, om de olika beskattningsmyndigheterna inte var av samma uppfattning om inkomstens storlek och fördelning. den skattskyldige tidigare få rättelse och en enhetlig taxering först i kammarrät- ten. Som argument för en mellankommunal instans åberopades också det olämpliga i att en länsprövningsnämnd avgjorde taxeringarna när det före- låg konkurrens om bcskattningsunderlaget mellan två eller flera län.

Prop. 1986/87: 47

• Sida 90
•  Original

I samband med inrättandet av länsrätter och länsskatterätter år 1971 ombildades mellankommunala prövningsnämnden till skatterätt. Kansliet. som tidigare stått under ledning av AO. inordnades under RSV. AO. som alltså upphörde att vara chef för kansliet, inordnades också administrativt under RSV.

Ett principbeslut om utbrytning av MKSR från RSV fattades år 1978 (prop. 1977/781170, KU 1977/78147. rskr. 308). Genomförandet senare- lades emellertid mot bakgrund bl. a. av en tvekan om i vad mån MKSR skulle samordnas med länsskatterätten i Stockholms län. I det kommitté- betänkande som föregick propositionen föreslogs att MKSR skulle inord- nas i länsskatterätten. Enligt kommitténs mening talade organisatoriska synpunkter starkt mot att MKSR blev en självständig myndighet. Några remissinstanser ifrågasatte emellertid om MKSR borde inordnas i länsrät- ten och dct framhölls bl. a. att i mål hos MKSR förekommer intressekon- flikter mellan kommuner. I propositionen anförde föredraganden att frågan om på vilket sätt en administrativ samordning borde ske borde övervägas ytterligare med hänsyn till bl. a. remissynpunkterna.

Utbrytningen till en fristående allmän förvaltningsdomstol skedde den 1 juli 1981 (prop. 1980/81: 143). Anknytningcn till länsrätten i Stockholms län begränsades till att de båda domstolarna fick dela vissa funktioner såsom vaktmästeri, kopiering och telefonväxel.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om genomförandet av ut- brytningen väcktes en motion om besvärsreglerna vid fullföljd till kammar- rätt. 1 motionen föreslogs att det skulle undersökas om det var möjligt att införa ett system där samtliga mål som avgörs av MKSR vid besvär hänförs till endast en kammarrätt. Utskottet avstyrkte motionen och an- förde bl. a. följande (JuU 1980/81: 34 5.7): "Som framgår av redovisningen i det föregående kan det här röra sig om invecklade skatterättsliga förhål- landen, ofta av särpräglad natur. Det är alltså många gånger fråga om kvalificerade mål av betydande svårighetsgrad. Dessa mål bör enligt ut- skottets mening utgöra ett välkommet tillskott till de målgrupper som i övrigt ankommer på kammarrätterna och därmed verka stimulerande på rättsskipningen där."

I samband med slopandet av den kommunala taxeringen av juridiska personer kom man på nytt in på frågan om MKSR. ] propositionen (prop. 1984/85: 70 s. 161) konstaterade jag att ett beslut om en slopad kommunal- taxering av juridiska personer skulle leda till att MKSR förlorade största delen av sina arbetsuppgifter. Jag ansåg det emellertid inte nödvändigt att i det lagstiftningsärendct ta ställning till MKSst framtida roll i taxerings- processen. Vad gäller AO konstaterade jag att dennes funktion och ställ- ning är direkt kopplad till MKSR. Frågorna rörande domstolen och AO borde därför behandlas i ett sammanhang.

Vid riksdagsbehandlingen av den sistnämnda propositionen underströk skatteutskottet (_SkU 1984/85:23 s. 161) att MKSst verksamhet dittills haft väsentlig betydelse för en enhetlig praxis i många svåra och betydelse- fulla taxeringsfrågor. Utskottet anförde vidare att det givetvis är av vikt att man i den kommande översynen noga undersöker möjligheterna att i

• Sida 91
•  Original

samlad form behålla den särskilda kompetens som MKSR kunnat förvärva genom den nuvarande ordningen.

Skälen för mitt förslag: Linder senare år har ett flertal reformer genom- förts i syfte att förenkla de materiella och formella skattereglerna. Refor- merna har bl. a. berört den kommunala taxeringen.

Fr. o. m. 1985 års taxering har de s. k. utbotaxeringarna avskaffats för fysiska personer och dödsbon. Det innebär att taxeringsnämnden i hem- ortskommunen beslutar om taxering till kommunal inkomstskatt även i fråga om inkomster som härrör från förvärvskällor i andra kommuner.

Fr.o.m. 1986 års taxering har taxeringen till kommunal inkomstskatt slopats förjuridiska personer.

Dessa ändringar innebär således att den skattskyldige — oavsett om det är fråga om en fysisk ellerjuridisk person — taxeras enbart av taxerings- nämnden i hemortskommunen. Det förekommer således inte längre att två taxeringsnämnder har att bedöma den skattskyldiges taxeringar med åtföl- jande risk för olika resultat och för att en enhetlig taxering kan komma till stånd först i andra instans.

En annan förenklingsåtgärd som också gäller fr.o.m. 1986 års taxering och som påverkar kommunalbeskattningen är att kommunernas och för- samlingarnas skatteinkomster inte skall korrigeras i efterhand på grund av gjorda taxeringsändringar i högre instans. Skatten skall i stället utgå enbart enligt taxeringsnämndcns beslut.

På grundval av komplettcringspropositionen 1986 (prop. 1985/86:150) har nyligen ytterligare en förenklingsåtgärd beslutats ("SkU 1985/86: 50. rskr. 360, SFS 1986:—473). Den innebär att all inkomst fr.o.m. 1988 års taxering skall beskattas i hemortskommunen oavsett från vilken kommun inkomsten härrör.

De här nämnda reformerna har lett till att de motiv som en gång låg till grund för inrättandet av MKSR mist sin betydelse. Någon uppgift att skilja mellan motstridiga länsintressen finns i stort sett inte längre. Från princi- piella synpunkter finns det därför inget skäl att behålla en icke länsanknu- ten besvärsinstans.

Frågan är i stället om man bör behålla MKSR av andra skäl. MKSR:s verksamhet har med tiden i allt större utsträckning kommit att avse skat— teärenden som inte har något markerat länsintresse. Detta beror främst på den år 1971 införda koncernbolagsrcgeln som medför att besvär över taxeringarna av de allra flesta storföretagen avgörs av MKSR. Det kan därför med visst fog hävdas att MKSR för storföretagens del fungerar som en specialdomstol.

Vid remissbehandlingen har. inte minst från näringslivshåll, också fram- hållits att besvär över storföretagens taxeringar även i fortsättningen bör avgöras av MKSR. Det har bl. a. understrukits att MKSR har en betydan- de sakkunskap inom företagsbeskattningens område med åtföljande förtro- ende hos de berörda skattskyldiga.

Frågan är således om det finns tillräckliga skäl för att även i framtiden ha en speciell. rikstäckande underdomstol av MKSR:s slag för att avgöra vissa taxeringsbesvär. Som flera remissinstanser har påpekat har MKSR utfört ett värdefullt arbete när det gäller rättskipningen på företagsbcskatt-

• Sida 92
•  Original

ningsområdet. Men en grundläggande förutsättning för att en sådan dom- stol skall finnas måste enligt min mening vara att målområdet är så speci- ellt att det inte bör ankomma på någon länsrätt att handlägga målgruppen i fråga. De nämnda reformerna har medfört att det inte längre förekommer någon sådan målgrupp hos MKSR. Jag har inte helleri övrigt funnit att det föreligger tillräckliga skäl för ett bibehållande av MKSR. De olika syn— punkter som kan tala för att besvären från storföretagen även framdeles hålls samman motiverar enligt min mening inte att dessa avgörs av en från besvärsinstanserna i övrigt fristående domstol. Den från remisshåll önska- de samordningen kan praktiskt taget lika väl nås genom att de aktuella arbetsuppgifterna handhas inom ramen för länsrättsorganisationen.

Jag kommer således fram till att MKSR bör avskaffas och att de mål- grupper som nu handläggs av MKSR bör föras över till länsrättsorganisa- tionen. I det följande diskuterar jag bl.a. om målen bör fördelas mellan länsrätterna enligt den vanliga besvärsordningen eller om målen bör sam- ordnas till viss eller vissa länsrätter.

___—'

Mitt förslag: Den vanliga forumbestämmelsen i fråga om länsrät- terna, som innebär att besvär över taxeringsnämnds beslut skall avgöras av länsrätten i det län där taxeringsnämnden varit verksam. skall också tillämpas beträffande hela den nuvarande mellankom- munala målgruppen.

För länsrätternas del skall det. i likhet med vad som för närvaran- de gäller på kammarrättsnivå. bli möjligt att till en länsrätt föra samman sådana mål i två eller flera länsrätter som har nära samband med varandra. Detta innebär bl. a. att besvär rörande två eller flera koncernbolags taxeringar skall kunna sammanföras till en länsrätt. l_______—_______________J

Promemorieförslaget: Besvär rörande taxering av koncernföretag skall enligt en särskild forumregel avgöras av länsrätten i det län där moderföre— tagct i koncernen har sin hemortskommun. 1 övrigt överensstämmer för- slaget i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har i allmänhet tillstyrkts. I några yttran- den framhålls dock att den föreslagna särskilda forumregeln rörande kon- cernföretagen kommer att leda till administrativa problem. eftersom rätt forum beträffande ett koncernföretag kan skifta år från är bl. a. i samband med omstruktureringar inom en koncern. En del instanser ifrågasätter om inte koncernföretagsmålen bör läggas på ett begränsat antal länsrätter.

Skälen för mitt förslag: Med hänsyn till de tidigare nämnda reformerna är det i fråga om vissa av de målgrupper som nu handläggs av MKSR enligt min mening naturligt att dessa grupper förs över till länsrätterna enligt den vanliga besvärsordningen. Detta gäller mål enligt 73 å andra stycket TL angående förvärvskälla som hör till mer än ett län. Även beträffande de mål som avses i 73 & tredje stycket TL och som rör frågor om rätt beskatt- ningsort bör enligt min mening den vanliga besvärsordningen tillämpas. Besvär rörande sådana frågor bör alltså följa huvudregeln eller med andra

• Sida 93
•  Original

ord anföras hos länsrätten i det län där den taXeringsnämnd som fattat det överklagade beslutet hör hemma.

Vad däremot angår den s.k. koncernbolagsrcgeln gör sig olika syn- punkter gällande.

Det kan sålunda hävdas att det finns behov av en samordning på dom— stolsnivå av mål rörande storföretagens taxeringar. Dessa avser nämligen ofta komplicerade skattefrågor och betydande belopp. Den samordning som nu sker genom MKSR:s verksamhet befrämjar också effektiviteten och helhetssynen vid hanteringen av taxeringstvister rörande storföreta- gen.

Den rådande samordningen är emellertid inte konsekvent. Den gäller varken i första eller tredje instans. Koncernbolagens taxeringar prövas således av en taxeringsnämnd i hemortskommunen och besvär över MKSR:s beslut avgörs av samtliga fyra kammarrätter. Samordningen avser inte heller alla koncernbolag utan bara sådana där de i koncernen ingående bolagen lämnar självdeklaration inom skilda län.

Några av bristerna hos den nuvarande modellen skulle kttnna avhjälpas. samtidigt som fördelarna behålls. genom att MKSR:s verksamhet inordnas i en och samma länsrätt och då i första hand i länsrätten i Stockholms län. Några remissinstanser har förordat detta. En sådan ordning skulle precis som den nuvarande underlätta en enhetlig rättstillämpning i andra instans. Dessutom skulle förutsättningarna för en enhetlig rättstillämpning i tredje instans öka. eftersom besvär över de ifrågavarande besluten skulle komma att anföras hos en och samma kammarrätt. nämligen kammarrätten i Stockholm.

Även om storföretagens taxeringsfrågor många gånger avser invecklade förhållanden är de emellertid inte av en så särpräglad natur att liknande frågor inte kan komma upp hos andra skattskyldiga. Bland de besvär avseendejuridiska personer som nu avgörs av MKSR dominerar för övrigt allmänna frågor om rörelsebeskattning. Det får vidare anses klart att det hos länsrätterna skett en höjning av kompetensen och att de är kvalificera- de att — i likhet med vad som i viss utsträckning redan sker — avgöra besvär över storföretagens taxeringar. För egen del anser jag därför att man bör sträva efter att utveckla och stimulera rättskipningen i länsrät— terna i likhet med vad som gjordes i samband med riksdagens ställningsta- gande att var och en av kammarrätterna skulle få handlägga mål beträffan— de besvär över beslut av MKSR. Att tillföra alla länsrätter flera mål som rör större företags taxeringar bör leda till en ytterligare höjning av den allmänna kompetensen där.

Vad jag nu sagt bör i och för sig inte hindra att man av hänsyn till intresset av en enhetlig rättstillämpning till en viss grad koncentrerar mål till några länsrätter. I så fall skulle man — såsom från olika håll framförts som önskvärt — kunna behålla den nuvarande kompetensen inom MKSR i en i huvudsak samlad form. En inte obetydlig koncentration till de tre största länsrätterna skttlle följa av promemorieförslagct att taxeringsbe- svär rörande ett bolag i en koncern alltid skall prövas av länsrätten i det län där moderbolaget har sitt säte. eftersom en stor del av moderbolagen finns inom de största länsrätternas domkretsar. Förslaget uppfyller till stor del

• Sida 94
•  Original

önskemålet om att besvär rörande koncernbolag hålls samman. Som påpe- kats vid remissbehandligen skulle emellertid en sådan tvingande regel vara svår att tillämpa och leda till praktiska problem. Det skulle sålunda kunna vara svårt bl. a. att spåra moderbolaget. Vidare skulle ändringar i koncern- strukturcn kunna föranleda många mer eller mindre slumpartade skiften av forum för bolagen.

Jag kommer därför fram till att man även i fråga om koncernbolagen bör följa den vanliga besvärsordningen, dvs. forum bestäms enbart utifrån bolagets egna förhållanden så att besvär skall anföras hos länsrätten i det län där den taxeringsnämnd som fattat det överklagade beslutet varit verksam. dvs. i princip där bolaget har sin hemortskommun. En sådan forumregel svarar således också mot den behörighetsfördelning som gäller i första instans. Den ligger också i linje med vad jag kommer att föreslå rörande det allmännas processföring. nämligen att länsskattemyndigheten skall ha hand om processföringen angående de bolag som hör till det egna länet.

Ett införande av den nu beskrivna ordningen förutsätter dock enligt min mening att mål rörande närstående bolag också i fortsättningen kan avgö- ras av en och samma domstol i de fall målen gäller frågor som har nära samband med varandra. Något behov av samordning föreligger däremot knappast i de fall en tvistefråga inte har direkt samband med något annat bolag. Det bör därför vara fullt tillräckligt att låta en eventuell samordning vara beroende av omständigheterna i de enskilda fallen. Detta kan uppnås genom att man öppnar möjligheter för länsrätterna att till en länsrätt föra samman sådana mål från olika länsrätter som har nära samband med varandra. Departementspromemorian innehåller ett sådant förslag efter förebild från den regel som för närvarande gäller på kammarrättsnivå och som återfinns i 4 5 förordningen ( 1977: 937) om kammarrätternas domkret- '

sar.

Den i promemorian föreslagna regeln avser alltså att även för länsrätter- nas del skapa möjligheter att samordna mål som har samband med varand- ra. Det kan t. ex. gälla vissa s.k. oäkta koncerner där ägaren och hans företag taxeras i olika län. Ett annat exempel är att delägarna i ett handels- bolag är bosatta i olika län. Den föreslagna regeln har i allt väsentligt godtagits av samtliga remissinstanser. Även för egen del ansluterjag mig i sak till promemorieförslagct. Jag återkommer strax med några ytterligare synpunkter som inte direkt avser frågorna om koncernbolagen.

Den nu förordade sammanföringsregeln på länsrättsnivå skulle enligt promemorieförslaget inte vara tillämplig på koncernbolagen, eftersom des- sa skulle träffas av den särskilda forumregeln med moderbolagets hemorts- förhållanden som styrande faktor. Men genom att utvidga tillämpningsom- rådet för den så att den omfattar också koncernbolagen uppnår man att besvär över koncernbolagens taxeringar vid behov kan hållas samman för avgörande av en och samma domstol. Det behov av sammanföring som gör sig gällande för koncernbolagens del bör alltså kunna täckas av en allmän sammanföringsregel.

Av intresse är vad den nu beskrivna ordningen i praktiken kommer att leda till i fråga om fördelningen mellan länsrätterna av mål rörande kon-

• Sida 95
•  Original

cernbolag. I förhållande till promemorieförslagct torde följden bli att inte lika många mål kommer att styras till de tre största länsrätterna och då främst länsrätten i Stockholms län. Resultatet torde ändå bli att närmare hälften av de allra största bolagen (aktiebolag noterade vid Stockholms fondbörs) kommer att hamna under länsrätten i Stockholms län. Man kan över huvud taget räkna med en betydande koncentration av mål rörande koncernbolag till denna länsrätt. eftersom relativt många bolag har sin hemonskommun i Stockholms län. Möjligheterna att i stora delar hålla ihop den kompetens som nu finns inom MKSR och att bibehålla en enhet- lig rättstillämpning i andra instans bör således vara goda med den här förordade ordningen.

På grund av vad jag nu sagt föreslår jag att hela den målgrupp som nu handläggs av MKSR i princip fördelas mellan samtliga länsrätter. Behörig att avgöra ett mål skall vara domstolen i det län till vilken den taxerings- nämnd som meddelat det överklagade beslutet hör. Jag föreslår vidare att det införs en regel om att mål i olika länsrätter skall kunna föras samman till en enda länsrätt oberoende av huruvida målen rör koncernbolag eller inte.

Vad gäller sammanföringsregeln villjag tillägga följande. I departementspromemorian föreslogs att frågan reglerades i lag. För egen del anser jag att detaljföreskrifter — i likhet med vad som gäller på kam- marrättsnivån — bör ges i en förordning. Jag föreslår att det i l4 & lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar tas in bestämmelser om att sådana mål vid flera länsrätter som har nära samband med varandra får handläggas vid en av länsrätterna och att regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

Mitt förslag: Det allmännas talan i mål av det slag som nu avgörs av MKSR skall föras av länsskattemyndigheterna i stället för av all- männa ombudet för mellankommunala mål (AO). RSV skall dock ges möjlighet att ta över uppgiften att föra talan.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: 1 den här frågan har remissinstanserna över lag en inställning som motsvarar den som redovisats beträffande frågan om av- vecklingen av MKSR. De som vill behålla MKSR vill alltså också behålla AO medan de som godtar att MKSR avvecklas även godtar promemorie- förslaget om det allmännas talan.

Skälen för mitt förslag: Det allmännas talan i mål som för närvarande prövas av MKSR förs av AO. Som skattechef ansvarar AO också för eftergranskningen beträffande mellankommunala taxeringar. AO:s funk— tion är direkt kopplad till det verksamhetsområde som är bestämt för MKSR.

Mitt förslag att avveckla MKSR och föra över den mellankommunala målgruppen till länsrätterna leder till att AO:s ställning måste omprövas.

• Sida 96
•  Original

Den naturliga lösningen är då att den fördelning av de mellankommunala målen som föreslås på domstolssidan följs av en motsvarande fördelning i fråga om behörigheten att föra det allmännas talan. Detta skulle innebära att man på regional nivå tar hand. om de arbetsuppgifter som nu ankommer på AO.

En överföring av talcrätten till regional nivå ligger också i linje med ställningstagandet angående en sammanhållen skatteförvaltning (se avsnitt 2.l). En sådan överföring skapar också ökade möjligheter att samordna processföringen med utrednings- och revisionsfunktionerna. En decen- tralisering av processft'iringsuppgifterna bör vidare — med hänsyn till den breda kompetens som behövs — medföra en värdefull stimulans för m_vn- digheterna på det regionala planet. Det är enligt min mening också naturligt att det allmännas representanter på regional nivå får ansvaret för de angelägenheter som rör det egna länet.

Mot en sådan decentraliserad ordning kan vissa invändningar riktas. Det kan bl.a. hävdas att man bör slå vakt om den enhetliga behandling och överblick som nu finns hos AO och som är särskilt betydelsefull vad gäller många storföretags taxeringar. Även med en regional placering av process- förarna hör det emellertid enligt min mening vara möjligt att på ett tillfreds— ställande sätt tillgodose önskemålet om enhetlighet från det allmännas sida beträffande den här målgruppen. Bl.a. bör RSV utnyttja sin enligt princip- beslutet om en sammanhållen skatteförvaltning stärkta ställning och ge riktlinjer och råd för processverksamheten (jämför avsnitt 2. l ). Men för att säkerställa enhetlighet från det allmännas sida bör härutöver en decentrali- sering av processföringen förenas med möjligheter att från centralt håll direkt utöva processverksamhct. Jag återkommer till detta.

Behörigheten att föra det allmännas talan i sådana mål som nu avgörs av MKSR bör mot bakgrund av vad jag nu sagt i första hand läggas på länsskattcmyndighetcrna. Nästa fråga blir då hur en viss myndighets behö- righet skall bestämmas. Det ligger här närmast till hands att låta en läns- skattemyndighets behörighet avse skattskyldiga som taxerats i det egna länet. Detta skulle vad gäller koncernbolagen innebära att länsskattemyn- digheten i ett sådant bolags hemortslän blir bolagets motpart i en eventuell taxeringsprocess. Mitt förslag om forumregler innebär ju att forum vid besvär över ett koncernbolags taxering skall bestämmas endast med ut- gångspunkt i det egna bolagets förhållanden.

Jag anser också för egen del att behörighetsfördelningen mellan läns— skattemyndigheterna i fråga om talerätten normalt bör vara den nu be— skrivna. Detta bör emellertid inte hindra en länsskattemyndighet från att passera länsgränsen och närmare utreda beskattningsförhållandena beträf— fande en skattskyldig i ett annat län på samma sätt som AO för närvarande gör. Utredningar över länsgränserna ärju angelägna inte minst i fråga om koncernbolagen. När deti sådana fall blir fråga om att föra talan i domstol bör det allmänna kunna samordna processföringen i likhet med vad som nu sker genom A0 och i enlighet med den samordning som kan äga rum på domstolssidan. Det bör alltså vara möjligt för en länsskattemyndighet att föra talan beträffande en skattskyldig i ett annat län.

Enligt min mening finns det inte anledning att koppla en sådan behörig-

• Sida 97
•  Original

het till någon bestämd länsskattemyndighet. En sådan koppling föreslogs

däremot i departementspromemoriari. men detta gjordes mot bakgrund av förslaget där om en särskild forumregel för koncernbolagen.

Med den lösning jag förordat i forumfrågan talar rationella skäl i stället för att den geografiska behörigheten är i princip obegränsad så att den länsskattemyndighet som är bäst lämpad att föra talan i det enskilda fallet också får göra detta. Om exempelvis en viss länsskattemyndighet i sam- band med eftergranskning av en koncern finner att talan bör väckas beträf- fande flera koncernbolag belägna i olika län. skulle hanteringen av besvärs- frågorna underlättas om denna myndighet fick föra talan rörande alla bolagen. I en sådan situation kommer målen i regel att föras samman till en enda länsrätt varvid det ankommer på de berörda länsrätterna att bestäm- ma vilken av dem som skall handlägga målen. Även om det då inte blir länsrätten i det län som den utredande skattemyndigheten hör till som skall avgöra målen. bör denna enligt min mening kunna föra det allmännas talan i målen.

En länsskattemyndighet bör givetvis inte ges helt fria händer vad gäller proceSSföringen rörande skattskyldiga i andra län. Det är ju ytterst myn- digheten i hemortslänet som ansvarar för beskattningsverksamheten där. För att en annan länsskattemyndighet skall få föra talan bör det därför vara en nödvändig förutsättning att myndigheten i den skattskyldiges hemorts- län uppdrar åt den andra länsskattemyndigheten att föra det allmännas talan.

Jag vill tillägga att det med den nu förordade ordningen ges utrymme för skatteförvaltningen att utnyttja de samlade resurserna mera effektivt. Det blir bl. a. möjligt att ta hänsyn till en viss myndighets speciella kapacitet och tilldela denna ett samordningsansvar beträffande bolagen i en koncern även om moderbolaget inte har sitt säte i det länet.

Vadjag här förordat i fråga om behörigheten att föra talan över länsgrän- serna bör enligt min mening komma till uttryck i TL. Jag föreslår att det i 18 & tas in en bestämmelse om att en länsskattemyndighet får uppdra åt en annan länsskattemyndighet att föra talan i mål enligt TL.

Även om behörigheten i fråga om det allmännas talan i de nuvarande mellankommunala målen i första hand bör ligga på regional nivå. bör det som jag tidigare berön vara möjligt att också i fortsättningen från centralt håll föra talan i taxeringsmål. Därigenom bevaras till stor del möjligheterna till överblick och enhetlighet från det allmännas sida. En central talerätt är angelägen särskilt i fråga om mål som har principiellt intresse eller som representerar betydande ekonomiska värden. En annan fördel med cen- tralt placerade processförare är att det kan förutsättas att sådana kan bistå en länsskattemyndighet när detta är påkallat med hänsyn till t.ex. ett ärendes svårighetsgrad.

Erfarenheterna visar också att det finns behov av att centralt kunna föra processer i särskilda ärendetyper. inte minst i ärenden som rör internatio- nell beskattning. Detta behov har föranlett särskilda förordnanden för vissa tjänstemän, s.k. riksintendentcr. hos RSV att föra talan i visst mål eller viss grupp av mål. Sådana förordnanden har regeringen gett med stöd av 3 så fjärde stycket TL. Här villjag erinra om attjag i årets budgetpropo-

Prop. 1986/87: 47

• Sida 98
•  Original

sition mot bakgrund av företagens ökande internationalisering bl. a. under- strök det angelägna i att det finns en tillräcklig kompetens på den fiskala sidan för hanteringen av multinationella företag. Jag uttalade vidare att det för att RSV skall kunna fullgöra sina uppgifter på det internationella området förutsätts att den speciella kunskap som erfordras vid handlägg- ningen finns inom verket. Dessa frågor borde lämpligen tas upp vid den inom verket pågående översynen av verkets organisation.

Jag anser alltså att det även i framtiden bör finnas möjligheter att från centralt håll föra processer i taxeringsmål. Den centrala nivån bör enligt min mening ges en rätt att från länsskattemyndigheterna ta över uppgiften att föra talan.

Frågan är sedan hur denna centrala processföringsfunktion skall utfor- mas. Jag vill då förutskicka att jag senare (se avsnitt 3.4) kommer att föreslå att RSV i det framtida. förenklade taxeringsförfarandet skall vara ensamt behörigt att föra talan till den skattskyldiges nackdel över tax- eringsbeslut som meddelats av länsskattemyndighet. Jag tar därvid inte ställning i frågan hur RSV bör organiseras med tanke på processförings- uppgifterna i det förenklade systemet. Om systemet genomförs på föresla- get sätt bör emellertid den centrala processfunktion som avser de mellan- kommunala målen kunna inordnas i den processfunktion som kommer att utgöra ett led i reformen om ett förenklat taxeringsförfarande.

I departementspromemorian har föreslagits att behörigheten att på cen- tral nivå föra det allmännas talan skall ligga hos särskilda tjänstemän hos RSV. Där skulle en processföringsenhet kunna bildas genom en samman- slagning av verksamhetsgrenarna hos A0 och de nuvarande s. k. riksinten- denterna, När det förslaget lades fram hade man emellertid inte tagit ställning i frågan om hur processföringsfunktionen på det regionala planet borde utformas i samband med bildandet av länsskattemyndigheterna. I det här sammanhanget ("se avsnitt 3.4) föreslår jag att rätten att föra det allmännas talan på den regionala nivån skall ligga på länsskattemyndighe- terna som en myndighetsuppgift. Syftet är bl. a. att skapa bättre förutsätt- ningar för en samordning mellan de olika leden inom beskattningsverksam- heten. Med hänsyn härtill bör enligt min mening också den centrala pro- cessfunktionen utformas som en sedvanlig myndighetsuppgift. Den cen- trala behörigheten att föra talan i mål om taxering bör alltså enligt min mening tillkomma RSV som myndighet.

Den nu förordade omläggningen av processbehörigheten innebär att det inte längre blir fråga om funktionellt fristående processförare. Funktionen AO bör därför avskaffas. Det finns heller inte något behov av att förordna riksintendenter. RSV bör i stället på egen hand få bestämma i vad mån man från centralt håll skall driva processer. t.ex. i ärenden om internationell beskattning.

Mitt förslag föranleder ändringar i 3 & TL. Vidare måste ett antal följd- ändringar göras i andra författningar.

AO företräder för närvarande det allmänna även i vissa ärenden om förhandsbesked enligt lagen (1951 : 442) om förhandsbesked i taxeringsfrå- gor. Eftersom många ärenden -om förhandsbesked innehåller principiellt viktiga frågor. är det enligt min mening angeläget att man från centralt håll

• Sida 99
•  Original

också i framtiden kan bevaka det allmännas rätt i sådana ärenden. Det bör emellertid inte tillkomma RSV att föra talan mot ett förhandsbesked, eftersom ett sådant formellt sett lämnas av verket även om det är en särskild nämnd, nämnden för rättsä'renden. som handlägger'ärendet. På grund härav och då avvecklingen av AO — som jag kommer att föreslå i närmast kommande avsnitt — avses ske först vid utgången av juni 1988 anser jag att AO också tills vidare bör få föra talan rörande ärenden om förhandsbesked. Jag avser att i ett senare sammanhang ta upp frågan om hur organisationen bör utformas för tiden efter avvecklingen av AO. Vad jag här sagt medför att en övergångsbestämmelse bör fogas till lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Till sist vill jag nämna att RSV genom den nu föreslagna ordningen ges möjlighet att inom tämligen vida ramar från länsskattemyndigheterna överta uppgiften att föra talan i taxeringsmål. Enligt min mening bör man inte genast företa några större ändringar beträffande de nuvarande arbets- uppgifterna på processområdet. Tvärtom kan det vara lämpligt att framför allt under inledningsskedet se till att en stor del av AO:s nuvarande arbetsuppgifter ligger kvar på central nivå. Jag tänker då på att det är angeläget dels att decentraliseringen till länsskattemyndigheterna genom- förs på ett sådant sätt att man även i fortsättningen får en god överblick över koncernbolagens taxeringar, dels att en hög processkompetens be- varas inom RSV med hänsyn inte minst till de nya uppgifter på processom- rådet som jag föreslår att RSV skall tilldelas i det framtida. förenklade taxeringsförfarandet.

Mitt förslag: Verksamheten vid MKSR skall vara helt avvecklad den 1 juli 1988. De nya reglerna om forum och det allmännas talan beträffande de nuvarande mellankommunala målen skall tillämpas första gången vid 1987 års taxering.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget godtas.

Skälen för mitt förslag: De tidigare nämnda förenklingsreformerna under senare år talar i och för sig närmast för en ändring av forumreglerna redan i fråga om 1986 års taxering. Som framhållits i promemorian är det emeller- tid — mot bakgrund bl. a. av att slopandet av den kommunala taxeringen av juridiska personer genomförs fullt ut först vid 1987 års taxering — inte lämpligt att länsrätterna skall behöva ta sig an mål där frågor uppkommer som de i dag har ringa erfarenhet av och som redan vid 1987 års taxering kommer att vara inaktuella. Jag gör därför också för egen del bedömningen att länsrätt bör vara rätt forum vid besvär i fråga om 1987 och senare års taxeringar.

Jag delar också uppfattningen att verksamheten vid MKSR bör fortsätta fram t. o. m. den 30juni 1988. Därmed bör MKSR kunna avvecklas utan att

Prop. 1986/87: 47

• Sida 100
•  Original

något större antal redan anhängiggjorda mål behöver föras över till länsrät- terna. De mål som då kvarstår icke avgjorda bör fördelas enligt de nya forumreglerna.

Det mältillskott till länsrätterna som förslaget innebär (år 1985 inkom knappt 1400 mål till MKSR) kan ställas i relation till det målbortfall — också fr.o.m. 1987 års taxering — som den förenklade löntagarbeskatt- ningen leder till. Detta bortfall för länsrätternas del har av skatteförenk- lingskommittén beräknats till ca 25000 mål. Med hänsyn härtill bör man sammantaget kunna räkna med en minskning av målbalansen hos länsrät- terna.

Till sist vill jag nämna att jag avser föreslå regeringen att de aviserade bestämmelserna om sammanföring av mål i olika länsrätter tillämpas från kommande årsskifte.

2.3 lngivande av besvär

Mitt förslag: De nya reglerna i förvaltningslagen och förvaltnings- processlagen att besvärsskrivelser skall ges in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet och att denna myndighet skall pröva om överklagandet har kommit in i rätt tid skall i så stor utsträckning som möjligt tillämpas på skatteområdet. Vissa relativt omfattande undantag måste dock göras bl. a. när det gäller besvär över taxeringsnämndernas [beslut.

Skälen för mitt förslag: På förvaltningsrättens område har huvudprinci- pen när det gäller hur beslut överklagas hittills varit att besvärshandlingen skall ges in till den instans som har att pröva besvären. Enligt de av riksdagen i april 1986 antagna förslagen till ny förvaltningslag (FL) och ändringar i förvaltningsprocesslagen (FPL) (prop. 1985/86: 80. KU 2l, rskr. 202. SFS 1986: 223 och 224) skall emellertid klaganden i stället lämna in besvären till den myndighet eller domstol som har fattat det överklagade beslutet och inte direkt till den högre instansen. Vidare skall den instans som fattat det överklagade beslutet pröva om besvären anförts i rätt tid.

De nya reglerna i FL och FPL träder i kraft den I januari 1987 och kommer att gälla i förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar i den män inte annat är föreskrivet i en annan lag eller i en förordning.

För de allmänna domstolarna och på socialförsäkringsområdet gäller redan att besvären skall ges in till beslutsmyndigheten.

Frågan om vart en besvärshandling skall ges in är ofullständigt reglerad i författningarna på skatteområdet. I vissa lagar. såsom exempelvis lagen om mervärdeskatt finns bestämmelser som anger att besvärshandlingen skall ges in till den instans som skall pröva besvären. medan frågan på andra skatteområden inte alls eller endast delvis är särskilt reglerad. Tax— eringslagen (TL) innehåller således inga uttryckliga regler om vart besvär

• Sida 101
•  Original

över en taxeringsnämnds beslut skall ges in. Lagens 75 5 är dock formule- rad på ett sådant sätt att den kan sägas förutsätta att besvären skall ges in till länsrätt. Beträffande lokala skattemyndighetens beslut om särskild avgift finns regler som direkt anger att besvär över dessa beslut skall ges in till länsrätten (116 m och 116 0 åå TL). En utförligare reglering har inte ansetts nödvändig med hänsyn till att bestämmelserna i FL och FPL blir tillämpliga i den män från dessa lagar avvikande regler inte finns.

I stor utsträckning faller således ordningen för ingivande av överklagan- den tillbaka på de allmänna reglerna i FL och FPL. De av riksdagen antagna ändringarna i dessa regler gör det därför nödvändigt att företa en del ändringar i skatte- och taxeringsförfattningarna så att de antingen anpassas till de nya principerna i FL och FPL eller regler införs som gör det möjligt att bibehålla den nuvarande ordningen.

För taxeringsprocessens del har sedan länge en ändrad ordning för ingivande av besvär övervägts. Den 5. k. RDB-utredningen föreslog i rap- porten (RSV Rapport 1983: 7, DV Rapport 1983: I) Förenklad hantering av taxeringsbesvär m.m., att flertalet besvär över taxeringsnämndernas be- slut skulle ges in till lokala skattemyndigheten i stället för till länsrätten. Nuvarande förfarande borde enligt utredningen behållas i fråga om besvär och ansökningar från taxeringsintendent samt besvär till mellankommu- nala skatterätten. Liknande förslag har lagts fram i den s.k. ÖBO-rappor- ten (ett projekt inom riksskatteverket) och i en av riksdagens ombudsmän (JO) företagen utredning 1981 om den långsamma skatteprocessen. RDB-utredningens förslag mottogs i huvudsak positivt av remissinstanser- na.

Skatteförenklingskommittén har föreslagit att skattskyldiga och kom- muner skall ge in sina besvär över skattemyndigheternas beslut till den myndighet som har fattat det överklagade beslutet och att besvär från det allmännas sida skall ges in direkt till länsrätten. Remissinstanserna har inte riktat några invändningar mot kommitténs förslag i denna del.

Enligt min mening talar flera starka skäl för att bestämmelserna om ingivande av besvär på skatteområdet i så stor utsträckning som möjligt anpassas till de nya principerna i FL och FPL.

Som framhölls i propositionen om ny förvaltningslag är det angeläget att reglerna angående till vilken instans klaganden skall vända sig är enhetliga, eftersom olikheter kan verka förvillande och ge upphov till förseningar och krångel i handläggningen. Genom omläggningen slipper överinstansen ar- betet med att rekvirera handlingar från beslutsmyndigheten och handling- arna i ärendet kommer snabbare till överinstansen. Det blir vidare lättare att "spåra" otydliga klagomål och att avgöra vilka ärenden de hör till.

Jag vill även framhålla RDB-utredningens påpekande att förfarandet med omprövning av beslut i taxeringsnämnd skulle kunna utnyttjas mera frekvent och på ett smidigt sätt samt att möjligheterna att vidta rättelse enligt 72 a & TL skulle kunna utnyttjas fullt ut om besvär över taxerings- nämndernas beslut gavs in till lokala skattemyndigheten. RDB-utredning- en ansåg dessutom att handläggningen av ansökningar om anstånd med att betala in kvarstående skatt skulle kunna förenklas.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör enligt min mening de nya

• Sida 102
•  Original

bestämmelserna i FL och FPL slå igenom på skatteområdet i största möjliga utsträckning. Vissa avsteg måste dock göras från huvudprineipen att besvären skall ges in till beslutsmyndigheten. bl. a. när det gäller besvär över taxeringsnämndernas beslut. Med hänsyn till de regler om extraor- dinär besvärsrätt som finns på många håll inom skattelagstiftningen är det enligt min mening inte heller lämpligt att alltid låta beslutsinstanserna pröva om bcsvärsskrivelsen kommit in i rätt tid. Jag kommer att i följande avsnitt ta upp de fall därjag anser att avsteg från de aktuella reglerna i FL och FPL bör göras eller där det krävs justeringar i nu gällande bestämmel- ser.

De nya reglerna för ingivande av överklaganden får givetvis inte leda till att enskilda förlorar möjligheten att få sin sak prövad genom att de råkar sända bcsvärsskrivelsen till fel myndighet. I syfte att förhindra rättsförlus- ter kommer jag därför att föreslå särskilda regler om verkan av att besvär lämnats in till fel myndighet eller domstol (se avsnitt 2.3.5). Jag vill vidare framhålla vikten av att berörda myndigheter lämnar tillräcklig information till allmänheten om de företagna ändringarna.

Huvudskälet till den omläggning av ordningen för överklaganden som företagits i FL är enligt vad som framgår av motiven till propositionen att beslutsmyndigheten skall få tillfälle att ompröva sitt beslut i samband med att det överklagas. ] avsnitt 4.5 förordarjag att det framtida omprövnings— förfarandet i samband med överklaganden på skatteområdet får en utform- ning som relativt nära ansluter till det som kommer att gälla enligt den nya förvaltningslagen. Ett sådant omprövningsförfarande förutsätter att besvä- ren ges intill beslutsinstansen. Vidare föreslårjag i avsnitt 3.1 att rätten att fatta de grundläggande taxeringsbesluten förs över från taxeringsnämn- derna till lokala och regionala skattemyndigheter samt att besvärsreglerna förenklas avsevärt. Om dessa förändringar genomförs blir det således möjligt att ytterligare anpassa reglerna för anförande av besvär på skat- teområdet till den ordning som anges i FL och FPL.

En omläggning av ordningen för ingivande av besvärsskrivelser kommer att föra med sig en del problem av övergångsnatur. Besvärshänvisningarna i olika blanketter måste t.ex. ändras och nya rutiner måste införas av bcslutsmyndigheterna. Enligt min mening hade det varit önskvärt att de nya reglerna angående ingivande av besvär på skatteområdet hade trätt i kraft vid årsskiftet 1986/1987, samtidigt med den nya förvaltningslagen. Riksskatteverket har emellertid framhållit att det skulle uppstå stora prak- tiska svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att klara av denna omläggning redan till nästa årsskifte vad gäller besvären över taxerings- nämndernas beslut och över lokala skattemyndigheternas beslut om sär- skild avgift. Sistnämnda myndigheter kommer nämligen att få en ökad arbetsbelastning under 1987 bl.a. på grund av de nya rutinerna för den förenklade självdeklarationen och arbetet inför 1988 års allmänna fastig- hetstaxering. Vidare krävs för att den ändrade ordningen för ingivande av besvär skall fungera smidigt att datorstödet till de lokala skattemyndighe- terna anpassas till de nya rutinerna. Inte heller detta kan vara klart till nästa år. Jag har mot bakgrund härav funnit det nödvändigt att skjuta på ikraftträdandet när det gäller besvär över taxeringsnämndernas beslut och

• Sida 103
•  Original

lokala skattemyndigheternas beslut om särskild avgift så att de nya regler- na hlir tillämpliga först fr.o.m. 1988 års taxering. Särskilda övergångsbe- stämmelser måste införas på grund härav. Vad gäller övriga typer av ärenden på skatteområdet bör enligt min bedömning de praktiska svårighe- terna inte vara av sådan omfattning att det motiverar att omläggningen skjuts upp.

2.3.2 Besvär över taxeringsnämndernas beslut rn. m.

Mitt förslag: Besvär av skattskyldiga och kommuner över en taxe- ringsnämnds beslut skall ges in till lokala skattemyndigheten i det fögderi där den skattskyldiges hemortskommun för det taxeringsår besvären avser är belägen. Saknar den skattskyldige hemortskom- mun i riket skall besvären ges in till lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi. Besvär av länsskattemyndigheten skall ges in direkt till länsrätten. Prövningen av om besvären kommit in i rätt tid skall företas av länsrätten.

En bestämmelse motsvarande den i 28 5 första stycket FL införs för det fall taxeringsnämndens beslut genom rättelse enligt 72 a % TL ändrats i enlighet med vad klaganden begärt. Besvären förfaller således i detta läge.

För besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut skall motsva- rande regler gälla som för besvär över taxeringsnämnds beslut.

Besvär över beslut enligt lagen (1958: 295) om sjömansskatt ges in till beslutsinstansen som också prövar om besvären kommit in i rätt

_] .

tid. ___—___.4

Skälen för mitt förslag: För besvär över taxeringsnämndernas beslut måste en särskild ordning införas som avviker från den som i allmänhet kommer att gälla för överklagande av beslut. Taxeringsnämnderna arbetar endast en del av året och upplöses vid taxeringsperiodens utgång. Dessut- om har taxeringsnämnderna ingen egen kansliorganisation. Kanslifunk- tionerna fullgörs av lokala skattemyndigheten och i viss utsträckning läns- styrelsen. Det är därför inte möjligt att ha en regel som föreskriver att besvären skall ges in till den myndighet som har fattat det överklagade beslutet. Enligt min mening bör i stället gälla att överklaganden från skattskyldiga och kommuner skall ges in till lokala skattemyndigheten.

Som jag nämnt i avsnitt 2.2 om mellankommunala skatterätten har de s.k. utbotaxeringarna avskaffats fr.o.m. 1985 års taxering för fysiska personer och dödsbon och fr.o.m. 1986 års taxering har taxeringen till kommunal inkomstskatt slopats för juridiska personer. Dessa ändringar innebär att den skattskyldige taxeras enbart av taxeringsnämnden i hem- ortskommunen. Besvären bör därför enligt min mening ges in till lokala skattemyndigheten i hemortskommunen för det aktuella taxeringsåret. Det är denna myndighet som i allmänhet prövar frågan om anstånd med inbe- talning av kvarstående skatt och i flertalet fall har tillgång till deklarations- materialet. Om den skattskyldige saknar hemortskommun här i riket bör

Prop. 1986/87: 47

• Sida 104
•  Original

besvären ges in till lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi efter- som dessa skattskyldiga taxeras i det för riket gemensamma taxeringsdi- striktet av en gemensam taxeringsnämnd som finns i Stockholm.

De nya reglerna i FL och FPL innebär även som nämnts att beslutsmyn- digheten skall pröva om besvären har kommit in i rätt tid och om så inte är fallet avvisa överklagandet. Vidare har införts en skyldighet för myndighe- terna att i vissa fall ompröva beslut som de har meddelat som första instans. I förarbetena till dessa bestämmelser (prop. 1985/86: 80, s. 74) framhålls att myndigheten eller domstolen har möjlighet att avvika från regeln om att för sent anförda besvär skall avvisas bara när detär uttryckli- gen föreskrivet. Som exempel på sådana föreskrifter i specialförfattningar nämns 76 & TL. Vidare framhålls att myndigheten också måste beakta regler om särskilda besvärsmöjligheter, t. ex. 100 lå TL.

Prövningen av om besvärsskrivelsen kommit in inom ordinarie besvärs- tid är normalt av enkel beskaffenhet. På skatteområdet finns emellertid i stor utsträckning regler som möjliggör att ett överklagande trots att det kommit in efter den ordinarie besvärstidens utgång kan prövas om vissa särskilda omständigheter föreligger. s.k. extraordinär besvärsrätt. I av- snitt 3.3 kommer jag att lämna en redogörelse för TL:s besvärsregler. Av denna framgår att reglerna om extraordinära besvär enligt 99 och 100 åå TL är relativt invecklade och ofta svånillämpade. Vidare kompliceras bilden när det gäller överklaganden till länsrätt av bestämmelsen i 765 fjärde stycket TL, som innebär att om en skattskyldigs besvär inkommit efter ordinarie besvärstid, februari månad året efter taxeringsåret. men före utgången av juni månad året efter taxeringsåret, får länsrätten pröva besvären om taxeringsintendenten (länsskattemyndigheten) helt eller del- vis biträder besvären i sak.

Mot bakgrund härav är det enligt min bedömning inte lämpligt att beträf- fande besvär till länsrätt över en taxeringsnämnds beslut eller en lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift låta lokal skattemyndighet före- ta prövningen av om besvären kommit in i rätt tid. Detta bör i stället ankomma på länsrätten. En särskild bestämmelse bör således införas här- om.

Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag när det gäller överkla- ganden i taxeringsmål av länsrätts och kammarrätts avgöranden göra det förtydligandet att det enligt min mening inte finns tillräckliga skäl att frångå de aktuella reglerna i 7 & FPL, även om extraordinära besvär enligt lOO & TL i vissa fall prövas direkt av kammarrätt eller regeringsrätten. De nya bestämmelserna i FPL medför att den länsrätt eller kammarrätt som fattat det överklagade beslutet normalt skall avvisa en besvärsskrivelse som kommit in efter den i 96 resp. %& TL angivna besvärstiden. Anger emellertid klaganden i bcsvärsskrivelsen att han anför besvär i särskild ordning eller ger omständigheterna vid handen att det kan vara fråga om sådana besvär bör beslutsinstansen dock, såvida inte även tiden för anfö- rande av besvär i särskild ordning gått ut, överlämna skrivelsen till öven'n- stansen för eventuell prövning av de extraordinära besvären. Det kan inte anses ankomma på beslutsinstansen att i övrigt gå in på frågan om förut- sättningarna för extraordinär besvärsrätt är uppfyllda.

• Sida 105
•  Original

Enligt 69 å 3 mom. TL skall taxeringsnämnden ompröva beslut när den skattskyldige begär det eller skäl annars föreligger. Frågan om nytt beslut får inte prövas av taxeringsnämnden efter utgången av oktober månad under taxeringsåret eller när den skattskyldige har anfört besvär över taxeringsnämndens beslut och särskilda skäl för prövning inte föreligger.

Enligt min bedömning får reglerna i TL om taxeringsnämndens ompröv- ningsskyldighet anses vara en sådan specialreglering som utesluter att reglerna i FL angående omprövning skall tillämpas. Jag anser inte att det finns skäl att med anledning av de nya omprövningsrcglerna i FL nu företa några ändringar i reglerna angående taxeringsnämndernas omprövnings- skyldighet. Som jag emellertid närmare kommer att utveckla i avsnitt 3.3 bör dock på sikt omprövningsmöjligheterna av taxeringsbeslut utvidgas avsevärt.

Lokala skattemyndigheten har inte rätt att ompröva taxeringsnämndens beslut. Däremot kan lokala skattemyndigheten företa vissa rättelser enligt 72 a å TL. Efter utgången av maj månad året efter taxeringsåret får rättelse beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförin- nan.

Besvär som kommer in före nämnda tidpunkt bör enligt min mening granskas av lokala skattemyndigheten för bedömning av om rättelse enligt sistnämnda lagrum kan företas. För de besvär som kommer in efter denna tidpunkt behövs emellertid knappast någon närmare granskning från lokala skattemyndighetens sida.

Enligt 28 å första stycket FL förfaller överklagandet om den myndighet som har fattat beslutet själv ändrar det så som klaganden har begärt. Om taxeringsnämnden vid en omprövning ändrar ett överklagat beslut i enlig- het med klagandens yrkande förfaller överklagandet således. Lokala skat- temyndigheten behöver då inte överlämna bcsvärsskrivelsen och övriga handlingar till länsrätten. Om däremot taxeringsnämndens beslut ändras av lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen med stöd av 72 a å TL i enlighet med besvären blir regeln i FL inte tillämplig. En bestämmelse motsvarande den i 28 å FL bör därför enligt min mening införas för sistnämnda fall. Även här bör således gälla att besvären förfaller.

Jag vill framhålla att den skattskyldige har kvar sin allmänna besvärs- möjlighet enligt 76 å TL i de fall lokala skattemyndigheten. länsstyrelsen eller taxeringsnämnden avskrivit ett besvärsärende eftersom besvären då aldrig varit under länsrättens prövning.

Jag vill i detta sammanhang vidare påpeka att det inte åligger lokala skattemyndigheten att pröva om reglerna för måls anhängiggörande i 3 och 4 åå FPL är uppfyllda. Ansvaret för denna prövning ligger på länsrätten. Lokala skattemyndighetens möjligheter att företa rättelse enligt 72 a & TL är inte beroende av ansökan eller motsvarande från den skattskyldige utan kan ske ex officio. Lokala skattemyndigheten har därför i regel inget behov av att t.ex. fullmakt företes. Det kan dock givetvis ofta vara praktiskt att lokala skattemyndigheten t. ex. i samband med att någon personligen ger in en besvärsskrivelse kontrollerar sådana saker som att bcsvärsskrivelsen är undertecknad och att eventuell erforderlig fullmakt finns, m.m. Denna kontroll får dock inte medföra att handläggningen av ärendet fördröjs.

• Sida 106
•  Original

I likhet med kommittén och RDB-utredningen anser jag att endast be- svär av skattskyldiga och kommuner skall ges in till lokala skattemyndig- heten. Besvär av länsskattemyndigheten bör däremot ges in direkt till länsrätten. För dessa fall uppstår inte några fördelar när det gäller aktkom- plcttering m.m. om besvären ges in till lokala skattemyndigheten, efter- som den akt som överlämnas samtidigt med besvärsskrivelsen normalt är fullständig. Efter registreringen kan länsrätten således direkt delge den skattskyldige det allmännas yrkartde. Om besvären ges in till lokala skatte- myndigheten uppkommer i stället en viss tidsförlust. Den olikformighet som uppstår medför enligt min mening inte några påtagliga nackdelar.

Även beträffande ansökan av länsskattemyndighet eller kommun om eftertaxering bör den nuvarande ordningen enligt vilken ansökning skall ges in till länsrätt bibehållas med hänsyn till att dessa måls handläggning annars kan fördröjas.

För de skattskyldiga medför mitt förslag angående ingivande av överkla— ganden enligt min mening betydande fördelar. främst genom att möjlighe- terna att snabbt få rättelse förbättras.

De lokala skattemyndigheterna kommer på grttnd av förslaget att få en viss ökning av arbetsbelastningen genom att de måste registrera besvären samt företa en viss granskning och bedömning av dem bl. a. för att kunna företa rättelser enligt 72 a å TL. Nya rutiner för hanteringen av besvärs- skrivelser måste vidare läggas upp. Det kan även bli ett ökat antal förfråg- ningar från allmänheten. Som jag tidigare framhållit är dock en del av svårigheterna av övergående art. Registreringen av inkommande besvär bör kunna underlättas genom ADB-stöd. En omläggning medför emellertid även vinster från arbetssynpunkt. främst för länsrätternas del. Komplet- teringen av akterna med deklarationer förenklas genom att länsrätten inte behöver rekvirera dem från de lokala skattemyndigheterna. Ett ökat antal ärenden bör kunna avgöras genom omprövning eller rättelse hos taxerings- nämnd resp. lokal skattemyndighet. Vidare förenklas handläggningen av ärenden om anstånd med inbetalning av skatt vid taxeringsbesvär. Dessa vinster uppväger enligt min mening de nackdelar som kan uppstå i form av ökat arbete för lokal skattemyndighet. Sammantaget bör således omlägg- ningen kunna medföra vissa rationaliseringsvinster. Konsekvenserna från arbetssynpunkt kan därför inte anses lägga hinder i vägen för en reform.

Enligt min mening bör motsvarande regler gälla för besvär över ]ktslig- hersmxeringsnänmds beslut som vid besvär över taxeringsnämndens be- slut. Besvären bör således ges in till lokal skattemyndighet. Flertalet av de fördelar som kan vinnas med att skattskyldigs besvär i fråga om inkomst- och förmögenhetstaxering ges in till lokal skattemyndighet i stället för till länsrätt uppkommer även i fråga om besvär över fastighetstaxerings- nämnds beslut. Dessutom bör reglerna vara enhetliga.

Besvär över .tjömunsskatlfnänrndens beslut enligt lagen om sjömans- skatt bör enligt min mening ges in till beslutsinstansen och nämnden bör pröva om besvären kommit in i rätt tid. Sjömansskattenämndcn är en permanent verkande. av regeringen förordnad, nämnd inom riksskattever- ket. De hinder mot att ge in besvären till beslutsinstansen som föreligger vid beslut av taxeringsnämnd finns således inte här. Reglerna angående

• Sida 107
•  Original

besvär över beslut enligt denna lag är inte heller av sådan beskaffenhet att det kan antas föranleda några svårigheter för nämnden att pröva om besvären kommit in i rätt tid. Denna prövning torde i regel vara av sådan enklare beskaffenhet att nämnden enligt 21 å 2 mom. lagen om sjömans- skatt kan delegera beslutsfattandet. Mitt förslag föranleder en ändring i 31 åilagen.

2.3.3 Besvär över vissa beslut av lokal skattemyndighet

Mitt förslag: Besvär över beslut om skattetillägg och förseningsav- gift ges in till den lokala skattemyndighet som fattat det överklagade beslutet. Besvär av länsskattemyndigheten över sådana beslut ges dock in till länsrätten. Länsrätten skall pröva om besvären kommit in i rätt tid.

Besvär över en lokal skattemyndighets beslut i frågor rörande debitering och uppbörd av skatter och socialavgifter skall lämnas in till samma myndighet som fattat det överklagade beslutet. Denna prövar också om besvären kommit in i rätt tid.

Skälen för mitt förslag: För besvär över beslut om skattetillägg och förseningsavgift bör huvudregeln att besvären skall ges in till den myndig- het som har fattat det överklagade beslutet, alltså lokala skattemyndighe- ten. gälla. Förslaget föranleder ändringar i 116 1. 116 m och 116 o åå TL. Regler om rätt att anföra besvär i särskild ordning över beslut om skattetill- lägg finns i 116 o å. Även dessa är av relativt komplicerad natur. I likhet med vad jag föreslagit beträffande besvär över taxeringsnämndens beslut bör det därför inte heller vid besvär över särskild avgift ankomma på lokala skattemyndigheten att pröva om besvären kommit in i rätt tid.

Om länsskattemyndighet för självständig talan om påförande av särskild avgift talar samma skäl som jag anfört beträffande besvär av länsskatte- myndighet över beslut av taxeringsnämnd för att besvären skall ges in till länsrätt direkt och inte till lokal skattemyndighet. Som RDB-utredningen framhållit skulle det inte vara rimligt att länsskattemyndigheten ger in yrkandet om inkomsttaxeringen till länsrätten medan yrkandet om skatte— tillägg baserat på yrkandet om taxeringshöjning ges in till lokala skatte- myndigheten.

Även bcträffande de lagar som reglerar uppbörd av skatter och sociala v- gifter bör enligt min mening huvudregeln gälla, nämligen att besvären skall ges in till den myndighet som har fattat det överklagade beslutet dvs. lokala skattemyndigheten. Lokala skattemyndigheten bör också pröva om besvären har anförts i rätt tid. Eftersom regler om besvär i särskild ordning inte förekommer på detta område bör denna prövning inte ge upphov till några speciella problem.

Vissa anpassningar behöver med anledning härav göras i uppbördslagen och lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Förlagen ( 1959: 551 ) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt

• Sida 108
•  Original

lagen (1962: 381) om allmän försäkring och lagen (1982: 1006) om avdrag och uppgiftsskyldighct beträffande vissa uppdragsersättningar kommer den nya ordningen för ingivande av besvär m.m. att följa direkt av de ändrade reglerna i FL och FPL.

Mitt förslag: Besvär över lärtsstyrelses beslut enligt lagen om mer- värdeskatt och vägtrafikskattelagen ( l973:601) samt besvär över riksskatteverkets beslut enligt lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ges in till beslutsinstansen som också prövar om besvären kommit in i rätt tid.

Skälen för mitt förslag: Såsom jag inledningsvis nämnt bör eftersträvas att reglerna om vart en besvärshandling skall ges in är enhetliga på hela beskattningsområdet. Detta är enligt min mening ett starkt skäl för att en omläggning av ordningen för ingivande av besvär bör göras också beträf- fande de indirekta skatterna. Även här uppkommer dessutom i regel lik- nande fördelar vad gäller ökade möjligheter att företa rättelser samt snab- bare aktkomplettering som på tidigare behandlade beskattningsområden.

För beslut enligt lagen om mervärdeskatt. lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) och vägtrafikskattelagen bör således enligt min mening huvudregeln gälla att besvären skall ges in till den instans som fattat det överklagade beslutet och att denna skall pröva om besvären kommit in i rätt tid.

Jag föreslår således att lagen om mervärdeskatt och LPP ändras i enlig- het med vad jag nu anfört. [ vägtrafikskattelagen behövs inga ändringar utan den ändrade ordningen för ingivande av besvär kommer att följa direkt av de nya reglerna i FL och FPL.

2.3.5 Besvär som ges in till fel myndighet

Mitt förslag: Besvär av en skattskyldig eller en kommun över ett beslut av en taxeringsnämnd eller en fastighetstaxeringsnämnd eller en lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift skall prövas även om besvärshandlingarna getts in till en annan lokal skattemyn- dighet än den till vilken besvären rätteligen skulle ha getts in eller till en taxeringsnämnd, en länsrätt eller en länsskattemyndighet. Att länsskattemyndigheten gett in sina besvär till en annan länsrätt än den som har att pröva besvären skall inte heller utgöra hinder för målets prövning. För övriga ärenden på skatte- och uppbördsomrä- det skall i detta hänseende reglerna i FL och FPL gälla.

• Sida 109
•  Original

Skälen för mitt förslag: Enligt 24å FL skall en besvärsskrivelse inte avvisas om den inom överklagandetiden har kommit in till den myndighet som skall pröva överklagandet. ] sådant fall skall denna myndighet vidare- befordra skrivelsen till den myndighet" som har meddelat beslutet och samtidigt lämna uppgift om vilken dag skrivelsen kom in till den högre instansen. En motsvarande regel har införts i 7.$ FPL för det fall att besvären lämnats in till den domstol som har att pröva överklagandet.

Enligt 75 & TL utgör den omständigheten att besvärshandlingen tillställts annan länsrätt än den som har att pröva besvären inte hinder för målets prövning. Handlingarna skall då omedelbart översändas till den länsrätt som har att pröva besvären.

Den av mig nu föreslagna ordningen för ingivande av besvär över taxe- ringsnämnds beslut kommer förmodligen att åtminstone till en början medföra att ett relativt stort antal besvär ges in till fel myndighet. Bestäm- melsen i 75 & TL bör därför anpassas till den nya ordningen och utformas så att omläggningen inte leder till rättsförluster. Stadgandets tillämpnings- område bör enligt min mening utvidgas till att avse också de fall då besvär av en skattskyldig eller en kommun getts in till en taxeringsnämnd eller en länsskattemyndighet eller till en annan lokal skattemyndighet än den till vilken besvären rätteligen skulle ha getts in. Vidare bör gälla att inte heller besvär av länsskattemyndigheten skall avvisas om de inom överklagande- tiden getts in till fel länsrätt. Motsvarande ändringar bör göras i Zl kap. 2 & fastighetstaxeringslagen. Genom bestämmelsen i 116 t & TL kommer reg- lerna i 75 % att bli tillämpliga även på lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift.

I övrigt bör enligt min mening de nya reglerna i FL och FPL i nu aktuellt avseende bli tillämpliga även på skatte- och uppbördsområdet.

2.3.6 lngivande av ansökningar från skattskyldiga

Mitt förslag: Vissa typer av ansökningar från skattskyldiga som i en del fall skall prövas av länsrätt. t.ex. om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. dödsbobefrielsc m.m. skall ges in till lokal skatte- myndighet.

Skälen för mitt förslag: Vissa ansökningar från skattskyldiga. t. ex. om extra avdrag för nedsatt skatteförmäga. dödsbobefrielse m.m. skall under vissa förutsättningar prövas av länsrätt. De behandlas där i allt väsentligt som besvärsärenden. Det är således i regel samma slags aktmaterial som skall tas fram. Om man låter även dessa ansökningar ges in till lokala skattemyndigheten kan man därför uppnå motsvarande vinster när det gäller aktkomplettering m.m. Det bör även underlätta för de skattskyldiga att ha en enda myndighet att vända sig till. Jag anser mot bakgrund härav att ansökningar från skattskyldiga i följande ärenden bör ges in till lokala skattemyndigheten:

]. ansökan om grundavdrag för dödsbo [49 å kommunalskattelagen (1928: 370)].

• Sida 110
•  Original

2. ansökan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga [50 ä 2 mom. Prop. 1986/87:47kommunalskattelagen och 9 552 mom. lagen ( 1947: 576) om statlig inkomst- skatt].

3. ansökan om dödsbobefrielse [75 ä 1 mom. kommunalskattelagen. 15 5 1 mom. lagen om statlig inkomstskatt samt 15 ä 1 mom. lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt].

4. ansökan om skatteberäkning enligt lagen (1951: 763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

5. ansökan om sådan skatteberäkning i anledning av domstols dom (8 % samma lag).

6. ansökan om befrielse eller överförande enligt 3 & förordningen 11963: 587) om inkomstbeskattning av fideikomissbo m.m.

Beträffande ansökningar enligt 1—3 föreslår jag att en bestämmelse om att ansökningar av ifrågavarande slag skall ges in till lokal skattemyndighet förs in i 73 å TL. För ansökningar enligt 4—6 bör behövliga författnings- ändringar göras i resp. författning..

Mitt förslag: I 9 kap. 1 och 2 åå sekretesslagen (1980: 100) införs bestämmelser om begränsning av sekretessen för sådana uppgifter som behövs för skattemyndigheter—nas diarieföring av överklagan- den till domstol. För uppgifter som med anledning av överklagande till domstol registreras hos myndighet enligt 15 kap. 2.5 första stycket 3 eller 4 sekretesslagen skall således sekretess gälla endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Genom ändringen undviks att dubbla diarier behöver föras beträffande besvär till domstol.

Skälen för mitt förslag: Gällande bestämmelser

De viktigaste bestämmelserna om skattesekretess till skydd för enskilda finns i 9 kap. 1 och 2 ss sekretesslagen (Seer).

Enligt 9 kap. 1 så gäller s. k. absolut sekretess i myndighetsverksamhct som avser bestämmande av skatt, taxering och fastställande av underlag för bestämmande av skatt. Att sekretessen är absolut innebär att den inte är beroende av någon prövning av om ett utlämnande av uppgifter skulle vara förenat med skada eller men i det enskilda fallet.

Sekretessen gäller uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Vad som menas med uttrycket personliga förhållanden får enligt förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80: 2. del A s. 84) bestäm- mas med ledning av vanligt språkbruk. Hit hör således uppgifter om en enskild persons namn. adress och telefonnummer. hälsotillstånd och eko- nomi.

Myndighetens verksamhet skall bestå i bestämmande av skatt eller taxering eller annan verksamhet för fastställande av underlag för bestäm- 110

• Sida 111
•  Original

mande av skatt. Verksamheten kan också avse de särskilda slag av skat- teärenden som nämns i 2 s'.

Det framgår av förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80: 2. del A. s. 258) att sekretessen enligt 9 kap. 1 och 2 N Seer inte bara gäller ärenden i FL:s mening utan även annan verksamhet med anknytning till förfarandet på skatteområdet, t. ex. registerföring.

Ett undantag från huvudregeln om absolut sekretess är sekretessen i mål hos skattedomstolarna där ett rakt skaderekvisit skall tillämpas. Hos en skattedomstol gäller sålunda sekretess endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om en uppgift röjs.

Ett annat undantag från den absoluta sekretessen på skatteområdet är att uppgifter i beslut och domar i stor utsträckning är offentliga. Detta gäller även om uppgifterna har varit sekretessbelagda tidigare i ärendet. Bestämmelser om beslutsoffentlighet finns i 9 kap. 1 5 tredje stycket och 2 :$ tredje stycket Scer. Se också 12 kap. Seer.

Vissa slag av beslut är undantagna från huvudregeln om beslutsoffent- lighet. Det gäller 1. beslut i ärenden om förhandsbesked i en taxerings- eller skattefråga, 2. beslut i ärenden om befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avytt— ring av aktier och liknande egendom i samband med en strukturrationali- sering. 3. beslut i ärenden om rätt att erhålla avdrag vid taxering för avsättning till en särskild nyanskaffningsfond. 4. beslut i ärenden om rätt att erhålla avdrag vid taxering för kostnaderna för exportkredit samt 5. beslut i ärende om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när beslutet har fattats av forskarskattenämnden. Dessutom gäller sekretess för beslut i särskilt ärende om kontroll beträffande skatt eller om säkringsätgärd i samband med sådan kontroll.

Allmänheten har rätt att hos stat och kommun få ta del av de allmänna handlingar som är offentliga. För att garantera den rätten föreskrivs bl. a. i 15 kap. 1 & Seer att en myndighet i princip är skyldig att registrera en allmän handling utan dröjsmål så snart den har kommit in till eller upprät- tats hos myndigheten. Det som skall registreras är 1. inkomstdatum, 2. diarienummer. 3. från vem handlingen har kommit in eller till vem den har expedierats och 4. vad handlingen rör.

Registreringsskyldighcten omfattar både offentliga och hemliga hand- lingar. ] ett diarium får emellertid inte sådana anteckningar göras att innehållet i en sekretessbelagd handling avslöjas. I 15 kap. 25 andra stycket föreskrivs därför att uppgifter enligt 3 eller 4 skall utelämnas eller särskiljas om det behövs för att registret i övrigt skall kunna företes för allmänheten.

Enligt 15 kap. 25 tredje stycket Seer får regeringen för ett visst register föreskriva att bestämmelsen i andra stycket inte skall tillämpas, om den skulle omfatta flertalet i registret upptagna handlingar. Något förordnande av detta slag har hittills inte meddelats för något register på skatteområdet.

Den absoluta sekretessen på skatteområdet medför att en uppgift om vem som har gett in en handling och vad ärendet rör ofta måste utelämnas för att diariet skall kunna företes för allmänheten. I dessa fall framgår av diariet ibland bara datum och diarienummer.

• Sida 112
•  Original

Insyncn i skattediarierna

Det har sedan relativt lång tid från bl. a. skatteförvaltningens sida fram- ställts krav på en uppmjukning av skattesekretessen för sådana uppgifter som behövs vid diarieföringen.

För att få del av synpunkter på bl.a. denna fråga vände sig fmansdepar- tementet till skattecheferna och RSV i en skrivelse den 12 oktober 1982.

] skrivelsen visade departementet bl. a. hur man skulle kunna lätta på sekretessen för uppgifter av aktuellt slag. Förslaget innebar att den abso- luta sekretessen skulle slopas vad gäller sådana uppgifter som enligt 15 kap. 2 & Seer skall antecknas i skattemyndighets diarium. samt att ett skaderekvisit. i likhet med vad som gäller för uppgift i mål hos domstol, skulle införas. Med förslaget som utgångspunkt ställde departementet ock- så ett antal frågor.

Av svaren framgår att RSV och flertalet av länens skattechefer anser att diarier som enbart innehåller uppgifter om datum för ingivande eller upp- rättandet av handlingen och diarienummer för med sig påtagliga nackdelar. Rätten till insyn blir inte mycket värd i praktiken. Vidare tvingas skatte- myndigheterna ofta att föra interna arbetsregister vid sidan av diariet för att få en mera komplett uppsättning uppgifter.

Med hänvisning till de påtalade bristerna ifrågasatte RSV och skatteche- ferna om inte skattesekretessen borde mjukas upp för de uppgifter som normalt sett skall framgå av diariet hos en myndighet.

Frågan om sekretessen för skattemyndigheternas diarier togs också upp av RDB—utredningen. Utredningen konstaterade bl.a. att om nuvarande sekretessregler bibehålls kommer besvärshandlingar som skall registreras hos lokal skattemyndighet att omfattas av ett mer långtgående sekretess- skydd än vad som gäller för registrering hos länsrätt. Utredningen redo- gjorde vidare för förslaget i nyssnämnda skrivelse samt förklarade att utredningens förslag byggde på förutsättningen att de regler som kommer att gälla för registrering av skattskyldigbesvär hos lokal skattemyndighet blir desamma som de som i dag gäller hos länsrätt. Jag vill i sammanhanget framhålla att RDB-utredningens förslag varit föremål för sedvanlig remiss- behandling och att ingen remissinstans förordat strängare sekretess hos skattemyndigheterna för de aktuella uppgifterna än vad som för närvaran- de gällcr hos domstolarna.

Mot bakgrund av vad som framkommit i svaren på departementets skrivelse samt vad RDB-utredningen anfört gjorde jag i lagrådsremissen den bedömningen att nuvarande regler angående sekretess för uppgifter av ifrågavarande slag inte kunde anses fungera tillfredsställande och att nack- delarna skulle komma att bli ännu större om besvär i skattemål i framtiden ges in till lokal skattemyndighet. Jag anförde vidare i huvudsak följande.

Ett av syftena med den nya ordningen för ingivande av besvär är att beslutsmyndigheten skall få tillfälle att gå igenom besvärsskrivelserna för att bl. a. se om vissa typer av rättelser kan göras. ] och med detta faller enligt min bedömning besvärshanteringen under sådan verksamhet som omfattas av den absoluta sekretessen. Härav följer dels att dessa besvär skall registreras utan dröjsmål när de kommer in till myndigheten. dels att

• Sida 113
•  Original

sådana uppgifter som den skattskyldiges namn och adress måste utelämnas vid registreringen för att registret skall kunna företes för allmänheten. Med hänsyn till det stora antal ärenden som det här rör sig om kommer betydan- de olägenheter att uppstå för främst de lokala skattemyndigheterna. De torde bli tvungna att förutom det offentliga diariet föra ett mer utförligt hemligt arbetsdiarium. En hel del enligt min mening onödigt arbete föror- sakas således. Besvärshandlingar som skall registreras hos lokal skatte- myndighet kommer dessutom att omfattas av ett mer långtgående sekre- tcsskydd än vad som i dag gäller för registrering vid länsrätt. Sekretessen för uppgift i mål hos domstol gäller nämligen enbart om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Endast i undantags- fall torde förhållandena vara sådana att de uppgifter som antecknas i ett diarium medför skada eller men om de lämnas ut till enskild.

Min slutsats i lagrådsremissen var att det således knappast kunde råda något tvivel om att den absoluta sekretessen på skatteområdet är onödigt sträng när det gäller sådana uppgifter som normalt sett behövs vid diarie- föringen av en allmän handling. Uppgifter om inkomstdatum, diarienum- mer. ingivare, adressat och ärendemening är normalt inte särskilt känsliga och risken att någon skall åsamkas skada eller men om de lämnas ut ärinte stor. Det finns i allmänhet inte heller något behov av att sekretessbelägga uppgiftskombinationen namn och ärendemening. eftersom ärendemening— arna i regel är så allmänt hållna att de inte ger någon upplysning om handlingarnas närmare innehåll. I vissa fall finns emellertid, framhöll jag, behov av att kunna hemlighålla antingen namnet eller ärendemeningen, i enstaka fall båda uppgifterna. Det gäller t.ex. vissa typer av dispensären- den. där redan en uppgift om att en ansökan gjorts kan vara tillräcklig upplysning för att avslöja att en betydelsefull affärshändelse av visst slag förestår. Särskilt känsliga ur integritetssynpunkt är även ärenden om för- handsbesked i en taxerings- eller skattefråga och ärenden om revision. Sekretessen kunde därför inte tillåtas att vika helt. Även i fortsättningen borde uppgift om t. ex. från vem en handling har kommit in kunna skyddas i vissa slag av skatteärenden.

Mot bakgrund av det anförda föreslog jag i lagrådsremissen att det i 9 kap. 1 och 2 åå Seer skulle införas bestämmelser om begränsning av sekretessen för sådana uppgifter som behövs vid diarieföring hos skatte- myndigheterna. lnnebörden av regleringen borde vara att sekretess inte skulle gälla för uppgifter som avses i 15 kap. 2 5 första stycket 3 eller 4 Seer såvida uppgifterna inte gäller sådant ärende som faller under 9 kap. l & tredje stycket l—S eller 2 & första stycket ].

Lagrådet riktar i sitt yttrande viss kritik mot detta förslag. Lagrådet förordar i första hand att ställningstagandet i sekretessfrågan skjuts upp tills det nya förfarandet. vars principer skissas i remissen. är närmare utarbetat. Lagrådet förklarar emellertid att man inte vill motsätta sig att Seer. om det anses angeläget. ändras redan nu så att samma regler kommer att gälla för diarieföringen av överklaganden i skatteärenden hos domstol och hos myndighet. Lagrådet avstyrker förslaget i vad det går utöver det som direkt hänger samman med den ändrade ordningen för ingivande av besvär. Enligt lagrådet har bärande skäl inte anförts för en

Prop. 1986/87: 47

• Sida 114
•  Original

generell uppmjukning av den sekretess som för närvarande gäller för diarieföringen hos skattemyndigheterna. Lagrådet framhåller att det vis- serligen är klart att en uppmjukning av sekretessen skulle innebära admini- strativa förenklingar hos skattemyndigheterna. men att de noga måste vägas mot de nackdelar som kan uppkomma för de enskilda och för systemet i stort. Lagrådet anser vidare att ärendet inte beretts på ett sådant sätt att utomstående intressen fått komma till tals.

Med anledning av vad lagrådet yttrat villjag anföra följande. Jag har för egen del svårt att se att den mycket begränsade uppmjukning av sekretes— sen som föreslagits i lagrådsremissen skulle kunna innebära nackdelar för enskilda eller för systemet i stort. Uppmjukningen avsåg som nämnts enbart uppgifter om från vem en handling har kommit in eller till vem den expedierats och om vad ärendet i korthet rör. Jag vill erinra om att myndigheternas beslut i de här fallen är offentliga och att grundläggande uppgifter om den skattskyldige — t.ex. om hans namn. adress och om vilket slag av preliminär skatt han skall betala — normalt får lämnas ut även i andra fall genom att det införts en särskild bestämmelse om det i skatteregisterlagen. Det finns även anledning att framhålla att registre- ringsskyldigheten enligt 15 kap. Seer. som avser att stärka rätten till insyn enligt offentlighetsprincipen. genom den föreslagna ändringen skulle få ett större praktiskt värde.

Jag kan således i sak i och för sig inte godta de invändningar lagrådet riktat mot förslaget i den här delen. Men med hänsyn till att förslaget går utöver vad som är påkallat med anledning av den nya ordningen för ingivande av överklaganden ärjag dock beredd att i det här sammanhanget begränsa mitt förslag till att avse endast diarieföringen av överklaganden till domstol. Som lagrådet berört kan det nya taxeringsförfarandet. med bl. a. väsentligt ökade möjligheter till omprövning, komma att aktualisera en ytterligare översyn av sekretessen på skatteområdet. Däremot bör alltså förslaget vad gäller sekretessen för diarier rörande besvärsärenden genomföras i förevarande sammanhang. Det saknas enligt min bedömning skäl att för dessa grunduppgifter ha strängare sekretess än vad som i dag gäller hos domstol. Om nuvarande regler behålls kommer de lokala skatte- myndigheterna dessutom att förorsakas ett betydande merarbete.

Jag föreslår således att det i 9 kap. 1 och 2 55 Seer införs regler om begränsning av sekretessen för sådana uppgifter som behövs vid diariefö- ringen hos skattemyndigheterna av överklaganden till domstol. Beträffan- de den lagtekniska utformningen ansluterjag mig till lagrådets förslag.

2.4. Övriga lagstiftningsfrågor

Mitt förslag: 1 taxeringslagen och vissa andra förfarandelagar görs följdändringar med anledning av riksdagens beslut om slopande av den kommunala garanti— och utbobeskattningen m. m.

• Sida 115
•  Original

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade våren 1986 i bl.a. förenk- lingssyfte omfattande ändringar i den kommunala beskattningen. Den kommunala garantibeskattningen och utbobeskattningen av fysiska perso- ner slopas fr. o. m. taxeringen 1988. Den individuella schablonbeskattning- en av bostadsrättshavare avskaffas också (prop. 1985/86: 150 bil. 1. SkU 50, rskr. 360, SFS 1986: 473 m.fl.). Under våren 1986 beslutade riksdagen även att slopa sambeskattningen av makars B-inkomster och att förenkla reglerna om räntetillägg vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp samt att det kommunala grundavdraget skall höjas i två steg med början år 1987 (prop. 1985/86: 130. SkU 40. rskr. 332, SFS 1986:507 m.fl.). Riksdagsbe- sluten avsåg endast vissa grundläggande lagregler. Ytterligare ändringar i skattelagarna har nyligen föreslagits genom prop. 1986/87: 30. De ändring- ar som behövs i taxeringslagen och uppbördslagen till följd av bl. a. nämnda riksdagsbeslut tas upp här. Även vissa smärre justeringar bör göras i lagen om statlig förmögenhetsskatt med anledning härav.

I fråga om den närmare innebörden av följdändringarna hänvisas till avsnitt 6, Författningskommentarer.

Mitt förslag: Länsskattemyndigheten får förordna en tjänsteman vid myndigheten eller en lokal skattemyndighet (taxeringsnämndsom- bud) att biträda ordföranden i arbetet med förenklade självdeklara- tioner. Taxeringsnämnden föreslås bli beslutför med taxerings- nämndsombudet ensam vid beslut om taxering som grundar sig på en förenklad självdeklaration och som inte föranleder någon avvi- kelse från uppgifterna i deklarationen.

RSV:s förslag: Överensstämmer i princip med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av kammarrätten i Göteborg och av skattechefen och de lokala skattemyndigheterna i Göteborgs och Bohus län. Skattechefen i Stockholms län och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund avstyrker förslaget och anser därvid bl.a. att man inte bör föregripa statsmakternas ställningstagande till skatteförenklingskommit- te'ns förslag i betänkandet Förenklad taxering om en ny beslutsorganisa- tion.

Skälen för mitt förslag: Införandet av den förenklade självdeklarationen vid 1987 års taxering medför förenklingar för både de enskilda och taxe- ringsmyndighcterna. Det nya förfarandet omfattar skattskyldiga med enk- lare inkomstförhållanden. Av allt att döma kommer större delen av de förenklade deklarationerna att leda till beslut om taxering enligt lämnade uppgifter, dels från den skattskyldige genom deklarationen, dels från an- nan, t. ex. arbetsgivare, genom kontrolluppgifter. Ifråga om dessa deklara- tioner kan man alltså tala om ett rutinmässigt beslutsförfarande.

Det kan då ifrågasättas om den nuvarande beslutsorganisationen med taxeringsnämnd. i realiteten dess ordförande, som beslutande bör behållas

• Sida 116
•  Original

för dessa enklare ärenden. Om nämndens ordförande befrias från rutinupp- gifter. bör sålunda möjligheterna förbättras till en rättvis och likformig taxering i andra ärenden. Beslutsorganisationen är inte heller anpassad till de ökade krav på en snabb handläggning som det nya förfarandet ställer. De förenklade självdeklarationerna måste normalt resultera i beslut redan under vårmånaderna taxeringsåret, eftersom de skattskyldiga skall få med- delande om taxeringen senast vid utgången av juni. Det är då en svaghet att beslut måste fattas av en person som inte är direkt knuten till den myndig- het. den lokala skattemyndigheten. som i övrigt handlägger deklarationer- na. En sådan beslutsfattare har inte heller lika goda möjligheter som en tjänsteman inom myndigheten att -— när det är påkallat — företa kontroller av de olika led som ligger till grund för ett beslut.

Mot den här bakgrunden har RSV föreslagit att kvalificerade tjänstemän vid de lokala skattemyndigheterna skall få fatta beslut beträffande förenk- lade självdeklarationer i de fall lämnade uppgifter inte frångås. Förslaget ligger i linje med det nya. förenklade taxeringsförfarande somjag i det här sammanhanget (se avsnitt 3.1) lägger fram principförslag om. RSV:s för- slag är samtidigt anpassat till gällande ordning genom att besluten formellt sett skall fattas av nämnden och att det till denna skall knytas en tjänste- man på ett sådant sätt att nämnden — i likhet med vad som nu gäller ordföranden — blir beslutför med enbart tjänstemannen. Enligt min mening bör förslaget skapa förutsättningar för en snabbare och rationellare be- slutsordning än den nuvarande.

Det av RSV framlagda förslaget avser som nämnts förenklade självdek- larationer som inte föranleder någon avvikelse och således enbart deklara- tioner som normalt inte innehåller några bedömningsmoment. ()ckså för egen del anserjag att man i avvaktan på att den nya beslutsorganisationen genomförs bör ge tjänstemän behörighet att besluta i den här typen av ärenden. Jag delar också RSV:s uppfattning att nämnden — i sin helhet eller genom dess ordförande — bör vara oförhindrad att själv fatta beslut i sådana ärenden.

Enligt min mening bör beslutsbehörigheten under den här övergångs- perioden ligga hos ett mindre antal kvalificerade tjänstemän vid de lokala skattemyndigheterna eller länsskattemyndigheterna. RSV har pekat på att behörigheten bör kunna tilldelas tjänstemän som fungerar som gransk- ningschefer. dvs. enhetschefer och gruppchefer vid en myndighets granskningsenhet. till vars uppgifter hör att leda och övervaka gransk- ningsarbetct. Jag ansluter mig i huvudsak till detta. Det bör ankomma på länsskattemyndigheten att förordna de tjänstemän som bör tilldelas be- slutsbehörighet. De bör benämnas taxeringsnämndsombud.

Jag föreslår alltså att det fr.o.m. 1987 års taxering införs en modifierad beslutsordning i fråga om sådana förenklade självdeklarationer som inte gett anledning till avvikelse. Detta föranleder ändringari 11 ti, 61 ä 2 mom. och 63 & TL samt införande av en ny paragraf. 6 a s, i lagen. Bestämmel- serna har utformats så att det framgår att tjänstemannen får träda i nämnd— ordförandens ställe vad gäller beslutfattandet beträffande nämnda deklara- tioner. I andra fall. t.ex. ärenden som skall beslutas av nämnden i sin helhet. får tjänstemannen inte delta i besluten.

• Sida 117
•  Original

Slutligen bör påpekas att det genom förslaget'blir möjligt att begränsa det material med beslutsunderlag som annars måste tas fram. I propositio- nen om den förenklade självdeklarationen (prop. 1984/85: 180) angavs så- lunda att en särskild taxeringsbeslutsförteckning. med upplysningar om sådant. t. ex. lön enligt kontrolluppgifter, som inte framgick av självdekla- rationen skulle upprättas för nämnden. Men för de fall en tjänsteman vid skattemyndigheterna fattar beslut bör enligt min mening förteckningen kunna begränsats med avseende på innehållet. eftersom tjänstemannen har tillgång till de nödvändiga uppgifterna genom skatteregistret.

Mitt förslag: Skatteregistret skall tillföras

— uppgift om bl. a. bankräntor och kapitalbelopp uppgift om utdelning på aktier och aktieinnehav vid årets utgång uppgift om hemmavarande barns personnummer

uppgifter som anges i den förenklade självdeklarationen uppgifter från bostadsstyrelsen om erhållet räntebidrag och efter- gift på statliga lån samt storleken på detta stöd ifråga om fysiska personer

Skälen för mitt förslag: Genom lagstiftning våren 1985 införs från och med taxeringsåret 1987 en nyordning med en förenklad självdeklaration. I det nya förfarandet är det förutsatt att deklarationskontrollen i stor ut— sträckning skall utföras med hjälp av ADB. Taxeringarna skall i huvudsak beräknas maskinellt med ledning av den information som registreras från kontrolluppgifter och från deklarationsblanketten.-

Somjag förutskickade i prop. 1984/85: 180 om förenklad självdeklaration förutsätter den ökade ADB-användningen att vissa kategorier av uppgifter behöver tillföras skatteregistren. RSV har i skrivelser till regeringen fram- hållit behovet av att ytterligare uppgifter registreras. Det gäller främst uppgifter från kontrolluppgifter enligt 37 ä 1 mom. 4 a och 8 mom. TL. dvs. i huvudsak aktier och bankmedel. Även uppgifter om hemmavarande barns personnummer bör registreras. Vidare bör registrering ske av den skattskyldiges uppgifter i den förenklade självdeklarationen.

Slutligen bör sådana uppgifter från bostadsstyrelsen som härrör från den statliga bostadslångivningen registreras. Det gäller uppgifter avseende lån för vilka räntebidrag utgått eller ränta eller amortering på räntelån som eftergetts av bostadsstyrelsen. Dessa uppgifter påverkar taxeringen avse- ende inkomst av annan fastighet. För fysiska personer lämnar bostadssty- relsen uppgifterna i dag till RSV med undantag för de lån som slutbetalas under året. Detta uppgiftslämnande bör även författningsregleras i 37 & TL.

Datainspektionen har inte haft någon erinran mot en utvidgning av skatteregistret som en del i förfarandet med den förenklade självdeklara- tionen. Inspektionen har dock påpekat att registreringen inte får innebära att andra uppgifter införs än de som behövs i skatteadministrationen. Jag

Prop. 1986/87: 47

• Sida 118
•  Original

vill därför framhålla att det förenklade förfarandet förutsätter att ifrågava— rande uppgifter registreras.

Med hänsyn till att regleringen av uppgifterna från bostadsstyrelsen i princip inte innebär något utökat uppgiftslämnande kan den i huvudsak tillämpas redan vid 1987 års taxering. Uppgiftslämnandet bör dock kom- pletteras och omfatta även den kategori som löser in sina lån. Med hänsyn till att detta kräver visst förberedelsearbete bör dessa uppgifter lämnas först vid 1989 års taxering.

Ändringar behöver således göras i skatteregisterlagen (1980: 343) och i 37 5 TL.

Mitt förslag: Det nuvarande kravet att de allmänna ombuden i väg— trafikskattefrågor skall vara knutna till länsstyrelserna 510pas.

Skälen för mitt förslag: Länsstyrelserna är beskattningsmyndigheter i fråga om vägtrafikskatt. Hos de olika beskattningsmyndigheterna skall det enligt 3 & vägtrafikskattelagen (1973: 601) finnas ett allmänt ombud som för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol i mål och ärenden enligt lagen. Ombudet skall också yttra sig i mål och ärenden hos RSV om förhands- besked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för- ordnar det allmänna ombudet och ersättare för denne.

Enligt 52 & vägtraflkskatteförordningen (1973: 776) skall länsstyrelse för- ordna allmänt ombud och ersättare för denne. Ombudet och ersättaren får förordnas för högst fyra år.

Ärenden rörande vägtrafikskatt handläggs i dag inte inom skatteavdel— ningarna vid länsstyrelserna utan vid de allmänna enheterna. Ärendena berörs därför inte av att skatteavdelningarna bryts ut ur länsstyrelserna och bildar fristående länsskattemyndigheter. Vägtraftkskatten kommer även i fortsättningen att handhas inom länsstyrelseorganisationen. Den övervägande delen av de allmänna ombuden i vägtrafikskatteärenden tjänstgör dock i dag på länsstyrelsernas skatteavdelningar. Nämnda or- ganisationsförändringar medför således att flertalet ombud försvinner från länsstyrelserna och inte längre kan ha kvar sin funktion.

Att även i fortsättningen låta ombuden vara knutna till länsstyrelserna skulle medföra problem. Ett stort antal nya ombud skulle behöva utses hos länsstyrelserna. Samtidigt är antalet ärenden för de allmänna ombuden i flera av länen så litet att det är svårt att upprätthålla kompetensen hos ombuden. Detta talar enligt min mening för att ombudsfunktionen inte längre bör vara knuten till beskattningsmyndigheten. Lämpligen bör för- ordnandet av ombuden ske centralt. Enligt min mening bör RSV anförtros denna uppgift. Det ankommer på regeringen att besluta i frågan. Det antal allmänna ombud som förordnas får anpassas efter ärendetillströmningen. RSV bör få bestämma inom vilka geografiska områden resp. ombud skall verka.

Mitt förslag föranleder ändringari 3 & vägtrafikskattelagen.

• Sida 119
•  Original

Mitt förslag: RSV skall enligt gällande ordning lämna förslag till föreskrifter om bl.a. indelning i värdeområden vid 1988 års all- männa fastighetstaxering beträffande bl.a. hyreshus- och industri- enheter senast den 1 mars 1987. Denna tidpunkt flyttas nu fram till den 15 maj 1987.

Skälen för mitt förslag: Enligt 19 kap. l å andra stycket fastighetstaxe- ringslagen skall RSV senast den 1 mars året före det år då allmän fastig— ltctstuxcring äger rum liinmu förelag lill förr!-käftar” ö'r'ft l-ti. 5- iödöiäiäå i värdeomräden beträffande andra byggnadstyper än smähus och andra ägoslag än tomtmark. Detta innebär att RSV, inför den allmänna fastig- hctstaxcring som skall äga rum är 1983 av bl.a. hyreshus- och industrien- heter. senast den 1 mars 1987, skall lämna förslag till sådana föreskrifter såvitt avser bl.a. hyreshus- och industrienheter. Under förberedelsearbe- tet skall i varje fastighetstaxeringsdistrikt finnas en arbetsgrupp som består av ledamöterna i nämnden. Arbetsgruppen skall senast den 30 juni året före taxeringsåret bl.a. föreslå ändringar i de förslag till föreskrifter som RSV lämnat (19 kap. 5 ?; fastighetstaxeringslagen).

Enligt Vadjag har erfarit skulle kvaliteten på förberedelsearbetet väsent- ligt förbättras om tidpunkten den 1 mars flyttas fram. 1 underlaget för provvärderingen skulle nämligen annars köp av fastigheter under sista kvartalet 1986 saknas. Vidare skulle en framtlyttning av tidpunkten inne- bära att förutsättningarna att få bättre föreskrifter och därmed bättre taxering ökar. Jag föreslår därför att tidpunkten den 1 mars flyttas fram till den 15 maj. Den tid som arbetsgruppen har till sitt förfogande efter den föreslagna ändringen är enligt vad jag har erfarit tillräcklig för att arbets- gruppen på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina arbetsuppgif- ter.

Vad jag nu föreslagit föranleder en ändring i 19 kap. 1 & fastighetstaxe- ringslagen.

3.2. Beslutsbehörigheten i vissa ärenden

E frertuxe ri n g

Mitt förslag: Skattemyndigheten skall som första instans få fatta beslut om eftertaxering.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget. Några är dock kritiska och framhåller att det är av stor principiell betydel- se att en skattskyldig kan vända sig till en utomstående och självständig instans — med andra ord till en domstol — för att få sin sak prövad. Bl. a. en del länsstyrelser betonar att eftertaxeringsärendena i vissa fall är svår— bedömda och det ifrågasätts om inte skattemyndigheten åtminstone över— gångsvis borde ges möjlighet att hänskjuta ett ärende till länsrätt.

Skälen för mitt förslag: Ansökan om eftertaxering prövas för närvarande av länsrätten som första instans. Ordningen skiljer sig från den som råder på den indirekta beskattningens område där beslut rörande det motsvaran- de efterbeskattningsinstitutet fattas av beskattningsmyndigheten.

Eftertaxeringsbeslut har tidigare, närmare bestämt före år 1956, fattats av taxeringsnämnd. Genom en reform det året utvidgades eftertaxeringsin- stitutet till att omfatta även eftertaxering efter skönsmässiga grunder och det ansågs att en eftertaxering därmed kunde innebära en sådan fullständig omprövning av grunderna för den skattskyldiges taxering som i vissa avseenden kunde sägas vara jämförbar med den prövning som sker när en taxering omprövas med anledning av extraordinära besvär. Man ansåg att

• Sida 127
•  Original

de två särskilda prövningsförfarandena borde närma sig varandra genom att också eftertaxering fick beslutas endast av en besvärsinstans.

De synpunkter som låg bakom att taxeringsnämnden inte längre fick eftertaxera talar för en ordning där institutet besvär i särskild ordning ersätts med ett i tiden utsträckt omprövningsförfarande hos skattemyn- digheten och där eftertaxeringarna samtidigt förs tillbaka till en lägre nivå. En sådan ordning ligger också i linje med en av de grundprinciper som enligt min mening bör gälla för den nya organisationen, nämligen att taxeringsbeslut i vid mening i första hand bör fattas inom skatteadministra- tionen — med eller utan lekmän - och att domstolarna bör befrias från uppgiften att fungera som beskattningsmyndigheter.

En överföring av beslutanderätten till skattemyndigheterna kan synas väl långtgående med hänsyn till att ärendena om eftertaxering många gånger innehåller komplicerade skatterättsliga frågor och avser betydande belopp. Dessutom är de ofta tvistiga. Det kan vidare göras gällande att ärendena i processuellt hänseende kan innehålla svårbedömda moment.

Att svårighetsgraden i regel är större beträffande eftertaxeringarna än de ordinarie taxeringarna medför att det ställs höga krav på beslutsmyndighe- ten. De materiella frågorna i eftertaxeringsfallen är dock inte svårare än de som uppkommer vid taxeringen avseende löpande år. Skillnaden äri stället att svåra frågor inte uppträder lika ofta vid den årliga taxeringen.

Det förhållandet att eftertaxeringsfallcn ofta är tvistiga talar enligt min mening i och för sig mot en nedflyttning av beslutsbehörigheten till skatte- myndigheterna. Om de skattskyldiga regelmässigt skulle överklaga eventu— ella beslut av skattemyndigheterna, skulle det ju vara en onödig omgång med en sådan beslutsordning. Jag anser därför att det i vart fall bör finnas en möjlighet att ta upp ett eftertaxeringsärende direkt i länsrätt. Det kan vidare ifrågasättas om inte skattemyndighetens behörighet bör begränsas till ärenden där den skattskyldige har medgett yrkandet om eftertaxering. För egen del vill jag då betona att man bör sträva efter en ordning där handläggningen kan bli snabb och effektiv i fråga om alla eftertaxeringsfall och att den skattskyldiges inställning till ändringsyrkandet inte helt bör få avgöra vilken instans som skall vara beslutsbehörig. En möjlighet att med länsrätt som första instans ta upp en fråga om eftertaxering kommer att följa av den ordning som jag senare (avsnitt 4.4) kommer att förorda beträffande det allmännas rätt att yrka taxeringsändring i domstol. Jag kan förutskicka att jag förordar en sådan rätt även vad gäller tvistefrågor som inte prövats av beskattningsmyndigheterna. Detta innebär att det allmänna ges möjlighet att direkt vända sig till länsrätt med ett yrkande om eftertax- ering och således att man kan undvika den fördröjning som en obligatorisk skattemyndighetsprövning skulle ha inneburit för de fall där ett beslut av skattemyndighet om eftertaxering med all sannolikhet skulle ha överkla- gats.

En annan aspekt som har förts fram som skäl mot en nedflyttning av beslutsbehörigheten är att det för beslut om eftertaxering krävs att spe- ciella förutsättningar är uppfyllda. Till dessa formella grunder hör framför allt att det måste fastställas att en oriktig uppgift föreligger. Skattemyndig- heterna är emellertid redan väl bekanta med begreppet oriktig uppgift. De

• Sida 128
•  Original

lokala skattemyndigheterna fattar sålunda beslut om skattetillägg och då måste en bedömning av rekvisitet oriktig uppgift göras. Detsamma är sedan den 1 januari 1985 fallet i fråga om oriktig uppgift i uppbördsdeklara- tion o.d. enligt det nya samordnade uppbördssystemet för socialavgifter. Till bilden hör också att skattemyndigheterna enligt mitt förslag skall förstärkas genom skattenämnderna.

Genom att låta skattemyndigheterna bli behöriga att meddela beslut om eftertaxering skapas förutsättningar för en samordning med andra skatte- slag så att skattemyndigheten t.ex. vid s.k. integrerade revisioner kan fatta samtidiga beslut för samtliga berörda skatter. Då bör beslutsprocessen kunna bli avsevärt snabbare och smidigare. En klar förbättring kan upp- komma även för fall som enbart rör inkomsttaxering, exempelvis när det i samband med granskning av det löpande årets deklaration uppmärksam- mas utelämnade inkomster avseende såväl löpande som tidigare år. Kan myndigheten då pröva ärendena rörande samtliga är vid ett enda tillfälle undviks det nuvarande omständliga förfarandet att tidigare års deklaratio- ner måste skiljas ut och bli föremål för prövning av domstol med den tidsutdräkt det innebär.

På grund av det anförda anser jag att övervägande skäl talar för att länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna bör bli första instans i fråga om beslut om eftertaxering.

Övriga särskilda taxeringsålgärder

Mitt förslag: Skattemyndigheten skall vara första instans vid pröv- ning av bl.a. ärenden om ersättningsskatt och om skatteberäkning för ackumulerad inkomst.

Kommitténs förslag: Överensstämmeri huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks med något undantag.

Skälen för mitt förslag: Länsrätt är för närvarande första intans också i fråga om taxering till ersättningsskatt enligt lagen (19331395) om ersätt- ningsskatt. Den kan i vissa fall även vara det beträffande tillämpning av bestämmelserna i 49 & KL om grundavdrag för dödsbo och 50 ä 2 mom. KL och 9 5 2 mom. lagen om statlig inkomstskatt. SIL. om avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga samt beträffande särskild skatteberäkning enligt lagen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad in- komst. Vidare handläggs ansökan om dödsbos befrielse från skatt enligt 75 ä 1 mom. KL. 15 ä 1 mom. SlL och 15 å 1 mom. lagen om statlig förmögenhetsskatt av länsrätten som första instans. Vad gäller samtliga nu angivna ärendegrupper finnerjag i likhet med kommittén och remissinstan- serna inget hinder mot att föra över beslutskompetensen i sin helhet till skattemyndigheterna. Förfarandet i sådana ärenden bör därför samordnas med taxerings- och omprövningsförfarandet i övrigt.

l-lar taxeringsbesvär anförts kan länsrätten vara första instans i fråga om uppskov enligt lagen om uppskov med beskattning av realisationsvinst.

• Sida 129
•  Original

Uppskovsbestämmelserna övervägs för närvarande inom regeringskansliet på grundval av betänkandena (SOU 1985: 38 och 39) Reavinstuppskov — Fastigheter. Vid de övervägandena bör ställning också tas till hur besluts- förfarandet bör utformas.

Vid tillkomsten av lagen (1980: 865) mot skatteflykt ägnades stor upp- märksamhet åt frågan om lagen skulle få tillämpas i första instans av taxeringsnämnd eller först i domstol. Av rättssäkerhetsskäl valdes den senare lösningen och denna gäller fortfarande. Lagen är tidsbegränsad och har nyligen förlängts att tillämpas på rättshandlingar som företagits fram till utgången av år 1988. I samband därmed kommer en utvärdering av lagen från rättssäkerhetssynpunkt att äga rum. Frågan om beslutskompe- tensen bör enligt min mening inte prövas nu utan först i samband med den kommande utvärderingen.

Skattetillägg m. m.

Mitt förslag: Länsskattemyndigheten skall vara behörig att meddela beslut om skattetillägg och förseningsavgift och om beräkning av pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

Kommittens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks.

Skälen för mitt förslag: Den nuvarande beslutskompetensen för länssty- relse och lokal skattemyndighet i vissa frågor som angränsar till taxeringen framstår beträffande fördelningen dem emellan som orationell mot bak- grund av att de båda myndigheterna var för sig har hand om granskningen av olika delar av deklarationsmaterialet. Detta gäller i fråga om beslut om skattetillägg och förseningsavgift och om beräkning av pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

När det gäller de särskilda avgifterna är sålunda lokal skattemyndighet ensam behörig att som första instans fatta beslut som föranleds av den årliga taxeringen. Länsstyrelsen får alltså inte pröva dessa frågor beträf- fande de deklarationer som granskas av tjänstemän hos den egna myndig- heten. I praktiken brukar detta lösas så att granskarna där förordnas att biträda den lokala skattemyndigheten som i sin tur genom särskild delega- tion ger granskarna behörighet att fatta beslut på den lokala skattemyn- dighetens vägnar. De lokala skattemyndigheterna är ensam behöriga även vad avser beslut om pensionsgrundande inkomst och egenavgifter. I regel används också här ett praktiskt förfarande motsvarande det som tillämpas för de särskilda avgifterna så att en och samma deklaration inte behöver gås igenom av mer än en tjänsteman.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anserjag att den formella kompetensen bör utvidgas i det framtida förfarandet så att länsskattemyn- digheten får besluta om skattetillägg och förseningsavgift och om beräk- ning av pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

• Sida 130
•  Original

3.3. Omprövningsförfarandet

Mitt förslag: I syfte att få en enkel, smidig och snabb ordning för rättelse av felaktiga taxeringsbeslut införs i förhållande till dagens

ordning väsentligt utvidgade möjligheter för skattemyndigheterna att ompröva sina beslut.

Kommitténs förslag: Förslagets huvudlinjer överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta är positiva till ett utvidgat omprövningsför- farande.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare betonat att tyngdpunkten i förfarandet på beskattningsområdct bör förskjutas nedåt i instansordning- en mot den första instansen. skattemyndigheten, och att domstolsprövning i princip bör vara förbehållen tvistiga ärenden. Syftet är att få en enklare, smidigare och inte minst snabbare ordning för ändring av felaktiga tax- eringsbeslut. För att dessa mål skall kunna uppnås krävs att skattemyndig— heterna i stor utsträckning själva kan företa ändringar i redan beslutade taxeringar.

1 det nuvarande systemet kan en taxering ändras. förutom efter besvär till domstol genom dels omprövning hos taxeringsnämnden. dels rättelse enligt 72 a s" TL hos de ordinarie skattemyndigheterna.

Taxeringsnämnden är enligt 69 ä 3 mom. TL skyldig att på begäran av den skattskyldige ta upp en beslutad taxering till förnyad prövning. Nämn- den kan också på eget initiativ ompröva ett beslut. Omprövningen kan leda till ett nytt beslut till den skattskyldiges fördel eller till hans nackdel.

Omprövningen mäste företas inom taxeringsperiodcn, dvs. för närvaran- de före utgången av oktober månad taxeringsåret. Ett beslut kan bli före- mål för omprövning flera gånger. Beslut som överklagats till länsrätt kan taxeringsnämnden ompröva endast om särskilda skäl föreligger.

Taxeringsrättelse enligt 72 a & TL får avse vissa i lagen uppräknade uppenbara felaktigheter i skattelängden eller i taxeringsnämndens beslut. Taxeringsrättelserna beslutas av lokal skattemyndighet eller länsstyrelse. Rättelse får ske t.o.m. maj månad året efter taxeringsåret. Har den skatt- skyldige ansökt om rättelse inom denna tid får dock beslutet fattas efter nämnda tidpunkt.

Den skattskyldiges nuvarande möjligheter att få sin taxering ändrad utan att gå den relativt långsamma och omständliga domstolsvägen äri prakti- ken ganska begränsade. Omprövning hos taxeringsnämnden kan som nämnts förekomma bara inom taxeringsperioden. Möjligheterna att företa taxeringsrättclse enligt 72 a & TL inskränks främst genom att lokala skatte- myndigheten resp. länsstyrelsen i de flesta fall inte har befogenhet att ompröva ställningstaganden i materiella taxeringsfrågor.

Av en undersökning som kommittén företagit i samarbete med domstols- verket framgår att inemot 40% av målen i länsrätt är helt otvistiga och ytterligare ca 20 % är endast delvis tvistiga. Med ett effektivare ompröv—

• Sida 131
•  Original

ningsförfarandc borde det vara möjligt att avlasta domstolarna större delen av det betydande antal mål där någon egentlig tvist inte föreligger. Andra fördelar med större möjligheter till omprövning är att rättelser därigenom kan göras enklare och snabbare. Ett utvidgat omprövningsförfarande på den direkta skattens område medför även att förfarandet närmar sig det som gäller för den indirekta beskattningen. Möjligheterna till en bättre samordning ökar därmed.

Det föreligger således enligt min mening starka skäl att utvidga skatte- myndigheternas möjligheter att genom omprövning företa ändringar i de grundläggande taxeringsbesluten. För att den önskvärda förskjutningen mot den första instansen i beslutskedjan skall kunna åstadkommas bör vidare införas en spärr mot att otvistiga mål förs tipp till domstol. Denna bör skapas genom att man inför krav på att beslut som överklagas till domstol alltid skall bli föremål för omprövning.

En grundläggande förutsättning för att omprövningsförfarandet skall kunna göras effektivare är att tiden för omprövning förlängs i förhållande till vad som i dag gäller. Detta blir möjligt först om det finns en permanent verkande beskattningsmyndighet som fattar besluten i första instans. Som framgår av avsnitt 3.1 föreslårjag att en sådan inrättas genom att taxerings- nämndernas uppgifter förs över till de lokala och regionala skattemyndig- heterna. Gcnom att skattemyndigheterna fattar taxeringsbesluten saknas vidare anledning att särskilt överväga de nuvarande möjligheterna till rättelse enligt 72 a s TL. Alla de ändringar som bör få företas bör kunna rymmas inom ramen för ett utvidgat omprövningsförfarande.

Vid bestämmandet av omprövningsperiodens längd gör sig delvis mot- stridiga intressen gällande. För den skattskyldige är det en fördel om han under lång tid kan få felaktigheter som är till hans nackdel rättade. Han har å andra sidan ett berättigat behov av trygghet mot att skattemyndigheterna ändrar tidigare åsätta taxeringar till hans nackdel. Taxeringsmyndighe— terna har beträffande det stora flertalet skattskyldiga inte något starkare intresse av att låta deras taxeringar stå öppna under längre tid. Resurserna behöver i stället i första hand användas till att fastställa taxeringarna för det senaste taxeringsåret. För ett mindre antal skattskyldiga med svårkon— trollerade beskattningsförhållanden har däremot skattemyndigheterna ett behov av en längre period av granskning och kontroll. Kommittén har inte ansett det lämpligt att anpassa förfarandet för samtliga skattskyldiga till vad som är motiverat för en mindre grupp. Kommittén har också avvisat tanken på ett förfarande med olika långa omprövningstider för olika kate- gorier av skattskyldiga. Jag delar kommitténs uppfattning härvidlag. En sådan lösning skulle som kommittén påpekar förutom principiella betänk- ligheter medföra en rad praktiska problem. bl. a. med avgränsningen av de olika grupperna och med skattskyldiga som växlar mellan olika långa omprövningsperioder. Ett mer enhetligt förfarande för samtliga skattskyl- diga är därför att föredra. Däremot kan det finnas anledning att ha olika långa omprövningsperioder beroende på om ändringen är till den skattskyl- diges fördel eller till hans nackdel.

I det följande skall jag närmare redogöra för de huvudprinciper som enligt min mening bör gälla för det framtida ompröVningsförfarandet. ln-

• Sida 132
•  Original

nan dess vill jag emellertid framhålla det nära samband som finns mellan denna fråga och frågan om processformen. Exempelvis är en lång om- prövningstid enligt min bedömning svår att förena med en beloppsprocess. Vid mina överväganden angående utformningen av omprövningsförfaran- det har jag utgått ifrån att en övergång till sakprocess kan ske. Som jag närmare kommer att redogöra för i avsnitt 4.6 behöver emellertid vissa frågor rörande processformen utredas ytterligare innan definitiv ställning tas till dennas närmare utformning. Enligt min bedömning bör detta dock inte komma att påverka grunddragen av det omprövningsförfarande jag här kommer att föreslå.

Mitt förslag: Den skattskyldige får inom fem år efter taxeringsårets utgång begära omprövning av skattemyndighetens beslut. Några särskilda krav för rätt till omprövning på den skattskyldiges initiativ skall i övrigt inte ställas. Skattemyndigheten får fatta beslut till den skattskyldiges fördel även efter omprövningsperiodens utgång om ansökningen har kommit in inom perioden. Omprövning på den skattskyldiges initiativ av samma års taxering och även av samma sakfråga kan ske flera gånger under förutsättning att saken inte prövats av domstol.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén har dock ett alternativt förslag med en ettårig omprövningstid.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker kom- mitténs förslag. Särskilt positivt har förslaget om en femårig omprövnings- tid mottagits. Några remissinstanser anser dock att omprövningsperioden bör vara kortare.

Skälen för mitt förslag: Som jag framhållit inledningsvis krävs för ett effektivt omprövningsförfarande att den tid under vilken skattemyndighe- ten får företa ändringar i redan beslutade taxeringar sträcks ut i förhållande till vad som gäller för närvarande. Kommittén har som sitt förstahands- alternativ föreslagit en omprövningsperiod om fem år. För egen del föror- darjag detta alternativ.

Vid omprövning på den skattskyldiges initiativ föreligger av rättssäker- hetsskäl inget hinder mot att man tillåter omprövning under en lång tid. Som kommittén framhållit måste det anses som god service och en fördel ur rättssäkerhetssynpunkt för de skattskyldiga om de på ett smidigt sätt och under lång tid kan få felaktiga taxeringar rättade. Ett annat viktigt skäl för en femårig omprövningstid är att det då blir möjligt att helt slopa de nuvarande reglerna angående extraordinära besvär.

Den ordinarie besvärstiden för den skattskyldige går enligt nu gällande regler ut den sista februari året efter taxeringsåret. Om hans besvär kom- mit in efter denna tidpunkt men före utgången av juni månad året efter taxeringsåret får länsrätten ändå pröva besvären om taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt dem i sak. Den skattskyldige har dessutom

• Sida 133
•  Original

möjlighet att på flera olika grunder anföra besvär i särskild ordning. Enligt 99 s TL får den skattskyldige anföra besvär hos länsrätt intill utgången av året efter taxeringsåret om han inte under taxeringsåret har erhållit under- rättelse om nämndens avvikelse från deklarationen. Har han inte under taxeringsåret fått skattsedel på slutlig skatt beträffande den aktuella taxe- ringen får han anföra besvär inom ett år efter det han erhållit sådan skattsedel. Extraordinära besvär enligt [00 & TL får anföras inom fem år efter taxeringsåret. Besvären får tas upp till prövning om de kan inordnas under någon av åtta olika besvärsgrunder. Beträffande två av dessa grun- der är reglerna särskilt komplicerade. Där krävs nämligen att tre ytterligare förutsättningar skall vara uppfyllda nämligen. att ändringen skall röra ett väsentligt belopp. att den skall grundas på en ny omständighet eller ett nytt bevis och att det skall vara ursäktligt att den skattskyldige inte åberopat omständigheten eller beviset i ordinär ordning.

Reglerna om extraordinära besvär är som framgår komplicerade och har sedan länge kritiserats av denna anledning. Enligt den av kommittén re- dovisade undersökningen är 7 % av skattskyldigbesvären i länsrätt besvär i särskild ordning som tagits upp till prövning. Det totala antalet extraor- dinära besvär har uppskattats till ca 10 % av målen. Även de extraordinära besvär som inte tas upp till prövning medför en hel del arbete för domsto- larna. För att avgöra om särskild besvärsrätt enligt 100 & TL föreligger måste domstolen nämligen ofta först gå in på en bedömning av sakfrå- gorna. Även om det kan konstateras att en nedsättning av taxeringarna i enlighet med besvären i och för sig är motiverad kan besvären inte bifallas om inte de formella förutsättningarna i övrigt i 100 få är uppfyllda, något som ofta måste te sig svårförståeligt för den skattskyldige.

En femårig omprövningstid medför således inte enbart den fördelen att de skattskyldigas möjligheter att på ett enkelt sätt få sina taxeringar rättade vidgas. Det kan dessutom antas leda till att domstolarna avlastas större delen av de extraordinära besvär som nu handläggs där. Därtill kommer att reglerna blir avsevärt enklare att tillämpa för både skattemyndigheter och domstolar.

Kommittén har ett alternativt förslag med en obegränsad omprövnings- möjlighet endast under ett år. För tiden därefter skall för rätt till prövning krävas att särskilda förutsättningar motsvarande de nuvarande kriterierna för extraordinär besvärsrätt föreligger. Enligt min mening skulle några mer betydande förenklingar av regelsystemet inte uppkomma med detta alter- nativ. Kommitténs förstahandsförslag är därför enligt min mening bättre.

Den kritik som har riktats mot förslaget om en femårig omprövningstid är främst att skattemyndigheterna därigenom blir tvungna att ha kunskaper om äldre lagstiftning och anvisningar, att praxisändringar skulle kunna ge upphov till ett stort antal ansökningar om omprövning och att arbetsbelast- ningen skulle kunna komma att öka avsevärt på grund av en kraftig ökning av antalet ansökningar om omprövning.

Beträffande den första invändningen villjag framhålla attjag i avsnitt 3.2 föreslagit att skattemyndigheterna skall få besluta om eftertaxering. De kommer därför även av denna anledning att tvingas ha kunskap om äldre lagstiftning. Det kan dessutom antas att omprövningar som rör taxeringar

Prop. 1986/87: 47

• Sida 134
•  Original

flera är tillbaka i tiden blir relativt få. Det ligger ju i den skattskyldiges intresse att så snabbt som möjligt få rättat taxeringar som är till hans nackdel för att få tillbaka för mycket erlagt skatt eller slippa betala kvar- stående skatt.

Praxisändringar anses för närvarande i sig inte utgöra skäl för extraor- dinär besvärsrätt. men kan ändå i vissa fall leda till sådan besvärsrätt. För det fall en skattskyldig åberopar praxisändring för att få en äldre taxering nedsatt kommer det således även med en begränsad omprövningsrätt ofta att bli nödvändigt för skattemyndigheten att gå in på en bedömning av sakfrågan. Som kommittén framhållit torde det i sådana fall i allmänhet vara lika enkelt för myndigheten att rätta taxeringen, vilket givetvis är den bästa lösningen för den skattskyldige.

Det finns enligt min bedömning inte heller anledning befara att den långa omprövningstiden skulle leda till någon större ökning av skattemyndighe- ternas arbetsbelastning i förhållande till t. ex. en ettårig omprövningstid. De flesta omprövningar torde av skäl som jag nyss nämnt förekomma redan under första året efter taxeringsåret.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag inte de ifrågavarande invändningarna vara av sådan tyngd att de utgör hinder mot en femårig omprövningsperiod.

Jag delar kommitténs uppfattning att det inte finns anledning att införa en andra beloppsgräns för rätt till omprövning. Inte heller i övrigt bör några särskilda krav för rätt till omprövning ställas.

Ompröt'ningsbesluten bör normalt farms av myndigheten i nämndsam- mansäuning. Vissa delegationsmöjligheter bör emellertid finnas, t. ex. för rättelse av uppenbara felaktigheter. Skattemyndigheten bör givetvis få fatta beslut till den skattskyldiges fördel även efter omprövningstidens utgång så länge ansökningen har kommit in i rätt tid.

Ytterligare en fråga som jag vill ta upp i detta sammanhang är om flera omprt'ivningar av samma _l'råga skall tillåtas. Enligt kommitténs förslag skall omprövning på den skattskyldiges initiativ av samma års taxering och även av samma sakfråga få ske flera gånger under förutsättning att frågan inte varit föremål för domstolsprövning. Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del. Att låta skattemyndigheten ompröva frågor som varit föremål för domstolsavgörande skulle strida mot instansordningsprincipen och bör därför inte tillåtas. Däremot bör domstolsprövning av en sakfråga inte utesluta omprövning av en annan sakfråga. även om den rör samma taxeringsår. Som kommittén framhållit skulle annars en omotiverad skill- nad uppstå mellan en skattskyldig som nöjt sig med ett omprövningsbeslut och den som klagat och fått ett domstolsavgörande. En begränsning i möjligheten att få flera sakfrågor rörande ett taxeringsår omprövade vid skilda tillfällen skulle dessutom medföra att man inte kan avvara bestäm- melser om extraordinära besvärsrätt.

För skattemyndighetens del skulle tillåtandet av flera omprövningar underlätta på så sätt att myndigheten vid en begäran om omprövning inte behöver kontrollera om frågan tidigare varit föremål för omprövning.

Jag vill slutligen framhålla att jag även delar kommitténs bedömning att taxeringsändring till nackdel och eftertaxering, som jag närmare kommer

• Sida 135
•  Original

att behandla i följande avsnitt, skall kunna omprövas på begäran av den skattskyldige.

Mitt förslag: Beslut om taxeringsändring på skattemyndighetens initiativ till den skattskyldiges fördel bör få fattas inom fem år efter taxeringsåret utan begränsningar. Beslut om taxeringsändring till den skattskyldiges nackdel bör få fattas inom ett år efter taxerings- årets utgång. För det fall att den skattskyldige inte inkommit med självdeklaration skall särskilda regler gälla. Skattemyndigheten skall i dessa fall oberoende av om förutsättningarna för eftertaxering föreligger ha möjlighet att besluta om taxeringsändring till nackdel under ett år efter det deklarationen lämnades in dock inte längre än till utgången av femte året efter taxeringsåret.

De nuvarande förutsättningarna för eftertaxering skall i princip bibehållas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker försla- get. Relativt många är dock kritiska till vissa delar av det. Framför allt riktas invändningar mot att taxeringsändring till nackdel skall få ske under så lång tid som ett år efter taxeringsåret.

Skälen för mitt förslag: Beträffande omprövning på skattemyndighetens initiativ till den skattskyldigesfördel är det enligt min mening naturligt att skattemyndigheterna kan ändra taxeringarna under i huvudsak samma förutsättningar som efter yrkande från den skattskyldige. Skattemyndighe- ten bör således kunna besluta om taxeringsändring till den skattskyldiges fördel inom fem år efter taxeringsåret.

När det gäller beslut om taxeringsändring till nackdel för den skattskyl- dige föreslårjag i likhet med kommittén att sådan ändring skall få beslutas inom ett är efter taxeringsåret.

För den skattskyldiges rättssäkerhet är det givetvis väsentligt att hans taxeringar fastställs definitivt så snart som möjligt. En avvägning måste emellertid göras mellan detta intresse och det allmännas behov av att rätta uppkomna felaktigheter. Skattemyndigheterna skall självfallet sträva efter att redan från början fatta riktiga beslut. Taxeringsförfarandet är emellertid en masshantering som bedrivs under stor tidspress. Det material som de skattskyldiga lämnar i sina deklarationer är många gånger bristfälligt eller oklart. Skattemyndigheterna behöver därför ofta utreda oklara frågor när- mare och skaffa fram uppgifter till belysning av en fråga. Deklarationcrnas svårighetsgrad skiftar dessutom starkt. Jag vill här peka på resultatet av den tidigare nämnda undersökningen som kommittén företagit i samarbete med domstolsverket. Av denna framgår att den skattskyldige medger taxeringsintendentens yrkande helt eller delvis i närmare 60 % av de ordinarie intendentbesvären och i ca 45 % av eftertaxeringsmålen. ] in-

Prop. 1986/87: 47

• Sida 136
•  Original

emot 90 % av sakfrågorna åberopar intendenten ny utredning eller nya bevis som inte bedömts i första instans.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening uppenbart att det måste finnas möjligheter att företa omprövningar till den skattskyldiges nackdel även efter taxeringsperiodens utgång. I annat fall kan den önskvärda förskjutning av skatteprocessen mot första instans inte åstadkommas och det torde inte heller bli möjligt att upprätthålla kravet att taxeringarna i möjligaste mån skall vara likformiga och rättvisa.

När det gäller längden av den tidsperiod under vilken taxeringsändringar till nackdel skall få beslutas är enligt min mening ett år efter taxeringsåret en lämpligt avvägd tid. Vid en ettårig omprövningstid får skattemyndighe- terna något längre tid på sig att granska komplicerade deklarationer än vad som nu är fallet. Vidare ger en omprövningsperiod av denna längd bättre överensstämmelse mellan skattemyndigheternas och den enskildes möjlig- heter att få beslut ändrade. Jag vill somjämförelse framhålla att taxerings- perioden för närvarande slutar den 31 oktober taxeringsåret. Taxeringsin- tendenten kan emellertid initiera taxeringsändringar genom att anföra be- svär till länsrätten fram till den sista juni året efter taxeringsåret. T axering- arna är således öppna t.o.m. denna tidpunkt. Det finns ingen tidsfrist för länsrättens prövning av taxeringsintendentens yrkanden. Handläggningen i länsrätten tar för närvarande i regel minst ett år och det är inte ovanligt att den skattskyldige får vänta ett och ett halvt till två år efter taxeringsåret innan han får besked om taxeringarna kommer att ändras eller ej. Jämfört med dagens ordning innebär mitt förslag att den skattskyldige i allmänhet betydligt snabbare kan få besked om eventuella ändringar i sina taxeringar. Med en omprövningstid om ett år bör man även kunna slopa taxeringsin- tendentens möjlighet att under fem år anföra extraordinära besvär enligt 10] & TL till den skattskyldiges nackdel när taxeringen blivit oriktig på grund av felräkning. misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, s.k. misstagstaxering.

Beslutanderätten i ärenden om taxeringsändring till den skattskyldiges nackdel bör i enlighet med vad kommittén föreslagit tillkomma skattemyn- digheten i såväl otvistiga som tvistiga ärenden. En majoritet av remissin- stanserna stöder detta förslag. Relativt många anser emellertid att beslu- tanderätten i tvistiga ärenden skall ligga på domstol.

I avsnitt 3.2 har jag angett att eftertaxering bör beslutas av skattemyn- digheten även i tvistiga fall. De skäl som jag där anförde för en sådan beslutsordning talar enligt min mening även för att låta skattemyndigheten besluta i tvistiga ärende om taxeringsändring till nackdel. Beslutsfattandet bör således läggas så långt ner som möjligt i instansordningen. Man kan då lättare skapa en enkel och rationell beslutsordning och avlasta domstolar- na arbete. Omprövningsbeslut är i princip inte heller av svårare beskaffen- het än de grundbeslut skattemyndigheterna har att fatta i taxeringsfrå- gorna. Jag anser därför inte att det finns anledning att lägga beslutsfattan- det på domstol. Besluten i tvistiga omprövningsärenden bör i regel fattas av myndigheten i nämndsammansättning. Härigenom ges enligt min me- ning tillräckliga garantier för att handläggningen av frågorna blir omsorgs- full och kvalificerad.

• Sida 137
•  Original

Taxeringsändring till nackdel för den skattskyldige bör givetvis inte göras beträffande småbelopp. Enligt nuvarande regler får taxeringsnämn- den underlåta avvikelser från deklarationen om avvikelsen skulle avse endast ett mindre belopp (65 å andra stycket TL). Efter taxeringsperiodens utgång finns det ännu större anledning att låta mindre felaktigheter passera utan åtgärd. Det bör emellertid inte vara något formkrav för taxeringsänd- ring till nackdel att denna överstiger visst minsta belopp utan denna fråga får klaras ut genom interna myndighetsdirektiv.

Ett problem som kommittén uppmärksammat gäller deklarationsskyl- diga som inte alls deklarerar eller som ger in deklaration så sent att någon reell möjlighet till granskning av den inte föreligger. För att undvika att de som inte fullgör sin deklarationsskyldighet i rätt tid behandlas förmånligare än andra och att skattemyndigheternas reella möjligheter att ändra taxe- ringar till nackdel inskränks finns det enligt min mening skäl att införa en särregcl för dessa fall. Skattemyndigheten bör således ha möjlighet att besluta om taxeringsändring till nackdel oberoende av om förutsättningar- na för eftertaxering föreligger under ett år efter det deklarationen lämnades in dock inte längre än intill utgången av femte året efter taxeringsåret. Om deklaration inte alls ges in bör skattemyndigheten få ändra taxeringen till nackdel t.o.m. femte året efter taxeringsåret.

Som jag nyss nämnt föreslog jag i avsnitt 3.2 att eftertaxering skall beslutas av skattemyndigheten. ] övrigt bör enligt min mening den ordning som nu gäller för eftertaxering i allt väsentligt bibehållas. Som kommittén framhållit fungerar de nuvarande ettertaxeringsreglerna i stort sett till— fredsställande och en fast praxis har utvecklats. Det finns därför inte anledning att företa några större ändringar i dem. Remissinstanserna har inte heller haft några erinringar mot kommitténs förslag i denna del.

Kommittén har i sitt betänkande även tagit upp vissa andra frågor som bl.a. rör anpassning av reglerna om skattetillägg, förlustavdrag, pensions— grundande inkomst m.m. till ett utvidgat omprövningsförfarande. Vidare har kommittén lagt fram förslag angående hur vissa följdändringar, bl.a. på grund av ändrat fastighetstaxeringsvärde skall handläggas i framtiden. Enligt min mening finns det inte anledning att ta definitiv ställning till dessa frågor förrän kommitténs slutliga förslag föreligger.

• Sida 138
•  Original

3.4. Det allmännas processföring

Mitt förslag: Att föra det allmännas talan i skattemål skall i princip vara en uppgift för beskattningsmyndigheterna som sådana.

När den enskilde har överklagat ett skatteärende där beslut med- delas av länsskattemyndighet eller lokal skattemyndighet skall länsskattemyndigheten vara hans motpart i domstolen. Länsskatte- myndigheten får om det är lämpligt utse tjänsteman hos den lokala skattemyndighet som har meddelat det överklagade beslutet att såsom ombud företräda det allmänna.

En överordnad myndighet skall få föra talan om ändring i en lägre myndighets beslut. Detta innebär att länsskattemyndigheten skall få överklaga beslut av de lokala skattemyndigheterna medan RSV skall få överklaga beslut av länsskattemyndigheterna.

Kommitténs förslag: Kommittén presenterar — utan att förorda någon — fyra alternativa lösningar i fråga om det allmännas processföring, varav en i huvudsak överensstämmer med den som jag valt. De övriga alternativen innebär följande.

Enligt ett alternativ skall det finnas funktionellt fristående allmänna ombud som administrativt är knutna till RSV och länsskattemyndighe- terna. I rollen som processförare är ombuden alltså självständiga i förhål- lande till skatteförvaltningen i övrigt. Denna modell motsvarari huvudsak den nuvarande.

Ett med det föregående närstående alternativ är att efter förebild från åklagarområdet skapa en helt fristående organisation för det allmännas processföring. De allmänna ombuden skall här bilda egna myndigheter.

Det sista alternativet innehåller en med mitt förslag i huvudsak överens- stämmande lösning vad gäller överklaganden från de skattskyldigas sida. I fråga om det allmännas möjligheter att ändra till de skattskyldigas nackdel kännetecknas alternativet av att överordnade skattemyndigheter ges en rätt att överpröva lägre myndigheters beslut.

Remissinstanserna: Bland de instanser som yttrat sig särskilt i den här delen förordar en knapp majoritet det av kommitténs alternativ som i stort motsvarar den gällande ordningen. dvs. funktionellt fristående allmänna ombud. Nästan lika många förordar det alternativ som ligger nära mitt förslag. Endast en remissinstans stöder något av de två andra alternativen.

Skälen för mitt förslag: Den gällande regleringen av det allmännas pro- cessföring i taxeringsmål innebär att denna sköts av taxeringsintendenter vid besvärsenheten inom länsstyrelsens skatteavdelning såvitt gäller mål som skall prövas av länsrätten. Behörigheten för en taxeringsintendent vilar på uttryckliga regler i taxeringslagen. En taxeringsintendent har att självständigt pröva de taxeringsmål han fått på sin lott och avgöra i vad mån han för egen del skall väcka talan beträffande viss skattskyldigs taxering. Med taxeringsintendent avses också skattechefen. Denne skall bl. a. bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att taxering- arna blir likformiga och rättvisa (Hå TL). Skattechefens ledande roll

• Sida 139
•  Original

anses innebära bl. a. att han har rätt att ta övergett mål som ankommer på en underställd taxeringsintendent och själv driva det i sin egenskap av taxeringsintendent. Detta förekommer dock mycket sällan i praktiken.

Utgångspunktcrna

Det allmännas processföring i taxeringsmål påverkas i hög grad av mina förslag till förenklad taxering, framför allt förslagen om myndighetsbeslut i taxeringsärendena och förlängda omprövningsperioder. Bl. a. de nu van- liga fallen av missuppfattningar eller uppenbara felaktigheter i samband med taxeringarna kan i det framtida systemet hanteras av skattemyndighe- terna utan att domstolarna behöver blandas in. Antalet mål kommer med all sannolikhet att minska kraftigt. En inte obetydlig minskning bör för övrigt bli följden redan av reformen om den förenklade självdeklarationen.

De betydande utvidgningarna av omprövningsförfarandet torde också resultera i att processerna kommer att vara av en annan karaktär. Ären- dena kommer oftare att vara färdigutredda och därför i en ökad omfattning avse rent rättsliga frågor. En särskilt markant skillnad i förhållande till nuläget kommer att gälla för den s. k. offensiva processverksamheten. dvs. den som består i att det allmännas företrädare yrkar ändring till den skattskyldiges nackdel. Denna verksamhet bör såvitt gäller motsvarighe- ten till de nuvarande ordinarie besvären i allt väsentligt kunna bedrivas hos skattemyndigheterna själva inom ramen för det utvidgade omprövningsför- farandet. Även eftertaxeringsinstitutet. som också tillhör den offensiva processverksamheten. avses enligt mitt förslag bli hanterat av skattemyn- digheterna som första instans. Endast i undantagsfall, t.ex. när tvekan råder om rättsläget eller oenighet uppkommer vid myndighetens besluts- fattande. torde därför behov av en domstolsprövning på det allmännas initiativ komma att uppstå.

Det står sålunda klart att det allmännas processföring bör inordnas i och anpassas till det föreslagna systemet för taxeringsförfarande. Ändringarna bör enligt min mening i betydande grad präglas av strävandena mot en enhetligare beskattningsorganisation för att åstadkomma en likformig tillämpning av beskattningsreglerna i hela landet.

Statsmakternas strävanden i den angivna riktningen har som jag tidigare redovisat nyligen kommit till uttryck genom riksdagens principbeslut om en sammanhållen skatteförvaltning. I det sammanhanget underströk jag vikten av ett i hela landet enhetligt och konsekvent uppträdande från skattemyndigheternas sida gentemot de skattskyldiga. Vidare angav jag som min mening att RSV skall ha direktivrätt beträffande inriktningen av verksamheten ute i länen och att RSV därvid bör ange principerna för granskningsarbetet, ambitionsnivåer, inriktning m.m. för bl. a. taxerings— arbetet. Vad gäller processverksamheten framförde jag att RSV bör ges i uppdrag att samordna och ge riktlinjer för denna.

Vad jag sålunda anfört bör vara vägledande också vid val av modell för det allmännas processföring. För att RSV skall kunna utöva en effektiv ledning och styrning förutsätts väl utvecklade system för tillsyn och upp- följning av processföringen. Detta förutsätter i sin tur en god kännedom

• Sida 140
•  Original

om och insikter i den verksamhet som följs upp. I första hand krävs kunskaper om de materiella regler som styr beskattningen och uppenbarli- gen måstc en koppling göras till det övergripande ledningsansvaret för de materiella frågorna. Det är enligt min mening också viktigt att skatteför- valtningen från centralt håll har möjlighet att välja ut frågor för prövningi domstol och därvid ansvara för den rättsliga argumenteringen från det allmännas sida. Någon skarp skiljelinje mellan processfunktionen och an- svaret i övrigt för en materiellt riktig taxering kan mot den här bakgrunden inte dras.

Anknytningen till andra beskatmingsfunktiorwr

I samband med det nämnda principbeslutet framhöll skatteutskottet — med bostadsutskottets instämmande —- att skatteförvaltningen har karaktären av en för riket gemensam angelägenhet där krav ställs på enhetlig praxis och på enjämlik och rättvis behandling av alla skattskyldiga i landet. Detta bör leda till att sambandet mellan de olika funktionerna — utredning. be- slut. processföring — inom taxeringsförfarandet i vid mening stärks så att skatteförvaltningen mer än för närvarande kan uppträda som en cnhct. [ det betänkande (SOU 1985: 20) som föregick principbeslutet föreslogs att det allmännas talan enligt taxeringslagen skulle med utgångspunkt i den nuvarande beslutsorganisation i första instans läggas på länsskattemyn- digheten som en myndighetsuppgift. Om man enligt mitt förslag flyttar över beslutanderätten i taxeringsärenden från taxeringsnämnderna till den lokala skattemyndigheten och länsskattemyndigheten blir läget ett annat i vart fall vad gäller den offensiva processverksamheten. Man kan ju inte gärna ha en ordning som innebär att länsskattemyndigheten överklagar de egna taxeringsbesluten. När det däremot gäller att uppträda som motpart i mål där den skattskyldige överklagar finns det inga principiella hinder mot att myndigheten som sådan får partsfunktionen. Så är för övrigt fallet i fråga om många andra förvaltningsområden.

Det har vid remissbehandlingen från några håll framhållits att process- funktionen inom skatteförvaltningen bör hållas isär från övriga funktioner och därmed att det allmännas företrädare skall inta en oberoende ställning i de ärenden som tilldelas honom. Endast härigenom skulle det allmänna kunna uppträda objektivt.

För egen del vill jag betona de starka krav på objektivitet som skatte- myndigheterna över huvud taget har att iaktta. Kraven bör således vara lika stränga i fråga om ärenden som inte förs till domstol. Processföraren har att liksom andra skattetjänstemän verka för riktiga och rättsenliga beskattningsbeslut. [ processen är det vidare domstolen som ytterst ansva- rar för att utredningen är komplett och slutligen avgör målet på grundval av framlagda fakta och ståndpunkter. Det finns enligt min mening inte någon anledning att det förhållandet att en taxering prövas i domstol skall medfö- ra krav på objektivitet som innebär att det allmänna skall företrädas av någon som intar en mer eller mindre oberoende ställning till beslutsmyn- digheten. Detta hindrar emellertid inte att en ordning där processföringen sköts av mer eller mindre självständiga organ eller enheter kan vara moti-

• Sida 141
•  Original

verad med hänsyn till andra faktorer såsom. möjligheterna att få goda organisatoriska lösningar. en lämplig nivå — centralt, regionalt eller lokalt — för processföringen och kvalificerade tjänstemän för uppgiften.

Det anförda leder fram till att även vad gäller det allmännas processför- ing så bör inriktningen vara att skatteförvaltningen så långt möjligt skall hållas samman så att ett enhetligt och konsekvent uppträdande från organi- sationen som helhet kan erhållas. Mot den bakgrunden bör det allmänna i en process företrädas av en representant med stark bindning till skatteför- valtningen. Som jag nyss antydde ser jag för egen del inte heller någon påtaglig nackdel från principiell synpunkt med en sådan ordning.

En synpunkt som skulle kunna tala för oberoende företrädare även i fortsättningen och då i synnerhet vad gäller den defensiva processverk- samheten är att sådana kan sägas utgöra en garanti för att det allmännas nya ställningstagande är fritt från förutfattade meningar. Men då måste man också godta att skatteorganisationen rymmer dubbla ledningsfunk- tioner. en för själva taxeringsarbetet och en annan för processföringen. En sådan ordning skulle bl. a. innebära att processfunktionen skulle spela rollen som en sorts överprövningsinstans i förhållande till skattemyndighe- terna och därmed till skattenämnderna med sina förtroendevalda. För egen del finnerjag inte detta tilltalande. Samtidigt villjag betona att det givetvis inte får vara så att det allmännas företrädare till varje pris försvarar ett överklagat beslut. något som i all synnerhet gäller beslut som bygger på ett ofullständigt underlag.

Det finns sålunda enligt min mening stora svagheter med en ordning med självständiga ombud för det allmänna. Risk finns exempelvis att sådana skulle driva en helt annan linje än skatteförvaltningen i övrigt. Ansvarsbil- den skulle bli splittrad. Det saknas enligt min mening också skäl att ge något större utrymme för det allmänna att överklaga besluten i första instans till den skattskyldiges nackdel. Förändringarna bör nämligen sam- mantagna leda till en effektivisering och kvalitetshöjning så att den enskil- de i en större utsträckning bör kunna räkna med att en skattemyndighets bedömning skall stå fast. En processordning med fristående företrädare för skatteförvaltningen skulle rent av kunna innebära att det allmänna ges alternativa möjligheter att få till stånd en taxeringshöjning. Genom att sammanlänka processföringen med skatteförvaltningen i övrigt begränsas alltså möjligheterna att ändra till den skattskyldiges nackdel.

Åtskilliga skäl talar sålunda för att det allmännas processföring inte skall vara åtskild från den övriga beskattningsverksamheten utan så långt möj- ligt samordnas med denna. De synpunkterjag fört fram svarar i huvudsak också mot det av kommitténs alternativ som utmärks av att det är skatte- myndigheterna som är svarande i domstolen och inte ett organ utanför dem och att överordnade myndigheter ges en besvärsrätt.

Vad gäller kommitténs tre övriga alternativa modeller kännetecknas två av dem av att processföringen skulle vara funktionellt fristående från beskattningsverksamheten vilket jag inte finner ändamålsenligt. Det åter- stående alternativct skulle såvitt gäller den offensiva processverksamheten innebära att en överordnad skattemyndighet skulle få överpröva en lägre myndighets beslut. Ett överprövningsbeslut skulle enligt det alternativet

• Sida 142
•  Original

inte få överklagas till domstol av det allmänna och skatteförvaltningen skulle således sakna möjligheter att få till stånd för lagtillämpningen klar- läggande domstolsavgöranden. inte heller det alternativet finner jag ända- målsenligt. '

Vad jag anfört har i första hand tagit sikte på taxeringsförfarandet. Målsättningen att skapa enhetlighet föranleder att hänsyn måste tas också till övriga förfaranderegler på skatteområdet med inriktningen att process- föringen bör kunna samordnas i fråga om alla skatteslag. Detta bör med fördel kunna ske med en lösning enligt vad jag anfört. En påtaglig föränd- ring skulle då inträda i fråga om talerätten rörande mervärdeskatten, punktskatterna och enligt uppbördslagen. Inom dessa sektorer företräds det allmänna för närvarande av ett allmänt ombud som i funktionellt aVseende är fristående från den skattemyndighet —- länsstyrelse eller RSV — som han administrativt är knuten till och som med bortseende från processföringen ansvarar för de olika beskattningsleden såsom utredning. kontroll och skattefastställande. Enligt min mening bör processföringen också på dessa områden kunna integreras med resp. utrednings- och be- slutsfunktion. Skälen för detta är i huvudsak desamma som jag åberopat i fråga om taxeringssidan.

Den defensiva rollen

Vid besvär från skattskyldiga över skattemyndigheternas beslut bör i enlig- het med vad jag anfört det allmännas processföring kunna anordnas så att det är fråga om att företräda den organisation vars beslut sätts under prövning. Den skattemyndighet som fattat det överklagade beslutet skulle då i och för sig kunna vara den skattskyldiges motpart och låta sig företrä- das av den tjänsteman som myndigheten finner mest lämpad för uppgiften. Det skulle i princip inte vara något hinder att den tjänsteman som i samband med det grundläggande beslutet handlagt ärendet företräder det allmänna i processen. Tvärtom skulle detta kunna eliminera det dubbel- arbete som den nuvarande ordningen alltid leder till.

Det finns emellertid organisatoriska skäl som talar för att en överordnad myndighet bör svara för processföringen. För en sådan ordning talar att processverksamheten kan ses som ett led i den tillsynsfunktion som RSV skall ha på central nivå och länsskattemyndigheten på länsplanet. När det gäller beslut av den lokala skattemyndigheten kan sålunda länsskattemyn- dighetens tillsynsroll utövas på ett naturligt sätt genom att denna myndig- het får det formella anvaret för processföringen. Härigenom skapas också bättre förutsättningar för en effektiv bevakning av att skatteorganisation ges möjlighet att utveckla en gemensam linje i för rättstillämpningen vikti-

ga frågor. Vidare är det så att det för närvarande i regel saknas processer- farenhet på lokal nivå och även om det är önskvärt att den processuella kompetensen stärks på den nivån, skulle ett överförande av talerätten till den lokala skattemyndigheterna leda till en försvagning av kompetensen i processuellt hänseende. Man måste nämligen räkna med att det tar tid innan tillräcklig processerfarenhet över lag kan fås på det lokala planet.

• Sida 143
•  Original

Dessutom bör som några remissinstanser ock'sålunderstrukit den nuvaran- Prop. 1986/87: 47 de processkompetensen snarare vidmakthållas och förstärkas.

Enligt min mening bör sålunda den defensiva processverksamheten även i fortsättningen ligga på regional nivå där kunskaperna i processfrågor finns och för övrigt de mest komplicerade taxeringsärendena torde komma att handläggas också i framtiden. Länsskattemyndigheten bör emellertid när det är lämpligt kunna delegera uppgiften att såsom ombud föra det allmännas talan till tjänsteman hos den lokala skattemyndigheten. Genom en sådan ordning bör de samlade resurserna kunna utnyttjas bättre samti- digt som de lokala skattemyndigheterna kan få flera stimulerande uppgifter och efter hand en bredare kompetens. Förordnandet av lokala tjänstemän som ombud bör kunna avse visst mål eller viss typ av mål och vara beroende av svårighetsgraden och de kvalifikationer som finns inom den ifrågavarande myndigheten.

Att låta länsskattemyndigheterna ansvara för den defensiva process- verksamheten är som nämnts ägnat att tillgodose intresset av enhetlighet. För att ytterligare stärka enhetligheten bör RSV med hänsyn till verkets övergripande ansvar för beskattningsverksamheten ges rätt att överta om- budsfunktionen från länen. Ett övertagande bör kunna avse t. ex. mål som rör skattskyldiga inom olika län och innehåller någon gemensam fråga av central betydelse för prejudikatbildningen.

Den foensit-w rollen

Den föreslagna förskjutningen av tyngdpunkten i beskattningsförfarandet till skattemyndigheterna genom bl. a. det utvidgade omprövningsförfaran- det påverkar skatteförvaltningens offensiva processverksamhet i betydligt högre grad än den defensiva. Antalet ärenden som kommer att prövas av domstol på skattemyndigheternas initiativ torde komma att minska kraftigt och har av kommittén beräknats till något eller några tusen per år. Dessa torde främst avse fall där oenighet förelegat vid beslutsfattandet. t. ex. fall som avgjorts i skattenämnd och nämndens lekmannaledamöter gått emot myndighetens tjänstemän i någon betydelsefull rättslig fråga och andra fall där tveksamhet föreligger om rättsläget och behov finns av ett prejudice- rande avgörande. Det får anses stå klart att målen normalt kommer att vara väsentligt mer rättsligt betonade och avse mer svårbedömda frågor än för närvarande.

Med hänsyn både till tvisternas karaktär och till det förhållandevis låga antalet besvär som förväntas kan det med fog ifrågasättas om inte besvärs- rätten bör tillkomma endast RSV. Om endast RSV får anföra besvär till den skattskyldiges nackdel, skulle RSV:s specialkompetens kunna utnytt- jas bättre och säkra en god utveckling av prejudikatbildningen.

Ett avgörande argument mot att RSV blir ensamt besvärsberättigat är emellertid enligt min mening att en sådan ordning skulle strida mot decent- raliseringssträvandena inom såväl skatteförvaltningsområdet som samhäl- lct i stort. Den skulle också i någon mån leda till en försvagning av processkompetensen på länsnivå.

• Sida 144
•  Original

För egen del finnerjag därför att besvärsrätten så långt möjligt bör ligga hos länsskattemyndigheterna.

Besvärsrätten för länsskattemyndigheten kan av naturliga skäl omfatta bara beslut av underordnade myndigheter. dvs. de lokala skattemyndighe- ternai länet. Beslut av länsskattemyndigheten bör få överklagas av RSV.

Besvärsrätten för RSV torde inte bli särskilt omfattande i praktiken. Antalet taxeringsmål som kommer att väckas av skattemyndigheterna har av kommittén uppskattats till något eller några tusen. Den helt övervä- gande delen av dessa bör avse beslut som meddelats av de lokala skatte- myndigheterna och som det alltså inte faller på RSV att överklaga. Som en jämförelse bör nämnas att RSV:s enhet för alla allmänna ombud för närva- rande ansvarar för processföringen i mellankommunala skatterätten i un- gefär ] 500 taxeringsärenden per år. Mitt förslag angående mellankommu- nala skatterätten innebär såvitt gäller processföringen beträffande den ärendegruppen att den i princip skall föras över till regional nivå. Jag vill också nämna att nuvarande antal skattemål som initieras av allmänna ombudet i uppbörds- resp. mervärdeskattemål understiger 100 per år för hela landet.

En besvärsrätt för RSV medför att administrationen blir tyngre, efter- som RSV måste kopplas in när besvär aktualiseras men denna olägenhet väger enligt min mening lätt jämfört med alla de fördelar som den här föreslagna ordningen sammantaget innebär.

Den föreslagna befogenheten för RSV att i taxeringsmål föra talan i domstol till den skattskyldiges nackdel bör i och för sig föranleda ett ställningstagande till hur den närmare skall utövas där. Det finns emellertid skäl att låta frågan stå öppen en tid. Denna hänger nämligen nära samman med de redan befintliga processföringsuppgifterna på central nivå. där särskilda överväganden behövs på grund av att RSV fattar beslut som första instans i vissa ärenden. närmare bestämt vad gäller punktskatter. kupongskatt och sjömansskatt och i ärenden om förhandsbesked. En lös— ning kan vara att en fristående AO-funktion bibehålls i fråga om dessa ärenden medan processfunktionen i ärenden där de lokala skattemyndighe- terna eller länsskattemyndigheterna varit beslutande blir en ren myndig- hetsuppgift. Kommittén har också pekat på problemen. Dessa bör belysas i det fortsatta utredningsarbetet.

De här föreslagna förändringarna i processföringsverksamheten föranle- der en anpassning av organisationen av såväl RSV som länsskattemyn— digheterna. Frågorna får övervägas närmare i ett annat sammanhang. Därvid bör också beaktas att det inom RSV för närvarande görs en genom- gripande översyn av verkets organisation.

• Sida 145
•  Original

4.1. Taxeringsperiodens längd

Enligt nuvarande ordning skall taxeringsnämndens arbete beträffande visst års taxering vara avslutat före utgången av oktober månad under taxerings- året. Denna ordning infördes vid 1979 års taxering i samband med den s. k. RS-reformen som i den här delen innebar att taxeringsperioden förlängdes från den 30 juni. Vid införandet förutsattes att perioden efter en tid av intrimning av de nya rutinerna skulle utsträckas till den 30 november. Detta har alltså ännu inte skett.

I det nuvarande förfarandet har taxeringsperiodens längd en central roll även om den i mycket hög utsträckning avspeglar vad som måste följa av en rad andra förfaranderegler. Taxeringsperioden är nämligen beroende av vad som gäller i fråga om bl.a. deklarationstidpunkter, gransknings- och kontrollarbetet, omprövningar. uppbörd. utskrift av slutskattesedlar och besvärsordningen.

1 det framtida taxeringsförfarande somjag här föreslår blir behovet av en bestämd taxeringsperiod inte lika påtagligt. Skattenämnderna bör nämli- gen till skillnad från taxeringsnämnderna vara verksamma under hela året. Taxeringsarbetet i vid mening bör därför i och för sig kunna pågå kontinu- erligt året runt. Jag förordar vidare att omprövning bör kunna göras av beslutsmyndigheten av redan fattade taxeringsbeslut och att taxerings- processen knyts närmare omprövningen. Men även i detta kommande förfarande är det lämpligt med vissa fasta hållpunkter, i första hand för att ange när den skattskyldige senast skall få besked om sin taxering.

Det råder såvitt remissbehandlingen ger vid handen enighet om att den nuvarande sluttidpunkten för då skattsedel på slutlig skatt skall ha sänts till den skattskyldige — den l5 december under taxeringsåret — bör ligga fast. För egen del är jag av samma uppfattning. Med hänsyn härtill kan frågan om taxeringspreiodens längd begränsas till hur nära den l5 december som den bör sträcka sig.

Som antytts har riksdagen redan fattat beslut om att taxeringsperiodcn skall fortgå till den 30 november. Kommittén har nu föreslagit att ett genomförande sker i enlighet med beslutet. Realiseras detta bör som kommittén påpekar granskningsperioden kunna utnyttjas effektivare. Då bör mer tid kunna ägnas åt det svårgranskade deklarationsmaterialet och det för närvarande betungande arbetet med omprövningar av besvärliga deklarationer i slutet av perioden kunna fördelasjämnare. För att förläng- ningen skall få avsedd verkan mäste emellertid skattemyndigheterna för- bättra ledning och planering med avseende på kontroll- och granskningsru- tiner.

För de skattskyldiga torde en förlängning i sig vara utan någon större betydelse. De ökade möjligheterna till en jämnare arbetsrytm för skatte— myndigheterna bör emellertid också kunna ha positiva effekter för de skattskyldiga i form av t.ex. längre rådrum vid skriftväxling. För egen del vill jag framhålla att det bör undvikas att den skattskyldige på ett mycket

• Sida 146
•  Original

sent stadium under taxeringsperioden underrättas om att avvikelse har gjorts från hans deklaration eller att en avvikelse ifrågasatts. Det bör också bli lättare för skattemyndigheterna att arbeta med större marginaler i ett system där det finns större tidsmässigt utrymme för omprövning på skatte- myndighetens initiativ. Enligt min mening kan det därför vara lämpligt att en förlängning av taxeringsperioden förenas med en särskild regel om när den skattskyldige senast skall ha underrättats om taxeringen i det fall deklarationen inte följs. Med en sådan regel skulle den allra sista delen av taxeringsperioden kunna förbehållas omprövningar av den årliga taxering- en.

Att den senaste tidpunkten för då arbetet i taxeringsnämnderna skall vara avslutat fortfarande är utgången av oktober månad betingas av prak- tiska och administrativa orsaker. Förfarandet efter själva taxeringsarbetet bestårju också i ett antal moment som kräver tid att genomföra. Det gäller bl.a. framställningen av slutskattesedlar och förfarandet vid kvittning av överskjutande skatt. Vid remissbehandlingen har det från skatteförvalt— ningens sida uttalats att det bör vara möjligt att förlänga taxeringsperioden med en månad titan att tidpunkten för utsändande av skattsedlarna på slutlig skatt därför behöver senareläggas. Det framhålls emellertid att förutsättningen för detta är att den nuvarande arbetsbelastningen med skattsedelsutskriftcr i slutet av året kan minskas avsevärt. Detta beräknas kunna ske om de deklaranter som taxeras på grundval av en förenklad självdeklaration i enlighet med kommitténs förslag får sina slutskattesedlar redan under juni månad taxeringsåret. RSV har redovisat samma uppfatt- ning och dessutom pekat på att den föreslagna förlängningen torde kräva stora systemförändringar i ADB-stödet. Enligt RSV:s mening bör en för- längning av taxeringsperioden genomföras samtidigt med en tidigarelagd utsändning av skattsedlar på grundval av de förenklade självdeklarationer- na. En sådan reform bör. menar RSV. närmare övervägas i nära kontakt med verket.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening frågan om taxerings- periodens längd utredas ytterligare innan definitiv ställning tas. Jag utgår från att detta skall kunna göras i samband med ställningstagandet till kommitténs kommande betänkande om detaljutformningen av de här be- handlade förslagen.

4.2. Vissa förfarandefrågor

Beslutsordningen inom skattemyndigheten

Mina förslag om att beslut om taxering skall fattas av länsskattemyndighe- terna och de lokala skattemyndigheterna och att det i dessa inrättas skat- tenämnder väcker frågan om fördelningen av beslutskompetensen mellan tjänstemännen och skattenämnder-na.

Enligt min mening bör utgångspunkten vara att lekmännens medverkan genom skattenämnden avser ärenden där det finns ett berättigat krav på insyn och inflytande för förtroendevalda. Med detta sammanhänger att lekmän så långt möjligt bör medverka i avgöranden där det kan antas att de

• Sida 147
•  Original

enskilda har anledning att räkna med att lekmännens deltagande stärker myndigheternas objektivitet. För att lekmännens medverkan skall vara meningsfull i den masshantering som den årliga taxeringen innebär bör sålunda vissa bestämda förutsättningar gälla för när beslut bör fattas av skattenämnd.

Kommittén har förordat att de grundläggande taxeringsbesluten normalt skall fattas av tjänstemän i myndigheten. Grundbeslut som inrymmer svårare skälighets- eller bedömningsfrågor med kännbara ekonomiska konsekvenser för den skattskyldige skall dock fattas av myndigheten med skattenämnd. Beslut om taxeringsändring till den skattskyldiges nackdel och om eftertaxering skall enligt kommittén fattas av myndigheten med skattenämnd om det inte är fråga om rättelse av uppenbar felaktighet. Däremot anser kommittén att beslut om taxeringsändring till förmån. som innebär att den skattskyldiges yrkanden bifalls helt eller till väsentlig del. skall fattas av tjänsteman. [ annat fall eller om ärendet är komplicerat skall myndigheten i nämndsammansättning fatta beslut om taxeringsändring till den skattskyldiges fördel.

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot den av kommittén förordade ärendefördelningen. Domstolsverket har dock ifrå- gasatt om inte en vidgad nämndmedverkan i grundbesluten bör eftersträ- vas. Enligt verket bör grundprincipen vara att skattenämnden fattar beslut så snart det står klart att deklarationsgranskaren och den enskilde har olika uppfattningar om taxeringen eller ärendet innefattar skälighets- eller be- dömningsfrågor. Därvid anser verket att nämnden i fråga om uppenbara fall bör kunna delegera beslutanderätten till dess ordförande.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs och nästan alla remissinstansers uppfattning om fördelningen av beslutskompetensen. Denna fördelning bygger på att lekmännens medverkan bör koncentreras till ärenden där ett lekmannainflytande är av väsentlig betydelse.

Jag har emellertid samtidigt förståelse för domstolsverkets synpunkt att lekmän bör delta i fler grundläggande beslut än vad kommittén förordar. Detta innebär dock inte att jag generellt vill förorda andra principer för fördelningen av beslutsfunktionerna. Däremot vill jag redan nu framhålla att beslut om skönstaxering enligt min mening i regel bör fattas av myndig- heten med skattenämnd. Vid sådana beslut är det enligt min mening särskilt angeläget att det skapas garantier för att avgörandena framstår som rimliga.

De grundläggande besluten om skattetillägg bör. liksom för närvarande. fattas av den enskilde tjänstemannen. Beslutsordningen för skattetillägg och taxering bör emellertid samordnas. Om beslut i taxeringsfrågan fattas av nämnden bör denna sålunda samtidigt pröva frågan om eventuellt skattetillägg. Frågorna om skattetillägg bör i övrigt behandlas på samma sätt som ärendena om taxering. En motsvarande ordning bör kunna gälla i fråga om pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

Även om jag här angett hur beslutsfunktionerna i stort bör kunna förde- las torde framgå att en detaljreglering knappast kan förekomma. Vissa riktlinjer för fördelningen bör kunna ges av RSV. I ett senare sammanhang bör man närmare lägga fast vad sådana riktlinjer skall grundas på liksom överväga i vad mån grunddragen bör anges i författning.

Prop. 1986/87: 47

• Sida 148
•  Original

När det gäller frågan om vilken myndighet som skall vara beslutsbehörig är det som jag tidigare antytt mest ändamålsenligt att beslut fattas av den myndighet som i övrigt handlagt taxeringsärendet. Av avgörande betydel- se är alltså efter vilka grunder deklarationsmaterialet skall fördelas på regional och lokal nivå. Denna fråga återkommer jag till i kommande avsnitt. där jag förordar att man i stort sett håller fast vid de nuvarande fördelningsprinciperna som innebär att deklarationer från företrädesvis juridiska personer granskas regionalt medan övriga deklarationer granskas lokalt. Oavsett hur deklarationsmaterialet fördelas uppkommer ibland be- hov av att samordning sker mellan skattemyndigheter som har att besluta om taxeringar där det finns ett inbördes samband. Enligt gällande regler skall samråd ske mellan berörda taxeringsnämnder (22 å taxeringsförord- ningen). Ett sådant samråd bör i flertalet fall medföra att enhetliga bedöm- ningar kommer till stånd. Det kan emellertid förekomma att de två myndig- heterna är av olika uppfattningar och för sådana fall bör man enligt min mening söka lösningar som leder till att en för flera skattskyldiga gemen- sam tvistefråga avgörs på ett enhetligt sätt.

En möjlighet att åstadkomma detta är att ge länsskattemyndigheten befogenhet att ta över beslutsfattandet från de lokala skattemyndigheter- na. En sådan övertagandemöjlighet kan vara motiverad över huvud taget när det hos de lokala skattemyndigheterna kommer upp frågor där det finns risk för en olikformig behandling. Mot bakgrund av länsskattemyn- dighetens ansvars- och ledningsfunktion och den därmed sammanhängan- de besvärsrätten framstår det enligt min mening också som följdriktigt att den regionala myndigheten i särskilda fall får ta över enskilda ärenden från de underordnade myndigheterna. En motsvarande frågeställning gör sig gällande i samband med omprövning. Härtill kommer att omprövning av beslut många gånger torde komma att aktualiseras efter revisioner — utförda av tjänstemän hos länsskattemyndigheten — som föranleder änd- ringsförslag beträffande flera skattskyldiga. Handläggsordningen skulle då kunna förenklas genom att länsskattemyndigheten får meddela ompröv- ningsbeslut även i det fall där grundbeslutet fattats av en lokal skattemyn- dighet.

Det bör ankomma på kommittén att närmare undersöka dessa möjlighe- ter. Det gäller då att bl.a. dra upp en gräns för länsskattemyndighetens befogenheter så att inte en sorts överprövningsrätt skapas. När det gäller omprövning bör vidare framhållas att en sådan normalt torde få handläggas av den myndighet som fattat grundbeslutet.

Grans/(ningsförfarandet

Det nya förfarandet förutsätter i princip att all granskning av deklarationer sköts av tjänstemän som ett tjänsteåliggande och således att den nuvaran- de fritidsgranskningen helt upphör. Ett principbeslut om en övergång till tjänstemannagranskning fattades av riksdagen redan år 1975 men har av olika skäl ännu inte kunnat realiseras. RSV har emellertid nyligen med anledning av reformen om den förenklade självdeklarationen beräknat att antalet fritidsgranskade deklarationer kan minska från ca 3,2 miljoner vid

• Sida 149
•  Original

1984 års taxering till ca 0,5 miljoner vid 1987 års taxering. Mot den bakgrunden bör det vara möjligt att inom den närmaste tiden helt avveckla fritidsgranskningen.

De föreslagna ändringarna av förfarandet ökar möjligheterna att samord- na granskningen och kontrollen och i många fall kan beslut fattas i stort sett samtidigt avseende olika skatteslag och inom samma myndighetssfär. Företagskontrollen kan sålunda bedrivas i mer integrerade former.

Även om den här föreslagna ordningen inte kommer att minska behovet av klara direktiv för beskattningsverksamheten från centralt och regionalt håll kommer den att i hög grad påverka arbetsformerna och arbetsuppgif- tcrna för många tjänstemän. Detta följer redan av att de tjänstemän som granskar deklarationerna normalt också skall få fatta taxeringsbesluten och i förekommande fall även beslut om t.ex. skattetillägg.

Av än större betydelse är att den förväntade kraftiga minskningen av antalet besvär bör leda till ändrade arbetsuppgifter för en stor del av de tjänstemän som nu har hand om det allmännas processföring. Många av dessa böri stället kunna användas i det löpande arbetet. Det är enligt min mening också angeläget att dessa kvalificerade tjänstemän vid behov kopp- las in på ett tidigt stadium av beskattningsförfarandet för att säkerställa en hög kvalitet i besluten. Detta gäller särskilt i fråga om eftertaxering där ett samarbete med processerfarna tjänstemän många gånger kan behövas. Den nya ordningen innebär ju att skattemyndigheten har hand om både utredningsarbetet och beslutsfattandet. Även när det gäller andra ärende- typer är det önskvärt att ett så smidigt samarbete som möjligt kan komma till stånd såväl mellan tjänstemännen inom en myndighet som mellan olika myndigheter och då givetvis i första hand mellan länsskattemyndigheter och de underordnade lokala skattemyndigheterna.

Vad närmare gäller deklarationsgranskningen har jag antytt att det nya förfarandet knappast föranleder några genomgripande ändringar. Den änd- rade beslutsordningen förutsätter inte heller någon förändring av nuvaran- de granskningsorganisation och fördelning av deklarationsmaterialet på regional och lokal nivå. Som jag nyligen berört kan emellertid nya syn- punkter läggas på frågan om fördelningen av deklarationsmaterialet. Den föreslagna beslutsordningen innebär nämligen att en myndighets besluts- behörighct kopplas till det deklarationsmaterial som granskas inom myn- digheten. eftersom ett taxeringsbeslut skall fattas av den tjänsteman som handlagt ifrågavarande deklaration eller av skattenämnden efter föredrag- ning av tjänstemannen. Frågan gäller sålunda inte bara hur granskningsre- surserna skall disponeras utan också var beslutsbehörigheten skall ligga och hur denna skall dimensioneras. Kommitténs olika förslag rörande taxeringsförfarandet bygger på att de nuvarande principerna för fördelning mellan regional och lokal nivå behålls. Dessa principer angavs — med riksdagens godkännande — av föredraganden i prop. 1976/77: 100 bil. 18 och innebär att deklarationer från juridiska personer. delägare i fåmansbo— lag och deras familjer samt högst 75000 andra svårkontrollerade deklara- tioner skulle granskas regionalt. Jag finner inte för egen del anledning att nu förorda någon annan fördelningsgrund. Det kan emellertid finnas skäl att i ett senare sammanhang ta upp frågan och undersöka möjligheterna till

14.9

• Sida 150
•  Original

en utlokalisering av arbetsuppgifter till de lokala skattemyndigheterna. Till grund för en sådan undersökning kan då ligga det arbete som just i denna fråga utförts av deklarationskontrollutrcdningen (B l982: 06) och resultatet av den försöksverksamhet med decentraliserad dcklarationsgranskning som under åren 1983—1986 bedrivits inom Uppsala län.

Mot bakgrund av den stora betydelse frågan om fördelningen av deklara- tionsmatcrialet har kan det enligt min mening vara lämpligt att i författ— ningsform ange grunderna för fördelningen. Detta förefaller böra ske oav- sett vilken författningsteknisk lösning i övrigt som väljs beträffande mitt förslag om en ny beslutsordning. eftersom beslutsbehörigheten bör vara knuten till vad som skall gälla i fråga om den övriga handläggningen av deklarationsmaterialet. Enligt min mening är det mycket som talar för att de fördelningsgrunder som för närvarande tillämpas i enlighet med riksda- gens tidigare nämnda godkännande redan nu — i samband med inrättandet av länsskattemyndigheter — bör läggas fast genom författningsförcskrifter. Regleringen bör ske i taxeringsförordningen.

De nuvarande granskningsrutinerna torde inte särskilt komma att berö- ras av det nya förfarandet. Dessa kommer å andra sidan att väsentligt påverkas av reformen om den förenklade självdeklarationen. Redan vid nästa års taxering kommer sålunda en omdisponering att göras så att de förenklade deklarationerna. som kan komma att uppgå till ca fyra miljoner. är i princip färdiggränskade under våren. De allmänna självdeklarationer- na, från t. ex. näringsidkare men i många fall också löntagare med tämligen okomplicerade inkomstförhållanden. berörs inte i någon större utsträck- ning av den reformen. Målsättningen bör emellertid vara att de resurser som frigörs genom den förenklade deklarationen används bl.a. för en fördjupad granskning av företagen.

Jag vill här också nämna att den framtida granskningen av företagens deklarationer kan komma att påverkas av resultatet av RSV:s utredning om standardiserade räkenskapsutdrag. RSV har sålunda fått regeringens uppdrag att utforma ett nytt kontrollsystem baserat på de princier om ett enhetligt uppgiftslämnande vid taxeringen i form av standardiserade rä— kenskapsutdrag. som föreslogs av kommissionen mot ekonomisk brottslig- het i betänkandet (SOU 1983175—76) Företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål.

Besluts- och mtderrältelseformer

Kommittén har i sitt betänkande lämnat en redogörelse för hur besluts- och underrättelseformerna enligt dess mening bör se ut. Som mönster för utformningen har tjänat det förfarande som i dag tillämpas för underrät- telser om taxeringsnämndens beslut.

I huvudsak innebär kommitténs förslag följande.

Ett grundbeslut som innebär att deklarationen godtas i oförändrat skick bör liksom i dag inte meddelas på annat sätt än att taxerade belopp m.m. anges på slutskattesedeln. Möjligheten att som i dag underlåta särskild underrättelse då meddeladen om ändring i stället lämnas på skattesedeln bör kvarstå. Ett omprövningsbeslut under taxeringsperioden bör föranleda

• Sida 151
•  Original

en särskild underrättelse. Beslut om skattetillägg bör i enlighet med den nuvarande ordningen meddelas den skattskyldige i rekommenderat brev. Kravet på rekommenderade försändelser kan däremot släppas för beslut om förseningsavgift. Vad gäller beslut efter taxeringsperioden. oavsett om det är fråga om taxeringsändring på myndigheten eller den skattskyldiges initiativ. bör en underrättelse om beslutet kunna sändas i lösbrev. Endast vid omprövningsperiodens slut kan obligatorisk delgivning bli aktuell för att säkerställa att den skattskyldige får en besvärsfrist om minst två måna- der.

Kommitténs förslag i den här delen har i allmänhet lämnats utan kom- mentarer från remissinstansernas sida. Några skattemyndigheter har in- vänt mot att en underrättelse om beslut om skattetillägg skall sändas i rekommenderat brev. De åberopar att underrättelse genom lösbrev skulle underlätta hanteringen. eftersom samtliga underrättelser — taxering. pen- sionsgrundande inkomst. skattetillägg och förseningsavgift — då kan sän- das gemensamt.

För egen del är jag för närvarande inte beredd att ta ställning i de här frågorna. Jag vill dock redan här nämna att jag i likhet med en del skatte- myndigheter ifrågasätter om underrättelser om beslut om skattetillägg skall sändas i rekommenderade försändelser.

4.3. Uppbördsfrågor

Genom införandet av den förenklade självdeklarationen öppnas möjlighe- ter att tidigarelägga slutskattedebiteringen. Det förenklade deklarations- systemet innebär nämligen att taxeringarna för flertalet löntagare och pensionärer måste ha bestämts före utgången av juni under taxeringsåret.

Kommittén har tagit fasta på detta och bl.a. föreslagit att skattskyldiga som taxeras på grundval av en förenklad självdeklaration skall få slutskat- tesedeln ijuni under taxeringsåret. För övriga skall utsändningen liksom för närvarande ske i december. Förslaget aktualiserar ändringar på flera andra områden inom det nuvarande uppbördsförfarandet. Kommittén fö- reslår sålunda att överskjutande skatt utbetalas ijuni och räntan på denna anpassas till detta. att senaste tidpunkt för fyllnadsinbetalning av prelimi- när skatt tidigareläggs från den 30 april till den IO april taxeringsåret och att rätt till förtida återbetalning av skatt inte skall föreligga för dem som får slutskattesedeln ijuni.

De remissinstanser som inte är knutna till skatteförvaltningen har utom på en punkt tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Det framhålls bl.a att en tidigare slutskattedebitering innebär en ökad service samt underlättar den ekonomiska planeringen för breda grupper skattskyl- diga. Erinringarna avser delförslaget om att fyllnadsinbetalning av skatt skall göras senast den 10 april taxeringsåret. En sådan ändring skulle. påpekar man, i hög grad försvåra för många företagare att bl.a. hinna utföra beräkningarna av hur stor fyllnadsinbetalning som skall göras. Det ifrågasätts vidare om det kan vara nödvändigt att ändra inbetalningstid- punkten för samtliga skattskyldiga enbart därför att ändringen är moti- verad för dem som omfattas av det förenklade deklarationssystemet.

[51

• Sida 152
•  Original

Bland de remissinstanser som representerar skatteförvaltningen är me- ningarna delade även om de allmänt anser det önskvärt — som ett led i servicen gentemot de skattskyldiga — med en tidigare utsändning av slut- skattesedlarna. Många betonar att förslaget förutsätter bl.a. att avstäm- ningen av kontrolluppgifter i hög grad påskyndas och förbättras vilket kräver resursförstärkningar. Andra synpunkter är att den föreslagna ord- ningen är ägnad att skapa merarbete för skatteförvaltningen samt förvir- ring och irritation hos allmänheten genom dels uppdelningen av de skatt- skyldiga i två kategorier. dels den bristande likformighetcn i hanteringen av överskjutande och kvarstående skatt. Vad gäller fyllnadsinbetalningar ifrågasätts från ett par håll om inte den nu gällande sista tidpunkten, den 30 april. skulle kunna behållas.

Även för egen del anserjag det i och för sig önskvärt att de skattskyldiga får besked om taxering och debitering och i förekommande fall skatt återbetalad så snabbt som möjligt. En tidigare utsändning av slutskattesed- larna och återbetalning av överskjutande skatt förutsätter emellertid som kommittén också påpekar en rad ändringar i uppbördsförfarandet och att det blir tekniskt och praktiskt möjligt att företa dessa ändringar. Det råder en osäkerhet om när ändringarna kan genomföras. Som jag tidigare har nämnt är vidare den här frågan nära kopplad till den om taxeringsperiodens längd. Härtill kommer att den föreslagna framflyttningcn av sluttidpunkten för fyllnadsinbetalningar. som enligt kommittén är en nödvändig förutsätt- ning för att skattsedlarna skall kunna sändas ut tidigare, mött stark kritik vid remissbehandlingcn.

På grund av det anförda anser jag att erfarenheterna från något års hantering av de förenklade självdeklarationerna bör avvaktas, innan man bestämmer sig om en eventuell tidigareläggning av utskriften av slutskatte- sedlarna. I samband därmed bör särskilt övervägas om fyllnadsinbetal- ningar måste göras så tidigt som senast den 10 april.

4.4. Besvär till länsrätt

Besvär av den skattskyldige

Kommittén har föreslagit att endast omprövade beslut och beslut fattade av skattemyndigheten i nämndsammansättning skall kunna överklagas. En annan förutsättning för besvärsrätt bör enligt kommittén vara att beslutet gått emot den skattskyldige.

Kommitténs förslag innebär vidare att besvär över skattemyndighetens beslut får föras av den skattskyldige intill utgången av femte året efter taxeringsåret. För de beslut som fattats av skattemyndigheten mot slutet av eller efter omprövningsperioden skall en besvärstid på två månader löpa från delgivningen av beslutet.

De flesta remissinstanser som har berört dessa delfrågor har inte haft någonting att erinra mot kommitténs förslag. Beträffande utformningen av den obligatoriska omprövningen har dock. vilket jag närmare kommer att beröra i avsnitt 4.5. många riktat kritik.

För egen del görjag följande bedömning. 1 avsnitt 3.3 om omprövnings-

• Sida 153
•  Original

förfarandet harjag framhållit att de nuvarandetbesvärsreglerna är svåra för den enskilde att överblicka. Den skattskyldiges ordinarie besvärstid går ut den siste februari året efter taxeringsåret. Besvär som kommit in efter nämnda tidpunkt skall trots det prövas om besvären kommit in före ut- gången av juni månad samma år och taxeringsintendenten tillstyrker be- svären i sak. För extraordinära besvär gäller tre olika besvärstider: året efter taxeringsåret. ett år efter det att den skattskyldige fått skattsedel på slutlig skatt och fem år efter taxeringsåret. Därutöver tillkommer ett antal speciella ansöknings- och besvärsfrister. t. ex. beträffande avdrag för ned- satt skatteförmåga oeh beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

Det av mig föreslagna omprövningsförfarandet möjliggör kraftiga för- enklingar av besvärsreglerna. Den nuvarande mångfalden av besvärsregler kan således ersättas med ett par enkla bestämmelser. Huvudregeln bör vara att den skattskyldige skall få överklaga skattemyndighetens beslut. under förutsättning att det gått honom emot. intill utgången av femte året efter taxeringsåret. För beslut som fattas strax före eller efter ompröv- ningsperiodens utgång bör en särskild. relativt kort besvärstid löpa från delgivningen av beslutet.

I enlighet med principen att endast tvistiga mål skall bli föremål för domstolsprövning bör en förutsättning för rätt till besvär vara att skatte— myndighetens beslut har gått emot den klagande. Vill den skattskyldige t. ex. ha ändring i en taxering som beslutats i enlighet med vad han yrkat i sin deklaration hör han vara hänvisad till att begära omprövning hos skattemyndigheten.

Omprövningsförfarandet och besvärsrätten har nära samband med var- andra. Besvärstiden bör därför sammanfalla med omprövningsperiodens längd. Om man bestämmer en kortare besvärstid. knuten till exempelvis delgivningen av skattemyndighetens beslut. skulle den skattskyldige om han försuttit besvärstiden men omprövningsperioden ännu inte gått ut nämligen kunna begära omprövning av beslutet och sedan överklaga det nya beslutet. En femårig besvärstid konsumerar dessutom de många olika besvärstider som nu finns. Reglerna blir därigenom lättare att förstå för den enskilde och de blir också enklare att tillämpa för myndigheterna.

Besvär av det allmänna

Genom mitt förslag om att skattemyndigheterna skall fatta beslut om taxering i första instans får dessa ansvaret för taxeringsverksamheten. Genom förslaget om ett utvidgat omprövningsförfarande blir det närmast fråga om ett samlat och odelat ansvar. Förslagen innebär ju bl.a. att skattemyndigheten Själv kan initiera och besluta om en taxeringsändring. Mina förslag bör vidare leda till en högre kvalitet i taxeringsbesluten. Den beslutade organisationsförändn'ngen av skatteförvaltningen med bl.a. klarare ledningsfunktion bör också verka kvalitetshöjande på taxeringen. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det bör finnas möjligheter för det allmänna att vända sig till domstol för att få en taxering höjd. Det finns emellertid ett klart behov av att i principiellt viktiga ärenden få till

• Sida 154
•  Original

stånd prejudicerande avgöranden. Dessutom finns det behov av över- prövning för attjämna ut skillnaderi lagtillämpningen mellan olika myndig- heter liksom i vissa fall där ett beslut från det allmännas synpunkt bedöms vara felaktigt. För dessa situationer bör det enligt min mening finnas möjlighet för det allmänna att överklaga den enskilda skattemyndighetens beslut till domstol. Ett sådant finnerjag bättre än ett överprt'ivningsförfa- 'rande inom skatteadministrationen som i och för sig annars utgör en möjlighet. En besvärsrätt för det allmänna bör alltså finnas.

Frågan om i vilken mån besvärsvägen skall användas för att riktiga beskattningsresultat skall uppnås hänger samman med frågan om hur det allmännas processföring skall vara organiserad. I den sistnämnda frågan har jag föreslagit (se avsnitt 3.4) att det allmänna i taxeringsmål skall företrädas av närmast högre myndighet, dvs. länsskattemyndighet vad gäller beslut av lokal skattemyndighet och RSV i fråga om beslut av länsskattemyndighet. Med hänsyn till detta och till att verket också skall ge allmänna direktiv rörande processverksamheten kan man enligt min mening utgå från att besvärsrätten används bara när det verkligen är påkallat. Jag är därför tveksam till att införa några särskilda begränsningar i denna med avseende på tvistefrågans art. t. ex. så att överklagande bara får avse ärenden av prejudikatintresse e.d.

Besvärsrätten skulle i och för sig kunna begränsas så att den förutsätter att skattemyndigheten först meddelat ett beslut i sakfrågan. dvs. samma begränsning somjag nyss föreslog i fråga om överklaganden från de enskil- das sida. För det allmänna finnerjag emellertid inte någon sådan inskränk- ning motiverad. Möjligheten att i administrativ ordning besluta om ändring bör nämligen ändå komma att utnyttjas så att länsrätterna inte belastas med några otvistiga ärenden. Jag förordar därför en ordning som — i överensstämmelse med gällande rätt — innebär att det allmänna i domstol får framställa yrkande angående taxeringsåtgärd som beskattningsmyn- digheten vidtagit eller bort vidta. En sådan ordning har också. som jag tidigare berört. den fördelen att man i vissa fall. t. ex. i eftertaxeringsären- den, kan förkorta den sammanlagda handläggningstiden genom att begära domstolsprövning utan att avvakta att skattemyndigheten fattar ett be- skattningsbeslut.

Besvärsrätten för det allmänna bör sålunda i likhet med vad jag tidigare anfört om motsvarande rätt för de enskilda kunna anslutas till ompröv- ningsförfarandet och därvid motsvara beslutsmyndighetens möjligheter att företa ändringar.

Kommittén har i den här delen redovisat en uppfattning som i allt väsentligt stämmer överens med den som jag nu fört fram. Kommittén har därvid föreslagit följande.

Till den skattskyldiges förmån skall det allmänna få anföra besvär inom fem år efter taxeringsåret.

Besvär till den skattskyldiges nackdel skall få anföras inom ett är efter taxeringsårets utgång. Den begränsningen bör dock gälla att överklagandet bör avse ett visst minsta belopp. I övrigt skall inga särskilda krav ställas upp. Besvär skall sålunda få avse även grundbeslut om taxering. För att

• Sida 155
•  Original

besvärsrätten skall kunna utnyttjas i fråga om sent meddelade beslut skall det allmänna garanteras en viss minsta besvärstid.

Efter utgången av den nämnda ettårsfristen skall, enligt kommittén. det allmänna få yrka ändring inom fem år från utgången av taxeringsåret, om särskilda förutsättningar är uppfyllda. Detta skall gälla i fråga om de nuvarande kriterierna för eftertaxering enligt ]l4 & TL eller för besvär i särskild ordning antingen enligt 10] å ] mom. TLjämfört med 100 5 första stycket 5 samma lag på grund av att kontrolluppgift saknats eller varit felaktig eller enligt 10] ä 3 mom. TL på grund av att den skattskyldige underlåtit att göra anmälan om nedsättning av utländsk skatt. Inte heller vad gäller denna besvärsrätt skall krävas att skattemyndigheten först be- slutat i taxeringsfrågan. Har ett beslut väl fattats skall besvärstiden knytas till tidpunkten för beslutets meddelande och vara två månader.

För egen del gör jag för närvarande den bedömningen att besvärsreg- lerna bör kunna utformas i stort på det sätt som kommittén föreslagit. Som jag tidigare berört anser jag emellertid att man inte nu bör ta ställning till den närmare utformningen av reglerna för det allmännas besvärsrätt.

4.5. Omprövning i samband med överklaganden

Den nuvarande omprövningen är frivillig. Den skattskyldige kan välja mellan att vända sig till taxeringsnämnd för att få beslutet omprövat och att besvära sig till länsrätten. Kommitténs förslag innebär att omprövning av grundbeslut skall vara obligatorisk på så sätt att endast omprövade beslut skall kunna överklagas till länsrätten. Ett undantag är dock beslut fattade av myndigheten i nämndsammansättning.

Om en skattskyldig överklagar ett beslut som inte tidigare varit föremål för omprövning av skattemyndigheten skall överklagandet enligt kommit- téns förslag således avvisas. Den skattskyldige blir hänvisad till att först begära omprövning hos skattemyndigheten. Även om skattemyndigheten därvid helt eller delvis avslår yrkandena överlämnas ärendet inte till läns- rätten. utan omprövningsbeslutct måste överklagas särskilt.

Kommitténs förslag i denna del har föranlett en relativt omfattande kritik från remissinstanserna. Bl. a. har hävdats att omprövningen i många fall enbart skulle leda till en onödig omgång skriftväxling som fördröjer processen och som för den skattskyldige framstår som byråkratisk och negativ. Det har vidare gjorts gällande att den av kommittén föreslagna omprövningen i praktiken leder till att en ny femte instans inrättas. Försla- get att undanta nämndbesluten från omprövning har också kritiserats. Bl.a. har påpekats att den skattskyldige kan komma med nya uppgifter som påverkar bedömningen av ärendet även i samband med överklagande av nämndbeslut.

Obligatorisk omprövning förekommer redan nu på områdena för den indirekta beskattningen och socialförsäkringen. [ det av riksdagen nyligen antagna förslaget till ny förvaltningslag (prop. l985/86: 80, KU 21) införs en skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att i vissa fall företa en ompröv- ning av beslut. Ett beslut som på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning är uppenbart oriktigt. skall ändras av den myndig-

• Sida 156
•  Original

het som har meddelat beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan nackdel för någon enskild part. Denna skyldighet skall gälla även om beslutet överklagats till högre instans.

För någon form av obligatorisk omprövning talar enligt min mening flera tungt vägande skäl.

En av de bärande tankarna bakom en reformering av skatteprocessen bör som jag tidigare framhållit vara att otvistiga ärenden inte skall prövas av domstol. Genom en obligatorisk omprövning skapas en spärr mot att ärenden där någon tvist inte föreligger förs upp till domstolsprövning. En obligatorisk omprövning ger vidare skattemyndigheten möjlighet att snabbt rätta uppenbara felaktigheter samt även att ta ställning till eventuel- la nya uppgifter eller ny argumentering från den skattskyldige som kan ge anledning till ändrad bedömning av ärendet.

Kommitténs förslag innebär som nyss nämnts att omprövningen görs obligatorisk på så sätt att endast omprövade beslut fär överklagas till domstol. Själv ställerjag mig tveksam till denna lösning. Enligt min mening förefaller det lämpligare att efter mönster från den nya förvaltningslagen en omprövning sker i samband med att ett beslut överklagas till domstol. Skattemyndigheten bör således i samband med att den tar emot ett över- klagande vara skyldiga att granska det överklagade beslutet, även om det redan tidigare varit föremål för omprövning, och ändra beslutet om det på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning framstår som oriktigt.

] de fall där den skattskyldiges yrkanden vid omprövningen avslås helt eller delvis skall enligt kommitténs förslag ärendet inte överlämnas till länsrätten utan den skattskyldige bli tvungen att på nytt anföra besvär till länsrätten. Som skäl för förslaget anför kommittén att många skattskyldiga säkert låter sig nöja med att deras yrkanden bifallits till någon del och att den skattskyldige också kan vara nöjd med avslagsbeslutet om det är så formulerat att han förstår en tidigare för honom oklar beskattningsfråga. I sådana situationer har den skattskyldige enligt kommittén inget intresse av en domstolsprövning.

Inte heller i denna fråga delar jag kommitténs bedömning. Såsom flera remissinstanser framhållit finns det risk för att skatteprocessen fördröjs om de skattskyldiga efter omprövningen på nytt måste anföra besvär hos länsrätten. Denna cxtra omgång torde dessutom för många skattskyldiga framstå som onödig byråkrati. Dessa nackdelar är enligt min mening så stora att de inte uppvägs av de fördelar som kommitténs förslag innebär. Om klagandens yrkanden inte helt kan bifallas bör målet således lämnas över till länsrätt sedan aktkompletteringen avslutats.

Kommittén har vidare föreslagit att den obligatoriska omprövningen inte skall gälla för beslut fattade av skattemyndigheten i nämndsammansätt- ning. Enligt min mening finns det emellertid med den utformning av förfa- randet vid omprövning i samband med överklaganden som jag nyss föror- dat ingen anledning att undanta nämndbesluten härifrån. Även i dessa beslut kan det givetvis förekomma felaktigheter av mer uppenbart slag som behöver rättas. Vidare kan även i nämndärenden nya fakta från klagandens sida föranleda myndigheten att ändra sitt tidigare beslut. Jag ser det dess-

• Sida 157
•  Original

utom som en fördel om enhetliga regler gäller för samtliga beslut av skattemyndigheten. oavsett på vilken nivå inom myndigheten de fattas.

4.6. Sak- eller beloppsprocess

Enligt kommitténs förslag skall skatteprocessen i domstol utformas som en sakproccss.

En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker kommitténs förslag. Några är dock kritiska och anser att den nuvarande processformen bör bibehållas.

För egen del gör jag följande bedömning. Den svenska skatteprocessen har sedan lång tid i huvudsak haft karaktären av en s.k. beloppsprocess. Processens ram bestäms genom de inom besvärstiden framsitällda belopps- mässiga yrkandena. Det är vidare tillåtet att under processens gång i stor utsträckning anföra nya grunder till stöd för de yrkade beloppen samt att göra kvittningsinvändningar. Processens föremål är således det belopp som yrkats och inte de olika inkomst- och avdragsfrågorna.

Som exempel kan nämnas att en skattskyldig som i besvär till länsrätten ursprungligen yrkat att han skall få ett av taxeringsnämnden vägrat avdrag för resor i tjänsten på 5000 kr. senare kan ändra grunden för sitt yrkande till att avse avdrag för räntekostnader med samma belopp. Den skattskyl- dige kan däremot inte efter besvärstidens utgång ändra sin talan till att avse avdrag med ett högre belopp än 5000 kr. Klaganden kan anföra nya grunder för sitt beloppsmässigt bestämda yrkande även i en överinstans. Vissa begränsningar gäller dock i detta hänseende beträffande prövningen i regeringsrätten (37 å FPL).

Mot klagandens rätt att åberopa nya grunder till stöd för sin talan svarar motpartens möjlighet att även efter besvärstidens utgång framställa kvitt- ningsinvändningar, dvs. att anföra motfakta som hänför sig till andra grunder än de klaganden åberopat. I det nyss nämnda exemplet kan taxe- ringsintendenten således förklara att han godtar det yrkade avdraget för resor i tjänsten men yrka att taxeringarna ändå inte skall sättas ned på grund av att den skattskyldige fått göra avdrag för räntekostnader med ett 5 000 kr. för högt belopp.

Beloppsprocessen får även till konsekvens att man inte kan tala om en slutligt avgjord "sak” (resjudicata) i vedertagen bemärkelse. Den sak som prövas är nämligen de beloppsmässiga taxeringarna och inte de ställnings- taganden i olika avdragsfrågor m. ni. som ligger till grund för taxeringarna. Taxeringarna kan däremot vinna laga kraft.

Skatteprocessen rör emellertid inte alltid taxerade och beskattningsbara inkomster. Processen kan t.ex. gälla den debiterade skatten. frågan om viss inkomst utgör A- eller B-inkomst, åsättande av taxeringskod m.m. Kommittén har framhållit att utvecklingen inom skattelagstiftningen har medfört att det i skatteprocessen efter hand har kommit in företeelser som inte kan hänföras till en process avseende taxerade och beskattningsbara inkomster. Som exempel nämns att reglerna om A- och B-inkomst och skattereduktion inneburit problem genom att den praxis som utvecklats för beloppsprocessen inte direkt kunnat överföras på de nya företeelserna.

• Sida 158
•  Original

Genom att gränsen mellan taxering och debitering inte har kunnat hållas så klar som tidigare har skatteprocessen kommit att röra två olika belopps- mässiga storheter. taxerade/beskattningsbara inkomster och debiterade belopp. Enligt kommittén har detta medfört osäkerhet om vilket belopp processramen utgörs av och i vad mån beloppsprocessens regler om t. ex. kvittning är tillämpliga.

Förutom de fall där yrkandena rör skattebelopp och inte taxerade belopp står även ett flertal andra fall utanför beloppsprocessen, även i den ordina- rie skatteprocessen. t. ex. mål som rör storleken på avskrivningsunderlag utan att detta påverkar taxeringen och mål om skattetillägg.

Beträffande den extraordinära processen gäller att såväl den skattskyldi- ge som taxeringsintendenten är bundna vid den åberopade grunden vid besvär enligt 99 och 100 55 TL. 'I'axeringsintendenten kan således inte sedan besvärstiden gått ut framställa kvittningsyrkanden på annan grund än den som den skattskyldige åberopat. Däremot torde den skattskyldige ha möjlighet att framställa kvittningsinvändningar när taxeringsintenden- ten anfört extraordinära besvär. För eftertaxeringsprocessen gäller att taxeringsintendenten inte kan byta grund för eftertaxeringsyrkandet om tiden för eftertaxering gått ut. Den skattskyldige har emellertid rätt att i eftertaxeringsprocessen få kvittningsinvändningar prövade i samma ut- sträckning som i den ordinära processen.

Till de företeelser i beloppsprocessen som främst har kritiserats hör klagandens möjlighet att byta grund för sin talan och taxeringsintendentens rätt att efter besvärstidens utgång göra kvittningsinvändningar. Den först- nämnda har kritiserats på grund av att den strider mot instansordningsprin- cipen och den sistnämnda på grund av att den kan ses som en sorts latent besvärsrätt som bara utnyttjas i de fall den skattskyldige försöker ta till vara sin rätt.

Kännetecknande för en sakprocess är i korthet att processföremålet utgörs av en enskild sakfråga. Ramen för processen bestäms av de yrkan- den och grunder som klaganden angett inom besvärstiden och klaganden har inte möjlighet att fritt byta grund. Han får dock åberopa nya omstän- digheter under förutsättning att inte saken ändras därigenom och han kan framställa ett nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare. I en sakproeess kan motparten vidare i princip inte framställa kvittningsinvändningar efter den för honom gällande besvärsti- dens utgång och en sakfråga som avgjorts genom lagakraftvunnet beslut utgör res judicata.

Som framgått av min här lämnade redogörelse är den nuvarande skatte- processen inte någon renodlad beloppsprocess. Från flera håll har påpe- kats att utvecklingen under senare år medfört att skatteprocessen i realite- ten kommit att handla om enstaka frågor i den överklagade taxeringen och inte om denna i dess helhet. I de allra i1esta fall skulle därför en övergång till sakprocess enbart innebära en formell skillnad.

Enligt kommitténs mening medför emellertid inte denna utveckling mot en sakprocess att en reform skulle vara betydelselös. Tvärt om anser man att en övergång till sakprocess är en förutsättning för ett rationellt utformat omprövningsförfarande och för en modernisering av skatteprocessen. Ett

• Sida 159
•  Original

utvidgat omprövningsförfarande skulle enligt kommittén bli svårt att för- ena med en beloppsprocess. En inskränkning av möjligheten för klaganden att byta grund skulle dessutom möjliggöra en förskjutning av processen till den första domstolsinstansen.

Ett annat argument för en sakprocess som betonats av flera remissin- stanser är att akthanteringen skulle kunna rationaliseras avsevärt. Kam- marrätten i Göteborg har vidare hävdat att även betydande integritetsvin- ster står att uppnå vid en övergång till sakprocess genom att sekretessen kring skatterättsskipningen skulle förenklas avsevärt. Om nämligen skatte- processen även formellt kommer att handla om bara en viss eller vissa frågor, skulle sekretessproblemen kring det övriga taxeringsmaterialet. som ofta är det känsligaste från integritetssynpunkt försvinna på domstols- planet.

Några remissinstanser har kritiserat sakprocessen främst för att den skulle medföra nackdelar för den skattskyldige. Bl.a. har gjorts gällande att det skulle kunna uppstå svårigheter för den enskilde att på ett tillräck- ligt specificerat sätt ange grunden för sitt yrkande, att en sakprocess för det stora flertalet skattskyldiga skulle komma att te sig som något oförståe- ligt eftersom saken för dem torde framstå som en parentes i förhållande till den slutliga skatten och att ett bibehållande av beloppsprocessen medför att domstolarna även i fortsättningen kan "hjälpa" den skattskyldige inom den fastställda beloppsramen. Det har vidare anförts att nackdelarna med kvittningsrätten måste vägas mot de processekonomiska fördelar som denna rättighet medför.

För egen del anserjag att övervägande skäl talar för att skatteprocessen i framtiden bör utformas som en sakprocess. Den blandning av olika pro- cessformer som nu föreligger komplicerar skatteprocessen och gör den svårförståelig för den enskilde. Jag har i ett tidigare avsnitt i princip anslutit mig till kommitténs förslag om en femårig omprövningsperiod. Jag delar kommitténs uppfattning att det torde vara svårt att förena ett sådant omprövningsförfarande med en belöppsprocess. Enligt min bedömning föreligger knappast heller någon risk för att en sakprocess i sig skulle försvåra för den skattskyldige att få rättelse. Tvärt om bör det finnas förutsättningar att utforma en sakprocess på ett sådant sätt att den i kombination med en lång omprövningstid leder till förenklingar i förhållan- de till vad som nu gäller. Beträffande svårigheten att ange grunden vill jag påpeka att en klagande redan nu enligt FPL är skyldig att ange grunderna för sina yrkanden. Jag kan inte inse att sakprocessen i detta hänseende skulle innebära några ökade svårigheter. De nackdelar som kan ligga i att möjligheterna till kvittningsinvändningar begränsas bör enligt min mening för den enskildes del kunna uppvägas av ett utvidgat omprövningsförfa- rande.

Jag anser således att skatteprocessen i framtiden i huvudsak bör ha formen av en sakprocess. Jag vill emellertid i nuvarande läge inte helt utesluta att det kan finnas anledning att behålla en del inslag från belopps- processen. Jag tänker här närmast på möjligheten till kvittning i vissa situationer. Jag har nyss nämnt att det enligt min bedömning inte bör uppstå några nackdelar för den enskilde vid en kombination av sakprocess

l (Ju 9

• Sida 160
•  Original

och lång omprövningstid. Däremot kan en sådan ordning medföra vissa nackdelar för det allmännas del vad gäller möjligheten att åberopa fakta som skulle leda till att en taxering inte ändras. Justitiekanslern nämner i sitt remissyttrande som ett exempel att om en skattskyldig efter det att besvärstiden för det allmänna gått ut inleder en process kan det allmänna inte väcka talan till den enskildes nackdel angående en annan sak som skulle leda till att taxeringen förblev oförändrad eller inte sänktes i så stor utsträckning som eljest. Är den upptäckta felaktigheten uppenbar och avser den ett betydande belopp kan det framstå som stötande att taxering- en inte skall påverkas härav. Dylika situationer torde visserligen bli rela- tivt sällsynta. Det bör dock enligt min mening ändå övervägas om kvittning bör tillåtas i sådana fall.

Även vissa andra frågor kräver enligt min mening ytterligare utredning. En av svårigheterna med sakprocessen är att beskriva vad som skall anses utgöra "saken" i målet. Kommittén framhåller att det av nuvarande praxis är svårt att få någon klar bild av vad saken bör anses vara i skattemål. Kommittén redogör bl.a. för reglerna i rättegångsbalken och för den diskussion i frågan som fördes av förvaltningsdomstolskommittén. Enligt kommittén bör utgångspunkten vid bedömningen av om det är "samma sak” vara att grunderna tillhör samma händelseförlopp eller tillhör samma saksammanhang. Jag har i och för sig ingenting att erinra mot detta men enligt min bedömning krävs ytterligare analys av vad som skall avses med saken i skattemål. t. ex. i mål angående skönstaxering. En annan fråga som behöver klarläggas är om en övergång till sakprocess kan ge upph0v till svårigheter inom förtagsbeskattningen när det gäller olika periodiserings- frågor. Kommitténs förslag om processformen synes närmast beröra in— komstbeskattningcn. Samma processform bör emellertid om möjligt gälla även för mervärdeskatt och andra former av indirekta skatter. Även dessa frågor bör enligt min mening belysas ytterligare. Till sist anser jag att förslag till lagteknisk lösning måste föreligga innan slutlig ställning tas till den närmare utformningen av den framtida processformen.

4.7. Genomförande

Kommittén har bedömt att ett nytt enhetligt taxeringsförfarande som byg- ger på dess förslag om en samordning av beslutsfunktionerna och ett utvidgat omprövningsförfarande bör vara möjligt att genomföra i samband med 1989 års taxering. Därvid förutsätter kommittén ett slutligt ställnings- tagande av statsmakterna under hösten 1987.

De förslag och synpunkter jag här fört fram överensstämmer i det stora hela med kommitténs. I några frågor har jag dock redovisat avvikande ståndpunkter och i andra harjag gjort klarlägganden. Även omjag i och för sig anser att ett genomförande av ett nytt förfarande på grundval av vad jag anfört bör ske så snart som möjligt, räknarjag inte med att det kan ske vid 1989 års taxering. Enligt min mening bör siktet i stället vara inställt på 1990 års taxering.

Med hänsyn till att reformen är av ett genomgripande slag är det vidare tveksamt om det går att införa det nya förfarandet i sin helhet vid 1990 års

• Sida 161
•  Original

taxering. I det fortsatta arbetet med reformen bör därför bl. a. behovet och utformningen av övergångslösningar övervägas.

4.8. Kostnadseffekter

Mina principförslag innefattar en väsentlig förändring av taxeringsförfa- randet med åtföljande konsekvenser inte minst i fråga om tilldelningen och fördelningen av resurser. Kommittén har belyst de konsekvenser som skulle uppkomma till följd av dessa förslag men då även tagit med effekter- na av redan beslutade ändringar på grundval av kommitténs betänkande om den förenklade självdeklarationen.

Kommittén har i korthet gjort följande beräkningar. För granskning och fördjupad kontroll av deklarationerna vid den årliga taxeringen blir det sammanlagda personalbehovet vid lokala och regionala skattemyndigheter ca 235000 dagar räknat i effektiv granskningstid. Jäm- fört med 1984 års personalresurser (180000 dagar) innebär detta ett till- kommande behov om ca 55000 dagar. Genom bl.a. en förlängning av taxeringsperioden och slopandet av nuvarande assistans till fritidsgransk- ningen kan det behovet täckas så pass att nytillskottet kan stanna vid ca 20000 dagar vilket motsvarar 165 årsarbetskrafter. Det utvidgade ompröv- ningsförfarandet framkallar ett behov om ytterligare ca 200 årsarbetskraf— ter. För ordförandeskapet i skattenämnd behövs minst 45 årsarbetskrafter. Genom framför allt den förväntade kraftiga minskningen av inkomstskatte- mål i länsrätterna minskar personalbehovet vid besvärsenhcterna med mellan 130 och 180 årsarbetskrafter för handläggande personal (nuvarande tillgång är ca 420) och mellan 50 och 70 årsarbetskrafter för övrig personal (nuvarande tillgång är ca 190). Sammanfattningsvis kommer kommittén fram till att det behövs ett nettotillskott av handläggande tjänstemän med mellan 220 och 270 årsarbetskrafter.

De nuvarande kostnaderna för taxeringsnämndsorganisationen och fri- tidsgranskningen har kommittén beräknat till ca 185 milj. kr. varav ca 55 milj. kr. bekostas av kommunerna. För den nya skattenämndsorganisa- tionen har kostnaderna för arvoden m.m. till de valda ledamöterna upp- skattats till ca 17 milj. kr. En nettobesparing om sammanlagt 168 milj. kr. skulle alltså uppkomma i den här delen. För länsrätternas och kammarrät- tcrnas del räknar kommittén vidare med en sammanlagd möjlig besparing på mellan 35 och 55 milj. kr.

Kommitténs beräkningar mynnar således ut i ett behov om i runda tal ytterligare 250 årsarbetskrafter för handläggande uppgifter att ställas mot en viss neddragning på biträdessidan och kostnadsbesparingar i övrigt i storleksordningen 200 milj. kr.

Vid remissbehandlingen har inte sällan de remissinstanser som direkt berörs av beräkningarna kommit med invändningar om att kommittén underskattat behovet av personalförstärkningar inom skatteförvaltningen resp. överskattat möjligheterna till kostnadsbesparingar i domstol.

Regeringen har tidigare denna dag beslutat att ge RSV i uppdrag att utarbeta en plan för rationaliserings- och besparingsarbete inom skatteför- valtningen med hänsyn till skatteförvaltningens nya organisation och till de

• Sida 162
•  Original

många beslut om förenklingar i regelsystemet som fattats. RSV skall därvid redovisa hur förändringarna påverkar skatteförvaltningen, t.ex. genom att undersöka vilka arbetsuppgifter som förändras, bortfaller eller tillkommer samt vilka organ och vilken personal som berörs härav. Upp- draget skall redovisas i riksskatteverkets anslagsframställning för budget- året 1988/89.

Jag vill därför inte i nuläget närmare gå in på vilka kostnadseffekter som kommer att uppstå på grundval av nu ifrågavarande förslag. Det får emel- lertid anses stå klart att stora besparingar kommer att kunna göras.

Slutligen villjag nämna att den redan beslutade reformen om den förenk- lade löntagarbeskattningen medför en effektivare resursanvändning. Som jag tidigare påpekat har RSV redovisat de administrativa effekterna fr.o.m. 1987 års taxering av beslutet om den förenklade självdeklara- tionen. Verket räknar med att antalet fritidsgranskade deklarationer kan minska från ca 3,2 miljoner vid 1985 års taxering till ca.0,5 miljoner vid 1987 års taxering. Bl. a. denna minskning leder till rationaliseringseffekter. Hur de resurser som därvid frigörs kan användas räknar jag med att kunna redovisa i den kommande budgetpropositionen.

Övergångsbestämmelserna

Som jag redovisat i den allmänna motiveringen avsnitt 2.3 är det av praktiska skäl inte möjligt att genomföra en ändrad ordning för ingivande av besvär redan vid årsskiftet 1986/87 när det gäller besvär över taxerings- nämndernas beslut samt lokala skattemyndigheternas beslut rörande sär- skild avgift. 1 punkt 10 av övergångsbestämmelserna har därför tagits in regler som innebär att den nuvarande ordningen i stort sett bibehålls beträffande 1987 och tidigare års taxeringar. Bestämmelsen i 73 5 femte stycket bör med hänsyn härtill inte heller tillämpas förrän vid 1988 års taxering. 1 punkt 11 har därför tagits in en bestämmelse om detta.

Uppbördslagen 2 5 Andra stycket har upphävts på grund av avvecklingen av MKSR.

352 mom.

Ändringen beror på att garantibeskattningen avskaffats.

185

Ändringen är en konsekvens av att garantibeskattningen slopats.

255

Ändringen beror på att reglerna om beskattningsort ändrats. Den skatt- skyldiges inkomster skall beskattas i hemortskommunen. Till följd härav blir den särskilda regeln om möjligheten att debitera B-skatt med ledning av den debitering som gäller i hemortskommunen överflödig. 176

• Sida 177
•  Original

40 5 1 mom.

Den skattskyldige skall inte debiteras skatt i annan kommun än i hemorts- kommunen. Till följd härav slopas den särskilda anmärkningen att B-skat- ten skall vara debiterad i hemortskommunen.

495

Ändringarna beror på dels bildandet av länsskattemyndigheterna, dels avskaffandet av garantibeskattningen.

725

I ett första stycke anges att RSV leder och ansvarar för skatteförvaltning- ens verksamhet enligt förevarande lag och lagen om uppbörd av socialav- gifter från arbetsgivare och att länsskattemyndigheten leder och ansvarar för verksamheten i länet. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.1.

85 5 1 mom.

Genom att femte stycket tagits bort kommer bestämmelserna i FL och FPL att gälla för besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt upp- bördslagen.

875

Enligt de nuvarande tredje och fjärde meningarna i andra stycket får länsstyrelsen (länsskattemyndigheten) -— i samband med att en domstol sätter ned en taxering — underlåta att återbetala vad den skattskyldige betalat för mycket. Detta får förekomma beträffande fall där taxeringen fastställts till lägre belopp än taxeringsintendenten yrkat eller medgett om denne anmält hinder för återbetalning. Enligt min mening bör det emeller- tid inte tillkomma länsskattemyndigheten — som också skall ha hand om processföringen — att få bestämma att verkställigheten av en domstols beslut i taxeringsfrågan skall anstå. De nämnda bestämmelserna i andra stycket har därför tagits bort. Detsamma gäller föreskrifterna i tredje stycket som innehåller en motsvarande reglering i fråga om mål där allmänt ombud har besvärsrätt och mål om skattetillägg eller förseningsavgift.

Lagen om mervärdeskatt

525

Genom att orden "till länsrätten" tagits bort kommer av FPL att följa att besvären skall ges in till beslutsmyndigheten. Jag vill i detta sammanhang vidare påpeka att de nya reglerna i FPL om verkan av att en besvärsskri- velse lämnats in till fel myndighet givetvis blir tillämpliga även på mervär- deskatteområdet. Av hänvisningen i 565 till 104 5 TL torde emellertid följa att reglerna i 75 5 TL i tillämpliga delar skall gälla i fråga om besvär som anförs i särskild ordning enligt lagen om mervärdeskatt.

12 Riksdagen [986/87. I saml. Nr 47

Prop. 1986/87: 47

• Sida 178
•  Original

615

I ett nytt första stycke anges att RSV leder och ansvarar för skatteförvalt- ningens verksamhet enligt ifrågavarande lag. Bestämmelsen motsvarar den ”inledande bestämmelscni 18 5TL.

625

Eftersom 61 5 har ändrats måste förevarande paragraf. som Hänvisar till 61 5,justeras redaktionellt.

Lagen om ullmänna förra/fningsdomstolar 1 5

Fjärde stycket har ändrats till följd av mitt förslag om att mellankommu- nala skatterätten skall avvecklas.

205

Paragrafen har justerats med anledning av inrättandet av länsskattemyn- digheter.

I paragrafen finns ett förbud för bl.a tjänsteman hos länsstyrelsen och underställda myndigheter att vara nämndeman i länsrätt. Detta förbud bör i och med utbrytningen av skatteavdelningen ur länsstyrelsen till egen myndighet vidgas till att avse även personal inom länsskattemyndigheten och dess underställda myndigheter.

285

Första stycket harjämkats med anledning av den föreslagna avvecklingen av mellankommunala skatterätten.

Lagen ( I 986: 169) om ändring i lagen om allmänna fört-'almingsdomsrolur

145

Den ändring som föreslås i denna paragraf i lagen om allmänna förvalt- ningsdomstolen har av författningstekniska skäl tagits in i en särskild ändringslag.

I paragrafen har införts ett tredje stycke om att sådana mål rörande beskattning som förekommer vid två eller flera länsrätter och som har nära samband med varandra får föras samman till en länsrätt och att regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 2.2.2. Förslag till närmare bestämmelser avser jag senare lägga fram för regeringen. Motsvarande bestämmelser finns för kammarrätter- nas del i förordningen (1977: 937) om kammarrätternas domkretsar m. m.

• Sida 179
•  Original

Sekretesslagen 9 kap. 1 och 2 55

Ändringarna medför en begränsning av sekretessen för sådana uppgifter som behövs för skattemyndigheternas diarieföring av överklaganden till domstol.

Lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor 11 5

Ändringen beror på avvecklingen av AO.

Övergångsbestämmelserna

Som angetts i avsnitt 2.2.3 skall AO också tills vidare få föra talan över beslut varigenom RSV meddelat förhandsbesked. I ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna har därför tagits in att AO får ta över den befogenhet att anföra besvär som enligt 6 5 tillkommer en länsskattemyn- dighet. lnnebörden är bl.a. att länsskattemyndighetens rätt att anföra besvär över ett visst beslut faller om AO med stöd av övergångsbestäm- melsen beslutar att ta över frågan.

Lagen om statlig förmögenhetsskatt 8 och 12 55

I paragraferna finns bestämmelser som knyter an till deklarationsplikts- gränsen enligt 22 5 1 mom. TL. När den gränsen höjs är det angeläget att också beloppsgränserna i förevarande paragrafer ändras.

Lagen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

4 5 Andra stycket har upphävts på grund av avvecklingen av MKSR.

8 5

Genom den hänvisning till 4 5 som finns sedan tidigare i 8 5 blir bestäm- melsen i 4 5 angående vart en ansökan skall ges in tillämplig även på de fall som avses i 8 5 första stycket. Vid sådana ansökningar från skattskyldiga torde deklarationerna för det taxeringsår då inkomsten tagits till beskatt- ning inte förvaras hos lokala skattemyndigheten utan hos den domstol som har prövat taxeringen. Det bör emellertid enligt min mening ändå innebära en vinst att ansökningen ges in till lokala skattemyndigheten, eftersom akten skall innehålla längdutdrag för de tidigare år på vilka inkomsten skall fördelas. Med hänsyn härtill och till att den skattskyldige så långt som möjligt bör ha enhetliga regler att rätta sig efter. bör även en ansökan om skatteberäkning enligt 8 5 första stycket ges in till lokala skattemyndighe- ten.

• Sida 180
•  Original

Vidare har det tillägget gjorts att också 72 b 5 TL omnämns i första Prop. 1986/87:47 stycket. Även beslut enligt den paragrafen kan nämligen påverka rätten till skatteberäkning.

Anvisningarna till 4 5

Ändringarna innebär att en ansökan hos länsrätt om skatteberäkning skall lämnas in till lokala skattemyndigheten i stället för som nu till länsrätten. Vidare stadgas att den omständigheten att ansökningshandlingama getts in till fel taxeringsnämnd eller lokal skattemyndighet eller till en länsskatte- myndighet eller en länsrätt inte innebär hinder för ärendets prövning. Slutligen har vissa språkliga justeringar i paragrafen vidtagits.

(övergångsbestämmelserna

Det har tidigare saknats en övergångsbestämmelse till anvisningarna till 4 5 som motsvarar den i SFS 1978: 316 till 69 5 3 mom. och 71 5 TL. En sådan bestämmelse bör emellertid finnas.

Lagen om sjömansskatt 2 5

Andra stycket har upphävts på grund av avvecklingen av MKSR.

315

Ändringen innebär att besvär över sjömansskattenämndens beslut i ären- den som avses i 21 5 1 mom. vid 6) skall ges in till beslutsmyndigheten.

Förordningen om inkomstbeskattning av fideikommissbo. m. m. 3 5

Första stycket har ändrats till följd av avvecklingen av MKSR. Enligt den nya lydelsen skall i stycket angivna beskattningsfrågor handläggas av den länsrätt som har att pröva besvär över inkomsttaxeringen av det bolag till vilket fideikommissfastigheten överförts.

Ändringarna i andra stycket är en anpassning till de nya bestämmelserna i TL angående ingivande av besvär.

4och 5 55

Ändringarna är av redaktionell art.

Lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

335

Bestämmelsen har justerats med anledning av bildandet av länsskattemyn- digheterna. I fråga om pensionsstiftelses rätt att i vissa fall lämna lån och 180

• Sida 181
•  Original

ställa säkerhet skall enligt 11 5 tredje stycket ifrågavarande lag vissa be- stämmelser i aktiebolagslagen (1975: 1385) tillämpas. Det innebär bl. a. att länsstyrelsen i vissa fall skall lämna sitt medgivande till transaktionerna. Förevarande ärenden handläggs och beslutas för närvarande inom skatte- avdelningen hos länsstyrelsen. Dessa ärenden bör också i fortsättningen handläggas inom skatteförvaltningen. dvs. hos länsskattemyndigheten. Det kommer att ske genom att 12 kap. 8 5 aktiebolagslagen ändras. En följdändring bör göras i förevarande paragraf för att formuleringen skall omfatta även länsskattemyndighetens beslut i dessa frågor.

Vägtrafikskattelagen 3 5

Ändringarna har behandlats i avsnitt 2.4.4. De hänger samman med bildan- det av länsskattemyndigheterna. Enligt den nya lydelsen behöver det inte längre finnas ett allmänt ombud hos beskattningsmyndigheten. länsstyrel- sen. I likhet med vad som nu sker på många håll skall det även i fortsätt- ningen vara möjligt att till ombud förordna tjänsteman som har hand om processföringen i exempelvis taxeringsmål.

305

Det tillägg som har gjorts i första stycket beror på bildandet av länsskatte- myndigheterna.

Aktiehalagslagen 12 kap. 8 5

Bestämmelsen har ändrats med anledning av inrättandet av länsskattemyn- digheterna. Medgivande för aktiebolag att lämna lån till bl. a. den som äger aktier i eller är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget läm- nas enligt denna paragraf av länsstyrelsen. Dessa ärenden handläggs och beslutas inom länsstyrelsens skatteavdelning. För att denna ordning skall bestå ändras länsstyrelsen till länsskattemyndigheten.

Bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen

Ändringarna hänger samman med inrättandet av länsskattemyndigheterna. Ärenden om tillstånd till omläggning av räkenskapsår enligt 12 5 bokfö- ringslagen och 8 5 jordbruksbokföringslagen handläggs av skatteavdel- ningen inom länsstyrelsen. Skatteavdelningen handlägger även ärenden om tillstånd enligt 22 5 bokföringslagen och 18 5 jordbruksbokföringslagen att förstöra räkenskapsmaterial före den normala bevaringstidens utgång. För att inte ändra på denna ordning i och med länsskattemyndigheternas bildande börjusteringar göras i 12. 22 och 23 55 bokföringslagen samt 8, 18 och 19 55jordbruksbokföringslagen.

• Sida 182
•  Original

Fastighetsmxeringslagen 17 kap. 14 5

Första stycket innehåller besvärsregler beträffande kommunala beslut som genom 1980 års reformering av instansordningen i kommunalbesvärsmål bör överklagas till kammarrätt i stället för till förvaltningsmyndighet.

17 kap. 195

lett första stycke har tagits in bestämmelser om ledningen och ansvaret för verksamheten beträffande fastighetstaxering. Bestämmelserna motsvarar den nya 18 5TL.

Andra stycket motsvarar 18 5 tredje stycket TL.

17 kap. 24 5. 18 kap. 22 och 24 55 och 20 kap. 45

Paragraferna har ändrats med anledning av inrättandet av länsskattemyn- digheter.

19 kap. 1 5

Paragrafen har kommenterats i avsnitt 2.4.5.

21 kap. 1 5

En ändring av redaktionell art har företagits i första stycket.

I andra stycket har ordet taxeringsintendent ändrats till länsskattemyn- dighet.

I tredje stycket har tagits in en särskild regel om vart besvär av fastig- hetsägare eller kommun över fastighetstaxeringsnämnds beslut skall ges in. Regeln är uppbyggd på motsvarande sätt som bestämmelsen i 73 5 TL om besvär över taxeringsnämnds beslut. När det gäller besvär över fas- tighetstaxeringsnämnds beslut bör emellertid bcsvärsskrivelsen ges in till lokala skattemyndigheten i det fögderi där fastigheten är belägen. även om den skattskyldiges hemortskommun inte hör till detta fögderi. Lokala skattemyndigheten i det fögderi där fastigheten är belägen har normalt tillgång till deklarationshandlingar m.m. som behövs för aktkomplettering- en.

1 fjärde stycket anges vart besvär av en länsskattemyndighet skall ges in och i femte stycket att länsrätten skall pröva om besvärsskrivelsen har kommit "in i rätt tid.

Sjätte stycket innehåller en regel motsvarande den i 73 5 femte stycket TL.

25

Bestämmelsen motsvarar stadgandet i 75 5 TL.

• Sida 183
•  Original

21 kap. 5 5 och 24 kap. 25

Jämkningarna beror på inrättandet av länsskattemyndigheter.

25. kap. 7 5

Se kommentarerna till 17 kap. 14 5.

29 kap. 25

Jämkningarna beror på inrättandet av länsskattemyndigheter.

Övergångsbestämmelserna

Även beträffande besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut bör den nya ordningen för ingivande av besvär tillämpas först vid 1988 års taxering. Övergångsbestämmelser motsvarande de till TL har därför införts.

Ska!teregixtcrlugen

Ändringarna har kommenterats i avsnitt 2.4.3.

Lagen om punktskatter och prixregleringsavgifter 8 kap. 5 5

Ändringarna medför att den ordning för överklagande av beslut som anges i FPL kommer att gälla.

Lagen om uppbörd av socialavgifterfrån arbetsgivare 50 5

Genom att bestämmelserna i fjärde stycket upphävs kommer de allmänna reglerna i FL och FPL angående överklagande av beslut att gälla.

565

De bestämmelser i tredje stycket som anger att ett beslut av förvaltnings- domstol eller Sjömansskattenämndcn under vissa förutsättningar inte skall föranleda återbetalning har slopats. Detsamma är — som tidigare kommen- terats — fallet beträffande de motsvarande bestämmelserna i 875 upp-

bördslagen.

Övriga lagförslag

Förslagen till ändringar i de författningar som jag i det föregående inte har kommenterat särskilt är främst av redaktionell art.

• Sida 184
•  Original